RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Andra Kammaren. H:o 43.
Lördagen den 29 April.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 21 och 22 inne¬
varande månad förda protokoll.
§ 2.
Herr J. Sääf erhöll, på derom anmäld begäran, ledighet från
riksdagsgöromålen under 10 dagar från och med denna dag, i anled¬
ning af inträffadt svårt sjukdomsfall inom hans familj.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 b).
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 50, 51 och 52; samt
Riksdagens Särskilda Utskotts Utlåtande N:o 1.
§ 4.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 42, i an¬
ledning af väckta förslag dels om jern vägsbyggnader för statens räk¬
ning, dels om inköp af enskilda banor, dels om undersökningar rörande
ifrågasatta nya jernvägar och dels om anvisande af statsbidrag till en¬
skilda jern vägsanläggningar.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
I Punlcten 3 hade Utskottet utlåtit sig öfver ledamoten af Andra
Kammaren Herr F. Ber gläfs motion N:o 91, hvaruti var föreslaget,
att Riksdagen ville besluta att — dels för inköp för statens räkning
af nu befintliga smalspåriga jernväg emellan Söderhamn och Bergvik,
dels för ombyggnad af denna bana till lika spårvidd som stambanan,
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 43. 1
Angående
anslag för
järnvägs¬
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
N:o 43.
2
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag för
jernväijs-
föfbindelse
mellan Kila-
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
dels till förlängning af denna jernväg å den ena sidan till Kilafors
station å norra stambanan och å den andra till Stugsunds hamnplats
— bevilja ett anslag af 8,847,000 kronor, deraf för år 1883 en mil¬
lion kronor, äfvensom medgifva att hvad som af det för Söderhamn
—Bergviks jernväg från Riksgäldskontoret erhållna statslån återstode
oguldet, då staten öfvertoge sist nämnda jernväg, måtte varda afskrifvet.
Och hade Utskottet hemstält, att berörda motion ej måtte vinna
Riksdagens bifall.
Mot denna hemställan var reservation inom Utskottet .afgifven af
Herr L. M. Nordenfelt, med hvilken Herr J. Wklén instämt, och
som för sin del tillstyrkt,
att Herr Berglöfs motion måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen
“dels beviljar och ställer till Kongl. Maj:ts disposition 3,847,000
kronor, hvaraf 1,000,000 kronor under år 1883, för att, om Kongl.
Maj:t så finner lämpligt, användas för inköp för statens räkning af
den nu befintliga smalspåriga jernväg mellan Söderhamn och Bergvik,
så väl som till förlängning af denna jernväg å ena sidan till Kilafors
station vid norra stambanan och å den andra till Stugsunds hamn¬
plats,
dels och medgifver att hvad som af det för Söderhamn—Bergviks
jernväg från Riksgäldskontoret erhållna statslån återstode oguldet, då
staten öfvertager sistnämnda jernväg, måtte varda afskrifvet.1*
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade motionären
Herr Berglöf: Jag har tagit mig friheten att hos Riksdagen
hemställa, att Riksdagen ville besluta att — dels för inköp för sta¬
tens räkning af nu befintliga smalspåriga jernväg emellan Söderhamn
och Bergvik, dels för ombyggnad af denna bana till lika spårvidd som
stambanan, dels till förlängning af denna jernväg å den ena sidan till
Kilafors station å norra stambanan och å den andra till Stugsunds
hamnplats — bevilja ett anslag af 3,847,000 kronor, deraf för år
1883 en million kronor, äfvensom medgifva att hvad som af det för
Söderhamn—Bergviks jernväg från Riksgäldskontoret erhållna statslån
återstode oguldet, då staten öfvertoge sist nämnda jernväg, måtte varda
afskrifvet. “
På denna min hemställan har Utskottet, efter att hafva välvil¬
ligt och fullständigt redogjort för frågans ställning, förklarat: “Ut¬
skottet finner visserligen frågan om norra stambanans ändamålsenliga
förbindande med Östersjön vara af framstående vigt. Samtliga de
underdåniga framställningar, för hvilkas hufvudsakliga innehåll Ut¬
skottet redogjort, äro emellertid nu beroende på Kongl. Maj:ts pröf¬
ning; vid hvilket förhållande Utskottet anser sig ej kunna tillstyrka
Riksdagen att, utan afvaktan af denna pröfning, besluta utförande för
statens räknipg af det jernvägsföretag, motionären föreslagit, samt in¬
köp, på sätt motionären jemväl ifrågasatt, af en enskild jernväg11,
hvarför Utskottet hemställer att min ifrågavarande motion ej må vinna
Lördagen den 29 April, f. m.
3
N:o 43.
Riksdagens bifall. Emot det slut, hvartill Utskottet sålunda kommit,
har reservation afgifvits af Herr Nordenfelt, med hvilken har instämt
Herr Widén, och skälen härvid, som återfinnas å 32 sidan i Utskottets
betänkande, hafva denna lydelse:
“Dels med stöd af den fullständiga utredning, som i denna fråga
egt rum, af hvilken utredning för mig klarligen framgår, att staten
ju förr desto hellre bör åstadkomma en stambana från Kilafors till
Stugsund;
dels emedan de från statens sida antagliga anbud, som blifvit
gjorda af Söderhamns' stad och af Söderhamn—Bergviks jernvägsbolag,
förfalla, så vida icke beslut om stambanebyggnad till Stugsund vid
innevarande riksdag varder fattadt;
dels emedan med de stridiga åsigter, som råda inom ofvannämnda
stadsfullmäktige och jernvägsbolag, det synes tvifvelaktigt, om för sta¬
ten lika fördelaktiga vilkor ett annat år kunna erhållas;
dels emedan flera stambanor till Östersjön från Norra stambanan
säkerligen under de närmaste riksdagarne allvarligt komma att påyrkas;
dels ock emedan det icke synes kunna medföra någon som helst
olägenhet att redan innan Kongl. Maj:t slutligen pröfvat frågan be¬
sluta om medel till Kongl. Ma jäs disposition, hvilka, om de icke varda
af Kongl. Maj:t använda, icke heller behöfva anskaffas af Fullmäktige
i Riksgäldskontoret.“
Till denna reservation, som tillstyrker bifall till motionen på så¬
dant sätt, att medel skulle ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för ut¬
förande af ifrågasatta jern vägsföretag, yrkar jag bifall.
Innan jag öfvergår till en närmare behandling af denna synner¬
ligen vigtiga angelägenhet, anser jag mig böra förutskicka några upp¬
lysningar om belägenhet och öfriga förhållanden i afseende å såväl
staden Söderhamn som de kommunikationer, som der redan förefinnas.
Söderhamns stad är belägen ungefär mil från den hafsvik, som vid
lastageplatsen Stugsund bildar stadens egentliga hamn. Till staden
leder en segel-led, som af djupgående fartyg kan befaras, men som
till följd af farledens ringa bredd i allmänhet dock hesökes af fartyg,
som drifvas med ånga. Hamnen vid Stugsund och öfriga hamn¬
platser i Söderhamns skärgård äro synnerligen rymliga och kunna be¬
sökas af 20 fots djupgående fartyg, hvilka i snart sagdt huru stor
mängd som helst der kunna finna ankarplats. På stadens område
finnas särdeles lämpliga upplagsplatser till användning för en större
trafik. För att visa stadens stora betydelse och hastiga framåtskri¬
dande, vill jag omförmäla hurusom invånarnes antal år 1850 utgjorde
1,500, år 1860 2,500 och det år, som nu är, 8,100. Det framgår af
denna siffra, att staden under de senare åren med en oerhörd hastig¬
het gått framåt. På Söderhamns stads område finnas sex ångsågar
och i dess närhet åtta dylika anläggningar, af hvilka trenne på sta¬
dens område hafva sina brädgårdar. För att för Kammaren i någon
mån klargöra, hvilken betydelse denna trävarurörelse, som bedrifves
i staden Söderhamn, eger, vill jag upplysa, att under de sistförflutna
10 åren från staden utförts trävaror till ett värde af 95,000,000 kro-
eller af 9i million årligen. Från staden leder en jernväg till sjön
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:o 43.
4
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående Bergviken. Denna jernväg har en längd af 1,4 mil och en spårvidd
anslag för af 4^ fot, Från stationen Bergvik är öfver sjön Bergviken en ång-
förbindelse båtsled till Kilafors jernbruk, som med en bibana är förbunden med
mellan Kila- Kilafors station på norra stambanan. Det virke, som söker sin för¬
fors och ädling vid Söderhamn, uppsamlas från skogar i llelsingland, Jemtland
Söderhamn. och Herjeådalen och flottas dels på Ljusnan, och dels på Voxne eif,
™ors') som inflyter i Ljusnan och dess utvidgning i sjön Vorpen. Virkets
framforslande efter denna trafikled hindras och försenas i så måtto,
att det virke, som kommer med Ljusnan stannar vid Svinhammars-
bommen i Ljusdal, för att afskiljas från det virke, som skall gå till
sågverken vid kusten i närheten af Hudiksvall. Vidare uppsamlas
virket icke blott från öfre delarne af Ljusnan utan äfven i Voxne
eif vid bommen i Segerstad, der virket, som skall förädlas vid Berg¬
vik, afskiljes. Sedan det öfriga virket passerat Ljusnans utvidgning
i Bergviken och kommit in i sjön Marmen, samlas det åter i bom¬
men vid sjön Marmens ena ända. Der skiljes detta virke, som skall
gå till Manna sågverk från det, som går till åtskilliga andra ångsågar.
En del af detta virke uppfordras och forslas med Söderhamns jernväg
till ångsågar i Söderhamns skärgård, en annan del förädlas vid Askesta
sågverk och återstoden går ned till hafvet och når sin bestämmelseort
vid Ljusne och Ala sågverk. Denna trafikled för virket är emellertid
olämplig och obeqväm derutinnan, att virket under ett, många gånger
tvålår måste uppehållas i flottleden och dess olika stationer för virkets
afskiljande till sågverken. Ljusne ström är också synnerligen olämplig
för flottningen, derför att i denna ström under en stor del af somma¬
ren idkas laxfiske och under denna tid är all flottning derstädes förbju¬
den. Detta gör, att virket skulle finna en långt bättre och billigare
trafikled än nu är fallet, om man då kunde få för detta ändamål be¬
gagna sig af en jernvägsförbindelse.
Jag har velat förutskicka dessa anmärkningar, på det Herrarne
måtte få ett begrepp om läget af Söderhamns stad, dess omnejd och
förhållandena i afseende på den förädling och utskeppning af virke,
som der bedrifves.
Derefter blir det fråga om behofvet af denna bana, för hvilken
jag påkallat statens mellankomst. I detta afseende kan man föreställa
sig, att här hufvudsakligen är ett euskildt behof, som bör tillfreds¬
ställas eller i någon mån afhjelpas. Om så vore förhållandet skulle
jag icke till Riksdagen framkommit med föreliggande förslag eller här
i Kammaren. Det enskilda intresset lemnar jag och vill i stället se
till, huruvida icke staten och dess jern vägssystem verkligen har behof
af den af mig förordade förbindelsen.
Om vi utgå från Stockholm, så finna vi, att norra stambanan
från Stockholm genom Norrland har en utsträckning af 750 kilometer.
På hela denna sträcka af 750 kilometer har stambanan ingen omedel¬
bar förbindelse med hafvet och Östersjön. I Stockholm når den vis¬
serligen hafvet, men sedermera finnes icke någon statens bana för
utforsling af den ena eller andra produkten. På denna sträcka från
Stockholm och så långt stambanan i Norrland är byggd beröres den
af allenast två jernvägsdelar; den ena är Gefle—Dalabanan, som träffar
Lördagen den 29 April, f. m.
N:o 34.
norra stambanan i Storvik och bereder utfartsväg till Gefle och den
andra Sundsvalls—Torpshammarbanan, som från Ange öfver Torps¬
hammar sätter stambanan i förbindelse med hamnplats i Sundsvall.
Dessa äro de utfartsvägar, som finnas för norra stambanan, men de
torde icke vara fullt tillfredsställande, ty det är icke samma sak att
vara stäld i förbindelse med en utfartsväg, öfver hvilken man icke
eger full dispositionsrätt och rätt att bestämma i afseende å trafik-
och taxeförhållanden, som att hafva egna utfartsvägar. Af dessa nu
nämnda är det emellertid obestridligt, att i synnerhet Gefle—Dala¬
banan eller linien Storvik—Gefle har stor betydelse för stambanan, ty
den har samma spårsystem som statens jernvägar, men deremot är
linien Sundsvall—Torpshammar smalspårig och till följd deraf orsakas
hinder icke blott af olikheten i taxe- och trafikförhållanden utan äfven
af omlastningar, som måste ega rum vid anknytningspunkten Torps¬
hammar. Äfven förutsatt, att dessa båda bandelar Storvik—Gefle och
Torpshammar—Sundsvall skulle vara för stambanans trafik tillfreds¬
ställande, så vill jag påpeka och påvisa, att mellan Storvik och Ange
hafva vi en väglängd af 270 kilometer, på hvilken väglängd det icke
finnes någon utfartsväg för norra stambanan. Denna brist kan icke
annat än otillfredsställande inverka på trafiken för stambanan, och
jag tror, att bästa beviset för sanningen af detta, skall man finna,
om man ser på de statistiska uppgifter, som föreligga i afseende på
trafiken å stambanorna. Häraf synes nemligen, att på området emellan
dessa utfartsvägar linien Ljusdal—Bollnäs gifvit 0,2 2 procent och linien
Bollnäs—Storvik 0,86 procent. Dessa siffror tala mer än något annat
för, att denna sträcka mellan Storvik och Ange har behof af en ut¬
fartsväg till hafvet, för att kunna förmedla de rika trafikanledningar,
som finnas att tillgå i Norrland. Det är icke samma förhållande med
trafikanledningar och trafikförhållanden i Norrland som i södra och
mellersta Sverige. Södra och mellersta Sverige är ett rikt bebygdt och
tätt befolkadt land, men Norrland deremot är ett glest befolkadt och
glest bebygdt land. I mellersta och södra Sverige finnes trafikanled¬
ningar mellan hvarje station, men i Norrland är så icke förhållandet.
Norrland inför visserligen en hel del lefnadsförnödenheter, men Norr¬
lands förmåga att lemna något ifrån sig beror på trävarurörelsen, och
den kan af de jernvägar, som nu finnas eller byggas, icke tillfreds¬
ställas. Härutinnan har från den myndighet, som mer än någon annan
har förmåga att bedöma de svenska jernvägarnes trafikförhållanden,
lemnats det vitsord, som föreligger i det memorial, som trafikstyrelsen
den 16 December 1880 aflat till Kongl. Maj:t. Jag skall bedja att få
återgifva en del deraf med följande lydelse: “Sedan styrelsen för sta¬
tens jernvägstrafik, i mån som trafiken utsträckts öfver norra stam¬
banan från Storvik till Ljusdal, mot Inge, kommit i tillfälle att taga
närmare kännedom om här befintliga trafikanledningar, har styrelsen
vunnit bekräftelse på hvad som varit att förutse, nemligen att trafiken
å denna stambanedel har en mycket underordnad uppgift att fylla med
hänsyn till transporterna för landets hufvudnäring, trävarurörelsen, och
att i fråga varande del af norra stambanan följaktligen är i afsaknad af
just de trafikinkomster, som eljest borde vara de förnämsta i dessa trakter.
■Angående
anslag för
jernvägs-
furbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:o 43,
6
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag för
järnvägs¬
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
Styrelsen har såsom vårdare af statens jernvägstrafiks intressen
ansett sig icke kunna underlåta att i underdånighet fästa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet på detta förhållande samt uppvisa de
medel, som enligt styrelsens öfvertygelse måste anlitas för tillgodo¬
görande af norra stambanan på sådant sätt, att den mycket svaga
trafik, som under nuvarande förhållanden eger rum å denna stambana,
må vinna den utveckling trafikkällorna eljest betinga och de på ba¬
nan nedlagda kostnader i högre mån än hittills motsvaras af inflytande
trafikinkomster; och får styrelsen i afseende härå underdånigst anföra
följande.
Vid ordnandet af stambanesystemet i Norrland har man, enligt
styrelsens förmenande, att lägga märke till de alldeles olika trafik¬
anledningar som här förekomma, jemfördt med förhållandena i de
mellersta 'och södra delarne af landet. I dessa senare landsdelar är
befolkningen jemförelsevis talrik samt jordbruk och öfriga näringar
temligen allmänt och jemt utbredda öfver de områden, stambanorna
genomgå, och trafikens förnämligare drag framträda derföre här icke
blott i rigtning till och från skeppning sorterna, utan derjemte såsom
samfärdsel mellan stambanornas särskilda områden. I Norrland der¬
emot är befolkningen gles och industrien är, och kommer utan tvifvel
i långliga tider att förblifva, ensidigt och starkt rigtad åt ett enda
håll, trävarurörelsen. Det synes då oeftergiflig^ att ett stambane-
system för Norrland borde ordnas med särskilda afseende på denna
ensidigt och starkt utvecklade industri, och detta icke blott för indu¬
striens egen skull, utan derjemte för att åt staten vinna de trafikin¬
komster som genom befordringen af samma industris alster skulle inflyta.
Frågar man sig nu, hvilka fordringar industrien i detta landskap
ställer på jernvägar, så kan svaret icke utfalla annorlunda än att
denna industri, som bär sin råvara långt inue i landet och sin ojem¬
förligt största afsättning på utlandet, i första rummet fordrar utfarts-
vägar från det inre landet till de närmaste utskeppningsorterna, hvar¬
emot samfärdseln mellan de särskilda orterna i öfrigt är temligen svag.'*
Detta yttrande frän den myndighet, soin bäst bör känna till,
hvad som erfordras för tillfredsställande af trafiken på norra stam¬
banan, förmodar jag skall ega fullt vitsord hos denna Kammare. Om
derför den utfartsväg, som jag tagit mig friheten föreslå, skulle komma
till stånd, så vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på, att den
kommer att draga till sig den trafik af timmer och trävarurörelse,
som jag nyss påpekat finnes, men som nu lider stora svårigheter genom
fiottuingsförhållandena i Ljusne och Voxne elfvar. Det är obestrid¬
ligt, att denna timmertrafik skulle ledas in på ifrågavarande stambane-
gren, på hvilken en kortare utfartsväg till hafvet skulle vinnas. Och
att så skulle ske, är så mycket mera naturligt, som timmeraffärerna
hafva stort men af att virket under eu lång tid ligger i flottleden
och flera månader åtgå, innan virket, sedan det drifvits ut i elfvarne,
framkommer till sågverken. Af sådan anledning få de understundom
stängas och rörelsen ligga nere. Äfven timinerafverkaren lider en
ganska stor förlust genom den ränta han går miste om, då han icke
på en kort tid kan aflemna sitt virke, Genom den nu föreslagna
Lördagen den 29 April, f. m.
7
N:o 43.
jernvägen skulle flere träförädlare, i synnerhet de mindre bland dem,
i ganska hög grad kunna uppdrifva sin industri. Genom detta, mine
Herrar, tror jag mig till fullo hafva ådagalagt behofvet af den nu af
mig föreslagna jernvägen.
Vidare vill jag se till huruvida några utsigter till trafik på denna
jernväg förefinnas.
Det torde, af hvad jag nyss anfört, vara tydligt, att om behofvet
af en jernväg är stort, måste i samma mån utsigterna till trafik derpå
äfven vara stora. För att än mer belysa dessa förhållanden ber jag
att för Kammaren få påpeka, att här icke föreligga några sannolikhets¬
beräkningar med afseende å den trafik, som den ifrågavarande utfarts-
vägen skulle medföra, utan här förefinnas siffror, sedan flere år till¬
baka, hvilka klart och tydligt angifva den trafik, som eger rum på
de norrländska banorna. Jag ber härvid att ur det utlåtande jag
först citerade, nemligen “Statens jernvägstrafik för 1880“, få hemta
dessa uppgifter. Der omtalas, att år 1878 lemnade Hudiksvallsbanan
123,000 kronor i inkomst per banmil, Marma—Sandarne 160,000
kronor, Gefie—Dala 178,000 kronor, Söderhamnsbanan 210,000 kronor,
utgörande således medelinkomsten 178,000 kronor per banmil. Ställer
man desse siffror i jemförelse med uppgifterna från andra enskilda
jernvägar i Sverige, finner man medelinkomsten af desta senare upp¬
gående till 39,000 kronor per banmil, jemför man dem åter med norra
stambanan kommer man till ett resultat af 26,000 kronor per banmil.
Då den af mig föreslagna utfartsvägen från norra stambanan skulle
upptaga den trafik, som nu bereder nyss angifna inkomst af 210,000
kronor per banmil, torde dessa siffror vara tillräckligt talande, då man
vill beräkna trafiken på i fråga satta stambanedel. Dessa siffror gå
tillbaka ända till 1861, då denna bana under första trafikåret lem¬
nade på sin anläggningskostnad 9,17 procent; den har dock lemnat
ända till 16,13 procent, åren 1879 — 1880 var procenten endast 6,64
och 8,5 6, men detta har varit beroende af en omständighet, som oför¬
delaktigt inverkat på flottningen, eller ringa vattentillgång i flottlederna,
under hvilket förhållande virket icke kan framkomma till sågverken
eller den station, der det skall uppsamlas. Innan jag lemnar trafik¬
förhållandena å denna jernväg, tror jag mig böra påpeka, att, enligt
trafikstyrelsens utredning, den föreslagna jernvägen kommer att ome¬
delbart efter det den kommit till stånd, lemna staten en ganska stor
nettoinkomst på det jemförelsevis dryga anläggningskapitalet. Denna
inkomst är beräknad till 5 procent, hvilket belopp torde få anses syn¬
nerligen tillfredsställande, då detsamma icke erhålles af många statens
banor. Trafikstyrelsens berättelse för år 1880 ådagalägger att de
bästa inkomsterna lemnas af bandelen Falköping—Göteborg med 8,24
procent och Gnesta—Katrineholm med 6,4 2 procent och det är först
efter mångårig trafik, som behållningen uppgått till angifna siffror.
Här är en bana föreslagen, som genast, efter det den kommit till stånd
skulle lemna 5 procent.
Vidare har man frågat: “hvem skall bygga denna bana?“ Denna
fråga är den svåraste att lösa; och det kan med skäl frågas mig,
hvarför icke, när jernvägen är så fördelaktig och visar så utmärkta
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindélse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:0 43.
8
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
resultat, enskilda bolag vilja bygga och trafikera densamma för egen
räkning. Mine herrar, jag försäkrar att, om vi fått anlägga och tra¬
fikera denna jernväg för egen räkning, jag icke skulle hafva besvärat
Kammaren med min motion och mitt långa anförande. Men denna
jernvägsanläggning hafva vi icke kunnat få göra, och detta är anled¬
ningen till, att jag påkallat statens mellankomst för att få frågan
löst, till gagn såväl för det enskilda som det stora allmänna intresset.
Jag har påvisat, att i Söderhamn och dess omnejd 1880 bildats ett
bolag med uppgift att bygga en jernväg från Bergvik till Kilafors af
4,8 3 fots bredd. Men för anläggningen af denna bana mötte svårig¬
heter deri, att bandelen Bergvik—-Söderhamn endast hade 4,1 fots
bredd, så att omlastningar vid Bergviks station måste ske, hvilket in¬
verkade Underligt på den trafik, som stambaneanläggningen kunde
draga åt sig. Vi kunde icke göra annat förslag till åstadkommande
af den ifrågasatta jernvägen, emedan Söderhamns jernvägsaktiebolag,
såsom egare af jernvägen Söderhamn—Bergvik, icke ville till det till¬
tänkta jernvägsaktiebolaget Söderhamn—Kilafors försälja sin jernväg.
Denna jernväg gaf nemligen goda trafikinkomster och trafikerades till
största delen af dem, som egde banan, och dessa trafikanter befarade,
att, om banan försåldes, möjligen en högre trafiktaxa kunde komma
till stånd. Jag vill nu icke yttra mig om, huruvida det skulle vara
lämpligt för jernvägsaktiebolaget att försälja banan. Men det är dock
en ekonomisk fördel för dem, som ega bana, likasom det är en för¬
del för dem, som trafikera den, att bolaget fortfarande har jernvägen
qvar. Måhända hade Kongl. Maj:t, ehuru väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen afstyrkt bifall å vår ansökning om koncession å den ifråga¬
varande jernvägens anläggning, dock bifallit densamma, om icke sam¬
tidigt med vår ansökning till Kongl. Maj:t inkommit ett memorial
från trafikstyrelsen, deruti styrelsen föreslagit, att denna bana såsom
utfartsväg till Norrlands stambana borde förbehållas staten. Jag skall
be att få uppläsa en del af detta för oss mycket ödesdigra betän¬
kande. Trafikstyrelsen yttrar der följande: “Styrelsen har icke förbi¬
sett möjligheten deraf att den enskilda industrien, förr eller senare,
kan komma att anlägga de utfartsvägar styrelsen här ofvan antagit
böra staten förbehållas, men styrelsen vågar i djupaste underdånighet
föreställa sig, att af det ofvan anförda skall framgå, att staten icke
bör ställa sig i beroende af nämnda industri, med hänsyn hvarken
till anläggning eller trafik, då fråga är att åt statsjernvägarne bereda
den ställning som allena förmår framkalla inkomster, motsvarande de
kostnader staten nedlagt å dessa jernvägar, och Styrelsen vågar i lika
underdånighet uttala den mening, att då staten bekostat en flere hun¬
dra kilometer lång statsbana genom Norrland, hvilken bana, med un¬
dantag endast för Sköfde—Karlsborgsbanan, visar sig såsom den bland
alla statsbanor minst inbringande, det vore för mycket begärdt, att
staten dertill skulle åt den enskilda industrien öfverlåta sin rätt att
anlägga de vigtiga kompletteringslinier, hvilka utan tvifvel blefve mera
inbringande än någon af stamlinierna och derigenom betaga sig den
enda möjlighet som förefinnes att komma till ett bättre ekonomiskt
resultat i afseende å statsbanorna i Norrland.“
9
N:o 43.
Lördagen den 29 April, f. m.
Detta betänkande är sannolikt orsaken till, att koncessionsansök-
ningen 1880 icke beviljades. Det torde således vara för Kammaren
klart, att det icke berott på enskildt bolag att bygga jernvägen, och
att vi å vår sida icke något försummat. Det kan derföre icke vara
obefogadt, om vi nu påkalla statens mellankomst, för att jernvägs-
anläggningen må komma till stånd, ty saken är af alltför stor vigt
för allmänt och enskildt intresse, att den icke bör beaktas. Sedan
frågan kommit i detta stadium, framträder äfven byggnadsstyrelsen
och yttrar sig i saken. Uti ett utlåtande angående en annan jern-
vägsanläggning berör byggnadsstyrelsen äfven utfartsvägen till Söder¬
hamn. Styrelsen yttrar sig på detta sätt: “Det är ofvanföre om-
nämndt, att den uppåtgående stambanan från Kilafors station ända
till Ljusdal, eller på en längd af 7,4 mil, följer Ljusneelfvens dal¬
gång, äfvensom att den betydligaste delen af det fiottningsvirke, som
särskiljes vid den straxt nedanför Ljusdal belägna Svinhammars skilje¬
bom, flottas vidare på elfven till sjön Bergviken. Om nu en jern-
vägsanläggning mellan Kilafors och Söderhamn skulle komma till
stånd, så är det, då man till sitt fulla värde uppskattar det stora
företräde i flera afseenden, som transporten å jernbana erbjuder fram¬
för den å flottled, icke osannolikt att en icke ringa del af dessa be¬
tydliga virkespartier eller åtminstone det värdefullaste deraf, skulle
kunna med fördel transporteras å stambanan från Ljusdal till Kila¬
fors och vidare derifrån till Söderhamn, och då en icke ringa mängd
fiottningsvirke, enligt nu erhållen uppgift uppgående till i medeltal
750,000 stycken årligen, framkommer på Yoxne eif, som jernbanan öfver-
går något öfver en mil norr om Kilafors, så är det äfven troligt att allt
detta virke, antingen försågadt eller såsom sågblock, skulle med för¬
del kunna begagna sig af jernvägstransport. Men härförutom skulle
den för skogshandteringen eftersträfvansvärda fördel vinnas, att min¬
dre skogsegare skulle kunna anlägga sågverk på lämpliga ställen ut¬
med stambanan och begagna sig af jernvägarne för transporten af de
förädlade skogsprodukterna till utskeppningsorten.
En högst betydlig och för den uppåtgående stambanan särdeles
fördelaktig trafik skulle således uppkomma till följd af jernvägsför-
bindelsen emellan Kilafors och Söderhamn.14
Så yttrar sig byggnadsstyrelsen. Nyss hörde herrarne hvad tra¬
fikstyrelsen haft att förmäla om denna jernväg. Samstämmiga och
mycket varma äro de uttalanden, som afgifvits af dessa myndigheter,
hvilka bäst och säkrast ega kännedom om våra jernvägsförhållanden.
Sedan frågan kommit i detta skede, så gjordes vid nästlidna års riks¬
möte en vördsam anhållan, att Riksdagen, med beaktande af dessa
sakförhållanden, ville aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om verkställande af undersökningar rörande denna vigtiga kommu¬
nikationsled. På denna hemställan svarade dock Riksdagen nej. Men
på ansökning, som jag och flera andra för denna jernväg intresserade
personer gjorde hos Kongl. Maj:t, anbefalde Kongl. Maj:t anställande
af undersökningar för anläggning af ifrågasatta jernbana. Dessa un¬
dersökningar afslutades sistlidet år. Som emellertid frågan fortfarande
är af den största vigt, och jag anser det vara angeläget, att Riks-
Angående
anslag för
jernvägs-
förbinäelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:o 43.
10
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående dagen får så noga kännedom som möjligt om densamma, så ber jag
anslag för att upptaga Kammarens tid med några korta meddelanden om re-
förUndehe sulfatet af dessa undersökningar. Man inhemtar deraf, att jern vägen
mellan Kila- mellan Kilafors station och Stugsund skulle kosta 3,847,000 kronor.
fors och Enär banans längd är blott 3 mil 7,324 fot, kan man, och som det
Söderhamn, tyckes äfven med skäl, göra den invändningen, att banan är ovanligt
(korts.) dyr_ gä ar dock i sjelfva verket icke fallet. Oafsedt de svåra ter¬
rängförhållanden, hvarmed den i fråga varande anläggningen skulle
hafva att kämpa, såsom en mängd vattendrag att passera, deribland
Ljusne-elf, med thy åtföljande dyra brobyggnader, så beror den så
högt beräknade anläggningskostnaden — 1,279,872 kronor per mil —
hufvudsakligen på den ovanligt högt tilltagna kostnaden för den rul¬
lande materielen. Enligt hvad de verkstälda undersökningarne gifva
vid handen, är nemligen en mycket stark trafik att vänta på denna
jernväg, i följd hvaraf densamma måste förses dels med rymliga sta¬
tioner och till en del äfven med dubbla spår.
Anläggningskostnaden i fråga utgör för öfrigt ingenting ovanligt
för Sveriges stambanor, om man nemligen tager i betraktande, att vid
dessa kostnader för den rullande materielen i allmänhet är beräknad
till endast 55,000 kronor per mil, under det att samma materiel vid
nu omhandlade jernväg beräknats till en kostnad af 200,000 kronor
per mil. Det större behof af rullande materiel, som för denna handel
kommer att göra sig gällande, beror derpå, att man motser en ovan¬
ligt stark verksamhet på jernvägen, icke allenast från dess eget tra¬
fikområde, utan jemväl genom den trafik, som kommer att uppta¬
gas från de norr om Kilafors belägna stationerna Ljusdal, Hennor,
Ramsjö m. fl. Om man fråndrager skilnaden emellan nyssnämnde
55,000 kronor och 200,000 kronor från den beräknade milkostnaden
för Kilafors—Söderhamnsbanan, så uppstår ett kostnadsbelopp för
denna bana något mindre än det, hvartill anläggningen af Katrine¬
holm—Norrköpingslinien uppgick och något högre än kostnaden för
jernvägssträckningen mellan Norrköping och Linköping.
Då till besvarande föreligger den frågan hvem som skall bygga
den angifna utfartsvägen till Söderhamn, torde här vara rätta tidpunk¬
ten att med stöd af nu lemnade upplysningar taga en öfverblick af
våra norrländska jernvägsförhållanden. Jag hvarken vill, ej heller
tillkommer det mig att klandra de beslut, som föregående riksmöten
fattat i afseende på nämnda jernvägsanläggningar; men jag tror, att
planen för norra stambanan icke blifvit väl uttänkt med hänsyn till
det tunga och skrymmande gods, som Norrland har att lemna till
trafik — en stambana i Norrland utan grenbanor till Östersjön be¬
reder hvarken påräknad nytta för Norrlands framtida utveckling eller
inkomst, motsvarande anläggningskapital. Till stöd för detta påstående
vill jag åberopa ett anförande af landets, enligt min tanke, sakkun¬
nigaste auktoritet i denna väg, nemligen styrelsen för statens jern-
vägstrafik, som trafikerat jernbanan och sett, hvilka inkomster den
gifver.
I sin berättelse för år 1880, som tillika innehåller en öfversigt
af de 25 år, hvarunder Sveriges stambanor trafikerats, yttrar styrel-
Lördagen den 29 April, f. m.
11
N-.o 43.
sen, efter att förut hafva utlåtit sig om lämpligheten eller olämplig-
heten af stambanor eller enskilda banor, följande: llMen om stambane-
idén i nyss omförmälda fall blifvit tillämpad på ett sätt som erfaren¬
heten, enligt de fleste» mening, visat vara det önskvärdaste, äro dock
meningarna delade med hänsyn till de grundsatser, som, afvikande från
förut godkända, numera följas vid stamliniernas utstakning. Från
början uppstäldes såsom grundvilkor, att dessa linier skulle förbinda
icke blott landets inre delar med hvarandra, utan ock dessa delar
med de förnämsta utskeppningsorterna. Enligt dessa vilkor äro också
stambanorna i mellersta och södra Sverige utstakade. Banorna genom¬
löpa här de flesta af landets provinser och utmynna vid de förnämsta
hamnarne: Stockholm, Norrköping, Malmö, Göteborg, hvarjemte de
beröra våra största, med uthafven förbundna insjöar, Venern och
Vettern. Vid stambanenätets senare utsträckning i Norrland, eller
från Storvik norrut, är emellertid endast det ena af ofvan nämnda
grundvilkor tillgodosedt, nemligen det som rörer förbindelsen mellan
landets inre delar, ty stambanesystemet utgöres här, dels af den upp¬
åtgående norra stambanan, hvilken på kort afstånd följer kusten af
Östersjön, dels af den s. k. tvär banan, från det 60 kilometer från
nämnda sjö belägna Torpshammar fram till riksgränsen mot Norge.
Men det senare grundvilkor^, eller af enskilda intressen oberoende,
staten tillhöriga förbindelser mellan det inre landet genomgående stats¬
banor och närmast belägna utskeppningsorter, återstår ännu att upp¬
fylla. “
“Trafikstyrelsen har redan tillförene, i underdånigt memorial, sökt
ådagalägga, att detta förhållande icke är till fördel för statsbane-
affären och torde sålunda icke nu böra dervid uppehålla sig, men vid
en återblick på fortgången och utvecklingen af nämnda affär har sty¬
relsen icke kunnat undgå anmärka den förändring, som inträdt i grun¬
derna för statsbanornas utstakning, sedan dessa banor började anläg¬
gas i Norrland, samt anteckna att, fastän staten i närvarande stund
bär ett jernvägssystem norr om Storvik, trafikeradt, eller under an¬
läggning, eller plaulagdt, af mer än 710 kilometers längd, och fastän
detta system på sina ställen närmar sig Östersjön på så korta afstånd
som] 35 kilometer, detsamma ändock ej träffar utskeppningshamnarna
vid denna sjö.u
Efter detta påstår jag bestämdt, att det icke var välbetänkt, då
man beslöt att bygga eu stambana från Storvik till Ångermanland —
en väglängd af 40 mil utan att tillika tänka på och besluta, att
statsbanan skulle hafva utfärtsvägar till Östersjön. Den trafik Norr¬
land har att erbjuda, består nästan uteslutande af tungt och skrym¬
mande gods, hvilket icke kan föras fyratio mil eller ens hälften deraf,
utan behöfver utfärtsvägar, för att på kortare afstånd träffa hamnarne
vid kusten. Försäljningspriset på detta gods tål nemligen endast billig
sjöfartsfrakt i förening med kort jeruvägstrafik. Utan sådana utfarts-
vägar till kusten kan Norrländska stambanan aldrig tillfredsställa be-
hofvet af lätta och tidsenliga kommunikationer, och Norrland kan ej
heller visa sig värdigt de uppoffringar, som gjorts för att erhålla denna
jernvägsanläggning, hvilken för närvarande endast lemnar 0,22 å 0,82
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:o 43.
12
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, f. m.
proc. på anläggningskostnaden. Om utfartsvägar till kusten komma
till stånd vågar jag påstå att det snart skall visa sig, att Norrländska
stambanan skall bära sig lika väl som hvilken annan stambanedel
som helst i vårt land.
Det anförda torde visa att fel blifvit begångna, då man byggt
eu bana 40 mil norrut från Storvik för ungefär 40 millioner, utan
att tänka det ringaste på, att samtidigt derifrån anlägga några ut¬
fartsvägar till kamnarne vid kusten.
Nu återstår att se till, när råtta tidpunkten är inne för anläg¬
gandet af den utaf mig föreslagna stambanedelen. För min del tror
jag, att detta ögonblick, då denna jernväg bör anläggas på statens be¬
kostnad just nu är för handen. I två års tid har ett enskildt bolag
på allt sätt sträfvat efter att få denna jernväg mellan Söderhamn
och Kilafors till stånd, men hittills har det icke lyckats bolaget er¬
hålla koncession derå. Frågan har nu tagits om hand af regeringen,
och regeringen har låtit verkställa förberedande undersökningar. Utom
de af mig nyss angifna undersökningarne i afseende å kostnaderna
för jernvägsanläggningen har regeringen också underhandlat med gamla
jernvägsbolaget Söderhamn—Bergvik. Jernvägsbolaget har hörts om
och på hvilka vilkor det skulle vara villigt att afstå sin jernväg till
Svenska staten, och har förklarat sig vilja sälja densamma för 400,000
kronor kontant samt afskrifning af det statslån, som återstode oguldet
vid tiden för öfverlåtelsen.
Beloppet af detta lån är således beroende på tiden, då jernvä-
gens öfvertagande af staten skulle inträda, och, om mitt förslag bi-
fölles, skulle detta ske 1884, då jernvägsbolaget skulle häfta i skuld
för ungefär 300,000 kronor. Det gamla bolaget skulle således på
stateu öfverlåta eganderätten till sin jernvägslinie Söderhamn—Berg¬
vik för 700,000 kronor i rundt tal, och detta försäljningspris är, som
herrarne torde finna, högst billigt och en verklig uppoffring från bo¬
lagets sida. Jernvägens anläggningskapital uppgår nemligen i medel¬
tal till 1,000,000 kronor, och under de sista tio åren har jernvägen
lemnat eu medelinkomst af 12 proc. på denna anläggningskostnad,
hvilket ju är ett ganska fördelaktigt resultat. Det oaktadt erbjuder
bolaget sig nu att sälja jernvägen för 700,000 kronor, och ett sådant
köpeanbud tyckes väl från statens sida vara tillfredsställande och från
bolagets uppoffrande. Bolaget består af Söderhamns stad till ^ samt
för öfrigt till största delen af Bergviks—Marma och Kilafors bolag,
hvilka också äro de största trafikanterne af banan. Dessa se med
sin fördel förenligt, att staten bygger jernvägen, emedan de derigenom
få större säkerhet för att trafiken väl ordnas och trafiktaxan icke
höjes. Detta är skälet till att dessa delegare i jernvägen vilja under¬
kasta sig en uppoffring. Söderhamns stad åter gör såväl detta med¬
gifvande till försäljning som de ytterligare uppoffringar, jag här vi¬
dare skall angifva, för att en gång få ett slut på denna långvariga
jernvägsfråga, som icke genom stadens egna medel kunnat lösas till
följd af svårigheten att erhålla konccesion å jernvägsbyggnaden. Vi¬
dare har från staden Söderhamn infordrats yttrande om och i hvad
mån staden skulle vara villig att tillmötesgå staten med medel för
Lördagen den 2 9 April, f. m. 13
expropriation inom stadens område af den mark, som erfordrades för
jernvägsanläggningen. Sådan jernvägen nu blifvit utstakad, skulle
Kostnaden för marken till densamma med vägöfvergångar och para-
lellvägar inom staden uppgå till en summa af 395,348 kronor. Här¬
utaf har staden Söderhamn, under vilkor att 1882 års Riksdag be¬
slutar jernvägsbyggnaden, förbundit sig erlägga 245,348 kronor. Man
ser häraf, att Söderhamns stad är beredd att göra en ganska bety¬
dande uppöfning, för att få frågan iöst, då den tillskjuter omkring
2,>0,000 kronor till en affär, i hvilken den icke får någon del, utan
deråt endast indirekt drager nytta, genom att få jernvägsbyggnaden
till stånd. Således, och då nu jernvägsbolaget samt staden, för att
deras vilkor och anbud skola blifva gällande, förutsatt, att 1882 års
Riksdag skall besluta sig för ifrågavarande jernvägs byggande, synes
mig rätta tidpunkten att ingripa i denna jernvägsfråga nu vara inne.
Het har blifvit mig sagdt, att denna jernvägsfråga icke kan gå igenom
vid denna riksdag, och Utskottet har i sin motivering också påpekat,
att man borde afvakta Kongl. Maj:ts förslag i ämnet. Kongl. Maj:ts
förslag härom har Söderhamns stad jemte kringliggande landsbygd
afvaktat ända sedan Mars månad, då liandlingarne blefvo klara, och
skulle nu få vänta ända till nästa riksdags ingång. Det är vis¬
serligen möjligt, att vi då få en Kongl, proposition härom, men det
är alldeles icke säkert, att de billiga vilkor, som nu af jernvägsbo¬
laget och staden blifvit medgifna staten också medgifvas till nästa
riksdag, och möjligen komma de högre anläggningskostnader, som i så
fall måste uppställas från statens sida, att utgöra skäl för Riksdagen
att afslå frågan. Vår jernvägsanläggning mellan Söderhamn—Kila¬
fors står då i samma skede som nu. Konjunkturerna kunna till dess
hafva, undergått betydliga förändringar och med hvarje dag som går
se vi större svårigheter vid att få denna vigtiga fråga löst på ett
såväl för^ oss som för Norrländska stambanan lyckligt sätt. På grund
af hvad jag sagt anser jag mig hafva tillräckligt bevisat, att tidpunk¬
ten nu är inne att fatta beslut i afseende å denna jernvägsanlägg¬
ning.
bill sist vill jag också beröra ett enskildt intresse, som gjort
icke obetydligt till, för att jag och många med mig sträfvat att åstad¬
komma denna jernvägsbyggnad, nemligen att staden Söderhamn genom
anläggandet af den norra stambanan blifvit utskuren från f af sitt
gamla handelsområde. Dertill kommer, att staden Söderhamn år 1876
.härjades af en större brand, som ödeläde största delen af staden och
bragte en del af dess invånare till fattigdom. Riksdagen har ock¬
så visat sin välvilja emot samhället genom anvisandet af ett anslag
till hjelp för gatu- m. fl. anläggningar. Grenom denna svåra brand
bär icke endast en stor del af kommunens inbyggare blifvit bragta
till fattigdom, utan kommunen har också fått vidkännas oerhörda ut¬
gifter för anläggandet af nya gator, torg och esplanader i enlighet
med den nya byggnadsstadgan för rikets städer.
Sammanställer jag alla dessa omständigheter, ett minskadt han¬
delsområde, de genom den förödande eldsvådan orsakade stora utgif¬
terna för stadens återuppbyggande med den omständigheten, att sta-
N:o 43.
Angående
anslag för
jermägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
N:o 43.
Angående
anslag för
jernvägs-
förbindelse
mellan Kila¬
fors och
Söderhamn.
(Forts.)
14 Lördagen den 29 April, f. m.
dens invånare till största delen bestå af mindre handtverkare och
kroppsarbetare, hvilkas tillgångar äro beroende af stadens större eller
mindre affärslif, torde herrarne finna, att det är ett beaktansvärdt
intresse för en kommun, som arbetar under så ogynsamma förhållan¬
den, att så fort som möjligt komma i direkt förbindelse med statens
jernvägar. Detta är det enskilda intresse jag slutligen icke velat helt
och hållet lemna oberördt.
Då jag sålunda tror mig hafva visat, att behofvet af denna jern¬
väg är stort, och detta icke endast för det enskildas utan äfven sta¬
tens intresse; då jag vidare bevisat, att det är en lönande affär sta¬
ten här gör och detta icke blott för den lilla jern vägssträckan utan
för den stora trafiken på norrländska stambanan, samt då jag
slutligen tror mig hafva ådagalagt, att rätta tidpunkten nu är inne,
att anlägga denna allmännyttiga jernväg, hoppas jag, att herrarne
icke skola vara beroende af några förut fattade meningar, utan noga
beakta och begrunda denna för oss alla så stora och vigtiga sak.
Stats-Utskottet har lagt min motion på dödsbädden, och jag har
efter bästa förmåga sökt att rycka den derifrån. Misslyckas detta
mitt försök, kan jag icke annat än djupt beklaga det, men, lyckas
jag åter, är det min vissa öfvertygelse, att en snar framtid skall styrka
behörigheten af förslagets framgång och visa att jemväl Norrland
skall ega förmåga till trafik, värdig de kostnader, som nedlagts och
kommer att nedläggas på dess jernvägar — samt att ett gillande skall
uttalas af alla dem, som önska framgång åt Norrland och dess ädla
sträfvan efter att komma i jemnbredd med öfriga delar af vårt fä¬
dernesland. Herr Talman, jag anhåller om proposition på, att Kam¬
maren, med afslag å Stats-Dtskottets förslag, måtte bifalla herr Nor-
denfelts i frågan afgifna reservation.
I detta anförande instämde Herr Markstedi.
Herr Axell: Ehuru jag af helt naturliga skäl måste varmt
önska, att Norrländska stambanan förses med utfartsvägar till kusten,,
måste jag dock å andra sidan bekänna, att jag finner Stats-Utskot-
tets skäl för dess afstyrkande i denna punkt, nemligen att Kong!
Maj:t icke ännu sagt sitt ord i frågan, vara fullt giltigt. Sedan nu¬
mera de myndigheter, som i ärendet skulle höras, redan afgiivit sitt
utlåtande, hade jag för min del hoppats, att Kongl. Maj:t måhända
i dag genom någon ledamot af regeringen skulle velat för Kammaren
förklara, att herr Berglöfs motion icke innebure något, som icke åt
Kongl. Maj:ts regering kunde accepteras. Då nu likväl så icke skett,,
hvilket jag på det högsta beklagar, för utgången af frågan i sin hel¬
het — den stora och vigtiga frågan, huruvida Norrländska stambanan
bör förses med utfartsvägar och hvilken som skall ega dem — måste
jag hålla mig till, hvad som finnes och, då utgiften för staten gäller
en så betydande summa som 4 millioner, vill jag icke på enskild mo¬
tionärs framställan gå regeringen i förväg genom att yrka bifall till
motionen, utan instämmer i det slut, hvartill Utskottet kommit.
15
N:o 43.
Lördagen den 29 April, f. m.
Herr Hammarberg: Med åberopande af det särdeles intressanta Angående
och sakrika anförande motionären nyss hållit och af de talande skäl, anslag för
som för mig ligga deruti, att det är ett verkligt statsinsresse att få förbindelse
denna jernvägsbyggnad till stånd, vill jag gifva tillkänna, att jag mellan Kila-
förenar mig i hans yrkande på bifall till reservantens, herr Norden- fors och
felts förslag. Jag tycker nemligen, att frågan derigenom kommer på Söderhamn.
en sådan ståndpunkt, att regeringen kan utan afvaktan på en kom- (Forts-i
mande riksdag fatta beslut deri, hvilket jag efter de lemnade upp-
lysningarne finner vara eu särdeles vigtig omständighet. Jag yrkar
således bifall till reservantens förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de gjorda
yrkandena, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner såväl på
bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag å samma hem¬
ställan och bifall i stället till det förslag, som innefattades uti Herr
Nordenfelts i ämnet afgifna reservation; och fann Herr Talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande Ja besvarad. Vote¬
ring begärdes, i anledning hvaraf en så lydande omröstningsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 3:dje punkten
af utlåtandet N:o 42, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, bifallit den framställning, som innefattas i Herr Norden¬
felts vid punkten fogade reservation.
Omröstningen försiggick och visade 129 ja mot 57 nej; hvadan
Utskottets hemställan bifallits.
Punkten 4.
Utskottet hade hemstält, att Herr W. Farups inom Andra Angående
Kammaren väckta motion N:o 37, hvaruti Herr A. Larsson i Lund nndersok-
instämt och som innehöll förslag derom, att Riksdagen ville till Kongl. ,-erS/s/by-
Majrts disposition ställa ett belopp af intill 5,000 kronor för verkstäl- bindelse
lande af nödiga undersökningar rörande behofvet af och lämpligaste mellan norra
vägen för en jernvägsförbindelse mellan Hudiksvall eller dess granskap farfiaJrfl
och norra stambanan i Ljusdal och, om lämpligt funnes, äfven längre 001 vc^[l s"
inåt landet, måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Herr Farup anförde: På det skäl Stats-Utskottet i motiveringen
i sitt betänkande andragit, eller att Kongl. Maj:t icke lärer sakna
N:o 43.
16
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för en
jernväg frän
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
medel att i allt fall låta verkställa den af mig ifrågasatta jernvägs-
undersökningen, äfven om min motion af Riksdagen lemnas utan af¬
seende, har jag nu icke något särskildt yrkande att framställa.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan hifölls.
Punkten 5.
I två särskilda motioner, den ena afgifven inom Första Kamma¬
ren af Herrar P. Olsson, C. Hammar och 1. Wallberg (motionen
N:o 27) samt den andra afgifven inom Andra Kammaren af Herrar
G. Ifvarsson, I. Lyttkens, Sven Andersson, A. M. Lundberg, C. A.
Jönsson, Lars Pörjesson, Joll. Bengtsson A. W. Angel och F. T.
Borg (motionen N:o 67) var föreslaget det Riksdagen måtte besluta:
dels att bevilja Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag ett lån af 2
millioner kronor, utgörande omkring hälften af anläggningskostnaden
för en jernväg med lättare öfverbyggnad från Helsingborg öfver Engel-
holm till Halmstad med sidobana till Höganäs, enligt deröfver upp¬
rättade planer och kostnadsförslag, att utgå under loppet af tre år,
i den mån jernvägsarbetet fortskrede, mot 4 procent ränta samt den
amortering och öfriga vilkor, som gälde för lån från den allmänna
lånefonden till enskilda jernvägar;
dels att, derest det blefve föreskrifvet, att jernvägen skulle byggas
med tyngre öfverbyggnad, enligt deröfver upprättadt kostnadsförslag,
dessutom bevilja nämnda jernvägsbolag ett den högre anläggnings¬
kostnaden i det närmaste motsvarande anslag utan återbetalnings-
skyldighet af 100,000 kronor, att utbetalas för hvarje färdigbyggd och
för allmän trafik öppnad banmil;
dels att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 3 millio¬
ner kronor, motsvarande halfva anläggningskostnaden, eller högst
200,000 kronor per banmil, för en jernväg med lättare öfverbyggnad
från Halmstad öfver Falkenberg och Varberg samt vidare genom
norra Halland öfver Kongsbacka direkt till Göteborg, att, mot 4 pro¬
cent ränta samt den amortering och öfriga vilkor, som gälde för lån
från den allmänna lånefonden till enskilda jernvägar, utgå i den mån
jernvägsarbetet fortskrede, till det eller de bolag, som före utgången
af år 1885 kunnat bilda sig för anläggande af hela eller delar af
nämnde jernväg och sjelfva genom aktieteckning anskaffade ett lika
stort belopp, eller 200,000 kronor per banmil; samt
dels att, derest det blefve föreskrifvet att denna jernväg skulle
byggas efter det tyngre systemet, dessutom bevilja sistnämnda bolag
ett den högre anläggningskostnaden i det närmaste motsvarande an¬
slag utan återbetalningsskyldighet af 100,000 kronor, att utbetalas
för hvarje färdigbygd och för allmän trafik öppnad banmil.
Vidare hade ledamoten af Första Kammaren Herr A. Th. Carl-
heim-Gyllensköld i motion (N:o 20) föreslagit, att Riksdagen måtte
bevilja åt det jernvägsbolag, som bildade sig för att, på för orterna
17
Lördagen den 29 April, f, m.
N:o 43.
fördelaktigaste sätt, förbinda Halmstad med Skånska jernvägsnätet, ingående
antingen ett anslag af 100,000 kronor pr mil af jern vägens hela längd, statslån för en
hvarvid full Jj1() mil äfven skulle få medräknas, att utgå under 1883 jernväg från
och 1884, eller ett lån å cirka 1,900,000 kronor, motsvarande halfva HeHland^tUl
beloppet af anläggningskostnaden, på de vilkor Riksdagen behagade Göteborg.
bestämma. (Forts.)
Utskottet, som i föreliggande punkt yttrat sig öfver ofvanberörda
motioner, hade i anledning af desamma gjort följande hemställan:
*‘a) att Herrar P. Olssons m. fl., Carl Ifvarssons m. fl. och A.
Th. Carlheim-Gyllenskölds förevarande motioner må på det sätt bifallas,
att Riksdagen beviljar och ställer till Kongl. Maj:ts disposition:
dels till låneunderstöd för anläggning af jernväg, af samma spår¬
vidd som den för statens jernvägar antagna, från Engelholm eller
annan lämplig anknytningspunkt i närheten deraf vid jernväg i Skåne
öfver Halmstad och Falkenberg till Varberg, under vilkor att arbetet
å denna jernväg varder före den 1 Juli 1883 påbörjadt, ett högst
halfva anläggningskostnaden efter af Kongl. Maj:t faststäldt kostnads¬
förslag motsvarande belopp, dock ej öfverstigande tre millioner kronor,
att utgå under de fyra åren 1883—1886 med en fjerdedel hvartdera
året;
dels ock, till låneunderstöd för åstadkommande af jernväg, af
nyssnämnda spårvidd, från Varberg till Göteborg, under vilkor att
arbetet å, denna jernväg varder före 1886 års utgång påbörjadt, ett
likaledes högst halfva anläggningskostnaden efter af Kongl. Maj:t fast¬
stäldt kostnadsförslag motsvarande belopp, dock ej öfverstigande en
million femhundratusen kronor, att utgå under de år, Riksdagen, efter
derom af Kongl. Maj:t gjord framställning, kan komma att framdeles
bestämma;
b) att i fråga om berörda låneunderstöds erhållande och tillgodo-
njutande samt förräntande och amortering enahanda vilkor och bestäm¬
melser skola i tillämpliga delar vara gällande, som af sistlidna års
Riksdag, på sätt dess underdåniga skrifvelse den 27 April 1881 (N:o 64)
bill vit för åtnjutande af statsbidrag från den allmänna fonden
till låneunderstöd för enskilda jernvägar faststälda; samt
c) att Herrar P. Olssons m. fi. och Carl Ifvarssons m. fl. förslag
om beviljande af anslag utan återbetalningsskyldighet för åstadkom-
mande åt tyngre öfverbyggnad å ifrågavarande jernvägar ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. “
Enligt anteckning å utlåtandet hade Herrar 11. B. Törnebladh
och O. Evers inom Utskottet reserverat sig vid ifrågavarande punkt.
Efter uppläsning af den del af Utskottets förslag, som innefattas
i mom. a, lemnades ordet på begäran till
Herr Helander, som yttrade: Då våra väktare i Stats-Utskottet
otvergitvit sina vaktposter och gjort gemensam sak med de anfallande,
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 43. 2
N:o 43.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
18 Lördagen den 29 April, f. m.
så lärer det blifva en nödvändighet, att motståndarne till Utskottets,
förslag förena sina bemödanden, för att söka afvärja anfallet.
Af den stora enigheten i Utskottet skulle man kunnat förmoda,
att det här gälde låneanslag till en jernbana af synnerligen hög be¬
tydelse för hela vårt land. Att så emellertid icke är förhållandet,
det anser jag redan vara ådagalagdt af sistlidna års Riksdag, som för¬
klarade att samma bana icke kunde godkännas såsom statsbana.
Hvar och en borde ock lätt kunna öfvertyga sig derom, att en bana,
som lägges utmed ett stycke af hafskusten, omöjligen kan vara af
någon särdeles vigt för det allmänna. Så vidt jag kan förstå, skulle-
ock samma bana, blifven till verklighet, komma att mera blifva en
afledare för trafiken på statsbanorna, än i stånd att uti nämnvärd
mån tillföra dem någon trafik. Både sistlidne riksdag och nu här¬
män velat göra sannolikt, att åtminstone så till vida banan skulle
blifva af allmän betydelse, som densamma i strategiskt hänseende voie
förmånlig. Detta påminner mig om huruledes, för några år sedan,
då det var fråga om rigtningen af norra stambanan och jag förordade
den så kallade B-linien, jag antog att denna, såsom gående närmare
kusten än den linie som sedermera antogs, i strategiskt hänseende vore
att föredraga, hvilket antagande dock af en framstående militär inom
Kammaren bestreds, under förklarande att det vore misstag tro,. att
en kustbana hade strategisk betydelse. Hade således den banan icke
en dylik allmän vigt, så lärer väl detta icke heller vara händelsen
med den ifrågavarande. Den strategiska vigten, om den här eljest
kunde förutsättas, skulle väl i allt fall i betydlig grad förringas deraf,
att banan skulle få lätt, d. v. s. svag öfverbyggnad, och att man å
densamma skulle tillåta så starka lutningar, som 1 : 60.
Alla torde vi känna, huru angeläget Stats-Utskottet brukar vara.
att se till, att ingen sak hos Riksdagen till bifall förordas, med mindre
att densamma vunnit all nödig — understundom till och med onödig - -
utredning. Det kan derföre ej annat än på det högsta förundra mån¬
gen, att Utskottet denna gång i så hög grad gått ifrån sina vanor,
och förordat on sak, som i så hög grad saknar utredning, som den
nu ifrågavarande. Så vidt jag kan påminna mig, har hvarken Stats-
Utskottet eller något annat Utskott någonsin framlagt ett utlåtande,
hvad utredningen beträffar, i så bedröfligt skick, som. detta. Det
gäller här understöd till en jernbana, som skulle få en längd af 22,6
mil. Af hela denna längd är det endast en mindre del, 8,8 mil, eller
den södra ändan, intill Halmstad, som synes blifvit vederbörligen
undersökt, och beräkningarna kontrollerade. I afseende å delarne
Halmstad—Falkenberg, 3,9 mil, och Falkenberg—Varberg, 2,7 mil,
upplyser Utskottet, att dessa delar blifvit undersökta af “enskild"
ingeniör, men att beräkningarna ännu icke blifvit af vederbörande
myndighet granskade, och hvad angår delen Varberg—Göteborg, 7,2
mil, upplyser Utskottet, att någon detaljerad kostnadsberäkning. ej
ännu lärer vara upprättad. Oaktadt allt detta; oaktadt, så vidt jag
kan finna, något bolag icke är bildadt för en stor del af banan, och
oaktadt man icke finner nödigt, att å nämnde handel påbörja arbetena
förrän år 1886, tillstyrker likväl Utskottet att Riksdagen såsom fåne-
Lördagen den 29 April, f. m.
19
N:o 43.
understöd åt denna bana må lemna ej mindre än millioner kro¬
nor. Då jag förutser att i denna sak kommer att uppstå eu långvarig
diskussion, och jag derföre ogerna vill besvära Kammaren med två
anföranden, om det eljest kan undvikas, ber jag att redan på förhand
till bemötande få upptaga de invändningar, som säkerligen icke skola
uteblifva, på grund af hvad jag nu yttrat. Jag föreställer mig att
man vill erinra om att det icke begäres större lån än som motsvarar
halfva anläggningskostnaden; att denna kostnad blifvit mycket lågt
beräknad, att man föresatt ett maximum, hvaröfver lånet ej skulle
stiga, och att hela saken i sjelfva verket blott innefattar en begäran
om att staten måtte mellankomma med sin kredit. Allt detta må
vara mera eller mindre rigtigt, så står det likväl fast, att en bana,
som under större delen af året skulle komma att konkurrera med
sjötrafiken, och det till hela sin längd, omöjligen i vårt land kan bära
sig, och att alltså största sannolikhet är för handen, att staten skall
förr eller senare nödgas öfvertaga banan, för att i all framtid med
förlust densamma trafikera. Hvad trafikförhållandena beträffar, liksom
i så mycket annat, saknas i Utskottets utlåtande hvarje tillstymmelse
till utredning, hvilket, från Utskottets ståndpunkt betraktadt, nog varit
det försigtigaste, men som dock är att beklagagaf dem, som vilja
grunda sitt omdöme på möjlig utredning.
För de omständigheter, vid hvilka jag hittills uppehållit mig, har
Utskottet icke kunnat underlåta att redogöra. Påtagligen har dock
Utskottet funnit att detsamma mera talade för afslag än för bifall
till framställningen, och har Utskottet derföre funnit det nödigt att
framdraga andra skäl, som kunde hafva en motsatt effekt. Utskottet
synes derföre velat göra det troligt, att något löfte redan skulle blif¬
vit gifvet, eller moralisk förbindelse lemnad om understöd åt denna
bana. Det är tydligen af sådan anledning, som Utskottet vid slutet
af utlåtandets 20:de sida anför följande: “Deremot och på sätt den
af Riksdagen bifallna tredje punkten af Stats-Utskottets vid 1881 års
riksdag utlåtande N:o 40 gifver vid handen, antogs att ifrågavarande
jernväg kunde för det allmänna vara af sådan vigt, att dess anlägg¬
ning såsom enskild bana lämpligen borde med statsunderstöd befräm¬
jas --“. Här är visserligen ej uttryckligt sagdt, att det var Riks¬
dagen som “antog“ detta, ehuru man af ordställningen möjligen kunde
sluta till ett sådant förhållande. I verkligheten var antagandet Ut¬
skottets eget, såsom man finner mot slutet af det åberopade utlåtan¬
det. Jag kan ej finna att detta har annan betydelse än såsom
trösteord till motionärerne, på sätt somliga Utskott för sed hafva,
deröfver, att deras förslag blifvit afstyrkta, ehuru jag visserligen för¬
modar att Stafe-Utskottet endast undantagsvis besväras af en dylik
barmhertighetskänsla. Huru som helst nödgas jag bestrida, att dessa
ord innebära någon förpligtelse eller ens löfte från Riksdagens sida,
desto mindre, som sjelfva saken af Utskottet då afstyrktes, och det
var detta afstyrkande, som Riksdagen godkände.
Utskottet har nu tänkt sig möjligheten af att någon skulle vara
nog elak och påvisa verkliga halten af det skäl, som Utskottet här
framhållit, och förmodligen derföre insett nödvändigheten af att för-
Ang&ende
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43.
20
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående stärka samma skäl, hvilket ock skett på det synnerligen märkvärdiga
statslån för en sätt, hvarom ett stycke midt på sidan 21 af utlåtandet innehåller
jernväg från f5jjan(jej som är af beskaffenhet att väl förtjena uppläsas och noga
Halland till uppmärksammas. Det heter der sålunda: “Då sistlidna års Riksdag
Göteborg, stälde till Kongl. Maj:ts förfogande ofvan omförmälda fond af 5,000,000
(Forts.) kronor till låneunderstöd för enskilda jernvägar under åren 1882—1886,
var det utan tvifvel Riksdagens afsigt, att ytterligare statsbidrag till
enskilda jernvägsanläggningar ej skulle under nämnda femårsperiod
anvisas i annat fall, än då något jernvägsföretag befunnes vara af den
omfattning och af sådan vigt för det allmänna, att dess understödjande
medelst särshildt statsbidrag, utan nyssnämnda fonds anlitande, kunde
af en dylik företagets särskilda beskaffenhet föranledas. “
Har nu verkligen Riksdagen tillkännagifvit eu sådan afsigt att,
på sidan om den der fem millioners-fonden, understödja äfven andra
enskilda jernvägsanläggningar, och sålunda lemnat det farliga exemp¬
let att, sedan man köpt sig fred från jernvägskriget, åtminstone under
fem år, på samma gång omintetgöra freden och återinföra krigstill¬
ståndet? Härtill måste jag svara bestämdt nej. Jag har ganska noga
genomläst Riksdagens skrifvelse N:o 64 förra året till Kongl. Maj:t,
som innefattar det beslut som fattades att understödja enskilda jern¬
vägsanläggningar. Det heter deri, att Riksdagen ej varit i tillfälle
att åstadkomma tillfredsställande 'utredning om det ena eller andra
jernvägsföretagets företrädesrätt till statsunderstöds erhållande och
derföre ansett anledning ej förefinnas att frångå det sätt Riksdagen
för de senaste tio åren användt för dylika företags befrämjande och
hvilket visat sig synnerligen lämpligt, nemligen att ett erforderligt
belopp stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande för att under nästa fem¬
årsperiod till låneunderstöd för enskilda jernvägar användas. Beloppet
af en dylik lånefond hade dock Riksdagen ansett kunna, med afse¬
ende på att behofvet dårnera antagligen vore mindre än förut, till
hälften, eller fem millioner, nedsättas. Sedan nu ifrågakomna bana
redan derförut blifvit såsom statsbana afslagen, var det alltså tydligt
att, om banan vidare skulle komma i fråga, densamma blefve af en¬
skild beskaffenhet, och vederbörande alltså hänvisade till att, om
understöd äskades, begära detta af den för ändamålet afsätta fem
millioners-fonden. Detta är det verkliga sakförhållandet, och lärer den
ofvan angifna Riksdagens “afsigt11 sålunda befinnas tillhöra fantasiens
område. När man behörigen uppmärksammar, huruledes Stats¬
utskottet åberopar sig på sin egen auktoritet sedan nästlidna år, för
att derur draga slutsats om någon förpligtelse för innevarande Riks¬
dag, på sätt jag nyss omförmält, så är det naturligtvis Utskottets
mening att med sin auktoritet för i år vilja binda en kommande
Riksdag, och synes af sådan anledning den här omnämnda “afsigten“
vara tillkommen. Märken då väl, huru vidt sväfvande Utskottet tydt
denna Riksdagens “afsigt11! Det skulle icke ens vara fråga om blott
den bana, som nu ligger Utskottet så ömt om hjertat, utan om hvil¬
ken som helst annan, blott den är af tillräcklig “omfattning11 och
vigt, som ju alltid är möjligt att bereda. Innefattar icke detta i
verkligheten ett upprop till jernvägshungrige i alla landsdelar att fram-
Lördagen den 29 April, f. m. 21 N:o 43.
tråda och hålla till godo hvad som bjudes, men tänka att de, för all Angående-
del måtte väl förvissa sig om att hafva rätt god aptit,, så att de statslån för en
kunna taga dugtigt för sig, emedan det endast för sådan händeis^ 3shåne qenom
kunde komma i fråga att de skulle få något med af det goda, enär Halland till
den lilla fem millioners-fonden endast vore till för småfolk och för Göteborg.
dem hvilka voro nog enfaldiga att, i fråga om bidrag till jernvägar, (Forts.)
tro på att blygsamhet är en dygd?
Allt detta berättigar verkligen till det antagande, att under
klämmen i Utskottets betänkande skulle förstås, om ock ej i ord ut¬
tryckt, ett tillstyrkande om rätt för Stats-Utskottet att, efter sin tolk¬
ning af Riksdagens afsigt, vid en kommande riksdag förorda hvilken
jernväg. Utskottet som helst behagar, af tillräcklig “omfattning*, kanske
en östlig kustbana; kanske en jernväg i norr, en annan i söder, för
mig obekant, men förmodligen af Utskottet så mycket bättre känd.
Vid sådant förhållande vore det verkligen icke så underligt, om en
eller annan funnes, som, med hänseende till framtidsutsigterna för af
statsmedel understödda jernvägsanläggningar, kunde tycka att för¬
hoppning och verklighet läge hvarandra temligen nära. Min tro är
dock att, om ock så kunde i det närvarande ögonblicket tyckas, nog
blefve, sedan understödet åt Hallandsbanan blifvit verklighet, skilna-
den för andra tillräckligt stor emellan förhoppning och verklighet.
Jag slutar med att yrka, hvad utaf det sagda naturligtvis fram¬
går, att hela den nu föredragna punkten må af Kammaren afslås.
I detta anförande instämde Herrar Asplöf, C. Carlson, Rund¬
gren och J. E. Ericsson i Ahlberga.
Herr Ljunggren: Herr Talman: Jemte det jag i hufvudsak
instämmer med den föregående talaren, skall jag be att få tillägga
några få ord. För min del håller jag strängt på den af förra Riks¬
dagen fastälda principen att ej i vidsträcktare mån än med det då be¬
viljade anslaget af 5,000,000 kronor bispringa enskilda jernvägsanlägg¬
ningar. Jag vill ej neka till, att fall kunna förekomma, som nöd¬
vändiggöra undantag från den faststälda grundsatsen, men sådant un¬
dantag bör ej komma i fråga, såvida det ej är grundadt på en Kongl.
proposition och således erhållit eu så grundlig utredning som möjligt.
Att hvarken det ena eller andra här varit händelsen, veta vi; ärendet
har hvarken varit föremål för en Kongl. proposition eller undergått
någon närmare utredning. Jag skulle möjligen kunna tänka mig att
gå in på en sådan sak som denna, om jag derigenom kunde vinna
någon säkerhet, att Riksdagen blefve befriad från dessa jernvägsstri-
der under de följande fem åren. Men jag är ej ens fullt säker der¬
om. Om vi läsa sista punkten i Utskottets motivering, så finna vi,
att der tydligen den faran framträder för Riksdagen, att ärendet,
äfven om lånebidraget nu går igenom, kan återkomma vid nästa riks¬
dag, till följd af behof af ytterligare bidrag för åstadkommande af eu
tyngre öfverbyggnad. Icke ens det hoppet således, att nu blifva saken
helt och hållet qvitt, står qvar för dem, som möjligtvis skulle vilja
bifalla Utskottets förslag. Jag skall be att få påpeka äfven en annan
N:o 43.
22
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för en
jernväg från
Slcåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
sak, nemligen att bandelen Helsingborg—Engelholm hänvisas att, ut¬
öfver dessa 4 \ millioner, som Utskottet föreslagit för hela linien, för¬
skaffa sig en liten del af fem millioners-anslaget. Den här banan skulle
således blifva begåfvad både från höger och venster. I afseende på
de strategiska skälen för denna bana har den föregående talaren redan
yttrat sig derom, och jag vill för min del med honom instämma.
Jag skall inskränka mig till hvad jag uu yttrat och på grund
deraf instämma med den föregående talaren i hans yrkande på
afslag.
Herr Rydin: Jag hade väntat, att någon af Stats-Utskottets
ledamöter skulle yttra sig, innan jag begärde ordet, men då så icke
skett, skall jag yttra mig i den ordning jag blifvit uppropad.
I likhet med de tvenne föregående talarne anser också jag, att
det väsentligaste felet, som kan anföras mot detta betänkande, är, att
Stats-Utskottet tillstyrkt beviljande af ett lån åt den här ifrågasatta
jernvägsanläggningen, utan att frågan förut blifvit understäld Kongl.
Maj:ts pröfning. Det har icke blifvit afgjordt, huruvida icke Kongl.
Maj:t af de 5,000,000, som stå till hans disposition, skulle kunna
understödja denna Hallandsbana antingen i dess helhet eller till någon
del. Blott deri, att man helt och hållet saknar all utredning om,
huru mycket af detta fem millioners-anslag för ifrågavarande ändamål
skulle kunna användas, ligger ett skäl för afslag. Vidare vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att Stats-Utskottet tycks hafva begått
en ganska stor inkonseqvens i det sätt, hvarpå det expedierat de
öfriga jernvägsmotionerna. Jag vill ej tala om yrkandet i den motion,
som rör Söderhamnsjernvägen; ty angående denna kunde man ^säga,
att, då der är fråga om inlösen af jernväg till en statsbana, Kongl.
Maj:t bort derom afgifva proposition. Men jag vill nämna den ifråga¬
satta banan från Hessleholm. Då heter det, att utredning saknas
angående behöfligheten af denna jernväg. Och ehuru det der är fråga
om en bana, som går ungefär i samma sträckning som den nu ifråga¬
varande, nemligen från Hessleholm till Landeryd, samt går alldeles
parabel med den nu föreslagna, förklarar Stats-Utskottet, att det ej
kan förorda bifall till densamma, emedan Kongl. Maj:t ej i ämnet
afgifvit proposition; och oaktadt denna bana skulle blifva lika lång,
som sträckan mellan Engelholm och Halmstad, anser sig Stats-Utskottet
ej böra taga någon befattning med densamma, utan den hänvisas till
fem millioners-anslaget.
Frågas, hvarföre icke Hallandsbanan skall hänvisas till samma
anslag. Men om man nu lemnar detta derhän, gör man sig den frå¬
gan: om nu Riksdagen skulle ställa till Kongl. Maj:ts disposition me¬
del, hvilken skola dessa tillhandahållas? Det vet man icke, ty det
finnes icke något bolag. Skall Riksdagen taga eget initiativ och be¬
stämma att utgifva ett lån utan att veta, hvilka personer skola hafva
det? Jag frågar: kan ett så beskafiädt beslut vara i sin ordning?
Man säger visserligen, att här är fråga om en bana, och då är det
ju alldeles gifvet, att det skall blifva ett bolag, som skall taga hela
halländska jernvägen om hand för att fullborda densamma, men det bola-
Lördagen den 29 April, f. m.
23
N:o 43.
get finnes för närvarande icke. Hvad är det för bolag som finnes? Det är
det, som vill bygga en jernväg från Helsingborg till Halmstad, något annat
finues icke. På sätt den föregående talaren visat, finnes ej heller utredt,
huru stor kostnaden från Halmstad och vidare skulle blifva. Om man
kastar en blick på sidorna 14 och 15 i Stats-Utskottets utlåtande,
för att se, huru det förhåller sig med aktieteckningen, så finner man,
att för byggandet af sträckan från Helsingborg till Halmstad tecknats
■omkring 2 millioner, men att för fortsättningen från Halmstad till
Falkenberg teckningen “pågår", och att samma förhållande är med
sträckan från Falkenberg mot Varberg och Göteborg. “Man har an¬
ledning förmoda11, säger Utskottet, “att äfven dessa teckningar komma
att uppgå till omkring halfva anläggningskostnaden0. Det är på så
beskaffade förmodanden, som Riksdagen skall bygga ett beslut om
understöd åt en personlighet, om hvilken man icke vet, huru han ser
ut, åt ett bolag, som icke är bildadt!
Tager man härefter i betraktande aktieteckningens fördelning, så
finnes icke någon upplysning om, huru mycket enskilde personer teck¬
nat. Utskottet har sammanslagit teckningarne från kommuner och
enskilde personer, men man får icke veta, hvilka uppoffringar enskilde
personer tänka göra i och för banan, och saknar således all ledning
för bedömandet af storleken och värmen af de enskildes intresse för
•denna bana. Men kommunerna hafva ju dock tecknat aktier till be¬
tydligt belopp, torde man invända. Ja, huru det går till med kom¬
muners teckningar, vet man nog; men här saknas till och med upp¬
lysning, huruvida de särskilda kommunernas beslut vunnit laga kraft,
eller om de öfverklagats, eller om kanske Kongl. Maj:t ej funnit skäl
lemna bifall till upptagande af de lån, som behöfva upptagas för
aktieteckningens fullgörande. Med undantag i afseende å sträckan
Helsingborg—Halmstad uppgår dessutom teckningen icke till hälften
af den erforderliga summan.
Ytterligare kan anmärkas, att ej heller några upplysningar fin¬
nas, om huru vida ortförhållandena äro så beskaffade, att man kan
hoppas, att en så beskaffad bana som den föreslagna kan bära. sig.
Visserligen förutsätter man och antager att så skall ske, och på sidan
22 af utskottsbetänkandet heter det också: “Det har redan blif¬
va förutsatt, att frågan om understödjande af en sådan jernväg kun¬
de blifva föremål för en särskild pröfning11, och vidare “de skäl, mo-
tionärerne i detta afseende anfört, lärer svårligen kunna jäfvas“. Jag
bär genomläst dessa motionärernes skäl, men icke funnit någon fak¬
tisk belysning af frågan, utan heter det endast, att “den ifrågasatta
jernvägen skulle sinsemellan förbinda orter, som genom folkmängd
och en i många afseenden långt drifven utveckling äfvensom genom
naturliga tillgångar synas kunna gifva jernbanan eu afsevärd trafik".
Då emellertid Utskottet icke lemnat några upplysningar i detta
hänseende, har jag sökt att skaffa mig ledning för mitt omdöme
af de statisitska uppgifter, som funnits tillgängliga. Hvad först och
främst folkmängden angår, uppgår den till 135,000 menniskor, medan
banan, som skulle byggas, kostar åtminstone 9 millioner. Huru är
•det då med den ekonomiska ställningen i orten? I sådant afseende
Angående
statslån för eu,
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg,
(Forts.)
N:o 43.
24
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående finner man af 1878 års kommunalstatistik, att städerna Halmstad,
Varberg och Falkenberg redan äro engagerade för 760,000 kronors
Skåne^genom län' 0m man vidare går till bevillningssammandraget för samma år
Halland till finner man, att i Halland uppgick bevillningen för jordbruksfastighet
Göteborg, till 16,241 kronor, för annan fastighet till 5,042 kronor och för rö-
(Forts.i relse och näring m. in. till 83,193 kronor eller sammanlagdt till
54,476 kronor. Ser man, med ledning af uppgiften om 1881 års be¬
villning, till huru högt belopp inkomsten uppgår, så fiuner man, att
inkomsten af jordbruksfastighet, efter en beräkning af 5 procent af
taxeringsvärdet, uppgår till 2,971,000 kronor, af annan fastighet till
615,000 kronor och af rörelse och yrke, inkomst af allmän och enskild,
tjenst oräknad, till 3,734,000 kronor eller inalles 7,320,000 kronor.
Det är på denna årliga inkomst af 7,320,000 kronor, man vill bygga
en bana, hvars anläggningskostnad uppgår till 9 millioner. Angående
folkmängden, hvartill jag nu återkommer, finner man af tillgängliga
statistiska uppgifter, att folkmängden i Halmstad uppgår till 8,505,
i Varberg till 2,961, i Laholm till 1,496, i Falkenberg till 1,600 och
i Kongsbacka till 620. Hvarken folkmängden eller förmögenhetsför¬
hållandena synas sålunda gifva förutsättningar för eu “långt drifven
utveckling11 och “naturliga tillgångar" för att gifva jernbanan “en al¬
sevärd trafik*'. Ty antingen måste de af mig uppgifna taxeringsvär¬
dena icke vara med de verkliga värdena öfverensstämmande, eller också
finnas icke tillgångar till det omfång man beräknat.
Genast vid en hastig öfverblick af denna fråga måste man finna
det i hög grad märkligt, att Stats-Utskottet kunnat tillstyrka ett så
beskaffadt förslag, som det föreliggande. Jag hoppas också, att denna
Kammare, i öfverensstämmelse med de principer, Kammaren förut vid
flere tillfällen accepterat, också nu kommer att förkasta Stats-Utskot-
tets förslag. Så minnes jag, huruledes, då under ganska ömmande
omständigheter man för ett jernvägsbolag, hvars kostnad uppgick till
öfver 50 millioner kronor, hvaraf staten blott lemnat en ringa andel
såsom lån och hvars jernväg var nära färdig — blott ett par mil
återstodo — begärde, att staten skulle inlösa dess obligationer till ett
belopp af fem millioner kronor, denna Kammare på denna begäran
svarade nej. Likaså, då det var fråga om Hallsberg—Motala-banan,
hvarvid också särskilda, ömmande omständigheter förefunnos. Kom¬
munerna befunno sig i ett svårt betryck, och man begärde icke annat,
än att staten skulle inköpa banan för ett pris, hvarpå staten, enligt
fullständig utredning, icke behöfde göra någon förlust, men denna
Kammare svarade likväl nej. Jag frågar nu: hafva i detta utlåtande
anförts sådana skäl, att Kammaren på grund af dem bör oaktadt
frågans outredda skick bifalla motionärernes framställning?
Jag anser visserligen, att Halland lika väl som andra provinser
i Sverige bör erhålla statsunderstöd för sin jernväg, ty enligt min
tanke är det bättre att staten förmedlar jernvägslånen än att enskilda
uppträda på marknaden och konkurrera. Men om man tager i be¬
traktande, hur denna fråga står, så skall man finna, att det är ett
intresse, som vill bygga bandelen Engelholm—Helsingborg, och ett in¬
tresse, som vill bygga fortsättningen från Helsingborg till Halmstad»
Lördagen den 29 April, f. m.
25
N:o 43.
Nåväl, låt dem få det. Jag anser, att vi böra se tiden an, om icke
dessa båda bolag skulle kunna få erforderliga lån af de till Kongl.
Maj:ts disposition redan stälda medel. Jag vill icke yttra mig om de
skäl, som blifvit anförda utur det sätt, hvarpå Stats-Utskottet vid sist¬
lidna års riksdag afstyrkte det då väckta förslaget om denna jernväg,
som behandlades i samma betänkande, hvari Utskottet så noga be¬
gränsade rätten till lån ur denna fond, ty det vet hvar och en, att
ett Utskotts motiv, helst då Utskottet slutat med afstyrkan af väckt
förslag, icke hafva någon bindande kraft. Vi skola derföre hålla oss
till hvad Stats-Utskottet tillstyrkte i fråga om jernvägslån. Och när
Stats-Utskottet då föreslog, att Riksdagen skulle bevilja en ursprung¬
ligen till högre belopp föreslagen, sedermera till fem millioner nedsatt
summa till låneunderstöd för enskilda jernvägar, så frågas, om det
kan vara skäl att genast påföljande riksdag öka denna summa med
4,500,000 kronor, och detta till ett bolag, som ännu icke är bildadt
och som måhända aldrig någonsin kommer att blifva färdigbildadt.
Hvad skulle följden häraf blifva? Man säger, att man vill främja ett
jernvägsföretag. A la bonheur, men hvad blir följden? Jo, att man
väcker aptiten, såsom nyss nämndes, och att, såsom en talare vid
förra riksdagen yttrade, bolag bildas och aktier tecknas deri af per¬
soner, som icke hafva råd att betala dem. Man fantiserar om en
trafik, som i verkligheten aldrig kommer att ega rum, och orterna
skola blifva ruinerade. Hur gick det med den stora Berslagsbanan?
Jo fastän den gick genom trakter med mera utvecklade näringar än
ifrågavarande, och som behöfde jernvägar, så framkallade de deri fästa-
de allt för stora kapital likväl en ganska svår kris, och Riksdagen
måste träda emellan och hjelpa. Måste det då icke också möta stora
svårigheter för invånarne i dessa orter att anskaffa medel till den
föreslagna 22 mil långa jernvägen, såvida icke medlen skola ryckas
från orternas naturliga näringar? Men gör man det, så skall en kris
säkerligen icke uteblifva. Äro medlen, såsom en talare vid förra riks¬
dagen uttryckte sig, petrificerade i jernvägen, så saknas medel för
skötande af de näringar, af hvilkas utveckling landets helsa och väl¬
stånd beror.
På grund af hvad jag nu yttrat, yrkar jag afslag å Utskottets
förslag.
Herrar Wedberg och Fredenberg förenade sig med Herr Rydin.
Herr Abr. Rundbäck: Då Herr Talmannen nyss förvexlade
mig med Herr Emil Key, så skyndar jag förklara, att jag ingalunda
vill vara identisk med honom i denna fråga.
Hvad frågan för öfrigt vidkommer, så har, ju längre jag varit
riksdagsman och ju mer jag fått att göra med jernvägsfrågor, den
öfvertygelsen allt mer stadgats hos mig, att det är äfventyrligt för
staten och landets finanser att allt för besinningslöst och obetänksamt
fortgå med jernvägsbyggandet och med den utländska skuldsättningen.
Den senare ökas oaflåtligt. Räntor och annuiteter å våra utländska
lån uppgå redan till mellan tolf och tretton millioner kronor, hvilken
Angående
statslån för eu
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
N:0 43.
26
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för en
jernväg från
jSlcåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
utgift måste vara ganska känbar för statsverket; och för hvarje mil¬
lion vi låna ökas denna utgift icke så litet. Jag vill likväl säga, att
jag ingalunda är någon jernvägsnihilist. Jag erkänner gerna och vil¬
ligt, att jernvägar nu för tiden äro ett nödvändigt behof för våra
landsdelar och förundrar mig derför icke öfver, att Halland så väl som an¬
dra orter sträfvar efter att få en jernväg. Jag har också i allmänhet
med nöje varit med om alla beslut, som gått ut på att efter en viss
plan och efter vissa förutfattade principer fortgå med jernvägsbyggan-
det och med skuldsättningen. Sådana beslut hafva fattats i afseende på
fortsättandet af stambanebyggandet norrut år 1874, och i fråga om
understöd åt enskilda jernvägsanläggningar har äfven Riksdagen åren
1871, 1876 och 1881 fattat dylika beslut, genom hvilka Riksdagen
stälde till Kongl. Maj:ts disposition för fem år i sänder en viss summa
att användas till understöd åt enskilda jernvägsföretag. Alla dessa
beslut har jag med nöje varit med om, men lika bestämdt har jag
motsatt mig alla afvikelser från de principer, Riksdagen sålunda en
gång faststält. Nu stå vi emellertid inför en ny sådan afvikelse.
Visserligen förbiser jag icke, hvad Utskottet anfört genom att åberopa
sitt resonnement i motiven till utlåtandet i fjor, då Utskottet af-
styrkte anslag till Hallands-banan, och genom hvilket resonnement
Utskottet söker bevisa, att vi då lemnat denna fråga öppen och på
visst sätt gifvit på hand, att den skulle få framkomma igen. Jag
bestrider dock på det bestämdaste, att detta var Riksdagens mening.
Riksdagen afslog helt simpelt det begärda anslaget och gaf ingenting
på hand. Emellertid är det icke blott min obenägenhet för sådana
extra upplåningar, som det nu är fråga om, som gör, att jag är emot
Utskottets förslag i detta fäll, utan det finnes äfven beklagligen inånga
flera giltiga anledningar för mig att rösta mot förslaget. När vi i
fjor stälde till Kongl. Maj:ts disposition 5,000,000 kronor för att an¬
vändas till understöd åt enskilda banor, så faststälde vi vissa all¬
männa bestämmelser, som Kongl. Maj:t skulle iakttaga vid utdelnin¬
gen af detta anslag. Jag hade derför förestält mig, att, när nu Riks¬
dagen sjelf tager i sin hand att afgöra en fråga rörande understöd
till eu enskild bana och således sjelf åtager sig den roll, som Riks¬
dagen i fjor anvisade Kongl. Maj:t, Riksdagen väl också borde för
egen del följa och iakttaga samma grundsatser och samma beslut, som
den stadgat för Kongl. Maj:t. Specielt hade jag trott, att Stats¬
utskottet, som i fjor föreslog dessa grunder, skulle, sedan de blifvit
af Riksdagen antagna, följa dem i år; men så är tyvärr icke alls för¬
hållandet.
Bland dessa grunder och bestämmelser vill jag särskild! fram¬
hålla några. Först och främst fordrade Riksdagen, att Kongl. Maj:t
icke skulle af de till understöd åt jernvägsbyggnader anvisade medel
få lemna bidrag, utan att ett bolag bildat sig, hvilket vore ansvarigt
för jernvägens byggande. Vidare att ritningar och profiler samt kost¬
nads- och arbetsförslag blifvit uppgjorda samt granskade och god¬
kända. Vidare föreskrefs, att Kongl. Maj:t icke skulle få lemna bi¬
drag till större belopp än hälften af den faststälda anläggningskost¬
naden, och att minst hälften af denna anläggningskostnad, skulle be-
Lördagen den 29 April, f. m.
27
N:o 43,
stridas af enskilde, samt slutligen — kvilket för denna fråga är det Angående
vigtigaste — att dylika anslag icke finge beviljas utan på vilkor, att
bolaget förfogade öfver tillräckligt kapital för jernvägens fullbordande, genom
Jag skall nu be att få visa herrarne, huru det förhåller sig med Halland till
,Stats-Utskottets iakttagande af dessa förbehåll och bestämmelser. Göteborg.
Hvad då först beträffar vilkoret, att det skall finnas ett bolag, som (torts.)
är ansvarigt för jernvägens fullbordande, så finnes här icke något bo¬
lag för mer än en del af banan, eller sträckningen mellan Helsingborg
och Halmstad, men, när Utskottet sjelf härifrån afsöndrar bandelen
Helsingborg — Engelholm, spränger Utskottet med detsamma sönder
det bolag, som der finnes. Men än värre är förhållandet härutinnan
norr om Halmstad; der finnes en bansträckning — eller vägen mel¬
lan Halmstad och Göteborg, — som är fjorton mil lång, och der fin¬
nes icke något bolag; men ändå är Utskottet benäget att lemna bidrag
till denna handel af statens penningar.
Ett annat vilkor var, att ritningar och profiler samt arbetsplaner
och kostnadsförslag skulle vara uppgjorda öfver den blifvande jern-
vägen, och att dessa förslag skulle hafva undergått vederbörande myn¬
digheters granskning och fastställelse. Att döma af Utskottets betän¬
kande, tror jag att sådana planer blifvit icke blott uppgjorda utan
äfven godkända för sträckningen mellan Helsingborg och Halmstad,
dock kan jag icke af betänkandet se, huruvida förhållandet är sådant
med de sträckningar genom Stafverhultsdalen, som på denna del blif¬
vit föreslagna. Säkert är deremot, att för de fjorton milen norr om
Halmstad fiunes icke någon plan uppgjord. För delen mellan Halm¬
stad och Falkenberg har visserligen en enskild ingeniör uppgjort ett
kostnadsförslag, men norr derom finnes icke ett grand i detta hän¬
seende vidgjordt, så vidt man kan döma af Utskottets betänkande.
Vidare föreskrefs för Kongl. Maj:t att han icke fick bevilja an¬
slag till större belopp än halfva anläggningskostnaden. Huru har
Utskottet förfarit i detta afseende? Jo, innan Utskottet vet, hvad
hela anläggningskostnaden för den ifrågavarande jernvägen går till —
ty, enligt hvad jag nyss nämnde, är det ännu omöjligt att utröna
detta — föreslår Utskottet en viss summa, äfven om det framdeles
skulle visa sig, att kostnaden för hela jernvägen icke blir fullt så
stor som beräknats. Också har Utskottet trefvat sig fram och sväf-
vat på målet i denna fråga, då det å ena sidan sagt, att det och det
skulle anslås i enlighet med de på fri hand uppgjorda fantasiberäk¬
ningarna, men å andra sidan för säkerhetens skull lagt till den beräk¬
nade kostnadssumman omkring 300,000 kronor, för att på det sättet
kanske komma den verkliga kostnaden något närmare. Så går det,
när man icke följer några principer.
Men värre är hvad jag nu vill omnämna. En mycket vigtig bestäm¬
melse i fjorårets beslut var den, att Kongl. Maj:t skulle vara förhin¬
drad att bevilja understöd till enskilda jernvägar förr än vederbö¬
rande bolag visat, att åtminstone hälften af anläggningskostnaden för
företaget vore genom enskild teckning anskaffad. Ser jag nu efter,
huru det i detta fall förhåller sig med Göteborg—Helsingborgs-banan,
uppgifves det väl, att för bandelen Helsingborg—Halmstad är tecknadt
N:o 43.
28
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
ett belopp af två millioner kronor, men motionären säger tillika, att
ungefär en million af denna summa är tecknad af personel’, som äro
boende invid den föreslagna linien Helsingborg—Engelholm, och då nu
det af dem tecknade belopp uppgår till en million, föreställer jag mig,
att då jernvägen mellan Helsingborg och Engelholm nu icke får vara
med den öfriga sträckan om det här ifrågasatta understödet, desse
personer, som bo vid denna linie, skola taga tillbaka sin teckning, för
så vidt den gäller sträckan norr om Engelholm, och använda den till
byggande af banan emellan nämnda båda städer. Återstår då en
million för sträckningen Engelholm—Halmstad, men anläggningskost¬
naden för denna jernväg uppgår till i det närmaste tre millioner. Så¬
ledes är icke mera än en tredjedel af anläggningsskostnaden för denna
linie på enskild väg tecknad.
I fråga vidare om linien Halmstad—Falkenberg upplyses, att för
denna äro tecknade 766,800 kronor. Men anläggningskostnaden för
denna handel skulle, enligt af enskild ingeniör verkstäld beräkning,
uppgå till 1,950,000 kronor. Äfven i fråga om denna del af den
ifrågasatta jernvägen understiger teckningen sålunda icke obetydligt
halfva anläggningskostnaden. Hvad slutligen beträffar bandelen Fal¬
kenberg—Göteborg, en sträcka af nära tio mil, finnes, mig veterligen,
någon enskild teckning alls icke gjord. Det är ju möjligt, att sådan
verkligen skett, men vi, som nu hafva att fatta beslut, känna åtmin¬
stone icke på grund af de handlingar, som oss tillhandahållits, huru¬
vida någon dylik teckning egt rum.
Och nu kommer jag till den allra vigtigaste punkten i Riksdagens
förlidna år meddelade bestämmelser, en punkt som är af stor vigt för
Riksdagen att noga hålla på, nemligen att, innan ett bolag får under¬
stöd af statsmedel, det tydligt och klart skall visas, att det eger att
förfoga öfver ett kapital, som, inbegripet statsunderstödet, är tillräck¬
ligt för banans färdigbyggande. Vi skola komma i håg, huru det gick
med Bergslagsbanan, till hvilken staten, enär banan ej eljest kunde
fullbordas, fick tillskjuta emellan 6 och 7 millioner utöfver hvad som
ursprungligen begärts, och det emot en ganska tvifvelaktig säkerhet.
Samma förhållande torde komma att inträffa med denna jernväg. Vi
veta, att för sträckan norr om Falkenberg inga bidrag ännu finnas,
och att för sträckan söder om denna stad det tecknade beloppet un¬
derstiger det minimum, som Riksdagen en gång bestämt. Jag vill i
sammanhang härmed äfven nämna, att jag i går mycket öfverraska-
des, då jag i tidningen Nya Dagligt Allehanda läste en notis om att
halländingarne förlidna år ingått till Kongl. Maj:t med begäran, det
Kongl. Maj:t måtte till denna Riksdag aflåta proposition dels om be¬
viljande af ett anslag utan återbetalningsskyldighet och dels om ett
låneunderstöd till ifrågavarande jernvägsanläggning, men att Kongl.
Maj:t afslagit denna anhållan, hufvudsakligen af det skäl, att bolaget
icke kunnat styrka, att det förfogade öfver en så stor summa, som
tillsammans med det begärda statsbidraget vore tillräcklig för banans
färdigbyggande. Jag öfverraskades, sade jag, mycket af denna uppgift,
och jag måste djupt beklaga, att regeringens ställning till denna fråga
icke blifvit berörd i Stats-Utskottets betänkande. Jag för min del
Lördagen den 29 April, f. m.
29
N:0 43.
har förestält mig, att det läge ett stort intresse uppå att erfara, hvil- Angående
ken ställning regeringen intager till denna fråga, och huruvida rege- statslån för en
ringen haft tillfälle att ådagalägga sin ställning till densamma. Nu fc™väg från
har jag, såsom sagdt, erfarit, att regeringen verkligen varit i tillfälle HallandM
att visa denna sin ställning, och att den visat den på ett sätt, för Göteborg.
hvilket hvar och en måste vara regeringen tacksam. Jag vet visserligen (Forts.)
icke, om denna af mig omnämnda uppgift är sanningsenlig, ty jag li¬
tar ingalunda obetingadt på tidningsnotiser, men jag ber derför att
till Stats-Utskottets ärade ordförande få ställa den frågan, huruvida
denna uppgift är rigtig, och, om förhållandet varit bekant för Utskot¬
tet, hvarför upplysning härom blifvit i Utskottets utlåtande Riksda¬
gen undanhållen. I de allra flesta frågor är det skäl att göra sig
underrättad om regeringens tanke, och Stats-Utskottet har — såsom
mig synes icke med orätt — ansett sådant nödigt äfven när fråga
varit om beviljande af endast några hundra kronor, men framför allt
bör denna grundsats gälla, då det, såsom här, är fråga om millioner.
I ett sådant fall behöfver man väl göra sig underrättad om, hvad re¬
geringen, som har tillfälle att se saken, för att så säga, i fogelper-
spektiv, tänker och säger om densamma.
Jag har nu sökt visa, att Stats-Utskottet i behandlingen af före¬
varande fråga helt och hållet emanciperat sig från att följa de grund¬
satser, som Utskottet sjelf förlidna år föreslog Riksdagen att fastställa
till efterrättelse för Kongl. Maj:t. Jag vill nu ytterligare påpeka nå¬
gra andra omständigheter, som göra Utskottets betänkande i denna
punkt till en högst märklig företeelse. Bland annat saknas der all
utredning om den trafik, som för den ifrågasatta jern vägen är att
förvänta. Motionärerne och Utskottet framkomma visserligen i detta
afseende med några lösa påståenden, som alltid finnas till hands, när
det är fråga om jernvägsbyggnader. Dessa må nu gälla hvad de kunna;
hos mången af oss kan dock ganska lätt insmyga sig den misstanken,
att denna bana, som under -| af året måste konkurrera med billiga
och lifliga sjökommunikationer, skall få ganska svårt att reda sig.
Vidare finnes ingen faststäld plan för, huruvida denna jernväg
skall byggas med lättare eller tyngre öfverbyggnad. Detta borde väl
också vara bestämdt, innan man fattar något definitivt beslut om an¬
slaget, ty derpå beror till ganska väsentlig del anläggningskostnaden.
Också ^ har Utskottet mycket försigtigt i slutet af sin motivering, på
sid. 20, sagt att, för den händelse man bestämmer sig för tyngre
öfverbyggnad, får Riksdagen å nyo taga frågan om ytterligare under¬
stöd åt denna bana i öfvervägande, och då får Riksdagen ytterligare
lemna ett belopp af 100,000 kronor per banmil eller för hela sträckan
ungefär 2 millioner kronor, och detta icke såsom lån utan såsom
skänk. Kan banan detta oaktadt icke blifva färdigbyggd, kommer man
väl igen för att få ett slutligt understöd, såsom det varit fallet med
Bergslagsbanan.
Slutligen vill jag, såsom bevis på, huru oförsigtigt och obehöfligt
det är att nu fatta beslut i denna sak, nämna, att, enligt Utskottets
betänkande byggandet af den norra hälften af denna jernväg icke
behöfver påbörjas förrän vid utgången af år 1880. Men med utgången
N:0 43.
30
Lördagen den 29 April, f. in.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
af år 1886 utlöper också den femårsperiod, för hvilken vi lemna!
till Kongl. Maj:ts förfogande en viss summa för understödjande af en¬
skild jernvägsbyggnad. Är det då icke skäl att uppskjuta afgörandet
af denna fråga, till dess vi härnäst få anledning att åter fatta ett
sådant femårsbeslut? Då kan ju denna Hallandsbana lå anslag af de
medel, som då komma att beviljas och då kan också allt, som nu är,
helt och hållet outredd vara klart och färdigt.
Jag har nu endast på grund af bestämda principer vid hvilka
jag anser Riksdagen böra fasthålla, framför allt då det gäller mil¬
lioner kronor, uppträdt mot anslag till denna Hallandsbana, men jag
har visst icke gjort det af någon obenägenhet mot densamma, ty dels
skulle jag gerna se, att denna bana finge så mycket som möjligt af
de senast af Riksdagen beviljde fem millionerna, och dels skulle jag
önska, att denna bana kommer i åtnjutande af ett betydligt under¬
stöd från de medel, som efter den nuvarande femårsperiodens slut
kunna komma att beviljas. Men jag kan icke vara med om att till-
spillogifva alla grundsatser, för att fatta ett beslut, som vi säkert
skulle komma att ångra och som inom hela landet skulle väcka en
obehaglig uppmärksamhet.
På dessa grunder yrkar jag afslag på Stats-Utskottets förslag.
Herr^Liss Olof Larsson: Jag har egentligen begärt ordet en¬
dast för att yrka bifall till Stats-Utskottets förslag: och jag ber såle¬
des, att Kammaren icke måtte vänta, att jag skall upptaga till be¬
mötande alla de invändningar, som gjorts mot detsamma. Det skulle
vida öfverstiga min förmåga; och jag är äfven öfvertygad om, att de
gjorda anmärkningarne skola af andre denna Kammares ledamöter
besvaras. Jag kommer således att så att, säga, taga ur högen litet
här och hvar af hvad som anförts mot Utskottets förslag, för att
söka gendrifva detsamma.
Jag tillät mig redan i fjor, då Riksdagen beslöt att ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af fem millioner kronor för under¬
stödjande af enskilda jernvägar, att erinra, att det varit bättre om
Riksdagen då, likasom under föregående femårsperiod, för detta ända¬
mål lemnat Kongl. Maj:t ett större belopp, ty det vore att befara att
sådana anspråk kunde ställas på denna fond, att de icke med skäl
kunde tillbakavisas, och det vore derför olämpligt att bevilja ett så
litet belopp som fem millioner kronor eller hälften af hvad som förut
beviljats, och detta på samma gång som staten började att nedsätta sina
anspråk på anslag för egna jernvägsbyggnader. Jag ansåg derför också,
att staten innan dessa fem års förlopp skulle nödgas gifva större an¬
slag till understödjande af enskilda jernvägsbyggnader. Det visar sig
nu också, att redan i fjor något i denna väg föresväfvat Stats-Utskot-
tet, då det säger, att den då ifrågavarande Hallandsbanan af 1881
års Riksdag antogs vara af sådan vigt, att dess anläggning såsom en¬
skild bana borde med statsunderstöd befrämjas; i hvilket fäll det dock
icke vore för Kongl. Maj:t möjligt att till dess utförande med bidrag
af statslån anvisa medel ur den då beviljande fem millioners-fonden,
utan särskild framställning om ytterligare anslag för detta ändamål
Lördagen den 29 April, f. m.
31
N:o 43.
borde till en blifvande Riksdag göras. Nu säger man emellertid, att
denna fråga saknar nödig utredning. Derpå skulle kunna svaras, att
då 1881 års Riksdag stälde fem millioner kronor till Kongl. Majits
förfogande, förelåg icke heller någon utredning i afseende på de banor,
som skulle få understöd af dessa medel, utan denna fråga skulle öfver-
lemnas till Kongl. Maj:ts bedömande. Beträffande denna Hailands-
bana föreligger efter mitt förmenande den bästa utredning, som kan
ifrågasättas, nemligen det ådagalagda förhållandet att orten visat sig
ega så stort intresse för densamma; mig förefaller det, att den bästa
utredning om behofvet af den ifrågasatta jernvägen är den omständig¬
heten, att orterna visa sig så offervilliga.
Man har klandrat Utskottet derför, att i betänkandet icke lem-
nats någon utredning om den trafik, som för den föreslagna jern¬
vägen kunde vara att påräkna. Jag har någon erfarenhet af, huru
ytterst svårt det är att göra sådana beräkningar, och huru liten
tillit man kan sätta till dem, vare sig de uppgjorts för en stats¬
bana eller för en enskild jernväg. Det bästa beviset för denna
banas behöflighet ligger dock, såsom jag förut nämnt, deri, att kom¬
munerna, som närmast känna till förhållandena och befolkningens
ställning i orterna, visat så mycket förtroende till företaget, att de
vågat teckna aktier deri till halfva anläggningskostnaden, hvaraf synes
mig vara till fyllest bevisadt, att banan behöfves, och att det således
är en bana, som skall komma att erhålla trafik. Då man på det
sätt kan underlätta tillkomsten af enskilda jernvägar, att staten lem-
nar låneunderstöd intill halfva anläggningskostnaden, samt dessa lån
lemnas på sådana vilkor, att staten icke behöfver uppoffra ett enda
öre, anser jag — och jag har äfven förut uttalat den åsigten — att
staten bör lemna ett sådant understöd. Af revisionsberättelsen för år
1880 visar sig nu, att det sista statslånet kostar staten årligen effek¬
tivt 4,3 3 procent. På det här ifrågastälda låneunderstödet skulle
vederbörande bolag erlägga 4,5 0 procent; och deraf torde vara klart,
att staten i och för detta löneunderstöd icke skulle komma att göra
någon uppoffring, för såvidt icke statens kredit skulle försämras, och
det följaktligen hädanefter skulle för staten blifva svårare att skaffa
penningar än hittills. Man kan härvid invända, att de vilkor, som
för dylikt understöds erhållande bestämdes i fjor, skulle vara gällande
äfven för detta bolag, eller att ränta icke skulle erläggas de tre första
åren, och att staten således skulle få släppa till tre års ränta på lånet.
Men då staten på 1880 års statslån betalar .endast 4,3 8 procent —
och jag föreställer mig att, om staten nu ytterligare skulle behöfva
anskaffa penningar genom lån, räntan icke skulle blifva högre — och
för ifrågavarande lån skulle erhålla 4,50 procent, tror jag att denna
räntevinst skulle fullt uppväga den förlust, staten skulle göra genom
att afstå de tre första årens ränta å lånet. Jag anser följaktligen,
att staten icke löper den ringaste risk genom beviljande af ifråga¬
varande låneunderstöd, och att staten icke heller bör säga nej, sedan
de enskilda orterna visat ett sådant nit för åstadkommande af denna
kommunikationsled.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43,
32
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående Två af de föregående talarne hafva sagt, att följden af ett bifall
statslån för en till Utskottets förslag skulle blifva den, att staten förr eller senare
Skåne1,'genom finKe öfvertaga banan. I det fallet vågar jag nu icke yttra någonting
Halland Ull absolut. Men det vågar jag säga, att risken i det fallet är obetydlig;
Göteborg, ty hvad skulle staten i så fall få öfvertaga? Jo, om staten utlemnade
(Forts.) hela clet begärda beloppet, 4| millioner kronor, skulle staten i stället
få öfvertaga en jernväg af 20 mils längd. Jag för min del byser
ingen fruktan för en sådan eventualitet, lika litet som jag tror, att
bolaget för 4\ millioner skulle vilja afstå 20 mils jernväg till staten.
Vi behandlade nyss frågan om en jernväg mellan Kilafors station å
norra stambanan och Söderhamn. Denna lilla stump, som är knap¬
past mer än | så lång som nu ifrågavarande bana, skulle kosta nära
4 millioner kronor; och vid sådant förhållande tror jag icke att man
löper någon fara, att staten skall få öfvertaga, för att få igen 4^-
millioner, en 20 mils jernväg, i hvilken staten dessutom för sitt lån
skulle erhålla första inteckningen.
Vidare bar man invända att ifrågavarande låneunderstöd icke
borde beviljas af det skäl, att förslaget derom icke framkommit från
regeringen. Häremot ber jag få bemärka, att det hvarken 1871 eller
1876 eller 1881 var Kongl. Maj:t, som gjorde framställning till Riks¬
dagen derom, att Riksdagen skulle ställa till Kongl. Majrts disposition
medel till understödjande af enskilda jern vägsanläggningar. Det skedde
på Riksdagens eget initiativ, genom enskilda motioner inom Riksdagen;
och jag skulle för min del önska den dag vara aflägsen, då Riksdagen
fordrar, att Kongl. Maj: t skall utreda frågor om enskilda jern vägs¬
anläggningar och inkomma till Riksdagen med begäran om understöd
till en eller annan sådan jernväg i orterna. Vi hafva i detta betän¬
kande ett exempel på ett dylikt förfarande, nemligen i fråga om
Hudiksvallsbanan, i afseende å hvilken begärts, att Riksdagen måtte
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett litet belopp för verkställande
af nödiga undersökningar rörande behofvet af och lämpligaste vägen
för en järnvägsförbindelse mellan Hudiksvall eller dess granskap och
norra stambanan. Så var äfven förhållandet i fråga om Venersborg—
Herrljunga-banan m. fl., då man också skulle ställa penningar till
Kongl. Maj:ts disposition och bedja Kongl. Maj:t att undersöka och
utreda frågan om tillkomsten af enskild jernväg. För min del är jag
dock af den åsigten, att de enskilde böra verkställa dessa utredningar
och undersökningar; men då de blifvit af enskilde verkstälda, och man
kommit till staten med begäran om understöd, samt staten pröfvat
frågan och funnit företaget vara förtjent af understöd, då bör staten,
för såvidt understödet lemnas på det sätt och under de vilkor, som
Riksdagen i fjor föreslog, hvarigenom staten icke riskerar att förlora
något derpå, icke säga nej, utan fast mera bidraga till tillkomsten af
en sådan bana; och jag tror att det både varit lyckligt, om den
principen tillämpats för länge sedan i stället för att oupphörligen
fortsätta med stambanebyggandet.
Man bar också klandrat Utskottet derför, att det icke framlagt
någon utredning om, huru stor dels kommunernas och dels de enskil¬
des aktieteckning är, en utredning derutinnan hade lätteligen kunnat
Lördagen den 29 April, f. m.
33
N:o 43.
af Utskottet åstadkommas; men Utskottet kunde icke tro, att det
skulle vara af intresse för Riksdagen att få veta, hvilka som tecknat
sig för denna jernväg; man skulle kanske då äfven begärt att få en speci¬
fikation öfver det af hvarje person tecknade beloppet. Om blott ett
bolag bildats, måtte det väl göra Riksdagen detsamma, om de heta
Per eller Pål, om det är kommunen eller enskilde, som bildat detta
bolag, endast man får penningar till fulla beloppet, och staten är be¬
tryggad att icke få vidkännas någon förlust dervidlag.
Man har vidare sagt, att man “låser fast pengarne“ genom att
anslå låneunderstöd åt enskilda jernvägar eller, som en talare på
upsalabänken yttrade, man petrificera!- dem. Med jern vägsbyggandet
förhåller det sig för närvarande så, att staten bygger stambanor för
2 millioner kronor om året; och då äfven enskilde skulle kunna bygga
jernvägar hvarje år för ett lika stort belopp, på det sätt att staten
iemnar ett årligt låneunderstöd af en million af de 5 millioner,
som i fjor stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande, skulle således för
närvarande fyra millioner kronor läggas ned i jernvägsföretag, utom
den nu ifrågavarande Hallandsbanan. Det är icke många år förlidna,
sedan staten ensam årligen använde på jern vägsbyggnader dubbla be¬
loppet, samt enskilde årligen byggde jernvägar, i värde motsvarande
dessa 4 millioner flerdubbelt. På den tiden var jag också af den
åsigten, att man forcerade jernvägsbyggandet för mycket, och att man
tog alltför stora arbetskrafter från de öfriga näringarna till dessa
byggnader. Men någon fara af denna beskaffenhet föreligger icke nu.
I sammanhang med yttrandet att man skulle “fastlåsa penningar" i
jernvägar —-ett talsätt, som jag aldrig kunnat blifva klok på—vill jag
omnämna, att man under de sista åren i Stockholm uppfört hus till
ett värde af i medeltal icke 3 å 4 millioner utan 10 millioner kronor
per år. Detta är ju också ett fastlåsande af penningar, men icke
har man hört den farhågan uttalas, att det skulle ske några olyckor
i landsorten, för att man bygger hus i Stockholm, lika litet som om
man byggde sådana på något annat håll
Jag vill icke bemöta Herr Abr. Rundbäcks påstående derom, att
Stats-Utskottet skulle hafva utelemnat något i sitt betänkande, ty då
han i fråga derom vände sig direkt till ordföranden i Utskottet, anser jag
mig icke böra gå dennes svar i förväg. Men Herr Rundbäck talade
vidare om de svåra vilkor, som Riksdagen i fjor uppstälde för dem,
som ville komma i åtnjutande af låneunderstöd, och yttrade att i
fråga om denna jernväg icke några af dessa vilkor voro uppfylda.
Utskottet säger emellertid nu, att alla de vilkor, som uppstäldes i
fjor, skola gälla äfven för nu ifrågavarande jernvägsbolag. Enda skil-
naden är. den att då man i fjor, då vilkoren föreskrefvos, icke visste,
om det fäns något enda bolag, som ville mot samma vilkor komma i
åtnjutande af större eller mindre del af det då beviljade understöds-
beloppet, 5 millioner, man deremot nu har en bestämd ort, som gör anspråk
på att erhålla sådant understöd. Men, har man sagt, frågan, huruvida alla
de sålunda föreskrifna vilkoren blifvit uppfylda, skulle pröfvas af Kongl.
Maj:t. Hvilken risk skulle väl Riksdagen löpa, i fall det s. k. Hallandsbolaget
icke kunde uppfylla alla de stipulerade vilkoren? Risken kan väl
Andra Kammarens Prof. 1882 N:o 43. 3
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43.
34
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående icke blifva någon annan än den, att staten får behålla sina pengar,
statslån för en såsom förhållandet är med de i fjor beviljade 5 millionerna. Hvad
Skåne^genom följden, om icke något bolag anmäler sig att komma i åtnjutande
Halland till deraf. Jo helt enkelt den, att staten har sina penningar qvar. Så är
Göteborg, äfven förhållandet här; och jag tror således icke, att man kan be-
(Forts.) skylla Utskottet för att hafva förkastat några principer, som det förut
hållit på. För min enskilda del får jag säga, att jag lägger icke
ringa vigt på att få denna fråga afgjord. Frågan om en jernväg
mellan Skåne och Göteborg har redan länge stått på dagordningen,
och det förefaller mig, som om det vore af icke ringa vigt att få den
löst under en tid, då den kan afgöras alldeles ensam och fristående
frän andra dylika frågor, synnerligast som statens rätt i alla hänseenden
är betryggad.
Innan jag slutar, skall jag bedja att få tillägga endast ett par
ord. Man har såväl inom som utom Riksdagen hört omtalas, och till
och med sett uppgifvas i tidningarne, att halländingarne skulle utöfvat
något tryck för att åstadkomma det resultat, hvartill Utskottet kommit.
Jag kan naturligtvis icke svara för någon annan än mig sjelf, men
det kan jag offentligt försäkra, att ingen af motionärerne vid något
tillfälle sökt förmå mig att vara med om föreliggande förslag. Jag
skulle önska, att alla betedde sig på samma sätt, då det är fråga om
en sak, hvarför man särskildt är intresserad, och att man icke sökte
inverka på dem, som skola bestämma eller deltaga i frågans afgörande.
Jag har endast velat säga detta till svar på de så väl enskildt som
offentligt uttalade beskyllningarna för att i denna sak skulle hafva
försiggått en liflig vigilans, samt försök blifvit gjorda att sammanbinda
denna fråga med andra frågor, allt för att kunna ernå det resultat,
hvartill Utskottet kommit. Åtminstone fritager jag mig från ett dylikt
tillvägagående, och ej heller har någon menniska försökt inverka på
mig i detta fäll.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan i den föredragna
punkten.
Herr von der Lancken. De förste talarne i denna fråga hafva
enligt min tanke på ett så fullständigt sätt ådagalagt de skäl, som
tala för afslag å denna punkt, att jag mycket väl skulle kunna in¬
skränka mig till att instämma med dem. Men eftersom jag erhållit
ordet, vill jag några ögonblick begagna mig deraf.
Jemväl mig har behandlingen af jernvägsfrågorna vid denna
riksdag i hög grad förvånat. I andra punkten af föreliggande betän¬
kande, der det är fråga om en Kongl. proposition och der det gäller
för staten att endast sträcka ut handen för att skörda rika frukter
af sina jernvägsanläggningar genom att förbinda desamma med andra
kommunikationsleder, säger Stats-Utskottet oaktadt den sakrika utred¬
ningen nej, Kammaren likaså, och regeringen tiger. Och i följande
punkt, der det är fråga om att skaffa statens jernvägar i Norrland en
väl behöflig förbindelse med hafvet och dymedelst i väsentlig mån
höja utsigterna för desammas räntabilitet, der hafva Utskottet och Kam¬
maren samma svar. Men i fråga om denna jernväg deremot säger
Lördagen den 29 April, f. m.
35
N:o 43
Utskottet ja, oaktadt, så vidt jag kan se och äfven flere föregående Angående
talare påpekat, utredningen med hänsyn till de flesta omständigheter, statslånfören
som vid beviljande af lån till ett jernvägsföretag böra tagas i be- skåZ9gmoZ
traktande, lemnar synnerligen mycket att önska. Halland till
Det förefaller mig som om den nu ifrågavarande jernvägen Göteborg.
komme att erhålla en karakter helt afvikande från de öfriga jern- (Forts.)
vägarne i Sverige. I stället lör att våra öfriga jernvägar merendels
hafva sin sträckning från det inre af landet ut till kusterna och sålunda
förmedla den trafik, som helt naturligt måste söka sig denna väg, blir
denna en kustbana och skall alltså komma att uthärda en svår kon¬
kurrens med den vanliga trafiken på hafvet, hvilket på dessa trakter
af vårt land är öppet större delen af året; och, som herrarne känna, har
sjökommunikationen alltid företräde i fråga åtminstone om det
tyngre godset.
I sjelfva verket kan den halländska banan ej betraktas annorledes
än såsom komplex af jernvägsbitar mellan ortens städer; och hvarföre
icke dessa, i den mån de olika sträckningarne blefve påbörjade, skulle
kunna få understöd af de 5 millioner kronor, som stälts till Kongl.
Maj:ts förfogande i och för understöd af enskilda jernvägsanläggningar,
kan jag icke inse, allra helst jag icke hört att något jernvägsföretag
ännu åtnjutit bidrag af detta anslag.
En talare från Dalarne förmenar, att staten härvidlag icke kommer
att göra någon uppoffring, ty staten lånar mot 4°/0 och får 4|°/0 till¬
baka. Ja, får staten verkligen 4|°/0 på detta län, så blir det verk¬
ligen ingen uppoffring. Men det låter dock tänka sig, att staten kan
komma att gå förlustig af icke allenast räntan utan äfven af kapitalet.
Det lins jernvägar, som, oaktadt hälften af för dem beräknade anlägg¬
ningskostnad är tecknad i aktier, likväl icke förmå förränta den andra
hälften. Ja, det fins jernvägar, som icke lemna ränta å icke ens å
i0/o af anläggningskapitalet. Jag vill nu icke bestrida, att icke Halm-
stadsbanan kommer att arbeta under bättre förhållanden än de jern-
vägar, hvarpå jag syftar. Det är till och med sannolikt, att staten
icke skall behöfva göra någon förlust på densamma. Men innan en
riksdagsman fattar sitt beslut rörande en så pass vigtig fråga, som
den förevarande, önskar han naturligtvis erhålla all den utredning, som
kan åstadkommas. Riksdagen skulle här komma i samma situation,
hvari Kongl. Maj:t bennner sig, då fråga uppstår att bevilja understöd
af det nyssnämda 5 millioners-anslaget. Men skilnaden är den, att
under det Kongl. Maj:t har tillfälle att höra sin väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelse, sin trafikstyrelse och sin byggnadsstyrelse, så ha vi endast
Stats-Utskottet att lyssna till. Men att gorå anspråk på att Riksdagen,
blott derföre att Stats-Utskottet utan vidare motivering finner en sak
behöflig, ovilkorligen skall gå in på samma sak, det är en åsigt, som
jag icke kan gilla.
Samme talare på dalabänken har framhållit, hurusom de senast
för understöd af enskilda jernvägsanläggningar till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition stälda 5 millionerna likasom det för samma ändamål anvisade
anslag af 10 millioner på grund af Riksdagens eget initiativ beviljats
af Riksdagen. Ja väl; dessa millioner beviljades på enskildt initiativ,
N:o 43.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Erdland till
G-ötéborg.
(.Forts.)
36 Lördagen den 29 April, t. m.
men om jag ej läst förhandlingarne vid de riksdagar, då anslagen
erköllos, illa, så beviljades summorna just på det Riksdagen skulle
undgå att ingå i bedömande af de många olika jernvägsförslag, som
iörelågo och för hvilka anslag i en eller annan form begärts.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Emil Key: Jag skall börja i likhet med min kamrat i
Stats-Utskottet, representanten på dalabänken, med det förklarande
att, äfven om jag kunde sätta i fråga att få upptaga Kammarens tid,
det skulle vara omöjligt för mig att besvara allt, hvad under diskus¬
sionen om denna fråga yttrats mot Stats-Utskottet. Jag skall dock
bedja att till besvarande f'å upptaga eu del af hvad här blifvit anfördt
och derjemte söka bjuda goda skäl för hvad Utskottet föreslagit. In¬
nan jag det gör, torde jag i förbigående få nämna att jag under de
16 år, jag haft är'an att vara ledamot af denna Kammare, alltid, så-
vidt på mig berott och så mycket jag kunnat, sökt stäfja byggande
af stambanor för statens räkning, men deremot sökt bereda framgång
åt och befordran af enskilda jernvägsanläggningar med statsunderstöd.
Hvad dylikt statsunderstöd angår, så ber jag fä erinra att detta från
år 1871 lemnats i olika former, dels såsom auslag utan återbetalnings-
skyldighet, dels såsom lån med återbetalningsskyldighet, dels ock till
olika belopp i förhållande till jernvägens beräknade anläggningskost¬
nad. Emellertid blefvo påtryckningarne allt starkare och starkare,
och slutligen beslöt, såsom i dag redan nämnts, Riksdagen 1871 på
enskild motionärs initiativ att ställa till Kougl. Maj:ts förfogande ett
belopp af 10 millioner kronor för fem års tid, för att på vilkor, som
Riksdagen funnit lämpligt föreskrifva, tilldelas enskilda jernvägar i
låneunderstöd. Detta var första femårsperioden. Så kom år 1876.
I)å beviljades återigen 10 millioner kronor. Man fann sig nemligen
väl åt den första freden, om jag så får uttrycka mig, och man ville
ingå ett dylikt vapenstillestånd ånyo. Riksdagen beviljade, såsom jag
nämnde, detta år 10 millioner kronor för de följande 5 åren från och
med 1877. Men då bestämdes tillika, att detta statens låneunderstöd
skulle utgå intill högst ■§■ af anläggningskostnaderna för jernvägen.
Då erfarenheten emellertid visade, att stora svårigheter uppstått för
de enskilda jernvägsbolagen att betala annuiteterna å de lemnade
lånen, och att vilkoren för dessa icke voro betryggande mot förluster
eller åtminstone mot risk för staten, beslöt man vid förlidna års riks¬
dag icke blott att föreskrifva vida strängare vilkor för låneunderstöds
erhållande, utan äfven att nedsätta detta bidrag till £ af banans be¬
räknade anläggningskostnad. De belopp, som då ifrågasattes att för
ändamålet ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, voro dels 10 millioner
kronor, dels 5 millioner kronor och dels det belopp, som Stats-Utskottet
föreslagit eller 7 millioner kronor. Under diskussionen om ärendet
i denna Kammare tog jag mig friheten yttra några ord, och jag ber
att ur mitt då afgifna anförande få uppläsa en del, som kan vara be¬
lysande äfven för den fråga, vi nu förehafva. Vid nämnda tillfälle
yttrade jag följande: “Då man af detta Stats-Utskottets betänkande
ser, att hopsummeringen af alla de vid denna riksdag begärda lån och
Lördagen den 29 April, f. m.
37
N:o 43.
anslag till enskilda jernvägsanläggningar visar ett belopp af 17,838,073
kronor 33 öre, och man i afton hört talas om anslag till låneunder¬
stöd åt dessa jern vägar af dels JO och dels 5 millioner, så lärer man
val få medgifva, att Stats-Utskottet sökt tillämpa det gamla ordspråket
att ‘-ställa kyrkan midt i byn“. Mellan 10 millioner och 5 millioner
ligger 7 \ millioner, hvilket i allt fall är betydligt mindre än det be¬
lopp, hvartill de i samtliga motionerna begärda anslagen uppgå eller,
som jag nyss nämnde, öfver 17 millioner." Vidare tilläde jag: “Ned¬
sätter man beloppet till 5 millioner, så, med afseende på de behof af
ökade kommunikationer, som öfver allt inom orterna göra sig gällande,
fruktar jag verkligen, att man måhända mindre än förut skall respek¬
tera den nya tidsperioden af 5 år och icke låta den förflyta, innan
nya ansträngningar göras; sättes summan deremot till 1\ millioner,
soin Utskottet föreslagit, kan Riksdagen mera hoppas att under loppet
af 5 år få vara i fred för sådana anspråk. På samma gång man till¬
godoser orternas behof, är det således äfven statsklokt handladt, om
man genom ett anslag till sistnämnda belopp söker få denna tids¬
period af 5 år verkligen faststäld och respekterad." Det är alldeles
gifvet, att ju mera man söker hålla tillbaka dessa enskilda jernvägs¬
anläggningar och sätta dem under det behof, som verkligen förefinnes,
desto mindre respekteras denna femårsperiod och ju oftare återkomma
försöken att bryta ett så beskaffadt fem års vapenstillestånd som vi,
enligt hvad jag nyss nämnde, ingått 2 gånger förut. Det är derföre
icke heller underligt, att frågan om ifrågavarande jernvägsfunderingar
framkommit i år. Staten har förut byggt jernvägar för 6 millioner
kronor årligen och lemnat bidrag till enskilda jernvägsanläggningar
med 10 millioner kronor eller 2 millioner kronor om året. Staten
har således nedlagt å jernvägsföretag tillhopa 8 millioner kronor årli¬
gen. Nu har förlidna års Riksdag blott beviljat 5 millioner kronor i
bidrag till enskilda jernvägar, d. v. s. en million kronor om året,
och byggandet af statens stambanor fortgår allenast med 2 millioner
kionor årligen, alltså, 3 millioner kronor om året. Det är icke en
liten skilnad mellan 8 millioner kronor och 3 millioner kronor. Tro
herrarne, att vårt, lands behof af kommunikationsanstalter låter afspisa
sig med en sådan plötslig minskning i anslaget till jernvägsanläggnin¬
gar? Det går icke. Herrarne må säga nej, huru mycket som helst;
landets behof är starkare än herrarnes nej-röster.
r ,.^u ®kall jag bedja att få vända mig till representanten från
^ ex’ö, hvilken, af fruktan måhända för att förvexlas med mig, i hast
lemnat sin plats i min närhet. Han frågade mig, hvarföre Utskottet
i s*n„ motivering icke omnämnt, att Hallands läns landsting förlidna
års höst ingått till Kongl. Maj:t med begäran om anslag till jernvägs-
anläggningen, men fått afslag å denna begäran. Jag skall söka att
tillfredsställa hans nyfikenhet. Förhållandena i detta fall äro nu helt
andra än då, så att den omständigheten, han påpekade, icke kan ut¬
öfva det minsta inflytande på denna sak. Landstinget begärde nem¬
ligen, att Kongl. Maj:t ville till innevarande Riksdag aflåta proposition
dels om statsunderstöd utan återbetalningsskyldighet till minst dubbla
beloppet af landstingets bidrag, dels ock om lån åt jern vägen till hälften
Angående
statslån för en
jernväg frän
SJcäne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43.
38
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för en
jernväg frän
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
af dess anläggningskostnad. Bär är deremot nu icke fråga om annat än
beviljande af låneunderstöd till hälften af jernbanans anläggningskostnad.
Vidare har Kongl. Maj:t förklarat, “att, enär icke ens, såvidt visadt
blifvit, säkerhet förefunnes att, äfven om statsbidrag till äskadt belopp
erhölles, ifrågavarande jernvägsanläggningar skulle kunna bringas till
utförande, samt, hvad särskild! det sökta låneunderstödet angick, redan
blifvit af Riksdagen för understödjande af enskilda jernvägsanläggnin¬
gar medelst lån till det belopp i förhållande till anläggningskostnaden,
som landstinget ifrågasatt, anvisadt för innevarande och närmast föl¬
jande fyra år ett ännu icke disponerad! belopp, Kongl. Maj:t icke
funnit skäl att till Riksdagen aflåta nådig proposition i ärendet.'1
Detta belopp var, såsom jag nämnde, fem millioner, men det här
ifrågavarande är dels tre, dels äfven eventuel! eu och en half million,
således tillsammans 4 4 millioner, så att jag undrar verkligen icke på,
att Kongl. Maj:t icke ville bifalla en sådan framställning, som den af
Hallands landsting gjorda, hvilken med så stort belopp ingick i den
summa föregående Riksdag beviljade till understödjande af enskilda
jernvägar. Att Kongl. Maj:t skulle sjelf vilja bryta det sist ingångna
vapenstilleståndet samt komma till Riksdagen och göra framställning
om beviljande af de begärda 4 millionerna, kunde man väl icke an¬
se möjligt; och tro herrarne icke, att det skulle hafva blifvit klandradt
och med skäl klandradt, om regeringen gjort en sådan framställning.
Regeringen har således icke kunnat tillstyrka bifall till en framställ¬
ning derom, att Hallandsbanan skulle få nästan hela det belopp, som
under fem år beviljats till enskilda jernvägar, icke heller ifrågasätta
att Riksdagen skulle fördubbla, hvad den blott ett år förut beviljat
för kommande fem år; och detta regeringens handlingssätt kan man
icke annat än gilla. Under hvilka förhållanden som helst kunde lands¬
tinget således icke få annat svar än det fick af Kongl. Maj:t, så mycket
mer som der icke fans den aktieteckning, den undersökning eller de
vilkor i öfrigt, som fordrades för att få statsunderstöd på de vilkor
1881 års Riksdag föreskrifvit för beviljande af understöd till enskilda
jernvägar.
Vidare har samma ärade talare talat om att Stats-Utskottet till
förmån för Hallandsbanan gått från de vilkor, Riksdagen förra året
föreskrifvit för enskilda jernvägars understödjande. Jag ber om för¬
låtelse, men det har Stats-Utskottet icke gjort. De nämnda vilkoren
skulle utgöra en förutsättning för anslagets erhållande, och detta visar
sig deraf, att Utskottet i punkten b) på sidan 27 i betänkandet före¬
slagit: “att i fråga om berörda låneunderstöds erhållande och tillgodo¬
njutande samt förräntande och amortering enahanda vilkor och be¬
stämmelser skola i tillämpliga delar vara gällande, som af sistlidna
års Riksdag, på sätt dess underdåniga skrifvelse den 27 April 1881
(N:o 64) utvisar, blifvit för åtnjutande af statsbidrag från den all¬
männa fonden till låneunderstöd för enskilda jernvägar faststälda."
Om nu Hallandsbolaget icke fullgör eller icke kan fullgöra de vilkor, som
sålunda blifvit föreskrifna, så får det inga penningar, ty det är endast
under förutsättning, att det kan eller vill fullgöra dessa vilkor, som
Stats-Utskottet föreslagit det begärda understödet. Uppfyller bolaget
Lördagen den 29 April, f. m.
39
M:o 43.
icke vilkoren, jag betonar det ännu en gång, får det inga penningar;
således äro dessa vilkor föreskrifna såsom oeftergifiiga för understödets
erhållande.
Vidare har man talat om den förlust, detta bolag skulle vålla
stambanorna. Äfven här skall jag bedja att få meddela några upp¬
gifter, som jag fått från fullt tillförlitligt håll. Derifrån har jag nem¬
ligen bekommit den uppgift, att inkomsten för gods och passagerare
på banan mellan Göteborg och Malmö, fram och tillbaka, skulle enligt
beräkning efter 1880 års uppgifter utgöra 46,475 kronor och efter
1881 års uppgifter 60,846 kronor, eller i medeltal för dessa två år
omkring 53,000 kronor. Vidare skulle inkomsten af vägen mellan
Malmö och Hessleholm fram och tillbaka utgöra 24,719 kronor samt
af linien Landskrona—Eslöf fram och tillbaka 8,845 kronor. Detta
är hela beloppet af den “stora förlust1, som detta bolag skulle vålla
staten, och herrarne finna således, att i jemförelse med de verkligt
ofantliga summor, med hvilka statens jernvägar röra sig för året, detta
belopp är försvinnande litet. Oaktadt nu detta är så ringa, måste
dock derifrån dragas de inkomster, som statsbanan i alla händelser
skall draga till sig till följd af de derstädes varande nattågen. Ingen
person, som ställer sin resa så, att han vill begagna nattågen, kan
fara på Göteborg—Helsingborgsbanan, utan måste gå på stambanan,
till d ss Hallandsbanan inrättar nattåg också; och när detta skett,
kunnae vi vara lugna för, att staten har säkerhet för de lån, som den
lemnat
Ja.g vill ytterligare påpeka eu omständighet, som jag glömde, då
jag vände mig till talaren på vexiöbänken. Han yrkade förra året
på bifall till förslaget om beviljande af blott fein millioner och tilläde
dervid, att han helst såge, att allt enskildt jernvägsbyggande upphörde.
Detta hopp trodde han väl icke skulle uppfyllas, men han anförde så¬
som ett exempel, hvarföre vi borde upphöra dermed, det sorgliga öde,
som Motala—Mjölby jernvägsaktiebolag fick. Skilnaden var likväl, att
aktieteckningen uti nämnda bolag uppgick till blott en sjettedel, då
den deremot uti det nu ifrågavarande bolaget skall uppgå till hälften
af anläggningskostnaden. Nu har man väl talat om, att icke ens detta
belopp af halfva anläggningskostnaden skulle vara säkert nog, men
det är den summa, som Riksdagen ansett vara fullgodt för enskilda
jernvägsanläggningar förlidna år. Då togs halfva beloppet såsom full
säkerhet, och samma vilkor är nu föreskrifvet för Hallandsbolaget i år,
och detta är så mycket större säkerhet, som genom konverteringen af
statens jernvägsobligationer räntan å desamma har nedgått till det be¬
lopp, dalarepresentanten nyss nämnde, eller 4 ^ procent. Hallands¬
bolaget får likväl betala 4 \ procent i ränta, så att staten till och
med kan sägas göra en liten räntevinst på denna affär.
Representanten från Kristianstad säde, att det gäller, om Hallands¬
bolaget kan betala sin annuitet, annars gör i allt fall staten förlust.
Jag tror, att om han går igenom förteckningen på de enskilda jern¬
vägar, som fått anslag af staten, och på uppgifterna om trafiken å
dem, så skall han finna, att staten utan förlust skulle kunna- taga
flertalet af dessa jernvägar för hälften af deras anläggningskostnad.
Angående
statslånför en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
Sätt 43.
40
Lördagen den 29 April, f. m.
Till och med om man skulle tänka sig den ledsamma eventuali¬
teten, att staten till sagda pris nödgades öfvertaga Hallandsbanan,
skulle staten icke behöfva hafva mera än 21 procent på anläggnings¬
kostnaden i inkomst för att vara under tak. Huru man ser saken,
tror jag, att, om man vill understödja enskilda jernvägsanläggningar
och kan göra det utan kostnad eller risk för staten, man bör göra
detta, på samma gång man inskränker stambanebyggandet, såsom man
gjort, från 6 till 2 millioner om året. Skulle man nu afslå denna
framställning, så är jag viss på att frågan kommer åter, ty för denna
bana är aktieteckningen gjord icke af enskilde, såsom talaren på kri-
stianstadsbänken yttrade, utan af kommuner. Det är nemligen kom¬
muner och landsting, som tecknat de flesta aktierna. Hela vägen ut¬
efter kusten stå kommunerna bakom med sin teckning. Tro berrarne,
att kommuner, landsting och städer skulle kunna blifva insolventa
för det räntebelopp, hvarom här är fråga — eller att ett så offer-
villigt intresse ej kommer åter till Kongl. Maj:t och Riksdagen?
Jag anser, att de skäl, som blifvit anförda i Stats-Utskottets be¬
tänkande, klart visa, att denna jernväg är en af de banor, hvars an¬
läggande är, såsom jag förut antydt, en tidsfråga, och då tror jag
vi kunna lika väl bifalla den i år som nästa år eller året derpå. Bi¬
faller man förslaget, så kommer man icke upp till större belopp än
som tvenne gånger förut varit bestämdt för enskilda jernvägar; man
kommer ändock icke upp till de 10 millioner, som man då bifallit
och respekterat. Jag anhåller på dessa skäl om bifall till Stats-
Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Ola Månsson.
Herr Lyttkens: Det första, som vid dagens öfverläggning fästat
min uppmärksamhet, är den rad af talare som så skarpt och så varmt
uppträdt för att yrka afslag å denna för Halland så ifrigt önskade
bana. Det är egendomligt att se, till hvilken kategori af samhället
och Kammaren dessa motståndare höra. Det skulle tyckas som om
det vore eu stor politisk fråga, icke något så enkelt som ett litet lån
till byggande af jernväg. Det ser ut som gälde det något som sär¬
skilt kunde röra byråkratien, dess vara eller icke vara. Men, mine
Herrar, detta är icke fallet; det är en helt enkel fråga, den huruvida
/ ett bolag, som bildat sig för byggande af en jernväg i Halland, skall
såsom andra jernvägsbolag få ett lån af staten eller icke.
Den förste talaren var nu mycket om om statens intressen och
dess väl, men då han icke är närvarande nu, skall jag icke bemöta
honom eller hänvisa på andra tillfällen, då han yrkat på statsutgifter.
Jag skall blott fästa mig vid två skäl, som blifvit framhållna emot
detta förslag. Det ena är att något bolag icke skulle vara bildadt.
Det är naturligt att de personer, som anfört detta skäl, icke haft fullt
reda på förhållandena. Jag skall då be att få underrätta om att hos
Kongl. Maj:t för närvarande ligger ansökning om fastställelse å ord¬
ning för ett bolag under benämning Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag,
som enligt reglementet har till ändamål att bygga en bana i första
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom Hal¬
land. till
Göteborg.
(Forts.)
Lördagen den 29 April, f. m.
41
N:o 43.
rummet från Helsingborg till Halmstad och derefter utsträcka sin
verksamhet stycke efter stycke ända till Göteborg, och att detta bolag
bar teckning för halfva beloppet af kostnaden för den del af banan,
som det i första rummet afser att bygga. Detta bolag är således
bildadt och har anhållit hos Kongl. Maj:t om fastställelse å sin bolags¬
ordning samt begärt koncession å jernvägen. Det är naturligt att de
herrar, som sagt att något bolag icke skulle vara bildadt, saknat
kännedom om dessa förhållanden, Sedermera har bildat sig ett bolag,
som afser att förena sig med det förstnämnda och som har teckning
för delen Halmstad—Varberg. Detta bolag har i dagarne inlemnat
sina bolagsreglor hos Kongl. Maj:t för att få dem faststälda.
Det är vidare yttradt af Herr Abr. Rundbäck, att det vore för
tidigt att medgifva detta anslag, emedan man ännu icke visste om Kongl.
Maj:t underkänt alla de klagomål, som kunnat anföras öfver kommu¬
nernas beslut om teckning af aktier. Jag får då säga honom, att af
de klagomål, som anförts inom kommunerna söder om Halmstad och
hvilka alla afsett icke teckningssumman, utan grunden för uttaxerin¬
gen, finnes för närvarande, mig veterligt, icke något enda, som icke
är afgjordt. Men äfven om något sådant ännu skulle finnas oafgjordt,
hvad inverkar väl det? I min tanke rakt ingenting, ty om icke det.
tecknade beloppet uppgår till halfva den beräknade kostnaden, så få
ju inga penningar af Kongl. Maj:t till bolaget utbetalas. Samme
talare gjorde sig äfven skyldig till en misstydning af Utskottets förslag,
då han påstod, att ingen tillförlitlig undersökning af linien egt rum,
än mindre något kostnadsförslag blifvit uppgjordt. Derpå vill jag
svara honom, att såväl undersökningar som beräkning öfver kostnaden
blifvit gjorda. Landstinget har nemligen redan för flera år tillbaka
låtit med betydliga kostnader undersöka, uppmäta och kartlägga hela
linien, men dessutom hafva beträffande den handel, hvarom nu när¬
mast är fråga, specialundersökningar anstälts på den grund, att olika
rigtningar föreslagits, och olika såväl arbets- som materielpris råda
nu mot då. Det är egendomligt nog att höra representanten från
Yexiö vara så angelägen om, att vi halländingar icke må få något
statslån för vår bana, då vi ju icke ifrågasatt annat, än att få låna
af staten mot samma vilkor, som staten sjelf får vidkännas. Om vi
hade begärt sådana förmåner, som medgifvits Vexiö—Alfvesta jern-
vägsbolag, eller om vi hade trotsat på att fortfarande få åtnjuta dylika
förmåner, då skulle jag hafva funnit hans klander fullt befogadt, och
jag skulle då kanske sjelf instämt med honom. Men något sådant
ha vi icke begärt, utan endast helt beskedligt att få statslån till
halfva anläggningskostnaden, fastän många andi’a förut fått två tredje-
delai-. Han anmärkte äfven, att då ingen säker kostnadsberäkning blifvit
uppgjord, skulle det kunna inträffa att, om Utskottets förslag antogs,
vi finge lån utöfver halfva anläggningskostnaden, om nemligen denna
kostnad blefve lägre än hvad Utskottet antagit. Jag får då säga, att
det låter som om den ärade talaren icke hade läst Utskottets betän¬
kande, ty hade han det gjort, borde han äfven hafva sett, att Utskot¬
tet tillstyrker lån till “ett högst halfva anläggningskostnaden motsva¬
rande belopp, dock ej öfverstigande fyra och en half millioner kronor.“
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom Hal¬
land till
Göteborg.
(Forts.)
ilo 43,
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom Hal¬
land till
Göteborg.
(Forts.)
42 Lördagen deri 29 April, f. m.
Här har äfven såsom ett klander framhållits, att nå,gon teckning
af någon betydelse icke egt rum från enskildes sida. Äfven denna
anmärkning visar, att man icke synes rätt känna till förhållandena.
Jag ber emellertid att få upplysa, att landstinget väl gått i spetsen
för aktieteckningen och sedan hafva kommunerna följt efter, och det
är väl icke tänkbart, att landstinget enhälligt och utan votering skulle
fattat ett sådant beslut, med mindre tingets ledamöter varit fullt öf-
vertygade om behofvet och nyttan af detta företag; och icke heller
skulle väl kommunerna hafva tecknat så betydliga bidrag, om icke
deras ledamöter varit genomträngda af den öfvertygelse!!, att det gälde
eu lifsfråga för provinsen. Men icke heller bidragen från de enskilde
äro så obetydliga. Så skulle jag från Tjärby socken kunna nämna
flera jordegare, som sitta med \ hemman och hvilka tecknat 1,500
kronor; en annan i samma förmögenhetsvilkor har tecknat 1,400 kro¬
nor, och många dylika exempel skulle kunna anföras, om jag hade
teckningslistorna till hands. Väl är det sant, att der finnas andra
stora jordegare, på hvilka man kunnat hafva berättigade anspråk,
men hvilka undandragit sig att teckna bidrag, men man känner icke
skälen -för denna deras underlåtenhet. De kunna vara dels att flera
jernvägar ifrågasättas inom Halland, och måhända vilja de spara sina
bidrag för någon sidobana, af hvilken de kunna hafva större intresse,
dels andra orsaker, men det kan väl från Riksdagens synpunkt vara
likgiltigt, blott halfva anläggningskostnaden är tecknad.
Jag skall nu icke vidare ingå i någon vederläggning af de öfriga
anmärkningar som här blifvit framstälda, men vill endast tillåta mig
att framhålla, att det verkligen finnes, jag vågar säga det, ett visst
berättigadt anspråk från Hallands sida att komma i åtnjutande af
något understöd af staten. Då för några år sedan här var fråga om
anslag till Dalslandsbanan, uppträdde en talare med vida större för¬
måga än jag och åberopade såsom ett skäl för sitt yrkande, att staten
skulle rent af skänka en million till den banan, den från historien
kända sanningen att den provins, det då var fråga om att understödja,
tillförene varit en tummelplats för krig och härjningar. För min del
anser jag icke detta vara något skäl för ett dylikt understöd, men
om det skulle så anses, hvilken provins har väl varit värre utsatt för
härjningar än just Halland? Vi veta huru det tillgick under unions¬
tiden. Vi veta äfven, huruledes sedermera Erik XIV förhärjade hela
provinsen, lemnande åt inbyggarne intet annat qvar än härjade åkrar
och hem samt afbrända skogar, som allt sedan varit och förblifvit
kala ljunghedar. Detta vill jag emellertid icke nu framhålla såsom
något skäl, men deremot skall jag tillåta mig anföra en annan om¬
ständighet, som synes mig tala för att äfven vi halländingar nu böra
kunna göra oss räkning på något understöd från vårt nuvarande moder¬
land, det gamla, kära Sverige; och det är, att vi hitintills, så att såga,
stått alldeles utanför alla de rika understöd för förbättrade kommuni¬
kationer, som kommit andra provinser till del. Se vi t. ex. på det
rika Östergötland, så har det fått icke blott Göta kanal och Kinda
kanal, utan äfven såväl stambana, som sedermera Halsberg—Motala-
banan, allt utan något eget bidrag dertill. Äfven andra provinser ha
Lördagen den 29 April, f. m. 43
fått understöd till vägar, till hamnbyggnader och dylikt; men hvad
har väl Halland fått? Om man ser efter på den karta, som för några
år sedan utdelades här i Kammaren, och som medelst röda och blå
linjer grafiskt utvisade de anslag till kommunikationer, som kommit
landets särskilda provinser till del, så fäns för Halland endast ett
litet rödt streck, betecknande en mindre iandsvägssträcka. Sedandess
har val Halland fått anslag till anläggande af en hamn och eu bro
och af anslaget till väganläggningar ett litet obetydligt belopp till
sänkning af några backar uppe vid Smålandsgränsen. Men Halland
har stått alldeles utanför alla de rika understöd till jernvägsanlägg-
ningar, som under årens lopp lemnats.
Detta bila och fattiga Halland, hvars befolkning på senare tiden
genom en ovanlig arbetsamhet, idoghet och sparsamhet drifvit upp sitt
jordbruk så, som det gjort, har dock icke af staten erhållit någon
hjelp. För att visa ej mindre detta, än äfven hurusom en jernbana
genom denna provins icke blott är af behofvet påkallad, utan ock
skulle komma att få full trafik, skall jag be att få tynga protokollet
med några sifferuppgifter. År 1879 utgjorde spanmålsexporten från
Halmstad 820,000 kub.fot och från Varberg 678,000 kub.fot, under
det att den samma år från det stora Malmö och Ystad icke uppgick
till dubbelt emot den ifrån Halmstad, ity att från Malmö exporterades
1,400,000 och från Ystad 1,493,000 kub.fot spanmål. All den spanmål,
som från de halländska städerna utskeppas, måste emellertid tillföras
dem på axel, men, kommer en jernväg der till stånd, så kommer span-
målen att på den transporteras. Beträffande sjöfarten, så eger Halm¬
stad uti ång- och segelfartyg 2,300 tons, under det Malmö eger 3,700
och Ystad 1,800 tons. Virke utföres från Halmstad 1,536,000 kub fot,
Malmö 466,000, Ystad blott 5,000 kubfot. Att Halmstad kan uppvisa
en så stor handelsflotta, torde väl bevisa att det har en ganska betyd¬
lig export, och den som sett den rörelse, som för närvarande är rådande
i dess hamn, skall icke kunna betvifla att, när en jernbana der kommer
till stånd, den skall få tillräckligt stor trafik för att ditföra allt, som
nu exporteras derifrån, så att banan skall kunna betala räntan på
statsskulden och kanske mer dertill.
Man har sagt att de kommuner, som tecknat bidrag till den ifrå¬
gavarande banan, möjligen icke skulle kunna gå ut med att inbetala
dem. Jag skall icke besvära Kammaren med att anföra alla de siffror,
som angifva folkmängdens storlek, egendomarnes taxeringsvärden m. m.
i dessa kommuner, utan vill blott uppgifva slutsummorna, fullt öfver-
tygad om att dessa skola visa huru obefogad den nyssnämnda farhågan
är. De socknar, Indika banan skulle komma att direkt genomlöpa,
hafva en folkmängd af tillsammans 122,000 invånare, deras taxerings¬
värde uppgår till 78,000,000 kronor, och af åker finnes der en areal
af 200,000 tunnland och eu skörd af 785,000 tunnor spanmål. Med
dessa siftror för ögonen tror jag icke att någon har skäl att betvifla
dessa socknars förmåga att inbetala det af dem tecknade aktie beloppet,
synnerligast när man derjemte vet att de med högst få undantag icke
förut åsamkat sig någon kommunalskuld. Det är nemligen å landet
endast en och annan socken, som för uppförande af skolhusbyggnad
eller dylikt upptagit ett obetydligt lån på tio års amortering, men
N:o 43.
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom Hal¬
land till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43.
44
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom .Hal¬
land till
Göteborg.
Forts.)
detta är också all deri skuldsättning, som här egt rum. Med nyss
anförda siäror tror jag mig ock hafva ådagalagt, att trafiken på den
föreslagna jernbanan både bör och kan blifva så stor, att staten aldrig
behöfver riskera att icke få ränta på det penningelån, med hvilket
den skulle understödja banans anläggning. Huru det i detta fall
komme att slå ut för kommunerna och enskilde att få full ränta å
sina teckningar, torde vara svårare att säga, men jag tror att hvarken
landstinget eller kommunerna gjort sig räkning på att få full ränta
att börja med, utan åtnöja sig, om de ej få stort annat än den in¬
direkta vinsten. De äro beredda att göra ganska betydliga uppoffringar,
blott de af staten erhålla det begärda låneunderstödet, så att de kunna
få jernbana genom provinsen. Skulle emellertid staten vägra att
lemna detta understöd, så är jag för min del öfvertygad om att Hal¬
land, hvilket så ifrigt och skarpt betonat, att det är beredt till di¬
rekta uppoffringar, och att det vill visa detta, icke genom blotta fra¬
ser, utan genom verkliga penningebidrag, icke skall vänta i åratal på
att få den bana, det önskar, utan att det då tvingas att, för att nå
detta mål, kasta sig i utländingens bänder. Men hvad detta betyder,
deraf tror jag att Sverige bär tillräcklig erfarenhet genom sina enskilda
jernvägsföretag, då det måst lemna eu stor del af sådana obligationer till
utländingen mot endast 62 procent af det nominella värdet, fastän
de löpa med 5 procents ränta. Kan detta vara en nationalvinst eller
till fördel för landet? Vi halländingar skulle naturligtvis genom ett
sådant offrande åt utländingen få påtaga oss en större börda, men
detta underkasta vi oss icke gerna, då vi hafva fått bidraga till alla
andra jernvägar, och vi hafva fått gifva hela vår bevillning och mera der¬
till för att betala räntan på omkostnaderna för dem. Men, säger man,
Halland bar haft nytta af dessa jernvägar. Nej, det bar tvärtom haft
direkt förlust af dem, ty Halmstad och Varberg både förut ett mycket
större handelsterritorium, än de numera hafva. Vår spanmålshandel
gick förut på Småland, men sedan denna provins efter stambanans
anläggande börjat hemta sin spanmål från Skåne, hafva vi måst skicka
vår vara på annan marknad, och i följd af den derigenom ökade frakt¬
kostnaden blir vinsten för den halländske jordbrukaren mindre än den
var förut, och halländska städernas handel på Småland har till en stor
del upphört.
Af alla dessa skäl skulle jag anse, att det orättvisaste beslut, som
Andra Kammaren någonsin kunde fatta, vore att neka Halland den
hjelp, det nu begär, i synnerhet som denna begäran ju icke innebär
annat än att få ett lån mot 4-§- procents ränta. När man icke begärt
annat, när man icke begärt sådana orimliga förmåner, som de, hvilka
kommit t. ex. Vexiö—Alfvesta-banan till del, när man icke begärt att
få millioner till skänks, såsom fallet var vid Vexiö—Karlskrona- samt
vid Oskarshamnsbanan och Dalslandsbanan; när man icke begärt att få
låna -|,af anläggningskostnaden, utan blott hälften deraf och på vilkor
i öfrigt att icke få tillträda lånet förr än Kongl. Maj:t funnit att jem¬
väl andra hälften blifvit fulltecknad, när man ej begär sådana låne-
vilkor som Gefle—Dalabanan m. fl. erhållit, så synes mig som om
man väl kunde hafva anledning att fördra ett bifall till det förslag
Lördagen den 29 April, f. m.
45
N:o 43.
som föreligger, så mycket hellre som vi, såsom jag visat, så högst
väsentligt och under så många år måst deltaga uti kostnaderna för
öfriga jern vägsanläggningar i vårt land.
Jag yrkar på dessa skäl bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Nils Petersson: Då jag deltagit i det beslut, hvartill
Utskottet kommit och följaktligen ämnar yrka bifall till detsamma,
så anser jag det också vara min skyldighet att redogöra för de skäl,
som föranledt mig att biträda ett sådant beslut, helst som det ej torde
vara för de fleste af denna Kammares ledamöter obekant, att jag aldrig
någonsin helt och hållet biträdt framställningar om anslag till jern-
vägsanläggningar, utan alltid påyrkat en och annan jemkning i dessa
anslag, allt efter sig företeende omständigheter. Jag har nemligen an¬
sett och jag anser fortfarande, att staten bygger jernvägar alldeles för
dyrt; och jag har påstått att staten på dessa anläggningar obetänksamt
kastar bort penningar, såsom t. ex. på expropriationer och dylikt, som
öfvermåttan högt öka anläggningskostnaderna för hvarje bana.
Då framställer sig kanhända den frågan: är det här några särskilda
förhållanden, som kunnat föranleda mig att biträda föreliggande förslag?
Jag svarar härtill ja; och frågar man hvilka äro dessa förhållanden, hvilka
äro de vilkor, som måste förutsättas för att ett bifall till Stats-Utskottets
förslag må anses fördelaktigt? så får jag förklara, att jag anser det vara
fullkomligt riktigt att staten nu upphör med att bygga flera stambanor,
då enskilde vilja åtaga sig att bygga jernbanor, der dessa skulle läg¬
gas; och då i förevarande fäll ett enskildt bolag vill tillsläppa hälften
■af kostnaden mot erhållande af andra hälften såsom lån mot lika hög
ränta, som den staten har att påräkna å andra utlånta medel, så an¬
se^ jag det vara fullkomligt i sin ordning att staten i dylika fäll ham¬
nar bidrag, och det till snart sagdt huru stort belopp som helst. Det
bidrag af 5,000,000 kronor, som nu är stäldt till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition, anser jag vara allt för litet. Jag skulle för dylika ändamål
verkligen vara beredd att bevilja hvilket belopp som helst, till och
med om det gälde 100 millioner kronor, ty derigenom finge vi jern¬
vägar i landet, som göra lika stor nytta så väl för staten som för den
enskilde, utan att staten gör några uppoffringar, dock med vilkor att
man för dessa medels anskaffande icke upptoge några utländska lån,
utan tillgång dertill bereddes genom utfärdande af inhemska obliga¬
tioner, som jernvägsbolagen skulle vara skyldiga att emottaga och hvilka
■obligationer skulle emitteras med premier för att göra dessa obliga¬
tioner begärligare för folket, än spel på utländska lotterier. Om man
sloge in på den vägen, så tror jag att staten skulle med stor fördel
få jernvägar byggda.
Frågar man nu hvarför jag icke inom Utskottet uppstält upp¬
tagande af inhemskt lån såsom vilkor för bifall till Utskottets hem¬
ställan, så får jag upplysa derom, att jag verkligen uppstält detta
vilkor samt att jag velat på dessa skäl och grunder bifalla föreliggande
förslag. Det är, mine Herrar, icke första gången, utan under snart
tjugu års tid, som jag framhållit desamma, men jag har alltid stannat
i minoriteten — och så har det skett äfven nu. Det låter visserligen hårdt,
Angående
statslån för
en jernväg
från Skåne
genom Hal¬
land till
Göteborg.
(Forts.)
N:o 43.
Angående
statslån för en
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)
46 Lördagen den 29 April, f. m.
då jag påstår att staten skänker bort millioner på sina jernvägsföretag,
men framtiden skall visa att jag har rätt i mitt påstående. Dessa
äro skälen, hvarför jag biträdt Utskottets förslag; och jag vill. för att
icke längre upptaga tiden, endast tillägga det förklarande, att det icke
är för något enskildt intresse, utan för att befrämja det allmännas
bästa, som jag ber att få tillstyrka bifall till samma förslag.
Herr Hseggström: Herr Talman! Vid genomläsande af Stats¬
utskottets föreliggande förslag rann mig i minnet ett gammalt ord¬
språk, som säger: »det går underliga till här i verlden och — på
Oland», hvilket ordspråk jag gerna skulle vilja tillämpa här och säga,
att det går underliga till här i verlden och inom Stats-Utsicottet, ty
något förunderligare betänkande, än detta, har jag, under de 14 år,,
jag haft äran tillhöra denna Kammare, hittills icke skådat. Det har
hittills varit ett genomgående drag hos Stats-Utskottet att städse
söka stäfja enskilde motionärers förslag i afseende på jernvägsbygg-
nader; och i detta hänseende hafva alla förståndige män måst gifva
Utskottet rätt. Så länge Utskottet vidhållit denna princip, har det
stått på god och säker grund; nu har Utskottet emellertid kastat
denna princip öfver bord, och förunderligast af allt är, att när man
på detta sätt svängt om åsigter, så visar det sig, att i Utskottets be¬
tänkande, der man hittills alltid varit van att finna åtminstone någon
reservant från denna Kammare, nu icke förekommer eu enda sådan,
utan alla tolf utskottsledamöterne från denna Kammare hafva varit
elisé om att bryta mot det gamla och goda systemet. Detta har på
mig gjort ett sorgligt intryck; men jag får försöka att mot införan¬
det åt denna nya princip bjuda skäl så godt jag kan. Här har talats
mycket om att Stats-Utskottet förra riksdagen begick ett misstag, då
det icke tillstyrkte beviljande af då ifrågasatta 10,000,000 kronor till
understöd för enskilda jernvägsanläggningar. Jag tror också att det
var ett misstag att så icke skedde; men då detta beslut fattades så
nyligen, som i fjor, så kan det icke vara lämpligt att nu frångå det¬
samma och till stöd för ett sådant beslut åberopa “Kammarens vär¬
dighet", denna skall, enligt hvad här omhandlas, just i dag komma
att sättas på prof. Det kan icke vara Kammaren värdigt att, sedan
den i fjor nedprutade äskadt anslag af 10,000,000 kronor för nyss¬
nämnda ändamål till 5,000,000, redan i år anvisa ytterligare 4]|2 mil¬
lioner, åtminstone borde de skäl, som talat för en så utomordentlig
handling, hafva varit särdeles kraftiga. Men går jag till Utskottets be¬
tänkande, så finner jag der icke några skäl tala för, men väl sådana,
som tala emot en dylik åtgärd.
Här har en talare sagt, att Riksdagen har moralisk skyldighet
att ingå på ifrågavarande förslag och har till stöd derför åberopat
följande yttrande, som förekommer på sidan 20 i betänkandet: ‘‘Der¬
emot, och på sätt den af Riksdagen bifallna tredje punkten af Stats¬
utskottets vid 1881 års riksdag utlåtande N:o 40 gifver vid handen,,
antogs, att ifrågavarande jernväg kunde för det allmänna vara af så¬
dan vigt, att dess anläggning såsom enskild bana lämpligen borde med
Lördagen den 29 April, f. m.
47
N:o 43.
statsunderstöd befrämjas, i hvilket fall och enär, med afseende å ba- Angående
nans längd och betydliga anläggningskostnad, det ej vore för Kongl. statslån för en
J\laj:t möjligt att till dess utförande med bidrag af statslån anvisa från
medel ur den af 1881 års Riksdag beviljade allmänna fonden till låne- iMlanTtiU
understöd för enskilda jernvägar, särskild framställning till en blif- Göteborg.
vande Riksdag om statsbidrag till jernvägens utförande såsom enskild ! Forts.)
bana ansågs vara erforderlig
Ja, hade det verkligen stått så i Stats-Utskottets utlåtande i fjor,
så medgifver jag att Riksdagen på sätt och viss varit bunden af detta
uttalande; men i föreliggande betänkande förekomma, som jag redan
sagt, mycket underliga saker, och underligast bland dem synes mig
den omständigheten, att Stats-TJtskottet icke har rätt refererat sitt
eget yttrande i fjor; ty i sist nämnda yttrande förekommer en mycket
märkvärdig mellanmening, hvilken Stats-Utskottet icke gerna kan hafva
glömt, utan väl måste antagas hafva afsigtligt utelemnat. Det heter
nemligen i nämnda utlåtande: “deremot vill Utskottet, såsom af of-
vanstående torde framgå, ingalunda förneka, att ju icke en närmare
utredning af ärendet skulle kunna ådagalägga det ifrågavarande jern¬
väg vore för det allmänna af sådan vigt11 etc.
En närmare utredning, ja •— det är just det som gör skilnad
så stor — men den klausulen har Utskottet nu funnit lämpligt att
förtiga! Om en närmare utredning förelåge genom en Kongl. Maj:ts
proposition, och om det verkligen visade sig att jernvägen i fråga vore
af den vigt för Halland, som man påstår, då skulle äfven jag vara
med om låneunderstöd dertill, och jag skulle säga att det vore en all¬
män moralisk skyldighet att biträda hvarje under sådant förhållande
ifrågasatt understöd, men här fattas just denna vigtiga förutsättning.
Huru förhåller det sig t. ex. med bolaget för linien Varberg—Göteborg?
Finnes ett sådant bolag bildadt för åstadkommande af denna linie?
Jag har åtminstone icke funnit detta i Stats-Utskottets betänkande,
ehuru man hade kunnat vänta att sådant åtminstone varit der ornta-
tadt; deremot förekommer i betänkandet den märkvärdigheten, att man
ifrågasatt att begära lån för en bana, som ännu icke blifvit undersökt,
och ändock utgör denna handel en längd af 7 mil och 8,000 fot, eller
eu tredjedel af hela den ifrågasatta vägen. Skall man då verkligen vilja
förmå Riksdagen att på så lösa grunder utkasta 4-| millioner kronor,
äfven om detta sker under form af lån? Utskottet har sjelft förklarat
att uppgifna anläggningskostnaden 9,000,000 kronor — deraf hälften
skulle belöpa på aktieegarne och andra hälften bestridas genom ifrå¬
gavarande lån —är lågt beräknad. Antag vidare, att anläggningen skulle
med hägnadskostnader, med expropriationer och dylika utgifter uppgå
till tolf millioner kronor och att banan således icke skulle kunna
komma till fullbordan utan ytterligare tillskott, så skulle ytterligare
efterräkning tillkomma för fyllandet af denna brist, hvilket också
Stats-Utskottet antydt i sista meningen före Utskottets kläm, hvilken
måhända sedermera skulle kunna åberopas såsom grund för ytterligare
anspråk på statsbidrag, om man sväljer den här kamelen, så stor som
den är. Det heter nemligen: att Utskottet ansett tillräckliga skäl icke
N:o 43.
48
Lördagen den 29 April, f. m.
Angående “vara11 för handen att nu ingå i pröfning, huruvida ytterligare stats-
statslånför eu bidrag i en eller annan form, för tyngre öfverbyggnads åstadkommande,
jernväg från gkupe höra meddelas11. Bemärken, mine Herrar, det uttrycket: ui en,
JMhrnd m eller annan form". Om det förhållande, som Utskottet här tänkt sig,
Göteborg, skulle inträffa, så nöjer man sig kanske icke längre med lån, utan
(Forts.) då blir det fråga om ett rent statsbidrag. Att emellertid motionärerne
talat varmt för förslaget, deröfver vill jag icke förundra mig.
Ehuru jag således nödgas yrka afslag å detta betänkande, förkla¬
rar jag dock upprigtigt, att jag, derest Kongl. Maj:t inkommer med
ett förslag om lån åt jernvägsföretag inom Hallands län, gerna skall
för min del, om jag då har äran vara ledamot af denna Kammare,
rösta för ett sådant ordentligen utredt förslag. Ty nekas kan icke,
att Halland är jemförelsevis vanlottadt i afseende å kommunikationer.
Man måste rättvist medgifva, att så är förhållandet, men deraf följer
väl icke, att man skall tillsläppa penningar till hvilket förslag som
helst, huru löst hopfogadt det än må vara.
En af motionärerne t talade om, att det gjorde honom ondt, att
eu ledamot från det rika Östergötland instämt i yrkandet om afslag.
Han omnämnde i sådant hänseende, huru väl lottadt Östergötland
vore och huru illa lottadt Halland. Östergötland hade nemligen fått
stambana och kanaler, hvarjemte staten inköpt Motala—Mjölby-
banan. Deri har han fullkomligt rätt; men deremot var hans minne
kanske för kort, då han frågade: men hvad har då Halland fått?
Jag vill då erinra derom, att det icke var särdeles länge sedan Riks¬
dagen lemnade en half million till fullbordande af Halmstad—Nässjö-
banan, hvilken eljest blifvit ofullbordad, ett öde, som sannolikt före¬
står äfven den nu ifrågavarande banan.
Jag tror till och med att redan en skrifvelse från Kongl. Maj:t
föreligger, att dessa penningar skola utbetalas, emedan den nämnda
banan är färdig. Vidare vill jag erinra, att Varberg—Borås-banan fått
— om icke i likhet med Halmstad—Nässjö-banan anslag —åtminstone
lån, den som andra bibanor. Hvad för öfrigt den här kustbanan be¬
träffar, så får jag säga, att det förefaller mig som Hallands behof af
jernvägskommunikationer bättre skulle tillgodoses genom en eller ett
par banor, gående från kusten österut mot södra stambanan än ut¬
efter kusten, der man har ångbåtskommunikation 8 å 9 månader om
året. Ty ingen lärer kunna bevisa, att det skall blifva möjligt föl¬
en jernväg att konkurrera med en ångbåtsled, som kan hållas öppen
så länge som 8 å 9 månader om året. Dertill kommer eu annan om¬
ständighet, som också bör tagas något i betraktande. Det förefaller
nemligen litet egendomligt att staten skall låna penningar åt en konkur¬
rent; och det är alldeles gifvet att banan Göteborg—Halmstad—Hel¬
singborg skall blifva en mycket svår konkurrent med den nu befint¬
liga trafikleden Göteborg—Falköping—Nässjö—Malmö. Och att låna
penningar till en konkurrent, det anser jag icke heller lämpligt.
Det vore åtskilligt mera att säga, men jag vill icke längre upp¬
taga tiden, då jag förmodar att många flere talare ämna yttra sig.
Lördagen den 29 April, f. m.
N:o 43.
49
För min del och på grund af det anförda nödgas jag för närvarande
yrka afslag å Utskottets betänkande.
Den vidare öfverläggningen angående förevarande fråga uppsköts
till kl. 7 e. in., då detta sammanträde, enligt derom utfärdadt anslag
komme att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter kl. |3 e. in.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Andra Kammarens Vrot. 1882. N:o 43,
4