Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24.
I
N:o 24.
Ank. till Riksd. Kansli den 7 Mars 1882, kl. 8 e. m.
Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad
lydelse af 3 § i Lagen angående eganderätt till skrift den
10 Augusti 1877.
Lag-Utskottet har från Andra Kammaren fått till handläggning emot¬
taga en af Herr Sigfrid Wieselgren afgifven motion, N:o 1, hvaruti påyrkas
skydd under vissa vilkor mot öfversättning af tryckt skrift.
Efter en återblick på frågans behandling under de förarbeten och öfver-
läggningar, som föregingo antagandet af nu gällande 1877 års lag angående
eganderätt till skrift, samt med erinran, att vid antagandet af nämnda lag
Riksdagen icke godkände det äfven då påyrkade skyddet mot öfversättning,
utvecklar motionären på följande sätt sina åsigter i ämnet: »Han vågade
tro att de år, som gått sedan 1877, icke lemnat den då i frågan åberopade
rättsuppfattningen utan all utveckling. Det vore icke längre sällsynt att se
arbeten, livilka öfversatt-s från främmande språk, försedda med tillkännagif¬
vande, det öfversättningen medgifvits af författaren, ehuru denne enligt vår
lag icke egt minsta rätt att i sådant afseende öfver sitt arbete förfoga; och
hvad anginge särskilt den dramatiska litteraturen, betraktade man såsom
snart sagdt en dålig handling att utan föregående uppgörelse occupera en
utländsk författares arbete, ehuru en sådan occupation vore lagligen berättigad
samt enligt höga auktoriteters omdöme af patriotiska skäl nödvändig. Egde
man icke rätt att af sådana förhållanden sluta, det allmänna rättsuppfattningen
redan nått den utveckling, i saknad af hvilken den ännu för fem år sedan
icke ansågs kunna tillåta då föreslaget öfversättningsskydd? — Men hinder
för dettas anordnande ansåges väl fortfarande möta på grund af vår brist-
Bih. till Riksd. Prat. 1882. 7 Sami. 14 Höft. 1
2 Lag-Utshottets Utlåtande N:o 24.
fälliga andliga odling och deraf följande behof att genom fri öfversättnings-
rätt främja spridningen af »kunskap och upplysning». — För så vidt denna
åsigt stämplade svenska folket såsom andeligen torftigt och såsom derför nöd-
sakadt att parasitiskt lefva på resultaten af andra folks vetenskapliga och
litterära verksamhet, nekade motionären dess berättigande. Efter hans öfver¬
tygelse behöfde vi icke den fria öfversättningsrätten för att fortfarande häfda
vår ställning bland de bildade folken. Och långt ifrån att sagde rätt skulle
utgöra något slags palladium för vårt folks fortskridande i »kunskap och
upplysning», vågade motionären hålla före, att den verkat och verkade qväf¬
vande å en viss och i sanning icke ovigtig del af vår egen litteratur, samt
att, hvad de flesta öfriga delar deraf anginge, den vore för dessas utveckling
af allt för liten praktisk betydelse för att förtjena det höga anseende, man
åt densamma velat häfda. — Motionären anför här åtskilliga sifferuppgifter,
af hvilka han drager den slutsats, att öfversätta arbeten spelade en ganska
oväsentlig roll inom litteraturgrenarne historia och politik samt naturvetenskap,
men en desto större inom litteraturgrenarne barn- och ungdomsskrifter samt
romaner, noveller och folksagor. Dessa siffror besvarade i motionärens
tanke frågan, hvarför de svenska originalförfattarne inom sist anförda slag af
litteratur i allmänhet utgjordes af nybörjare, hvilka visade större eller mindre
anlag, men snart försvunne, aflösta af andra, hvilka i sin tur före samma
färd. De finge icke rum inom sitt lands litteratur — så lydde svaret; öfver-
sättningarne sköte undan dem, gjorde dem öfverflödiga! Och man borde jemväl
betänka, hurudana icke få af de arbeten vore, genom hvilkas öfversättande
till vårt språk man ansåge vårt folks »kunskap och upplysning» befrämjas.
Under det att'somliga af dem bäst kunde betecknas såsom värdelösa, måste
deremot andra stämplas såsom riktande blott vår usla litteratur.
Då emellertid den fria öfversättningsrätten icke ens med hänsyn till
öfversättningarne sjelfva verkade välgörande, utan åstadkomme en täflan
mellan förläggarne, i hvilken den sämst gjorda och derför ock billigaste
öfversättningen, med undanträngande af den bättre och dyrare, vanligen vunne
mesta spridningen och medförde största inkomsten;
då författarens anspråk att få tillgodogöra sig den vinst, hans arbete
äfven genom dess öfversättande kunde inbringa, numera allt allmännare upp¬
fattades såsom med både billighet och rätt öfverensstämmande;
då metoden att, under åberopande af vårt folks bildningsbehof, undan¬
draga sig erkännandet af sagde rätt för hvad anginge utländska författare i
sig inbegrepe ett åläggande för de svenska skriftställare, hvilkas arbeten
öfversattes på främmande språk, att för främjandet af svenska folkets »kun¬
skap och upplysning» underkasta sig mistningen af den vida öfvervägande
inkomst, de genom sin verksamhet kunde påräkna, men krafvet på en sådan
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
3
uppoffring af desse få, förtjente medborgare hvarken vore särdeles ädelsinnad!
eller kunde anses medföra något afsevärdt gagn, utan tvärtom i sina följder
skadligt påverkade den inhemska litteraturen och det nationella lifvet,;
samt då slutligen i allt fäll vårt land icke länge torde kunna undan¬
draga sig att åtminstone i någon män gifva erkännande och utrymme åt en
rättsgrundsats, som inom de stora kulturstaternas lagstiftningar redan gjort
sig gällande;
föreslår motionären »att Riksdagen må för sin del besluta:
dels att 3 § af Kongl. förordningen den 10 Augusti 1877 skall
erhålla följande lydelse:
1. Skrift, som etc. — — —- — författad.
2. Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkänna¬
gifvande å dess titelblad förbehållit sig uteslutande rätt att för¬
anstalta om densammas öfversättande till ett eller flera uppgifna
språk och har han sådan öfversättning utgifvit inom två år från
den tid skriften först trycktes, vare under fem år från sistnämnda
tid annan förbjudet att öfversättning deraf utgifva på det eller de
språk, hvartill öfversättningsrätten sålunda blifvit förvarad.
dels äfven att 21 § skall lyda som följer:
Vid tillämpning af de i 3 §, 2 mom., 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§
gifna tidsbestämmelser etc. — — — meddelats.»
Nästan alla europeiska stater och flere amerikanska hafva genom lagar
skyddat eganderätt till skrift*). Under skrift inbegripes i allmänhet — lika¬
som enligt svenska lagens 1 § — om ock med något skiftande uttryckssätt,
musikaliskt arbete i noter eller annan teckenskrift, naturvetenskaplig teckning,
land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbild¬
ning, som ej, efter sitt hufvudsakliga ändamål, är att betrakta såsom konst¬
verk. Rätten till uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete
ordnas genom särskilda bestämmelser.
') Belgien. Lagar 23 Sept. 1814 och 25 Jan. 1817, beslut 21 Okt. 1830. —
Brasilien. Kriminallag art. 261. — Ganada. Act. 26 Okt. 1875. — Chili. Lagar 24
Juli 1874 och 9 Sept. 1840. — Danmark. Lagar 29 Dec. 1857, 23 Febr. 1866 och 21
Febr. 1868. —England. Hufvudlagar: Acta 5 & 6 Vict. cap. 45, 7 Vid. cap. 12 och 15
& 16 Vict. cap. 12. — Frankrike. Lag 19—24 Juli 1793, lag 13 Juni 1795, dekret
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
Vid stiftande af lagar om eganderätt till skrift har man, i och för
bestämmandet af deras omedelbara verksamhetssfer, i olika lagar utgått från
olika grundsatser.
En grundsats gör utgifningsorten till det härvid bestämmande. Så
fordrar engelsk rätt, för att lemna engelskt skydd fCopyright), att första
offentliggörandet sker inom Storbritanniens gränser. Är det utländing, som
vill genom sådant utgifvande förvärfva engelsk Copyright, måste han der¬
jemte i utgifvandets ögonblick befinna sig inom britiskt område, under hvilken
senare term, i motsats mot den förra, inbegripes hvarje plats, som står
under engelskt herravälde. Så synes ock no>damerikansk rätt fordra för
möjligheten att förvärfva nordamerikansk Copyright, att utgifvandet sker
inom Förenta Staternas område. Utländsk utgifvare måste derjemte vara
inom Förenta Staterna domicilierad. Från grundsatsen om utgifningsorten
såsom det för skydd mot eftertryck bestämmande utgick ock den äldre franska
lagstiftningen (före 1852), likasom den äldre tyska förbundslagstiftningen,
och från samma grundsats utgå ännu de österrikiska och danska lagarne i
ämnet. Man finner lätteligen, hurusom grundsatsen icke gifver ledning för
det fall, att skrift ännu icke blifvit offentliggjord, likasom den äfven i andra
hänseenden, särskildt med afseende å betydelsen af »utgifningsorten», lemnar
öppet rum för tvekan och godtycklighet.
Man utgår derföre numera i allmänhet från en annan, hvilken — i
motsats mot den förra, med hvilken skriftens nationalitet, om man kan tala
om eu sådan, blir det bestämmande — gör författarens nationalitet till det
afgörande i frågan. Man stöder sig härvid derpå, att, då författarerätten
har sin grund i författarens person, alla eu inländsk författares skrifter —
22 Mars 1805, 28 Mars 1805 och 5 Febr. 1810; lag 3 Aug. 1844; dekret 28—31 Mars
1852; lag 8 — 15 April 1854; lag 14—19 Juli 1866; C. P. art. 425—427, 42^. —Grek¬
land. Kriminallag SO Dec. 1833, art. 432 och 433. — Italien. Lagar 25 Juni 1865
och 10 Aug. 1875. — Japan. Lag 1875. — Mexiko. Civillag, voterad 1 Mars 1871,
bok II, titel Vill. — Nederlanden. Lag 25 Jan. 1817. — Norge. Lag 8 Juni 1876. —
Amerikas Förenta Stater. Kevised Statute § 4948—71; 18 U. S. Stat. et Large, 78. — Portugal.
Lag 8 Juli 1851; Kriminallagen art. 380 ff. — Ryssland. Kriminallagen, ukas 26
Jan. 1846 och 7 Maj 1857. — Schweiz. Konkordat mellan Ziiricb, Bern, Fri, TTntérwalden,
GUarus, Basel, Schaffhausen, Appenzell, Graubunden, Turgau, Tessin, Wallis, Genéve,
biträdt af Aargau, godkändt af Förbundsrådet 3 Dec. 1856. — Spanien. Lag, voterad
7 Juli 1877. — Sverige. Lag 10 Aug. 1877. — Turkiet. Beslut Jan. 1850 och 19
April 1857. — Tyska riket. Lag 11 Juni 1870, nu mera gällande för hela tyska riket.
— Venezuelas Förenta Stater. Lag 19 April 1837. — Österrike-Ungarn. Kejserligt patent
19 Okt. 1846.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
5
men icke nödvändigt hvarje skrift på inländskt förlag — böra skyddas .af
den inländska lagen, skriften må vara författad på hvilket språk som helst,
den må vara offentliggjord eller icke, den må, derest den är offentliggjord,
vara det inom eller utom landet. Denna ståndpunkt intages af de norska,
tyska och finska lagarne, hvilka dock derjemte skydda: den norska och den
tyska, skritt, som utkommit på inländskt förlag, samt den finska, arbete af
utländsk författare, som uppehåller sig i Finland och sitt arbete der utöfver.
Nationalitetsgrundsatsen i denna mening, ehuru utan de nu anförda utsträck-
ningarne deraf, hyllas ock af den svenska Lagen angående eganderätt till
skrift af den 10 Augusti 1877, då den i sin 19 § stadgar, att »denna lag
tillämpas på skrift af svensk medborgare; och anses skrift, som utan upp-
gifvet eller under diktadt författarenamn blifvit af svensk förläggare utgifven,
vara af svensk medborgare författad, derest ej annat förhållande ådagalägges.»
Skyddstiden sätta lagarne mycket olika.
Alla de anförda tillerkänna emellertid författare skydd mot eftertryck
under hans lifstid, med undantag af Förenta Staternas och Canadas, som
lemna sådant skydd endast för 28 år först, med möjlig förlängning för för¬
fattare, lians enka och barn med ytterligare 14, sålunda för inalles 42 år, samt
Greklands, som medgifver endast 15 års tid, allt från första utgifvandet räknadt.
Nästan alla de lagar, som meddela författare skydd under hans lifs¬
tid, lemna, efter hans död, hans rättsinnehafvare ett till viss tid begrän-
sadt skydd, utom Mexikos, som lemnar ett till tiden obegränsadt skydd
mot eftertryck. Den begränsade skyddstiden efter författarens död för hans
rättsinnehafvare är skiljaktig: i Spanien 80, i Sverige, Norge, Danmark, Frank¬
rike och Ryssland 50, i Japan 30 med förlängning till 45, i Italien (för¬
fattarens lifstid och) 40 år efter författarens död, dock minst 80 år efter
första utgifvandet, på så sätt, att reproduktionen under författarens lifstid
och minst 40 år efter första utgifvandet tillhör författaren eller hans rätts¬
innehafvare, men under återstående delen af skyddstiden är fri mot en afgift till
dem af 5 procent af hvarje exemplars bruttopris, i Tyska riket, Österrike-Ungarn
och Portugal 30, i Belgien och Nederlanden 20, i Venezuelas Förenta Stater
14, i Brasilien 10, i England (utom för författaren under hans lifstid) för
författarens rättsinnehafvare 42 år efter första utgifvandet, dock i alla hän¬
delser 7 år efter författarens död, i Chili 5 år från författarens död, samt i
Schweiz (utom för författaren under hans lifstid) 30 år efter första utgifvandet.
Vissa lagar medgifva rättens utdöende,, om förnyad publikation icke sker
inom vissa år, eller medgifva, såsom Italiens och Mexikos, eu expropriation
från statens sida under vissa förutsättningar och vilkor, hvarjemte under¬
stundom särskilda privilegier äro i lagarne lemnade eller de tillerkänna stats¬
myndigheten rätt att meddela sådana.
6
Lag- Utskottets Utlåtande N:o 24.
För förvärfvande af skyddsrätt eller för rätt att göra skyddet gällande
stadga lagarne ofta åtskilliga formaliteter, såsom inregistrering, aflemnande
af exemplar inom viss tid o. s. v.
Endast i sammanhang med nu anförda allmänna grunder för det skydd,
i olika länders lagar lemnas åt litterära alster, kan betydelsen äf det skydd
mot öfversättning, som enligt samma lagar kan vinnas, fullt klart framstå.
En öfverblick af de allmänna grunderna för skyddet mot eftertryck har der¬
före bort föregå framställningen af skyddet mot öfversättning.
Den moderna lagstiftningen fäster icke, såsom ofvan närnndt är, vid
frågan om skydd mot eftertryck, afseende dervid, å hvad språk skriften är
utgifven. Häraf följer nu den allmänna regel, hvilken ock återfinnes i svenska
lagens 3 §, att skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika (och å
titelbladet uppgifna) språk, anses såsom på hvardera af dessa språk författad,
d. v. s. såsom original, samt åtnjuter skydd derefter. Det är likaledes allmänt
antaget, att hvarje öfversättning, hvars utgifvande är tillåtet, anses som ett
sjelfständigt arbete och åtnjuter samma skydd mot eftertryck som original,
en hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma
skrift (jfr svenska lagens 4 §).
Beträffande åter efterföljande öfversättning och det skydd, som åt sådan
kan förvärfvas mot annan öfversättning af samma skrift, gälla andra regler.
Fransk domstolspraxis likställer öfversättning utan medgifvande med efter¬
tryck. I andra länder har man icke ansett sig kunna gå så långt. Man
har derstädes i allmänhet under vissa vilkor lemna! författare skydd mot
öfversättning under fem års tid och stadgat, att, för erhållande af sådant
skydd, en af författaren eller förläggaren ombesörjd öfversättning skall hafva
börjat utkomma inom ett år samt hafva fullständigt utgifvits inom tre år
efter utgången af det år, hvarunder originalet utkommit. I tyska lagen
skyddas dock hvarje ursprungligen på dödt språk utgifvet verk mot icke-
autoriserad öfversättning under originalverkets hela skyddstid. Författaren
antages nemligen genom det språk, han valt, hafva vändt sig till hela den
vetenskapliga verlden, men också endast till denna. Finska lagen innehåller
äfven (§ 6) att utgifningsrätt till inhemsk författares skrift ock innebär rätt
att med andras uteslutande utgifva öfversättning deraf under hela skydds¬
tiden till inhemskt språk, samt i fem år efter det skriften först utkom till
annat språk; och att, om å titelblad till utländsk författares skrift förbehåll
gjorts om rätt att utgifva öfversättning deraf, sådan rätt skall gälla i fem
år efter det skriften först utkom; hvilket senare stadgande emellertid får
sin betydelse först vid jemförelse med stadgandena i § 32, att bestämmelserna
i förordningen gälla finsk författares arbete, vare sig det framträdt inom
eller utom Finland, samt arbete af utländsk författare, som uppehåller sig i
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
7
Finland ocli sitt arbete der utgifter, och att stadgande^ i förordningen
kunna delvis eller i deras helhet, under vilkor af ömsesidighet, af kejsaren
och storfursten förklaras tillämpliga jemväl på alster af författare i andra
stater, med hvilka fördrag i sådant ämne afslutas. Utkastet till nu gällande
norska lag innehöll ock stadgande om skydd mot öfversättning under fem
är, ehuru detta uteslöts vid den slutliga granskning, förslaget undergick,
innan det framlades för Storthinget. Enligt norsk lagstiftning är sålunda
— likasom enligt dansk — rätt till efterföljande öfversättning fri. Så är ock
förhållandet i Sverige, Brasilien, Chili, Förenta Staterna och Ryssland.
Det är nu emellertid gifvet, att ett skydd i inhemsk lag mot öfver¬
sättning får sin egentliga betydelse först genom det rättsskydd inom andra
stater, hvilket en egare till skrift, som sålunda skyddas af inhemsk lag,
möjligen kan förvärfva.
En internationel rätt i fråga om internationelt skydd för litterära al¬
ster kan utvecklas på trenne vägar; genom inhemsk lags erkännande af ut-
ländings rätt, vare sig absolut eller under vilkor af reciprocitet, eller genom
sådant erkännande — ömsesidigt bindande — genom internationella konven¬
tioner.
Efter mångahanda meningsbrytningar och efter att redan i ämnet hafva
(1851) afslutat konvention med England beslöt Frankrike att inslå på den
första af dessa vägar och lemnade genom den ännu bestående lagen den
28 Mars 1852 utländska skrifter samma skydd som inhemska utan vilkor
af reciprocitet, endast med vilkor, icke för skyddet i och för sig, men för
rätt att anlita domstol, beträffande de ena såväl som de andra, att två exem¬
plar skulle vara aflemnade uti nationalbiblioteket i Paris.
Nu visade sig, huru otillfredsställande i tillämpningen den andra ofvan
antydda utvägen, att i inhemsk lagstiftning införa skydd mot vilkor eif reci¬
procitet, verkligen är. Ehuru uti den preussiska lagen af 11 Juli 1837 §
38 förefans en klausul om allmän likställighet af de inom främmande stater
utgifna skrifter med preussiska till det omfång, som preussiska skrifter skydda¬
des af den främmande statens lagar (s. k. materiel reciprocitet), nekade lik¬
väl, äfven efter utfärdande af 1852 års franska lag, de preussiska domstolarne
reciprocitet från Preussens sida, enär den franska lagstiftningen såsom vilkor
för att föra talan enligt lagen vid fransk domstol fordrade förutgående af¬
lemnande af ifrågavarande skrift uti två exemplar i nationalbiblioteket i
Paris, men preussisk rätt icke kände någon motsvarande förpligtelse. Då
vid den materiella reciprociteten likhet kräfves mellan ländernas lagstiftning
med afseende äfven å betingelserna och förutsättningarne för skyddet, men
olika länders lagar synnerligen i nämnda hänseende pläga förete skiljaktig¬
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
heter, kan klausulen i särskilda lands lagstiftning om materiel reciprocitet
knappt sägas hafva någon betydelse1 2).
Skall ett verkligt internationelt skydd vinnas, så måste alltså fordran
af likhet mellan lagstiftningarne uppgifvas, och den grundsats uppställas, att
författarerätten konstitueras i öfverensstämmelse med hemlandets lag äfven i
förhållande till utlandet,' men att dess verksamhet bedömes efter det lands
lag, hvarest den göres gällande. Till genomförande af denna grundsats har
äfvenledes Frankrike gifvit impulsen på den tredje ofvan antydda vägen,
nemligen genom konventioner, afslutade med samtliga stater i Europa, med
undantag af Sverige och Norge, Danmark, Grekland samt Turkiet och de
nybildade, sjelfständiga staterna på Balkanhalfön ä). Storbritannien bär afslutat
sådana konventioner med Frankrike, Spanien, det fordna konungariket
Sardinien, Belgien, Preussen och en mängd andra forna tyska förbunds-
stater, dock hvarken med Bayern eller Wurtemberg3). Preussen har kon¬
ventioner med Frankrike, Storbritannien och Belgien4).
*) En sådan förekommer dock ännu uti österrikiska patentet, 19 Oktober 1846,
art. 39, samt uti italienska lagen af den 25 Juni 1865, art. 39.
2) Nemligen med Storbritannien. 3 Nov. 1851, modifierad genom konv. 11 Aug.
1875. — Spanien. 15 Nov. 1853. — Nederlanden. 29 Mars 1855 med supplementarbe-
stämmelse 27 April 1860. — Ryssland. 6 April 1861. — Belgien. 1 Maj 1861 med
tvenne komplementardeklarationer 27 Maj 1861 och 7 Jan. 1869, satt åter i kraft 23 Juli
1873. — Italien. 29 Juni 1862. — Preussen. 2 Aug. 1862, med tilläggsprotokoll 14
Dec. 1864, ratificerad först 9 Maj 1865; biträdd under loppet af 1865 och 1866 af
kurfurstendöme! Hessen, Reuss, äldre och yngre linien, Saxen-Altenburg, Braunschweig,
Saxen-Meiningen, Saxen-Weimar, Oldenburg, Schwartzburg-Rudolfstadt, Schwartzburg-
Sondershausen, Hessen-Homburg, Waldeck-Pyrmont, Saxen-Coburg-Gotlia, Lippe-Detmold,
Scliaumburg-Lippe, Anhalt-Dessau. — Lybeck, Bremen och Hamburg. 4 Mars 1865. •—
Bayern. 24 Mars 1865, utsträckt tillsvidare till Elsass-Lothringen genom additional-
konventionen till Frankfurterfreden 11 Dec. 1871, art. 18. — Frankfurt. 18 April
1865. — Wurtemberg. 24 April 1865. — Baden. 12 Maj 1865. — Konungariket
Saxen. 26 Maj 1865. — Mecklenburg-Schwerin. 9 Juni 1865, biträdt af Mecklenburg-
Strelitz. — Storhertigdömet Hessen. 14 Juni 1865. — Nassau. 5 Juli 1865. -— Han¬
nover. 19 Juli 1865. — Luxemburg. 16 Dec 1865. — Schweiz. 30 Juni 1864. —
Portugal. 11 Juli 1866. — Österrike. 11 Dec. 1866. — Kyrkostaten. 14 Juli 1867.
3) Konv. med Preussen är af den 13 Maj 1846, biträddes sedermera af konunga¬
riket Saxen, Saxen-Weimar, Saxen-Meiningen, Saxen-Altenburg, Saxen-Coburg-Gotha, Braun¬
schweig, Anhalt-Dessau-Cöthen, Anhalt-Bernburg, Schwartzburg-Rudolfstadt, Schwartzburg-
Sondershausen och Reuss, äldre och yngre linien, samt utvidgades genom tilläggskonv. 14
Juni 1855. Med Spanien är en interimistisk konv. afslutad den 11 Aug. 1880.
4) Konv. med Belgien är af den 28 Mars 1863.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
9
Utskottet anser lämpligt att bär lemna en framställning uti några
stora hufvuddrag af den härigenom uppkomna konventionella rätten.
Hufvudprincipen uttalas i många konventioner uti samstämmande
ordalag sålunda:
»Autorer till höeker, broschyrer eller andra skrifter, musikaliska kom¬
positioner, arbeten i teckning, målning, skulptur, gravyr, litografi och till
alla andra likartade produktioner på det litterära eller artistiska området
skola ömsesidigt, i hvardera af de två staterna, njuta de förmåner, som der
nu medfölja eller i framtiden af lagen förklaras skola medfölja eganderätten
till litterära eller konst-alster, och de skola njuta samma skydd och samma,
lagliga utväg att göra det gällande mot hvarje kränkning af sina rättig¬
heter, som om kränkningen skett mot egare till arbeten, som först offentlig¬
gjorts i detta land. Dock skola dessa fördelar vara dem tillförsäkrade en¬
dast för den tid, för hvilken deras rättigheter gälla i det land, hvarest origi¬
nalpublikationen skett, och varaktigheten af desamma uti det andra landet skall
icke kunna öfverskrida den tid, som af lagen hlifvit bestämd för inhemska
autorer.»1) Sålunda har t. ex. ett arbete, utgifvet i Belgien, hvarest skyddet
upphör 20 år efter författarens död, i Frankrike, hvarest skyddet räknas till
50 år efter samma tidpunkt, skydd endast under 20 år efter denna tid, och
å andra sidan har ett under nämnda 50 år i Frankrike skyddadt arbete
skydd i Belgien endast under likaledes 20 år2).
Konventionerna upptaga vidare åtskilliga detaljbestämmelser, medgif¬
vande t. ex. vissa slags reproduktioner oberoende af de stadganden i ämnet,
som kunna förefinnas i det ena eller andra landets lagar. Också innehålla
de nästan alla följande klausul af stor praktisk betydelse:-
»Artiklar ur tidningar eller periodiska samlingspublikationer, utgifna
i det ena landet, kunna reproduceras eller öfversättas i det andra landets
tidningar eller periodiska samlingspublikationer, med vilkor att källan an-
gifves, hvarifrån de äro hemtade. Dock skall denna rätt icke utsträckas
till reproduktion i ett land af artiklar uti tidningar eller periodiska samlings¬
publikationer, utgifna i det andra, då författarne formligen förklarat, uti
samma samlingspublikation eller tidning, hvarest de offentliggjort dem,
*) Frankrikes konventioner med Baden, art. 1, Bayern, art. 1, Belgien, art. 1,
Hessen art. 1, Italien, art. 1, Portugal, art. 1, Preussen, art. 1, Saxen, art. 1, Schweiz,
art. 1, Wiirtemberg, art. 1 och Österrike-Ungarn, art. 1. Frankrikes konventioner
med Nederlanden, art. 1, och med Ryssland, art. 1, 2, innehålla en analog bestämmelse.
Konventionerna med Belgien, art. 1, och med Italien, art. 1, innehålla ock bestämmelse
om behandling såsom den mest gynnade nation.
2) Fransk-engelska konventionen art. 1 torde ock böra tolkas på likartadt sätt.
Bill. till Rilcsd. Prot 1882. 7 Sami. 14 Häft.
2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
att de förbjuda reproduktion deraf. I intet fall kan detta förbud gälla för
artiklar angående politiska frågor för dagen ’).
Med afseende å de formaliteter, som i det främmande landet erfor¬
dras för att kunna erhålla skydd mot eftertryck enligt konventionerna, kunna
dessa delas uti tre klasser.
Några fordra på en gång inregistrering och aflemnande af ett exem¬
plar af skriften inom viss tid (vanligen tre månader) efter utgifvandet af
originalet2).
Andra fordra endast inregistrering3).
Vanligen kan dock inregistrering eller deposition ske antingen uti det
land, i hvilket man vill förvara sin rätt, eller uti detta lands legation i det
land, hvarest originalpublikationen sker.
Slutligen hafva de nyaste konventionerna ordnat saken på ett mycket
enklare sätt: Der säges: »För att tillförsäkra alla slags tanke-eller konstarbeten
skydd — ■— — är det nog att antorer eller utgifvare bevisa sin eganderätt
genom att styrka, medelst ett certifikat af vederbörande offentliga myndig¬
het i hvarje land, att arbetet i fråga är ett original arbete, som, i det land,
hvarest det utgifvits, åtnjuter lagligt skydd mot otillåtet eftertryck eller
reproduktion4).
Eftertryckta skrifter äro i allmänhet enligt konventionerna förbjudna
till införsel, försäljning eller utställande inom de respektive länderna, äfven¬
som till transit, från hvilket land de än härstamma.
Den särskilda frågan om öfversättningar företer större svårigheter.
Nästan alla konventioner innehålla den bestämmelse, att en laglig öfversätt¬
ning skyddas på samma sätt som original i det afseende, att ingen kan till¬
egna sig den utan medgifvande af öfversättaren, men att dermed ingen är
betaget att utgifva annan öfversättning af samma skrift5).
’) Frankrikes konventioner med Baden, art. 9, Bayern, art. 9, Belgien, art. 8,
Hessen, art. 9, Italien, art. 8, Nederlanden art. 4, Portugal, art. 8, Preussen, art. 9, Ryss¬
land, art. 5, Konungariket Saxen, art. 9, Schweiz, art. 9, 17, Wtirtemberg art. 9, Österrike-
Ungarn, art. 8. Konventionen med Storbritannien, art. 5, innehåller icke den sista bestäm¬
melsen med afseende å politiska artiklar, men sådan bestämmelse är intagen uti protokollet
öfver utvexlingen af ratifikationerna.
2) Se t. ex. konventionen mellan Frankrike och Storbritannien, art. 8, Frankrike och
Belgien, art. 3.
3) Se t. ex. Frankrikes konventioner med Portugal, art. 2, Preussen art. 3, Saxen
art. 3, Schweiz, art. 3, 17 och 19, Österrike-TJngarn, art. 2.
4) Frankrikes konventioner med Baden, art. 3, Bayern, art. 3, Hessen art. 3, Ita¬
lien, art. 2, Luxemburg, art. 3, Ryssland, art. 3. Wilrtemberg art. 3. Förhållandet är
numera detsamma mellan Frankrike och Belgien på grund af deklarationen deh 7 Jan. 1869.
") Frankrikes konventioner med Baden, art. 5, Bayern, art. 5, Belgien, art. 5,
11
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
I konventionerna lemna de kontrollerande staterna, dock icke Neder-
landen och Ryssland, ömsesidigt skydd för autoriserad öfversättning mot
annan sådan för viss tid, nästan alltid fem år från utgifvandet af den auto-
riserade öfversättningen. För erhållande af dylikt skydd måste förbehåll
derom hafva skett, och, i allmänhet, i fråga om icke-dramatiska arbeten, ut¬
gifvandet af öfversättningen hafva påbegynts inom ett samt afslutats inom
tre år samt, i fråga om dramatiska arbeten, öfversättningen utgifvits inom
tre (någon gång 6) månader 1j. Konventionen mellan Frankrike och Italien,
art. 3, fordrar reservation af öfversättningsrätt och öfversättningens utgif¬
vande inom ett år, men lemnar ock förhud mot annan öfversättning för lika
läng tid som för eftertryck af original. Konventionen mellan Frankrike och
Österrike—Ungarn, art. 5, säger:
»Författare till hvarje arbete, publiceradt uti ett af de två landen, njuter
samma skydd som inhemska författare emot publikation i det andra landet, af
hvarje öfversättning af samma verk, som han icke autoriserat, dock med
vilkor att i början af sitt arbete hafva tillkännagifvit sin afsigt att reservera
sig rätten till öfversättning.»
Utom de svårigheter, hvartill dessa korta tidrymder för öfversätt¬
ningens utgifvande gifva anledning, förefinnas ännu andra. Så fordras i
allmänhet, utom att erforderliga formaliteter skola vara vidtagna för att
i det utländska landet skydda originalet, att likartade formaliteter skola
inom samma tider vidtagas beträffande öfversättningen.
Genom sådana bestämmelser förringas onekligen uti icke ringa grad
betydelsen för författare, i synnerhet de mindre bemedlade, af rätten att
kunna förvärfva sig internationelt rättsskydd.
Den nya spanska lagen har ordnat saken på ett egendomligt sätt.
Egaren af en utländsk skrift kan nemligen få utöfva sin eganderätt under alla
dess former efter sitt lands lagar; och erhålla rätt till öfversättning för samma
tid, som den, under hvilken han egen originalet i det land, hvarest det först
Hessen, art. 5, Italien, art. 5, Nederlanden, art. 3, Portugal, art. 3, Preussen, art. 5, Ryss¬
land, art. 2, Konungariket Saxen, art. 5, Spanien, art. 2, Storbritannien, art. 2, Schweiz,
art 5 och 17, Österrike—Ullgarn, art. 4.
*) Frankrikes konventioner med Baden, art. 6, Bayern, art. 6, Belgien, art. 6,
Hessen, art. 6, Portugal, art. 5, Preussen, art. 6, konungariket Saxen, art. 6, Schweiz,
art. 6 och 17, Storbritannien, art. 3 och 4, Wiirtemberg, art. 6, och i konventionen mellan
Tyskland och Italien. Konventionen mellan Frankrike och Spanien, art. 3 och 8, fordrar
att, om arbetet endast består af en del, den autoriserade öfversättningen skall hafva ut¬
gifvits inom sex månader efter originalets offentliggörande.
12
Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 24.
offentliggjordes och enligt detta lands lagar. Autoriserad öfversättning, tryckt
i utlandet, följer detta lands lagar; tryckt i Spanien, spansk lag.
Nordamerikas Förenta Stater skydda, äfven mot rent eftertryck, endast
inom Förenta Staterna tryckta verk, och denna grundsats är i deras lag¬
skipning till och med uttryckligen uttalad. Upprepade försök af England
hafva ända sedan 1837 egt rum att åstadkomma en konvention, men allt
hittills förgäfves.
Förutsättningen för att genom afsilande af konventioner med främ¬
mande makter kunna skydda inhemskt arbete mot utländsk öfversättning
visar sig sålunda vara att kunna inom eget land lemna utländskt arbete
samma skydd. Det är endast Frankrike, som, med likställighet inom sin lag¬
skipning af otillåten öfversättning och eftertryck, med utländska makter, som
icke skydda inländskt arbete mot öfversättning, ingått — för att genomdrifva
grundsatsen — konventioner om full nationel behandling, d. v. s. skyddar
inom eget land utländskt arbete mot öfversättning, utan att i dettas hem¬
land åtnjuta skydd, ens för någon tid, för fransktx). Man kan emellertid
icke inom eget land lemna utländing bättre skydd än egna medborgare.
Införande i inhemsk lagstiftning af skydd för inländingar mot öfversättning af
alstren utaf deras litterära verksamhet är sålunda förutsättningen för, att
de skola kunna i utlandet komma i åtnjutande af något skydd mot ut¬
ländsk öfversättning.
Det ursprungliga svenska förslaget till förordning i ämnet innehöll ock
bestämmelser, att författare af skrift skulle vara berättigad att, med andras
uteslutande, låta skriften utgifvas i öfversättning på annat språk; dock skulle
lian, i händelse skriften vore tryckt, iakttaga: att å titelbladet gjordes för¬
behåll om öfversättningsrätt; att inom tre månader efter originalarbetets ut¬
gifvande ett exemplar deraf aflemnades till Kong! Biblioteket; att, ifrån
sagda aflemnande att räkna, utgifvande af öfversättning till det eller de
språk, hvartill öfversättningsrätt skulle bevaras, begyntes inom nio månader
och fullbordades inom två år, och att inom samma tider till nämnda
Bibliotek aflemnades ett exemplar af det i öfversättning utgifna. För
') Genom 1852 års franska lag, jemförd med de af Frankrike afslutade konven¬
tionerna, uppstår det märkliga förhållande, erkändt äfven af fransmän sjelfve, att med¬
borgare uti en stat, som icke har konvention med Frankrike, kunna, erhålla skydd mot
öfversättning såsom mot eftertryck, men, om deras stat ingått konvention, kunna erhålla
sådant skydd endast för fem år. De finnas dock, som antaga, att för medborgare i stat,
som ingått konvention, valet står öppet mellan att uppfylla vilkoren för det allmänna franska
skyddet och sålunda förvärfva sig detta, eller att uppfylla konveutionsvilkoren och erhålla
skydd efter konventionen.
Lag-IJtslcottels Utlåtande h':o M-
13
dramatiskt arbete skulle tidsbestämmelserna sålunda förkortas, att original-
arbetet inom en månad från utgifvandet till Biblioteket aflemnades och
att inom sex månader från afiemningsdagen den fullbordade öfversätt-
ningen blefve samma Bibliotek tillstäld. Bestämmelserna skulle tillämpas ej
blott på svensk mans arbete, utan jemväl på utländings verk, som af svensk
förläggare utgåfves, och, under förutsättning af ömsesidighet, kunna af
konungen förklaras delvis eller i deras helhet, och med den utsträckning af
tiden för skyddet mot öfversättning, som kunde finnas lämplig, gälla äfven
tor andra länders medborgares arbeten, som icke af svensk förläggare ut¬
gåfves.
Bä grund af de anmärkningar, som vid förslagets granskning af Hög¬
sta Domstolen framstäldes, iiteslötos dock bestämmelserna om skydd mot
öfversättning uti den Kong! Propositionen till 1877 års Riksdag.
Uti denna proposition föreskrefs sålunda endast, att "under den all¬
männa skyddstiden — författarens lifstid och femtio år efter utgången af
det år,' under hvilket han aflider — en skrift icke, utan tillstånd af förfat¬
taren, finge öfverflyttas till danska eller norska språket, enär svenska, norska
och danska språken i förslaget betraktades såsom olika munarter af samma
språk, likasom en på flere andra språk samtidigt utgifven skrift ej skulle få,
utan författarens begifvande, till något af dessa språk öfversättas. Men
med dessa undantag var öfversättningsrätten lemnad helt och hållet fri.
Den sålunda föreslagna öfversättningsfrihet vann icke bifall hos då¬
varande Lag-Utskott. Utskottet yttrade i sådant afseende:
»Det synes Utskottet, att författarens rätt till alstren af hans andliga
verksamhet ej bör vara inskränkt blott till det språk, hvari han sjelf klädt
sina tankar. Författaren har ett helt naturligt intresse att kunna förekomma
eUn öfversättning af sitt arbete, och billigt synes också vara, att han
må åtnjuta åtminstone någon del af den vinst, som öfversättningen kan medföra.
Detta senare skäl har en särskild betydelse för författare å andra än de
störa kulturspråken. Ett arbete på författarens eget språk, som har ett
jemförelsevis ringa område, kan ej erhålla någon afsättning jemförlig med
den, som en öfversättning till franska, tyska eller engelska språken kan
påräkna, derest arbetet är af värde och författarens rykte stadgadt. Är
rätten till öfversättning författaren förbehållen, kan denna i sådant fall ofta
bereda honom vida större ekonomisk fördel än han kan påräkna af originalet.
De ekonomiska vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap äro inga¬
lunda likgiltiga. Sta dessa lågt, måste den inhemska literaturen blifva
derpå lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages då af främ¬
mande literatur, och en främmande folkandes skapelser komma att utgöra
de bildade klassernas andliga näring. Ett sådant förhållande kan åter i
14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
längden ej undgå att verka skadligt på ett lands nationella lif. Det har
val blifvit sagd!, att för ett folk, hvars språkområde vore så inskränkt, som
det svenska, kunde ett hand på öfversättningsfriheten icke undgå att verka
hämmande på spridning af kunskap och upplysning. Behofvet för ett sådant
folk att fullständiga sin egen literatur med öfversättningar från utlandets
bättre verk vore oändligt mycket större, än det som förefunnes hos folk med
vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare literatur än den svenska;
och det kunde befaras å ena sidan, att de utländska författarne skulle icke
sällan fordra så höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning ut¬
gifva sina arbeten, att vår inhemska literatur komme att under skyddstiden
sakna månget värdefullt utländskt verk, och å den andra sidan, att de ut¬
ländska förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de svenska författarne
någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att öfversätta svenska arbe¬
ten. Men öfver dessa betänkligheter står den grundsats, att man vid lag¬
stiftning icke får, af hänsyn till hvad som möjligen kan vara mera eller
mindre nyttigt, afvika från hvad som rätt är; och rätt synes det Utskottet
vara att åt författare bereda skydd lika väl mot öfversättning som mot rent
eftertryck af hans arbete.»
»Detta synes också så mycket vigtigare, som Utskottet, enligt hvad
här nedan omförmäles, icke kunnat godkänna det föreslagna stadgandet derom,
att lagen skall tillämpas jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk
förläggare, hvarigenom åter utländska författare betagas möjlighet att genom
enskild uppgörelse med förläggare förskaffa sin skrift författareskydd.»
»Utskottet har emellertid ansett hvarken lämpligt eller behöflig! att
stadga lika långt skydd mot öfversättning som mot eftertryck. Fall kunna
stundom förekomma, då det ej ligger i författarens intresse att föranstalta
om eu öfversättning af sin skrift, och ett förbud för annan att gå i författ¬
ning härom skulle för sådan händelse, utan något gagn för författaren, en¬
dast hindra dem, som ej förstode dennes språk, att draga nytta af hans ar¬
bete. Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom annan öfversätta sin
skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning, af undseende för
hans rätt, skall helt och hållet förbjudas. Författarens rätt i förevarande
hänseende synes Utskottet väl och tillräckligt tillgodosedd, om hans skrift
skyddas mot öfversättning under en viss kortare tid, t. ex. af fem år från
det originalet utkom, och under vilkor, att han inom två år från samma tid
om öfversättningen föranstaltar.»
Dessa af 1877 års Lag-Utskott uttalade åsigter delar nuvarande Lag¬
utskott och tillstyrker derföre bifall till motionärens förslag, hvilket uti allt
hufvudsakligt är lika lydande med de bestämmelser uti ämnet, 1877 års Lag¬
utskott föreslog.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
15
Förslaget blef visserligen icke af Kamrarne godkändt, men Utskottet
tror dock för sin d,el, i likhet med motionären, att den tid, som sedan dess
gått, icke lemnat rättsuppfattningen i förevarande hänseende utan utveck¬
ling. Utskottet har visat, huru på grund af en mängd internationella kon¬
ventioner skydd för tryckt skrift, deruti inbegripet äfven skydd, under vissa
vilkor, mot öfversättning af sådan skrift på i allmänhet fem års tid kan
sägas hafva öfvergått till europeisk internationel rätt, och Utskottet finner
äfven för vårt land tiden vara inne att möjliggöra afsilande, på grund af §
19 i lagen om eganderätt till skrift, af internationella öfverenskommelse]’,
som mot öfversättning utan medgifvande skydda inhemske författare i ut¬
landet och utländske i Sverige. ,
Åberopande i öfrigt de uti motionen anförda skäl, får Utskottet alltså,
med tillstyrkande af bifall till Herr Wieselgrens förevarande motion, hem¬
ställa,
att Riksdagen ville för sin del besluta följande
Förordning angående förändrad lydelse af 3 och 21 §§
i Lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti
1877.
Härigenom förordnas, att 3 och 21 §§ i Lagen angå¬
ende eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877 skola
erhålla följande förändrade lydelse:
Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika
och å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på
hvardera af dessa språk författad.
Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkänna¬
gifvande på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att
föranstalta om öfversättning af densamma till ett eller
flere uppgifna språk, och hav hem, inom två år från den
tid skriften först trycktes, sådan öfversättning utgifva; vare
under fem år från nämnda tid annan förbjudet att öfver¬
sättning deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfver¬
sättning sr ätten sålunda blifva förvarad.
16
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.
21 §.
Vid tillämpning af de i 3 § 2 mom., 5, 7, 8, 9, 13
och 14 §§ gifna tidsbestämmelser inberäknas icke det
kalenderår, under hvars lopp det förhållande inträffat, med
afseende hvarå bestämmelsen meddelats.
Stockholm den 6 Mars 1882.
På Lag-Utskottets vägnar:
E. THOMAS SOU.
Reservationer:
af Herrar Friherre Hamilton, Lothigius och Hasselrot.
Rättelse:
sid. 4, noten, rad. 9 nedifr. står: »Amerikas Förenta Stater», läs: »Nord¬
amerikas Förenta Stater».
sid. 12, rad. 4 och 5 uppifr. står: »lagskipning», läs: »lagstiftning.»
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1882.