4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
) ;i
N:o 22.
Ank. till Rikad. Kansli den 2 Mars 1882, kl. 1 e. m.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
uti förordningen den 10 Augusti 1877, angående stäm-
ningsmän.
Förordningen den 10 Augusti 1877, angående stämningsmän, är af
följande innehåll:
1 §•
Å landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att,
då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock
verkställa delgifning, som i utsökningsmål förekommer. Dessa stäm¬
ningsmän gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet
skola de delgifningsärenden uträtta, som dem uppdragna varda.
2 §.
Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stäm¬
ningsmän utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.
ä §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i
Rättegångsbalken om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgif-
ningen blifvit så verkstäld, som intyget innehåller.
5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet re¬
mitterad motion, N:o 4, anhåller nu Herr P. G. Petersson om ändring
uti donna förordning »på så sätt, att å landet hvilka trovärdiga perso¬
ner som helst, utan särskild edgång härför, måtte blifva berättigade
delgifva stämningar, domslut och lagsökningshandlingar.»
Motionären andrager, att förordningen tillämpats olika på så sätt,
att vid åtskilliga häradsrätter hade förordnats ett tillräckligt antal
stämningsmän inom sina härad, då förordningen i någon mån kunde
vara tillämplig; men vid andra häradsrätter återigen förordnades blott
tvenne stämningsmän inom hvarje socken (vanligtvis kronofjerdings-
mannen och en annan), oafsedt folkmängden och socknens storlek; i
öfrigt tillätes icke ens före detta, utan blott tjenstgörande nämndemän
att verkställa delgifningar; häraf följde, att de två tillsatta stämnings-
männen oftast hade långa vägar att färdas med delgifningsärenden,
och, med tillämpningen af Kongl. förordningen den 12 Juli 1878, vore
i så fall icke ovanligt, att kostnaden för stämnings delgifvande till en
enda person inom socknen kunde uppgå till 10 å 15 kronor och ännu
mera, hvilket efter motionärens förmenande vore en både onödig och
öfverflödig kostnad. — Om en af de tillsatte stämningsmännen vore
jäfvig eller sjelf skulle stämmas, så måste en stämningsmän från an¬
nan socken tillitas, och kostnaderna förminskades ej härigenom. Vis¬
serligen vore enligt ofvannämnda förordning det vissa personer tillåtet
att stämma, men de vore ej härtill skyldige och kunde således icke
tvingas. — Slutligen funnes i meranämnda Kongl. förordning visserli¬
gen stadgadt, att de tillförordnade stämningsmännen skulle redligen
och utan försummelse delgifningsärenden uträtta, men ingen påföljd
funnes, om de det uraktläte. Således finge antagas, att om eu utfattig
person nödgades uttaga stämning i något mål, och finge den gratis
hos domaren, så mötte likafullt för honom hinder att få samma stäm¬
ning delgifven, då medel till delgifningskostnaden saknades, och ingen
förordning funnes, som vid verkande vite ålade de anförtrodda stäm¬
ningsmännen att i sådana omständigheter som dessa hjelpa de fattige.
Motionärens förslag kan uppfattas på tvenne olika sätt.
Enligt det ena skulle meningen med förslaget vara den, att intyg-
om delgifning af tvenne trovärdige män, hvilka som helst, bör, utan
vittnesmål inför domstol, utgöra fullt bevis om delgifning.
Bih. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. 12 Häft.
2
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
Ett lagstadgande af sådant innehåll kan Utskottet icke tillstyrka.
1877 års förordning lemnar vederbörande domstol öppet att, allt efter
behofvet. och antalet lämpliga personer, som finnas villige att åtaga
sig uppdraget, förordna stämningsmän till det antal, som pröfvas nö¬
digt. Man måste förutsätta, att domstolen vid dylikt förordnande äfven
fäster afseende derå, att de särskilda delarne af hvarje socken må
erhålla der inom boende stämningsmän, på det att delgifningskost¬
naden härigenom måtte minskas. Enligt 1877 års förordning är ock
kronofogde, stadsfogde, länsmän och nämndemän stämningsmän utan
särskildt förordnande, om de det sig åtaga. Det torde åtminstone vara
temligen sällsynt, att icke, då fråga uppstår om delgifning, någon sär¬
skild stämningsmän eller härtill villig nämndeman finnes att på nära
håll tillgå.
Utskottet kan icke inse, huru genom ett antagande af motionärens för¬
slag, på sätt denne synes förmena, någon påföljd för stämningsmän, som
icke redeligen och utan försumlighet uträttade delgifningsärenden, skulle
framkallas, lika litet som Utskottet kan finna, huru genom ett bifall
till förslaget de fattige skulle, på sätt motionären synes likaledes för¬
mena, få sina delgifningar kostnadsfritt verkstälda.
Skall åter motionärens förslag fattas efter de af honom sjelf be¬
gagnade ordalag, så föreslår han intet annat, än gällande lag redan
medgifver. Lagen lägger nemligen icke något hinder för hvilka tro¬
värdiga personer som helst att verkställa delgifningar, men skilnaden
mellan sålunda delgifvande personer och de stämningsmän, som i sådan
egenskap en gång för alla aflagt, ed, är endast, att desse senares om
delgifningen utfärdade intyg gäller såsom fullt bevis om delgifningen
utan att behöfva inför rätta särskildt beedigas.
Då, på grund af hvad Utskottet nu anfört, motionären synes sakna
skäl för sin framställning, hemställer Utskottet,
att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.
Stockholm den 2 Mars 1882.
På Lag-Utskottets vägnar:
E. THOMASSON.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1882.