RIKSDAGENS PROTOKOLL
1882. Första Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 i. m.
Justerades protokollet för den 29 sistlidne April.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående de Kongl. teatrarne;
Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets utlåtande. N:o
1, i anledning af väckt motion om aflåtande af underdånig skrif¬
velse till Kongl. Maj:t i fråga om nu stadgade stämmoböters ut¬
bytande mot en indrifningsafgift; samt
Bevillnings-Utskottets memorial N:o 13, i anledning af Kam-
rarnes återremiss af 1 punkten af Utskottets memorial N:o 9, af-
gifvet i anledning af dels Andra Kammarens återremiss af 2 punk¬
ten af Utskottets betänkande N:o 5, angående hvitbetssockertill-
verkningsafgiften, dels Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
3 punkten af samma betänkande.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utskottets den 3 och 4 i denna månad bordlagda memorial N:o
51, med förslag till sammanjemkning samt voteringspropositioner
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid Stats-Utskottets
utlåtande N:o 41, angående inrättandet af en domänstyrelse m. m.
1 'punkten.
Bifölls.
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 40. 1
14:0 40.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i hankoregle-
mentet.
2
Lördagen den 6 Maj, f. m.
2 punkten.
Mom. a) —c).
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes under för¬
utsättning att Kamrarne godkände Utskottets i punkten 1 gjorda
hemställan eller på annat sätt blefve ense i afseende å den deri
omförmälda fråga.
AI om. d).
Bifölls.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Banko-
Utskottets den 25 och 26 sistlidne April bordlagda utlåtande N:o
11, i fråga om ändringar i gällande reglemente för Riksbankens
styrelse och förvaltning.
1 och 2 punkterna.
Biföllos.
3 punkten.
Herr Nyström: Förra året väckte jag äfven en dylik mo¬
tion, för hvilken jag lyckades vinna medhåll inom Banko-Utskot¬
tet af dess ordförande och två eller tre andra ledamöter. Men i
anseende till den brådska med Riksdagens afslutande, som då var
rådande, ansåg jag mig icke böra besvära Kammaren med att få
frågan afhandlad, synnerligast som man hoppades, att bankofull¬
mäktige skulle till denna riksdag ändra den föreskrift, frågan
gälde. Då emellertid så icke skett, fann jag mig föranlåten att
vid denna riksdags början väcka den motion, som nu är föremål
för Kammarens behandling. Jag hade hoppats, att bankofullmäk¬
tige skulle vara så medgörliga, att de kunde medgifva den billiga
och för affärsrörelsens underlättande i de norra orterna behöfliga
förändringen. Men detta har icke visat sig vara händelsen.
Banko-Utskottet har likväl medgifvit i det föreliggande betänkan¬
det, att med ordet “vederbörande“ afsåges icke blott viss person,
utan äfven firmor, bolag och inrättningar, men Banko-Utskottet har
icke velat taga steget fullt ut och, såsom jag yrkat, införa i regle¬
mentet den förklaring eller bestämmelse, som jag anser nödig, så
att ordet vederbörande blefve utbytt mot orden “viss person, firma,
bolag eller inrättning". Det är detta jag ansett vara nödvändigt,
på det att bankofullmäktige icke må kunna på sätt och vis be¬
röfva allmänheten en förmån, som Riksdagen genom bankoregle¬
mentet velat medgifva densamma. Denna förmån har nemligen
efter mitt förmenande blifvit borttagen genom bankofullmäktiges
Lördagen den 6 Maj, f. m.
3
Jf:0 40.
den 20 Maj 1880 till afdelningskontoren i landsorten lemnade så
lydande föreskrift: “att den, Hvilken begär utbetalning efter tele¬
gram, skall å så kallad nota skriftligen angifva beloppet, det kon¬
tor, der utbetalningen skall verkställas, samt för- och tillnamn,
yrke och hemvist å viss person, som har att emottaga utbetalning,
och hvilken, om så erfordras, har att derförinnan styrka sin iden¬
titet, hvaremot dylik utbetalning icke får ställas på firmor, bolag
eller inrättningar". Detta är således en bestämd föreskrift, och
den har åtminstone vid afdelningskontoret i Luleå till punkt och
pricka efterkommits under två års tid, så att man der icke kan
på detta sätt afsända en större eller mindre remissa till en firma
i Stockholm. Man kan lätt tänka sig, huru ledsamt och hinder-
ligt detta är i en ort, der det finnes en massa landthandlande,
som reqvirera varor från firmor, utan att känna, hvilka som äro
hufvudman i desamma. De kunna derför nu icke sända betalning
annat än med posten; och utom det att för postgången till Stock¬
holm åtgår 7 4 9 dagar, så nödgas de derjemte skaffa sig ett sär¬
skilt ombud, som tager emot dessa penningar och utbetalar dem
till firman. Hvilken omgång och hvilken osäkerhet medför icke
detta! Jag kan icke förstå, hvarför man icke vill insätta i regle¬
mentet en bestämmelse, som borttager den tvetydighet i föreva¬
rande hänseende, som Utskottet sjelft erkänt derstädes förefinnas.
Jag anhåller att få åberopa, såsom ytterligare stöd för min
framställning, den reservation, som Banko-Utskottets ordförande
vid förra riksdagen afgaf, och hvari jag samt Herrar Peyron och
Evers instämde. Den lyder sålunda: “Då jag icke kan finna den
af fullmäktige med åberopadt stöd af § 21 mom. 2 i Bankoregle¬
mentet meddelade bestämmelse derom, att utbetalningar efter tele¬
gram icke få af riksbankskontoren verkställas, eller sådan tele-
grafering ega rum till firmor, bolag eller inrättningar utan endast
till viss person, vara af något som helst giltigt skäl påkallad eller
dylika utbetalningar böra dem förvägras mera i berörda hänse¬
ende än ifråga om diskontering och utlåning, som tvifvelsutan
dagligdags med firmor, bolag och inrättningar i Biksbanken före¬
komma, och dervid pröfning således allt som oftast måste af bank-
tjenstemännen verkställas angående diskonterings- och lånebelopps
utlemnande till rätta ombud, har jag funnit den i förevarande hänse¬
ende väckta motionen böra till affärsrörelsens underlättande vinna
Riksdagens bifall och förthy ansett det Banko-Utskottet bort föreslå
Riksdagen att besluta, att § 21 mom. 2 i Bankoreglementet skall
erhålla följande förändrade lydelse: “Likaledes må i hvarje af
Riksbankens kontor penningar kunna insättas och ett deremot
svarande belopp efter telegram af det kontor, der insättningen
egt rum, utaf' hvilket som helst annat Riksbankens kontor till
adressaten, vare sig denne är viss person, firma, bolag eller in¬
rättning, i behörig ordning utbetalas; Egande fullmäktige" etc.
Det är till denna af Utskottets ordförande vid förra riksdagen
afgifna reservation, i hvilken jag då instämde, som jag nu yrkar
bifall.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i bankoregle-
mentet.
(Forts.)
JS:0 40.
4
Lördagen den 6 Maj, f. m
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i bankoregle¬
mentet.
(Forts.)
Herr Peyron: Det är alldeles obestridligt, efter mitt sätt
att se saken, att den föreskrift, som nu är intagen i 21 § 2 mom.
af gällande reglemente för Riksbankens styrelse, att nemligen ut¬
betalning genom telegram icke må ske annat än till “vederbö-
rande“ icke får tolkas såsom afseende endast viss person, utan äf¬
ven firmor, bolag och inrättningar. Men detta ordet “vederbörande11
hafva bankofullmäktige uttydt så, att ifrågavarande telegram icke
få adresseras annat än till viss person. Fullmäktige hafva nem¬
ligen anbefalt afdelningskontoren i landsorterna, att sådana tele¬
gram, som afse utbetalning till firma eller bolag på annan ort,
icke få vara adresserade annat än till viss person. Således om
här en köpman har en firma med annat namn än sitt eget, så får
telegrammet icke adresseras till firman, utan till innehafvaren en-
skildt. Om nu innehafvaren af firman är bortrest, och underrät¬
telse om en sådan af Riksbanken emottagen ordre om utbetalning-
under tiden ankommer till kontoret, der han väl lemnat fullmakt
att uttaga och qvittera penningar i firmans, men icke i sitt eget
namn, så blir följden den, att penningarne under hans frånvaro
icke kunna lyftas. För min del kan jag icke godkänna de skäl,
som fullmäktige framdragit och fortfarande framhålla, att nem¬
ligen det skulle vara förenadt med svårighet för tjenstemännen
att tillämpa detta stadgande, då de dervid skulle nödgas i bolags¬
ordningar se efter, hvilka som vore berättigade att qvittera för
enskilda bolag. Jag tror icke, att detta vore så farligt; ty om
det kommer en person upp i banken och uppgifver sig vara verk¬
ställande direktör i ett bolag och tjenstemännen säger, att han
icke har reda på det förhållandet och derför infordrar fullmakt
och utdrag af bolagsordning, så är, så snart dessa handlingar
företes, saken klar utan synnerligt besvär för tjenstemännen. Der¬
emot är det ganska gifvet, att det icke är till lättnad för all¬
männa rörelsen, utan tvärt om, derest dylika telegram icke få
ställas annat än till viss person. Nu säger Utskottet; “Då före¬
varande reglementsbestämmelses nuvarande lydelse icke lägger
hinder derför, att penningar må kunna i hvarje af Riksbankens
kontor insättas och ett deremot svarande belopp efter telegram
af det kontor, der insättningen egt rum, utaf hvilket som helst
annat Riksbankens kontor utbetalas lika väl till firmor, bolag och
inrättningar som till viss person." Således anser Utskottet ordet
“vederbörande11 i 21 § 2 mom. i bankoreglementet, hvilket ord
fullmäktige i föreskriften till styrelserna för afdelningskontoren
uttydt med “viss person11, vara liktydigt med viss person, firma,
bolag och inrättning. När nu Utskottet har gifvit en sådan för¬
klaring, och då jag tager för gifvet, att fullmäktige taga del af
Banko-Utskottets utlåtande, så mycket hellre som de fleste full¬
mäktige äro ledamöter af Riksdagen, så tager jag för afgjordt, att
fullmäktige skola hädanefter låta sig angeläget vara att tolka
ordet “vederbörande11 uti den ifrågavarande paragrafen på samma
sätt som Utskottet och således tillämpa densamma äfven på fir¬
mor, bolag och inrättningar. Under sådan förutsättning har jag
icke vidare att göra än att yrka bifall till Utskottets utlåtande.
5
N:0 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag ber först att få anmärka,
att den ifrågavarande anordningen icke egentligen har. någon be¬
tydelse för andra remissor än de, hvilka ega rum från hufvud-
kontoret till afdelningskontoret i Luleå och vice versa. Men äf¬
ven här har det visat sig under förra året, att dylika utbetalnin¬
gar medelst telegram icke uppgått till något afsevärdt belopp, i
det att medel, som afgått från Stockholm till Luleå, icke utgjort
mera än cirka 102,000 kronor genom 9 telegram, och de som der¬
ifrån hitsändts endast cirka 56,500 kronor genom 31 telegram.
Jag hade emellertid gerna sett, om denna rörelse kunnat beredas
större lättnader än dem, som bankofullmäktige egnat densamma;
och jag reserverade mig också, på sätt den förste talaren an¬
märkte, i denna rigtning vid sista Riksdagen. När nu Herr Ny¬
ström väckte motion i år i det syfte, som Kammaren har sig be¬
kant, ålåg det Banko-Utskottet att remittera densamma till banko¬
fullmäktige för att erhålla deras utlåtande deröfver. Bankofull¬
mäktige yttrade sig på samma sätt i år som förra året och afstyrkte
förslaget. _ Utskottet fann också mycket snart, att i reglementet
fordrades ingen förändring,, utan att saken berodde på stadganden,
som på grund af reglementet uppgjorts af fullmäktige. Således,
om Utskottet varit böjdt för att åstadkomma den yrkade förän¬
dringen, så hade Utskottet måst underkänna de af fullmäktige
uPPgj°r<la_ stadgar och föreskrifva andra. Men åtminstone för
min del ville jag icke taga på mig ett dylikt ansvar, då det skulle
kunna inträffa, att något bedrägeri genom en sådan åtgärd kunde
komma att ega rum, och att en banktjensteman icke observerade
detsamma, utan gjorde sig skyldig till försummelse och sedermera
finge bära förlusten eller söka befrielse derifrån samt frågan alltså
komme till Riksdagens afgörande. Man har sagt att denna rörelse
lika lätt kunde bestridas af Riksbanken som af de enskilda ban¬
kerna, men man får dock taga i betraktande, att när en förseelse
begås af någon tjensteman i en enskild bank, kan saken behandlas
på ett vida lättare och enklare sätt, än i fall samma förseelse in¬
träffat i Riksbanken.
Jag ber äfven få säga, att sedan det sätt, som fullmäktige
bestämt, fortfarit under åtskilliga år, och det sålunda blifvit såväl
i hufvudkontoret som i Luleå afdelningskontor känd!, hvilken viss
person det är, som har att qvittera sådana remissor, som medelst
telegram anvisas, så inser jag verkligen icke, att den föreslagna
förändringen skulle tjena till någonting, utan att det är bäst, att
d.et får fortfara på samma sätt som förut. Jag yrkar derför bifall
till Utskottets förslag.
Herr Nyström: Jag skall bedja att få bemöta det väsendt¬
lig af hvad den siste talaren anfört. Han sade, att det var så
få telegram, som^komme i fråga, och så ringa belopp som afsän-
des; men jag frågar: huru kan man afsända något, när sådant
rakt ut är förbjudet? Det är ju förbjudet att afsända penningar
på detta sätt till någon firma. Följakligen kan man ju icke hafva
något bevis om hvad som afsändts till firmor.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i bankoregle¬
mentet.
(Forts.)
N:o 40.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i bankoregle-
mentet.
(Forts.)
0 Lördagen den 6 Maj, f. m.
Han säger, att det är egentligen på Luleå afdelningskontor
som dylika försändelser komma i fråga. Det är sant; ty det är
den afiägsnaste ort i riket, der bankkontor finnes. Det erfordras
(i, 7, änd# till 9 dagar för postgång deremellan och hufvudstaden.
Det händer således mycket ofta, att den, som icke kan vara be¬
redd på dagen att betala, får sitta emellan. Den osäkerhet, som
man vill förebygga genom att lindra den föreslagna åtgärden, i
det att det skulle komma att utlemnas penningeremissor till orätt
person och derigenom uppstå förlust för någon tjensteman i Riks¬
banken eller möjligen till slut för sjelfva Banken, torde icke vara
af någon betydelse. Jag har frågat en del af fullmäktige, om det
någonsin inträffat en sådan förlust, och fått till svar, att dem ve¬
terligen något sådant aldrig egt rum. Och hvad det beträffar, att
tjenstemannen i banken skall pröfva, om en person är rätte emot-
tagaren eller hans ombud, så är det ju icke något annat än som
existerar på alla postkontor och hvarje bankkontor för öfrigt, då
penningar lemnas ut mot diskontering eller såsom lån äfven till
firmor. Hvarför skall posttjenstemannen hafva skyldighet att tillse,
om den person, som afhemtar ett rekommenderadt bref, är den
rätte emottagaren? Han torde icke kunna fritagas från skyldig¬
heten att pröfva detta; och det sändes understundom betydliga
remissor med allmänna posten. Jag kan icke förstå, hvarföre det
skall vara så motigt att få denna förändring genomförd. Jag
påstår — och ingen jurist skall påstå motsatsen — att det icke är
efter reglementet, som fullmäktige handlat. Ty reglementet säger,
att det skall utbetalas till “vederbörande". Och nu har Utskottet
sagt att till vederbörande skall äfven räknas firmor, bolag och
inrättningar. När så är och då det vidare heter: “egande full¬
mäktige genom meddelade särskilda föreskrifter bestämma de af*
gifter och de vilkor i öfrigt, som med hänsyn till Riksbankens
säkerhet kunna pröfvas för åtnjutande af omförmälda rättighet
erforderliga" — så ega fullmäktige enligt min uppfattning icke rätt
att taga bort en af Riksdagen medgifven rätt, hvilken dock nu
blifvit mer än till hälften tillintetgjord åtminstone i de norra
orterna, utan endast att helt enkelt vidtaga de försigtighetsmått,
som erfordras för att förekomma att annan än rätter person upp¬
bär penningar för bolags eller firmas räkning. Jag vill dessutom
fråga: hvad är det för svårighet att visa sin behörighet i detta
afseende. Hvarje firma och bolag skall vid högt ansvar för rätten
tillkännagifva, 'indika som äro behöriga att handla å dess vägnar.
Men nu skall det vara omöjligt för en person i Luleå att på
detta sätt skicka en liqvid t. ex. till Fröberg & Comp. i Stockholm
utan att först skaffa sig eu särskild person, som här tager ut be¬
loppet på banken och sedan inlemnar det till firman. Det kan
visserligen synas, som om saken vore obetydlig; men den är dock
ganska vigtig, synnerligast för de nordligaste orterna. Jag ber,
att Herrarne icke måtte hålla på Utskottets förslag. Det är ju
blott frågan om att utbyta ordet “vederbörande" mot orden “viss
person, firma, bolag eller inrättning". Jag vidhåller mitt förra
yrkande.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
N:0 40.
Herr Hasselrot: Jag skall icke tillåta mig att yttra mig
om vigten eller beskaffenheten af den rörelse, som här är i fråga,
och icke heller om de inskränkningar uti och vilkor för den-,
sammas bedrifvande, hvilba möjligen kunna vara erforderliga på
grund af denna rörelses särskilda beskaffenhet. Jag skall endast
yttra några ord i anledning af Banko-Utskottets ordförandes an¬
förande helt nyss, enär detta anförande synes mig stå i ganska
betänklig och beklaglig strid med Utskottets utlåtande. Förhållan¬
det är nemligen, såsom representanten på stockholmsbänken tyd¬
ligt och klart ådagalagt, att sedan bankofullmäktige uttryckligen
förbjudit sådane remissor af penningar, hvarom i motionen är fråga,
annat än till vass person, så säger nu Banko-Utskottet i detta
betänkande, att med “vederbörande“ i reglementets 21 § icke en¬
dast afses vissa personer, utan äfven firmor, bolag eller inrätt¬
ningar och att vid sådant förhållande icke erfordras någon åtgärd
i anledning af motionärens yrkande. Då hade jag tagit för gifvet,
att när Banko-Utskottet, som är bankofullmäktiges närmaste för¬
man, uttryckligen sagt sin mening om reglementets tydning i före¬
varande fall, man kunde vänta att bankofullmäktige hädanefter
skulle rätta sig efter denna Utskottets uppfattning och, under
iakttagande af alla erforderliga restriktioner i och för tillgodo¬
seende af Riksbankens säkerhet, medgifva sådane penningeremissor,
som motionären afsett. Men nu säger Utskottets ordförande, att
oaktadt Utskottet haft denna uppfattning, anledning likväl icke
vore att antaga, det bankofullmäktige skulle komma att ändra
sitt utfärdade absoluta förbud, och det är häremot jag ber att få
nedlägga min protest. Något yrkande tillåter jag mig icke göra,
men jag hopp.as'att bankofullmäktige skola ställasig till efterrättelse
den uppfattning, som Utskottet enhälligt förklarat vara den rätta.
Herr Ekman, Johan Jacob: Den förhoppning, som Herr
Peyron förut uttalade och sedan af den siste talaren här fram-
stälts, nemligen att bankofullmäktige skulle på grund af föreva¬
rande förhållanden och reglementets lydelse iakttaga den ifråga¬
satta lättnaden beträffande remissor från ett kontor till ett annat,
kan jag icke dela, ty en sådan åsigt har af Banko-Utskottet ut¬
talats direkt till fullmäktige för 2 eller 3 år sedan, utan att full¬
mäktige fäst något afseende dervid. Beträffande hvad Herr Nyström
anfört om de stora svårigheter, som vidlåda det nuvarande sättet,
får jag säga att jag anser att de äro betydligt öfverskattade.
Om, på grund af felaktig adress eller bristande kännedom om
hvem som för en firmas räkning har att qvittera dylik, medelst
telegram anordnad utbetalning, denna icke komme att genast
verkställas, så är det icke värre än att man vexlar ett telegram
till med vederbörande kontor och då reder sig saken. För öfrigt
kan jag icke råda Herr Nyström och alla andra som, lika med
honom känna olägenheterna af dessa förhållanden, till annat än
att de vända sig till någon enskild bank i Luleå, som står i för¬
bindelse med annan bank i Stockholm eller tvärtom; då ju dessa
svårigheter kunde undvikas. Jag yrkar fortfarande bifall.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
i bankoregle¬
mentet.
(Forts.)
H:0 40.
8
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Ifrågasatt
ändring af
21 § 2 mom.
bagikoregle-
mentet.
(Forts.)
Herr Peyron: Med anledning af hvad den ärade ordföranden
i Banko-Utskottet senast yttrade, ber jag få uttala min förvåning
öfver, att han vill förfäkta, att bankofullmäktige icke skulle be¬
höfva fästa ringaste afseende vid de uttalanden som göras af
Banko-Utskottet och som jag antager blifva godkända af Riks¬
dagens Kamrar. För min del ber jag att få förklara, att jag anser
det vara fullmäktiges skyldighet att rätta sig efter de uttalanden,
som finnas i Banko-Utskottets betänkanden och som af Riksdagen
blifvit godkända.
Herr Nyström: Det nämndes att det kunde sändas genom
enskilda bankkontor remissor från olika trakter. Detta är också
hvad som sker. Enskilda bankerna äro — det kan jag försäkra
— så tillmötesgående som de kunna vara; men det kan inträffa
för den enskilda banken om det kommer en mängd remissor och
den har många afdelningskontor, att den ej ohejdadt kan taga
emot dessa penningar för att låta dem utgå i Stockholm efter
telegram, eftersom den icke kan hafva ständigt så stor riksmynts-
kassa här i Stockholm, att den kan utbetala allt det som genom
7 å 8 afdelningskontor kan komma på en postdag, och det är
denna olägenhet som gör att den icke kan under alla förhållanden
gå till mötes, och hvarför man alltså anser att Riksbanken äfven
bör visa sig tillmötesgående med en allvarlig protest mot ord¬
förandens i Banko-Utskottet uppfattning, att bankofullmäktige icke
skulle »behöfva efterkomma hvad Riksdagen i ty fall föreskrifvit,
och då de öfrige, som yttrat sig, talat i samma anda som jag,
ehuru de ej framstält något yrkande, får jag, under förhoppning
att bankofullmäktige frångå sin ifrågavarande icke på reglementet
stödda uppfattning och ändra sin i nu anmärkta hänseende ut¬
färdade föreskrift, återtaga mitt yrkande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets hem¬
ställan bifölls.
4—13 punkterna.
Biföllos.
14 punkten.
Lades till handlingarna.
Justerades ett protokollsutdrag angående Kammarens beslut
i anledning af Stats-Utskottets memorial N:o 51.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utskottets den 26 och 27 i nästlidne månad bordlagda utlåtande
Lördagen den 6 Maj, f. m.
9
N:0 40
N:o 14 b, i anledning af ej, mindre Kongl. Maj:ts proposition an¬
gående löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken och
vissa pedagogier, högre lärarinneseminariet samt folkskolelärare¬
seminarierna m. m., än äfven särskilda inom Riksdagen väckta
motioner rörande dels de allmänna läroverken och dels folkskole¬
väsendet.
Punkten I.
Mom. A) Föreslagna
sliolafgifter.
Friherre Klinckowström: När denna fråga i sammanhang
med Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen om stats¬
verkets tillstånd och behof remitterades från denna Kammare till
Stats-Utskottet, tog jag mig friheten att på de två ställen i den
Kongl. propositionen, der denna fråga förekom — nemligen dels på
det ställe, som rörde statsinkomsterna och det äskade medgifvan-
det af Riksdagen för Kongl. Maj:t att anbefalla en ökad skolafgifts
upptagande och en deraf beräknad ökad statsinkomst af 400,00C
kronor, dels på det andra stället, å 8:de hufvudtiteln, der Kongl.
Maj:t föreslagit en tillökning å ordinarie anslag af 643,000 kronor
för löneregleringen af de högre och femklassiga allmänna läro-
värken ;— uttrycka mitt bekymmer öfver det sätt, hvarpå denna
fråga var framstäld och äfven mitt tvifvel derom, att frågan i
dess dåvarande och sedermera varande skick, till följd af den
sedermera till Riksdagen ankomna Kongl. propositionen, skulle
vinna bifall hos flertalet af Riksdagens ledamöter. Det är visser¬
ligen för tidigt ännu att säga, att mina tvifvel hafva blifvit en
sanning, men på grund af det sätt, hvarpå frågan har blifvit be¬
handlad af Stats-Utskottet och af den stora minoritet, som i denna
fråga stått mot allt bifall, kan man säga att Stats-Utskottet delat
sig absolut i två hälfter och att den förseglade sedeln gifvit ut¬
slaget. Denna tilldragelse är af beskaffenhet, att jag tror, att
frågan måste falla vid denna riksdag.
Som den nu föredragna punkten har sammanhang med det
följande mom. B och ännu mera med mom. C rörande aflönings-
beloppen för de ifrågavarande lärarne, ber jag Kammaren om
tillåtelse att här få uttala min mening om den frågan, synnerligast
som jag befarar, att jag kanske står ensam i Kammaren såsom
den, hvilken deremot yttrar sig. Enligt mitt förmenande är det
icke fråga om att icke alla tänkande menniskor i landet och äfven
inom Riksdagen vilja sjelfva saken; det är frågan om sättet, på
hvilket denna störa, vigtiga sak skall utföras, som meningarne
äro mycket delade. Om regeringen hade med allvar velat en för¬
bättring redan under nästa år i lärarnes löneförhållanden, så skulle
regeringen lätt kunnat bryta motståndet, om regeringen redan nu
och innan frågan kommit före i Kamrarne tillsatt en så beskaffad
komité, som kunde hafva utredt förhållandena, och till hvilken
Kamrarne och landet ktmde hafva haft den tilltro, att denna ut¬
redning blefve både samvetsgran och grundlig. Så har nu icke
Ji:o 40.
10
Lördagen den 6 Maj. f. m.
Föreslagna skett, som hvar och en vet, och följden får regeringen till en stor
Sk(¥oTts)er ^ ^aSa Pa S’S- ^an sager visserligen: detta är en stor fråga.
det kan komma att dröja åratal innan en så pass vidsträckt och
djupgående utredning, som här är i fråga — allt ifrån universi¬
teten till folkskolorna —• kan ega rum. Ja, det är sant, mine
Herrar, men hade representationen sett att det blifvit verkligt
allvar af med en sådan utredning, genom att denna komité blifvit
sammansatt af så beskaffade män, till hvilka landet och båda
Kamrarne haft förtroende, lider det icke något tvifvel, att icke ett
extra anslag redan vid denna riksdag blifvit satt till Kongl. Maj:ts
disposition, tillräckligt att för de år, under hvilka en sådan komité
skulle arbetat, tillgodose lärarnes rättmätiga behof i afseende på
löneförmåner. När nu så icke skett, så kommer frågan sannolikt
att underkastas gemensam votering, och om utgången deraf är
åtminstone icke jag tvifvelaktig. Det är icke endast om missför¬
hållandet med afseende på lönerna för lärarne, som här är fråga.
Visserligen har denna del af frågan blifvit så väl i brochyrer som
i_en massa tidningsartiklar behandlad såsom snart sagdt den vig-
tigaste delen, men lika säkert som det är, att lärarne äro till för
den allmänna undervisningen i landet, och icke tvärtom, lika sä¬
kert är, att förr än en tillfredställande lösning af denna stora
läroverksfråga egt rum, jag tviflar på, att Riksdagen skall på
ordinarie stat lemna ett så betydligt tillskott, som nu är begärdt
och äfven ålägga föräldrar och målsmän så stora uppoffringar,
som bär ifrågasättas för deras barns undervisning. Det har länge
och efter de utredningar, som lemnats af de komitéer, som blifvit
tillsatta för att undersöka läroverksfrågan, visat sig till fullo, att
det är många missförhållanden med läroverken, som måste rättas.
Jag är visserligen ingen pedagog, jag har icke heller någon olägen¬
het af. elementarläroverken, ty den son, jag har, åtnjuter privat
undervisning i hemmet, så att det är icke för min egen räkning
jag talar, men jag har sökt sätta mig in i denna fråga och jag
finner öfverallt, att mycket måste rättas i undervisningen och äfven
i organisationen af de allmänna läroverken, innan det blir hvad
det bör vara i fråga om en klok, rigtig och förståndig undervis¬
ning af. ungdomen, utan att denna derigenom behöfver lida både i
kroppsligt och moraliskt hänseende.
En. mängd undervisningsämnen förekomma ännu vid läroverken
till följd af äldre förhållanden, utan att man pröfvat den nytta,
som dessa discipliner verkligen kunna hafva för det stora flertalet
af undervisningssökande. Andra ämnen, som utan tvifvel vore
mycket nödvändigare för ungdomen att lära, tills denna ungdom
skall utgå i det allmänna lifvet och förtjena sitt eget bröd samt
gagna och göra nytta åt det allmänna, inplantas icke hos denna
ungdom, ehuru de äro ytterst nödvändiga. Jag vill blott nämna
några få. Hvarje person, som kommer till myndiga år är ju pligtig
att åtlyda landets lagar, och en öfverträdelse i detta fall blir ju
ofta rätt hårdt straffad. Vet nu den ur skolan utträdande yng¬
lingen det allra minsta om dessa lagar, som han är skyldig att
lyda? Nej! Likaså den mera mognade ynglingen med afseende på
11
>':0 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
grundlagarna. Det finnes icke ett vigtigare läroämne för ungdo¬
men, och det har i en föregående tid ansetts så yigtigt, att det
utgafs en Kongl. författning, som föreskref att deri skulle under¬
visas i skolorna. Vidare helsovårdsläran, är det icke vigtigt att
lära vårda sig sjelf och det uppväxande slägtet? Undervisning i
handtverk har ock ansetts vara af vigt för skolan och äfven be¬
fordra lärjungarnes helsa. Den har delvis införts i folkskolan, men
ännu icke' blifvit till den omfattning upptagen på läroplanen, som
ovilkorligen fordras.
Man fordrar nu eu tillökning i lärarnes aflöningsförhållanden,
oaktadt, såsom kändt är och som äfven reservanterna på grund
af offentliga handlingar upplyst, inom loppet af endast några och
trettio år fyra olika lönereorganisationer egt rum för denna lärare¬
personal. Nu fordras den femte icke längre än 8 år sedan den
senaste egde rum!
Äfven förutsatt att man anser en lönereglering för lärarnes
bästa vara nödvändig, så kunde dessa lärare, synes mig, likväl
sett tiden an, till dess att en komité af den utsträckning och vidd,
som jag nyss antydde, hunnit afsluta sina maktpåliggande arbeten,
ty endast derigenom skulle det blifva möjligt för Riksdagen att
bedöma frågan i sin helhet och att anslå de nödvändiga medlen
till densammas lösning.
Hvad sjelfva läroverkens antal beträffar, så finner man af de
tabeller, som åtfölja detta Stats-Utskottets betänkande, så många
missförhållanden, att man icke kan annat än förvåna sig öfver,
att ett sådant slöseri med statens medel vid anordnandet af snart
sagdt onödiga läroverk kunnat ega rum. Jag vill bland de all¬
männa läroverken citera Söderköpings, der vårterminen 1881 funnos
23 lärjungar och kostnaden för hvar och en af dessa uppgick till
411 kr. 83 öre; Sölvesborgs med 14 lärjungar och eu kostnad af
690 kr. 6 öre för hvarje; vid Marstrands läroverk funnos vårter¬
minen 1881 20 och höstterminen samma år 23 lärjungar och kost¬
naden för hvarje lärjunges undervisning uppgick till 470 kr. 18
öre. Men, mine Herrar, om man går till tabellen på sidan 75 i
detta betänkande, så finner man, att det är än värre bestäldt med
de s. k. pedagogierna, i det att det finnes eu sådan i Hedemora,
der det hösterminen 1881 fans endast 11 lärjungar och kostnaden
för hvarje lärjunge var från statsverket 522 kr. 27 öre. Bland
enklassiga pedagogierna finnes en i Oregrund med 5 lärjungar, af
hvilka hvar och en kostar 222 kr. 24 öre af statsmedel och 43 kr.
87 öre af andra inkomster; i Ulricehamns pedagogi, som hade höst¬
terminen 9 och under hela året 11 lärjungar, kostade hvarje lär¬
junge 136 kr. 36 öre; och i Mariefred, der under hela året 1881
endast 10 lärjungar åtnjöto undervisning, kostade hvarje lärjunges
undervisning staten 150 kr.
Jag vill icke pröfva Kammarens tålamod med uppräknandet
af flera sådana högst beaktansvärda fakta för att bekräfta min
åsigt att äfven en reorganisation af läroverken både till antal och
beskaffenhet är en verkligen bjudande fråga och om så är, om
onödiga lägre läroverk indragas eller sammanslås, så att lärare-
Föreslagna
simlafg tf ter.
(Forts.)
N:o 40.
12
Lördagen den 6 Maj. f. m.
Föreslagna
skolafgifter.
(Forts. I
krafterna komma att motsvara elevernas antal, så lider väl intet
tvifvel att icke derigenom störa besparingar skola ega rum såväl
för lärarnes aflöning som för läroverkens underhåll i öfrigt.
Det skulle upptaga Kammarens tid för mycket, om jag längre
sysselsatte mig med denna fråga, hvilket jag från min synpunkt
icke heller anser nödvändigt, ty jag kan icke neka till att reservan-
ternes framställning och det slut synnerligast, till hvilket de kom¬
mit i denna första punkt, göra, att jag sluter mig till dem och
önskar afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som Stats-Utskot-
tets hemställan i denna afdelning I och således äfven föreslår att
Kammaren ville afslå den nu ifrågavarande punkten A, hvarom jag
begär proposition.
Herr Carlson: Jag kan icke dela den uppfattning, som den
siste talaren har af denna fråga. Om jag ser den i sin helhet,
kan jag icke finna annat, än att den är värd all uppmärksamhet.
Då fråga är om förbättring i en viss stats vilkor, frågar jag
mig: är det under de tio år, som sist förflutit, någon så betydande
stat, som icke erhållit lönereglering? Hafva icke i det närmaste
alla embetsverk undergått en reglering, som ledt till en förhöjning
af lönevilkoren? Och vidare frågar jag mig: skulle dessa lärares
arbete vara mindre värdt än de staters, som blifvit reglerade?
Nej, de arbeta på det ädlaste, hvarom fråga kan vara, nemligen
på utbildningen af de menskliga förmögenheterna. Derefter frå¬
gar jag mig: äro fordringarne på dem, som skola fylla detta svåra
Kall, mindre än på andra? De äro snarare större. Jag frågar
slutligen: är den frukt, som samhället vill och bör hemta af
deras sträfvanden, af mindre betydenhet än frukten af andras
arbete? Nej — denna frukt är ingenting annat än en bättre
framtid.
Man kan visserligen säga: lönen betyder intet; det är det lef¬
vande nitet. Men lönen har inflytande på två sätt, dels att för¬
värfva åt skolan goda krafter, dels bibehålla dem med odelad
verksamhet. Det är derför som Riksdagen hittills icke befunnits
döf, när sådana framställningar gjorts och när behofvet befunnits
talande i fråga om dem, som äro bestämda att uppfostra det upp¬
växande slägtet.
Men, säger man, det är ett annat skäl. Här behöfvas refor¬
mer. Om regeringen endast hade tillsatt en komité, sade den ak¬
tade talare, som hade ordet före mig, så skulle Riksdagen hafva
beviljat löneförbättringar. Eller — säga reservanterna i Utskot¬
tet -— när en gång hela undervisningsväsendet från universitet till
folkskolan är i grund reformeradt, då skola vi bevilja den.
Men jag vågar hemställa till Kammaren, om icke detta är all¬
deles samma sätt att taga sakerna, som om, när Kongl. Maj:t
framlade förslag om löneförbättring för hofrätterna, Riksdagen
hade sagt: ja, när civillagstiftningen en gång blifvit helt och hål¬
let förändrad, då vilja vi gifva den; eller, när tullstatens löne¬
reglering var före, om Riksdagen då svarat: när skyddstullar införas,
då vilja vi förbättra tulltjenstemännens löner. Men otvifvelaktigt
Lördagen den 6 Maj, f. m.
13
>':o 40.
hafva domarena skyldighet att verkställa och tillämpa lagen, så¬
dan den är, och likaså tulltjenstemännen i afseende på tulltaxan.
Jag kan icke föreställa mig, att ett sådant inre sammanhang
eger rum mellan dessa två frågor, att deri kan ligga ett tillräck¬
ligt skäl för dem, som verkligen behjerta behofvet, att afstå den
gjorda framställningen. Säkert är, att det är icke endast orättvist
och obilligt mot den corps, som är i fråga, att på sådana grunder
afslå den, utan det är äfven obehörigt. Regeringen har icke visat
sig otillgänglig för de framställningar i afseende på skolväsendet,
som Riksdagen gjort, och det mest slående bevis derpå är, att
den skolordning, som nu är gällande, och hvilken man önskar för¬
ändrad, hufvudsakligen är Riksdagens eget verk. Det var på
grund af Riksdagens framställning 1870, som de komitéer tillsattes,
Indika utarbetade förslag till den nu gällande skolstadgan. Detta
är, som jag tror, ett bevis, att det ej är ett behof, som är svårt
att få behjertadt, allra minst sedan regeringen uttryckligen gifvit
till känna, att den vill tillsätta en komité, antingen den nu endast
tillkännagifvit denna afsigt eller verkligen tillsatt komitén, bör
väl Riksdagen ega lika stor visshet, att det sker. Att komiténs
arbete i alla händelser icke hade kunnat vara färdigt, tills Kam¬
maren skulle hafva behandlat detta ärende, det tror jag erfaren¬
heten tillräckligt har visat.
Särskildt i afseende på de treklassiga skolorna, pedagogierna,
hvilkas indragning den föregående talaren yrkade, och hvilka
onekligen äro de jemförelsevis dyraste — bland de exempel han
anförde är Sölvesborg, der hvarje lärjunges undervisning kostar
staten 690 kronor, det mest i ögonen fallande — så äro dessa just de,
om hvilka det i statsrådsprotokollet heter, att de efter all anled¬
ning komma att underkastas en förändring, och på grund deraf
har regeringen ock föreslagit, att på extra stat sätta dessa lära¬
res löneförhöjning.
Utskottet har gått ett steg längre och föreslagit att bevilja
hela löneförhöjningen på extra stat, och detta synes mig vara en
fullständig garanti för att Riksdagen skall vara oförhindrad att
vidtaga de förändringar i läroverkens organisation, som kunna
finnas nödiga eller som Riksdagen anser vara gagneliga. Jag
tror således, att det hvarken är rättvist, billigt eller behöfligt att
sätta lärarne på svältkur derför, att åtskilliga förändringar i sko¬
lornas organisation äro ifrågasatta. I någon diskussion om dessa
förändringar ämnar jag icke ingå af det enkla skäl, att jag icke
anser det höra till denna fråga.
Men det är sagdt och äfven af den siste talaren upprepadt,
att det har redan vidtagits så många förbättringar i lärarnes lö¬
ner. Låtom oss se till, huru härmed förhåller sig.
Jag börjar med år 1858. Då var den lägsta lärarelönen 900
kronor. Det är nu en vaktmästarelön. Var det då sannolikt, att
Riksdagen skulle på en gång springa upp till det belopp, som nu
är den lägsta tjenstemannalönen? Man höjde då det lägsta löne¬
beloppet till 1,000 kronor. Den derpå följande, som man kallar
lönereglering, men icke var det, skedde 1860; då gjordes blott ett
Föreslagna
skolafgifter.
(Forts.)
N:0 40.
14
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
skolafgifter.
(Forts.)
tillägg af en lönegrad. Derpå följde 1874 års lönereglering; det
var en verklig löneförbättring af 500 kronor. Sålunda har nu den
lärare, som står längst ned på löneskalan endast 1,500 kronor i
lön, under det att den lägste tjenstemannen i de centrala embets-
verken har 3,000 kronor, en länsbokhållare i orterna 2,000—2,500
kronor och lägste tjenstemannen i Kongl. Maj:ts kansli har 4,000
kronor. Detta är ett sådant förhållande, som enligt min uppfatt¬
ning påkallar behjertande; derför har jag i Utskottet tillstyrkt
löneförhöjningen och äfven tagit mig friheten att här förorda den¬
samma.
Det återstår att nämna några ord om den punkt, som här
egentligast föreligger eller huruvida det skulle vara obilligt, att
föräldrarne bidrogo till utgifterna för dessa skolor. Det skulle
vara en ny grundsats i vårt land och en börda, som man icke borde
påyrka.
Jag ber då att få säga, att förändrade tider måste medföra
förändrade förhållanden. Det var en tid, då dessa s. k. allmänna
läroverk voro ett ringa antal, ett slags akademier, en i hvarje
stiftsstad, 13 till antalet; lärarne voro få, lärjungarne äfvenså;
inga andra skolor funnos att tillgå. Då lemnades vid dessa läro¬
anstalter endast den uppfostran, statens och kyrkans tjensteman
behöfde. Nu äro dessa förhållanden helt och hållet förändrade.
I stället för 13 har man 34 fullständiga läroverk, otvifvelaktigt
en mycket stor fördel för föräldrarne, då de på närmare håll hafva den
skola, till hvilken de skola sända sina barn, men ock otvifvelak¬
tigt en betydlig uppoffring för statsverket. Der lemnas nu en
allmänt medborgerlig bildning, som är ganska tillfyllestgörande
äfven för dem, som icke ämna ingå på tjenstemannabanan. En
alldeles ny skolart har uppvuxit, som är tillgänglig för alla. Un¬
der sådana förändrade förhållanden tror jag det icke vara obilligt,
att föräldrarne lemna något bidrag.
Jag tror det äfven derför, att ingen modern stat haft råd att
uteslutande och ensam bekosta de högre läroverken och att de
fleste fordra ett betydligt högre bidrag af föräldrarne, än här är
föreslaget. I Norge är det dubbelt, i Danmark och Tyskland
likaledes, åtminstone dubbelt mot hvad det här skulle blifva.
Statens bidrag blifva betydliga nog ändå, men de kunna icke
blifva så stora, att de ensamma täcka dessa i så kolossal skala
växande utgifter. Det är en princip, som genom sakens egen nöd¬
vändighet tvingar sig fram. Jag vill endast nämna, att 1848 steg
läroverkens anslag till 1,200,000 kronor, för år 1882 är det 2,700,000
kronor, och det är nu fråga om att höja detta med omkring
800.000 kronor eller nära tredjedelen af det förut befintliga
anslaget.
Redan 1848 fann regeringen det nödvändigt att pålägga lär-
jungarnes föräldrar en afgift för att kunna bestrida de ökade
kostnaderna, och Riksdagen biföll detta. Nu har jemte denna
kulturanstalt uppstått en annan, folkskolan, som redan har anslag
af 3,000,000 kronor. Icke för att man derigenom skulle inskränka
den högre undervisningen, men detta har inskränkt antalet af dem,
Lördagen den 6 Maj, f. m.
15
N:0 40.
som behöfva söka inträde i de allmänna läroverken, emedan dessa
icke mera äro de enda läroanstalter med kostnadsfri undervisning,
som finnas att tillgå.
Jag nämnde nyss, att redan 1848 pålades en sådan lärjungar-
nes afgift och derför kan jag nu vidare säga, att i sjelfva verket
icke är fråga om införande af någon ny princip, emedan vi redan
hafva så beskaffade afgifter. Yi hafva två sådana, båda af Riks¬
dagen beslutade, den ena af 5 kronor i terminen för amortering
af kostnaderna för och för underhåll af läroverksbyggnader, den
andra af 4 kronor 50 öre i terminen för undervisningsmateriel.
Principen finnes således redan och nu är alltså endast fråga, huru¬
vida det skulle vara alldeles olämpligt, att, när ett så stort behof
för lärarnes förbättrade aflöning är för handen, äfven lärjungarne
något litet bidraga till dess fyllande. Lärjungarne hafva redan
förut lemnat sådana bidrag, nemligen före 1858 års reglering, men
de utgingo då direkt till lärarne, hvilket icke är en så lämplig
form som den nu föreslagna.
Har man således principen, så frågar jag, är lönebeloppet
månne för drygt, såsom det här föreslås, eller äro sådana vilkor
dermed förenade, att det blir för betungande? Hvad den förra frå¬
gan beträffar, så har jag för min del redan nämnt, att de flesta
stater hafva vida större afgifter. Om vi taga i betraktande en
afgift af 20 kronor i terminen för de lägre klassernas lärjungar,
skulle det vara så mycket för den stora förmånen att åtnjuta den
undervisning, som här är i fråga? Het gör kanske 5 öre i tim¬
men. Kan en sådan afgift anses obillig? Det andra man skulle
kunna invända, är att man utestänger de obemedlades barn, och
att detta icke varit bruk i Sverige; man har hittills icke utestängt
dem, som visat goda anlag och derför kunnat komma långt i verl-
den, ehuru de varit födda i torftiga vilkor. Denna invändning är
vederlagd genom bestämmelsen, att 15 procent af lärjungarne skulle
befrias från hela och 20 procent från halfva skolafgiften, med sär¬
skilt tillägg att de, som visa mesta anlag och flit, skola först vara-
berättigade till sådan befrielse. Det är således mer än en tredje¬
del, som skulle åtnjuta befrielse och jag vågar säga, att det är
mera..än i något annat land.
Äfven om den näst föregående talarens profetia går i full¬
bordan och detta förslag af Riksdagen icke bifalles, så är jag viss
på, att saken kommer att af sin egen inre nödvändighet inom kort
göra sig gällande och då tror jag, att vårt fädernesland icke kom¬
mer att utmärka sig för fullständigt fri undervisning — och det
gör det icke heller nu — men det kommer att framstå genom en
större befrielse från skolafgifter än något annat land har, och detta
är en ställning, som man väl kan godkänna.
Det är ännu eu omständighet vid dessa skolafgifter, som bör
tagas i betraktande. När man nemligen börjat klaga öfver, att
dessa högre allmänna läroverk besökas äfven af dem, som skulle
kunna få en för deras behof tillfyllestgörande bildning i andra
läroanstalter, så tror jag, att denna afgift med sina befrielser just
skall verka till det mål. man afsett, ty då skall fliten och de goda
Föreslagna
skolafgifter.
(Forts.)
N:o 40. ,16 Lördagen den 6 Maj, f. in.
Föreslagna anlagen afgöra, om befrielse från afgifterna erhålles eller om för-
sloiafgifter. äjdrarne skola betala något; i annat fall hänvisas barnen till den
( oits.) undervisning, som är fri för alla och otvifvelaktigt allt mer och
mer stiger. Man känner tillräckligt många exempel, huru lärjun¬
gar, som, när de en gång komma in i ett allmänt läroverk, seder¬
mera följa med klass för klass och slutligen afgå till universite¬
ten. Hvad resultatet blir, ser man i dessa dagar, då icke mindre
än 900 ynglingar anmält sig att aflägga afgångsexamen. Ett så
stort antal ynglingar komma således på en enda termin att öka
personalen vid universiteten. Kan man gerna tänka sig, att kyr¬
kans och statens tjenst skola kunna lemna utrymme för så många?
Man kan lätt föreställa sig, att en stor del af dem kommit in på
vilse väg och för sin framtid icke kunna hafva gagn deraf. Men
denna afgift är, såsom jag nämnt, en pröfvosten; antingen de lyck¬
liga anlagen, som lofva en god framtid, eller också nödvändighe¬
ten att bekosta den afgift, som är i fråga; detta kommer, såsom
jag tror, att äfven i detta afseende verka gagneligt.
Jag kan således icke i dessa förhållanden se något hinder att
ålägga den afgift, som är i fråga, och till råga på dessa skäl kom¬
mer den glädjande omständigheten att, såsom den näst föregående
talaren sade, alla tänkande personer i landet äro ense om nödvän¬
digheten af att den föreslagna löneförhöjningen bör ega rum.
Jag ser, att äfven de myndigheter, som i öfrigt hyst betänklighe¬
ter mot dessa afgifter, hafva böjt sig för nödvändigheten att på
det sättet komma till det mål, som önskas.
Huru jag ser saken, antingen med särskildt afseende på denna
punkt eller på de följande eller frågan i sin helhet, kommer jag
. icke till annat resultat än att denna Kongl. proposition är för¬
tjent af bifall och att den, om den bifalles, kommer att beteckna
ett ganska betydelsefullt skifte i vår bildnings utveckling, hvarför
jag tager mig friheten att med liflig öfvertygelse tillstyrka bifall
till Utskottets förslag.
Herr trefven och Talmannen tillbännagaf, att anslag utfär¬
dats till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Sundberg: Den fråga, som nu föreligger, är onekligen
en mycket svårlöst fråga, om den skall sättas i förbindelse med
de mer eller mindre omfattande förslagen angående reorganisation
af våra allmänna läroverk. Den blefve i sådan händelse äfven
en mycket långsamt löst fråga, ty en dylik reorganisation låter
sig icke genomföra så hastigt, som den förste ärade talaren synes
föreställa sig. Hvad som föresväfvade honom — såvidt jag för¬
stod andemeningen af hans anförande rätt — såsom ideal för den
närmaste framtiden, det var att tillsätta en stor komité, och detta
borde regeringen hafva gjort, innan löneregleringsfrågan fram¬
lades för Riksdagen. Nu skulle emellertid denna komité komma
till stånd och den skulle utreda frågan, huru läroverken borde
vara beskaffade, deras omfång och huru undervisningen bör vara
ordnad för att kunna blifva, som han uttryckte sig, en “klok, rik-
Lördagen den 6 Maj, f. m. 17 ffjo 40,
tig och förståndig undervisning**. Sjelf gaf han några .profbitar Föreslagna
på hvad han ansåg höra till en klok, rigtig och förståndig under- s,<-oiafgifter.
visning. Men så besynnerligt gestaltar sig förhållandet härutinnan, (Forts';
att hvad han anser höra till en “klok, rigtig och förståndig un-
(förvisning*1, det anser jag höra till en oklok, origtig och oförstån¬
dig undervisning. Jag säger detta icke för att med ett enda ord
klandra hans uppfattning, utan blott för att erinra om huru stri¬
diga meningarne äro på detta område, huru svårt det måste vara
redan inom en komité att komma till nödig endrägt i fråga om
hvad som bör göras; och sedan återstår att fortsätta komitéstri-
den inom Riksdagen. Innan den der blifvit utkämpad, torde nog
åtskilliga år hafva förflutit och att låta lärarne vänta på sin löne¬
reglering, intill dess den tiden vore tilländalupen, torde åtminstone
icke vara riktigt billigt. Dessutom torde det väl kunna ifråga¬
sättas huruvida det vore klokt att göra löneregleringen beroende
af alltför många pedagogiska föreskrifter från Riksdagens sida.
badana hafva under loppet af trettio år rätt ofta och rätt friko¬
stigt blifvit lemnade, men huruvida derigenom någon väsentlig
fördel tillskyndats läroverken, ber jag få låta vara osagdt. För
egen del hyser jag den åsigt, att flere af de olägenheter, af hvilka
läroverken nu lida, hafva sin grund just i denna alltför detalje¬
rade inblandning i pedagogiska ting från Riksdagens sida.
Men hvarför skall man nödvändigt behandla denna fråga i
sammanhang med den förestående reorganisationen? Jag inser icke
skälet dertill. Hvarför icke betrakta den helt enkelt såsom en
lönefråga? _ Så bör den enligt min uppfattning behandlas. Saken
gestaltar sig då betydligt enklare.
Då blir först frågan, huruvida en löneförbättring för dessa läro-
verks lärare är af behofvet påkallad. Den frågan, tror jag, temligen
allmänt besvaras med ja. Den är af behofvet påkallad, ty i jem¬
förelse med° andra likstälda tjensteman är deras lön liten och för
M.en ^ förhållande till det svåra och maktpåliggande arbete, man
ålägger dem. Men har man erkänt behofvet, så frågas vidare,
huru det skall fyllas. Här finnas två vägar att välja emellan, an¬
tingen att. fylla det genom blott statsmedel eller genom statsme¬
del och bidrag från lärjungarnes målsmän. Den första vägen är
den gamla vägen, som Sverige hittills följt och som verkligen
gifvit vårt land den berömmelse i verlden att, huru fattiga vi än
vant och äro, vi dock haft råd att bekosta den allmänna under¬
visningen utan att betunga lärjungarne med några afgifter för
denna undervisning. Att vårt land och vårt folk derpå intet för-
loradt, det tror jag mig tryggt kunna påstå. Det är icke minst
från de fattigas och obemedlades led, som män af främsta ordning
här i landet utgått, och detta upprepas ännu den dag i dag är.
.Nu kan man säga, att i detta förhållande skola väl inga ändrin¬
gar inträffa, om, på grund af andra omständigheter i öfrigt, den
beskattning på lärjungarne, som nu är i fråga, kommer att ega
lum; men det må åtminstone tillåtas den, som står vid en skiljo¬
väg, att hysa åtskilliga farhågor i detta afseende! och äfven ut¬
tala dem.
Första Kammarens Prof, 1882. N:o 40.
2
X:0 40.
18
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
sholafgifter.
(Forts.)
Redan den lilla terminsafgift, som för hvarjehanda behof nu
utgår vid läroverken, kännes för många, om man får döma af den
stora mängd anmälningar om befrielse, som terminligen eger rum,
ganska betungande äfven den. Enligt min kännedom om förhål¬
landena är det ungefär halfva antalet, som anmäler sig till befri¬
else. Så många få väl icke befrielse, men i regeln, åtminstone
inom erkestift et, är det ungefär en tredjedel, som får det till större
eller mindre del, således ungefär samma procent, som skulle få
förminskning i den nu föreslagna förhöjda terminsafgiften. Anta¬
let af dem, som enligt det nu föreliggande förslaget skulle erhålla
lindring, skulle nemligen gå till sammanräknadt 35 procent, deraf
15 procent skulle kunna såsom obemedlade alldeles befrias och
20 procent få nedsättning till hälften. Men vill man se hur denna
sak egentligen slår ut, så kan det vara af intresse att kasta en
blick på till exempel den sista af de tabeller rörande lärjunge¬
antalet, som Stats-Utskottet bifogat sitt betänkande. Der finnes
uppgift på lärjungeantalet för år 1880 vid våra läroverk. Det
uppgick till 14,069. Af dessa äro 2,062 söner af bonde- eller hem-
mansegareklassen, 1,833 af arbetare, 3,514 af embetsman och 6,660
af industriidkare eller eljest hörande till medelklassen. G-år man
nu igenom dessa siffror och ser efter, huru det efter nuvarande
förhållanden slår sig ut, så finner man, att af bonde- eller hem-
mansegareklassen med full säkerhet hälften är att räkna såsom
obemedlade. Det är många hemmansegaresöner, som bevista läro¬
verken, men af dessa äro måhända de flesta mindre hemmans-
egares söner, för hvilkas fäder det naturligtvis redan är mycket
känbart att underhålla eu eller ett par gossar vid en skola. Jag
antager alltså, att hälften af de lärjungar, som höra under denna
rubrik, äro obemedlade. Kommer så andra klassen, der väl alla
torde vara obemedlade. Så komma vi till embetsmannaklassen.
Det låter mycket vackert, när man hör denna rubrik nämnas, men
vi finna under den rubriken folk med ytterst knappa tillgångar.
Under den höra nemligen prester med små inkomster, komministrar,
folkskollärare och underofficerare, civile tjensteman med obetyd¬
liga löner o. s. v., så att det är verkligen icke öfverdrift, om jag
räknar hälften af dessa såsom obemedlade. Gå vi nu slutligen
till den sista klassen, industriidkare eller eljest tillhörande medel¬
klassen, så låter ju äfven det vackert, och det är onekligen stora
potentater i vårt land, som höra hit. Man föreställer sig också
alltid gerna en viss välmåga, då man hör sjelfva namnet “medel-
klassen“. Men nu hafva vi dock under denna klass den stora
massan af handtverkare och med dem jemförliga personer, Indika,
om herrarne behagade genomläsa katalogerna för läroverken, förse
läroverken med en högst betydlig procent af lärjungeantalet. Jag
tror alldeles icke, att det vore någon öfverdrift, om jag sade, att
af de 6,660 lärjungar, som upptagas såsom hörande hit, de 3,000
äro obemedlade. Summerar jag nu dessa siffror, så får jag 7,621
obemedlade eller något öfver halfva antalet, men jag stannar för
jemnhetens skull vid halfva antalet. År nu halfva antalet obe¬
medlade, då är det väl bra litet, så framt man ej vill stänga vägen
Lördagen den 6 Maj, f. m.
19
X;o 40
för fattigmans barn, att bevilja blott 15 procent befrielse från den
beskattning, som är af Kongl. Maj:t föreslagen och af Stats-Ut-
skottet tillstyrkt. Nu säger man, att härtill kommer 20 procent
med half afgift för de mindre bemedlades söner, och uti den hälft
af lärjungeantalet, som mina uträkningar visat höra till de obe¬
medlade, ingår naturligtvis en hel mängd, som kan gå under denna
rubrik. Det må vara en sanning, men icke desto mindre bör
man komma ihåg, hvad det vill säga för dem att få eu förhöjning
i den årliga skatten af, om barnen äro i de lägre klasserna, några
och trettio kronor — vi skola nemligen komma ihåg att den gamla
terminsafgiften fortgår vid sidan af den nya — och, om ynglin¬
gen är i högre klass, öfver fyratio kronor. Jag hemställer om
icke i vårt land med dess små tillgångar och små förhållanden,
när det för de på landsbygden bosatte redan är högst känbart
att hålla sina barn i stad vid skola, en sådan tillökning för de
mindre bemedlade som denna kommer att blifva högst känbar, och så
känbar, att den för ganska många af dem omöjliggör hela skolgången.
Och hvarifrån, om jag får göra en liten mellanfråga, är det,
som staten, kyrkan och vetenskapen mest rekrytera, om icke all¬
tid sina stormän, så dock synnerligt många redbare, duglige tje¬
nare, hvarifrån är det, om icke just från de mindre bemedlades
klass? Det är icke från de rigtigt utfattiges klass, utan från de
mindre bemedlades klass med de mycket små tillgångarne. Att
för dem göra det svårt, kanske omöjligt att hålla sina söner fort¬
farande som hittills vid våra läroverk, det är kanske något be¬
tänkligt.
Jag har känt ett behof af att uttala dessa dubier, men deraf
följer likväl icke, att jag vill motsätta mig hvad Kongl. Maj:t här
föreslagit och Stats-Utskottet tillstyrkt. De skäl, som kunna tala
till förmån för det, utom de ekonomiska, har den närmast föregå¬
ende talaren redan anfört och jag vill icke upprepa hvad han
sagt. Jag tror och hoppas dessutom att, huru svårt det än är
att, när man lemnar ett gammalt och bepröfvadt och inför ett
nytt, om detta nya medför olägenheter, få det ändradt tillbaka
igen som det förut var, en sådan ändring icke är omöjlig, emedan
jag vågar hysa en nog hög tanke om den svenska representationen
och dess intresse för våra högsta angelägenheter, att, om det
skulle visa sig att af denna förhöjda terminsafgift, denna nya be¬
skattning på föräldrar i vårt land, olägenheter skulle följa, den är
tillräckligt högsinnad att afhjelpa dessa och lemna i framtiden
helt ur statskassan det, som måste lemnas. Jag slutar således för
min del med att tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t och Stats-
Utskottet föreslagit.
Herr Wennerberg: Oaktadt den föreliggande ganska vigtiga
frågan blifvit berörd af endast få talare, så måste jag dock säga
att detta skett på ett så utförligt och från de båda sidorna, hvar¬
ifrån den bör ses, förtjenstfull^ och utmärkt sätt, att det äfven
för eu f. d. skollärare, som skulle hafva mycket i sak att säga,
kännes såsom en pligt att fatta sig kort. Det gånge väl an att
Föreslagna
skolafqifter.
(Forts.)'
N:o 40.
20
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
sholafgijter.
■ (Forts.)
också fatta sig kort, om man icke tillika hade någon tvekan, huru
man skall sluta sitt anförande; men det har jag sannerligen. Ty
lika intresserad jag är för att svenska lärarecorpsen skall komma i
bättre ekonomisk ställning och i vilkor, som det för dem är nöd¬
vändigt att nu se uppfylla, om de skola kunna bestrida sitt vig¬
tiga kall till statens och sin egen belåtenhet, lika kraftigt resa
sig inom mig starka betänkligheter och tvifvelsmål angående den
väg, hvarpå detta mål skall vinnas, då det nemligen nu är före¬
slaget att icke staten, utan lärjungarnes målsmän skola bidraga
för detta måls ernående.
Det har redan blifvit sagdt, och jag vet det jemväl af hvad
jag läst och hört både inom vårt eget land och i utlandet, att det
framstår såsom något synnerligen betecknande för Sverige och
jemväl såsom något synnerligen ärofullt och vackert, att här be¬
stås åt sonen till den fattigaste medborgare såsom åt den rikaste
enahanda offentliga undervisning, att således hvar och en har
rättighet, blott derför att han är en svensk medborgares son, att
försöka sin kraft att stiga fram och tjena fosterlandet på någon
af de olika vägar, på hvilka det fordrar att se sina söner verk¬
samma. Detta är visserligen gammalt och kändt, men jag ber
dock, ehuru jag vet att Kammaren icke är mycket fallen för
att höra uppläsningar, att få här läsa upp de anmärkningsvärda
rader uti en underdånig skrifvelse från 1848 års Riksdag, som
berör denna fråga, der det heter: “Härvid förekommer, att, ehuru
billigheten eller nyttan deraf, att föräldrar efter råd och lägenhet
bidraga till skolverkets upprätthållande, när deras barn der njuta
undervisning, icke kan förnekas, likväl i afseende å Sverige mer än
i något annat europeiskt land inträffar det särdeles hedrande och
lyckliga förhållande, att i ingen tid, och minst i den närvarande,
vägen varit för den fattigaste arbetares son tillstängd till rikets
högsta äreställen och värdigheter, hvilket förhållande, så framt
det föreslagna stadgandet blefve för framtiden antaget, vore i så
måtto förändring underkastadt, som, derest en fattig yngling an¬
mäldes till intagande vid ett läroverk, der skolafgifterna redan
vore nedsatta till det föreslagna minimibeloppet, en sådan yngling,
ehuru hoppgifvande han än befunnes, skulle förvägras inträde till
följd af sin fattigdom." År 1851, sedan man gjort ett försök att
höja de afgifter, som skolynglingarne skulle erlägga och, under
samma omständigheter, som nu, föreslagit, att obemedlade och
fattiga skulle derifrån vara befriade, fann man dock inom helt
kort, att den ifrågasatta skolafgiften borde nedsättas, ehuru den
då var helt obetydlig. Om jag också anser att penningen sjunkit
i värde sedan dess, så är det helt visst säkert, att den nu ifråga¬
satta afgiften, äfven om den blott utginge till hälften, stiger öfver
det då stadgade beloppet så betydligt, att de fleste skulle känna
sig oförmögne att erlägga det, och icke kunna begagna sig af den
rättighet till undervisning för sina barn, som.i Sverige allmänt
stått och står dem öppen. Jag ser emellertid i detta förslag ett
försök, som jag ej helt och hållet anser förkastligt, enär det varit
hardt när nödvändigt att göra.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
21
N:o 40.
Här har talats mycket om ett “lärdt proletariat" och huru-
ledes de ringa afgifterna göra, att man kastar in i skolorna äfven
sådana barn, som icke äro till studier lämpliga, och derigenom
ökar deras antal, som draga sig från det arbete, till hvilket de
egentligen äro kallade, och sålunda lockas in att trängas på en
bana, der de icke kunna lemna staten någon tjenst eller skaffa
sina familjer uppehälle, och der de allra minst kunna förvärfva
sig sjelfva någon heder. Det kan icke nekas, att det ligger någon
sanning i detta, dock är denna sanning icke så bevisad, som man
tager för gifvet. Jag har ofta sagt: nämn mig då vid namn några
af dessa, som fallit staten till last, på grund deraf att de fått
lära sig något i våra läroverk och sedermera icke kunnat gagna!
Ännu har jag svaret att fordra, ty der sådant händt, är det inga¬
lunda staten, utan familjen, som dragit försorg om att gömma
undan den misslyckade “lärde proletairen". Tvärtom har staten
vinst af det angifna förhållandet, ty här finnes visst ingen syssla,
liten eller stor, der det icke går lätt för den tillsättande myndig¬
heten att välja mellan många, bland hvilka helt visst finnes ett
stort antal dugliga. Jag tänker deremot att det lätt skulle kunna
hända, om det ifrågavarande momentet antoges, att en tid in¬
träffade, då, enär endast de mera bemedlades söner — och desse
ett fåtal — kunde anmälas till erhållande af embeten och fenster,
och då alltid någon måste dertill tagas, tillsättningar skedde, utan
att staten med synnerlig tillfredsställelse, men väl nödd och tvungen
toge mot de icke synnerligen framstående unge männen.
Men —• säger man — detta är väl sådant, som kan hjelpas
och man behöfver ju icke hänga upp sig derpå och blott derför
önska af slag på denna punkt? Meningen är ju, att icke de fattiga,
endast såsom fattiga, skola slippa från skolafgiften, utan blott att
sådan befrielse skall tillkomma de fattiga och tillika förhopp¬
ningsfulla lärjungarne? — Man skall alltså kunna säga: detta är
eu snäll och begåfvad yngling, som vill fram, ehuru han är obe¬
medlad, och i sådant fall efterskänkes afgiften med glädje.
Men — hvem skall pröfva detta? Jo, naturligtvis läraren. Men
icke kan han genast vid gossens inträde i första klassen göra det.
Det är först sedan han lärt känna honom under ett år eller mer,
som han kan samvetsgrant afgöra detta.
Jag hade tänkt mig, att en lösning af denna fråga skulle
kunnat ske så, att sjelfva inträdet i de klasser, der den så kallade
medborgerliga bildningen meddelas, blefve lika fritt som fordom,
men att deremot för undervisningen i de högre klasserna, der man
sträfvade efter det högre vetande, som erfordras för inträde vid
universitetet, skulle kräfvas afgifter. Härmed vore ingen fara för¬
enad, ty dels kunde den obemedlade äfven då erhålla befrielse
från en och annan afgift, dels vore han såsom känd för skicklighet
i tillfälle att försörja sig med konditionerande eller kunde erhålla
understöd af de stipendier och premier, som på många ställen
förefinnas. På detta stadium kunde lärjungen alltså bära afgif-
ternas börda, ty då kände man honom. Men då man vill redan i
första ögonblicket bestämma, om en yngling skall vara befriad
Föreslagna
skola/gifter.
(Forts.)
N o 40.
22
Lördagen den 6 Maj, f. in.
Föreslagna
skolafgifter.
(Forts.)
från erläggande af terminsafgift, så finnes det ju ingenting .annat
qvar än att han skall befrias blott på grund af fattigdom. År det
då säkert eller ens troligt, när hela denna samling af ynglingar
sålunda intagits i skolan, att staten vunne någonting derpå? Nej,
visst icke, ty blott derför, att man är fattig, är det icke sagdt, att
man är duglig till studier och skicklig att tjena staten.
Det kan dessutom lätt hända, att utom de 20 %, som så be¬
friats, finnas ynglingar med lofvande anlag, hvilka läroverkens
lärare icke skulle hafva rättighet att befria; och då kan man ju
tänka sig, att fadern till en sådan yngling drager sig tillbaka och
säger: jag kan omöjligen betala denna afgift för dig; du får derför
lof att slå dig på något annat såsom handel, industri eller något
dylikt. — Nå, det vore ju förträffligt, skall man invända. — Nej,
det är icke så säkert, att så alltid vore förhållandet. . Man får
nemligen icke tro, att det finnes någon gren af mensklig verksam¬
het, som icke fordrar sin naturliga fallenhet. Jag är just derföre
öfvertygad, att vi sålunda skulle framskaffa en mängd dåliga ar¬
betare eller industriidkare, just derför, att de kanske mycket bättre
dugat till att studera; och i sådant fall komme de ju i dubbel
mån att icke gagna staten.
Att här framställa ett förslag till ändrad lydelse af punkten
A, tilltror jag mig emellertid icke, ty det är en ganska svår sak,
och jag tror också, att utsigterna att kunna vinna bifall åt ett
sådant förslag till och med inom denna Kammare skulle kunna
vara ganska små. Då för öfrigt det hela icke ställer, sig synner¬
ligen ljust., när man ser på den kompakta reservation, som af-
gifvits af utskottsledamöterna från Andra Kammaren, har jag nu
blott en önskan att uttala, nemligen den, att om denna fråga icke
vid denna riksdag skulle kunna vinna en lycklig lösning, den vid
en kommande riksdag, då den ånyo kan komma att upptagas,
måtte kunna ställas på det sätt, att icke den stora, sekelgamla,
på den vackraste demokratiska grund, som i något land finnes,
hvilande åsigt: att hvarje svensk medborgares barn äro berättigade
till fri undervisning i statens skolor för att sedermera komma på
de platser, på hvilka de bäst kunna gagna sitt fosterland, varder
öfvergifven. Emellertid tror jag icke, att saken skulle lida stort
afbräck derigenom, att man gånge en sådan medelväg som att
föreslå, att det endast skulle vara till de lägre klasserna, till
hvilka tillträdet vore fritt, tv det är väl egentligen med afseende
på inhemtandet af allmän, medborgerlig bildning som det är nö¬
digt att hafva detta öppet för alla, under det jag, hvad beträffar
tillträdet till de högre klasserna, är ense med dem, som anse, att
man derför bör något betala, då det väl icke är mer än rätt och
billigt att den, som vill upp på en högre plats, som kan gifva
honom goda inkomster, äfven får vidkännas kostnaderna för de
förstudier, som dertill fordras.
Lärareeorpsen i Sverige står enligt min åsigt i en alldeles egen¬
domlig social ställning, som allra bäst förklarar nödvändigheten
att söka skaffa den en mot denna ställning passande aflöning.
Jemför jag denna med förhållandet i andra länder, så är det icke
Lördagen den 6 Maj, f. in.
23
N:0 40.
främst på grund deraf, att våra lärare äro sämre aflönade, som en
löneförhöjning för dem skulle behöfvas, utan derför, att läraren i
de fleste främmande länder icke intager den sociala ställning, han
fått i vårt land, såsom jag tror, till stort gagn för såväl samhället
som för honom sjelf. Kunde läraren derföre antingen få en tidigare
pensionsålder utsatt, vid hvilken han kunde gå ut och tjena kom¬
munen eller staten på annat sätt med obrutna krafter, så vore
detta en löneförhöjning, som icke vore liten; eller kunde, om detta
icke skulle låta sig göra, lärarnes löner på det sätt förhöjas, att
staten kunde vara fullt förvissad om, att de hvarken behöfde eller
finge anlita andra hjelpkällor för att uppehålla sitt ekonomiska
anseende, ett anseende, hvars uppehållande är af yttersta vigt
med afseende på upprätthållandet af hela deras anseende i öfrigt,
så vore dermed ett lyckligt resultat vunnet, ej allenast för dem,
utan för det allmänna.
Herr vice Talman, jag förenar mig i hvilket beslut Kammaren
än må fatta. Jag har endast velat uttala min innersta mening i
den vigtiga frågan och framställer intet yrkande.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: De två siste talarne har
man aldrig gerna till motståndare, allra minst vill man från deras
läppar höra allvarliga betänkligheter uttalas emot hvad man före¬
slagit uti undervisningsfrågor, frågor, i hvilka de till följd af be¬
skaffenheten af sina studier och sin erfarenhet måste anses vara
särskildt sakkunnige. Det gläder mig derföre af hjertat, att de.
lika väl som de öfrige talarne i denna Kammare, som hittills upp¬
träda med undantag blott af den förste, hafva till fullo erkänt
behofvet af den lönereglering, Kongl. Maj:t här har föreslagit.
Det skulle derför kanske kunna synas öfverflödigt, om jag an¬
gående detta behof här yttrade något, men jag skulle icke känna
mig hafva uppfylt min pligt, såvida jag icke erinrade Kammaren
om de förhållanden, som i min tanke särskildt göra en sådan löne¬
reglering angelägen.
Det torde vara för Kammaren väl bekant — det framgår nem¬
ligen af det betänkande, som blifvit bland Kammarens ledamöter
utdeladt — att en lärare vid de allmänna läroverken i regeln ut¬
gått i det allmännas tjenst vid 28 års ålder, att han i allmänhet
blifvit ordinarie tjensteman vid 30 ä 33 års ålder, olika i olika
klasser, att den lön, som han då erhållit, är för adjunkt och kol¬
lega 1,500. kronor samt för lektor 2,500 kronor, hvarefter han er¬
håller periodiska ålderstillägg, så att han efter 20 års tjenstgöring,
således i regel först sedan han redan nått några och femtio års
ålder, kommer, hvad adjunkter och kolleger angår, till en lön af
3,500 kronor och, hvad lektorer angår, till en lön af 4,500 kronor.
Dervid stannar i de ojemförligt flesta fall den inkomst, som en
person, som vändt sig åt undervisningsverken, kan hoppas få.
Visserligen finnes det rektorer, men dessa äro ganska få i för¬
hållande till hela antalet lärare. De tillsättas numera endast på
förordnande, och äfven deras lön, 4,500 kronor och efter 10 års
tjenstgöring 5,000 kronor, samt fri bostad, är sannerligen en gan-
Föreslagna
sliolafqifter.
(Forts.)
Jf:0 40.
24
Föreslagna
skola fqifter.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m.
ska knapp aflöning för eu person, på hvilken det ställes så stora
och så mångsidiga anspråk, som det göres på en rektor. Jag
tror, att jag med trygghet kan påstå, att den chefsbefattning,
en rektor innehar, är ingalunda bland de lättaste chefsbefattningar
i Sveriges rike.
En inkomst af 1,500 kronor eller i lyckligaste fall 2,500 kro¬
nor är således hvad den ordinarie läraren först erhåller. Hvar
och en, som pröfvat på ett lif i stad under nuvarande förhållan¬
den, bör kunna inse, att det med denna aflöning, särskild!
en adjunkts eller kollegas aflöning, skall blifva ytterligt svårt,
att icke säga omöjligt, att kunna draga sig fram. Kommer
då, såsom fallet vanligen är, den nyblifne läraren till sin plats
belastad med betydliga skulder för sina föregående studier —
ty flertalet af lärare hafva vanligtvis, om de ock i bästa fall fått
sin skolbildning bekostad af sina föräldrar, måst sätta sig i skuld
för sina universitetsstudier — skall ban således af sin lön betala
ränta å sina skulder, och skall han en gång försöka att göra sig
qvitt dessa skulder, huru skall han då bära sig åt, derest han
icke kan skaffa sig några extra inkomster bredvid den lön, som
staten gifver honom? Eöljden blir naturligtvis, att de nyblifne
lär änne, om de vilja göra rätt för sig, drifvas att söka extra-
undervisning eller, annan extraförtjenst på annat håll, och detta
kan visserligen gå för sig under de första åren, då ungdoms-
spänstigheten ännu är qvar, men deraf blifver lätt en följd, att
lärarens krafter allt för tidigt blifva utnötta, så att han blir min¬
dre lämplig, för att icke säga oduglig, för det kall i statens tjenst,
som han är satt att sköta. Hvem bär derför skulden till, att man
får höra omtalas en så stor mängd lärare, som hafva försjunkit
till ett slags maskiner , för undervisningen, om icke just staten,
som sattdemi nödvändighet att i förtid förderfva och utslita sina
krafter, i följd hvaraf de icke i längden kunna på ett tillfreds¬
ställande sätt fullgöra de skyldigheter, som staten har ålagt dem?
Det ar vidare af många skäl önskligt, att åtminstone en icke allt
för ringa procent af lärarecorpsen bildar eget hushåll, ty den lärare,
som skall lefva ungkarlslif, drifves af omständigheternas makt i
många fall till ett källarelif, och utan att på något sätt vilja bryta
stafven öfver de lärare vid våra läroverk, som äro ungkarlar, får
jag dock säga, att det icke kan hjelpas, att detta lif medför vanor,
som icke äro rätt lämpliga för personer, som skola vaka öfver
ungdomens uppfostran, och hvilka derför, för att kunna göra det
med tillbörlig auktoritet, böra föregå med exempel, som icke gifva
ungdomen ens något skenbart skäl till anstöt. Vill man derför
förekomma denna svårighet — och jag hör ofta klagomål från
våra läroverk öfver det sedliga tillståndet derstädes — så är det
ytterst angeläget både för det uppväxande slägtets och för sam¬
hällets skull, att lärarne vid våra läroverk gifvas en sådan inkomst,
att det icke må dröja allt för länge, innan de kunna bilda eget
hushåll och således komma ifrån den ställning, jag nyss skildrat.
Jag hyser intet tvifvel om, att det vida öfvervägande antalet
ledamöter af denna Kammare med mig erkänner det stora behofvet
Lördagen den 6 Maj, f. m
25
N:0 40.
af en lönereglering för lärarne. Det bär nu blifvit sagdt, att
denna lönereglering dock borde uppskjutas och ställas i samman¬
hang med de om organisationsfrågor, om b vilka yrkanden hafva
framstälts. Jag är ingalunda någon fiende till reformer i vårt
undervisningsväsende. Jag delar till fullo den uppfattningen, att
åtskilligt i denna del är att önska, men jag måste dock, lika väl
som ett par andra talare här i Kammaren, säga, att det är en
ganska allvarsam sak att taga itu med dessa frågor, och att de
fordra ett grundligt och moget betänkande, på det man icke må
med reformer i detta afseende göra skada i stället för gagn. Det
är i statsrådsprotokollet nog tydligt antydt, att jag för min del
ämnar föreslå Hans Maj:t Konungen att tillsätta en komité af sak¬
kunnige män, representerande de olika meningar, som röra sig i
tiden, för att få denna fråga grundligen pröfvad och undersökt.
Att detta icke redan har skett, har sin grund deri, att en sådan
komité enligt min uppfattning icke kan med gagn begynna sitt ar¬
bete, förr än den föregående undersökning blifvit verkstäld, som
nu pågår vid våra universitet. Det är ju temligen erkändt, att
skolreformen måste ställas i sammanhang med de förändringar,
som kunna ifrågakomma i afseende på universitetens undervisnings-
och examensväsende. Innan man fått det nödiga materialet från
universiteten, kan derför icke en sådan komité arbeta med rigtig
fördel. Detta är orsaken, hvarför ingen åtgärd ännu blifvit vid¬
tagen med afseende på tillsättningen af komitén, men jag kan för¬
säkra Kammaren, att jag icke har underlåtit att försöka påskynda
den utredning af universitetsexamens-frågan, som således enligt
min tanke först måste vara afslutad.
Jag öfvergår nu till den andra sidan af den Kongl. proposi¬
tionen, mot hvilken de båda siste ärade talarne hafva uttalat be¬
tänkligheter. Det är då endast till en viss grad sant, att under¬
visningen vid de svenska skolorna har af ålder betraktats såsom
fri. Jag säger “endast till en viss grad11, ty afgifter hafva dock
förekommit och hafva länge förekommit. I äldre tider förekommo
afgifter, som af lärjungarne betaltes direkt till lärarne, afgifter,
hvilka borttogos 1848, då i stället på regeringens förslag detfast-
stäldes en afgift af 5 riksdaler banko i terminen såsom bidrag till
lärarnes aflöning. Regeringen hade föreslagit denna afgift till 10
riksdaler banko, men Riksdagen nedsatte den till det nämnda lägre
beloppet. Det var samma Riksdag, som medgaf detta, som uttalade
de vackra ord, en ärad talare nyss uppläste. Äfven den Riks¬
dagen var således ingalunda absolut fiendtlig mot afgifter af lär¬
jungarne till lärarnes aflöning. Dessa afgifter fortforo att utgå,
om ock med reducerade belopp, till och med år 1858, då det be¬
stämdes, att de i stället skulle gå in till en af läroverkens kassor.
Någon fullkomlig nyhet ligger således icke deri, att afgifter skola
erläggas af lärjungarne såsom bidrag till lärarnes aflöning, och för
min del får jag säga, att dessa-afgifter af lärjungarne i mina ögon
äro både rättvisa och gagneliga. Det är visserligen sant, att den
allmänna bildningens spridande är ett statsintresse. Derför be¬
kostas också de allmänna läroverken till största delen af staten.
Föreslagna
skola)gifter.
(Forts.)
N:0 40.
26
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslå/;)/a
skola/gifte r.
(Forts.)
Men det är å andra sidan också sant, att denna bildning är ett
särskildt godt för de individer i samhället, som deraf särskildt få
del, och derför förefaller det icke orättvist, att de, som således få
en särskild förmån, äfven särskildt få bidraga till betäckande af
de kostnader, som erfordras för beredandet af denna förmån. På
denna grund hvila också de afgifter, som redan finnas. På denna
grund hvilar likaledes den beslägtade bestämmelsen, att de sam¬
hällen, i hvilka läroverk finnas, äro underkastade särskilda kost¬
nader för dessa läroverks upprätthållande. Hvarför äro de det?
Jo, derför att ett sådant samhälles barn hafva lättare än andra
att komma i åtnjutande af denna undervisning. Detta om rätt¬
visan. Om gagnet har jag icke mycket att tillägga till hvad som
här redan blifVit yttradt. För närvarande hotas vi af en öfver-
befolkning vid alla våra läroverk, och vid några af dem har en
sådan redan inträffat. Hvarför? Jo, derför att det har blifvit
en modesak, en sak beroende på fåfänga, att föräldrar, hvilka bo
så, att deras barn kunna få del af undervisningen i de allmänna
läroverken utan större kostnader än som skulle fordras för att få
barnen in i en folkskola, föredraga att låta barnen komma in i
ett allmänt läroverk framför att sätta dem i en folkskola. De
anse nemligen, att detta är finare och förnämare, och det gifven
verkligen ock i vissa fall och under vissa förutsättninger större
fördelar för framtiden, men på det sättet få vi den ena skaran efter
den andra af elever, hvilka aldrig borde hafva kommit in i och
genomgått ett allmänt läroverk. Den siste ärade talaren yttrade,
att han väl hört sägas, att sådana hälft misslyckade studerande
skulle finnas, men att han icke hört, att man kunnat namngifva
vissa sådana. Jag tror dock, att vi litet hvar, om vi ville an¬
stränga oss, skulle kunna erinra oss icke så få individer, hvilka,
om de ock icke precis fallit staten eller fattigvården till last, dock
måste anses för förolyckade studerande, studerande, som lockats
in på en bana, för hvilken de icke passa, och för hvilka det hade
varit lyckligare •— likasom det också hade varit lyckligare för sam¬
hället — om de aldrig hade beträdt denna bana. Jag anser för
min del, att de föreslagna afgifterna skulle utgöra en icke ovigtig
dam mot det missbruk eller det missförhållande, hvarom nu är
fråga. Får man icke eu sådan dam mot den öfverhandtagande
tillströmningen till de allmänna läroverken, blifva svårigheterna
med afseende på undervisningen vid dessa läroverk så stora, att
jag icke finner någon annan utväg än att antingen hos Riksdagen
begära anslag för bildande af nya läroverk och tillsättande af nya
lärareplatser vid de redan befintliga eller att Kongl. Maj:t beslu-
,tar, att läroverkan icke få taga emot mera än ett visst antal lär¬
jungar, ty man kan omöjligen reda sig med de massor af ynglin¬
gar, som nu oupphörligen strömma till läroverken. Det har sagts,
att de befrielser och lindringar i afseende på afgifterna, som af
Kongl. Maj:t blifvit föreslagna, skulle vara allt för ringa tilltagna.
Jag ber att i det hänseendet få erinra derom, att den komité, som
förberedt denna fråga, har uppgifvit procenttalet af dem, som an¬
tingen vant helt och hållet befriade eller fått åtnjuta lindringar
27
>':<) 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
i de afgifter, som hittills funnits. Sammanlägger man dessa båda
procenttal, så uppgår summan till 42 0/0, men bomitén säger sjelf,
att dessa procenttal böra i icke obetydlig mån kunna nedsättas,
om det stadgas, att, för vinnande af befrielse från skolafgifterna,
tillförlitliga intyg om medellöshet skola företes. Komitén har der¬
med nogsamt gifvit vid handen, att, enligt komiténs uppfattning,
de befrielser, som meddelats, icke alltid skett med iakttagande af
den stränghet, som erfordras. Detta är ock något ganska natur¬
ligt, ty det är icke så lätt att, om icke lagen gifver stöd, alltid
kunna stå emot de påtryckningar om befrielser, som från föräldrars
sida förekomma. En ärad talare har gjort den beräkning, att det
sannolikt skulle hehöfvas, att omkring hälften af lärjungarne helt
eller till en del befriades från afgifterna. Det har likväl varit
mig en synnerlig glädje att erfara, att erfarenheten från de läro¬
verk, öfver hvilka han har tillsyn, icke gifver stöd för denna be¬
räkning, utan snarare öfverensstämmer med det procenttal, som i
den Kongl. propositionen finnes upptaget.
Jag skall emellertid icke längre upptaga Kammarens tid och
trötta densamma. Naturligtvis hade jag helst sett, att Kongl. Maj:ts
proposition hade blifvit af Riksdagen bifallen. Jag tror, att det
skulle hafva varit mycket fördelaktigt, om så hade kunnat ske, ty
derigenom skulle lärarnes lönereglering vid de flesta läroverk hafva
kommit på en fast fot, hvilket deremot icke blir förhållandet ge¬
nom bifall till Utskottets förslag; men då ingen medlem af Ut¬
skottet från någondera Kammaren tillstyrkt bifall till Kong!.
Maj:ts proposition oförändrad, finner jag mycket väl, att något
hopp om bifall härtill icke förefinnes.' Emellertid är jag tacksam
för det tillmötesgående, som Utskottet bevisat genom hvad som
blifvit af Utskottet föreslaget.
Herr Törnebladh: Då jag inom Utskottet, så väl på afdel-
ningen som inom Utskottets plenum, deltagit i behandlingen af
denna vigtiga fråga, är det äfven min skyldighet att söka bidraga
till densammas belysning i Kammaren, äfven om jag derigenom
skulle ådraga mig misstanke att tala i egen sak. Jag ber dock
få anmärka, att, hvad de äldre lärarne beträffar, den föreslagna
löneförhöjningen är så ringa, men beträffande saken i dess helhet
frågan är så stor, att en tystnad icke skulle vara ursäktlig, helst
om man till följd af kännedom om sakförhållandena kan hafva ett
och annat att upplysa.
Jag ber då att få anmärka att, då man här fält det yttrande,
att våra lärares lönevilkor icke äro sämre än i utlandet, detta
yttrande endast delvis är rigtigt. Det gäller visserligen hvad Dan¬
mark angår, men deremot icke i det hela om Norge, emedan de
norska lärarnes löneförmåner äro ordnade på annat sätt, så att
man tidigare har högre lönevilkor Och sålunda gör aflöningen på
det hela bättre, än förhållandet är hos oss, hvilket kan med siff¬
ror styrkas. Hvad Finland beträffar, äro de finska lärarnes löne¬
förmåner betydligt större än våra, och hvad angår andra länder,
som ligga längre från oss, äro förhållandena der så olika mot hos
Föreslagna
skolafqifter
(Forts.)
N:0 40.
28
Lördagen den 6 Maj, f. ro.
Föreslagna
sholafqifter.
(Forts.)
oss, dels i afseende på lefnadskostnader, dels med hänsyn till läro¬
verkens anordning genom de så kallade internaten, att någon jem¬
förelse knappast kan komma i fråga. .
Jag accepterar dock mycket gerna en ta ares påstående, att
den svenske lärarens sociala ställning är något olika mot i andra
länder, och jag vågar påstå, att förhållandet måste så vara, om
läraren skall kunna med full framgång verka i sitt kall, ty nuti¬
dens sätt för undervisning och behandling af lärjungarne förut¬
sätter helt andra egenskaper hos läraren än förhållandet var förr
i verlden. Det är nu mera nödvändigt, att han innehar mycket
större psykologisk insigt och verldserfarenhet i allmänhet än förut,
i fall han rätt skall kunna göra till godo den andliga öfverläg¬
senhet, som han måste hafva öfver lärjungarne. Det är derför
ock ur den synpunkten nödvändigt att ställa lärarne i bättre so¬
cial ställning och jag har såsom föreståndare för allmänt läroverk
haft många tillfällen att öfvertyga mig derom, att det icke alltid
är de goda kunskaperna eller ens det förträffliga sättet att med¬
dela dem, som ensamma göra den duglige läraren, utan att här¬
till äfven kommer något annat, nemligen sättet att behandla men-
niskor, och det sättet lär man sig icke hvarken på studerkammaren
eller inom skolans väggar, utan det måste hemtas från annat håll.
Hvad nu särskildt den föreliggande frågan om terminsafgif-
terna beträffar, synes den visserligen vid första påseendet vara
förknippad med löneförhöjningsfrågan, men ser man närmare på
förhållandena, kan man skilja dessa frågor och betrakta hvardera
i och för sig. År det verkligen på tid att något förhöja den .ter-
minsafgift, som nu finnes, eller icke? Jag säger med flit något
förhöja; ty då man påstår, att den svenska elementarundervisnin¬
gen för närvarande är kostnadsfri, är detta helt enkelt ett miss¬
tag. Redan år 1848 föreslogs, såsom vi känna, en termins afgift,
som visserligen nedsattes till hälften genom Riksdagens beslut,
men i allt fall icke var så obetydlig. Denna afgift har ytterli¬
gare blifvit ökad genom Riksdagens beslut af år 1863, men den
har tillika blifvit mycket större genom förhållandenas egen natur,
ty för närvarande utgår till ljus- och vedkassan en afgift, som
vid många elementarläroverk belöper sig till 10 kronor i terminen
och från erläggande utaf den afgiften är ingen, ej ens den fatti¬
gaste, befriad. Detta är må hända en upplysning, som icke alla
Kammarens ledamöter förut känna till, att befrielse från den af¬
gift, som lärjungarne skola erlägga till ljus- och vedkassan, icke
förekommer i annat fall än när någon helt enkelt undandrager sig
att erlägga densamma. Pröfningen om befrielse från afgift på
grund af medellöshet förekommer dessutom redan vid inträdet,
ity att inträdesafgiften är 10 kronor, från hvilken afgift endast
frikallas till följd af medellöshet, men det är endast få, som från
denna afgifts erläggande befrias, emedan den skall erläggas alle¬
nast för en gång. Det visar sig sålunda, att man redan frånträdt
principen om den kostnadsfria undervisningen och befrielse från
afgifter, samt att man på undervisningen lagt afgifter, hvilka dock
Lördagen den 6 Maj, f. m. 29 N:o 40*
visserligen kunna aflyftas i större eller mindre mån allt eftersom flagna
med betyg styrkes medellöshet eller knappa lefnadsvilkor. Äff
Det är nu fråga om att ytterligare utsträcka detta förhållande,
och det torde derför vara skäl att tillse, huruvida faran af detta
är så stor, som man i allmänhet velat antaga. Mot hvad en ärad
talare här antydt rörande det att ansökningar om befrielse skulle
hafva förekommit till halfva antalet af ynglingar, ber jag få nämna,
att jag känner många ansökningar om befrielse från 4 kronor 50
öre 'eller 5 kronor i terminsafgift, ingifna af personer, taxerade
ganska högt; ja, att det till och med förekommit ett fall, då så¬
dan ansökning om befrielse gjorts af en person, som haft taxering
berättigande till inträde i Första Kammaren. Jag vill derjemte
fästa uppmärksamheten derå, att ansökning om befrielse icke är
detsamma som befrielse, utan att när det gifves någon möjlighet
att komma ifrån en afgift, många finnas, som gerna begagna sig
deraf. Redan komiterade hafva upplyst, att det är omkring 25
procent, som hafva erhållit befrielse. Jag känner läroverk, der
antalet är vida mindre, men också andra, der det är större. Den
beräkning, som gjorts angående de medellösa med ledning af de
siffror, Stats-Utskottet framlagt, gjorde naturligtvis icke anspråk
på att vara en fullständig statistisk utredning och kunde icke hel¬
ler vara det. Jag kan derför lemna den derhän, emedan någon
bevisning genom densamma icke är åstadkommen. Jag är den för¬
ste att beklaga, att de statistiska förhållandena rörande våra läro¬
verk för det närvarande hafva råkat i lägervall, så att vi måste
röra oss med siffror, som antingen äro i hast hopkomna eller hem-
tade från många år tillbaka. Men då nu så är förhållandet, måste
vi försöka att taga saken sådan den är och bedöma hvad som
föreligger. Jag ber då att få nämna att, om det är sant, och det
är otvifvelaktigt rigtigt, att de mindre bemedlade hafva lemnat
många värderika bidrag till staten i upplysta och nyttiga med¬
borgare, det dock är en förtjenst i det kungliga förslaget, att för
dessa mindre bemedlade blifvit ifrågasatt en nedsättning till
hälften i afgiften, så att just i de lägre klasserna, der merendels
denna afgift skulle vara mest känbar, afgiften icke skulle komma
att utgöra för år mera än 20 kronor, en afgift som jag anhåller,
att Kammarens ledamöter ville benäget jemföra med de afgifter,
föräldrar med eller utan knot vidkännas för undervisning åt sina
flickor i flickskolor eller ännu mera med afgifterna för pianospel-
ning utom flickskolorna, för att icke tala om åtskilliga andra ut¬
gifter af mera tillfällig och mindre nyttig beskaffenhet, hviika väl
stiga vida högre än till 20 eller till och med 40 kronor._ Det
kunde verkligen nu vara på tid att äfven undervisningen i sko¬
lorna betraktades såsom egande något värde och att de afgifter,
som derför och således för barnens uppfostran erläggas, ansåges
fullt eqvivalera andra utgifter, rörande hviika besparing med stor
fördel skulle kunna åstadkommas.
Jag skall nu, sedan jag talat litet om dessa afgifters belopp,
bedja att i allmänhet få beröra frågan om undervisningens ställ¬
ning förr och nu, för så vidt den berör kostnaderna. Om vi då
N:0 40.
30
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna gå tillbaka till de tider, för att icke säga storhetstider, då den
!^(Foitfr' verkligt kostnadsfria undervisningen speiade en betydande roll,
1 s' så må vi erinra oss, att undervisningen dock långt ifrån var kost¬
nadsfri för alla, utan att just de mera bemedlade klasserna i all¬
mänhet vände sig till privatundervisningen och privatskolor samt
utgåfvo stora summor för att få sina söner derstädes undervisade
och uppfostrade, under det att de allmänna skolorna hufvudsakli¬
gen besöktes af dem, som icke hade råd att bekosta sig privat
undervisning, och jag tror, att den allmänna kostnadsfria under¬
visningen då i sjelfva verket var ett statsintresse, ty staten be-
höfde i dessa allmänna skolor uppamma tjenstemannaförmågor åt
sig och måste derför lätta tillträdet till dessa skolor, på det äfven
de mindre bemedlade skulle få tillfälle inhemta de kunskaper, som
fordrades för deras blifvande verksamhet. Nu är förhållandet ett
helt annat, dels i afseende på besöken i skolorna, dels med afse¬
ende på antalet och mängden af skolor. Det fäns då, såsom redan
af en talare anmärkts, blott några få högre läroverk eller gymna¬
sier, och nu är antalet af de högre läroverken nära tredubbladt
sedan den tiden, hvarförutom 5- till 3-kiassiga läroverk äro lagda
snart sagdt intill portarne af föräldrars eller målsmäns bostäder.
Hvilken är det, som har framkallat denna utveckling af våra läro-
verksanstalters antal och beskaffenhet'? Jo, i allmänhet föräldrar
och målsmän genom de önskningar, som blifvit framburna antin¬
gen inför tronen eller inför Riksdagen i antingen form af ansök¬
ningar hos regeringen, som ledde till framställningar till Riksdagen,
eller ock omedelbart till Riksdagen i form af motioner, och jag
ber i det afseendet få erinra om den stora tillökningen i våra
läroverk, som på 1860-talet och i slutet af Rikets Ständers verk¬
samhetstid ifrågakom, hvilken tillökning högst betydligt bidragit
att förhöja kostnaderna; denna tillökning har i allmänhet skett
på grund af från föräldrar och målsmän framstälda önskningar,
och det har äfven bidragit till lättande af utgifterna för dem att
tillfällena till undervisning blifvit flera och lättare. Är det då
obilligt att under sådana förhållanden, när staten finner, att ut¬
gifterna börja blifva väl stora, äfven på föräldrar och målsmän
lägga någon del af den börda, som skulle tynga statsverket?
Ett annat och ytterligare skäl för försöket att införa en för¬
höjd terminsafgift ligger deri, att det blifver nödvändigt att i nå¬
gon mån reglera tilloppet till läroverken. Jag anhåller att i det
afseendet få anmärka, att det för närvarande finnes för extra lä¬
rare uppfördt ett belopp af 100,000 kronor på ordinarie och 40,000
kronor på extra stat. Dessa extra lärare, hvilka hufvudsakligen
undervisa en ganska stor del af nederskolan, hafva tillkommit
just på den grund, att skolorna blifvit öfverlupna af ynglingar.
Eör reglering af dessa förhållanden har redan ett cirkulär blifvit
utfärdadt inskränkande lärjungarnes antal i de tre lägsta klas¬
serna i läroverken till ett bestämdt belopp, och detta bestämda
belopp skall väl icke blifva i framtiden höj dt under andra vilkor,
än att Riksdagen skulle finnas villig att öka anslagen till läro¬
verken, hvilket särskildt hvad första klassen angår väl icke kan
Lördagen den 6 Maj, f. m.
31
N:0 40.
hafva särdeles stora utsigter för sig. Redan nu har man känt
behofvet af att något reglera tilloppet, och detta skulle i ytterli¬
gare mån kunna åstadkommas genom förhöjande af terminsafgif-
terna. Nu har man sagt, att tillträdet till läroverken skulle blifva
stängdt för en del lofvande ynglingar. För min del vågar jag
hysa en alldeles motsatt åsigt. Det är just nu under det stora
tilloppet, som ynglingarnes förmåga icke kan göra sig fullt gäl¬
lande, utan befrielsen mera sker efter förmögenhetsbetygen. Blifver
deremot antalet af dem, som skola åtnjuta befrielse, mindre, då
komma friplatserna att blifva mera eftersökta och att betyda nå¬
got mera, de komma nemligen att betyda, att man i våra skolor
lemnar företräde åt dem, som, fostrade i kojan eller det mindre
bemedlade hemmet, visat sig ega sådana qvalifikationer, som en
gång kunna sätta dem i stånd att föra vår högre bildnings talan
i ordets högsta mening. Derjemte lättas äfven möjligheten att
på ett sådant sätt undervisa dem och de andra, att det blifver en
verklig bildning och att icke de mera begåfvades intresse sättes
på spel eller försummas derigenom att de sammanblandas med
massan af de mindre begåfvade, hvilka till större fördel både för
sig sjelfva och för staten skulle kunna gå i andra skolor, det vill
säga folkskolor eller i särskilda för den praktiska bildningens be¬
hof inrättade lägre realskolor eller hvad man nn än behagar kalla
dem. Det är just med afseende derpå, som det är nödvändigt att
redan från början i de lägsta klasserna icke få alltför många be¬
sökande. Erfarenheten har derjemte visat, att de, som en gång
kommit in, hafva svårt att skilja sig från skolan, utan gerna gå
qvar i läroverket, om icke af annan anledning, så åtminstone der¬
för att de icke hafva något annat att taga sig till. Det är icke
en gång, utan många gånger, som jag af föräldrar på mitt råd,
att en lärjunge skulle lemna läroverket, fått det svaret: hvad skall
han taga sig till? Men det är icke sådana vi skola uppfostra att
föra den högre bildningens talan. Och då man här frågat, om
man skulle kunna nämna namnen på dem, som fått till följd af
skolbildning sin bana missrigtad, vill jag svara, att här icke är
platsen att nämna dem, men en hel dag skulle jag kunna hålla på
enskildt att omtala sådana namn, hemtade ur skolkataloger. Jag me¬
nar dock ej, att dessa personer blifvit dåliga menniskor, utan att
de kommit in på en bana, för hvilken de icke passat, och från
hvilken de icke kunnat skilja sig och att det varit bättre, om de
gått in på en annan bana med mindre anspråk och mera duglig¬
het att fylla den. Härmed har jag icke velat säga, att den prak¬
tiska banan är sämre än den s. k. lärda —• detta är ingalunda
fallet —, men jag påstår, att det i närvarande stund fordras för
att verkligen tjena den högre kulturen enskild begåfning, och det
är den, som icke alltid finnes, der man trott sig finna den, vare
sig hos de bättre lottade eller hos de mindre väl lottade.
Man har också, visserligen icke i dag, men vid många andra
tillfällen anmärkt, att det skulle blifva en social skilnad mellan
den del af lärjungarne bland de mindre bemedlade, som åtnjöte
befrielse, och de öfrige samt att detta skulle kunna föranleda eu
Föreslagna
skola/'gifter.
(Forts.)
N:o 40.
32
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
skola fn ifto r.
(Forts.)
skilnad, som verkade skadligt i samhälleligt hänseende. Jag ber
då att få säga, att denna skilnad redan finnes, ty när termins-
afgifter nu utgå, är det tre olika kategorier, som erlägga den,
somliga erlägga t. ex. 20, andra 15 kronor och ytterligare andra
10 kronor, eller hvad det än kan vara för olika belopp, men för
min del får jag säga, att jag aldrig märkt någon skilnad, splittring
eller söndring i afseende på uppfattningen af den enes eller andres
ställning inom läroverket, utan hos kamraterna hafva de, som be¬
talt den lägre afgiften, stått lika högt och mången gång högre än
de som betala den större. Emellertid finnes denna skilnad redan,
om den må anses betyda någonting; men efter min tanke betyder
den ingenting alls.
Sedan jag sålunda behandlat frågan om terminsafgifterna, an¬
håller jag att få säga några ord om frågan i dess helhet. Först
har här anmärkts att, om en komité hade blifvit tillsatt, Riks¬
dagen skulle hafva varit mera villig att bevilja beloppet på extra
stat. Kanske, men är det så fullkomligt säkert att, i fall en komité
blifvit tillsatt, det icke skulle hafva låtit från det hållet: just der¬
för att en komité blifvit tillsatt och vi icke äro säkra på resulta¬
tet af denna komités verksamhet, vänta vi med att bevilja be¬
loppet — ty är det fråga om att bevilja ett belopp i penningar,
finnes det alltid skäl, som tala emot, likaväl som skäl, hvilka tala
för beloppets beviljande.
Regeringen torde hafva haft svårt att veta, om den handlar
rättast i det ena eller andra fallet, ty svaret hade troligtvis blif¬
vit detsamma. Jag ber ytterligare få anmärka att, om man skulle
vilja afvakta resultatet af denna komités undersökning och be¬
vilja en lönereglering först sedan en tillfredsställande lösning af
undervisningsfrågan vunnits och då sätta löneregleringen på ordi¬
narie stat, om, säger jag, en sådan tidpunkt skall afvaktas, kan
det komma att hända, att detta beviljande skall länge låta vänta
på sig. Jag vill visserligen icke tro, att det skulle låta så länge
vänta på sig som från 1724 till 1849, ty det var egentligen den
tid, som undervisningsfrågans behandling fortgick, innan den blef
slutligen ordnad — och den blef det icke ens genom 1849 års cir¬
kulär — men jag tror dock, att det åtminstone skulle komma att
dröja åtskilliga år, innan ordnandet blefve färdigt, ty, såsom her-
rarne erinra sig, vexla åsigterna ganska mycket, så att det nog
blifver ganska svårt att kunna åstadkomma något helgjutet i det
afseendet, enär den ene vill hafva det och en annan det andra
ämnet in i skolorna. Så har här talats om, att vi skulle gifva
skolungdomen kunskap om våra Jagar eller just det, som de full¬
ständigt böra studera vid akademien, sedan de gått igenom skolan
och der fått förutsättningarne derför. Jag fruktar dock, att det
åtminstone i de lägre klasserna skuile blifva mycket svårt att
väcka intresse för dessa lagfrågor, för hvilka till och med Kam¬
marens ledamöter understundom icke hafva tillräckligt öra. Och
hvad särskildt våra grundlagar, så vidt man går längre än till
det allmännaste af dem, beträffar, vet jag, att man kan studera
dem vid universitetet utan att rätt förstå dem förr än man kom-
Lördagen den 6 Maj, f. m.
33
X:o 40.
mer i tillfälle att tillämpa dem. Skälet till att man ställer sådana Föreslagna
anspråk på skolan är helt enkelt det, att man anser, att skolan skoWaifler.
skall lemna eleverna kunskaper, som göra dem fullt färdiga, under ort3'*
det att verkliga förhållandet är, att skolan icke kan lemna annat
än förutsättningar för de kunskaper, som endast lifvets skola kan
gifva. jDet förhåller sig icke så, att när man lemnar ett högre
eller lägre läroverk, man har de kunskaper, som skola begagnas
i lifvets olika förhållanden, färdiga såsom böcker på en hylla, utan
man har i läroverket endast fått grundläggning för hvad man se¬
dan genom sjelfverksamhet skall utbilda, och så länge icke den
grundsatsen gör sig gällande, kan man icke få någon verklig skol¬
undervisning. icke ens om man skulle vilja införa nationalekono¬
mien såsom läroämne och inplanta skyddsystemets eller frihan¬
delns grundsatser i de unga sinnena.
Hvad nu särskildt beträffar utsigterna att få ändringar i un¬
dervisnings väg, ber jag endast att ur historien från den senare
tiden få nämna några data, som skola visa, att Riksdagen i det
fallet har rönt tillräckligt afseende på sina önskningar och fått
sin vilja fram så mycket, att det icke behöfver befaras, allra minst
under nuvarande förhållanden, att Riksdagen icke skulle kunna
drifva igenom hvad den enhälligt och icke ensidigt beslutar. 1849
års cirkulär var föranledt af en framställning från 1844—1845
årens Riksdag, medan dock Riksdagen hade tagit sig en mycket
lång betänketid, ity att den komité, på hvilkens hemställan denna
framställning grundats, afslutat sitt arbete år 1828 efter att hafva
varit tillsammans i tre år. Men man fann snart att föreskrifterna
i detta cirkulär icke voro tillfredsställande, hvadan klagomål in-
kommo från alla håll, och man begärde då att få en ny skollag.
Denna erhölls år 1856. Men redan år 1858 fann man, att icke
heller denna nya skollag var tillfredsställande och man begärde
åter att få en ny, hvilken ock erhölls året derpå eller år 1859.
Den varade visserligen till år 1863, men då begärde Riksdagen
ånyo en förändring, som erhölls år 1865. Sedan fingo visserligen
läroverken i lugn och ostörda utveckla sig hela 4 år till år 1869,
då första klassen borttogs på yrkande af 1868 års Riksdag, men
året sedan detta hade skett på Riksdagens eget initiativ, skref Riks¬
dagen ånyo till Kongl. Maj:t och begärde en fullständig utredning.
Detta var år 1870. Då tillsattes en komité, som arbetade ifrån
år 1870 till 1872, och efter denna komités arbete följde 1873 års
förslag till Riksdagen, hvilket fullständigt tillämpades i alla klas¬
ser _ genom 1878 års cirkulär, men första gången i afgångsexamen
förlidna år — och nu är man åter färdig att begära något nytt.
Jag tror visserligen, att denna begäran kan hafva berättigande,
särskildt med afseende på universitetsexamina och möjligen med
afseende på åtskilligt annat, men jag ber dock få fästa uppmärk¬
samhet derpå, att så vexlande och så subjektiva åsigter icke böra
utgöra hinder för att tillämpa en lönereglering, som enligt min
öfvertygelse är så godt som oberoende af denna fråga. Ty äfven
under antagande att vi skulle komma att indraga en hop läroverk
eller någon klass, lärer detta dock icke komma att medföra några
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 40. 3
N:0 40.
34
Lördagen den C Maj, f. in.
Föreslagna
skela/gift er.
(Forts.)
synnerligt stora svårigheter för regeringen med afseende på ord¬
nande af indragningsstaten. Jag vill nemligen upplysa Kammaren,
att, om den nya löneregleringen blifver tillämpad, indragnings¬
staten blifver billigare än enligt den gamla, ty nu skulle de nya
lönerna blifva delade i lön samt tjenstgöringspenningar, och in¬
dragningsstaten skulle endast omfatta lönen och således för lek¬
torer i lägsta lönegrad blifva 400 kronor, men i högsta lönegrad
900 kronor billigare än för närvarande; för adjunkt och kollega
ingen skilnad; och för pedagogierna och de treklassiga allmänna
läroverken är endast anslag å extra stat begärdt. Något hinder
för löneregleringens tillämpning ligger således icke i förslaget att
indraga läroverk eller klasser, allra minst som, äfven om man
antoge, att 100 lärareplatser blefve indragna, det finnes öfver 100
extra lärare, som dervid naturligtvis skulle blifva de första, som
indrogos. Men detta oaktadt har Stats-Utskottet ansett sig böra
föreslå löneförhöjningen allenast på extra stat för att iakttaga all
nödig försigtighet och varsamhet, och då något så billigt blifvit
begärdt, som det att Riksdagen skulle lemna anslaget på extra
stat, tror jag man har så mycket större skäl att till denna hem¬
ställan hoppas bifall; och får jag för den skull vördsamt anhålla
om bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehrsson: Det är kanske otillbörligt att jag
yttrar mig i denna fråga, då jag naturligtvis icke kan vara
hemmastadd i de förhållanden, som den berör, och då jag icke
sjelf fått någon högre skolundervisning. Emellertid ber jag få
yttra ett par ord. Ehuru jag mycket väl inser, att regeringen
icke kunnat underlåta att framlägga detta förslag, då den förut
under lång tid har fått så många tillrättavisningar för det den
icke förr framlagt ett sådant förslag, tror jag likvisst, att det varit
ett icke så litet misstag att föreslå en lönereglering på det sätt,
som nu har skett. Jag tror nemligen, att regeringen borde hafva
kunnat inse, att det kompakta motstånd, som vid ett par före¬
gående tillfällen yppat sig i Medkammaren mot denna löneregle¬
ring, äfven nu skulle framträda. Jag har icke sinne för att tala
om den snö, som föll i fjor, men jag tillåter mig dock säga, att
jag för min del tror, att Kammaren här begick ett kanske ofri¬
villigt misstag, då den icke tillmötesgick Medkammarens önskan
att få ett särskildt Utskott för denna frågas behandling. Man
hade derigenom åtminstone kunnat komma så långt, att de skif¬
tande meningarna hade fått ett bestämdt uttryck angående de re¬
former, man vill hafva genomförda i sammanhang med löneregle¬
ringen. Detta är emellertid nu en sak, som hör till en öfvervunnen
ståndpunkt, och derom är det derför icke värdt att tala.
Hvad nu särskildt den föredragna punkten beträffar, så har
min granne så fullkomligt uttalat de åsigter, jag hyser i afseende
på de ökade terminsafgifterna, att jag derom icke har något att
tillägga. Åtminstone för de lägre klasserna tror jag icke det är
skäl att höja dessa afgifter. Deremot tror jag icke, att man har
funnit rätta orsaken, hvarför ett så stort antal ynglingar strömma
Lördagen den 6 Maj, f. in
35
N:0 40.
till elementarläroverken. Orsaken härtill ligger nemligen enligt
min uppfattning mycket djupare än hvad man här uppgifvit. Jag
tror nemligen för min del, att den ligger deri, att man länge —
om ock icke nu så är förhållandet — har hyst en viss ovilja och
förakt mot det egentliga kroppsarbetet, hvilket förhållande har
gjort, att en mängd familjefäder drifvits att söka få sina barn in i
den samhällsklass, som har en högre bildning, på det att de skulle
slippa att blifva utsatta för hån och förakt från dessas sida. Jag
tror visserligen, att förhållandet i detta afseende nu blifvit bättre,
om ock denna ringaktning mot dem, som fått en lägre bildning,
ännu icke helt och hållet bortgått ur det allmänna tänkesättet.
Jag vill nu endast göra en liten jemförelse mellan förhållandena
här och på andra områden. Om jag då först vänder mig till sko¬
lans område, så finner jag, att t. ex. vid folkskolelärareseminarierna
och lärarinneseminarierna tilloppet är så stort, att man nödgas af¬
visa en del af de inträdessökande, dels emedan man icke har till¬
räckliga krafter för att meddela dem undervisning, och dels derför
att man förutser, att de sedermera icke kunna få några platser.
Åtminstone i en stor del af den trakt, jag känner, är det en sådan
öfverflödig tillgång på folkskolelärare och folkskolelärarinnor, att
de icke på länge kunna få några platser, sedan de blifvit ut¬
examinerade. Jag vet eljest många allmogemän, som mycket
gerna skulle vilja skicka ut sina unga döttrar för att skaffa dem
den bildning, som berättigar till erhållande af dylika lärarinne-
platser. Det är visserligen en liten aflöning, de få, men den är
säker, hvilken säkerhet de icke hafva på något sätt, när de gå
hemma hos sina föräldrar, eller när de blifva mindre jordbrukares
hustrur eller dylikt. Den tiden voro våra folkskolelärare icke till¬
räckligt aflönade. Men jag tror, att den tiden numera är öfver-
stånden, och att det nuvarande anslaget är ganska tillräckligt.
Beträffande en annan gren af vår embetsförvaltning — jag kallar
egentligen icke skollärare på landet för embetsman — nemligen
vår landsstats tjensteman, har man mycket sörjt för, att t. ex.
länsmän, kronofogdar och häradsskrifvare skulle få en mycket hög
aflöning, och det gjorde man, på det man skulle få dugliga tjenste¬
man. Jag tror dock, att vi hafva de flesta qvar, som funnos, då
aflöningen reglerades, och jag vill påstå, att det i väsentlig mån
icke har blifvit bättre för det, ty en smula erfarenhet visar många
sorgliga fall, och så är det öfverallt, hvilken väg man än må välja.
Tjenstemannabanan är mycket väl gynnad i vårt land, och det gör,
att tilloppet af skolynglingar blifver större än hvad eljest skulle
blifva. En talare, Herr Erkebiskopen, frågade, hvad anledningen
kan vara, hvarföre man sätter sig emot denna lönetillökning. Det
är åtminstone klart för mig, och jag har färska exempel af er¬
farenheten om detta, att, när någon lönereglering är väl genom¬
förd, då är det icke så brådtom med någon reform. Jag tänker
nu närmast på vår arméorganisation, då krigsbefälet fick sina
löner reglerade. Ehuru många voro emot att lemna sina bostäder,
så tyckas officerarne hafva vunnit sitt mål, och nu hör man icke
många af befälet på något sätt önska någon ändring i härens or-
Föreslagna
skolafqifter.
(Forts.)
N:0 40.
36
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
skola/gifter.
(Forts.)
ganisation. Följaktligen tror jag också, att man skulle få vänta
bra länge, innan lärarecorpsen på något sätt skulle vilja understödja
en reform i läroverksfrågan, om den nu fick högre aflöning. Det
är orsaken, hvarföre jag icke kan gå in på den föreslagna löne-
tillökningen, ehuru jag å andra sidan medgifver och medgaf då,
när jag förordade särskildt Utskotts tillsättande, att det kunde
finnas möjlighet att få frågan löst. Men jag har sedermera talat
vid åtskilliga lärare och f. d. lärare, och då trodde jag, att det
var de lägre graderna, som voro i behof af löneförhöjning, men
de hafva velat öfvertyga mig om, att dessa icke. hafva större be¬
hof af löneförhöjning än andra lärare. Således kan jag, för min
del, icke afgöra, hvar det största behofvet ligger, hos de lägre
eller högre graderna. Men hvad saken i öfrigt angår, tror jag
verkligen, att, om också lärarne möjligen skulle behöfva någon
högre aflöning, ingen fara nu står för dörren, och att, om de också
icke få den, de nog med en smula hushållning reda sig. Jemför
jag dem med folkskolelärarne på landet, så äro de temligen väl
aflönade, om de också måste vara boende i städerna, der i allmän¬
het det måste vara dyrare att uppehålla sig än på landet. Men
i alla fall, mine Herrar, jag skall icke med något vidare ordande
upptaga tiden, då jag för öfrigt icke kan omvända någon i denna
fråga. Jag tror icke, att hufvudsaken ligger i denna punkt, utan
i den första punkten mom. B, der det är fråga om de 836,000 kro¬
norna. Men då de flesta andra hafva talat om betänkandet i sin
helhet, har jag också velat göra det. Jag tror icke, att det går
för sig denna gång utan genom gemensam votering att få dessa
belopp beviljade. Att de blifva beviljade här, är naturligtvis på
sin plats, och det är såsom det egentligen bör vara, att denna
Kammare i allmänhet delar regeringens åsigter. Men jag tror,
att förhållandet blir något förändradt; åtminstone tycktes det i
tullfrågan vara Andra Kammaren, som lika mycket hyllade Re¬
geringens åsigter som denna Kammare. Emellertid tager jag mig
friheten att yrka utslag på denna punkt.
Grefve Beck-Friis: Då jag haft äran deltaga i den komités
arbete, hvarpå den Kongl. propositionen grundar sig, anhåller jag
att få säga några ord. Här har Herr Chefen för Ecklesiastik¬
departementet så väl framhållit behofvet af en löneförhöjning för
elementarlärarne, att jag tror det icke behöfves nämna mycket
derom. Jag anhåller blott att få beröra en sida, som icke blifvit
framhållen, nemligen den, att, i samma stund staten genom sin
skolorganisation tvungit vår ungdom in i statens skolor, det äfven
är statens skyldighet att hålla dessa skolor så goda som möjligt.
Jag säger tvungit, ty i samma stund det föreskrifves, att student¬
examen skall afläggas uteslutande vid dessa skolor, har staten
tvungit de bildningssökande att begagna dem. Att staten då till¬
ser, att de bästa krafter egna sig åt detta håll, tror jag icke kan
vara för mycket begärdt, då vi besinna, att våra barn äro det
dyrbaraste, det käraste vi ega. Att detta icke kan ske genom de
nuvarande löneförhållandena, det tror jag hvar och en kan med-
37
:\':o 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
gifva. Ser man på den lön, som nu erbjudes den unge mannen,
så finner man, att nära nog den sämsta bana, han kan välja, är
skollärarebanan, och det skall naturligtvis hafva till följd, att,
med högst få undantag, också de sämsta krafterna komma att
egna sig åt det hållet. Annorlunda var det i forna tider; då
kunde lärarne nöja sig med mindre löner, ty då slutade de flesta
vid ett godt pastorat. Den saken är nu alldeles förändrad, och
då åligger det staten att se till, att de goda krafterna kunna vin¬
nas för skolan och hållas qvar der. När det då förelåg att be¬
sluta om en löneförbättring, så fann man, att skollärarnes löner
utgingo efter en femgradig skala; något likartadt fann man icke
i någon annan förvaltningsgren. Det gälde således att förminska
denna skala, och man ansåg en fyrgradig vara tillräcklig. Vidare
fann man, att å andra lönestater var en fördelning gjord i lön och
tjenstgöringspenningar. Detta var grunden till, att den‘nu före¬
liggande löneregleringen blef gjord fyrgradig och med tjenst¬
göringspenningar. Derigenom vans, att den första lönegraden
sattes betydligt högre än förut och det oaktadt blott blef en
förhöjning af 500 kronor i sin helhet. Med en sådan förbättring
tror jag, att man skall få in goda krafter, och att de unga män,
som egna. sig åt lärarens kall, böra komma i en sådan ställning,
att de icke behöfva söka sig om biförtjenster på annat håll.
Äfven föresväfvade det komiténs ledamöter, att genom den högre
aflöning, som bereddes, eu lärare vid några och 30 års ålder, man
skulle sätta honom i tillfälle att grundlägga en familj, hvilket för
en skollärare ansetts mycket nyttigt, på det han derigenom må
slippa detta ungkarls- och källarelif, hvilket såsom exempel alltid
har ett skadligt inflytande på ungdomen. Med förslaget förenades
äfven en besparing för staten. Tv derigenom att lönen fördelades
i lön och tjenstgöringspenningar, så skulle lärarne sjelfva bidraga
till dessa .vikariatsersättningar, som nu uppgå till högst betydliga
belopp. Äfvenså har en föregående talare visat, att indragnings-
staten komme att vinna icke så obetydligt genom denna fördelning
i lön och tjenstgöringspenningar. När nu frågan förelåg oss, var
det naturligt, att man skulle se sig om efter medel att bestrida
kostnaderna. Det var då det ventilerades om dessa skolafgifter.
Jag, för min del, hade en tanke åt det hållet, att kommunerna
skulle bidraga något till dessa. Men då man fann, att kommunerna
den senare tiden hafva fått vidkännas stora uppoffringar för skol-
husbyggnader och dylikt, äfvensom att de större städerna måst
bidraga till skollärarnes underhåll genom anslag till hyresbelopp
— ty för att få goda lärarekrafter måste de större städerna,
Stockholm, Malmö, Göteborg med flera, se till, att lärarne kunna
lefva i dessa städer med de svaga lönerna, och det har skett ge¬
nom hyresersättningen — då man med ett ord fann, att kommu¬
nerna redan förut voro tillräckligt betungade, så kunde man från
det hållet icke påräkna något bidrag. Det var derföre som för¬
slaget om dessa skolafgifter framtäides af komitén. Jag har sedan,
ju mer jag satt mig in i frågan, funnit det lämpliga deri och ber
att få framföra ännu ett skäl, som jag icke hört förut i dag. Det
Föreslagna,
skolafqifter.
(Forts.)
N:0 40.
Föreslagna
skolafaifter.
(Forta.)
38 Lördagen den 6 Maj, f. m.
är, att i samma mån som skolynglingarnes antal växer, i samma
mån komma anspråk på att få flera skolor inrättade också att
uppstå, och det kan då vara skäl, att de, som deraf draga nyttan,
äfven något bidraga till kostnaderna. Jag bor i en trakt, hvarest
en sådan öfverbefolkning i skolorna eger rum, att det nödvändigt
måst inrättas nya. Både i Malmö och i Lund äro läroverken så
öfverfulla, att af ynglingar, som sökte der inträde förliden höst,
nära 100 blefvo afvisade. I längden kan ett sådant förhållande
icke ega rum, och då kan det vara skäl, att dessa ynglingar med
något bidraga till statens kostnader. Om vi se på den tabell, som
här blifvit upprättad, och som åtföljer betänkandet, så utgör sta¬
tens kostnad öfver hufvud 176 kronor för hvar lärjunge, och något
mera, om man medräknar pedagogierna. Den högsta afgift, som
enligt förslaget skulle betalas för terminen, vore 30 kronor^ eller
lika med '/3 af statens kostnad. Det motsvarar precis förhållan¬
det vid folkskolorna, der staten gifver 2/;s och kommunen den an¬
dra tredjedelen, och jag tycker, att äfven deri ligger ett skäl att
bifalla betänkandet. En föregående talare på göteborgsbanken
har uppkastat några tvifvelsmål angående de af komiterade gjorda
beräkningarne rörande de medellösa och fattiga ynglingar^, och
fastän han kom till en mycket större siffra, så, då han icke an¬
förde något stöd för dessa siffror, kunna de för mig icke hafva
någon betydelse, då våra siffror äro tagna ur officiella uppgifter,
som vi erhållit, och då vid en närmare granskning af dem man
fann, såsom det är antydt i betänkandet, att der voro uppförda
såsom medellösa åtskilliga, som alldeles icke voro det. Otaliga
exempel visade oss detta. Vi ansågo således, att den medel siffra
af 33 °’0, som vi anfört, var tillräcklig, utan att förhindra något
fattigt eller medellöst barn att åtnjuta skolundervisning. Nu har
emellertid Kongl. Maj:t höjt denna siffra till 35 °/0, så att man
utan någon fara äfven för den delen kan ingå på den föreslagna
afgiften. Det är för öfrigt beklagligt, att Kongl. Maj.ts proposi¬
tion i sin helhet icke kunnat antagas denna gång, ty jag förutser,
att ett partielt bifall kommer att medföra åtskilliga svårigheter
vid tillämpningen. Men det torde icke vara på sin plats att nu
omnämna det, hvarför jag slutar med att yrka bifall till den före¬
dragna punkten.
Herr Widén: Den fråga, som nu föreligger, har redan blifvit
så grundligt diskuterad, att det icke kan behöfvas, att jag, för
min del, derom yttrar många ord. Jag vill också icke på minsta
vis förringa vigten af de betänkligheter, som blifvit framstälda
mot Utskottets förslag att pålägga våra vid elementarläroverken
studerande ynglingar nya och tunga terminsafgifter, enär dessa
betänkligheter icke litet hafva sysselsatt mig sjelf, innan jag kunnat
komma till det slut, hvartill jag ändock i Utskottet verkligen kom¬
mit, då jag redan der samtyckt till dess förslag. Men ehuru
jag alltså väl förstår att uppskatta betydelsen af de berörda be¬
tänkligheterna, så nödgas jag likväl förklara, det jag tror att de
skäl, som å andra sidan tala för bifall till Utskottets förslag,
Lördagen den G Maj, f. m.
39
N:0 40.
väga än tyngre på vågen och för den skull böra förmå Kammaren
att äfven för sin del antaga hvad Utskottet här föreslår. Jag
stödjer min mening i det hänseendet särskildt derpå, att den högt
aktade och vördade talare, som nyss i Kammaren grundligast fram-
stält betänkligheter mot Utskottets förslag, sjelf likväl slutade
med att tillstyrka bifall till detsamma. För min egen del vill jag
tillägga, att knappast någon underrättelse har väckt sådant miss¬
mod hos mig såsom lärare, som den tidningen i förstone gjorde,
att det nemligen blifvit ifrågasatt, att det skulle läggas på skolans
lärjungar ytterligare afgifter utöfver dem, som redan finnas. Det
verkade ett särskildt missmod hos mig först och främst derföre,
att dessa afgifters påläggande blifvit sammanbundet med den löne¬
förhöjning, som man tillämnade elementarläroverkslärarne. Det
är ju gifvet, att det måste kännas ganska obehagligt för dessa
meranämnda lärare att se sin lön ökad derigenom, att en större
och högre beskattning skulle påläggas deras lärjungar. Dertill
kom det obehag, som måste väckas hos mig i egenskap af ledamot
i ett skolkollegium, enär jag ju såsom sådan måste känna mig
blifva pligtig att sjelf deltaga i taxerandet af skolans lärjungar.
Det möter ock icke ringa svårigheter vid en sådan beskattnings
verkställande, i all synnerhet då det skall afgöras, hvem som är
mindre bemedlad eller icke. Frågan om de medellösa åter, det må
man erkänna, är i de vanligaste fall ganska lätt att lösa. Men
då jag ytterligare betänkt det förslag, som här föreligger, så har
jag måst finna, att detta omfattar ett långt värdefullare intresse
än lärarnes enskilda behag eller obehag vid den beskattning, som
här omhandlas. Ty med denna beskattning vill man tillgodose ett
stort samhällsintresse, och för sådant ändamål frambära skolans
lärare, det vet jag, icke mindre villigt sina offer, än öfriga med¬
borgare frambära sina. Förändringar på ett håll nödvändiggöra
förändringar på ett annat. Man har förut i vårt land kunnat utan
all olägenhet berömma sig deraf, att man skänkt lärjungarne vid
våra läroverk en i det närmaste kostnadsfri undervisning. Men
herrarne erinra sig val, att läroverkens art och ställning nu till
icke ringa del blifvit en annan, än förhållandet var under det
1820 års skolstadga gälde. Från och med det att denna stadga
öfvergafs och nya stadganden blifvit utgifna gång efter annan,
har skolan mer och mer förändrats i den rigtning, att den icke
längre är en skola blott för bildandet af kyrkans och statens
tjensteman, utan äfven för medborgare i allmänhet. Särskildt har
den förändring i läroverkens organisation inträffat från och med
1873 års Riksdags beslut och den derpå grundade, skolstadgan, att
man måste säga, att de tre nedersta klasserna i våra elementar¬
läroverk icke egentligen skilja sig från våra folkskoleklasser. Det
är ju nemligen endast ett ämne, eller tyska språket, som utgör
hela skilnaden. Men från och med denna ordnings trädande i kraft
och tillämpning är det nu ock, som vi nödgats se våra nedersta
klasser öfverfylda af eu mängd lärjungar, som icke hafva' för af¬
sigt att fullfölja sin lärokurs genom hela läroverket, än mindre
att derefter fortgå till universiteten eller de högre läroanstalter,
Föreslagna
sliol afgift er,
(Forts.)
N:0 40.
40
Föreslagna
slcolafqifter.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj, f. m. .
för hvilka en fullständig elementarbildning finnes vara af nöden.
Med sådana barn hafva dock målsmännen i allt fall funnit för sitt
intresse gagneligt att till öfvermått, fylla särdeles den första och
dernäst den andra och den tredje klassen. Till följd deraf har
det på de senare åren icke blifvit möjligt att sköta dessa klasser
med de ordinarie lärarekrafter, som stått till buds. Det har tvärt¬
om som oftats blifvit nödigt att upprätta parallelklasser och. der¬
för se sig om efter lärare på extra ordinarie stat. Då nu jemte
andra olägenheter de år efter år växande kostnader, som derigenom
drabbat statsverket, till en ej oväsentlig del synas mig bland annat
väckt och stärkt allehanda godtyckliga funderingar på läroverkens
omorganisering uti en för landets framtida bildning skadlig rigt-
ning, så har jag ansett det vara på tiden, att i stället för den
latin och grekiska, som med 1820 års läroverksstadga tjente till
att afleda ett obehörigt lärjungetillopp från lärdomsskolan till
realskolan, nu införa högre terminsafgifter för samma ändamål.
Kunde man härigenom också nedsätta antalet elever i de högre
klasserna och derigenom äfven minska numerären i det med skäl
öfverklagade s. k. literära proletariatet, så mycket bättre. Den
ungdom, som jag sålunda anser böra utestängas från elementar¬
läroverken, behöfver derföre i våra dagar icke blifva blottstäld
för brist på erforderliga bildningstillfällen, då denna ju eger folk¬
skolan att tillgå, som synnerligast i städerna, hvarifrån just det
största tilloppet af ifrågavarande lärjungar inströmmar i elementar¬
läroverkets tre första klasser, befinner sig uti ett i allmänhet så
väl ordnadt skick, att den med fullt lika godt gagn, om ej med
bättre, kan af meranämnde gossar besökas, som de tre nedersta
klasserna i elementarläroverket.
Jag hemställer alltså om bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekman, Johan Jacob: Så vidt jag kunnat följa den
diskussion, som egt rum i denna fråga, hafva alla de talare, som
yttrat sig, erkänt behofvet af lönereglering för elementarlärarne;
och endast två talare hafva velat sammanställa denna löneregle¬
ring med en reform af läroverken. Om denna del af frågan anser
jag mig derföre icke behöfva yttra mig.
Men det är en annan fråga, om hvilken meningarne varit de¬
lade, i hvilken jag tillåter mig yttra några ord; och det är i af¬
seende på de föreslagna terminsafgifterna. I den frågan hafva så
många talare, hvilkas omdöme och erfarenhet, grundade på deras
samhällsställning, jag måste tillerkänna större värde än mitt eget
omdöme och min egen erfarenhet, yttrat en sådan tveksamhet, att
det icke vore underligt, om äfven jag kände mig derutinnan tvek¬
sam. Ingen af dem har dock sträckt sin tveksamhet så långt, att
han ansett sig böra motsätta sig Utskottets förslag. Och detta
vill jag icke heller göra, så mycket hellre som jag till fullo in¬
stämmer med den ärade talaren på bohuslänsbänken i hans ut¬
talande, att han hyste den höga tanke om Riksdagen, att, om
detta förslag antoges och funnes vid tillämpningen mindre ända¬
målsenligt, Riksdagen icke skall motsätta sig den ändring, som
41
N:0 40.
Lördagen den 6 Maj, f. m.
kan finnas af behofvet påkallad. Som Kammaren behagade finna,
har den komité, som utarbetat förslaget i denna fråga, icke före¬
slagit en sådan grund för frikallelse från terminsafgiften, som
Kongl. Maj:t och Utskottet sedan omfattat, utan hemstält att högst
25 procent af lärjungarne skulle kunna befrias från all afgift. Jag
tror visserligen, att detta förslag i viss mån hade kunnat vara
lämpligare, emedan jag tager för gifvet, att, om det blifvit an¬
taget, ingen behöft blifva utestängd på grund af medellöshet, åt¬
minstone icke någon af dem, som nu skulle af sådan orsak kunna
komma att blifva . det och som möjligen hade kunnat blifva en
prydnad för samhället och derigenom återgälda den förmån, som
han genom kostnadsfri undervisning erhållit. Men på de skäl, som
i främsta rummet blifvit af Herr Ecklesiastikministern och efter
honom äfven af andra talare framhållna, tror jag dock icke att
det gått an att antaga ett sådant förslag, just emedan det lärer
blifva en nödvändighet att motverka den strömning till elementar¬
läroverken af medellösa och mindre bemedlade lärjungar, som mer
och mer gör sig gällande. Om jag skulle våga uttala min en¬
skilda mening, grundad på iakttagelser af förhållandena vid Göte¬
borgs elementarläroverk, så föreställer jag mig icke, att den be¬
stämmelse, som Utskottet här föreslagit, skulle hindra den verkliga
förmågan att inkomma i läroverket och göra densamma gällande
till gagn för samhället, på samma gång som jag tror, att denna
bestämmelse skulle motverka, att medellösa och mindre bemedlade
lärjungar inkomma, hvilka på intet vis voro berättigade till kost¬
nadsfri undervisning. Deremot tror jag, att om terminsafgifter
blefve bestämda, säkerligen många förmögna föräldrar, hvilka nu
afhålla sig från att sända sina barn till läroverken, derföre att de
anse. sig icke berättigade att taga i anspråk den kostnadsfria un¬
dervisningen,^ då skulle komma att skicka dit sina barn. Och
derigenom, föreställer jag mig, komme minskningen i antalet af
medellösa och mindre bemedlade elever att till väsentlig del er¬
sättas af de förmögna föräldrars barn, hvilka i stället komme att
bevista läroverken.
Jag anhåller om bifall till den föredragna punkten; och kom¬
mer att rösta för bifall äfven till de följande.
Herr Schönbeck: Den stora tvekan, som visat sig hos
många af de män, hvilka här uttalat sig i den föreliggande frå¬
gan, och som deri ega en obestridlig insigt, denna tvekan har
äfven fattat mig; och då jag icke sjelf förmådde lösa densamma,
icke sjelf kunde komma till någon bestämdhet i detta afseende,
så har jag vändt mig till en af de män i Danmark, som der åt¬
njuta det största anseende till följd af sina insigter i läroverks¬
frågor, och som äfven gjort sig känd här i Sverige på grund af
den honom meddelade tillåtelsen att här öfvervara maturitets-
examina. Han sade, att han för sin del skulle på det allra hög¬
sta afråda från, att någon förhöjd afgift erlades för vinnande af
inträde i skolan. Han yttrade deremot, att, om en sådan afgift
skulle komma i fråga, den borde tralla endast de högre klasserna
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 40. 4
Föreslagna
skol afgift er.
(Forts.)
N:0 40.
42
Lördagen den 6 Maj, f. m.
Föreslagna
skolafqifter.
(Forts.)
såsom af en talare på kronobergsbänken redan blifvit anfördt.
För min del tror jag, mine Herrar, att det verkligen icke var lyck¬
ligt, då komitén, som både i uppdrag att upprätta förslag till
lönereglering för elementarlärarne, slutligen efter mycken tvekan
företog sig att hemställa om denna förhöjda inträdesafgift. Jag
tror att det varit lyckligare, om vid sida i af detta förslag jemväl
upprättats ett annat, i syfte att, då det visserligen icke kan för¬
nekas, att staten ensam icke bör bestrida alla utgifterna för ele¬
mentarläroverken, en del deraf inom de särskilda provinserna
eller länen hade bestridts genom anslag af landstingen och stä¬
derna. Något dermed jemförligt finnes i Danmark. I Danmark
äro endast elfva af staten ensamt understödda läroverk, och der¬
ibland endast ett i Köpenhamn på en befolkning af 260,000 men-
niskor, men jag bör tillägga, att i Köpenhamn finnas sju privata
läroverk, som ega dimittera till universitetet. Deremot finnas i
de flesta mindre städerna realskolor, och till dessa lemnar staten
1 3, staden V,. och kommunerna inom det distrikt, dit de höra, den
återstående tredjedelen af anslaget. Jag vet icke, hvarföre icke
ett sådant förslag skulle kunna framställas äfven hos oss.
I afseende på sjelfva hufvudfrågan vill jag för öfrigt verkligen
icke inlåta mig något vidare eller söka tillägga något till hvad
som redan är på ett, såsom det förekom mig, fullt öfverväldigande
sätt framstäldt af de båda talare, som derom yttrat sig och yrkat
afslag på den föredragna punkten, deri jag instämmar. Jag vill
blott här begagna tillfället att få i protokollet intagen en uppgift,
som förekommer i Utskottets utlåtande, och som egentligen icke
är något annat än ett återgifvande af ecklesiastikministerns an¬
förande till statsrådsprotokollet. Der heter det: “Ett nyligen af
Eders Kongl. Maj:t pröfvadt mål har fast min uppmärksamhet
derpå, att i åtskilliga lärarelöner ingår afkomst af prebendehemman,
jordlägenheter m. in., af hvilka åtminstone en del lärer vara stats¬
egendom." Det är märkligt, att genom ett enda sådant af Kongl.
Maj:t pröfvadt mål uppmärksamheten kommit att fästas på, att
åtskilliga dylika förhållanden ega rum. Detta har för enskilda
personer icke varit någon hemlighet, och vid 1876 års riksdag tog
jag mig friheten att i eu motion fästa uppmärksamheten derpå,
med anhållan att en skrifvelse derom skulle beslutas till Kongl.
Maj:t. 1 denna Kammare är man icke benägen för att aflåta
skrifvelse!' till Kongl. Maj:t, åtminstone förekommer det sällan så¬
dana beslut. Men den gången hade man att anföra ett alldeles
särskild! skäl emot en sådan Man sade: “detta är redan för
Kongl. Maj:t kändt; Kongl. Maj:t infordrade redan 1873 uppgifter
om dylika fall; frågan ligger redan under utredning och är före¬
mål för Kongl. Maj:ts pröfning." Jag kunde icke hafva något
att säga deremot. Nu visar det sig dock, att frågan ännu icke
är till fullo utredd. Det heter nemligen vidare i Herr Statsrådets
anförande: “Denna afkomst är uppskattad till visst belopp, som
inberäknas i den bestämda lönesumman, men understundom lärer
medföra ej obetydlig ekonomisk vinst för innehafvaren." Det var
verkligen icke någon obetydlig vinst, jag då upplyste Kammaren
Lördagen den 0 Maj, f. in. 43
om, att en innehafvare af en dylik tjenst skördade. Enligt den
uppgift, han sjelf lemnat på inkomsten af de prebendehemman,
han innehade, uppgick denna vinst till mer än dubbelt så stort
belopp, som vanliga rektorer åtnjuta i lön, och derutöfver hade
han äfven flera andra inkomster.
Vidare heter det i samma anförande: “En indragning till
statsverket af sådana hemman och lägenheter m. m., som af sta¬
ten blifvit i äldre tider för lärares aflönande anvisade, mot er¬
sättning i penningar till de belopp, hvartill de äro uppskattade,
synes mig vara eu konseqvens af de åtgärder i samma rigtning,
hvilka redan vidtagits. Skolstatens rätt till dessa hemman och
förmåner är dock, åtminstone i de flesta fall, af privilegii natur,
och fordras alltså för indragning deraf såväl Riksdagens som All¬
männa kyrkomötets bifall.“ I denna uppgift finner jag ett till¬
kännagifvande, att regeringen verkligen är betänkt på att taga
denna fråga om hand och skaffa sig en fullständig utredning deri,
på grund hvaraf regeringen må kunna redan vid nästa kyrko¬
möte göra framställning om indragning af sådana öfverflödiga
löner, hvilkas förändring är beroende af kyrkomötets bifall.
Här är redan taladt så oändligen mycket i frågan, att jag
icke vill längre upptaga tiden. Jag får likväl säga, att, i likhet
med flere talare i Andra Kammaren, har jag för min del funnit,
att frågan verkligen i flera fall hade kunnat vara föremål för
mera och fullständigare utredning än den erhållit så väl i Kongl.
Maj:ts proposition som i Utskottets förslag. Het är icke nämndt,
hvarken i Kongl. Maj:ts förslag eller Utskottets, huru man tänker
sig ordna förhållandet mellan folkskolan och lärdomsskola!!. En¬
ligt min tanke blifver folkskolan allt mer och mer det hufvudsak-
liga underlaget för lärdomsskolan; och jag är visserligen bland
dem, som till fullo inse behofvet af löneförhöjning åt lärarne vid
elementarläroverkan, men jag ser ett lika stort berättigande hos
lärarne i folkskolorna att få en högre aflöning. Och jag ser der¬
jemte, att det är ett större behof att få förhöjd aflöning för dessa
senare än för elementarlärarne.
En annan sak, som icke heller blifvit fullt utredd, är förhål¬
landet i lärdomsskolan mellan dem, som äro i tillfälle att erlägga
inträdesafgift, och de öfriga lärjungarné. Det är af en talare på
göteborgsbänken yttradt, att det vanligen visar sig vara halfva
antalet lärjungar å hvardera sidan; och jag tror, att denna beräk¬
ning är rigtig. Jag har äfven velat nämna, att jag för min del
önskat icke blott löneförhöjning åt elementarlärarne, utan äfven
direkta förändringar, icke i den inre organisationen af läroverket,
ty sådant hade nu icke kunnat komma i fråga, utan i afseende på
yttre förhållanden, bland annat, hvad som icke förekommer i
Kongl. Maj:ts proposition eller i de särskilda utskottsförslagen,
att vid denna förhöjning skulle fästas det vilkor, som i allmänhet
förekommit vid löneregleringar, nemligen att det icke skulle vara
tillåtet lärarne att vid sidan af sin undervisning handhafva någon
annan offentlig befattning eller att åtaga sig sådana enskilda upp¬
drag, som kunna verka menligt på deras verksamhet som lärare.
N:0 40.
Föreslagna
sholafqifter.
(Forts.)
N:0 40.
44
Föreslagna
skolafqifter.
(Forts.)
Lördagen den 6 Maj f. m.
Åtminstone tror jag att det vore af vigt, att, innan löneförhöjnin¬
gen uppföres på ordinarie stat, en sådan bestämmelse göres. Jag
känner lärare, som i mer än 20 år haft större inkomster af andra
göromål än de till tjenstebefattningen hörande, och det oaktadt
under tiden avancerat till högsta lönegraden. De äro icke få.
Det nämndes af en talare på skånebänken, att förhållandena
i ett hänseende skulle vara förändrade mot förr, och att det nu¬
mera högst sällan inträffar, att skolans tjensteman öfvergå till
kyrkans tjenst. Det är sant, att efter den löneförhöjning, som på
senare åren egt rum, det är sällan, som någon från skolan söker
sig till pastorat af andra eller tredje klassen; men deremot kan
jag med flera exempel från Skåne visa, att det är mycket vanligt,
att de till inkomsterna största pastoraten der under de sista åren
tilldelats skollärare. Det gjorda påståendet kan jag således icke
odeladt medgifva, utan det är blott de till inkomsterna mindre
pastoraten och i andra hänseenden mindre behagliga, som numera
icke sökas af skollärare.
Då nu regeringen är i tillfälle att inhemta de åsigter, som i
Riksdagen blifva uttalade, och jag fäster fullt förtroende till re¬
geringens löfte om nödiga och högst behöfliga reformer i skol¬
väsendet; och _ då jag derjemte eger kännedom om lärarnes behof
af löneförhöjning, och huru de nitiske och i sitt kall troget ver¬
kande deraf äro högligen förtjente: så kan jag icke finna mig till-
fredsstäld, vare sig af det förslag, som från regeringen utgått,
eller de af Utskottet och reservanterna framstälda, utan sluter
mig i det stället till de motiv och det förslag, som äro anförda
i Herr Wieselgrens i Andra Kammaren väckta motion: “att
Riksdagen, i afvaktan å regeringens åtgärder för fullständig ut¬
redning af ifrågavarande ärende, måtte för beredande af tillfällig
löneförbättring åt de vid allmänna läroverken samt de vid två-
och enklassiga pedagogierna anstälda lärare, i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med de i vederbörande statsrådsprotokoll föreslagna
grunder, å extra stat för år 1883 anvisa tillsammans 714,500
kronor."
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande moment under öfver-
läggningen^ yrkats dels bifall till Utskottets hemställan, dels ock
afsiag derå, hvarefter Herr Grefven och Talmannen gjorde pro¬
positioner enligt dessa yrkanden och förklarade sig finna proposi¬
tionen på bifall till Utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.
Friherre Klinckowström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af
följande lydelse:
Den, som bifaller mom. A) i punkten I af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 14 b, röstar
Lördagen den 6 Maj, f. m.
J 3. ;
45
X:o 40.
Den, det ej vill, röstar
Föreslagna
sholaföifter.
(Forta.)
Nej;
Vinner Nej, afslås momentet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—68;
Nej—28.
Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.
Herr vice Talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag anhåller att få påkalla Kammarens uppmärksamhet för ett
enskildt ärende. Till mig har blifvit öfverlemnadt en till Talman¬
nen i Första Kammaren stäld skrifvelse från det större Akade¬
miska Konsistoriet i Lund af följande innehåll:
Till Herr Talmannen för Riksdagens Första Kammare.
Herr Grefve och Talman!
Den nya Universitetsbyggnaden i Lund, till hvilken Riksda¬
gen täckts bevilja anslag, står snart färdig, vittnande om det
skydd och den uppmuntran, som den vetenskapliga forskningen och
den högre undervisningen i vårt land åtnjuter af Konung och
Riksdag. Redan nästkommande höst kan byggnaden tagas i be¬
gagnande, och invigningen af densamma kommer att ega rum å
dag, hvilken längre fram bestämmes af Hans Majestät Konungen,
som på Universitetets underdåniga förfrågan nådigt förklarat, att
han vid detta tillfälle ernar vara närvarande, dermed beredande
Universitetet en heder, som detsamma högt skattar och tacksamt
erkänner. Detta Hans Majestät Konungens nådiga löfte har hos
det Akademiska Konsistoriet väckt önskan att vid den enkla hög¬
tid, hvarmed denna invigning kommer att firas, äfven se närva¬
rande representanter af Riksdagen, utan hvars välvilliga frikostig¬
het denna byggnad icke kommit till stånd, och hos hvilken Uni¬
versitetet sedan lång tid tillbaka står i så stor förbindelse.
Det Akademiska Konsistoriet vänder sig derföre genom mig
till Eder, Herr Grefve och Talman, med ödmjuk anhållan, att Ni
måtte till Första Kammaren framföra denna Universitetets vörd-
nadsfulla åstundan, så att Universitetet vid detta tillfälle kan få
äran helsa så väl Eder, Herr Grefve och Talman, som de ombud,
hvilka komma af Kammaren att till dess representanter utses.
Första Kammarens Prof- 1882. N:o 40. 5
Jf:0 40.
46
Lördagen den 6 Maj, f. na.
När dagen för invigningen blir bestämd, skall jag hafva äran
att derom meddela underrättelse åt de delegerade.
Å det större Akademiska Konsistoriets vägnar:
Gustaf Ljunggren.
Lunds Universitets n. v. Eeotor.
J. Kreuger.
Lund den 26 April 1882.
Med anledning af denna skrifvelse hemställer jag, att Kam¬
maren behagade utse deputerade att närvara vid invigningsfesten.
Friherre De Greer: Med anledning af den utaf Herr vice
Talmannen upplästa inbjudningen och det förslag, han framstält,
tillåter jag mig föreslå, att Kammaren måtte besluta att vid ifråga¬
varande tillfälle låta sig representeras af Herr Talmannen och
Herr vice Talmannen samt tre deputerade, utsedde genom val den
dag, Talmannen dertill bestämmer.
På särskilda propositioner beslöts, att deputerade skulle utses
att å Kammarens vägnar närvara vid invigningen af den nya uni¬
versitetsbyggnaden i Lund samt att desse deputerade skulle bestå
af Talmannen, vice Talmannen och tre andra ledamöter af Kam¬
maren, hvilka skulle väljas å dag, som framdeles komme att be¬
stämmas.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
In Hd em
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1882.