Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
1
N:0 3.
Kongl. Maj:ts nädiga proposition till Riksdagen angående åtgär¬
der till förekommande af öfverdrifven afverkning af ung¬
skog inom Westerbottens län, m. m.; gifven Stockholms
slott den 16 december 1881.
Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver fmansären-
den för denna dag. vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen:
dels att § 5 i kongl. kungörelsen den 29 september 1874, an¬
gående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Norrbottens län, må erhålla ett tillägg af följande lydelse:
»Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushåll¬
ning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd, verkställes utan
kostnad för jordegaren, der tjensteåtgärden afser virke, som enligt pla¬
nen är bestämdt att afverkas.»
dels ock att bestämmelserna i omförmälda kongl. kungörelse med
nyssnämnda tillägg till dess § 5 må från början af nästkommande okto¬
ber månad vinna tillämpning jemväl i de delar af Westerbottens län,
som ej höra till lappmarken.
De handlingar, som röra detta ärende, skola hållas Riksdagens
vederbörande utskott tillhanda; och Kongl. Majd förblifver Riksdagen
med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
O. R. Themptander.
Bill. till Riksd. Prot. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition No S.
Utdrag af protokollet öfver ftnansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 de¬
cember 1881.
Närvarande:
Hans Excellens, Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens, Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Taube,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Richert och
Themptander.
Departementschefen, statsrådet Themptander anförde härefter:
I underdånig skrifvelse den 22 september 1873 anmälde Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, att den misshus¬
hållning med de enskilda skogarne, som delvis egde rum inom länet,
redan ledt derhän, att åtskilliga byar och hemman å kustlandet vore i
saknad af nödigt husbehofsvirke och på en del ställen jemväl af ved¬
brand, åtminstone på nära håll, samt att afverkning af omogen skog till
sparrar, efter att i många år hafva bedrifvits i norra delen af länet och
hufvudsakligen i Skellefteå socken, under de två sista åren sträckt sig
äfven till två andra socknar inom länet.
Den 17 påföljande oktober insände och förordade Eders Kongl.
Maj:ts bemälde befallningshafvande en ansökning af länets landsting,
deri landstinget, under åberopande af det trängande behofvet af åtgär¬
3
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
ders vidtagande för hämmande af den öfverdrifna afverkningen af ung¬
skog, hemstälde, att enahanda föreskrifter, som uti kongl. förordningen
den 10 september 1869 angående åtgärders vidtagande till förekommande
af skogsförödelse på Gotland blifvit meddelade, skulle tillämpas äfven
inom nedre landet af Vesterbottens län, samt att förbud måtte utfärdas
mot export under viss tid af pitprops och sparrar af mindre dimen¬
sioner.
I underdånig skrifvelse den 10 oktober 1874 tillkännagaf landstin¬
get, att under den tid, som förflutit efter landstingets nyssberörda hem¬
ställan, afverkningen af ungskog inom länet fortgått i en utsträckning,
som vore egnad att ingifva de allvarligaste bekymmer för framtiden; och
anhöll landstinget, att ett skrifvelsen bilagd t, af landstinget enhälligt an¬
laget förslag till författning rörande dispositionsrätten öfver enskildes
skogar inom länet, med undantag af lappmarken, måtte, derest detsamma
af Kongl. Maj:t gillades, Riksdagen till antagande föreläggas.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som insände denna lands-
lingets förnyade framställning med underdånig skrifvelse den 17 i samma
månad, hemstälde tillika, att landstingets förslag måtte godkännas, och
upplyste dervid, bland annat, att af de trävaror, som under åren 1859
—1878 endast från Skellefteå tull kammaredistrikt blifvit till utlandet skep¬
pade, sparrarnes sammanräknade antal utgjort, under första qvinqvenniet
565,256, under det andra 1,606,836, under det tredje 3,653,868, under
år 1872 431,254 och under år 1874 603,545, äfvensom att dessutom ett
betydligt antal unga träd under sistnämnda års vinter blifvit fälda och i
skogen qvarlemnade, för att, i den mån sådant medhunnes, apteras till
sparrar.
Sedan underdåniga framställningar i enahanda syfte inkommit från
Skellefteå kommun, kommunalfullmäktige i Säfvar samt Umeå, Löfångers
och Bygdeå socknemän, samt handlingarne i ärendet remitterats till
skogsstyrelsen, förklarade skogsstyrelsen i särskilda afgifna underdåniga
utlåtanden sig af anförda orsaker icke kunna tillstyrka godkännande af
landstingets förenämnda förslag, hvaremot skogsstyrelsen, som ansåg
samma behof af skydd för ungskogen förefinnas inom Vesterbottens som
Norrbottens län, hemstälde, att nådiga förordningen den 29 september
1874, angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Norrbottens län, måtte oförändrad antagas äfven för Vester¬
bottens län.
Efter erhållen del af skogsstyrelsens berörda utlåtanden förnyade
landstinget i underdånig skrifvelse den 9 oktober 1875 sin anhållan, att
det af landstinget antagna förslaget måtte varda upphöjdt till lag, men,
för den händelse att hinder för bifall härtill mötte, anhöll landstinget
4
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
att, enär Vesterbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, såvidt
de anginge förevarande fråga, vore väsentligen lika och det vore af allra
största vigt, att en lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades,
ofvannämnda nådiga förordning måtte förklaras skola gälla äfven för
Vesterbottens län.
Äfven till denna landstingets hemställan tillstyrkte Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i underdånig skrifvelse den 25 oktober 1875
bifall.
Sedan skogsstyrelsen å nyo blifvit i ämnet hörd, förklarade Eders
Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 14 januari 1876 landstingets
anhållan, att dess förslag till författning i ämnet måtte varda till lag
upphöjdt, icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, hvarjemte Eders
Kongl. Maj:t, beträffande frågan om Norrbottenslagens tillämpning äfven
för Vesterbotten, af anförda skäl ansåg landstingets äfvensom öfriga från
Vesterbottens län inkomna framställningar i ämnet icke innefatta till¬
räcklig anledning att till Riksdagen aflåta proposition i ärendet.
Vid 1876 års riksdag väcktes inom Riksdagens båda kamrar motion
om Norrbottenslagens tillämpning äfven inom Vesterbottens län, och i
afgifvet utlåtande hemstälde lag-utskottet, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att hvad för Norrbottens län blifvit angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afverkning ä ungskog stadgadt genom nå¬
diga förordningen den 29 september 1874 skulle gälla äfven för Vester¬
bottens län. Denna utskottets hemställan bifölls af Andra kammaren,
hvaremot Första kammaren afslog densamma, dock endast med några
få rösters pluralitet. Vid följande årets riksdag väcktes inom Andra
kammaren motion i enahanda syfte; lag-utskottet tillstyrkte, men resul¬
tatet blef detsamma som förra året, att Andra kammaren biföll och den
Första afslog, dock med något större pluralitet.
Mellan riksdagarne hade emellertid landstinget upptagit frågan på
nytt. Under uppgift att utförseln af sparrar från Skellefteå tullkammare,
hvilken utförsel år 1875 utgjort 319,593 träd, under tiden från den 1 janu¬
ari till den 26 augusti 1876 ökats till 421,979 träd, hvartill innan årets
slut antagligen komme ytterligare 100,000 träd, förnyade nämligen lands¬
tinget i underdånig skrifvelse den 4 oktober sistnämnda år sin förut gjorda,
jemväl nu af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkta ansök¬
ning, att Norrbottenslagen måtte förklaras skola gälla äfven för Vester¬
bottens län, men, sedan åtskilliga ansökningar i motsatt syfte inkommit
från hemmansegare inom Umeå, Skellefteå, Ryske, Norsjö och Jörns
socknar, förklarade Eders Kongl. Maj:t, efter skogsstyrelsens hörande, den
11 september 1877 att, enär den export af smärre virke, som under
året 1876 egt rum från hemman i Vesterbottens län, icke syntes hafva
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N‘o 3. 5
berott på sådana för sparrhandeln förmånliga konjunkturer, som kunde
ingifva farhåga för framgent öfverdrifven afverkning af ungskog i länet,
hvilket antagande vunne bekräftelse deraf, att samma export under dit¬
tills förflutna del af året 1877 åter nedgått, Eders Kongl. Maj:t på
grund häraf och i öfrigt anförda skal fann landstingets framställning icke
för det dåvarande till någon åtgärd föranleda.
Nu har Eders Kongl. Majits befallningshafvande i Vesterbottens
län i underdånig skrifvelse den 10 november 1880 tillkännagifvit, att
den öfverdrifna afverkningen af ung- och undermålig skog ohejdadt fort-
fore samt att sparrhygget under de senare åren tilltagit, ehuru trävaru-
konjunkturerna icke varit synnerligen gynsamma.
Under erinran, hurusom redan den år 1868 tillsatta komitén för
afgifvande af förslag till ordnande af de norrländska skogsförhållandena
i sitt år 1870 afgifna betänkande framhållit, att den misshushållning, för
hvilken de norrländska skogarne voro utsatta, måste, om den finge
fortgå, förr eller senare medföra allmän skogsbrist, samt att detta för¬
hållande vore så mycket mer egnadt att ingifva bekymmer för fram¬
tiden, som för Norrland med dess hårda klimat tillräcklig mängd af
skogsprodukter till bränsle och byggnadsämnen utgjorde nästan första
vilkoret för landets beboelighet, har Eders Kongl. Majits befallnings¬
hafvande anföll, att, enligt hvad en, Eders Kongl. Majits befallnings-
hafvandes skrifvelse bilagd afskrift af en, i femårsberättelsen för åren
1871—1875 intagen, på officiela rapporter från kronofogdarne grundad
uppgift rörande skogstillgången å en del hemman och lägenheter inom
Nysätra, Lölångers, Skellefteå, Bygdeå, Säfvars, Umeå, Vännäs och Bjur-
holms socknar utvisade, 656 hemmansegare med sammanlagdt skattetal
af 65f£jj mantal å sin skog saknade hus- och byggnadstimmer samt
571 hemmansegare med tillsammans 67HM mantal saknade icke alle¬
nast hus- och byggnadstimmer utan i det närmaste jemväl vedbrand.
Då, enligt hvad Eders Kongl. Majits befallningshafvande vidare upp¬
lyst, sammanlagda skattetalet inom hela länet, med undantag af lapp¬
marken, utgjorde endast 805^V mantal; då redan vid tiden för nyss¬
nämnda uppgifts meddelande mer än 133 mantal saknade hus- och bygg¬
nadstimmer, och af sistnämnda skattetal mer än 67 mantal i det när¬
maste icke ens egde virke till vedbrand ; då, enligt af ofvannämnda
komité verkstäld beräkning, de enskilda skogarne i länet år 1868, vid
hvilken tid länet egde en folkmängd af 89,237 menniskor, varit utsatta
för en öfverafverkning af mer än 699,000 träd; samt då öfverafverknin¬
gen under de sedermera förflutna åren, derunder folkmängden i länet
årligen ökats, så att den nu uppginge till mer än 105,000 innevånare,
med afl säkerhet stigit i ännu större proportion, har Eders Kongl. Majits
6 Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
befallningshafvande ansett behofvet af lagstiftningens mellankomst till
förhindrande af de ännu återstående enskilda skogarnes ruinerande vara
oafvisligt.
Hvad särskildt angår afverkningen af ungskog, eller det så kallade
sparrhygget, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelat, att
denna afverkning, som af 1868 års komité beräknats utgöra år 1863
120,019 träd, år 1865 205,336 träd och år 1868 325,386 träd, sedan den
tiden i oroväckande grad tilltagit, hvilket visade sig deraf, att, enligt
från tullinspektionen i Skellefteå och tullkammaren i Umeå meddelade
uppgifter, under år 1880 sparrar af furu och gran, under 6,6 tum, ut¬
skeppats från Skellefteå tullinspektionsdistrikt till antal af 767,201 och
från .Umeå tullkammaredistrikt till antal af 35,909, eller från hela länet
till antal af 803,110, hvartill komme den betydliga mängd dylikt virke,
som inom Skellefteå revir dels qvarlåge i åtskilliga mindre vattendrag,
derifrån det i brist af vatten ej kunnat flottas, dels ock blifvit fram-
tlottadt men ej hunnit utskeppas; så att hela antalet af de inom länet
år 1880 afverkade sparrar kunde antagas uppgå Lill minst 950,000.
I Eders Kongl. Majds befallningshafvandes skrifvelse bilagda upp¬
gifter från vederbörande kronofogdar hafva desse tjenstemän bland annat
framhållit, att sparrhygget, förutom den skada, som derigenom tillskyn¬
dades skogen, hade till följd att arbetskrafterna droges från jordbruket
och att detta försummades, hvilket, sedan den tillfälliga inkomst, sparr¬
hygget lemnade, genom skogens förstörande upphört, måste för befolk¬
ningen medföra de svåraste följder; och har Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande förmält, att vid en af länets hushållningssällskap i sep¬
tember 1880 hållen, af mellan ett och två tusen personer besökt sam¬
mankomst i Byske, der sparrhygge länge bedrifvits, den åsigt enhälligt
uttalades, att sparrhygge icke vore nyttigt för den ekonomiska sjelfstän¬
digt! eten.
Då inskränkning i den rådande misshushållningen med skogen
icke på öfvertygelsens väg kunde åstadkommas, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som anser länets framtida väl eller ve vara beroende
af hushållningen med de enskilda skogarne, hemstält, att nådiga förord¬
ningen den 29 september 1874, angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län, måtte förklaras
skola gälla äfven för Vesterbottens län.
Sedan skogsstyrelsen i underdånigt memorial den 30 december
1880, med åberopande af sin förut i ämnet gjorda hemställan, tillstyrkt
den s. k. Norrbottenslagens tillämpning äfven för kustlandet af Vester¬
bottens län, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i skrifvelse den
17 oktober 1881, öfverlemnat infordrade yttranden från såväl länets
7
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
landsting sotn de särskilda kommunerna i länet, utom lappmarken; och
har landstinget, med förmälan att afverkningen af sparrar under de se¬
naste åren i oroväckande grad tilltagit i länets kustsocknar samt att,
derest denna skogssköfling finge ohejdadt fortfara, allmän skogsbrist inom
en icke aflägsen framtid komme att derstädes uppstå, hvarigenom kli¬
matet skulle försämras och landet beröfvas ett oeftergifligt vilkor för
kultur, på det kraftigaste tillstyrkt, att Norrbottenslagen med allra första
måtte varda antagen till efterlefnad äfven för Vesterbottens län.
Af de i ärendet hörda kommunerna hafva Skellefteå, Burträsks och
Löfångers socknar, de båda sistnämnda enhälligt, tillstyrkt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes hemställan, hvaremot öfriga elfva kommuner
afstyrkt densamma. Af dessa sistnämnda har Säfvars kommun visser¬
ligen uttalat den åsigten, att afverkning af sparrar under 6 tum på 16
lots längd icke borde ega rum såsom allt för skogsförödande, men icke
förty afstyrkt Eders Kongl. Maj.ds befallninghafvandes framställning, utan
att för afstyrkandet anföra några skäl. Bjurholms kommun afstyrker
likaledes utan att anföra något skäl. Byske kommun stödjer sitt afstyr¬
kande hufvudsakligen på följande grunder: att den ifrågasatta lagen inne-
bure ett tryck på friheten att sjelf sköta sin egendom efter bästa för¬
stånd; att nöd och elände skulle uppkomma inom kommunen genom
att stänga de arbetstillfällen, som skogsbruket i dess nuvarande form
gåfve den lösa befolkningen, samt att det i allmänhet skulle blifva svårt
att anskaffa nödiga medel för utskyldernas bestridande, om det icke fort¬
farande lemnades skogsegaren öppet att afverka skog af större eller
mindre dimensioner, allt efter köpares efterfrågan. Ue öfriga kommu¬
nerna afstyrka på ett eller flera af dessa skäl, och hafva åtskilliga kom¬
muner jemväl stödt sitt afstyrkande på de kostnader, som genom lagens
införande skulle drabba skogsegaren för utstämpling af virke, som, ehuru
undermåligt, dock vore af beskaffenhet att böra afverkas. Inom de flesta
af de 11 kommunerna, som afstyrkt förslaget, hafva dock många och
betydande röster höjts för bifall till Eders Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vandes förslag.
1 fråga om de af kommunerna afgifna yttranden har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande erinrat, att Säfvars, Umeå och Bygdeå sock¬
nar redan år 1874 gjort underdånig framställning om åtgärder till förhin¬
drande af den unga skogens utödande, och att sedan den tiden de en¬
skilda skogarne långt ifrån att förökas tvertom på ett ganska betänkligt
sätt förminskats; och har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med¬
delat, att, enligt uppgifter från tullkammaren i Umeå och tullinspektio¬
nen i Skellefteå, under tiden från den 1 januari till den 8 oktober inne¬
varande år från länet skeppats 711,848 sparrar samt att, enligt veder-
8
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
hörande kronofogdars rapporter, omkring 283,200 sparrar och till spar-
rar afsedda träd qvarlåge i skogen och vattendragen.
Då, vid det förhållande att under innevarande år afverkningen af
sparrar således uppgått till omkring 995,000 stycken, förlidet års öfver¬
drifvet höga afverkning, beräknad till 950,000 sparrar, icke synts hafva
varit beroende på någon tillfällighet, samt kändt vore, att i Norrbottens
län, der 1874 års förordning nu mera under flera år varit tillämpad
och der man således hade erfarenhet om dess verkningar, belåten¬
heten med förordningen var allmän, har Eders Kongl. Maj d s befallnings¬
hafvande förnyat sin anhållan, att nämnda förordning måtte förklaras
skola gälla äfven för Vesterbottens län.
I en till chefen för finansdepartementet den 27 sistlidne oktober
aflåten skrifvelse har landshöldingen i Vesterbottens län öfverlemnat af¬
skrift af länsstyrelsen tillhandakomna uppgifter från jägmästarne i Skel¬
lefteå, Norsjö och Burträsks revir, af hvilka uppgifter, afsedda att tjena
till ledning vid uppsättning af femårsberättelsen för länet, inhemtas:
att någon ordnad hushållning i allmänhet icke förekommer å de
enskilda skogarne inom nämnda revir, utan att allt virke, som möjligen
kan afsättas, stort eller smått, nedhugges utan hänsyn till skogens fram¬
tida bestånd och utan att några åtgärder vidtagas för skogens återväxt;
att inom Skellefteå revir sparrhygget under de två sista åren ut¬
sträckts från kustsocknarne ända till lappmarksgränsen, så att flera hem-
mansdelar inom Jörns kapellförsamling redan sakna husbehofsvirke och
ännu flera virke till afsalu;
att inom Norsjö revir sparrhygget, som förut hufvudsakligen och
i ringa utsträckning egt rum inom nedre delen af Norsjö socken, under
eftervintern 1880 vunnit utbredning och nu förekommer ända upp emot
lappmarksgränsen, förnämligast efter Petikån, Skellefteå eif och Malån
med bivatten;
att inom Burträsks revir sparrhygget i fruktansvärd grad tilltagit
och nu bedrifves icke allenast inom Bygdeå socken, utan äfven inom
Burträsks och Nysätra socknar;
att inom sistnämnda revir, hvarest sparrar påträffas öfverallt och
vid somliga vattendrag i liera tusental, många skattehemman sakna hus-
oc.h byggnadstimmer, hvarjemte en del hemman ega mycket knapp till¬
gång på bränsle;
att inom alla tre reviren sågverksegare och sparrexportörer, i syn¬
nerhet på sista tiden, under hand inköpt dels hemman, dels ock rätt
att på viss tid afverka träd, äfven af mycket små dimensioner, å en
mängd hemman, så att exempelvis inom Jörns socken sålts afverknings-
rätt till skogen, antingen i sin helhet eller delvis, på omkring 50 skatte-
9
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
hemman samt omkring 20 dylika hemman under full eganderätt köpts
af trävaruexportörer;
samt att ifrågavarande tre jägeri tjensteman samstämmande vits¬
ordat behofvet af att åtgärder snart vidtagas för skyddande af den ännu
återstående ungskogen.
Hvad jag nu anfört synes mig ådagalägga behofvet deraf, att den
öfverdrifna afverkning af ungskog inom Vesterbottens län, som egt och
eger rum genom det allt mer och mer tilltagande sparrhygget, måtte
stäfjas. Det för hela ortens framtid betydelsefulla intresse, som dermed
är förbundet, bör efter mitt förmenande icke af lagstiftningen förbises.
Såsom den åtgärd, lagstiftaren i detta fall bör vidtaga, har Eders Kongl.
Majds befallningshafvande föreslagit, att den för Norrbottens län gällan¬
de särkilda lag, prornulgerad genom nådiga förordningen den 29 septem¬
ber 1874, angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverk¬
ning å ungskog inom Norrbottens län, varder införd äfven i Vesterbot¬
tens läns kustland. Vesterbottens läns landsting har “på det kraftigaste1 ‘
understödt detta förslag, under förklarande att länets framtida väl eller
ve vore beroende af att ungskogen erhölle behöfligt skydd. Förslaget
har jemväl förordats af ortens skogsförvaltning och af skogsstyrelsen.
Af länets ifrågavarande 14 kommuner hafva 3 instämt i hvad Eders
Kongl. Majds befallningshafvande sålunda föreslagit. De öfriga 11 kom¬
munerna hafva visserligen afstyrkt den ifrågasatta åtgärden, men på skäl,
som med hänsyn till föreliggande officiel a uppgifter icke torde böra till¬
mätas särdeles vigt.
Den af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande förordade lagen har
under de 7 är, densamma tillämpats inom Norrbottens län, visat sig
lämplig för ortens förhållanden och medfört ett afsevärdt och erkändt
gagn. Långt ifrån att framkalla något missnöje hos ortens befolkning,
har denna lag mottagits med tillfredsställelse, och något yrkande om dess
upphäfvande har icke försports. De kostnader för det allmänna och de
svårigheter vid kontrollens utöfvande, som före lagens tillkomst på många
håll befarades skola blifva förbundna med dess tillämpning, hafva visat
sig vara helt obetydliga. Naturförhållandena inom Vesterbotten äro huf¬
vudsakligen desamma som inom Norrbotten, sättet för skogsrorelsens be¬
drifvande i båda länen väsentligen enahanda, och dä såväl Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och den skogsförvallande myndigheten som
ock länets representativa församling, landstinget, föreslagit Norrbottens-
lagens tillämpning jemväl å Vesterbottens kustland, tvekar jag således
ej att tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att vidtaga åtgärder för att, till häm¬
mande af clen nu pågående sköflingen af ungskogen i Vesterbottens kust¬
land, Norrbottenslagen må varda der införd.
Bih. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd 2 Höft.
2
10
Kongl. May.ts Nådiga Proposition N:o 3.
Såsom jag förut nämnt hafva en del kommuner, såsom skäl mot
Norrbottenslagens införande i Yesterbotten, åberopat de kostnader, som
derigenom skulle drabba skogsegarne för utstämpling af undermåligt virke,
af beskaffenhet att dess afverkning vore af en rationel skogshushållning
påkallad. Detta skäl kan i visst hänseende vara förtjent af uppmärk¬
samhet.
Norrbottenslagen stadgar i § 5:
“Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling, hvarom
i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till förrätt-
ningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket afse¬
ende jordegaren skall erlägga såsom arvode för hvarje dag 5 kronor äf¬
vensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva er¬
sättning derför".
Då en skogsegare låtit indela sin skog till ordnad hushållning, före¬
kommer vid tillämpningen af hushållningsplanen i de flesta fall, om ej
alltid, afverkning jemväl af undermåligt virke, och det synes mig ej obil¬
ligt att, när hushållningsplanen är så uppgjord, att den vunnit skogssty¬
relsens godkännande, och egaren gör hvad på honom ankommer för att
afverka sin skog endast i det omfång, som med en väl ordnad hushåll¬
ning är förenligt, skogsegaren också befrias från alla särskilda kostna¬
der för utstämpling af det virke, som afverkas enligt en sådan plan.
Ett stadgande i dylikt syfte är dessutom egnadt att uppmuntra til!
införande af ordnad hushållning å de enskilda skogarne, hvilket ju är
af vigt icke allenast för egarne utan äfven för det allmänna, hvarföre det
ock hör af lagstiftningen främjas, helst hela den nu ifrågasatta lagstift¬
ningen kan på visst sätt betraktas såsom en öfvergångsåtgärd för den
omogna skogens skydd, till dess en ordnad skogshushållning varder i all¬
mänhet tillämpad. Den kostnad för staten, som uppstår, om den bestri¬
der utgifterna för undermåligt virkes utstämpling i dylika fall, blifver, en¬
ligt hvad jag inhemtat, icke af någon afsevärd betydelse. Jag anser mig
derföre böra förorda en bestämmelse, i syftning att befria jordegare från
alla kostnader för utsyning och stämpling af undermåligt virke i de fall,
dä afverkning af dylikt virke sker i öfverensstämmelse med skogshus-
liållningsplan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd. Om än behofvet
af en dylik bestämmelse hittills gjort sig mindre gällande inom Norrbot¬
tens län, der en på nyss angifna sätt ordnad afverkning å de enskildes
skogar mera sällan förekommer, bör dock enahanda grundsats vinna til¬
lämpning i skogslagstiftningen för båda länen och ett tillägg i sådant syfte
följaktligen göras såsom ändring af § 5 i lagen för Norrbottens län.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen:
11
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 3.
dels att § 5 i nådiga kungörelsen den 29 september 1874, angå¬
ende åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Norrbottens län, må erhålla ett tillägg af följande lydelse:
“Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushåll¬
ning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen godkänd, verkställes utan
kostnad för jordegaren, der tjensteåtgärden afser virke, som enligt planen
är bestämdt att afverkas“.
dels ock att bestämmelserna i omförmälda nådiga kungörelse med
nyss nämnda tillägg till dess § 5 må från början af nästkommande ok¬
tober månad vinna tillämpning jemväl i de delar af Vesterbottens län,
som ej höra till lappmarken.
Sedan statsrådets öfriga ledamöter instämt i hvad
föredragande departementschefen sålunda hemstält, be¬
hagade Hans Maj:t Konungen dertill lemna nådigt bi¬
fall ; och skulle proposition i ämnet till Riksdagen aflå-
tas af den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Axel Adelgren.