RIKSDAGENS PROTOKOLL
1882. Första Kammaren. N:o 49.
Lördagen den 13 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes ock bordlädes Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 8, angående väckt fråga om revision af stadgarne för
det akademiska examensväsendet.
Fortsattes föredragningen af Riksdagens Särskilda Utskotts ut¬
låtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts till Utskottet remitterade
nådiga proposition med förslag till förordning rörande lapparne i de
förenade konungarikena Sverige och Norge.
1-3 §§■
Godkändes.
4 §■
1]^e1rr Nyström: På grund af hvad jag första dagen, denna fråga
handlades, anförde med afseende på nödvändigheten för lapparne att
dels i nödfall och dels då växande löfträd saknas, få till sina ound¬
gängligaste behof begagna äfven barrträd, anhåller jag, att den nu före-
dragna §:n måtto erhålla följande lydelse, nemligen: “Under sin vistelse
inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega lapparne i skog till hus-
behof utan ersättning endast taga torra träd och vindfällen, en och
videbuskar, växande löfträd samt, der sådane ej finnas eller sådant
oundgängligen fordras, äfven växande barrträd. Bryter någon häremot
gifve billig ersättning, som bestämmes vid syn hvilken11 o. s. v. Jag
tror det vara nödvändigt att gorå denna lilla rättelse i §, då lapparne
aldrig, så länge codicillen varit gällande eller der för ut från urminnes
tider, varit förhindrade att taga äfven barrträd till husbehof.
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 49.
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
1
N:o 49.
2
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
Sverige och
Forge.
(Forts.)
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Herr Widmark, Henrik Adolf: För den, som varit i dessa
nordliga trakter, förefaller det mindre underligt, att barrträd icke
finnas omnämnda i denna §. De fjordar invid och dalgångar i hvilka
barrträd växa, äro i norra Norge ganska få och i 1 roinsö amf lian
barrskogen sägas förekomma ytterst sparsamt. Barrträd äro följakt¬
ligen, der de finnas, att anse såsom mycket värdefulla. Under sådana
förhållanden och då den egentliga skog, som finnes i dessa trakter,
består af björk — ty man kan ej, så som jag ofvan antydt, der tala
om någon barrskogs bestånd — så anhåller jag om bifall till § oför¬
ändrad.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen att derunder yrkats, dels att förevarande § skulle godkännas,
dels ock, af Herr Nyström, att åt paragrafen skulle gifvas följande
lydelse:
“Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omformalas, ega
Lapparne i skog till husbehof, utan ersättning, endast taga torra träd
och vindfällen, en- och videbuskar, växande löfträd, samt der sådana
ej finnas eller sådant oundgängligen fordras, äfven växande barrträd.
Bryter någon häremot gifve billig ersättning, som bestämmes vid syn,
hvilken" etc. (oförändradt till slutet af 1 mom.)
“Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är
nämndt eller tager mer än till hans eget behof erfordras, straffas med
böter, högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar. Växande löf- och barrträd, som af Lapparne tagas för att
användas till stängsel, skola" etc. (oförändradt till slutet af § i Ut¬
skottets förslag).
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, hvarvid pro¬
positionen på godkännande af paragrafen med den af Utskottet före¬
slagna lydelsen förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
5 §.
Herr Nyström: Jag antydde första dagen, denna fråga behand¬
lades, att en nöjaktig lösning af dess nu förevarande del skulle kunna
vinnas på ett hvarken för staten eller för den fasta befolkningen eller
för lapparne betungande sätt, om ett förslag i den rigtning, jag nu
skall taga mig friheten föreslå, blefve antaget. Jag tror att, då
rättigheten att beta och begagna marken, land och strand, emellan
Bottniska viken och hafvet vid norska kusten sedan uråldriga tider
tillkommit lapparne, är det ett fel, att staten oupphörligen upplåtit
mark samt tillåtit nyodlingar m. m. att upptaga för renarne förut
tillgängliga områden. Jag anser derför, att ett tillägg till denna §
kunde afvärja de värsta följderna åt det onda, och får i sådant af-
seende föreslå, att § må erhålla följande förändrade lydelse:
§ 5. Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af
hägnader eller upplåtelser utan förbehåll för lapparnes rätt till tren-
bete och nödigt skogsfång samt skyldighet för innehafvaren att sjelf
Lördagen den 13 Maj, e. m.
3
N:o 49.
freda sina inegor och sin gröda, må lapparne ej beröfvas sådana gamla
renmossar, som fortfarande äro för dem behöfiiga eller förnärmas i
sin nämnda rätt till bete och skogsfång.
Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda
eller hafva till enskilda blifvit upplåtne lägenheter, hvilka äro sär¬
deles utsatta för intrång af renar och för betesrättens utöfvande be¬
höfiiga, skola sådana vägar och lägenheter genom statens försorg göras
för lapparna tillgängliga till såvidt sådant för betesrättens utöfvande
nödigt är.
Till bidrag i kostnaderna för de hägnader den fasta befolkningen
åstadkommer och underhåller för att freda sina egor och sin gröda
för intrång af renar, skola de afgifter användas, hvilka lapparne på
grund af codiciller hittills varit skyldiga erlägga och hvilka derför
fortfarande komma att utgå.
Herr Lagerstråle: Den siste talaren utgick ifrån det antagan¬
det, att lapparne på grund af 1751 års gränsetraktat haft en ute¬
slutande rätt till bete och skogsfång å de trakter, der de haft sina
vandringar. Vore så förhållandet, hade ju det intrång, som allt ifrån
nämnde tid förorsakats af nybyggena, också varit obehörigt. Men
sjelfva denna utgångspunkt har aldrig varit erkänd hvarken på svenska
eller norska sidan, utan endast rättigheten för lapparne att jemte öfrige
inbyggare i landet begagna den mark, som der finnes. Man kan
derför icke säga, att det är en öfverträdelse af codicillens innehåll,
att under tidernas lopp upplåtelser skett å såväl norska som svenska
sidan. Det måste erkännas, att sådant varit till men för lapparne;
men det har varit till fromma för odlingen och icke stått i strid med
någon bestämmelse i codicillen. Då man derjemte tager i betraktande,
att de tillstötande områdena på norska sidan icke, såsom förhållandet
är på svenska sidan, tillhöra staten, utan långt före 1751 öfvergått i
enskild ego, så kan man ju lätt finna, att det skulle kräfva betydliga
kostnader att genom statens mellankomst åt lapparne bereda samma
utrymme åt norska sidan, som de hade der år 1751. En granskare
af lagförslaget i Högsta Domstolen har visserligen antydt, att, derest
den ena staten icke funnes benägen eller i tillfälle att åstadkomma
de härför erforderliga kostnaderna, skulle den andra staten deri del¬
taga. Jag vill dock hemställa, huruvida man med allvar kan före¬
ställa sig, att inom representationen här i landet, ett förslag skulle
kunna genomdrifvas, som afsåge penningeanslag till betydliga belopp
för att i grannriket inköpa jord och en del redan uppröjda trakter i
ändamål att åt renarne vid deras flyttningar bereda samma utrymme,
som de hade år 1751. För min del motser jag, att en sådan fram¬
ställning icke skulle få många “ja“ för sig. Men det finnes andra
sätt att genom beviljande af anslag underlätta de olägenheter, som
för lapparne uppstått genom de under tidernas lopp verkstälda odlin-
garne, eller genom de förmer, under hvilka man nu anser att deras
flyttningar böra försiggå, dervid blifvit såsom ett vigtigt moment före¬
slaget att de skola utse förmän och andre förmän. Det må tillåtas
mig uttala den åsigten att, om ett anslag, som icke behöfde vara sär-
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 49.
4
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till deles stort, stäldes till vederbörande Konungens Befallningshafvandes
'^and^ disposition för att underlätta förmännens och andre förmännens verk-
Lapparne sambet och göra dem mera villige att emottaga ett sådant uppdrag,
Sverige och skulle dermed beredas ett ganska verksamt gagn; och antagligen vore
Norge. representationen villigare, att anvisa ett dylikt anslag än det förut an-
(Forts.) tydda. På grund af hvad jag nu anfört tror jag den föregående tala¬
rens förslag, ehuru mycket lapp vänligt, dock icke vara praktiskt; och
då den förevarande §:en under frågans behandling så väl på svenska
som norska sidan blifvit ömsesidigt godkänd och det nu föreslagna
torde vara det längsta, hvartill man kan komma i den åsyftade rigt-
ningen, anhåller jag om bifall till densamma.
Herr Nyström: Jag skall icke länge upptaga tiden, ty jag har
icke tänkt mig, att det förslag, jag framstält, skall af Kammaren
bifallas; men jag har velat till protokollet uttala, i hvilken rigtning
författningen enligt min tanke bör gå, på det att sådant möjligen må
tjena till ledning, derest man i en framtid, då de flesta af oss nu
närvarande icke längre finnas här, kan hafva ändrat åsigt i förevarande
hänseende.
Hvad den siste talaren anförde, kan jag för min del ické gilla.
Under den korta tid af 30 till 40 år, 'som jag tagit någon närmare
kännedom om lapparnes förhållanden inom Norrbottens län, har det
befunnits, att odlingen i de öfre trakterna haft föga framgång. De
äldre kartor, som finnas i länets landtmäterikontor, utvisa också, att
högst få ställen inom Lappmarken varit upptagna, då för omkring 100
år Baron Hermelin började sina nybyggesanläggningar. Marken var
antagligen år 1751 så godt som öde på den svenska sidan ända till
några mil från kusten och jag tror, att samma förhållande egde rum
på den norska sidan. Derför kunde det år 1751 stadgas, att lapparne
skulle hafva lika rättigheter med öfrige undersåtar och dermed kan
icke menas endast lappar, utan-äfven de, som voro boende vid strän¬
derna. Jag ser väl, att Utskottet, synnerligen i 28 §, kommit till den
åsigten,: att man bör inskränka lapparnes betesrätt derhän, att den
icke blir större än norske lappars rättigheter, hvilket är en inskränk¬
ning, som åtminstone från svensk sida icke hade bort medgifvas.
Mitt förslag afser emellertid, hvad den ärade ordföranden inom Ut¬
skottet också till en del medgaf böra ega rum, nemligen att de svå¬
rast belägna lägenheterna borde inlösas och att den servitutsrätt, som
lapparne hafva å denna mark, borde genom statens försorg återlösas.
Detta visar sig också vara nödvändigt, om vi se på Jemtlands karta,
sådan den genom afvittringen blifvit bestämd. Der finnas många ny¬
byggen midt i fjelltrakterna. Jag har gått öfver en del af dessa
trakter och der var all den lilla odlingsbara mark, som fanns, upp¬
tagen. Det är klart, att när lappen i svårt väder icke kan uppehålla
sig på fjellet, måste han gå ned i skogarne, och detta kan han ej
göra utan att blifva antastad för ersättning af den bofasta befolknin¬
gen och intages i följd deraf utaf hat till denna. Mitt förslag åsyftar
nu endast, att i framtiden man måtte finna det rättvist att åt lap-
Lördagen den 13 Maj, e. m.
5
N:o 49.
parne åter förvärfva hvad dem med rätta tillkommer. Dertill fordras
icke stora summor och i allt fall är det eu gärd af rättvisa.
Herr Asplund: Jag hyser ingen tvekan om, huru det af den
siste talaren framstälda förslaget skall af Kammaren emottagas. Det
är så vidtgående och innehåller så farliga grundsatser, att jag före¬
ställer mig, att Kammaren åtminstone icke utan återremiss skall våga
antaga detsamma. Det är alltså icke,af farhåga, att förslaget skall
antagas, som jag begärt ordet, utan derföre att detsamma i viss mån
ganska nära rör förhållandena i Jemtland. Redan i det utlåtande,
jag såsom Konungens Befallningshafvande afgaf öfver det förevarande
lagförslaget, påpekade jag, hurusom afvittringen inom Jemtland gått
lapparne så nära på lifvet, att på vissa ställen till och med den fasta
befolkningens inegor gränsade intill platser, der lapparne under vissa
förhållanden måste vistas, och att derigenom ofta uppstod kollision
dem emellan, enär det stundom var omöjligt för lapparne att afhålla
renarne från åker och äng. Jag har äfven under ärendets behandling
inom Utskottet läst uppmärksamheten på dessa förhållanden; men har
icke ansett, att frågan om en förändring derutinnan bör företagas i
sammanhang med den nu förevarande, helst som i följd af lapparnes
klagomål öfver afvittringen Kongl. Maj:t befallt Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i länet att afgifva utlåtande i ämnet och Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande med anledning deraf anhållit att få göra vidsträckta
undersökningar för att tillse, om en rättelse må kunna göras i det
syfte, som Herr Nyström nu föreslagit. Att nu inlåta sig på en lag¬
stiftning derom, att ifrågavarande lägenheter skola inlösas af staten,
det är enligt min tanke att gå väl långt, då man ännu icke hunnit
anställa den omförmälda undersökningen.
Men förslaget innehåller i sitt första moment ändå farligare sat¬
ser. Der föreslås följande: “genom rödjning eller uppodling af jord
eller uppförande af hägnader eller upplåtelser utan förbehåll för
lapparnes rätt till renbete och nödigt skogsfång samt skyldighet för
innehafvaren att sjelf freda sina inegor och sin gröda, må lapparne
ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem be-
höfliga, eller förnärmas i sin nämnda rätt till bete och skogsfång. “
Detta innebär alltså att, ehuru genom afvittringen i Jemtland den
fasta befolkningen fått sina egor sig tillagda utan förbehåll af någon
bättre rätt för lapparne, såsom sedermera stadgats i afvittringsförfatt-
ningarne för Norrbotten och Vesterbotten, så skulle nu denna lag
komma att säga, att sådan upplåtelse till den enskilde utan förbehåll
må icke hindra lapparnes betesrätt på den enskildes egor. Det före¬
faller mig, som om Kongl. Maj:ts proposition icke gåfve någon anled¬
ning till en sådan utsträckning, och det kan derför ifrågasättas, huru¬
vida ett dylikt förslag kan grundlagsenligt framställas. Men i hvad
fall som helst synes det mig vara en så granlaga och farlig sak,- att
jag föreställer mig, att denna Kammare, med den varsamhet, den all¬
tid plägar iakttaga, icke skall gå in på förslaget.
På grund af hvad jag nu anfört och med åberopande af hvad
Förslag til
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 49.
6
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
Sverige och
Norge.
(Forts.)
ordföranden i Utskottet redan förut yttrat, anhåller jag om afslag å
den föregående talarens förslag.
Herr Nyström: Jag måste bekänna, att det var min afsigt att
begära återremiss, och jag gör det nu i anledning af hvad Herr Asp¬
lund framdragit. Jag vill dock tillägga, att det verkligen är min af¬
sigt med det utkast till förslag jag lemnat, att de mindre lägenheter,
som ligga mycket olämpligt till för lapparne, men tillhöra enskilda
och icke kunna utan kränkning af den enskildes rätt honom fråntagas,
böra, då det är alldeles nödvändigt för att icke förhindra renarne att
uppehålla sig på den trakten, af staten inlösas. Att detta stadgande
bör komma in i denna lag är alldeles klart, ty eljest skulle det ju
kunna hända, att vi särskildt å vår sida antoge en dylik bestämmelse,
men att norrmännen icke å andra sidan medgifvit något sådant. Der¬
för är det nödvändigt, att detta stadgande inflyter i denna internatio¬
nella lag.
Om upplåtelser för framtiden finnes icke ett ord sagdt i före¬
liggande förslag. Norrmännen kunna göra upplåtelser oupphörligt,
tills de icke hafva en skogsfiäck odisponerad utom å de fjelltrakter,
som äro indelade uti distrikt. Det är för att förhindra detta, som
jag anser, att samma vilkor böra uppställas för framtida upplåtelser
i Norge, som äro föreskrifna genom 1873 års afvittringsstadga i Sverige.
Då blefve man någorlunda betryggad. Då jag emellertid icke, såsom
jag förut nämnt, har något hopp om att mitt förslag skall antagas,
har jag velat anföra detta till protokollet, och yrkar fortfarande åter¬
remiss.
Herr Widmark, Henrik Adolf: Denna 5 § handlar ju icke
om något annat än beredande af renvägar. Om sådana vägar genom
rödjningar eller uppodlingar blifvit stängda, skola de, för den händelse
de äro behöfliga för lapparne, åter göras trafikabla för dem. Den
handlar alls icke om något annat än bibehållandet af de gamla ren-
vägarne, på det lapparne må kunna komma från det ena stället till
det andra samt fram till sina betesplatser. Att i denna § inlägga
eu del andra saker, synes mig vara alldeles olämpligt och origtigt.
Här har den föregående talaren, om än på sidan om saken, talat
om upplåtelser af jord i lappmarkerna och påstått, att det icke fun¬
nits några nybyggen derstädes förr än under Friherre Hermelins tid.
Jag får då upplysa derom, att det var under Drottning Christina och
Carl X Gustaf, som bebyggandet af lappmarkerna egentligen började,
och detta med anledning deraf att de malmfyndigheter och silfver-
anledningar, man der funnit, skulle kunna bearbetas och tillgodogöras;
och jag tror icke att de nybyggen, som Friherre Hermelin anlade i
de inre närmast fjellen liggande delarne af Norrbottens läns lappmarker
kommo till stånd eller länge egde bestånd, utan de voro, med undan¬
tag af ett ytterst ringa fåtal, snart sagdt från första anläggandet, att
räkna såsom öde hemman.
Då det i denna § icke är fråga om annat, än att se till, att
renvägarne icke blifva stängda och att, om de blifvit det, de åter
Lördagen den 13 Maj, e. m.
skola göras för lapparna tillgängliga, samt ett sådant stadgande ar
ytterst nyttigt och nödvändigt, får jag anhålla om bifall till paragrafen
oförändrad.
t
Herr Ekström: Det projekt, hvarmed den ärade talaren har
bakom mig sysselsatt Kammaren, afser förhållanden, som alldeles icke
beröras af denna lag; det åsyftar åtskilliga svårigheter mom Jerat-
lands län, men denna lag är afsedd att ersatta codicillen och afhje p
svårigheter, som vid lapparnas flyttningar mellan rikena kunna upp¬
komma. Då, enligt Konungens Befallningshafvandes i Jemtlands lan
utlåtande till Kongl. Maj:t 1879, norska lappar icke, eller åtminstone
icke i något afsevärdt antal, flytta till de jemtländska lappområdena,
kan jag icke finna, att vi hafva den ringaste anledning att sysselsatta
oss med de jemtländska förhållandena, hvilka redan aro genom den
laga kraft vunna afvittringen bestämda med afseende å lapparna.
Dessa hafva fått vissa renbeten och fjell för sig afsätta, och aro an¬
tagligen dermed fullkomligt belåtna; men om så skulle skett, att dessa
platser blifvit allt för inskränkta och begränsade, kan det ju hjelpas
genom ensidigt svensk lagstiftning och har icke att gorå med denna lag.
Jag anhåller om bifall till paragrafen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner först på
godkännande af den ifrågavarande paragrafen och sedan derpå, att
densamma skulle till Utskottet återförvisas, och förklarades den forra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
6 och 7 §§.
Godkändes.
N:o 49.
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
« §■
Momm. a)—d).
Godkändes.
Mom. e).
Herr Nyström: Jag ber att få tillkännagifva att jag alldeles
icke kan förlika mig med den sista delen af det nu upplästa momen¬
tet nemligen orden “hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att ä
nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såval skadeersätt¬
ning som syne- och rättegångskostnader». Jag anser detta vara all¬
deles oförenligt med grunderna i den svenska lagstiftningen och yrkar
att dessa ord måtte utgå.
Herr Ekström: Den förmannen i denna paragraf tillagda rätt,
att å lapparnes vägnar vid vissa tillfällen ingå förlikning såval i af¬
seende å skadeersättning som syne- och rättegångskostnader, har an-
N:o 49.
8
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till setts för honom vara en befogenhet af ganska stor praktisk betydelse.
rörande9 Den innefatta1' rättighet för honom att handla å lapparnes vägnar,.
Lappare ?°b denna rättighet kan väl synas icke stå i ett rätt samband med
Sverige och i allmänhet gällande rättsnormer, som stadga att ingen må annans sak
rF°T\ förlika; men om man betänker, att dessa förmän skola utses af lap-
(rorts.) parne och bland lapparne sjelfva för att vara deras ombud i de fall
lagen föreskrifver, må man väl kunna antaga, att det val, som fallit
på förmannen, innebär en sådan fullmakt å deras vägnar. Förmannen
skall jemte de öfrige lapparne vara medansvarig för all skada, som
kan af renarne förorsakas, och måste således vara lika med de öfrige
intresserad att söka förekomma sådan skada, och, der sådan timat,
söka få reda på den, genom hvars renar skadan blifvit förorsakad.
Förmannen kommer antagligen att väljas bland dem, som hafva det
största antalet renar och gjort sig kända för att vara de mest pålit¬
lige och ordentlige; och då det i allt fäll på grund af den gemen¬
samma ansvarigheten är nödvändigt för de fäst boende i Norge, att
• det finnes en viss person, mot hvilken de kunna göra sin talan gäl¬
lande, torde icke några betänkligheter möta att i ett rent praktiskt
syfte stadga den föreskrift, lagen i detta fall innehåller. Jag ber att
få fästa uppmärksamheten på, att hvad här menas med förlikning icke
är hvad man i dagligt tal på svenska språket menar med en förlik¬
ning eller en uppgörelse i godo. Detta synes af § 11, der det på
norska språket heter: “Liden Forretningen slutter, skal Administratör
söge åt tilveiebringe Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har
dette samme Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskom-
missionen.“
Detta ord “Förlig1* har i Norge, efter Forligelseskommissionernas
införande derstädes, en helt annan betydelse och begagnas endast om
sådana, mellan tvistande parter formligen ingångna, skriftligen upp¬
rättade föreningar, hvilka hafva samma kraft som laga kraftvunnen dom.
Jag yrkar bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder fram-
stälda yrkandena propositioner, först på momentets godkännande i sin
helhet och sedan på momentets godkännande med utelemnande af
slutorden ‘‘hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda
Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som
syne- och rättegångskostnader41; och förklarades den förra propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. f) och sista stycket.
Godkändes.
10 §.
Godkändes.
Lördagen den 13 Maj, e. m.
9
N:o 49.
Herr Nyström: I denna 11 paragraf står bland annat, som nyss
upplästs, att kallelse till der föreskrifna syner skall ske ‘‘senast dagen
före förrättningen, om den som kallas skall, uppehåller sig inom 20
kilometer från förrättningsstället.“ Uppehåller han sig på längre af¬
stånd derifrån, blifver kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje
fulla 20 kilometer. Aldrig har väl någon ansetts vara lagligen kal¬
lad till syneförrättningar eller andra offentliga åtgärder, efter att blott
dagen förut hafva erhållit del af kallelsen, isynnerhet om han är 2
mil aflägsen från förrättningsstället. Hvar och en kan väl tänka sig,
att det kan möta sådana svårigheter att färdas dessa 2 mil, särdeles
för den som är gammal och icke rask, i skog och mark öfver fjell och
dalar och vattendrag, att det kan vara nästan omöjligt att i tid hinna
fram. Jag kan icke förstå, hvarför en så stor brådska är nödvändig
eller hvarför en så ovanlig rättegångsordning skall behöfva införas i
denna lag, att man kan inom 24 timmar kallas till eu förrättning och
20 kilometer räknas för en dags vandring. Jag har sjelf varit ute på
vandringar i obanade trakter. Det händer ofta, att man icke kan gå
20 kilometer om dagen, fastän man är i sin fulla vigör; och det kan
också hända, att man icke kan komma öfver vattendragen, utan flere¬
städes, der icke båtar eller broar finnas, måste bygga flottar af befint¬
liga barrträd, om man får taga sådana, eller, om man icke det får,
såsom nu blifvit beslutadt, vada eller simma öfver dem. Jag hem¬
ställer således, om det icke vore billigt och rättvist, att åtminstone
förlänga den tid, som här är utsatt, till dubbelt så lång tid, det vill
säga att man skall hafva fått del af kallelsen två dagar före förrätt¬
ningen och får således 48 timmar på sig, om man bor 20 kilometer
från förrättningsstället. Jag yrkar en sådan förändring i förslaget.
Herr Hasselrot: Med anledning af den siste talarens anförande,
deri han till att börja med yttrade, att han icke kände något förhål¬
lande, då man vore skyldig tillstädeskomma efter så hastig kallelse
som en dag förut, ber jag få påpeka, att enligt svensk lag i brottmål
hvar och en är skyldig att genast svara personligen. Således är denna
föreskrift icke strängare än liknande föreskrifter i vissa andra fåll.
Tiden synes mig föröfrigt icke vara så kort tilltagen, att den icke kan
under vanliga förhållanden vara tillräcklig. Två mil om dagen är väl
icke mer, än att den, som är van och förtrogen med trakten, kan
hinna att tillryggalägga dem utan svårighet. En person, som har väl
reda på ortförhållandet inom distriktet, vet väl, hvilka vägar han skall
taga; och här är det ju fråga om förmannen eller andre förmannen,
personer som måste antagas framför andra ega en sådan förtrogenhet.
Uppenbart är att det är angeläget, att en skada af denna beskaffen¬
het blifver så fort som möjligt synad och undersökt, på det man må
kunna bestämma dess värde. Af dessa praktiska skäl anhåller jag
om bifall till paragrafen.
Herr Ekström: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att
hvad som stadgas i denna och de båda följande paragraferna uteslu¬
tande afser förhållanden i Norge, och att det tillkommit för att be-
Furslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 49.
10
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
reda en enklare form, till stor lättnad för lapparna, för behandlingen
och afgörandet af alla dessa ersättningsfrågor. De betänkligheter, som
Herr Nyström framstält, i det man skulle behöfva bygga flottbroar
och andra kommunikationsanstalter för att komma fram, förfalla all¬
deles, då man betänker, att här endast är fråga om de trakter, der
distriktsindelning egt rum. Endast der skola dessa bestämmelser blifva
verksamma och gälla. Distriktsindelningen sker efter naturliga för¬
hållanden, och distriktena begränsas af berg, vattendrag eller dalgån¬
gar, men äro alldeles icke af så stor omfattning, att några så stora
vattendrag inom desamma behöfva passeras, att särskilta flottbroar
erfordras för att komma öfver från den ena stranden till den andra.
Jag anhåller om bifall till paragrafen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på paragrafens godkännande
i oförändradt skick och sedan på paragrafens godkännande med den
af Herr Nyström föreslagna ändring, att ordet “dagen11 näst framför
orden “före förrättningen1' utbyttes mot “två dagar“ samt att talet
“24“ näst framför “timmar“ utbyttes mot “48“; och förklarades den
förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.
12-23 §§.
Godkändes.
§§■
Herr von Möller: Denna § tillerkänner således äfven andra
än lappar rätt att låta sina renar beta med dem. Det säges nem¬
ligen i denna förordning att med lapparnes renar förstås icke allenast
deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.
Man har här, enligt min åsigt, utvidgat codicillens föreskrift, ty
denna handlar blott om rätt till bete åt lapparnes renar, men nu
tillåter man andre svenskar, de må vara nybyggare eller ledamöter
af Första eller Andra Kammaren, att åtnjuta betesrätt för sina renar,
när de vaktas af lappar. Kan det vara rätt att lemna nybyggarne
denna företrädesrätt, och blir en sådan tillåtelse till fördel för lap¬
parne? Jag vet mycket väl, att man skall säga, att lapparne kunna
hafva förtjenst af att vakta andras renar, och jag har till och med
hört sägas, att det skulle kunna åstadkomma en vänskapligare berö¬
ring mellan lapparne och nybyggare samt andra svenskar, men er¬
kännas måste dock att ett stort antal af de renar, som lapparne nu
hafva i sina hjordar, lätteligen alltmer kunna komma att öfvergå i
andra svenskars besittning och lapparne på så sätt så småningom
blifva förvandlade till herdar åt svenska renegare. Den inkomst, som
en lapp såsom renvaktare har, varierar. En ledamot har sagt mig
att det vanligen är 50 öre per år för hvarje ren. Det tyckes vara
ganska billigt pris. Jag har hört en annan säga att det till och med
skulle kunna gå upp till en krona. Huru det nu än må vara är
Lördagen den 13 Maj, e. m.
11
N:o 49.
detta blott en ringa inkomst, då renkalfven för sin utveckling be- Förslag till
böfver, såsom här är sagdt, fem års skötsel. Utskottet har icke an- förordning
tagit denna § fullt såsom den återfinnes i Kongl. Maj:ts proposition. Lapparne
I andra momentet står det (enligt Kongl. Maj:ts proposition): i Sverige och
“Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen Norge.
vård, i afseende å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lap- (Forts.)
parne“.
Här har Utskottet tagit bort ordet “renegare" och i stället satt
dit ordet ulappar“. Man har icke vågat tala ut så öppet att svenska
renegare ega rätt att sjelfve vakta sina renar. Dertill berättigar icke
codicillen, som ännu är gällande. Jag har icke hört att så skett
och tvifiar på att den svenske renegaren gör sig till renvaktare, då
han kan hafva de stackars nomaderna till sin tjenst och göra sig till
deras herre mot en obetydlig betalning, Vore denna § skrifven för
renarnes bästa, å la bonne heure, då skulle jag icke hafva något
emot den, men den är icke skrifven för renarne, utan för lapparne.
I andra momentet står det vidare: — — när de sjelfve vakta sina
renar--i Kongl. Maj.-ts förslag står det “--såvida de hålla
sina renar under egen vård — —“. Det ligger en förskräcklig skil¬
nad mellan att “sjelf vakta sina renar11 och “hålla sina renar under
egen vård". De bofaste lapparne äro således, såvida de icke sjelfva
vakta sina renar, beröfvade de rättigheter, som tillkomma andra lappar.
Jag kan icke förstå orsaken härtill. Om någon behöfde renvaktare,
vore det väl de bofaste lapparne. Den bofaste skall dock sjelf vakta
dem. Jag anser att detta första moment icke borde i författningen
hafva intagits och att det gifver ett nytt uppslag, hvilket, enligt min
åsigt icke är nyttigt och som kommer att så småningom göra detta
folk till de svenska reneegarnes herdar. På grund häraf får jag an¬
hålla om afslag å detta första moment.
Herr Lagerstråle: Jag föreställer mig att bland lapparne eger
enahanda förhållande rum som bland andra samhällsmedlemmar; att
nemligen de finnas som äro förmögna och de som icke hafva jemför-
iiga tillgångar med dessa. Så länge lapparne under äldre tider be-
stodo af särskilda familjer, som köllo tillsammans och der renarne
egdes af familjen eller familjefadern ensam, beliöfdes icke annat för
lapparne än tillstånd att med sina egna renar få flytta mellan rikena;
men under tidernas lopp har utbildat sig det förhållandet, att det
finnes lappar som icke ega egna renar och icke förmå att köpa sig
renar. Det är icke nog att hafva 2 eller 3 renar, det behöfves åt¬
minstone många tiotal elller hundratal af renar för att bilda en ren¬
hjord, som kan uppehålla en lapp helt och hållet. Vi finna då att
när den förmögne lappen, som har rikligt antal med renar, icke vill
antaga denne andre lappen i sin tjenst och denne senare saknar utväg
att skaffa sig egna renar, han icke kan hafva annat medel för sitt
uppehälle än att antaga till vaktande renar, som af andra personer
inköpts och stälts under hans vård. Jag kan icke finna att det bör
vara förbjudet för lapparne att skaffa sig samma möjlighet till uppe¬
hälle genom andras förlag, som finnes å alla andra näringsområden
N:o 49, 12 Lördagen den 13 Maj, e, m.
Förslag titt inom samhället. Om man skulle förbjuda dessa lappar, som sakna
rörande'S sjellva förvärfva sig renar, att få med andras renar vandra
Lappar ne öfver fjellen, hvad skulle de taga vägen? Jag kan icke förstå annat
Sverige och än att de skulle komma på allmänna fattigvården. Icke lära de rika
Norge. lapparne, som icke vilja taga de fattige i sin tjenst, vilja försörja
( or s.) dem. Hvem skall då göra det? Om han kan finna sin lifsbergning
med att taga andras renar i sin vård, hvad har skett för ondt? An¬
talet af lapparne har icke ökats, ty han väger icke mera i räkningen
derför att han icke har egna renar utan sköter andras. Det är all¬
tid en gifven sak att om renar skola föras mellan begge länderna
öfver riksgränsen, det icke kan vara annat än nomadlappar som verk¬
ställa detta bestyr. Det är icke antagligt att någon nybyggare skulle
kunna föra renarne fram och tillbaka mellan rikena utan lapparnes
bistånd.
Fastän år 1751 icke funnos andra lappar än sådana, som hade
egna renar, så hafva förhållandena derefter utvecklat sig så, att det
nu finnes en medelklass, som icke är sjelfegande. Jag får derföre
anhålla om bifall till första momentet.
Det senare momentet afser förhållanden som uteslutande före¬
komma i Norge. Der har vid en del af fjordarne folk af lappsk här¬
komst blifvit bofasta, men bibehålla renskötsel såsom näringsfång.
Dessas renar gå på vintern öfver fjellen med de svenska lapparne,
men på sommartiden hafva de dem i närheten af sin bostad och
under sin egen bevakning. Det är för att åt dem bibehålla rättig¬
heterna och för att ålägga dem skyldigheterna, som finnas för de no¬
madiserande lapparne, som detta moment har tillkommit. Då det
inom Utskottet uppstod eu viss betänklighet att bibehålla benämningen
“renegare“ just för att icke utsträcka möjligheten för andra än lappar
att vara bofasta på ett ställe och dock hafva renhjordar, insattes or¬
det “lappare, under antagandet, att de, som voro af lappsk härkomst,
äfven fälls under begreppet “bofaste lappar11. Skilnaden i uttrycken
“--hålla sina renar under egen vård —.—“ och “--- sjelfve
vakta sina renar — —“ iakttogs för att vinna i det språkliga ut¬
trycket den enhet, som åt en ledamot här ansetts önskvärd. Det står
i den norska texten “— — — sjelfve vogte sine rener — —“ och
detta har öfversatts med — sjelfva vakta sina renar — —Då
njan gjorde eu förändring i öfrigt af detta moment, ansåg man sig
böra gorå språket i båda lagförslagen så lika som möjligt. Var detta
ett fel, är det emellertid ett fel som begåtts i den bästa mening. Att
här i orden “— — sjelfve vogte sina renar — —“ skulle ligga, att
jag personligen skulle gå på betesmarken med dem, tviflar jag på,
och jag tror icke att dessa ord vid tillämpningen skola så tolkas. Jag
anhåller om bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen att, enär olika yrkanden framstälts endast i afseende
på paragrafens första moment, han funne lämpligast att göra propo¬
sitioner särskildt rörande första momentet och särskildt beträffande
andra momentet.
Lördagen den 13 Maj, e. m.
13
N:o 49.
Herr Grefve n och Talmannen yttrade vidare, att i afseende på Förslag till
paragrafens första moment vore under öfverläggningen yrkadt dels
bifall till Utskottets förslag, dels afslag derå, hvarefter propositioner Xappame
gjordes enligt dessa yrkanden, och förklarades propositionen på bifall i Sverige och
till Utskottets berörda förslag vara med öfvervägande ja besvarad. Norge.
(Forts.)
Härefter framstäldes proposition på godkännande af paragrafens
andra moment, och förklarades denna proposition vara med ja be¬
svarad.
25 §.
Godkändes.
26 §,
Herr Casparsson: Då Kammaren synes vara trött både på lap¬
par och renar, skall jag icke vara vidlyftig. Jag inskränker mig till att
på de grunder jag i min reservation anfört yrka afslag på den ifråga¬
varande paragrafen, och jag gör det så mycket hellre som denna paragraf
icke utgör någon nödvändig beståndsdel af det föreliggande förslaget.
Här stå vi icke längre på den. traktatsenliga grunden, ty något stöd
i codicillen tror jag icke härför skall kunna hemtas. Detta blir ett
legaliseradt undanträngande af lapparne, och derom vill jag icke vara
med; och anser åtminstone någon röst inom Första Kammaren bör
höja sig deremot. Jag åberopar för öfrigt min reservation.
Herr Nyström: Jag instämmer i allo med den föregående ta¬
laren; jag gör det så mycket mera, som det har kommit in i denna
§ ett par ord, hvilka verka derhän, att lapparne skola ovilkorligen
undanträngas mer och mer, tills de snart sagdt icke hafva något
annat qvar än fjell trakter na i Tromsö amt. Det står i paragrafen
“— — eller inne i landet — —“. Detta var icke föreslaget af 1866
års komité och bestreds också af den ledamot deraf, som var härvid
riksdagen 1871, nemligen framlidne landshöfdingen Bergman, såsom
för lapparne högst menligt. Äfven jag tror, att det vore högst men¬
ligt för dem, om dessa ord finge stå qvar. Hvad hindrar att man
så småningom tager bort Trondhjems, Nordlandens och södra delen
af Tromsö amt? Jag tror att så verkligen är afsigten med det före¬
liggande förslaget. Att öarne gå bort, det är alldeles gifvet och
detta sker kanske snart nog efter detta förslags antagande. Der är
dock icke obetydligt bete för renar; der har varit 8,000 å 10,000
renar om året. Om paragrafen uteslöts i sin helhet vore jag mest
belåten, men för den händelse det icke låter sig göra, yrkar jag att
orden “— — inne i landet--“ må utgå.
Herr Ekström: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att
lydelsen af 1 momentet i 26 §, mot livilket opposition blifvit gjord,
är ord för ord lika med § 25 i det förslag som 1871 af Första
N:o 49.
14
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Hör slag till
förordning
rörande.
Lapparne
Sverige och
Norge.
(Forts.)
Kammaren antogs. Ingen inskränkning har blifvit gjord, utan be¬
stämmelsen innefattar precis detsamma, som då godkändes. Jag vill
icke ingå i något bemötande af hvad som å motsidan anförts, men
då det yttrats, att det vore blott 8,000 å 10,000 renar, som betade på
dessa Öar, så får jag säga att detta är ett misstag. Enligt de upp¬
gifter, som lemnats af agronomen Haukland, lemnar ensamt ön Senjen
bete för 10,000 renar. Jag yrkar bifall.
Sedan öfverläggningen härmed slutats, yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande paragraf blifvit under öfver¬
läggningen yrkadt, dels att den skulle godkännas i oförändradt skick,
dels, af Herr Nyström, att densamma skulle godkännas med den
ändring, att orden “eller inne i landet“ utginge, dels ock, af Herr
Casparsson, att paragrafen skulle afslås.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklara¬
des propositionen på paragrafens godkännande i oförändradt skick
vara med öfvervägande ja besvarad.
27 och 28 §§.
Godkändes.
29 §.
Herr Casparsson: Jag bar visserligen reserverat mig mot den
föreslagna paragrafen, men då lagen i öfrigt har blifvit antagen såsom
den af Utskottet blifvit föreslagen och då “ändan kröner verket",
tycker jag verkligen att paragrafen med den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelsen skulle utgöra ett värdigt slut på hela lagen; hvarför jag,
med frånträdande af min reservation, yrkar bifall till den af Utskottet
tillstyrkta lydelsen af paragrafen.
Herr Lagerstråle: I afseende på första momentet bar jag icke
något att yrka annat än bifall till detsamma. I afseende på andra
momentet har, såsom synes af betänkandet, en reservation blifvit af-
gifven af åtskilliga medlemmar af Utskottet. De skilja sig icke i sak
från hvad Utskottets pluralitet föreslagit, utan vilja endast göra en
mera tydlig bestämmelse af hvad Kongl. Maj:ts förslag innehåller.
Jag får derför anhålla om bifall till den reservation som i afseende
å andra momentet är afgifven.
Grefve Mörner: Under åberopande af hvad jag förut i denna
debatt anfört med afseende på 29 §, vill jag icke framställa något
yrkande, men inlägga min reservation. Om det gått mig emot, om
åtgärder blifvit vidtagna, hvilka jag icke godkänner, utgör detta för
mig åtminstone icke något skäl att frånträda de åsigter, jag hyser
och omfatta andra. Det är icke något, som verkar mindre gagneligt
än att uti en debatt, likasom ombyta åsigter, och yrka bifall till hvad
15
N:0 49.
Lördagen den 13 Maj, e. ro.
man bestridt och i sjelfva verket fortfarande bestrider. Jag har så- Förslag till
som sagdt, icke något yrkande att framställa, men anmäler min reserva-
tion mot denna paragraf, som jag icke anser vara gagnelig eller på iMpparne
något sätt betrygga lapparnes intresse. i Sverige och
Norge.
Herr Nyström: Då nu den sista paragrafen föreligger, ber jag fFortä.)
på förhand om ursäkt, derför att jag upptagit och ännu upptager
Kammarens dyrbara tid. Jag vill blott tillägga några ord. För mig
synes denna paragraf icke kunna blifva lyckobringande för lapparnas
framtida välfärd. Den stadgar, att efter 13 års tid ny lag angående
lapparna skall kunna träda i kraft på ömse sidor om gränsen. Dessa
lagar skola då bildas på de grunder, som här äro föreslagna, antingen
enligt Utskottets förslag eller enligt reservanternas. I dessa hufvud-
grunder står bland annat, att lapparna från det ena landet icke skola
förhindras att inom det andra landet åtnjuta samma rättigheter som
tillkomma lapparna på den sidan om gränsen. Följaktligen komma
våra svenska lappar, som kanske fortfarande komma att bibehålla sig
vid samma mängd och fortfarande hafva samma antal renar som nu,
få lof att nöja sig med den lag, som norrmännen stiftat för sina egna
lappar. När man känner, att i Norge finnes ett högst obetydligt
antal lappar, att renarnes antal derstädes är föga stort och att norr¬
männens innersta önskan är, efter hvad man kan antaga, att så
fort som möjligt blifva af med sina renar eller att få dem öfver
gränsen eller ned i kustlandet, måste man antaga, att denna föreskrift
skall hafva till följd att våra svenska lappar kanske inom ganska
kort tid icke skola kunna hafva någon utsigt att vara i Norge.
Eu annan punkt i denna paragraf upptager bland grunderna för
den framtida lagstiftningen i detta ämne, att de i denna förordning
lapparna tillförsäkrade rättigheter till bete, jagt, fiske, skogsfång och
renvägar icke må inskränkas eller upphäfvas. När jag nu med full
säkerhet tror, att icke vi och icke de som komma efter oss på 10 år
och icke heller lapparna kunna på något sätt blifva nöjda med den
inskränkning i deras betesrätt, som genom denna författning blifvit
gjord, förefaller det mig svårt att kunna godkänna denna allmänna
grund, som blifvit här uppstäld, och hvilken skulle göra att dessa
rättigheter icke i framtiden skulle få förändras på något sätt. Liksom
den föregående talaren protesterar jag derför emot det slut, hvartill
Utskottet och reservanterna kommit i denna 29 paragraf, och yrkar,
att densamma måtte ändras till hvad 1871 års Riksdags Lag-Utskott
föreslog nemligen i 28 §: “Denna förordning träder i kraft under
vilkor att enahanda stadgande meddelas i Norge, och då från den
dag, Konungen för båda rikena bestämmer. Den förblifver gällande
till dess tolf månader förflutit från den dag, då dess bestämmelser
blifvit från någotdera rikets sida uppsagda, hvilket dock ej må ske
förr än åtta år — jag föreslår här åtta i stället för fyra, såsom det
var år 1871 — efter förordningens trädande i kraft. Skulle, inom
tolf månader efter det uppsägningen skett, andra ömsesidiga stadgan-
den i detta ämne icke blifvit inom båda rikena antagna, skall törsta
bihanget eller codicillen till gränsetraktaten af T% Oktober 1751, som
N:o 49.
16
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till medan denna förordning är gällande blifver utan verkan, åter träda
förordning j kraft. “
rörande
Lapparn 6
i Sverige och Herr Widmark, Henrik Adolf: I denna 29 § äro hufvudgrun-
Norge. derna för de bestämmelser, som finnas intagna i de särskilda paragra-
(Forts.) terna i det nu genomgångna lagförslaget, upptagna. Det bestämmes
här, att, för den händelse någon ny lag kommer att stiftas, den skall
vara bygd på de i paragrafen angifna grunderna, och dessa grunder
äro i allo öfverensstämmande med de grunder, som i det nu genom¬
gångna lagförslaget äro intagna. Äfven finnes bär stadgadt, att de i
denna förordning lapparne tillförsäkrade rättigheter till bete, jagt,
fiske, skogsfång och renvägar icke få inskränkas eller upphäfvas.
Men då i denna paragraf ingenting finnes föreskrifvet i fråga om betes¬
rätten för de lappar, som under hvilken årstid som helst beta sina
renar å fjällen på ömse sidor om riksgränsen, har jag funnit mig
föranlåten att förena mig i den af Herr Lagerstråle afgifna reservation
och anhåller derföre att paragrafen måtte få den ordalydelse nämnda
reservation innehåller.
Herr Bergman: Då de rättigheter, som tillförsäkrats lapparne,
genom Finlands afträdande gått till stor del förlorade, så att norr¬
männen i väsentlig mån gått förlustige desamma, hafva också de för¬
hållanden, som lågo till grund för 1751 års codicill derigenom på
väsentligt sätt rubbats. Norrmännen skulle derföre med fullt skäl kunna
stifta en lag för sig sjelfva, då. de blifvit beröfvade de fördelar, som
förut varit dem tillförsäkrade. Jag tror dock, att 29 §:s andra mo¬
ment med de tillägg och förändringar, som reservanterna föreslagit,
helt säkert kommer att förebygga en sådan särskild lagstiftning. Om
deremot genom en sådan särskild lagstiftning det skulle blifva lap¬
parna förbjudet att föra sina renar uppå norsk mark och vidare ned
till kusten samt att der qvardröja under månaderna Maj—September,
vore i och med detsamma tillintetgörelse-domen uttalad öfver våra
svenska nomaders existens. De, som här tro, att det ligger i vår
makt att kunna antaga och förkasta hvilka bestämmelser som helst,
utan att taga hänsyn till norrmännens rättigheter och deras väl¬
grundade intressen, skola i sinom tid erfara, att de djupt misstagit
sig i omförmälda hänseende. En förändrad lagstiftning, hvilken för¬
vandlar det nuvarande oefterrättstillståndet till ett för både svenska
och norska lappar bättre tillstånd, är af högsta behofvet påkallad.
Skall deremot en lagstridig utöfning af makten fortfarande regera,
kan den rätt så gerna framträda i sin ohöljda gestalt som skyld i
trasorna af en föråldrad och allt annat än tidsenlig traktat. Då
våld och orätt herrska och rätt ligger nere i dessa aflägsna bygder, så må
man fråga, om det icke vore skäl, att ändtligen se den svagare par¬
ten till godo genom antagande af en lag, som icke allenast lemnar
många bestämda hållpunkter för lagstiftningen, utan äfven så ordnar
rättsförhållandena mellan de särskilda folkstammarna och de olika
nationaliteterna, att de stridande parterna å ömse sidor kunna finna
sig föranlåtna att låta vapnen falla och frid och ordning och enighet
Lördagen den 13 Maj, e. m. 17
aflösa det orättstillstånd, som hitintills så menligt inverkat på lap-
parnes sträfsamma och bekymmerfullä lif. Under den lifligaste öfver¬
tygelse att många och stora fördelar skola beredas våra nomader
genom det nu föreliggande lagförslaget får jag vördsamt anhålla om
bifall till Utskottets förslag med iakttagande, särskildt hvad den 29
§ beträffar, af de förändringar, som innefattas i Herr Lagerstråles m.
fl. reservation.
Herr Casparsson: Då det uppstått en liten diskussion om
denna paragraf, ber jag att få lemna några bidrag till historiken om
densamma. Vid frågans behandling i statsrådet den 24 Septem¬
ber 1880, omfattas den princip, att lagen skulle kunna ensidigt af
ettdera riket uppsägas. Efter det Högsta Domstolen i ämnet afgif-
vit yttrande, beslöts i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 8
December 1881 att lagen skulle hvila på den motsatta principen,
nemligen att han icke skulle få af ettdera riket ensidigt upphäfvas,
utan att dertill skulle erfordras båda rikenas samtycke. I samman¬
satt svenskt-norskt statsråd den 13 Januari 1882 beslöts åter med
frånträdande af denna princip, att lagen skulle kunna ensidigt af
ettdera riket upphäfvas. Jag vill framhålla detta vacklande mellan
olika principer, oaktadt Herr Chefen för Justitiedepartementet förkla¬
rat att han fortfarande ansåge den af Högsta Domstolen uttalade åsigt
om behöfligheten af båda rikenas samtycke till lagens ändrande vara
den rigtiga och framhållit svårigheten att kunna med säkerhet be¬
döma en lagstiftning, dertill endast vissa allmänna grundlinier finnas
uppdragna. Skälet, hvarför principen, som den 8 December 1881
ansågs rigtig, blifvit frånträdd fyra veckor senare, har, så vidt jag
kunnat inhemta, varit ett meddelande från norska regeringen, att
lagen skulle lättare antagas af båda rikenas representationer, om den
hade den nu föreslagna ordalydelsen. Jag förmodar att norska rege¬
ringen har noggrann kännedom om förhållandena i norska stortinget,
men huru den kunde veta att lagen med denna ordalydelse skulle
lättare antagas af den svenska representationen, förefaller mig oför¬
klarligt, om icke möjligen anledningen dertill ansetts ligga i den
vackra logiska anordningen af denna paragrafs labyrintartade satser.
Jag har velat till protokollet lemna detta lilla bidrag till para¬
grafens historik.
Herr Carleson: Efter behandlingen af den paragraf, som
först föredrogs i Kammaren, har jag icke gjort mig några illusioner
angående den slutliga utgången. Men om rättvisa beror på viljan
att tilldela hvar och en sitt, och om rättvisans, likasom hederns och
moralens, lagar fordra, att man icke skall göra mot andra, hvad
man icke vill att andra skola göra mot en sjelf, så måste jag för¬
klara att jag icke — möjligen till följd af mitt ofullkomliga begrepp
— kan finna denna lags öfverensstämmelse med rättvisans, moralens
och hederns fordringar. Lagens bestämmelser i afseende på lapparne
äro icke enligt min uppfattning till lika stor fördel för dem som för
de bofasta invånare, och när Sverige frånsagt sig den garanti för
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 49. 2
N:0 49
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 49.
18
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till lapparnes fiyttningsrätt, som låg i codicillen, kan jag för min del icke
^rörande9 'nse: svens^a fo^et uppfyller de förbindelser, det en gång åtagit
Lapparne s*g- ^ao önskar och hoppas till Gud, att icke en gång, när det gäller
i Sverige och vårt eget vara eller icke-vara, samma grunder skola tillämpas, som
Norge. nu skett i afseende på detta lagförslag. Med sådana åsigter, som
(Forts.) möjligen kunna vara origtiga, men som jag emellertid omfattar, måste
jag anhålla att få till Kammarens protokoll nedlägga min protest och
min reservation mot lagens antagande.
Herr Lagerstråle: Den siste ärade talarens hårda dom öfver
denna lag hviiar naturligtvis på den uppfattning, han har om rätta
betydelsen af 1751 år codicill och den paragraf i densamma, som
tillförsäkrar lapparne vissa rättigheter i det andra landet. Det kan
ju dock icke förnekas, att en derifrån afvikande tydning af codicillen
gjort sig gällande på flera håll såväl i regeringen som inom repre¬
sentationen, och att det således kan få ifrågasättas, huruvida den för
lapparne ytterst fördelaktiga tolkning, denne talare gjort, är den enda
rigtiga. Den har icke heller omfattats af Utskottets flertal. Till
skydd för sina tillgöranden i frågan och såsom grund för dessa får
Utskottet åberopa att det å sin sida, efter sin uppfattning af hvad
rätt och billigt varit, sökt att åt lapparne bereda alla de fördelar,
som ansetts vara med de dem genom codicillen tillerkända rättigheter
förenliga.
Anledningen till de varierande förslag, som i afseende på denna
paragraf förekommit, är att söka deri, att denna lag, för att blifva
bindande för båda rikena, måste antagas af två representationer, som
sakna utväg att direkt med hvarandra kommunicera. När ett förslag
framställes, måste man således fästa afseende på, att det icke allenast
har utsigt att kunna med lätthet gå igenom i det ena riket, utan
äfven, att det har utsigt att jemväl i det andra riket antagas, så¬
vida något resultat deraf skall kunna uppnås. Att man nu i denna
sista paragraf inlagt en mängd särskilda bestämmelser, för den händelse
att en special lagstiftning i endera riket skulle ifrågasättas och komma
till stånd, har ju en ganska förklarlig grund deri, att två gånger inom
den norska representationen dess konstitutionskomité, som egen be¬
handla frågor sådana som denna, uttalat den åsigt, att, i full öfverens¬
stämmelse med dess uppfattning af 1751 års kodicill, en uteslutande norsk
lagstiftning kan reglera de nomad^erande lapparnes rättigheter, allenast
den bygges derpå, att de svenska lapparne tillerkännes samma rättigheter
som de norska. Då man sett sådana utlåtanden, har det naturligtvis
varit af stor vigt och betydelse, att i denna paragraf, äfven med upp¬
offring af dess korthet och enkelhet, införa dessa moment, så att, om
nu denna gemensamma lag blifver antagen, men någotdera landet
efter 13 år sätter i fråga att ändra den, man bundit det land, som
då vill ändra lagen så, att det i sin separatlagstiftning måste följa
de hufvudgrunder, som här äro gifna, och som icke utesluta rättighe¬
ten att utvidga lapparnes förmåner, utan endast förhindra deras in¬
skränkande. Det står i denna paragraf': de i denna förordning lapparne
tillförsäkrade rättigheter till bete, jagt, fiske, skogsfång och renvägar
Lördagen den 13 Maj, e. m. 19
må icke inskränkas eller upphäfvas; den i förordningen faststälda
begränsning i lapparnes ansvar för skada, som af renar föröfvas på
utängsslåtter och utmark, må icke till lapparnes skada förändras;
samt den i förordningen medgifna rätt till verkställighet i det ena ■
riket af domar gifna och förlikningar ingångna i det andra icke upp¬
häfvas eller inskränkas. Skulle jag tänka mig en benägenhet hos
ettdera rikets representation att bereda större fördelar åt lapparne,
lägga dessa bestämmelser intet hinder i vägen derför.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan anhåller om
bifall till paragrafen enligt Utskottets förslag med det tillägg, den
af mig afgifna reservation innehåller. Jag vill upplysa att bland de
många olika förslag till det sista momentets ordalydelse, som inom
Utskottet förekommo, detta icke kom under någon omröstning. Om
så hade skett, skulle antagligen, att döma af de yttranden som seder¬
mera afgåfves, Utskottets flertal uttalat sig för detsamma, men till
följd af voteringspropositionens uppställning kom det icke under direkt
beslut.
Grefve Mörner: Beklagligtvis kan jag icke dela den siste tala¬
rens förhoppning, att de förbehåll, som här gjorts, endast skulle leda
dertill att lapparne skulle i framtiden erhålla ökade rättigheter, utan
att någon inskränkning deri kunde ske. Jag sade i torsdags och
hyser ännu samma öfvertygelse, att dessa stadganden, tillkomna i väl¬
mening, i verkligheten en gång komma att visa sig ganska litet kraf¬
tiga. Man kan skrifva så, att det lyser af välmening på ytan, och
på botten ligger bitter skada. Om det en gång kommer att skrifvas
så, vet jag icke, men man kan vara lika berättigad att antaga det
ena som det andra. Emellertid vid det skede, hvari frågan nu kommit,
inser jag väl, hvilken utgång saken måste hafva och jag får tillägga
att, ehuru jag icke kan yrka bifall till paragrafen — hvilket vore en
inkonseqvens å min sida, som vore oförsvarlig och som skulle angifva,
att jag förut förfäktat åsigter, som jag ej kunnat försvara och således
ej bort hysa — skulle jag dock, såsom förhållandena nu äro, icke ens
önska, att denna paragraf blir helt och hållet förkastad, men då nu
en redaktion finnes, hvilken onekligen för mig har gifvet företräde
framför paragrafen i det skick, hvari den framkommit i Utskottets
förslag, nemligen den, som är gifven i Herr Lagerstråles reservation,
så tillåter jag mig säga — och jag tror mig kunna göra det, utan
att göra mig förfallen till beskyllning för inkonseqvens eller vacklande
i mina åsigter — att om paragrafen skall af Kammaren antagas, så
önskar och ber jag, att Kammaren åtminstone antoge den, såsom den
lyder i Herr Lagerstråles reservation. Derigenom skulle kunna vinnas
åtminstone något mera än genom den andre redaktionen, och det är
väl icke skäl att skjuta från sig det, man kan vinna, om man också
icke kan vinna allt, hvad man åstundan.
Herr Hasselrot: Då jag varit förhindrad att inom Utskottet
deltaga i den slutliga behandlingen af denna paragraf, anhåller jag
N:o 49.
Förslag till
förordning
rörande
Lapparne
i Sverige och
Norge.
(Forts.)
N:o 49.
20
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Förslag till att få förklara, att jag instämmer i den reservation, som Herr Lager-
jororamng stråle afgifvit.
rörande °
Lapparne
Sverige och Herr Asplund: Jag vill blott tillkännagifva, att jag deltagit i
Norge. den åt Herr Lagerstråle afgifna reservation, till hvilken jag nu yrkar
(Forts.) bifall. ° J
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen, att derunder yrkats, dels att förevarande para¬
graf skulle godkännas, dels, af Herr Lagerstråle, att paragrafens första
moment skulle godkännas, men andra momentet erhålla den lydelse, som
angåfves i Herr Lagerstråles vid utlåtandet fogade reservation, dels
ock, åt Herr Nyström, att paragrafen skulle antagas att lyda sålunda:
»Denna förordning träder i kraft under vilkor, att enahanda stad¬
gande meddelas i Norge, och då från den dag, Konungen för båda
rikena bestämmer. Den förblifver gällande till dess tolf månader för¬
flutit från den dag, då dess bestämmelser blifvit från någotdera rikets
sida uppsagda, hvilket dock ej må ske förr än åtta år efter förord-
ningens trädande i kraft. Skulle, inom tolf månader efter det upp¬
sägning skett, andra ömsesidiga stadganden i detta ämne icke blifvit
inom båda rikena antagna, skall första bihauget eller codicillen till
Gränsetraktaten af Oktober 1751, som medan denna förordning
är gällande blifver utan verkan, åter träda i kraft. “
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklä¬
des propositionen på bifall till Herr Lagerstråles yrkande vara med
öfvervägande ja besvarad.
Förordningsförslagets rubrik.
Godkändes.
Utskottets å std. 34 i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom de beslut, Kammaren fattat i afseende
på sjelfva förordningsförslaget.
Herr Casparsson: Sedan hela lagförslaget nu blifvit antaget, skall
jag anhålla att mot detsamma få anmäla min reservation. Det hvilar
på principen af den starlcares rätt, en grund, som jag icke kan god¬
känna. Då jag sjelf är representant för ett för närvarande försvars¬
löst folk, kan jag icke utan bäfvan tänka på konseqvenserna, ty hi¬
storiens lära sammanstämmer med evangelii, att blott den barmhertige
skall ske barmhertighet.
Herr Nyström: Jag ber att få förena mig i denna reservation.
Föredrogs å nyo och bifölls Sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets den 10 och 11 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 2,
21
N:o 49.
Lördagen den 13 Maj, e. m.
i anledning af väckta förslag om åtgärder för ordnande af affärs¬
förhållandena mellan staten och Södertelje kanal- och slussverksbolag.
Föredrogos å nyo och biföllos Banko-Utskottets den 10 och 11
innevarande Maj bordlagda memorial:
N:o 13, i fråga om eftergift å en Riksbankens fordran;
N:o 14, med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid Riksbankens afdelningskontor; och
N:o 15, angående instruktion för nästa Riksdags Banko-Utskott.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 11 och 12 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 13 b, angående vissa till regle¬
ringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel hörande frågor.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 11 och 12 innevarande Maj bordlagda betänkande
N:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner angående
dels förhöjning i befordringsafgiften för lokalbref och dels förändrin¬
gar i assuransafgiften för försändelser med angifvet värde, hvilka be¬
fordras inom riket, m. m.
1 punkten.
Bifölls.
2 punkten.
Herr Roos: Den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen i
assuransafgifterna har blifvit af Utskottet afstyrkt, hufvudsakligen,
synes det, på grund deraf, att, enligt Utskottets åsigt, för närvarande
ingen reform inom postverket vore angelägnare än det enkla bref-
portots nedsättande från 12 till 10 öre; hvarför,1 såsom Utskottet
säger, »under tiden hvarje åtgärd, som kunde väntas föranleda ett
uppskof med nämnda förändrings snara genomförande, borde undvikas,
derest icke vigtiga skäl härifrån påkalla undantag.»
Utan att nu inlåta mig på frågan om hvilka ytterligare reformer
inom postverket må vara mest af behof påkallade, ber jag få anmärka,
det jag finner Utskottet hafva fullkomligt rätt i att såsom synnerligen
önskligt anse att inrikes brefportot måtte kunna så snart som möjligt
nedsättas till 10 öre. Det är också ingen anledning betvifla, att en
sådan nedsättning snart skall kunna åvägabringas, för så vidt icke
postverkets trafikkostnader skulle komma att i någon väsentlig mån
höjas. Men, invänder Utskottet, denna portoreform måste komma att
Nedsättning
af assurans¬
afgifterna för
vissa värde¬
försändelser.
N:0 49.
22
Lördagen den 13 Maj, e. m.
Nedsättning fördröjas genom den förlust, som skulle uppkomma genom den af
af assurans-, Kong], Maj:t föreslagna nedsättningen i assuransafgifterna, hvilken
rfsmvärde- förlust beräknats till icke mindre än 70,000 kronor om året. Jag ber
försändelser, få anmärka att det visst aldrig blifvit sagdt, det en så stor nettoförlust
(Forts.) skulle blifva följden af den föreslagna förändringen. Det är lätt komma
till öfvertygelse derom att i allmänhet eu nedsättning i befordrings-
vilkor verkar tillväxt i trafiken, men det är icke lika lätt att säga,
huru stor denna tillväxt blir, om den blir tillräcklig, att betäcka minsk¬
ningen i inkomster för hvar särskild försändelse eller icke, eller om
möjligtvis den blir så betydlig, att alldeles icke någon förlust upp¬
kommer. Hvad som lian och hvad som äfven hör, vid handläggningen
af ett ärende, sådant som detta, uppgifvas, det är den största möjliga
förlust, som kan deraf föranledas, d. v. s. den förlust, som skulle upp¬
komma, derest alldeles icke någon tillväxt i trafik skulle blifva en
följd af nedsättningen. Det är detta belopp, som de åberopade 70,000
kronor angifva. Det finnes icke skäl förutsätta annat än att mången,
som nu, då han afsänder ett bref, innehållande 100 eller 200 kronor,
endast rekommenderar detta, i stället skulle assurera det, om afgiften
vore billigare. Och det behöfver knappt anmärkas, att genom ett
sådant förfarande postverkets inkomster skulle i väsentlig mån ökas.
Enahanda blefve utan tvifvel förhållandet äfven med en del försändel¬
ser af större värde, för hvilka nu utländska försäkringsbolag anlitas.
Värdet af de för postverket assurerade försändelserna, som år 1877
utgjorde 632 millioner kronor, har år 1881 nedgått till endast 511
millioner kronor; innefattande en minskning af 121 millioner kronor.
Om nu till följd af den nedsättning, som är föreslagen, de stora pen-
ningeinstitutionerna, i stället för att vända sig till utländska firmor,
skulle assurera hos postverket, är det påtagligt, att äfven härigenom
postverkets inkomster skulle icke obetydligt ökas.
Om således ur synpunkten af postverkets fördel ingen anledning
förekommer att motsätta sig detta förslag, så återstår att tillse, huru¬
vida icke jemväl billigheten kan påkalla en sådan förändring, äfven
om densamma till en början vore förenad med någon förlust. Jag
ber då få fästa uppmärksamheten på en omständighet som äfven af
reservanterne åberopats, nemligen att postverkets inkomster af rekom¬
mendations- och assuransafgifter år 1880 uppgått till icke mindre än
666.000 kronor, under det att den förlust som skyldigheten att ersätta
förkomna värdeförsändelser medfört för postverket, icke öfverstigit
4.000 kronor. Postverkets assuransrörelse är således, såsom Kamma¬
rens ledamöter behagade finna, en skäligen god affär, hvilken det icke
är anledning inskränka, utan fäst mer att utvidga. Om det också är
obestridligt, att utgifterna för posttj enstens bestridande blifva störx-e
genom den särskilda behandling, som de assurerade försändelserna
måste undergå, så förefinnes dock icke någon anledning beräkna denna
tillökning i utgifter till mer än en tredjedel af rekommendations- och
assuransafgifterna, i hvilket fall alltid skulle återstå 444,000 kronor
för att betacka en utgift af 4,000 kronor.
En omständighet, som utom de nu omnämnda kan anses påkalla
förändringen, är den ökade frestelse till tillgrepp, som det nuvarande
Lördagen den 13 Maj, e. m.
23
N:o 49.
systemet innebär. Det är tydligt att, om bland de tusentals personer, Nedsättning
som användas i postverkets tjenst, en eller annan frestas till oärlig- %
het, denna frestelse måste blifva starkare än någonsin, i de fall då vär'de_
den tjenstgörande har full anledning antaga, att ett för 5,000 kronor försändelser.
assureradt bref innehåller ett mångdubbelt större belopp. Om nernli- (Forts.)
gen brefvet bortkommen och tjenstemannen ej kan öfverbevisas om
tillgrepp, så inskränker sig hans ersättningskyldighet till 5,000 kronor.
Det är en frestelse, för hvilken ej bör utsättas en personal, som är
allt för talrik, för att en mera genomgripande löneförbättring skulle
kunna för närvarande densamma beredas, utan känbara bidrag af
statsmedel.
På grund af åberopade omständigheter, att förändringen kan
genomföras utan egentlig förlust för postverket, sannolikt äfven med
någon vinst i framtiden; att billigheten påkallar, att denna förmån
beredes korrespondenterna, samt att förändringen medför större trygg¬
het mot tillgrepp, får jag vördsamt anhålla, att Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Herr Stjernspetz: Som Herrarne se, är det icke mindre än 8
af Kammarens ledamöter, som mot Utskottets beslut reserverat sig,
och detta på ganska goda grunder. Såsom nyss nämndes af den före¬
gående talaren, äro dessa assurausafgifter så drakoniskt tilltagna, att
enskilda utländska bolag med stor framgång börjat täfla med post¬
verket och till ida lägre pris besörja assuransen. Härigenom har
postverket fått vidkännas eu ganska betydlig förlust i assuransafgifter.
Inom Utskottet upplystes, att de assurerade försändelserna ensamt från
Stockholm nedgått med öfver 100 millioner, sedan dessa utländska
bolag började sin verksamhet. Det är gifvet, att en sådan nedsätt¬
ning, som Kongl. Maj:t nu föreslagit, skall verka derhän, att dessa
enskilda bolag icke skola kunna på det sättet fortfara, utan postver¬
ket skall kunna draga till sig de assuranser, som nu öfvertagas af
enskilda bolag. Derför är det sannolikt, att en minskning af 70,000
kronor i inkomster alls icke kommer att ega rum; kanske till och med
en ökning kommer att inträffa. Jag anser dessutom högst oegentligt
att så högt beskatta handel och rörelse. Då vi se, att postverket af
dessa assuranser haft en inkomst af 666,000 kronor, men värdet af
de bref, som gått förlorade, icke belöpte sig till mera än 4,000 kro¬
nor, så synes allt skäl finnas att göra den nedsättning, som Kongl.
Maj:t föreslagit. Jag anhåller derför om bifall till reservanternas för¬
slag.
Herr Bennich: Jag har icke varit i tillfälle att åhöra den före¬
gående diskussionen, men efter hvad man meddelat mig, hafva de ta¬
lare, som förut yttrat sig, förordat reservanternas mening. Jag vågar
också antaga att, derest Kammarens ledamöter varit i tillfälle att taga
kännedom af Kongl. Maj:ts proposition och den åfgifna reservationen,
någon tvekan icke kan uppstå om hvilkendera lösning af frågan, sorn
ur det allmännas synpunkt är den önskvärdaste, den af Kongl. Maj:t
eller den af Utskottet föreslagna.
N:o 49. 24 Lördagen den 13 Maj, e. m.
Nedsättning Det är nemligen påtagligt att med den nuvarande assuransafgif-
afaifternaför ten tvin8as korrespondenterna att antingen icke assurera för det kela
vissa värde- belopp, som i försändelsen innehåll, eller ock att vända sig till de
försändelser, utländska privata assuransbolagen, hvilka erbjuda sig att för mycket
(Forts.) billigare pris än postverket för närvarande betingar ombesörja assu-
ransen. Dessa privata assuransbolag taga i anspråk alla de hjelpme¬
del, hvilka postverket vidtager för att betrygga försändelsernas fram¬
komst. De kafva dervid inga omkostnader, endast de fördelar post¬
verkets anstalter erbjuda. Det kan väl icke vara lämpligt — man
må, liksom jag, hylla den fria konkurrensen huru mycket som helst —
att statsverket skall vara förpligtadt att ansvara för försändelsernas
fortskaffande, men godtgörelsen för dessa förpligtelser tillfalla någon
annan. Nu visar sig också att postverket vill åtaga sig dessa för¬
pligtelser mot lägre afgift än hittills, och det visar sig tillika att
postverket kan utan fara göra ett sådant åtagande, då försäkrings-
afgifterna lemnat en inkomst af omkring 666,000 kronor, men den der¬
emot åtagna risken i medeltal under de senare åren vållat en utgift
af icke fullt 4,000 kronor per år. Det orimliga förhållandet mellan
hvad som betalas och hvad som riskeras, har naturligen framkallat
konkurrens af privata assuransbolag och föranledt enskilde korrespon¬
denter att begagna sig deraf. Följden åter häraf är att afsändare
hos postverket icke sanningsenligt uppgifver hvad som i försändelsen
inneslutes; och en annan följd skulle kunna uppstå, nemligen att
posttjenstemännen frestades att undersöka om den ansvarighet, post¬
verket åtagit sig, icke mer eller mindre understiger det inneslutna
beloppet. Häri ligger således en dubbel anledning till missbruk —
för afsändaren att icke rigtigt uppgifva det inneslutna beloppet och
för en möjligen svagt aHönad posttjensteman att dela med afsändaren
innehållet af en försändelse. Jag vill så mycket mindre säga att
något sådant hittills inträffat, som jag dertill saknar all grund, men
jag vill säga att om dessä assuranser på sidan af postverket komma
att vinna allmännare utbredning, hvilket med kännedom om de enskilda
assuransbolagens billiga vilkor kan antagas komma att mer och mer
ega rum, så äfventyrar man att ganska stora afvikelser från hvad
som är sant och rätt kunna inträffa.
Det finnes efter min tanke icke mer än två vägar att så vidt
det står i mensklig makt betrygga oss mot dylika missbruk. Den ena
är den af poststyrelsen föreslagna, nemligen att postverket skulle ega
rätt att undersöka innehållet af postförsändelser och förvägra deras
afsändande, derest de inneslutna beloppen funnes öfverstiga de an¬
gifva. Fn sådan utväg vore ock fullt berättigad, derest assurans-
afgiften stode i billigt förhållande till risken, men nu visar sig att
ett sådant förhållande icke eger rum, då postverkets assurans- och
försäkringsafgifter, såsom jag redan nämnt, uppgått till 666,000 kro¬
nor, men ansvarigheten medfört utgifter af endast 4,000 kronor, vid
hvilket förhållande det icke kan vara billigt att tvinga korresponden¬
ter att till postverket erlägga oskäligt höga utgifter, då enskilda bo¬
lag erbjuda långt billigare vilkor. Den andra och otvifvelaktigt ur
alla synpunkter lämpligare utvägen är den af Kongl. Maj:t föreslagna
Lördagen den 13 Maj, e. m.
25
N o 49.
att nedsätta postverkets assuranspremier till rimliga belopp, hvarige¬
nom de ofvan antydda missbruken, så i ena som andra hänseendet,
säkrast förebyggas. Jag vågar vara öfvertygad derom att denna Kam¬
mare, lifvad af en varm känsla för hvad som är sant och rätt, icke
skall genom afslag å Kongl. Maj:ts proposition lemna sitt tysta med¬
gifvande till fortvaron af ett förhållande, som med skäl kan befaras
medföra olycksbringande följder, och jag tillåter mig derför att, med
åberopande af den reservation, jag och öfrige ledamöter af denna Kam¬
mare i Utskottet afgifvit i denna punkt, anhålla om bifall till Kongl.
Maj :ts proposition.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att i afseende på förevarande punkt under öfverläggningen
endast yrkats att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till Utskottets hem¬
ställan och sedan på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
3 punkten.
Bifölls.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets memorial N:o 65, med förslag till sammanjemk-
ning i anledning af Kamrarnes skiljaktiga 'beslut rörande Kongl. Maj:ts
proposition angående de Kongl. teatrarne; äfvensom
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 16, angående beräkningen
af tull-, post-, stämpelpappers-, bränvinsbrännings- och hvitbetssocker-
tiilverkningsmedlen;
hvarefter beslöts att de under dagens lopp första gången bord¬
lagda ärendena skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa
sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för den 11 och 13 i denna må¬
nad samt fem protokollsutdrag för denna dag; hvarefter Kammaren
åtskildes kl. 3|4 10 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Nedsättning
af assurans-
afgifterna för
vissa värde¬
försändelser.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1882. No 49.
3