RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Första Kammaren. N:o 10.
Lördagen den 18 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs a nyo Lag-Ltskottets den 8 och 13 i denna månad
bordlagda utlåtande R:o /, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga pro¬
position med förslag till förordning angående böter för svarande-
parts uteblifvande från underrätt.
Herr Carleson: Då regeringen, i anledning af Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 17 Maj 1879, beslöt den nu ifrågavarande
propositionen, tror jag den träffade rätta grunden till de motioner,
som föranledde Riksdagens berörda skrifvelse. I dessa motioner be¬
gärdes visserligen endast förhöjning af lagens bötespåföljd för vitt¬
nens och parters uteblifvande, men påtagligen åsyftades rättegångens
förkortande, och enligt mitt förmenande finnes ingenting, som mer
föranleder oskäligt uppskof i rättegången än bruket hos under¬
rätterna att, när svarandeparten uteblifvit, uppskjuta målet och vid
vite förelägga honom att infinna sig. Men då regeringen accepterat
detta bruk, så har den efter min tanke handlat såsom en läkare,
hvilken icke tänker på huru en sjukdom skall häfvas, utan huru
patienten skall kunna fördraga den. Mot den utväg att lösa frågan,
som regeringen valt, har emellertid hvarken den i ärendet hörda
afdelningen af Högsta Domstolen eller Lag-Utskottet haft något att
invända, och då en mening, som strider mot den, som hyllas af
regeringen, af pluraliteten i en afdelning af Högsta Domstolen och
af Lag-Utskottet, icke lär hafva synnerlig utsigt att vinna Kammarens
gehör, så kan det icke heller påräknas för min mening; men när-
jag emellertid ansett mig skyldig att framställa den, åligger det mig
att bjuda skäl för den, och jag skall försöka att göra det i största
korthet.
I 12 kap. 2 § Rättegångsbalken heter det: »År någon förfallo¬
löst borta, då han ropas af Rätten fram att kära eller svara, böte
två daler. Kommer hvarken käranden eller svaranden, å landet in¬
nan häradstingets slut, eller i stad innan rättegångstimman ute är,
böte hvardera dubbelt. Kommer svaranden å första ting, innan det
andas, och blifver käranden ute; böte som sagdt är och gälde han
svaranden dess kostnad, der han ej vid nästa ting å landet eller
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
Första Kammarens Frot. 1882. N:o 10.
1
N:o 10.
2
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
''Forts.)
inom en månad i staden gitter visa det han laga förfall haft och att
han ej kunnat Rätten det kungöra.» Som Kammarens ledamöter
torde finna, är här alldeles icke fråga om böter för befordrande af
rättegången eller för att tvinga svarandeparten att komma tillstädes
i och för en tvist, som vid begge parternes uteblifvande förfaller.
Dessa böter äro uteslutande afsedda såsom påföljd för underlåten¬
heten att åtlyda domstolens kallelse. För det fall, att käranden
kommer, men svaranden uteblifver, stadgas i 12 kap. 3 § Rättegångs¬
balken: »Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å före¬
satt dag till den Rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej och.
låter ej laga förfall framte: viser käranden, att svaranden stämning
i laga tid fått, döme då Eätten i saken efter ty som sanning deri
utletas kan.» Här sägs alldeles bestämdt, hvad domaren har att
göra, och deraf följer, att domaren icke skall göra något annat eller
rena motsatsen, hvithet inträffar, om han utan kärandens begäran
uppskjuter målet och förelägger parterne att inställa sig. Stadgandet
i den nuvarande lagen är hemtadt från en förordning af den 19'
April 1692, der det heter: att Kong!. Maj:t vill, för afskaffande af
det skadliga missbruk med tvistiga ärendens långsamma utdragande,,
hafva förordnat och stadgat, »att domare i alla domstolar, så på
landet som i städerna, skola strax uppå första stämningen, när lag¬
ligen är bevist, att den är i rättan tid vederbörande i händer stält,
hufvudsaken till laga skärskådan upptaga, och derutinnan så döma,
som den finnes vara beskaffad, oaktadt den stämde parten sig vid
Rätten ej infinner, med mindre några laga skäl till ursäkt af partens
uteblifvande pröfvas vara, hvaröfver dock granneligen bör ransakas,
hvithet uppå domarens ansvar skall ankomma».
En för svenska jurister välbekant rättslärare yttrade omkring
ett och ett hälft decennium efter det 1734 års lag blifvit införd, att
det icke vore enligt med lagen att vid vite förelägga svarandepart
inställelse i tvistemål, så framt domaren icke fann nödigt ålägga
honom att göra något eller uppskof vore begärdt, hvarom förmäles
i 16 kap. 6 § och 24 kap. 1 § Rättegångsbalken. Läser man dessa
paragrafer under ihågkommande af innehållet af 12 kap. 3 § samma
balk, så finner man, att dessa lagrum stå väl tillsammans utan att
upphäfva eller ändra hvarandra. Det skulle vara alldeles menings¬
löst, om laglig rättegångsordning iakttages, att vid vite ålägga en
svarandepart att inställa sig, då han icke har eller kan tvingas att
säga något annat inför domstolen, än att påyrka tillämpning af den
påföljd för hans uteblifvande, som sjelfva lagen utsatt, eller att do¬
maren skall pröfva saken efter som sanning deri utletas kan. Vid
sagda förhållande måste det för käranden vara fullkomligt likgiltigt,
om svaranden inställer sig eller icke; ty kärandens rätt lider icke
deraf, men svaranden kan, när han inställer sig, icke undgå kost¬
nader eller besvär, som han mycket ofta icke har utsigt att få er¬
satte, i synnerhet om medellösa personer äro hans vederparter. Det
bruk, som inrotat sig vid underdomstolarne, att i allmänhet upp¬
skjuta sådana mål, der svaranden på stämningen uteblifver, har en¬
ligt min tanke ingen berättigad grund vare sig i lagen eller i dess-
mening.
Lördagen den 18 Februari, e. m.
N:o 10.
Enligt regeringens förslag skulle en uteblifven svarande i tviste¬
mål åläggas böter från 5 till 200 kronor, i händelse hans uteblifvande
vid sakens företagande först utsatta dag föranleder uppskof med målet,
hvilket enligt gängse praxis vanligen är förhållandet, och så skulle
kunna ske den ena gången efter den andra, hvarigenom tiden för
målets afgörande utdroges liksom hittills på längden. Att regerin¬
gens förslag förutsätter, att svarandens uteblifvande kan vålla för¬
nyade uppskof synes deraf, att domstolen berättigas utsätta särskildt
vite för att förmå svaranden att komma tillstädes, hvilket ofta skulle
utan gagn för käranden komma att medföra åtskilligt men för veder-
parten. Jag var för några dagar sedan närvarande i Högsta Domstolen
vid föredragning af ett mål, deri en medellös person hade stämt en
annan för att på grund af en mängd besynnerliga räkningar utbekomma
mellan 30 ä 40 tusen kronor, men käranden ådömdes ansvar för dom¬
qval eller rättegångsmissbruk — jag minnes ej rätt hvilketdera —
äfvensom ersättning till vederparten för hans kostnader, och jag har
jemväl hört, liksom troligen flere af Kammarens ledamöter, talas om
en mängd tvistemål från södra Sverige, i hvilka medellösa personer
utan uppgifvande af något lagligt skål stämt jordegare med påstå¬
ende att åtkomma deras egendom. I dylika mål, der fråga icke var
om skuldfordran på grund af klara handlingar, skulle, enligt rege¬
ringens förslag och den af detta respekterade praxis, domstolarne
icke kunna, om svaranden uteblef, döma omedelbarligen, utan nöd¬
gas uppskjuta dem med föreläggande för svaranden vid böter eller
vite att inställa sig till intet gagn för käranden, men rent af till
skada för svarandena.
Jag föreställer mig, att många bland Kammarens ledamöter anse,
att ett rättegångsbruk, som är så gammalt och så allmänt, som det
omnämnda, icke kan hafva tillkommit alldeles utan skäl, och att det
är bättre att försöka minska verkningarne af detta skadliga bruk på
något sätt, låt vara på det af regeringen föreslagna, än att låta det¬
samma fortgå på samma sätt som hittills. Jag kan, som sagdt, icke
i lagen finna någon grund för denna, ännu vid medlet af förra år¬
hundradet ogillade domstolspraxis; men erinrar om, att den uppkom
under en tid, då en stor del af statens embetsman och i synnerhet
underdomarena på landet voro aflönade förnämligast med sportler,
och att sedan vederbörande erinrats att noga iakttaga, hvad som
var stadgadt i afseende på uttagande åt stämpelpapper, eller mot
slutet af 1700-talet, uppstod en böjelse hos embetsmännen att anse
såsom något förtjenstfull att uttaga, i synnerhet med stämpelpapper
förenade sportler, till de högsta belopp, som kunde bestämmas, utan
äfventyr att komma i konflikt med åklagaremakten. Under denna
tid var det mycket vanligt att underdomstolarne, då både svaranden
och käranden uteblifvit, och någon rättegång icke kommit att ega
rum, skrefvo ut protokoll om, att parterna uteblifvit och att de fälts
till böter för uraktlåten inställelse, och från samma tid torde också
härröra bruket att, när svaranden icke instält sig, men käranden till-
städeskommit, skrifva ut protokollet om hvad som passerat och ålägga
svaranden att komma tillstädes å ny dag. Om svaranden fortfarande
tredskades, kunde dock icke resultatet blifva annat än hvad lagen
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
■underrätt.
(Forts.)
N;o 10.
4
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande¬
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
föreekrefve, eller att domaren dömde i saken, efter som sanning deri
utletas kunde. Detta tillåter jag mig erinra om i afseende å det ifråga¬
varande brukets tillkomst. Följden af att antaga regeringens för¬
slag skulle blifva, att lagens bud i den nya förordningen och i 12
kap. 3 § Rättegångsbalken skulle innehålla uppenbara motsägelser,
och att det felaktiga bruket skulle så att säga fastläsas, ända till dess
någon genomgripande förändring i rättegångsordningen kan, efter
det Nya Lagberedningen afgifvit förslag i ämnet, ega rum, så att
hädanefter liksom hittills de flesta tvistemål, der svaranden uteblif¬
va, komma att uppskjutas med svarandens föreläggande vid vite
att tillstädeskomma till förfång för sig sjelf och till ingen nytta för
vederparten.
Jag skall slutligen anhålla att i afseende å det föreliggande
förslaget få framställa några spörsmål, som synas kunna besvaras på
skiljaktiga sätt, såsom det om rätta tillämpningen af en latitud af
böter från 5 till 200 kronor, i alla sådana fall, der domstolarne äro
förhindrade att pröfva bevekelsegrunden för uteblifvandet, eller det
huruledes bestämmelserna om dessa böter och om det särskilda vite,
som af rätten får sättas, står öfverens med stadgandet i 3 § af 1864
års förordning om nya strafflagens införande, enligt hvilken viten i
sådana fall, der den nya lagen bestämmer böter, hafva förfallit, och
domaren synes oberättigad att ådöma vite i de fall, der sagda lag
bestämmer böter. Äfvenledes synes det som om, i händelse grun¬
den för lagförslagets stadgande: »Har någon blifvit fäld till böter
enligt denna Förordning, skola böterna genast uttagas, utan hinder
deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit ädömda, ej vunnit laga
kraft», antages vara den, som chefen för Justitiedepartementet upp¬
gifva, eller att »straffets verkan skulle i väsentlig mån förfelas, om
icke ådömde böter genast utkräfdes», samt det nya lagbudets ända¬
mål verkligen komme att förfelas, om en part, som saknade tillgång
till böternas gäldande, icke skulle före målets slut undergå det bö¬
terna motsvarande förvandlingsstraffet; man kan med skäl sätta ifråga,
om icke dessa böter, derest de icke kunna uttagas kontant, böra ge¬
nast förvandlas.
Jag föreställer mig emellertid, att Kammaren, om den för öfrigt
är nöjd med regeringens förslag, icke har lust att ingå i undersök¬
ning, huruvida dessa och dylika mål hafva skäl för sig eller icke,
och jag skall derför icke heller sysselsätta Kammaren med en sådan
undersökning utan inskränka mig till att för min del yrka afslag
till det ifrågavarande förslaget, men tillika, enär Andra Kammaren,
på grunder, som måhända äro skilda från dem, jag framstäf, åter¬
remitterat ärendet till Lag-Utskottet, hemställa till dem, som möj¬
ligtvis finna det tvifvelaktigt, huruvida den Kongl. propositionen
bör antagas, om icke jemväl de skulle vilja återremittera den till
Lajr-Utskottet.
O
Herr Fröman: Jag är alldeles ense med den förste talaren i
hvad han anfört derom, att det enligt vår lag och äldre åsigter om
dess tillämpning icke finnes någon bestämd grund för svarandens
tvingande till inställelse i och för svaromåls afgifvande. Men jag
Lördagen den 18 Februari, e. m.
5
N:o 10.
tror att, om denna sats numera skulle konseqvent genomföras, detta
komme att medföra stor våda för rättstillståndet, sedan under så
lång tid en annan praxis rotfast sig i lagskipningen. Orsaken
till att den ursprungliga åsigten om lagens rätta förstånd i detta
fall måst frånträdas, och att den praxis, som nu gäller, tillkommit,
kan möjligen till någon del ligga i de omständigheter, den före¬
gående talaren vidrört, men äfven en annan förklaringsgrund finnes,
och denna är hela den utveckling, som vårt rättegångssätt har fått,
derigenom att, i brist på sakförare, domaren måst göra sig, på visst
sätt, till advokat för båda parterna och åtaga sig tvistefrågornas ut¬
redning. Detta är åtminstone på landet ofta händelsen, ty först
och främst äro stämningsansökningarne så orediga och osammanhän¬
gande, att af dem icke kan utrönas hvarom tvisten gäller, och vidare
händer det till och med att käranden sjelf, när han kommer för
rätta, icke är i stånd att ens muntligen redogöra för sina anspråk
och grunderna för dem. Domaren blifver också då urståndsatt
att utreda saken, med mindre han får höra båda parterne. Jag tror
derföre att det är bristfälligheten i rättegångssättet, som utgör den
egentliga grunden till den praxis, hvarom förut är nämndt, och skulle
denna praxis helt tvärt förändras, innan vi fått en mera genomgri¬
pande. förändring i rättegångssättet, så kunde deraf uppstå betänk¬
liga följder för rättstillståndet. Ty att ett anspråk, som grundar sig
på laglig rätt, ogillas endast derför, att det på oskickligt sätt air
hängiggöres eller till följd af partens oförmåga oskickligt utföres,
det. är i sjelfva verket icke rättskipning, emedan hvad som är rätt
derigenom icke kommer till gällande kraft, icke blifver rätt.
Den förre talaren yttrade, att det vore för käranden likgiltigt,
om svaranden komme tillstädes eller icke. Detta är ej min tro, ty
ett käromål kan ofta vara af den beskaffenhet, att det'icke, på sätt
lagen säger, kan »afdömas efter ty som sanning deri utletas kan»,
hvaremot, om svaranden kommer tillstädes, hans förklaring eller er¬
kännande kan gifva stöd åt kärandens påstående och skaffa honom
rätt. Visst är, att skulle nuvarande praxis förändras så, att målen
i allmänhet afgjordes tredskovis. komme rättskipningen att gå fort,
tv då skulle käromålen, såsom obestyrkta, i de allra flesta fall komma
att ogillas. Men detta blefve helt visst icke för rättstillståndet väl¬
görande. Såsom förhållandet nu är, är det emellertid icke tillfreds¬
ställande, ty • det har utbildat sig till en vana, att svaranden icke
kommer tillstädes vid första rättegångstillfället, hvarigenom han icke
allenast gäckar käranden, utan äfven visar uppenbar vanvördnad mot
rättens kallelse. Att detta kan aflöpa med det ringa bötesansvar,
som nu är stadgadt, stöter utan tvifvel den allmänna rättskänslan,
så att någon åtgärd i den rigtning, lagförslaget angifver, utan tvifvel
är af nöden.
Det förslag, som från regeringen blifvit framstäldt, har fått
formen af en särskild författning och icke blifvit infördt såsom
ändring i 12 kap. 2 § Rättegångsbalken. För denna form har äfven
justitieministern i motiven till lagen framstält goda skäl, men jag-
fruktar icke desto mindre att densamma kan hafva till påföljd, att
vid tillämpningen domaren ofta skall stanna i tveksamhet. Det står
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
K:o 10.
6
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till nemligen, att genom denna förordning upphäfves, »hvad allmän lag
förordning innebåller mot densamma stridande». Domaren måste alltså i hvarje
angående böter fap tänpa på pvad som pan vara stridande mot förordningen. Der-
natTniml vid stöter han strax på stadgandet i 12 kap. 2 § om ansvar för upp-
vande från ropsförsummelse. Skall det tillämpas hädanefter? Skall det till-
underrätt. lämpas för käranden, men icke för svaranden, för hvilken ett högre
(Forts.) ansvar är stadgadt? Vidare talas om böter för uteblifvande vid ett
följande rättegångstillfälle, »der ej särskildt vite är af rätten satt»;
men det talas ej om det slags föreläggande, som dock är ganska
vanligt, att parterna förelägges inställelse vid äfventyr, att saken
afgöres i det skick, hvari den befinner sig. Strider ett sådant före¬
läggande mot förordningen? Detta allt är tvifvelsmål, som jag före¬
ställer mig skola uppstå hos domaren, då han skall tillämpa den nya
lagen, i fall den kommer att antagas.
Hvad nu innehållet af denna lag beträffar, så stadgas der: »kom¬
mer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag och visar» etc. Hvad
menas med uttrycket »först utsatta dag»? Vi veta, att alla stäm¬
ningar lyda på första rättegångsdagen, men tillika, att det är tem-
ligen allmän sed, att å nyssnämnda (lag målen endast fördelas på
de följande dagarne. Skall nu svaranden, för att undgå det tem-
ligen dryga bötesansvaret, inställa sig både den första rättegångs¬
dagen, på hvilken stämningen lyder, och derefter komma tillstädes å
den då utsatta dagen, eller endast på den senare?
Hvad som egentligen saknas i den nuvarande lagen är ett verk¬
samt ansvar för svarandes underlåtenhet att iakttaga inställelse vid
första tinget eller första rättegångstillfället. Sedermera har ju rätten
i sin makt att förelägga vite, och skulle nu för uteblifvande å. första
rättegångsdagen så pass betydliga böter stadgas, som hår äro ifråga¬
satta, så föreställer jag mig, att också domstolarne skola vid de viten,
som de hädanefter komma att förelägga, bestämma högre belopp än
hvad nu sker; ty för det närvarande kan man verkligen förebrå
domstolarne, att dylika viten utsättas till så ringa belopp, att de icke
utgöra något verksamt tvång för de tvistande parterne att inställa
sig. Jag tror derföi\ att hvad som i förslaget stadgas om böter för
uteblifvande å de följande rättegångsdagarne gerna kunde ute¬
slutas.
Derefter kommer frågan, huru dessa böter skola uttagas. Såsom
här har blifvit föreslaget, skvdle de uttagas utan afseende derpå,
om det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, vunnit laga kraft eller
icke. Häremot har den förste talaren gjort anmärkning, och det är
äfven enligt min tanke oformligt, att böter, men icke viten, skola
kunna uttagas, innan de utslag, genom hvilka de ådömts, vunnit
laga kraft. Jag anser derföre det härom föreslagna stadgandet
olämpligt.
Hela den förändring, som borde åstadkommas, skulle alltså be¬
stå i ett stadgande om högre böter för svarandeparts uteblifvande
vid första rättegångstillfället, och jag föreställer mig, att om ändrin¬
gen inskränkes härtill, det icke skall vara omöjligt att inflicka den¬
samma i lagtexten, hvarigenom åtskilliga af mig påpekade tvetydig-
Lördagen den 18 Februari, e. m.
N:o 10.
lieter skulle kunna undvikas. Med dessa anmärkningar tillåter jag
mig anhålla, det ärendet måtte återremitteras till Lag-Utskottet.
Herr Jöns Pehrsson: Ehuru jag på förmiddagen led ett grund¬
ligt nederlag, vågar jag dock yttra några ord i det föreliggande
ämnet. Jag hörde icke hvad den siste talaren yrkade, men då två
andra jurister icke varit nöjda med detta förslag, så får det val
gälla något. Jag skulle tro, att då Riksdagen begärde ett förslag i
detta syfte, var det icke meningen, att det skulle gå till öfverdrift.
Het torde vara alla bekant, att icke alltid skulden till uppskof ligger
på den svarande sidan, utan stundom äfven på den kärande, och om
ifrågavarande förslag blefve lag, kunde det ju blifva en industri att
stämma personer. Om de bo i en aflägsen landsort utan läkare,
kunde det vara omöjligt att anskaffa ett giltigt bevis på ett laga
förfall. Då böterna för uteblifvande emellertid skola genast utgå,
kunde en mindre bemedlad, om han blifvit dömd till högsta bötes¬
beloppet, snart sagdt ruineras. Jag för min del finner icke förslaget
-öfverensstämmande med Riksdagens mening, då den begärde det¬
samma. Jag hörde den förste talaren yrka afslag; det vill jag icke,
då jag önskar att rättegångar skola snart afslutas, men jag vill icke
gå till sådan öfverdrift, som här är i fråga. Jag förstår icke, hvar¬
för dessa böter skola hafva företräde framför andra, ty det heter ju
i lagen, att »böter hafva minsta rätt» i gäldbundet bo. Då emeller¬
tid Andra Kammaren återremitterat förslaget, hoppas jag, att äfven
denna Kammare gör det i syfte att få maximum satt till 50 eller 25
kronor, åtminstone icke öfver 50 kronor. På dessa skäl önskar jag,
att Kammaren ville återremittera frågan till Lag-Utskottet, som aå
får taga i betraktande allt hvad som mot förslaget blifvit anfördt.
klen- Forssell, Otto Herman: Jag instämmer till alla delar
i de åsigter, som den förste talaren yttrat i denna fråga och skulle
derföre, lika med honom, vara benägen att yrka rent afslag. Men
min ställning till förslaget är icke densamma som hans. Jag har
nemligen icke varit med om Riksdagens skrifvelse af år 1879, som
föranledt detta lagförslag, och anser mig derföre pligtig att respek¬
tera denna skrifvelse, och att således söka rädda så stor del af för¬
slaget, som varit en följd af nämnda skrifvelse.
Skrifvelsen åsyftar, så vidt jag kan fatta dess innehåll, att få
förhöjda böter å svarandepart för det fall, att han uteblifver å första
rättegångsdagen, då en instäld sak skall vid rätten förekomma.
Detta är ock iakttaget i första momentet af lagförslaget, hvilket jag
■derföre godkänner.
Det andra momentet i lagförslaget afser det fall, att sedan sva¬
randen instält sig, men rätten af en eller annan orsak uppskjuter
saken till annan dag, svaranden å den utsatta dagen uteblifver.
Rätten skulle då kunna fälla svaranden till böter. 16 kap. 6 § och
24 kap. 1 § Rättegångsbalken, såsom de tolkas och tillämpas samt i
långliga tider blifvit tillämpade af domstolarne, lemna dock till¬
fyllestgörande medel i rättens hand att tvinga tredskande part till
inställelse. Någon klagan i berörda hänseende har ej heller mig
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande¬
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
N:o 10.
8
Lördagen den 18 Febrnari, e. m.
Förslag till
förordning
angående, böter
för svarande¬
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
veterligen försports. Jag anser derföre en ändring i eller tillägg
till lagen i sådant syfte icke behöflig eller ändamålsenlig.
Det tredje momentet i lagförslaget åsyftar att i vår lag införa
två hufvudsakligen nya grundsatser, den ena att beslut, som icke
vunnit laga kraft, skall ändock verkställas, det andra att en domstol
kan sjelf upphäfva sitt eu gång fattade beslut. Båda äro betänkliga,
men då de icke, efter hvad jag förmodar, komma att få någon
praktisk betydelse, fäster jag i förevarande fäll ej synnerlig vigt
vid dem.
Då andra Kammaren redan återremitterat förslaget, yrkar äfven
jag återremiss i syfte att få förslaget begränsad!, på sätt jag ofvan
antydt.
Herr Hasselrot: Ehuru jag instämmer i det yrkande om åter¬
remiss, som af flere föregående talare blifvit framstäldt, så är jag
dock icke fullt ense med dem om skälen för ett sådant yrkande.
Jag beder derföre att få säga några ord i ämnet, isynnerhet som
detsamma är af ganska stor vigt med afseende å måls handläggning
vid underdomstolarne.
Om jag dervid till en början håller mig vid den förstadelen af det
kongl. förslaget, så syntes det den förste talaren, att ett stadgande om
högre böter för svarandeparts uteblifvande vid första rättegångstillfäl-
let icke vore erforderligt, då domaren enligt 12 kap. 3 § Rättegångsbal¬
ken har rätt att, utan afseende å svarandens frånvaro, afdöma ett mål på
de skäl, som förefinnas, och den siste talaren framhöll detta ännu skar¬
pare, då han, om jag rätt uppfattade hans ord, yttrade att domstolarnes
praxis att, med anledning af svarandens utevaro, uppskjuta mål skulle
stå i tydlig strid med 12 kap. 2 och 3 §§ Rättegångsbalken. Jag är
härutinnan af alldeles motsatt åsigt. Enligt 12 kap. 3 § Rätte¬
gångsbalken eger visserligen domstolen rätt att, då svaranden är
borta, döma i saken »efter ty som sanning deri utletas kan» och
såvidt min erfarenhet sträcker sig, har jag heller aldrig funnit att,
då ett mål varit af käranden vid första rättegångstillfället något så
när utredt, domstolen icke afdömt detsamma, helst om käranden så¬
dant önskat. Men någon ovilkorlig skyldighet att så förfara har
domstolen, efter min åsigt, ingalunda och det är, tyvärr, ej ofta för¬
hållandet, att målet vid första rättegångstillfället är så utredt, att
dom deri lämpligen kan i svarandens frånvaro meddelas. Jag tror
också, att den andre talaren i ordningen misstager sig, då han anser,
att ett strängare och oftare tillämpande af nämnde 3 § i 12 kap. Rätte¬
gångsbalken skulle leda till rättegångens förkortande, ty den, som i så¬
dan händelse tappade, och det blefve nog i de flesta fäll, på grund af
bristande utredning, käranden, klagade väl då merendels i Hofrätten
och i nittionio fall af hundra finge han säkerligen målet återförvi-
sadt för att vid underrätten förebringa sin bevisning. Det blefve
således icke att förkorta rättegångarne, utan tvärtom att förlänga
dem, om en dylik, af dessa Herrar förordad praxis skulle vinna all¬
män tillämpning. Den praxis, som hittills utbildat sig och som, så
vidt jag förstår, är både enlig med lag och lämplig, innefattar, att
om målet är tillbörligen utredt, så afdömes det äfven utan svarande
Lördagen den 18 Februari, e. m.
9
N:o 10.
partens hörande, men om det icke befinnes i sådant skick och sva¬
randen saknas, så uppskjutes det. Vid sådant förhållande och då
svarandeparts yttrande i ett mål ofta är ett oundgängligt vilkor '
för att få saken vederbörligen utredd, är det, efter mitt förmenande,
uppenbart, att något kraftigare verkande äfventyr än nu stadgade
bötesansvar till belopp af endast två kronor är erforderligt för att
tillhålla denna part att fullgöra sin inställelseskyldighet och den
första delen af ifrågavarande förslag, som afhjelper denna brist,
torde alltså böra bifallas. Visserligen har den andre talaren i ord¬
ningen, såsom anledning till tvekan härutinnan, framstält det spörs¬
mål huruvida, derest förslaget blefve lag, man skulle jemte deri be¬
stämda böter fälla en uteblifven svarande till ansvar jemväl enligt 12
kap. 2 § Rättegångsbalken; men svaret härå synes mig ganska enkelt,
ty lika litet som någon domare hittills fält en part till ansvar sam¬
tidigt för uteblifvande och uppropsförsummelse, lika litet lärer väl
så blifva förhållandet hädanefter, om berörda förslag blefve till lag
upphöjdt. Ej heller tror jag, att oftaberörde förhöjning i bötesan¬
svar för uteblifven inställelse skulle, såsom en annan talare syntes
framhålla, kunna leda till väsentliga olägenheter för en svarande¬
part, som i oträngdt mål och alldeles obehörigen blefve stämd, ty,
såsom samme talare jemväl påpekade, eger domstolen i sådant fall
döma den kärande parten för rättegångsmissbruk eller domqval och
häri lärer väl ligga ett tillräckligt kraftigt korrektiv för att förhin¬
dra några väsentligare olägenheter i antydda rigtning af det före¬
slagna stadgandet. Hvad första delen af förslaget angår, får jag
alltså, såsom redan är nämndt, förorda detsamma, om jag också anser
att maximum för böterna utan skada gerna kunde sättas något
lägre än till 200 kronor.
Hvad deremot angår det kongl. förslaget i öfrigt, så kan jag,
för min del, icke godkänna detsamma. Härvid kan jag dock icke
biträda den anmärkning, som nyss blifvit gjord derom, att Kongl.
Maj:ts förslag skulle innebära mera än Riksdagen begärt, ty det
står i Riksdagens underdåniga skrifvelse, att Riksdagen anhåller,
»att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse och granska de lagens stad¬
gande^ som handla om parters skyldighet att i de af dem eller
emot dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma»; och
dessa uttryck synas mig så vidsträckta, att de mer än väl kunnat
föranleda regeringen att framlägga förslaget i den omfattning det
nu har.
Anledningen till min tvekan att godkänna mera än förslagets
första del ligger deruti, att jag anser senare delen af detsamma afse
införande af ej mindre än tre nyheter i vår lagstiftning; och att
detta, i all synnerhet på ett område, som nu är föremål för fullstän¬
dig omarbetning, med skäl bör väcka betänklighet, lärer väl mig
medgifvas, särdeles som några vigtiga skäl för dessa nya stadgan-
dens införande näppeligen torde kunna anföras.
Kongl. Maj:ts förslag innebär nemligen först den nyheten, att
böter inom en bestämd latitud skulle ådömas en svarandepart, som ur¬
aktlåter inställelse vid andra rättegångstillfällen än det första, ehuru 16
kap. 6 § Rättegångsbalken redan gifver domaren rätt att vid lämpligt
Förslag till
förordning
ingående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande frän
underrätt.
(Forts.)
N:o 10.
10
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.) •
vite tillhålla en part att fullgöra denna skyldighet. Väl hörde jag
af den förste ärade talaren, att en framstående jurist skulle hafva
framstält tvifvel om domstols berättigande att medelst viten tvinga
en uteblifven svarandepart till inställelse. Men det står ju i nämnda
6 §: »finner domaren skäl till det uppskof, lägge honom viss tid
före antingen vid inte i penningar eller» etc. och får jag bekänna
det jag aldrig förr hört denna domstolens rätt sättas i fråga. Har
nu domstolen en dylik rätt och genom stadgandet att de föreslagna
böterna endast skulle ådömas, då vite ej blifvit af rätten bestämdt,
synes Kongl. Maj:t hafva erkänt detta, så frågar jag, hvartill det
skulle tjena att stadga böter med vidsträckt latitud mellan maximum
och minimum för en förseelse, som domstolen redan har i sin makt
att förhindra, så vidt viten eller böter dertill förslå. Det är väl da
lämpligare, att domstolen såsom hittills i sammanhang med upp-
skofsbeslutet bestämmer äfventyret för svarandens möjliga uteblif¬
vande, då svaranden vet hvad han har att rätta sig efter. En före¬
gående talare ansåg visserligen, att domstolarne i allmänhet be¬
stämma vitena till för ringa Belopp och för hans vidsträckta erfaren¬
het i detta fall måste jag böja mig, men jag har dock under en
nära 20-årig verksamhet som jurist erfarit, att många domare stad¬
gat rundliga och tillräckliga viten och tror mig derjemte hafva all
anledning antaga, att detta mer och mer allmänt blir förhållandet.
Den andra nyheten i Kongl. Maj:ts förslag är den, att om sva¬
randen blefve fäld till böter enligt den ifrågasatta lagen, skulle
dessa böter genast kunna hos honom uttagas, utan afvaktan på att
beslutet vunnit laga kraft. Det oformliga i ett sådant stadgande
har redan af föregående talare blifvit anmärkt, och jag har dervid
endast att tillägga, det stadgandets olämplighet blir ännu större
derigenom att en sådan påföljd endast drabbade svaranden, men ej
käranden, och ej ens svaranden i alla fall, utan endast då han blefve
fäld till böter enligt ifrågavarande lag, men ej då han blefve fäld
till sådant vite, som domstolen bestämt.
Den sista nyhet, som genom ifrågavarande förslag skulle infö¬
ras, synes mig vara ännu svårare att antaga. Det är nemligen be¬
stämmelsen, att underdomstolen sjelf skulle ega i vissa fall stadga
om återgång af redan ådömda böter och sålunda ändra sitt eget be¬
slut. Visserligen har Högsta Domstolen ej gjort någon direkt an¬
märkning häremot och det synes sålunda som om man skulle kunna
låta sina betänkligheter härutinnan falla, men jag bekänner att jag
har svårt derför. Det har väl hittills ej ansetts lämpligt att dom¬
stol skulle ega upphäfva sina egna beslut och då ett beslut af ifråga¬
varande beskaffenhet ej vinner laga kraft annat än i sammanhang
med det hufvudsakliga utslaget, synes det väl naturligare att en
missnöjd part hellre borde vända sig med sin klagan till öfverrät-
ten än gå till underrätten och säga: detta beslut är origtigt och
måste alltså tagas tillbaka. Dylikt kan, så vidt jag förstår, inga¬
lunda lända till förökande af rättens anseende.
Om nu förhållandena äro sådane, som jag haft äran framhålla
dem eller att den första delen af Kongl. Maj:ts förslag fyller en
brist i nuvarande lagstiftning, men att hvad förslaget i öfrigt inne-
Lördagen den 18 Februari, e. in.
11
N:o 10.
håller hvarken är nödigt eller ens lämpligt, så lärer val den rätta
utvägen vara den, att lemna Lag-Utskottet tillfälle föreslå en sådan
formulering af lagförslaget, att, med bibehållande af hvad nyttigt
och angeläget är, det öfriga derifrån afskiljes; och får jag alltså
yrka återremiss.
Herr Statsrådet von Steyern: Hvad den principiella delen af
frågan beträffar, hvilken den förste ärade talaren har berört, ber jag
att i allt väsentligt få hänföra mig till hvad Herr Fröman yttrat.
Jag tror lika med honom, att man icke kan tvärt afbryta domsto-
larpes nuvarande praxis och att, om man försökte göra det, ingen
skulle högre än just den rättsökande allmänheten deröfver yttra
sitt missnöje. Man borde derföre i denna fråga icke hafva annat
att göra än att ansluta sig till denna praxis, men söka undanrödja
de stötestenar, som ligga i domstolarnes väg, underlätta deras be¬
mödanden att förmå svaranden att komma tillstädes och detta på
den väg, domstolarne sjelfva anvisat, eller genom att legalisera bö¬
terna och bestämma dem till så höga belopp, att de kunna göra
verkan. Må vara att detta icke öfverensstämmer med det system,
som kan blifva gällande i en ny rättegångsordning; men det öfver¬
ensstämmer så mycket mer med gällande praxis, och då ingen kan
säga, när en ny rättegångsordning kan hos oss komma till stånd,
böra vi väl ej försumma tillfället att göra det bestående så drägligt
som möjligt.
Hvad anmärkningarne mot förslagets detaljer beträffar, äro de af
föga betydenhet i fråga om första afdelningen eller den, som be¬
stämmer böter för svaranden från fem till tvåhundra kronor för ute¬
blifvande vid första rättegångstillfället. Här har visserligen an¬
märkts, att latitudens maximum skulle vara för högt, men detta synes
mig vara en ren smakfråga. Beloppet är valdt med afseende derå
att understundom vid domstolarne förekomma saker af den vigt, att
domstolen ej bör sakna ett synnerligen verksamt medel att förmå
svaranden till inställelse. I vanliga fall blifva naturligtvis böterna
låga. Domstolarne hafva vid tillämpning af latitudsystemet icke
gjort sig skyldiga till ådömande af för höga böter, utan snarare
tvärtom. Den förste talaren ansåg, att domstolen skulle sakna all
grund för bötesbeloppets bestämmande, då svaranden icke är i målet
hörd. Jag tror dock icke, att detta blifver svårare än det hittills
visat sig vara att bestämma storleken af det vite, som domstolen
förelägger svaranden, då han första gången uteblir.
Mera invecklad blifver saken, när det varder fråga om svaran¬
dens inställelse vid ett senare rättegångstillfälle. Här har uttalats
den åsigt, att tvångsåtgärder för detta ändamål alldeles icke borde
förekomma; när svaranden en gång kommit tillstädes, hade han full¬
gjort hvad på honom ankommer, han borde vara fri från vidare in¬
ställelse, och den enda risk han löpte borde vara, att domstolen af-
dömde målet i hans frånvaro. Yi äro här åter inne på bokstafven
i 1734 års lag och de principer, efter hvilka den är affattad; men
faktum är, att dessa principer icke tillämpas; vi veta, att domsto¬
larne allmänt förelägga viten för uteblifvande vid ett senare rätte-
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
N:o 10.
12
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
iingående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
under rätt.
(Forte.)
gångstillfälle, och att dessa viten allt jemt utkräfvas. Det är der¬
före enligt min åsigt numera ej skäl att motsätta sig tvångsåtgärder
för att förmå svarande att inställa sig. Hvad man kan göra är att
inskränka användandet af dessa tvångsåtgärder till sådana tillfällen,
då svarandens uteblifvande föranleder ytterligare uppskof med saken,
och detta har skett genom det kongl. förslaget. Att det fortfarande
icke finnes något hinder att förelägga svaranden det äfventyr, att
saken ändock afgöres, är alldeles uppenbart; dermed har domstolen
på förhand förklarat, att svarandens uteblifvande ej vållar något
uppskof och några tvångsåtgärder för hans inställande följaktligen ej
komma att användas.
De tvångsåtgärder, som kunna komma i fråga, äro böter och
viten. Det har sagts, att böter icke skulle behöfvas, enär domsto-
larne redan hade rättighet att bestämma viten och att således hela
andra punkten i första stycket skulle kunna utgå. Jag tror dock,
att man bör bibehålla stadgandet om böter äfven för uteblifvande
vid ett senare rättegångstillfälle och detta af två skäl. För det för¬
sta, emedan det är praxis vid åtskilliga domstolar att, när svaranden
kommer tillstädes, icke förelägga honom vite, utan spara detta före¬
läggande till ett tillfälle, då svaranden verkligen har uteblifvit. Om
således eu svarande kommer tillstädes vid första rättegångstillfället,
kan han med denna praxis saklöst uteblifva nästa gång, så vida
icke böter kunna ådömas. Det är för att betaga svaranden denna
sista utväg, att genom uteblifvande från domstolen uppehålla käran¬
dens rätt, som användandet af böter utsträckts äfven till senare rätte-
gångstillfällen. Men detta har äfven en annan och vigtigare grund,
nemligen att, enligt Kongl. Maj:ts förslag, böterna skulle kunna ut¬
tagas genast, utan afseende derpå om beslutet vunnit laga kraft,
hvilket icke är förhållandet med vitena. Böterna skulle nemligen
vara icke blott ett straff för att svaranden en gång rrteblifvit från
domstolen, utan äfven en varning för framtiden; de skulle vara ett-
tvångsmedel, hvarigenom han skulle förmås till inställelse, när målet
nästa gång handlägges. För den skull synes mig det vara nödigt,
att böterna uttagas om möjligt innan detta rättegångstillfälle inträf¬
far. Man undviker derigenom äfven den olägenhet, som ofta blifvit
anmärkt i fråga om viten, nemligen att målet uppskjutes och sva¬
randen förelägges viten den ena gången efter den andra, utan att
han vet derom, förrän han efter målets afdömande öfverraskas med
en lagsökning på hundra- eller tusentals kronor, hvilket naturligtvis
är alldeles utan ändamål, för så vidt man med vitena afsett att
tvinga svaranden till inställelse i det mål, der vitet honom ålagts.
Då rätten skulle kunna döma till böter, utan att hafva hört sva¬
randen, och dessa böter finge genast uttagas, är det uppenbart, att
straffet ibland kan träffa eu oskyldig, ty det kan ju hända, att svaranden
fått förfall, men så sent, att han ej hunnit kungöra det för rätten. Det
måste då beredas honom en utväg att, utan att söka ändring i högre
rätt, kunna vinna böterna åter vid den rätt, som ådömt dem. Detta
är icke, såsom man här påstått, någon nyhet i den svenska rätte¬
gångsordningen. Enligt 12 kap. 3 och 4 §§ Rättegångsbalken eger
en part söka återvinning i sjelfva hufvudsaken, då han blifvit tred-
Lördagen den 18 Februari, e. m.
13
N: 0 10.
skovis dömd, ehuruväl detta stadgande numera sällan eller aldrig
tillämpas af det skäl, att tredskodom ytterst sällan förekommer °i
praxis. Rättighet att återvinna böter just i sådana fall som de,
h vilka här äro i fråga, har äfven blifvit föreslagen både af lagkomi¬
té och äldre lagberedningen, och i Högsta Domstolens pluralitet
har såväl nu som vid ett föregående tillfälle, då ett cirkuleradt för¬
slag underkastats dess pröfning, lemnat detsamma utan anmärkning.
Jag tror derför, att Kammaren mycket väl skulle kunna godkänna
förslaget äfven i denna del.
Herr Fröman har gjort anmärkning mot vissa uttryck i lagför¬
slaget, hvilka förefallit honom dunkla. Den vigtigaste af dessa an¬
märkningar torde vara den, som gälde orden »först utsatta dag».
Då det emellertid står: »den till sakens företagande först utsatta dag»,
synes det mig vara tydligt, att dermed menas den dag, då målet
verkligen till behandling företages, och icke den dag, då samtliga
målen uppropas, och då svaranden således har att inställa sig endast
för att få veta, när hans mål skall förekomma till behandling.
Slutligen ber jag få erinra derom, att, sedan inom Riksdagen
flera försök blifvit gjorda till förbättrad lagstiftning i detta afseende,
men dessa försök samtliga misslyckats, har Riksdagen vändt sig till
Kongl. Maj:t med begäran om ett lagförslag i ämnet. Då ett sådant
nu blifvit utarbetadt och af Högsta Domstolens fleste ledamöter lem-
nadtutan anmärkning samt af Lag-Utskottet enhälligt godkändt, synes
det mig qck, då. icke några svårare anmärkningar blifvit deremot
under öfverläggningen gjorda, böra af Kammaren antagas. Jag
fruktar eljest, att man i denna sak aldrig kommer från förslag till
verklighet. ö
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Då det är fräsa
om att ändra bestående lag, är det af vigt att rätt tolka hvad denna
lag innehåller. Den förste talaren i ämnet har utvecklat sin åsigt,
huru ifrågavarande lagrum borde rätteligen förstås. Det var att
vänta, att denne utmärkte ledamot af Högsta Domstolen också skulle
gifva en rigtig. tolkning. af' lagen, och för min del kan jag icke
annat än i allo instämma i den utläggning, han deraf gjort!
Hvad som karakteriserar en privat rättighet, är ju, att den kan
utkräfvas till det yttersta och försvaras till det yttersta, liksom den
också kan helt och hållet efterskänkas. Detta slags rättigheter höra
nemligen icke till de oafhändeliga. Deraf blir också en° följd, att,
när dylika rättigheter göras till föremål för tvist, man icke kan
tvinga svarandeparten att i tvisten försvara sin rätt, men derför får
han också skylla sig sjelf, om han icke kommer tillstädes för att
bevaka denna. Nämnda grundsats, härledd af parternas befogenhet
att fritt disponera öfver sina civila rättigheter, måste i hvarje rätte¬
gångsordning blifva den ledande, och den är också upptagen i vår
gällande rättegångsordning. Rättegångsbalken kap. 12 § 3 uttrycker
nemligen icke någon fordran eller önskan, att svaranden skall till-
städeskomma; den framhåller endast för honom den påföljd af hans
uteblifvande, att han kan blifva dömd ohörd och på de skäl, käran¬
den företer. Att lagen dock i den näst föregående paragrafen har
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
K:o 10. 14 Lördagen den 18 Februari, e. m.
r&rslaij till Stadgat böter för förfallolöst uteblifvande, är, såsom den förste talaren
förordning också rigtigt anmärkte, beroende på den uppfattning, att ett ute-
anyående böter blifvande utan laga förfall härleder sig från eller åtminstone utmär-
för svarande- ker ett trots mot rätten eller »contumacia» enligt den romerska
uppfattningen och benämningen. Dessa böter afse sålunda alls icke
'underrätt' att påskynda processen eller befordra den till ett slut, . Äfven vid
(Forts.) de följande rättegångstillfällena är svarandeparten enligt vår nu
o-ällande lag icke skyldig att iakttaga inställelse. Ett mål kan blifva
uppskjutet af två anledningar, antingen derför, att en af parterna
söker uppskof eller derför, att domaren finner omständigheterna det
oundgängligen kräfva. Om det förra fallet handlar Rättegångsbal-
ken kap. 16 § 6, om det senare kap. 24 § 1 Rättegångsbalken. Det
förstnämnda af dessa båda lagrum lyder sålunda: »Nu söker endera
parten uppskof i saken, för ty, att han vill flera bevis skaffa, eller
för annan orsak: finner domaren skäl till det uppskof, lägge honom
viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken ändå
afo-öras skall, allt som omständigheterna det fordra». Man finner
således, att detta vite icke afse» inställelse, utan dermed afses skyl¬
digheten för den af parterna, som sökt uppskof, att fullgöra det,
hvarför han sökt uppskofvet, på det att icke af hans underlåtenhet
derutinnan må vållas uppskof i rättegången. Deremot innehåller
denna paragraf icke, såsom den tredje talaren i ordningen anförde, att
domaren har rättighet att förelägga viten för begge parterna, ty det
står uttryckligen »lägge honom», d. v. s. den af parterna, som sökt
uppskof, »viss tid före» etc. På samma grund kan man ej heller
enligt Rättegångsbalken kap. 24 § 1 förelägga begge parterna att
vid vite sig inställa, utan detta gäller endast den af parterna, som
domaren ålägger att göra något. Der står nemligen: »Domare bör
sakens slut ej uppehålla med uppskofsdom, utan så är, att vissa om¬
ständigheter det oundgängligen kräfva. Der endera parten då påläg-
o-as skall, att något fullgöra, sätte domaren honom dertill viss dag före,
vid vite.» Äfven här talas icke om mera än en part, nemligen den,
som enligt domarens åsigt bör fullgöra någonting. Hvad käranden
särskildt beträffar, så är vanligt vid dylika tillfällen att honom före-
lägges iakttaga inställelse, såvida han vill fullfölja målet. År det
åter käranden, som skall göra något, och har svaranden icke något
särskildt åliggande att fullgöra, så blir följden, att han berättigas
uteblifva eller ock tillstädeskomma allt efter som han för sin rätts
bevakande aktar nödigt. Släde nu domstolarne tolkat dessa stad-
ganden enligt lagstiftarens mening, så hade för visso icke. det olid¬
liga rättstillstånd, som nu råder, uppstått. Men så har icke vant
fallet. Genom en sekellång praxis har den sedvanan utbildat sig,
att man gång på gång skjuter upp mål, på det att svaranden måtte
inställa sig. Om anledningarnc dertill vill jag icke utlåta mig, men
jag tror, att afsigten dermed i många fall varit god. Det är ju en
gammal svensk rättsregel, att »ingen må dömas ohördan», och redan
de gamle romarne sade: »audiatur et altera pars». Nu är det visser¬
ligen. så, att den i målet ågångna stämning lemnar svaranden till¬
fälle att i målet blifva hörd, om han så önskar, men detta hafva
. domstolarne tydt så, att han ovilkorligen bör sjelf eller genom om-
Lördagen den 18 Februari, e. m.
15
N:o 10.
bild tillstädeskomma för att yttra sig i saken. Då 1879 års Riksdag
beslöt aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta ämne, så utgick
Riksdagen från den felaktiga förutsättningen, att ifrågavarande böter
skulle afse att befordra rättegången till ett hastigt slut. Enligt
hvad jag har hört, var det dock några talare i Andra Kammaren,
som voro af annan åsigt och derför afstyrkte skrifvelsen, förmenande,
att botemedel mot långsamhet i rättskipningen kunde sökas på an¬
nan väg, t. ex. genom föreskrift derom, att den part, som genom
sitt uteblifvande vållar onödigt uppskof med rättegången, skall er¬
sätta motparten de kostnader, som derigenom kunna uppstå.
Emellertid afläts den nämnda skrifvelsen och derigenom blef
regeringen föranlåten att taga frågan om hand. Detta är ett af de
många fall, i hvilka Riksdagen genast är färdig att aflåta en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, utan att hafva klart för sig, hvad den deri
framstälda begäran egentligen innebär. Här är nu förhållandet, att
ett lagförslag blifvit på Riksdagens framställning utarbetadt, hvilket
förslag i hvarje särskild punkt är godkändt af Högsta Domstolens
pluralitet och enhälligt tillstyrkt af Lag-Utskottet. Detta förslag-
åsyftar att förekomma och undanrödja de missförhållanden och olä¬
genheter, hvaröfver man så allmänt — och det visserligen med rätta —
klagar. Jag anser derför, att, om icke svårare anmärkningar, än
som här blifvit framstälda, kunna göras mot det föreliggande lag¬
förslaget, det är skäl att antaga det samma. Några af de spörsmål,
som här blifvit framstälda, äro redan besvarade af Chefen för Justi¬
tiedepartementet. Andra återstå att besvara, och jag vill för min
del söka besvara några af dem. Först frågades då, hvilken grund
borde följas vid straffmätningar. Derpå har Herr Statsrådet och
Chefen för Justitiedepartementet redan delvis svarat, men i hans
anförande till statsrådsprotokollet förekomma fullständigare upplys¬
ningar i det afseendet. Jag tror således icke, att domaren skall
sakna grunder för att bedöma storleken af det bötesbelopp, som bör
ådömas en förfallolöst uteblifven part.
Den förste ärade talaren frågade, huru den grundsatsen, att
domaren, fastän böter vore i lagen stadgade, äfven skulle hafva
rättighet att ålägga viten, kunde stå tillsammans med den maxim,
som uttalas i promulgationslagen.
För min del anser jag icke, att det fall, som nu är i fråga, kan
komma i någon strid med promulgationslagen. § o af denna lag-
säger: »Alla i de öfriga balkarna af 1734 års lag eller i särskilda
lagar, författningar eller vitesförbud gifna straffbestämmelser för
brott, å hvilka i nya lagen straff satta äro, varda likaledes genom
denna lag upphäfda med undantag af hvad i 18 § sägs». Nu är
det ju emellertid ett faktum, att den nya strafflagen icke bestämt
några böter för förseelser i rättegången eller rättegångspolitiförbry-
telser, utan bestämmelserna derom äro att söka endast i Rättegångs¬
balken. Enligt min åsigt bör derför donna betänklighet icke afhålla
Kammaren från att antaga förslaget.
Vidare ansåg den förste talaren, att visserligen kunna böterna,
om de genast uttagas, verka väckande och manande på svaranden
parten, men om de icke få förvandlas, så skulle den verkan ute-
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
Nso 10.
16
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande¬
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
blifva i de fall, då den bötfälde saknar tillgång till böternas gäl¬
dande. Derpå vill jag svara, att det dock skall göras ett försök
att uttaga dessa böter, och redan detta bör innebära samma maning,
som böternas uttagande, i händelse tillgång funnes, skulle åstad¬
komma, och det är denna maning, lagstiftaren åsyftar att frambringa.
Vidare går jag till en fråga, som framstäldes af Justitieom¬
budsmannen, nemligen den, huruvida käranden skall fällas för ute¬
blifvande. För min del anser jag, att om käranden uteblifver, skall
han fällas. Denna förordning gör alls ingen ändring i kap. 12 § 2
Rättegångsbalken. Om käranden gör sig skyldig till uppropsför-
summelse eller uteblifver från hela tinget, fälles han efter denna
paragraf till böter, hvilka böter icke äro annat än ett straff för hans
ohörsamhet mot domstolens bud, men ingalunda afse en maning till
honom att iakttaga inställelse. En sådan maning innefattas dock i
lagrummet och består i den processuella påföljden af hans uteblif¬
vande. Der står nemligen: »Kommer svaranden å första ting, innan
det ändas, och blifver käranden ute, böte som sagdt är, och gälde
han svaranden dess kostnad, der han ej vid nästa ting å landet, eller
inom en månad i staden, gitter visa, det han laga förfall haft, och
att han ej kunnat rätten det kungöra. Stämmer ej käranden saken
in, och den fullföljer å den tid, som nu är sagdt, vare svaranden
för hans käromål fri». Om alltså käranden uteblifver från första
tinget och sedermera icke stämmer inom utsatt tid, så kan detta
käromål aldrig mer väckas, och detta är ju en med rättegångens
anda fullkomligt öfverensstämmande påföljd.
Vidare var Justitieombudsmannen tveksam, huruvida rätten
skulle ega både att fälla svaranden till böter och att döma i saken.
För min del finner jag svaret på denna fråga gifvas af den före¬
slagna lagen, som uttryckligen säger: Kommer i tvistemål, som är
instämdt till underrätt, käranden tillstädes å den till sakens före¬
tagande först utsatta dag och visar, att svaranden i laga tid fått
stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall, och
varder ej saken af dömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,
böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor. Men
varder i saken dömdt, så kan icke, enligt denna lags tydliga orda¬
lydelse, svaranden dömas till böter, detta i öfverensstämmelse med
lagstiftningens sanna anda. Man kan visserligen säga, att man der¬
igenom uppgifvit grundsatsen om att svaranden skall lida straff för
det trots, han visat genom sitt uteblifvande, men detta betyder ju
ej mycket. Slutligen ansåg Justitieombudsmannen, att den nya för¬
fattningen skulle kunna inflickas i lagtexten. För min del tror jag
dock knappt, att detta låter sig göra, och för öfrigt anser jag, att
Chefen för Justitiedepartementet i sitt anförande till statsrådspro¬
tokollet har anfört så goda grunder för att detta blir en fristående
författning, som icke insättes i den gamla ramen, att dessa grunder
knappt kunna motsägas. Det är visserligen sant, att Andra Kam¬
maren återförvisat detta utlåtande till Lag-Utskottet-, men det skedde
på helt andra skäl; det var hufvudsakligen derför, att samma Kam¬
mare ansåg strafftiden vara för vidsträckt, d. v. s. maximum för
böterna för högt. För min del anser jag dock icke detta maximum
17
N:o 10.
lördagen den 18 Februari, e. m.
vara för högt tilltaget. Skulle nu denna Kammare bifalla förslaget,
■så måste Andra Kammaren fatta beslut i saken och då får man se,
huru det kan gestalta sig. För min del rifver jag ogerna sönder
ett genomtänkt regeringsförslag. Dock vill jag icke fördölja, att
jag i Utskottet hjst ganska stora betänkligheter mot förslaget, och
det var tillfällen, då jag var mycket benägen att biträda den mening,
•Justitierådet Lindhagen uttalat, eller att man borde stanna vid att
stadga böter för parts uteblifvande vid första utsatta rättegångsdag,
men just af det motiv, jag nämnde, lät jag mina betänkligheter falla
och tillstyrkte lagförslaget i dess helhet. För min del tror jag också,
att inga egentliga olägenheter af lagen skola uppstå, utan den skall
hjelpa oss från;, till dess vi få en ny Kättegångsordning, hvilken
kommer att tillämpa en och samma princip och det fullkomligt
■följdrigtigt.
Jag yrkar derföre bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Hasselrot: Jag kan icke underlåta att påpeka en sak,
som jag kommit att tänka på, sedan jag sist hade ordet.
Förhållandet är nemligen, att, enligt Kongl. Maj:ts här före¬
liggande förslag, sådana böter skulle genast uttagas, hvilka blifvit
enligt förslagets bestämmelse ådömda, äfven om utslaget ej vunnit
laga kraft, och sedan skulle ändring härutinnan kunna ske, genom
ett domstolens beslut att böterna borde återgå, derest svaranden för
■sitt uteblifvande visade sig hafva haft förfall. Ingen skada sker
härigenom, om böterna uttagas i reda penningar. Men derest ut¬
mätning eger rum samt den utmätta egendomen försäljes, och sva¬
randen sedan berättigas att återfå sina penningar, hvem ersätter
honom då för den skada, egendomens försäljning förorsakat? År
icke detta en olägenhet så väsentlig, att man väl bör betänka sig,
innan man antager ett förslag, som innehåller något dylikt och om
'förhållandet är sådant, att den brist, som nu verkligen finnes, kan
afhjelpas genom ett bifall till allenast den första delen af förslaget,
synes mig icke vara skäl att antaga detsamma i sin helhet sådant
det nu föreligger, utan yrkar jag fortfarande återremiss.
Herr Carleson: I anledning af den näst siste talarens yttrande
ber jag _ få såga, att min anmärkning om otillämpligheten i allmän¬
het af viten för de förseelser, som lagen belägger med böter, afsåg
■den grundsats, som är uttalad i 3 § Promulgationslagen, och hvih
ken enligt min tanke synes hafva en vidsträcktare mening än orden
uttrycka. Det är visserligen sant, att i Strafflagen talas icke om
ifrågavarande böter, men med den grundsats, som är uttryckt i 3 §
af den nämnda Promulgationslagen, föreställer jag mig det icke vara
förenligt att domaren stadgar vite för en förseelse, för hvilken la¬
gen har utsatt böter, lika litet som att en domare tillåter sig att
'höja de böter, lagen faststält.
Emedan jag har ordet, tillåter jag mig nämna hvad som kanske
glömdes förra gången, nemligen att den rättslärde, som jag åbero¬
pade och som skulle hafva förklarat det icke vara öfverensstäm¬
mande med svensk lag att förelägga svarandepart böter för att för-
Första Kammarens Prot. 1882. N:o 10. 2
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
tf:o 10.
18
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
må honom till inställelse utan att uppskof är begärdt eller att do¬
maren förelägger honom att göra något, var Nehrman, sedermera
Ehrenstråle, i hans Inledning till den svenska processum civilem,,
tryckt 1751; och jag tillägger att den bekante Äbrahamsson säges
hafva fått sig såsom tjenstefel räknadt till last, bland annat, att han
sökt förmå uteblifven svarandepart genom böter eller viten att in¬
ställa sig.
Det låter nästan som om mången vore missbelåten med lagen
sådan den lyder i kap. 12 § 3 Rättegångsbalken. Efter sådan åsigt
borde man uttryckligen upphäfva detta stadgande, så att det icke,,
såsom nu är förhållandet, skall anses, i trots af föreskriften i kap.
12 § 3 Rättegångsbalken, vara domaren tillåtet att gång efter annan
skjuta upp' ett tvistemål, endast för att tvinga svarandeparten att
inställa sig. Om man deremot anser lagen, sådan den nu lyder,
vara rigtig och att den praxis, hvarifrån man har utgått i det kongl.
förslaget, borde afskaffa^, så behöfver man dertill endast ett cirku¬
lär till underdomstolarne samt Justitieombudsmannens och Justitie-
kanslerns yrkande på tillämpning af lagen. Efter min föreställning
skulle på det sättet detta lagbud ganska snart blifva bragt till verk¬
ställighet.
Herr Samzelius: Efter den långvariga diskussion, som föregått
1 denna fråga, och då så många anmärkningar blifvit rigtade mot
Utskottets förslag, torde det vara en pligt för åtminstone någon bland
Utskottets ledamöter att söka försvara Utskottet.
Först och främst har här framhållits, att det icke skulle finnas
något stort behof af denna lagförändring. Derpå är likväl redan det
svar lemnadt, att förslaget är tillkommet på grund af den skrifvelse,
som Riksdagen i frågan aflåtit, och jag ber att i Herrarnes minne
få återföra, att det icke är en obetydlig sak det gäller här, utan att
saken är af den högsta betydelse. Om man har en god lag, men
icke kan få den gällande förr än i en långt aflägsen framtid, förlo¬
rar lagen sitt värde. Det har på senare tid utvecklat sig en så stor
företagsamhet i handel och industri, att rättsanspråken fordra skynd¬
samhet i afgörande. En stor landthandel har ock uppstått. Numera,,
när köpmännen i städerna hafva behof att lagsöka, kunna de i de
allra vanligaste fall icke vända sig till Konungens Befallningshaf¬
vande, utan måste gå till domstol, enär det oftast är icke accepterade
räkningar eller dylikt, som utgör grund för krafvet. Jag har sett
många fall, der cn landthandlare svarat: »om ni inte vill gifva mig
rabatt, ställer jag mig under lagens skydd, det vill säga, att, sedan
han blifvit stämd till domstol, Kan första gången uteblir och pliktar
2 kronor, andra gången 4 eller 5 kronor och så vanligen ända till
15 kronor och derigenom kan han nog vända saken så, att dess
handläggning uppskjutes en 2 eller 3 år. Fruktan för detta för¬
anleder ofta köpmannen att lemna 25 till 30 procent rabatt på
varan, hellre än att utsätta sig för detta »lagens skydd», såsom det
kallas. När man nu lyckats få fram ett förslag, som genomgått den
skärseld, som kallas Högsta Domstolens granskning, och när man nu
Lördagen den 18 Februari, e. m.
19
N:o 10.
till behandling har ett förslag, som på det hela taget är antagligt,
tyckes det icke vara välbetänkt af Riksdagen att afslå förslaget.
Om det no åter remitteras, vet jag icke hvad Utskottet kan
göra. Andra Kammaren har visserligen återförvisat saken till Ut¬
skottet, men detta har skett allenast i syfte att få böteslatituden
minskad, enär man ansett maximibeloppet 200 kronor vara för högt.
Ketta är ju, såsom redan anmärkts, en smaksak. För min del kan
jag icke föreställa mig, att domstolarne komma att i andra fall, än
när de finna det vara uppenbar tredska, att tillämpa det högre be¬
loppet. På sätt Herr Justitieministern rigtigt anmärkt, är det mycket
sällan det högre beloppet tillämpas af domstolarne vid fråga om
böter, utan oftast sätta de bötesbeloppet hellre till minimum än
maximum, hvadan jag tror, att man icke deraf har något att befara.
Hvad beträffar, att dessa böter skulle blifva utmätta, skulle det ju
vara ett kraftigt medel att kunna förmå svaranden till inställelse,
och deri lärer väl icke ligga något orätt, ty man vill ju endast, att
han skall infinna sig för att svara; det är ju ingenting annat man
begär. Den utvägen, att man kan döma tredskodom, är så urmodig,
att jag icke tror det nu mera ofta händer att så sker. Jag tror
för den skull, att Kammaren handlar högst välbetänkt, om den bi¬
faller Utskottets förslag, hvarom jag vördsamt anhåller om pro¬
position.
Sedan öfverläggningen härmed slutats, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att derunder yrkats, dels att utlåtandet måtte bi¬
fallas, dels att detsamma skulle till Utskottet återförvisas, dels ock
att utlåtandet måtte afslås, hvarefter Herr Grefven och Talmannen
gjorde propositioner å dessa yrkanden samt förklarade sig finna
propositionen på bifall till utlåtandet vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i följd hvaraf och sedan yrkandet att ifråga¬
varande utlåtande skulle till Utskottet återförvisas antagits såsom
kontraproposition vid voteringen, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 57;
Nej — 35.
Förslag till
förordning
angående böter
för svarande-
parts uteblif¬
vande från
underrätt.
(Forts.)
N:o 10. 20 Lördagen den 18 Februari, e. m.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 11 och 13 innevarande Februari bordlagda utlåtande
N:o 2, angående Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit sedan början af 1881 års riksdag.
I och 2 'punkterna.
Biföllos.
3—6 punkterna.
Lades till handlingarne.
7 punkten.
Bifölls.
8 punkten.
Lades till handlingarne.
9 punkten.
Bifölls.
10 punkten.
Lades till handlingarne.
II punkten.
Bifölls.
Föredrogs å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 11 och 13 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
N:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
N:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende afsöndring af jord från kungsgården Koret i Kopparbergs län
till begrafningsplats för Christine församling i Falun; samt
N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende upplåtelse till Vesterås stad utaf delar af kronolägenheterna
Stallhagen och Munkängen.
Lördagen den 18 Februari, e. m.
21
N:o 10.
Efter å nyo skedd föredragning af Andra Kammarens den 11
och 13 innevarande Februari bordlagda protokollsutdrag N:o 56, med
inbjudning till Första Kammaren att förena sig i Andra Kamma¬
rens beslut om tillsättande af ett Särskildt Utskott, bestående af sju
ledamöter från hvardera Kammaren, för behandling af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till förordning rörande
Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge, blef
denna inbjudning antagen af Första Kammaren.
På hemställan af Herr vice Talmannen beslöt Kammaren att
välja fyra suppleanter för Kammarens ledamöter i nämnda Särskilda
Utskott.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Ståts-
Utskottets den 15 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 6,
angående beräkningen af statsverkets inkomster.
1 punkten. Ifrågasatt af¬
skrifning af en
Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke besvära Kammaren del utaf grund-
länge med diskussion eller något yrkande, men jag säger Herrarne skatterna.
upprigtigt, att jag har framlagt denna motion och de skäl, jag der
anfört, såsom en fingervisning huru Riksdagen i en framtid antag¬
ligen kommer att göra, om den också nu, såsom man har befarat,
skulle, när komitéarbetet en gång blifver färdigt, afslå det förslag i
försvarsfrågan och skattefrågan, som kan komma att från Kongl.
Maj:ts sida väckas. Då hade Riksdagen, om mitt förslag antages,
en utväg att på detta sätt så småningom minska grundskatterna och
en utväg att votera anslag till att biträda rust- och rotehållarne
genom årliga bidrag. Det blir nog ock den slutliga utväg man kom¬
mer att välja, då man icke utan skäl befarar, att komiténs arbete är
sådant, att man icke har stort hopp om, att det blifver af Riksda¬
gen antaget. Utan tvifvel kan man nemligen tydligt finna, att de,
som förut i Riksdagen framlade förslag till försvarsverkets omorga¬
nisation, nu icke finna inom komitén någonting vara för dyrt, af
hvad som der framlägges, och att de följa den taktiken, att de söka
få det förslaget, som nu är å bane, så dyrt och så afskräckande för
den stora allmänheten som möjligt, för att få afslag af dem, som
förut påyrkat försvarsfrågans lösning. Och det vet ju hvar och en,
som vill se saken rätt, att komitén blott vill få förslaget förkastadt
för att man på det sättet skall kunna slippa skatteförhöjning.
Jag vill icke göra något yrkande, ty jag vet redan på förhand,
att motionen icke kunde vinna framgång, ehuru statsverkets tillstånd
är sådant, att, om man skulle få lita på uttalanden i statsrådsproto¬
kollen och uttalanden af ledamöter i Kamrarne, mitt förslag skulle
kunna utföras, utan att nya skatter behöfde påläggas; och under så¬
dana förhållanden borde man åtminstone vara villig att medgifva en
tf:o 10.
22
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Ifrågasatt af¬
skrifning af en
del utaf grund¬
skatterna.
(Forts.)
Alderstillägg
för predikan-
ternc vid vissa
straff'ängels er.
periodvis skeende afskrifning; men jag är öfvertygad om, att den
saken ännu icke är utagerad.
Herr Montgomery-Cederhielm: Då motionären icke gjort
något yrkande, torde det vara öfverflödigt att yttra sig. Men jag
vill blott fästa Kammarens uppmärksamhet på, hvad äfven motio¬
nären sjelf tyckes hafva insett, eller att, då frågan är under behand¬
ling af en komité och utan tvifvel utgör ett af de vigtigaste upp¬
drag, som komitén har att fullgöra, så kan det icke vara lämpligt
att nu särskilt taga under pröfning denna fråga om grundskatter¬
nas afskrifning, i synnerhet som densamma enligt 1873 års skrif¬
velse är sammanförd med åtskilliga andra stora frågor. Jag anhål¬
ler derföre om bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och punkten bifölls.
2 punkten.
Lades till handlingarne.
3—5 punkterna.
Biföllos.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 15 och 17
innevarande Februari bordlagda utlåtande N:o 7, angående reglerin¬
gen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utskottets den 15 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande N:o
8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra huf¬
vudtitel.
1 punkten.
Herr Grefve Lagerberg: Till den förevarande punkten har
jag och åtskilliga af Kammarens ledamöter inom Stats-Utskottet
fogat en reservation i syfte art vinna bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda förslag om ålderstillägg för ifrågavarande fängelse¬
predikanter. Då erfarenheten visat, att dessa predikanter endast
kortare tid qvarstanna vid sina befattningar samt derefter söka sig
bort till bättre presterliga beställningar, och då man vet, att alltid
en längre tid åtgår, innan fängelsepredikanten hunnit fullt sätta
sig in och göra sig förtrogen med sitt kall, så har man hoppats och
trott, att man genom denna lönetillökning af 500 kronor efter 5 års
tjenstgöring skulle kunna få behålla dem längre tid vid sina beställ-
23
>:o JO.
Lördagen den 18 Februari, e. m.
ningar. Utskottet bär afslagit Kongl. Maj:ts härom gjorda framställ¬
ning på den grund, att det funnit ändamålsenligt, att till dessa be¬
fattningar användas prestman i deras kraftigaste ålder. Det är ock
hvad Kongl. Maj:t åsyftat. Skilnaden består blott deri, att Kongl.
Maj:ts förslag åsyftar att förekomma alltför täta ombyten på dessa
platser.
För min del tror jag, att det . är särdeles billigt, det förslag,
som af Kongl. Maj:t blifvit framstäldt, i synnerhet om man vill
beakta det ändamål, för hvilket fängelsepredikanterne hafva att
verka. De äro icke anstälda endast för att hålla gudstjenst om sön-
dagarne. De hafva ett annat åliggande derjemte, nemligen att sätta
sig in uti brottslingens inre och söka att höja honom i andligt hän¬
seende. Dertill fordras tid. Det är alldeles uppenbart, att en ung
fängelsepredikant icke kan på ett eller annat år göra sig fullt för¬
trogen med en sådan verksamhet. Det lönar sig sannerligen icke
att bygga fängelser för millioner kronor, om man ickej fullföljer
idén och afsigten med dessa nya fängelsebyggnader, nemligen att
hålla fångarne afskilda från hvarandra i celler och söka höja deras
moralitet. Det synes mig derföre uppenbart, att det förslag som
Kong!. Maj:t här framlagt, är både nyttigt och nödvändigt. Det är
upplyst i Stats-Utskottet att en fängelsepredikants åligganden icke
äro få. Den predikant, som finnes vid straffängelset å Norrmalm
är tillika anstäld såsom predikant vid Stockholms läns fängelse och
vid Stockholms kronohäkte. Vid det förra fängelset finnes en fång¬
personal af 300 qvinnor, vid Stockholms läns cellfängelse 70 ä 80
■qvinnor och karlar samt vid kronohäktet 30 qvinnor. Alla dessa
personers själavård har han om hand. Han skall således predika 3
gånger hvarje söndag, han skall hålla communionsförhör, skriftermål
och nattvardsgång fyra gånger om året vid hvardera fängelset; han
har omkring 450 handlingar att granska och expediera hvarje år an¬
gående denna fångpersonal; han skall underrätta sig om och upp¬
teckna fångarnes biografi. År 1880 hade han 18 nattvardsbarn. Han
är dessutom undervisare i en inom inrättningen befintlig skola. När
det nu upplyses, att hans lön är 2,500 kronor jemte fri bostad och
dertill kommer, att hans tid är med denna verksamhet fullt upp¬
tagen; att han till sitt biträde har endast en skollärare, som vid
fängelset är anstäld och hvars verksamhet han sjelf jemväl måste
öfvervaka, enär fängelsedirektören har helt andra åligganden; så synes
den föreslagna lönetillökningen - vara af hehofvet påkallad. Jag
yrkar derföre afslag å Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Statsrådet von Steyern: Det bådar visserligen godt
för frågans framgång i denna Kammare, att icke mindre än tio af
Kammarens förtroendemän inom Utskottet tillstyrkt hvad Kongl.
Maj:t föreslagit. Men då Utskottets pluralitet emellertid afstyrkt
förslaget, torde det tillåtas mig att till stöd för detsamma yttra
några ord. Anledningen till Kongl. Maj:ts framställning i denna
punkt har, såsom äfven angifvits i statsrådsprotokollet, varit den,
att den vigtiga uppgift, som är förelagd dessa prestman, svårligen
Ålder scilla gg
för predikan¬
ter 7ic vid visna
strå fängelser.
(Forts.)
N:o 10.
24
Lördagen den 18 Februari, e. m.
ÅlderstiMgg
för predikan-
terne vid visna
straffängeker.
(Forts.)
kart af dem rätt fyllas utan efter en längre tids verksamhet och der¬
igenom samlad erfarenhet i deras kall. Förutom meddelande af
undervisning och gudstjensters hållande åligger det fängelsepredi¬
kanten att under enskilda samtal söka utforska hvarje fånges karakter
och sinnesart för att kunna leda honom från brottets bana, väcka
till lif de goda böjelser, som slumra i hans inre, samt gifva hans
håg och tankar en allvarligare rigtning. Men fången öppnar icke
sitt hjerta för hvar och en, söm" kommer till honom i dessa goda
afsigter. Han är i allmänhet skygg och misstänksam mot samhället
och dess redskap, på hvilka han ofta skjuter skulden till sin olycka.
Det fordras derföre en hög grad af menniskokännedom och insigt
i dessa olyckliga menniskors åskådningssätt, för att förmå ingifva
dem förtroende och verka med framgång på deras sinnen. Det har
derföre händt, att prestmannen knappt varit fullt utbildad i sitt
kall, förrän han begynt umgås med tanken på att lemna detsamma till
följd af löneförmånerfias ringhet. Dessa löner äro för tre fångpredi¬
kanter 2,000 kronor, för en 2,500 kronor och för två 2,600 kronor,
utom bostad. Detta är icke mer än en vanlig komministerlön, åt¬
minstone i stad, och understiger hvarje kyrkoherdelön i riket. Der¬
före har det ock på senare tider inträffat, att vid straffängelset å
Långholmen två predikanter efter sex års tjenstgöring lemnat sina
befattningar för att emottaga kyrkoherdebeställningar. Vid straff-
fängelset i Malmö har en fängelsepredikant efter 3 år och en annan
efter 5 år lemnat tjensten för att emottaga pastorat. Man har hop¬
pats, att med den lönetillökning, Kongl. Maj:t nu begärt, fångvården
skulle få behålla predikanterne något längre tid, efter det de vunnit
full duglighet i sitt kall. I Norge utgör predikanternes aflöning
ända från tillträdet till tjensten vid det minsta straffängelset 2,800
kronor och vid de större 3,200 kronor med boställe eller 3,700 kro¬
nor utan boställe. Detta oaktadt har fängelsepredikanten der endast
en befattning. De nu ifrågavarande fängelsepredikanterne utöfva
deremot samtidigt två, nemligen en vid straffanstalten och en vid
läns- och kronohäktet i dess närhet, utan att derför aflöningen höjes
utöfver de af mig uppgifna belopp.
Friherre von Kraemer: Då denna fråga först föredrogs i
Stats-Utskottet, vill jag ej förneka, att jag fann den af Kongl.
Maj:t begärda och i och för sig mycket obetydliga lönetillöknin-
gen böra bifallas; men under diskussionen dels på afdelningen
och dels i Utskottets plenum framlades ett par skäl, som gåfvo mig
anledning tycka, att frågan hade en större utsträckning, än som
kunde synas vid första anblicken. Och det var dessa skäl, som
bevekte mig att biträda Utskottets majoritet. Det är med anled¬
ning häraf, som jag ansett mig förbunden att nu yttra några ord i
frågan.
Det ena af de nyssnämnda skälen var, att denna slags tjenst¬
göring på det andliga gebitet snarare tycktes lämpa sig för den
ålder, då prestmannen, nybörjare i yrket, ännu brinner af nit för
sitt kall, då han öfverser med det mindre behagliga andliga materiel,
han har att bearbeta, och då han af ungdomlig hänförelse anstränger
Lördagen den 18 Februari, e. m. 25
sina krafter mot de motvillige, än för den mera framskridna ålder,
då lian under en längre tid funnit sina bemödanden gäckade och
kommit under fund med all den list, osanning och förställning, som
ofta förekommer hos dessa olycklige individer af samhället. Just
vid inträdet i sitt kall ansågs derföre prestmannen mest lämplig-
för en verksamhet af nu ifrågavarande art; och derföre trodde man
det vara en tvifvelaktig förmån att få länge behålla samma personer
vid dessa befattningar. Men om dock detta skäl icke håller streck,
om det verkligen är en fördel att få länge behålla samma personer
såsom fängelsepredikanter, så frågas: livilka får man då behålla genom
detta obetydliga tillägg? Antagligen icke de stora förmågorna! Dessa
skola inom kort öfvergifva denna speciella och obehagliga tjenst¬
göring. Hvad man än kan försäkra sig om genom detta lönetillägg
— icke är det de större förmågorna!
Det andra skälet, som anfördes, var att frågan hade en större
utsträckning, än hvad man vid första påseendet kunde tro. Här
talas blott om 6 fängelsepredikanter, anstälda vid våra straff- och
arbetsfängelser. Det återstår dock ännu ytterligare 3 sådana, hvilka
icke äro föreslagna att få lönetillägg. Strax nedanför i statskalen¬
dern, der dessa tjensteman uppräknas, följer förteckning å 25 pre¬
dikanter vid våra 24 länsfängelser jemte Stockholms stads ransak-
ningsbäkte och vidare vid 17 kronohäkten. Man ansåg sig derföre
kunna nästan med säkerhet förutsätta, att denna löneförhöjning till
de sex icke skulle annat än utgöra inledningen till en ny lönereg¬
lering för ytterligare 45 fängelsepredikanter. När något sådant
måste förutsättas såsom en följd, så tyckte man, att de af Kongl.
Maj:t anförda skälen icke voro tillräckligt starka för beviljande af
detta skenbart ringa anslag som i sjelfva verket blott vore en in¬
ledning till ännu en större lönereglering. Jag vill härmed visst
icke bryta stafven öfver löneregleringar, då de äro af behofvet på¬
kallade. Men då borde man efter min tanke ha fått veta, att något
sådant skulle blifva en följd af detta förslags antagande, på det att
man måtte kunna ordna hela denna sak på en gång och icke nu
endast göra en början med en del af de tjenster, livilkas löner skola
regleras.
Jag har nu pligtskyldigast framstält utskottsmajoritetens skäl
och får öppet tillkännagifva, att jag blifvit af dem öfvertygad. Jag
får derföre för min del yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Törnebladh: Då jag inom Stats-Utskottet tillhört mino¬
riteten, så har jag ansett mig skyldig att begära ordet för att söka
vederlägga de skäl, som majoriteten framlagt och som den siste ta¬
laren nyss anförde. Det vigtigaste skäl, som blifvit åberopadt af
Utskottets majoritet, är att man för dessa befattningar behöfver män
i deras kraftigaste ålder. Om det nu också må vara rigtigt, att den
unge mannen vid sitt första inträde på tjenstemannabanan och sär-
skildt på den presterliga befinner sig i sin kraftigaste ålder — hvil-
ket dock ingalunda är bevisadt, utan möjligen skulle kunna mötas
med ett motsatt och kanske lika rigtigt påstående — så är det väl
i alla händelser nödvändigt, att han "sättes i tillfälle att intaga en
>:o 10.
Alderstillägg
för predikan-
törne vid vissa
straff äng elser.
(Forts.)
N:o 10.
26
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Åiderstillägg kraftig ställning i sin verksamhet. Om han blott har den ungdom-
för predikan- Rga entusiasmen, men saknar den erfarenhet, som framför allt .är af
^straffin eker" n°den i ett fängelse, der det gäller att hafva att göra med perso-
*' (Forts.)' ner, som vanligen hafva stor erfarenhet, ehuru utvecklad i en fel¬
aktig rigtning; så tror jag, att den äldre, något erfarne prestman-
nen på längden verkar bättre och säkrare i sitt kall än den unge
entusiasten, huru brinnande än hans nit och huru stark än hans
vilja att göra godt må vara. Jag tror detta så, mycket mer, som, en¬
ligt hvad alla förhållanden gifva vid handen, de personer, med hvilka
fängelsepredikanten har att sysselsätta sig, till en början misstro
honom och äfven sjelfve förtjena att misstros. Det är endast under
en fortsatt utöfning af sitt kall, som predikanten kan lära sig att
behandla dem på ett sådant sätt, att han hvarken sjelf blifver miss¬
trodd eller behöfver misstro dem. Om så är förhållandet, så är det
äfven olyckligt, om fängelsepredikanten kommer att lemna sin be¬
fattning just vid den tid, då han som bäst börjar göra skäl för sin
aflöning. De första åren äro alltid läroår.
Det har vidare anmärkts, att om den föreslagna lönetillök-
ningen vore ett sätt att längre få behålla fängelsepredikanter vid
deras befattningar, så skulle man likväl endast få behålla de mindre
förmågorna. Jag tror tvärtom. Det har blifvit sagdt, att deras kall
är obehagligt och väcker motvilja hos dem, som utöfva det. Men
denna motvilja är då större hos den mindre begåfvade. För den
mer begåfvade motverkas den genom de goda resultaten af hans
verksamhet; och i samma mån som hans erfarenhet och på samma
gång hans förmåga att. verka ökas, utgör detta ett starkt motiv för
honom att stanna qvar på en plats, der han ser sig kunna verka
godt, äfven om det erbjudes tillfälle till en i ekonomiskt afseende
något förmånligare beställning. Det är gifvet, att man likväl icke
skall söka att bibehålla dessa prestman, till dess de blifva utslitna;
och jag tror icke, att den föreslagna löneförhöjningen är af den be¬
skaffenhet, att man, om den bifalles, behöfver befara något sådant.
Vidare bär anmärkts, att frågan har större omfattning, än den
vid första påseendet synes ega. Denna anmärkning vore rigtig, om de
öfriga fängelsepredikanterna i riket kunde komma i samma kategori
med dem, hvarom nu är fråga. Men så är icke förhållandet; ty dessa
öfrige prestman kunna med sina tjenster ganska ofta förena andra.
Jag tror således, att, om detta förslag vinner Riksdagens bifall, man
icke behöfver befara, att Kongl. Maj:t skall deraf finna sig föranledd
att göra någon framställning till förmån för dem. Skulle så ske,
finnes det ju alltid tillräckliga krafter inom Stats-Utskottet och
Riksdagen för att säga nej.
På grund af alla dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl.
Majrts proposition.
Herr Wennerberg: Då jag tror mig veta, att Kongl. Maj:t
vid afgifvandet af denna proposition till Riksdagen mycket grund¬
ligt pröfvat densammas vigt och befogenhet att erhålla af Riksda¬
gen bifall, så torde det också vara en rättighet för den enskilde
riksdagsmannen att fördra, att, då ett Utskott derå lemnar ett nekande
Lördagen den 18 Februari, e. m.
27
\:o 10.
och afslående svar, Utskottet för detsamma anfört skäl af den kraft,
att Kammaren kan känna sig manad att lemna sitt bifall till Ut¬
skottets åsigt mot Kongl. Maj:ts.
Jag finner ingalunda, att detta nu varit fallet i något hänse¬
ende. Utan att fästa mig vid den ytterst obetydliga summa, som
här är ifrågasatt för att förskaffa en bättre lön åt tjensteman inom
det presterliga kallet, som hafva en ytterst obehaglig och svår upp¬
gift att fylla, och utan att vilja framhålla vigten af den åsigt, som
har gjort sig gällande i alla civiliserade länder på senare tiden, den
höga och ädla åsigten om den fallna menniskans möjliga upprättelse
och, som jag tror, vara sann, och den lika höga och ädla åsigten
om den vällottade menniskans pligt att härtill bidraga — ett ålig¬
gande som icke kan öfverlemnas i hvilka händer som helst — så
måste jag säga, att de skäl, som af Stats-Utskottet här blifvit an-
dragna för ett afslag, enligt mitt förmenande, icke förtjena det af¬
seende, som Utskottet troligtvis väntat sig. Det heter nemligen,
att det har velat synas Utskottet, »som skulle den särskilda slags
tjenstgöring, dessa prestman hafva sig ålagd, bäst lämpa sig för per¬
soner i deras kraftigaste ålder». Det torde vara temligen klart för
hvar och en, att Stats-Utskottet dermed menar personer i den åldern,
då de fysiska krafterna äro de största. Men det förhåller sig så med
prestmannen, att hans kraftigaste ålder är just den, då, måhända
med försvagande äf dessa fysiska krafter, själens erfarenhet i den
andliga vården om fallna likar är störst, och denna kommer icke af
sig sjelf till den unge, om ock nitiske presten, som ofta med ovis¬
het bedrifver sitt kall. Jag skulle icke med full säkerhet våga påstå
detta, derest icke de senare åren gifvit mig en särskild erfarenhet
i detta fall. Jag har varit i tillfälle att pröfva förmågan, såväl hos
en ung, mycket nitisk och aktningsvärd man, som ock hos en gam¬
mal och varmhjertad, ehuru mindre begåfvad, som dock hade mycken
erfarenhet, och deras inverkan på fångarne, dessa våra arma likar,
mången gång af ett blödigt hjertas känslor för mildt bedömda, men
lika ofta af förståndets hårda dom obilligt fälda personer. Dessa
hafva fått af den gamle en vård, som den unge i sin kraftigaste
ålder aldrig förmådde gifva dem.
Under sådant förhållande, och då jag icke längre i detta enkla
ärende vill upptaga Kammarens tid, får jag, på grund af de utaf
Stats-Utskottet anförda, enligt min åsigt, synnerligen svaga skäl,
anhålla om afslag å Stats-Utskottets förslag och, bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Åldern tillägg
för predika 11-
terne vid visna
strå fängelser,
(Forts.)
Grefve Beck-Friis: Riksdagsordningens 39 § 1 mom. inne¬
håller, bland annat, att Stats-Utskottet »åligger att granska, utreda
och uppgifva stats- och riksgäldsverkens tillstånd och förvaltning,
samt föreslå ej mindre hvad till fyllande af deras behof erfordras,
sedan nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagna, än äf¬
ven beloppet af de summor, hvilka jemlikt 63 § Regeringsformen,
skola för särskilda händelser afsättas, så ock att uppgifva huru myc¬
ket bör genom bevillningar utgöras». Jag tror att i denna paragraf
skall man finna hufvudmotivet för det afslag å Kongl. Maj:ts
tf: o 10.
28
Ålder st illägg
för prcdikan-
terne vid vissa
straffängelser.
(Forts.)
Lördagen den 18 Februari, e. m.
proposition som här blifvit föreslaget. Dertill kommer äfven den
uppfattning, som inom Utskottet gjort sig gällande, i synnerhet på
dess afdelning, att dessa predikanter hade extra ansökningsrätt.
Det vore klart, menade man, att dessa personer, som under sin pre-
sterliga befattning inom fängelserna omöjligen kunde vinna det an¬
seende eller göra sig sä kända för begåfning, som i andra prester-
liga befattningar stode dem till buds, derför hade fått en ersättning-
genom denna extra ansökningsrätt. Detta var orsaken till Stats¬
utskottets hemställan om afslag. Att Stats-Utskottet för öfrigt icke
rigtigt fattat denna fråga, synes bäst af den motivering det fram-
stält. Utskottet säger här: »för Utskottet vill det emellertid synas,
som skulle den särskilda slags tjenstgöring, dessa prestman hafva
sig ålagd, bäst lämpa sig för personer i deras kraftigaste ålder».
Men den erfarenhet, som denna tjenstgöring klöfver, saknas hos
dessa personer i allmänhet vid tillträdet af befattningen. Såsom
stöd för denna åsigt vill jag uppläsa några ord, som dessa predi¬
kanter i en petition till Fångvårdsstyrelsen afgifvit, sedan likväl
Kongl. Maj:t redan fattat beslut i denna fråga. Det heter: »Men
själasörjarekallet inom fängelset är tillika af den art, att det klöfver
en längre tids öfning för att rätt omhänderhafvas. Ingen blifver
på en gång, utan blott så småningom, en rätt duglig fångpredikant.
Man har nemligen här att göra med menniskor, som oftast äro djupt
invigda i lögnens och förställningens konstgrepp, och löper derför
under den första tjenstgöringstiden stor fara att blifva bedragen.
Också lär man sig blott så småningom att begagna de medel och
utvägar vid fångbehandlingen, hvilka säkrast föra till målet. Fång¬
predikanten måste ega en menniskokännedom och en psykologisk
blick, som i bästa fäll endast genom en långvarig öfning kan för-
värfvas. Äfven af detta icke föraktansvärda skäl torde dessa befatt¬
ningar böra så aflönas, att deras innehafvare kunde under en följd
af år, ja, om kallelsen dertill manade, för lifstiden dervid bibehållas.
Men under nuvarande förhållanden nödgas mången fångpredikant
med håg och duglighet för sitt kall att söka sig en förmånligare
beställning inom den fria församlingen efter en kort tids tjenst¬
göring inom fångvården, hvilken .derigenom förlorar sin man just
då han blifvit som nogast förtrogen med sitt kall».
Det är naturligt, att en fångvårdspredikant icke första dagen,
han tillträder sitt maktpåliggande värf, kan ega fullständig förmåga
att på ett tillfredsställande sätt tjensten utöfva. Vi hafva dock gjort
stora uppoffringar för dessa fångvårdsinrättningar, dem vi förvandlat
från straff-fängelser till förbättringsanstalter. Huru skall denna för¬
bättring ega rum? Under den tid, dessa fångar äro der förvarade,
äro fängelsedirektören och bevakningsbefälhafvaren sysselsatta med
helt andra göromål än att taga vård om deras andliga lif? Jo, detta
är uteslutande öfverlemnadt åt fångvårdspredikanten. Det är således
icke någon liten del af det utvecklingsstadium, hvari vår fångvård kar
mträdt, som är anförtrodt åt dessa fängelsepredikanter. Detta stadium,
som är det högsta som dessa fångvårdsinrättningar för närvarande
uppnått, beror således på, att dessa predikantplatser blifva väl be¬
satta. När nu erfarenheten visar, att den första tiden blott är en skola
Lördagen den 18 Februari, e. ra.
29
N:o 10.
för dessa predikanter, så är det i statens välförstådda intresse, att
man begagnar dessa personers tjenst under något längre tid. Detta
sker lämpligast och på sätt Kongl. Maj:t föreslagit genom att till¬
försäkra dem en liten löneförhöjning efter fem års tjenstgöring.
Man har visat, att i allmänhet dessa fångpredikanter icke stannat
qvar i tjensten mer än 3 å 5 år, och det ofta för att den aflöning,
som bestås honom, är alltför knapp, att han dermed skulle kunna
försörja sig och sin familj. Denna aflöning är hos oss mindre än i
våra grannländer. I Norge hafva dylika predikanter i allmänhet
3,200 kronor, predikanterne i Aakerhuus och i Christiania tukthus
hafva hvardera 3,700 kronor. På samma sätt är förhållandet i Dan¬
mark. Der börjar aflöningen med 2,400 kronor, efter fem år ökas
den med 800 kronor och kan gå upp till 3,400 kronor. En talare
har sagt, att detta lönetillägg skulle, om det nu beviljades, hafva till
följd, att vi finge öka lönerna för 45 st. andra fängelsepredikanter.
Men dessa personer befinna sig, såsom en talare redan upplyst, i
en helt annan ställning. De kunna samtidigt innehafva andra plat¬
ser och således hafva tillfälle att icke blott få större inkomst utan
äfven att blifva kända inom vidare kretsar, hvarigenom de hafva
större utsigt till framtida befordran på den presterliga banan.
På dessa skäl får jag yrka afslag å Stats-Utskottets förslag och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i förevarande punkt.
Herr Stråle, Wilhelm: Då jag under många år haft uppdrag
att befatta mig med fångvårdens angelägenheter, må det tillåtas mig
att få säga några ord i denna fråga.
Ehuru Fångvårdsstyrelsen har befogenhet att, oberoende af
meritförteckningar, utse fångpredikanter, möta ändock vanligen
ganska betydliga svårigheter att finna lämpliga prestman för dessa
befattningar, som innefatta eu ganska svår psykologisk uppgift och
fordra personer med bestämd fallenhet för en kärleksfull verksamhet.
Det lider intet tvifvel, att äfven begåfvade prestman under den
första tiden vid straff-fängelserna mötas med ganska bestämdt miss¬
troende å fångarnes sida, och det fordras både tid och allvarligt be¬
mödande, framför allt ett varmt och kärleksfullt bemötande, innan
presten kan vinna något inträde i fångarnes misstrogna hjertan.
Har man lyckats finna en lämplig prestman, som kan verka i denna
rigtning, så bör väl icke aflöningen vara så ringa, att han för sin
egen utkomst önskar att ju förr desto , hellre komma derifrån. Jag
tror det derföre vara ganska välbetänkt att vid de stora straff-fän¬
gelserna tillägga predikanterne den nu ifrågasatta löneförbättringen,
hvarigenom man kan hoppas att en temligen lång tid få behålla den
lämplige prestmannen. Alltför länge bör han dock icke stanna qvar,
ty han blir förr eller senare trött vid den mödosamma och ofta otill¬
fredsställande tjenstgöringen; men jag tror icke att man äfventyrar
sådant, om Kammaren nu antager Kongl. Maj:ts proposition i denna
del, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Berg: Då så många utmärkta talare redan yttrat sig för
Kongl. Maj:ts förslag, vore det kanske största skäl för mig att icke
A IderstiUägg
för jjredikan-
terne vid vissa
straffängelscr.
(Forts.)
lV:o 10.
30
Lördagen den 18 Februari, e. m.
ÅhkrsHUägg begära ordet, men eftersom jag nu fått det, vill jag yttra något i
för predikan- denna fråga. Hvad då först Utskottets motivering beträffar, måste
UIiramngeUer .ia§ saga> att den åtminstone icke är stödd på psykologiska iakt-
(Forts.) tagelser. En ärad talare nämnde, att prestmannen, såsom ung, då
han strax kommer in i embetet, torde vara mest brinnande och full
af nit och således också bäst kunna inverka på de fångar, hvilka
han fått under sin andliga vård. Men det gamla ordspråket säger,
att ungdom och visdom sällan följas åt, och jag tror, att denna sats
äfven kan tillämpas på den unge fångpredikanten, huru nitisk och
varm han än må vara, huru högt„ han än må älska sitt embete och
de olyckliga, han har att vårda. Äfven har man sagt, att- den unge
fängelsepresten skulle lättare kunna bära det misstroende, som från
fångarnes sida kommer honom till mötes, än den äldre. Enligt den
lilla erfarenhet, jag eger i denna sak, är förhållandet alldeles mot¬
satt. Då den unge prestmannen inträder i sitt embete inom fän¬
gelset och ser dessa olyckliga fallne framför sig, blir hans första
glada och förhoppningsfulla tanke den: »Här har jag ett skönt fält
för min verksamhet att förbättra och till samhället och Gud återföra
dessa arma olyckliga». Derefter inställer sig hos honom en och
annan af dessa fångar och visar sig icke så litet intresserad af hans
predikan och undervisning. Men det dröjer icke länge förrän han
kommer under fund med, att hans förhoppningar icke varit grundade
på psykologiska iakttagelser och lefvande erfarenhet. Det är då
han tappar koncepten, tröttnar vid sitt arbete och vill bort der¬
ifrån. Dertill kommer då den tanken: »Här har jag för öfrigt ingen
framtid, jag kan icke under mina trägna göromål vara i stånd att
såsom andra menniskor få vederqvickelse och hvila i skötet af en
älskad familj, utan måste gå som enstöring». Så förlorar han mo¬
det, och det blir icke mycket af hela hans vackra dröm om fruk¬
terna af hans verksamhet inom fängelset.
Helt annat är förhållandet med den mogne mannen, som i lif¬
vets skola lärt sig, huru litet man i sjelfva verket får förlita sig på
sin egen förmåga och hoppas af sina bemödanden, och som har er¬
farenhet af huru mycket elände, förställning och ondska det finnes
i verlden. Den mogne mannen, som lärt sig att läsa i sitt eget och
andras hjertan, förstår då också att på psykologisk väg leta reda på
de ömma strängar, som dock vibrera i hvarje menniskohjerta, äfven
den ömklige och djupast sjunkne fångens. Således är det, efter
mitt förmenande, nödvändigt, att, såvida det skall blifva en verkligt
gagnande själavård i fängelserna och af den beskaffenhet, att staten
icke kastar ut sina penningar förgäfves, att fångpredikanterne blifva
så aflönade, att de kunna med glädje och frimodighet börja och
fortsätta sitt ansvarsfulla kall, utan att åtminstone hafva ekonomiska
bekymmer. När det vidare behöfves åtskilliga år att lära sig be¬
handla fångarne, och nya subjekt städse tillströmma och ordsprå¬
kets sanning: »så många hufvuden, så många sinnen» om någonsin
kan tillämpas här, så kan man fråga, huru Stats-Utskottet kunnat
hafva det ringaste skäl att säga, att en omsättning af predikanter är
behöflig för att få unga krafter. Nej, det är, som vi redan hört af
en högt ärad talare, icke så, att det är ungdomens fysiska krafter i
Lördagen den 18 Februari, e. in.
31
Ji:o 10.
lifvets vår, som här behöfvas, utan den mogne mannens själskraft, Åiderstillägg
energi, förstånd och visdom, om det skall blifva ett godt resultat af f°r predikan-
hans arbete vid försöken att återföra fångarne på den rätta och goda terne lld vma
vägen. Bn ärad talare anmärkte vidare, att vi genom att antaga s<‘^orts)
föreliggande förslag skulle få medelmåttorna att stanna qvar på
dessa platser, men förmågorna skulle snart begifva sig derifrån. Det
är nog rigtigt, att medelmåttorna får man qvar vid fängelserna, om
man vill sätta dem på svältkur; ty det är ju en känd sak, att man
.alltid får en dålig vara för godt pris; men vill man hafva en duglig
person i tjensten, då måste man aflöna honom ordentligt. För min
del anser jag, att detta belopp, som Kongl. Magt nu begär till för¬
bättring af predikanternes löner, är till och med för litet. Jag tror,
att, om man kunde lemna 100,000 kronor till dessa predikanter vid
fångvården i landet, så skulle staten måhända inom 10 år hafva
300,000 kronors årlig behållning i minskade utgifter till fångvården.
Den farhågan således, att detta försök att få förbättrade löner åt
straff-fängelsepredikanterne skulle komma att följas af en begäran,
att cellfängelsepredikanterne och predikanterne vid kronohäktena
äfven skulle komma att erhålla löneförbättring, oroar mig icke;
tvärtom skulle jag helsa en dylik begäran välkommen.
Hvad angår själavården vid våra cellfängelser, torde dervid icke
så litet återstå att önska. Men man kan också icke begära mycket
mer; ty när man aflönar en fängelsepredikant med 600 ä 700 kronor
årligen, ligger det i sakens natur, att han. måste söka sig äfven an¬
dra inkomstkällor för sin existens. Och dock skulle arbetet inom
fängelset fordra hans odelade tid och intresse. Ty om någon är
öppen för intryck af Guds ord, så är det just fången, som sitter i
cellens ensamhet, der tystnaden omgifver honom, och han är öfver-
lemnad åt sina egna tankar och betraktelser. Hvarje besök af fän¬
gelsepredikanten kan dervid blifva af oberäkneligt värde för honom,
hvarföre det vore godt ju oftare dessa upprepades. Jag anser det
således icke illa att utsträcka löneförbättringen till fängelseprecfi-
kanterne, jag skulle tvärtom hafva önskat, att det skett i ännu större
omfattning. Då emellertid nu så icke är förhållandet, och frågan
inskränker sig endast till några få hundra kronor till hvar och en
af dessa straff-fängelsepredikanter, kan jag icke annat än på det
lifligaste tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition.
Herr Evers: Då jag vid den omröstning, som egde rum i Stats¬
utskottet i förevarande fråga, icke biträdde majoritetens mening,
men till följd af obekantskap om tiden, när jag hade att afgifva
min reservation, kom att för sent anmäla densamma, har jag velat
för Kammaren gifva till känna, att detta är anledningen, hvarföre
icke mitt namn står bland de tio andra af Första Kammarens reser¬
vanter, till hvilkas mening jag anslutit mig; och får jag nu med
dem yrka bifall till den kongl. propositionen.
Herr Carls on: Det vore orätt att efter det myckna och vackra,
som sedan jag begärde ordet här blifvit sagdt för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, tro sig behöfva tillägga något nytt. Endast vill
N:o 10.
32
Lördagen den 18 Februari, e. m.
Ålder stillägg
för predikan-
teme vid vissa
straffängelser.
(Forts.)
Förhöjning i
anslaget till
ålder stillägg.
jag, sammanfattande, säga, att, då sjelfva grundtanken i alla de åt¬
gärder, som med så mycken uppoffring på nyare tider vidtagits för
fångvården, är fångarnes förbättring, då inom den anstälda personalen
ingen kan kraftigare verka för detta ändamål än presten, och då
hans verksamhet, om den skall blifva fruktbärande, kräfver en längre
tids erfarenhet, så är det steg, som här är taget, ganska ändamåls¬
enligt. På denna grund får jag förena mig med dem, som yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till punkten och
sedan derpå, att Kammaren skulle, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
2—4 punkterna.
Biföllos.
5 punkten.
Grefve Beck-Friis: På grund af det beslut, som blifvit af
Kammaren fattadt i första punkten af detta betänkande, hemställer
jag, att detta anslag måtte höjas till 45,000 kronor eller till samma
belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt Kammaren att, med
afslag å Utskottets hemställan i hvad den skilde sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifalla samma nådiga framställ¬
ning oförändrad.
6—11 punkterna.
Biföllos.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 15 och 17 in¬
nevarande Februari bordlagda utlåtande N:o 9, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
de denna dag första gången bordlagda ärendena skulle uppföras
främst och de under förmiddagen andra gången bordlagda utlåtan¬
dena sättas sist å föredragningslistan för nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 10 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, K. L. Beckman, 1882.