Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 11.
1
N:o 11.
Ank. till Riksd. Kansli den 25 Jan. 1882, kl. 1 e. m.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt; Gifven Stockholms Slott den 13 Januari
1882.
I underdånig skrifvelse den 17 Maj 1879 anhöll Riksdagen, bland
annat, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse och granska de lagens stadgan-
den, som handla om parters skyldighet att i de af dem eller emot dem an-
hängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma, samt angående de ändringar
och tillägg i nämnda stadganden, hvilka till främjande af lagskipningens
obehindrade gång kunde finnas erforderliga, till Riksdagen aflåta nådig fram¬
ställning. I anledning deraf har Kongl. Maj:t låtit utarbeta förslag till en
förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt och
har öfver berörda förslag Högsta Domstolens utlåtande infordrats. Sedan,
med anledning af anmärkningar, som emot förslaget blifvit inom Högsta
Domstolen framstälda, detsamma blifvit i vissa delar jemkadt, har Kongl.
Maj:t, efter Statsrådets hörande, funnit godt att, med öfverlemnande af de i
Statsrådet och Högsta Domstolen i ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Re¬
geringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till
»Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.
Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:
Bih. till Iliksd. Prot. 1882. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ll.
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i
laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,
och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,
böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor. Uteblifver
svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit upp¬
skjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof, böte, som
nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.
Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning, skola böterna
genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit
ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han
haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra, gånge böterna åter.»
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Sieyern.
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 11.
3
Utdrag af Protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott
Lördagen den 2:9 Oktober 1881,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Stadsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Taube,
Hederstiernci,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander.
Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anförde i
underdånighet:
»I skrifvelse den 17 Maj 1879 har Riksdagen erinrat, hurusom de
påföljder, parts eller vittnes förfallolösa uteblifvande från domstolarne med¬
förde, numera icke kunde anses uppfylla det med dem åsyftade ändamål.
De i detta hänseende stadgade bötesbelopp vore, enligt Riksdagens
åsigt, med nuvarande myntvärde alldeles för obetydliga för att förmå part
eller vittne till inställelse. Man hade visserligen såsom ett korrektiv mot
uteblifvande vid underrätt från det håll, hvarifrån det väl oftast förekomme
och medförde de största olägenheter, eller från svarandens sida, åberopat
stadgandet i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken, att i händelse af svarandens
förfallolösa uteblifvande å första inställelsetiden Rätten skulle döma i saken
efter ty som sanning deri utletas kunde, men, efter hvad allmänt bekant
vore, tillämpades dylik tredskodom endast i klara skuldfordringsmål, och i
alla öfriga tvistemål kunde svaranden med den ringa uppoffringen af två
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
kronor köpa sig- ett uppskof på landet af allra minst en månad, på vissa
ställen ett helt år och vanligast omkring fyra månader, samt vittne mot 1
krona 50 öre uppskjuta sin inställelse till vare sig för vittnet sjelf eller för
någondera parten lämpligare tid, allt till stor olägenhet för öfrige, som i egen¬
skap af parter eller vittnen måste från en ofta långt aflägsen boningsort iakt¬
taga en kanske alldeles ändamålslös inställelse. Behofvet af mera verkande
påföljd föi- att förmå särskildt svarandepart till inställelse syntes ock numera
hafva blifvit ännu större, sedan alla mål angående skuldfordran, som icke
grundade sig på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, komme att
uteslutande vid domstolarne anhängiggöras.
Riksdagen har derföre anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta
öfverse och granska de lagens stadganden, som handla om parters skyldighet
att i de af dem eller mot dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädes-
komma, äfvensom för vittnen att på kallelse sig inställa, samt angående de
ändringar och tillägg i nämnda stadganden, hvilka till befrämjande af lag-
skipningens obehindrade gång kunde flnnas erforderliga, till Riksdagen aflåta
nådig framställning.
Det torde vara allmänt erkändt, att den sedan längre tid tillbaka vid
underrätterna vedertagna tillämpningen af de stadganden i Rättegångsbalkens
12 kap., hvilka afse att förekomma de för lagskipningens behöriga skynd¬
samhet menliga följderna särskildt af svarande parters underlåtenhet att hör¬
samma stämning, icke ledt, till det mål, som med dessa stadganden åsyftats.
Det i. kapitlets 3 § såsom påföljd för svarandens uteblifvande i de fall, då
käranden kommer tillstädes, stadgade förfarande, att saken afdömes efter ty
sanning deri utletas kan, kommer numera, såsom Riksdagen erinrat, endast
inom ett ganska inskränkt område till användning. Inom lagskipningen har
den uppfattning gjort sig gällande, att svaranden icke blott har rätt att i
saken höras, utan ock bör kunna förpligtas att inställa sig vid rätten för att
bidraga till sakens utredning, och domstolens åtgärd, när han uteblifver, är
derföre gemenligen den att, med stöd af andra lagens rum, särskildt 24
kap. 1 § Rättegångsbalken, sakens handläggning uppskjutes, samt svaran¬
den vid vite förelägges att å utsatt tid komma tillstädes. Om nu ock här¬
igenom kan anses vara någorlunda sörjdt derför, att svaranden iakttager inställelse
under ett senare stadium af målets handläggning, dertill han manas genom
de förelagda vitena, så återstår deremot, sedan tredskoförfarandet upphört
att tillämpas, knappast något äfventyr för försummad inställelse vid första
rättegångstillfället, ty det bötesansvar för uraktlåtet hörsammande af stäm¬
ning, som med den nu mera häfdvunna tillämpningen af 12 kap. 2 §
Rättegångsbalken plägar ådömas äfven då käranden är tillstädes, är uppen¬
barligen allt för obetydligt att kunna utöfva tillbörlig verkan. För en med
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 11.
5
domstolarnes praxis förtrogen, tredskande svarandepart ligger häri en icke
ringa lockelse att gäcka lagens bud och derigenom på kärandens bekostnad
bereda sig en obehörig fördel.
Tillräcklig anledning har således icke saknats för lagstiftaren att åt
dessa förhållanden egna sin uppmärksamhet. Lagkomitén och den äldre Lag¬
beredningen hafva i sina förslag till rättegångsbalk upplifvat och vidare ut¬
bildat det tredskoförfarande, som redan till sina hufvudgrunder förekommer i
nuvarande 3 § af 12 kap. Rättegångsbalken; de hafva i äfventyret för
svarandepart att blifva dömd på de af käranden anförda skäl sökt korrektivet
mot hans försumlighet att inställa sig för rätta, men deremot icke ansett
lämpligt att använda böter eller viten såsom tvångsmedel för att framkalla
svarandens inställelse i annat fall, än då Rätten under sakens handläggning
finner för dess utredning nödigt att höra svaranden personligen. Ett så ut¬
sträckt anlitande af tredskoförfarandet förutsätter emellertid en derefter läm¬
pad anordning af rättegångssättet i öfriga delar, och just den omständigheten,
att dessa förutsättningar för närvarande saknas, torde innebära förklaringen,
hvarföre treskoförfarandet enligt 12 kap. 3 § Rättegångsbalken endast
sällan kommit till användning. Då nya Lagberedningen, som för närvarande
är sysselsatt med granskning af de äldre förslagen till rättegångsbalk, icke
lärer underlåta att dervid taga i öfvervägande, huru med ledning af den i
främmande länder under senare tider vunna erfarenhet tredskoförfarandet må
kunna på lämpligaste sätt utvecklas, eller följderna af svarandeparters ute¬
blifvande annorledes undanrödjas, kan det icke vara skäl att oberoende af
Nya Lagberedningens arbete nu upptaga den föreliggande frågan i hela dess
vidd till definitiv lösning. Men äfven om detta ej kan ske, synes likväl den
anmärkta bristen i lagstiftningen vara af den betydenhet, och dess praktiska
verkningar så omfattande, att man icke .bör rygga tillbaka för det visserligen
ganska vanskliga försöket att med bibehållande tills vidare i det stora hela
af de lagens stadganden, hvilka under nuvarande rättegångssätt äro afsedda
att utgöra garanti mot rättegångarnes obehöriga förlängande genom parter¬
nas underlåtenhet att iakttaga inställelse vid Rätten, söka genom en partiel
revision gifva dessa stadganden ökad användbarhet under den tid, som kan
förflyta intill dess en fullt konseqvent och tidsenlig lagstiftning i ämnet blif-
ver att motse.
Då den tilltänkta revisionen följaktligen icke skulle ställa sin uppgift
högre, än att söka under en öfvergångstid förebygga de allmännast öfver-
klagade olägenheterna af det nuvarande förhållandet, synes man mig böra
afstå från hvarje förändring i sådana delar, der den icke är af tvingande
behof påkallad, och der den skulle leda till omarbetning af mer omfattande
stycken af rättegångsordningen — en åtgärd hvarmed man ej lärer böra gå
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
Nya Lagberedningen i förväg. Sålunda torde, ehuru Riksdagens framställ¬
ning afser jemväl åtgärder med kärande parters försumlighet att iakttaga
inställelse vid domstol, det oaktadt böra lemnas orubbadt hvad i 12 kap.
2 § Rättegångsbalken till förekommande af en sådan underlåtenhet stadgas.
Dels kunna, såsom ock i Riksdagens skrifvelse antydes, missbruken i detta
hänseende icke anses vara för handen i någon synnerligen framstående grad,
dels synes åberopade lagrum innefatta ganska allvarsamma korrektiv mot
dylika missbruk, derest de skulle visa någon benägenhet att allmännare
träda i dagen.
Icke heller föreligger någon tvingande anledning att nu skärpa det i
27 kap. Rättegångsbalken stadgade ansvaret för parts uteblifvande från
Hofrätt. Det uppskof med sakens handläggning, som derigenom står aft¬
vinna för en svarande, som vill undanhålla motparten hans lagliga rätt, är
så kort, att deri knappast ligger någon frestelse att lemna domstolens kallelse
opåaktad.
Lika litet torde det gifvas fullt giltiga skäl att för närvarande skärpa
det för vittnes uteblifvande stadgade bötesansvar. Den, som kallats att
vittna i en sak, eger icke samma intresse som svarandeparten att afhålla
sig från inställelse; och då Rätten första gången han uteblifver kan, jemte
det den fäller honom till böter, tillika förelägga efter omständigheterna be-
räknadt vite samt uteblifvandet andra gången har till följd, att vittnet hem-
tas till Rätten, böra dessa, i 17 kap. 3 § Rättegångsbalken redan stad¬
gade påföljder innefatta en ganska kraftig maning till vittnet att icke upp¬
skjuta sin inställelse intill dess han utsätter sig för faran af deras tillämp¬
ning. Under sådana förhållanden torde försummelsen att hörsamma den
första kallelsen i de flesta fall icke hafva någon annan anledning, än att
det för vittnet varit synnerligen olägligt och förenadt med känbara ekono¬
miska uppoffringar att då afbryta sina vanliga sysselsättningar för att in¬
ställa sig vid domstolen. Att genom höga böter äfven för vittnets första
uteblifvande skärpa vittnestvånget, synes betänkligt, så länge det beror på
partens godtycke att låta inkalla äfven fjerran boende vittnen utan någon
föregående pröfning huruvida deras hörande är nödvändigt eller kan på sa¬
kens utgång inverka, samt lagstiftningen ej ännu tillräckligt sörjt derför,
att vittnet verkligen utbekommer den ersättning för sin inställelse, som i princip
tillerkännes detsamma. Vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i sist antydda
syftning eller, om hinder derför möter, vittnestvångets inskränkning inom
billiga gränser utgör en bland de icke minst vigtiga frågorna vid den pågå¬
ende allmänna revisionen af rättegångsväsendet, och det synes hvarken vara
lämpligt eller af något synnerligt behof påkalladt att, innan denna fråga
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 7
vunnit en tillfredsställande lösning, genom skärpta ansvarsbestämmelser öka
vittnestvångets börda.
Lagförändringen borde således, enligt mitt förmenande, inskränkas till
det fall, som ock i Riksdagens skrifvelse företrädesvis framhållits, eller att
i en till underrätt instämd sak käranden kommer tillstädes, men svaranden
uteblifver utan att framte laga förfall. Frågan gäller här att fylla den
lucka i lagstiftningen, som uppkommit derigenom, att domstolarne, af redan
anfördt skäl, i allmänhet underlåta att tillämpa 12 kap. 3 § Rättegångs¬
balken. En ny påföljd är af nöden för det fall, att svaranden förfallolöst
uteblifver, men tredskoförfarandet icke kommer till användning. Denna påföljd
kan under nuvarande förhållanden, då vite plägar stadgas såsom äfventyr
för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen, icke gerna blifva någon annan
än böter, och dessa torde lämpligen kunna sättas till belopp af minst fem,
högst tvåhundra kronor. Man har i afseende på latitudsystemets använ¬
dande i detta fall erinrat om svårigheten för domstolen att, då målet första
gången i svarandens frånvaro handlägges, utfinna de försvårande eller för¬
mildrande omständigheter, den större eller mindre grad af vållande, hvilka
kunna vara förenade med svarandens uteblifvande, och som vid tillämpning
af latituden måste tagas i betraktande. Om än denna anmärkning icke kan
frånkännas en ganska stor vigt, så möter dock å andra sidan ännu större
svårighet att bestämma ett fixt bötesbelopp så beskaffad!, att det för alla
parter och under alla omständigheter blifver lika verkande. Den anmärkta
olägenheten torde ock i ej ringa mån minskas, om man i sjelfva lagen an¬
tyder den grund, efter hvilken bötesbeloppet bör höjas eller sänkas, sålunda
att detta förklaras böra ske med hänseende till den instämda sakens beskaf¬
fenhet. Det bör nemligen kunna antagas, att det just är i sakens beskaffen¬
het, i vigten och omfattningen af de intressen, kring hvilka den rörer sig,
som man har att söka de flesta anledningarna till svarandens benägenhet att
genom uteblifvande från domstolen undanskjuta den tidpunkt, då han på
grund af domstolens utslag måste beqväma sig till att göra motparten rätt.
Latitudens minimum har bibehållits vid det belopp, som enligt straff¬
lagen minst kan ådömas eller fem kronor, enär fåll kunna förekomma, då
svarandens uteblifvande ej bör eller behöfver strängare näpsas. Maximum
åter har måst sättas temligen högt-, då i de fall, hvarom jag nu går att för¬
mäla, böterna mången gång komma att ådömas för upprepadt uteblifvande
och sedan viten till rätt höga belopp försutits.
Att Rätten, om svaranden uteblifver, eger förelägga honom vid högre
vite att, när saken nästa gång företages, sig inställa, är redan omförmäldt
och af domstolarne allmänneligen tillämpadt; derom behöfver följaktligen ej
bär stadgas. Kommer åter svaranden tillstädes, anser sig Rätten ofta sakna
8
Kom fl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
anledning att förelägga honom vite för underlåten inställelse vid ett följande
rättegångstillfälle, hvartill målet af en eller annan anledning uppskjutes.
Fråga kan då uppstå, hvilken påföljd bör för svaranden uppkomma, om han
vid detta senare rättegångstillfälle uteblifver. Ej torde han höra vara lika
ovilkorlig! underkastad bötesstraff som då lian första gången efter stämnin¬
gen uteblef. Han har redan en gång kommit tillstädes och möjligen anfört
allt hvad han anser sig kunna till sitt försvar och sakens utredning andraga,
ehuru målet på kärandens begäran och för att sätta honom i tillfälle att
förebringa ytterligare bevisning, uppskjutits till en senare rättegångsdag. Om
svaranden då uteblir, synes hans fällande till ansvar böra bero derpå, huru¬
vida Rätten finner att målets afgörande genom hans uteblifvande fördröjes
eller ej. Det har anmärkts, att bedömandet häraf kan medföra ganska stora
svårigheter. I tvifvelaktiga fall är det emellertid antagligt, att svaranden
undgår bötesansvaret och hans ställning blir då icke sämre än den är efter
nu gällande lag.
Då straffets verkan skulle i väsentlig mån förfelas, om ej ådömda böter
genast utkräfdes, men det kan vara tvifvel underkastadt, huru vida författ¬
ningarna gifva exekutor befogenhet dertill, hör en uttrycklig föreskrift i så¬
dant hänseende meddelas. Vid tillämpning af ett dylikt stadgande torde det
emellertid ej kunna undvikas, att böter för uteblifvande en eller annan gång
komma att uttagas i fall då svaranden väl haft laga förfall, men varit ur
stånd att å inställelsedagen styrka detsamma. En utväg hör då beredas
honom att utan onödig omgång återvinna sin rätt, och någon annan torde ej
stå till huds, än den af Lagkomitén och äldre Lagberedningen föreslagna,
derefter af 1872 års Riksdag upptagna och af Högsta Domstolen vid gransk¬
ning af Riksdagens förslag utan anmärkning lemnade, att låta samma Rätt,
som ådömt böterna, förordna om deras återställande till svaranden, derest
förfallet styrkes inom viss tid, som lämpligen kan bestämmas till den dag,
då saken vid underrätten afgöres.
I hvad Rättegångsbalkens 11 kap. 10 §, sådan den lyder i förord¬
ningen den 10 Augusti 1877, föreskrifver angående svarandens inställelse i
brottmål, har ändring ej ansetts erforderlig. I dessa mal kan uteblifven sva¬
rande, om det finnes nödigt, till Rätten hemtas och detta synes innebära till¬
räcklig garanti mot hans tredska att sig inställa.
I det föregående är erinradt, att och af hvad skäl den lagbestämmelse,
hvars motiv nu hlifvit i korthet utvecklade, ej star i full konseqvens med
hvad Rättegångsbalken i öfrig! stadgar angående äfventyr för försummad in¬
ställelse vid högre oeh lägre domstolar. Eagot mot gällande lag direkt stri¬
dande stadgande torde den dock, så vidt jag kan finna, ej innehålla, om man
undantager, att den redan antiqverade 2 § åt 14 kap. Rättegångsbalken
Kongi. May.ts Nåd. Proposition No 11. 9
ej vidare skulle kunna tillämpas, hvarom antydan hör göras i förslagets
ingress.
Af förslagets ställning till Rättegångsbalken torde förklaras anledningen,
hvarföre man föredragit att låta den framträda under form af en särskild för¬
fattning, hellre än att införlifva den med Rättegångsbalkens 12 kap. Dess
natur af tillfälligt öfvergångsstadgande synes ock härigenom mer otvetydigt
framgå.
Jag hemställer på grund af hvad jag nu anfört, att Eders Kongi. Maj:t
täcktes för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, genom note ur proto¬
kollet infordra Högsta Domstolens yttrande öfver ett så lydande förslag till
»Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.
Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i
laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,
och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,
böte svaranden 5 kronor eller mera, högst två hundra kronor, efter som saken
är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken
saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare
uppskof, böte som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.
Har någon blifvit fäld till böter, enligt denna förordning, skola böterna,
derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan
hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft.
Yisar svaranden innan sakens slut att han haft förfall och ej kunnat Rätten
det kungöra, gånge böterna åter.»
Hvad Departementschefen sålunda hemstält och deri
Statsrådets öfrige ledamöter instämde täcktes Hans Maj:t
Konungen i nåder bifalla.
Ex protocollo:
Th. Wilh. Malm.
Bill. till Biksd. Prot. 1882. 1 Samt. 1 A/d. 7 Häft.
2
10
Kongl. Majds Låd. Proposition N:o 11,
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Majds
Högsta Domstol Onsdagen den 16 November 1881.
Andra rummet.
Närvarande:
Justi tieråden Naumann,
von Hofsten,
Lindhagen,
Svedelius,
Hernmarck,
Östergren,
Glimstedt.
Tillförordnade Revisionssekreteraren och Byråchefen, Hofrättsassessoren
Friherre Stael von Holstein föredrog i underdånighet:
l:o.
Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 29 nästlidne Oktober, hvarmedelst,
för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler, Högsta Domstolens yttrande
blifvit infordradt öfver ett så lydande förslag till
»Förordning angående böter för svarande parts uteblifvande från
underrätt.
Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i
laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 11
och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 8 § Rättegångsbalken
sägs, höte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor, efter
som saken är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag,
till hvilken saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande
ytterligare uppskof, böte som njrss är sagdt., der ej särskildt vite är åt
Rätten satt.
Har någon blifvit fäld till böter enligt denna förordning, skola böterna,
derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan
hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga
kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat
Rätten det kungöra, gånge böterna åter».
Justitierådet Glimstedt lemnade förslaget utan anmärkning.
Justitierådet Östergren yttrade: »Då, fastän latitudsystemet är i straff¬
lagstiftningen fil lämpad t' någre allmänna straffmätningsgrunder icke blifvit i
strafflagen intagne, synes det mig vara mindre lämpligt att särskildt uti nu
i frågavarande speciallag angifva den grund, efter hvilken deri till minimum
och maximum stadgade bötesstraff vid tillämpning af lagen skall mätas. Men
oafsedt denna formella betänklighet, torde med skäl kunna påstås, att den i
förslaget angifna straffmätningsgrund, sakens beskaffenhet, icke i alla före¬
kommande fall är den enda, som bör tillämpas. Om nemligen, såsom i för¬
slaget åsyftas det nya bötesstraffet skall ådömas för uteblifvande icke allenast
å den till sakens första handläggning utsatta dag utan äfven, i visst fall,
vid senare rättegångstillfällen, så torde samma straffmätningsgrund ej vara
tillräcklig. För svarandepart, som det ena rättegångstillfället efter-det andra
uteblefve och derigenom fördröjde sakens afgörande, skulle, om endast denna
straffmätningsgrund följdes, böterna hvarje gång sättas lika, ty saken hade
ju icke genom svarandens fortsatta uteblifvande till sin beskaffenhet ändrats;
men härmed vore efter mitt förmenande den allmänna rättskänslan icke till-
fredsstäld. Den skulle fordra, att vid straffmätningen afseende fästes
jemväl å den högre grad af tredska, som genom det upprepade uteblifvande
ådagalades, och att böterna för hvarje gång höjdes, der ej möjligen förmil¬
drande omständigheter tillika förekomme.
En annan erinran, som jag anser mig böra emot förslaget göra, är,
att om detsamma oförändradt antages, det skulle bero på Rättens godt¬
finnande att genom stadgande af vite suspendera lagen, då fråga är om
påföljd för svarandeparts uteblifvande vid de rättegångstillfällen, som följa
efter det första, så att Rätten, som för uteblifvande å den till sakens före¬
tagande först utsatta dag måste döma till böter, som borde genast uttagas,
kunde för uteblifvande vid senare rättegångstillfällen döma till vitesböter,
hvilka icke finge uttagas förr än beslnten tagit åt sig laga kraft. En an¬
12
Kongl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 11.
ordning i lagstiftningen, som kan medföra sådana oegentligheter, synes mig
destomindre böra vidtagas, som den icke skulle stå val tillsammans med 3 §
i förordningen den 16 Februari 1864 om strafflagens införande och 38 § i
nya utsökningslagen, Indika lagrum otvifvelaktigt förutsätta, att vite icke
må stadgas i annat fall, än att straff eller äfventyr ej finnes i lag utsatt.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, dels att de omedelbart
efter straffbestämmelsen följande orden * efter som saken är till» uteslutas,
dels ock att förslaget i så måtto ändras, att det för uteblifvande ä den till
sakens handläggning först utsatta dag stadgade ansvar göres ovilkorligt
gällande jemväl för ytterligare uppskof vållande uteblifvande vid senare
rättegångstillfälle, hvilken ändring torde kunna lämpligen åstadkommas ge¬
nom borttagande af de i första styckets slut förekommande orden »der eg
särskildt vite är af Rätten satt».
Justitierådet Hernmarck förenade sig med Justitierådet Östergren samt
tilläde att Justitierådet ansåg de uti sista stycket förekommande orden »derest de
ej böra enligt lag till annat straff förvandlas» kunna såsom öfverflödiga uteslutas.
Justitierådet Svedelius instämde med Justitierådet Hernmarck derom,
att orden »derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas» kunde utgå.
Justitierådet Lindhagen yttrade: »Då de nu ifrågasatta stadgandena
ej skulle införas i Rättegångsbalken, utan skulle sammanbindas med den öf-
riga lagen endast genom ett så löst och sväfvande bud som detta: »med upp¬
häfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning stridande», så
torde klokhet och försigtighet bjuda att ej göra lagförändringen större eller
mera ingripande än som är alldeles nödvändigt. Det i sista punkten af an¬
dra stycket införda stadgandet om påföljd för uteblifvande vid senare rätte-
gångstillfällen skulle emellertid i hög grad inveckla förhållandena samt göra
lagtillämpningen svår och osäker, då derigenom lemnas åt domaren att snart
sagdt efter behag tillämpa antingen böter enligt lagen eller af honom sjelf
bestämda viten. Ett sådant stadgande synes ej heller i och för sig vara
hvarken lämpligt eller tillrådligt, hvarföre det vill synas som förslaget skulle
vinna på att denna bestämmelse uteslötes,. hvarigenom efter första inställel¬
sen ett och samma, i allo tillfredsställande och för hvarje fall tillräckligt
medel att hålla svaranden till inställelse vore åt domaren lemnadt, nemligen
att förelägga viten eller annan hittills bruklig påföljd efter omständigheterna.
Det föreslagna stadgandet att böter för uteblifvande kunna genast ut¬
tagas utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej
vunnit laga kraft, skulle antagligen medföra långt större olägenheter än för¬
delar. Verkan af förslaget förlamas ock till betydlig del och hela anordnin¬
gen blir haltande derigenom att i allt fall de af Rätten för enahanda un¬
derlåtenhet ådömda viten ej kunna strax uttagas. Bestämmelsen om att
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
13
återvinna redan betalda böter är en högst oegentlig anordning, som fordrar
långt vigtigare skäl till sitt rättfärdigande, än som här kunna tinnas till.
Rätt till klagan i högre instans öfver olagligen ådömda böter är utskuren
eller bör åtminstone anses vara det i de flesta fall, dä man stadgar såsom
vilkor för böternas återfående att den hötfälde visar laga förfall hos under¬
rätten innan saken der afgöres.
Hvad angår böternas belopp, så synes den här föreslagna böteslatitud
fem till tvåhundra kronor vara alltför stor. I motiven till förslaget anföres
visserligen såsom stöd härför att böterna böra bestämmas efter den instämda
sakens beskaffenhet. Men, utom det att denna tanke icke är tydligt åter-
gifven i förslagets text genom der begagnade uttrycket »eftersom saken är
till», så är sakens beskaffenhet ej för domstolen fullt känd, eller får åtmin¬
stone icke anses så vara, förr än saken slutligen afgöres, och således först
efter det svaranden redan blifvit fäld till böterna för uteblifvande. Skulle
meningen vara att böterna borde bestämmas i förhållande till det penninge-
värde, hvarom tvistas, så är en sådan mätningsgrund tagen ensam för sig
icke rättvis, dels enär samma penningebelopp har helt olika betydelse för
olika parter allt efter deras skilda förmögenhetsförhållanden, dels emedan äf¬
ven andra omständigheter såsom bevisad större eller mindre tredska m. m.
böra hafva lika stor och mången gång större betydelse vid bötesbeloppets
bestämmande än värdet af det omtvistade. Slutligen är ock fara för han¬
den att med så stor latitud tillämpningen här måste till följd af sakens na¬
tur blifva mer sväfvande och ojemn än vanligt, hvarigenom svarandeparter
lätt kunna varda oskäligt tryckta af höga böter. Man får omöjligen förut¬
sätta att domaren skulle spara tillämpningen af de högre bötesbeloppen till
undantagsfall af vigtiga tvister mellan rika parter; och för sådana undan¬
tagsfall skulle dessutom det föreslagna bötesmaximum ej vara tillräckligt stort
för att uppfylla ändamålet.
Jag hemställer alltså att lagförändringen må inskränkas till förhöjda bö¬
ter för svarande parts uteblifvande vid första rättegångstillfället, såsom följd
hvaraf senare punkten af andra stycket samt hela tredje stycket skulle utgå
ur förslaget; samt att böterna må sättas från och med fem till och med
femtio kronor.»
Justitierådet von Ilofsten instämde uti hvad Justitierådet Lindhagen
yttrat emot den del af förslaget, som angår uttagande af böter för uteblif¬
vande utan hinder deraf att det utslag, hvarigenom de blifvit ådömda, ej
vunnit laga kraft.
Justitierådet Naumann yttrade: »Då den föreslagna förordningen endast
skulle blifva interimistisk, och ingen ändring ske i det contumacialförfarande,
som 3 paragrafen i 12 kap. Rättegångsbalken utan inskränkning stadgar,
14
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 11.
och hvilket förfaringssätt är i de nyaste främmande rättegångsordningar bi¬
behållet, t. ex. i Tysklands civilprocessordning den 1 Oktober 1879, lemnar
jag förslaget utan annan anmärkning, än att orden: »derest de ej höra en-
'ligt lag till annut straff förvandlas» torde behöfva något förtydligande.
Ut supra.
Ex protocollo
E. Adlerstråhle.
Utdrag af Protokollet, öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott Fre¬
dagen den 30 Januari 1882,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Stötjern,
Friherre von Utter,
Taube,
Heder stierna,
Hammarskjöld,
Ricliert,
Theniptander,
Justi tieräden: Svedelius,
Glimstedt.
l:o.
Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde i
underdånighet:
Ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till Förordning an¬
gående böter för svarande parts uteblifvande vid underrätt, öfver hvilket
15
Kongl. Maj.ts Råå. Proposition N:o 11.
förslag Högsta Domstolens utlåtande blifvit för det ändamål 87 § Regerings¬
formen omförmäler infordradt; varande förslaget af följande lydelse:
»Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden tillstädes
å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att svaranden i
laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte laga förfall,
och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs,
böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor, efter som
saken är till. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till
hvilken saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytter¬
ligare uppskof, böte som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.
Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning skola böterna,
derest de ej böra enligt lag till annat straff förvandlas, genast uttagas, utan
hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga
kraft. Visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat
Rätten det kungöra, gånge böterna åter.»
Efter att hafva redogjort för de vid förslagets granskning i Högsta
Domstolen afgifna yttranden utlät sig Departementschefen vidare:
»Ehuru icke flera än tre af Högsta Domstolens ledamöter deltagit i
någon af de mot det remitterade förslaget gjorda erinringar och hvarje sär¬
skild punkt i detsamma följaktligen kan sägas vara af Högsta Domstolens
pluralitet godkänd, synas mig dock några af de framstälda anmärkningarne
vara af beskaffenhet att böra leda till ändring i förslaget eller åtminstone
till en erinran i fråga om dess rätta tolkning.
1 mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då ifråga¬
varande förslag remitterades till Högsta Domstolen, redogjorde jag för anled¬
ningen, hvarföre orden »eftersom saken är till» blifvit såsom en anvisning åt
domaren vid bestämmande af bötesbeloppets storlek i förslaget införda. Det
skedde i anledning af en vid granskning af ett likartadt förslag inom dom¬
stolen gjord anmärkning om svårigheten att tillämpa latitudsystemet, då målet
första gången i svarandens frånvaro liandlägges. Nu hafva emellertid två
ledamöter af Högsta Domstolen erinrat, att straffmätningsgrunder icke blifvit
i allmänna strafflagen intagna, och att den i förslaget angifna icke i alla
förekommande fall vore den enda som borde tillämpas, särskildt vid fortsatt
uteblifvande, då afseende borde fästas jemväl vid den högre grad af tredska,
som derigenom ådagalades. Då den uppfattning om svårigheten att utan all
handledning tillämpa latitudsystemet i detta fall, som tillförene inom Högsta
Domstolen gjort sig gällande, nu mera icke synes vara allmänt delad samt
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.
de vid det anmärkta uttrycket gjorda erinringar icke sakna sin betydelse,
har jag trott detsamma böra ur förslaget utgå.
Utan olägenhet kunna ock uteslutas de af två ledamöter såsom öfver-
flödiga betecknade orden: »derest de ej böra enligt lag till annat straff för¬
vandlas». Af förslagets lydelse framgår i alla händelser uppenbart, att endast
böter, men ej straff, hvartill böter vid bristande tillgång förvandlats, få ut-
kräfvas, innan beslutet om deras ådömande vunnit laga kraft.
Inom Högsta Domstolen har ock anmärkts, att det, om förslaget blefve
lag, skulle bero på Rättens godtfinnande att genom stadgande af vite suspen¬
dera lagen, då fråga vore om påföljd för svarandeparts uteblifvande vid de
rättegångstillfällen, som följde efter det första, så att Rätten, som för ute¬
blifvande å den till sakens företagande först utsatta dag måste döma till
böter, som borde genast uttagas, kunde för uteblifvande vid senare rätte¬
gångstillfällen döma till vitesböter, hvilka icke finge uttagas, förr än besluten
tagit åt sig laga kraft. — En sådan tillämpning af författningen, som dessa
ledamöter förutsatt, skulle visserligen vara så otillfredsställande, att ett
korrektiv mot densamma kunde förtjena en plats i sjelfva författningen. Men
jag kan för min del ej föreställa mig annat än att hvarje förståndig domare
skall förfara, så att han, utan allt användande af viten, uteslutande tillämpar
författningen intill den gräns, då han finner de i densamma bestämda böter
för en tredskande svarandepart allt för låga, och äfventyret för uteblifvande
sålunda böra höjas genom förelagdt vite. Borttages rättigheten att förelägga
vite, skulle författningen motverka sitt ändamål genom att betaga Rätten
ett kraftigt verkande medel, som nu står den till buds, att i synnerligen
svåra undantagsfall, när andra utvägar tryta, förmå svaranden till inställelse.
Visserligen hade det för en likformig lagtillämpning varit önskvärdt, om
vitena kunnat liksom böterna uttagas, utan afvaktan derå att beslutet om
deras åläggande vunnit laga kraft. Men då den föreslagna författningen
skulle vara af en mera provisorisk natur, har man tvekat att utsträcka dess
bestämmelser till påföljder, som ådömas efter andra lagens rum. Användas
viten endast i de fall jag nu antydt, får i alla händelser deras höga belopp
ersätta den tyngd, hvarmed straffet skulle drabbat, derest det genast kunnat
verkställas. Af dessa skäl har jag ansett förslaget i denna del ej böra
ändras.
Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t täcktes enligt 87 § Re¬
geringsformen till Riksdagens antagande öfverlemna följande förslag till »För¬
ordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.
Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:
Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden till¬
städes å den till sakens företagande först utsatta dag och visar, att
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.
svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan att framte
laga förfall, och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångs¬
balken sägs, böte svaranden fem kronor eller mera, högst tvåhundra kronor
Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit
uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof böte
som nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.
Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning, skola bö-
tema genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit
ådömda, ej vunnit laga kraft. Yisar svaranden innan sakens slut, att han
haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra, gånge böterna åter!»
Hvad föredraganden sålunda hemstält behagade, uppå
tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter, Hans Maj:t
Konungen i nåder bifalla; och skulle i följd deraf till
Riksdagen aflåtas nådig proposition af den lydelse, bila¬
gan Litt. A. till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Otto Rooth.
Bih. till Riksd. Prot. 1 Sami 1 Afd 7 Häft.
3