RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1882. Andra Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
o Fortsattes den i förmiddagssammanträdet började öfverläggningen
angående Banko-Utskottets Memorial N:o 2, rörande verkstäldgransk¬
ning af Riksbankens tillstånd och förvaltning.
Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till
Herr Lyttkens, som yttrade: Här har under diskussionens lopp
blifvit af flere talare yttradt, att Banko-Utskottet intagit nu ifråga¬
varande strof i motiveringen för att hindra Riksbanken att med lån
understödja industrien, ja man har till och med påstått att Utskottet
dermed visat hat och hätskhet mot industrien samt velat undergräfva
och förstöra henne. Men jag kan icke förstå, huru någon kan af Banko-
Utskottets föreliggande utlåtande draga den slutsatsen, att Utskottet
hyst någon sådan baktanke. Utskottet har endast velat betona den
stora skilnad mellan å ena sidan de obligationslån, som upptagas i
form af statsobligationer eller Allmänna hypoteksbankens obligationer,
hvilka anses vara af en sådan solidité, att de hvilket ögonblick som
helst kunna vare sig på den inhemska eller utländska marknaden för¬
säljas, och å andra sidan de obligationslån, som förmedlas och upp¬
läggas för enskilda industriella etablissements räkning. Det är nem¬
ligen i detta senare fall icke fråga om verkliga lån på längre eller
kortare tid, utan detta är ett slags spekulation i obligationer, det när¬
mar sig börsspel, och om affären misslyckas, ligga obligationerna qvar
i Riksbankens händer till skada för bankens öfriga lånrörelse. Jag
skulle kunna anföra exempel på huru Riksbanken, som belånat dylika
•obligationer, . måst öfvertaga dem och sedan legat inne med dylika
obligationer under ganska lång tid, enär fullmäktige ej kunnat utan
förlust göra sig af med dem; banken har sålt dem så fort den kunnat
gorå det utan förlust, emedan fullmäktige ansett att banken icke borde
dermed belasta sin portfölj, men ej sällan hafva de just till följd af
svårigheten att realisera dem utan större eller mindre förlust blifvit
qvarliggande långa tider i banken. Här har således ingalunda varit
fråga om att skada industrien eller vägra att Riksbanken lemnar lån
åt industriella företag, utan det är fråga om börsspel med obligationer.
Andra Kammarens Prof. 1S82. N:o 16. 1
Angående
decharge för
fullmäktige i
Piksbanken.
(Forts.)
N:o IG.
2
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Den ärade talaren på kalmarbänken, Herr Key, betonade särdeles
skarpt att vid nu ifrågavarande lån vore realsäkerheten mycket stor
samt att Banko-Utskottet förklarat, att sa vore förhållandet. Men jag
ber då få erinra Herr Key och de talare, som pastatt detsamma som.
han, att Utskottet alls icke yttrat sig om denna säkerhet; Utskottet
bär'endast påpekat att fullmäktige granskat säkerheten, men ingalunda
har Utskottet inlåtit sig på frågan huruvida denna säkerhet vant god
eller dålig. Derom har Utskottet nemligen icke ansett sig ega någon
befogenhet att döma, då sådant ju tillkommer revisorerna att göra.
Eu helt annan sak är, såsom. Utskottet gjort, att yttra sig om
formen och principen för dessa lan, att Riksbanken skulle upptaga
denna affärsgren såsom sin, om den skall upplägga dylika lån till höga
summor och derpå söka med vinst sälja laneobligationeina. Ty säljas
de icke, så ligga de qvar hos banken och tynga den; och just detta
fastläsande af kapitalet är det farliga, såsom en talare pa Stockholms-
bänken ock med mycken reda och klarhet i förmiddags framhöll. Han
visade, hurusom Riksbanken hindras i utvecklingen af sin öfiiga verk¬
samhet, om den kommer att ligga med betydliga sådana osalda rester
af privata obligationer. En talare, sjelf bankofullmäktig, fragade hur
denna affär kunde hindra bankens Övriga verksamhet; jag får svara:
denna affär gör det ej, men en utvidgning af denna affärsgren i större
skala gör det just genom fastlåsandet af kapitalet på så långa tider.
Jag är denne talare förbunden för det humana sätt, hvarpå han ut¬
talade sin mot Utskottet stridande åsigt. Hvad deremot beträffar den
andre bankofullmäktigen, som äfven i dag haft ordet, nemligen den
ärade representanten på dalabänken, som beklagade att Banko-Utskottet
sökt dölja sitt klander i ett sockradt språk och deimed fiam-
kastade den insinuationen att Utskottets motiv för sin uttalade tvekan
skulle vara bankafund och att Utskottet skulle vilja hindra bankofull¬
mäktige från att jaga på andras mark, så får jag. säga att en dylik
insinuation icke är en fullmäktig i Riksbanken väldig, ej. hell.ei val
Utskottets motiv att bereda plats åt andra som fullmäktige i ban¬
ken. Denna insinuation må stå för Herr Liss Olof Larssons egen läk¬
ning.
Jag anhåller om bifall till Banko-Utskottets hemställan.
Herr vice Talmannen Ifvarsson: Jag nödgas för min del tillstå,
att det förundrar mig, att denna fråga väckt sa stol uppmäiksamhet,
som den verkligen framkallat. Jag tror likväl, att .fragan fatt sin
största vigt just till följd af den diskussion, som blifvit förd om den¬
samma, ty den lilla tacksamhet, som Utskottet inlagt i oidalagen af
sitt utlåtande kunde, synes mig, i och för sig icke annars hafva för¬
länat den en sådan vigt, som den nu vunnit. Men det är uppenbart,
att när en diskussion en gång börjat och frågan betraktas från olika
sidor, den derigenom fått större dimensioner och mera betydelse. Det
är från denna synpunkt jag ansett det vara nödvändigt, att Kammaren
nu bestämmer, huruvida den delar Utskottets åsigt eller icke. Utskottet
tvekar, huruvida bankofullmäktige förfarit rätt eller ej. Hade lesul-
tatet för Riksbanken varit annorlunda, hade Riksbanken äfventyrat
något på denna affär eller förlorat något på densamma, då hade
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
N:o 16.
Utskottet haft rätt i att uttala en tvekan, huruvida Riksbanken borde
fortgå på denna väg eller icke. Men nu är förhållandet helt annor¬
lunda. Utskottet har påpekat att Riksbanken vunnit på affären, och
Utskottet har icke framhållit minsta skäl för att en förlust skulle kunnat
uppstå på densamma. Då så är förhållandet, anser jag de skäl, Utskottet
begagnat, icke tala för Utskottets åsigt, utan tvärtom. Hade flera lån
på samma sätt bemedlats, så skulle det jemväl kunnat förefinnas skäl
att tveka, huruvida Riksbanken borde fortgå på denna väg; men nu
har icke heller detta inträffat, utan förevarande fall står alldeles enstaka.
Frågan gäller således om Riksbanken helt och hållet bör uteslutas
från dylika affärer för framtiden; detta skulle väl vara Utskottets
mening. Jag kan icke dela. denna mening; ty jag tror att äfven Riks¬
banken måste skötas någorlunda bankmessigt, och om Riksbanken kan
förtjena utan att äfventyra något, så bör den söka göra det på såväl
det ena som det andra sättet på industrien eller på andra näringar.
Jag tror att Riksbanken • skötes ordentligt, och derom har heller icke
Utskottet uttalat något tvifvel; Utskottet har blott uttalat en tvekan,
huruvida Riksbanken bör fortgå på den väg, på hvilken den börjat
med denna enda åtgärd. Det har derför icke varit anledning att i
denna sak göra något uttalande, men då nu Utskottet gjort det, må
det stå för Utskottets räkning. Kammaren har icke rätt att styrka
Utskottets framställning, men deremot har Kammaren full rätt att
uttala huruvida den delar Utskottets åsigt eller icke; och det bör ock¬
så Kammaren, såsom jag nyss sagt, gorå, då frågan så allvarsamt kom¬
mit,, på tal. Jag föreställer mig derför att Kammaren bör uttala, att
den icke delar Utskottets tvekan, men i öfrigt bifalla Utskottets ut¬
låtande, hvad sjelfva klämmen angår. Jag har uppgjort förslag till ett
beslut, sådant jag anser att det bör formuleras, och vågar underställa
detsamma Kammarens pröfning. Förslaget lyder sålunda:
»Kammaren, som icke delar den af Banko-Utskottet på grund af
en särskild, ingalunda klandervärd åtgärd uttalade tvekan angående
Riksbankens förmedling af obligationslån till industriella inrättningar i
allmänhet, bifaller Utskottets hemställan.» Jag anhåller om proposition
på detta förslag.
Alltför många ord hafva redan blifvit spilda på detta från början
obetydliga ämne; och jag vill derför ej tillägga något vidare.
Herr Lovén: Då jag icke kan instämma med dem, som yrka
ogillande af Utskottets motivering, så sker detta icke derför att jag
på minsta sätt vill uttala något klander emot bankofullmäktige, utan
derför att jag icke vill göra mig saker till en orättvisa emot Utskottet.
De ifrågavarande obligationerna äro ju redan fördelaktigt place¬
rade. Utskottets tvekan kan således icke gälla dem, utan afser sjelfva
principfrågan. Likaväl som åt en fabrik kan ju Riksbanken lemna
obligationslån åt t. ex. en jernväg, som ju äfvenledes kan bjuda på
inteckning eller, om man så vill, realsäkerhet, och då skulle det kunna
gå löst på ganska stora summor, hvilket är för hvar och en väl
Sekant.
»Säker som Riksbanken» är ett uttryck, som jag under min affärs¬
verksamhet ofta hört uttalas; och detta med rätta. Riksdagen gör
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
>:o 16.
4
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
årligen sitt till för att medverka till att vidmakthålla och befästa ett
sådant omdöme. Men, mine Herrar, just denna allmänhetens berätti¬
gade tilltro gör att Riksbanken vid dylika transaktioner, som här äro
i fråga, måste, oafsedt dess stora uppgifter i öfrigt, gå särdeles grann¬
laga tillväga, emedan den åsigt man har om Riksbanken jn så lätt
öfverflyttas just på de papper, som Riksbanken har att utbjuda.
Herr Key uttalade fullkomligt rigtigt att sådanä affärer äro un¬
derkastade konjunkturerna — således kunna lemna förlust likaväl som
vinst; och jag vill fråga Kammaren, om i detta fall inträffat förlust,
hade man då också klandrat Utskottet för ett sådant uttalande, som
här föreligger? Jag tviflar derpå! Men hade så ej skett då, krafvel’
rättvisan ock att så ej heller sker nu. Herr vice Talmannen yttrade
något, som jag för min del icke vill vara med om, nemligen att det lyck¬
liga resultatet nu borde verka derhän, att Kammaren icke uttalar sig
klandrande mot fullmäktige; hade resultatet deremot blifvit olyckligt,
då skulle man dertill egt befogenhet.
Då jag således hvarken vill pricka bankofullmäktige eller Banko-
Utskottet, så skulle jag helst se att Kammaren utan att uttala något
omdöme med anledning af ifrågavarande transaktion ville bifalla Ut¬
skottets hemställen om ansvarsfrihet åt fullmäktige.
Herrar Dickson och G. Th. Ljunggren instämde med Herr Lovén.
Herr Sjöberg: Jag skall icke taga. Kammarens tålamod i an¬
språk genom att uttala mig i den finansiella sidan af frågan; den delen
af ämnet har här redan tillräckligt blifvit berörd af personer, hvilka i
det afseendet förstå att bedöma saken bättre än jag. Men då flere
talare under öfverläggningen i förmiddags påyrkade ordagrant bifall
— såvidt jag förstod — till Första Kammarens beslut, sådant det blif¬
vit Kammaren genom protokollsutdrag meddeladt, så får jag bekänna,
att jag icke kan förena mig i ett sådant yrkande. Nämnda protokolls¬
utdrag innehåller, såsom Herrarne hört, att Första Kammaren bifallit
memorialet, Jag vill nu först påpeka det mindre rigtiga, eller åtmin¬
stone det mindre brukliga i att säga sig bifalla ett memorial, som inne¬
håller berättelse om till exempel Riksbankens verksamhet i allmänhet,
uppgifter om bankens lånerörelse, depositionsrörelse, om upp- och af-
skrifningsräkningar o. s. v. Men jag skulle äfven vilja framställa
en anmärkning, som möjligen kan synas litet småaktig, men som ändå
torde vara skäl att framhålla i anledning af nyss nämnda beslut. I
Banko-Utskottets memorial förekommer nemligen på femte sidan ett
väsentligt tryckfel. Der talas nemligen om att på upp- och afskrif¬
ning vid 1881 års ingång voro i Riksbanken insatta 386 millioner kro¬
nor. Det skall naturligtvis vara 3,86 millioner. Troligen kommer icke
någon af oss, mine Herrar, att upplefva den dag, då beloppet af i
Riksbankens på upp- och afskrifning insatta medel under någon del af
året är så stort som 386 millioner.
Vidare förekommer i Första Kammarens beslut, sådant det blifvit
Medkammareu meddeladt, en förklaring af ogillande utaf Banko-Ut¬
skottets uttalande på sidan 5 i memorialet. Hvad vill detta i sjelfva
verket säga? Om Första Kammaren ogillar och äfven Andra Kam¬
Onsdagen den 1 Mars, e. m. 5
maren ogillar detta uttalande, stannar då icke Utskottet fortfarande i
samma tvekan, som på den der sidan 5 omförmäles? Icke rubbas väl
den deraf, att Kamrarne förklara sig ogilla densamma. I fråga härom
närmar sig min åsigt i saken Herr vice Talmannens; och jag medgif-
ver villigt, att man skulle komma till ett bättre slut genom att antaga
hans förslag. Men jag hyser en viss tvekan att säga, att jag delar-
hans mening om Utskottets tvekan. Ett sådant uttalande är visser¬
ligen mindre starkt än en uttrycklig förklaring af ogillande; men jag
skulle hellre vilja föreslå att sätta saken i samma skick som om någon
tvekan icke vore uttalad. Jag föreställer mig, att detta skulle åstad¬
kommas genom den korta förklaring jag föreslår, och som har följande
lydelse:
»Utan att uttala något omdöme i anledning af hvad Banko-
Utskottet i dess förevarande memorial å sidan 5 yttrat i fråga om, huru¬
vida förmedling af obligationslån till industriella inrättningar i allmän¬
het må kunna anses vara med Riksbankens ändamål fullt öfverens¬
stämmande, beslutar Kammaren att bifalla Utskottets i sagda memorial
gjorda hemställan.» Genom ett sådant förklarande har Kammaren icke
bundit sig vare sig i ena eller andra rigtningen.
Jag tillåter mig icke bedöma, huruvida Banko-Utskottet haft större
eller mindre fog för sin anmärkning. Den synes mig gälla hvad den
kan. Jag antager, hvad som redan blifvit yttradt, att om den affär,
hvarpå Utskottet pekar, icke aflupit så lyckligt, som det visat sig, Ut¬
skottets tvekan troligen fått en annan form, likasom att Kammarens
beslut utfallit något annorlunda, än man nu har anledning att vänta.
Jag anser derför rättast att behandla saken så som om detta mycket
omordade uttalande ej funnes till.
Jag tillåter mig äfven fasta uppmärksamheten på, att, om detta
memorial kunde föranleda en skrifvelse, såsom i vanliga fall är förhål¬
landet, saken vore lätt hjelpt genom att besluta, att detta stycke skulle
utgå ur motiveringen. Men memorialet föranleder icke någon skrif¬
velse, utan blott ett enkelt meddelande af Kamrarne till Utskottet.
Det synes mig derför lämpligt att Kammaren helt enkelt afgifver en
förklaring eller fattar sitt beslut så, som jag nu tagit mig friheten att
föreslå.
Herr Berg: Jag är helt och hållet förekommen af den siste ta¬
laren och instämmer i det förslag, han framstäf. Jag ber endast att
dervid få tillägga, det jag icke rätt kan fatta att frågan, huruvida Kam¬
maren delar den tvekan, som af Utskottet blifvit uttalad, eller icke, kan
göras till föremål för votering och beslut i Kammaren. Jag föreställer
mig i allmänhet, att Kammaren, såsom sådan, icke bör tveka om hvad
som är rätt. Påkallade Utskottets förslag något uttalande från Riks¬
dagens sida, huruvida bankofullmäktiges ifrågasatta förfarande vore
rigtigt eller ej, då borde ett sådant uttalande afgifvas utan tvekan och
i bestämd form. Men att anställa votering, huruvida Kammaren der¬
om tvekar eller icke, kan jag för min del icke tillstyrka. Uti en sådan
votering kan jag åtminstone icke deltaga. För egen del kan jag väl
hysa tvekan i många saker; men för ingen del vill jag bidraga till ett
beslut, hvarigenom man förklarar att Kammaren hyser tvekan i en
N:o 16.
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
N:o 16. 6
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
fråga, som underställes densammas bedömande. Jag yrkar bifall till
det förslag, som Herr Sjöberg framstäf.
Herr Åbergsson: Jag vill visst icke bidraga till ett beslut, som
skulle gå ut på att Kammaren skulle rösta om huruvida Kammaren
uti ifrågasatta hänseende tvekar eller icke tvekar. Tvärtom önskar jag
att Kammaren måtte uttala en bestämd åsigt, som komme att undan¬
rödja hvarje tvekan i förevarande fall. Tvisten här gäller den moti¬
vering, som Utskottet begagnat. Under min korta riksdagsmannaverk-
samhet har jag redan lärt mig konsten att deltaga i beslut om god¬
kännande af utskottsbetänkande^ hvilkas motiv jag icke haft tillfälle
att tillräckligt genomtänka. Det är nästan omöjligt för en träget sys¬
selsatt utskottsledamot att ens läsa igenom motiven till alla Utskot¬
tets betänkanden, än mindre begrunda dem, och det kan således lätt
hända, att man måste vara med om Utskottets beslut, utan att förut
hafva så noga öfvervägt motiveringen. Jag eftersträfva!’ visst icke
odödlighet; men jag skulle känna det tungt, om man i en framtid skulle
till exempel lägga mig till last alla de motiv, som anförts af Lag¬
utskottet i de betänkanden, hvari jag såsom ledamot af detta Utskott
deltagit. Möjligen får jag tillskrifva denna likgiltighet för ° motiven
allenast min oförmåga att följa med dem alla. Men då, såsom nu,
tvist uppstått huruvida en motivering i ett visst bestämdt fall är riktig
eller icke, anser jag ingen riksdagsman böra undandraga sig att uttala
sin mening derom. Första Kammaren har redan voterat härom, och
Andra Kammaren har härom länge öfverlagt. Huru kan man då —
jag hemställer det till den siste ärade talaren — fatta ett beslut, som
lemnar sjelfva tvisten oafgjord? Jag tror tvärtom, att man bör göra
ett bestämdt uttalande i frågan. Jag vill dervid icke hafva uttalat
något klander mot bankofullmäktige, än mindre mot Banko-Utskottet.
Riksdagen och särskilt denna Kammare bör vara Banko-Utskottet
tacksam för det Utskottet fäst uppmärksamheten å denna fråga; och
Utskottet har i sjelfva verket intet annat gjort än fäst Riksdagens
uppmärksamhet å saken. Om Kammaren nu skulle ogilla Utskottets
förfarande, hvad skulle detta innebära? Jo, att Utskottet saknat all
anledning till sitt tillvägagående, att Riksdagen uppmanade banko¬
fullmäktige att fortsätta med den anmärkta affärsverksamheten.
Att uttala ett sådant förtroende till bankofullmäktige vore nästan
att ställa dem på ofelbarhetens ståndpunkt. Jag tror tvärtom, såsom
en bankofullmäktig yttrade här på förmiddagen, att fullmäktige sjelfve
önska ett uttalande i saken från Riksdagens sida. I alla händelser är
det skäl, att Kammaren uttalar sin åsigt. Hvilken min är, vill jag icke
fördölja. Jag betraktar Utskottets motivering såsom ett »memento
mori», såsom en varning för banken att kasta sig in på en dylik affärs¬
verksamhet som den, hvarom nu är fråga. Jag vet icke, om jag har rätt,
men jag tror mig hafva funnit, att just vid kritiska tillfällen, då det
gält att komma industrien till hjelp, att så vidt möjligt motverka ^en
allmän »krach», bankofullmäktige visat stor varsamhet för att inlåta
sig på företag, som kunnat tänkas vara förenade med någon risk. Jag
skulle önska, att banken iakttager samma varsamhet, då det är fråga
om lemnande af låneunderstöd för etablerande eller utvidgning af indu-
7
K:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m,
striella företag. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån Det
kan vara mindre välbetänkt och till och med farligt att .Riksbanken fullmäktig^ *
genom penningeförsträckningar gifver allt för mycket stöd åt spekula- Riksbanken.
tioner. Deremot kan det, da en kris star för dörren eller intiäffat, (Forts.)
blifva för banken en ren nödvändighet att riskera mycket för att rädda
det allmänna. .
Hufvudsumman af min uppfattning i saken är den, att Banko-
Utskottet velat gifva en vink om iakttagande af nödig varsamhet vid
transaktioner, sådana som den nu ifrågavarande. Och ingalunda kan
jag finna, att man genom att förena sig i ett dylikt yttrande uttalar
något slags klander mot fullmäktige. Jag tror derföre, att man utan
-sådant klander, men tillika utan att gifva Banko-Utskottet orätt, kan
förena sig om en resolution, som jag tager mig friheten nu föiesla och
som har följande lydelse: . „ ,
»Kammaren, som är förvissad att bankofullmäktige vid belånande
af industriella inrättningars obligationer skola iakttaga nödig varsamhet,
bifaller Utskottets hemställan.»
Häruti förenade sig Herr von der LancJcen.
Herr Ola Månsson: Enär flera förslag till proposition här blifvit
.framstälda samt ett af dem, nemligen . Herr vice Talmannens, gar i
samma rigtning som det jag tagit mig friheten föreslå, sa anhallei jag
att få återtaga mitt förslag och instämma med Herr vice Talmannen.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit gjorda,
gaf Herr Talmannen propositioner dels på rent bifall till Utskottets
hemställan, dels ock på hvart och ett af de särskilda förslag, som af
Herrar vice Talmannen Ifvarsson, Sjöberg och Abergsson blifvit under
öfverläggningen framstälda och dels slutligen å det af Herr ^Ola Måns¬
son i ämnet först afgifna yrkande, hvilket, ehuru af honom aterkalladt,
dock af flere andra talare upptagits och sålunda qvarstod; och fann
Herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef begärd. I anledning häraf och för bestäm¬
mande af kontrapropositionen, upptog Herr Talmannen anyo de ötuga
yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till Herr vice Talmannens
förslag, nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men jemväl an¬
gående kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf, och sedan
till kontraproposition i denna votering antagits Herr Sjöbergs yikande,
en så lydande omröstningsproposition först uppsattes, justeiades och
anslogs:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager det af
Herr vice Talmannen under öfverläggningen i ämnet framstälda yikande,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar' Nej;
N:o 16.
8
Angående
decharge för
fullmäktige i
Riksbanken.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda vote¬
ring antagit det förslag till beslut, som af Herr Sjöberg framstälts.
Den omröstning, som anstäldes enligt denna proposition, utföll med
95 Ja m°t 65 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll
följande lydelse:
Den, som vill att Kammaren, utan vidare uttalande, må bifalla
hvad Banko-Utskottet hemstält i Memorialet N:o 2, eller att ansvars¬
frihet må beviljas fullmäktige i Riksbanken för förvaltningen af denna
inrättnings så väl hufvud- som afdelningskontor under år 1880, äf¬
vensom för de beslut^ och åtgärder, hvilka finnas omförmälda i full¬
mäktiges protokoll från den 15 Januari 1881 till samma dag inne¬
varande år,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
„ Vinner Nej, har Kammaren, som icke delar den af Banko-Utskottet
pa grund af en särskild, ingalunda klandervärd åtgärd uttalade tve¬
kan angående Riksbankens förmedling af obligationslån till industriella
inrättningar i allmänhet, bifallit Utskottets förevarande hemställan.
I den senare voteringen röstade 69 ledamöter ja och 96 ledamöter
nej; varande alltså beslut fattadt enligt nej-propositionens innehåll.
§ 2.
På framställning af Herr Talmannen och i enlighet med derom
vid sammanträde mellan Herrar Talmän träffad öfverenskommelse, be¬
slöt Kammaren att nästkommande Lördag den 4 i denna månad före¬
taga val _ dels af tjugufyra valmän förutseende af Riksdagens full¬
mäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter
och dels af sex suppleanter för nämnda valmän.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Memorial N:o 3, i fråga.
om användande af Riksbankens vinst för år 1881.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 14, i anled¬
ning af väckt motion om ändring af 60 § Utsökningslagen.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
9
Ji:o 16.
§ 5.
Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15, i anled¬
ning af väckt motion om upphörande af vatten- och brödstraffet.
Utskottet hade hemstält, att Herr J. Andersons i Tenhult inom
Andra Kammaren afgifna motion, N:o 18 — deruti föreslagits, »att
Riksdagen för sin del ville besluta den ändring i 10 och 11 §§ i 2
kap. af Strafflagen den 16 Februari 1864 samt andra §§ i samma lag,
att vatten- och brödstraffet upphör och ersättes med fängelsestraff» —
icke måtte föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida.
Motionären Herr J. Anderson yttrade: På samma gång Lag¬
utskottet afstyrkt bifall till min motion, har det lemnat underrättelse
om att ett förslag af enahanda syfte som min motion blifvit inom
Justitiedepartementet utarbetadt. Hvarföre jag nu begärt ordet, har
endast varit för att uttala min förhoppning och önskan, att Kongl.
Maj:t måtte redan under denna riksdag förelägga Kamrarne detta för¬
slag till antagande.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 6.
Till afgörande förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16, i anled¬
ning af väckta motioner om ändring dels af 30 kap. 1 § Rättegångs¬
balken, dels ock af 25 kap. 9 och 15 §§ samma balk.
Punkten 1.
I fråga om ändring af 30 kap. 1 § Rättegångsbalken var före- Om ändring
slaget i Herr E. P. Jonssons inom Andra Kammaren afgifna motion af 30 kap. 1 §
N:o 57, att Riksdagen ville besluta följande förändrade lydelse af Rättcgångs-
nämnda paragraf: Valkeri.
»Hvar, som söka vill, att Konungen må pröfva Hofrätts dom och
utslag, som i hufvudsak fallit; gifve det skriftligen tillkänna i Hof-
rätten innan klockan tolf å sextionde (60) dagen, den dag oräknad då
utslaget föll; och sätte der tillika in tvåhundrade daler, eller så mycket
i guld eller silfver som deremot svarar. Sedan vederdeloman är der¬
öfver hörd, gifve Hofrätten dem svar, om och huru det tillåtas må.
Ej må det vägras, der ej annorlunda uttryckligen i denna balk stad¬
gadt finnes;»
hvarjemte motionären anhållit, »att Lag-Utskottet på samma gång
må pröfva, huru tiden för revisionsskillings nedsättande må utsträckas
för hela riket, eller endast inom de norrländska länen, samt, derest
den föreslagna tiden icke anses lämplig, föreslå annan lämplig tid.»
N: o 16.
10
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Om ändring
<if 30 kap. 1 j
Rättegångs¬
balken.
(Forts.)
Ledamoten af Andra Kammaren Herr II. F. Bergström hade uti
motionen N:o 90, deruti Herrar J. E. Wikstén, N. Boström och J. W.
Lindh instämt, föreslagit, att ifrågavarande uti ofvan omförinälda lag¬
paragraf stadgade tid af 20 dagar måtte, åtminstone för de tre nord¬
ligaste länen, ändras till minst fyratio dagar; och utaf ledamoten af
Första Kammaren Herr J. E. Nyström var hemstaldt i motionen N:o
30, att samma tid måtte, åtminstone hvad Norrbottens och Vesterbot-
tens län angår, utsträckas till fyratio dagar.
Beträffande alla dessa framställningar hade Utskottet i förevarande
punkt, på anförda skäl, tillstyrkt,
att desamma icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Herr E. P. Jonsson yttrade: Herr Talman! Som Lag-Utskottets
förslag i denna fråga redan blifvit godkändt i Första Kammaren, så
torde för närvarande den åsyftade lagförändringen, åtminstone för denna
gång, icke kunna genomföras.
Men som jag icke kan i vissa afseenden gilla Utskottets motive¬
ring för afstyrkande af ifrågavarande motioner, vill jag blott med
några ord uttala mitt ogillande deremot.
Utskottet har sagt: Visserligen kan det gifvas en eller annan rätt¬
sökande, hvilkens hemvist är belägen .på så långt afstånd från post-
eller telegrafstation, att tiden icke medgifver honom att erhålla del af
Hofrättens dom och meddela sig med sitt ombud i Stockholm; men den
som är så aflägset boende, lärer väl vanligen å någon med kommunika¬
tioner bättre försedd plats i hembygden hafva en kommissionär, som
bevakar hans angelägenheter, och man kan icke, då fråga är om allmän
lag, ledas af hänsyn till mer eller mindre sällsynta undantagsförhållanden.
Deremot får jag anmärka och upplysa, att inom Vesternorrlands län,
som jag tillhör, är jag boende i Nedersta socken af Södra Ångerman¬
lands domsaga och har 2V2 mil till Sollefteå, der telegrafstation fin¬
nes och ångbåtskommunikation och beslutad stambana slutar, men hela
denna vestra domsaga utgör en längd af öfver 20 mil, som saknar både
telegrafinrättning, ångbåts- och jernvägskommunikationer.
Det förefaller mig ganska besynnerligt, att Lag-Utskottet skall anse
lämpligt, att de i denna domsaga boende rättsökande skola resa 10 å
20 mil, ända utom sin domsaga, för att skaffa sig kommissionär, som
skall vara en mellanhand mellan dem och ombuden i Stockholm, då
pålitljga personer finnas inom domsagan. „
Äfven tror jag, att det fins en del inom Norra Ångermanlands dom¬
saga, som ej har alldeles så beqvämt att komma till telegrafinrättnin¬
gar och snabba kommunikationer.
Och i Vester- och Norrbottens län skall det vara ett öfvervägande
antal invånare, som sakna telegrafinrättning och sjöfartskommunika-
tion i sin närhet. Af uppgifna förhållanden kan man icke kalla det
sällsynta undantagsförhållande med dem, som äro boende aflägset från
kommunikationer.
Hvad Utskottets invändning vidkommer, att rättsökande kan insätta
penningar till revisionsskilling i någon närbelägen bankinrättning, så
är det icke så nära till dylika inrättningar inom Norrland. Inom Södra
Ångermanlands vestra domsaga finnes icke någon bankinrättning, och
11
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m,
äfven tror jag att det skall vara långt afstånd mellan hvarje bankin-
rättning i Vester- och Norrbottens län. o JRättegångs-''
Jag anhåller endast att få detta till protokollet antecknadt, såsom bo,then.
mitt ogillande mot en del af Utskottets motivering för motionernas (Forts.)
afstyrkande, och hoppas att, när motioner i samma syfte väckas ett
annat år, Lag-Utskottet då fäster litet större afseende vid dem.
Herr N. Boström i Bodbyn: Jag har icke något yrkande att
framställa, utan ber endast få erinra derom, att det finnes kommuner
i de nordligaste länen, der utstånden äro så stora och kommunikatio¬
nerna så dåliga, att post endast afgår två gånger i månaden, det vill
säga hvar fjortonde dag, och der man har 15 mil till närmaste telegraf¬
station och 20—30 mil till närmaste bankanstalt, i hvilken, enligt Ut-
skottes förmenande, revisionsskillingen skulle kunna i laga tid insättas.
Herr Thomasson: Jag är icke rätt säkerpå, om jag rigtigt upp¬
fattade den förste talarens yttrande. Men om det innebar yrkande om
ogillande af Utskottets motivering, vill jag protestera deremot och yrka
bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Ofverläggningen förklarades slutad, hvarefter Utskottets hemställan
bifölls.
Punkten 2.
Slef äfven bifallen.
§ 7.
Föredrogs Lag-Utskottets Memorial n:o 17, i anledning af Andra Angående
Kammarens återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 7, öfver Kongl. ^Z^fSr 1Z
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående böter för sva- raJeparts
randeparts uteblifvande från underrätt. _ o uteblifvande
Under förmälan att Första Kammaren godkänt Utskottets i utlå- från underrätt
tandet N:o 7 gjorda hemställan om bifall till berörda Kongl. proposi¬
tion, hade Utskottet i förevarande memorial anhållit,
att Andra Kammaren behagade i frågan fatta beslut.
Herr Berg begärde ordet och yttrade: I)å jag af sjukdom var för¬
hindrad att vara tillstädes, när detta ärende förra gången förevar till
behandling i denna Kammare, ber jag nu att för en kort stund få taga
Herrarnes tid i anspråk för att framställa några anmärkningar mot för¬
slaget, hvilka enligt min tanke synas göra en granskning och omarbet¬
ning af detsamma särdeles önskvärd.
Att ingen må dömas ohördan eller utan att han haft tillfälle att
försvara sig, är naturligtvis inom hvarje rättskipning en högst vigtig
grundsats. Den finnes också uttalad i vår nu gällande lag, men be¬
traktas der, hvad angår civila mål, hufvudsakligen såsom en rättegångs-
förmån för svaranden, af hvilken han icke ovilkorligen är pligtig be¬
gagna sig. Äfventyret för hans uteblifvande består således egentligen
N:o 16. 12 Onsdagen den 1 Mars, e. m.
förordning om der* att kan> ^et oa^ta(Jt> kan blifva dömd. Som bekant är, stadgas
böter ”för sva-' 11 kap. 1 § Rättegångsbalken att domaren skall i stämningen kun-
randeparts gorå svaranden, att, om han sjelf eller dess laga ombud icke kommer
uteblifvande tillstädes, så skall saken ändå företagas och afgöras; och i öfverens-
från underrätt, stämmelse härmed innehåller 12 kap. 3 § samma balk: »Nu kommer
(Forts.) käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag till den rätt,
dit saken instämd är, men svaranden ej och låter ej laga förfall framte:
viser käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; döme då rätten
i saken, efter ty som sanning deri utletas kan.» Ehuru svaranden är
borta, förutsättes således i lagen, att käranden får förete sin bevisning
och kan erhålla utslag eller dom, utan att svaranden haft tillfälle att
göra några invändningar i saken. Detta äfventyr har lagstiftaren an¬
sett innebära tillräckligt korrektiv mot att svaranden skulle utan gil¬
tiga skäl afhålla sig från inställelse; och nekas kan ej att äfventyret
i nämnda hänseende förefaller ganska verksamt. Men, säger man, detta
stadgande tillämpas numera ej annat än i vissa undantagsfall. Hos
underdomstolarne har den praxis i allmänhet gjort sig gällande, att
svaranden icke blott har rätt att svara, utan äfven att han bör kunna
förpligtas att inställa sig för att, såsom det heter, bidraga till sakens
utredning. För att förmå honom att fullgöra denna sin förmenta pligt
har man i nu föreliggande förslag föreslagit böter från 5 till 200 kro¬
nor för svarande, som icke inställer sig. För min del nödgas jag be¬
känna, att jag aldrig rätt kunnat uppfatta anledningen till den omtalta
praxis, som föranledt afvikelse från gällande lags uttryckliga stadgan¬
de^ likasom jag icke anser att nu ifrågasatta bestämmelse skulle, åt¬
minstone i någon väsentlig mån, undanrödja de olägenheter, som deraf
äro en följd. Äfven om till följd af det stränga straffhotet en tu¬
skande svarande kan förmås att inställa sig, så lärer han enligt nu
gällande lag väl icke kunna tvingas att hjelpa käranden i dennes bevis-
ningsskyldighet. Om en tredskande svarande väl inställer sig, men
bestrider käromålet, så måste ju detta af käranden bevisas; och icke
är detta lättare, om svarandeparten kommer tillstädes, än om han är
borta och således förhindrad att mot kärandens bevisning framställa
invändningar och göra anmärkningar. Men om nu svaranden trotsar
bötesstraffet och ändå uteblifver eller, hvilket också kan inträffa, bötes¬
straffet icke kan mot honom verkställas, emedan han såsom fallet var
t. ex. i den celebra så kallade Ankerska rättegången svaranden befann
sig utom riket, — han kan ju t. ex. hafva rest till Amerika — hvad
blir då följden? Jo, förmodligen att domstolen måste, efter att förgäf¬
ves flere gånger hafva fält svaranden till böter, tillgripa den utväg, som
24 kap. 1 § Rättegångsbalken anvisar, nemligen att förelägga svaranden
att komma tillstädes, vid äfventyr, om han uteblifver, att ändå skall i
hufvudsaken dömas, eller just enahanda påföljd med den, som lagen nu be¬
stämmer för uteblifvande från första tinget. Och om således vid ett se¬
nare stadium af rättegången saken kan afgöras, utan att svaranden
varit tillstädes, hvarföre kan detta då icke lika väl hafva skett genast
och hvartill hafva då uppskofven och böterna tjenat? Härmed må emel¬
lertid vara huru som helst — att en praxis i den antydda rigtningen fö¬
refinnes är ett faktum, som ej kan bestridas och då Riksdagen, med
godkännande af denna praxis, begärt bestämmande af ansvar för sva¬
13
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
rande, som uteblifver; då Kongl. Maj:t i detta fall gått Riksdagens finsk-
ningar till mötes, och då Kongl. Maj:ts förslag i detta hänseende blböter Jör sva-
vit af Lag-Utskottet tillstyrkt och af Första Kammaren bifallet; så randeparts
kan jag naturligtvis icke vara nog förmäten att tro, det mina enskilda uteblifmmde
betänkligheter mot förslaget, i hvad det afser att genom förhöjda böter/™* underrätt.
tillhålla svaranden att infinna sig, skulle kunna göra sig gällande i (F°rts-)
denna Kammare. Och då jag icke vill förneka att det i praktiskt hän¬
seende är en fördel, att svaranden kommer tillstädes, och hans uteblif¬
vande kan betraktas såsom en straffbar ohörsamhet mot rättens bud,
så skulle jag låtit dessa mina betänkligheter falla, om nemligen an¬
svaret hade blifvit inskränkt till ett fixt, icke för högt vitesbelopp,
men att härvid tillämpa latitudsystemet och framför allt att bestämma
en så vidsträckt latitud som böter från 5 till 200 kronor, kan jag icke
under några förhållanden anse vara lämpligt. Latitud i straffbestäm¬
melse, förutsätter, om jag så får uttrycka mig, äfven en latitud i brotts¬
lighet, eller att brottet kan begås under olika, mer eller mindre försvå¬
rande eller förmildrande omständigheter, som böra vid straffets bestäm¬
mande beaktas. Sådana omständigheter kunna visserligen i nu föreva¬
rande fall förefinnas. Förklarar man nemligen parts uteblifvande för ett
brott, kan det icke förnekas att hans straffbarhet blir större, om ute-
blifvandet har sin grund i uppsåtlig tredska, än om det är föranledt af
andra, mer eller mindre ursäktliga orsaker, såsom att han väl haft för¬
fall, men försummat att gifva det rätten tillkänna, eller att han blifvit
sjuk och derom äfven afsändt läkarebetyg, ehuru detta ej kommit fram
i tid, eller att han stält ombud för sig, men detta dock af en eller
annan anledning- blifvit hindradt att infinna sig i laga tid, eller att han
kanske helt enkelt saknat tillgångar för resa till ett långt aflägset be¬
läget tingsställe o. s. v. I alla dessa olika omständigheter skulle man
visserligen kunna söka ett stöd för användande af latitud i bestraffnin¬
gen. Men nu är olyckan att domaren, då han skall tillämpa straffet,
sväfvar i fullkomlig okunnighet om anledningen till uteblifvandet är att
söka i den ena eller andra omständigheten; han vet blott att svaran¬
den varit borta, men anledningen dertill vet han ej och kan således
icke heller dertill taga någon hänsyn. I det förslag, som remitterades
till Högsta Domstolens yttrande, angafs också såsom enda straffmät-
ningsgrund: sakens beskaffenhet. Det heter nemligen der: böte sva¬
randen 5 kronor eller mera, eftersom saken är till. Men äfven denna
grund synes synnerligen otillförlitlig. Ty den omständigheten, att
stämningspåståendet går ut på tusental kronor, bevisar ju icke att
någon fordran finnes, då ju påståendet kan befinnas vara alldeles obe-
fogadt. När saken första gången förekommer och innan den blifvit
utredd, kan icke domaren veta, huruvida de till grund för käromålet
åberopade fakta äro sanna eller ej. Yet han det — kan sanningen
genast utletas — då skall ju, äfven efter förslaget, målet, utan hinder
af svarandens uteblifvande, afgöras på sätt i 12 kap. 3 § Rättegångs¬
balken stadgas, och i så fall komma ju inga böter i fråga. Yet han
det deremot icke, då kan han icke heller bedöma tvisteföremålets värde
och om han, med hänsyn dertill att kärandens påstående går ut på
något högre belopp, sätter böterna höga, kan han ju utsätta sig för
risken att framdeles nödgas på visst sätt gifva sig sjelf dementi. Ty
IN JO 16. 14 Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående om lian sedan finner sig böra förklara käromålet obefogad! och kanske
om till och med ådöma käranden ansvar för rättegångsmissbruk, så innebär
°randepartT Ju detta ett indirekt erkännande att den grund, som föranledt honom
uteblifvande att' tillämpa det höga bötesbeloppet, varit fullkomligt felaktig. Men
från underrätt, huru skall nu domaren tillvägagå, då han har att välja mellan böter
(Forts.) från 5 till 200 kronor? Hvilket belopp skall han taga: 5, 10, 25, 50
etc.? För min del erkänner jag, att jag härom skulle stanna i mycken
villrådighet, och jag befarar, att, om detta förslag blir lag, vi skola
få se helt olika åsigter härom göra sig gällande hos domstolarne, en
sak som i allmänhet icke kan anses fördelaktig. Jag kan heller icke
underlåta att uttala en viss förvåning deröfver att, på samma gång
man anser hinder möta för tillämpning af det nu gällande lagbudet att
■ i ett civilt mål, så snart svaranden fått del af stämningen, målet kan
afgöras ändå att han icke sjelf eller genom ombud instält sig, man
likväl icke tvekar att döma svarande till ett kriminelt latitudinärt straff,
utan att hafva hört honom och utan att domaren varit i tillfälle att
bedöma de omständigheter, som efter vanliga straffmätningsregler böra
utgöra grunden för straffets tillämpning.
Går jag vidare, heter det i förslaget: »Uteblifver svaranden utan
anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten, och
vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof, böte, som nyss
är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.» Jag vill härvid icke
fästa mig dervid, att det förefaller något oegentligt och till och med i
viss mån stridande mot en i 3 § Promulgationslagen till Strafflagen
uttryckt grundsats, att domaren icke kan genom viten höja eller sänka
ett i lag utsatt straff. Jag vill endast fästa mig vid stadgandets in¬
nehåll. Enligt detsamma skall svaranden under alla förhållanden vid
senare rättegångstillfällen inställa sig vid äfventyr, om han uteblifver,
. att kunna fällas till ansvar. Han blir visserligen icke fäld till sådant
ansvar, om han icke genom sitt uteblifvande vållar uppskof, men han
kan icke på förhand beräkna hvad domaren härom anser. Han måste
således inställa sig, äfven om han en gång varit tillstädes och anfört
allt hvad han i saken aktat nödigt. I detta fall åtminstone synes det
som svaranden borde kunna befrias från skyldigheten att å nyo infinna
sig, likasom å andra sidan käranden icke . bör kunna riskera att sva¬
randens uteblifvande åberopas (,såsom anledning till uppskof i målet.
Men förslaget är ovilkorlig!. Äfven om svaranden redan anfört allt
hvad han aktat nödigt; äfven om han är öfvertygad att käranden icke
kan förete något bevis för sina ohemula påståenden; äfven om han
vet, att käranden icke har ett öre att betala hans inställelse med,
måste han ändå underkasta sig utgifterna för att inställa sig person¬
ligen eller skaffa ombud, utgifter som mången gång kunna vara ganska
känbara, då man nemligen betänker, att stadgandet gäller icke blott
då svaranden är stämd, till domstol i sin hemort, utan äfven om t. ex.
en Haparanda-bo blifvit stämd till en domstol i Ystad-trakten. I sådant
fall är det ingen småsak för svaranden att der inställa sig eller att
på den främmande orten skaffa sig ett pålitligt ombud. Såsom motiv,
hvarför man icke funnit sig böra stadga höga böter för vittnens ute¬
blifvande, anfördes i statsrådsprotokollet, att detta »synes betänkligt,
så länge det beror på partens godtycke att låta inkalla äfven fjerran
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
15
N:o 16.
boende vittnen utan någon föregående pröfning, huruvida deras hörande Angående
är nödvändigt eller kan på sakens utgång inverka samt lagstiftningen ow.
ännu icke tillräckligt sörjt för att vittnet _ verkligen utbekommer den
ersättning för sin inställelse, som i princip tilleikännes detsamma.» uteblifvande
Dessa skäl äro onekligen ganska talande, men synas mig äfven kunna från underrätt.
i viss mån åberopas tillo förmån för en svarandepart, som besväras (Forts.)
med onödig rättegång. Åtminstone synes mig billigheten fordra att
svaranden icke utsattes för svårare äfventyr af sitt uteblifvande än
käranden, som anhängiggjort rättegången. Men så är icke förhållandet.
Om käranden blott kommer tillstädes vid första rättegångstillfället, kan
han, om målet derefter uppskjutes, genom uteblifvande eller underlåten¬
het att förete bevis eller hvarjehanda annan försummelse föranleda det
ena uppskofvet efter det andra utan någon ansvarspåföljd. Man in¬
vände härvid måhända, att sådant lätt- kan hjelpas derigenom att
Rätten med tillämpning af 16 kap. 6 § och 24 kap. 1 § Rättegångs¬
balken medelst vite tillhåller käranden att fullgöra sin skyldighet.
Men samma makt har ju Rätten äfven i fråga om svaranden. Om
hans inställelse finnes nödig, kan ju Rätten förelägga honom antingen
vite eller äfventyr att målet utan hinder af hans uteblifvande afgöres.
Jag kan derföre icke finna någon giltig anledning, hvarför svaranden
skall sättas i sämre ställning än käranden. Man må nemligen icke
obetingadt antaga, att svaranden alltid har orätt och att det alltid är
hans fel, om rättegången drager ut på tiden. Att få slut på saken är
mången gång af lika, om ej större vigt för svaranden än för käranden,
och under min just icke så korta domareverksamhet har jag ofta funnit,
att anledningen till rättegångens långsamhet varit att söka i käran¬
dens försumlighet att fullgöra sina förpligtelser. Jag skulle till och
med kunna omförmäla fall, då personer, som lidit af en verklig pro¬
cessmani, tidt och ofta hemsökt oskyldiga personer med oheinula rätte¬
gångar. Under det svaranden då gjort allt sitt till för att blifva käran¬
den qvitt, har deremot käranden, för hvilken processandet varit huf¬
vudsak, icke medel, användt allt sitt bemödande att draga ut på tiden
och derigenom ytterligare trakassera svaranden, och jag befarar att ett
förslag i det syfte som det nu ifrågavarande skulle gifva sådana per¬
soner ytterligare medel till dylika trakasserier. För min del tror jag
derföre att hela andra punkten i förslaget skulle kunna saklöst ute¬
slutas och sålunda åt domaren öfverlemna att såväl för den ena som
för den andra parten, då hans inställelse ansåges nödig, föreskrifva
den påföljd, som i hvarje särskildt fäll kunde finnas af omständighe¬
terna påkalladt. Parterna blefvo härigenom likstälde och den ena be-
höfde ej, såsom enligt förslaget, äfventyra att blifva dömd till ett högt
latitudinärt straff för en försummelse, hvilken för den andre ej föran¬
ledde annan påföljd än möjligen tillämpningen af ett mindre af do¬
maren stadgadt vite.
Detta med afseende å första stycket i förslaget. I andra stycket
möter oss en nyhet i vår gällande lag. Der heter nemligen: »Har
någon blifvit fäld till böter enligt denna förordning, skola böterna ge¬
nast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit
ådömda, ej vunnit laga kraft.» Såvida den nu ifrågasatta bötespåfölj-
den icke betraktas såsom ett straff för ett egentligt brott, utan till-
N:o 16.
16
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående erkännes, såsom den i sjelfva verket är, karakteren af vite, kan jag
^böer^för *** ne^a’ att det vore Sau«ka lämpligt, om den äfven genast kunde
"randeparte0' tiHämPas> men jag beklaga!’, att föreskriften afser endast de nu ifråga-
uteblifvande sätta böterna, men icke vitena, då likväl precis samma grund talar för
Jrrni underrätt, nödvändigheten att genast kunna verkställa båda. Men tillika tror
(Forts.) jag, att, om man vill låta bötesbestämmelserna genast gå i verkstäl¬
lighet, billigheten fordrar, att den bötfälde äfven må få frågan genast
slutligen afgjord och således utan afvaktan af sjelfva målets afgörande
kunna klaga öfver bötesbeslutet. Framför allt borde så vara förhål¬
landet, om man vill tillämpa latitudsystemet. Det är visserligen sant
att i förslaget vidare heter: »Visar svaranden, innan sakens slut, att
han haft laga förfall och ej kunnat Rätten det kungöra, gånge böterna
åter,» men detta är icke nog. Om nemligen svaranden finner det
ådömda bötesbeloppet för högt, t. ex. 200 kronor i stället för 5 kronor,
eller anser sig böra blifva befriad från böterna, på grund af något
annat förhållande än laga förfall, t. ex. derföre att han icke varit be¬
hörigen stämd eller dylikt, kan han ej få frågan härom afgjord annor¬
ledes än efter klagan i högre rätt, och det kan då ej nekas vara sär¬
deles hårdt, att han i allt fall skall betala böterna eller kanske låta
sin egendom för dem utmätas, utan att få söka rättelse i beslutet, förr
än målet kanske först efter flere års förlopp blifvit afgjordt. Det före¬
slagna stadgandet att böterna skola gå åter, der svaranden innan sa¬
kens slut visar, att han käft förfall, synes dessutom en ledamot i högsta
domstolen ansett innebära att bötesbeslutet endast under det angifna
vilkoret, att förfall styrk.es, kunde andragas. Bemälde ledamot yttrade
nemligen: »Rätt till klagan i högre instans öfver olagligen ådömda böter
är afskuren eller bör åtminstone anses vara det i de flesta fäll, då
man stadgar såsom vilkor för böternas återfående, att den bötfälde
visar laga förfall hos underrätten, innan saken der afgöres.» Visser¬
ligen vill jag för min del hoppas att, om förslaget blir lag, icke deråt
skall gifvas en sådan tydning, men nekas kan icke att ordalagen kunna
dertill gifva anledning.
Äfven i ett par andra fall synes mig redaktionen föranleda tvekan
om förslagets mening. Jag nämnde, att i 12 kap. 3 § Rättegångs¬
balken talas om påföljd för svaranden, som uteblir vid första tinget
å landet eller i staden å föresatt dag. I förslaget heter det deremot:
»Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag» etc. Hvad menas nu
med den först utsatta dagen? Vi veta, att på landet utfärdas stäm¬
ning till första rättegångsdagen af ett ting eller tingssammanträde,
men att domhafvanden sedan bestämmer en annan dag under tinget,
då målet skall förekomma till handläggning. Då det nu i detta för¬
slag talas om den till sakens företagande först utsatta dagen, skulle
man kunna föreställa sig, att dermed afses den i stämningen utsatta
första rättegångsdagen. Dertill gifva ordalagen åtminstone otvifvel¬
aktigt anledning, ty man kan väl icke säga att den först utsatta da¬
gen är den, som bestämmes, sedan eu annan dag förut vant utsatt,
Herr Justitieministern lär emellertid, efter hvad mig blifvit sagdt,
hafva vid ärendets behandling i Första Kammaren förklarat, att det
skall vara den senare och icke den. i stämningen utsatta dagen, som
Onsdagen den 1 Mars, e. m. 17 N:o JO.
menas. Men da vill det synas mig, som om ordet »först» saklöst Angående
•kunde utgå, och att det kunde heta: »den till sakens handläggning förordning om
utsatta dag.» Härigenom blefve allt tvifvel å detta hänseende upp- bster f6r sm'
häfd t 1 L ranaeparts
V c • j • i „ uteblifvande
Äfven i en annan ngtmng har, efter hvad jag af denna Kam- från underrätt.
mares protokoll inhemtat vid ärendets handläggning förra gången, (Forts.)
tvifvel inom Kammaren uttalats, nemligen huruvida i afseende å bötes-
fördelningen och förvandlingen skulle iakttagas hvad allmänna straff¬
lagen föreskrifver eller om rättegångsbalken dervid skulle tillämpas.
Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet yttrade då, att
det var rättegångsbalken, som borde tillämpas. Jag är tacksam för
de upplysningar han meddelat och önskar att, om förslaget blifver lag,
de af honom, uttalade åsigter måtte komma att vid lagskipningen följas.
Men beklagligtvis komma icke Kamrarnes protokoll alla domare till¬
handa; och jag befarar,, att en eller annan domare kan komma att
råka ut för sådant missförstånd som jag nu antydt och att det så¬
lunda kan blifva dömdti strid mot Herr Statsrådets uppfattning. Det skulle
derför vara önskligt, att ordalagen så förtydligades, att de uppkastade
tvifvelsmålen icke kunde göra sig gällande.
På de. skäl, jag sålunda tagit mig friheten anföra, anser jag, att
•en granskning och delvis omarbetning af ifrågavarande förslag, såsom
med den af denna Kammare beslutade återremiss åsyftats, skulle hafva
varit synnerligen önskvärda. Frågan derom har dock nu förfallit, sedan
Första Kammaren antagit Lag-Utskottets förslag. Hvad är då att
gorå? Bör i följd deraf äfven denna Kammare antaga förslaget i oför-
ändradt skick eller bör man afslå detsamma? Jag har varit tveksam
om svaret. Med hänsyn, å ena sidan, till den af Riksdagen uttalade
önskan att, såsorn med förslaget hufvudsakligen åsyftas, genom för¬
höjd^ böter, tillhålla svarandeparten att inställa sig vid domstolen,
men å andra sidan till de anmärkningar jag haft mot förslaget i dess'
nuvarande form fann jag i början ingendera af dessa begge utvägar
lämplig. Min första tanke var derför att söka framlägga ett motför-
slag, som möjligen skulle kunna hafva antagits af denna Kammare,
da Lag-Utskottet sedermera kommit i tillfälle att genom sammanjemk-
ning. åstadkomma ett beslut, hvarigenom åtminstone de väsentligaste
•anmärkningarne mot förslaget kunde undanrödjas. Jag uppsatte också
i gar hemma ett förslag i sadant syfte, hvaraf jag tillåter mig gifva
Kammaren del. Jag ämnade deri föreslå, att det i stället skulle heta:
med upphäfvande åt hvad allmän lag innehaller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer: ö
»Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden
tillstädes å. den till sakens handläggning utsatta dag och visar att
svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att
framte ^laga förfall, och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 §
Rättegångsbalken sägs, böte svaranden tjugufem kronor.
Mot underrätts beslut, hvarigenom någon blifvit fäld till böter,
enligt denna författning, må, utan afvaktan af sakens slut, särskilda
besvär anföras inom tid och i den ordning om brottmål stadgas; dock
ma det ådömda bötesbeloppet, utan hinder af besvären, genast uttagas,
•der ej den högre Rätten annorlunda förordnar.
Andra Kammarens Prat. 1882. N:o 16. o
N:o 16.
18
Onsdagen den 1 Mars, e, m.
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
Angående fördelning och förvandling af böter, som enligt denna förord¬
ning ådömas, galle hvad om böter enligt Rättegångsbalken föreskrifvet är.»
Men då icke heller detta förslag, sedan jag närmare granskat det¬
samma, tillfredsstälde min uppfattning i frågan, synnerligast derför
att endast böterna, men ej viten skulle kunna uttagas innan det beslut,
hvarigenom de blifvit ådömda, vunnit laga kraft. Och då jag saknade
befogenhet att föreslå stadgandets utsträckning äfven till viten och
dessutom till fullo inser vanskligheten af att så godt som på rak arm
framställa ett redaktionsförslag, vågar jag för min del åtminstone icke
begära proposition på detta förslag, utan nödgas yrka rent afslag på
det föreliggande förslaget. Det är väl sant, att ett sådant afslag skulle
föranleda frågans fall för denna riksdag, men då vi nu i 150 år kunnat
nöja oss med den lag vi hafva, så synes det mig icke vara något
»periculum in moras, om vi dröja ännu ett år. Yi kunde då hafva för¬
hoppning att från regeringen få ett nytt förslag, deri regeringen vore i
tillfälle att fästa afseende vid de anmärkningar, hvilka så väl inom denna
Kammare som inom Medkammaren blifvit framstälda, ett förslag således,
som från alla sidor kunde anses vara tillfredsställande. Att det nu
föreliggande förslaget icke är det, kan icke vara underligt, då man be¬
sinnar svårigheten deraf att i ett öfvergångsförslag, utan rubbning af
de grunder den bestående lagen innehåller, kunna genom nya, dermed ej,
fullt harmonierande föreskrifter förmedla olägenheter, som dessa grun¬
ders tillämpning i ett särskildt fall ansetts föranleda.
Häruti förenade sig Herrar Aug. Peterson, C. Carlson, Lasse Jöns¬
son, A. Nilsson, J. Jonasson i Gullaboås, J. E. Ericsson i Afberga,
Eliasson och Johan Jönsson.
Herr Thomasson: Jag skall deremot vördsamt hemställa, att
det beslut, Kammaren går att fatta, måtte blifva ett bifall till Kongl.
Maj:ts af Första Kammaren redan godkända proposition i ämnet. Gång
på gång har inom Riksdagen förnummits klagomål öfver den långsam¬
het i rättsskipningen, som härrör deraf att svarandepart till följd af
det ringa ansvar,, som drabbar honom för uteblifvandet, så ofta finner
sin uträkning i att icke hörsamma rättens kallelse. År 1879 aflät
Riksdagen också en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med an¬
hållan att regeringen måtte framlägga ett förslag, egnadt att råda bot
för det öfverklagade onda. Det föreliggande förslaget är framkalladt
af denna underdåniga skrifvelse. Det är ganska naturligt, att många
och vigtiga anmärkningar kunna göras mot hvilket förslag som helst,
som framlägges rörande stiftande af en ny lag, och sådana hafva också
i rikt mått haglat öfver det nu föreliggande. Mig synes emellertid
dessa anmärkningar icke hafva varit af den beskaffenhet, att man på
grund af dem bör uppskjuta antagandet af en så nödvändig och länge
begärd reform.
Den förste talarens i frågan anförande har naturligtvis varit af
beskaffenhet att hos mången göra förslaget misstänkt. Jag tror
dock att, äfven om i rent teoretiskt afseende många af hans anmärk¬
ningar äro fullt rigtiga, förslaget likväl i praktiken icke skall visa sig
medföra synnerliga olägenheter. Den ärade talaren utgick tydligen
derifrån, att man borde bibehålla hvad lagen för närvarande innehåller
Onsdagen den 1 Mars, e. m. 19
om tredskoförfarandet, såsom det på juridiskt språk kallas; detta vore
enligt hans förmenande fullt tillräckligt. Han kunde icke förstå, huru
den praxis inrotat sig, att man vid vite ålade svarandepart att komma
tillstädes och sålunda gjorde till hans pligt hvad som i sjelfve verket
endast var hans rättighet. Men denna praxis, som icke heller jag kan
gilla, såsom tydligen stridande mot gällande lag, har naturligtvis upp¬
kommit deraf, att lagens stadgande om tredskodom är med våra nu¬
varande rättegångsformer högst otillfredsställande. Det tvingar domaren
att afgöra en sak utan att utreda den, hvilket ständigt föranleder till
att saken återförvisas från högre rätt till underrätten och ökar sålunda
den långsamhet i rättsskipningen, hvaröfver man klagar. Det är således
lätt förklarligt, huru man kommit derhän att vid vite tillhålla svaran¬
den att komma tillstädes.
Den ärade talaren ansåg vidare, att om man hyllade denna praxis
och ville bestämma bötesansvar för svarandens uteblifvande, så borde
bötesbeloppet vara fixt. Jag kan icke dela denna hans mening. Det
är nemligen uppenbart, att, om ett sådant straff skall drabba rättvist och
afvägas efter verklighetens mångfaldiga, olika förhållanden, måste det
finnas en latitud. Den ena saken kan gälla endast några få kronor,
den andra deremot tusen-, för att icke säga hundratusen-tals kronor.
Det kan således vara en så stor vinst för svarandeparten att hålla
sig borta, att han icke med ett fixt bötesbelopp af t. ex. femtio eller
tjugufem kronor kan förmås att komma tillstädes. Jag vet väl, att
man kan invända, såsom ock skett, att äfven om man sätter maximum
af böterna till 200 kronor kan intresset för svarandepart vara så stort,
att han ändock finner med sin fördel öfverensstämmande att uteblifva;
men detta kan ju icke verka till att sätta maximum lägre, utan vore
väl snarare en anledning att sätta det ännu högre.
Den ärade talaren kunde icke förstå, huru domstolen skulle kunna
utfinna försvårande eller förmildrande omständigheter för uteblifvandet,
då svaranden ännu icke varit hörd. Men jag ber att få erinra, att
det är hufvudsakligen sakens beskaffenhet — hvilken domaren utan
afseende på svarandepartens när- eller frånvaro kan pröfva — som
skall ligga till grund för afgörandet, äfvensom svarandepartens förmö-
genhetsvilkor. Då det gäller ett senare rättegångstillfälle, kommer härtill
ännu en omständighet, nemligen det trots svarande genom sitt uteblif¬
vande ådagalagt. Stratfmätningsgrunder synas mig således icke fattas.
Den ärade talaren invände vidare, att vid de olika domstolarne en
mycket olika tillämpning af det nu ifrågavarande latitudinära straffet
skulle komma att göra sig gällande. Ja, det är sant; men den invänd¬
ningen gäller ju lika mycket straiflagen och andra lagar med latitudi¬
nära straffbestämmelser. För första resan stöld t. ex., begången under
alldeles enahanda omständigheter, ådömas vid olika domstolar mycket
olika straff.
Då saken sist förevar här i Kammaren, erinrades att bötesansvaret,
derför att böterna strax skulle uttagas, kunde blifva hårdt och obilligt;
det uppdrogs en ganska upprörande skildring för att ådagalägga detta.
En person hade blifvit dömd, hette det, till böter för uteblifvande utan
anmäldt förfall. Hans lösören — han hade nemligen inga kontanta
tillgångar — hade blifvit utmätta och försålda för en spottstyfver.
N:o IG.
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
JN:o IG.
20
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.) .
Sedan visar han att han haft laga förfall. Han återfår då visserligen
det ådömda bötesbeloppet i penningar, men lösöreboet, som kanske är
försåldt till eller V4 af verkliga värdet, det får han icke åter. Ett
sådant fall kan nog tänkas och framkonstrueras, men jag vågar påstå,
att i verkligheten skall det mycket sällan, om ens någonsin förekomma.
Om den dömde, då utmätningsmannen infinner sig hos honom, gör san¬
nolikt och ännu mera om han visar, att han haft laga förfall, så skall
försäljning af hans lösörebo icke komma att ega rum, förr än han
kommit i tillfälle att inför domstolen styrka, att han verkligen haft
laga hinder; och då befrias han ju från böternas erläggande.
Det anmärktes af den förste ärade talaren, att lagtexten vore
oklar derutinnan att det heter: »kommer i tvistemål, som är instämdt
till underrätt, käranden tillstädes å den till sakens företagande först
utsatta dag och visar» etc. Nu menar den ärade talaren att, då det
är föreskrifvet att alla mål vid häradsrätterna skola utsättas till första
rättegångsdagen, kan det synas tvetydigt, huruvida icke med »först ut¬
satta dag» menas den första rättegångsdagen, oaktadt behandlingen af
målet icke förekommer förr än en senare dag. Men uttrycket »sakens
företagande» innebär, efter mitt förmenande, oförtydbart att här är
fråga om den första dag, då målet verkligen behandlas och icke den
då det till behandling utsåttes. Någon misstydning- kan således i detta
hänseende icke ifrågakomma ens vid häradsrätterna och ännu mindre
vid domstolarne i städerna, ty, såsom bekant, företagas der alla mål
på den dag hvartill de i stämningen utsättas.
Den ärade talaren klandrade också att förslaget icke blifvit ut¬
sträckt till bestämmande af ansvar äfven för vittnens uteblifvande.
Men i alla händelser, menade den ärade talaren, borde för käranden
hafva bestämts ansvar i dylikt fall. Jag medgifver visserligen att Riks¬
dagen i sin skrifvelse 1879 äfven begärde ansvar för kärandeparts och
vittnens uteblifvande, men jag åtminstone finner det mycket välbetänkt af
regeringen att hon icke gaf åt lagen, som ju endast är afsedd att gälla
ad interim, en större utsträckning än behofvet gjorde nödvändig. Yi
hafva nemligen att vänta ett nytt förslag till rättegångsordning, utar-
betadt af Nya Lagberedningen, och derför torde det vara klokt att nu
icke gå längre än som skett. Och oaktadt allt hvad den ärade talaren
i motsatt rigtning yttrat, vågar jag dock påstå, att det egentligen är
genom svarandeparten, som den långsamhet i rättegångsväsendet föror¬
sakats, hvaröfver så många klagomål höjts. Utan tvifvel hafva många
flere anmärkningar nu af samme ärade talare mot förslaget framstälts,
äfvensom af andra talare, då frågan senast utgjorde föremål för Kam¬
marens pröfning, hvilka borde i någon mån bemötas; men jag bör för
närvarande kanske icke längre upptaga Kammarens tid. Jag vill dock
fästa Kammarens uppmärksamhet på att det skäl, som vid förra till¬
fället i synnerhet framhölls, nemligen att det skulle medföra betydliga
kostnader för svaranden att återfå bötesbeloppet, icke förtjena!- synner¬
ligt afseende. Jag sade då, och jag upprepar det, att denna kostnad
blir ganska ringa, ty det kan näppeligen antagas att någon domhafvande
tager lösen för det protokoll, som dervid behöfves. Kostnaden blir
således inskränkt till utgifterna för resa till det ställe, der böterna
skola återfås eller möjligen endast postporto för en skrifvelse härom;
Onsdagen den 1 Mars, e. m. ' 21 N:o 16.
och denna lilla kostnad har svaranden sjelf förvållat, då han, oaktadt Angående
vederbörligen stämd, icke iakttagit inställelse. Jag kan således icke förordning om
synnerligen beklaga honom för denna utgift. I hvarje fall som helst böter f/r sva'
kan den omständigheten icke vara af så stor betydelse att den bör uZmZde
föranleda uppskjutandet af en reform, som vi alla länge önskat och från underrå
som hvarje domare anser vara af behofvet högeligen påkallad. (Forts.)
Den ärade talaren på stockholmsbänken sade slutligen att vi borde
förkasta ett förslag, som vore så otillfredsställande, och vänta ännu ett
år; men dervid tror jag icke det stannar. Om förslaget nu faller,
tviflar jag på att regeringen framkommer med ett annat, utan då låter
hon nog . saken anstå till dess Nya Lagberedningen kommer med sitt
förslag till ny rättegångsordning, och huru sangviniska förhoppningar
man i detta hänseende än må hysa, vågar jag dock tro att man icke
får vänta denna nya lag på ännu ett tio- eller tjugutal af år.
Jag anser således att anmärkningarne mot förslaget, rätt upp¬
fattade, icke äro af den vigt att vi nu böra förkasta det; och jag skall
derför be att få yrka bifall till hvad Lag-Utskottet i sitt utlåtande
N:o 7 hemstält.
Herr Berglöf: Jag skall inskränka mitt yttrande till att instämma
i hvad Herr Presidenten Berg i saken anfört.
Herr Abergsson: Lag-Utskottets ärade vice ordförande har med
den reda och klarhet, hvarmed man är van att höra honom utveckla
Lag-Utskottets motiv för dess beslut, redan så vidlyftigt tagit Ut¬
skottets åsigter i försvar, att det kanske vore onödigt att söka än
vidare utveckla dem; och. jag borde derför kanske inskränka mig
till att yrka bifall till Utskottets förslag. Då emellertid många an¬
märkningar mot förslaget framstälts af en ärad kollega på stockholms¬
bänken, hvilken besitter så rik erfarenhet och så djupa insigter i hit¬
hörande ämnen, att man med all uppmärksamhet lyssnar till hvad han
har att anföra, anser jag mig äfven böra något ingå i bemötande af
dessa anmärkningar.
För min del är jag alldeles bestämd för att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition. Det ligger i sakens natur att hvarje
lagförslag, som framlägges, är af sådan beskaffenhet, att anmärkningar
kunna deremot framställas. Hvar och en ser ett sådant förslag från
sin individuella synpunkt och kan således alltid hafva något att mot
det anmärka. Fackmännen ga naturligtvis i detta afseende strängast
till väga. Vi hafva ännu aldrig sett något lagförslag af större vigt
framkomma, utan att deremot gjorts det mest bestämda motstånd från
fackmännens sida. Jag vill t. ex. erinra om den tidpunkt, då det var
fråga om att afskaffa lagarne om bördsrätt. Jag hade då tillfälle att
höra såväl praktiska som teoretiska jurister ifrigt uttala sig om omöj¬
ligheten af att genomföra en lag, som så helt och hållet saknade all
rot i rättsmedvetandet. På samma sätt var förhållandet, när vår nu
gällande konkurslag kom till stånd. Alla hade fullt klart för sig, att
en ny konkurslag oundgängligen behöfdes, men när den nu gällande
konkurslagen framlades såsom förslag, yttrade många: »detta förslag
duger icke, så kan icke saken ordnas.» Liknande var äfven förhållan-
O N:o 16. 22 Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående det, när förslag förelåg till lag om inteckning i jernväg. De fleste voro
förordning om ense derom, att en sådan lag behöfdes, men fackmännen och andre,
l0tZmdc«rts' som satt in * frågan, ansågo lagförslaget, sådant det förelåg till an-
uteblifvande tagande, vara alldeles odugligt. Emellertid hafva vi nu dessa lagar.
från underrätt. Val har det visat sig, att många lagar, som sålunda oaktadt allt mot-
(Forts.) stånd, antagits, varit i vissa afseenden bristfälliga, men talet om att
de icke skulle duga alls, har kommit till korta i praktiken. Här före¬
ligger nu en fråga af jemförelsevis ganska liten betydelse. Riksdagen
har upprepade gånger hos Kongl. Maj:t begärt förslag om förhöjdt
ansvar för parts uteblifvande vid underrätt och särskildt för svarande-
parts utevaro, för att såmedelst möjliggöra rättskipningens jemnare
gång. Hufvudfrågan är nu: vill man denna sak? Vill man den
verkligen, då skola utan tvifvel de detaljanmärkningar, som här fram-
stälts, befinnas icke vara af den vigt att de böra föranleda förslagets
förkastande. Jag har dermed icke velat såga, att icke dessa anmärk¬
ningar kunna hafva något skäl för sig; men jag anser dem sakna be-
■ tydelse för dem, som verkligen önska sjelfva saken. Jag ber dess¬
utom att få fästa uppmärksamhet derpå, att då vi nu laborera med
åstadkommande af ett fullständigt förslag till ny rättegångsbalk, kan
den nu föreslagna bestämmelsen icke betraktas såsom annat än en in-
terimsförordning. Detta förhållande bör också utgöra anledning^ att
icke på densamma ställa allt för stora anspråk. Den vigtigaste frågan
för mig är, om denna interimsförordning kommer att slå sig väl ut i
praktiken. Och den frågan besvarar jag för min del obetingadt med
ja. När frågan förra gången förevar, beslöt denna Kammare med en¬
dast fem rösters pluralitet att återremittera den till Lag-Utskottet.
Jag tror mig icke vara för djerf, om jag hoppas, att dessa fem röster,
som då voro mot förslaget och önskade återremiss, nu hellre skola
bifalla Kongl. Maj:ts proposition än afslå densamma blott på grund af
formella invändningar och betänkligheter.
Hvad derefter beträffar de detaljanmärkningar, som blifvit fram¬
ställda emot förslaget, så har den ärade vice ordföranden i Lag¬
utskottet bemött dem punktvis, och jag tror att icke mycket återstår
att tillägga till hvad han anfört. Något torde det dock vara, och jag
ber att för uttalande deraf få upptaga Kammarens tid en liten stund.
Hvad först vidkommer yrkandet, att böterna skulle bestämmas till fixt
belopp af 25 kronor, i stället för såsom här är föreslaget inom en la¬
titud från 5 till 200 kronor, så får jag anmärka, att detta fixa belopp
skulle vara både för lågt och för högt. För högt i dessa, småsaker,
som t. ex. ofta instämmas till häradsrätterna på landet; mången gång
föranledda af en obetydlig träta två grannar emellan om saker af
mycket ringa värde. Deremot i de fall, der ett större bolag eller rik
egendomsegare stämmes angående sak af större vigt, är 25 kronors
böter för litet. Hvarför skulle det dessutom vara farligare att i detta
fall lemna domaren bestämmande rätt inom en viss latitud än i fråga
om tillämpning af strafflagen? Redan då frågan förra gången förevar,
fäste jag uppmärksamhet på, att en lång erfarenhet tydligen visat, att
domaren i allmänhet icke tillämpar maximum, utan tvärtom oftast
håller sig närmare minimum, och min öfvertygelse är den, att i stället
för att de stora bötesstraffen skulle i praktiken blifva de vanliga, skall
Onsdagen den 1 Mars. e. m. 23 N;0 16.
i allmänhet dömas till endast 10 eller 15 kronors böter, såvida icke om
saken är af dess större värde. Samme talare anmärkte vidare, att det
vore farligt att i domarens händer lemna en latitud, som skulle vid randeparts
bedömande af den uteblifne svarandens brottslighet tillämpas, innan utebttfvmde
domaren ännu kan känna alla de försvårande eller förmildrande om - från underrätt.
ständigheter, som kunde förefinnas. Härpå svarar jag med Lag-Ut- orts''
skottets ärade vice ordförande: Domaren känner ju sakens beskaffenhet
genom stämningen och kan således bedöma, om sakens föremål är af större
eller mindre vigt och deraf sluta sig till, huruvida den.omstämda rätts-
kränkningen synes vara af svår beskaffenhet eller icke. Deremot kan
han visserligen icke, såsom den förste talaren anmärkte, vid första ute-
blifvandet afgöra, huruvida svaranden visat större eller mindre tredska,
mer eller mindre uppsåt att uteblifva. Skulle ett omdöme härom er¬
fordras för svarandens fällande till ansvar för uteblifvande, skulle do¬
maren icke kunna döma svaranden för uteblifvandet, förrän denne vid
ett senare rättegångstillfälle verkligen kommit tillstädes, ty först då
kunde han vinna tillförlitlig upplysning om uteblifvandet skett mera af
uppsåt eller varit beroende på en tillfällig försumlighet. Det kunde
då lätt hända att bötesansvaret icke kunde tillämpas, förrän käranden
redan måst inställa sig tre eller fyra gånger, och då vore ju all verkan
af denna straffbestämmelse upphäfd; ty, såsom Herr Chefen för Justi¬
tiedepartementet anmärkte förra gången denna fråga förevar till be¬
handling i Kammaren, det är icke meningen med denna lagbestämmelse
allenast att straffa en försumlig svarande, utan lagen har till hufvud-
uppgift att åstadkomma svarandens inställelse vid rätten. Detta ända¬
mål vore alldeles förfeladt, om domaren icke finge ådöma böter, förrän
alla omständigheter vore till fullo utredda.
Hvad beträffar den andra delen af första stycket i förslaget, som
den förste ärade talaren helst skulle velat se utesluten, så vill jag
icke förneka, att skäl nog kunnat förefinnas att i detta afseende nöja
sig med det förutvarande förhållandet och stadga bötesansvar endast
för uteblifvande första gången. Men å andra sidan tror jag, då för¬
slaget nu är framlagdt sådant det är, att det icke skulle vara sam-
liällsvådligt att tillåta domaren att äfven vid andra, tredje eller fjerde
rättegångstillfället ådöma böter, då vite ej förelagts. Tvärtom synes
mig förslaget härom vara synnerligen påkalladt med hänsyn till den
praxis att icke förelägga något vite eller äfventyr, hvarå Lag-Utskot¬
tets vice ordförande fäste uppmärksamheten, en praxis som är så fast
rotad att den enligt min åsigt knappast kan ändras annat än genom
ett bestämdt lagbud. I många domsagor har dessutom den. origtiga
praxis insmugit sig, att domaren föreskrifver käranden skyldighet att
delgifva svaranden det rättens beslut, hvarigenom honom blifvit vid
vite förelagdt att iakttaga inställelse. Detta sätt att gå till väga har
visserligen icke något stöd af lag, men är i många domsagor brukligt.
Blefve nu böter i lag stadgade för uteblifvande jemväl ^ andra, tredje
gången, vore det förhoppning att man kunde komma ifrån dessa orig¬
tiga förfaringssätt.
Den förste talaren anförde vidare, att det kan hända att svaran¬
den redan vid första rättegångstillfället inställer sig och afgifver full¬
ständigt svaromål samt att det i sådant fall är onödigt att tvinga
l?;o 16. 24 Onsdagen den 1 Mars, e. m.
förordninq6om honom att J‘emväl derefter iakttaga inställelse och för uteblifvande fälla
böter för sva- honom tl]1 böter. Jag erkänner att så kan vara förhållandet. Men*
randeparts domaren har ju fri pröfningsrätt i hvarje fall. Om svaranden instält
uteblifvande sig och hans hörande icke vidare erfordras, så kan ju domaren före-
från underrätt, lägga honom inställelse vid äfventyr att saken ändock afgöres. Och
01 sd om domaren i saken icke sjelfmant förelägger detta äfventyr, så kan
ju svaranden^ hemställa att det måtte blifva honom förelagdt. Har han-
erhållit ett sådant föreläggande, så har frågan om hans fällande till
böter förfallit, såsom synes af sista punkten i första stycket.
Att förslaget icke upptager förhöjdt ansvar för kärandepartens
uteblifvande, härleder sig deraf, att det i de allra flesta fall är svaran¬
den, som vållar tidsutdrägt i rättegången. Många gånger inträffar det
visserligen att käranden genom uteblifvande vållar uppskof, men jag
vågar påstå att detta icke är regeln, utan att det allmänna förhållan¬
det är att felet ligger på svarandens sida. Det är också mycket natur¬
ligt att kärandeparten, som instämt saken, vill hafva slut på densamma.
Det är i hans intresse att, så fort som möjligt, vinna sitt ändamål.
I afseende på sista punkten i Kongl. Maj:ts proposition har den
förste anmärkande talaren framstäf den åsigt, att i stället för en dy¬
lik bestämmelse borde införas ett stadgande om rättighet för den, som
blifvit fäld till böter, att deröfver särskilt fullfölja klagan i hofrät-
ten och hos Kongl. Maj:t. Den tanken finner äfven jag vara bea-k-
tansvärd; men på samma gång anser jag det också vara olämpligt att
nu söka genomdrifva densamma. Det bör vara ett önskningsmål att
vid rättegångsbalkens omarbetande få införd den nya princip att kla¬
gan öfver ^ett. beslut i rättegången, innefattande någons fällande till
kriminel påföljd, må kunna fullföljas såsom ett särskildt brottmål utan
sammanhang med hufvudsaken, men jag anser det alldeles olämpligt
att uppställa ett sådant förslag, som ett amendement till en interims-
förordning om böter för svarandeparts uteblifvande.
Jag bär redan upptagit Kammarens tid kanske alltför länge. Här
gäller frågan, jag upprepar det, hvad man vill vinna. Har man in¬
tresse af att rättegångar fort afslutas och för sådant ändamål önskar
höja ansvaret för uteblifven svarandepart, då synas de anmärkningar,
som blifvit gjorda, icke vara af sådan vigt att man derför bör afslå
frågam Man kan icke veta, om den kommer åter nästa år och om
den då går igenom i Första Kammaren. Det har den nu gjort, och
jag anser att vi böra taga fasta derpå.
Jag hemställer således om bifall till Lag-Utskottes förslag.
Herr F. G. Sandvall: Sedan frågan nu så grundligt och full¬
ständigt blifvit från juridisk sida diskuterad och den dessförinnan ge¬
nomgått så många olika instanser, torde derom icke vara mera att
säga. Men jag anser mig såsom affärsman böra yttra mig om frågans
praktiska sida, då jag många gånger varit utsatt för följderna af den
lagstiftning i ämnet, som nu finnes. Som bekant förekomma ännu i
Sverige domsagor, der ting hållas endast 2 å 3 gånger om året. I
händelse man nu har en fordran hos någon person, hvilken kan vara
välbergad, till och med förmögen, men som ej vill betala, har man den
utvägen att vända sig till domstol. Jag antager att det är fråga om
Onsdagen den 1 Mars, e. m. 25 N?0 16.
en fordran, som ej är grundad på revers eller accept, utan på räkning, Angående
som för öfrigt blifvit erkänd eller åtminstone ej klandrad af gäldenä-
ren. Man lyckas utfå stämning för domstol, men svaranden infinner randeparts
sig icke, och resultatet blir 6 månaders uppskof. Svaranden bötfälles uteblifvande
till 2 kronor och ålägges 5, möjligen 10 kronors vite för fortsatt ute- från underrätta
blifvande; men han infinner sig icke heller andra gången. Saken upp- (Forts.)
skjutes ytterligare 6 månader. Således redan 12 månaders uppskof.
Vid tredje rättegångstillfället infinner han sig och medför bevis att han
instämt några vittnen, hvilka i sjelfva verket ej hafva något att i sak
anföra. Dessa vittnen infinna sig icke eller åtminstone någon af dem
uteblifver kanske på svarandens inrådan och fälles till 1.50 kronors böter,
och saken uppskjut.es ytterligare 6 månader. Så gå 18 månader utan
att saken varit före, och på detta sätt nödgas den fordrande parten
oupphörligt resa långa vägar förgäfves. Det minsta fordringsegaren
kan begära är väl att, om svaranden icke betalar, han åtminstone upp-
gifver hvad anledning han har att ej göra det. Jag medgifver visser¬
ligen att det kan synas hårdt att stipulera ända till 200 kronors bö¬
ter för uteblifvandet, men med den kännedom jag har om vår humana
domarecorps, är jag fullt förvissad, att ingen domare skall missbruka sin
makt och ådöma för höga bötesbelopp. A andra sidan kan det stun¬
dom, i synnerhet i stora skuldfordringsmål, vara särdeles ändamålsen¬
ligt att kunna klämma till med några hundra kronors böter. Det är
således enligt mitt förmenande alldeles icke för tidigt att bötesbestäm-
melserna skärpas. Klagan öfver de nu gällande bestämmelserna har
förts i långa tider, och Riksdagen har sjelf hos Kongl. Maj:t anhållit
om åtgärder, sådana som nu äro föreslagna. Skulle nu, sedan Första
Kammaren godkänt Utskottets förslag, Andra Kammaren afslå det¬
samma, finge saken ett löjligt utseende, ty Riksdagen har ju, som jag
förut sagt, sjelf begärt att regeringen skulle framlägga ett så beskaffadt
förslag som det föreliggande.
Jag skulle visserligen helst sett att sista momentet: »har någon
blifvit fäld till böter» etc. etc. hade utgått, emedan det synes mig väl
strängt att böterna skola genast uttagas; men då Första Kammaren
godkänt äfven denna del af förslaget och, såsom jag nyss sade, man kan
vara fullt förvissad att domaren i detta som andra fall är human, så
har jag icke någon betänklighet vid att bifalla jemväl denna del af
den föreslagna förordningen.
Jag anhåller alltså på det varmaste att få förorda Utskottets för¬
slag till antagande.
Herr Ekenman: Då detta förslag förekom inom Lag-Utskottet,
tillät jag mig uttala den åsigten, att nu gällande stadganden om böter
för svarandeparts uteblifvande från underdomstol syntes mig tillräck¬
liga, om de rätt tillämpades, och att i händelse min uppfattning i detta
afseende icke vore rigtig, saken dock stode att hjelpa på vida enklare
sätt än Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen genom förhöjda bötesbelopp
för första uteblifvandet, sålunda att förhöjningen skedde i ungefärlig
öfverensstämmelse med penningvärdets stigande sedan 1734 års lag
stiftades. Men min åsigt vann icke sympatier inom Lag-Utskottet,
lika litet som den anmärkning jag gjorde mot det föreslagna latitud-
N:o 16.
26
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående systemet, hvars tillämpning jag ansåg skulle komma att medföra gan-
^böter wa s^a s^ora svåi'igheter. Hade emellertid nu den talare, som inledde
°randeparts~ denna debatt i afton och hvars utmärkta anförande jag, likasom jag
uteblifvande tror Kammaren, beundrade, fram stält något bestämdt förslag, gående
från underrätt, i en med min uppfattning öfverensstämmande rigtning, skulle det hafva
(Forts.) varit mig ett nöje att instämma med honom och få medverka till frå¬
gans lösning. Men något sådant förslag har han icke framstält.
Frågan ställer sig nu så: Första Kammaren har antagit förelig¬
gande förslag; och om vi nu afslå detsamma, så stå vi på samma
punkt som förut. Då framställer sig för mig den frågan: skulle man
icke med denna lag dock komma ett stort steg framåt? Vunne man
icke med densamma i väsentligaste mån hvad 1879 års Riksdag i
sin under debatten åberopade skrifvelse begärt? För min del måste
jag besvara denna fråga med ja. Ty ehuruväl man mot detta lik¬
som mot de flesta andra förslag kan hafva åtskilliga detaljanmärk¬
ningar att göra, så bör dock detta icke utgöra något hinder för att
förslaget skall kunna tillämpas på sådant sätt, att det mål, som Riks¬
dagen dermed åsyftar, nemligen snabbare lagskipning, vinnes. Med
denna uppfattning och stäld i valet mellan något eller intet, vågar jag
icke med min röst bidraga till förkastande af här ifrågavarande lag¬
förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Jag skulle icke hafva begärt ordet i
denna fråga, om jag icke till min förvåning hört flere af denna Kam¬
mares ledamöter från landsorten instämma med dem, som yrkat afslag
å Kongl. Maj:ts föreliggande proposition. Detta förvånar mig så myc¬
ket mer, som det är just på landsbygden, som man har största olägen¬
heten af, att alltför låga böter äro stadgade för svarandeparts förfallo-
lösa uteblifvande från häradsrätt, hvaremot olägenheten deraf icke är så
stor i städerna med sina ofta återkommande rättegångssammanträden.
Men på landet, der man mångenstädes icke har tingssammanträden mer
än en ä två gånger om året, är det mycket känbart att för tredskande
parts uteblifvande icke kan ådömas högre böter än hvad nu är fallet.
För min del hyser jag icke de farhågor, som här uttalats mot de af
Kongl. Maj:t föreslagna och af Lag-Utskottet tillstyrkta bötesbeloppen.
Dessa komma ju icke att påläggas andra än dem, som visa uppenbart
tredskande; endast de, som, ehuru lagligen stämda och kallade, likväl
icke infinna sig vid tinget, komme att träffas af dessa böter.
Man har här mycket talat om de svårigheter, hvarmed det ofta
kan vara förenadt att styrka laga förfall och att derföre mången gång
oskäligt höga böter kunde blifva ådömda. Men man får väl förutsätta,
att det finnes förstånd hos vederbörande domare, som skulle komma
att tillämpa detta latitudsystem; de skulle väl icke alltid ådöma det
högsta bötesbeloppet eller 200 kronor. För min del anser jag det för
öfrigt vara högst fördelaktigt, att latitudsystemet tillämpas äfven i
förevarande fall; ty om den nuvarande påföljden för förfallolöst ute¬
blifvande är en parodi på rättvisa, så är det också orimligt, att för
dylikt fall stadga lika ansvarspåföljd för alla; det är, enligt min åsigt,
fullkomligt rigtigt att låta domaren efter sig företeende omständigheter
inom vissa gränser välja bötesbeloppet, och detta så mycket hellre, som
27
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
en utgift af fem kronor kan vara lika känbar för den ene som 200
kronors utgift för den andre. Dessutom ma vi ihågkomma, att
ytterligare garanti för systemets råtta tillämpning ligger i den omstan- ranieparts
di^heten att domstolarne bestå å landet icke endast af domaren, utan uteblifvande
äfven af nämnd, och i städerna ej blott af rättens ordförande, utan från underrätt.
äfven af andra ledamöter. Och då dertill kommer, att latitudsystemet ( orts-)
i öfrigt redan tillämpas af våra domstolar, och detta i så vidsträckt
omfång, att domstolen kan välja mellan böter och fängelse, lärer val
ingen fara ligga i att lemna domstolen fritt att i förevarande fall välja
det lämpliga beloppet mellan 5 och 200 kronor.
Jag kan således icke se någon risk vid att bifalla Lag-Utskottets
i utlåtandet N:o 7 gjorda hemställan. Det skulle se rätt besynnerligt
ut, om Riksdagen, sedan den för tre år sedan hos Kongl. Maj:t begärt
en ny förordning, innefattande högre böter i nu förevarande afseende,
nu åtrat sig så, att den säger rent nej till ett förslag, som Kongl.
Maj:t, med tillmötesgående af Riksdagens önskan, efter förberedande
utredning i saken har framlagt. Sadant skulle säkeiligen icke mana
regeringen att taga hänsyn till Riksdagens framställningar.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets utlåtande N:o 7.
Herrar Carl Johansson och Lars Anderson instämde med Herr
Liss Olof Larsson.
Herr Berg: Det förhåller sig ganska riktigt så som. den siste
talaren sade, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t begärt förhöjning af det
bötesbelopp, som för närvarande kan ådömas en svarandepart för ute¬
blifvande; och det är också på den grund, som jag förut förklarat, att
jag icke så mycket håller på de betänkligheter, jag i principielt afse¬
ende hyser mot ett sådant stadgande. Men jag har motsatt mig att
åt detta högre bötesbelopp gifves en sa vidsträckt latitud, som mellan
5 och 200 kronor. Nu säger man, att latitud är nödvändig, om straff
skola kunna blifva fullt rättvisa. Ja, visserligen; dock endast under
förutsättning att man vid straffens tillämpning kan taga hänsyn till de
förhållanden, hvarunder det brott eller den förseelse, hvartill den sva¬
rande gjort sig skyldig, egt rum. Men i förevarande fall, der domaien
icke känner anledningen till svarandepartens uteblifvande, saknas ju det
väsentligaste vilkoret för att kunna inom latituden rättvist afpassa
straffet efter förseelsens beskaffenhet. Häremot invänder man visser¬
ligen, att domaren ju känner sakens sammanhang af stämningen. Nej,
mine Herrar, det gör han icke. Många gånger har jag läst. och manga
gånger har jag hört stämningar, men ännu har jag aldrig tilltrott mig
att af deras innehåll allena kunna bedöma sakens .sammanhang, och
det skulle verkligen vara vådligt, om man i lagstiftningen såsom piin-
cip antoge, att domaren, blott på grund af stämningen, och. innan be¬
visning och nödig utredning skett, borde pa förhand bilda sig ett om¬
döme huru saken sig förhölle. Redan förra gången, då jag hade oidet,
tog jag mig friheten erinra, hurusom den omständigheten, att man stämt
om ett stort belopp, ingalunda utvisade att man hade att fordra ens
ett enda öre. Och om sedermera kärandens anspråk finnes vara helt
och hållet obefogadt, kan det då vara rätt att, om den oskyldige sva-
N:o 16.
28
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
iorordnino6om T,™, “åg°" gållg uteblifver från rätten, på grund allenast af det for-
böter för sva- ^.!a(^e höga beloppet, utan all hänsyn till anledningen för uteblifvandet,
randeparts . sätta straffet högt upp på straffskalan? Så vill man emellertid nu gå
uteblifvande till våga, och dertill fordrar man, att svaranden genast utan miskund
från underrätt, skall betala det ådömda bötesbeloppet eller derför undergå utmätning.
(Forts.) Detta gör ingenting, säger man, ty om han kan hos utmätningsmannen
visa att han haft förfall, låter nog denne utmätningen anstå. Jag är
tveksam, huruvida en utmätningsman kan inställa en utmätningsförrätt-
ning, som han fått sig ålagdt att verkställa, derför att förfall visas
hos honom, och ändring af utslaget möjligen kan ske. Jag lemnar
detta derhän. Det är ju möjligt att så kan ske. Men om den böt-
fälde icke kan visa att han haft förfall för sitt uteblifvande, men ändå
förmenar, att bötesbeloppet blifvit satt för högt, eller om han invänder
t. ex. att han icke varit behörigen stämd, att stämningsintyget icke är
sant, och vill bevisa detta, kan ju ej, huru giltiga skäl han än derför
ma åberopa, utmätningsmannen derpå fästa afseende. Nej, det kan ej
bjelpas. Svaranden måste ändå betala böterna, och först när målet är
slut, får han klaga i högre rätt.
En talare har anmärkt, att, enligt min åsigt, borde böter för ute¬
blifvande icke ådömas, förr än svaranden kommit vid rätten tillstädes.
Detta bär jag icke sagt. Tvärtom har jag ansett mycket rigtigt, att
böterna ådömas genast, men just derföre har jag funnit det ej vara
rätt att bestämma en böteslatitud, enär domaren, som icke är i stånd
att bedöma de omständigheter, som kunna ega inflytande på straff¬
barheten, ej heller kan derefter rätta bötesbeloppet. Samme talare
syntes väl anse sadant mindre behöfligt, då här icke skulle vara fråga
om straff för något egentligt brott, utan frågan blott gäller att tillhålla
en sval andepart att komma vid rätten tillstädes, och att äfventyret för
hans uteblifvande således blott vore att betrakta såsom ett vite. Här¬
vid ber jag få erinra, att viten i allmänhet icke sättas alternativt, utan
äro till beloppen bestämda. Då så är fallet, är det ingenting som hin¬
drar domaren att, så snart parten icke fullgör den föreskrift, för hvil-
kens iakttagande vitet är förelagdt, genast tillämpa detsamma. Men
då, såsom nu är ifrågasatt, lagen utsätter en latitud af B till 200
kronor, måste domaren stanna i villrådighet, huru lian på rättvist sätt
skall bestämma bötesbeloppet, då han icke egen kännedom om de om¬
ständigheter, som föranledt uteblifvandet.
När jag anmärkte att, då man ville föreskrifva, att bötesbeloppet
skulle genast uttagas, man åtminstone borde lemna den bötfälde rätt
att öfver beslutet föra särskild klagan för att kunna vinna ändring i
beslutet eller hindra dess verkställighet, svarade man: ja, detta är nog
mycket rigtigt; det borde så vara, men det går ej an att medgifva en
sådan besvärstid endast för ett särskilt fall; den borde gälla i all¬
mänhet. Men då man ej tvekar att för ett särskilt undantagsfall in¬
föra den nya principen att beslutet skall genast gå i verkställighet, då
bör man äfven draga konseqvensen deraf och för detta fall stadga, att
beslutet får särskild^ öfverklagas. Då, såsom enligt nu gällande lag,
ett sådant beslut icke får gå i verkställighet, förr än målet är slut¬
ligen afgjordt, kan det låta försvara sig att man äfven bestämmer, att
besvären icke få fullföljas förr än i sammanhang med hufvudsaken.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
29
N:o 16.
Men när man inför den nya princip att beslutet genast skall verk- Angående
ställas, bör parten äfven få rätt att deröfver särskilt klaga, så °m
han icke under den tid af kanhända flera år, som förflyter, innan målet ^^ndeparte'
hinner att slutligen afdömas, behöfver vara i mistning af de penningar, uteblifvande
som hos honom uttagits, och företrädesvis måste detta vara af vigt, då från underrätt.
latitud i bötesstraffet eger ruin, ty så snart bötesbeloppet då icke blif- (Forts.)
vit satt till minimum, är det ju möjligt att den bötfälde, äfven i de
fall, då han ej enligt förslaget skulle vara berättigad att återfå sina
böter, kan hafva giltig anledning, att söka ändring i beslutet. Äfven om
han icke kan visa, att han haft laga förfall för sitt uteblifvande och
varit hindrad att det anmäla, kan han ju i allt fall hos den högre
rätten påkalla rättelse i bötesbeloppet på grund af mildrande omstän¬
digheter, som varit för underrätten okända. Han kan ju, såsom jag
förut antydt, ådagalägga t. ex. att han stält ombud för sig, men detta
försummat att infinna sig vid rätten, eller att han skickat bref med
läkarebetyg, men brefvet förkommit o. s. v. Han blir i dessa fall vis¬
serligen icke fri från bötesansvar, men nyssnämnda, för underdomaren
okända omständigheter kunna dock otvifvelaktigt föranleda den högre
rätten till en nedsättning i bötesbeloppet, i synnerhet om underdoma¬
ren, på grund af stämningens innehåll, utsatt detta nära intill maximi¬
gränsen, och då en nedsättning kan ega ruin, bör väl den bötfälde ej
behöfva vänta derpå under flera år, som nu lätt kan inträffa, om målet
är anhängiggjordt vid domstol i orter, der blott ett ting om året hålles.
Här i Kammaren har man sökt göra gällande en uppfattning, som
jag bestridt och fortfarande måste bestrida, nemligen att det i allmän¬
het ligger i en svarandeparts intresse att söka uppehålla en sak. Möj¬
ligen kan förhållandet stundom så vara, men mången gång måste an¬
ledningen till en rättegångs förhalande sökas hos käranden. Äfven då
svaranden har instält sig i saken, kan det ju inträffa, att målet måste
uppskjutas den ena gången efter den andra, derföre att kärandens vitt¬
nen ej komma tillstädes eller ej blifvit inkallade eller att käranden
begär anstånd för ny bevisnings förebringande. Det är ej sagdt att
detta härleder sig af någon tredska hos käranden, ty det är ej lätt
för den, som icke är lagkunnig, -att kunna på förhand samla och kon¬
centrera all sin bevisning. Emellertid måste svaranden ting efter ting
inställa sig, och om det händer att han en enda gång förfallolöst ute¬
blir, så äfventyrar han att genast få utgifva ett högt bötesbelopp, utan
att kanske förr än efter flera års förlopp få söka ändring i beslutet,
under det käranden för sin försummelse icke utsättes för annan påföljd
än att, om han tappar saken, åläggas att betala rättegångskostnaden
och i värsta fall få vidkännas ett obetydligt bötesansvar för obefogad
rättegång.
I anledning af den utaf mig yttrade farhåga att den föreslagna
böteslatituden skulle kunna gifva anledning till olika domslut, har det
blifvit invända att sådana olika domslut kunna inträffa äfven i andra
fall, der latitud finnes. Detta är nog sant. Det är ju klart, att olika
uppfattning kan göra sig gällande i fråga om straffbarheten af en be¬
gången förseelse, men i fall, sådana som här förutsättas, kunna skilj¬
aktigheter af helt andra grunder uppstå. Här saknar ju domaren den
ledning för straffbarhetens bedömande, som latitudsystemet förutsätter,
N:o 16.
30
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående och då nan det oaktadt måste bestämma sig för ett visst straffmått,
förordning om j-an det jo hända, att den ene domaren anser sig böra sätta straffet
6randepartT" högt, derföre att han tycker att den uteblifne svaranden tål vid ett
uteblifvande sådant stort bötesbelopp, har god råd att betala o. s. v., under det
från underrätt att en annan domare tager sakens förmenta beskaffenhet till utgångs-
. (Forts.) punkt och säger den eller den hafva ett stort intresse af att saken uppe¬
hälles och anses derföre böra betala högre böter. Hvilkendera har
nu rätt? Detta blir, såvidt jag kan förstå, alltid en smaksak och så¬
dana böra icke förekomma uti lagstiftningen.
Slutligen har en talare sagt, att man borde antaga detta lagför¬
slag, derföre att Riksdagen sjelf begärt ett dylikt. Men icke följer väl
deraf ovilkorligen att hvilket förslag som helst bör accepteras, och då
det nu föreliggande kan misstydas och gifva anledning till värre olä¬
genheter, än dem vi nu hafva, har detta för mig ansetts utgöra ett
motiv att yrka afslag derå. För öfrigt får jag finna mig, om nu, så¬
som det händt mig många gånger förut, mina åsigter lemnas utan af¬
seende.
Herr Jöns Persson förenade sig med Herr Berg.
Herr Sjöberg: Då den åsigt, föreställer jag mig, är temligen
allmän i denna Kammare, att man snart måtte komma till ett slut i
förevarande fråga, så vill jag icke försöka att ytterligare framhålla de
skäl som den förste talaren, som äfven nu näst före mig hade ordet,
anfört för hela förslagets ogillande. Mig åtminstone synes det, som
om Utskottets ledamöter kunde medgifva, att saken väl förtjenar att
i en eller annan del komma under Utskottets ytterligare bepröfvande.
I det yttrande till stadsrådsprotokollet, som Chefen för Justitie¬
departementet först i denna sak afgaf, framhölls, hvad Lag-Utskottets
vice ordförande också nu påpekat, att Riksdagens ofta berörda skrif¬
velse i ämnet innefattade ett uttalande om behofvet af åtgärder i
allmänhet till påskyndande af rättegångars afslutande. Riksdagens
mening var sålunda icke, att man uteslutande skulle fästa uppmärk¬
samhet vid svarandeparts möjliga tredskande eller försummelse, utan
att lagen skulle afse båda parterna och äfven vittnena. Nu har rege¬
ringen fattat Riksdagens skrifvelse så, att, på sätt flere föregående
talare här framhållit, orsaken till rättegångarnes försenande och för¬
dröjda afslutande förnämligast skulle ligga deri, att den svarande par¬
ten alltid visar tredska. Men efter mitt förmenande utgår man från
en af erfarenheten alldeles icke bevisad åsigt, då man anser, att det
i allmänhet är käranden, som har rätt och svaranden som har orätt.
Vidare påstår man, att förslaget icke skall medföra några olä¬
genheter i tillämpningen, och man uttalar derjemte den bestämda för¬
hoppningen, att, såsom eu talare yttrade sig, domarne skola hålla sig
till de lägre bötesbeloppen och icke till de högre. Men hvilken säker
grund finnes väl för detta antagande? År man verkligen öfvertygad
om, att i allmänhet. de lägre bötesbeloppen blifva ådömda, hvarföre
då icke begränsa det bär föreslagna maximibeloppet; hvarföre då fast¬
hålla vid en så utsträckt latitud som från 5 till 200 kronor? För
öfrigt må man än hafva anledning förmoda, att maximibeloppet, 200
31
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
kronor, tillkommit för att ådömas i de fall, då någon representant af Ångande
den större förmögenheten är svarandepart, men icke träffasen sådan
på något känbart sätt af sagda belopp. Vill man detta, måste man, randeparts
föreställer jag mig, bestämma sig för ett ännu högre bötesbelopp; ja, uteblifvande
då borde man hafva föreslagit det högsta bötesbelopp, som strafflagen från underrätt.
utsätter, eller 1,000 kronor. Det hade vant konseqvent. _ (Forts.)
Vidare skulle det, säger mau, icke ligga någon fara i det andra
stycket af lagförslaget förekommande stadgandet, att, då någon blitvit
fäld till böter, dessa genast skola uttagas, emedan, när beslutet skall
af utredningsmannen verkställas, det skulle bero på dennes omdöme,
huruvida svarandeparten haft laga förfall eller icke för sitt uteblif¬
vande; och om då utmätningsmannen komme till insigt, att laga för¬
fall varit förhanden, han icke skulle uttaga böterna. Hvar står detta
skrifvet? Förslaget säger ju, att böterna genast skola uttagas, utan
hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit adömda, icke vunnit
laga kraft.
De ärade ledamöterna af Lag-Utskottet, som försvarat det före¬
liggande förslaget, hafva egendomligt nog utgått från en mängd för¬
modanden, att det eller det icke skall inträffa, som förslaget dock be¬
stämdt innehåller. Såsom herrarneo torde minnas, stälde en af Lag-
Utskottets egna ledamöter, Herr Abergsson, förra gången, då denna
fråga förevar bär i Kammaren, en indirekt interpellation till Hem
Chefen för Justitiedepartementet rörande böternas fördelning och för¬
vandling och, i det senare hänseendet, huruvida de skulle, förvandlas
till vatten- och brödstraff eller till fängelse. Chefen för Justitiedeparte¬
mentet förklarade då, att såsom Herr Abergsson antog, det vore up¬
penbart, att den ifrågavarande författningen innehölle en ändring uti
rättegångsbalken och måste räknas till de författningar, som tillhöra
denna balk, i följd hvaraf de föreskrifter rörande böters användande
och förvandling, som finnas uti rättegångsbalken, borde gälla äfven
denna författning. Men icke kan väl hvad chefen för Justitiedeparte¬
mentet i förevarande' hänseende uttalat såsom sin mening, vara af af¬
görande betydenhet, ty hvad här är meningen, det måste väl sta be¬
stämdt uttryckt i lagen, så att icke något tvifvel derom kan uppstå.
Hvad slutligen angår den förste talarens anmärkning mot ordet
»först», som förekommer å andra raden i början af förslaget, der det
heter, att, om »tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden
kommer tillstädes å den till sakens företagande först utsatta dag»;
så har samme talare lemnat en så utförlig utredning i detta fall, att
jag icke vill missbruka Kammarnes tålamod med att^vidlyftigare in¬
låta mig på ämnet. Jag tillåter mig derföre endast påyrka, att ordet
»först» måtte ur den föreslagna lagtexten utgå, emedan det i många
fall skall kunna gifva anledning till en origtig uppfattning.
På grund af hvad jag nu anfört och för att bereda Lag-Utskottet
tillfälle att taga de under öfverläggningen i detta ärende gjorda erin¬
ringar i öfvervägande, tillåter jag mig att framlägga ett förslag, som
skulle kunna föranleda till en sammanjemkning af Kamrarnes möjligen
olika åsigter. Det är helt kort och lyder sålunda: »Kommer i tviste¬
mål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes å den till sa¬
kens företagande utsatta dag och visar, att svaranden i laga tid fatt
N:o 16.
32
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall, och
mZ för Z varder eJ sakeu afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,
randeparts köte svaranden fem kronor eller mera, högst tjugofem kronor.
uteblifvande Angående fördelning och förvandling af böter, hvarom i denna
från underrätt, förordning stadgas, galle hvad beträffande böter, som enligt rättegångs-
(Forts.) balken ådömas, är föreskrifvet.»
Herr Magnus Jonsson: Efter den sakrika utredning, som har
lemnats i afton, särskildt från stockholmsbänken, tror jag icke, att
det erfordras för mig att tillägga många ord. Jag skall likväl bedja
att få nämna, att vid 1879 års riksdag, då skrifvelse afläts till Kong!.
Maj:t, om upprättande af förslag till ifrågavarande lag, och frågan
följaktligen inom Lag-Utskottet ganska allvarsamt diskuterades, kunde
man icke inom Utskottet enas om ett latitudsystem från fem till tjugo
kronor. Den ena ville nemligen, att vi skulle stanna vid 5 kronor,
och den andre ville, att böterna skulle sättas från 5 till 20 kronor,
somliga åter ville, att vi skulle stanna vid 10 kronor. Nu åter har
en del af de ledamöter, som då sutto i Utskottet, ändrat sin åsigt och
gatt med på ett bötesbelopp af ända till 200 kronor! Det förefaller
mig besynnerligt, att man kan så lättvindigt byta om åsigter vid be¬
handlingen af så allvarliga saker.
Det ser ut, som om frågan skulle egentligen blott röra bedragare,
som afsigtligt hålla sig undan, och rikt folk, som kunna betala; att
lagstiftningen vore afsedd allenast för dessa. Jag förundrar mig isyn¬
nerhet öfver att Herr Diss Olof Larsson, som annars tyckes vara något
mera moderat och som tillhör eu trakt, der enligt hans egen uppgift
fattigt^ folk finnes, velat gå så långt som till böter å 200 kronor för
underlåten inställelse vid en häradsrätt. Jag beklagar dock, om man
skulle taga för gifvet, att hvar och en, som uteblir från en häradsrätt,
gjordt det af tredska eller af den anledning, att han skulle vilja un¬
dandraga sig att svara i saken. Jag medger väl, att detta kan oftast
vara händelsen, men det inträffar ock, att uteblifvandet kan hafva
andra orsaker, såsom t. ex. att en person icke kan med bästa vilja
iakttaga inställelse och till följd deraf underlåter att gifva det rätten
tillkänna; och i sådant fall är det orimligt att döma honom att bota
50,100, ja, kanhända ända till 200 kronor. Ty det är, såsom en talare
förut sagt, fallet, att, när stämningen ser litet allvarsam ut, vare sig
den går ut på ansvar för en förseelse eller utbekommande af en större
fordran, en domare, som är något känslig, mycket lätt kan låta vilse¬
leda sig och tro, att den, som är svarande, verkligen är skyldig till
hvad i stämningen yrkas och derföre ålägger höga belopp af böter.
Jag ber att få nämna, att det finnes äfven andra förhållanden,
som man bör iakttaga. Sistlidet år hade jag tillfälle att bevittna ett
sådant förhållande, att nemligen domaren blifvit af stämningen för¬
anledd att tro, det en sak var af graverande beskaffenhet och för den
skull föreläde svarandeparten att inställa sig vid nästa ting vid 50
kronors vite. När svarandeparten nu instälde sig, ville kärandeparten
hafva uppskof, ty han visste med sig sjelf, att hans sak var sjuk;
men svaranden yrkade då, att käranden skulle åläggas att vid nästa
rättegångstillfälle förete all den bevisning, han ville i saken begagna.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
33
TiT:o 10.
Detta Diet äfven rättens beslut, men det oaktadt ville käranden äfven
nästa gång göra åtskilliga försök att få ytterligare uppskof. När sedan
dom föll i saken, befans det, att svaranden icke gjort sig skyldig vare
sig till brott eller skuld, och käranden fick betala ganska dryga rätte¬
gångskostnader. Detta visar emellertid, att nog kan äfven domstolen
låta sig vilseledas om rätta beskaffenheten af en sak och derföre fälla
till höga böter. Jag anser derföre, att man bör vara ganska varsam
och icke sätta böterna alltför högt. Dessutom tillåter jag mig erinra
Herrarne, hurusom böterna för uteblifvande från Hofrätt icke äro satta
högre än, om jag icke minnes orätt, till 3 kronor. Står det väl då i någon
proportion, att en part, som uteblifver från underrätten, skall kunna
ådömas ända till 200 kronors böter. Och icke nog med, att han fälles
till böter; dessa böter kunna genast tagas ut utan hinder af besvär,
och sedan till gäldande af böterna kanske största delen af allt hvad
han eger blifvit utmätt, så befinnes det måhända, att han haft laga
förfall och sålunda i sjelfva verket icke gjort sig skyldig till något
ansvar. För min del skulle jag derföre tro, att Kammaren nu gjorde
klokast uti att bifalla Herr Sjöbergs förslag, ty då skulle det kunna
blifva en möjlighet för Lag-Utskottet att söka sammanjemka båda
Kamrarnes skiljaktiga beslut, så att man finge ett förslag som stan¬
nade vid 5 till 50 kronors böter. På det sättet kan ännu den lag¬
förändring, som från många håll önskas, redan under detta år komma
till stånd. Skulle åter en sammanjemkning befinnas omöjlig och frå¬
gan nu falla, så lär det näppeligen vara att förvänta, att regeringen
så snart lägger fram något nytt förslag i samma syfte, men det kunde
ju blifva möjligt för en enskild motionär att med ledning af de vid
denna riksdag i frågan förda diskussioner framlägga ett förslag, som
hade utsigt att vinna båda Kamrarnes bifall. Jag anhåller om bifall
till det af Herr Sjöberg framstälda förslag.
o
Herr Abergsson: Den siste talaren förmenade, att de, som ut¬
talat sig för latitudens utsträckande till 200 kronor, skulle hafva för¬
farit något lättvindigt. Rigtade han månne denna anmärkning emot
regeringen, som framlagt förslaget, emot de Högsta Domstolens ledamö¬
ter, som tillstyrkt dess framläggande, mot Första Kammaren, som an¬
tagit det, och emot de 88 ledamöter af denna Kammare, som, då för¬
slaget förra gången här behandlades, röstade för detsamma? Icke kunde
han syfta på sina kamrater i Lag-Utskottet, det är jag förvissad om,
ty han vet, med hvilken uppmärksamhet vi inom Utskottet följde hans
föredrag i ämnet, likasom vi nu gjort det här i Kammaren, och att
vi först efter moget bepröfvande fattade vårt beslut. Hvad beträffar
Herr Sjöbergs förslag om nedsättande af maximum, så kan det väl i
viss mån anses vara en smaksak, och jag skulle icke vara envis, om
det gälde ett eller annat tiotal kronor. Emellertid vill jag fästa upp¬
märksamheten på, att det är nödvändigt att stadga en tillräckligt vid¬
sträckt latitud, så att lämpliga bötesbelopp må kunna ådömas svaran¬
departen för hans uteblifvande icke blott vid första rättegångstillfället,
utan vid det andra, tredje, fjerde o. s. v. Om nu maximum icke sät¬
tes högre än till 25 kronor, så skulle en svarandepart för sitt uteblif¬
vande icke kunna dömas till högre böter än t. ex. 5 kronor för första,
Andra Kammarem Prot. 1882. N:o 16. 3
Angående
förordning om
>öter för sva¬
randeparis
uteblifvande
cran underrätt.
(Forts.)
N:o 16.
34
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
15 kronor för andra och 25 kronor för tredje gången, och om han icke
sedermera inställer sig, så skulle man vara nödsakad att tillgripa vite.
Då synes det mig vara lämpligare att hafva den större, af Utskottet
föreslagna latituden, och jag är förvissad, att domaren icke komme att
i allmänhet ådöma högre bötesbelopp än-1, ex. 15 kronor för första,
30 kronor för andra, 50 eller 75 kronor för tredje gången o. s. v. Att
gifva domaren en sådan frihet synes, som jag förut sagt, ej heller vara
mera vådligt här, än det är i fråga om strafflagens tillämpning, der hans
frihet är vida större.
Medan jag nu har ordet, skall jag be att få berigtiga ett yttrande,
som blifvit lagdt mig i munnen. Jag skulle nemligen hafva sagt, att
den talare, som först hade ordet, yttrat, att domaren icke skulle kunna
fälla en svarandepart till böter för uteblifvande, förrän denne instält
sig och blifvit i tillfälle att försvara sig i fråga om yrkandet om an¬
svar å honom derför. Detta är en missuppfattning af hvad jag sade,
förmodligen beroende på det sätt, hvarpå jag lade mina ord. Jag ville
blott säga att, om man skulle vara så sträng i sina fordringar, som den
förste talaren, och anse att latitudstraffs användande icke kunde anför¬
tros åt domaren, då han icke vid straffets bestämmande haft tillfälle
att ransaka om alla möjliga försvårande och förmildrande omständig¬
heter dervid, då måste jag medgifva, att latitudinär straffbestämmelse
här vore olämplig, efter som det vore orimligt att domaren icke skulle
få döma parten , vid samma tillfälle som han uteblifver, utan nödgas
dröja dermed, till dess denne instält sig och utvecklat de närmare om¬
ständigheterna vid uteblifvandet.
Hvad beträffar den brist, som Herr Sjöberg anmärkte skulle finnas
i den föreslagna förordningen, derföre att der icke funnes något stad¬
gadt om förvandling och fördelning af böterna, sä erkänner jag, att,
hvad förvandlingen beträffar, jag obehörigen gifvit anledning till denna
anmärkning, i det att jag först framkastade densamma. Men jag åter¬
tager den nu, då jag vid närmare eftertänkande funnit gällande lag om
böters förvandling vara så klar, att ingen tvekan i detta hänseende
bör kunna uppstå vid tillämpning af det föreslagna lagstadgandet. Der¬
emot medgifver jag, att tvekan kan uppstå med afseende å huru bö¬
terna skola fördelas. Men efter den förklaring i saken, som afgafs af
chefen för Justitiedepartementet förra gången frågan förevar till behand¬
ling här i Kammaren, tror jag, att all tvekan äfven härutinnan bör
anses vara undanröjd. Min uttalade mening, att denna förordning skulle
anses såsom en del af rättegångsbalken och således böterna böra gå
till tveskiftes, delades äfven af chefen för Justitiedepartementet, och
min tro är, att samma åsigt skall göra sig gällande äfven i praxis.
Jag skulle icke så mycket motsätta mig det förslag, som här blif¬
vit framlagdt af Herr Sjöberg, derest olikheten endast galt penninge-
beloppet och dess maximum icke blifvit alltför mycket nedsatt; men jag
måste motsätta mig det af Herr Sjöberg föreslagna uteslutandet af
tvenne vigtiga punkter af Kong!. Maj:ts förslag, nemligen sista delen
af första stycket samt hela andra stycket. Genom detta uteslutande
tror jag nemligen att en sammanjemkning af Kamrarnes beslut blir
omöjlig; och yrkar jag derföre bifall till Utskottets förslag.
35
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Herr Lundberg: I öfverensstämmelse med hvad jag anförde, då
ifrågavarande lagförslag förra gången eller den 15 nästlidne månad fö¬
revar hos Kammaren och på grund af de utaf den förste talaren nu
gjorda anmärkningar, som alldeles icke blifvit vederlagda, anser jag
lagförslaget icke böra af Kammaren godkännas; men är jag för min
del benägen att antaga det af Herr Sjöberg framstälda ändringsförslag,
derur dock hvad det innehåller om böotesförvandling torde, i enlighet
med nyss skedda förklarande af Herr Abergsson, böra uteslutas. Hvad
han deremot yttrat till stöd för bibehållande af högt bötesbelopp har,
vid det förhållande att ansvar för svarandens uteblifvande endast vid
första rättegångstillfället afses genom Herr Sjöbergs förslag, icke någon
tillämplighet i afseende å detsamma, uti hvilket jag, på sätt jag nämnt,
instämmer.
Herr And. Persson: I sjelfva saken har jag icke något nytt
att tillägga till det myckna, som redan blifvit yttradt, och jag kunde
derföre inskränka mig till att endast förklara, det jag till alla delar
instämmer med Herrar Thomasson och Abergsson. Men under diskus¬
sionen hafva dock fälts några yttranden, särskilt af ett par talare på
stockholmsbänken, som jag ber att få i största korthet bemöta.
Herr Berg yttrade, bland annat, att det för en domare vore omöj¬
ligt att vid stämningens blotta uppläsande bedöma, till hvilket belopp
böterna för svarandeparts uteblifvande borde bestämmas. För min del
förmodar jag, att det icke kan falla någon domare in att efter en na¬
ken stämningsansökan bestämma bötesbeloppet, utan blir väl detta be¬
roende af den utredning af saken, som vid första rättegångstillfället
kan vinnas. Kan käranden då icke förebringa någon' som helst bevis¬
ning, förmodar jag, att domaren kan sätta böterna för uteblifvande
ganska låga. Lyckas deremot käranden åstadkomma t. ex. half bevis¬
ning, lära väl böterna sättas jemförelsevis högre. Samme talare frågade
äfven: hvilken säkerhet hafva vi väl, att icke domstolarne i allmänhet
komma att tillgripa det högsta bötesbeloppet? Derpå vill jag svara: det
visar redan erfarenheten. Som vi veta, lemnar nemligen 1864 års
strafflag åt domaren en ganska vidsträckt latitud i fråga om bötesbe¬
loppen, men i de flesta fall hafva domstolarne hållit sig till de lägre
beloppen; och detsamma skulle helt säkert äfven blifva fallet här.
En annan talare, Herr Sjöberg, yttrade, att då denna fråga förra
gången förevar till behandling i Kammaren, så hade Herr Justitiemini¬
stern på fråga, framstäf af, om jag minnes rätt, Herr Abergsson, för¬
klarat, att meningen vore, att ifrågavarande böters förvandling skulle
ske i enlighet med stadgandena i rättegångsbalken. Detta citerande af
Justitieministerns ord ber jag att något få korrigera. För så vidt pro¬
tokollen ega vitsord, yttrade nemligen Justitieministern, att den här
föreslagna författningen uppenbarligen innehåller en ändring uti rätte¬
gångsbalken och måste räknas till de författningar, som tillhöra denna balk.
Deraf skulle tydligen också följa, att böterna enligt denna författ¬
ning skulle förvandlas i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbal¬
ken. För min del skulle jag allvarligt beklaga, om Andra Kammaren,
efter de uttalanden som Kammaren vid särskilda tillfällen haft, nu
skulle fatta ett beslut, som ginge ut på eller kan föranleda ett afslag
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
N:o 16.
36
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
å Kongl. Maj:ts proposition. Jag vet sannerligen icke, huru regerin¬
gen skulle kunna fästa afseende vid de önskningar, som af Riksdagen
uttalas, om Riksdagen, sedan regeringen låtit på grund af Riksdagens
skrifvelse utarbeta och framlägga förslag i det syfte, Riksdagen begärt,
afslår eller så förändrar ett förslag, att detsamma äfventyrar att förfalla.
Herr Magnus Jonsson: Jag ber om öfverseende med att jag
åter begärt ordet, men jag är dertill uppkallad af ett yttrande, som
fäldes af Herr Abergsson. Jag får då i likhet med Ohonom säga, att
man lagt i min mun ord, dem jag aldrig sagt. Herr Abergsson påstod,
att jag skulle mot regeringen och Första Kammaren, hvilken redan
fattat beslut i frågan, hafva rigtat den beskyllningen, att de skulle
lättvindigt behandlat densamma. Nej, jag utlät mig icke så; deremot
sade jag, att de ledamöter i Lag-Utskottet, som sutto i Utskottet den
tid, då frågan först var under behandling derstädes och då icke ville
hafva högre latitud för bötesstraffet i detta fall än högst tjugu kronor,
nu helt lättvindigt hafva öfvergått till att vilja uppflytta denna latitud
till 200 kronor. Jag har dermed icke velat påbörda dem, att sådant
icke skett efter mogen pröfning, men mina ord folio verkligen så, att
det skett helt lättvindigt.
Efter det yttrande, Herr Anders Persson haft, tror jag icke, att
jag misstager mig, om jag påstår, att böterna enligt denna författning
skulle förvandlas enligt strafflagen. Min öfvertygelse är att så skall ske.
Herr Sven Nilsson: Hvad man nu må säga om behandlingen af
denna fråga, icke kan man dock säga, att den blifvit lättvindigt be¬
handlad. Efter att den vid flera riksdagar varit föremål för grundliga
öfverläggningar, kom man slutligen öfverens om att en förändring i
den nu gällande lagstiftningen var nödvändig. Frågan har sedermera
varit understäld Högsta Domstolens, regeringens och Lag-Utskottets,
samt slutligen båda Kamrarnes pröfning; och den har nu blifvit an¬
tagen af Första Kammaren i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
proposition. Jag föreställer mig att efter den pröfning, frågan sålunda
erhållit, det icke kan sägas att den ej genomgått en grundlig behand¬
ling, och det torde derföre ej vara skäl för denna Kammare att, genom
att fatta olika beslut med Första Kammaren, ställa så till, att en ny
pröfning deraf uppstår, som kan vålla att vi till slut icke få behålla
någonting alls qvar af hela förslaget.
Det förslag, Herr Sjöberg framstälde, kommer efter min tro att
föranleda till ett sådant resultat, ty efter de yttranden, som blifvit
fälda i Första Kammaren, kan jag icke tro att den Kammaren skall
ingå på något förslag i det syfte, som Herr Sjöberg framstält, och i
sådant fall förfaller förslaget. Skulle en sammanjemkning dock kunna
åstadkommas, få vi komma ihåg att ett sådant 'förslag har samma
skärseldar att genomgå som det nu föreliggande, innan det kan upphöjas
till lag, och hvilket öde som dervid kan träffa förslaget är ovisst. Jag
kan heller icke föreställa mig att den lagstiftningsåtgärd, som man
här önskar, skulle vara tillfyllestgörande, om bötesbeloppet sattes till
endast 25 kronor, eller på sätt en ledamot af Lag-Utskottet föreslagit,
hvilken sade sig vilja gå in på en sammanjemkning till 50 kronor.
37
N:o 16.
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
Jag" tror icke att ändamålet skulle vinnas ens med den siffran. De, Angående
som fästa sin uppmärksamhet härvid, böra erinra sig det förhållande,
hvari penningevärdet nu står till penningevärdet på den tid, då rm£parts
den nu gällande lagen skrefs, och man skall nog finna att det bötes- uteblifvande
belopp, som Kongl. Maj:t nu föreslagit, ej är högre än det belopp, som från underrätt.
gälde, när lagen först antogs, så att man mycket väl fördenskull kan (Forts.)
gå in på den siffra, Kongl. Maj:t föreslagit. Jag tror icke att den¬
samma är för högt tilltagen, och den, som har någon erfarenhet om,
huruledes från det ena rättegångstillfället till det andra processlystna
personer draga ut rättegångar i oändlighet, i synnerhet i sådana delar
af landet, de.r det finnes endast ett enda ting om året, han skall finna
att bötesbeloppet måste ställas så högt, att det kan hafva åsyftad
verkan.
Jag anser för min del att Kammaren gör klokast i att antaga
Kongl. Maj:ts förslag, emedan jag befarar att frågan^ eljest skall falla,
och det i så fall måhända skulle blifva ganska svårt att få ett för¬
slag, som är tillfredsställande för alla, och jag yrkar derföre bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Magnusson instämde med Herr Sven Nilsson.
Herr Sjöberg: Med anledning af den anmärkning, som Herr
Anders Persson framstälde, tillåter jag mig säga några ord. Hade jag
fält det uttryck, som Herr Anders Persson lade i min mUn, att Herr
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet skulle hafva förklarat,
att lagens mening vore att så eller så skulle ske, skulle sadant hafva
varit origtigt. Men nu yttrade jag i stället, att jag sett af proto¬
kollet, att Herr Chefen för Justitiedepartementet förklarat sig vitsorda
rigtigheten af den af Herr Abergsson uttalade uppfattning i fråga om
böternas fördelning och förvandling. Det oaktadt vidhåller jag hvad
jag i hufvudsaken yttrade, att en sådan förklaring icke är tillräcklig
för ändamålet, eller med andra ord, att den icke är tillräcklig i fråga
om lagtolkning; och just detta var hvad jag velat framhålla. Herr
Anders Persson uttalade vidare åtminstone två förmodanden om att
lagen skulle tillämpas så eller så — på det ena eller andra sättet.
Dessa hans förmodanden synas mig vara ett plus till de förmodanden,
som Lag-Utskottets ledamöter i allmänhet hafva uttalat i fråga om
verkningarne af denna lag.
Jag kan nu icke föreställa mig annat än att saken genom en ytterli¬
gare behandling af Lag-Utskottet skulle kunna vinna något, och jag före¬
ställer mig desto hellre att så skall blifva fallet, som jag förutsätter Lag-
Utskottets goda vilja att dertill bidraga, och, om man antager, att Lag¬
utskottet, när det förehade denna sak, varit vid ovanligt godt lynne, och
att för det tillfället den kritiska skärpan varit borta, sådan den eljest
alltid hos Utskottet visat sig, kan man ju också tänka sig, att, om Lag¬
utskottet nu lemnas tillfälle att närmare begrunda saken, det skall
kunna leda till något bättre resultat, och derför har jag icke heller
ansett det vara origtigt att göra framställning i sådant syfte. Den
talare, som senast hade ordet, Herr Sven Nilsson i Efverröd, återkom
till det påståendet, att svarandeparts uteblifvande är den egentliga
N:o IG.
38
Angående
förordning om
böter för sva¬
randeparts
uteblifvande
från underrätt.
(Forts.)
Onsdagen den 1 Mars, e. m.
orsaken till fördröjande af rättegångar. Detta påstående bestrider jag.
! Denna sida af ämnet har blifvit fullständigt utredd af den talare, som
först uppträdde i frågan, och jag vill nu icke tala vidare om den. Men
jag tillåter mig ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att 1879 års
Riksdags skrifvelse i ämnet afsåg icke blott svarandeparts uteblifvande,
utan frågan i hela dess vidd såväl beträffande svarandepart som kä¬
randepart och vittnen. Jag tillåter mig anmärka, att detta förhållande
icke inom Lag-Utskottet vunnit tillräckligt afseende.
Herr Thomasson: Blott ett enda ord. Herr Sjöberg har upp¬
repat den anmärkningen att Kongl. Maj:t icke behandlat frågan i hela
den utsträckning 1879 års riksdagsskrifvelse afsåg. Jag har förut en
gång yttrat och upprepar det nu, att Kongl. Maj:t, efter min tanke,
handlade välbetänkt, då Kongl. Maj:t, enär det gälde blott en provi¬
sorisk lag, icke gaf åt reformen större dimensioner än behofvet ound¬
gängligen påkallade. Jag ber dessutom få fästa uppmärksamheten
derpå, att, ehuru Riksdagen visserligen begärt att verkande ansvar
äfven för kärandeparts och vittnes uteblifvande skulle föreslås, så lade
Riksdagen dock hufvudsaklig vigt derpå att svarande blefve under¬
kastad sådant ansvar. I Riksdagens berörda skrifvelse heter det nem¬
ligen: »Behofvet af mera verkande påföljd för att förmå särskild! sva¬
randepart till inställelse syntes ock numera hafva blifvit ännu större,
sedan alla mål angående skuldfordran, som icke grundade sig på skulde¬
bref eller annat skriftligt fordringsbevis, kornme att uteslutande vid
domstolarne anhängiggöras.»
Riksdagen har sålunda sjelf betonat, att det vore hufvudsakligen
för svarandepart som man önskade få högre ansvarsbestämmelser.
Herr Sjöberg har nu liksom förra gången, då han hade ordet, beskylt
oss, som försvarat Kongl. Maj:ts förslag, att hafva grundat vår argu¬
mentation i fråga om förslagets lyckliga verkningar hufvudsakligen på
förmodanden. Jag vänder detta påstående med lika rätt mot dem,
som uppträdt mot förslaget. Deras försäkringar om de olycksdigra
följderna af förslagets antagande äro ju ej och kunna ej vara annat
än förmodanden.
Jag begärde emellertid ordet egentligen för att motsätta mig an¬
tagandet af Herr Sjöbergs förslag; ty detta skulle utan tvifvel, såsom
Herr Sven Nilsson också erinrade, föranleda hela frågans fall. Det
är visserligen icke antagligt att Lag-Utskottet skulle kunna åstad¬
komma ett sammanjeinkningsförslag, som kan tillfredsställa båda Kam-
rarne; men om också detta lyckades, skulle dock förslaget utan tvifvel
falla för kritiken i Högsta domstolen, hvars pröfning det måste un¬
derkastas. Då skulle vi återigen få börja den gamla ringdansen. Riks¬
dagen klagar å nyo under några år öfver att svaranden, till följd af
det ringa ansvaret för förfallolöst uteblifvande, icke kommer till rätten
tillstädes. Slutligen aflåter Riksdagen en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som åter framlägger ett förslag, hvilket åter i sin ordning mötes af
tusentals anmärkningar och faller. Vill man derföre att någonting
skall göras åt frågan, så tillråder jag Kammaren att antaga Kongl.
Maj:ts förslag, hvartill jag för min del yrkar bifall.
Onsdagen den 1 Mars, e. in.
§9
Df:o 1(5.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till Angående
Utskottets hemställan i utlåtandet N:o 7, dels afslag å samma hem -förordning om
ställau, dels ock att det förordningsförslag måtte godkännas, som Herr hot^an{°r s,m’
Sjöberg under öfverläggningen framstält. Enligt dessa yrkanden gaf uteblifvande
Herr Talmannen propositioner samt fann svaren hafva utfallit med från underrätt.
öfvervägande ja för bifall till Utskottets omförmälda hemställan. Som (Ports.)
votering begärdes, och i följd deraf fråga uppstod om bestämmande af
kontrapropositionen, framstälde Herr Talmannen i sådant afseende å nyo
propositioner å de två öfriga yrkandena, af hvilka det af Herr Sjöberg
gjorda nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men äfven an¬
gående kontrapropositionen äskades votering; och blef således en så
lydande omröstningsproposition först uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yrkan-
,det om godkännande af det förslag till förordning i förevarande hän¬
seende, som Herr Sjöberg under öfverläggningen framstält,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontrapropositon i nämnda votering
antagit deras mening, som yrkat afslag å Lag-Utskottets i dess utlå¬
tande N:o 7 framlagda förordningsförslag.
Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, visade 100
Ja mot 61 Nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll denna
lydelse:
Den, som med anledning af Lag-Utskottets i förevarande memorial
gjorda framställning vill att Kammaren må bifalla det af Utskottet i
utlåtandet N:o 7 framlagda förslag till förordning angående böter för
svarandeparts uteblifvande från underrätt,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren godkänt det förslag till förordning i
berörda hänseende, som Herr Sjöberg under öfverläggningen framstält.
Hufvudvoteringen utföll med 59 Ja mot 103 Nej; i följd hvaraf
Kammaren för sin del antagit följande
»Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt.
Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna för¬
ordning stridande, stadgas som följer:
N:o 16.
40
Onsdagen den 1 Mars. e. m.
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden till¬
städes å den till sakens företagande utsatta dag och visar, att svaran¬
den i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte
laga förfall, och varder ej saken afdömd, efter ty i 12 kap. 3 § Rätte¬
gångsbalken sägs, bote svaranden fem kronor eller mera, högst tjugu¬
fem kronor.
Angående fördelning och förvandling af böter, hvarom i denna
förordning stadgas, gälle hvad, beträffande böter, som enligt Rättegångs¬
balken ådömas, är föreskrifvet.»
§ 8.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 3), med anledning af väckt motion
om fridlysning af elg under fem års tid.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes följande från Lag-Utskottet inkomna
utlåtanden:
N:o 18, i anledning af väckt motion i fråga om underdomstolar-
nes ombildning;
N:o 19, i anledning af väckt motion om ändring i 99 § Konkurs¬
lagen; samt
N:o 20, i anledning af väckt motion angående utarbetande af för¬
slag till ny sjölag.
Dessa utlåtanden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ännu oafgjorda ärenden, som redan blifvit
två gånger bordlagda.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr P. Nilsson i Råby under 10 dagar från och med den 3 Mars,
» J. Boman »
» L. Nilsson »
» O. Andersson i Burlöf »
» J. Andersson i Häckenäs »
Justerades protokollsutdrag;
ledamöter kl. 11 e. m.
10» » » o 5 »
14 » » » » 6 »
7 » » » » 6 »
8 » » » » 7 »
11.
och åtskildes derefter Kammarens
In fidem
Ii. A. Kolmodin.
Stockholm, K. L. Beckman, 1882.