RIKSDAGENS PROTOKOLL
1882. Första Kammaren. N:o I8.
Lördagen den 11 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.
Herr Statsrådet Themptander aflemnade Kongl. Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o med förslag till ny tulltaxa m. m.;
2:o angående nedsättning i bevillningen för utländske eller
andre bär i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpe-
diter; samt
3:o angående öfverlåtelse på Ingelstads och Jerrestads härads
tings- och fånghusbyggnadsskyldige invånare af eganderätten till
kronogatehuset N:r 16 Hammenhög.
Herr trefven och Talmannen mottog dessa propositioner med
förklarande att de skulle af Kammaren i grundlagsenlig ordning
behandlas.
Justerades protokollet för den 4 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5, angående hvitbets-
sockertillverkningsafgiften; och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning af väckt motion
om förändrad lydelse af 3 § i lagen angående eganderätt till skrift
den 10 Augusti 1877.
Första Kammarens Prof. 1882. N:o 18.
1
N:0 18.
2
Lördagen den 11 Mars.
Föredrogos och bordlädes de begge här ofvan först nämnda
Kong!, propositioner, som vid detta sammanträde till Kammaren
öfverlemnats.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Majds
denna dag öfverlemnade nådiga proposition till Riksdagen, angå¬
ende öfverlåtelse på Ingelstads och Jerrestads härads tings- och
fånghusbyggnadsskyldige invånare af eganderätten till kronogate-
huset N:o 16 Hammenhög.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 8 innevarande
Mars bordlagda utlåtande N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående J. Bergströms, W. Carlbergs, med
fleres, frikallande från borgensansvarighet för återbetalning aftvå
åt Vessman—Barkens jernvägsaktiebolag beviljade statslån.
Föredrogs och lades till handlingarne Bevillnings-Utskottets
den 8 i denna månad bordlagda memorial N:o 3, i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å lista punkten af Ut¬
skottets betänkande N:o 2 angående vilkoren för försäljning af
bränvin.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Bevillnings-Utskottets den 8 innevarande månad bordlagda, be¬
tänkande N:o 4, i anledning af Kongl. Maj-.ts nådiga proposition
angående med Frankrike afslutade nya handels- och sjöfartstrak-
tater; hvarjemte beslöts att detta betänkande skulle företagas till
behandling vid det sammanträde, som korame att hållas nästa
Onsdag.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att enligt mellan
Kamrarnes Talmän träffad öfverenskommelse omröstningar jem-
likt 65 § Riksdagsordningen bomme att Lördagen den 18 inne¬
varande Mars anställas öfver de voteringspropositioner, som dess¬
förinnan blifvit af båda Kamrarne godkända.
Föredrogos och biföllos Banko-Utskottets den 8 i denna må¬
nad bordlagda memorial:
lördagen den 11 Mars.
3
N:0 18.
Nio 4, i fråga om pension vid afskedstagande! åt Ombuds¬
mannen vid Riksbankens afdelningskontor i Göteborg C. F. Ja¬
cobsson ;
N:o 5, i fråga om afskrifning ur Riksbankens kufvudkontors
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och
N:o 6, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göte¬
borg räkenskaper af åtskilliga fordringar.
Föredrogs Lag-Utskottets den 8 innevarande Mars bordlagda Ändring af
utlåtande N.-o 23, i anledning af väckt motion om ändring af 3030 §■Konltur‘-‘
§ Konkurslagen. la9en■
Grefve Strömfelt: För att bringa 30 § Konkurslagen i när¬
maste öfverensstämmelse med 65 § Utsökningslagen har Utskottet
så tillvida instämt med motionären, att Utskottet ansett att den
bestämmelse, som finnes intagen i Utsökningslagen, att en gäl¬
denär, hvilkens tillgångar äro ytterst klena, skulle vara berättigad
att, jemte hvad till underhåll för en månad tarfvas, från boet
utbekomma och behålla nödiga arbetsredskap eller andra lösören,
dock ej öfver ett värde af 75 kronor, äfven bör införas i Kon¬
kurslagen. Såväl 65 § Utsökningslagen som 30 § Konkurslagen
finnas i Lag-Utskottets utlåtande intagna, den förra å första si¬
dan, den senare å sidan 2, och behöfva således icke af mig upp¬
läsas. Jag ber att få göra en kort jemförelse dem emellan. Båda
bestämma såsom vilkor för att en gäldenär skall få åtnjuta un¬
derhåll, att han icke skall kunna annorledes sig, sina barn och
sin hustru försörja eller att han saknar utväg till nödtorftigt
uppehälle; likaså, att under sådana förhållanden skola undantagas
nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och
oförsörjda barn. Vidare bestämmer Utsökningslagen, att för den
gäldenär, som saknar utväg till nödtorftigt uppehälle, skall af det
förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en
månad tarfvas. Konkurslagen deremot bestämmer, att en sådan
gäldenär skall åtnjuta underhåll i två månader.
Hvad nu först beträffar, att gäldenären vid utmätning skall
bekomma underhåll af sitt eget förråd, men vid konkurs af kon¬
kursboet, så betingas dessa stadganden af de olika förhållanden,
i hvilka gäldenären i de båda fallen står till egendomen. Vid
utmätning är gäldenären ännu i besittning af sin egendom; vid
konkurs har han afträdt sin egendom till borgenärerna, hvilka
medelst formen af konkursförvaltning hafva inträdt i besittning af
gäldenärens bo. I båda fallen är det dock meningen, att under¬
hållet skall utgå af gäldenärens egendom.
Hvad åter angår tidsskilnaden för underhållet, så betingas
denna af de olika omständigheter, hvari gäldenären genom utmät¬
ning och genom konkurs försattes. Vid utmätning, der under¬
hållet är bestämdt till en månad, har gäldenären ännu sin hand-
N:o 18.
4
Lördagen den 11 Mars.
Ändring af lings- och arbetsfrihet qvar, men vid konkurs, då underhållet ut-
30 § Konkurs-g^v un(jer ^vå månader, har han för viss tid blifvit beröfvad
(Forte.) denna frihet, alldenstund 19 § Konkurslagen säger: “Ej må, från
den dag, gäldenär gjort ansökning om sin egendoms afträdande
eller medgifvit borgenärs yrkande derom eller erhållit del af
Rättens beslut, det hans egendom afträdas skall, intilldess han
uppteckningen af sitt bo med ed fästat och boet till den, som,
efter hvad i 9 § sägs, förordnas att detsamma omhändertaga,
eller till gode män öfverlemnat, gäldenären sig från sitt hemvist
begifva vid andra tillfällen, än då han besöker den offentliga
gudstjensten, eller skall vid Rätten, eller annorstädes, för medde¬
lande af upplysningar rörande boet, på kallelse sig inställa.“
Denna tidsskilnad i underhållet har uppenbarligen sin grund deri,
att gäldenären vid konkurs beröfvas sin frihet och att han genom
den arrest, så att säga, som lagen under viss tid ålägger honom,
beröfvas möjligheten att bidraga till sitt och familjens uppe¬
hälle.
Så långt kunna dessa lagar anses vara öfverensstämmande,
men nu innehåller dessutom 65 § Utsökningslagen det tillägg, att
der ställningen för en gäldenär är så utblottad, att han saknar
utväg till nödtorftigt uppehälle, så skola arbetsredskap eller andra
lösören, dock ej öfver ett värde af 75 kronor, undantagas. Det
är detta stadgande, som saknas i Konkurslagen, och Utskottet
har lika litet som motionären kunnat inse, hvarför en gäldenär,
som icke har afträdt sina tillgångar till borgenärernas förnöjande,
skall af lagen vara försatt i en bättre ställning i afseende på för¬
mågan att bidraga till sitt och familjens underhåll, än den gäl¬
denär, som på eu gång afträdt all sin egendom till borgenärerna.
Utskottet har ansett detta icke vara öfverensstämmande med rätt¬
visa och billighet och derför kommit till det slut, som nyss här
upplästes och till hvilket jag anhåller om Kammarens bifall.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! En ledamot
af denna Kammare, hvilken afgifvit reservation mot Utskottets
betänkande, har uttalat en grundsats i fråga om lagförändringar,
som synes mig obetingadt rigtig och säkerligen ock torde vinna
denna Kammares bifall. Herr ledamoten Grefve Mörner har
nemligen yttrat, att lagförändringar ej böra vidtagas utan att
verkligt * behof deraf förefinnes. Godkännes denna grundsats, så
återstår för den, som vill åstadkomma en lagförändring, att visa,
att den är af behofvet påkallad. Med afseende på den nu före¬
slagna förändringen vågar jag bestrida sådant; den är icke af be¬
hofvet påkallad. Först och främst lär det ytterst sällan ifråga¬
komma, att en gäldenär, som är så fattig, att det för honom är
af vigt att få ur konkursboet utbekomma arbetsredskap eller an¬
dra lösören till ett värde af 75 kronor, blir försatt i konkurstill¬
stånd, ty antagligen räcka då tillgångarne icke till att betäcka
konkurskostnaderna, och 126 § Konkurslagen stadgar, att, då kon¬
kursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skall vidare behandling af konkurs-
Lördagen den 11 Mars.
5
N:0 18.
saken ej ega rum, derest ej inom trettio dagar borgenär eller gäl- Ändring af
denär visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning30 S konkurs-
äro att tillgå." Jag tror således icke, att någon klok borgenär (Forts.)
väcker fråga om att försätta en gäldenär med så ringa tillgångar
1 konkurstillstånd.
En villomening är det ock, att man anser förhållandena vid
utmätning och konkurs vara alldeles lika. Så är det icke! En
utmätning kommer plötsligt på; gäldenären blir helt oväntadt ut¬
satt för utmätningen och då är det rätt och billigt, att honom
iemnas några förmåner, som icke få förekomma vid konkurs.
Men i andra hänseenden är Konkurslagen lika mild som Utsök-
ningslagen, ty, såsom Utskottet upplyser, men motionären förtiger,
får gäldenären i begge fallen undantaga nödiga gång- och säng¬
kläder för sig, hustru och oförsörjda barn. Deremot är gäldenä¬
ren vid ett utmätningstillfälle ingalunda ovilkorligen berättigad
till underhåll. I 65 § Utsökningslagen står nemligen endast, att
“saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd,
som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad
tarfvas“, men finnes intet sådant förråd, så talar lagen ingalunda
om, att något inköp af såuant förråd för hans underhåll skall ega
rum. I sådana bon, hvarom här är fråga, lär aldrig finnas något
förråd, som räcker till underhåll för en månad. Deremot stadgar
Konkurslagen såsom regel, att gäldenären skall njuta underhåll i
2 månader, och denna tid kan blifva ytterligare utsträckt, der ej
inom nämnda tid bouppteckningen kan med ed fästas och boet till
gode män öfverlemnas. Endast i det fall, att han kan sjelf sig
försörja, gäller icke denna regel. Men hör han till den kategori,
som afses i motionen, lär han nog utfå sina arbetsredskap, enär
sådant säkerligen utgör en nödvändig förutsättning för möjlighe¬
ten, att han skall kunna sjelf försörja sig och boet sålunda undgå
den lagstadgade skyldigheten att i två månader underhålla honom.
Jag kan således icke finna, att den föreslagna förändringen är af
oehofvet påkallad.
Den svenska Riksdagen begagnar det parlamentariska initia¬
tivet i sådan utsträckning, att, jag vågar påstå det, eu frivillig
inskränkning af dess utöfning kunde vara af behofvet påkallad.
I synnerhet de, som hafva den tunga pligten att i Utskott bereda
dessa mångfaldiga och olikartade förslag om ändringar i lagen,
kunna af hjertat önska, att Riksdagen med mera hofsamhet be¬
gagnade sitt initiativ i den vägen, ty visst är att flertalet af de
förslag, som väckas, icke kunna få framgång, emedan de icke stå
i harmoni med den öfriga lagstiftningen. Deras förberedande be¬
handling i Utskott borttager mycken och dyrbar tid, som kunde
bättre användas på andra vigtigare ärenden. Från Frankrike lju¬
der samma klagan öfver missbruk af det parlamentariska initiati¬
vet. Detta bör icke saknas i någon representation, men det bör
med varsamhet och urskilning användas, hvilket jag tror att man
icke gör i vårt land. Derför är det af så mycket större vigt, att
man icke bifaller sådana förslag om lagförändringar, som icke äro
af verkligt behof påkallade.
N:0 18. 6
Lördagen den 11 Mars.
Ändring af
På dessa grunder får jag yrka afslag å Utskottets betän-
30 § Konkurs- j.ande
lagen.
(Forts.)
Herr Jöns Pehrsson: Det har uttalats af den siste tala¬
ren, ordföranden i Lag-Utskottet, att denna Kammare väl kommer
att afslå detta Utskottets förslag, och det går nog äfven så, efter¬
som han i allmänhet är sannspådd, men detta är icke något till¬
räckligt skäl för mig att låta betänkandet afsiås utan att deremot
nedlägga min ringa protest.
Vid den tid, då den nya Utsökningslagen antogs, gick Riks¬
dagen beredvilligt in på, att den fattige gäldenären icke skulle
helt och hållet utblottas, utan han skulle få hafva några materia-
lier qvar för att kunna försörja sig och de sina. Enligt Konkurs¬
lagen deremot får den fattige gäldenären icke behålla några ar¬
betsredskap, äfven om han lyckats att icke lemna någon särdeles
stor differens mellan sina skulder och tillgångar. Detta är icke
rättvist, och derför tror jag, att Utskottet i detta fall har handlat
välbetänkt, då det sökt att åstadkomma öfverensstämmelse mellan
de två lagarne, och jag tror för min del äfven, att Kammaren
handlade välbetänkt, om den bifölle Lag-Utskottets förslag.
Samme talare klagade, att så många omogna förslag väckas
och detta måtte äfven i allmänhet vara Lag-Utskottets åsigt, men
detta bevisar icke, att inga reformer äro erforderliga; och när nu
en sådan föreligger, som det enkla förståndet säger vara nyttig
och som Lag-Utskottet tillstyrkt, så är det väl icke skäl för Riks¬
dagen att afslå densamma. Jag yrkar derför bifall till Lag-
Utskottets förslag.
Herr Forssell, Otto Herman: Utskottet och motionären
hafva båda utgått från den förutsättningen, att det icke skulle
vara någon skilnad i gäldenärens ställning vid utmätning och hans
ställning vid konkurs, samt att utmätningssökanden står i samma
förhållande till honom, å ena sidan, som borgenärerna i konkurs,
å andra sidan. År den åsigten rigtig, så har Utskottet kommit
till rätt resultat. Men det finnes en väsentlig skilnad. I det fall,
då utmätning sökes, så försöker en af borgenärerna att få före¬
trädesrätt i tillgångarne framför de andra. Deri bör man söka
grunden, hvarför gäldenären icke kan få utblottas på allting; det
ä.r således icke blott för hans egen skull, utan äfven för hans
många andra borgenärers, som lagen har velat, att gäldenärens
ställning icke skall ändå mera försämras. Det är en väsentlig
skilnad mellan konkurs, der alla fordringsegarne på en gång komma
tillstädes, och utmätning, der eu fordringsägare söker att komma
före de andra. Det är derför icke förvånande, om lagstiftaren är
mildare vid utmätning än vid konkurs.
Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.
Herr Samzelius: Om det är sant, hvad Lagberedningen
yttrat, att det är lagstiftningens förnämsta uppgift att söka icke
huru den rike skall kunna blifva rikare, utan huru den fattige må
N:0 18.
Lördagen den 11 Mars. 7
blifva mindre fattig, så är denna fråga icke så obetydlig, som den Ändring af
vid första påseendet kan synas. Den rör nemligen den stora mas-30
san af folket. Den rör företrädesvis arbetarnes konkurser. Vid (Forts.')
sådana konkurser har det, efter hvad i Utskottet blifvit upplyst,
brukat så tillgå, att något underhåll icke lemnats, emedan gälde-
nären i regeln ansetts kunna försörja sig sjelf. Han har således
endast haft rättighet, enligt konkurslagen, att undantaga nödiga
gång- och sängkläder för sig, hustru och oförsörjda barn. Han
har icke haft rätt att utöfver dessa uttaga så mycket som en
säng, en soffa eller dylikt, icke ens sitt barns vagga, ty i lagen står
endast nödiga gång- och sängkläder. Att tillvägagå med sådan
hårdhet är stridande mot den humanitetsprincip, som gjort sig
gällande i lagstiftningen äfven hos andra folk och icke minst hos
folket på andra sidan Atlanten, der vid utmätning och konkurs
få undantagas effekter till vida större belopp än här blifvit ifråga¬
satt, ja till och med till ett värde af mer än 1,000 kronor. Med
den jemna kommunikation, som finnes mellan Amerika och Sverige,
så sprides allt mer och mer kännedomen om, huru mildt man be¬
handlar de fattiga der, och huru strängt de behandlas här. Denna
jemförelse är icke förmånlig för oss.
Hos arbetande höjas anspråk både befogade och obefogade.
Jag anser, att man bör tillmötesgå dem, som äro grundade på
rättvisa och billighet, på det man må ega styrka att motstå dem,
som sakna sådan grund. I Utsökningslagen har man sökt till¬
mötesgå deras billiga anspråk och icke ansett det vara skäl att
till förmån för några hårda fordringsegare utblotta den fattige
arbetaren till det yttersta och kasta honom på fattigvården. Jag-
tror också, att en af denna Kammares största uppgifter är att
företrädesvis bevaka de icke representerades rättigheter, att visa
att menniskovänliga känslor här tala åtminstone lika mycket som
i Medkammaren. Jag skulle derföre blifva mycket ledsen, om
Kammaren vid fattandet af beslut i denna fråga visar, att den
handlar i fullkomlig strid mot i fjor, då den biföll förslaget om,
att minimum, som skulle undantagas från beskattning, borde höjas
till 600 kronor, då Andra Kammaren bibehöll det nuvarande eller
400 kronor. Detta beslut visade nemligen, att Kammaren hade
en öppen blick för arbetarnes bästa.
Kär ett konkursbo är så obetydligt, att de redskap, som skulle
undantagas icke hafva högre värde än 75 kronor, så lär aldrig nå¬
gon utdelning till borgenärerna komma i fråga, utan alla tillgån-
garne åtgå till konkursomkostnader, och då frågar jag: är det icke
bättre att låta arbetaren behålla sin ringa egendom än att för¬
vandla den i protokollslösen och kallelsepenningar? Enligt min
tanke är detta vida bättre. Här i Stockholm har jag sett, huru
det vanligen tillgår. Här är man i allmänhet icke så hård, att
man tager bort det sista från arbetaren; menniskokärleken får
dervid supplera, hvad lagen är för sträng. Men det har uppgifvits
i Utskottet, att då en arbetare på landet försättes i konkurs, för¬
fara icke auktionsförrättare och andra vederbörande så humant,
utan der behöfver verkligen arbetaren skydd af lagen. Då så är,
N:0 18.
8
Lördagen den IX Mars.
Ändring af hemställer jag, huruvida icke de, som önska en lagförändring,
30 S^°enWrS’ ^afva uppvisat skal derför.
(Forts!) Ordföranden i Lag-Utskottet har framhållit, att man icke skall
ändra lagen utan verkligt behof. Jag bestrider ingalunda rigtig-
heten af denna sats; men det har ju visats ett verkligt behof af
denna lagförändring, på det man icke må kunna förfara med sådan
hårdhet, som nu i allmänhet begagnas vid de smärre konkurserna
i landsorten. Då Utskottets ordförande vidare sade, att man har
126 § i Konkurslagen att rätta sig efter, då tillgångarne i boet
icke räcka till konkursomkostnaderna, så vill jag påpeka, att denna
paragraf just visar, att man har tänkt sig det förhållandet, att
det blir konkurs äfven der tillgångarne äro ytterst obetydliga.
Men enligt detta stadgande företages icke afskrifningen af kon¬
kursen förr, än tillgångarne blifvit förvandlade till penningar och
det visat sig, att de icke räcka till omkostnaderna. Sedan man
sålunda utblotta! gäldenären, afskrifver man konkursen. Det före¬
kommer många konkurser hos oss, der man efter min tanke aldrig
bort .få skrida till konkurs.
Äfven i vårt grannland Norge har man visat sig om om de
mindre bemedlade. I deras konkurslag medgifves rätt att undan¬
taga gångkläder och andra ting, som för gäldenären och hans fa¬
milj äro oundgängligen nödvändiga; han kan sålunda få undantaga
bord, stolar o. s. v. I en lag af den 8 Maj 1869 stadgas dess¬
utom, att för gäld kunna icke utmätas gångkläder, som äro nödvän¬
diga för gäldenären och hans familj. Om han har familj att för¬
sörja, så kan han derjemte efter eget val undantaga den för den¬
samma oumbärliga egendomen till ett värde af 30 speciel’ motsvarande
120 kronor. Man har äfven utsträckt detta så, att om han vill
undantaga kreatur, t. ex. en ko, 4 får eller getter, så får han
äfven undantaga foder för dem, tills de kunna utsläppas på bete.
Om gäldenären är eu undantagsman, som uppnått en ålder af 60
år, så kan man icke fråntaga honom hans undantagsförmåner.
Man lemnar således icke borgenären rätt att utpressa gäldenären
till det yttersta.
Om nu här i Sverige borgenärerna vid ett tillfälle hafva tagit
från gäldenären allt, hvad han egen, så får fattigvården sedan taga ho¬
nom om hand. Jag kan icke finna, att detta är rigtigt; en för¬
fattning, som sådant medgifver, är bestämdt icke grundad på någon
sund lagstiftningsprincip, och förfarandet förråder så liten med¬
känsla för den fattige och mindre bemedlade, att det skulle vara
smärtsamt, om Kammaren nu skulle genom afslag å Lag-Utskottets
betänkande gifva bekräftelse på den enligt min åsigt origtiga före¬
ställningen, att denna Kammare icke har någon känsla för de fat¬
tigare klassernas behof.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan anhåller
om bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Om den förste ärade talaren hade af¬
vakta! reservantens yttrande, så hade troligen ingen annan behöft
Lördagen den 11 Mars.
9
N:o 18.
vederlägga hvad från den sidan blifvit anfördt, men då icke så Ändring af
skett, känner jag mig manad att säga några ord. 30 S Konkurs-
Reservanten yttrade, att denna förändring icke är nödig eller (Worts)
nyttig, emedan, sade han, “det går i alla fall till så, som härföre-
slagits11. Ja, det vill jag gerna antaga, att det gör, och att mild¬
het i förfaringssättet är rådande. Jag hade den äran att sitta i
det särskilda Utskott, som behandlade utsökningslagen, och der
dref jag den åsigten, som jag hemtat från andra länders lagstift¬
ning, att medellöse arbetare borde skyddas, och der fick jag af
dem, som stå de obemedlade närmast, det allra lifligaste under¬
stöd; och då bör det väl icke vara olämpligt att i Konkurslagen
införa det nu föreslagna stadgandet, som redan finnes i Utsöknings¬
lagen.
Om det går till så, som man påstår, kan det icke skada, att
det står i lagen, att det skall gå till så. Jag kan icke förstå,
hvad man kan hafva emot att genom detta tillägg bringa Konkurs¬
lagen i öfverensstämmelse med utsökningslagen. Det är möjligt,
att det vid konkurs tillgår på det uppgifna sättet, men man skall
komma i håg, att det är en väsentlig skilnad mellan sådana gäl-
denärer, som hafva många, under sina välmaktsdagar förvärfvade
vänner, och dem, som icke haft tillfälle att förskaffa sig dylika.
I förra fallet blir det nog bra, och der uppträder man, som om
fordringsegarne vore att klandra, och gäldenären framhålles såsom
martyr; men den kategori af gäldenärer, som här är i fråga, kan
icke alltid påräkna ett behandlingssätt, som grundar sig på men¬
niskokärlek, och derför anhåller jag, att Kammaren icke måtte
afslå ett så anspråkslöst tillägg som det nu föreslagna blott der¬
före, att det är anspråkslöst.
Innan jag lemnar ordet, begagnar jag tillfället att svara den
ärade ordföranden i Lag-Utskottet. Han behagade rigta en skarp
förebråelse mot de motionärer, som väcka förslag om lagförändrin¬
gar. Jag ber att få underrätta honom, att den mest berättigade
klagan, som allmänt spörjes mot vårt nuvarande representations¬
sätt, är att lagstiftningen icke följer med sin tid, och att vi hafva
många bristfälliga lagar, som de, hvilka ega förmågan dertill, dock
underlåta att förbättra.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Grefve Strömfelt: Lag-Utskottets ordförande förmenade, att
intet behof påkallat denna förändring. Jag känner för min del
icke till, om något sådant behof verkligen finnes; men motionären
har anfört, att fäll inträffat, då fordringsegaren hellre försatt gäl¬
denären i konkurs än att genom utmätning utsöka sin fordran,
emedan i förra fallet alla gäldenärens tillgångar kunde tagas, hvil-
ket genom utmätningsåtgärden icke kunde ske. Vidare upplystes
inom Lag-Utskottet af en ledamot från Andra Kammaren, att han
kände till ett fall, som utvisade att behof förefinnes.
Lag-Utskottets ordförande sade vidare, att om så svåra fal)
inträffade, finge väl barmhertigheten träda emellan. Jag tror väl
icke, att några så svåra fall kunnat framdragas, men detta, på-
Försia Kammarens Prof. 1882. N:o 18. 2
N:0 18.
10
Lördagen den 11 Mars.
Ändring af
30 § Konkurs
lagen.
(Forts.)
står jag, beror derpå, att hvarken utmätningsman eller borgenärer
'vågat vid svårare fall tolka ordet förråd i den inskränkta mening,
som Lag-Utskottets ordförande tager detsamma. Jag kan icke
uppfatta detta uttryck såsom han, utan anser, att ordet förråd
måste innefatta i sig alla möjliga förråd utan undantag, således
icke endast matförråd.
Vidare åberopade talaren den reservation, som finnes här vid
betänkandet fogad. — Ja, när han gjorde det, förvånade det mig
icke så mycket; men hade reservanten gjort det, skulle min för¬
våning varit mycket stor; ty han säger här, att vinsten af förän¬
dringen är ringa och att utlåtandet derför bör afslås; men ringa
förutsätter dock någon, och här om dagen, när han i en annan
lagfråga stod i opposition mot Lag-Utskottets ordförande, vill jag
minnas att han sade: om en förändring medför den ringaste vinst,
inser jag icke hvarför man icke skall taga den.
En annan ärad talare yttrade, att om gäldenärens ställning
icke är lika vid utmätning som vid konkurs, då har Utskottet rätt,
men han trodde sig kunna bevisa, att ställningen för honom redan
är lika, emedan Utsökningslagen lemnat den omnämnda föreskrif¬
ten mindre för gäldenärens än för de öfriga borgenärernas skull,
hvilkas rätt genom utmätningen blifvit rubbad. Jag ber att få
för Kammaren uppläsa några få ord, hvarmed Lagberedningen in¬
ledde sitt förslag till 1877 års utsökningslag. “Stadgandet i 65 §,
att gång- och sängkläder för gäldenär, hans hustru och oförsörjda
barn, och hvad af det i huset befintliga förråd till deras underhåll
i en månads tid tarfvas, äfvensom arbetsredskap skola vid utmät¬
ning undantagas, är framkalladt af mensklighet och sedlighet och
torde uppfylla hvad i förevarande hänseende billigtvis kan for¬
dras." Nu hemställer jag, huruvida det var mildhet mot borgenä¬
rerna, som framkallade detta. Jag tror det icke, men öfverlemnar
åt Herrarne, som antogo lagen af 1877, att bedöma detta.
Oaktadt Utskottet haft det missöde att råka i motsatt mening
med dess ärade och högst insigtsfull Herr ordförande, är det min
pligt, och den vill jag i det yttersta fullgöra, att anhålla om bi¬
fall dertill att en sådan bestämmelse, som här blifvit uppläst,
måtte få införas äfven i konkurslagen, och jag vågar att till Kam¬
maren ställa denna uppfordran i samma mensklighets och sedlig¬
hets namn, som gjorde att Kammaren antog 1877 års utsök¬
ningslag.
Grefve Mörner: Om mitt genmäle mot de ärade talare, som
försvarat Lag-Utskottets här framlagda förslag, blir ofullständigt,
så är det derföre att, ehuru dessa talare icke varit så fjerran från
mig och ej heller talat med dämpad stämma, det dock varit mig
omöjligt att fullständigt höra hvad de sagt till följd af de enskilda
samtal, som blandat sitt sorl med ljudet af deras röster.
Jag vill icke ingå i svaromål på hvad den ärade talaren på
kristianstadsbänken behagat yttra om denna Kammares känslor
med hänsyn till de mindre bemedlades behof. Det skulle varit
mig tungt, om jag deltagit i denna Kammares arbeten så många
Lördagen den 11 Mars.
11
Ji:o 18.
år, som jag gjort, och icke haft medvetande om, att äfven här Ändring af
klappa hjertan lika varmt som i någon annan församling i Sve-30 S£™l‘urs~
rige, en sak, som borde vara känd och erkänd åtminstone af Kärn- (p0rtsb
marens ledamöter och aldrig af dem kunna på något sätt ifråga¬
sättas.
Hvad sjelfva förslaget beträffar får jag säga, såsom jag sade
för några dagar sedan i en annan fråga, att förslaget icke är sär¬
deles stort, icke särdeles omfattande och icke en gång särdeles
vigtigt i och för sig sjelft, men det ligger något bakom, som gör 3
det litet vigtigare än hvad det synes vid första betraktande. Här
är en motionär, som behagar skrifva ned en motion; men på hvad
grund? Han åberopar ingen upplysning eller bevisning i saken,
utan han sätter sig att läsa några paragrafer och anser, att de
icke äro fullt i harmoni med hvarandra. Ja, då lagar icke stiftas
alla på en gång, utan i ett gammalt samhälle äro produkten af
olika tider och olika förhållanden, måste det inträffa, att icke alla
lagar äro till alla delar i full harmoni; men som båda de ifråga¬
varande lagarne äro jemförelsevis unga och, då Utsökningslagen
skrefs, man icke kan antaga att de, som dermed voro sysselsatta,
saknat kännedom om Konkurslagens innehåll och derför, ifall de
funnit det lämpligt, kunnat framkomma med förslag till ändring i
denna lag, så måste den befintliga olikheten hafva uppsåtligen
tillkommit. Skall då hvarje teoretisk motionärs förslag föranleda
en ändring i lagstiftningen, så frågar jag: hvad skola vi få qvar?
Jag anser, att hvarje land bör så länge det kan hålla på sina la¬
gar och icke vidtaga förändringar deri oftare än det behöfs eller
då man kan visa, att lagarne föranleda orättvisor, men icke blott
på grund af spekulativa funderingar, hvars värde kan vara gan¬
ska ringa. Nu är det så, att efter Utsökningslagen han gäldenä-
ren fä underhåll i en månad af det förråd, som i huset finnes,
hvarjemte han kan få taga undan arbetsredskap och andra lös¬
ören till ett värde af 75 kronor; men om icke något förråd finnes, får
han intet underhåll. Vid konkurs deremot skall gäldenären, der han
sig ej annorledes försörja kan, hafva underhåll af konkursboet i två
månader. Vid båda fallen får han jemväl undantaga modiga gång-
och sängkläder och till dessa lär väl äfven kunna räknas lakan
och måhända till och med sj elfva sängen.
Hvarför motsätter jag mig denna förändring? Det är derföre,
att jag icke vill, att våra lagar skola ändras godtyckligt; och det
land, som icke håller på sina lagar, men ändrar dem utan talande
skäl endast på grund af framkastade meningar, står på en dålig
grund i fråga om sin lagstiftning och kärleken till sin samhälls¬
ordning.
En ärad talare här till venster om mig har behagat fram¬
komma med klagomål om lagstiftningens långsamhet här i Sverige.
Om den ärade talaren ensam utgjorde Lag-Utskottet, vågar jag
påstå, att, så kära lagförändringar synas vara för honom, han
skulle afstyrka minst lika många förslag, som Lag-Utskottet gjort,
kanhända många flera. Jag vågar derföre betvifla, att lagstift¬
ningen skulle föras ett steg längre fram äfven under hans vår-
N:0 18.
Ändring af
30 § Konkurs■
lagen.
(Forts.)
12 Lördagen den 11 Mars.
elände och skyddande hand. Lagstiftning är ett ganska omfat¬
tande arbete och kan icke gå fort, och det är högst få, som der¬
till äro kompetente, ty bättrar man på ett håll, kan man stjelpa
på ett annat. Det fordras en genomträngande och djup inblick i
förhållandena, då det rör verklig lagstiftning. Mitt hufvudskål för
utslag, är, att jag önskar att lagförändringar icke vidtagas förr än
det visas, att för dem, på hvilka lagen tillämpas, lidanden upp¬
kommit. Jag bor sjelf på landet och har ganska god kännedom
om förhållandena, men några klagomål i detta fall har icke kom¬
mit till min kännedom.
För min del vågar jag tillstyrka utslag å Lag-Utskottets nu
framlagda förslag.
Herr Samzelius: Det är ju icke hvarje talare inom denna
Kammare beskärdt att lyckas tillvinna sig sådan uppmärksamhet
som den föregående talaren, så att hans yttranden kunna blifva
riktigt uppfattade; men jag har vid åtskilliga andra tillfällen fun¬
nit att, då han och jag varit öfverens — och det har icke visat
så sällan — han icke haft så svårt att uppfatta, hvad jag yttrat,
som nu varit händelsen.
Han har nu fullkomligt misstagit sig om mitt yttrande. Jag
har visst icke ifrågasatt, att denna Kammare icke visat medkänsla
för arbetsklassen, utan jag har tvärtom sagt, att den alltid visat
sådan, och att jag just derför väntade, att den äfven denna gång
skulle gifva ett ytterligare prof derpå, just såsom den gjorde det,
då den antog den nya Utsökningslagen vid 1877 års riksdag, och
dervid medgaf, att vid utmätning finge undantagas nödiga arbets¬
redskap till värde af 75 kronor. En konkurs är ingenting annat
än en generel utmätning, en utmätning af all gäldenärens egendom.
År det då icke rätt, att äfven vid en konkurs gäldenär må få åt¬
njuta samma rätt att undantaga en viss del af egendomen som
vid utmätning? Ben ärade talaren har sagt, att det icke vore
styrkt något behof af förändringen. Men på hvad sätt skulle det
vara styrkt? Skulle man taga två vittnen med sig och säga: vid
den och den konkursen har det inträffat förhållanden, som visat,
att en sådan förändrad lagbestämmelse varit önsklig? Det har
likväl af trovärdiga personer bland ledamöterna i Lag-Utskottet
blifvit ådagalagdt, att vid åtskilliga konkurser inom landets arbe¬
tande befolkning blifvit begångna rent utaf grymheter mot gälde-
närer, och jag är säker på att, om den ärade talaren der varit
borgenär, dylika grymheter der aldrig skulle hafva förelupit; ty
jag är öfvertygad om, att hos honom klappar nog ett så varmt
och deltagande hjerta, att han skulle varit den allra förste att
låta en stackars gäldenär få hafva, utom nödiga gång- och säng¬
kläder, äfven sina arbetsverktyg och sin säng i behåll. Men hvar¬
före icke då biträda stiftandet af en lag, som hindrar andra att
begå handlingar, dem man sjelf icke har känsla att utföra. Det
nämndes om “nödiga gång- och sängkläder11, och lian sade, att
han vore tveksam, om icke dit skulle kunna hänföras äfven sän¬
gen. Nej, det står .uttryckligen taladt allenast om “nödiga gång-
Lördagen den 11 Mars.
13
>'o 18.
och sängkläder" och ingenting annat, och de der små fordrings-
egarne äro nog, i likhet med herrar auktionister, så stränga, att
de taga ut det allra yttersta. Jag tviflar då på, att till “nödiga
gång- och sängkläder" kan höra annat, än hvad orden strängt
angifva, och att dessa ord icke kunna hindra, att de till och med
kunna taga vigselringen från gäldenären.
Här har vidare sagts: om förändringen varit behöflig, hvarför
har den då icke vidtagits år 1877? Jo, helt enkelt derför, att det
då handlade om att antaga en ny utsökning slag, men icke eu ny
konkurslag. Tillhör det då icke lagstiftningen att söka bringa sy¬
stem och enighet i det hela? Då nu en motionär har framkommit
med ett förslag i sådant syfte, är jag för min del honom derför
tacksam. Det är ty värr många förslag, som Lag-Utskottet haft
den ledsnaden att nödgas afstyrka. Jag är icke den förste att
tillstyrka lagförändringar, det torde Herrarne känna, eller att till¬
styrka sådana i onödan; men om vid något tillfälle någon motio¬
när funnit anledning att göra en framställning om lagförändring
och han för densamma anfört så goda skäl som i förevarande fall
är händelsen, då är det mig ett nöje att i Utskottet understödja
framställningen, så att den såsom lagförslag må framkomma till
Kammaren; och jag hoppas i detta fall, att Kammaren delar Ut¬
skottets uppfattning, att denna framställning icke är så obetydlig,
som åtskilliga talare velat låta påskina, ty den rör de mindre be¬
medlade, den rör massan af folket; och det är ingalunda någon
obetydlig sak att i handling ådagalägga hvad som icke bör, hvad
som icke far betviflas, nemligen att jemväl denne Kammare är ge¬
nomträngd af medkänsla för de mindre bemedlades väl.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till förevarande
utlåtande och sedan på afslag derå, och förklarades den förra pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter Kammaren åtskildes kl. 2 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Ändring af
JO § Konkurs¬
lagen.
(Forts.)
Första Kammarens Prat. 1882. N:o 18.
3