RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Första Kammaren. N:o 15.
Tisdagen den 28 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. */a 3 e. in.
Justerades protokollet för den 20 i denna månad.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:
N:o 8, i anledning åt' Kong], Maj:ts nådiga proposition med för¬
slag till lörändrad lydelse af §§ 59 och 64 i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet;
N:o 9, i anledning åt Kongl. Maj:ts nådiga proposition med för¬
slag till förordning angående upphörande af skyldighet för den, som
emot Hofrätts dom vill Konungen söka, att i visst fall träda i fän¬
gelse till sakens slut;
N:o 10, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med för¬
slag till förordning angående tillämpning å frälsemän af förordningen
den 8 November 1872, om ändring i lagens stadgaudeu angående
giftomannarätt; samt
N:o It, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angå¬
ende åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkan af ungskog
inom Vesterbottens län, m. in.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N o 13 a, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel.
Första Kammarens Prot. 1882. N:o IS.
1
N:o 15.
2
Onsdagen den 1 Mara.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets den 25 innevarande Februari bordlagda utlåtanden
Nås 19—22 och Bevillnings-Utskottets samma dag bordlagda be¬
tänkande N:o 2.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af Herr grefven och Talmannen beslöts, att
Stats-Utskottets utlåtande N:o 13 a skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan lör nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes.
In tidem
A. von Krusenstjerna.
Onsdagen den 1 Mars.
Kammaren sammanträdde kl 11 f. m.
Justerades protokollet för den 22 sistlidne Februari.
Tidighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr KönigsfeMt
under 10 dagar från och med morgondagen.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda utlåtanden:
N:o 18, i anledning af väckt motion i fråga om underdomsto-
larnes ombildning.
N:o 19, i anledning af väckt motion om ändring i 99 § kon¬
kurslagen; och
N:o 20, i anledning af väckt motion angående utarbetande åt
förslag till ny sjölag.
Onsdagen den 1 Mars.
3
N:o 15.
Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran Stats¬
utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande N:o 13 a, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut-
skottets den 25 och 28 nästlidne Februari bordlagda utlåtande N:o 19,
anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse an¬
gående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1879.
§ 1.
Lades till handlingarne.
§3.
Herr Hasselrot: Vid förevarande punkt skall jag tillåta mig att
i korthet framställa några erinringar. Anmärkningen i fråga afser
räkenskaperna för Kong!, flottans station här i Stockholm och går
ut derpå, att vid upphandlingar på annat sätt än medelst auktion
vid verifikationerna borde fogas uppgift, huruvida flera anbud in¬
fordrats, utan att likväl samtliga anbuden beköfde biläggas, äfvensom
att i räkenskaperna borde lemnas hänvisning, hvarest om leveranser
upprättade kontrakt kunde återfinnas. I anledning häraf har varfs-
chefen vid nämnda station erinrat, bland annat, att all upphandling
verkstäldes enligt reglementets föreskrift genom otfentlig auktion,
medelst anbud eller under hand, och att, vid upphandlingar medelst
anbud, den underordnade person eller myndighet, som begärt upp¬
handlingen, infordrade anbuden, af hvilka det billigaste och för kronan
fördelaktigaste tillstyrktes och etter anbudens pröfning af varfs-
chefen antoges samt derefter ensamt bilades leverantörens räkning,
enär äfven öfriga anbuds biläggande skulle onödigtvis och utan
ändamål i betydlig grad öka räkenskapernas redan derförutan an¬
senliga omfång. Statsrevisorerne hafva icke heller påyrkat någon
sådan åtgärd, som att anbuden skulle bifogas räkenskaperna, utan
helt enkelt ifrågasatt, att vid räkenskaperna skall fogas uppgift om
ett eller flera anbud blifvit infordrade. Detta hafva de uttryckligen
sagt genom de tillagda orden: »utan att likväl samtliga anbuden
behöfde biläggas». — Jag frågar nu: hvartill skulle en sådan åtgärd
tjena? Om någon anledning förefunnits — derom dock hvarken direkt
eller indirekt någon antydning blifvit gjord — att vid ett eller annat
tillfälle kronans rätt och bästa icke blifvit tillbörligen tillgodosedt,
hade det, efter mitt förmenande, varit rigtigt och lämpligt att ifråga¬
sätta föreskrift derom, att flera anbud verkligen skulle infordras och
att dessa anbud borde biläggas räkenskaperna, så att man kunde
jemföra dem med hvarandra; ty endast på detta sätt kan en sådan
kontroll, som revisorerne synas hafva afsett, utöfvas deröfver, att
Angående
räkenska¬
perna vid
flottans
station i
Stockholm.
N:o 15.
4
Onsdagen den 1 Mars.
Angående
räkenska-
pf.rua vid
flottans
station i
Stockholm.
(Forts.)
kronans rätt blir tillgodosedd, men ingalunda genom att blott upp¬
gift meddelas, huruvida ett eller flera anbud blifvit infordrade.
Om således å ena sidan en föreskrift af den beskaffenhet, här
blifvit ifrågasatt, icke skulle medföra något gagn, så kan å andra
sidan aflåtande! af den föreslagna skrifvelsen lända till icke ringa
olägenhet. Förr i verlden skedde alla upphandlingar af förnöden¬
heter för flottans stationer medelst offentlig auktion, och då var
naturligtvis kontrollen så fullständig och noggrann som möjligt. Men
man fann likväl snart, att leverantörerne lärde sig att på förhand
träffa aftal sins emellan om delning af leveranserna och sålunda höja
priset. Detta hade naturligtvis till följd, att kronan ofta nog fick
betala åtskilligt högre pris än af förhållandena eljest påkallades.
För att ordna stationens förvaltning på ett så att säga mera affärs-
messigt sätt infördes då i reglementet ett stadgande, som berättigade
vederbörande att upphandla varor icke endast medelst offentlig
auktion, som dock fortfarande begagnas vid alla större leveranser,
utan äfven genom infordrande af anbud och under hand. Derefter
har äfven visat sig, att ett sådant tillvägagående varit mycket för¬
delaktigt för kronan i ekonomiskt hänseende.
Vidare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på den omstän¬
dighet, att varfschefsbeställningen vid flottans härvarande station icke
är någon fast anställning, utan att Kongl. Maj:t till densamma endast
tills vidare kommenderar den officer, som anses lämpligast och dertill
bäst passande. Då det naturligtvis i första hand ligger i Kongl.
Maj:ts intresse, att denna förvaltning ordnas och ledes så, att den
lemnar ett godt resultat, lär det väl äfven vara uppenbart, att Kongl.
Maja, derest ett motsatt förhållande inträffar, skiljer innehafvaren
af varf chefsbefattningen derifrån och ditsätter någon annan mera
lämplig; och härutinnan anser jag ligga den bästa och lämpligaste
kontroll i förevarande hänseende. Om emellertid Riksdagen no skulle
till Kongl. Maj:t frambära hvad Utskottet i sådant hänseende före¬
slagit, är det icke osannolikt, att vederbörande skulle tolka detta
såsom ett klander mot det sätt, hvarpå de hittills gått till väga,
och ingalunda omöjligt, att de för att för framtiden undgå sådant
klander och dermed törenadt obehag hädanefter gjorde alla upp¬
handlingar medelst offentlig auktion; och då vore vi på detta sätt
åter inne i det gamla, af erfarenheten utdömda och för kronan icke
fördelaktiga förfaringssättet.
Den senare delen af ifrågavarande anmärkning synes mig vara
af ännu mera oväsentlig art. Der tillstyrka revisorerne, att i räken¬
skaperna bör lemnas hänvisning, hvarest om leveranser upprättade
kontrakt kunna återfinnas. Då ett upphandlingskontrakt endast afser
eu enda leverans, bifogas detta alltid utbetalningsordern; men då
kontraktet afser flera leveranser att liqvideras på olika tider, kan
sådant naturligtvis icke ega rum. Det kontrakt, leverantören har,
lemnar han icke från sig förr än han fått sin fulla betalning och
stationens exemplar af kontraktet kan stationen lika litet vara af
med förr än leveransen skett. Således kan något kontrakt i original
icke bifogas någon annan af de olika utbetalningsorderna än den
sista. Derför hafva revisorerne äfven endast ifrågasatt att vid tidigare
Onsdagen den 1 Mars.
5 N:o 15.
utbetalningar en hänvisning skulle lernnas till den plats, der kon¬
traktet kunde återfinnas. Detta vore äfven mycket lätt och lämpligt,
derest räkenskaperna fortfarande förvarades på samma ställe. Så är
emellertid icke förhållandet. Varfschefen upplyser, att från räkenskaps-
kontoret vid stationen i Stockholm räkenskaperna för hvarje månad
öfverlemnas till Kongl. Marinförvaltningen. Vid sådant förhållande
är det icke möjligt att i räkenskaperna rörande den första utbetal¬
ningen hänvisa till den plats, der kontraktet sedermera kan åter¬
finnas. Den ifrågasatta föreskriften är sålunda omöjlig att efter¬
komma. Enda sättet för ernående af den kontroll, man här önskar
vinna, vore, så vidt jag förstår, att vid första utbetalningen bilägga
en afskrift af leveranskontraktet. Något sådant är emellertid icke
nu ifrågasatt och en ändring i denna rigtning lär icke heller nu
kunna ske. För öfrigt 'ber jag att få anmärka, att redan nu ligger
vid hvarje utbetalningspost en räkning på hvad som skall utbetalas
och på denna räkning finnes ufficielt intyg af vederbörande tjenste¬
man, att den är rigtig och således öfverensstämmande med kon¬
traktet. Äro revisorerne icke nöjde med denna anteckning, lära de
icke heller godkänna tjenstemannens vidimation af kontraktet, så att
då står man på samma punkt äfven om den åtgärd vidtoges, jag
ofvan antydt.
Om nu så är, att den sist ifrågasatta åtgärden, hänvisning till
hvar kontraktet i senare räkenskaper skall återfinnas, är svår eller
omöjlig att genomföra och den första föreskriften, utan att medföra
något väsentligt gagn, skulle kunna orsaka icke ringa olägenhet,
måste jag ju gerna se, om Kammaren ville låta anmärkningen i
sin helhet förfalla, och det så mycket hellre, som väl näppeligen
någonsin tillförene från Riksdagens sida till Kongl. Maj:t framburits
en anmäkning af så ringa betydenhet som denna. Oviss som jag
emellertid är om denna min uppfattning kommer att vinna något
understöd i Kammaren, vill jag för närvarande icke göra något
yrkande.
Herr Wallenberg: I nu ifrågavarande punkt af Stats-Utskottets
utlåtande förekommer ett förslag i syfte att återgå till ett system,
som Riksdagen förut öfvergifvit genom meddelande af tillåtelse att
göra uppköp för kronans räkning uuder hand. Man tyckes vilja för
formens skull försämra kronans rätt att vid smärre upphandlingar
erhålla de billigaste prisen, hvilka helt säkert kronan vetat för¬
skaffa sig under den tid, nu gällande bestämmelser fått vara orubbade.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, huruledes en sådan upp¬
handling tillgår. Sedan behofvet blifvit anmäldt, afgöres frågan om
dess tillgodoseende, icke ensidigt af varfschefen, utan af honom till¬
sammans med den departementschef, saken angår, som är marin-
ingeniören för konstruktionsarbeten, ekipagemästaren för varfsarbeten
och tygmästaren för artilleribehofven. Således måste man förutsätta,
för att en oärlighet skall kunna ega rum, att två officerare och en
leverantör derom blifva eniga. Och hvilka belopp är här fråga om?
Alla de större upphandlingarne uppgöras genom kontrakt med Marin-
förvaltningen; och det är just för att undvika en mängd dermed
Angående
räkenska¬
perna vid
flottans
station i
Stockholm.
(Forts.)
N:o 15.
6
Onsdagen den 1 Mars.
Angående
räkenska¬
perna vid
flottans
station i
Stockholm
(Forts.)
förenade kostnader och omgångar, man tillåtit uppbaudlingarne un¬
der hand.
För öfrigt vill jag fråga, hvarför, då eu underdånig skrifvelse
föreslås att afgå från Riksdagen till Kongl. Maj:t, deri begäres
allenast en separat föreskrift för flottans station i Stockholm. Har
förvaltningen der gjort sig saker till någon skälig misstanke i något
hänseende framför den likartade förvaltningen i Karlskrona. Åtminstone
känner icke jag något ditåt och det lär väl ej heller vara Stats¬
utskottets mening att pricka aktade embetsman, utan allt torde komma
sig deraf, att man kopierat revisorernes mindre välbetänkta fram¬
ställning. Jag nödgas således hos Herr Talmannen anhålla om pro¬
position på utslag ä Stats-Utskottets framställning i denna punkt.
Herr Montgomery-Oederhielm: Jag skall be att först få be¬
svara den näst föregående talarens sista anmärkning, emedan den
är lättast att besvara. Han frågade, hvarför i skrifvelseförslaget
endast talades om flottans station i Stockholm och icke om alla
stationer. Det är derför att revisorernes anmärkning afsett allenast
Stockholms station och att Stats-Utskottet icke kunnat utsträcka sitt
skrifvelseförslag till annat än hvad i revisorernes berättelse blifvit
anmärkt.
För öfrigt synes mig, att man på grund af den utredning, den
förste talaren lernnat och till hvilken jag i mänga fall skall repliera,
bör komma till det resultat, hvartill Utskottet kommit, och icke till
det, att den af Utskottet föreslagna åtgärden skulle vara obefogad.
Så länge instruktionen för Riksdagens revisorer i första punkten
innehåller, att revisorerne skola tillse, det dem i behörig ordning
tillhandahållas alla de Kongl. bref, protokoll och handlingar, utan
undantag, på hvilka i samma punkt nämnda räkenskaper och be¬
rättelser sig grunda, är det gifvet, att revisorerne hafva rätt att
fordra och äro skyldige att tillse, att dessa handlingar finnas i den
ordning instruktionen för hvarje embetsverk föreskrifver. Nu hafva
revisorerne vid granskning af räkenskaperna för flottans station i
Stockholm anmärkt, att vid verifikationerna till upphandlingar på
annat sätt än auktion icke fogats uppgift, huruvida flera anbud in¬
fordrats. Det åligger förvaltningen att infordra flera anbud, men
huruvida så skett eller icke, synes ej af några vid räkenskaperna
fogade handlingar. Det är detta revisorerne anmärkt, icke endast
nu, utan äfven vid föregående revisioner. Denna revisorernes fordran
synes kunna särdeles lätt uppfyllas derigenom att inför förvalt¬
ningen hålles ett protokoll, hvari upptagas alla de anbud, som in¬
fordrats, och förvaltningens beslut om antagande af ett utaf dessa
anbud. I afseende på denna förvaltningens åtgärd att antaga det
eller det anbudet har icke framstälts någon anmärkning, utan reviso¬
rernes framställning går endast derpå ut, att man må kunna se, att
föreskriften om infordrande af anbud blifvit iakttagen, och jag tror,
att revisorerne icke saknat skäl att göra denna framställning.
Sådan är äfven min uppfattning om den andra anmärkningen,
att i räkenskaperna icke lemnats hänvisning, hvarest kontrakt om
leveranser kunde återfinnas. Äfven denna anmärkning påkallar endast
Onsdagen den 1 Mars.
7 N:o 15.
en lätt verkstäld åtgärd, som emellertid skulle bidraga till reda i Angående
räkenskaperna och i synnerhet i betydlig man underlätta revisorernes
arbete för att återfinna verifikationerna till de räkenskaper, de halva
att genomgå. station i
Dessa anmärkningar äro icke af någon särdeles vigt. Det är Stockholm.
emellertid revisorernes skyldighet att för Riksdagen framlägga, hvad (Forte.)
de anse anmärkningsvärd^ och då man funnit, att de hafva skäl för
sina anmärkningar, måste man äfven låta deras anmärkningar komma
till den rätt, de kunna hafva. Det är eu stor lycka, det våra för¬
hållanden i allmänhet äro sådana, att revisorernes anmärkningar
äro af så lindrig beskaffenhet, som de äro. Deröfver har man allt
skäl att vara nöjd, och för ingen del bör man klaga öfver att an-
märkningarne äro så obetydliga. — Den åt Utskottet föreslagna skrit-
velsen tror jag, som sagdt, icke sakna skäl och tillstyrker derföre
bifall till densamma.
Herr Widén: Sodan den föregående talaren haft ordet och efter
min tanke fullt tillfredsställande besvarat de anmärkningar, som emot
Utskottets förslag blifvit framstälda, anser jag mig böra inskränka
mitt yttrande dertill, att jag endast får förklara, att jag, i likhet
med honom, funnit revisorernes anmärkning hafva göda skäl för
sig och att eu skrifvelse, på sätt Stats-Utskottet hemstält, är alldeles
i sin ordning och således bör af Kammaren bifallas.
Herr Nordeufelt: Utskottet var icke alldeles enigt i denna
fråga, ty Grefve Lagerberg och jag gjorde lifliga, om ock fåfänga
försök att afböja detta skrifvelseförslag. Jag hemställer nu ock till
Kammaren, om det kan vara skäl att skrifva i ett sådant rent admi¬
nistrativt ärende som detta. Skrifvelsen förutsätter nemligen, att
varfschefsembetet skulle bryta mot gällande föreskrifter. Föreskrift
finnes derom, att flera anbud skola infordras, och i skrifvelsen sägs,
att det skall visas, att så skett, och att hänvisning bör lemnas, hvar
anbuden kunna återfinnas. Men man behöfver icke gå längre än till
varfschefsexpcditionen för att få upplysning om hvad som passerat.
Naturligtvis går så till i praktiken, att man skrifver till åtskilliga
personer, som man vet kunna väl fullgöra den leverans, hvarom
fråga är; så erhållas åtskilliga svar och möjligen förekommer i ett
eller annat åt dessa svar någon omständighet, som gör att man
skrifver ånyo. Det blir eu hel korrespondens, som på räkuingarne
skulle kräfva eu mängd hänvisningar till varfschefens brefbok. Och
hvartill skulle allt detta gagna? Om det är något särskild! fall som
revisorerne anse olägligt behandladt, är ingenting enklare än att
begära få se de infordrade anbuden. Jag kan således icke inse, att
något vinnes genom den ifrågasatta åtgärden, men räkenskaperna
skulle derigenom belastas med flere onödiga anteckningar och en
mängd svårigheter skulle framkallas, som helst böra undvikas.
Huruledes man skall kunna lemna hänvisning om, hvar ett kon-
rakt må återfinnas, då man icke vet, hvar det slutligen hamnar,
törstår jag icke. Ett sådant leveranskontrakt kan vara upprättadt
för ett år eller mera. Dess bestämmelser kunna börja att gälla i midten
N:o 15.
8
Onsdagen den 1 Mars.
Angående af ett år och räcka öfver det andra eller längre; men förr än leve-
pernavid raust^en ar ,ve^ man icke hvar kontraktet till sist hamnar. Ett
flottans an,iat och lämpligare sätt att gå till väga än det föreslagna vore
station i då att vid hvarje förskottsbetalning eller liqvid i afräkning eller åt-
stockholm. minstone vid den första afbetalningen bifoga räkenskaperna en af¬
korta.) skrift af leveranskontraktet. Men hvartill skulle äfven det tjena;?
Kontraktet finnes ju alltid att tillgå, och vilja revisorerne so deit,
behöfva de blott tillkännagifva denna sin önskan.
Då jag, såsom redan blifvit nämndt, anser frågan vara af den
natur, att icke Riksdagen bör sig dermed befatta, yrkar jag, att Kam-
maren ville lata bero vid revisorernes förevarande anmärkning och
afslå skrifvelseförslaget.
Friherre af Ugglas: Det må väl vara sant att, såsom Herr
Montgomery-Cederhielm anmärkt, revisorerne på grund af sin in¬
struktion kunna hafva rättighet att framställa en sådan anmärkning
som den förevarande; men å andra sidan måtte det vara Riksdagens
rättighet att finna anmärkningen icke böra till någon åtgärd för¬
anleda, och då revisorerne halt den erfarenhet från förra riksdagen,
att Riksdagen icke ville fästa sig vid den äfven då framstälda an¬
märkningen, synes mig som om Stats-Utskottet nu allt för väl kunnat
underlåta att anmäla den för Riksdagen. Af sidan 3 § 2 uti Ut¬
skottets utlåtande synes, att Riksdagens är 1880 församlade revi¬
sorer gjorde samma anmärkning, som 1881 års revisorer nu frarn-
stält. Öfver ben förra anmärkningen hördes vederbörande och Riks¬
dagen lät då bero vid den afgifva förklaringen. Kan det vid sådant
förhållande vara skäl att nu år 1881 åter upptaga samma anmärk¬
ning och derom fatta ett annat beslut? Jag kan icke finna något
skäl dertill, och då Herrar Hasselrot och Wallenberg så tydligt
ådagalagt, att första delen af anmärkningen skulle kunna lända sna¬
rare till skada än till någon fördel för kronan och att den senare
delen är, om icke omöjlig, åtminstone ytterst svår att tillämpa, så
hemställer jag, att Kammaren behagade afslå den nu föredragna
punkten.
Herr Wallenberg: Den föregående talaren har besvarat Herr
Montgomery-Cederhielms yttrande, att revisorerne skulle hafva rättig¬
het att skrifva hvad de vilja och på grund af sin instruktion anse
sig böra skrifva. Detta lärer ingen vilja bestrida och jag delar hans
åsigt äfven i det afseendet, att det är lyckligt, att de endast hafva
så betydelselösa saker att skrifva om som den förevarande; men jag
kan icke finna någon anledning för Riksdagen att underskrifva allt
hvad revisorerne behaga skrifva. Det vore att föra oss tillbaka till
det bekanta förhållande, som statistikern och öfversten af Forssell så
rigtigt skildrade, då han säde, att »Sverige är ett land, der man de-
penserar 11 kronor för att få veta, hvart den 12:te tagit vägen». —
Om vi nu i någon mån kommit ifrån det förfaringssättet och vi icke
hafva anledning att misstro redbare embetsmäns utöfning af sina be¬
fattningar, så får jag säga, att det skadar mera än det gagnar, om
revisorerne befatta sig med sådana anmärkningar som den ifråga-
Onsdagen den 1 Mars.
9 N:<> 15.
varande. Det gläder mig, att det inom Stats-Utskottet funnits leda- Angående
möter, som nu förfäktat samma åsigt, som Riksdagen i ämnet förut räkenska-
Uttalat. perna vid
Jlottans
station i
Herr Ev ers: Det förefaller mig, som om de anmärkningar, kvilka Stockholm.
åtskilliga talare här gjort emot Stats-Utskottets Utlåtande, föranledts (Forts.)
af någon missuppfattning å deras sida. Revisorerne hafva icke gjort
någon anmärkning emot göromålens skötande inom den förvaltnings¬
gren, som här afses, utan endast begärt, att Riksdagen ville i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att från vederbörande hänvisning
måtte meddelas, vare sig genom något protokoll eller på annat sätt,
huruvida flera anbud blifvit infordrade eller ej, allt i enlighet med
de bestämmelser och föreskrifter i detta afseende, som äro gällande
för såväl Marinförvaltningen som andra verk. Hvad revisorerne ön¬
ska är endast en hänvisning, i ena fallet till ett protokoll och i det
andra till ett kontrakt eller en afskrift af ett sådant, hvilket allt
synes vara en ganska rimlig begäran. Jag ber för min del fä pro¬
testera mot den uppfattningen, att detta skulle innebära något klan¬
der mot förvaltningen, och på de skäl, som af Herr Montgomery-
Cederhielm framställs, anhåller jag om bifall till punkten.
Herr Wallenberg: Emot den siste ärade talaren måste jag
erinra, att det är en anmärkning och en anmärkning, som har bra
mycket tycke af en prickning. Detta är så mycket tydligare, som
det i hela motiveringen ligger ett klander öfver ett förfaringssätt,
som icke kan betraktas såsom någon öfverträdelse af reglementet,
och detta klander är eu opinionsyttring af statsrevisorerne. Det
förefaller mig, som om här funnes ett visst syskontycke med en
fråga, som vi behandlade i Lördagens sammanträde. Der talades om
en viss »tvekan» och der skulle icke heller afses någon anmärkning;
men för min del anser jag det så, och de, hvilka frågan gäller, komma
också att anse det som en anmärkning och ett klander med anled¬
ning af deras redliga förfaringssätt.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr (trefven och Tal
mannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till Utskottets förevarande hemställan och sedan på afslag
derå, samt förklarade sig finna den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Stats-Utskottets i § 2 af utlåtandet N:o 19
gjorda hemställan, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
N:o 15.
Angående
räkenska¬
perna vid
flottans
station i
Stockholm.
(Forts.)
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
10 Onsdagen den 1 Mars.
Vinner Nej, afslås berörda hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—37;
Nej—35.
§ 3.
Herr vice Talmannen: IJti den nu föredragna punkten erinrar
Stats-Utskottet derom, att Kiksdagens år 1879 församlade revisorer i
§ 1 af deras berättelse rörande Ultima landtbruksinstitut framhållit
önskvärdheten deraf att, till vinnande af lättare öfverskådlighet och
jemförelse, vid båda landtbruksinstituten bokföringen mätte ordnas,
så vidt möjligt, på enahanda sätt och bokslutet ställas på samma
tid. Med anledning häraf afgaf Ultima landtbruk,sinstituts styrelse,
såsom vanligt, sin förklaring; men i Stats-Utskottets betänkande an¬
gående revisorernes berättelse förekommer om denna revisorernes
erinran ingenting. Detta ådagalägger alltså, att år 1880 ansåg Stats¬
utskottet revisorernes omtormälda erinran icke förtjena att komma
till Riksdagens kännedom eller blifva föremål för någon Riksdagens
åtgärd. För min del skulle jag hafva önskat, att Stats-Utskottet är
1882 både kommit till samma slut i afseende på denna, visserligen i
något amplare form stälda, framställning, som statsrevisorerne nu
gjort rörande såväl Ultima som Alnarps landtbruksinstitut.
Hvad bokföringssättet vid Ultuna beträffar, så har detta till¬
kommit efter ganska omfattande öfverläggningar emellan de af chefen
för Civildepartementet särskilt tillsatte revisorerne och styrelsen
för institutet, och hvad angår tiden för bokslutet, så bär denna, så¬
som Stats-Utskottet erinrat, blifvit anbefald genom ett nådigt bref af
den 10 April 1874 och alltså för icke läng tid sedan. Genom detta
bref tick institutet rättighet att utsluta sina räkenskaper den sista
Juni. Alnarps landtbruksinstitut åter afslutar sina räkenskaper den
13 Mars och lägger, såsom af styrelsens förklaring synes, särskilt
vigt derpå, att någon förändring i detta afseende icke måtte vid¬
tagas, hvil ket ju också är ganska naturligt, dä Alnarps institut be¬
talar arrende för fastigheten och det måste för institutet vara lämp¬
ligast att afstilla sina böcker, då jordbruksåret går till ända.
För min del kan jag icke föreställa mig, att det kan vara skäl
att nu mera än år 1880 upptaga denna fråga, dä det synes mig all¬
deles klart, att man icke kan komma till målet, nemligen att få båda
instituten att utsluta sina räkenskaper vid samma tid, utan att in¬
tvinga det ena af dem i ett förhållande, som dess styrelse på goda
skäl har undanbedt sig, och jag ber på grund häraf få hemställa om
afslag å Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Montgornery-Cederhielm: Revisorernes hemställan inne¬
höll, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att lvongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke ett förenklad! och
Onsdagen den 1 Mars.
11 N:o 15.
för båda landtbruksinstituten likartad! bokföringssätt kunde dessa in¬
stitut anbefallas, och för denna hemställan synas mig revisorerne
icke hafva saknat skäl. Det blir nemligen omöjligt att jemföra resul¬
taten af dessa båda instituts verksamhet i ekonomiskt afseende, om
man icke har samma dag för boksluten. Nu är förhållandet, att vid
Ultima är dagen för bokslutet den sista Juni, men vid Alnarp den
13 Mars. Institutet vid Alnarp har goda skäl, hvarför det önskar
behålla sin dag för afslutningen, nemligen att arrendet för gården
vid nämnda tid skall betalas till landsköfdingelöneregleringsfonden.
Ultima landtbruksinstitut bär uppgifvit, hvarför institutet anser den
sista Juni vara eu lämplig dag. Hvilkendera dagen är den lämpli¬
gaste, derom hafva icke revisorerne eller Stats-Utskottet yttrat något
omdöme; men hvad man kan säga är, att det vore ensidigt, om rä¬
kenskaperna afslutades på samma dag.
Dä denna anmärkning utstäldes till afgifvande af förklaringar,
svarade Ultima landtbrukinstitut med eu ganska lång utredning om
fördelarne af det italienska dubbla bokhälleriet m. m., som tyckes
vara temligen onödigt att tala om, och slutade med, att institutet
önskade behålla samma bokföringssätt, som följts förut i många år.
Institutet vid Alnarp åter säger, att ett likartad! bokföringssystem
vid Ultima och Alnarp skulle underlätta jemförelse!! mellan båda an¬
stalterna och derför vara fördelaktigt vid statsrevisionerna, hvadan
institutet icke hade några betänkligheter emot ett sådant gemensamt
system, men fäste uppmärksamheten på vigten deraf, att bokslutet
vid Alnarp skedde den 13 Mars. Detta institut både således icke
något emot, att åtgärder vidtagas i berörda syfte, men önskar, att
vederbörande från båda instituten kunde sammanträffa för att öfver¬
enskomma om lämpligaste sättet derför. Det är icke endast dagen
för bokslutet, som är af vigt, utan äfven sättet för bokföringen, och
•det vore nyttigt för erhållande af eu redig öfversigt, om samma sy¬
stem följdes vid båda instituten. Jag tror alltså för min del, att an¬
märkningen verkligen är af vigt, särskild! derför att båda instituten
hafva fått betydliga statsbidrag, såsom vi veta, cell staten bär ned¬
lagt stora summor för byggnader o. s. v. vid dem begge. Vid Alnarp
hafva resultaten af hushållningen under flere år visat sig ganska
goda; arrendet har betalts och skulden minskats; men vid Ultima
hafva förhållandena icke varit så gynsamma, som önskligt vore, och
detta har -föranledt särskilda undersökningar och tillsättandet af en
komité för ordnandet af hushållningen och undervisningen m. m. vid
institutet. För min del tror jag, såsom sagdt är, att anmärkningen
är nyttig och tillstyrker derför bifall till Utskottets förslag.
Herr Casparsson: Om det skulle behöfvas något bevis för
nyttan och ändamålenligheten af den institution, som kallas statsre¬
visionen, skulle jag vilja anföra just den ringa vigten och betydelsen
af de anmärkningar, statsrevisorerne de senare åren fram stält,- i jem¬
förelse med hvad som egde rum under de föräta åren efter den nya
riksdagsordningens antagande, hvilket ju bevisar, att de föregående
statsrevisionerna på ett så i allo berömvärdt och uttömmande sätt
Fylt sina åligganden, att blott eu ringa efterskörd nu finnes att in-
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks-
institut.
(Forts.)
N:o 15.
12
Ousdigen den 1 Mars.
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Forls.)
hösta. Jag föreställer mig äfven, att, när stiftarne af vår grundlag
uti 89 paragrafen Regeringsformen stadgade rättighet för Riksdagen
att beträffande grunderna för allmänna inrättningar af alla slag göra
framställningar till Kong! Maj:t, de icke kunde tänka sig, att så
föga riksvigtig^ saker sota den nu ifrågavarende skulle göras till
föremål för en sådan framställning
Här hafva nu revisorerue föreslagit och Stats-Utskottet tillstyrkt
eu skrifvelse till Kong! Magt angående ett föreuldadt bokföringssätt
för landtbruksinstituten. Beträffande bokföringssättet vid Ultima är
jag i tillfälle att meddela några upplysningar, alldenstund jag flere
är varit revisor derstädes, innan jag kom in i institutets styrelse.
Svårigheten ligger härvid deruti, att räkenskaperna måste föras icke
blott med hänsyn till jordbrukets kraf, utan äfven med hänsyn till
den redovisningsskyldighet, som åligger institutet såsom eu af staten
underhållen inrättning, icke blott inför revisorerna, utan äfven inför
Kammarrätten, som har granskningsskyldighet och rättighet. Häri
ligger svårigheten att få bokföringssättet så förenklad^ som vore
möjligt, derest det endast vore fråga om upprättandet af ett tillfreds¬
ställande landtbruksbokhålleri. Jag tror, att vederbörande redan vid¬
tagit så stora förenklingar, som låta sig göra utan skada för det
hela, och jag tillåter mig i det afseendet 'anföra hvad styrelsen för
instititutet yttrar angående bokföringssättet, emedan denna del af
utlåtandet icke finnes intagen uti Stats-Utskottets betänkande. Sty¬
relsen säger: »det subjektiva tycket spelar här en stor roll. Exempel¬
vis vågar styrelsen framhålla, att hvad Eders Kongl. Maj ds revisorer
till sin tid funnit vid tillämpningen godt och mönstergilt hos bok¬
föringen vid Ultima har till en annan tid af andre revisorer icke
lyckats vinna deras bifall — och likaledes tvärtom.» Så har verk¬
ligen varit förhållandet, ty så snart ombyte af revisorer egt rum, —
jag talar nu särskild! om de af chefen för Civildepartementet för¬
ordnade —, hafva de nya revisorerue alltid framstält nya anmärk¬
ningar och styrelsen har så vidt möjligt försökt att efterkomma de
uttalade önskningarne. Härigenom kan dock lätt inträffa, att oreda
uppkommer i räkenskperna, om ändringar alltför ofta vidtagas.
Beträffande tiden för afslutningen af räkenskaperna vill jag lemna
den upplysning, att före 1863 eller 1864 afslutades dessa verkligen
vid samma tid, nemligen till den 14 Mars; men Kikets Ständer an-
höllo då, att bokföringen vid landtbruksinstituten måtte ställas på
samma tid som för öfriga statens verk och inrättningar, eller på ka¬
lenderår. Kongl. Magt befaldc, att så skulle ske, och styrelsen vid
Ultima stälde sig utan invändning befallningen till efterrättelse, ehuru
det var eu i alla afseenden olämplig tidpunkt för afslutande af ett
landtbruksbokhålleri. Vid Alnarp framstäldes deremot sådana an¬
märkningar emot förändringen, att Kongl. Maj:t faun för godt tillåta,
att räkenskaperna der finge fortfarande, afslutas på den 14 Mars.
När det på detta sätt fortgått några år, funno Riksdagens revisorer
år 1870, att det var olämpligt, att tiden för bokslutet var olika vid
de båda instituten, och gjorde anmärkning derom. Stats-Utskottet
vid 1871 års riksdag föreslog med anledning häraf, att Riksdagen
skulle ingå med eu skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring af tiden
Onsdagen den 1 Mars.
13 N:o 15.
för afslutandet af räkenskaperna vid Alnarp, men förslaget föll i
denna Kammare. Sedan 1873 års revisorer framstält enahanda
anmärkning, understödde Stats-Utskottet år 1874 densamma hvad
Alnarp anginge, men skrifvelseförslaget föll äfven då i denna Kam¬
mare. Under tiden hade Kongl. Maj:t af eget initiativ befalt styrel¬
serna vid instituten att tillse, huruvida icke en lämpligare tidpunkt
kunde väljas för räkenskapernas afslutande. Styrelsen vid Ultima, alltid
loyal och hygglig, föreslog då, att räkenskaperna i stället måtte få
afslutas till den 1 Juli, och detta anbefalde Kongl. Majt genom nå¬
digt bref den 10 April 1874. Styrelsen vid Alnarp vidhöll, att lämp¬
ligaste tiden för bokslutet der vore den 14 Mars.
Skulle nu en förändring i tiden införas, så finnas derför tre sätt
att gå tillväga, nemligen att antingen räkenskaperna vid Ultuna af¬
slutas på samma tid som vid Alnarp eller den 14 Mars, det vill säga
att Ultuna landtbruksinstitut komme att återtaga samma ståndpunkt
i frågan som den, hvarifrån Riksdagen för 19 år sedan fördref det¬
samma; eller att institutet vid Alnarp ändrar sina räkenskaper till
likhet med hvad som är förhållandet vid Ultuna, oaktadt Kongl.
Maj:t upprepade gånger medgifvit Alnarps landtbruksinstitut att slippa
en förändring;" eller ock skulle båda instituten ändra bokslutet till
någon annan tidpunkt, som bådas styrelser anse olämplig. Jag hem¬
ställer, huruvida sådant kan vara skäligt, och då afslag å Utskottets
hemställan redan blifvit yrkadt, ber jag att få deri instämma.
Herr Jöns Pehrsson: Det kan vara ganska ursäktligt, att
styrelsen vid det ena landtbruksinstitutet anser bokföringssättet vara
förträffligt och icke kunna förbättras, men om förhållandet är sådant,
kan det icke vara någon fara att bifalla hvad revisorerne och Stats¬
utskottet i detta afseende föreslagit. Finner nemligen Kong], Maj:t,
att styrelsen har goda skäl för den åsigten, att ingen förbättring kan
ske, så blir det vid hvad som är; men för min del har jag haft den
erfarenheten, då jag var ledamot af statsrevisionen, att räkenskaperna
vid Ultuna landtbruksinstitut voro till den grad otydliga, att jag-
vågar påstå, att styrelsen sjelf icke visste, hvari vinsten eller för¬
lusten kunde bestå.
Hvad nu beträffar frågan om att bifalla statsrevisorernes anmärk¬
ningar, så tror jag det icke vara skäl att gilla allt hvad de till¬
styrka; men i år tyckas de hafva varit så sparsamma med sina
anmärkningar, att jag tycker det vara skäligt att godkänna desamma,
helst som Stats-Utskottet äfven godkänt den nu ifrågavarande. För
min del får jag yrka bifall till Utskottets hemställan och jag tror,
att det är af stor vigt, att Riksdagen icke ständigt afslår revisorer-
nes anmärkningar, äfven då dessa hafva goda skäl för sig, emedan
derigenom lätteligen uppstår liknöjdhet hos revisorerne. Att de det
ena året efter det andra framställa samma anmärkningar, finner jag
ganska konseqvent, då de märka, att ingen åtgärd vidtages, och jag
tror det vara skäl att Riksdagen bifaller anmärkningen för att se,
om icke någon förbättring derigenom kan åstadkommas.
Herr Widén: Den ärade talaren på uplandsbänken yttrade
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbrnks-
institut.
(Forts.)
N:o 15.
14
Onsdagen den 1 Mars.
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Forts.)
att den anmärkning, som nu föreligger icke på långt när är så be¬
tydelsefull, som de varit, kvilka revisorerne gjort under de första
åren af det nya statsskicket. Må vara. Men deraf följer icke, livad
lian ville, att denna anmärkning icke skulle vara så vigtig', att den
i alla fall förtjenade Riksdagens uppmärksamhet. Mig synes denna
anmärkning icke vara af så ringa vigt. Det är fråga om räken¬
skaperna vid våra båda landtbruksinstitut. Dessa institut äro ganska
dyra inrättningar, som medtaga ganska stora summor af statsverkets
medel. Redan deraf måste följa, att eu noggrann uppmärksamhet
från Riksdagens sida också skall egnas dessa inrättningar. I syn¬
nerhet måste det vara af intresse för Riksdagen och för landet att
se, huru förvaltningen bär sig vid det ena af dessa institut i för¬
hållande till förvaltningen vid det andra. Genom att räkenskaperna
föras på olika sätt och afslutas på olika tider, omintetgöres dock i
det närmaste all kontroll i detta afseende. Hvad särskild! räken¬
skaperna vid Ultima vidkomma,'så befinna de sig, ehuru ändringar
i dem åtskilliga gånger egt rum, i allt fall, enligt revisorernes vits¬
ord, i sådant skick att de äro mycket invecklade och svårfattliga och
taga mycken tid onödigtvis för att kunna klargöras för betraktaren.
Denna anmärkning har styrelsen vid Ultima institut icke velat taga
ad notam, utan motsätter sig all vidare förändring af räkenskaperna.
Om likväl räkenskaperna kunna göras enklare och ändamålsenligare,
måste det vara särdeles vigtig^ att så sker, särskild! derför att vid
institutet en skola för eleverna skall ega rum i räkenskapsföriug; och
dessa elever skola sedermera utgå i landet och såsom föreståndare för
landtbruksskolor i sin ordning sprida insigt i räkenskapsföriug. Att
denna räkenskapsföring inrättas så ändamålsenligt, enkelt och prak¬
tiskt som möjligt, måste alltså vara af ganska stor vigt, och det kan
icke vara olämpligt att Riksdagen egnar uppmärksamhet deråt, helst
i sjelfva räkenskaperna ligger en kontroll öfver förvaltningen. Någon
komité eller stor och kostsam anstalt behöfves icke heller för ända¬
målet, utan endast att styrelserna för de båda instituten samman¬
komma in corpore eller genom delegerade och sålunda sätta sig i
tillfälle att jemföra hvarandras räkenskaper och rådgöra om det sätt,
som bäst kan åstadkomma likhet i räkenskapsföringen på båda
ställena.
Det är mycket annat, som här bör fästas afseende vid, än frågan
om tiden för räkenskapernas afsilande. I räkenskaperna för eu
förvaltning, om de föras rigtigt, förekommer till exempel alltid en
afskrifning af husröta å den fasta egendom, som finnes på stället.
Det synes mig nödigt, att om någon jemförelse med verkligt resultat
skall kunna ega rum mellan de begge institutens förvaltning, en sådan
afskrifning bör ske på begge ställena och i lika grad å dem begge,
ty i annat fäll komma resultaten att visa en likhet eller olikhet, som
icke är med sanna förhållandet öfverensstämmande. Detta nämner
jag blott såsom ett exempel och såsom bevis för rigtigheten af min
åsigt, att det skulle vara nyttigt och lämpligt att styrelserna för
instituten sammankomme och toge i öfvervägande frågan om sina
respektive räkenskaper och sättet att bringa dem i så mycken har¬
moni med hvarandra som möjligt och lämpligt kan vara. Många
Onsdagen den 1 Mars.
15 N:o 15.
andra exempel skulle kunna andragas af icke mindre betydelse för
framgången af Utskottets förslag. Men jag inskränker mig till det
sagda och yrkar bifall till hvad Utskottet i förevarande betänkande
hemstält.
Herr Evers: Då revisorernes förevarande anmärkning var före¬
mål för behandling inom den afdelning af Stats-Utskottet, der jag-
liar den äran att sitta, var jag af den åsigt, att anmärkningen var
af så obetydlig vigt, att den icke bort föranleda till någon åtgärd.
När ärendet sedan var före i Utskottet, framhöll jag ytterligare denna
min åsigt, men lyckades icke vinna Utskottets gillande deraf. Jag
vill visst ej bestrida att det kunde vara önskvärdt, att ett likartad!
schema uppställes för bokföringen vid såväl Ultima som Ålnarp, men
nödvändigheten af att tiden för bokföringens afslutande skall vara
densamma vid båda instituten, för att en bättre jemförelse dem emellan
skulle kunna ske, finner jag icke vara behöflig. Jag föreställer mig
nemligen att man lika lätt bör kunna göra en jemförelse mellan
två jordbruk, om räkenskaperna för det ena afslutas den 14 Mars
och för det andra den 1 Juli, som derest dessa afslutas för båda på
samma dag; och då nu såväl- Ultima som ilnarps institut anhållit
att fä bibehålla sina tider för räkenskapernas afslutande, förefaller
det mig, som om de skäl, hvilka anförts för att häri göra ändring,
ej varit nog talande för att förtjena det afseende som här åsyftas.
I)å jag i likhet med flere talare finner ifrågavarande anmärkning
vara' af väl ringa vigt för att föranleda en skrifvelse dessangående
till Kongl. Maj:t, förenar jag mig dem, som yrka afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Casparsson: Med anledning af den nästföregående tala¬
rens anmärkning, ber jag att få påpeka, att styrelsen för Ultuna
institut visst icke visat obenägenhet mot ändringar i afseende å tiden
för räkenskapernas afslutande. Den har blott begärt att denna tid
icke beständigt måtte omflyttas. Den har ändrats från den 14 Mars
till den 31 December och från den 31 December till den 1 Juli; nu
anhåller styrelsen att få slippa för tredje gången ändra denna tid, och
denna anhållan synes mig mycket billig, ty vill man åstadkomma
oreda i räkenskaperna, då är det en mycket lämplig åtgärd att oupp¬
hörligt kasta om afslutningstiderna.
Friherre Barnekow: Det har talats om, huru staten bör sköta
sina affärer, och att staten bör sköta dem på samma sätt som de
enskilde sina. Här hafva vi nu tillfälle att tillämpa denna sats. Jag-
hemställer, huruvida en enskild person, som har två egendomar, följer
ett olika' bokföringssätt å samma egendomar, så olika att det måste
uppstå tvifvel om hvad den ena egendomen afkastar i förhållande
till den andra. Man säger att den räkenskapsföring, som vid dessa
landtbruksinstitut förefinnes, är alltför invecklad, och att döma
efter revisorernes upplysniugar skulle jag antaga att räkenskaps-
föringen vid Ultuna är mest invecklad. Det dubbla italienska bok-
hålleriet bär sina fördelar, men det bär också sina olägenheter, om
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Forts.)
N:o 15.
16
Onsdagen den 1 Mars.
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Ports.)
det blir så dubbelt, att man knappast kan skilja inkomsterna från
utgifterna; då blir det allt litet kinkigt för dem, som skola revidera
räkenskaper, som förts med ett dylikt bokhålleri.
Vidare bär man talat om att tiderna för räkenskapernas afslu-
tande skola vara lika. För min del anser jag det vara mycket
lämpligt att så är förhållandet, och kan icke fatta giltigheten af de
skäl, som deremot anförts. Att Alnarps institut betalar sitt arrende
den 14 Mars, hvad kan det inverka på räkenskapernas afsilande.
Detta kan väl det oaktadt försiggå vid hvilken tid som helst på året.
Jag tror, att det vore mycket lämpligt, om man gjorde dessa
båda institut, som så ofta draga åt olika håll, det ena åt norr och
det andra åt söder, uppmärksamma på att icke instituten äro till för¬
sina egna intressens skull, utan att båda instituten äro till för svenska
folket. Derför tror jag också, att det skulle vara nyttigt att en
skrifvelse sådan som den nu föreslagna komme till stånd, sk att
institutenas räkenskaper blifva förda på ett sätt, som icke försvårar
eller omöjliggör eu verklig jemförelse dem emellan, och anhåller af
sådan anledning att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Widén: Jag har endast begärt ordet i anledning af en
talares hemställan, att icke tiden för räkenskapernas afsilande vid
Ultima ännu en gång måtte blifva förändrad. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att Utskottet, ehuru det i sin motivering fram¬
hållit nyttan af att tiden för båda instituten blefve lika och således
ifrågasatt möjligheten af att en förändring i sådant afseende kunde
vid Ultuna komma att ega rum, det likväl icke helt ©vilkorligt yrkat
på någon sådan förändring, utan endast i allmänhet hemstält att
Kong!. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke bokförings-
sättet kunde och borde blifva i möjligaste måtto likartadt för båda
instituten.
Herr vice Talmannen: Den förste af Stats-Utskottets ledamöter,
som yttrade sig i denna fråga, sade, att det vore omöjligt att jem¬
föra de ekonomiska resultaten vid de båda instituten, derför att deras
bokföringssätt vore så olika. Han jäfvade emellertid sjelf denna för¬
klaring, då han gjorde eu hastig redogörelse för dessa resultat, och
yttrade, att vid det ena institutet vore detta resultat godt, men vid
det andra ofördelaktigt. Huruvida han vid en närmare undersökning
af förhållandena möjligen kan komma att i någon mån justera detta
yttrande, tillkommer icke denna öfverläggning att afgöra, men för
min del får jag säga, att jag icke kan fatta, att den omständighet,
att boksluten ske på olika tider och i någon mån kunna vara olika,
skall för den, som undersöker förhållandena, utgöra ett hinder för
att jemföra de ekonomiska resultaten, ty med iakttagande af vissa
åtgärder för åstadkommande af ett omslut, kan ett sådant alltid
åstadkommas. Jag tror för min del, att man bör lemna de respek¬
tive styrelserna någon frihet och icke i en fråga som denna oefter-
gifligen fördra, att båda skola gå i samma hjulspår.
Hvad undervisningen beträffar, har styrelsen för Ultuna institut
ganska utförligt sökt visa, att sjelfva sättet för bokföringen vid Ultima
17 N:o 15.
Onsdagen den 1 Mars.
icke är den enda undervisning, som lemnas eleverna; kvilket är all¬
deles tydligt att det måste vara, då institutets bokföring nödvändigtvis
måste, särskild! med afseende derpå att der skall redovisas för såväl
läroverket som jordbruket, vara vidlyftigare och annorlunda inrättad
■än enskildes bokföring.
Att tvifvel kan uppstå om livad en egendom afkastar i förhållande
till en annan, derför att man begagnar olika bokföringssätt vid dessa
egendomar, kan jag icke heller fatta, om man nemligen jemför båda
bokföringssättcn efter en grundlig och noggrann pröfning. Hvad sär-
skildt Ultima, hvarom jag har eu närmare kännedom, beträffar, har
i åtskilliga afseenden det bokföringssätt, som der följes, tillkommit
på särskildt yrkande af de af Civildepartementet tillsatta revi¬
sorerna, Indika, såsom bekant är, egna åtskilliga dagar åt gransk¬
ningen af institutet och dess bokföring och således derom ega eu
grundlig kännedom.
För (ifrigt ber jag, i anledning af en talares yttrande här, att
få erinra om hvad min länskamrat yttrade för ett par dagar sedan,
nemligen att vårt ledamotskap i styrelsen för Ultuna landtbruks¬
institut är för oss båda sedan åtskilliga år tillbaka en öfvervunnen
ståndpunkt.
Herr Montgom ery-Cederhielm: Hvad den omständigheten
beträffar, att jag först påstod att det vore svårt att jemföra dessa
institut, men sedan förklarade att resultatet vore vid det ena insti¬
tutet godt, men vid det andra ofördelaktigt, ber jag att få erinra, att
jag icke dervid anförde några bestämda siffror, utan stödde mig
på allmänt kända fäkta, som icke torde kunna jäfvas, i afseende
å skötseln och gången vid det ena institutet i jemförelse med det
andra.
Vidkommande åter den frågan, att man kan göra eu jemförelse
mellan dessa institut, äfven om bokföringen är olika vid det ena och
det andra institutet, så är detta visserligen sant, men det krafvel-
ett ganska stort arbete. Man måste nemligen först bringa böckerna
till samma dag, emedan det är omöjligt att jemföra en bok, som af-
slutas den 14 Mars, med en som afslutas den 1 Juli. Detta kan man
visserligen göra genom att gå till sjelfva böckerna och göra utdrag-
ur dem, men det kan man icke begära att revisorerna skola göra.
Jag tror att genom sådana föreskrifter, som här afses, det skall blifva
slut på den osäkerhet, som af en talare på uplandsbänken påpekades,
att man nödgats vid Ultuna så många gånger ombyta dagen för bok¬
slutet. Om Utskottets förslag bifailes, så att båda institutens sty¬
relser sammanträda och uppgöra ett system för sin bokföring och
detta system sedermera blir antaget, blifver det förmodligen slut på
denna vexling i fråga om tiden för bokföringens afsilande, då det
förslag, som sålunda uppgjordes, komme att gälla för framtiden eller
åtminstone för många år, Jag tror derför att det vore skäl att bi¬
falla detta förslag. I öfrigt är denna anmärkning, liksom de flesta
här, icke af någon särdeles stor betydenhet, men att dermed afses
en ordningsåtgärd, tror jag hvar och en jordbrukare, som har två
Första Kammarens Prof. K:o 15. 2
Angående
bokföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Ports.)
N:o 15.
18
Öngilnpen den 1 Mars.
Angående
bohföringen
vid rikets
landtbruks¬
institut.
(Forts.)
eller tre egendomar att sköta, sjelf’ skall finna, utan att derom vidare
behöfver talas.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, framstälde llerr
GrefVen och Talmannen enligt de derunder gjorda yrkandena pro¬
positioner, först på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan och
derefter på utslag derå, samt förklarade sig finna den hirra propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs eu så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller Stats-Utskottets i § 3 af Utlåtandet N:o 19
gjorda hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås berörda hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—52;
Nej—25.
§§ 4-7.
Hvad Utskottet hemstält och föreslagit bifölls.
§§ 8 och 9 samt Utslcottets slutliga yttrande.
Lades till handlingarne.
Föreslagen Föredrogs å ny o Stats-Utskottets den 25
undersökning bruari bordlagda Utlåtande N:o 20, i anlednin
och 28 sistlidne Fe-
af väckt motion an-
angående gående undersökning; i fråga om sjön Venerns vattenstånd med mera.
reglering af
Vattenstånd. Herr Hammar hjelm: Den fråga, som nu föreligger är icke
någon ny fråga. Den har varit behandlad redan på tjugutalet; den
var ytterligare föremål för öfverläggning på femtiotalet; och år 1862
blef ett utlåtande i ämnet afgifvet. Men det är alldeles nödvändigt
hir landet att man snart kommer till eu definitiv lösning af denna
fråga, ty det är icke gerna tänkbart att strandegarne kunna längre
nöja sig med det närvarande tillståndet. Förhållandet är nemligen
att sjöns vattenstånd kan variera fyra å fem alnar och då är det
gifvet,' att de kringliggande trakterna öfversvämmas. Att detta icke
Onsdagen den 1 Mars. 19 K;o 15.
är någon obetydlig sak, kan man finna deraf, att den jordareal, som så- Föreslagen
binda ständigt måste vara utsatt för öfversvämningar, kan uppgå till 15undersökning
ä 20,000 tunnland. Jag tror icke att vårt land har råd att låta gående
detta gå förloradt eller åtminstone ligga utan allt gagn och nytta■ sjL^VeLrL
Detta är anledningen, hvarför jag tagit mig friheten att väcka de pila vattenstånd.
motion, och jag tror att det är nödvändigt att saken blir behandlad (Forts.;
på det ^ sätt, jag föreslagit, eller att Kongl. Maj:t tager frågan om
hand, så att den blir af opartiska och fullt kompetenta personer full¬
ständigt pröfvad. Då jag icke så synnerligen faster mig vid belop¬
pet af den summa, jag för ändamålet begärt, förenar jag mig i den
framställning reservanterna inom Utskottet gjort, nemligen att, på
sätt Ilerr Nordenfelt föreslagit, Riksdagen ville sålunda bifalla mo¬
tionen, att 5,000 kronor anvisas såsom bidrag för ny undersökning
och utredning angående reglering af sjön Venerns vattenstånd med
vilkor att de i öfrigt erforderliga kostnaderna bestridas af landsting,
hushållningssällskap, kommuner eller enskilda personer. — För min
del får jag sålunda yrka afslag å Utskottets betänkande.
Herr Nordenfelt: Det är för mig alldeles afgjordt att
denna sak förr eller senare måste bringas till lyckligt slut. Man kan
icke tänka sig, att så vidsträckta områden af utmärkt jord ständigt
skola vara utsatta för elementens tillfälliga inverkningar. Det är
visserligen sant, att med så stora intressen, som i denna fråga före¬
finnas, saken borde kunna bringas framåt utan direkt medverkan
från staten, men härvidlag måste man komma ihåg-, att det är myc¬
ket svårt för alla dessa intressen att kunna komma öfverens. Den
ene jordbrukaren säger till den andre: vi måste göra något i denna
sak, men huru skola vi göra? Det ena landstinget säger: vi skola
tänka på saken och se hvad de andra landstingen vilja göra; och
ett annat landsting kanske gör ingenting derför. Det behöfs en im¬
puls utifrån, och ett sådant litet anslag, som nu föreslås, är icke
mycket från statens sida, men likväl tillräckligt, och hvad som for¬
dras för att bringa frågan hastigare och säkrare framåt. Om en un¬
dersökning i ämnet sker på bekostnad af enskilda personer, kunde
det hända att denna undersökning- förklarades vara partisk, ty det
förefinnes i denna fråga många stridiga intressen, som tala mot hvar¬
andra. Den undersökning, som redan är gjord, är visserligen myc¬
ket förtjenstfull — det kan icke bestridas — men det fattas mycket
för att den skall kunna anses vara fullständig. Friherre Ericson af¬
gå!' detta betänkande efter 8 års hvilande på saken, vid en tidpunkt,
då han hade mer att göra än menniskor i allmänhet kunna utföra.
Det var nemligen år 1861, då han var som bäst sysselsatt med både
jern vägsbyggnaden och jernvägstrafiken. Han visade visserligen i
detta betänkande, att det är mycket möjligt att reglera Venerns flod¬
böjd inom ganska måttliga gränser, men när han afgaf detta betän¬
kande, uppstod hos honom en viss tvekan, som fick sin form uti ett
särskildt tillägg till betänkandet. Vigten och befogenheten af dessa be¬
tänkligheter hann han dock icke att genom beräkningar närmare utreda.
Icke heller hade han tid eller tillfälle att uppgöra förslag till öfvervinnan¬
de af de olägenheter, han befarade. Han påpekade endast åtskilliga olä-
N:o 16. 20
Onsdagen den 1 Mars.
Föreslagen genheter, som kunde uppkomma. Så nämnde han att segelfarten skulle
undersökning Väsentligen försvåras, om donna reglering verkstäldes. Men då hade
•ÄVan likväl sjelf föreslagit att vattenytan alltid skulle hållas minst
sjön vlnernstyå in t högre än det lägsta förutvarande vattenståndet, ett förslag
vattenstånd, som synes vara fördelaktigt för segelfarten; men man skulle ju dess-
(Forts.) utom kunna hålla lägsta vattenståndet ändå högre; det tinnes ett
stört utrymme emellan två och 10 fot. — Älven påpekade han olä¬
genheten af att det skulle kunna blifva för litet vatten i elfven lör
seglationen och vattenverken; men om man ställer regleringen så, att
man har cn behållning i sjön, kan man tydligen utsläppa en del af
denna behållning och låta elfven tå så mycket vatten, som den be-
höfver för att uppfylla alla berättigade fordringar. För min enskilda
del är jag fullt öfvertygad om, att seglationen så väl som vattenver¬
ken skulle kunna hemta fordel af eu reglering af sjön Venerns
vattenstånd. Alla dessa omständigheter både Friherre Ericson icke
tillfälle att utreda, och saken lemnades i det skick, den då var. — Vi¬
dare gjorde Major Lilliehöök eu arealsberäkning, dervid han utgick
derifrån att i beräkningen icke skulle upptagas annan jord än den,
som läge emellan 14,n och 18,5 fots höjd öfver Brinkebergs kulles öfra
slusströskel. Men då vattenståndet stundom varit ännu högre, har en
än större areal blifvit skadad, och icke blott den jord, som direkt va¬
rit öfversvämmad, har skadadts, utan äfven den, som kommit att ligga
endast en eller två fot öfver vattenytan, ty det är naturligt att. den
växande höstsäden måste taga skada af att ligga sä obetydligt öfver
vattnet. Bäckar och åar behöfva dessutom fall, hvarigenom deras
öfversvämningar sträckt sig än högre. Jag är fullkomligt öfvertygad
om att mycket större areal varit ölVersvämmad än den, som uppgif-
vits, och att denna vigtiga sak både kan och bör med all kraft be¬
arbetas. Att det kommer att kosta penningar är klart, men jag tror
att äfven i fråga om kostnaderna eu reduktion numera kan göras.
Så kunna sprängningar göras betydligt billigare nu än förr. Lika¬
ledes muddringar och sprängning under vatten. Antagligen skola
derföre kostnaderna för den ifrågasatta regleringen kunna i vissa
delar betydligt nedsättas.
Bifalles Utskottets betänkande, blir förhållandet det, att ingen¬
ting kommer att åtgöras i saken på många år. Det är för aft vinna
tid^ jag önskar detta bidrag från statens sida, och derför får jag-
yrka bifall till min vid Utskottets betänkande fogade reservation.
Grefve Sparre: Utskottets afstyrkande af Herr Hammarhjelms
motion ber jag icke måtte tolkas, såsom skulle Utskottet ansett denna
fråga, som nu är före, för en liten och ovigtig fråga. Den är tvärtom
en fråga, som har stora dimensioner. Det finnes nemligen här stora
intressen, som stå vid sidan af hvarandra, så att man måste väl
tänka sig för, innan man besluter någon åtgärd i frågan. Den före¬
gående talaren ansåg det vara nödvändigt, att en impuls utifrån egde
rum, för att företaget skulle bringas framåt. Jag, för min del, tror
icke att detta är behöfligt. Om denna fråga är så vigtig, som jag
antager, att den är, helt visst finnes då lifligt intresse för densamma
inom de respektiva orterna, och finnes icke detta lifliga intresse nu,
Onsdagen den 1 Mars.
21 3V:o 15.
så föreställer jag mig, att de stora belopp, som sedermera skulle Föreslagen
blifva erforderliga vid företagets utförande, sannolikt icke skulle kunna undersökning
vinnas. Jag tror, att om, som jag antager, ett lifligt intresse förefinnes, reglering
skall det icke vara svårt att sammanbringa det belopp, som erfordras*/»» Venerns
för undersökningar. Vi hafva numera — något som icke var för- vattenstånd.
hållandet, då frågan förra gången var före — vf hafva i landstingen (Forts.)
en instititution, som i-1 första hand bör omfatta densamma. Men, säger
man, det är endast en del af länet, som har fördel af företaget, och
derför är det svårt att få landstingen att leihna bidrag. Men ligger
icke landstingen närmare dessa intressen än hvad staten gör? Då -
man det oaktadt tror sig kunna få statens understöd, är det val större
sannolikhet att vinna landstingens. Man har dessutom hushållningssäll¬
skapen, som äro rikligen doterade med medel och som icke för en
fråga så vigtig för jordbruket, som denna är, skulle neka sitt under¬
stöd. Jag tror derför icke att något bidrag från statens sida är er¬
forderligt, utan att medel till kostnadernas bestridande lämpligast
böra hopsamlas inom de intresserade bygderna sjelfva med stöd af
landstingen och hushållningssällskapen, och skulle ändå någon brist
i summan förefinnas, lärer väl Kong! Maj:t icke sakna tillfälle att
lemna ett litet stöd för undersökningarnes bedrifvande, ty så har
skett med de föregående.
Jag ber, innan jag går vidare, att få påpeka, att denna
fråga har inverkan på inånga områden. Det är nämdt i den
historik af frågan, som i motionen finnes intagen, att en under¬
sökning skedde omkring 1820. Jag ber att fä nämna, att denna un¬
dersökning slutade med att undersökningsförrättaren ansåg, att ett
vidare utlopp borde upptagas genom en kanal af 200 fots bredd.
Något resultat häraf kom dock icke till stånd. Sedan kom frågan
åter på dagordningen, och en komité, som erhöll understöd af Kong!.
Maj:t, nedsattes för förnyad undersökning af densamma. Denna un¬
dersökning uppdrogs åt Friherre Ericson, som afgaf sitt betänkande
år 1861. Friherre Ericson pröfvade många olika förslag, men kom
slutligen derhän att den enda möjliga naturliga regleringen af Venerns
vattenstånd lämpligast skedde genom dess naturliga aflopp, Göta
eif. flan stälde sig således på samma ståndpunkt, som hans före¬
gångare, Hagström, men gjorde dock väsentliga förändringar i den¬
nes förslag. Friherre Ericson säger i sitt anförande, att om detta
1 lagströms förslag kommit till utförande, så hade under ett sådant
år som 1860, då vattnet stod mycket högt i Venern, så väl slussar
och vattenverk som kanalen vid Trollhättan ofelbart blifvit ödelagda
af den påträngande vattenmassan. Han ansåg derför nödvändigt att
hafva en regleringsdam vid den nya kanalen för att reglera vatten-
afloppet. Den ena faktor, hvarpå han stödde sitt förslag, var den
vattenmängd, elfven hann upptaga. Han beräknade attjjfluktuationen
i Göta eif sällan uppginge till högre än 6 fot — om den gånge ännu
högre, uppstod derigenom eu väsentlig fara för kanalen och de nedre
belägna verken — han beräknade alltså högsta vattenståndet i elfven
till 6 fot öfver minimum eller till 16 fot öfver slusströskeln vid Troll¬
hättan. Redan då är trakten kring kanalen öfversvämmad. Med
denna utgångspunkt beräknade han den vattenmassa, som kunde på
N:o 15.
22
Onsdagen den 1 Mara.
Föreslagen dygnet afrinna. Den andra utgångspunkten var, att reglering af Ve-.
undersökning nei-n jcke borde ega ruin förr än vatten höjden i Venern stigit 2 fot
reglering eaf l]ivcr Venerns lägsta vattenstånd; för denna orsaks skull yrkar lian att
sjön Venernsflodluckorna icke skulle öppnas förr, än dessa två fot uppnåtts. Något
vattenstånd, förekommande af Venerns flöden och öfversvämningar åstadkommer
(Forts.) man derigenom icke, utan endast en förminskning af desamma. Han
beräknade att man genom en reglering icke kunde komma längre
än till att nedbringa de högsta kända flödena från 9 å 10 till 4 eller
5 fot öfver sjöns lägsta vattenstånd. Om man ville helt och hållet för¬
hindra flödena, så kunde detta endast ega rum derigenom, att man refve
upp en del af de nuvarande fördämningarne. Derigenom skulle dock en
sådan ström uppkomma, att segelfarten ä elfven måste upphöra. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på — och jag gör det derför,
att motionären i sin motion säger, att segelfarten å Vänern numera
icke har samma betydelse som förr, samt att från detta intresse
mötande betänkligheter ej kunde hafva samma vigt — att visser¬
ligen segelfarten något nedgått genom jern vägsanläggningar, som på
senare tider egt rum, men ännu är högst betydlig, och innebär
ett intresse, som man väl bör taga hänsyn till. Ser jag på de
uppgifter rörande denna segelfart, som jag här har i min hand,
så finner jag att Trollhätte kanal och slussar passerats 1875 5,932
gånger af fartyg, 187(1 6,340 gånger, 1877 6,381 gånger, 1878 6,472
gånger, 1879 5,656 gånger och 1880 7,032 gånger; detta det högsta
antalet nedgår för år 1881 till 6,013 gånger. Det är, som vi finna,
ganska betydliga siffror. Ser jag på de olika posterna af frakten,
så möter mig för år 1881 2,478,000 kubikfot stenkol, cinders och
kokes, 5 millioner kubikfot plank, bräder m. in.; 7,262,000 kubikfot
ved och pitprops; 1,700,000 kubikfot spanmål och 400,000 centner
jern och stål, allt i rundt tal. Jag vill icke uppräkna flera poster,
men tror, att dessa siffror äro tillräckligt höga, för att vi måste er¬
känna att seglationens intresse är ett stort intresse, som, ehuru något
minskadt genom jernvägarne, dock är så betydligt, att man icke kan
lemna det utom räkningen. Trollhätte kanal är dess väg, fortsätt¬
ningen af det stora bandet mellan Öster- och Vesterhafvet. Jag kan
således icke anse att regleringen af Venerns vattenstånd kan gå
längre än till ett förminskande — icke till ett upphörande — af de
öfverklagade öfversvämniugarne. Kostnaderna härför blifva betydliga.
De uppgifvas af Ericson till 1,686,862 kronor. Det är väl mycket
möjligt att, som en talare sagt, Friherre Ericson den tid, då han afgaf
detta betänkande, var upptagen af många andra göromål; men jag
är fullt förvissad om, att det förslag, han framlade och satte sitt namn
under, var ett godt arbete och icke något hastverk. Ett dylikt skulle
lian aldrig velat underteckna. Sedan Friherre Ericson afgifvit sitt
betänkande, fogade han till detsamma ett tillägg hvarur jag tillåter
mig uppläsa några utdrag:
»Med lågt vatten i sjön följer lågt vatten i Göta eif, och
alla i denna flods större och mindre fall, allt ifrån Lilla Edet
till Trollhättan, belägna sågar lida i sin gång vid lågt vatten;
sågarne gå sämre och tillverka mindre; blockbommar och last-
Onsdagen Sen 1 Mars.
23 Sko 15.
platser förminskas och blifva mindre beqväma; en del mjölqvarnar, Föreslagen
såsom Ströms och Önafors med flere, stå länga tider vid lågt vatten
alldeles stilla, och de flesta andra utom en nybyggd vid Ilo nu in lida ^gliring 1/
mer eller mindre vid de lägre vattenstånden .)) sjön Venerns
»Seglationen i kanalen och på elfven är vida besvärligare vid vattenstånd.
lågt än vid ordinärt och högt vatten; kanalbolaget lider dervid egent- (Ports.)
ligen ingenting, men väl de navigerande.»
Jag skall icke ytterligare läsa upp mera än flen sista punkten,
som lyder:
»Det torde icke heller böra lemnas utan uppmärksamhet, hvilka
kostnader, som möjligen skulle erfordras för indämning och torrlägg¬
ning medelst pumpning af de största och bästa jordområden, som vid
15 fots vattenhöjd och deröfver besväras af öfversvämningar, jemförda
med de summor, som nu blifvit kalkylerade för Venerns reglering
och sannolikt än vidare genom expropriationer och andra kost¬
nader ökas.»
Jag har velat uppläsa detta, emedan jag tror, att icke heller
denna sida af saken bör lemnas utan afseende, och emedan jag anser
att man icke endast bör se på de 15,000 vattendränkta tunnlanden,
om man derigenom äfventyra- andra, vida större intressen. Jag före¬
ställer mig derföre, att hvilket beslut vi än, när frågan om reglering
af Venerns vattenstånd förekommer till slutligt afgörande, kan komma
att fatta, icke blir det ett beslut, hvarigenom dessa andra intressen
komma att skadas. Vi stanna nog då vid att besluta endast en reglering
på sätt Friherre Ericson föreslagit. Motionären har begärt att staten
skulle taga frågan om hand genom att låta anställa undersökningar
och för detta ändamål anslå medel, som motionären beräknat till
10,000 kronor. Jag tror att ögonblicket icke är inne för staten att
stiga fram och ordna detta företag. Det bör först beredas af de
intresserade i orterna — och finnes verkligt intresse, låter detta sig
nog göra — och först sedan, då fullständiga förslag blifvit uppgjorda,
bör staten framträda och gifva saken det understöd, den förtjenar.
Reservanterna hafva icke gått så långt som motionären. De
begära af staten endast ett bidrag till kostnaderna af 5,000 kronor.
Jag ber att fä fråga, huruvida, när detta företag är framhållet såsom
så stort, det kan vara lämpligt att ifrågasätta ett understöd af 5,000
kronor, ett belopp som är försvinnande litet i jemförelse med den
öfriga kostnaden för företagets genomförande. Jag föreställer mig
att, på sätt jag antydt, initiativet bör komma från de intresserade
sjelfva; de första kostnaderna måste de sjelfva släppa till och, först
sedan företaget närmar' sig till utförande, bör staten gripa in, således
icke från första stunden, utan först när frågan är utredd. Jag an¬
håller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Montgomery-Cederhielm: Ehuru jag vill erkänna, att
något afseende bör fästas vid de skäl, som blifvit framstälda af Stats¬
utskottet i dess motivering och af den talare, som nyss yttrade sig,
har jag dock inom Utskottet biträdt den mening, som af reservan¬
terna framstälts, och min ställning dervid torde icke vara så svår
N:o 15.
24
Onsdagen den 1 Mars.
Föreslagen att fatta, då man ihågkomma- att jag sjelf är strandegare vid en
11 vara stora sjöar, nemligen Hjelmaren, der eu med den nu
reglering 1/ifrågavarande likartad reglering egt rum genom anvisade anslag dels
sjön Venerns<it Kong!. Maj:t för undersökningsarbetet, dels af Riksdagen för sänk-
vattemtånd. ningskostnadernas bestridande. Vi strandegare vid lljelmaren hafva
(Forts.) nu kommit i en helt annan ställning och motse en ljusare framtid
än förut. Jag kan således använda på mig den bekanta versen:
»uon ignarus rnali, miseris succurrere disco», och när jag ser den
framgång och de förhoppningar, som åtfölja det företag, hvartill vi
erhållit bidrag, måste jag äfven ömma för andra, som söka komma
i samma goda ställning. Hvad beträffar den föregående talarens
yttrande om den ringa summa, hvarom här är fråga, så medgifver
jag att han härutinnan kan hafva rätt; men det blir ändå en grund¬
plåt, kring hvilken dessa enskilda intresserade, landsting, hushållnings¬
sällskap och enskilda delegare med flera kunna samlas. De kunna hålla
tillsammans kring denna summa, som staten beviljat, och dermed
göra början till kostnadernas bestridande. Då den siste talaren sjelf
sade, att denna summa är ringa, obetydlig i jemförelse med under-
sökningskostnaderna i deras helhet, så erkänner han ju äfven deri¬
genom, att enskildes och korporationers bidrag komma att högst be¬
tydligt öfverstiga statens. Jag tror att genom beviljandet af denna
lilla summa möjligen kan åstadkommas något godt, stort och nyttigt
resultat, och får derför anhålla om afslag å Stats-Utskottets förslag
och bifall till reservanternas.
Herr Carlson: Tillämpligheten af det citat från den romerska
poesien, som den näst föregående talaren anfört, vill jag icke bestrida:
det lyder i den svenska skaldens öfversättning så:
Sjelf olycklig, jag lärt olyckligas fide behjerta.
Jag finner ingalunda underligt att den ärade talaren unnar andra
samma framgång, som vederfarits honom sjelf. Men jag hade väntat
att han skulle hafva stannat dervid, utan att han skulle visat dem,
som nu arbeta för ett likartadt mål, den väg, på hvilken han sjelf
gått och vunnit sina framgångar. Derom beder jag fä säga några ord.
Ett större antal strandegare omkring Hjelmaren ingingo 1849
till Kong! Maj:t med anhållan om en undersökning. En sådan an-
befaldes och . gaf vid handen, att 31,000 tunnland odlingsbar mark
kunde vinnas genom sjöns sänkning. Kong!. Maj:ts beslut blef lik¬
väl, att ingen minskning af segeldjupet i Hjelmaren finge ega rum,
hvilken tycktes lägga hinder i vägen för sänkningen.
Hvilade strandegarne? Nej, de bildade' ett bolag och anhållo
hos Kongl. Maj:t om tillstånd att verkställa försänkningen. De fiugo
afslag 1864.
Uppgå! bolaget sin plan ? Nej, det inkom med eu ny ansökan
att, med bibehållande af segeldjupet, få tillstånd att sänka sjön till
något mindre utsträckning än förut var afsedt.. Derpå följde år
1865 Kongl. Maj:ts bifall till företaget.
Sedermera lät bolaget sjelf! verkställa alla erforderliga under¬
sökningar, och alla uppkomna, enskild rätt berörande tvistefrågor
afgjordes genom slutlig dom år 1873.
Onsdagen den 1 Mars.
25 N:o 15.
Derefter anhöll sjösänkningsbolagets ordförande, bruksegaren Föreslagen
in. in. K. Montgomery-Cederhielm år 1874 hos Kongl. Maj:t om w&fcgundersökning
fastställelse å planen för arbetets verkställande, hvilken fastställelse, ^Iring
efter alla vederhörandes hörande, i början af 1877 meddelades, hvar-s«4 venerns
efter under samma år det bekanta lånet af Riksdagen begärdes och vattenstånd.
beviljades. (Forts.)
Jag har tagit mig friheten med dessa uppgifter fullständiga den
föregående falftrens anförande, emedan detta exempel visar just det
förfaringssätt, som i frågor af denna beskaffenhet synes böra följas.
Den nu föreliggande frågan är af stort intresse och värd all
uppmärksamhet. Detta har Utskottet ingalunda förnekat, men Ut¬
skottet har yttrat sig, och bort yttra sig, icke öfver sjelfva saken,
utan öfver det sätt, hvarpå den enligt dess tanke borde behandlas.
Jag befarar, att om Riksdagen tager sådana frågor omedelbart
om hand', innan de blifvit för regeringen anmälda och af vederbörande
myndigheter utredda, så föranledes derigenom en osäkerhet i besluten,
som icke kan vara gagnelig. Ett sådant beslut skulle ock ofelbart
draga etter sig llere.
Jag kan icke heller föreställa mig att Kong! Maj:t skulle sakna
medel för en undersöknings understödjande, i händelse framställning
derom göres.
I anledning af hvad jag nu anfört anser jag- mig böra anhålla
om bifall till Utskottets förslag.
Friherre von Krsemer: Jag vill på intet sätt bestrida den
siste ärade talarens mening derom, att den rätta slutliga vägen vid
behandlingen af ett så stort ärende som detta vore att göra en fram¬
ställning till Kongl. Maj:t om erhållandet af en Kong!, proposition
i ämnet. Jag vill icke bestrida detta, men jag bestrider, att detta
är den rätta början. Konsten är efter mitt förmenande just att
sammanföra de på en så vid yta spridda strandegarne till att anordna
en så tillfredställande undersökning af förhållandena, att den kan
berättiga dem att sedan inkomma med en framställning till Kongl.
Maj:t. I ärendets nuvarande, fullkomligt outredda skick anser jag
det omöjligt, att någon skulle kunna inkomma med en dylik fram¬
ställning. Första vilkoret för att kunna inslå på den vägen synes
mig vara, att man får tillfälle att inhemta noggran kännedom om
ärendets beskaffenhet.
En annan ärad talare har anmärkt, att då här så stora intressen
stå på spel, så kunde det icke möta den ringaste svårighet att sam¬
manbringa en summa af 10,000 kronor och än mindre den af reser¬
vanterna föreslagna af 5,000 kronor. Det är här icke summans belopp,
som är af vigt, utan det vigtiga är det moraliska stöd, som de,
som skulle försöka sammanföra de olika meningarna, skulle erhålla
genom ett initiativ från Riksdagen eller åtminstone från ena Kammaren.
Detta vore vida mera än ifrågavarande summa, som visserligen icke
i sig sjelf är så betydande. Det skulle gifva auktoritet och kraft
åt dem, som skulle sätta sig i spetsen för företaget att åstadkomma
en sådan undersökning, som är första vilkoret för att sedan inslå
på den formelt rigtiga vägen, att vända sig till Kongl. Maj:t.
N:o 15.
26
Onsdagen den 1 Mars.
Föreslagen Att dessa öfversvämmade trakter kring Venern hafva ett ofaut-
undersj>kning\jgj- y^rde, derpå torde knappt något bevis behöfva anföras. Jag
reglering 6af ^iai Ini8' särkildt eu jordbrukare bekant, som nedlagt verkligen högst
sj£n F««emsbetydliga kostnader på att genom vallar afstånga en vik af Venern
vattenstånd, och pumpa ut vattnet. Häraf kan man finna, hvilket värde jorden
(Forts.) der bär och att således den kostnad, som för regleringen af vatten¬
ståndet fordras, skulle vida uppvägas af den vinst, som deraf skulle
följa. Att segelfarten möjligen deraf skulle lida sågfil i Trollhätte
kanal som kanske äfven på elfven vill jag deremot icke bestrida,
och ehuru jag instämt i Herr Nordenfelts reservation, är jag ej fullt
på det klara med den del af hans motivering, der han säger »utan
olägenhet för de trafikerande.» Jag håller nemligen för troligt, att
man icke kan vinna stora fördelar på ett håll, utan att olägenheter
på ett annat åstadkommas; men dessa fördelar och dessa olägenheter
skola vägas mot hvarandra, och det kan åter icke ske förr, än full¬
ständig och noggrann undersökning blifvit gjord.
Man har klandrat, att motionären säger, att segelfarten icke bär
samma betydelse som förut. Jag tror, att detta klander är orättvist
och kanske till en del hyllande derpå, att man sagt samma betydelse.
Motionären deremot säger, att »seglationen har förlorat sin förra be¬
tydelse.» Mig synes detta yttrande fullt berättigadt, ty om det också
kan bevisas, att samma antal fartyg trafikerar Venern. nu som förut,
så kan man dock med full och obestridbar rätt säga, att seglationen
förlorat sin förra betydelse, ty förr var Venern den enda utfartsvägen
tör vidsträckta bygder norr om denna sjö, men nu finnas derjemte
jernvägar, och detta åt fyra olika håll. Det kan således nu möjligen tagas
i betraktande, huruvida, om äfven seglationen något lider, fördelarne
dock icke äro så öfvervägande, att äfven denna betänklighet bör
falla; förr, då jernvägar icke tunnos, kunde detta icke gerna sättas
i fråga.
Hvad Öfverste Ericsons yttrande angår, så består det, såsom
många af herraruc nog veta, af två delar. Den första delen är ett
på grund af erhållet uppdrag afgifvet betänkande, om möjligheten
af Venerns sänkning, hvilket betänkande, under anförande af en och
annan betänklighet, dock slutar med ett tillstyrkande af företaget.
Den senare delen är ett tillägg, der han kommit på andra tankar.
På detta betänkande kan således tillämpas den bekanta berättelsen
om en statsman, som alltid brukade säga »å ena sidan» och »å
andra sidan.» Det är naturligt, att ett skarpt hufvud kan framställa
samma sak från olika sidor, men detta bevisar icke, att en förnyad
undersökning, då man väger det ena mot det andra, icke kan fä
vågskålen att gå ned definitivt åt ena hållet. Jag vill icke afgöra,
åt hvilketdera hållet detta slutligen blir, om seglationens eller
strandegarnes intresse blir öfvervägande; men jag anser, att en un¬
dersökning är högst nödvändig.
Särskild! ber jag att få framhålla, att motionären har rätt, då
han säger, att det nu är den rätta tidpunkten. Det är ju naturligt,
att vattenverkens antal vid en sådan tillgång på drifkraft, som vid
Trollhättan finnes, kommer att allt mer och mer ökas. Det vore
derföre högst nödvändigt, att undersökningen nu gjordes, så att
Onsdagen den 1 Mars.
27 N:o 15.
ingen förleddes att der anlägga ytterligare vattenverk, beräknade Föreslagen
efter ett vattenstånd, som sedan kanske kommer att förändras, undersökning
att verken ej kunna bibehållas, eller ock att det motsatta inträffar, Turing af
d. v. s. att-man framdeles finner att eu sänkning af Venern bordera Venerns
hafva egt rum, men att under tiden allt för många nya hänglås blifvit vattenstånd.
satta för utloppet. (Forts.)
Jag ber således att få tillstyrka afslag å Stats-Utskottets förslag
och bifall till Herr Nordenfelts reservation, dock ifall i detta bifall
skulle inneslutas äfven motiveringen, så ber jag, att efter ordet att
på tredje raden nedifrån må insättas ordet väsentliga, ty jag tilltror
mig icke att uttala den förhoppning, att iuga olägenheter skulle upp¬
komma för sjöfarten.
Friherre af Ugglas: Jag vill icke på något vis inlåta mig på
den stora frågan, huruvida en reglering af Venerns vattenstånd må
vara nyttig eller icke. För min del vill jag gerna i det fallet in¬
stämma med motionären, att den skulle kunna komma att blifva af
särdeles stor betydelse. Men jag vågar påstå, att det sätt, hvarpå
man nu söker inleda denna fråga, icke kan vara det rätta. Icke kan
det nemligen vara rätt, att Riksdagen, på grund af enskild motion,
anvisar ett anslag och derigenom, om jag så får säga, sjelf inleder en
sak, hvarom man icke har den ringaste officiella kännedom, att de
orter, som den närmast rör, vilja med varmt och lefvande intresse
omfatta densamma. Rätta marschen vore väl den, att dessa orter
först intresserade sig för saken och genom officiel anmälan derom
hos Kongl. Magt anhöllo om bidrag för sådant ändamål, derest de
icke mäktade sjelfva utföra densamma, och hvad detta senare be¬
träffar, så tillåter jag mig fråga Kammaren, om det kan vara tänk¬
bart att, om det finnes ett varmt intresse för saken, invånarne på
47 qvadratmil icke skulle kunna åstadkomma denna summa af 5,000
kronor för en sådan utredning. Jag tror icke, att sådant är tänk¬
bart. Här har visserligen sagts, att det icke finnes något sätt att
åstadkomma någon samverkan dem emellan, men derpå har blifvit
svaradt, att vi hafva landsting, som kunna taga denna fråga om hand,
och då kan det icke vara rätt att Riksdagen tager initiativet i frågan.
Herr Montgomery har, drifven af eu mycket aktningsvärd tacksamliets-
känsla, om jag så får säga, förordat detta anslag. Jag respekterar
denna känsla fullkomligt, men ber att få erinra Kammaren om, att
då anslaget lemnades till undersökning af Hjelmaren, hade vi icke,
tror jag, denna landstingsinstitution, som nu kan taga dylika frågor
om hand. Då för tiden kunde det vara tänkbart, att på begäran af
eu ort ett dylikt anslag beviljades af allmänna medel, men anslaget
beviljades icke utaf Riksdagen, utan jag föreställer mig, att det be¬
viljades af de medel, som stodo till Väg- och vattenbyggnadsstyrel¬
sens förfogande.
Jag ber Kammaren noga betänka det äfventyrliga uti att Riks¬
dagen på grund af enskild motionärs förslag, huru aktningsvärdt det
än må vara, skall inleda ett dylikt företag; det är enligt min åsigt
eu orätt väg och det är också derför som jag vill ansluta mig till
Stats-Utskottets förevarande förslag och yrka bifall till detsamma,
N:o 15.
28
Onsdagen den 1 Mars.
Föreslagen Herr Hammar hjelm: Den siste talaren har uttryckt sin tvekan,
wHdt«ö/<rtMt^jinruvj(ja Riksdagen bör besluta sig för att inleda ett företag sådant
reglering ^ifsorn ^et förevarande. Jag ber då att lä fästa Kammarens uppmärk-
sjön Venerns samhet deruppå att företaget redan längesedan är iuledt af Kongl.
vattenstånd. Maj:t. Kongl. Ma j:t har redan cn gång år 1852 beviljat ett anslag
(Forts.) åt '5,000 riksdaler banko, och således kan Riksdagen ganska tryggt
frisäga sig från ansvaret för att inleda frågan, ty detta har redan
skett.
En aktad talare på vestgötabänken har i vältaliga ordalag reser¬
verat sig mot all den skada, som sjöfarten kunde komma att lida
genom ifrågavarande företag, men här är icke fråga om att skada
sjöfarten, utan tvärtom att gagna den, ty man måste väl erkänna,
att sjöfarten gagnas derigenom, att de sjömärken, som finnas, alltid
kunna igenkännas; att befintliga grund alltid blifva lika och att
vattenståndet i hamnarne alltid förblifver detsamma. Slutligen bar
äfven en talare sagt, att den bästa utvägen vore att landstingen toge
frågan om hand. Ja, det låter nog ganska bra, men herrarna böra
erinra sig att de, som hafva den väsentliga fördelen af företaget, äro
blott en minoritet eller strandegarne. Ser jag t. ex. på det län, som
jag representerar, så tror jag icke, att en fjerdedel af landstingets
medlemmar intresserar sig för denna fråga, ty de, som bo uppe i
landet, hafva intet intresse i saken och vilja heller icke bevilja an¬
slag för sådant ändamål. Detsamma gäller om de andra länen, Skara¬
borgs och Elfsborgs. Således ligger den största vigt på att initiativet
kommer från annat håll än de ifrågavarande orterna, och jag tror,
att Riksdagen väl skulle se alla intressen till godo, om den beviljade
det ifrågavarande anslaget. Jag yrkar fortfarande bifall till Herr
Nordenfelts reservation.
Friherre Ericson: Jag skall be att få säga blott några ord med
anledning af den föreliggande frågan. Här är fråga om de intressen,
som äro förbundna med sänkning af sjön Venern eller reglering af
dess vattenhöjd, och det är i detta fall som ofta, då intressen äro i
fråga, att det finnes andra dylika, som dervidlag äro att taga i be¬
traktande, och som jag har äran vara representant för dessa andra
icke obetydliga intressen, som af frågan beröras, så tror jag mig
skyldig att yttra några ord till protokollet, med anhållan hos Kam¬
maren att icke alla de intressen, som ligga vid Göta eif och äro be¬
roende af vattenkraften från elfven, skola störas genom ett bifall till
motionen eller så att säga onödigtvis agiteras af en, såsom jag tror,
fullt onödig åtgärd.
Motionären har framhållit hvilket stort intresse, som i den vatten-
dränkta jorden kring Venerns stränder är representeradt.
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten på de intressen, som
af Göta clfs vattenkraft äro representerade. Från Lilla Edet till
elfvens utlopp ur Venern äro anlagda fabriker och anläggningar för
tillgodogörande af alla slags råvaror, och icke blott värdet af dessa
fabriker uppgår till millioner, utan deras tillverkningars värde upp¬
går till millioner. Det är att taga i betraktande i ett fäll sådant
som detta, då man vill gå till Kongl. Maj:t och röra på denna fråga,
Onsdagen den 1 Mars.
29 N:o 15.
att man icke onödigtvis bör skada och agitera sådana dyrbara in- Föreslagen
tressen, som här äro i fråga. Den jord, som genom regleringen skuHew”^rs.<'J”Ml-‘7
vinnas, är beräknad till 16,000 tunnland, hvarför kostnaden skulle reglering 6af
uppgå till 1,600,000 kronor. Det är således 100 kronor för hvarje*/»» Venerns
tunnland. Jag kan icke bedöma, huruvida de olägenheter, vattnet vattenstånd.
åstadkommer på denna jord genom sina periodvisa öfversvämningar (Forts.)
— ty många år stå dessa marker torra —huruvida, säger jag, denna
skada verkligen är värd en uppoffring af 100 kronor på tunnlandet,
men jag tror och är fullt säker på, att det icke stannar vid detta.
Den ingeniör, som uppgjort förslaget, säger också, sedan han
aflemna! kostnadstorslaget, att dertill komma ersättningar af många¬
handa slag; således äro alla de kostnader, som tillkomma för botande
af den skada, som en förändring af Göta elfs vattenstånd skulle
åstadkomma på nedanför liggande verk, icke i detta kostnadsförslag
tagna i beräkning.
Hvad slutligen beträffar det skäl, som motionären och de, som
hälla med honom, anfört, att det skulle behöfvas denna impuls upp¬
ifrån, emedan det eljest vore .svårt att sammanföra dessa olika in¬
tressen, samt att saken bör bringas till slut och förslaget revideras,
så ber jag att få påpeka*att allt detta är redan gjordt. Frågan skulle
således ställa sig så, att det icke är rigtigt gjordt, utan beköfver
göras om; men det har jag icke hört sägas. Impulsen är tagen och
Kong! ‘Maj:t har på begäran af Konungens Befallningshafvande i
Skaraborgs län gifvit uppdrag åt eu ingeniör att upprätta kostnads¬
förslag. Strandegarne hafva varit tillsammans, icke en, utan många
gånger; sista gången, då frågan lades å sida under ordförandeskap
af borgmästaren Scheele i Vermland. På grund af de upplysningar,
som då framkommo, har frågan från strandegarnes sida fått förfalla.
Således är icke förhållandet, såsom motionären säger, att här behöfs
impuls och att här behöfs utredning, ty frågan är verkligen utredd.
Motionären borde alltså säga, att frågan icke är rigtigt utredd, men
då instämmer jag fullt med Friherre af Ugglas, att äro intressena så
små, att man icke kan sammanbringa 5,000 kronor för ifrågavarande
ändamål och sedan komma in till Kongl. Maj:t med en framställning
i ämnet, så är det alls icke skäl för Riksdagen att taga saken om
hand. Här äro andra mycket beaktansvärda intressen, som beröras
af denna sak, och det är icke en så oskyldig åtgärd, som mången
föreställer sig, att nu gå in till Kongl. Maj:t och röra i denna fråga,
ty de mycket betydliga intressen, som bero på Göta elfs vattenstånd,
komma naturligtvis att blifva oroade af en sådan Riksdagens åtgärd
och genom blotta föreställningen att någon förändring kan ske. Af
dessa skäl yrkar jag bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Grefve Sparre: Jag önskar blott få tillägga några ord till
hvad jag nyss sagt. En talare nämnde nyss, att man omöjligen
kunde komma med de ifrågavarande intressena till Kongl. Maj:t i
ärendets helt och hållet outredda skick. Jag ber. i likhet med före¬
gående talare, att få påpeka, att då förra gången frågan om Venerns
reglering var före, så bildades en direktion och på grund af begäran
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anvisade Kongl.
N:o 15. 30
Onsdagen den 1 Mars.
Föreslagen Maj:t denna 5,000 riksdaler banko till undersökningskostnadens be-
vndersokmng stödande. Den vägen står öppen ännu, ifall det visar sig nödvändigt
reglering l/att ^r undersökningen erhålla statsunderstöd, hvilket jag dock be-
»jiinVenems tviflar. Vida mera än då är frågan nu utredd, ty efter den tiden
vattenstånd, bär Friherre Ericson algifvit sitt förslag. Men hufvudsaken skulle
Forts.) vara det moraliska stödet. Det är detta stöd, jag i frågans nuva¬
rande skick icke anser att Riksdagen bör lemna. Den bör icke lemna
sitt. stöd förr än frågan är så utredd, att den kan af Riksdagen öfver-
skådas. Det är sä lätt att aflåta en liten skrifvelse till Kongl. Maj:t
och summan, som begäres, är så oändligt ringa; men hvad gör man,
om man aflåter en sådan skrifvelse och beviljar det lilla beloppet.
Jo, staten tager frågan om hand och inträder i förhållanden, der den
icke bör inträda i frågans nuvarande ståndpunkt.
Det är sagdt, att de öfversvämmade stränderna hafva ett så
stort värde. Ja, hafva de det, så måste val ett så lifligt intresse
finnas för saken, att detta lilla belopp kan sammanbringas. En talare
har sagt att det är så liten del af Vermlands län, som har intresse
af saken, att landstingets bidrag helt visst ej kunde erhållas. Jag
är af motsatt mening. Den erfarenhet jag har af ett landsting, som
beröres af samma fråga, är den, att der komma vi icke att se till
huru stor del af länet deraf kan hafva fördel, utan kommer lands¬
tinget helt visst att stödja företaget. Landstingen ligga otvifvelaktigt
närmare frågan än staten.
Jag är mycket glad, att motionären icke med sitt förslag afsett
att i någon mån menligt inverka på sjöfarten och att således det
uttalande i hans motion, som så skulle kunna tolkas, icke var så all¬
varsamt menadt. Jag tror att, om denna fråga en gång skall lösas,
den icke bör lösas allenast till fördel för den ena sidans intressen,
utan med hänsyn till alla, och hvad frågans utredning beträffar, så
föreställer jag mig fortfarande, att intresset derför bör utgå ifrån
orten och erhålla sitt uttryck genom bidrag, som lemnas till under¬
sökningen. Först när frågan i sin helhet kan öfverskådas, först då
bör den komma till Riksdagen.
Herr Hammarhjelm: Jag ber om ursägt, att jag ännu en gång-
tager Kammarens tid i anspråk, men jag vill blott säga några ord
med anledning af hvad Friherre Ericson nyss yttrade. Han sade, att
det är så stora intressen i fabrikshänseende vid Trollhättan och andra
ställen vid Höta eif, att de icke böra oroas genom tal om denna
fråga. Jag hemställer, om detta kan vara något skal. Det är väl
icke ett skal, att några intressen blifva oroade för det att det talas
om saken. Äro intressena så svaga, att de känna sig oroade deraf,
då förtjena de icke mycket afseende.
Jag ber att få påpeka för Kammaren, att jag icke förnekar vär¬
det af de undersökningar, som blifvit gjorda af Friherre Ericson, men
jag tror icke, att de äro fullständiga, och derför har jag tagit mig
friheten framlägga förevarande motion.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att derunder yrkats dels bifall till förevarande utlåtande,
Onsdagen den 1 Mars.
31 N:o 15.
dels, af Herr Hammarhjelm, afslag å utlåtandet och bifall till deri
af Herr Nordenfelt deremot afgifna reservation, dels ock, af Friherre
von Krcemer, afslag å ifrågavarande utlåtande och bifall till nyss¬
nämnda reservation med tillägg i dess motivering åt ordet »väsent¬
liga» näst framför »olägenheter».
Härpå gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förkla¬
rades propositionen på bifall till utlåtandet vara med öfvervägande
ja besvarad.
Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 25 och 28 i
sistlidne månad bordlagda Utlåtanden:
N:o 21, i anledning af väckt motion angående undersökning om
och beräkning af kostnaden för beredande af aflopp för Mälarens
vatten till förekommande af öfversvämningar; samt
N:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående af¬
söndring af jord från rå- och rörshemmanet Lilla Pälsatorp N:o 3 i
Skaraborgs län samt indragna militieboställena Bro N:o 2 i Vest-
manlands län och N:o 2 Appuna Orregården i Östergötlands län.
Föredrogs å nyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 25 och
28 nästlidne Februari bordlagda Betänkande N:o 2, angående vilkoren
för försäljning af bränvin.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Herr Grefven och Talmannen yttrade att han, efter öfverenskom¬
melse med Andra Kammarens Herr Talman, finge hemställa, att
Första Kammaren måtte besluta att, derest Andra Kammaren hunne
att före nästa lördag slutbehandla Banko-Utskottets Memorial N:o 2,
angående verkstäld granskning åt Riksbankens tillstånd och förvalt¬
ning, vid det sammanträde, som nämnda dag komme att hållas, före¬
taga val af tjugufyra valmän jemte sex suppleanter för utseende af
Riksdagens fullmäktige i Riksbanken och i Riksgäldskontoret samt
deras suppleanter.
Denna hemställan bifölls.
Föreslagen
undersökning
angående
reglering af
sjön Veu ems
vattenstånd.
(Ports.)
Kammaren åtskildes kl. ‘/a 2 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.