RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Andra Kammaren. N:o 46.
Onsdagen den 3 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ I-
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började föredragnin¬
gen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10, angående tullbevill-
ningen; hvarvid i ordningen förekom
Punkten 9.
För åstadkommande af följdrigtighet i afseende å tullbehandlin- Angående
gen af likartade varor, hade Utskottet i denna punkt hemstält, att tullbehand-
efter tarifnumret 90 (Celluloid, arbetad, ej specificerad) måtte in- Celluloid^
flyta en anmärkning af följande innehåll:
“Afdrag i vigten göres ej för fodral, askar, papper eller dylikt
omslag, hvari arbeten af celluloid inkomma, eller för kartor, hvarå de
äro uppfästade.“
Sedan denna hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Söderström, som anförde: Artikeln Celluloid är i och för
sig en småsak och huruvida tull skall betalas eller icke för de askar, *
hvaruti den införes, är en ännu större småsak. Jag vill emellertid
anföra det följande såsom ett bevis på att, då man söker att beskatta
lyxartiklar, man vanligen misslyckas.
Arbeten af celluloid hafva hittills förtullats såsom slöjdalster med
10 procent af värdet. De simplaste arbeten af detta ämne, jag kän¬
ner till, ega ett värde af 40 kronor per kilogram och skulle således
den föreslagna tullen af 80 öre utgöra endast 2 procent och således
innebära en icke oväsentlig nedsättning. Jag kan icke finna detta
vara lämpligt, och tager mig derföre friheten yrka afslag å nu före¬
dragna punkt.
Medan jag har ordet, vill jag begagna tillfället att yttra några
ord om den på flere ställen i tulltaxan intagna bestämmelsen, att de
askar, papper, fodral och dylikt, hvaruti en vara inkommer, skola
Andra Kammarens Prot. 1882. N:o 46. 1
No 46.
2
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tullbehand-
Ungen af
Celluloid.
(Forts.)
vägas tillika med varan och betala samma tull som denna. Detta
påhitt har tillkommit i vårt land ehuru det icke är alldeles nytt. Vi
hafva tillämpat det redan i några år, men dock endast å några få ar¬
tiklar. Man började med knappar, och derom är icke annat än godt
att säga. Knappar, bijouterivaror och dylikt äro nemligen svåra att
för tarans utrönande frånskilja från de kartor, hvarå en sådan ar¬
tikel är uppfästad, och tarans inräknande kan således lända till eu
lättnad vid tullbehandlingen. Tullen på knappar och bijouterivaror är
dessutom icke hög. Vid hvarje ny redaktion af tulltaxan hafva stän¬
digt tillkommit flere och flere artiklar, vid hvilka detta förfarande
blifvit infördt. När man således ständigt ökar de artiklars antal, der
omslaget drager samma tull som sjelfva varan, det är att inslå på en
väg, som jag icke tror vara riktig, utan till och med vådlig. Förde-
larne, som uppgifvits från tulltjenstemännens sida, skulle ligga i tids¬
vinst vid tullbehandlingen. Jag kan dock icke ingå på, att någon
fördel härigenom vinnes. Ehuru jag i trettio år varit med om att
låta förtulla varor, inlagda i dylik emballage, har jag dock ej funnit att
några obehag genom tidsutdrägt eller tvister uppstått till följd af em¬
ballagets särskilda vägande, på sätt tulltjenstemännen antagit. Möj¬
ligen kan också bakom ligga den tanken, att genom det nya systemet
uppkomme en tullförhöjning, och jag vill icke bestrida, att så är, men
förhöjningen är dock mycket oviss, ty konkurrensen importörerna emel¬
lan kan leda derhän, att till emballage användes i stället för karton¬
ger tunnare papper, då vinsten blir imaginär. Deremot medtör det
nya systemet många olägenheter. En ligger deri, att tullförhöjningen
träffar de respektive artiklarne så ojemnt; på en sak kan det blifva
2 å 3 procent, men på andra 28 till 50 procent af varans värde. Jag
skall be att få något klargöra hvad detta betyder. Då emballaget
väger 25 procent af varans vigt, så är det ju detsamma som en tull¬
förhöjning med | del och, då den väger 50 procent, detsamma som
att för varan betala dubbel tull. Vidare kan en köpman, då han får
prof sig tillskickade, vid kalkylerna för sina beställningar bestämma
varans värde och tull, men icke kartongens. Och skulle det^ blifva
mode att intaga varan i tunnare papper, så kommer varan, då den
kommer till minuthandlaren, att förfaras, eller ock måste nya karton¬
ger anskaffas, hvilket allt blir ett stort trassel. Den största olägen¬
heten ligger dock deri, att, då man icke behöfver taga upp varan ur
kartongerna för att efterse hvad taran gör, kommer man kanske mån¬
gen gång att underlåta att undersöka hvad kartongerna innehålla.
På detta sätt har man ju ingen säkerhet, att icke t, ex. såsom bom-
ullsvantar komme att förtullas sådana af siden eller halfsiden, i stället
för bomullssammet sidensammet, i stället för borstar med träskaft så¬
dana med benskaft o. s. v. Sådant kan inträffa, då det ej är något
särskildt intresse att öppna emballaget. Om vi höjde tullen på dessa
varor, gjorde vi köpmännen en mycket större tjenst än genom att nu
komma med ett sådant tillägg som detta, att kartongens vigt skall
inberäknas vid förtullningen. På artiklarne vantar och strumpor kom¬
mer för vissa sorter tullen att härigenom fördubblas. Och då man
nedsatt tullen på handskar, som är eu dyrbarare vara, vore det väl
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
3
N:o 46.
ej rimligt att höja tullen på vantar, som är billigare. Vidare kom¬
mer bestämmelsen att hårdt träffa kläden och ylleväfnader, som redan
nu draga orimligt hög tull, i synnerhet de grafva klädena, hvilken
tull nu kommer att ytterligare höjas genom den bestämmelsen att
brädena, på hvilka de äro upprullade och emballaget af papp och pap¬
per, i hvilka de äro inslagne, skola vägas och samma tull derför be¬
talas som för klädet. Det finnes icke något lands tulltaxa, der sådana
bestämmelser äro stadgade, men deremot innehålla de flesta länders
taxor, hvaribland Tysklands, ett uttryckligt stadgande att endast va¬
rans nettovigt skall å dylika varar läggas till grund för tullafgiftens
beräkning och att således afdrag skall ske för sådant emballage som
det nu i fråga.
Jag anhåller således, Herr Talman, om afslag å denna punkt,
såväl hvad angår sjelfva tullsatsen å celluloid, som således komme att
förtullas hädanefter som hittills med 10 procent af värdet, som ock å
det föreslagna tillägget.
Herr Lönegren: I fråga om den förra delen af Herr Söderströms
anförande vill jag upplysa, att celluloiden hittills förtullats oarbetad
såsom kemiska preparat mot 5 procent af värdet och arbetad såsom
slöjdvaror mot 10 procent af värdet. Då tullkomitén hade denna
fråga under öfverläggning beslöt man föreslå, att celluloid, oarbetad,
skulle såsom råmaterial blifva tullfri, lika med andra råämnen, och
att varan, arbetad, i likhet med flertalet andra arbetade varor, skulle
förtullas efter vigt. Man vill nemligen så mycket som möjligt komma
från värdeförtullningar i syfte att inkommande varor må erhålla lika
tullbehandling vid alla tullplatser. Skall en inkommande vara för¬
tullas efter värdet, uppstår stor olägenhet deraf, att, som man vet,
värdet uppgifves olika på olika ställen; man har tyvärr många exem¬
pel på, att fakturorna icke äro att lita på. Celluloidarbeten äro i
vissa fall närmast jemförliga med bijouterier, och derför har tullkomi¬
tén föreslagit, att tullen på denna vara skulle blifva lika med tullen
på bijouterier och etuier, hvilken tullsats Kongl. Maj:t på grund af
traktaten med Frankrike föreslagit till 80 öre per kilo. Importen af
celluloid är obetydlig, så att det ligger föga vigt på, hvilken tull der¬
på bestämmes. Men det är enligt min uppfattning af vigt, att tullen
på varan blifver lika, hvar helst den förtullas; och det blir den, om
förtullningen sker efter vigt och icke efter värde.
Hvad beträffar andra delen af Herr Söderströms anförande, ber
jag få säga, att metoden att vid förtullning inräkna askar, pappers¬
omslag med mera i tullvigten icke är något nytt i vår tulltaxa. Den
har tvärtom tillämpats i många år. Luktvatten, essencer och poma-
dor hafva länge förtullats efter bruttovigt och sedermera har vid 1880
års riksdag blifvit bestämdt, att tullen på en betydlig mängd artiklar
skulle efter samma grunder beräknas. Det förslag, som nu föreligger
innebär en ännu större utsträckning i användningen af denna metod,
i syfte dels att underlätta och påskynda expeditionen i packhusen,
dels att förekomma anledningar till klagomål och tvister emellan
tjenstemännen och köpmännen, som annars lätteligen rörande tara-
Angående
tullbehand-
lingen af
Celluloid.
(Forts.)
M:o 46.
4
Onsdagen den 8 Maj, e. m.
Angående
tullbehand¬
lingen af
Celluloid.
(Forts.)
afdraget uppkomma, och dels och framför allt att åstadkomma lika
tullbehandling öfver allt inom riket. Och dessa omständigheter äro
enligt min åsigt af så stor vigt, att för dem små betänkligheter i
annat hänseende måste vika. För en del artiklar, som alltid före¬
komma i samma emballage, såsom flaskor, burkar eller lerkärl, har
föreslagits tullnedsättning i proportion mot den förut medgifna taxan.
Jag kan dock icke förneka, att en tullförhöjning stundom kan genom
bruttovigtens införande inträffa, men tullkomitén har trott, och säker¬
ligen med fullt skäl, att importörerna, som äro vana att rätta sig
efter olika förhållanden, äfven i detta fall skola göra det, och så
ställa sina reqvisitioner, att de få varan till ungefär samma tull
som hittills. Erfarenheten under sista åren har visat, att så torde
blifva förhållandet; och jag har bort åt flera importörer i Stockholm,
att de redan, med anledning af nu föreslagna förändringar i tulltaxan
för framtiden bestält sina varor så, att endast en obetydlig förhöjning
i tullen kan uppstå derigenom, att tara ej vidare beräknas. Att för¬
tullning efter bruttovigt skulle, såsom Herr Söderström påstod, vara
en nyhet för Sverige och ej tillämpas i något annat land eger icke
grund. Äfven i Tyskland och flera andra länder beräknas varans
tull i många fall efter bruttovigten; och denna metod begagnas der i
ännu större utsträckning än här föreslagits.
Jag vet väl, att det här agiterats mycket för att få bort brutto¬
beräkningen å manufakturvaror in. m. och jag tror mig icke gå grann-
lagenheten för nära, om jag omnämner, att importörer i Göteborg till
ordföranden i Bevillnings-Utskottets tullafdelning ingifvit en petition
derom, att förhållandet i detta fall skulle få förblifva vid det gamla.
De dervid uppgifna tarorna hafva varit dels rigtiga, dels öfver-
drifna. Man har t. ex. uppgifvit, att taran på ylievaror kunde uppgå
till 10 procent, och detta förnekas ej. Jag vet, att den kan gå ännu
högre. Men jag är öfvertygad, att, om bruttovigtsbestämmelsen in¬
kommer i tulltaxan, importörerna skola taga in varan, inlagd pa annat
sätt än nu, och så att den icke blifver i någon väsentlig mån högre
beskattad än nu är förhållandet. I fråga om ylleväfnader vill jag
tillägga, att denna bestämmelse icke egentligen rör sådana, som äro
föremål för tillverkning inom landet, utan hufvudsakligen tunnare
tyger, som användas till fruntimmerskläder; i afseende på valkade
tyger spelar den ingen rol. Petionärerna uppgifva äfven, att taran
på bomullsväfnader skulle vara 8 procent. Men det bestrider jag,
ty dessa väfnader inkomma i allmänhet utan inlägg och pappersom¬
slag. Taran på dem är således i regeln ingen, eller högst obetydlig.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Söderström: Den ärade talaren på norrköpingsbänken
yttrade först, att det var för att ersätta värdetullarne med vigttullar,
som man föreslagit denna förändring. Man ser, hvart det bär att
ersätta en värdetull med en vigttull. Man tror sig skaffa staten in¬
komster dermed; men resultatet blir ofta motsatsen.
Han yttrade vidare, att man icke kunde lita på fakturorna, och
att fall förekommit, då de varit falska. Men hvarföre kan man icke
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
5
N:o 46.
lita på fakturorna? Jo derföre, att man icke gjort någonting för att
kontrollera deras rigtighet. Man har i vårt land aldrig gjort det
ringaste försök att med hjelp af lag och förordning införa någon sådan
kontroll; det har aldrig funnits något äfventyr stadgadt för afgifvande
af en falsk faktura, ty man har icke ens tänkt på det. Den paragraf
i taxeunderrättelserna, som handlar om förtullning efter värde, är 30
—40 år gammal; under hela denna tid har den fått stå qvar oför¬
ändrad. Och i denna paragraf står icke att man skall visa en faktura,
utan der står blott att man skall visa en faktura, så vidt så ske kan.
Det finnes, som sagdt, icke något äfventyr om man icke företer
faktura och ännu mindre något äfventyr, om fakturan icke är rigtig
utan man afgifver en falsk deklaration af värdet. Om man försöker
lagstifta i denna väg, så tror jag att vårt folk har så mycken rätts¬
känsla och icke är så fallet för bedrägerier, att man icke kan få fram
det rätta värdet. Det bör så mycket mindre vara omöjligt, som vår
förtullning efter värdetullen icke hos oss öfverstiger 10 procent.
Den enda möjligheten att få en rättvis och billig tullbeskattning
på industriartiklar är att ålägga dem värdetull. Också se vi att de
förnämsta främmande länder använda dylika tullar. Så har t. ex.
Amerika en fullt systematiskt genomförd tullbeskattning efter värdet
på allting annat än kaffe, oljor och dylika artiklar, som icke hafva
ett varierande värde; allting annat, som har ett varierande värde,
förtullas efter värdet. Belgien har blott värdetullar, Holland har ock
infört dem. Frankrike har haft värdetullar, men gått ifrån detta
beskattniugssystem.
Detta har anförts som ett exempel och bevis på att värdetullar
icke äro lämpliga. Ja, det vore mycket att säga om den saken, men
icke ligger i denna omständighet något bevis på att värdetullar icke
äro lämpliga. I Frankrike råda beträffande varuimporten helt andra
förhållanden än hos oss I Frankrike är det utländingen, som im¬
porterar varorna; den franske köpmannen sitter hemma i sitt hus och
låter varorna föras till sig, men så är icke förhållandet hos oss. Här
i Sverige är det vi sjelfva, som importera. I våra såväl större som
mindre städer hafva tullförvaltarne mycket väl reda på de personer,
som äro importörer och kunna temligen lätt om dem erhålla känne¬
dom. Jag tror derföre att det icke går så lätt hos oss för importören
att komma fram med falska fakturor.
Här har vidare ordats om de tvister, som genom olika mening
om taraberäkningen skulle uppkomma mellan tulltjenstemännen och
importörerne. Det är en sak, som jag icke tror på. I 30 år har
jag varit importör här, men aldrig har jag råkat ut för någon dylik
tvist. 1 verkligheten går det till på det sättet att de detaljhandlare,
eller mindre handlande, som importera varor af ett eller annat slag,
räkna alls icke efter hvad taran i sjelfva verket bör utgöra. De äro
derföre nöjda med hvad tullförvaltaren i det hänseendet bestämmer.
De större importörerne åter skicka i 49 fall af 50 en bokhållare eller
ett ombud till tullen och denne låter sig nästan alltid nöja med hvad
tullförvaltaren efter ögonmärke eller vana i liknande fall bestämmer.
Frågas det om de äro nöjda, så svaras antingen ja eller nej; och
Angående
t,ullbehand-
lingen af
Gelloluid.
(Forts.)
N:o 46.
6
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tullbehand¬
lingen af
Ceiloluid.
(Forts.)
svaras nej, då heter det blott, ni får väga efter sjelf, men någon tvist
behöfver icke uppkomma. Luktvatten, pomada och dylikt hafva nu i
20 år förtullats på annat sätt; men det är en sak, som icke kau
hjelpas, ty man kan icke peta ut pomadan och väga enbart flaskorna.
Men med papper, askar och kartonger och dylikt är det icke så, ty
det är egentligen icke mer än för 5 år sedan, som man börjat systema¬
tiskt genomföra det nu gällande tullbeskattningssättet.
Man har sagt att i Tyskland icke finnes någon tara. I instruk¬
tionen till den tyska tulltaxan står dock skrifvet, att askar, emballage
och alla dylika saker icke skola beräknas som tullbart gods, utan
endast sjelf va varan. Vissa varor skola visserligen vägas brutto, men
det är endast grafva varor, som komma in i balar, t. ex. grafva
färgstofter och dylikt, som kosta mycket litet, sällan mera än B pfen-
nige per kilogram i tull. Då är också taran icke af någon betydelse,
och det skulle vara svårare och mera kostsamt att störta varan än
hvad hela saken är värd. Förhållandet med taraberäkningen i Frank¬
rike för närvarande känner jag som sagdt icke fullkomligt till, och
vill derföre icke derom yttra något.
Herr Hedlund: Efter som här blifvit fråga om tara, vill jag
nämna några ord.
Jag hade tänkt mig begära att få denna punkt uppskjuten, till
dess vi komme till den sista punkten i betänkandet, på det att man
då skulle kunna komma i tillfälle att göra yrkande på de förändringar
i tulltaxan i allmänhet, som man kunde finna vara lämpliga; men då
jag hör att Kammaren redan fattat beslut i fråga om föredragningen,
så torde detta icke gå för sig. Jag tror icke heller att det kan vara
så farligt för de förändringar man kan önska, enär hvad Utskottet
velat vinna, endast afser tullbehandling af “likartade varor“, hvadan
ett bifall till denna punkt icke torde vara af någon större betydelse;
och jag vill derför afstå från att härutinnan göra något yrkande.
Men jag anser mig dock böra ännu en gång upprepa, hvad som redan
.af den förste talaren påpekats, att det icke kan vara principielt rigtigt
att för omslag och emballage fastställa samma tull som för sjelfva
varorna. Om man t. ex. har faststält en tull på lack af 47 öre per
kilogram — jag tror att tullen på lack uppgår till detta belopp —
så kan det väl icke vara meningen, att det papper eller det omslag,
hvari lacket införas, också skall draga en tull af 47 öre. Om man
åsätter eu tull af 47 öre per kilogram å konfityrer, så kan det väl
icke vara rigtigt att för de burkar, hvari de införas, äfven om dessa
äro simpla lerburkar, skall betalas lika mycket i tull som för sjelfva
innanmätet. Då i sådana fall höljets eller kärlets vigt utgör hälften
af hela bruttovigten, ökar detta tullen på sjelfva varan med hundra
procent. Om man ville vara upprigtig, borde man väl hellre säga
rent ut, att tullen på dessa varor icke skall utgå efter 47 öre, utan
efter 94 öre. Man invänder, att tullen å varan i verkligheten endast
är 47 öre; men då importörerne icke kunna få borttaga burkarna eller
flaskorna, som äro nödvändiga för att förvara dessa artiklar, men måste
betala lika mycket till för dem i tull, så måtte väl hvar och en
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
7
N:o 46.
inse, att det är ett origtigt förtullningssystem. Det är väl sant, att
det är beqvämt för tullförvaltningen att slippa besväret att särskildt
väga varorna och särskildt omslaget, men vi skola väl icke inrätta en
så vigtig affär för staten som vår tulluppbörd uteslutande med hänsyn
till tullförvaltarnes beqvämlighet.
Jag vet väl, att det är svårt att få en ändring i hvad Kongl.
Maj:t och Bevillnings-Utskottet föreslagit, men jag anser, att man icke
bör låta en framställning, som är principielt origtig, framgå utan
någon gensaga. Jag gör icke något yrkande vid denna punkt; men
jag skall be att få hafva det öppet för mig att, när vi komma till
den näst sista punkten, få begära de ändringar i tulltaxan, som uti
nu ifrågavarande hänseende kunna anses nödiga.
Herr E. G- Boström: Jag ger den siste talaren fullt rätt deri,
att man vid bestämmandet af tullsatser icke skall se på tulltjenste-
männens beqvämlighet, utan frågan är endast, huru man skall kunna
åstadkomma en rättvis tullbeskattning på den ena eller andra varan.
Men å andra sidan hafva vi öfver 100 tullplatser med en mängd
tjenstemän med mer eller mindre vana vid tullbehandlingen, med mer
eller mindre rigtig varukännedom, och herrarna kunna väl tänka sig,
till hvilka orimligheter det leder, när, såsom Herr Söderström för¬
menade, taran skulle bestämmas efter de olika tulltjenstemännens upp¬
fattning eller tycke.
Herr Söderström talade om, att i Tyskland tullen alltid beräkna¬
des efter nettovigt. Om man ser efter i den tyska tulltaxan, och jag
har den här i min hand, skall man finna, att tullen beräknas efter
bruttovigt, när sådant i taxan är uttryckligen föreskrifvet, och det är
det i flertalet fall, äfvensom när tullen ej öfverstiger sex mark per
100 kilogram.
Af tyska tulltaxan synes att tara afdrages endast för yttre em¬
ballaget såsom fat, kistor m. in., och när här är bestämdt, att varan
skall förtullas efter brutto vigt, medräknas i vigten endast det närmaste
emballaget såsom askar, pappersomslag och dylikt, men ej det yttre,
för hvilket afdrag medgifves. Jag anhåller för min del om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Lönegren: Jag är med afseende på de upplysningar, jag
ville lemna Herr Söderström, rörande den tyska tulltaxan, förekom¬
men af Herr Boström. I nämnda taxa står det uttryckligen, huru
det skall gå till vid beräkningen af taran; samt att det inre em¬
ballaget af kartonger, askar, pappersomslag, flaskor, bleckkärl, krus
och burkar äfvensom trästycken och papp, kring hvilka tyger, band
m. m. äro rullade, skall ingå i tullvigten; för gods, som ej drager
mera än 6 mark för 100 kilogram i tull, beräknas ej afdragen för
ytteremballaget.
Med anledning af Herr Söderströms yttrande i öfrigt vill jag
gifva tillkänna, att jag på det lifligaste kommer att protestera mot
värdetullar på alla vigtigare importartiklar. Jag vet af många års
•erfarenhet, huru det i sådant fall skulle komma att gå till, och jag
Angående
tullbehand-
lingen af
Celloluid.
(Forts.)
N:o 46.
8
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
liMbehand-
Ungen af
Cellöluid.
(Forts.)
är öfvertygad om, att ifall värdetullar skulle tillämpas på större ar¬
tiklar, sådant skulle komma att framkalla många bedrägerier; det vore
att gynna den orättrådige köpmannen på den ärliges bekostnad, och
för en sådan lagstiftning bör hvar och en rygga tillbaka.
Mot hvad Herr Hedlund yttrade, att bruttoberäkningen skulle
tillkommit för att bereda tulltjenstemännen mera beqvämlighet, får
jag äfven på det högsta protestera. Orsaken, hvarför tullen på en del
varor skulle beräknas efter bruttovigt, finnes angifven i tullkomiténs
betänkande; och der talas icke om, att stadgandet afser tulltjenste-
männens beqvämlighet, utan der säges uttryckligen att det tillkommit
för trafikanternas skull, för att underlätta och påskynda expeditioner
af varorna, för att förekomma de många tvister mellan köpmännen,
och tulltjenstemännen, som rörande taraberäkningen uppstå, och hvar¬
om närmare upplysning kan erhållas i tullstyrelsen, samt för att
åstadkomma att enahanda varor vid de många tullplatserna inom ri¬
ket blifva lika tullbeskattade.
Herr Söderström: Såsom en talare nämnde, lär man väl icke
kunna vinna ändamålet, om man icke ser efter, hvad askarna eller
omslaget innehålla, utan endast väger dem, utan att de öppnas. Det var
det jag anförde som den största olägenheten, att vissa slag af gods,
askar och emballage skola inräknas i vigten, och att tulltjensteman-
nen icke hädanefter skall vara tvungen att för uträknande af tull-
vigten öppna askar och omslag. Detta är en mycket större våda, än om
den ene tullförvaltaren skulle beräkna en procent högre tull, den andre
en procent lägre än den rigtiga.
Hvad talaren på uplandsbänken anförde, att i Tyskland vigten
för vissa varor beräknas brutto, men att icke andra varor vägdes
brutto än vissa grofva varor, för hvilka tullen utgör högst sex pfen-
nige per kilogram, d. v. s. ungefär ol öre per kilogram, är nog rigtigt,
men i den instruktion, som följer med tyska tulltaxan, står uttryck¬
ligen, att i alla de fall, der icke är föreskrifvet, att vigten beräknas
brutto, der skall tullen för varan beräknas efter netto vigt.
Herr Lönegren: Det sista yttrandet af Herr Söderström för-
tjenar knappast att besvaras, ty jag är öfvertygad om, att alla inom
denna Kammare lätteligen inse, att en tullbehandling omöjligen kan
försiggå på det sätt, Herr Söderström insinuerar. Naturligtvis måste¬
omslagen alltid öppnas; så att tulltjentemannen kan öfvertyga sig om,
hvad det är, som skall tullbehandlas, ty först derefter kan han be¬
stämma den tillämpliga tullsatsen, väga och attestera varan och un¬
dersöka om emballaget är tullpligtigt eller tullfritt gods. Jag är också
fullt öfvertygad om, att hvarje tulltjensteman hädanefter såsom hit¬
tills kommer att noga undersöka till tullbehandling angifna varor,,
innan han rubricerar och afväger dem.
Det af Herr Söderström anförda skälet förtjena!- efter min åsigt.
icke alls något afseende.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
9
N:o 46.
Härmed var öfverläggningen slutad. Uppå derom af Herr Tal¬
mannen gifna särskilda propositioner godkände Kammaren dels hvad
Kongl. Maj:t i fråga om tull å artikeln Celluloid föreslagit och dels
Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan om tillägg till ifråga¬
varande tariffnummer.
Punkten 10.
Med afslag å Friherre Klinckowströms ofvan omförmälda motion,
N:o 3, i den del, hvarom denna punkt handlade, biföll Kammaren
hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
Punkten 11.
Uti Herr Jöns Rundbäcks förut nämnda motion N:o 84 var före¬
slaget, att Frukter och Bär samt Grönsaker, ej specifierade, friska,
skulle åsättas en införseltull af 10 öre per kilogram.
Utskottet hade hemstält, att Herr Rundbäcks motion i denna del
icke måtte af Riksdagen godkännas.
Motionären J. Rundbäck yttrade: Jag har redan vid en före¬
gående punkt gifvit tillkänna hvarför jag i allmänhet önskar åtmin¬
stone något skydd för svenska trädgårds- och bättre jordbruksalster;
och det är derför att det fordras mycket mera arbete och kostnad
att frambringa dylika alster än att frambringa säd och dylikt. Ar¬
tikeln, som vid tredje punkten var före, var visserligen icke af den
beskaffenhet att vid bestämmande af tull derpå borde fästas någon
synnerlig vigt; men med föreliggande artikel är förhållandet helt
annorlunda. Af friska grönsaker, frukter och bär infördes enligt Kom-
merskollegii berättelse under år 1880 1,193 centner, representerande
ett värde af 83,000 kronor. Man kan måhända tycka att detta icke
är någon betydande summa, men det är i sanning icke heller någon
liten sådan; och den är i alla fall tillräcklig för att visa att eu be¬
tydlig täflan på detta område eger rum, och den visar också, enligt
mitt förmenande, att denna odlingsgren i vårt land allt mer och mer
försvåras. Det är en egenhet med dessa trädgårdsprodukter och det
är att transportskostnaderna spela en stor roll, då det gäller att af¬
sätta desamma. Transporten sjöledes är både den billigaste och
bästa, emedan dessa varor då taga den minsta skada. Den är be¬
tydligt billigare än jernvägs- för att nu icke tala om landsvägstrans¬
port.
Nu föra ångbåtar eller till och med segelfartyg dessa varor till
Göteborg och Stockholm; och de föras dit från Tyskland eller Schles¬
wig—Holstein på detta sätt vida billigare och bättre än om de skulle
forslas från mellersta Sverige till samma orter å lands- eller jernväg.
Jag anser således, att man icke med fördel kan t. ex. sända dessa
varor från Göteborg till Stockholm med jernväg, utan man måste söka
få dem befordrade sjöledes, om man skall kunna göra ens någon för-
Angående
tullbehand¬
lingen af
Celluloid.
(Forts.)
Angående
tall å Fruk¬
ter, Bär och
Grönsaker.
N:o 46.
10
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull å Fruk¬
ter, Bär och
Grönsaker.
(Forts.)
tjenst derpå. Hvad konkurrensen i dylika fall gör skall jag be att få
påvisa. Jag läste nyligen ett i Göteborgs Handels- och Sjöfartstid¬
ning intaget utdrag ur ett bref från London, dateradt den 5 sistlidne
April, hvari bland annat omtalades att man kunde transportera hvete
från Boston till Liverpool för ett pris af endast 7 öre per svensk
tunna. För detta pris fraktas på våra jernvägar en tunna hvete en¬
dast en mil. Hå man nu kan få en tunna hvete från Boston till
Liverpool för detta billiga pris, så kan man väl tänka sig att kost¬
naden för samma varas transport från Amerika till Sverige icke kom¬
mer att blifva mycket dyrare; och deraf synes hvad konkurrensen och
sjöfartstransporten kan göra, då man kan få varor hit från Amerika
för billigare pris än med jernväg från Gnesta till Stockholm eller från
Falköping till Göteborg. Då man nu vet att i Amerika icke finnas några
grundskatter och att klimatet och jordmånen der äro mycket gyn-
samma, men vi deremot fortfarande stå nedtryckta af skatter, så att
t. ex. en trädgårdsmästare hos oss får betala 10 ä 20 procent af sin
inkomst till staten och kommunen, vill man dock att alla jordbruks-
alster, som inkomma från utlandet, skola undgå all tullbeskattning.
Man kan sälja grönsaker i Göteborg eller Stockholm, hvilka varor
införts utan att derför erlagts ett öre till svenska statskassan; men
om vi skulle försöka att till utlandet införa frukter och bär eller
grönsaker, finge vi nog se hvad det kostade.
Dessa omständigheter göra att jag för min del anser denna gren
af Sveriges jordbruk vara missgynnad. Vi jordbrukare kunna icke
producera denna vara eller någon annan utan att derför nödgas betala
stora skatter. Tag derföre bort dessa bestämmelser om grundskatter
etc. och jag skall icke vidare vara protektionist hvad jordbruket angår.
Laga att Sveriges jordbrukare få producera i vårt hårda klimat
trädgårds- och jordbruksalster skattefritt! Men det vill man icke,
utan man drifver hellre genom dylika bestämmelser folket öfver till
Amerika. På samma sätt behandlar man i Sverige allt hvad som
produceras; det måste draga stora skatter; men det, som köpes från
utlandet, får komma in skatte- eller tullfritt. Nu kan man kanske
säga, att dessa varor draga skatt i eget land. Ja, visserligen! Men
är det utlandet som underhåller våra samhällsnyttiga inrättningar
såsom våra skolor o. s. v. eller vår krigsmakt till lands och vatten,
som vi nödgas betala till af fruktan att man skall anfalla oss? Hvad
är det väl som hos oss utgör värnepligt? Månne det är utländingen?
Vid 1880 års riksdag visade eu motionär, att humla kunde med
fördel odlas i vårt land, men för att detta skulle kunna gå för sig,
ansåg man ett skydd för denna odling vara nödig. Riksdagen och
särskildt Bevillnings-Utskottet voro då äfven nog högsinnade och rätt¬
visa att bestämma ett dylikt skyld; men nu, när det är fråga om
andra jordbruksalster än humla, hvilka likväl kräfva en likartad sköt¬
sel och en fullt lika högt kultiverad jordmån, då är man icke lika
villig eller insigtsfull att värna om denna odling.
Vid nästa punkt i Utskottets betänkande, der det är fråga om en
ännu långt vigtigare artikel, än den, hvarom här är fråga, skall jag
taga mig friheten att än vidare belysa den betydelse för vårt land,
Onsdagen den 3 Maj, e. in.
11
N:o 46.
som denna fråga eger. Den rörer ett förhållande, som förr eller senare
ovilkorligen måste uppmärksammas och som slutligen måste genom-
drifvas och den skall intilldess återkomma år ifrån år, riksdag efter
riksdag. Går den icke igenom denna gång, så skall den genomföras
en annan. Vill man motsätta sig mitt förslag eller bevisa dess olämp¬
lighet, så bör man åtminstone derför anföra bättre skäl än Herr Olof
Jonsson, som, då det var fråga om min framställning i tredje punkten
icke alls yttrade sig i sak, utan hufvudsakligen sysselsatte sig med mig
personligen. Jag kan dock försäkra honom att jag varit jordbrukare
under längre tid än han; i min ort, ja endast på Hisingen, produce¬
ras helt säkert mera trädgårdsalster än i hela Helsingland, och vill
han hafva lök på laxen, så kan jag stå honom till tjenst med det
äfven.
Herr Talman, jag yrkar bifall till min motion.
Vidare anfördes ej. Kammaren afslog motionen i förevarande
del samt godkände i stället hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.
I punkten 12 hade Utskottet utlåtit sig öfver den del af Herr
J. Rundbäcks merberörda motion, hvari var föreslaget, att artikeln
Frö, andra slag, ej specificerade, måtte åsättas följande tullsatser,
nemligen:
För blomster- och trädgårdsfrö ....................... 50 öre
„ hamp- och linfrö ........................... ...... 10 „
„ kål-, hvitbets-, rot-, rof- och rapsatfrö ......... ... 15 „
„ klöfver- och gräsfrö, alla slag ..... ............... 10 „
allt per kilogram.
Och hade Utskottet hemstält, att Herr Rundbäcks ifrågavarande
framställning måtte lemnas utan afseende.
«*
I anledning af denna hemställan anförde:
Herr J. Rundbäck: Vid denna punkt ber jag att ytterligare
för en stund få upptaga Kammarens tid. Hvad här afses angår nem¬
ligen den vigtigaste och mest omfattande delen af min motion. Jag
ber t. ex. att få påpeka, att af de sorters frö, hvarom här är fråga,
infördes under år 1880 för 3,351,000 kronor. Importen af denna
vara är således ingen småsak; frö är en af våra största importartik¬
lar och denna artikel är så beskaffad, att jag i visst fall skulle anse
det lända till största nytta för landet, om frö, ehuru en nödvändig¬
hetsvara, belädes med importförbud. Om jag icke misstager mig, är
i Tyskland import af amerikanskt klöfverfrö för närvarande förbjuden
på grund just af det myckna ogräs, som deri befinnes och dess öm¬
tålighet för klimatet. Jag skall be, att med några uppgifter få
styrka att en myckenhet ogräs ofta finnes i utländska frösorter.
Uti en årsberättelse från kemiska stationen för södra Kalmar län och
Blekinge för år 1879 säges t. ex. om rödklöfverfrö: “hvad angår frö¬
ens tyngd, befans ständigt det i Sverige skördade fröet långt tyngre
Angående
tull å Fruk¬
ter., Bär och
Grönsaker.
(Forts.)
Angående
tull å Frön.
NiO 46.
12
Onsdagen den 3 Maj, e. ro.
Angående an det utländska, som bekant, en egenskap, som ger det nordiska fröet
tull å Frön. högre värde än det från sydligare trakter1*. Derefter talas om
(Forts.) flere frösorter, bland annat om linfrö, hvaraf fyra sorter blifvit un¬
dersökta: “det renaste fröet beräknades per skålpund innehålla 6,000 frön
af Spergula maxima, 5,200 af Lolium lineola, 2,250 af Cuscuta epi-
linum o. s. v. Det orenaste åter 19,100 frön af Chenopodium album,
13,700 af Spergula maxima, 10,000 af Cumelina sativa o. s. v.“ Vi¬
dare yttras att de senare årens erfarenhet icke visat någon väsentlig
förändring i fröens beskaffenhet. Dock säges i den åberopade berät¬
telsen: “De under året till undersökning inlemnade prof af ^sädes¬
frö hafva i allmänhet visat en bättre qvalitet än de, som undersökts
under föregående år“. Jag ber ytterligare att få nämna, att enligt
de upplysningar, jag erhållit från Markfrökontoret i Köpenhamn, anser
man i Danmark 30 å 40 frö af klöfversnärjan uti ett skålpund klöf¬
verfrö vara tillräckligt för att med klöfversnärja betacka det klöf—
verstycke, som med ett dylikt qvantum frö kan besås, och det finnes
och säljes klöfverfrö, som innehåller per skålpund ända till en tredje¬
del snärjklöfverfrö eller i stället för 30 å 40 stycken ända till 30 å
40,000 dylika frön per skålpund. Vidare talas i sagda årsberättelse om
stenskärfvor. Jag har från Stockholm, från en verklig auktoritet,
hvars namn jag dock icke vill nämna, hört, att det mycket ofta skall
förekomma sandblandningar i från utlandet inkommet klöfverfrö; och
i Tyskland, der man har särskilda maskiner för att behandla kisel-
sanden, som är ämnad att inblandas i fröet, kallas ett sådant till—
vägagående icke förfalskning, utan att “modifiera “ priset å fröet.
När sedan detta “modifierade“ klöfverfrö införts till Sverige, kan det
naturligtvis säljas till ett pris, som mycket understiger en naturlig och
god vara; men hvad värde har denna kiselsand, hvilka skördar vän¬
tar man af den och huru kan en redbar täflan ega rum gentemot ett
sådant tillvägagående?
Jag har ytterligare hört uttalas från Halland af en framstående
frökontrollör, att vid undersökning af svenska och främmande im¬
porterade frön klöfversnärjan förekommit i 27 stycken, af omkring
ett och ett hälft hundradetal prof. Af dessa innehöll ett prof 6,600 dy¬
lika frön per skålpund. Andra höllo respektive 4,284, 1,370,1,320 styc¬
ken frön, 12 prof innehöllo mellan 100 och 1,000 stycken cuscuta-
frön, allt per skålpund; de svenska profven voro emellertid fria från-
detta ogräsfrö. Till samma kontrollör inlemnades under namn af
“luddtåtel" ett prof å ett från en firma i Köpenhamn inkommet parti
gräsfrö; vid undersökning befans detsamma utgöra blott de frånhar-
pade agnarne från något fröparti. Det bestod nemligen af 88, i pro¬
cent agnar och blott 1,8 procent grobart frö (dessutom förekom deri
4,5 procent raygräs samt 5,6 procent icke grobart frö). Ett annat
parti luddtåtel, som troligen vuxit å mossjord, var till utseendet rent.
och vackert, men ej fullmoget, så att blott T-j ö procent voro grobara.
Ett parti Afla ccespitosa höll blott 1 procent bruksvärde. Anse nu
herrarne verkligen att det icke vore skäl att förhindra ett sådant
“skoj". Jag erkänner väl att med denna tullsats icke mycket skall
kunna uträttas, ty den är för ringa; men om man betänker huru
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
13
N:o 46,
många millioner, som nu förloras genom användande af dåligt och
förfalskadt utsädesfrö, så torde det vara skäl att åtminstone söka
gorå något. Herrarne kunna möjligen erinra, att man icke bör köpa
det dåliga fröet; men dervid vill jag anmärka att det är mycket
svårt att skilja förfalskadt frö från oförfalskadt och att en stor del
af det frö, som utbjudes i handeln, icke är så beskaffad! som det ut-
gifves vara.
Att det nordiska utsädesfröet är bättre än det från sydligare
länder är för öfrigt allmänt erkändt och påvisadt och härför hafva
vi icke eu svensk, utan en utländing, Professor Schybeler i Kristiania,
att tacka, som allra först vid ett landtbruksmöte i Göteborg offent¬
liggjorde resultatet af de storartade kulturförsök, som af honom blif¬
va gjorda ända upp till Lofoten och derigenom fullkomligt visat att
det nordiska fröet är icke blott bättre utan äfven grobarare än det
från andra trakter. Utländingarne erkänna detta också, och de köpa
en högst betydlig mängd utsädesfrö från oss och sälja i stället till
oss sitt dåliga frö. Skulle det nu icke vara skäl att lägga tull på
detta dåliga frö, som folket icke kan skilja från det goda fröet och
hvars spridning man icke på annat sätt kan hindra, tv det finnes så
många, som se på priset och tro på de uppgifter, som förekomma i
de prospekter, som kringsändas och der intyg lemnas om att fröet är
kontrolleradt. Förhållandet är nemligen att dessa frihandlare, som
öfverallt kringskicka dessa prospekter, låta kanske undersöka ett frö-
prof, som befinnes något så när godt, och derom skaffa de sig intyg;
men det frö, som sedan af dem levereras, det är oftast helt annor¬
lunda. Det är min lifligaste öfvertygelse att Kammaren skall behjerta
dessa omständigheter.
Jag vill här icke ingå i någon granskning af Utskottets ringa
motivering. Utskottet har egentligen icke gifvit något skäl alls, utan
blott hänvisat till de skäl, som finnas anförda vid 2:dra punkten, som
handlar om sidenband, men hvad klöfverfrö och sidenband hafva
med hvarandra att skaffa, det kan väl endast Utskottet utreda. Vi¬
dare underrättar Utskottet Kammaren om en högst märklig sak, nem¬
ligen att frön användas af trädgårdsodlare och landtbrukare. Ja, det
lär väl icke kunna förnekas; ty utom kanariefrön, som användas af
foglar, lär det väl vara landtbrukarne, som begagna frön; men det
visar huru litet Utskottet tror att folk är hemma i saken, då det
anser sig behöfva upplysa om att klöfverfrö användes af landtbrukare.
Som sagdt, jag anser denna fråga vara af mycket stor betydelse
och af den vigt för landet, att jag hoppas och tror att Kammaren
skall bifalla det förslag, som jag i min motion tagit mig friheten att
framställa.
Herr Hedlund: Då Utskottet säger att frön egentligen komma
trädgårdsodlare och jordbrukare till godo, är det väl endast för att
i detta hänseende lemna motionären en liten upplysning; tv Utskottet
både svårt att föreställa sig att någon, som vill bevaka jordbrukets
intresse, skulle vilja föreslå en tull på utsädesartiklar. Utskottet kunde
väl ej föreställa sig annat, än att ett sådant förslag komme från nå-
Angäende
tull å Frön
(Forts.)
N:o 46.
14
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående gon, som icke rigtigt kände till våra jordbruksförhållanden. Af sådan
tull å Frön. anledning var det väl som Utskottet lemnade denna upplysning, hvil-
(Forts.) ken motionären med harm tillbakavisat. Jag tror dock att Utskottet
hade goda skäl för att lemna honom denna upplysning. Det är nem¬
ligen, som jag sagt, här fråga om huruvida de svenska jordbrukare och
trädgårdsodlare, som behöfva utsäde, skola betala skatt lör detta ut¬
säde eller icke. Nu säger man: vi hafva ju sjelfva ett tillräckligt
godt utsäde; det utländska är deremot ytterst dåligt. Men då svarar
jag som jordbrukare: välan, då köper jag icke det utländska, utan
jag köper det goda inhemska. Då invänder man åter: men du är en
oförståndig man, som köper detta billiga sämre utländska frö framför
de inhemska. Jag anhåller att få vara oförståndig, svarar jag och
utan förmynderskap af vare sig Riksdagen eller någon annan. Är jag
då verkligen så oförståndig, att jag icke tager den vara, som är för
min kultur fördelaktigast, så må detta oförstånd vara min egen sak.
Motionären har nu som förut icke ens skyggat tillbaka för att
mot vissa namngifna nationer utslunga beskyllningar för förfalskningar,
likasom han låtit Kammaren veta, att det vore frihandlarne, som i all¬
mänhet ginge bedrägligt och samvetslöst tillväga. En sådan ankla¬
gelse från detta håll kunna de senare nog bära, men det är icke
sagdt att Kammaren lika obetingadt går in derpå. Hvad förfalskning
af frösorter angår, så kan den ega rum lika bra i Sverige som ut¬
landet, likaväl af protektionister som af frihandlare; jag tror icke vi
hafva någon anledning att utpeka den ene mera än den andre.
De anmärkningar man gjort emot frösorterna hafva sin grund
deri, att fröna vid rengöringen blifvit behäftade med några orena
ämnen. Jag vill med anledning deraf omnämna att på vestkusten har
man bildat ett sällskap för fröodling, till hvars främjande jag är glad
att hafva kunnat i någon mån medverka. Sällskapet afser att genom
eu större enighet emellan jordbrukarne och genom en noggrann kon¬
troll förebygga att fröodlarne och säljaren göra sig saker till att sända
ut i marknaden en mindre god, d. v. s. en mindre ren vara. Det är
icke alla, som hafva reda på och förstånd till att afgöra den ena
eller andra frösortens qvalitet. Derför har man bildat denna förening:
för att häfda det till sin natur goda svenka fröets anseende och göra
detta frö till en lönande exportartikel.
Huru skall man vidare bära sig åt under de år, då man icke får nå¬
gon grobar fröskörd i vårt eget land? Och det finnes år, då denna frö¬
skörd varit ganska ringa, särdeles då skörden blifvit skadad af regn.
Då är det temligen ovisst huruvida våra egna tillgångar skulle vara
tillräckliga att förse våra jordbrukare med det frö, de behöfde. Jag
har hört kunniga jordbrukare säga, att om de t. ex. i fjor icke fått
köpa frösorter från utlandet, så hade de varit illa deran. Icke heller
skall man väl genom en tullsats åstadkomma en kontroll; dertill fin¬
nas andra medel. Då man nu känner till de förfalskningar, för hvilka
de olika fröslagen äro utsatta, men dessa förfalskningar äro svåra att
upptäcka, så hafva hushållningssällskapen uppfört stationer för verk¬
ställande af analyser och noggranna undersökningar af fröen; deri-
15
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
genom förekommes de dåliga fröens, de inhemska såväl som de ut¬
ländska, spridande bland allmänheten.
Den ärade talaren yttrade sjelf att det skulle vara af ringa ver¬
kan af få tull på de olika frösorterna, och deri har han fullkomligt
rätt. Tullen skulle icke hafva någon annan verkan än att den svenske
jordbrukaren finge betala fröet något högre. Häri kan visserligen icke
ligga någon särdeles stor fara; men icke kan det vara rigtigt att, när
man talar om att jordbruket redan förut mer än tillräckligt är ned¬
tryckt af indirekta skatter, man skall pålägga vårt utsäde en ny in¬
direkt skatt, som, om den också icke är så tung, dock måste vara
principielt orimlig.
yrkar bifall till Utskottets hemställan och afslag å motionen.
Herr Olof Jonsson: Om motionären i sina öfriga förslag egent¬
ligen berört bagatellsaker, så är förhållandet dock icke detta här; ty
den tullsats, som han här föreslår och hvilken han sjelf anser såsom
en obetydlighet, spelar verkligen icke någon obetydlig roll. Tullen
skulle nemligen efter importen af linfrö år 1880 uppgå till cirka
400,000 kronor samt af klöfver- och annat gräsfrö till 120,000 kronor.
Skulle således motionären tro att här endast är fråga om småsaker,
så misstager han sig ganska mycket. Om han deremot skulle hafva
för afsigt att genom den föreslagna tullsatsen söka helt och hållet
utestänga import af utsädesfrö, så vill jag hemställa till honom huru
Sveriges jordbrukare skulle kunnat reda sig utan en sådan import
under föregående året, då vår egen fröskörd var så dålig, att den icke
fylde mer än af landets behof.
Man har i allmänhet sagt, att man skall belägga en vara med
tull, för att icke billiga och dåliga varor må produceras, och man tror
att tullsatsen skulle kunna verka derhän, att det producerades ärliga
och goda varor, som förtjena att betalas högt. Men tror verkligen
motionären att en tullsats på utländskt frö skulle verka i detta syfte?
Kan man icke hellre antaga att om utländingen nu, såsom motionären
sagt, inblandar jord och sten i fröet, så skulle han komma att inblanda
ännu mera af dessa saker i det frö, som han, om en tull åsättes,
skall sälja i Sverige, just till följd deraf, att han tror att den tullsats,
som lägges på importen, drabbar honom och icke oss. För min del
kan jag icke finna att man genom tullsatsen kan vinna målet att ute¬
stänga en dålig vara. Det återstår således endast såsom ett sista
skäl för motionärens förslag, att han vill söka skaffa statsverket större
inkomster. Men i så fall tror jag att han icke kunnat välja någon
olämpligare vara än den ifrågavarande, som är af särdeles stor vigt
och betydelse för landets jordbrukande befolkning. I anledning af
hans kontrovers i öfrigt med mig har jag ingenting att säga, utan
lemnar denna åsido.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr J. Rundbäck: Man har sagt att, då man fordrar tull å
någon artikel, ändamålet dermed skulle vara att bereda statsverket
N:o 46,
Angående
tull & Frön.
(Forts.)
N:0 48. 16 Onsdagen den S Maj. e. m.
Angående ökade inkomster. Nej, visst icke. Men om skyddstull åsättes vissa
Ml å Från. varor_ t. ex. just deu artikel, som nu är i fråga, skulle man kunna
(Forts.) producera en massa varor kär i landet, som vi nu köpa af utländingen.
Här är blott föreslagen en ringa tullsats. Det är icke fråga om, så¬
som Herr Olof Jonsson i Hof yttrat, att förskaffa genom denna tull
större inkomster åt staten.
Jag kar redan visat, att Sveriges jordbrukare under är 1880 köpt
utländskt frö för öfver 3,300,000 kronor och det är naturligt att
efter förlidet års klena fröskörd ock usla bergning jordbrukarne nas-
stan uteslutande vant hänvisade till den utländska marknaden för att
fylla sitt behof af utsädesfrö. Men märkvärdigt är att priset å ut¬
ländskt frö år 1880 stälde sig betydligt lägre än nu. Jag bar sjelf
köpt frö från utlandet, och fått betala detta frö dubbelt högre i år,
än år 18S0, fastän varan varit mycket sämre. Om vi nu skulle åsätta
klöfver- och gräsfrö en tull af 10 öre per kilogram, så kan en dylik
ringa tullsats icke hafva någon inverkan på fröpriset, som böjt sig
60 å 50 procent. Jag vill söka åstadkomma att man inom landet
producerar frö. Vilja Sveriges jordbrukare, såsom Herr Hedlund sagt,
icke köpa deraf, så blir detta deras ensak.
Herr Hedlund bar påstått, att jag slungat ut beskyllningar mot
andra länder för förfalskningar. Jag har icke slungat ut några sådana
mot en hel nation: men jag bar visat genom de årsberättelser, som
jag citerat, flera exempel på att fröförfalskningar i utlandet verkligen
förekommit. Man bar erfarenhet af att bland frö inblandats kisel
och varan sedermera sålts för, såsom man kallat, modifieradt pris.
Jag hoppas att bedrägeriets ande icke måtte hafva så utbredt sig
bland Sveriges folk, att den härvidlag kan vara af någon betydenhet;
men skulle man i nu förevarande afseende blifva utsatt för ett be¬
drägeri, så vore det ju mycket lättare att komma åt bedragaren, då
han funnes i landet, äu att kunna lagföra t. ex. en amerikansk per¬
son eller firma.
En bekant sak är att det amerikanska klöfverfroet ar uppblan-
dadt med ogräs. Men det är icke nog med att ogräset förstör fröe^>
utan det är ganska svårt att utrota ett sådant skadligt utsäde. För
öfrigt är det icke förenligt med god kultur af jorden att odla klöfver-
frö, emedan en god klöfverskörd mattar jorden, och jag känner jord-
egare, som derföre till och med förbjuda sina arrendatorer att odla
klöfverfrö till större belopp än som är nödvändigt för att tillfreds¬
ställa behofvet af utsädesfrö. Herr Hedlund har sagt här en gång i
fjor, att det bästa vi kunna göra är att odla hafre. Jag ber dock fa
fästa uppmärksamheten på att hafreodlingen, om den ock i början
ger ganska god inkomst, dock slutligen, äfven den, betydligt utmattar
jorden, och således ej heller är förenlig med god jordkultur.
Beträffande frörensningen, så verkställes denna nu mera temligen
allmänt bland våra jordbrukare; äfven de mindre af dem hafva van¬
ligtvis en rensningsmaskin, ehuru icke af det slag som begagnas vid
frökontrollanstalterna, hvilkas dyrhet icke medgifver annat än de större
egendomsegarne att förskaffa sig dem.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
17
N:o 46.
Herr Liss Olof Larsson: Det är vågadtatt uppträda efter den
grundliga afbasning, som Herr J. Rundbäck nu erhållit af sina motstån¬
dare, då jag kommer att tala till fördel för hans förslag, men jag vill
dock yttra några ord. Om Herr Rundbäck ur sitt förslag uteslöte hvad
som rör tull å blomsterfrö äfvensom å linfrö, så skulle måhända hans
förslag blifva mildare bemött och detsamma hafva bättre utsigt till fram¬
gång, än hvad nu är fallet. För min del instämmer jag fullkomligt
deri, i hvad det afser tull å klöfver- och gräsfrö. Härvid ber jag på
'förhand få förklara, att jag icke odlar dessa frösorter, utan sjelf år¬
ligen får köpa dem. I år har jag till och med måst köpa sådant frö
två särskilda gånger, emedan det jag köpte första gången var odugligt.
Man säger, att det skulle blifva så betungande för jordbrukaren, om
man lade tull på klöfver- och gräsfrö. Det måste jag bestrida. Ty
bättre är det att få betala litet mer på en gång och få en god vara
än att behöfva köpa varan två gånger och ändock få den som icke
duger.
Vidare påstås det, att fröen utan synnerligt besvär kunna under¬
sökas till sin beskaffenhet. Detta är dock lättare sagdt än gjordt, i
synnerhet hvad angår de mindre jordbrukarne. I Dalarne har man
måst upprätta en frökontrollanstalt, emedan man der år efter år gjort
förluster genom användande af odugligt frö; och dessa förluster in¬
skränka sig icke blott till förlusten af de för dess inköp använda
penningarne, utan hvad värre är, jordbrukaren går derjemte miste om
sjelfva grödan; och det är en förlust som icke är så lätt ersatt.
Jag ber att få uppläsa några ord ur en Kopparbergs läns hus¬
hållningssällskaps kungörelse i detta ämne. Der heter det: “Som frö¬
undersökningar vid länets frökontrollstation gifvit vid handen, att en
stor del af det rödklöfver- och timotejfrö, som under innevarande år
hållits och hålles till salu inom länet, varit af amerikansk härkomst,
hvilket varit fallet äfven med en del frö, som blifvit vid annan frö¬
kontrollstation undersökt och plomberadt, utan att fröets amerikanska
härkomst blifvit i plomberingsattesten omnämd, så har Förvaltnings¬
utskottet, enär amerikanskt frö med skäl anses odugligt till utsäde
här i landet, der de deraf uppltomna plantor högst sällan uthärda
vinterkölden etc.“ Nu har man måst vidtaga åtgärder till förekom¬
mande af de olägenheter, som äro förenade med användandet af detta
odugliga frö, som öfversvämmar landet. Jag frågar om det under så¬
dana förhållanden kan anses obilligt att begära tull å det utländska
fröet, allrahelst som det svenska fröet, enligt hvad ju allmänt erkännes,
är af den bästa beskaffenhet.
Men, invänder man, hvarifrån erhålla frön, om man icke hemtar
utsäde dertill från utlandet? Till svar härå ber jag få erinra, att om
den svenska jordbrukaren hade utsigt att få sälja frön inom landet
utan att behöfva konkurrera med den amerikanska varan, så skulle
här nog alstras tillräckligt åt denna produkt för att fylla det svenska
jordbrukets behof deraf. Må vara, att den inhemska varan komme
att ställa sig något dyrare än den utländska. Men alltid vore det väl
bättre att få en god vara, än att behöfva dragas med den odugliga
amerikanska som nu får tullfritt införas. Visserligen gror det ameri-
Andra Kammarens Prof. 1882 N:o 46. 2
Angående
tull å Frön.
(Forts.)
N:o 46.
18
'Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull & Frön.
(Forts.)
kanska fröet samma år som det sås, men under vintern går det uty
och således förloras den gröda som man beräknat af det utsådda fröet.
Jag tror således att man icke skulle göra jordbrukaren någon
skada, åtminstone icke de jordbrukare, som producera frö, och ännu
mindre dem som icke producera denna vara, genom den af mig önskade
tullen. Jag har hört sägas att i frökontrollanstalten i Falun två
tredje-delar af det till profning dit inlemnade fröt befunnits vara odug¬
ligt i det närmaste; man får visserligen det utländska fröet något
billigare än det inländska; men man löper i förra fallet den risken
att blifva utan gröda, och hvad det betyder, känna nog många bland
oss. Jag skall alltså för min del yrka bifall till Herr Rundbäcks motion
i hvad densamma rörer “klöfver- och gräsfrö, alla slag", men hvad de-
andra sorterna beträffar, så kunna vi gerna låta dem vara tullfria —
i synnerhet blomsterfrö, till tröst och hugnad för Bevillnings-Utskottets-
majoritet.
Häruti instämde Herrar Carl Johansson, E. Olsson och J. Anders¬
son i Baltorp.
Herr Hedin: Jag skall naturligtvis icke yttra mig om behofvet
af tull på frö, utan endast anhålla att få gorå en anmärkning om
tvistefröet mellan de båda ärade talarne på Göteborgs- och Bohusläns
bänken. Om den talare från Göteborgs- och Bohuslän, som sist hade
ordet, yttrat sig med någon skärpa mot den utländska förfalsknings-
industrien, så tror jag icke att han sagt något mera än hvad han
ganska väl kan stå för. För att styrka detta vill jag blott hänvisa
den ärade talare, som sitter ytterst till venster på göteborgsbänken,.
till den uti Tyskland på 1870-talet utkomna förordning, som legaliserar
tillverkning af giftiga tapeter, afsedda för export.
Herr C. A. Larsson: Jag begärde ordet egentligen för att hem¬
ställa till min vän Jöns Rundbäck, huruvida han ansåg oss använda
tiden väl, då vi sysselsatte oss med sådana långrandiga diskussioner,
som man här i en och annan fråga fått höra. Icke kunna vi väl tro,
att våra landtbrukare äro så fåkunnige, att de kunna vilja pålägga sig
en hög skatt, för att kunna förskaffa sig en sådan nödvändighetsvara
som utsädesfrö för gräsväxten. Icke heller kan det vara skäl att
hålla några långa tal för sina enskilda åsigter i frågan; men enligt
min tanke åtminstone skulle vi jordbrukare hafva stält oss ganska klent
och haft svårt att i år få något utsädesfrö, annat än från utlandet, då
vi veta att på de flesta orter i vårt land lemnade fjorårets skörd icke
till utsäde användbart gräsfrö.
Jag hemställer att vi måtte bifalla, hvad Utskottet föreslagit i
denna punkt.
Herr Magnusson förenade sig med Herr C. A. Larsson.
Grefve Björnstjerna: Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma med den siste värde talaren; men jag tillåter mig dock
N:o 46.
Onsdagen den 3 Maj,
19
att med några ord upptaga till besvarande talarens på dalabänken
yttrande.
. ,Jag liemställer till den ärade talaren sjelf, huru det skulle gått
i k>aiarne i år, om der icke funnits tillgång på utländskt klöfver- och
grasfro till utsäde. Fröskörden i fjor slog i hela Sverige komplett
tel. Da landet således icke sjelft kunde producera nödigt utsäde, måste
man ju kopa. Månne det då för landtbrukaren hade varit så, synner¬
ligt förmånligt, om han för det frö, han måste köpa, nödgats betala
mera an dittills till följd af tullsats på varan. Jag vill vidare fråga
om det dåliga utländska frö talaren omtalat blifvit bättre, om man
iagt 5 ore i tull derpå. För min del tror jag det icke. Då intet
annat tro fans att tillgå, förmodar jag äfven att det utländska fröet
\ alla *al var välkommet, huru dåligt det än befans vara. Så länge
n! -är ett *aktum> att vi icke inom landet kunna producera
det klöfverfrö som behöfves, torde det för landtbrukaren vara af största
vigt att erhålla denna vara utifrån för så billigt pris som modigt.
kunder *cke att svenska fröet i allmänhet är bättre än det
utländska, derom råder icke något» tvekan, men innan vi deraf kunna
producera tillräckligt, finnes i min tanke intet skäl att lägga tull å
det utländska. öö
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr J. Rundback; Då hamp- och linfrö begagnas till fabri¬
cerande åt oljor och här finnas personer, som anse att man icke bör
halva tull på oljor eller på de ämnen af hvilka de frambringas och
som följaktligen icke heller vilja rösta för tull på de andra frösorterna,
emedan tull på frö åt hampa och lin äfven är ifrågasatt, så får jag
återtaga förslaget om tull på dessa båda frösorter, men vidhåller mitt
yrkande om tull på alla andra i momentet omförmälda frösorter. Dessa
sistnämnda _ sorter kan jag icke skilja åt, ty hvad jag har föreslagit
ajser just i främsta rummet blomster- och kolfrön m. m., af hvilka
vi ofta få de sämsta sorterna och de som allraminst lämpa sig för
oss, men af hvilka allra största delen kan odlas lika bra inom landet
Det ar dessa frösorters beskaffenhet som gjort det nödvändigt att
förebygga att sådan dålighet icke kommer in i landet. Det är såsom
Herr Lass Olof Larsson säde: den största förlusten är icke det pen-
ningbelopp som man utan nytta fått utgifva för det dåliga fröt, utan
den ligger deruti, att man icke kan i tid veta, om fröet går till, i*följd
hvaråt man utan sin vetskap får missväxt; skadan kan således blifva
ganska stor, hvilket icke kan inträffa, om man sår svenskt frö.
Herr Cail Anders Larsson får ursäkta, att jag än en gång begärde
0 Jag tror visserligen att han är mera road, när han får tala
sjelf än när han hör på andra, och detta nöje vill jag icke missunna
honom. Men _ det kan han väl finna, att det är ett fullkomligt miss¬
förstånd af min mening, då han säger att jag skulle vilja lägga en ny
skatt på jordbruket. DO J
Med undantag för frö af hampa och lin anhåller jag om bifall
till mitt förslag i öfrigt.
Angående
tull å Frön.
(Forts.)
N:o 46.
20
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Herr E. G. Boström: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
dl å Frön. derpå, att det icke endast är lin- och hampfro som ar föremal tor
(Forts-> oljefabrikationen i vårt land. Det är äfven förhållandet med rof och
rapsatfrö, hvaraf den vanliga lysoljan beredes.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen pro¬
positioner såväl på bifall till Kongl. Maj:ts förslag i förevarande ämne
som ock på de olika yrkanden, hvilka under öfverläggningen blifvit
framstälda af Herr Liss Olof Larsson och af Herr Jons Rundback i
dennes senaste anförande; och fann Herr Talmannen den forstnamnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. ^Votering begaides
samt företogs, sedan till kontraproposition antagits Herr Diss Olol
Larssons yrkande, enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så
lydande voteringsproposition:
Den som, i fråga om Bevillnings-Utskottets i 12:te punkten af
Betänkandet N:o 10 gjorda hemställan, vill bifalla i of®ran(^dt SH°
hvad Kongl. Maj:t angående tull å artikeln ‘fro , andra slag, under
rubriknumret 128 i tulltaxan föreslagit, röstar,
Den, det. ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren godkänt den af Kongl. Maj:t rörande
omförmälda artikel föreslagna lydelse af tulltaxan^ med.den förändring
deri, som af Herr Liss Olof Larsson under öfverläggningen påyrkats.
Omröstningen visade 124 ja mot 72 nej; hvadan Kammaren be-
slutit i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehall.
Punkten 13.
För Garn, bomulls-, enkelt eller dubbleradt, i härfvor eller å
Angående , ,• säväi 0färgadt som färgadt eller tryckt, alla slag, hade åt
“ ■* “”'».“Ä nedsättning i tnllsntserna, fflr det. otog^e
från 19 till 15 öre, och för det färgade eller tryckta från 88 till
öre, allt per kilogram.
Deremot hade Herr K G. Boström i sin förut omnämnda motion
yrkat, att nu gällande tullsatser å bomullsgarn måtte bibehållas.
Utskottet, som i förevarande punkt yttrat sig öfver berörda fram¬
ställningar, hade i anledning af desamma hemstalt, att Riksdagen måt e
godkänna hvad Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit.
Enligt anteckning å Betänkandet var reservation mot nämnda
21
N:o 46.
Onsdagen den 3 Maj, e. in.
hemställan inom Utskottet anmäld af Herrar E. G. Boström, Reuter- Angående
svärd, //. Fock, J. N. Boström, Svensson och Lönegren, hvilka för sin tulL^rn'
del tillstyrkt bibehållandet af gällande tullsatser å ifrågavarande ar¬
tikel.
Ordet lemnades till
Herr Eken man, som yttrade: Jag hade knappt ämnat att un¬
der behandlingen af dessa tullfrågor besvära Kammaren med något
yttrande, och då jag nu, på grund af särskilda omständigheter, för-
anledes att uppträda, skall jag fatta mig så kort det är mig möjligt.
Bevillnings-Utskottet säger i nu föredragna 13 punkten, att, “då emeller¬
tid tullsatserna å åtskilliga slag af bomullsväfnader blifvit genom den
nya handelstraktaten med Frankrike nedsatta, fordrar en billig hän¬
syn till bomullsväfverierna, att en motsvarande jemkning i tullen på
bomullsgarn medgifves“. Detta är det enda argument Utskottet anför
till stöd för den föreslagna tullned sättningen. Nu har jag i dag fått
bref från en af de största väfverifabrikanterna i min hemort, som
säger att han icke kan finna det b omulls väfverifabrikationen skulle
hafva någon synnerlig fördel af denna tullnedsättning, emedan vid
garnets inköpande priset på detsamma regleras genom den inhemska
konkurrensen emellan spinnerierna och derigenom i allmänhet ställer
sig tillräckligt lågt, att väfnadsfabrikanterna dermed äro belåtna.
Samma åsigt delas af min kamrat på elfsborgsbänken, represen¬
tanten för Marks härad, och jag skulle för min del finna det höge¬
ligen önskvärdt, om Kammaren skänkte någon uppmärksamhet deråt;
ty om det nu är så att bomullsväfverifabrikationen icke kommer att
hafva något gagn deraf, att tullen på bomullsgarnet nedsättes, och
man derjemte är berättigad att förmoda det spinneriernas försäljning
inom landet komme att minskas genom en sådan tullnedsättning, så
qvarstår det ju att denna är för spinnerierna rent af skadlig och att
den fördel, som den skulle bereda väfverierna, är minst sagdt proble¬
matisk. Om denna uppfattning är rigtig, så och då Bevillnings-
Utskottet icke anfört något som helst skäl utom detta för den före¬
slagna tullnedsättningen, vill jag hoppas, att Kammaren åtminstone
skall finna befogadt det yrkande, som jag härmed tillåter mig att göra
eller att nu gällande tullsatser å bomullsgarn må bibehållas.
Jag anhåller. Herr Talman, om proposition å detta mitt yrkande.
Herr Hedlund: Den siste talaren har framhållit att nedsättning
i tullen å bomullsgarn hade ingen betydelse för bomullsväfverierna.
Jag vill icke tvista med honom härom i fråga om fabrikanterna, men
vill påpeka att denna nedsättning betyder mycket för befolkningen i
öfrigt; ty det finnes många andra som väfva än just bomullsväfs-
fabrikanterna. Man bör taga hänsyn till dem, som hafva väfstolar i
sina egna hem; och för dem är det icke en obetydlighet att kunna å
bomullsgarnet erhålla en nedsättning med 50 öre per bundt. För att
få köpa garnet för detta billigare pris underkasta de sig kanske icke
sällan att gå ganska långa vägar.
N:o 46.
22
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull a, Garn.
(Forts.)
Jag har I min reservation framlagt uträkningar, som ovedersägli¬
gen ådagalägga, att det nuvarande tullskyddet å bomullsgarn uppgår
— äfven när skyddet hålles inom gränsen af de 8 örena — till hela
det belopp, som arbetslönerna vid bomullsspinnerierna betinga.
'Jag skall bedja att de, som hafva någon anmärkning att anföra
emot denna min beräkning, må framställa densamma; ty jag vill icke
vilseleda någon, utan endast åberopa mig på faktiskt rigtiga ut¬
räkningar. För min del kan jag icke finna annat än att dessa mina
uträkningar äro så beskaffade; och då det ur dem framgår att all¬
mänheten i Sverige får betala en tull, motsvarande allt hvad i arbets¬
löner vid bomullsspinnerierna utbetalas, så synes mig detta vara en
alltför stark tull i protektionistiskt syfte. För min del tror jag att
man bör gå vida längre i tullnedsättningen än Utskottet gjort. När
vårt grannland Norge nöjer sig med en tull å bomullsgarn af 2 §- öre
per skålpund, så synes det mig som om vi kunde nöja oss med något
mindre tull per kilogram än Utskottet föreslagit. Jag hade tänkt, att
om någon ville framställa yrkande om att bibehålla de gamla tull¬
satserna, så skulle jag för min del yrkat en nedsättning till 10 å 12
öre per kilo, endast för att pröfva, hvilkendera tullsatsen skulle
vara mera gagnelig enligt Kammarens åsigt. Jag har likväl afstått
derifrån, ty jag är icke en vän af många voteringar; och jag har gjort
det äfven af det skäl, att det skulle kunna hända att det en gång
blefve nödvändigt att öka beskattningen, då ju bomullen blefve ett
ganska godt skatteobjekt. Ty vill man vidhålla principen om en högre
tullsats på bomullsgarn, så måste man också i sin ordning lägga tull
på sjelfva bomullen, och då skall det blifva intressant att se, hvilket-
dera fabrikanterna föredraga. På denna grund vill jag för min del
för det närvarande inskränka mig till att hålla på det förslag, som i
Utskottets betänkande framställes. Då den siste talaren nu anmärkte,
att enligt de upplysningar, som han fått från väfveri fabrikanter, eu
förhöjning i tullen å bomullsgarn icke skulle för dessa senare hafva
någonting att betyda, så vill jag deremot upplysa att, då jag för några
få år sedan talade med en skicklig bomullsväfvare, nemligen den be¬
kante Hill från Alingsås, sade hn mig att tullen af 8 öre per skål¬
pund bomullsgarn för honom ökar priset för detta garn, jemfördt med
priset i England, med icke mindre än elfva öre, och han var inga¬
lunda belåten dermed. Nu hafva visserligen äfven bomullsväfvarne ett
så enormt tullskydd, att det kan måhända vara dem likgiltigt, om spin-
narne få bibehålla sin höga skyddstull. Emellertid är det icke väfveri-
fabrikanternas fördel, hvarom bör i första rummet talas; jag upprepar
att det för den stora husväfnaden i hemmen är af icke obetydlig vigt,
om en nedsättning på några öre eger rum; ty ännu är icke vår hus¬
slöjd så dödad af de skyddade fabrikerna, att icke en sådan nedsätt¬
ning kan komma rätt många hem till godo.
Herr F. G. Jansson i Karlshed: Beträffande bomullsspinneri¬
industrien, så vet jag af egen erfarenhet att det finnes icke någon
fabriksindustri, som haft att bekämpa så stora svårigheter som denna.
Endast under loppet af ett hälft år hafva två af de största bomulls-
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
23
N:o 46.
spinnerierna i landet måst uppgifva sin stat och fabrikerna öfvergått Angående
i andra händer, hvilket icke behöfts, om affären varit god och vinsten “ Garn.
så stor som mången velat påstå. Går man till de statistiska uppgif- (rorts.)
terna,. så visar sig att värdet af tillverkningen vid bomullsspinnerierna
i vårt land år 1876 uppgick till 14,393.884, år 1877 till 13,413,467,
år 1878 till 10,713,363, år 1879 till 10',814,709 samt år 1880 nedgått
till 12,042,421 kronor. Äfven detta synes bevisa att affären icke varit
så fördelaktig, som Herr Hedlund velat påstå i sin reservation.
För hvarje vän af svensk industri och svenska näringar lemnar
statistiken vidare följande ledsamma upplysningar. Det årliga antalet
af handtverksidkare och fabrikanter utgjorde i hela landet följande
personantal, nemligen:
år 1876
„ 1877
„ 1878
„ 1879
samt „ 1880
277,085,
294,102,
282,037,
259,884,
271,570,
hvadan desse minskats med 6,000 personer, en ganska betecknande
■summa för våra näringars tillstånd.
Hvad beträffar uppgiften angående valet af arbetare som vid fa¬
brikerna erhållit aflöning, som Herr Hedlund i sin reservation uppgif¬
va årligen i medeltal uppgå till 3,327, så visar deremot statistiken i
-detta afseende följande siffror, nemligen:
för år 1876
„ „ 1877
„ „ 1878
„ „ 1879
samt „ 1880
4,381,
4,066,
3,919,
3,347,
4,206,
således 879 personer mer än Herr Hedlund uppgifver.
För min del får jag säga att det icke är rättvist att vidtaga den
ifrågasatta tullnedsättningen, hvarigenom man helt och hållet skulle
förqväfva denna industri. Man har nedlagt allt för stora kostnader
på spinnerifabrikerna och gjort för mycket för att uppmuntra dem,
för att man nu skulle bryta mot den vedertagna principen och i
stället besluta en tullnedsättning, som skulle medföra att dessa fa¬
briker måhända måste allesammans gå sin undergång till mötes.
Jag får således yrka afslag å Utskottets hemställan i ifrågavarande
punkt.
Herr Söderström: Den förste värde talaren yttrade att Bevill-
nings-Utskottet icke gifvit några skäl alls för den föreslagna nedsätt-
ningen, och deri hade han mycket rätt; ty Bevillnings-Utskottet brukar
icke slösa med sådana. Jag skall deremot bedja att få framlägga några
skäl. Nämnde talare uppgaf att en fabrikant yttrat, att den ifråga¬
satta nedsättningen icke skulle lända till nytta, utan tvärt om till nackdel
NlO 46. 24 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående för fabrikanterna. Jag kan dock icke förstå, om detta skulle gälla för
tull å Garn. spinneri- eller för väfveriidkarne. Deremot vill jag påpeka hvad eu fa-
( orts.) briljant, hvilken är ledamot af tullkomitén •— den ende fabrikant,
som inom nämnda komité uttalat sina åsigter och hvilka icke heller
blifvit vederlagda af tullkomitén — yttrat; han säger nemligen: “I
stället för att han på dessa och andra grunder ansåge tullen på
bomullsgarn vara till gagn och nytta för den inhemska bomulls¬
industrien, vore den efter hans mening tvärt om skadlig, emedan den
omöjliggjorde en sund spekulation på detta område. Tullen på garn
vore nu så hög, att den med afseende på de lägre numren utgjorde
nära nog ett importförbud, och hade detta till följd, att hela den här
tillverkade qvantiteten måste inom landet förbrukas; ty så länge tull
på bomullsgarn finnes, kunde naturligtvis ej någon export åt bomulls-
väfnader ega rum, utan att man erhölle tullrestitution. Då tiderna
äro tryckta, tvingar denna trängsel på den inhemska marknaden fa¬
brikanterna emellan ned prisen, men under normala förhållanden stiga
de åter hastigt, Eu annan olägenhet af öfverdrifvet tullskydd är, att.
den svenska, industrien med få undantag endast frambringar de billi¬
gaste och minst konstfärdiga fabrikaten, hvilka lättast kunna tillverkas
och som derför icke sällan förekomma på den inhemska marknaden i
större mängd, än denna i verkligheten krafvel1 Derjemte omnämner
samme man en mängd saker till bevis för sina åsigter, samt säger
slutligen att ju större nedsättning han får på tullen, desto gladare
blir han. Jag skall vidare fästa uppmärksamheten derå, att, enligt
samma fabrikants uppgift, skyddet för svenska fabrikationen af denna
artikel icke utgör endast 15 öre per kilogram, utan vida mera. Utan
att tullen medräknas utgör importkostnaden: för bomullsgarn i bund-
tar 8 å 10 procent och för bomullsgarn i s. k. cops 11 å 12 procent
af värdet i England, under det att å rå bomull importkostnaden från
England endast uppgår till B å 5 procent af värdet. Följaktligen
vinner den inhemska fabrikanten genom detta skydd omkring 7^ pro¬
cent af värdet. Tullskyddet blir således i verkligheten, enligt Kongl.
Maj:ts förslag, ej 15 öre utan 22 öre per kilogram.
Det finnes också ett annat argument, som Utskottet förbisett,
och hvilket jag nu skall bedja att få anföra, nemligen det förhållande
att oblekta bomullsväfnader, väfda i Norge, kunna, enligt mellanriks-
lagen från Norge hit tullfritt införas och att tullen der ej är mer än
tredjedelen af hvad den är här. Redan en dubbelt så hög tull här
som i Norge skulle verka som ett premium för norrmännen att hit
införa sina varor; och vi kunna rätt snart förvänta, att norrmännen
i spekulation på vår marknad i sitt land anlägga stora väfverier, samt
der förädla den från England importerade råvaran, som de sedermera
ega att införa hit tullfritt. Här skulle man visserligen kunna invända
att det icke är troligt, att Norge skulle komma att sälja dessa varor
till billigare pris, än som betingas på vår marknad; men hvad göra
vi? Jo, vi skydda icke vår industri, utan Norges industri; och svenska
allmänheten får betala kalaset.
Vidare får jag lemna den upplysning, att redan 1863 års tull-
komité föreslog en tull: för oblekt garn:
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
25
N:o 46.
'öfver N:o 26 8 öre per skålp. eller 18-f öre per kilogram;
samt under N:o 26 6 „ „ „ „ 14 „ „ ,,
För grofva garner föreslogs clå alltså 18 öre per kilogram eller
mindre än hvad Kongl. Maj:t nu i verkligheten föreslagit. Dervid bör
ytterligare tagas i betraktande, att, då 1863 års tullkomité arbetade,
voro förhållandena i afseende å bomull alldeles abnorma; då var ännu
icke det amerikanska kriget slut; bomullsprisen hade tredubblats,
man väntade att efter krigets slut det normala bomullspriset åter skulle
småningom inträda, och emotsåg under öfvergångstiden stora förluster
genom prisfall för alla innehafvare af bomull och bomullsvaror. Det
var detta abnorma förhållande, som gjorde att 1863 års komité ansåg
sitt förslag endast såsom ett öfvergångsförslag under den svåra tiden.
I denna komité fans likväl äfven en fabrikant, som både var spin¬
nare och väfvare, men som icke reserverat sig emot komiténs förslag.
Af dessa skäl skulle jag helst sett, att Kongl. Maj:t föreslagit en
nedsättning i tullen på denna vara till 10 öre per kilogram. I brist
på ett sådant förslag kommer jag att rösta för bifall till hvad Kongl.
Maj:t nu föreslagit.
Angående
tull & Garn.
(Forts.)
Herr E. G. Boström: Den siste talaren åberopade såsom en auk¬
toritet en person, som yttrade sig i frågan inför tullkomitén. Jag
vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, att tullkomitén till yttrandes
afgifvande inbjudit dem, som trodde sig hafva någon upplysning att
gifva, samt att bland bomullsspinnarne endast en begagnade sig af
denna inbjudning. Herr Söderström yttrade vidare, att denna persons
yttrande icke blifvit motsagdt; men anledningen dertill är, att i det
förda protokollet naturligtvis endast återgafs, hvad den inbjudne hade
att anföra. Vill Herr Söderström taga reda på, hvad näringsidkarne
för öfrigt hafva sagt i denna sak, bör han gå till den del af betän¬
kandet, der man återfinner alla de svar, som i fråga om denna industri¬
gren afgifvits; och der skall han finna att denne man, hvilken, i pa¬
rentes sagdt, ar mera importör än fabrikant, står så godt som ensam
i sina åsigter. Det är gifvet, att denna tull är för det grofva bomulls¬
garnet hög, men det kommer sig af systemet att bestämma tullen icke
efter värdet eller finleken, utan endast efter vigten. Ingen kan mera
än jag beklaga, att så skall ske; men det måste så ske till följd af
de många tullstationer vi hafva, I England, der det finnes blott 37
ställen, om jag minnes rätt, der tullpligtiga varor få importeras, kan
man naturligtvis på ett sådant fåtal tullstationer hafva en skicklig
tullpersonal; men då förhållandet hos oss är helt annat, måste vi på
annat sätt bestämma våra tullar, som, jag erkänner det, derigenom
mången gång blifva för höga, hvilket dock till väsentlig del hjelpes
genom konkurrensen inom landet. Den föregående talaren ville under¬
känna det inflytande konkurrensen eger på den inhemska marknaden.
Det kan man icke göra. Fabrikanterna sjelfva säga, och det har blif¬
vit medgifvet, att konkurrensen i landet vore så stor, att priset ned¬
trycktes, så att de icke kunna tillgodogöra sig tullen. Det förhåller
sig nog så; men sätter jag ned tullen, blir följden den att de kunna
tillverka ännu färre sorter och konkurrensen blifver i följd deraf än
N:o 46
26
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående svårare. I Sverige måste en fabrik tillverka allt slags bomulls-
twll å Garn. gam som här kan tillverkas; i England deremot har hvarje fabrik en
(Forts.) vjgs specialitet och der är derföre fabrikationen högre uppdrifven, i
följd hvaraf garnet der kan fabriceras billigare.
Herr Hedlund nämnde, att han yrkade nedsättning i tullen icke
för väfveriernas skull, utan för väfnaden i hemmen. Hvad den sist¬
nämnda beträffar, så användas för densamma så låga nummer af garn,
att den tullnedsättning, som föreslagits, icke skulle hafva något infly¬
tande på den, af hvilken anledning Utskottet också icke talat om den,
utan endast om väfverierna. Men då man vill lagstifta i en sak, torde
det också vara skäl att se efter, hvad statistiken derom säger. En
talare från Marks härad anförde i det hänseendet några siffror. Jag
hörde dem icke rätt väl, men jag tror de voro hemtade från väfve¬
rierna. Se vi på de statistiska uppgifterna angående spinnerierna,
finna vi, att tillverkningen utgjorde 1860 14,700,000 skålpund, att den
derefter stigit; att den år 1876 uppgått till det högsta beloppet eller
17,300,000 skålpund, hvarefter den sedan nedgått så, att den sista
året eller 1879 utgjorde blott 14,700,000 skålpund eller precis samma
qvantitet som år 1860. Under tiden har införseln stigit från 857,000
skålpund till 2,300,000 skålpund; den har högst varit uppe till 5,400,000
skålpund, under det utförseln ökats från 219,000 skålpund till 298,000
skålpund, således nästan ingenting.
Med dessa siffror för ögonen hemställer jag, om det kan vara
skäl att vidtaga den förändring som här föreslagits. Kongl. Maj:t sä¬
ger i sin proposition, att man i allmänhet borde stanna vid status
quo. Kongl. Maj:t har dock bär gjort ett undantag och föreslagit en
nedsättning, men jag hemställer, huruvida, då man tager i betrak¬
tande de siffror jag anfört, en sådan nedsättning här är lämplig.
Jag yrkar för min del bifall till reservationen.
Herr Lönegren: Då Herr Hedlund heroid några punkter af sin
märkvärdiga reservation, så ber jag om ursäkt, att jag nu kommer
att upptaga några af hans deri framstälda påståenden till bemötande.
Herr Hedlund säger på ett ställe i reservationen, att den tull,
som bestämmes på en vara, höjer priset å samma vara ej blott med
tullens belopp, utan åtskilligt derutöfver; och han uppgifver, att en
tullsats af 8 öre höjes i verkligheten till 10 öre, således med 25 pro¬
cent; förhöjningen har nu till och med uppgifvits uppgå till 11 öre.
Jag trodde dock att en så gammal tullpolitiker och affärsman som han
skulle veta, att priset på inhemska tillverkningar bestämmes ej af tull-
afgiften på motsvarande artiklar, utan af tillgång och efterfrågan, af
tillverkningsqvantiteten och konsumtionsförmågan inom landet; många
års erfarenhet har visat, att dessa pris noga och fullständigt regleras
af konkurrensen emellan fabrikanterna.
Herr Hedlund har äfven ett annat djerft påstående i sin reser¬
vation, då han säger, att skyddet i afseende å bomullsgarn är lätt
att uträkna, då den färdiga varan utgår ur råvaran — bomullen —
med enahanda vigt, att samma förhållande gäller i fråga om ullgarn
och till regeln äfven om väfnaderna. Detta hans påstående bevisar
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
27
N:o 46.
en så stor okunnighet om väfnadsindustrien,1 att det förvånar mig.
En hvar, som något känner till förhållandet med nämnda industri,
har säkerligen reda på, att ganska mycket bomull förloras vid rens¬
ningen, kardningen, spinningen och sedermera vid väfningen. Jag vet
icke huru mycket, som härvid förloras, och törs derför ej uppgifva
någon viss procent, men ett som jag tror obestridligt faktum är, att
vigten ganska mycket reduceras. I afseende på ylle känner jag bättre
till saken och vet, att endast vid ullens tvättning förloras ganska be¬
tydligt, af Buenos-Ayres-ull ända till öfver 60 procent. Äfven om
Herr Hedlund menar tvättad ull, är hans påstående likväl origtigt,
ty under de många behandlingssätt, som ullen är underkastad, innan
väfnaden blifver färdig, och sedermera genom öfverskärningen m. m.
förloras högst betydligt af ullens vigt; och under besök i fabriker i
Norrköping har jag fått veta, hvad som äfven vid förhören inför tull-
komitén uppgifvits, att till 1 skålpund kläde åtgår minst 1 \ skålpund ull.
Herr Hedlunds uppgifter i fråga om dessa saker äro således origtiga.
Herr Hedlund säger på ett annat ställe i reservationen, att den
skatt, svenska folket betalar till de “skyddade11 näringarne, utgjorde
20 å 25 millioner om året. Han handskas något vårdslöst med mil¬
lionerna, han liksom en annan ledamot af denna Kammare. Denupp-
gifna siffran grundar sig, enligt Herr Hedlunds utsago, på en uträk¬
ning, som af en sakkunnig köpman redan för ett par årtionden se¬
dan blifvit verkstäld. Jag frågar då, hvad värde kan en sådan upp¬
gift hafva ? Kan denna beräkning tillmätas den ringaste tillförlitlighet ?
— Herr Hedlund kan icke vara okunnig om att tullsatserna den tiden,
för 20 år sedan, och nu äro väsentligt olika, att de då gällande äro högst
betydligt förändrade •— nedåt. Han måste veta att genom franska
handelstraktaten af år 1865 blefvo tullsatserna på fabriksalster i all¬
mänhet ganska betydligt nedsatta, på siden från 6 kronor till 1 krona
50 öre per skålpund, således med 75 procent, på yileväfnader från
1 krona 50 öre till 75 öre per skålpund eller med 50 procent och i
samma proportion å en mängd andra artiklar. Dessutom: vill Herr
Hedlund på detta sätt uppgöra kontot för de svenska fabrikerna, då
bör han göra det rigtigt. Han bör ju då räkna näringarne till godo
den inkomst staten har af tullen å fabriksalster m. m. Tulltaxan har
nemligen till uppgift ej blott att bereda skydd åt näringarne, utan
äfven att bereda inkomster åt staten. Jag kan icke säga på siffran
hvad tullen å de ifrågavarande artiklarne kan årligen inbringa; men
då jag erinrar mig, att importen af yileväfnader, andra slag, under år
1880 uppgick till öfver 4,400,000 skålpund, och vet att tullen för denna
vara utgår med 75 öre per skålpund, så hafva vi endast på denna
post öfver 8,300,000 kronor. Jag tror icke jag säger för mycket,
om jag påstår, att tullen på samtliga fabriksalster årligen uppgår
till 8 å 10 millioner. Reducerar Herr Hedlund på erforderligt sätt
sina uppgifna 20 å 25 millioner, torde det kunna hända, att de¬
bet och kredit gå ihop. Herr Hedlunds ideal är naturligtvis att
få bort alla tullar på sådana varor, som tillverkas inom landet;
men hvad blefve följden häraf? Jo, att staten skulle förlora en stor
del af sina tullinkomster, att ett motsvarande belopp då komme de
Angående
tull å Garn.
(Forts.)
28
Onsdagen den o Maj, e. m.
N:o 46.
Angående skattskyldige till last ock måste på annan väg anskaffas; att i sam-
tull å Garn. manhang dermed åtskilliga af våra näringar säkerligen skulle ramla
(Forts.) öfyer ända ocll vi nödSakas att från utlandet förse oss med nästan
allt hvad vi behöfva, hvilken efter mitt sätt att döma, vore en stor
olycka, som jag på det högsta skulle beklaga — vårt land skulle der¬
igenom gå tillbaka från det rum det nu intager i fråga om befolk¬
ningens arbetsduglighet och intelligens; det vore en återgång från ci¬
vilisation till barbari.
Herr Ekenman: En talare som nyss hade ordet påstod, att jag
skulle hafva yttrat att det icke funnes något argument i Utskottets
betänkande rörande denna punkt, och att jag på den omständigheten
byggt min bevisföring. Det har jag icke sagt. Jag säde, att orsaken,
hvarför jag ville yttra mig i frågan, var företrädesvis, att Utskottet
hade anfört blott ett enda skäl för sin hemställan, hvilket skäl jag
ansåg mig kunna vederlägga. Man skulle taga ‘'billig hänsyn till
bomullsväfverierna", och efter de upplysningar jag fått synes mig vara
konseqvent, att någon nedsättning af denna tull icke kan ifrågakomma.
Den ärade representanten från Göteborg talade mycket härom och in¬
bjöd till en strid på detta område. Jag skall icke upptaga en sådan
strid; jag vill blott säga, att om hans påstående vore rigtigt, det nem¬
ligen att genom detta system en sådan oerhörd skatt uttages från
svenska folket af fabrikanterna, alla kapitalister skulle slå sig på denna
tillverkning, då den icke är ett monopol för fabrikanterna. I öfrigt
anser jag mig, sedan Herr Lönegren haft ordet, kunna inskränka mig
till att instämma med honom.
Herr J. Johansson i Bergsäng: Då ett par eller tre föregående
talare anfört åtskilliga siffror ur tullkomiténs betänkande för att visa,
att icke blott väfverierna utan äfven spinnerierna äro i behof af den
högre tullsats, reservanterna föreslagit i fråga om bomullsgarn, tillåter
jag mig att komplettera dessa siffror med andra, hvarigenom man
kan få mera visshet om, hvad ifrågavarande fabrikanter stoppa i sina
egna fickor, oaktadt påståendet, att den behållna inkomsten af deras
näring skulle vara så obetydlig. Jag vill dermed icke jäfva de siffror,
som blifvit anförda ur tullkomiténs betänkande i fråga om tillverk¬
ningens olika storlek olika år, utan jag skall gå till tabellen 10, i de
statistiska tabellerna öfver Sveriges industriella utveckling åren 1860
— 79, eu tabell hvilken jag vid ett föregående tillfälle tagit mig fri¬
heten att rekommendera till herrarnes benägna påseende.
Af den finner man att år 1864 fäns det 9 bomullsgarnspinnerier,
hvilka voro taxerade för en behållen inkomst af 236,500 kronor. År
1871 hade antalet spinnerier ökats till 15, och den taxerade behåll¬
ningen till 344,900 kronor. År 1878 uppgick antalet spinnerier till
18, och behållningen hade ökats till 582,200 kronor. Det vill med
andra ord säga, att spinneriernas antal hade under den nämnda tid¬
rymden fördubblats, och under samma tid hade också deras inkom¬
ster icke långt ifrån tre-dubblats, hvilket tyckes visa, att skyddet har
varit mer än tillräckligt högt för dessa fabriker.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
29
N:o 46.
Detsamma är äfven förhållandet med bomullsväfnadsfabrikerna. Angående
De hafva från år 1864, då antalet var 15 med en taxerad behållen
inkomst af 370,700 kronor, till år 1878 ökats till 25 med en behål- ^ or s''
len inkomst af 812,000 kronor, hvilket för hvarje af de 25 fabrikerna
gör 32,480 kronor, under det att medelinkomsten förut uppgått till
endast något öfver 24,000 kronor eller till 24,713 kronor. Det kan
af dessa siffror synas, att det skydd, som dessa fabriker hittills åt¬
njutit, är mer än tillräckligt stort för att lemna dess egare en gan¬
ska god behållen vinst.
För öfrigt skulle jag för min del gerna se, att tullsatsen på garn
faststäldes till samma låga belopp som äro gällande i Norge. Kunna
fabrikanterna i Norge reda sig med en så låg tullsats som 20 öre på
färgadt bomullsgarn och 7 öre för ofärgadt, bör det icke vara mera
svårt för de svenska fabrikanterna att reda sig med samma belopp;
men då icke något bestämdt yrkande på dessa lägre tullsatser under
öfverläggningen blifvit framstäidt, skall jag för närvarande inskränka
mig till att yrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Söderström: Fn talare från Stockholms län eller just
samme talare, som yrkade högre tull på garn än Kongl. Maj:t före¬
slagit, erkände sjelf, att tullen på groft bomullsgarn var orimligt hög,
och lian sade, att det icke kunde hjelpas, ty det berodde på systemet
i vår tullbeskattning. Ja, det har han nog rätt uti, men felet är
just, att man icke vill afhjelpa en sådan sak. Ty om man vill sätta
en måttlig tull på finare garn, får man en orimligt hög tull på det
gröfre, och det finnes garn, som är så fint, att den tull, som är orim¬
lig på det gröfre garnet, icke kommer att utgöra mer än ett par
procent på det finare, fäst sådana finare garnsorter temligen sällan
förekomma hos oss. Huru skall detta då kunna hjelpas? Jo, på sätt
1863 års tullkomité uppgifvit. Man sätter nemligen en tull på garn,
som äro öfver N:o 26, och en annan tull på garn, som äro under
N:o 26, och då kommer man åtminstone ett ganska godt stycke på
väg för att på de gröfre garnsorterna få en rimligare tull. Men då
invänder man, att man skulle stöta på svårigheter med tullförvaltarne
i de mindre städerna. Jag frågar: om en person är inkapabel att åt¬
skilja bomullsgarn finare eller gröfre än N:o 26 från hvarandra, om
icke då äfven en sådan person är att betrakta såsom otjenlig att vara
tulltjensteman, och om det är så omöjligt att hafva en garnända af
N:o 26 till prof bredvid sig på sin pulpet för att dermed jemföra det
garn, som skall tullbehandlas, hvilket således icke behöfver förorsaka
stora svårigheter för tullförvaltningen.
Samme talare och äfven en annan har försäkrat, att den inhem¬
ska konkurrensen är tillräcklig för att hålla garnprisen au niveau
med utlandets pris eller inom måttliga gränser. Om så är, vet jag
icke, hvarför man behöfver tala om att höga tullar äro behöfliga på
denna artikel. Med den inhemska konkurrensen är förhållandet så¬
dant att under svåra tider ligger icke garntillverkningen nere, utan
maskinerna gå i ond och dålig tid. Man kan icke eller vill icke här
såsom i andra länder, då den onda tiden kommer, afskeda sina arbe-
N:o 46.
30
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående tare eller låta bli att taga in stora partier af råmateriel, och i följd
tull å Garn. (jeraf måste man också under de dåliga tiderna sälja något, och då
^ or s-' tryckes naturligtvis priset ned, och då kan väl någon gång hända att
priset kommer att ställa sig i jemnhöjd med det pris, som gäller på
verldsmarknaden. Sedan komma bättre tider, det börjar blifva efter¬
frågan, och den ene fabrikanten efter den andre talar om, att han
ingenting har qvar af sitt lager, samt att så och så stora beställnin¬
gar hafva ingått, och så frågar man hvarandra: skola vi icke sätta
upp priset? Så är förhållandet, när man t. ex. haft en god skörd.
Då köper sig hvar och en nya skjortor och kläder, och fabrikanterna
komma öfverens att taga rigtigt betaldt derför. Dessa senare utvidga
då sin rörelse, bygga till sina fabrikshus, köpa sig flera maskiner, och
när de drifvit arbetet rigtigt till sin spets, och när man väl fått allt
rigtigt färdigt, då äro vanligen de dåliga tiderna åter inne, då hafva
de mycket råvaror inne och kunna icke stoppa maskinerna eller af¬
skeda arbetarne, och då går det utför igen. Varorna samla sig i ma¬
gasinen, och eländet blifver större än förut. En och annan fabrik
störtar, och aktieegarne få taga sina hattar och gå, ty så har varit
fallet med många af våra stora skyddade fabriksanläggningar, att man
arbetat så länge till ingenting alls varit qvar af hela kapitalet. Detta
är den konkurrens, man talar om. Den kan göra något till prisets
reglerande i svåra tider, men icke i goda tider, då man har en stor
afgång.
Hvad tillverkningskostnaden beträffar har 1863 års tullkomite
härom gjort en utredning. Denna komité, i hvilken äfven en bomulls¬
fabrikant var ledamot, gick bättre till botten af saken. I dess betän¬
kande står det, att komitén erhållit upplysningar från eu svensk spin¬
nerifabrik, att tillverkningskostnaden för dess produkter skulle uppgå
till 16 öre per skålpund. Det gör ungefär 37 öre per kilogram, och
på grund af den uppgiften ansåg tullkomitén, att en tull af öfver
hufvud 20 å 25 procent af hela tillverkningskostnaden skulle vara
tillräcklig och föreslog derför en tull af 6 å 8 öre per skålpund, det
vill säga omkring 14 å 18 öre per kilogram och således mindre än
Kongl. Maj:t nu föreslagit.
Herr Hedlund: Jag har egentligen begärt ordet endast för att
göra en liten protest mot ett yttrande af en talare, som ville beslå
mig med att hafva lemnat en origtig uppgift. Jag har sagt, att jag
är något sensibel för sådana påståenden, att jag icke anfört fakta
rigtigt. Denne talare yttrade nemligen, att jag skulle hafva sagt, att
det finnes 3,347 arbetare på våra bomullsväfverier, då det i verklig¬
heten skulle vara 4,205. Men jag vill påminna honom derom, att jag
uttryckligen betonade, det min uppgift gälde året 1879 eller det sista
år, som tullkomiténs berättelse omfattar, och der står det verkligen
3,347. Hade jag deremot gått in i 1880, hvilket icke för mig förelåg,
så hade jag naturligtvis också nämnt det året. Men om vi nu äfven
skulle hålla oss till den högre siffran eller den för år 1880, så visar
det sig i alla fall, att tillverkningen icke vuxit så betydligt, ty i ena
fallet blifver tillverkningsvärdet 300 kronor för hvarje arbetare och i
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
31
N:o 46.
det andra fallet 350 kronor. Går man deremot till året 1876, då
tillverkningen uppgick till omkring 17 millioner skålpund, så skall man
finna, att hvarje arbetare hade i medeltal en årlig lön af något öfver
300 kronor. Tullskyddet motsvarade då hela arbetslönen.
Då jag nu gjort detta berigtigande, skall jag bedja att få göra en
anmärkning mot en annan talare, som yttrade, att garnfabrikanterna
i Sverige måste tillverka alla möjliga slags garn, under det att de ut¬
ländska fabrikanterna sins emellan fördela arbetet så, att den ene gör
en sorts garn, den andre en annan. Jag tror icke att jag misstager
mig, då jag säger, att de svenska fabrikerna icke tillverka de finare
garnsorterna, utan endast de gröfre, och att de svenska bomullsfabri¬
kanterna äro stora importörer af de finare engelska garnsorterna.
Jag har åtminstone sett en importlista från Göteborg, å hvilken det
stora bomullsspinneribolaget var den störste importören af finare engelskt
garn. Visserligen finnas äfven bomullsspinnerifabriker, som tillverka
de finare sorterna, men i regeln importeras de från England. Man
har såsom bevis på att spinnerierna trots det betydliga skyddet icke
gått framåt anfört, att tillverkningen, som 1876 uppgått till 17 mil¬
lioner skålpund, år 1879 nedgick till 14,784,000 skålpund, och man
har vidare sagt, att orsaken till detta tillbakagående är, att det nu¬
varande tullskyddet icke är tillräckligt. Det skulle således icke löna
sig för spinnerierna att väfva, icke ens när svenska folket betalar alla
deras arbetare, utan spinnerierna gå det oaktadt tillbaka! Ja, då vet
jag icke, hvilken lifskraft denna fabrikation har. Men man torde se
saken ur en annan synpunkt, när man erfar, att de flesta af vårt
lands industriella anläggningar, efter att 1876 hafva stått på höjd¬
punkten af utveckling, under åren 1878—1879, då vi fingo dåliga skör¬
dar, åter gingo nedåt, och det icke blott bomullsfabrikationen, utan
äfven sådana fabrikationer, som man kunde anse borde hafva varit
oberoende af den sämre tiden, till exempel tändsticksfabrikationen.
År 1876 utgjorde nemligen tillverkningsvärdet af tändstickor 7,300,000
kronor, men nedgick år 1879 till 5,500,000, således med nära 2 mil¬
lioner. Detta torde visa, att, när man talar om näringarnes nedåt¬
gående efter 1876, så är det något, som icke endast gäller en och
annan näring, utan vårt näringslif i allmänhet.
Hvad angår, att det skulle ligga något origtigt i min uppgift, att
bomullsgarnet utgår ur fabriken till samma tyngd som bomullen, så
får jag såga, att jag är ledsen, om uppgiften är origtig. Jag har lik¬
väl fått den icke af en utan af flere fabrikanter, hvilka hafva anmärkt,
att visserligen kan det vara något obetydligt affall från bomullen, men
detta ersättes i vigt af den fuktighetsprocent, som ingår i bomullen.
Jag har således icke tagit det af mig sjelf och vill visst icke be¬
tvifla, att den ärade talaren är bättre underrättad än jag. Om han
anser det nödigt, skall jag till i morgon söka skaffa mig närmare
reda på saken; och befinnes det då, att jag misstagit mig, så skall
jag gerna, om det blir tillfälle dertill, erkänna mitt misstag, likasom
jag är viss om, att han skall erkänna sitt, om det visar sig, att han
har orätt och icke jag.
Angående
tull å Garn.
( Forts.)
N:0 46. 32 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Samme talare, som jag här afser, har velat ingå i den stora
tull å Garn. tvistefrågan om tullskydd i allmänhet, och måhända vore det nu med
(Forts.) hänsyn till min motion rätta tillfället att göra det. Jag är villig att
upptaga den striden, när han vill, men jag vill icke gorå det här
i denna Kammare i denna sena timme. Jag vill blott anmärka, att
beräkningen af den stora kostnad, som betalas i skatt för detta skydd,
afser ingalunda, såsom han tycktes antaga, hela tullinkomsten af de
artiklar, som bära skydd, ty derifrån måste naturligtvis afräknas hvad
staten tager. Så enfaldig kan jag icke heller vara att vilja räkna
skyddskatterna såsom statsinkomst, utan folkets förlust på skyddet
blir hvad som står qvar, sedan statens inkomst deraf afdragits. På
detta sätt har jag räknat i afseende på bomullsgarn. Då denna vara
belägges med en tull af 8 öre per skålpund, och staten icke har någon
inkomst af bomullen, så har jag icke talat om den inkomst staten fått
genom importen af bomull, utan blott om att svenska folket verkligen
skattar så och så mycket för i landet tillverkadt bomullsgarn. På
samma sätt är det i öfriga fall. Beträffande socker har jag icke talat
om statens inkomst af raffinad- och råsocker, utan endast om den
differens, som detta tullskydd gör för allt i Sverige tillverkadt socker.
På dylikt sätt skulle naturligtvis också kalkylen utföras i afseende på
väfnader, men i detta fall äro kalkylerna ganska svåra att göra. Den
person, som gjorde denna undersökning för, såsom jag nyss sade, ett
par tiotal af år sedan — det var dock egentligen något senare, med
ett ord, det var år 1864, innan den nya tulltaxan tillkommit hade
gått tillväga på så sätt, att han jemförde priset på en viss bomulls¬
väfnad i England och priset å dylik vara vid den svenska fabriken.
Då sade emellertid den fabrikant, som förde denna strid, att det varit
omöjligt att i England köpa denna bomullsväfnad för det uppgifva
priset, hvilket föranledde hans motståndare att påkalla notarius
publicus, för att med utdrag ur hans böcker styrka, att priset på varan
i England var det han uppgifvit. Den deröfver afgifna attesten före¬
visades också, men då sade motståndaren, att det måtte i så fall hafva
varit en mycket sämre vara än den svenska bomullsväfnaden. I
detta fall var det således engelsmännen, som voro bedragare; nu är det
sagdt, att det är tyskarne, som bedraga oss med sitt kram o. s. v.
Man kom emellertid icke till någon visshet, huru härmed förhöll
sig, ty varan var redan såld och kunde således icke framläggas till
jemförelse. Med ett ord, alla försök för att i detta fall komma till
visshet kunde icke utföras, allra minst med någon auktoritet, och
derför hade det varit önskligt, att Herrar tullkomiterade velat åtaga
sig besväret att göra denna undersökning. Detta hade enligt mitt
förmenande tillkommit tullkomitén.
Jag vill för öfrigt icke heller hålla så strängt på dessa 20 å 25
millioner kronor, men jag har dock ansett denna siffra vara ingalunda
öfverdrifven. Då jag nemligen säger, att folkets skatter till våra
bomullsfabriker gå till en million och ett par hundra tusen kronor,
till våra sockerfabriker till öfver en million, så är redan detta öfver
två millioner kronor. Läggas dertill alla öfriga artiklar, så tror jag
icke det är för högt beräknadt att säga 20 millioner kronor, och det
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
33
N:o 46.
är också min öfvertygelse, att svenska folket verkligen skattar minst 20 Angående
millioner om året till de skyddade näring ar ne, icke till staten. Nåväl, vill & dram.
man verkligen betala denna skatt, så må man göra det, men det är illa, (Forta-)
om man icke vet hvad man betalar. Säkert är emellertid, att om här
förelåge ett förslag att bevilja ett anslag af 1,300,000 kronor t. ex.
till sockerbruken, för att få behålla deras 800 arbetare inom landet,
skulle svenska riksdagen betacka sig derför och säga: dessa penningar
kunna bättre användas på annat sätt än för dessa 800 arbetare. Så
är det äfven i många andra fall. c
Det är icke frihandlarnes afsigt att vilja ruinera de svenska närin-
garne, vi älska tvärtom det svenska näringslifvet, ty jag vågar påstå,
att först då kunna vi ega ett kraftigt och betryggadt näringslif, då
detsamma kan stå på egen grund, utan tillhjelp af ett onaturligt skydd.
Yi kunna väl också stundom misstaga oss, men man har dock icke
rätt att bestrida, att vår öfvertygelse är ärlig, och man bör icke heller
säga, att vi vilja ruinera svenska näringarne; vi vilja tvärtom hafva
dem kraftiga, men vi vilja icke hafva en mängd fabrikanter, som sofva
på sin stora disponentlön, utan sådane, som förstå sin sak. Detta
är hvad vi vilja, och då vågar jag försäkra att mången fabrik, som nu
gått under, skulle varit stark och mäktig.
Då någon här anfört ett exempel från Göteborg, vill jag för deras
skull, som skötte affären, icke inlåta mig på något svaromål i detta
hänseende, men det vet jag likväl, att icke var det brist på skydd,
som åstadkom denna ruin, utan något helt annat.
Herr J. Anderson i Ten hult: Då man genomläst Bevillnings¬
utskottets föreliggande betänkande och alla de deri intagna punkterna
samt i dag åhört den diskussion, som från ett visst håll förts i denna
Kammare, insmyger sig hos hvar och en lätt den tanken, att personer
finnas, som vilja helt och hållet krossa allt det svenska näringslifvet,
hvaraf följden skulle blifva, att vi hädanefter finge taga de vai’or,
som vi nödvändigt behöfva, från utlandet. Då det finnes så många
jernvägar och andra kommunikationer inom landet i de allra flesta
rigtningar, borde man kunnat hysa den förhoppningen, att näringar
och industri skulle nu befinna sig i en helt annan ställning än de i
verkligheten göra. De hafva väl gått framåt men jag föreställer mig,
att, om dem lemnades aldrig så litet skydd, så skulle tillverkningen
mångdubblas och priset för de varor, som då kunde tillverkas inom
landet, skulle stanna såsom en kapitalbehållning inom vårt land.
Till följd af de rådande ekonomiska förhållandena anser jag för min
del det icke vara möjligt att hvarken i jordbruk eller industri täfla
med de länder som äro bättre lottade i detta afseende än vårt. Vi
hafva ju i dag erfarit, att, hvad industrien beträffar, icke ens bok¬
tryckerierna kunna bära sig, utan att de behöfva skydd. Folket klagar
icke så mycket deröfver, att en behofsartikel blir ett eller annat öre
fördyrad, utan det klagar öfver bristen på arbete. Ja, hufvudsakligen
öfver bristen på arbete, och när arbetsförtjenst icke mera finnes, be-
gifver man sig till ett annat land, hvarest man hoppas finna arbete
Andra Kammarens Prot. 1882. N:o 46. 3
N:0 46. 34 Onsdagen den 3 Mai, e. m-
Angående och framtid, som i eget fosterland förnekas dem. Det har här inom-
tull å Garn, Riksdagen ofta omtalats och funnits mycket betecknande för våra eko-
(Forts.) nomiska förhållanden att så mången emigrerar till Amerika. Jag tror
likväl, att denna emigration hittills blott förekommit i ringa skala,
och är öfvertygad att, om man fortgår på den väg man sedan en tid
beträdt, emigrationen snart skall mångdubblas. Då jag hyser denna
åsigt ber jag att få yrka bifall till Herr Boströms reservation.
0 Herr E. G. Boström: Jag begärde ordet i anledning af hvad
herr Johan Johansson anförde, då han ur tullkomiténs betänkande
ville hemta stöd för det antagandet, att bomullsspinneriernas ställ¬
ning vore särdeles fördelaktig. Han visade visserligen, att dessa fa¬
brikers beskattade inkomst under den tid tabellerna omfatta stigit,
men det kommer deraf att bomullsspinnarne äfven äro de största
bomullsgarnsimportörerna. De måste vara försedda icke allenast med
de nummer de sjelfve tillverka utan äfven med andra. Detta är grun¬
den till att beskattningen stigit. Det är ju alldeles uppenbart, att
då tillverkningen af bomullsgarn inom landet icke stigit sedan 1860
— den var år 1879 lika stor som förstnämnda år — icke heller fa¬
brikanternas beskattade inkomst för denna tillverkning kunnat stiga
blott till följd af denna deras verksamhet, utan det är naturligtvis
i deras egenskap af importörer, d. v. s. af köpmän, de uppnått en
högre inkomst.
Emot den ärade talaren på stockholmsbänken, som nyss. hade
ordet, ber jag äfven att få vända mig med några anmärkningar.
Han yttrade, bland annat, att den senaste tullkomitén mindre väl
fullgjort sitt arbete, och att 1863 års tullkomité varit densamma öf¬
verlägsen, framförallt derutinnan, att den icke såsom den senaste före¬
slagit en och samma tullsats på alla slag af garn, utan bestämt olika
tullsatser för garn af olika nummer. Ja, jag medgifver, att det vore
mycket önskligt om så kunnat ske, men jag kan försäkra honom, att
ett sådant tillvägagående var inom tullkomitén allvarligt på tal, ehuru
man slutligen och alldeles enhälligt kom till den öfvertygelsen, att
det ej vore lämpligt att frångå det nu gällande systemet. Att tull¬
komitén emellertid icke måtte hafva haft så orätt i denna sin upp¬
fattning, kan man sluta deraf, att Kongl. Maj:t icke föreslagit
någon förändring i hvad tullkomitén i detta hänseende hemstält.
Vidare yttrade samme talare, att den inhemska konkurrensen kan
hafva vissa verkningar och lända till fördel för den förbrukande all¬
mänheten under dåliga tider men ej under goda, och han erinrade,
hurusom spinnerierna hos oss ligga inne med stora förlag af råämnen
1 stället för att såsom i England råämnena intagas allt efter åtgån¬
gen, hvarföre ock hos oss fabrikerna höllos i gång äfven under de
dåliga tiderna, då de deremot i England genast stängdes. Men just
denna omständighet, att fabrikanten här måste redan på hösten taga
sitt behof af råämnen, måtte väl vara ett skäl att ej minska skyddet
för honom. Och att fabrikerna för sina arbetares skull fortsätta sin
verksamhet, äfven när de ej lemnar behållning, kan väl ej. heller
räknas fabrikanterna till last. Är det ej vackrare att, såsom här sker,.
35
N:o 46.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
fortsätta arbetet, äfven om följden skulle blifva, såsom talaren ut¬
tryckte sig, att aktieegaren får taga sin hatt och gå, än att, såsom
i England, stänga verkstäderna och lemna arbetaren utan förtjenst.
Skulle det blifva följden af det system, som den förre talaren för¬
ordar, då hemställer jag till Kammaren, hvem af oss kan anses
hafva rätt.
Herr Söderström: Jag skall be att endast med ett par ord få
bemöta hvad den siste talaren anförde i fråga om hvad jag skulle
yttrat. Han sade nemligen, att jag skulle klandrat tullkomitén, der¬
före att icke den ringaste klassifikation af dessa varor blifvit påtänkt,
och uppgaf, att sådan väl varit påtänkt, men att man kommit till
den slutsats, att man icke borde söka genomföra någon sådan. Ja,
jag undrar, hvari orsaken härtill kan ligga! Vidare yttrade han att
tullkomiténs förslag vore lämpligt, enär Kongl. Maj:t gillat detsamma.
Om det nu kan anses lämpligt derför, att Kongl. Maj:t godkänt det,
derom vill jag icke yttra mig, men man kan väl svårligen begära, att
Kongl. Maj:t skall ega den sakkännedom, att Kongl. Maj:t kan anse
sig befogad att vidtaga förändring i hvad dess tullkomité föreslagit.
En sådan begäran är uppenbart obillig. Ytterligare påpekade han,
att de svenska fabrikanterna äro nödsakade att ligga inne med stora
lager af dessa varor på en gång. Ja, deri ligger just olyckan; det
är just detta förhållande, som tynger på priset och gör att allmän¬
heten får betala dess högre pris för varan. I andra länder arbeta, i
allmänhet fabrikanterna icke för att lägga varan på lager, utan i den
mån de finna beställningar ingå. Men svenska folket kan ej få pro¬
fitera af en sådan fördel, utan nödgas betala ett högre pris, derför
att fabrikanterna måste hålla sina varor på lager i stora partier. Det
är just deruti, som knuten ligger.
Herr Lönegren: Herr Hedlund har nu yttrat just detsamma,
som han på ett par ställen i sin reservation förut anfört. Han klan¬
drar tullkomitén derför, att den icke gjort åtskilliga undersökningar
angående beloppet af den beskattning, som fabrikanterna pålägga
svenska folket. Jag får derpå svara, att tullkomitén haft sitt uppdrag
från Kongl. Maj:t och varit fullt upptagen af de vidlyftiga utrednin¬
gar, som genom Kongl. Maj:ts skrivelser blifvit komitén anförtrodda.
Komitén har derför icke haft tid och ej heller, tror jag, lust för så¬
dana lösa beräkningar utan resultat, som de af talaren antydda, och
tror jag för min del icke heller att någon tillförlitlig beräkningsgrund
för en sådan utredning finnes.
Herr Hedlund talade vidare om sin stora vänskap för fabrikan¬
terna och näringsidkarne i allmänhet. Härpå kan jag endast genmäla,
att dessa säkerligen hafva all anledning för uttrycket: “Gud bevare
oss för våra vänner “.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som förekommit, gaf Herr Talmannen enligt dem propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan och dels på antagande af det för-
Angående
tull å Garn,
(Forts.)
36
N:o 46.
Onsdagen den 3 Maj, e. xn.
Angående slag rörande tullen, å bomullsgarn, som i Herr E. G. Boströms m. fiss
tull å Garn. VKj betänkandet fogade reservation blifvit framstäldt; och förklarade
(Forts.) Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förra me¬
ningen. Votering begärdes, i anledning hvaraf en omröstningspropo-
sition af följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 13:de
punkten af Betänkandet N:o 10, röstar,
dä j
Den, det ej vill, röstar,
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med bifall till den af Herr E. G.
Boström in. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservation, beslutat
att nu gällande tullsatser å bomullsgarn skola bibehållas.
Omröstningen försiggick, och befans vid röstsedlarnes samman¬
räkning, att 107 ledamöter röstat ja och 80 ledamöter nej; varande
alltså Utskottets hemställan bifallen.
I enlighet med den föredragningsordning, Kammaren antagit, före¬
togs nu till afgörande.
Angående Punkten 38, rörande tull å spanmål.
tull ä Spån- __ . , „
mål. Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Spamnal, alla slag, omalen eller
malen, skulle vara fri från tull, samt att de vid 1880 års riksdag be¬
slutade inregistreringsafgifter å hvetemjöl, gryn och bönor skulle upp-
täfV Friherre Klinckowström åter hade i sin ofvan omnämnda motion
hemstält, att spanmål måtte åsättas tullsatser till nedan angifna
belopp:
Hvete, omalet ........................ .........
Båg, omalen, äfvensom korn och malt, hafre,
blandsäd och bolivete.....................
Ärter och vicker ............
Hvetemjöl ............ ......
37 öre per kubikfot.
Bågmjöl ............
Mjöl, alla andra slag
Korngryn...... • ...
25
20
........ 1 krona 50 öre per centner
eller omkring 3,63 öre per kilogram.
................ 75 öre per centner
eller omkring 1,76 öre per kilogram.
................ 75 öre per centner
eller omkring 1,76 öre per kilogram.
........ 1 krona 50 öre per centner
eller omkring 3,6 3 öre per kilogram.
Onsdagen den 3 Maj, e. m. 37
Hafregryn .......................... 1 krona 85 öre per centner
eller omkring 4,3 5 öre per kilogram.
Gryn, alla andra slag.................. 1 krona 30 öre per centner
eller omkring 3,0 6 öre per kilogram.
Vidare var yrkadt uti Herr E. G. Boströms ofta berörda motion,
N:o 119, att en tullsats af enahanda belopp som nu gällande inre-
gistreringsafgift för hvetemjöl måtte åsättas malen spanmål, alla slag.
Slutligen hade ledamöterne af Andra Kammaren Herrar S. F.
Norén, J. Marcuson, P. G. Sandberg, J. Andersson i Knarrevik, Sv.
Håkanson och Smedberg uti motion (N:o 95) hemstält, “att Riks¬
dagen måtte besluta, att enahanda inregistreringsafgift, som nu erläg¬
ges vid införsel af hvetemjöl, måtte erläggas för mjöl af spanmål, alla
slag1'.
Utskottet hade i anledning af dessa framställningar tillstyrkt, att
Riksdagen måtte, med afslag å samtliga nu omförmälda motioner, i
hvad de rörde artikeln spanmål, besluta, att spanmål, alla slag, oma¬
len och malen, skulle vara tullfri.
Häremot var reservation inom Utskottet afgifven af Herrar
E. G. Boström, Beutersvärd, N. Fock, Fogelin, J. N. Boström, Svens¬
son och Lönegren, hvilka för sin del föreslagit att rubriken “Spanmål”1
skulle i tulltaxan erhålla följande lydelse:
“Spanmål, alla slag:
Omalen.......................................... fri
Malen ......................................... 1 kilogram 1 öre“.
Efter uppläsning af Utskottets förslag, yttrade
Herr Lönegren: Säkerligen har litet hvar i denna Kammare
kännedom om de stora svårigheter, som tullbehandlingen af mjöl för
det närvarande medför, den osäkerhet i fråga om prisberäkningar och
de obehag och olägenheter som undersökningarne förorsakat samt de
omkostnader både för importörer och tullverket, som deraf uppkom¬
mit. Jag tror derför, att jag kan räkna på Kammarens bifall till det
yrkande jag nu går att framställa, nemligen att denna fråga ej delas, så
att derigenom skulle kunna inträffa, att de olika mjölsorterna komme att
behandlas olika; jag yrkar att all malen spanmål på en gång blir
föremål för Kammarens beslut och sålunda också antingen tullfri eller
belagd med samma afgift. Jag tillåter mig äfven att fästa uppmärk
samheten vid det sammanhang, som denna fråga har med tullen å
majs. Om nemligen malen spanmål skall beläggas med tull, då bör
samma tullafgift bestämmas för malen majs och tvärtom.
Hvad frågan om tullfrihet eller tullpligtighet angår, så anser jag
för min del att omalen spanmål bör vara tullfri hädanefter som
hittills.
Beträffande deremot malen spanmål, så hyser jag den åsigten, att
N:o 46.
Angående
tull & Sprint
mål.
(Forts, ”i
N:o 46. 38 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående den nuvarande ringa afgiften för hvetemjöl af 1 öre per kilogram kan
tull å Spån- utan olägenhet påläggas all malen spanmål. Jag tror icke, att denna
(Forts) afgift kan blifva betungande för konsumtionen. Jag anser tvärtom
att det skulle vara en fördel för förbrukningen, om denna låga afgift
pålades, emedan man då kunde hoppas att företrädesvis få köpa så¬
dan vara, som blifvit iuom landet förmålen och sålunda ett godt och
rent mjöl. Det utländska mjölet är, efter hvad erfarenheten under sist-
förfiutna året visat, ofta uppblanda^ med främmande ämnen, och lärer
ej alltid vid förmalningen af detsamma iakttagas den ordning och
snygghet, som vid en sådan handtering är önsklig. Vid de svenska
qvarnarne, åtminstone de nya, hafva åtgärder vidtagits för att rensa
spanmålen och erhålla ett, så vidt möjligt är, godt och rent mjöl.
Jag yrkar således att malen spanmål alla slag må åsättas en tull
af ett öre per kilogram, men att omalen spanmål må gå tullfri. Något
klagomål öfver lifsmedlens fördyrande härigenom kan icke med fog
uppstå; då den omaka spanmålen får tullfritt införas, vore sådant tal
oberättigadt, kostnaden för förmalningen skall ju utgå antingen förmal¬
ningen sker inom eller utom landet, och för min del anser jag det af
derå skäl vara fördelaktigt om landets behof af mjöl kan tillgodoses
med sådant, som blifvit inom landet förmålet.
Herr J. Johansson från Stockholm: Det gläder mig att den förste
ärade talaren uttalat ett antingen eller, ty derigenom kan man åt¬
minstone hafva någon förhoppning om en lycklig utgång af frågan.
Om jag under diskussionens gång dertill föranledes, så skall jag för¬
söka att närmare utveckla skälen för mina åsigter i denna fråga. För
ögonblicket vill jag blott uttala några allmänna ord om min stånd¬
punkt till saken. 1 sådant afseende ber jag få nämna, att jag inga¬
lunda är främmande för qvarnindustrien och mjölaffärerna i vårt land,
emedan jag dermed uteslutande sysselsatt mig under en half mans¬
ålder dels för andras, dels ock för egen räkning. Denna min syssel¬
sättning har uteslutande gält svenska qvarnar och förmalning af mjöl
vid dessa, och jag har icke haft någon annan inkomst än den, som
jag beredt mig genom den handteringen att uppköpa spanmål, för¬
mala densamma och försälja de olika mjöl- och grynsorterna. Vin¬
ningen deraf har måhända varit svåråtkomligare och mindre samt
arbetet tyngre än för många andra, som drifva handel med lyx- och
öfverflödsartiklar och livilka kunna bevilja t. o. m. 50 å 60 procents
rabatt vid kontant betalning. För min del har jag i allt fall varit
fullt belåten med resultatet, och jag anser detta vara så gynsamt att,
om nu ett öres tull per kilogram åsättes alla mjölsorter, jag och alla
de, som arbeta i denna branche, blifva än mera gynnade, och jag är
viss på att få mina årsinkomster fördubblade. Jag försäkrar att den
ifrågavarande tullsatsen i det allra närmaste gagnar endast qvarnindu¬
strien, att den icke bereder statsverket eller jordbrukaren, såvida han
icke tillika är qvarnegare, någon inkomst, men att den fördyrar lef-
nadskostnaderna för de fattige. Om jag af omständigheterna dertill för¬
anledd varit nödsakad att rösta för lägre tullsatser å lyxartiklar i klump
än jag önskat, så vill jag icke vara med om att på det dagliga brödet
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
39
N:o 46.
taga igen skadan. Det var icke så synnerligt välbetänkt, när man
införde denna inregistreringsafgift och, då man hört så mycket klago¬
mål, så stort missnöje och erfarit så många obehag deraf, så kan det
icke heller vara särdeles välbetänkt att förvandla denna afgift till en
bestående tull. Om det icke är annat än ett tomt talesätt att vi vilja
arbetarnes bästa, så hafva vi nu bästa tillfället att visa det, ty det
lärer väl blifva svårt att bevisa, att införseltull å mjöl kan gagna den
svenske arbetaren. Om det skall lända landet till nytta och välsig¬
nelse att vi befria åldriga eller orklösa fattiga från den direkta be¬
skattningen, som vi så ofta göra i våra taxerings- och pröfningskomitéer,
för att icke sedermera behöfva underhålla dem på kommunens eller
■statens bekostnad, så böra vi icke nu handla på motsatt sätt och
hvad vi gifvit med ena handen taga, snart sagdt, tillbaka med den
andra. Detta är nu det lämpligaste tillfället, jag vet, att anslå den
känslans sträng, som så ofta anslås och icke minst i denna Kammare
vibrerar, när det gäller nästans nöd. I hopp om att andra talare förmå
bättre än jag att tala för denna sak och under förhoppning att af
hvad jag yttrat jag ändå må blifva förstådd, ber jag att få yrka bi¬
fall till Utskottets förslag.
I detta anförande instämde Herrar Arnoldson, Angel och Redlund.
Herr F. G. Sandvall: Det var onekligen ett mycket vackert
•och känslofullt tal, som den föregående talaren höll, och läge det
blott lika mycken sanning deri som det lät vackert, så skulle jag vara
färdig att instämma med honom. Men det är icke händelsen. Då
man vill medgifva tullfri införsel å spannmål, så måste detta vara lik¬
tydigt med, att man så litet som möjligt vill betunga den fattiga
befolkningen. Visserligen påstod samme talare, att förhållandet skulle
blifva alldeles omvändt, om man nu lade ett öres tull per kilogram
,på mjöl, dervid på samma gång omnämnande, att han hade egnat en
längre tid af sitt lif åt förmalningen af denna produkt. Derest han
för den mallra spanmålen tagit mera betaldt än hvad utländingen gör,
■så undrar jag visst icke på att han förtjent bra och funnit sig belå¬
ten, men detta verkar icke på frågans bedömande i sin helhet, ty i
alla händelser bör väl spanmål inom landet kunna förmalas till minst
lika billigt pris som i utlandet. Det är endast derpå det hänger,
eller huruvida man i Sverige får betala mera för mjöl än i utlandet,
hvilket jag, såsom sagdt, dock icke tror att vi behöfva befara. Dertill anser
jag vår qvarnrörelse hafva för väl tillgodogjort sig de nyare uppfinnin-
garne i denna väg och skola än mer göra det genom en liflig konkurrens
•qvamegarne emellan. Hvad vi alltid böra hoppas och äfven kunna
vara vissa på är, att den i Sverige malna spanmålen icke är bemängd
med ett större eller mindre antal onyttiga biprodukter, utan att vi
få en vara, som verkligen gör skäl för benämningen godt mjöl.
Jag tror således icke att någon fara är för handen, att den
mindre bemedlade befolkningen skall blifva lidande genom den här
ifrågasatta tullsatsen. Hade det yrkats att sätta tull å omalen span¬
nmål, så skulle jag instämma med den siste talaren. Nu kan jag det
Angående
tull å Span¬
mål.
(Forts.)
N:o 46.
40
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull å Span¬
nmål.
(Forts.)
icke. Utan förenar jag mig med Herr Lönegren i hans yrkande, att-
omalen spanmål måtte få tullfritt införas, undantagandes för majs,,
hvartill vi sedan komma, men att malen spanmål deremot måtte be¬
läggas med en tull af ett öre per kilogram.
Herr Gumselius: Det har redan blifvit erinradt af den föregående
talaren, med hvilken jag så till vida instämmer, att den här ifråga¬
varande tullsatsen icke är att betrakta såsom en skyddstull för jord¬
bruket, utan såsom en skyddstull för qvarnindustrien. Då blir frågan
den, huruvida nämnda industri behöfver denna särskilda tull. Det är
hans mening; det är icke min. Den förste talaren har sagt, att våra
svenska qvarnar leverera så godt mjöl, hvaremot vi från utlandet blott
få dåligt sådant, och att det derför är nödvändigt att åsätta tull å.
denna vara; och, yttrade han vidare, om man sålunda befriade våra
qvarnegare ifrån utländsk täflan, skulle man här i landet komma att
mala ännu bättre än förut. Jag tror tvärtom. Det mjöl som redan
belagts med tull — en benämning, som Riksdagen dock drog sig för
att använda för varan i fråga, utan för skams skull ändrade till “in—
registreringsafgift“ — är hvetemjöl. Men det är en känd sak, att
detta mjöl importeras från utlandet, derföre att varan der anses vara
bättre än den som levereras af våra svenska qvarnar. Dock må det
erkännas, att många af våra qvarnar på senare tiden börjat tillgodo¬
göra sig bättre arbetsmetoder, och att de i följd deraf kunna i afse¬
ende på varans godhet täfla med det utländska mjölet. Emellertid
har, som bekant, denna tullsats eller så kallade inregistreringsafgift
på hvetemjölet verkat derhän, att danska qvarnegare, från hvilkas
konkurrens man genom tullsatsen just ville befria sig, på denna sidan
sundet börjat en qvarnindustri med danskt kapital. Vill man nu.
utveckla detta skyddssystem längre och öfvergå till allt mjöl, så komma
nog danskarna att fortgå i samma retning, endast i större skala.
En talare, med hvilken jag gerna instämmer, har från stockholms¬
bänken nyss yttrat sig vältaligt i saken och förklarat, att han såsom
qvarnegare och mjölhandlande icke behöfver denna skyddstull åt qvarn¬
industrien; och samma mening har jag hört andra qvarnegare, som jag.
känner, uttala. Jag behöfver icke säga, att dessa qvarnegare varit
sådana, som haft sina qvarnar i bästa skick och derföre icke behöft
frukta den utländska konkurrensen. De hafva till och med ansett det
vara hvarken billigt eller för sig värdigt att begära särskildt skydd
för sin industri. Speciel har jag hört en qvarnegare, som drifver
rörelsen i stor skala och på mer än ett ställe, uttala den förhoppning,,
att mjöltullen så snart som möjligt måtte borttagas och icke vidare
utvecklas här i Sverige, ty, enligt hans i flera personers närvaro ut¬
talade mening, kan en dylik tullsats endast bidraga till att försoffa
en näring, som ovilkorligen eljest bör kunna täfla med utlandet.
Samme man har ytterligare sagt, att det är en skam, att vår svenska
qvarnindustri med sina stora resurser icke kan utveckla sig till samma
höjd som i utlandet, och dertill kunde icke vara någon annan orsak
än den lojhet, som finnes hos idkare af denna industrigren. Att nu
ytterligare öka tullskyddet till dessa industriidkares förmån vore
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
41
N:o 46.
enligt hans, likasom äfven talarens på stockholmsbänken uppfattning,
endast att ytterligare lägga hyende under denna lojhet i stället för
motsatsen.
Man har här sagt, att det endast vore fråga om ett enda simpelt
öre per kilogram, men, vore detta en sådan småsak, hvarföre kan man
då vilja trakassera rörelsen dermed? Det är också i sjelfva verket
icke heller en sådan småsak, som man velat låta påskina, i synnerhet
då man vill utsträcka tullen äfven till rågmjöl.
Man har uppgifvit för mig, att ett öre per kilogram i tull skulle
motsvara ungefär en kronas förhöjning på tunnan, och för en arbetare¬
familj, som i förhållande till barnens antal förbrukar flera eller färre
tunnor spanmål om året, är det således fråga om några kronors högre
skatt, som man skulle lägga på deras nödvändigaste lefnadsförnödenhet.
Och Utskottet påpekar mycket rigtigt, att denna ökade utgift ytterli¬
gare växer i sådana tider, då de minst bemedlade redan förut äro af
omsorg för lifvets nödtorft hårdt betungade.
Det är alldeles otänkbart för mig, huru en sådan sak kunnat
uppställas på det sällskaps program, som kallar sig “svenska arbetets
vänner'1 och hvilket sällskap hufvudsakligast består af svenska industri¬
idkare, hvilka väl främst af alla borde ömma för arbetande och söka
så mycket som möjligt lindra deras lefnadskostnader.
Jag kan omöjligt föreställa mig annat, än att dessa i första rummet
borde vara de naturliga motståndarne emot en sådan skatt som tullen
å spanmål. För mig är det alldeles klart, att de, som rösta för tull
på sådana varor som rågmjöl, visa sig icke såsom svenska arbetets
vänner, utan, om än mot sin egen afsigt, såsom svenske arbetarnes
fiender. Jag vill hoppas, att åtminstone icke denna Kammare skall
fatta ett beslut, som med skäl kan tolkas på det sättet. Jag hem¬
ställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr J. Johansson i Bergsäng förenade sig med Herr Gumselius.
Herr Hers lo w: Jag har endast ett par ord att säga, för att
påpeka en märkvärdig begreppsförvirring, som gjort sig gällande hos
ett par talare, hvilka yrkat på tull för malen spanmål, men vilja bi¬
behålla tullfrihet för omalen, “derföre att de icke vilja fördyra lef-
nadsmedlen för den fattiga arbetaren.“
Jag begriper icke, hvari skilnaden mellan malen och omalen span¬
mål i detta afseende ligger och huru de resonera, såvida de icke ut¬
gå från den förutsättningen, att den fattige arbetaren tuggar omalen
spanmål. Det är åtminstone för mig alldeles klart, att, så vida som
den fattige arbetaren använder mjöl, d. v. s. lefver af bröd, på samma
sätt som den rike arbetaren — och arbetare äro vi ju alla — måste
det göra honom detsamma, om spanmålen kostar mera och målningen
mindre eller målningen mera och spanmålen mindre; ty för honom
blir hela frågan hvad mjölet kostar, af hvilket han skall baka sitt
bröd, eller hvad den brödkaka kostar, som han betalar hos bagaren,
hvilken i sådant fäll köper mjölet.
En annan lika besynnerlig begreppsförvirring har jag velat fästa
Angående
tull å Spann¬
mål.
(Forts.)
N.o 46.
42
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull a Spann¬
mål.
(Forts.)
uppmärksamheten på. Man har nemligen uttalat sig ungefär så här:
det är långt ifrån, att vi vilja fördyra näringsmedlen, då vi vilja
hafva mjöltullar, utan afsigten dermed är endast att skaffa godt mjöl åt
landet och utestänga det dåliga. Det goda mjölet vill då säga det
svenska, det dåliga är det utländska. Det är väl emellertid icke
någon, som är okunnig om, att Danmark i fråga om hvetemjöl varit
den starkaste konkurrenten med våra qvarnegare, och att skilnaden
mellan danskt och svenskt hvetemjöl i afseende å qvaliteten alltid
varit att — det danska varit utan jemförelse öfverlägset det svenska.
Det var denna omständighet som gjorde konkurrensen besvärlig. Be¬
träffande det danska rågmjölet veta vi, att det stundom innehållit en
blandningstillsats, men likvisst en sådan som icke plär räknas såsom
ett dåligt näringsämne, nämligen hvetemjöl af secunda qvalitet, min¬
dre hvitt, men väl så närande som hvetemjöl Nio 1.
Hvad jordbrukets ställning till frågan angår, så skulle man åt¬
minstone kunna ge sig sken af att vilja gagna våra jordbrukare, om
här vore fråga om att lägga tull på införsel af stanniol. Tull på
mjöl deremot lemnar den svenske jordbrukaren alldeles utanför räk¬
ningen; ty det är klart, att den spanmål, man vill förmala, köper
man vare sig inom eller utom landet, der man får den för billigaste pri¬
set. Vi skulle således införa denna tull endast och allenast till fördel
för qvarnindustrien.
Ty, som sagdt, jag kan ej taga det på allvar, då man påstår,
att denna tull bör införas för att skydda oss från dåligt mjöl. Skola
vi också i fråga om denna vara, som hvar och en kan bedöma, höra
repeteras den satsen, som protektionisterna alltid drifva, att utländin-
gen endast skickar oss dåliga varor, som vi i fåvitsko betala med
orimliga pris? Den satsen bör väl icke upprepas i hvarje fråga och
om hvilken artikel som helst; vi få väl antaga, att i de flesta fall
åtminstone svensken lika bra som andra nationer begriper hvad han
köper och hvad han betalar.
Vi hafva för öfrigt redan gjort experiment med tull på hvetemjöl.
Af denna vara infördes, som bekant, förut rätt betydliga qvantiteter
nästan uteslutande från Danmark. Hvad blef följden af tullen? Jo,
med danska kapital har här i Malmö anlagts eu qvarn, så stor att
vid densamma produceras på ett år mera hvetemjöl, än allt det mjöl,
som under fem år i medeltal årligen införts till Sverige. Jag kan
icke finna att detta är något skydd för den svenska qvarnindustrien.
Det är snarare ett mer beqvämt sätt för utländskt kapital att till¬
godogöra sig samma vinst som förut, och tullen på köpet. Som vi
minnas, var det de små qvarnegarne, som klagade mest, men huru
har det gått dem? Nya stora anläggningar, afsedda att på en gång
i stor skala tillgodogöra sig tullen och med framgång taga upp kon¬
kurrensen med utlandet, anläggningar som erfordrade vida större
krafter än de små kunde förfoga öfver, hafva uppstått och trycka nu
de smärre qvarnarne vida hårdare än förr. Dertill kommer att de
största anläggningarne äro gjorda med utländskt kapital. Följden af
eu åtgärd, som skulle befria våra qvarnegare från utländsk konkur¬
rens, är således att de lyckats flytta sina skarpaste motståndare från
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
43
N:o 43.
^utlandet in på eget område och fört kriget in på egna landamären. Angående
Icke kunna de svenska qvarnegarne ha vunnit derpå? Jag kan icke tu® “ Span-
heller se att landtbrukarne vinna på saken. Ännu mindre ha kon- \
sumenterna vunnit derpå, allra minst den fattige konsumenten, som °r 8’
jag företrädesvis tager i betraktande derför att han tynges hårdast
om brödkakan kostar ett eller annat öre mera. Då jag sålunda icke
kan finna någon svensk man, som kan vinna på denna tull — mer
än möjligen ett par af våra större qvarnegare — och då jag tydligen
kan se hvilka som skola betala krigskostnaderna, så ber jag att få
yrka bifall till Utskottets förslag.
Ännu ett ord! Vi hafva nyss varit nära att förhöja priset på
arbetarens nödvändigaste beklädnadsämnen, hans egen skjorta, hans
hustrus och hans barns kläder; och det erkändes då äfven af dem,
som yrka på högre tullar, att i fråga om simplare bomullsvaror är
tullen redan nu så hög, att den icke kan försvaras. Det är dock den
fattige arbetaren och hans familj, som begagna dessa grofva varor.
Medkammaren har nyss till förmån för nödlidande garfvare — vi veta
att detta är en fattig näring — höjt priset på den fattige arbetarens
skodon; skola vi nu ock höja priset på den fattige arbetarens bröd¬
kaka — allt detta för att gå “Arbetarens vänner“ till mötes. “Sven¬
ska Arbetets vänner"! Jag säger såsom den siste talaren: jag har
aldrig betviflat deras afsigter, men jag begriper icke de medel, som
de välja för att vinna sitt mål.
Häruti instämde Herr Johan Jönsson.
Herr Norén: Då jag väckte min motion i detta ämne, hade jag
två skäl för densamma. Det första var att undanrödja de förfalsknin-
,gar och bedrägerier, som förekommo i mjölimporten. Det andra var,
att vi skulle kunna sjelfva inom landet förmala den spanmål vi be-
Jhöfva. Låt vara, att vi köpa densamma utifrån, men det gör mindre,
ty spanmålen kan jag kontrollera och se om den är uppblandad; och
■om den är alltför oren, med rensningsapparat rengöra densamma.
-Så är dock icke förhållandet med mjölet.
Här är visserligen sagdt, att det utländska mjölet är utmärkt
godt, men jag har dock erfarenhet om motsatsen, emedan jag sett
dåligt mjöl iiifördt från utländsk ort och tillverkadt både af hvete
och råg. Sådant mjöl har också varit uppblandadt, detta är konsta¬
terad t.
Då man nu begär en så ringa afgift, som här är ifrågasatt, så
komma enligt min tanke de svenska qvarnegarne icke att erhålla nå¬
gon oskälig vinst derå, derföre att här finnas på landet många, som
köpa sin spanmål och låta sedan förmala densamma vid qvarnen.
Sådant förekommer icke i städerna, men inträffar ofta på landet.
Det är min lifiiga öfvertygelse, att varan derigenom icke kommer
att i ringaste mån fördyras, ty våra svenska qvarnar få då mera att
gorå och kunna i följd deraf nöja sig med en något mindre ersättning.
Äfven hade jag tänkt mig, att tullverket borde få någon ersättning
N:0 46.
44
Onsdagen den 3 Haj, e. m.
Angående
tull å Spann¬
mål.
(Forts.)
för sitt besvär med att visitera det gods som kommer utifrån, och:
likaså bör väl statsverket få någon ersättning för den bevillning, som
de svenska qvarnegarne, om de hade inkomsten, finge erlägga, men.
som staten går miste om, när varan kommer från utlandet; för att.
icke tala om att jemväl kommunerna kunde hafva anspråk på att få
någon ersättning för den minskade kommunalskatt, som qvarnegarne
komma att erlägga, om varan får införas tullfritt utifrån.
Dessa äro de skäl, som föranledt mig att väcka min motion,
öfvertygad som jag var och fortfarande är, att ett bifall till densamma
skulle lända hela vårt land till nytta. Visserligen säger man, att
utländska kapitalister, i händelse tull åsättes hvetemjöl, komma att
anlägga qvarnverk i Malmö, men jag hoppas dock, att det blir svenska
arbetare, som der komma att förtjena sitt bröd.
Herrar Sandberg, Smedberg, J. Larsson i Blekan, Håkanson och
J. Andersson i Knarrevik instämde i Herr Noréns yttrande.
Herr Ekdahl: Jag skulle helt enkelt kunna instämma med den
ärade talaren från Malmö, emedan de åsigter, han uttalade i denna
fråga, till alla delar öfverensstämma med mina egna, men ber dock
att få tillägga några ord.
Äfven jag är intresserad uti qvarnföretag och har under många,
år drifvit handel med spannmål, som jag låtit rensa och förmala. Min
erfarenhet dervid är, att denna handel lemnat lika god afkastning
under de många år, hvilka föregingo inregistreringsafgiftens införande,,
som under det sista året. Jag kan fördenskull icke finna det vara
något skäl uti att bibehålla en tull, som kommer att i icke ringa mån
blifva känbar för den stora arbetande befolkningen, utan att vara till
fördel för någon, om icke möjligen för en och annan qvarnegare i
någon aflägsen landsort. Jag vill också tillägga, att jag icke tror det
statsverket är i behof af denna tull, och dertill sluter jag af hvad
Utskottet säger uti 31:sta punkten i sitt betänkande, der det, i fråga
om den minskning af omkring 475,000 kronor uti statens inkomster,,
som skulle blifva en följd utaf antagandet af tullkomiténs förslag om
nedsättning i tullen å oljor, heter, att “statsverkets tillstånd icke*
synes lägga hinder i vägen för den tullindring, komitén härutinnan
föreslagit". Då detta gäller i fråga om en tullinkomst för staten,,
som skulle blifva så stor, som den nyssnämnda, så måste det väl i
ännu högre grad gälla den jemförelsevis obetydliga inkomst, staten
komme att få af den vara, om hvilken i denna punkt är fråga. Då
jag för öfrigt icke anser det vara rigtigt att lägga tull på en så vigtig
förnödenhetsvara, som den ifrågavarande, så kan jag för min del icke
annat än yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Danielson: Att tullfrågorna äro bland de svåraste som-
Riksdagen har att handlägga, det tror jag litet hvar af oss gerna skall
medgifva. Nu har här blifvit sagdt, att det skulle vara en skam om
man vill yrka tull på mjöl, att det behöfdes en stor portion mod för
att våga komma fram med ett dylikt yrkande. Ja, så låter det alltid,
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
45
N:o 48.
■då det blir fråga om att på något sätt underhjelpa vår jordbruks¬
näring, men jag vill erinra dem, som så tala, och särskildt talaren
från Malmö, att de icke alltid visat sig lika ömma som nu om den
så mycket omtalade “fattige arbetaren“, åtminstone då det gäller det
egna intresset. Så arbetade den talaren i fjor med hela sin stora
talent att tillskapa ett monopol för städerna; och jag vill också på¬
minna herrarne om det beslut, som i dag på förmiddagen fattades i
fråga om öde punkten i detta samma betänkande angående tullen på
franskt bränvin eller konjak. Som herrarne veta, så var det några
herrar vinhandlare i Stockholm, Göteborg och Norrköping, som i fjor
hittade på, att det icke borde få gå för sig att få köpa en mindre
qvantitet franskt bränvin direkt från utlandet, utan att det skulle
draga en särskild tull, motsvarande utminuteringsafgiften. I fjor fingo
de icke sin vilja fram, men i år gick det. På det sättet tillskapar
man det ena monopolet efter det andra för städerna. Och när det
var fråga om franska traktaten, huru pass om visade man sig då mot
den fattige arbetaren, när det gälde att bestämma tullen på bränvin
och vin. Jag tror, att herrarne icke böra skylta så mycket med denne
fattige arbetare, och skylla dem, som förfäkta jordbruksnäringens bästa,
att vara arbetarens ovän. Jag tror, att förhållandet är alldeles tvärt¬
om, och det tror jag hvem som helst som känner till förhållandena
skall instämma uti. Eller hvarför skynda väl dessa stora skaror af
arbetare från landet för att söka sitt uppehälle i städerna, om icke
derföre att den mindre jordbrukaren befinner sig i så betryckt ställ¬
ning, att han icke kan täfla med städerna i fråga om arbetslönerna.
Och den ställning, hvari den mindre jordbrukaren för närvarande be¬
finner sig, är verkligen så betryckt, att den, som icke sjelf sett det,
svårligen derom kan göra sig någon föreställning. Här talas om ar¬
betare; men äro då icke dessa hundratusentals mindre jordbrukare,
som finnas i vårt land, äro icke också de arbetare och böra icke de
hafva lika stora rättigheter som dessa daglönare, som arbeta här i
Stockholm eller i andra städer?
Vidare säger man, att det kan icke lända jordbruket till något
gagn, att det blir en låg tull på mjöl; jo det är just det jag tror, och
det skämmes jag icke att bekänna. Ty om vi få qvarnverk i stor
skala inrättade i landet, så får derigenom jordbrukaren en jemn mark-
* nåd, der han kan sälja sin spanmål. Derom har jag fått erfarenhet
inom den ort jag tillhör. Få vi qvarnverk, som rensa och förmala
spanmålen, så kommer endast god vara ut i marknaden och för den
får då jordbrukaren bra betaldt. Förut var det endast s. k. span-
målshandiare, som köpte upp spanmål och lade upp kanske några
tusen tunnor i sina magasin, och då var der ingen, som köpte något
förr än på våren, så att marknaden var i hög grad ojemn.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, då jag är öfver-
tygad, att hvar och en som satt sig in i saken redan har sin åsigt
klar. Men jag kan icke neka, att det skulle i hög grad förvåna mig,
tom — sedan stadsrepresentanterna, på sätt jag nyss visat, lyckats
tillskapa ett nytt monopol för städerna, hvarigenom de blifva i till¬
fälle att skaffa sig nya förtjenster på den stora landtbefolkningensbe-
Angående
tull å
Spanmål.
(Forts.)
N:o 46.
46
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående
tull å
Sparmål.
(Forts.)
Herr F. G. Sandvall: Den ärade talaren på örebrobänken för¬
vånade sig öfver, att en industriidkare kunde hysa så liten omtanke
för sina arbetare, att han påyrkade tull på mjöl. Derpå vill jag svara,
att just derföre att han bar i sin tjenst arbetare, kvilka veta värdera
att hafva en husbonde, som ömmar för dem, är det som han påyrkar
en sådan tull. Det har förut talats om de många bedrägerier, som
vid mjölförsäljningen ega rum, och jag är viss på att hvar och en,
som tagit någon befattning med denna vara, skall nödgas medgifva
detta bedröHiga faktum. Det är också icke minst inom den arbetande
klassen som klagan förspörjes öfver att mjölet så ofta är förfalskadt,
och det är således icke till deras nackdel, utan till deras fördel, som
jag här uppträder med yrkande om vidtagande af en åtgärd, som
skulle i kanske ganska betydlig grad förhindra det arbetaren komme
att lida något af denna förfalskning. Vi veta hurusom ryskt mjöl i
stor myckenhet införes till Sverige uti s. k. mattor, men jag frågar
dem af herrarne, som tagit befattning med sådant mjöl, om det alltid
kan användas sådant det är. Nej, åtminstone vet jag att till den ort,
jag tillhör, kommer en massa ryskt mjöl, hvilket, äfven om det är
oblandad!, dock har den olägenheten att det är för groft och måste
ommalas, hvilket betydligt fördyrar varan, och detta kan väl icke vara
till gagn för den fattige arbetaren. Det är för öfrigt klart och tyd¬
ligt att, om mjölet, såsom jag nämnde, tages utifrån, detsamma icke
kan säljas till samma pris som spanmålen, emedan qvarnegaren i ut¬
landet tager betaldt för målningen. Det är val då icke ondt uti att
unna den svenske qvarnegaren den lilla förtjensten, som utländingen
eljest skulle få, i synnerhet om man på samma gång tillförsäkrar den,
som skall använda mjölet, att han får en ren och oförfalskad vara, ty
det står icke i öfverensstämmelse med det svenska nationallynnet, att
leverera förfalskade eller uppblandade varor.
Jag vidblifver alltså hvad jag förut yrkat.
Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Themp-
t and er: Jag ber att till en början få lemna reservanterna och de
af Kammarens ledamöter, som med dem i dag instämt, det erkännande,
att de hafva följdrigtigt och med skälig hänsyn till tulltaxans prak¬
tiska tillämpning förfarit, då de nu dels åt denna afgift gifvit dess
rätta benämning af tull i stället för den förut begagnade, af inregi-
streringsafgift, dels ock tagit steget fullt ut genom att payrka tull
äfven å rågmjöl. Men sedan jag lemnat detta erkännande, måste jag
i sjelfva hufvudsaken på det bestämdaste uttala mig mot de ärade
reservanternas uppfattning, då de vilja genom påyrkande af tull på
kostnad, och sedan vi bifallit franska traktaten, för att herrar norr-
ländingar så mycket lättare skulle få sälja sina skogar — dessa her¬
rar icke också ville något litet tänka på oss. Jag anser det sålunda
icke vara någon obillig begäran, då jag nu yrkar bifall till reservatio¬
nen, helst den fattige har större garanti att få en reellare och bättre
vara, om det blir våra inhemska qvarnverk, som få förädla spanmålen
till mjöl.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
47
N:o 46.
rågmjöl uppställa eu i min tanke emot all sund beskattningspolitik sä
stridande sats, som att man skall genom beskattning fördyra en vara,
hvilken väl framför alla andra är och måste vara afsedd att fylla lif¬
vets oundgängligaste nödtorft. Jag hoppas också att reservanterna
genom detta utsträckta yrkande sjelfve rigtat dödshugget emot sitt eget
förslag. Nog vet jag och nog kan jag förstå, att man i tullagstift¬
ningen ofta måste under en gemensam tullsats sammanföra artiklar,
som äro i viss mån från hvarandra skiljaktige, derföre att det skulle
möta allt för stora svårigheter att vid tillämpningen särskilja dem;
men icke kan jag föreställa mig, att det kan vara lämpligt att, om eu
artikel är tullfri och starka skäl tala för att fortfarande bibehålla den
tullfri, men den råkar att hafva likhet med en annan artikel, som
man vill tullbeskatta, man helt enkelt med tull belägger äfven den
förra. Den naturliga utvägen i sådant fall är väl, att man i stället
gör tullfri äfven den andra varan, hvilken man annars skulle vilja be¬
lägga med tull; ty bättre är väl att befria från tullafgift en vara, som
eljest möjligen skulle kunna bära en dylik afgift, än att med tullbe¬
skatta en vara åt den beskaffenhet som den ifrågavarande, hvilken
utgör en af de oumbärligaste lifsförnödenheter. Det gagnar icke till
någonting att man här påstår, att denna tullsats skulle vara så lindrig;
ty jag återkalla i herrarnes minne, att, när för två riksdagar se¬
dan dessa registreringsafgifter infördes, vid hvilket tillfälle jemväl så¬
dan afgift yrkades på rågmjöl, man då endast föreslog en afgift derå
af ett hälft öre per kilogram eller hälften mot hvad nu är ifrågasatt.
Majoriteten i Riksdagen tillbakavisade likväl detta yrkande, och jag
vill hoppas, att icke i denna majoritets ställe nu trädt en annan, som
skulle vara sinnad att med en dubbelt så hög tullsats belägga denna
vara. Då man nu af ett i viss mån formelt skäl eller för att möjlig¬
göra en tull på annat mjöl, föreslagit sådan äfven på rågmjöl, skulle
jag dock kunna förstå ett sådant yrkande, derest det gälde en vara,
som man kunde säga icke utgöra föremål för import, ty då vore det
ju alldeles likgiltigt, om man i taxan upptoge den såsom tullfri eller
tullpligtig. Om vi skulle falla på den idén att t. ex. lägga tull på
skogsalster, så vore detta visserligen ett temligen oskyldigt tilltag.
Men förhållandet är icke detsamma med ifrågavarande artikel. Väl
ser man af statistiska tabellerna att importen af rågmjöl under olika
år betydligt vexlar, beroende helt naturligt på de vexlande skörde-
förhållandena i landet, men man ser också, att denna import stundom
är ganska betydlig, att den t. ex. år 1877 uppgått till 1,800,000 cent¬
ner eller mer än dubbelt mot den import af hvetemjöl, hvilken sam¬
ma år egde rum. Då nu ett sådant år kommer, när landet behöfver
en dylik större import, så frågar jag: i hvems intresse vill man, me¬
delst beskattning fördyra denna import? För min del får jag bekänna,
att jag icke kan finna, att det kan ske i någon annans intresse än
qvarnindustriens. Jag kan omöjligen följa den uppfattning, som säger,
att här skulle afses ett skydd för svenska jordbruket, ty så länge
omalen spanmål är tullfri, är det väl endast qvarnindustrien, hvilken
sysselsätter sig med att förmala säd, som kan hemta gagn af denna
mjöltull. Jag vet, att talet om naturliga näringar icke låter väl
Angående
tull å
Spanmål,
(Forts.)
N:o 46.
Angående
tull A
Spanmål.
(Forts.)
48 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
atlas öron, men jag får bekänna, att, om jag än tillhör dem, som an¬
se, att icke hvarje land kan inom sig sluta vilkoren lör att bereda
alla möjliga industrier trefnad och utveckling, jag dock med reservan¬
terna delar intresset för den svenska qvarnindustriens bestånd och
framåtgående; men jag är deremot öfvertygad om, att detta vinnes
alldeles oberoende af denna tullsats, och utan att man behöfver till¬
gripa dylika konstlade medel. Jag vet icke, hvarföre ej vårt land
skulle ega alla de förutsättningar, som skulle fordras för att bereda
denna industri framgång. Icke kan väl verksamhetsfältet för denna
industri hos oss vara för begränsadt, och icke kan man väl i fråga
om den tala om de olägenheter, som man annars anser vidlåda indu¬
strier i ett mindre land, att nemligen de icke kunna egna sin tillverk¬
ning åt alla de mångskiftande föremål, hvilka konsumtionen klöfver.
Här om på något område måtte väl en masstillverkning kunna ega rum,
och det är ju en fördel, som man i allmänhet anser, att blott de
större ländernas industrier skulle ega. Jag vågar äfven påstå, att
kapital och yrkesskicklighet icke på detta område stå mindre till buds
än när det gäller andra industrier, som visat sig i vårt land kunna
med framgång bedrifvas; ty om det än möjligen kan anmärkas, och
jag tror att man kan med skäl göra det, att man med mindre akt¬
gifvande på tidens kraf hittills låtit qvarnindustrien flerestädes hos
oss stå qvar på en lägre ståndpunkt, än som varit önskvärdt, så är
det å andra sidan en glädjande erfarenhet, som en talare på stock¬
holmsbänken nyss vitsordat, att äfven denna industri, rätt handhafd,
kan lemna mycket gynsamma resultat. Det torde följaktligen vara
alldeles obehöfiigt att hysa någon farhåga för qvarnindustrien. Tala¬
ren på jönköpingsbänken yttrade, att han icke kunde förstå, hvarföre
icke vi skulle kunna mala spanmål här lika väl som i andra länder.
Det förstår icke jag heller, men icke bevisar man med ett sådant
yttrande, att qvarnindustrien behöfver skydd, utan just motsatsen.
Icke heller förstår jag hvad den franska handelstraktaten har
med denna sak att skaffa. Man har talat om, att för dess skull
några skulle hafva gjort uppoffringar för att bereda förmåner åt
andra. Jag vet icke hvilka uppoffringar man anser hafva blifvit
gjorda. Om statskassan möjligen kan anses hafva gjort någon upp¬
offring, så är det väl den enda; men påståendet, att några inhemska
näringar skulle hafva gjort uppoffringar genom traktaten, har jag
förut inom denna Kammare, då den frågan var före, haft tillfälle att
bestrida.
Om emellertid denna mjöltull skulle anses medföra gagn för någon¬
ting annat än qvarnindustrien, skulle det väl vara för statskassan.
Jag tror icke, att jag kan misstänkas för att icke hysa intresse för
statskassan, men medlen att fylla dess behof äro mångahanda, och
jag kan icke finna något olämpligare än att upphemta hvad stats¬
kassan behöfver genom att med skatt fördyra en artikel sådan som
denna; och att beskattningen icke skulle fördyra artikeln, är ett visser¬
ligen gammalt resonnement, men i allt fall af beskaffenhet, att jag
aldrig varit i stånd att fatta det.
Frågan, öfver hvilken Kammaren nu skall besluta, är således den,
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
49
N:o 46.
huruvida qvarnindustrien skall hafva denna fördel eller icke. Jag har
redan antydt de skäl, på grund hvaraf jag anser, att denna industri
icke behöfver ett sådant understöd. Men oberoende deraf ber jag
Kammaren slutligen behjerta, att det här är fråga om att beskatta
en artikel, hvilken är, jag vågar påstå det, den oumbärligaste af alla
lifsförnödenheter. Och denna beskattning, man må säga deremot huru
mycket man vill, är origtig, den kan efter min åsigt aldrig försvara
sin plats i vårt beskattningssystem, dels derföre att den är ekonomiskt
origtig och dels äfven derföre, att den ur rent mensklig och social
synpunkt eger en betydelse, som gör dess upptagande i lagstiftningen
högst betänkligt.
-Angående
tull å
Spanmål.
(Forts.)
Herr IIers 1 ow: Jag har begärt ordet icke för att efter det
anförande, vi nyss hört från statsrådsbänken, tillägga det minsta i
sak utan endast för att svara ett par ord på det egendomliga anfö¬
rande, talaren på ölandsbänken för en stund sedan afgaf.
Nämnde talare började med att tala om sitt mod. Jag vet, att
han är en modig man, men jag hoppas, att han icke har det slags
mod, som skulle ligga i hvad han yttrade, såvidt nemligen han också
menade hvad han sade. Hans yttrande, att jag i fjor öppet här i
Kammaren skulle förfäktat sjelfviska intressen, var icke heller, som
jag sedan märkte, så menadt, som det föll sig, eftersom han sedermera
talade om fjerde punkten i detta betänkande, d. v. s. om mitt yr¬
kande, att sprit, införd i små partier, skulle bära en tillökning i tull,
motsvarande utminuteringsafgiften. Jag förmodar han känner, att jag
icke har något att göra med vin- eller sprithandel, och att jag såle¬
des med mitt nämnda yrkande icke förfäktade några sjelfviska in¬
tressen. Hvad jag dermed ville åstadkomma var, att den utländska
och den inhemska försäljaren af denna vara skulle blifva precis lik-
stälda; då deremot protektionisternas vilja är, att den inhemska skall
ställas fördelaktigare, och mycket fördelaktigare än den utländska.
Samme talare yttrade vidare, att qvarnindustrien behöfde denna
skyddstull för att kunna skaffa vår spanmål en jemn marknad. Om
någon artikel i vårt land har jemn marknad, så är det väl spanmål;
ty den kan man numera sälja öfver allt och alltid. Skulle det vara
någon punkt i landet, der spanmål icke har jemn marknad, måste
det då vara på Öland; men i sådant fall beror detta icke på tull¬
systemet utan på öläget.
Den ärade talaren på jönköpingsbänken påstod, att man icke kan
baka bröd i Jönköping af ryskt mjöl. I Malmö deremot yrkar man
företrädesvis på att få ryskt mjöl, derför att det svenska i år af
naturliga skäl och i fjor af orsaker, som jag har svårt att fatta, varit
vida mindre lämpligt till bakning af njutbart bröd. Jag begriper ej
att förhållandena kunna vara så olika i Jönköping.
I sak har jag, som jag redan sagt, ingenting att tillägga utöfver
den fullständiga bevisning, som af finansministern lemnats för min
och med mig liktänkandes åsigt. En engelsk minister yttrade en
gång, att hans hela ärelystnad ginge ut på att söka skaffa sitt land
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 46. 4
N:o 46.
50
Onsdagen den 8 Maj, e. m.
Angående
tull å
Spanmål.
(Forts.)
ett tullfritt frukostbord. Må den svenska Riksdagen icke sätta sin
ärelystnad i att skada sitt land en tullpligtig brödkorg!
Herr Markstedt: Med anledning af den sena timma, som nu
är inne, vill jag inskränka mig till att allenast, under åberopande åt
de starka skäl, som uttalats för afslag å motionerna, till hvilka skäl
jag icke har någonting att lägga, yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Herrarnes rop på proposition komma
ej att hindra mig, ty jag tänker begagna mig af min rätt att yttra
mig. Jag skulle icke hafva gjort detta, om man icke i denna dis¬
kussion sväfvat ut och talat om åtskilligt, som icke hör till denna
punkt. Af hvad sålunda yttrats, ber jag att få upptaga en del till
besvarande.
Jag skulle för min del, i fråga om nu föredragna punkt, icke
hafva något emot att lägga tull på hvetemjöl. Man har talat om, att
det varit i den fattiges intresse man motsatt sig eu sådan tull, men
hos oss åtminstone äter den fattige icke hvetebröd. Kanske gör han
det på andra ställen, och der kanske det vore skäl att i den fattiges
intresse nedsätta priset på hvetemjöl, men hos oss finnes icke ett
sådant skäl. Deremot skulle jag icke vilja vara med om tull å andra
slag af malen spanmål. Af tidningarne har man sett, att det skulle
vara förenadt med så stora svårigheter att skilja hvetemjöl från råg¬
mjöl, att derför båda sorterna måste draga lika tull eller vara tull¬
fria, men sedan vi nu hört en talare på göteborgsbänken rätt allvar¬
ligt lexa upp en annan talare på samma bänk, som vågat säga att
utländingarne icke alltid betedde sig så grannlaga emot oss, och att
detta vore en alldeles obefogad beskyllning mot utländingen, så måtte
man nu tro, att det icke vore någon risk längre att bibehålla hvad förra
Riksdagen beslutade.
Det har sagts, att frågan endast gälde understöd åt qvarn-
industrien, och det kan så vara, men jag får säga att, om jag kan
få spanmålen förmålen inom landet, så ser jag deri icke något ondt,
då ju förtjensten i så fall stannar inom landet. Man har åberopat
exemplet af ett qvarnbolag i Malmö, men deraf finner jag icke, att
man ej borde sätta tull på mjöl. Jag kan icke se att något ondt
åstadkommits af den beslutade registreringsafgiften, om den verkat
till anläggande af ett stort qvarnverk i landet. Såväl staten som kom¬
munen får ju derigenom ökad inkomst genom bevillning och kom¬
munalskatt. Låt vara, att anläggningen sker med utländskt kapital.
Huru mycket åstadkomma vi icke genom utländskt kapital, som årli¬
gen upptaga utländska lån på flera millioner.
Det har talats om, att de, som vilja skydda det inhemska arbetet
och hafva tull på åtskilliga saker, äro arbetarnes ovänner. De talare,
som fört detta tal, hafva nyss vid en föregående punkt påstått, att
vi ville fördyra kläderna för den fattige arbetaren, hans hustru och
barn, och nu vilja vi äfven fördyra brödet. Deremot hafva desse, som
påstå sig här föra den fattiges talan, nedsatt tullen högst betydligt
på vin och siden och plymer m. m., så nog hafva desse tillgodosett
den fattige, derom lider intet tvifvel.
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
51
N:o 46.
Nu säger man, att det är en fördel, att spanmålen blir förmald
i utlandet. Det är då underligt, att man icke anser det fördelaktigt,
att bakningen äfven sker i utlandet. Det ser nemligen ut som om
man ville, att vi skulle köpa och endast köpa allt från utlandet, men
icke sjelfve arbeta, ty det får utlandet draga försorg om, och det blir
billigare om de göra det än vi. Vi skola blott konsumera och öfver¬
lemna åt andra länder att producera. Det enda vi skola producera
är obligationer och — bränvin. Och detta allt i de mindre bemed¬
lades och de fattiges intresse. Herr Talman torde ursäkta, om jag
har svårt att erkänna rigtigheten af sådana läror. Besynnerligt är
det äfven, att dagligen gå hela skeppslaster med arbetare öfver här¬
ifrån till Amerika med dess protektionism, men aldrig har jag hört
talas om, att några derifrån komma öfver hit annat än för att värfva
nya emigranter. Vore tullarna så förskräckliga och så skadliga för
folket, som herrar frihandlare påstå, så är det bra besynnerligt, att
ju längre vi gått i frihandel, ju mer har emigrationen tilltagit, och
att dessa arbetare, som frihandlarne säga sig vilja skydda, just emigrera
till den verldsdel, der protektionismen är allra störst. Vore frihand-
larnes resonnement rigtigt, skulle ju Amerikas arbetare resa hit, der
de hade ett säkert värn bland annat uti vårt Bevillnings-Utskott;
men, som jag redan sagt, vårt folk reser till Amerika, men inga
amerikanare flytta hit.
Under hela tiden sedan tullnedsättningarne började i större skala,
d. v. s. sedan 1865, då första franska handelstraktaten antogs, har
det också blifvit fallet — åtminstone i den kommun, jag tillhör, och
som är en af de större i landet — att afgifterna till fattigvården
ökats, ja hos oss mera än femdubblats. Det är ett besynnerligt faktum,
att i samma mån man påstår sig bereda fördelar åt den fattige ar¬
betaren, i samma mån ökas kostnaderna för fattigvården, så att den
på den korta tiden af 17 år femdubblats och gör den nära nog out¬
härdlig. Man ömmar för arbetaren särskildt i städerna, och dess re¬
presentanter föra det talet ständigt på tungan, men slår man upp
kommunalstatistiken, så finner man, att städernas förnämsta inkomst
är skatt på den fattige arbetaren. Hvem betalar nemligen bränvins-
skatten? Icke arbetaren skulle man tro, eftersom hans intresse ju skall
skyddas. För min del tror jag dock, att det är den fattiga klassen,
som får släppa till det mesta. Jag ser aldrig några städer vara ange¬
lägna om att minska superiet, utan tvärtom vill man, att det skall
supas så mycket som möjligt för att städerna skola få så stora in¬
komster, allt i arbetarens intresse förstås.
Det är detta jag velat hafva sagt mot det ständiga talet om ar¬
betarens fördel. Slår man upp tulltaxan, finner man raka motsatsen.
Jag har förut påpekat, hurusom särskildt för vissa artiklar, såsom t. ex.
kläde, arbetaren får betala flerdubbelt högre tull än den bemedlade,
derföre att han icke har råd att köpa de finare, lättare tygerna, utan
måste köpa af de gröfre, som väga mera. Härigenom får han betala
ända till 8 å 4 gånger högre tull för sina kläder än den rike för
sina kläder. Med tobak är förhållandet enahanda. Det är den rike,
man skyddar, den fattige, man håller efter, ehuru man säger sig för-
Angående
tull &
Spanmål.
(Forts.)
N:o 46.
52
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående fäkta den fattiges intressen. Jag har intet yrkande att göra men har
^ Spån- veiat uttala detta till protokollet.
Herr Olof Jonsson: Jag anhåller endast att få yrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr E. G. Boström: I anseende till den långt framskridna ti¬
den skall jag icke blifva så lång i mitt anförande som jag eljest kunde
hafva anledning till, utan skall yttra mig helt kort.
Jag skall bedja att närmast få vända mig mot Herr Finans¬
ministerns yttrande, att den ifrågasatta tullen vore origtig i skatte¬
systemet såväl ur ekonomisk som allmän social synpunkt. Jag vill
då fästa uppmärksamheten på, att likartad tull finnes i Norge, Tysk¬
land och Frankrike m. fl. stater. Kan man då säga, att dessa staters
skattesystem är så förkastligt, eller att de personer, hvilka i dessa
länder äro ledande, så okunnige, eftersom der finnas tullar, som äro
så oberättigade och olämpliga?
I öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att priset på mjöl
icke bestämmes af tullen, utan att andra omständigheter härpå in¬
verka. Jag hemställer till dem af herrarne, som känna dessa förhål¬
landen, om tullen på hvetemjöl inverkat på brödprisen. Statistiken
visar bäst, hvilket litet inflytande denna tull haft. Af de senaste åren
finnes väl intet, då behofvet af brödföda varit så stort i Sverige som
sista året, och till följd deraf steg införseln af omalen råg 1881 till
omkring 169,000 kub. meter från cirka 109,000 under 1880, medan in¬
förseln af rågmjöl, som dock var tullfritt, föll till 11,000,000 kg år
1881 mot 18,000,000 under 1880. Iuförseln af spanmål har sålunda
stigit, men införseln af mjöl minskats. Med sådana siffror för ögonen
borde man slippa att få höra, att till följd af tullen införseln förmin¬
skas eller att de fattiges intressen deraf beröras.
Man har ock frågat, hvad kan det väl finnas för skäl att belägga
mjöl med tull, när samtidigt den omalda spannmålen går fri? Jo, sva¬
rar jag, den gamla regeln, att råämnet må gå fritt, men den deraf
förädlade varan beläggas med tull.
Jag yrkar bifall till min reservation.
Herrar Nils Olsson och C. Carlsson förenade sig med Herr Bo¬
ström.
Herr S. Ljunggren: Då tiden är så långt framskriden, skall jag
blott yttra ett par ord.
Talaren på dalabänken yttrade, att han fann det underligt att
nu befria arbetaren från tull på mjöl, då man förut icke haft med¬
ömkan med honom i fråga om tull på kläder och tobak. För min
del vill jag blott nämna, att det icke kan vara skäl att, derför att
arbetaren får betala kläder och tobak dyrt, han nu också skall be¬
tala brödet dyrt.
Talaren bredvid mig på stockholmslänsbänken nämnde, att tullen
på mjöl icke inverkade på brödpriset. Detta kan möjligen vara hän-
53
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
delsen hvad beträffar Stockholm och andi’a större städer, men alldeles
icke hvad angår landsbygden, der befolkningen sjelf bakar sitt bröd.
När jag yrkar bifall till Utskottets förslag, skall jag bedja att få
belysa förhållandet med ett exempel ur verkligheten. Det finnes i
min trakt en enka med tre minderåriga barn, som åtnjuter understöd af
fattigvården. Hennes och barnens sammanlagda arbetsförtjenst har
gått upp till en årsinkomst af 274 kronor utom husrum och vedbrand.
Hon konsumerar för sig och sin familj SO skålpund hvetemjöl och
920 skålpund rågmjöl pr år. Detta gör tillsammans 1,000 skålpund
eller 425 kilogram mjöl. Den nu föreslagna tullsatsen skulle således
ålägga henne en skatt af 4 kronor 25 öre per år.
Detta exempel är för mig alldeles till fyllest att yrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr L. J. Larsson: Här borta i vrån är man så insnärjd bland
vänner till skyddstullar, att jag undrar, om de icke rent af komma
att skjuta ihjel mig, om jag yttrar en annan åsigt, men jag rigtigt
blyges för, att man skall begära skydd för produkter från qvarnar,
för hvilka man i allmänhet får drifkraften gratis. Kan uppländingen,
som ofta får köpa sin drifkraft, mala för endast agnarna, kunna väl
vi det desto mera, som hafva så lätt att få drifkraft till våra qvarn¬
verk. Jag vill åtminstone icke, att det skall stå i protokollet, att jag
samtyckt till dessa åtgärder, och anhåller således om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Herr Anders Svensson i Lösen: Här har ordats så mycket och
vidt i denna sak, och man har från ena sidan framhållit, att den, som
har den uppfattningen, att malen spanmål bör beläggas med någon tull,
också vill fördyra brödet för den fattige. Af det myckna, som blifvit
yttrad t, såväl här inom Kammaren som inom Utskottet, har jag för
min del dock icke blifvit öfvertygad om, att man genom en sådan
tull i verkligheten fördyrar brödet.
Jag tror, att det var Herr Gummlius, som yttrade, att han talat
med en qvarn egare och dertill en stor qvarnegare, som sagt, att de
icke hafva någon nytta af denna tull utan betacka sig för den. Jag
vill upplysa, att jag också helt nyligen talat med en qvarnegare i
min hemort, och det var en person, som sköter sin affär både väl och
praktiskt, och han sade, att det var ganska önskvärdt samt för deras
industri förmånligt att få ifrågavarande tull. Jag vet särskild!, att
nämnda qvarnanläggning gick med stor svårighet, och att dess egare
ingalunda skar guld med täljknif.
Här yttrades af en annan talare såsom olämpligt, att danska ka¬
pitäl flyttades öfver sundet, och att danskarne byggde qvarnar. Ja,
det veta vi väl, att vi äro kapital fattiga, och skulle vi endast hafva
an väll dt. svenskt kapital för våra anläggningar', då hade icke mycket
blifvit gjordt under de sista 20 å 30 åren i vårt land. Jag undrar,
hvilken utveckling våra jernvägar och andra stora anläggningar hade
fått, om vi icke haft tillgång på utländskt kapital. För öfrigt anser
jag det icke vara af någon betydelse, om danskar flytta öfver till
N:o 46.
Angående
tull å Span¬
mål.
(Forts.)
N:o 46.
54
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
Angående Sverige och bygga qvarnar, när de få betala skatt både till staten
tull & Spån- Qgjj kommunen, och arbetaren genom dem har sitt bröd.
C Forts) När det en n^rino) som verkligen beböfver ett skydd, så vill
jag också vara med om att skydda den. Jag yrkar således bifall till
reservanternas förslag.
Herr Magnusson: Herr Talman! Mine Herrar! Jag bar endast
begärt ordet för att få till protokollet antecknadt, att jag kommer att
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Men medan jag har ordet,
skall jag be att få inlägga en protest mot Herr Boström. Jag har,
såsom det beter på det hnare språket, låtit mig berättas, att lian är
en stor egendomsegare, och tro mig, mine Herrar, det är de som
hafva fördel af spanmålstullen, ty vi små jordbrukare hafva de flesta
år litet eller ingen spanmål att afsätta, utom vårsäd, och på den är
ju här ej någon tull ifrågasatt. Såväl städernas som landets befolk¬
ning måste således bos de större jordbrukarne köpa. sitt behof af
spanmål äfven om de icke kunna få den till rimligt pris, utan måste
betala den aldrig så högt.
Här har talats om att det importeras så mycket spanmål. Jag
kan icke tro, att vi äro så dumma, att vi dränka den spanmål vi icke
behöfva, och icke importera vi om vi tro att vi icke behöfva. Hafva
vi fått en dålig skörd, så måste vi visserligen importera, men icke
importera vi väl mer än vi anse oss kunna förbruka. Det är naturligt.
Jag skulle gerna vilja bemöta den ärade talaren på dalabänken.
Han klandrade flere föregående talare derför att de i sina yttranden
inblandat så mycket som icke hör till den sak, hvarom nu är fråga.
Det förundrade mig derför att höra honom, då han nyss hade ordet,
tala om bränvin. Jag skulle visserligen önska att bränvinsdrickandet
minskades och skall gerna vara den ärade talaren behjelplig i hans
bemödanden att afskaffa städernas bränvinsmonopol, men detta är en
fråga som icke heller hör hit.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gåfvos propo¬
sitioner, enligt de gjorda yrkandena, såväl på bifall till Utskottets
hemställan som ock på antagande af reservanternes ifrågavarande för¬
slag; och fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för den förra meningen. Som votering begärdes, blef en
så lydande omröstningsproposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som godkänner hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 38:de
punkten af Betänkandet N:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Onsdagen den 3 Maj, e. m.
55
N:o 46.
Vinner Nej, har Kammaren i förevarande afseende beslutat, att
rubriken “spanmål“ skall i tulltaxan erhålla följande lydelse:
“Spanmål, alla slag:
omalen................................ fri
ma^en ................................. 1 kilogram 1 öre.“
Omröstningen anstäldes och utföll med 111 ja mot 72 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
I anseende till den långt framskridna tiden afbröts nu föredrag¬
ningen af .Bevillnings-Utskottets förevarande betänkande, för att åter
fortsättas i morgondagens sammanträde.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 12 b, angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga om väg- och
vattenbyggnadsstaten m. m.;
N:o 45, i anledning af gjord framställning angående förbättring
af kassabokhållarens i Riksgäldskontoret löneförmåner samt förhöjning
af anslaget för extra arbeten m. m. i Riksgäldskontoret.
N:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om pension för
Direktören å Tjurkö, Majoren O. Th. Sundholms enka och understöd
åt hans tre omyndiga barn;
N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsön¬
dring af jord från indragna profossbostället Lilla Flittered i Skara¬
borgs län till planteringsland för folkskola inom Gustaf Adolfs för¬
samling;
N:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af. kronans rätt till danaarf efter kusken Jan Erik Eriksson;
N:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till en del af danaarfvet efter atlidne Gross¬
handlaren F. V. von Stjernemans hustru Mary English Hamilton;
N:o 50, i anledning af väckt motion i fråga om vidtagande af åt¬
gärder för återvinnande till kyrkorna af för andra ändamål anordnad
kyrkotionde;
N:o 51, med förslag till sammanjemkning samt voteringsproposi-
tioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 41, angående inrättandet afen domänstyrelse m. m.; och
N:o 52, i anledning af väckt motion angående eftergift för viss
tid af den åtskilliga bergslagshemman eller hyttor inom Vestmanlands,
Örebro och Vermlands län ålagda förhöjning i mantalsräntan;
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 11, i anledning af Kamrar¬
nes dels skiljaktiga beslut, dels återremiss i vissa delar af Bevillnings-
Utskottets Betänkande N:o 7, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin;
. Samma Utskotts Betänkande N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående nedsättning i bevillningen för utländske
N:o 46.
56 Onsdagen den 3 Maj, e. m.
eller andra här i riket icke mantalsskrifne handlande och handels-
expediter.
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 53, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad
lydelse af §§ 1, 3 och 4 i förordningen i afseende på handel om lös¬
ören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 Novem¬
ber 1845; och
N:o 54, i anledning af väckt motion om tillägg till § 13 i för¬
ordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
den 14 April 1866; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7
(i samlingen N:o 13), med anledning af väckt fråga om ändring af
förordningen den 6 Augusti 1881 angående förbud mot lotterier.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å den föredragningslista,
som för morgondagens sammanträde komme att upprättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. -f 12 på natten.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1882.