RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Andra Kammaren. N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som äro anteck¬
nade i §§ 4 och 5 af det uti gårdagens förmiddagssammanträde
förda protokoll.
§ 2.
Godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelse N:o 34, angående Kongl. Majts förslag om anvisande af
medel för bekostande af två geologers resa till Spetsbergen.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 12 b), 45, 46, 47, 48, 49 och
50, Memorial N:o 51 och Utlåtande N:o 52;
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 11 och Betänkande N:o 12;
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 53 och 54; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7
(i samlingen N:o 13).
§ 4-
Under förmälan att det vore af synnerlig vigt för riksdags-
arbetets fortskyndande att de ärenden, uti hvilka, i händelse af Kam-
rarnes olika beslut, gemensamma voteringar skulle ega rum, måtte
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 47. 1
N:o 47. 2 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
förekomma till behandling inom Kammaren så snart som möjligt,
hemstälde Herr Talmannen, att Lag-Utskottets Utlåtanden N:is
50—54, Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 samt Kammarens För¬
sta Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:is 6 och 7 (i samlingen N:is
12 och 18) måtte, med bibehållande sins emellan af den ordning de
för närvarande intoge, å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras sist bland de derförinnan oafgjorda ärenden, som nu vore
två gånger bordlagda.
Denna hemställan blef af Kammaren bifallen.
§ 5.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 10, angående tullbevillningen.
I ordningen förekom:
\ng. tull å Punkten 14, deruti Utskottet utlåtit sig öfver
Gryn.
dels Kongl. Maj:ts förslag, att den för artikeln Gryn stadgade
inregistreringsafgift måtte upphäfvas;
dels Herr E. G. Boströms uti motionen N:o 119 gjorda yrkande,
att rubriken Gryn i tulltaxan skulle erhålla följande lydelse:
Gry n:
af spanmål; se spanmål.
ris- och rismjöl......... 1 kilogram 5 öre
andra slag............... 1 » 10 »
dels ock uti Friherre Klinckow ströms motion, N:o 3, framstäldt
förslag derom, att gryn af andra slag än korn- och hafregryn matte
åsättas tull med 1 krona 30 öre per centner, eller omkring 3,06 öre
per kilogram.
Utskottet hade, i anledning af dessa framställningar, hemstält,
att hvad Kongl. Maj:t i denna denna del föreslagit måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Mot nämnda hemställan var reservation inom Utskottet afgifven
af Herrar E. G. Boström, Reutersvärd, N. Fock, J. N. Boström,
Svensson och Lönegren, som för sin del tillstyrkt, att ifrågavarande
rubrik i tulltaxan måtte erhålla denna lydelse:
Gryn:
af spanmål; se spanmål.
ris- och rismjöl......... 1 kilogram 1 öre
andra slag............... 1 » 5 »
3
N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. in.
Efter föredragning af Utskottets hemställan yttrade
Herr E. G. Boström: Beträlfande den del af min i nu före¬
dragna punkt behandlade motion, som afser gryn af spanmål, så har
densamma förfallit genom det beslut, Kammaren i går fattade i
fråga om 38:de punkten af föreliggande betänkande. Men så är
ingalunda förhållandet i hvad motionen rör risgryn och gryn andra
slag. Hvad dessa artiklar angår, så vidhåller jag hvad jag förut
yttrat, att de på intet vis äro att betrakta som allmänna förbruknings¬
artiklar, utan att de tvärtom hufvudsakligen användas af de mera
bemedlade klasserna. Jag hemställer derföre, att Kammaren i en¬
lighet med min reservation måtte besluta eu tullsats på risgryn af
1 öre per kilogram och på »gryn andra slag» af 5 öre per kilogram.
Hvad angår »gryn andra slag», så ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att under denna rubrik endast hänföras sådana finare gryn¬
sorter som sago, tapioca och vermicelli m. fl.
Herr Wedberg: Efter det beslut Kammaren i går fattade om
borttagande af tull å spanmål och mjöl alla slag, hade jag förmodat
att ingen här vidare skulle påyrka tull å lifsmedel. Föregående
talare har emellertid framstäf yrkande om tull å gryn, dervid sär-
skildt framhållande risgryn, hvilket födoämne han påstod icke för¬
brukades af de fattigare klasserna. T viss mån instämmer jag med
honom häri. Men att så är förhållandet, kommer sig deraf, att den
fattige ännu icke fått fullt klart för sig hvilket förträffligt födoämne
risgrynen utgöra. Förut ansågs risgryn såsom en högtidsrätt och
användes af många endast vid julhelgen. Men priset derpå var då
långt högre än för närvarande. Jag tror till och med att risgrynen
nu inte kosta mer än svenska korngryn. De säljas visst för 10
öre skålpundet, och man har sagt mig att de innehålla nära nog
två gånger så mycket födoämne som korngrynen. Vid sådant för¬
hållande hemställer jag huruvida det icke snarare kan vara skäl att
söka bibringa den obemedlade befolkningen kännedom om dessa ris¬
grynens företräden, än att genom tull derå fördyra varan.
Jag yrkar bifall till Utskottets tillstyrkan af Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet.
Herr Lönegren: Då jag för min del icke kan inse, att frågan
om tull å risgryn och de ännu finare grynsorterna: macaroni, sago,
vermicelli m. fl., har den ringaste gemenskap med spanmålstullen,
så yrkar jag bifall till reservationen i hvad den afser tullafgiften å
risgryn och rismjöl samt gryn andra slag.
Friherre Fock: Jag instämmer med talaren bakom mig. Hvad
angår frågan derom huruvida risgrynen är en allmän förbruknings¬
artikel, så må herrarne af egen erfarenhet bäst kunna bedöma om
icke så verkligen är fallet och om de icke äfven förtjena att vara
Ang. tull å
Gryn.
(Forts.)
N:o 47. 4 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å det, såsom utgörande ett födoämne af den mest närande och helso-
Gryn. samma beskaffenhet. Skulle det för öfrigt vara konseqvent handladt,
(Forts.) att, sedan Kammaren i går genom votering borttagit tullen å gryn
och alla öfriga till spanmål hänförliga artiklar, Kammaren nu be¬
slutar att lägga tull å risgryn och gryn andra slag?
Jag yrkar bifall till punkten.
Herr Anders Persson: I fråga om tull å risgryn kan jag icke
instämma med Herr Boström. Jag anser nemligen att risgryn ut¬
göra ett utomordentligt godt födoämne, så att den allmänna för¬
brukningen deraf icke bör försvåras genom tullbeläggning. Deremot
ber jag få förklara att, om Kammaren skulle vilja, i öfverensstäm-
stämmelse med Herr Boströms förslag, sätta tull a gryn andra, slag,
jag icke skall motsätta mig hans yrkande i denna del, utan rösta
för denna tullsats; detta af skäl att denna artikel icke utgör ett
behof för den fattiges förbrukning.
Herr Gumaelius: Om jag icke missminner mig, var det på yr¬
kande af den ärade representanten från Norrköping som Kammaren
beslutade att 38:de punkten i detta betänkande skulle föredragas
näst före den 14:de. Motivet dertill skulle väl vara att det före-
fans något samband mellan de två punkterna, som båda handla om
mjöl. Jag är temligen öfvertygad om att, derest den 38:de punkten
blifvit afgjord i enlighet med denne representants önskan, han skulle
hafva lagt Kammaren på hjertat att draga konseqvenserna af Kam¬
marens beslut, när sedermera den 14:de punkten behandlades. Jag
tillåter mig nu hemställa, att de konseqvenser, han åsyftat, måtte
dragas af Kammarens beslut rörande 38:de punkten. Jag anhaller
alltså om bifall till hvad Utskottet nu föreslagit.
Herr Lönegren: Blott några ord till den siste ärade talaren.
Jag har visserligen yrkat det föredragningssätt, som sedermera vann
Kammarens bifall, och jag tror mig haft skäl dertill, ty jag lefde i
den tron, att Kammaren ville vidhålla sitt för 2 ar sedan fattade
beslut om införselafgift å hvetemjöl och gryn alla slag. Jag ansåg
derföre mindre rigtigt att först behandla punkten om risgryn och
gryn andra slag och sedan besluta om tull a malen spanmal, da
ju derigenom kunnat inträffa, att de förstnämnda artiklarne blifvit
förklarade tullfria, men malen spanmål sedermera belagd med tull,
hvilket jag för min del skulle ansett mycket oegentligt.
Herr E. G. Boström: I anledning af hvad under diskussionen
om denna punkt yttrats skall jag be få afstå från mitt yrkande be¬
träffande risgryn och vidhålla detsamma i fråga om gryn andra slag.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena dels pa bifall till Ut-
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
5 N:o 47.
skottets hemställan och dels på antagande af det förslag, Herr E. Ang. tull å
G. Boström under öfverläggningen framstäf; och förklarade Herr Gryn-
Talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande (Forts.)
ja besvarad. Som votering begärdes, blef en så lydande omröstnings-
proposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 14:de
punkten af Betänkandet N:o 10,
Omröstningen företogs och utföll med 91 Ja mot 90 Nej; hva¬
dan Utskottets hemställan bifallits.
Punkten 15.
I Herr E. G. Boströms ofvanberörda motion var yrkadt, att Ang. tullen å
tullsatsen å sulläder och bindsulläder samt hvitgarfvade (alunerade) Sulläder.
äfvensom sämskade hudar och skinn måtte bestämmas till 24 öré
per kilogram.
Utskottet hade hemstält, att Herr Boströms ifrågavarande för¬
slag icke måtte af Riksdagen godkännas.
Herr Lönegren, som jemte Herrar E. G. Boström, Panter svärd,
N. Fock, J. N. Boström, Svensson och Friherre af Ugglas inom
Utskottet reserverat sig mot nämnda hemställan, anförde: Jag an¬
tager att de fleste af Kammarens ledamöter tagit del af tullkomiténs
betänkande och dervid fogade tabeller. Den statistiska utredning, som
der finnes angående garfveriernas ställning och utveckling under den
tidrymd, komiténs undersökning omfattar, visar att behållningen för
samtliga garfverier i riket stigit under tiden från 1860 till 1879
med något öfver 200,000 kronor. Detta är icke särdeles högt i jem-
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beslutat att rubriken gryn i tull¬
taxan skall erhålla följande lydelse:
af spanmål, se spanmål,
ris- och rismjöl..........
andra slag................
fria,
1 kilogram 5 öre.»
N:o 47. 6
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å förelse med den utveckling andra näringar under samma tid erhållit,
Sulläder. men tyckes dock ådagalägga, att näringen ännu har en viss kraft
(Forts.) inom sig och kan existera. Detta gäller likväl affären i sin helhet
och inbegriper äfven den handelsvinst, garfvarne förvärfvat sig. Det
är nemligen nu mera ganska vanligt att garfvarne jemte sitt yrke
bedrifva handel dels med utländska beredda hudar och skinn m. m.,
för afsättning till skomakare m. fl,, dels ock med oberedda hudar,
för export till utlandet. Men annorlunda ter sig saken, om man gran¬
skar uppgifterna angående tillverkningen af sulläder, och beder jag
att i detta hänseende få anföra några siffror, hvilkas vittnesbörd jag
tror skall vara öfvertygande och bevisande för det yrkande jag kom¬
mer att framställa.
På sidan 146 i bihanget till tullkomiténs betänkande visar det
sig, att hela tillverkningsbeloppet för garfverierna uppgick 1860 till
4,244,785 kronor, 1874 höjde det sig till 8,357,592 kronor, men
nedgick 1879 till 4.948,035 kronor. Således var detta värde för
1879 något högre än för år 1860, men obetydligt. Ser jag sär¬
skilt på tillverkningen af sulläder, så utgjorde densamma år 1860
2,103,588 skålpund, men har under år 1879 nedgått till 1,041,909
skålpund, således till omkring hälften af hvad den var år 1860; vär¬
det af denna tillverkning bär fallit i samma proportion, eller från
2,735,363 kronor för år 1860 till 1,399,092 för år 1879, således
äfven deruti en minskning af omkring hälften.
Under samma tidrymd, som tillverkningen af sulläder sålunda
gått tillbaka, har likväl konsumtionen högst betydligt stigit. Af
nästföljande tabell visar sig, att importen af sulläder, som år 1860
utgjorde 225,638 skålpund, under år 1879 stigit till 3,623,942 skål¬
pund, således sextondubblats. Värdet af hela importen af beredda
skinnvaror har under samma tid ökats från 550,557 kronor under
år 1860 till 5,494,527 kronor under år 1879, således tiodubblats.
Ett ytterligare bevis för att denna näring gått tillbaka finner
jag deruti, att enligt samma tabell importen af oberedda hudar, hvilka
äro råämnen för garfverierna, sjunkit från 65,352 centner, som den
utgjorde 1860, till 36,290 centner för år 1879, under det att ex¬
porten af oberedda hudar och skinn under samma tidrymd stigit
från 8,069 till 31,324 centner, d. v. s. nästan fyrdubblats. Vi hafva
alltså minskat vår egen tillverkning betydligt, under det vi till ut¬
landet försälja oberedda skinn och hudar, men samtidigt derifrån in¬
förskrifva beredda. Detta är en hushållning, som jag icke anser
vara klok och som följaktligen bör förändras.
Af hvad jag anfört framgår odisputabelt, att garfverinäringen
i tillverkningen af sulläder med stora steg gått tillbaka. Tillverk¬
ningen har minskats under det att konsumtionen högst betydligt
ökats och importen' sextondubblats. Vill man för landet bibehålla
en så naturlig näring, som väl denna måste erkännas vara, så bör
också en förändring i det nu bestående vidtagas.
Tullen på sulläder har under senaste tiden blifvit nedsatt från
7 N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
37 Y2 öre per skålpund, som den på 1850-talet utgjorde, först till
25 öre, sedan på grund af traktaten med Frankrike till 15 öre och
slutligen till 10 öre per skålpund. Man stannade icke ens härvid,
utan vid 1875 års riksdag väcktes motion om ytterligare nedsätt¬
ning och denna motion bifölls sålunda, att tullen ytterligare nedsattes
från 10 till 6 öre per skålpund. Tullen å sulläder har således sedan
1850-talet blifvit nedsatt med 84 procent mot hvad den var å 1850-
talet, och att den tullnedsättning, som senast skedde år 1875, inverkat
å importen, synes deraf att denna följande året steg från 1,662,050
till 3,399,117 skålpund och således genast fördubblades. Sedermera
har den ytterligare stigit och uppgick år 1881 till 1,611,955 kilo¬
gram = 3,788,094 skålpund. I Norge, der lädertillverkningen står
högt, har man funnit sig föranlåten att höja tullen å sulläder från
13 till 23 öre per kilogram, och jag tillåter mig på grund af det
anförda hemställa, att Kammaren nu måtte besluta att höja tullen
å denna vara från den nuvarande tullsatsen 15 öre till det högsta
belopp, traktaten med Frankrike medgifver, eller till 24 öre per ki¬
logram.
I detta yttrande instämde Herrar H. Johnsson och N. J. Bo¬
ström.
Herr Hedlund: Jag är icke tillräckligt hemmastadd i den fa¬
brikation, hvarom nu är fråga, för att kunna afgöra huruvida det,
för att den i Sverige skall förmånligt bedrifvas, är nödvändigt att
skydda den med den eller den tullsatsen, och om sullädret för detta
ändamål bör draga en tull af 5 eller 10 öre per skålpund, är för
mig främmande. Hvad som deremot framstår alldeles tydligt och
klart för mig är, att det ingalunda bör vara svårare att från Ame¬
rika och andra länder importera väl beredt sulläder än de hudar,
hvaraf lädret beredes. Är det fördelaktigt för den svenska allmän¬
heten, som behöfver använda detta sulläder, att erhålla den tillver¬
kade varan så billigt som möjligt från utlandet, kan jag icke inse
att lagstiftningen derför bör lägga hinder i vägen. Man kan tänka
sig ett sådant tullskydd påkalladt, när man vill göra ett land obe¬
roende af andra land, eller när man vill att befolkningens lefnads-
behof skola tillfredsställas af landets egna tillgångar, men när man,
såsom här är fallet, får fritt importera råa hudar, och måste göra
det, så eger oberoende-argumentet icke längre giltighet.
Hvad garfverierna angår, så är det väl sant att tillverkningen
inom landet af sulläder på senare tiden nedgått, men detta har till
en stor del berott på konjunkturerna. Sålunda har ett sådant ned¬
gående allt ifrån år 1876 varit gemensamt för många andra indu¬
strigrenar och helt enkelt haft sin orsak deri, att tiderna sedan dess
icke varit så goda som förut. Man talar gerna om arbetarnes antal
såsom en gradmätare på de särskilda industrigrenarnes ställning, och
man har anfört hurusom vid garfverierna inom vårt land arbetarnes
Ang. tullen
Sulläder.
(Forts.)
N:o 47. 8
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å antal på sista tiden minskats med ett till två hundra på 2,000.
Stilläder. Detta är dock icke en siffra, som förtjenar att talas om, isynnerhet
(Forts.) man seri att vid t. ex. stenhuggerierna och tändsticksfabrikerna
äfvensom inom andra icke skyddade näringar arbetarnes antal der¬
emot vuxit högst betydligt. Jag tror att vid sådant förhållande vi
icke hafva anledning till bekymmer öfver att garfveriarbetarnes an¬
tal något minskats. Skulle jag emellertid hafva haft bekymmer öf¬
ver detta förhållande, så hade dock dessa blifvit häfda genom den
uppgift, som lemnades af talaren på norrköpingsbänken derom att
konsumtionen af läder icke aftagit, utan tilltagit. Detta innebär en
verklig tröst, ty det vore onekligen betänkligt, om landets befolkning
genom de ogynsamma förhållandena kommit i svårighet att få nödig
fotbeklädnad. Men när det visar sig att tillgången på läder, långt
ifrån att hafva minskats, är fullt tillräcklig, så synes det mig som
alla de farhågor, hvilka den ärade talaren uttalade för att folkets
behof af fotbeklädnad icke skulle blifva tillgodosedt, borde vara häfda.
Ty hufvudsaken är väl dock att folket har tillgång till godt läder,
och det gäller väl om den ifrågavarande näringen detsamma som om
alla andra näringar, nemligen att folket icke är till för deras skull,
utan de för folkets.
För öfrigt torde vi kunna erinra oss, att långa strider förut
utkämpats om detta sulläder, och vi veta att en af protektionismens
banerförare i denna Kammare, den gamle Fredriksson, med hvilken
jag smickrar mig att hafva stått på vänskaplig fot, var med
ibland dem som påyrkade nedsättning i tullen på sulläder, och att
han såsom motiv dertill anförde, att det vore obilligt att fördyra
denna vara för den stora allmänhet, som icke kan gå barfota. Det
är dessutom en ganska kort tid, som man i vårt land kan gå på
detta sätt, och jag tror att mången af oss skyggar tillbaka för att
äfven under denna tid gå utan skoplagg. Yi få emellertid för när¬
varande denna vara ingalunda obeskattad, utan måste offra åt pro¬
tektionismens vredgade gudamakter, men vi böra åtminstone 'se till
att skatten sättes så lågt som möjligt, och det är derföre som jag
yrkar bifall till Utskottets förslag, att tullen å sulläder icke måtte
höjas.
Herr Lindmark: Det händer så ofta att man här i Kammaren
begär ordet för att, såsom det heter, angifva sin ståndpunkt i en
fråga, och det är också endast för detta ändamål som jag nu be¬
gärt ordet, då jag naturligtvis icke har någon sakkännedom i denna
fråga. Hvad min ståndpunkt till densamma beträffar, får jag säga
att den är hvad man kallar juste milieu och att jag således räknar
mig hvarken till frihandlarne eller till protektionisterne, hysande
den åsigt att hvarje sak bör betraktas ur praktisk synpunkt. Det
är en ingalunda lätt sak för mig att taga till ordet efter Herr Hed¬
lund, som alltid framkommer med några nya åsigter i frihandelsväg.
Hvad som emellertid egentligen uppkallade mig var det yttrande af
9 N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
honom, att folket icke är till för näringarnes skull, utan att dessa Ang. tullen
äro till för folkets. För min del anser jag nationen vara en orga- Sulläder.
nism, hvilken har att inom sig sjelf bereda vissa för dess näring (Forts.)
nödvändiga saker, och då jag föreställer mig att den utvidgade ar¬
betsskickligheten icke är att förakta, tror jag icke att de, som på¬
yrka skydd för det inhemska arbetet, tala så i vädret som herrar
frihandlare velat påstå. • Det kan icke beräknas hvilka fördelar en
nation har af en utvecklad industri, i det att det gifver en pregel
åt hela nationens utveckling uti intelligens och företagsamhet; och
man vill väl icke hindra oss att gå något utöfver det troglodytlif,
som består uti att endast bryta malm, nedhugga och försälja sina
skogar o. s. v.
Jag har aldrig kunnat fatta denna mysticism hos herrar fri¬
handlare, som så ofta framträder i deras anföranden. Deras sats
lyder så: ju mera man sätter knifven på strupen på vår industri, ju
hårdare de vilkor äro, under hvilka den arbetar, dess mera kommer
den att blomstra och utveckla sig. Nog kan jag också i vissa af-
seenden vara fallen för mysticism, men i dessa tullfrågor tror jag
icke det är på sin plats; och då jag hört många fackmän uttala sig
i protektionistisk rigtning, kan jag icke neka, att jag känner mig
böjd att närma mig till deras åsigt. Här är ju alldeles icke fråga
om att vi skola stadga något importförbud, ja, att icke på långt
när höja tullen på läder till hvad den var för några år sedan, och
Herr Hedlunds farhåga att vi icke skulle få något läder att köpa
här i landet, om tullen höjes till 24 öre, tror jag icke kommer att
gå i fullbordan; läder kommer nog att finnas ändå och vi behöfva
icke frukta att få gå barfota. Hvad som emellertid hufvudsakligast
gör, att jag kommer att rösta för bifall till reservationen, är- att
tillverkningen af sulläder, som Herrarne finna af tullkomiténs betän¬
kande, hvithet nyss af Herr Lönegren åberopades, sedan tullen ned-
sattes till 6 öre, visat sig vara i starkt nedgående. Det kan väl
icke vara skäl att, om man en gång slagit i hjel några fabriker,
man genom bibehållande af den låga tullsatsen äfven omöjliggör
inrättandet af nya. Jag instämmer i Herr Lönegrens yrkande.
Herrar J. Anderson i Tenkult och Fredenberg förenade sig med
Herr Lindmark.
Herr Söderström: Jag ber att få meddela några faktiska
upplysningar angående lädertillverkningen. Till en början vill jag
då nämna, att hvad vi här kalla svenskt sulläder, det tillverkas till
allra största delen af importerade, utländska hudar; det finnes knappt
ett enda stycke sulläder, som är tillverkadt af svenska hudar. Våra
svenska kohudar äro deremot ett ypperligt material för öfverläder,
men duga icke till sulläder. Derföre exporteras största delen af
dessa hudar, och de öfriga användas till smorläder. Dessutom vill
jag nämna, att innan tullen på läder sattes ned, så tillverkades här
N:o 47. 10 Torsdagen den 4 Maj, f. in.
Ang. tullen å i landet i allmänhet bara dåligt läder. Det kunde väl vara en eller
Sulläder. annan större fabrik, hvilken kunde förfoga öfver stora kapital, som
(Forts.) presterade eu duglig vara, men de många, som drefvo tillverkningen
i liten skala, lenmade endast dåligt läder; ja, det fans exempel på,
att garfvare från Småland, som bär i Stockholm utbjödö sitt sullä¬
der, fingo mindre betaldt än de skulle fatt för de råa hudarne; sa
dåligt var det läder de tillverkade. Nu är förhållandet mycket
bättre. Jag ber att få erinra, att sullädertillverkningen är till sin
natur en kapitalaffär; denna tillverkning krafvel- nemligen så lång¬
tid, innan varan blir färdig att släppas ut i marknaden, att för dess
bedrifvande erfordras stora förlagskapital. Följden bar blifvit, att
många mindre garfverier måst upphöra, emedan de icke kunde täfla
med de stora fabrikerna. För resten går det heller ingen nöd på
dessa f. d. smågarfvare; de äro i allmänhet ganska bergade karlar
och sysselsätta sig nu med att köpa upp råa hudar, som de sedan
sälja för export, och fournera för öfrigt sina gamla kunder med be¬
rest läder, dels utländskt, dels från andra inhemska garfverier. Dess¬
utom skall jag söka med några siffror visa, huru det i sjelfva verket
förhåller sig med den af ett par talare så mycket framhallna starka
minskningen i lädertillverkningen. Denna minskning vagar jag pasta
endast bero af sämre konjunkturer, men alldeles icke af den ned¬
satta tullen. Under åren 1873 och 1874, dessa stormar, da alla
näringar i vårt land stodo på sin högsta höjd, florerade också läder¬
tillverkningen; den uppgick då till omkring 2,200,000 skålpund. Men
ännu 1876, då tullnedsättningen trädde i kraft, var tillverkningen
1,800,000 skålpund, följande året 1,600,000 skålpund och sedan sjönk
den så småningom till och med 1879, då den utgjorde allenast 1,041,909
skålpund. För år 1880 finnes icke någon uppgift i tullkomiténs betän¬
kande, men jag är i tillfälle att upplysa, att enligt Kommerskollegii
berättelser tillverkningen då uppgick till 1,270,000. Det synes så¬
lunda som med det året en vändpunkt skulle hafva inträdt, och denna
industri åter qvicknat till lif, och det kan nog hända, att till¬
verkningen ännu en gång hinner upp till 2,000,000 skålpund, åt¬
minstone om den lägre tullsatsen fortfarande får gälla. Men höja
vi nu tullen, så är det icke så säkert; men hvad som är säkert, det
är, att då få vi tillbaka det dåliga lädret, som vi nu under några
år sluppit. En annan fördel, som väl icke heller är så att förakta,
är den inkomst af 200,000 kronor, som statsverket årligen har af den
ökade importen.
Fn talare har äfven påstått, att vi exportera våra hudar råa,
för att sedan importera dem, när de blifvit beredda af utländingen.
Ja,' om så skulle vara förhållandet, hvad bevisade väl det, om icke
att våra garfverier icke duga mycket till? Men det förhåller sig
icke alldeles på det sättet; det är icke samma hudar, som vi expor¬
tera, som sedan komma hit tillbaka. Amerikanarne bland andre
köpa med förtjusning våra tunna kohudar, hvartill maken icke finnes
i Amerika, och dem bereda de till öfverläder, som de behålla för
Torsdagen den 4 Maj, f. in.
11 Nso 47.
egen räkning och skicka dem sannerligen icke tillbaka till oss. I
afseende på hållbarheten af det amerikanska lädret vill jag i förbi¬
gående meddela en upplysning, som jag i dag på morgonen fick af
en läderhandlare. För att utröna hvilket läder är bättre, det sven¬
ska eller det amerikanska, har han under flere år låtit göra skodon
åt sin dräng, af kvilka sulan under den ena skon är gjord af svenskt,
den andra af amerikanskt läder, men han har ännu icke kunnat
komma till något bestämdt resultat. Det amerikanska lädret är
visserligen något tyngre och styfvare och derföre icke så behagligt
för foten, men i fråga om förmåga att motstå slitning tyckes det
icke stå det svenska efter. I öfrigt vill jag anmärka, att då man
reviderade tulltaxan i hvad den rörer hudar och skinn, hade man
också bort kunna taga reda på hvilken tull som borde läggas å
öfrig? hit hänförliga, men finare artiklar. Der står t. ex. under
rubriken sulläder äfven upptaget sämskadt och aluneradt skinn, som
icke skulle få åtnjuta något högre skydd än det simpla sullädret.
Hvad hafva då de stackars sämskmakarne gjort för ondt, efter som
deras tillverkning icke skall skyddas? Tullen å smorläder är be¬
stämd till 15 procent af värdet; men det skall icke dröja länge, innan
densamma behöfver revideras. Hvitgarfvade och sämskade skinn
draga en tull af cirka 3l/2 procent af värdet, fina lackerade skinn kosta
endast 4'/2 procent, äkta chagrin 10 procent, hvilket är nästan det¬
samma som ingen tull alls, då man jemför denna tull med tullen å smor¬
läder. Det torde hafva varit skäl att vid revideringen af tulltaxan
hafva något uppmärksamma dessa missförhållanden.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Under gårdagens heta strid tog jag mig icke
friheten att en enda gång begära ordet; men ehuru jag icke nu
kan hysa ens den aflägsnaste förhoppning om att kunna meddela
en enda uppgift af så mycket intresse, som någon af de uppgifter,
hvaraf den föregående talarens anförande öfverflödade, så tillåter jag
mig dock att för en kort stund taga Kammarens uppmärksamhet i
anspråk.
Jag kan icke förena mig med den värde talaren i det slut,
hvartill han kom, emedan äfven jag, i följd af det embete jag inne¬
har, varit i tillfälle att lära känna förhållandena inom denna yrkes¬
gren; och jag vågar på grund af min sålunda vunna erfarenhet an¬
taga, att dessa förhållanden i verkligheten icke äro så lysande, som
en och annan talare uppgifvit; ty det är ett faktum att läderfabri¬
kationen väsentligen nedgått. För att icke plåga herrarne med
angifvande af en mängd siffertal vill jag endast nämna, att densamma
år 1876 uppgick i värde till öfver 7,000,000 (sju millioner) kronor
samt att värdet deraf sedermera år efter år nedgått och år 1880
utgjorde föga mer än 4,700,000 kronor. Arbetarnes antal, som
under år 1876 var 1,936, hade för år 1880 sjunkit till 1,678 eller
med 258 personer på dessa få år; och om man äfven må säga, att
Ang. tullen å
Sulläder.
(Forts.)
N:o 47. 12 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å skilnaden i dessa senare siffertal icke är så stor, är den dock, i
Sulläder, samband med tillverkningsvärdets nedgående, väl förtjent att tagas
(Torts.) j allvarligt öfvervägande. Utskottet erkänner, att införseln särskild!
af sulläder sedan medlet af sist förflutna årtionde i hög grad till-
vuxit, enär den år 1875 utgjorde 1,662,050 skålpund och år 1880
uppgick till 3,959,585 skålpund; men att samtidigt värdet af den
inhemska tillverkningen af denna vara nedgått högst betydligt (från
3,522,171 kronor år 1874 till 1,631,143 kronor år 1880). Nu är
det visserligen sant, att sulläder är eu nödvändighetsvara — och
icke lärer väl någon kunna bestrida detta —, men det måste dock,
å andra sidan, medgifvas, att det finnes jemväl andra lika nödvän¬
diga tillverkningar, som åtnjuta förmånen af ett visst tullskydd;
och under sådant förhållande kan jag icke inse, hvarföre denna nä¬
ring skall ställas i sämre vilkor än andra, af hvilka några måhända
äro i detta hänseende mera gynnade än nödigt är. Ett faktum är —
hvilket den talare, som först yttrade sig angående denna punkt,
också framhöll — att tullen å sulläder från 37‘/2 öre, som åsattes
på 1850-talet, blifvit nedsatt först till 25, sedermera till 15 och 10
öre samt slutligen år 1875 till 6 öre. Att under denna tid en hel
mängd lädertillverkare måst upphöra med sin rörelse, är naturligt;
ty yrkets bedrifvande är naturligtvis beroende af den kapitalstyrka,
, som yrkesidkaren måste ega för att kunna bestå i täflan med ut¬
landet, hvilket också den näst föregående värde talaren ganska rig-
tigt medgaf. Och om icke för ty eu eller annan garfveriidkare lyc¬
kats bringa sig upp till en god ekonomisk ställning, torde han
egentligen hafva att derför tacka handeln med hudar, men deremot
alldeles icke sjelfva tillverkningen.
Samme talare yttade vidare — och jag ber herrarne lägga
märke dertill, då han väl måste anses vara mera sakkunnig än jag —
* att de små garfveriernas antal minskats betydligt, men han tilläde
att detta icke hade något att betyda, ty. garfveriidkarne vore ändå
välbergade. Jag förstår icke huru de kunna vara det, då, såsom
han yttrade, rörelsen var så dålig, ätt den måste nedläggas, så
framt man icke får antaga, att de kommit sig upp just derigenom,
att de upphört med denna rörelse; men så vidt jag inhemtat, lärer
förhållandet vara helt annat. Icke må man väl bedöma förhållan¬
det i allmänhet med en hel näringsgren efter den omständighet, att
en eller annan större fabrikant inom detta yrke af åtskilliga om¬
ständigheter, såsom till exempel en eller annan synnerligen lycklig
konjunktur eller genom en mindre vanlig affärsförmåga, lyckats
svinga sig upp till välstånd eller rikedom. Ett obestridligt faktum
är emellertid, såsom jag redan antydt, att en hel mängd läder¬
fabriker under det senfcste tiotalet måst nedläggas. Jag vill visser¬
ligen icke säga, att den då skedda tullnedsättningen uteslutande
varit orsaken dertill, men att densamma varit en verksamt bidra¬
gande orsak, det tror jag mig kunna antaga.
Jag instämmer, Herr Talman, i den förste talarens yrkande.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
13 N:o 47.
Herr F. G. Sandvall: Talaren på göteborgsbänken ansåg att Ang. tullen &
ifrågavarande näring icke behöfde något skydd, men jag hemställer Sulläder.
till hvar och en af Kammarens ledamöter — jag förmodar nemli- (Forts.)
gen att de känna till förhållandena hvar inom sin ort — om icke
industrien i fråga gått tillbaka, sedan tullen å läder så väsentligt
nedsattes. Så är åtminstone fallet i den ort jag tillhör. Der fans
förut en mängd större garfveri etablissement med en omfattande
verksamhet, men nu efter tullnedsättningen finnes knappt ett enda
som icke måste anses ligga i lägervall. Deras verksamhet är nem¬
ligen inskränkt till beredning af det mindre antal hudar och skinn,
som allmogen förbrukar, och hvilket beredes mot betalning, som lem-
nar ringa vinst. Det är således påtagligt och behöfver icke bevi¬
sas att denna näring är stadd på förfall och derföre behöfver skydd.
Från motsidan utgår man alltid från den synpunkten, att man
bör köpa en vara, der man får den billigast, och den principen veta
herrar frihandlare att fullfölja ända derhän, att det till slut icke
skall finnas något att köpa i vårt land af inom landet åstadkom¬
men tillverkning.
Talaren på stockholmsbänken yttrade, att amerikanarne anse
fördelaktigt att köpa svenska kohudar, derföre att de äro bättre än
de amerikanska. Det är också hvad jag påstår, men jag påstår
derjemte, att man erhåller bättre läder om hudarne beredas efter
svensk än efter amerikansk metod, och att det således kan vara
skäl för att konsumenterne få betala något mera för den bättre
varan än för den sämre.
Min granne här framför mig har anmärkt att tullen på sul¬
läder är i Norge 23 öre per kilogram. Härtill vill jag foga den
upplysningen, att, enligt tyska tulltaxan, hvilken jag har här i min
hand, drager denna artikel en tull af 32 öre per kilogram. Och
det är väl då icke för mycket att läderfabrikationen i Sverige äfven
erhåller skydd, efter som man anser detta nödigt inom andra länder.
Om vi fortsätta att pressa ned tullen på denna artikel — vi kunna
lika väl, om vi anse principen' rigtig, alldeles taga bort den •—
kommer detta att leda derhän, att garfverirörelsen alldeles upphör,
och slutligen kommer man då till det resultatet, att det icke finnes
någon person med fackkunskap att tillgå för att bereda hudarne af
de djur, som inom landet slägtas, och hvilka hudar man önskar få
beredda för eget behof, utan är man då hänvisad till okunniga
personer, som taga sig för att garfva utan att känna sitt yrke.
Talaren på stockholmsbänken ansåg att det icke vore någon
olycka, om läder beredningen inom landet upphörde; det vore lika
bra, menade han, att köpa denna vara utifrån. Ja, så kan en im¬
portör, som han är, tala, men icke en svensk industriidkare. Man
ger naturligtvis ett mindre antal arbetare sysselsättning såsom im¬
portör än om man sjelf bereder råvaran.
Herr Hedlund har i sin reservation särskildt framhållit, huru¬
som landets näringar gått framåt under de två sista decennierna.
N:o 47. 14
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å Det bestrider jag icke och det gör sannolikt icke någon med mig
Sulläder, liktänkande; men frågan är, huruvida denna utveckling skett på ett
(Ports.) gundt och klokt sätt eller om den är grundad på svindleri. Som
hvar och en åt herrarne nogsamt känner, har under denna tid upp¬
lånats betydliga summor för jernvägsbyggnader och andra företag
för statens räkning, nemligen:
1870
|
40
|
millioner kronor.
|
1872
|
24
|
»
|
»
|
1875
|
50
|
»
|
»
|
1876
|
36
|
»
|
»
|
1878
|
27
|
»
|
»
|
1880
|
40
|
»
|
»
|
När dessa penningar utströddes kring landet, så var det helt
naturligt att många personer kommo att använda dem på ett oför¬
sigtigt sätt: de bildade bolag, anlade stora och dyrbara fabriker
utan att kalkylera om de kunde afsätta fabrikaten, med ett ord:
inläto sig på svindlande affärer. Hafva dessa företag gifvit det re¬
sultat, som grundarne hoppats? Nej, visst icke. Under åren 1874
och 1875 började i allmänhet prisen att falla och de lysande före¬
tagen kunde ej bära sig. Således är det icke sagdt, att en stark
utveckling af en mängd fabriker inom landet vid eu viss tidpunkt
bevisar, att denna utveckling varit sund och normal. Vare sig sta¬
ten eller den enskilde grundar något företag på skuldsättning, är
det förkastligt, och det påminner mig om ett samtal, som egde rum
mellan två personer, hvarvid en af dem yttrade om en tredje per¬
son: »den der karlen, må du tro, är en ovanligt driftig man; han
började sin affär med två tomma händer och nu har han uppdrif¬
va den så att han gjort konkurs med flera millioners skuld, men
inga tillgångar». Nog kan man drifva upp affärer till en tid öfver
måttan, men icke följer dermed alltid och nödvändigt någon garanti
för deras soliditet.
Då jag nu påpekat — hvilket jag ej velat försumma att göra —
att vi ständigt och jemt skuldsätta oss för att utvidga vår industri,
så frågas: är detta rätta sättet att gå tillväga? Skola vi fortfa¬
rande uteslutande bygga hela vårt hopp på afverkningen af våra
skogar och på exporten deraf? Jag tror ej att detta kan gå i
längden, synnerligen som skogarne, genom det sätt på hvilket de
sköflas, skola inom en icke aflägsen framtid visa huru oklokt man
hushållat med denna, som outtömlig ansedda guldgrufva. Det enda
sättet, enligt mitt förmenande, att komma till en bättre sakernas
ställning är att understödja jordbruket och industrien samt att göra
allt för att qvarhålla de många friska arbetare, som nu lemna ett
älskadt men otacksamt fosterland för att i främmande land söka
sig bättre utkomst —• det enda sättet så väl för enskilde som för
kommuner och staten är att arbeta och spara samt försöka betala
af på sina skulder eller åtminstone utan nya skuldsättningar betala
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
15 N:o 47.
upplupna räntor på dem, och således icke ständigt och jemt samka Ang. tullen
på sig nya skulder. Mine Herrar, jag vill ej längre inveckla mig Sulläder.
i industrien i dess helhet, utan jag har endast framkastat dessa an- (Forts.)
märkningar såsom ett svar på Herr Hedlunds förespeglingar om den
blomstrande industrien inom landet. Jag vill nu endast på det lif-
ligaste förorda bifall till den högre tullsats, som blifvit föreslagen
å sulläder, eller 24 öre per kilogram, och jag är fullkomligt öfver-
tygad om, att denna tullförhöjning i hela landet skall helsas med
glädje och tillfredsställelse.
Herr Magnus Andersson: Herr Talman! Mine Herrar! Att
jag icke har för vana att uppträda och klandra hvad Kongl. Maj:t
föreslagit och vederbörande Utskott tillstyrkt, torde vara för Kam¬
maren bekant, och jag vill ej heller göra det nu, oaktadt jag är af
en annan mening än Utskottet. Jag är detta icke derföre att jag
vill bedöma, huruvida garfvarne kunna existera eller icke med bi¬
behållande af den nuvarande lädertullen — det må vara deras ensak
— utan derföre att jag och de med mig likstälda se på folkets bä¬
sta och känna, att folket derigenom får göra betydliga uppoffringar;
och detta af tvenne skäl. Det ena skälet är, att, då jag i forna
dagar kunde till en garfvare lemna in en hud och få den beredd
till präktigt sulläder, kan numera en sådan hud icke tagas emot af
en landtgarfvare eller smågarfvare. Nej, säga de, vi bereda ej något
sulläder, ty det skulle blifva oss alldeles för dyrt, men lemna ni
huden för att barkas och kalkberedas, det kan gå för sig, men ej
att få den beredd till sulläder. I stället för att då resa in till sta¬
den för att få huden beredd, köper man hellre amerikanskt läder
till sulläder. Detta är det ena skälet. Det andra är det, att, då
man förut, när garfverierna florerade, på den ort jag tillhör hade
ganska god afsättning på ekbark, man nu icke kan sälja en enda
tunna bark för så högt pris, att det betäcker arbetskostnaden, och
således förlora vi äfven i det fallet, derigenom att barken blir osåld
och får ligga och försvinna.
Det är för öfrigt så mycket taladt om dessa tullförhållanden,
att jag ej vill ingå närmare derpå; men säkert är, att en stor na-
tionalförlust uppkommer genom den lägre tullen på läder, och der¬
före vill jag vara med reservanterna och yrka på 24 öres tull per
kilogram af sulläder.
Herr Granlund: I fråga om tullen på läder har vid föregående
riksdag blifvit så mycket taladt och skrifvet och petitioneradt, att
det egentligen torde vara öfverflödigt att vidare orda i saken. Men
Andra Kammaren har nu blifvit .lyckliggjord med åtskilliga nya
element, som framkommit med nya argument. Den ärade leda¬
moten från Göteborg har fått en kraftig medbroder i sina handels-
principer i talaren på stockholmsbänken, och det är med anledning
af hans anförande som jag skall be att få yttra några ord.
N:o 47. 16 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å Han säde, att sulläder i Sverige egentligen blott tillverkades af
Sulläder, utländska hudar, och detta är till en del sanning. Men ligger det
(Torts.) dä icke en förtjenst eller en nationalvinst deri, att vi inom landet
kunna förädla denna råvara och behålla arbetslönen för dessa ut¬
ländska hudars beredning? Och är det icke också en stor nytta
som landtbrukaren har af garfverierna, i det han nemligen, såsom
den föregående talaren äfven påpekade, till dem kan sälja bark, som
nu omöjligen kan tillgodogöras, emedan priset derpå å de flesta or¬
ter ej ens betalar arbetslönen.
Den nämnde talaren på stockholmsbänken yttrade vidare, att
svenska råhudar och skinn, som nu gå till utlandet, ej återkomma
till Sverige igen. Jo, det är just detta de göra, men i förädlad
form, såsom alla slags ofvanläder, lackeradt m. m. Men hvarföre
sätta då våra garfvare ej upp fabriker för sådan förädling? torde
man invända. Nej, det lönar sig icke ensamt, utan i förening med
sullädertillverkningen. Men om sullädertillverkningen lönade sig,
kunde de jemte denna drifva äfven den nämnda affären.
Talaren antog vidare, att denna näring icke dugde att drifvas
annat än i stor skala och med stor kapitalstyrka.* Men månne vi
då skola söka qväsa alla sådana näringar, som ej kunna drifvas an¬
nat än i stor skala och med stora kapital? Månne det kan vara
klokt att omöjliggöra alla små fabriker och verkstäder? Jag tror
det icke. Och det är väl kändt, huru flera aktiebolag med förenadt
kapital försökt sig på denna affär, men förlorat sina kapital och
måst nedlägga fabrikerna.
Samme talare på stockholmsbänken upplyste, att han i dag på
morgonen fått åtskilliga upplysningar i denna fråga af en läder¬
handlande. Ja, det bevisar, att den värde talaren icke talat af egen
erfarenhet, och upplysningarna på morgonstunden äro kanske icke
så fullt exakta, att man derpå kan grunda ett bestämdt omdöme,
och icke heller torde de vara alldeles oj afviga, när de komma från
en läderhandlande.
Uti dessa tullstrider äro vi delade i två afdelningar: frihand¬
lare och protektionister. Jag tillhör den senare afdelningen, och
gör det af öfvertygelse, men icke, såsom mången förutsätter hos
fabrikanten, af egennytta, då jag nemligen sjelf förtullar en mängd
artiklar, som ingå i min fabrikation, deraf äfven läder och skinn
af flera sorter. Så väl på ena som andra sidan påstår man sig vilja
skydda arbetaren och befordra hans bästa. Vi arbetsgifvare, som
hafva en lång praktisk erfarenhet af det industriella lifvet, vi vilja
skydda arbetaren derigenom, att vi vilja hafva skydd för de svenska
näringarna, ty i samma mån våra näringar falla, kunna vi icke
betala våra arbetare den arbetsförtjenst, de böra hafva, och följden
blir, att arbetarne emigrera. Många, ja massor af dugliga arbetare
från industrien nödgas för bristande eller ej lönande arbetsförtjenst
lemna fosterlandet. Herrar frihandlare säga sig äfven vilja skydda
arbetarne dermed, att de vilja göra lifsmedlen billiga och alla dessa
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
17 N:o 47,
utländska varor billiga. I det fallet, nemligen att vilja befordra Ang. tullen å
arbetarens väl, äro vi således ense, fast vi i afseende å rätta sättet Sulläder.
derför gå åt skilda håll. Jag tror, hvad denna punkt beträffar, (Forts.)
icke att det är fördel vid att sätta ned tullen på sulläder och få
dåligt utländskt sådant för billigt pris; nej, hvad som hjelper arbe¬
taren är att, så vidt möjligt är, skaffa honom arbete, och det göra
vi, om vi hejda strömmen af dessa utländska varor, som kunde till¬
verkas inom landet, om de ej öfverflyglades af importen från ut¬
landet. Hvad kan t. ex. vara en större oegentlighet än att vi in¬
föra dessa massor af redskap och maskiner, till hvilken klass en
sådan mängd af varor hänföras, utan ens så stor tullafgift att den
bidrager det ringaste till kostnaden för tulltjenstemännens besvär.
Men när vi skola försöka att införa våra tillverkningar i andra län¬
der, så möta genast stora tullar; ty der skyddar man sina näringar.
Vid de stora expositionerna hafva våra utstälda produkter vunnit er¬
kännande för både soliditet och utseende, men om någon vill köpa
-dem och derom underhandlar, så mötes man slutligen af ett blek-
lagdt: »nej, vi kunna icke införa edra varor; de draga för höga tull-
af gifter». Men vi deremot skola slå upp våra portar på vid gafvel
vid dessa tullstrider med andra länder. Vi exportera snart endast
vara skogar, som icke så fort återväxa, och de bästa arbetskrafterna
genom de många tusende emigrerande arbetarne.
Jag ber, Herr Talman, att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Så många skäl hafva vid föregående riksdagar, likasom vid denna,
anförts till stöd för en tullförhöjning å denna artikel, att jag tycker
ingen bör hysa betänkligheter huru han bör rösta.
Herr Her slo w: Ingen kan gerna undgå att märka, det stäm¬
ningen i Kammaren i år är en helt annan än för ett par år sedan
ungefär vid denna tid, då likartade frågor förelågo till Kammarens
behandling; och det är icke underligt att så är. Vi stodo då under
intryck af fyra för landet synnerligen ogynsamma år, det ena sämre
än det andra. De hade lemnat efter sig spår så väl i statens finan¬
ser som i de enskildes; och näringarne, som icke så lätt lära sig,
att efter regn kommer solsken, började frukta att det aldrig skulle
komma eu solstråle mera. Öfverallt, dels på grund af näringarnes
icke obefogade nödrop och dels på grund af yrkanden från dem,
som representerade statens behof, framträdde kraf, som vi icke visste
huru vi skulle tillfredsställa, och yrkades derför på förhöjda inde-
rekta skatter så väl som på skydd för våra näringar. På några om¬
råden segrade ock, som vi veta, dessa yrkanden. Jag säger, att vi
kunna icke undgå att märka, att andan nu är en annan; och det
är rimligt att så är, derför att tiden är en annan. Näringarne
börja hemta sig, såsom en hvar, som är i någon beröring med pen-
ningeomsättningen i landet, måste märka. Huru pass kraftigt detta
skett, visar sig kanske allra mest deraf att en så klen och bedröflig
skörd som den år 1881 bragte landet, dock icke lemnat svårare
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 4=7. 2
N:o 47. 18
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å spår efter sig i vårt finansiella lif. Ingenstädes märka vi längre
Sulläder. näg0t svårare tryck, en tillväxande lifaktighet spörjes på industriens
(Forts.1 alla områden och kapitaltillgången är, om ej riklig, så dock till¬
räcklig, vida mer än man i höstas vågade hoppas. Ja, den allvar¬
liga hemsökelse, som 1881 års skörd innebar för vår allra största
näring, har icke hårdare slagit, än mindre krossat den näringen, än
att dess målsmän i går med en berättigad sjelfkänsla, för hvilken lan¬
det skall hålla dem räkning, förklarade sig starka nog att kunna
undvara den tillstymmelse till »skydd», som 1880 års Riksdag för¬
menade sig lemna jordbrukaren, och kastade undan till och med
skymten af den tanken, att landets stora modernäring behöfver stats-
hjelp för sin existens, att jordbruket i vårt land behöfver lefva på
nåder.
Men det är ej blott förändrade konjunkturer, det är derjemte
två års ökad erfarenhet som dikterat gårdagens beslut. Den har
allmännare lärt oss hvarifrån det förra trycket kom, liksom man
ock redan kommit under fund med, huru föga bevändt det varit med
det 1880 förlänade jordbrukskyddet. Vi hafva lärt oss inse, att
konjunkturernas vexlingar äro lika nödvändiga och nära nog lika
regelbundna som årstidernas vexlingar. Det är en märklig iaktta¬
gelse man gjort, att i detta århundrade hela verldens industri varit
så att säga stäld på en tioårig cirkulation, i hvilken 7:talet beteck¬
nar det hårdaste trycket, krisen; under 8 och 9 ligger företagsam¬
het och industri i domning, och sedan börjar det nya lifvet åter med
det nya decenniets första år; de kulminera under 2, 3, eller 4; derpå
går det åter baklänges igen. 1847, 1857, 1867 och 1877 voro så¬
dana svåra år och jag tror att vi göra klokt, om vi beräkna något
sådant för 1887 också. Det hela beror på lagar inom den stora indu¬
strien och den finansiella verlden, hvilka förefalla lika säkra, om ock
lika svåra att fullt bevisa och uträkna, som de lagar, hvilka be-
herska den fysiska verlden. Klar nog är emellertid den allmänna
gången. Efter en kris inträder ett allmänt stillestånd; produk¬
tionsarbetet är förlamadt af slaget; kapital öfverflöda på grund af
bristande företagsamhet, den allmänna arbetsinkomsten sjunker, rän¬
tan är låg. Slutligen kommer begäret att använda detta räntelösa
kapital, företagen börja, penningarne strömma till, det ena företaget
manar fram det andra och lyfter det upp på sina skuldror; »grund-
ningstiden» är inne; slutligen är man på tinnarne. Då stramar
det något litet; slutligen brister det på en punkt och hela pappers-
tornet ramlar ned. Det går, som sagdt, på en cirkulation af unge¬
fär 10 år; ingen under 9 eller öfver 11. Vi äro nu inne på de för¬
sta åren af serien; det märktes nog på 1880 års Riksdag, att vi då
stodo under påverkning af seriens sista år.
En särskild egendomlighet vid 1880 års riksdag skall jag till¬
låta mig erinra om. Knappast kunna vi hafva glömt, hvad som bil¬
dade utgångspunkt och uppslagsända för den rörelse af protektio¬
nism, af skyddstullsanda, som då utbredde sig. Sullädret spelade'
Torsdagen den 4 Maj, f. m. 19
här just hufvudrollen; det var det inledande motivet i ouverturen,
angifvande den grundton, som slogs an, och förblef äfven det domi¬
nerande temat vid alla förhandlingar. Det gick så långt, att man
kunde knappt, icke ens utom Riksdagen, sammanträffa med 2 eller 3
riksdagsmän utan att höra talas om sulläder, hemlock och garfvare.
Luften var rigtigt impregnerad af sulläder. Jag tror, att den, som
känner de tre sista årens protektionisthistoria utanför och ännu mer
innanför Stockholm, samt den agitatoriska verksamhet, som hufvud¬
sakligen leddes från Stockholm, skall förvånas öfver, att icke redan
år 1880, då stämningen obestridligen var för skyddstullar, på grund
af den ekonomiska ställningen, det gick med glans, åtminstone för
denna artikel. Då pröfvades likväl i allmänhet alla skäl, som kunde
anföras för saken, och framlades ovanligt talangfullt af eu man, som
tagit denna sak såsom, om icke sitt lits mission, åtminstone så¬
som sin mission för den riksdagen. Men ändå gick Riksdagen icke
in i den fällan. Det skulle förvåna mig, om Riksdagen nu år 1882
skulle hafva lust att lemna sitt bifall till yrkandet. De argument,
som 1880 anfördes, äro till en del försvagade, stämningen en annan, och
jag skulle förvåna mig om, när jordbrukarne säga: »vi vilja för vår del
icke veta af detta qvacksalfveri, som icke gagnar oss; vi vilja ingen¬
ting hafva af detta skydd, som förespeglas oss i den eller den inre-
gistreringsafgiften», — det skulle förvåna mig, säger jag, om de sam¬
tidigt skulle besluta att till fördel för en enda näring, och dertill en
näring, som under gynsamma år lemnar sina idkare eu ovanligt stor
behållning, landet skall underkasta sig en skatt, som drabbar icke
blott dem sjelfve, utan äfven deras hustrur, barn och tjenstefolk, med
ett ord att i ökad grad beskatta den stora skoslitande allmänheten
till förmån för den relativt lilla sullädersproducerande delen.
Sjelfva näringens ställning är också en annan än den man nyss
sökt visa — genom åberopade siffror. Tullkomiténs betänkande är
lyckligtvis, och jag säger det till denna komités heder, så samvets¬
grant uppgjordt, att man visserligen kan, om man tager ut derur
en och annan siffra, få fram ett visst resultat, som man vill hafva,
men på samma gång får genom alla siffrorna det korrekta uttryck
af saken, som komitén afsett. Det är sant att under åren 1871—
1874 tillverkningsvärdet steg på läder med fyra millioner — för lä¬
der liksom för allt annat —• och att det sedan sjönk under de på¬
följande aren 1875—1878. Men lika säkert som garfveriernas till¬
verkningsvärde efter 1875 föll från 7'/2 millioner kronor till 7, 6
och 5 millioner, lika säkert kommer det att gå upp igen. Fallan¬
det har läderindustrien delat med andra näringar, och kommer äfven
att med den dela den stigande konjunkturen. Ty den har icke sjun¬
kit med ett enda öre, om vi öfverblicka en längre produktionsperiod,
ännu mindre med någon million. Den företedde under åren 1866’
67, 68, 69 och 70 en mycket lägre medeltalsproduktionssiffra än
till och med under det dåliga året 1879, och således ännu lägre än
1880, som redan visar stigning. Men deremot har denna näring
N:o 47.
Ang. tullen å
Sulläder.
(Forts.)
N:o 47. 20
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen å underkastats tvånget af en förändring; man kar fått öka tillverknin-
Sullader. gen af an(jra skinn ock läderfakrikat, men minska sulläderstillverk-
(1’orts.) ningen. I följd af den amerikanska konkurrensen kar man funnit
sig föranlåten inskränka produktionen inom den mindre inkomstgif-
vande industrigrenen ock lägga kela tillverkningsförmågan på den
gren, som gifver inkomst. Häri ligger väl ingen olycka. Aret 1881
visar ock en ännu kögre tillverkningssiffra, ock så vida jag är läg¬
ligt underrättad, kåller man just i år på att anlägga två nya stora
garfverier, ett i norra ock ett i södra delen af riket. Detta torde
visa, att man i sjelfva verket icke liyser så dåliga framtidsförhopp-
ningar för denna näring.
Jag föreställer mig derföre, att denna Kammare skall fordra
mycket kraftiga kevis för det absolut nödvändiga i den föreslagna
tullförköjningen, innan Kammaren finner sig benägen att, särskildt
efter de beslut Kammaren redan fattat, gå in på en förköjd tull till
förmån för en näring, som hittills oftast lemnat sina idkare verklig
förmögenhet. Sådana bevis ligga ej i det faktum, att denna näring
under de dåliga åren träffats af samma slag som alla de öfriga nä-
ringarne — allra minst som vi se, att den nu åter börjar lyfta sig
ock lyfta sig kraftigt. Hvar finnes då det skäl som skulle tvinga
oss att till förmån för de burgne pålägga en skatt, som skulle drabba
äfven den fattigaste menniska i vårt land?
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr A. Andersson i Intagan instämde med Herr Herslow.
Herr Hedlund: Jag ber om ursäkt att jag å ny o begärt ordet.
Det var ej min afsigt, men jag vill ej stå inför Kammaren såsom
den der skulle kommit med origtiga uppgifter.
Jag vill till en början nämna, att jag delvis blifvit upplyst af en
ledamot på stockholmsbänken om att året 1880, för hvilket vi icke
kafva några sifferuppgifter i tullkomiténs betänkande, var en vänd¬
punkt i denna industri. Jag förmodar att det icke undfallit den
ärade ledamoten af Kommerskollegium, hvars berättelse jag nu kar
i min kand ock som således bör verka något lugnande på honom i
afseende på hans farhågor. Det upplystes af den förre talaren att
sulläderstillverkningen höjt sig med 25 procent under år 1880. Den
siffran kan jag icke i Kommerskollegii berättelse i kast återfinna,
men hvad jag finner, det är att den sammanlagda tillverkningen af
sulläder ock smorläder, som 1879 utgjorde i rundt tal 1,700,000
skålpund, år 1880 steg till 2,870,000 skålpund. Tillverkningen
hade således på ett enda år vuxit med öfver en million skålpund.
Detta torde vara lugnande för många af herrarne, särdeles för
dem, som med ett sådant vemod sett denna närings tillbakagående
derför att den fått dela de flesta andra näringars öde, nemligen att
sjunka under de sista åren. På kerrarnes tal låter det, som om
denna näring ock dess idkare vore de mest olyckligt lottade i kela
21 N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
vart land. I allmänhet har man dock den erfarenheten, att garf¬
vare äro kanske de mest förmögne industriidkarne i hela landet, och
man har åtminstone från »Stockholm den erfarenheten, att garfvarne
der icke äro nedtyngde af allt för stora bekymmer. Men jag får med
ledsnad säga, att det tinnes manga andra svenska näringar, som icke
befinna sig i ett så gynsamt läge som garfverierna, trots det att dessa
gatt tillbaka. Jag vill till exempel nämna skeppsbyggerierna. Hvad
säga herrarne om att då 1876, hvilket är det år, som man alltid åbe¬
ropar när man vill visa de skyddade näringarnes tillbakagång, till¬
verkades skepp i Sverige för ett värde af 2,669,000 kronor, så upp¬
gick tillverkningsvärdet för år 1879 deremot endast till 1,300,000
kronor, och arbetarnes antal hade nedgått från 2,000 till 900.
Hvad skola vi nu göra för att reparera den saken? Skola vi lägga
tull på våra segel- och ångfartyg? Det skulle icke hjelpa upp nä¬
ringen. Likaså hafva vi manga andra näringar, som befinna sig i
eu ganska tryckt ställning. Bankrutter hafva under de sista åren
inträffat i riklig mängd bland vara köpmän, och ändock säger man
ouppphörligt, att handeln är den mest lönande af alla näringar,
hvadan den ock betraktas med afvoga blickar af många andre nä¬
ringsidkare. "V i hafva äfven eu sjöfart med segelfartyg. Den har
på senare °tider gått mycket tillbaka i täflan med den allt mer till¬
växande angfartygs-sjöfarten, och som föranledt, att segelfartyg nu
säljas förlett mycket ringa pris. Med ett ord: tidsförhållandena
medföra, såsom den siste talaren nämnde, verkningar, som vi san¬
nerligen icke kunna afhjelpa genom tullskydd. Eu talare på jön-
köpingsbänken har framstält den meningen, att jag i min reserva¬
tion skulle framstält en falsk bild af landets utveckling, när jag
velat visa att under den friare handelslagstiftning, eller rättare den
modifikation af vart fortfarande ytterligt protektionistiska tullsy¬
stem, som år 1864 vidtogs, vårt näringslif inträdde i ett bättre sa¬
kernas tillstånd. Jag tror, att om man läser det tabellsammandrag
öfver fabrikerna, som är tullkomiténs betänkande vidfogadt, man
skall finna, att vara fabrikers tillverkningsvärden sedan år 1860 vuxit
från 69 millioner kronor till 142 millioner kronor år 1880 och så¬
ledes med ett icke ringa belopp. Men man finner der äfven andra
ganska märkliga siffror, som böra vara lärorika för dem som hysa
intresse för vart lands näringslif. År 1861, då vi hade ett högt
tullskydd, till hvilket såsom till de egyptiska köttgrytorna den
ärade talaren likasom många med honom så lifligt längtar tillbaka,
uppgick tillverkningsvärdet af svenska fabriksalster till 74 millioner
kronor. Derefter sjönk detta värde, allt under tullskyddet, år 1862
med 4 millioner till 70 millioner och 1863 med ytterligare fyra
millioner till 66 millioner. Så kom detta famösa år 1864, då vi
enligt protektionisternas åsigt ingått på den allmänna ruinens bana.
De af denna Kammares ledamöter, som då deltogo i tullstriderna,
torde kunna erinra sig hvilken allmän förödelse, som förutspåddes
skola blifva en följd af de tull-lindringar, som i den första franska
Ang. tullen å
Sulläder.
(Forts.)
Iso 47. 22
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen a handelstraktaten bestämdes. Men år 1866 uppgick redan tillverk-
Sulläder. ningsyärdet till 83 millioner kronor, hvarefter det under det dåliga
(Forts.) året 1868 gick ned med några millioner för att derpå åter stiga
till 82 millioner år 1869, till dess det slutligen det lysande året
1876 växte ända till 173 millioner. År 1879 föll tillverkningsvär¬
det å nyo till 134 millioner, men steg åter med 8 millioner kronor
år 1880, då det uppgick ända till 142 millioner kronor. På all¬
deles samma sätt förhåller det sig med beräkningen af antalet fa¬
briksarbetare. Man har sålunda icke rätt att såsom protektionisterna
draga slutsatser af det förhållandet, att fabrikationen under något
enstaka år har gått ned och fabrikerna minskat sin tillverkning.
Då hafva vi frihandlare väl bättre rätt att såsom argument påpeka
det allmänna framåtgåendet, när I protektionister söken göra eder
ett så stort kapital af den omständigheten, att fabrikationen sjunker
under ett enstaka år!
Här har till mig blifvit med mycken patos framstäld den frå¬
gan, huruvida jag anser dessa fabriker, som äro anlagda med lånade
penningar, hvila på sunda grundvalar, eller om de icke uppstått på
konstladt sätt. Jag vill härpå gifva den ärade talaren samma svar,
som han skulle gifva sig sjelf, att de icke uppvuxit på sunda grun¬
der — de hafva nemligen uppvuxit på tullskyddets osunda grund,
och derför hafva också många gått sin undergång till mötes. Just
till följd af det stora skyddet kastade man sig, i stället för att
hålla sig tillbaka och afvakta rätta tidpunkten, in på nya storartade
fabriksanläggningar, som icke kunde bära sig. Det var, säger jag,
just det stora skyddet under de goda åren, som lockade till dylika
företag och som dref mången genom en af detta skydd uppmuntrad
större anläggning till ruin. Vi åter, som intaga en annan stånd¬
punkt i fråga om denna sak, tänka så: först när industrien hvilar på
sjelfständig grund, då den kan sälja sina alster icke blott inom landet,
utan ock till främmande land, eger den full trygghet. Den inhem¬
ska komsumtionen beror väsentligen af årsväxten och är dermed
underkastad svåra vexlingar. Numera lärer man icke vidare vilja
jäfva min beräkning, att skilnad en mellan svenska jordbrukets af¬
kastning ett bättre och ett sämre år — jag talar icke om skilna-
den i afkastningen emellan goda år och missväxt-h: —■ uppgår lågt
beräknad till 100 millioner kronor. Hvar och en bör väl inse att
en sådan skilnad det ena och andra året i mycket hög grad inver¬
kar på industrien. Således, när i anledning af dåliga skördar den
jordbrukande allmänhetens komsumtionsförmåga minskas, måste fa¬
brikationen inom landet af alla slag äfven minskas. Det torde väl
vara uppenbart. Och jag kan icke inse, hvarför herrar bomulls¬
spinnare eller herrar garfvare skola framför andra tillförsäkras sär¬
skilda premier för de dåliga åren.
Samme talare yttrade äfven att jag skulle förklarat, det jag icke
ville veta af något som helst skydd för sulläder. Men i Utskottets be¬
tänkande är ju föreslaget en tull af 15 öre på denna vara, och denna
Torsdagen den 4 Maj, f. m. 23
tullsats är bär ju alls icke fråga om att borttaga. Emot den af de
föregående talarne, som upprepade det gamla påståendet, att, om vi
icke skydda våra näringar, vi skola blifva hänvisade till att lefva så¬
som troglodyter och allenast bryta malm ur bergen och nedhugga
våra skogar samt sälja trävaror, vill jag anmärka, att vårt svenska
fosterland lyckligtvis har så många olika resurser och dertill en så
intelligent och kraftig befolkning, så att näringslif af mångfaldiga
slag kan hos oss florera. Yi hafva våra för sjöfarten öppna ku¬
ster; vi hafva våra vattenfall, vi hafva vidsträckta fruktbara jord¬
rymder, vi hafva vårt jern och våra skogar och vi äro sålunda ut¬
rustade med en mångsidighet af hjelpmedel, hvartill måhända intet
annat land, Amerika undantaget, kan framvisa motstycke. När
man derför samtalar med t. ex. en dansk i dessa frågor, säger han:
»Yi hafva visserligen vårt jordbruk och vår sjöfart, men hvad är
det mot de hjelpmedel I egen.» Det finnes, jag upprepar det, knap¬
past något land, som är i fråga om naturliga hjelpkällor rikare ut-
rustadt än vårt och, jag vågar tillägga, som har en mera intelligent
och kraftig befolkning. Jag tror icke att man då behöfver befara,
•det ett så utrustadt folk som det svenska skall någonsin sjunka
derhän att lefva ett troglodytlif derför att det icke för sina nä¬
ringar får ett skydd, som i sjelfva verket alls icke är något skydd!
Häruti instämde Herr Svensén.
Herr Gustaf Jonsson: Jag har hittills varit en tyst åhö¬
rare så väl under behandlingen af franska handelstraktaten som äfven
under diskussionen om detta tullbetänkande, men jag anser mig dock
nu böra tillkännagifva min åsigt i denna fråga, hvilken åsigt hos
mig var stadgad redan år 1865, då franska traktaten första gången
var föremål för Riksdagens öfverläggning. Min åsigt i dessa frågor
har varit den, att man bör söka rättvisan midt emellan ytterlig¬
heterna, och jag tror, att man på begge sidorna sökt föra diskussio¬
nen något för långt; man söker visa å ena sidan olyckan och å
andra sidan välgången för vårt land, om man bifaller det ena eller
andra förslaget. Här har yttrats mycket i denna sak af represen¬
tanter från olika delar af landet, och bland annat har en talare på
jönköpingsbänken sagt, att garfverierna i hans hemort numera icke
kunna tillverka sulläder. I den ort jag tillhör eger icke detta för¬
hållande rum; der hafva garfverierna visserligen också haft svårt
att uthärda konkurrensen, men de hafva dock stått sig, och hvad
beträffar barken, säljes den derstädes nu för samma pris som för tio
år sedan. Således kunna åsigterna i detta fall vara ganska olika.
Såsom lagstiftare måste man väl taga hänsyn till hvad som för
landet i sin helhet kan vara bäst och nyttigast, och jag anser det
vara nödvändigt att se till, att icke vår industri förqväfves genom
borttagande af sådana tullar, som äro nödvändiga. Ty om man
tager i betraktande huru förhållandena i detta hänseende äro i de
N:o 47.
Ang. tullen å
Sulläder.
(Forts.)
N:o 47. 24
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å störa länderna, med sina stora kapital ock sin låga räntefot, och
Sulläder, då man vet att Sverige står i en helt annan ställning, då bapita-
(Forts.) len här äro små och räntefoten hög, måste man väl ställa så till,.
att man har någorlunda lika tullar som dessa stora länder, hvilka
hafva rika resurser, och åtminstone icke lägre än våra skandinaviska
grannländers.
Jag vill således icke vara med om några höga utan moderata
tullar, men, som sagdt är, jag anser dem böra vara lika höga hos
oss som i våra grannländer, och i detta fall förefaller mig derför
en tull af 24 öre pr kilo för sulläder icke vara för hög.
På dessa nu anförda grunder anhåller jag om bifall till reser¬
vanternas förslag i denna punkt.
Herr Ekenman: Som min åsigt i denna fråga redan förut af
en talare uttalats, skulle jag kanske icke nu behöft besvära Kam¬
maren med något anförande, för så vidt jag icke blifvit så att säga
särskildt uppkallad af ett par talare, hvilka nyss haft ordet, nemli¬
gen representanterna från Göteborg och Malmö.
Talaren på göteborgsbänken sade, att, skall man skydda en
näring, bör man skydda alla eller, med andra ord, om vi skulle
hafva skydd för läderindustrien, måste vi också skydda bland annat
äfven våra skeppsbyggerier, då denna industri på senare åren gått
betydligt tillbaka. Jag tror då att det vore skäl att se till huru
förbållandet verkligen är med de särskilda industrierna, synnerligast
som vi kunna se det föga uppbyggliga skådespelet af den kolossala
utvandring som för närvarande hos oss pågår och som vuxit för
hvarje år samt i år synes blifva större än något föregående år.
Det vore kanske också skäl att något litet undersöka hvad som är
orsaken till detta missförhållande. Det torde väl icke kunna anses
att denna utvandring är förenlig med en sund utveckling af våra.
förhållanden, utan snarare tyder på sjukdom i samhällskroppen. Man
säger att denna utvandring icke har någon politisk orsak, ty våra
förhållanden i detta hänseende äro tillräckligt lyckliga; de kyrkliga
förhållandena kunna icke heller vara anledningen dertill, utan roten
till det onda måste sökas på annat ställe, eller på det ekonomiska
området. Det kunde väl då kanske vara skäl att se till, hvari detta onda
ligger. Jag vill icke vara nog djerf att utkasta den tanken, att
detta onda skulle kunna botas endast genom några förändringar i
vår tull-lagstiftning, ty för att påstå något sådant har jag icke
tillräckligt satt mig in i förhållandena, men jag vågar dock påstå,,
att deras åsigt, hvilka sysselsätta sig med denna sak och tro att
det onda kan häfvas med förändringar i nu gällande tull-lagstift¬
ning, bör upptagas med hofsamhet och icke med löje eller hån.
Representanten från Malmö har sagt, att då Riksdagen för
några år sedan fattade beslut i skyddsvänlig rigtning, var den all¬
männa meningen för tullskydd, ty »man visste då icke hvad man
borde göra». Det må nu vara att den ärade talaren sjelf icke visste
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
25 N:o 47,
hvad lian borde göra, men att säga, att Riksdagen icke visste hvad
den borde göra, det synes mig vara något för starkt, likasom då
man i detta fall, såsom samme talare, gjorde, kallar Riksdagens be¬
slut i tullfrågorna för ett par år sedan: »qvacksalverier».
Rörande den föreliggande frågan vill jag inskränka mig till att
nämna, att enligt den utredning, som från en ledamot af tullkomi-
tén nu erhållits, är det påtagligt, att den ifrågavarande näringen
under de senaste åren gått tillbaka samt till och med hotar att gå
under, ett förhållande som synes hafva sin grund i de låga tullsat¬
serna; derföre och då denna näring är för landet naturlig och gag¬
nar icke blott dem, som dermed sysselsätta sig, utan äfven jordbru¬
ket, som i flera afseenden dertill får lemna råvaran, finner jag
fullt skäl att yrka på den högre tullsatsen, såsom reservanterna gjort,
hvadan jag förenar mig med dem.
Herrar Sandberg, Angel, P. Larsson i Fohle och A. Svenson
i Bossgården instämde i Herr Ekenmans anförande.
Herr C. A. Larsson: Jag begärde ordet endast för att något
litet beröra den praktiska sidan af denna sak, då man här har talat
så mycket och länge om den teoretiska. Jag har gjort den erfa¬
renheten, att då man för några år sedan kunde köpa sig ett par
stöflar för 5 kronor, får man nu för desamma betala 14 å 16,
Enda till 20 kronor. Skulle man nu kunna hjelpa upp detta genom
eu högre tullsats å sjelfva lädret, hvaraf stöflarne tillverkas? Det
förvånar mig verkligen att Kammarens ledamöter vilja genom ökad
tull fördyra priset på eu nödvändighetsartikel, som redan förut är
så dyr, att många finnas, som knappt kunna skaffa sig ett par
stöflar.
Skulle emigrationen kunna hämmas genom att man lade en
skatt på stöflar, så vore det icke svårt att få bort detta onda. Men
för min del tror jag icke, att man genom ännu mera förhöjda skatter
kan lyckas narra befolkningen att stanna qvar i landet. Det torde
derför ej vara skäl att lägga nya skatter på oss sjelfva endast för
att låta garfvarne förtjena litet mera, i all synnerhet som detta
yrke, der det icke undantagsvis är bygdt å osäker grund, i allmän¬
het bär sig godt. I Norrköping timade ett fallissement här om året,
men det berodde troligen på någon öfverspekulation. Kan detta
hjelpas genom förhöjda tullsatser, så är ingenting lättare. Men så
lyckligt är det icke, och jag vill att åtminstone landtmännen skola
vara så sluge, att de icke låta lura sig att pålägga några nya skatter
för att bereda garfvarne dyrtidstillägg, utan jag yrkar för min del
bifall till Utskottets förslag.
Ang. tullen
Sulläder.
(Forts.)
Herr Magnusson förenade sig med Herr C. A. Larsson.
K:o 47. 26
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tullen
Sulläder.
(Forts.)
Herr Jöns Rundbäck: Den slutsats, hvartill den ärade talaren
på östgötabänken korn, är den mest besynnerliga jag hört. För att
ett par stöflar förr kostade 5 kronor, men nu kosta ända till 20
kronor, så vill han hafva bort tullen på läder. Hvad är det då, som
åstadkommit denna prisstegring? Jo, just frihandeln. Den ärade
talarens bevisföring förefaller mig, som sagdt, mycket märkvärdig
och han har, om än ofrivilligt, genom sitt uppträdande bevisat, hvad
jag och flere med mig ofta sagt, att tullfrihet, icke tull, oftast mest
fördyrar varor.
Hvad åter beträffar Herr Hedlunds sifferuppgifter angående garf-
verierna, så finner man, om man ser på den statistiska utredningen,
att tillverkningen af sulläder på 1860-talet steg till 2 å 2Vä millioner
kronor. Så var äfven förhållandet under förra hälften af 1870-talet.
Sedermera har den deremot varit i jemnt nedgående under senare
hälften af 1870-talet, då den äfven var lägst. Huru förhåller det
sig åter med införseln? Under de fem första åren på 1860-talet
infördes sulläder till ett belopp af endast 3 å 5 hundratusen kronor.
Införseln varierade derefter hela tiden mellan 3 och 5 hundra tusen
kronor, men på 1870-talet har införseln tagit fart och gått upp til!
1, 2 å 3 millioner kronor. 1876, eller året efter den senaste stora
tullnedsättningen, steg den tvärt med till 1,100,000 kronor och är
nu uppe i nära 4 millioner kronor. Siffror tala. Här visa de up¬
penbart och klart, att 1875 års tullnedsättning medfört å ena sidan
den inhemska tillverkningens stadigt fortgående sjunkande och å der
andra en allt jemt växande import.
Jag ber att få begagna mig af tillfället och omtala för herrame
en händelse ur det dagliga lifvet, som kanske i någon mån kunde
belysa de nu föreliggande förhållandena. Jag känner en person,
mycket praktisk och duglig i alla afseenden, som hade eu stor
garfverifabrik, hvilken han skötte med all den insigt och omtanke,
som man af en driftig och i sitt yrke erfaren man kan pretendera.
Sina kunskaper uti facket hade han inhemtat dels inom landet, dels
utomlands. Efter tio års förlopp sålde han sin fabrik och blef lä¬
derhandlare. Då jag för ett par år sedan träffade honom, frågade
jag honom om anledningen dertill. Han svarade då: »Garfveriyrket
är så besvärligt. Arbetarne hafva så stora pretentioner, ty det är
ett svårt arbete, och jag kunde knappast förtjena så mycket att jag
kunde hålla affären uppe. Nu har jag blott eu bokhållare, som
sköter kontorsgöromålen och expedierar mina kunder i landsorten,
ty jag har kunder nästan i hvar enda stad, under det jag för det
mesta reser utomlands för att der upptaga order. På det sättet kar
jag i stället för att jag förut knappt disponerade ett rörelsekapital
på 10,000 kronor, nu blifvit en såverad karl.» Och jag kan tillägga,
att jag för min del tror, att han nu eger en half million. Hvilket
är sålunda fördelaktigast, att handla med läder eller att tillverka
det? Hvilket är svårast? Hvilket fordrar det största kapitalet?
Onekligen måste det vara fördelaktigare att handla med läder, ty en
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
27 N:o 47.
läderhandlande, som kan omsätta kapitalet tre å fyra gånger årligen,
behöfver icke så stort förlagskapital som en garfvare. Jag för min
del skulle derföre icke vilja råda någon garfvare att fortsätta med
sin näring. Men är det nu så att man vill kafva garfverinäringen
qvar, så tror jag att det är kast att bifalla reservanternas förslag.
Ock då jag icke vill vara med om att förstöra denna näring, så
kommer jag att rösta för reservanternas förslag.
Herr Olof Jonsson: Då jag deltagit i det slut, kvartill Ut¬
skottet kommit i denna punkt, torde det tillåtas mig att angifva
några ytterligare skäl för min åsigt än dem, som i Utskottets moti¬
vering finnas framstälda. Säkert är, att skulle man fästa sig vid de
resultat, som de olika näringarna 1878—1879 lemnade, så skulle
man knappast kunna uppgifva en enda näring, som icke gått till¬
baka i jemförelse med hvad den var under de föregående goda åren,
ock att om man på den grunden skulle anse sig befogad att hjelpa
upp dem med skydd, så skulle man få gå tulltaxan rundt ock vid¬
taga samma åtgärd. Enär sulläder är en nödvändig vara för all¬
mänheten, så kan det väl icke vara välbetänkt att på grund af ett
par års exceptionella förhållanden fördyra den, innan man sett om
felet är konstant, ock det är detta motiv som gjort att Utskottet,
oaktadt lädertillverkningen under de senare åren gått ned, icke an¬
sett sig böra tillstyrka den begärda tullförhöjningen. Visar det sig
deremot att denna industri icke kan taga upp sig under nuvarande
tullar, kvilket den dock på sista tiden börjat göra, då kan det vara
tid på att höja tullsatsen, såsom motionären föreslagit, men för när¬
varande tror jag att det hvarken är behöflig^ eller klokt att göra det.
Hvad Herr Rundbäcks invändning mot Herr C. A. Larsson be¬
träffar, så må kan komma i håg att det finnes olika' stöflar här i
verlden. Den, som vill kafva becksömsstöflar, torde kunna köpa
sådana för samma pris som förr. Men saken är den, att vi vilja
hafva bättre skodon nu än förr, och derför ställer sig priset nu högre.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedlund: Jag skall be att få rätta ett misstag i den
beräkning, jag gjorde då jag nyss hade ordet, ty jag vill icke att
man skall kunna säga att jag genom att lemna vilseledande upp¬
gifter sökt att bereda framgång åt min åsigt. Jag uppgaf, att den
sammanlagda tillverkningen af sulläder och smorläder för år 1880
uppgick till 2,870,000 skålpund. Men när jag läser närmare Kom-
merskollegii uppgift, så finner jag, att der står tillika: »diverse och
skinn», hvilkas betydelse varit större än jag förestält mig, då under
denna rubrik i tullkomiténs berättelse möter för 1879 siffran 900,000,
hvilken bör tilläggas den åberopade summan af 1,700,000. Härmed
höjes hela tillverkningen för 1879 till 2,600,000, hvadan tillväxten
för 1880 således, varit icke omkring en million, utan blott något
öfvfer 200,000.
Ang. tullen å
Sulläder.
(Forts.)
N;o 47.
28
Ang. tullen
Sulläder.
(Forts.)
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Jag har varit mycket angelägen att få göra dessa rättelser,
innan omröstningen kommer till stånd.
Herr Lytk: Här hafva i dag gjorts så vackra blomstermålnin¬
gar öfver vårt lands tillstånd, isynnerhet af min ärade vän på gö-
teborgsbänken, att jag icke kan annat än beklaga, att de ty värr
icke äro lika sanna som vackra. Vårt lands ställning är icke så
lycklig, som man här velat framhålla. Åtminstone är ställningen i
den ort jag tillhör mycket dålig. I dessa dagar hafva der jordegen¬
domar försålts under halfva taxeringsvärdet. Våra näringar gå icke
framåt, utan tillbaka. Med afseende på den näring här är i fråga,
kan jag nämna, att det finnes garfvare som lemnat fosterbygden
och afrest till Amerika i följd af brist på arbete. I fråga om ar¬
betaren och hans bästa får jag säga, att det är just arbete som han
behöfver. Arbetaren lefver icke af billigt pris å konsumtionsartiklar
eller af fri religionsutöfning, utvidgad politisk rösträtt och dylikt,
utan han lefver af arbete. Det är brist på arbete som gör att han
flyttar ur landet, och Riksdagen bör derföre tillse, att arbete icke
fattas honom. För detta ändamål bör också Riksdagen understödja
våra näringar; och om den nu ifrågavarande näringen minskat sin
arbetsstyrka med 258 personer, så är det otvifvelaktigt skäl att åt
denna näring återvinna bortgångne arbetare genom den ifrågasatta
lilla tullförhöjningen.
Jag anhåller således att tullen å ifrågavarande artikel må be¬
stämmas till 24 öre per kilogram.
Herr Magni instämde i detta yttrande.
Herr Herslow: Jag hemställer huruvida det icke, eftersom det
ännu återstår oss, flera tullfrågor att behandla, kunde vara skäl att
söka undvika att i diskussionen inblanda alla möjliga argument, som
icke höra till saken, såsom t. ex. representanten på gotlandsbänken,
då han nyss talade om att på Gotland egendomar sålts under halfva
taxeringsvärdet. Kan det sjunkande fastighetsvärdet på denna ö verk¬
ligen hänga tillsammans med sulläderstullen och bero af huruvida
denna tull skall utgå med 15 eller 24 öre per kilogram!
Det är en annan sak, som man med största ifver försöker in¬
blanda i alla möjliga ämnen, nemligen emigrationen. Intet ärende
kan här behandlas, det må nu gälla försvarsväsendets ordnande, för¬
slag till ett stadgande i kyrkolagen, en skattefråga, en rösträtts¬
fråga, eu tullfråga, med ett ord hvilket ämne som helst, utan att
emigrationen skall användas som argument. Det egendomliga är,,
att det duger lika bra på hvilken sida som helst; sedan jag användt
det så, att det tjenar min sak, kan min motståndare öfvertaga det
och bruka det till förmån för sin mening. Månne det icke vore
skäl att alldeles lemna ute ett dylikt argument, som kan begagnas
lika beqvämt till allt och af alla?
Torsdagen den 4 Maj, f. m. 29 N:o 47,
Eu talare, som påstod sig vara uppkallad af mig, ehuru jag Ang. tullen &
måste bekänna att jag hvarken kallat på honom eller tänkt på Sulläder.
honom, har användt emigrationen såsom argument äfven för förhöj- (Forts.)
ning i tullen å den artikel, hvarom nu fråga är. Han har emeller¬
tid redan från östgötabänken fått det enda svar, som kunde gifvas
honom. Med utvandringen kan då sulläderstullen omöjligen ha nå¬
got att göra — så vida han ej möjligen tror, att emigrationen skulle
■stoppas genom att fördyra vandringsstöflarne!
Som jag motser, att, när vi väl fått slut på denna läderfråga
och hunnit till kritan och majsen, man med precis samma skäl som
nu skall komma fram med emigrationen, så tillåter jag mig hem¬
ställa, om ej för denna enda gång berörda argument kunde lemnas
ur räkningen, efter som det bevisar rakt ingenting.
Herr E. G. Boström: Jag vill börja på samma sätt som den
föregående ärade talaren och erinra, likasom han, att det ännu fin¬
nes många punkter qvar i betänkandet att behandla, och i anled¬
ning deraf hemställa till honom och flere för öfrigt, om det ej vore
skäl att något förkorta sina yttranden.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr Talmannen
framstälde propositioner så väl på bifall till motionärens förslag som
ock på afslag derå och bifall i stället till hvad Kongl. Maj:t i före¬
varande hänseende föreslagit; och fann Herr Talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen. Som vote¬
ring blef begärd, skedde uppsättning, justering och anslag af eu vo¬
teringsproposition, lydande sålunda:
Den som, i fråga om Bevillnings-Utskottets i 15:de punkten
af Betänkandet N:o 10 gjorda hemställan, vill, att Kammaren, med
afslag å ifrågavarande af Herr E. G. Boström väckta motion, må
bifalla hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har Kammaren, i enlighet med hvad i berörda mo¬
tion hemstälts, beslutat att tullsatsen å Sulläder och Bindsulläder
samt hvitgarfvade (alunerade) äfvensom sämskade hudar och skinn
skall bestämmas till 24 öre per kilogram.
Omröstningen försiggick och visade 101 Ja mot 87 Nej; i följd
hvaraf beslut fattats i enlighet med Ja-propositionen.
N:o 47, 30
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å
Krita.
Punkten 16.
Med afslag å Herr E. G. Boströms ifrågavarande framställning,
biföll Kammaren hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
Punkterna 17—19.
Biföllos.
Punkterna 20 och 21.
Med afslag å Herr E. G. Boströms motion i de delar, hvarom
dessa punkter handlade, godkände Kammaren hvad Kongl. Maj:t i
samma ämnen föreslagit.
Punkten 22.
Bifölls.
Punkterna 23 och 24.
Med afslag å ifrågavarande motioner, godkände Kammaren hvad
Kongl. Maj:t i hithörande ämnen föreslagit.
Punkten 25.
Ledamoten af Första Kammaren Herr Jöns Pehr sson hade i sin
motion N:o 32 framstält följande förslag: »att Riksdagen för sin del
beslutar antingen en införseltull på malen krita, som i det närmaste
motsvarar den förut gällande, eller ock den af Kongl. Maj:t till 1880
års riksdag föreslagna tullen af 50 öre per 100 kilogram, eller en
högre, t. ex. 1 öre per kilogram».
Rörande detta förslag hade Utskottet tillstyrkt, att samma för¬
slag måtte lemnas utan afseende.
Enligt anteckning å Betänkandet voro reservationer beträffande
artikeln Krita inom Utskottet anmälda dels af Herrar E. G. Bo¬
ström, Reutersvärd, N. Fock, J. N. Boström, Svensson, Fogelin och
Lönegren, som för sin del yrkat, att krita, malen eller slammad,
skulle åsättas en införseltull af 0,5 öre per kilogram, dels ock af
Friherre Barnekow.
Herr E. G. Boström anförde: Under åberopande af de skäl i
reservationen finnas angifna, hemställer jag att rubriken måtte er¬
hålla följande lydelse:
31 N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
»Krita, hvit, och kritsten:
omalen..................... fri,
malen eller slammad... 1 kilogram 0,5 öre.»
Friherre Fock: Jag anhåller att få yrka bifall till Bevillnings¬
utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf propositioner dels på
anslag å Herr Jöns Pehrssons förevarande motion och bifall i stället
till Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, dels ock på antagande af det för¬
slag, som i Herr E. G. Boströms med fleres hit hörande reservation
blifvit framståldt; och förklarade Herr Talmannen sig anse röst-
öfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering begärdes, med
anledning hvaraf en så lydande omröstningsproposition uppsattes, ju¬
sterades och anslogs:
Den som, i fråga om Bevillnings-Utskottets i 25:te punkten af
Betänkandet N:o 10 gjorda hemställan, vill, att Kammaren med af¬
steg a Herr Jöns Pehrssons ifrågavarande motion må bifalla hvad
Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren i enlighet med Her E. G. Boströms
med fleres vid Betänkandet fogade reservation beslutat, att artikeln
Krita i tulltaxan skall erhålla följande lydelse:
»Krita hvit, och kritsten
om alen ........................ fri
malen eller slammad ...... 1 kilogram 0,5 öre.»
Votering anstäldes och utföll med 79 Ja mot 68 Nej, hvadan
Kammaren besluta enligt Ja-propositionen.
Punkten 26.
Med afsteg a Friherre Klinckowströms ifrågavarande främst fil¬
ning, godkände Kammaren hvad Kongl. Majrt i ämnet föreslagit.
Punkten 27.
Af Kongl. Maj:t° var föreslaget, att artikeln Majs, som 1880
ars Riksdag beslutit åsätta en tull af 1,5 öre per kilogram, måtte
blifva tullfri.
Ang. tull
Krita.
(Forts.)
Ang. tull
Majs.
N:o 47. 32
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å Deremot hade Herr E. G. Boström i sin ofta nämnda motion
Majs. yrkat, att Majs måtte underkastas införseltull med 1 öre per kilogram.
(Forts.)
Utskottet hade hemstält, det Riksdagen ville besluta, att arti¬
keln Majs, omalen eller malen, skulle vara tullfri.
Mot denna hemställan hade Herrar E. G. Boström, Reutersvärd,
N~. Fock, J. N. Boström, Svensson, Fogelin och Lönegren inom Ut¬
skottet reserverat sig under yrkande, att rubriken Majs i tulltaxan
skulle erhålla följande lydelse:
Majs, omalen eller malen ......... 1 kilogram 1 öre.
Efter uppläsning af Utskottets hemställan yttrade
Herr Ola Månsson: Efter den utgång, som de i går och i dag
. behandlade tullfrågorna rönt, torde det icke tjena till mycket att
uppträda och yrka afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Men då jag icke tror att vårt land på något sätt lyckliggöres der¬
med, att införseln af majs göres tullfri, så vill jag för min del åt¬
minstone fritaga mig ifrån att hafva medverkat till något sådant.
Såsom vi alla veta, användes majsen i vårt land väl hufvud¬
sakligen till bränvinsbränning, och äfven om det kan vara möjligt
att den genom sitt affall är nyttig äfven som kreatursfoder, torde
den dock icke vara till mera nytta i sistnämnda afseende än det
affall, som uppkommer då bränvin beredes af något annat sädesslag
eller af potatis. Nu är förhållandet åtminstone i min hemort, och
jag tror mig veta äfven på andra trakter, att jordbrukaren vanligen
betalar sina utskylder med den inkomst han har äf att försälja sin
potatis, men detta skulle naturligtvis blifva svårare för honom, om
tullen på majs borttoges. Det synes mig derföre, som om det icke
vore välbetänkt att bidraga till något sådant, och detta desto min¬
dre som, när man betänker att bränvinshandteringen ju icke är en
af de mest nyttiga och att man allmänt hyser den åsigt, att det
kunde vara önskligt om bränvinstillverkningen något aftoge, men
genom en tullfri införsel af majs komme bränvinsbrännarne i till¬
fälle att under hela året fortsätta med sin handtering, nemligen un¬
der namn af pressjästberedning. Detta har också åstadkommit en
sådan öfverproduktion af bränvin, att man icke ens vet huru myc¬
ket af denna vara tillverkas. När man tillika tager i betraktande
den dåliga kontroll vid denna tillverkning, som vi under många år
haft, så skall man finna att här föreligger en sak, som — vi må
nu vara frihandlare eller protektionister — icke är att rekommen¬
dera, för så vidt nemligen, som man vill se på den fattiges bästa; och
jag tror att icke ens Herr Hedlund skulle kunna bevisa, att den skulle
kunna lända den fattige till någon nytta. Det skulle verkligen vara önsk¬
ligt att Kammaren ville något fasta sig vid denna sak, hvilken verk-
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
33 N:o 47.
ligen är värd att beakta. Skulle vi icke här i Sverige sjelfva kunna
tillsläppa den råmateriel, som för bränvinstillverkningen erfordras,
utan nödgas taga densamma från utlandet, så låtom oss då hellre
helt och hållet förbjuda denna näring; ty man måste väl erkänna,
att vi svenskar behöfva åtminstone så mycket tullskydd, att vi må
kunna försättas i tillfälle att betala våra skatter under alla de for¬
mer, hvari de förekomma, såsom kommunalutskylder, kronoutskylder,
fattigskatt o. s. v. Neka till att svenska så väl jordbruks- som in¬
dustriella näringar af alla slag behöfva skyddas af tullar kunna de
val, men bevisa sin sats äro frihandlarne oförmögne till gent emot en
omutlig verklighet, och klart är för mina ögon, att då industri och nä¬
ringar af alla slag inom landet icke förmå uthärda täflan med andra
mera lyckligt lottade länder, så uppstår i första rummet skuldsättning
och i andra arbetarens minskade arbetsförtjenst, och hvaraf följden
blir att de öfvergifva sin fädernejord och resa till Amerika.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag, att tullen å majs
bestämmes till ett öre per kilogram.
Herr Jöns Rundbäck: Om Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet nu vore i Kammaren närvarande, så skulle jag
verkligen vid detta tillfälle hafva velat frambära mina vördsamma
tacksägelser till honom för det yttrande, han hade i går, då han i
fråga om att lägga skatt på mjöl sade, att det skulle strida mot
alla sunda beskattningsprinciper att göra sådana artiklar som födo¬
ämnen till föremål för beskattning. Emellertid vill jag, då Herr
Finansministern icke är tillstädes, på detta sätt gifva min tacksam¬
het till känna. Mine Herrar! det vore godt om dessa af honom utta¬
lade principer blefve genomförda, och jag hoppas att Herr Finans¬
ministern och regeringens öfrige ledamöter skola kunna drifva ige¬
nom den åsigten, att man icke bör lägga skatt på lifsförnödenheter;
men så länge som i Sverige produktion af lifsförnödenheter egt rum,
så hafva dessa i allt fall varit och äro drygare beskattade än många
andra, mindre nödvändiga varor. Jag tror mig med lätthet kunna
bevisa detta, men det kan ock anstå intill dess skattekomiténs ut¬
låtande kommer oss till hända, då jag är viss att deri skall
visas, hvilken stor andel i beskattningen svenska jorden och dess ar¬
betare utgöra, såsom t. ex. i afseende å grundskatter, indelningsverk
m. m. m. m. Det är dessa arbetare, denna produktion man hufvud¬
sakligen beskattar. Hvarför icke lemna denna produktion fri och
dess arbetare deras lefvebröd fritt? Hvarför icke gifva oss landt¬
brukare samma rätt, som andre hafva erhållit? Huru har man gått
till väga, då man gaf friheter åt andra näringar? Jo, t. ex. då man
frigjorde jerntillverkningen och tog bort skyddstullen derför, då
borttog man äfven tackjernstionden och hammarskatten. Likaså har
man borttagit bergverkstionden och kopparräntan. När qvarntullen
borttogs, borttog man samtidigt qvarnräntan å dessa verk; men
mantalsränta^ som ursprungligen tillkom på det folket skulle få till-
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 47. 3
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 34 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å stånd att förmala sin spannmål — denna skatt, denna tull på mjöl få
Majs. svenske män betala än i dag, vare sig man nu begagnar sig af in-
(Forts.) ländskt eller utländskt mjöl. När husbehofsbränningen borttogs
— kvilket jag ingalunda klandrar, för öfrigt talar jag bär endast
ur finansiel eller nationalekonomisk synpunkt — hvad gjorde man
då och livad bar man gjort se’n? Jo man bar genom mångdubbel
tillverknings- och utskänkningsskatt så fördyrat denna vara, att
lan dt brukar en, som nu vill använda den så väl som andra, får mång¬
dubbelt betala de produkter, hvaraf bränvinet tillverkas. Detta har
man gjort af moraliska bevekelsegrunder, säger man. Åbja — låtom
oss ej nu tvista derom, låtom oss endast ihågkomma, att som större
delen af landets invånare utgöres af landtbefolkningen, hvars pro¬
dukter man använder i och för bränvinstillverkningen, så få dessa
nu skatta, i och för att erhålla den fabricerade varan, minst lika
många millioner som förut 100,000-tals kronor. Detta är och
förblifver alltid eu skatt och en enorm skatteförhöjning. Nu säger
man: ingen tull på lifsförnödenheter, de böra icke fördyras; alldeles
rigtigt, men rättvisa, rättvisa, mine Herrar, se der hvad jag endast
begär. Nu är väl en obestridlig sak, att ju mera majs och spannmål
— malen eller omalen — som i landet tullfritt införes, ju mera
skall priset å varan falla och det är ju det kerrarne åsyfta; men
hvad sker med detsamma, jo, att jemväl inom landet producerade
landtmannaprodukter falla i pris. Häruti ser mången ingenting an¬
nat än godt, och ingenting skulle deremot vara att invända, om blott
producenterna af våra egna landtmannaprodukter finge producera dessa
fritt; men det är det de långt ifrån få, och just häri ligger stridens
kärna, just häri ligger orättvisan och anledningen åtminstone hos
mig, hvarför jag är protektionist jemväl då det rörer landtmanna¬
produkter. Skall nemligen fri täflan ega rum, då böra ock alla band,
alla tyngder, alla speciella skatter å den ena så väl som å den an¬
dra näringen lossas och borttagas; så har ock, som jag visat, gjorts med
andra näringar, men ingen gång med landtbruksnäringen; den har
man oafbrutet sökt att lägga tunga på, och hur skall den då kunna
täfla? Nej, den kan det icke och derföre blir brödet dyrast och otill¬
räckligast just för dem, som i vårt land framskaffa detsamma. Är
detta rättvisa, är det jemlikket? Och här stå vi landtbrukare och
höra på och låta binda oss, under det man lossar banden för andra.
— I sanning äro vi värda vårt öde.
Här är sagdt: år 1877 behöfde vi införa 1,800,000 centner
rågmjöl, landet var betryckt, grödan var dålig och folket behöfde
köpa spanmål; men folket fick ändå lof att betala lika dryga skatter
som förut, då deremot fabrikanter eller handtverkare, om de under
ett år haft mindre inkomster, också få i förhållande dertill betala
mindre skatter. Yi åter få icke under några som helst förhållanden
åtnjuta någon lindring. Är detta billigt, är detta rättvist, är detta
likhet inför lagen? Sista året hade vi en visserligen vacker, men
illa bergad skörd. Pingo vi derför åtnjuta något afdrag eller ned-
Torsdagen den 4 Maj, f. m. 35
sättning i våra skatter? Nej, man kom tvärtom och skrek till oss:
taxeringsvärdena å edra fastigheter äro för låga, de måste höjas och
— betala, gossar! Jag upprepar ännu en gång min fråga, hvarför
man icke behandlar oss jordbrukare lika med andra näringsidkare,
så att vi kunna bestå uti en täflan med utländingen? Denna täflan
blir i samma mån svår, som skatterna trycka ofantligt olika; men
allt detta låtsar man sig icke veta. Derföre ber jag att få ytterli¬
gare påpeka, att om vi hade samma friheter som de flesta andra
näringar, så skulle jag aldrig hafva uppträdt mot ett förslag sådant
som detta. Men hvad kommer att under dylika förhållanden in¬
träffa? Jo, att vi, trots Herr Herslows vackra yttrande, snart
nog komma att bege oss bort till utlandet. Af dessa under året
utflyttade 55,000 personer voro 50,000 landtbrukare. Vore icke
skatterna sa tryckande, så skulle folket nog stanna hemma; nu nöd¬
gas folket att utvandra; och i samma mån som utvandringen sker,
faller svenska jorden i värde, men skatterna å densamma förblifva
ändå qvar; man får icke åtnjuta något afdrag, här förekommer icke
någon tara eller dylik lindring; tvärtom få vi till städerna betala
omkring 10,000,000 kronor; den storartade trävaruindustrien —
som rör sig med ett redan färdigbildadt kapital, d. v. s. genom för¬
säljning af mogen skog — har också fått hjelp från oss; ty för att
upphjelpa denna industri biföllo vi den franska handelstraktaten,
enär det eljest skulle varit svårt för denna industri att täfla med
andra länder.
I sammanhang härmed vill jag bemöta ett yttrande af Herr
Herslow, hvilken sade att spanmålen var en vara, som kan säljas
när som helst och öfverallt. Detta är icke händelsen, åtminstone
icke i år, ty af fjorårets gröda vilja högst få köpa, allra minst råg
och korn. Detta hafva både jag och många med mig fått erfarenhet
af, ehuru jag vet att den ringa qvantitet jag haft att afyttra icke
var af dålig beskaffenhet; men svaret var litet hvarstädes: vi hafva
tillräckligt med rysk råg. Jag skall i det hänseendet be att få omtala
ännu ett litet exempel. Jag hade tagit hem på försök litet See-
landshafre, som jag sadde på väl odlad jord. Den mognade tidigt
och vägde öfver 12 lispund tunnan, då hafren af förlidna årets
skörd annars blott uppgår till 8 å 9 lispund per tunna. Hafren
var väl rengjord, och vid kontrollanalys visades den vara grobar till
98 procent; men da jag kom till Göteborg för att sälja den, ville
man det oaktadt icke betala mig mera än 5 öre utöfver det vanliga
priset. Hvad är det då för skäl att täfla?
Vidare åberopades här en engelsk statsman, som hade den ädla
ärelystnaden att vilja förskaffa sitt folk fullt upp med bröd och fri
spanmal. Det var en mycket vacker ärelystnad, och han fullgjorde
äfven i viss mån hvad han lofvat, men det skedde icke på grund
af några statsmannaegenskaper, utan på ett helt enkelt och natur¬
ligt sätt. Och detta sätt har en annan engelsk statsman, nemli¬
gen den nuvarande premierministern, en gång förklarat. Han ytt-
S:o 47.
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 36 Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å rade nemligen eu gång i ett tal till arbetare i Manchester, då de
Majs. jublade vid hans frihandelsuttalanden, följande: Mine herrar, glädjen
(Forts.) er icke detta, men kommen i håg och glömmen aldrig, att det
är icke billiga lifsförnödenheter, som göra arbetaren lycklig, utan
hvad som gör honom lycklig, det är att han har arbete och får
väl betaldt för sitt arbete. Denne senare statsminister, som eljest
hyllar frihandelsprincipen, har dock icke i allmänhet lyckats; det
visar tillståndet på Irland. För öfrigt vill jag åberopa mig å, en
annan engelsk författare, och frihandlare till på köpet, nemligen
Cair. Han kommer till det resultatet, att den engelske jordbruks¬
arbetaren icke i allmänhet är bättre lottad ån slafven. För få ar
sedan sökte också några strejkande arbetare i en stad att med sig
förena jordbruksarbetarne, men de utskickade kommo tillbaka utan
att hafva vunnit sitt ändamål och med förklarande, att jordbruks-
arbetarnes elände var så stort, att de förlorat aktningen för sig
sjelfva. Skola vi vilja hafva våra jordbruksarbetare lika vanlottade?
Herr Herslow talade ock om fördyrandet af skjortan och kläderna
för arbetaren. Härpå vill jag genmäla: I höstas i November må¬
nad var ett stort protektionistiskt möte i Newyork och strax derpå
ett stort frihandelsmöte, såsom protest mot de förra. En pa det
senare mötet uppträdande nationalekonom af framstående betydelse
sökte bevisa den ofantliga, skadan af höga tullar och yttrade exem¬
pelvis, att om arbetaren visste, att han betalte 6 cents i tull för
den blus han bar på sig, skulle han säkerligen rösta med frihand-
larne. Då svarade honom en arbetare: Min herre, jag förstår icke
era lärda argument, men det vet jag, att jag gifvit 572 cents för
min blus, eller 7, cent mindre än hvartill tullen skulle uppgå.
Origtigheten af denna mycket omordade prisbillighet visar sig
äfven deraf, att, enligt hvad personer som komma hem från Ame¬
rika uppgifva, kläder der fås billigare än här i Sverige.
Det är detta jag velat anföra rörande frågan i dess allmänhet.
Ofvergår jag nu till den fråga som här föreligger, eller frågan om
majstullen, så framställer sig den frågan, om vi icke hafva här
hemma någon sädesprodukt lika god och värderik som majsen. För
min del vill jag påstå att så är förhållandet, men då jag väntar
mig genfrågan: hur vet han det? så vill jag, likasom i öfrigt i dessa
frågor, hänvisa till hvad i sådant hänseende sagts af en auktoritet
på detta område. Jag har här i min hand ett arbete af Professor
Morén, kalladt »Näringsmedlens sammansättning, värde och pris»,
och skall bedja att derur få lemna ett par citat: de skola icke blifva
långa. Han påvisar huru prisförhållandena ställa sig för de olika
sädesarterna, att det vanligaste priset hos oss för lispundet af hafre
är 90, för korn 100, råg 110 och hvete 150 öre, hvarefter han
fortsätter: »De meddelade siffrorna visa emellertid ett afgjordt och
betydligt företräde för hafren, som har det högsta näringsvärdet,
men det lägsta priset och derigenom blifver den ojemförligt billi¬
gaste födan för kreatur, särskilt bästarne, och hvarigenom lätt för-
37
N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. in.
klaras, hvarföre de praktiske engelsmännen finna det fördelaktigt
att för detta ändamål från utlandet inköpa stora förråd af detta
sädesslag.» De praktiske engelsmännen anse sålunda bäst att inköpa
hafre såsom foderämne, under det att vi utskeppa hafren och i stället
importera majs för samma ändamål. Vidare säger han i afseende
på hvetemjöl, att »billigheten eller förhållandet mellan pris och värde
blifver för 2:da hvetemjöl 1,5 och för l:ma 1,8 och ändå är priset
för l:ma beräknadt efter svenskt hvetemjöl, som är lika om ej mera
närande än ryskt och danskt hvetemjöl, hvilka betalas mycket, ja
stundom dubbelt högre än det svenska». Han påstår således, att i
näringsvärde det svenska mjölet står högre än det ryska och danska.
Slutligen säger han i afseende på majsen, att hvad som egentligen
utgör dess förnämsta fördel som foderämne är dess stora fetthalt,
emdan »fettet såsom bekant ingår i majs i större mängd än i andra
sädesslag, med undantag för hafren, som är lika fet». Jag skulle
tro att med kännedom om detta det vore bättre att fodra upp haf¬
ren än att dertill använda majs, och att den praktiske jordbrukaren
borde komma till samma resultat i Sverige som i England.
Jag vill ej uppehålla Kammarens tid längre. Vi hafva redan
en gång förut diskuterat denna majsfråga så mycket, att jag ej vi¬
dare behöfver upptaga tiden dermed. Jag har vid detta tillfälle
endast velat från några synpunkter betrakta saken i dess helhet,
och jag hoppas och tror att det skall komma till stånd en lika stor
utjemkning för landtbrukaren som för andra samhällsklasser. Då
kunna vi räcka hvarandra handen och säga, att det är ett folk och
en och samma handelspolitik för alla. Men så länge herrarne söka
att lägga på vår moder jorden alla tyngder, påstår jag att vi be¬
finna oss på ett lutande plan.
Herr Talman! Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Häruti instämde Herrar A. P. Lind, Marcuson och J. Anders¬
son i Knarrevik.
Herr Lönegren: Herr Talman! Jag har reserverat mig mot
denna punkt i syfte att majs, malen och omalen, skulle åsättas
samma tull som malen spanmål. Men genom voteringen i går afton
angående spanmål har denna fråga kommit i en annan ställning.
Jag kan ej vara med om att yrka tull på malen majs, då hvetemjöl
skall vara tullfritt, ty då komma de svårigheter, som nu är o för¬
enade med förtullningen af mjöl, fortfarande att ega rum, och enligt
min åsigt angående tullbeskattningen kan jag icke anse för lämpligt,
att omalen majs skulle beläggas med tull, då den malna är tullfri.
Friherre Fock: Jag är egentligen förekommen af den siste
ärade talaren, och jag skall dessutom ställa mig till efterrättelse en
förut gjord uppmaning att icke vara vidlyftig. Jag skall således
icke inlåta mig på vare sig skattepolitikens, nationalekonomiens eller
Ang. tull a
Majs.
(Forts.)
Nso 47. 38
Torsdagen den 4 Maj, f. na.
Ang. tull å agrikulturkemiens områden, huru frestande det än vore, utan jag
MaJs- skall inskränka mig till att yttra mig om Bevillnings-Utskottets ut-
(Forts.) låtande N:o 10, punkten 27. Jag vill endast i det hänseendet hem¬
ställa till Kammaren om hvad en nödvändig konseqvens fordrar.
Här hafva vi under gårdagens lopp bestämt, att spanmål och mjöl
af spanmål skola vara tullfria, och i dag att gryn, alla slag, äfven
risgryn af finare sorter, skola vara tullfria. Skulle det då vara skäl
att lägga tull på majs? Majs är ju egentligen intet annat än en
art spanmål, som är ett i många afseenden vigtigt råämne. Den är
dock ej vigtig uteslutande för bränvinsbränningen, utan den jemfö¬
relsevis största delen användes som kreatursfoder. Man har uppgifvit
att det skulle vara bättre att dertill använda hafre; men är hafren
bättre, så lärer den väl äfven blifva använd. Vi äro väl icke så
utan kunskaper, att det skall behöfvas tullagstiftning för att lära
folket, hvarmed det skall utfodra sina kreatur. Att åter igen lägga
tull på majsmjöl, det skulle återföra oss till det tillstånd, som nu
eger rum, och nödvändiggöra ständiga undersökningar huruvida det
mjöl, som inkommer under benämningen råg- och kornmjöl, är upp-
blandadt med majs. Det skall då blifva bränvinsbrännarne, som
under den formen skola försöka att få in majs. Då jag är öfverty-
gad att den i går beviljade tullfriheten af hvetemjöl berodde derpå,
att man ej kan med lätthet skilja hvetemjölet från rågmjöl eller
upptäcka de blandningar, som der kunna ega rum, så förefaller det
mig att fullkomligt samma skäl här förefinnes att göra majsen tull¬
fri. Att åter igen göra majsmjölet tullfritt och lägga tull på majs,
det är ett förslag, som jag är förvissad om ej skall erhålla många
röster af Andra Kammarens klokt tänkande medlemmar.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Nils Petersson: Sedan jag nu så väl under gårdagen
som i dag åhört detta tullkrig, har jag känt mig uppmanad att
uttala mina tankar i frågan. Jag nämnde att jag ansåg diskussionen
för ett tullkrig — och jag tror, att man icke utan skäl kan säga
att det så är — och således är det äfven ett inbördes krig, något
som jag icke anser vara helsosamt för landet, åtminstone icke för
landtbruket.
I förbigående vill jag nämna, att för min enskilda del röra de
ämnen, som i går och i dag här behandlats, mig alldeles icke. Jag
har således icke något personligt intresse deraf, om någon enda
tullsats borttages eller höjes eller sänkes, utan hvad jag ämnar
yttra är endast hvad jag anser vara förenligt med vårt fosterlands
intressen.
Min åsigt om och uppfattning af tullfrågorna i allmänhet och
således äfven denna fråga står i ganska väsentlig strid mot den åsigt,
som här i går och i dag segrat och antagligen äfven nu kommer
att segra. Jag vill dock säga, och jag har sagt det förut, att jag
för min del icke är en så stark anhängare af det protektionistiska
39 i\:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. in.
tullsystemet, att jag icke böjer mig för och tager reson af giltiga
skäl från motsidan; men några sådana har jag icke hört anföras för
de så kallade frihandelsåsigterna. Frihandlarne hylla en viss princip,
som .de vilja genomföra, och den principen kan nog i teorien vara
ganska rigtig, men den, som har någon praktisk kännedom i saken,
kan icke anse den i tillämpningen medföra någon verklig fördel för
vårt land, utan snarare skada, och det är detta som gör skilnaden
så stor.
Jag sade att frihandelsåsigterna kunna i teorien vara fullkom¬
ligt rigtiga. Frihandelns förnämste förkämpe i denna Kammare,
Herr Hedlund, har äfven med verklig hänförelse framhållit detta,
och detta förundrar mig icke alls, ty frihandelsteorien öfverensstäm-
mer ju med hans åsigter om den eviga freden, d. v. s. det är en
sak som man kan önska sig, men som väl aldrig blir en verklighet.
När den eviga freden en gång inträffat, då först böra frihandlarnes
åsigter blifva gällande, ty då behöfvas ringa skatter och inga arméer.
Jag tror nog, att den åsigten är rigtig, men icke bör den läggas
till grund för den svenska Riksdagens beslut, ty den är af en kosmo¬
politisk natur. Frihandlarne böra gå ut i verlden och predika den
der, ty de tillhöra sjelfve icke någon viss nation, utan äro, lika så väl
som deras lära, kosmopoliter. Kosmopoliterna vilja omvända hela verl¬
den, och det vore nog godt och väl, om de blott kunde konseqvent
tillämpa sina teorier; men i vårt land, med de förhållanden här
existera, behöfver man knappast göra mera än med sund eftertanke
tillse, huru deras teorier i praktiken skulle taga sig ut, för att kunna
bedöma deras rätta värde.
En talare från Skåne yttrade, att det icke vore så farligt, om
frihandelsåsigterna skulle segra här i Riksdagen; den svenske jord¬
brukaren skulle nog reda sig ändå, ty han har ju kunnat reda sig
efter ett för honom så eländigt år, som året 1881. Att han kunnat
göra det är nog lyckligt och godt — jag instämmer derutinnan till
fullo med den talaren — men den svenske jordbrukaren och den
svenska industrien äro lyckligtvis i verkligheten så seglifvade, att de
icke kunna huggas ned med ett enda hugg, utan dertill behöfves en
lång tid, och detta har svenska Riksdagen också med regeringens
begifvande arbetat för ända från den tid, då bränvinsbränningen
fråntogs jordbrukaren. Man har ända sedan dess oupphörligt in¬
skränkt jordbrukarens rättigheter, men låtit honom bibehålla sina
onera. Det är en stor skilnad imellan förr, då jordbrukaren fick an¬
vända sina produkter huru han behagade, och nu, då han har att
utstå en ohejdad konkurrens från utlandet. Härmed har jag icke
velat säga, att jag önskar att dessa förhållanden måtte återkomma
eller vill i hufvudsak klandra den nu gällande bränvinsbrännings-
lagstiftningen, men jag vill, att den svenska nationen skall söka att
på annat sätt gifva jordbrukaren ersättning härför genom lindring
i andra afseenden och icke oupphörligen pålägga honom ny tunga,
på samma gång man minskar hans rättigheter.
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 40
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å
Majs.
(Forts.)
Denna fråga står icke så litet, som det till en början kan synas,
i sammanhang med bränvinsbränningen. I de orter jag känner till
är jordbruket derstädes icke af någon god beskaffenhet eller särdeles
vinstgifvande. Der skördas i allmänhet icke stort annat än litet
potatis samt möjligen något råg och hafre. Jordbrukaren måste
naturligtvis betala sina skatter, sin afgäld och sina räntor, men hvar¬
ifrån skall han taga penningarne härtill, om majsen blir tullfri.
Hittills har han lyckats bestrida dessa utgifter från den inkomst po¬
tatisen lemnat honom, och ehuru den varit knapp, har han dock
kunnat reda sig; men sedan majsen kommit in i landet och brän-
vinsbrännarne börjat köpa majs i parti, får jordbrukaren nöja sig
med en krona 50 öre eller två kronor för tunnan, annars köper brän-
vinsbrännaren ej någon potatis af honom. Vid sådana förhållanden
kunna herrarne lätt förstå, huru svårt det skall blifva för den
mindre jordbrukaren att reda sig; han måste för att sälja sina pro¬
dukter ofta färdas lång väg och får så litet betaldt för dem, att han
knappast vet huru han skall bära sig åt för att betala sina drängar
och arbetare. Man invänder kanske, att om så är, så är jordbruket
en för den orten onaturlig näring, och att invånarne der icke böra
bry sig om det; men jag undrar huru många jordbrukare, vi då
skulle få qvar i Sverige. De skulle då sannolikt ej blifva ens hälften
så många som nu; och derpå kan staten omöjligen vinna, lika litet
som det kan vara i statens intresse att ställa så till för sina mindre
jordegare, att de måste lemna sin lilla torfva och utvandra till
Amerika. Jag hade väntat och hoppats att man i vårt land nu
skulle vara på höjdpunkten af den så kallade frihandeln och att våra
frihandlare och protektionister nu kunde ingå en kompromiss. Ty,
som jag sagt, jag tror att sanningen ligger midt emellan protek¬
tionism och frihandel. Detta var äfven min tanke då Riksdagen
för några år sedan skref till Kongl. Maj:t och begärde att en ko¬
mité skulle nedsättas för att utreda våra näringars tillstånd. Jag
hade hoppats att denna komité skulle lemnat en verklig sådan ut¬
redning, men deri fann jag mig snart bedragen. Och vid närmare
eftertänkande fann jag, att resultatet af komiténs verksamhet icke
kunde blifva annorlunda än det blek då regeringen, som har fri-
handelsvänliga åsigter, tillsatte komitén. Sådan ställningen för när¬
varande är, torde det emellertid icke tjena till något att yttra sig
i denna fråga; frihandlarne skola i alla fall segra, derom var jag
öfvertygad redan när jag gick upp i Kammaren i dag, men jag af¬
undas dem icke denna seger, ty jag är viss om, att den dag icke är
aflägsen, då de skola inse att de misstagit sig. Men jag är rädd att
vi då, efter som vi ju äro Bett trögt folk, fullt af hetsigheter», skola
slå öfver på den andra sidan, och det är lika farligt.
Hvad de särskilda tullsatserna i nu ifrågavarande taxa beträffar,
så äro de för mig icke tillfredsställande; jag anser bland annat att
man borde sänka tullen på de så kallade kassaartiklarne, som är för
hög. Man må klandra och förkättra det så kallade skyddsystemet
Torsdagen den 4 Maj, f. in. 41
aldrig så mycket, så är det dock en sanning att vi, en liten nation,
måste för att kunna skydda våra näringar hafva något skydd för
dem. Jag vill derföre icke påyrka några onaturliga skyddstullar,
men jag tror att det är nödvändigt att hafva måttliga skyddstullar,
på det att nationen må kunna reda sig i ekonomiskt hänseende. I
frihandelsteorien ingår att söka i hög grad uppdrifva landets pro¬
duktionsförmåga. Detta tror jag nog är nyttigt. Vi böra dock se
till att vår lilla industri ej förtryckes för andra länders import, men
för detta ändamål fordras måttliga skyddstullar. Detta är min åsigt.
Måhända anses den icke för den rätta nu, men jag vill dock hafva den
antecknad till protokollet. Kanske också att den dag icke är så
aflägsen, då man skall erkänna att jag haft rätt.
När det var fråga om skyddstull å mjöl, inväude man, att man
för arbetaren icke borde belägga lifsförnödenheter med tull. Jag för
min del anser, att alla varor som importeras böra vara belagda med
tull till en viss låg procent af varans värde. När det var fråga om
att lägga tull på rågmjöl, svarades att det icke kunde gå för sig,
emedan det skulle förorsaka tullverket trakasserier. Om man vill
förstöra en god sak, så är det ju klart att man alltid kan hitta på
än det ena skälet, än det andra.
Jag saknar för tillfället min ärade vän på göteborgsbänken.
Jag skulle eljest hafva hemburit hononl min tacksamhet derför att
han så öppet och ärligt gaf sin tanke till känna, när det var fråga
att ändra tullsatsen å garn. Han framhöll då att man icke borde
fördyra denna vara för de fattige, men strax derpå var han färdig
att säga, att vill man hafva tull, så bör man lägga den på bom¬
ullen och icke på garnet, ty bomull är en kassaartikel. Men jag
undrar om icke tullen drabbar den fattige lika mycket, vare sig den
lägges på bomullen eller på garnet. Det tyckes åtminstone ligga i
sakens natur. Men sådan är just frihandlarnes princip. Blott varan
framträder under form af kassaartikel, så vilja de åsätta tull, och
då är det ingen ömhet om den fattige. Här har talats så mycket
om den saken, att jag icke kan hafva något att tillägga, men jag
vill hafva till protokollet antecknadt, att jag inlagt en protest mot
detta sätt att gå till väga. Jag är för mycket rädd om vårt arma
Sverige för att vilja att det på detta sätt skall ruineras. Jag för¬
säkrar, att om vi i sjutton år till fortgå på frihandelns väg, så skola
här icke finnas många industriidkare eller jordbrukare qvar. Jag
gratulerar dem som tro att frihandelssystemet är nyttigt för vårt
land, men i mitt hufvud går den tron inte.
På grund af hvad jag nu yttrat skall jag yrka bifall till re¬
servationen.
Herr J. Anderson i Tenhult: Vid denna punkt så väl som
vid öfriga i går och i dag diskuterade punkter af Bevillnings¬
utskottets betänkande har så mycket blifvit yttradt både för och emot
Utskottets förslag, att jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till reservanternas förslag.
N:o 47.
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 42
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å
Majs.
(Forts.)
Herr P. Pehrsson i Törneryd: Vid 1880 års riksdag tog
jag mig friheten att med några siffror i en motion söka visa, att
bränvin kunde tillverkas till ett med några öre per kanna billigare
pris medelst användande af majs, då denna betingade ett lågt pris,
än af potatis, och att man sålunda lemnade ett premium åt den till¬
verkare, som använde majs i stället för potatis. Med stöd af detta
förhållande påyrkade jag då, att majs måtte åsättas en tullsats,
hvilket ock Riksdagen nämnda år godkände. I hvad jag nu nämnt
ligger det ena skälet, hvarför jag anser, att majs bör beläggas med
tull. Det andra skälet är det — jag tillstår det öppet och utan
omsvep — att det finnes så många jordbrukare i vårt land, som vid
jordens odling äro i så hög grad beroende af potatisodlingen, att
deras intressen äro väl värda att beakta. Man har vid många till¬
fällen från den motsatta sidan påstått, att dessa jordbrukare kunde
i stället för potatis odla säd, och att det icke vore förenligt med
ett rationelt jordbruk att uteslutande odla potatis. Jag beklagar
verkligen att okunnigheten är så stor, att man anser sig kunna
framkomma med ett dylikt uttalande här i Kammaren. Den dum¬
maste bonde har dock från sina tidigaste år fått lära, att potatis¬
odlingen icke med fördel kan idkas ensam för sig, utan bör ske i
förening med sädesodling. Potatisen är nemligen för sädesodlingen
en särdeles lämplig förfrukt, så lämplig, att det torde blifva svårt
att uppvisa en växt, som med lika fördel kan såsom förfrukt för
sädesodlingen på lättare jord användas. Man har visserligen sagt,
att för sådant ändamål äfven andra växtarter vore tjenliga, såsom
hepider, lucern och spergel. Men i denna väg hafva flerfaldiga för¬
sök — jag har sjelf anstalt sådana — utvisat, att när den starka
torka inträder, som städse vid midsommartiden eger rum, taga dessa
växter deraf skada på lätt jord, under det potatisen kan lemna äfven
på lättare sandjord en utmärkt skörd. Vid detta förhållande synes
mig vara skäl att fästa åtminstone något afseende. Efter omnäm¬
nande häraf skall jag be att emot en talare på stockholmsbänken,
som vid förlidna års riksdag yttrade sig i denna fråga, rigta ett
par anmärkningar, och jag gör det desto hellre som jag vet, att
hans ord mången gång väga tungt i denna Kammare. Han ytt¬
rade: »Vi se häraf tydligen, att det egentligen är Kristianstads och
Blekinge län, som för bränvinsbränningen använda betydliga qvan-
titeter potatis, under det att i andra delar af landet spanmål och
potatis antingen auvändas temligen lika eller ock spanmålen nästan
uteslutande brännes. Kan det då vara skäl att blott för en så ringa
del af landet, som Kristianstads och Blekinge län, söka genom konst¬
lade medel drifva upp potatisprisen öfver hela landet eller också
jaga potatisen i bränvinspannorna äfven i Svea land; ty ettdera
blefve följden.» Jag hemställer till den talare, som yttrade dessa
ord, om följden deraf, att vi under det sista året haft tull på majs,
verkligen blifvit den, att »man jagat mera potatis i bränvinspannorna i
Svea land», eller har väl priset på potatis derföre stigit? Gäller
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
43 N:o 47.
denna vara icke nu, som vanligtvis fallet är i Stockholm och annor¬
städes här i landet, omkring 4 kronor per tunna? — den kan till
och med för närvarande köpas till 3,50 å 3,75 per tunna. Således
tror jag mig i detta afseende hafva vederlagt hans påståenden.
Samme talare yttrade äfven: »I södra delarne af landet, särskilt i
Malmöhus län, införas icke obetydliga qvantiteter tysk potatis och
användas till bränvinsbränningen. Denna potatis är betydligt stär-
kelsehaltigare och följaktligen värderikare än den inom Sverige od¬
lade potatisen i allmänhet är. Jag säger i allmänhet, ty genom
lämplig kultur kan äfven den svenska potatisen drifvas upp till högre
stärkelsehalt», och han slutar med att säga: »Det skulle ju kunna
hända, att denna införsel af tysk potatis tilltoge i så stor skala,
att den inhemske potatisodlaren, som nu önskar skydd mot ameri¬
kansk majs, äfven skulle önska sådant mot tysk potatis eller kanske
rigtigare skydd för sitt eget ofullkomliga sätt att odla denna rot¬
frukt.» Jag ber härvid att få anmärka, att potatisodlingen icke är
inskränkt till endast Blekinge och Kristianstads län. Det är säker¬
ligen icke den ärade talaren obekant, att potatis odlas i ganska stor
myckenhet äfven i Småland, Östergötland och Yestergötland. Här
gäller således icke blott ett mindre lokalintresse, utan ett stort så¬
dant, till hvilket vi väl äro skyldige att taga någon hänsyn. Hvad
den insinuationen vidare angår, att de svenske jordbrukarne skulle
odla potatis på ett så oklokt sätt, att de icke förstå vare sig att
af denna odling draga största möjliga afkomst eller att frambringa
en så god frukt som möjligt vore, så är jag fullt öfvertygad, att,
om den ärade representanten ville hafva godheten att komma ned
till exempel till den provins jag tillhör, vid den tid då potatisen
står på jorden och växer, han skulle få en annan åsigt om detta
slags odling. Han skall då få se potatisland sä vackra som träd¬
gårdsland och han skall nog också, efter tagen kännedom om sven¬
ska jordbrukares sätt att odla potatis, fälla ett annat omdöme om
vår potatisodling än det nyss citerade.
Jag har derjemte en annan anmärkning att göra mot samme
ärade talare, nemligen i fråga om hans begäran att den svenske
jordbrukaren skulle odla potatis, som innehölle samma stärkelsehalt
som t. ex. den tyska potatisen. Häremot vill jag anmärka, att här
begär han mera än som står i mensklig makt att åstadkomma;
ty för uppfyllandet af en sådan begäran fordras en annan jordmån
och ett annat klimat än Sverige har. Sådana fordringar borde han
ställa på landets landtbruksakademi, och det skulle vara högst intres¬
sant att få se, om den kan i praktiken lösa detta problem.
Efter det uttalande och yrkande som gjorts af representanten
på norrköpingsbänken, anser jag mig icke böra göra något yrkande
i frågan för närvarande.
Herr Herslow: Då jag ännu en gång tager till ordet, måste
jag först och främst anhålla om ursäkt derför hos min ärade vän
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 44
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å på stockholmsbänken, denne oförbrännelige motionär, med hvilken!
Majs. vi nu på två och fyrtio punkter måste slitas, men som ej synes
(Forts.) tycka om anföranden från andra, utan tyckes önska få sin vilja ige¬
nom med så litet tal som möjligt. Jag lofvar honom emellertid så¬
som ett försoningsoffer att hvarken blifva lång eller använda några
frihandelsargument, utan endast söka att i mitt anförande ställa
mig på de grunder, som hittills legat till underlag för hvarje reson-
nement i protektionistisk rigtning.
Jag har aldrig förr än just i fråga om majstullen hört, att de,
som arbeta för näringarnas understödjande, yrkat på eu förhöjd be¬
skattning på råämnen; här gäller det emellertid ett råämne för
trenne af våra näringar, af hvilka åtminstone två äro bland de
allra vigtigaste. Främst af dessa står vårt jordbruk, hvars högsta
potens ju allmänt erkännes vara ladugårdsskötsel: kreaturs- och smör¬
produktion. Nåväl! Hvilken betydelse har majsen här? Jag hörde
för några minuter sedan en ledamot af Första Kammaren, hvilken
ledamot hittills i två år röstat för majstull, öppet förklara, att han
icke kände något foderämne, som i förhållande till sitt pris vore
af samma värde för fäkreaturen som majsen.
Den andra näring, för hvilken majsen utgör råämnet, är, som
bekant, bränvinsbränningen. För min del är jag ingen synnerlig
älskare af denna näring, men jag hyser dock den åsigt, att om en
näring skall drifvas, skall den drifvas rationelt, d. v. s. att man
bör söka skaffa den produkt, man vill åstadkomma, med så liten
kostnad som möjligt. Det torde vara klart att de, som yrka på en
förhöjning af bränvinspriset af moraliskt intresse, dock icke anse
rimligt att tvinga bränvinsbrännarne att bränna bränvin af hvete
eller ännu dyrare material. Vill man fördyra den färdiga varan,
kan det nog ske på förnuftigare sätt än genom tull på majs. Det
är stridande emot hvarje ekonomisk lag att i en industri söka
drifva upp tillverkningskostnaden.
Den tredje näringen är pressjästtillverkningen, eu näring som
verkligen icke är så obetydlig, men som nu gått tillbaka och fått
en knäck genom ifrågavarande tull. Det är, som bekant, så stäldt
genom vår bränvinstillverkningslagstiftning — denna lagstiftning
som jag äfven i åtskilligt annat måste erkänna mig aldrig ha
kunnat rigtigt begripa — att man icke får, bränna bränvin hela
året om, för så vidt man icke derjemte tillverkar pressjäst. Finnes
det väl någon annan fabrikation, som man tvingar att fyra måna¬
der af året stå stilla, med tvånget att betala ränta på anlägg¬
ningskostnaden, uppehålla personal o. s. v. utan ett enda öres in¬
komst? Jag tror det icke. Bränvinsfabrikanterna kunna dock, som
sagdt, undgå denna fyra månaders förlust, om de derjemte drifva
pressjästtillverkning. Men denna fordrar majs. An vidare! Skall
en sådan rationelt ordnad, hela året fortgående bränvinstillverkning
rätt kunna bära sig, så fordras derjemte, att der bedrifves boskaps-
gödning såsom binäring. I Danmark, der bränvins- och pressjäst-
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
45 Nso 47.
tillverkningen lemnat synnerligt vackra resultat, är detta vunnet
hufvudsakligen genom nämnda binäring. Gången har varit följande:
Man har under många år köpt fäkreatur från Sverige, särskildt från
norra Skåne och Småland; man har der billigt köpt magra eller
kalffeta djur, som öfver Skåne förts till Danmark, der de gödts vid
brännerierna och såsom fullgödda djur med stor avance exporterats
till England.
Nu har plötsligen denna rörelse afstanna! i följd af eu befängd
misstanke om kreaturssjukdom. Exporten från Sverige, förut så be¬
tydlig att år 1880 utfördes 32,800 fäkreatur, har sjunkit så att år
1881 endast 19,000 fäkreatur utfördes, således föga mer än hälften
mot förstnämnda år. Jag tror också att de fleste representanter i
denna Kammare från nämnda trakter af Skåne och Småland skola
intyga, att förlusten af denna afsättningsort är ganska känbar;
kreaturen hafva förlorat i pris, åtminstone de magra kreaturen; de
välgödda äro ännu säljbara, men de magra kunna knappast säljas.
Månne icke det kan vara skäl att söka arbeta derhän, att en af
våra vigtigaste näringar icke längre må blifva beroende af danska
importförbud? Då kan det icke vara lämpligt att i tulltaxan be¬
hålla ett stadgande, som till största delen bär skulden till att detta
importförbud från Danmark i år medfört och, så länge det varar,
måste medföra ganska känbara förluster för landet. Det vore väl
icke så illa, om vi sjelfva tillätos att lika billigt som danskarne
göda vår magra boskap, om vi sattes i tillfälle att sjelfva taga den
delen af förtjensten på vår kreatursexport till England, hvilken dan¬
skarne hittills haft såsom mellanhand mellan engelsmännen och oss?
Återstår således en enda näring, på hvilken tullfri import af
majs skulle verka skadligt, potatisodlingen. Jag har dock svårt att
föreställa mig att potatisodlingen ej skulle vara en för Sverige så
naturlig näring, att den icke alls behöfver något tullskydd; och jag
har äfven svårt att föreställa mig, att importen af majs kan i rin¬
gaste mån influera på potatisprisen. Med dessa förhåller det sig
nemligen i allmänhet så, att under det t. ex. en tunna potatis på
ett ställe betingar 5 å 6 kronor, så kan den på ett annat, 8—10
mil derifrån, fås för 3 kronor. Potatisen tål ju ej någon större
transportkostnad; dess pris på en ort bestämmes nästan helt och
hållet af tillgången på den orten; och ett faktum är, att potatisen
alltid i kusttrakterna, der den har att konkurrera med majsen, står
i högre pris än inne i landet, der den ej har att kämpa med
nämnda konkurrent.
Jag yrkar bifall till Bevillnings-Utskottets hemställan.
Herr A. Andersson i Intagan: Jag har icke något att an¬
märka mot tull på majs och skulle alldeles icke blifva ledsen om
•en sådan tull bestämdes, men jag anser mig böra fästa herrarnes
uppmärksamhet på, hvilken oegentlighet som skulle uppstå, om Kam¬
maren nu beslöte tull på majs, då Kammaren förut beslutit att
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 46
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull
Majs.
(Forts.)
spannmål, alla andra slag, och mjöl skola vara tullfria. Förhållan¬
det blir, att om vi nu besluta tull på majs, så kommer omalen majs
att draga tull, men mjöl af majs att gå tullfritt. För att slippa
från denna oegentlighet skulle man visserligen hafva kunnat lägga
tull på både malen och omalen majs, men då uppstår åter svårighe¬
ten att kunna skilja majsmjölet från andra slags mjöl.
Under sådana förhållanden, så, ehuru jag i öfrigt icke hyser
någon betänklighet vid att åsätta majs tull, kan jag icke annat än
yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr F. G. Sandwall: Herr Talman! Mine Herrar! Jag har
redan förut i denna Kammare yttrat min åsigt i förevarande fråga;
och jag vågar fortfarande påstå att majsen såsom råmaterial för
bränvin bör sättas i främsta rummet och foderämne för kreatur i
andra eller kanske snarare i tionde rummet. Det är endast en före¬
vändning, som man framkastar, att majsen skulle vara så utmärkt
för ladugårdar; det är dock hufvudsakligen till bränvinsbränning, som
majs användes inom vårt land. Om det nu verkligen är så, att
majsen är det fördelaktigaste och billigaste råmaterialet för bränvin och
vi derför skola besluta tullfrihet för detta råämne, så blir då natur¬
ligtvis följden att alla, som bränna bränvin, komma att till de 16
ä 17 millioner kannor bränvin, som årligen tillverkas i landet, taga
råmaterialet från Amerika. Följden häraf måste åter ovilkorligen
blifva den, att potatisodlingen kommer att totalt upphöra i vidsträck¬
tare mån än som behöfves för hvarje hushålls behof och för fyllande
af städernas nödvändiga behof af potatis. Det kan enligt min åsigt
icke vara fördelaktigt att bränna bränvin af från andra orter im-
porteradt råämne; det kan icke befordra jordbrukets framåtgående
och icke lända landet i allmänhet till någon fördel. Man drifver
från frihandlarnes sida den satsen, att man skall köpa allting der
man får det biligast, och detta är nog godt och väl; men man skall
väl också med något betala hvad man köper, och huru detta skall
tillgå i fall man från utlandet skall köpa allt ända till råämnet för
den flod af bränvin som öfversvämmar vårt land, det är för mig
oförklarligt.
Här finnes ock en annan omständighet, som jag vill påpeka.
Om majsen kommer att fritt införas för att användas som råämne
för bränvinet, så kunna de af våra brännerier, som ligga inne i lan¬
det, skilda från kommunikationer kanske på flera mils afstånd från
jernvägar eller hamn, icke täfla med de brännerier, som äro belägna
invid kusten, och alltså genom denna ojemna täflan vederfares dessa
förra bränneriers egare en orättvisa, som kan blifva ganska stor, om
ej rent af ruinerande. Äfven detta är en sak, som torde vara att
beakta.
Här har vidare sagts, att det icke skulle vara skäl att sätta
tull på omalen majs, då icke någon tull vore åsatt malen majs eller
mjöl i allmänhet. Jag vill icke göra något yrkande härutinnan,
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
47 N:o 47,
men jag tror dock för min del att man mycket väl kan göra detta. Ang. tull
Så vidt jag kan förstå, importeras nemligen majsen nästan uteslu- nö¬
tande omalen för bränneriernas behof; och således skulle man myc- (Torts.)
ket väl kunna åsätta omalen majs, hvilken måste anses vara afsedd
endast som råämne för bränvin, en så ringa tull som den nu före¬
slagna.
Jag vill sluta med att upprepa en sak, som jag redan förut an¬
tyda och det är, att om man köper allt hvad man behöfver från ut¬
landet, så blir slutet att man icke har något att betala med, och
detta måste väl anses som ett dåligt slut.
Jag afstår emellertid från att göra något yrkande.
Herr E. G. Boström: Jag begärde ordet, när Herr Herslow
erhöll det, emedan jag antog, att han då skulle hafva något att
säga mig. Han inskränkte sig dock, så vidt jag kunde uppfatta, till
att benämna mig »den oförbrännelige motionärens).
Jag vill i afseende härå inskränka mig till att nämna, att jag
väckt min motion i alldeles tydligt uttaladt syfte att göra tull-
komiténs arbete i vidsträcktare mån till föremål för behandling i
Riksdagen än som kunnat blifva förhållandet endast med föranledande
af den Kongl. propositionen, samt att jag sjelf ingalunda kan gilla
alla de yrkanden, som till följd af motionen blifvit upptagna.
Hvad sjelfva saken angår, så vill jag jemväl fatta mig kort och
inskränker mig derför till att på de skäl Herr Per Persson anfört yrka
bifall till reservationen.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har begärt ordet för att höja
en protest mot den motivering Utskottet användt. Jag har länge
hört på diskussionen och väntat att någon dylik protest skulle fram¬
komma; men då så icke skett, ser jag mig nödsakad att yttra
några ord.
Det har så ofta talats om, när fråga varit om näringarna, att
ingen näring borde skyddas; ty, säger man, den näring, som icke
bär sig, den är icke naturlig och bör följaktligen upphöra och endast na¬
turliga näringar fortlefva. Jag har då gjort mig den frågan: hvari bestå
dessa naturliga näringar? Icke kan jordbruket vara en sådan, ty
det är gifvet att vi icke hafva samma klimatiska förhållanden och
samma naturliga förmåner, som de flesta andra länder. Och icke
heller har det kunnat vara industri i allmänhet, ty vi hafva icke
lika riklig tillgång på kapital, som andra länder o. s. v. Nu kar
emellertid Bevillnings-Utskottet kommit min tvekan i detta afseende
till hjelp, ty här få vi lära hvad som är vår naturliga näring; det
står nemligen här på 18:de sidan af Utskottets föreliggande betän¬
kande : »Efter som den för våra klimatiska förhållanden synnerligen
naturliga bränvinsbränningenD etc. Här får man således veta hvad
som är vår naturliga näring; det är att bränna bränvin och göra
pressjäst. Men efter Utskottets utlåtande kommer man ändock i
N:o 47. 48
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å någon förlägenhet om bränviusbränningen är en naturlig näring,
Majs. fy råämnet skall hemtas från Amerika, och då förefaller det mig
(Forts.) åtminstone något besynnerligt att påstå, det den skall vara en na¬
turlig näring. Är det icke en ren orimlighet att påstå, att det
skall vara naturligt att införa majs från Amerika för att bränna
bränvin och så exportera bränvinet. Yi lära nog icke kunna få
införa bränvinet tullfritt i Amerika, utan få nog betala en dryg
tull derpå, och lika litet lära vi få föra in det tullfritt i andra
länder. Alla andra näringar söka vi förqväfva utom denna brän-
vinsbränning. Den slutliga följden blir väl att vi icke få mer än
två »natuliga» näringar qvar: den första att bränna bränvin och
den andra, ja den blir väl att supa upp det. Dertill kommer det
väl slutligen.
Det är för öfrigt icke första gången som Bevillnings-Utskottet
gifvit oss prof på att bränvinsbränning är en näring, som Bevill¬
nings-Utskottet särskilt omhuldar och skyddar; men här få vi nu
se ett ytterligare bevis härpå, då Utskottet nu vill söka skydda
denna naturliga näring genom att taga bort tullen på majs. Om
vi skola föra in majs från Amerika och bränna bränvin här, och
det kan löna sig, så borde väl bränvinsbränningen vara ännu mycket
mera naturlig för Amerika; den bör vara det så mycket mera, som
jordbrukaren i Amerika icke, så vidt jag vet, tryckes af grundskatter
och indelningsverk, som här i landet kosta jordbrukaren särskildt
icke. så litet. Det är derför för oss, så vidt jag kan förstå, icke så
lätt att konkurrera med dem.
Här har mycket talats om, att majs användes till utfodring af
kreatur. Det känner jag icke till, ty något sådant förekommer icke
i min hemort. Dertill bör dock majsen väl icke hafva kunnat an¬
vändas mycket i landet, ty slår man upp tullkomiténs betänkande,
så finner man der på 128:dje sidan redogjordt för hvad som användts
till bränvinsbränning och till kreaturs utfodring. Man finner då,
att under perioden 1875—1879 något majs användts till bränvins¬
bränning, men ingen majs upptages såsom förbrukad till kreaturs
utfodring, icke en enda tunna. Nu skulle man visserligen kunna
säga, att detta betänkande icke upptager de sista åren, och seder¬
mera har ju majs kunnat till detta ändamål användas, ehuru sadant
icke finnes tillkännagifvet i tullkomiténs betänkande, då tullkomitén
icke medhunnit att göra någon utredning längre än till 1879 och
icke fått tid att fora in något mera i sitt betänkande; på 51/, år
kan man väl icke begära mer än dessa tre häften, som komitén
lemnat; att begära mer, det skulle varit orättvist.
Man skall icke lägga tull på majs, emedan man icke skall för¬
dyra förnödenhetsartiklarne för de fattige. Men hvartill skulle majs
hufvudsakligen användas? Jo, till utfodring af kreatur, säger man.
Jordbrukarne hänföras således också till de fattiga klasserna. I gar
ville man icke fördyra brödet för de fattige, och nu vill man icke
heller fördyra förnödenhetsartiklarne för den jordbrukande befolk-
49
N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
ningen. Det klokaste och i systemet nu för tiden är väl att låta
jorden ligga i träde och köpa majs för billigt pris från Amerika.
En talare påpekade, huruvida det icke skulle vara klokare hand-
ladt af jordbrukare inom Sverige att använda sin hafre till utfo¬
dring af kreatur i stället för majs. Månne icke skälet till detta
bakvända förfarande får sökas deruti, att då finge icke allt gå genom
köpmannens händer? och är det månne icke köpmannaintresset, som
drager fördelen af frihandeln och som uppehåller densamma, ty de
anse naturligtvis att lifvets förnämsta uppgift är att köpa och sälja.
Jag är icke hemmastadd i det ämnet, men det förefaller mig be¬
synnerligt att vi exportera vår hafre till England, som ligger så
mycket närmare oss än Amerika, under det att vi från detta senare
land köpa majs. Antingen äro vi icke rigtigt kloke i det fallet,
eller också äro engelsmännen ena rigtiga dummerjönsar.
Det har nästan blifvit en trosartikel, att frihandeln är det enda
saliggörande systemet inom tullagstiftningen, och det får man val
också tro numera. Att Amerika, Frankrike och Tyskland, Bismarck
inberäknad, hylla andra åsigter betyder ingenting. De begripa icke
saken, det är endast frihandlarne som begripa den.
Det är detta jag velat säga, och i synnerhet har jag velat pro¬
testera mot Utskottets påstående, att bränvinstillverkningen är vår
naturligaste näring, ehuru vi skola importera majs från Amerika för
tillverkningen. Att framställa något yrkande torde icke tjena till
mycket, ty förslaget är en fortsättning af systemet.
Herr Magni förenade sig med Herr Liss Olof Larsson.
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Po sse: Då tullfrågor
förekomma till behandling i Kamrarne, är det att vänta, att flere
talare uppträda och förklara för det första att vi lida af ett fri¬
handelssystem och för det andra att detta frihandelssystem grusat
våra näringar och allt för mycket tryckt vårt jordbruk. Jag vill
nu icke, äfven om tillfälle dertill skulle vara, inlåta mig i någon
handelspolitisk strid. Jag vill endast inskränka mig till att förklara
att, enligt min uppfattning, hos oss icke finnes något fullt tilläm-
padt frihandelssystem och att det handelssystem, som hos oss til¬
lämpas, är af den beskaffenhet, att vi dermed i de flesta fall kunna
vara tillfredsstälda, helst nu sedan genom en omsorgsfull utredning,
i hvilken så väl frihandlare som protektionister tagit del, det blif¬
vit ådagalagdt, att vårt jordbruk och våra näringar under tillämp¬
ningen af detta tullsystem på ett tillfredsställande sätt utvecklat sig
till landets gagn.
Härmed vill jag sluta de allmänna betraktelser, som jag anser
i denna sak vara alldeles tillräckliga, och öfvergå till den fråga, som
nu specielt föreligger eller den, huruvida man skall lägga tullsats på
majs eller låta denna vara få införas tullfri. Dervid ber jag få er¬
inra Kammaren om anledningen till det beslut att tullbeskatta majs,
Andra Kammarens Frat. 1882. N:o 47. 4
Ang. tull ä
Majs.
(Forts.)
N:o 47. 50
Torsdagen den 4 Maj, f. m,
Ang. tull å som vid 1880 års Riksdag fattades. Riksdagen uttalade då så tyd-
Majs. Ugt gom möjligt det skäl, hvarför Riksdagens majoritet beslutade
(Forts.) denna tull. Det yttrades nemligen: »Då majs hos oss endast högst
obetydligt användes till födoämne samt, enligt hvad Riksdagen in-
kemtat, inom vissa delar af riket, ehuru äfven detta i ringa mån,
till utfodring af kreatur, torde med säkerhet kunna antagas, att stör¬
sta delen af den betydliga importen af denna artikel åtgått till brän-
vinstillverkning.
Om, såsom Riksdagen icke håller för osannolikt, den större pris¬
billigheten hos majsen inom kortare eller längre tid komrne att ut¬
tränga användningen af potatis vid bränvinsfabrikationen, skulle,
enligt Riksdagens åsigt, ett sådant förhållande för det svenska jord¬
bruket inom vissa delar af landet medföra mycket menliga följder.
Potatisodlingens vigt för den svenska jordbruksnäringen inses
lätteligen, om man betänker, dels hvilka ofantliga qvantiteter pota¬
tis som för närvarande i och för bränvinsbränning odlas, men som
genom majsens användning såsom råämne för tillverkningen af denna
vara skulle sakna afsättning, dels ock att potatisodlingen framför
allt är för de mindre jordbrukarne af vigt, äfvensom att inom vissa
trakter af landet befolkningen, till följd af jordens beskaffenhet, är
nästan uteslutande hänvisad till odlingen af detta jordbruksalster.»
Således framgår häraf alldeles klart, att orsaken till att majs belädes
med tull var den, att Riksdagen antog att majsen användes endast
obetydligt till födoämne och icke heller särdeles betydligt till utfo¬
dring af kreatur, att majsimporten hufvudsakligen afsåge att förse
bränvinstillverkningsindustrien med råmaterial samt att, om denna
import finge fortgå utan att hejdas af tullsats, potatispriset i landet
skulle falla, så att de, som genom potatisskörd hemta största inkom¬
sterna från jordbruket, skulle lida men. Nu bör man se till om
dessa förutsättningar äro rigtiga och om det mål, som man med
majstullen åsyftat, verkligen vunnits.
Hvad först förutsättningarne beträffar, så vågar jag på det be¬
stämdaste bestrida, att utfodringen af kreatur med majs är obetydlig
i landet. Jag hörde nyss en skämtsam talare yttra, att, då i tull-
komiténs betänkande förekommer uppgift om myckenheten af den
majs, som användts vid bränvinstillverkning, deremot der saknas upp¬
lysning om huru mycket majs åtgått för utfodring af kreatur. Det
må vara att häri ligger eu brist. Men jag är nu i tillfälle att i
detta afseende meddela uppgifter. Det är nemligen fullständigt ut-
redt af Kommerskollegium, att den majs, som importerats åren 1874
—1878, utgjorde 876,222 kubikfot. Enligt uppgifter från bränvins-
kontrollbyrån användes deraf endast 626,243 kubikfot till bränvins¬
tillverkning. Det återstående, eller omkring 250,000 kubikfot, an¬
vändes således till utfodring af kreatur. (1878 hade man ännu
icke, så vidt jag känner, haft anledning experimentera med att blanda
majs i rågmjöl till bröd.) Detta var således den qvantitet majs, som,
enligt hvad som kan styrkas, användts till utfodring, innan ännu
51 N:o 47.
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
deri starka importen deraf inträffat, hvilket icke skedde förr än år
1880, då den sprang upp mycket högt och utfodringen deraf be¬
tydligt ökades.
Jag är naturligtvis icke i tillfälle att med fullt tillförlitliga
siffror kunna uppgifva, huru mycket af den majs som efteråt impor¬
terats blifvit bränd och hur mycket deraf blifvit utfodrad. Men
jag vädjar till dem som bo i mellersta och södra Sverige, der be¬
tydlig gödning af kreatur förekommer, huruvida icke hvar och eu
för sig är medveten om att under år 1880 i deras orter majs till
mycket stor mängd användts till gödning af kreatur. Det blir en
verklig lifsfråga för gödningsindustrien att dertill kunna använda
majs, sedan det förhållande inträffat, att, som vi alla känna, Dan¬
mark, på skäl som det icke tillkommer oss att bedöma, har förbjudit
import af kreatur från Sverige. Det har under föregående år icke
varit ovanligt att magra eller lialfgödda kreatur sålts till de danska
gödstallarna för att, sedan de der blifvit fullt gödda, öfverföras till
England. Då nu den danska kreatursmarknaden blifvit stängd för
oss, så återstår ingenting annat än att vi sjelfva göda våra kreatur,
Och för att kunna göra detta och se oss i stånd att på den engelska
marknaden kunna konkurrera med danskarne, som äro nog kloka
att hafva majsen tullfri, så måste äfven vi bereda tullfrihet för den¬
samma. Härmed vill jag hafva uttryckt den öfvertygelse!:!, att det
för vårt jordbruks utveckling är af vigt att majsen kan införas i
landet så billigt som möjligt.
Likasom 'förutsättningen icke var fullt rigtig, så tror jag mig
kunna säga, att det mål man eftersträfvar, nemligen att genom för¬
höjd majstull åstadkomma en prisstegring på potatis, icke heller in¬
träffat. Inom parentes vill jag påpeka, att nämnda tullförhöjning
var så stor att den blef detsamma som ett importförbud. Ty under
det att majsen år 1875 gälde 85 öre per pund, så står den i detta
ögonblick, med den obetydliga qvantitet deraf som finnes i landet,
till ett pris åt 1 krona 25 öre, och kan således i sjelfva verket icke
användas som gödningsämne. Jag påstår således, att det mål man
afsåg med höjd importtull å majs, eller att stegra priset på potatis,
icke vans. Ty det var först år 1881 som den höjda tullsatsen derå
tillämpades; och vi torde erinra oss, att priset på potatis nämnda år
icke var högre ån under de föregående åren, snarare i vissa orter
lägre än förut — åtminstone var detta fallet i den ort, der iag
hade jordbruk.
Om det nu måste erkännas, dels att majsen är af stor vigt för
det svenska jordbrukets utveckling och att dels den praktiska erfa¬
renheten har ådagalagt, att den tull som åsattes varan icke åstad¬
kommit hvad dermed afsågs, eller att få högre potatispris, så kan
jag icke inse hvarför man längre skall hålla på denna tull. Detta
sträfvande att få högt potatispris är för öfrigt, enligt min tanke, i
och för sig icke så synnerligt berömvärdt. Ty vi böra komma i håg
hvilka som lefva af denna produkt —- det är just de fattigare Idas-
Ang. lull ä
Majs.
(Fort».)
N:o 47.
52
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
Ang. tull å serna. Och det kan icke vara välbetänkt att försvåra deras lefnads-
Majs. vilkor. Man bäfvar, och det med skäl, för den stora utvandringen af
(Korts.) vg,r arbetsföra befolkning. Tro herrarne att man skall kunna få
flera menniskor att stanna qvar här, om man gör det svårt för dem
att lefva i landet. Vilja bränvinsbrännarne skydda sig emot använ¬
dandet af majs vid brännerierna i vissa derför väl belägna orter i
landet, nåväl, tagen då i öfvervägande, huruvida herrarne vilja hafva
en särskild högre skatt lagd på bränvin tillverkadt af majs och en sär¬
skild på potatisbränvin. Om något dylikt kan genomföras, kan jag
nu icke säga, ty derför behöfvas säkert ganska vidlyftiga undersök¬
ningar; men, låter det sig göra, är det nog ett praktiskt sätt, som
ovilkorligen för till målet. Efter allt hvad erfarenheten visat, är det
icke tillfredsställande att såsom frågan nu står lägga tull på majs.
Jag hemställer vördsamt att Kammaren ville lemna bifall till
hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Herr A. Svensson i Lösen: Jag hade ämnat att helt och
hållet instämma med min granne Herr Pehr Pehrsson, ty jag delar
fullkomligt hans uppfattning; men jag har begärt ordet emedan
här har tillkommit ett skäl, som förekommer mig synnerligen vig¬
tig! och talande för bibehållande af tullen på majs. Vi hafva nem¬
ligen i år antagit en ny bränvinstillverkningslag, och ibland denna
lags bestämmelser förekommer äfven en, hvarigenom nederlagsrätten
blifvit betydligt utsträckt, ja till och med afsedd att räcka under
flera år. Följden häraf blir, att större delen af dessa nederlag
komma att upprättas i sjöstäderna. Om nu den amerikanska maj¬
sen får införas tullfritt, är det min öfvertygelse att det icke kom¬
mer att dröja länge förr än, till följd af kostnaderna för transporten
af den för brännerierna behöfliga majs, brännerierna flyttas till stä¬
derna, hvaraf åter följden blir, att potatisodlingen på landsbygden
kommer att betydligt minskas. Detta är ett skäl, som för mig är
mycket talande och som föranleder mig att yrka bifall till den vid
punkten afgifna reservationen.
Hans Excellens Herr Statsministern nämnde något om att man
möjligtvis skulle kunna få en särskild skatt på majsbränvin. Kan
man lösa frågan på det sättet, så att den majs som begagnas till
bränvinsbränning, får särskild beskattning, så vore detta ett särde¬
les lyckligt sätt att ordna denna sak. Men då något sådant förslag
nu icke föreligger, anhåller jag emellertid att få vidhålla mitt yr¬
kande om bifall till reservationen.
Herr Sam. Johnson: Jag har endast begärt ordet för att
lemna några upplysningar från den ort jag tillhör och skall icke
vid denna sena timme länge upptaga Kammarens tid. I min hem¬
ort har icke begagnats så litet majs till utfodring af gödboskap.
Nästan hvarje landtbrukare, så väl större som mindre, bland mina
grannar har begagnat majs dertill; men samtlige hafva kommit
Torsdagen den 4 Maj, f. m.
53
N:o 47.
till den öfvertygelsen att de gjort förlust derpå. Vi komma der¬
före icke att för framtiden dertill använda majs. Jag har velat
upplysa dem af herrarne, som icke försökt det, om detta resultat
och att vi åtminstone icke spunnit silke på försöket. Beträffande
införsel af majs för bränvinsbränningsindustrien, tror jag icke heller
att majsen kan vara till stort gagn. För jästberedningen deremot
tror jag att majsen nära nog är oumbärlig. Då uppstår naturligt¬
vis den frågan, huruvida jästfabrikationen i vårt land eger den be¬
tydelse, att man endast för dess skull borde söka göra införsel af
majs tullfri. För min del tror jag det, men bar intet yrkande att
framställa, då det tyckes vara utan betydelse och tiden nu är långt
framskriden.
Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de gjorda
yrkandena gåfvos propositioner så väl på bifall till Utskottets hem¬
ställan som ock å afslag derå och antagande i stället af reservan-
ternes ifrågavarande förslag; och fann Herr Talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begär¬
des och företogs, enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet bemstält i 27:de
punkten af Betänkandet N:o 10,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej.
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets föreva¬
rande hemställan, beslutat, att artikeln Majs, omalen eller malen,
skall åsättas en införseltull af 1 öre per kilogram.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 90 Ja mot 82 Nej;
hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Den vidare föredragningen af Bevillnings-Utskottets föreliggande
betänkande uppsköts till kl. 7 e. m., då detta sammanträde kom¬
mer att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter klockan
Yi 4 e. m.
In fidem:
II. A. Kolmodin.
Ang. tull å
Majs.
(Forts*)
Andra Kammarens Prat. 1882. N:o 47.
5