Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
i
N;o 34.
Ank. till Rtkad. Kansli den 1 Maj 1882, kl. 6 e. in.
Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg
till § 13 i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 April 1866.
Lag-Utskottet har från Första Kammaren fått till sig hänvisad en
af Herr O. M. Björnstjerna afgifven motion, N:o 21, af följande lydelse:
»I underdånig skrifvelse af den 7 November 1863 framstälde Rikets
Ständer begäran om vissa förändringar i lagstiftningen rörande jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof. Närmaste anledningen här¬
till gafs genom en motion i Bondeståndet af Nils Andersson från Verm-
lands län, med tillägg af Sven Rosenberg, åsyftande att minska expro-
priationskostnaden vid statens jernvägsbyggnader.
»Med anledning af denna underdåniga skrifvelse afläts till näst-
påföljande riksdag en Kongl. proposition med förslag till ny expropria¬
tionslag, hvilken, sedan den blifvit af Rikets Ständer antagen och af
Kong!. Maj:t faststäld, ännu är i gällande kraft under benämning: Kongl.
Maj:ts förnyade nådiga förordning angående jords eller lägenhets af¬
stående för allmänt behof af den 14 April 1866.
»I denna förordning finnas intagna alla de förändringar Rikets
Ständer i ofvan åberopade underdåniga skrifvelse af den 7 November
1863 förklarat sig för sin del hafva antagit, med undantag blott af
andra momentet i § 13 så lydande:
Bill. till Riksd. Prof. 1883. 7 Sami. 32 Höft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
»Skall endast del af jord eller lägenhet afträdas och uppkommer
för återstoden synnerlig vinst, i följd af den afsedda anläggningen, då
skall sådant vid ersättningens bestämmande i beräkning tagas.
»Med afseende härå anföres i den underdåniga skrifvelsen, bland
annat: »Vidare synes ock en oskälig vinst kunna i det fall, att endast
en del af jord eller lägenhet afstås, beredas den till ersättning berät¬
tigade, om nemligen ersättningen bestämmes utan tillbörligt afse¬
ende å den särskilda fördel, som genom det beslutade arbetets utfö¬
rande skulle kunna uppkomma för den återstående delen. Ledes t. ex.
en kanal genom en vattensjuk mark, kan derigenom beredas egaren
eller innehafvare!! ett förut saknadt tillfälle till markens uppodling och
han såmedelst erhålla af anläggningen en fördel, måhända i värde mång¬
dubbelt öfverstigande den förlust, han genom afstående af eu del af
marken fått vidkännas. Likaså kan, om egaren fått afstå jord för an¬
läggande af torg, hamnplats, jern vägsstation eller annat dylikt, åter¬
stoden genom sitt läge derinvid blifva användbarare än förut till bygg¬
nads- eller upplagsplats m. m. och i följd deraf vinna ett betydligt
förökadt värde.»
»I det inom Justitiedepartementet utarbetade förslag till den nya
förordningen hade detta moment bibehållits med eu något förändrad
formulering, så att orden »synnerlig vinst i följd af den afsedda an¬
läggningen» blifvit utbytta mot »annan vinst än som med anläggningen
i allmänhet åsyftad är», men på grund af anmärkningar i Högsta dom¬
stolen, af tre bland sju närvarande ledamöter, blef momentet ur för¬
ordningen uteslutet, hvarvid dock Hans Excellens dåvarande Justitie-
statsministern, vid föredragningen i Statsrådet, förklarade sig för sin
del »icke finna annat än att ett så inskränkt medgifvande i den rigtning
Rikets Ständer åsyftat, som det förslaget innehåller, kunde utan orätt¬
visa ske.»
»Under de år, som sedan dess förflutit, torde emellertid behofvet
af en liknande föreskrift hafva blifvit allt mer ådagalagdt. Utan tvifvel
hade kostnaden för jernvägsanläggningarne kunnat, utan någon obil¬
lighet mot jordinnehafvarne, i ej ringa mån förminskas, om en sådan
bestämmelse varit gällande, då, om än flerestädes den för desamma
behöfliga mark frikostigt afståtts utan eller mot ringa ersättning, detta
långt ifrån alltid varit händelsen, utan jordegaren ofta, med stöd af
gällande lag, till fullo utkräft sin rätt att låta sig betala med högsta i
orten gällande belopp för afträdd jord, förutom ersättning för skada
och intrång, allt utan afdrag för de fördelar han genom anläggnin¬
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54,
gen vunne och den ofta högst betydliga värdeförhöjning, som derigenom
tillskyndades hans egendom.
»T städerna gör sig saknaden af eu dylik bestämmelse än mer
känbar sedan, med de nya kommunallagarna, en långt större och sär¬
deles glädjande lifaktighet der uppstått, hvilken i många fall medfört
förbättringar och försköningar, hvarom man förr knappast kunnat göra
sig förhoppning. Nya stadsplaner hafva äfven blifvit för hela riket
faststälda, hvilkas utförande ofta nödvändiggöra ganska betydliga ex-
propriationer, men som under nuvarande förhållanden i hög grad för¬
svåras genom öfverdrifna expropriationskostnader.
»Några exempel härpå torde ej behöfva anföras, då allmänt kändt
lärer vara, hurusom icke blott i Stockholm, utan äfven i andra större
städer tomtvärdet hastigt stiger i de trakter, der nya öppna platser,
planteringar eller större gator m. m. på stadens bekostnad utföras, till
följd hvaraf den behöfliga jorden för dylika anläggningar i högst vä¬
sentlig mån för det allmänna måste fördyras, när, enligt nu gällande
lag, densamma skall lösas efter högst gällande pris och derutöfver er¬
sättning bestämmas, äfven till högsta belopp, för skada och intrång,
som genom anläggningen kan förorsakas »egaren eller annan», allt utan
afseende å de stundom vida öfvervägande fördelar, som på samma gång
kunna dem derigenom tillskyndas och måhända medföra fyrfaldt ökadt
värde å deras återstående i närheten belägna egendom.
»De för städernas sundhet, välmåga eller utveckling nödvändigaste
förbättringar kunna således omintetgöras eller lång tid fördröjas, endast
för att på det allmännas bekostnad bereda några spekulanter eu oskä¬
lig vinst.
»Önska vi se våra städer och i främsta rummet vår vackra huf¬
vudstad framskrida något så när i jembredd med utlandets, måste vi
göra detta möjligt genom att bereda dem liknande lättnader vid nöd¬
vändiga expropriationer, hvilket nu icke är händelsen. Ett väsentligt
steg i denna rigtning skulle vara antagandet af ett sådant tillägg i expro¬
priationslagen, som vid 1863 års riksdag af alla fyra stånden beslöts.
»Någon farhåga torde ej behöfva hysas att jordafträdaren skall
blifva obilligt lidande genom nämndens utslag, äfven i de fall, då, med
afseende å de fördelar honom tillskyndas, hans ersättning blifver min¬
dre rundlig än för närvarande, då erfarenheten tillräckligt ådagalagt att
expropriationsnämnder i regeln, och detta med rätta, fästa större afse¬
ende vid att den enskildes rätt ej trades för nära än vid det allmännas
fördel. Snarare lärer kunna motses att den för oss främmande före¬
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
skriften skulle, åtminstone intill dess vi hunnit vänja oss vid densamma,
blifva temligen betydelselös.
»På grund af hvad anfördt blifvit får jag vördsamt hemställa att
Riksdagen ville för sin del besluta,
»att § 13 i Kongl. Majris förnyade nådiga Förordning af
den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof skall erhålla ett nytt moment, hufvudsakligen
af följande lydelse:
»Skall endast del af jord eller lägenhet afträdas och upp¬
kommer för återstoden synnerlig vinst i följd af den afsedda
anläggningen, då skall sådant vid ersättningens bestämmande
i beräkning tagas »
§ 13 i förordningen angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof den 14 April 1866, till hvilken § enligt motionärens
förslag ofvanstående tillägg skulle göras, lyder för närvarande sålunda:
»på jord eller lägenhet afstås skall, uppskatta Nämnden i penningar
såväl jorden eller lägenheten efter hvad jord eller lägenhet af lika be¬
skaffenhet och godhet i orten högst gäller, som ock särskild!, till högsta
skäliga belopp, den skada, annan än egaren genom jordens eller lägen¬
hetens afstående lider, allt med afseende på tiden för afträdande!. Upp¬
kommer, genom begagnandet af jord eller lägenhet för allmänt behof,
skada för egaren eller annan, och är sådan skada ej beräknad i det
belopp, som, enligt hvad ofvan stadgadt är, bestämdt blifvit, då skall
ock ersättning derför bestämmas till högsta belopp, hvartill skadan
skäligen skattas må.
»I det fall att endast ersättning för intrång eger rum, uppskatte
Nämnden i penningar till högsta skäliga belopp den skada, som genom
intrånget förorsakas. År af Rätten stadgadt, att ersättningen skall
utgå i årlig afgift, rätte Nämnden uppskattningen derefter; och bör i
detta fall ersättning bestämmas särskilt för det intrång, sjelfva anlägg¬
ningen medför, och särskild! för det, som sker genom inrättningens
skötsel och drift.
»År fråga om flera lägenheter, som tillhöra särskilda egare, varde
ersättningen bestämd särskilt för hvardera.»
Frågan om de grunder, efter hvilka, vid expropriation, ersättnin¬
gen skall bestämmas, hör till de mest svårlösta, så snart man söker
utföra dessa grunder något i detalj. Lagstiftarne hafva ock häraf för-
5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
anledts att endast i några allmänna drag angifva dessa grunder samt
att åt tillämpningen i de särskilda förekommande fallen lemna ett
mycket vidsträckt utrymme, hvadan ock pröfniogen om ersättningens
belopp i allmänhet lemnats åt särskild nämnd.
Men äfven om de sålunda uppstäda allmänna grunder hafva skilj¬
aktiga meningar uttalats och äfven gjort sig i lagstiftningen gällande.
Så är äfven förhållandet med den nu föreliggande principfrågan, huru¬
vida, då endast del af jord eller lägenhet afträdes, vid bestämmande
af ersättningens belopp deri vinst, som, vare sig genom sjelfva den
anläggning, hvarför expropriationen eger ruin, eller genom inrättningens
skötsel och drift, må för den återstående, icke exproprierade delen
uppstå, skall afräknas eller ej.
I detta hänseende kunna expropriationslagarne hänföras till tvenne
olika grupper, af hvilka den ena i större eller mindre utsträckning med-
gifver sådant afdrag, men den andra deremot icke.
Till den första gruppen hörer den franska »loi sur 1’expropriation
pour cause dutilité publique» af den 3 Maj 1841, som i sin artikel 51
stadgar, att, om utförandet af de allmänna arbeten, för hvilka expro¬
priationen sker, anses åstadkomma en omedelbar och särskild värdeför¬
höjning (»une augmentation de valeur immédiate et spéciale») för den
återstående delen af egendomen, denna förhöjning skall komma i be¬
traktande vid bestämmande af ersättningens belopp. Detta stadgande
har vunnit efterföljd i den italienska expropriationslagen af den 25
Juni 1865, § 41. Äfven i Nordamerikas Förenta Stater antages i all¬
mänhet, att sådant afdrag kan ega rum; dock innehålla grundlagarne
för tre stater (för Alabama, XIII, § 5; för Iowa, I, § 18 samt för Ohio,
I, § 19) obetingadt förbud mot hvarje afdrag vid expropriation. Ex¬
propriationslagen för det Schweiziska Edsförbundet af den 1 Maj 1850
tillåter afdrag endast i det fall, att afståendet af en del af egendomen
förorsakar, att den återstående delen blifver fri från ett. servitut. Den
danska rättspraxis lärer, vid tillämpningen af de många särskilda för¬
ordningar, som i Danmark ordna rätten till expropriation, tillåta afdrag,
ehuru uttrycklig bestämmelse derom endast förekommer uti en af dessa
författningar, nemligen Lov indeholdende nogle Föreskrifter om Gläder,
Veie og Vandlöb i Kjöbenhavn af den 14 December 1857, § 10. I
Norge har Lov ang. Veivassenet, den 15 September 1851, § 26, före-
skrifvit, att vid uppskattning af skada å jord billig hänsyn skall tagas
dertill, huruvida jordegaren, hvad honom särskilt vidkommer, erhåller
större eller mindre nytta af den väg, som anlägges; och detta stad¬
gande har, genom Lov indeholdende Bestemmelser angaaende Jernveie
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
til almindelig Afbenyttelse den 7 September 1854, § 2, samt Lov om
tvungen Afståelse af Grund til Gaardsveie paa Landet den 17 Juni
1869, § 2, gjorts gällande i fråga om ersättning för afstående af jord
till jernbanor och enskilda gårdsvägar på landet.
Den rätta betydelsen af nu anförda stadgande!! är emellertid icke
fullt klar. Ett stadgande om afdrag kan nemligen uppfattas antingen
så, att i alla händelser värdet ä den afstådda delen skall oafkortad!
utgå, och afdraget endast kunna ega rum från det ersättningsbelopp,
som skolat utgå för olägenhet och intrång ä den återstående, icke ex¬
proprierade, delen, eller och så, att afdraget kan ske äfven från det vid
uppskattningen beräknade ersättningsbeloppet för den afstådda delen.
För den förra meningen har Frankrikes kassationsdomstol och åtskilliga
nordamerikanska domstolar uttalat sig. Medgifver man principielt, att
afdrag må ske, torde öfvervägande skäl tala för den senare uppfatt¬
ningen. Denna har ock blifvit uttryckligen godkänd i den nyare franska
lagstiftningen.
Till den andra gruppen hörer den finska förordningen angående
skyldighet för egare eller innehafvare af jord att emot ersättning upp¬
låta mark för allmänt behof den 12 December 1864, hvilken lag i § 4
innehåller bestämmelse, att, »kan det företag, för hvars skull mark af-
stås, för afträdare!! sjelf medföra nytta, får dock ej derföre något af¬
drag från den honom tillkommande lösen ega rum.» I Tyska riket är
samma uppfattning beckande, ty såväl den nu gällande preussiska
Gesetz iiber die Enteignung von Grundeigenthum af den 11 Juni 1874,
som öfriga tyska expropriationslagar tillägga, med ett par undantag,
egaren ersättning utan sådant afdrag. Hvarken i engelsk lagstiftning
eller hithörande litteratur lärer spår föreiinnas, att afdrag göres eller
anses tillåtligt.
Motionären vill nu, att i vår expropriationslagstiftning skall infö¬
ras bestämmelse om dylikt afdrag, så att, om endast del af jord eller
lägenhet skall afträdas och för återstoden synnerlig vinst uppkommer i
följd af deri afsedda anläggningen, sådant skall vid ersättningens be¬
stämmande i beräkning tagas.
Eu dylik bestämmelse synes Utskottet vara allt för sväfvande och
till och med i vissa fall kunna tolkas såsom gående längre i fråga om
afdrag än den franska lagen, som endast talar om afdrag för omedel¬
bar och särskild värdeförhöjning å den återstående egendomen. Ej
heller är med denna formulering fullt tydligt uttryckt, huruvida den
förutsatta »synnerliga» vinsten för återstoden af egendomen måste vara
af annan beskaffenhet, än den vinst, som i allmänhet med företaget
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
afses, och som tillgodokommer äfven andra fastigheter i trakten, eller
om det är nog, att vinsten i synnerlig grad kommer den återstående
egendomen till del utan afseende derå, att lika beskaffad vinst jemväl i
synnerlig grad uppstår äfven för- andra egendomar, beträffande hvilka,
då någon del af dem i och för anläggningen icke behöfver exproprie¬
ras, egarne skörda vinsten utan motsvarande uppoffring, eller slutligen,
om vinsten väl kan för egendomen i fråga vara af samma beskaffenhet,
som vinsten af företaget i allmänhet eller som vinsten deraf för andra
fastigheter i trakten, men måste, för att kunna berättiga till afdrag, i
långt större grad tillfalla fastigheten i fråga än andra fastigheter i trak¬
ten. Såsom exempel på de mångahanda vanskliga spörsmål, hvartill
en bestämmelse i dylik rigtning kan leda, må anföras, hurusom i Norge
genom dom af Höieste Ket den 20 Juni 1874 blifvit afgjordt, att en
person, som vid anläggningen af en jernväg måst afstå en del af sin
egendom till station, icke i följd af ofvan anmärkta s. k. Veilov af den
15 September 1851, § 20, jemförd med Jernbaneloven af den 7 Sep¬
tember 1854, § 2, var skyldig att medgifva afdrag för den fördel, som
det (för samfärdseln med andra) medförde att hafva station i sin närhet
ej heller för förmånen, att hans fastighet komine att ligga omedelbart
vid stationen, utan att afdrag endast finge ske för sådana fördelar, som
att kunna hålla jernbanhotell eller sälja tomter till de af jernbanesta-
tionens närhet framkallade byggnadsföretag.
Utskottet vill medgifva, att förhållandena uti ifrågavarande hän¬
seende ställa sig något olika vid regleringen af hela stadsdelar i större
städer. För dylika regleringar måste plan på förhand uppgöras och
fastställas, och beräkningen på den kommande expropriationen alstrar
hvarjehanda spekulationer å vinst på kommunens bekostnad. Hänsynen
härtill har ock i de andra skandinaviska landen föranledt särskilda be¬
stämmelser för dessa förhållanden.
Så stadgas i ofvan nämnda Lov indeholdende nogle Forskrifter
om Gader, Veie og Vandlöb i Kjöbenhavn den 14 December 1857, § 10,
att vederbörande kommission för ersättningens bestämmande »har att
uppskatta ifrågakommande vägsträckningar, tomter och byggnader till
verkliga värdet i handel och vandel,» men att »vid fastställande af er¬
sättningen skall derifrån afdragas den förhöjning i värde, som den åter¬
stående egendomen anses erhålla.» »Till följd häraf kan ersättning för
afståendet till och med komma att helt och hållet bortfalla, när den af
kommunen träffade anstalt af kommissionen anses medföra större för¬
del för egarne, än värdet å det afstådda utgör. När plats afstås till
utvidgande af redan befintliga gator och vägar, skall särskild hänsyn
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
tagas dels till den större byggnadsfrihet, egaren härigenom kan erhålla,
dels dertill, om den ifrågavarande egendomens utsträckning är så stor,
att egendomen äfven efter afstående! lemnar tillfälle till samma använd¬
ning som förut, och om egendomens sträckning längs gata eller väg
icke förminskas genom afstående!, så att den afstådda marken på grund
häraf blott kan anses såsom mindre värdefull bakmark)) (— »Bäggrund»).
Så innehåller ock Loven om Bygningsvsesenet i Christiania den 5
Juni 1875 i § 9, att i hvarje tillfälle, då mark till anläggning eller ut¬
vidgning af gata, väg eller offentlig plats blir föremål för afstående ef¬
ter värdering, skola värderingsmännen taga hänsyn till den nytta, som
äfven markens egare kommer att hafva af anläggningen eller utvidg¬
ningen, och att som följd häraf ersättning för afstående! till och med
kan helt och hållet bortfalla, när denna nytta anses uppväga värdet å
det afstådda. Denna bestämmelse har genom Lov den 26 Maj 1877,
indeholdende Tillägg til Lov angaande Bygningsvaesenet af den 6 Sep¬
tember 1845, § 4, blifvit gällande beträffande afstående af mark till nya
gator och platser eller utvidgning af äldre sådana i de städer, som lyda
under nämnda allmänna byggnadslag.
Grunden till dessa bestämmelser torde emellertid kunna sökas
deri, att eganderätten i dess fulla utsträckning till gator o. s. v. icke
anses tillhöra kommunen, hvarföre ock bygningslovene for Throndhjem
af den 12 Juni 1869, § 6, för Bergen af den 5 Maj 1875, § 3, och för
Christiania af den 5 Juni 1875, § 8, samt för öfriga norska städer of-
vannämnda lag af den 26 Maj 1877, § 3, innehålla stadgande, att, när
ny gata anlägges, egaren af hvarje tillstötande bebygd tomt, skall, om
han eger den till gatan behöfliga mark, utan ersättning utlägga den¬
samma till hel gatubredd, så framt han eger tomterna på båda sidor,
men till half gatubredd, så framt han blott eger tomt på den ena sidan.
Skulle nu äfven hos oss några likartade bestämmelser vara er¬
forderliga beträffande hufvudstaden eller några få af de största stä¬
derna — hvarom Utskottet icke finner sig föranlåtet att, på grund af nu
föreliggande motion, ingå i någon närmare granskning — så borde
dock i alla händelser dessa bestämmelser hafva karakteren af undan¬
tagsbestämmelser från de allmänna reglerna för expropriation. Det bör
då ock endast kunna vara ett påvisadt, särdeles trängande behof, som
skall kunna föranleda deras meddelande, ty all speciallagstiftning på
området för de allmänna privaträttsliga rättigheterna är i och för sig
betänklig.
Motionären har erinrat derom, att den bestämmelse, han föreslår,
är hemtad ur Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 7 November
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
1863, samt om de förhandlingar, som i frågan egde rom och som för¬
anledde bestämmelsens uteslutande ur 1866 års förordning. Med an¬
ledning häraf vill Utskottet, till ytterligare stöd för sin mening, här
anföra de skäl, som i Högsta Domstolen anfördes mot ett stadgande i
nu föreslaget syfte. En ledamot anförde:
»I de länder, der någon ersättningstillökning med 50 procent, eller
mindre, icke bestås den, som för allmänt behof måste afträda sin fa¬
stighet (se t. ex. Finska expropriationslagen af den 12 Dec. 1864), hyllas
gemenligen den princip, att ifall det företag, för hvars skull mark afstås,
kan för afträdaren sjelf medföra nytta, får dock icke något afdrag för
den honom tillkommande lösen ega rum. Gillas denna grundsats, så
är det nödigt att den i lagen tydligen uttryckes.
»h ör det fall att endast en del af jord eller lägenhet afstås, hade
Ständerna i sin underdåniga skrifvelse till "Kong!. Maj:t> af den 7 No¬
vember 1863 föreslagit, att om för återstoden uppkomme synnerlig vinst
i följd af den afsedda anläggningen, sådant skulle vid ersättningens be¬
stämmande tagas i beräkning. Således om egaren lått afstå jord för
anläggande af t. ex. jernvägsstation, men återstoden af hans mark, genom
sitt läge derinvid, blefve användbarare än förut till upplagsplats, maga¬
siners uppförande o. d., skulle det sålunda vunna betydligt ökade värdet
tagas i beräkning. Det nu remitterade förslaget innehåller deremot i
13 § det stadgande, att ett slikt ökadt värde icke får beräknas utan i
det fall, att för återstoden uppkommer uomedelbart genom den afsedda
anläggningen annan vinst än som med anläggningen i allmänhet åsyftad
är.}> Det förefaller mig ej rätt tydligt huruvida, enligt det remitterade
förslaget, det i nyss åberopade exempel afsedda ökade värdet, hvilket
lör återstoden uppkomme genom belägenheten invid jernvägsstation, finge
tagas i beräkning eller icke; — huruvida Ständernas åsigt i detta fall
är i förslaget adopterad, eller fastmera den förstnämnda i t. ex. Finska
expropriationslagen uttryckta princip.
»Onekligen är det svårt att uppställa regler för expropriationsvär-
deringen; man ser någon gång andra länders lagstiftning i ämnet åt¬
nöja sig med att, jemte uttryckande af nyssnämnda allmänna grundsats,
gifva 1 oljande stadgande: att nemligen lör hvad till allmänt gagn af-
trädes, ersättning bör bestämmas efter gångbart pris å orten, samt med
afseende på de inkomster och fördelar, egaren kunnat af det afträdda
i detsammas da varande skick bereda sig; men att, om godtgörelse yrkas
efter annan beräkningsgrund, må äfven derå billigt afseende fästäs.
»Utan tvifvel kunde dessa enkla regler blifva lika tillräckliga för
en väl sammansatt expropriationsnämnd, som tillfredsställande billig1-
Bih. till Riksd. Pro t. 1882. 7 Sami. 32 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
hetens fordringar. Men finner man specificering i denna del oumbärlig,
och isynnerhet, om man i afseende på den nytta, som till följd af ex-
propriationens ändamål kan uppkomma tör den mark, hvilken egaren
får behålla, vill gå denne så nära som möjligt vid uppskattning af den
jord han måste afstå, så är nödigt stadga, att i behörigt öfvervägande
tages ej blott den vinst, som för honom genom anläggningen uppkom¬
mer, samt de olägenheter, som förut vidlådade hans jord, men nu för¬
svinna (»lucrum emergens» och »damnum cessans») utan jemväl den för¬
del, hvilken för honom upphör, och den skada, som för honom uppstår
(»lucrum cessans» och »damnum emergens») — t. ex., för att förtydliga
sistnämnda alternativ, den fördel, som han förlorar dymedelst, att han
måste afträda eu lägenhet, der han, vid flera vägars sammanstötande,
idkat eu indrägtig handel eller annan näring, eller den skada, som för
honom uppstår dymedelst att hans sammanhängande åkerjord blifver
sönderdelad af en jernväg eller eu bred kanal.»
En annan ledamot, med hvilken en tredje förenade sig, yttrade:
»Det i förslagets 13 § 2 mom. nu intagna stadgande att, vid ex¬
propriation af del utaf jord eller lägenhet, den i vissa fall för återsto¬
den uppkommande vinst skall vid ersättningens bestämmande tagas i
beräkning, kan jag, för min del, icke biträda, hufvudsakligen af skäl
att den, som mot sin vilja tvingas att afstå sin egendom, måste vara
berättigad att genast få kontant ersättning för fulla värdet af hvad som
afträdes, vare sig att detta utgör hela eller blott en del af egendomen;
och frågan huruvida eu sådan jordegare, oftast ej i större mån än orub¬
bade grannar, kan af företaget tillskyndas någon särskild vinst, anser
jag ej böra hafva ringaste inflytande på löseskillingens belopp, särdeles
som en slik vinst, fastän sannolikt i de flesta fall rikeligen förespeglad,
likväl ofta nog torde i sjelfva verket blifva ganska ringa och dessutom
beroende på enskildt tycke. _
»Jag tänker mig t. ex. en tomtegare i stad, hvilken tör ett torgs
anläggande måste afstå en del af sin tomt. På återstoden af tomten
är uppfördt ett hus, som af egaren ensam bebos. Genom det blifvande
torgets närhet torde nämnden, enligt ifrågavarande förslag, anse det
qvarvarande huset komma att tillskyndas sådan vinst, att exempelvis
hälften af rätta ersättningsbeloppet för den lösta tomtdelen afdrages;
men egaren, som vill bo qvar i sitt hus och måhända ej lika högt upp¬
skattar granskapet af ett först flera år derefter ordnadt torg, får der¬
igenom ej ringaste högre inkomst åt sitt hus; och enda utvägen för
honom att komma i åtnjutande af den innehållna hälften af värdet utaf
hvad honom frångått blir således den, att lemna sin bostad och söka
11
Lag-Vi skottet» Utlåtande N:o 54.
realisera äfven återstående delen af gården, som möjligen för honom
egt ett helt annat värde än det materiella.
»Ett ytterligare skäl för min ofvan uttalade åsigt synes äfven ligga
deruti, att, enligt förslaget, blott fulla värdet, ej såsom, hittills hälften
derutöfver, skall lemnas såsom ersättning för exproprierad jord; och
skulle jag för min del önska att, till förekommande af all tvetydighet,
i förordningen bestämdt uttrycktes, att vid värderingen af del utaf jord
eller lägenhet, som skulle afträdas, för återstoden möjligen uppkom¬
mande vinst icke finge tagas i beräkning.»
Utskottet vill ytterligare endast tillägga, att den svenska rätts¬
uppfattningen i allmänhet visat sig synnerligen mån att skydda den
enskildes privata egendom mot statens och det allmännas öfvermäktiga
anspråk; och att om, när enskild rätt måste vika för allmänt väl och
sålunda expropriation medgifves, man förr, vid ersättningens bestäm¬
mande, gått för långt, då man tillerkände ersättning med fulla värdet
och hälften derutöfver, man dock nu, sedan nämnda tillökning å ersätt¬
ningen i och med 1866 års förordning upphört, icke torde böra i samma
rigtning gå ett steg längre genom att å ersättning för afstadd del af
fastighet medgifva afdrag, motsvarande den synnerliga vinst, som för
återstoden kan uppkomma i följd af den afsedda anläggningen - en
vinst, för hvars rätta uppskattande i sjelfva verket endast framtiden
kan gifva den nödiga ledningen och som kan blifva likaväl tillfällig
som varaktig.
På grund af det anförda får Utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen bi¬
fallas.
Stockholm den 1 Maj 1882.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
12
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54.
Reservationer:
af Herrar Bergström och Äbergsson:
»Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som ega rum vid ex¬
propriation för utläggande af torg och gator i stad, hemställa vi, att
Riksdagen måtte besluta följande tillägg till 13 § i Kongl. Förordningen
den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof:
Skall del af tomt afstås till torg eller gata i stad och uppkom¬
mer för tomtens återstående del synnerlig vinst i följd af torgets eller
gatans utläggande, då skall sådant vid ersättningens bestämmande i
beräkning tagas.»
af Herr Samzelius; samt
af Herr Johannes Jonson, mot vissa delar af den utaf Utskottet
begagnade motivering. •
Herrar Magnus Jonsson och Smedberg hafva begärt få här anteck-
nadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1883.