8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 64.
N:o 64.
Åf Herr A. Hedin: Om revision af strafflagens tjugonde kapitel.
Mer och mer gör sig den åsigten gällande, att var strafflagstiftning
bör förmildras. Om det ock må kunna anses tvifvelaktigt, huruvida för
sådant ändamål omarbetning af hela strafflagen är af nöden, torde åtminstone
väsentliga ändringar i strafflagens 20:de kapitel om tjufnad vara påkallade.
Nämnda kapitel innehåller en från äldre strafflagar hemtad grundsats,
att af det stulnas värde beror, huruvida en om tjufnad förvunnen antingen
kan få försona sin förseelse med ett lindrigare straff, såsom böter eller
enkelt fängelse, eller måste dömas till straffarbete med påföljd af vanfrejd.
Om det än må vara sant, att vid straffets bestämmande afseende bör
fästas vid den större eller mindre skada, som den brottslige förorsakat, så
är det godtyckliga stadgandet i berörda kapitel, enligt hvilket tillgrepp af
15 kronors värde eller derunder kan försonas med lindrigt bötes- eller
fängelsestraff, men tillgrepp utöfver 15 kronors värde medför ett så svårt
straff som straffarbete och vanfrejd, ingalunda någon logisk följd af den
anförda grundsatsen. Ty vore en sådan slutföljd rigtig, så hade den ock
bort finna ett uttryck i 22:dra kapitlet, som angår ett icke mindre samhälls-
vådligt brott mot egendom, nemligen bedrägeri; men ehuru genom detta
sistnämnda brott skadan för egaren väl oftast uppgår till vida högre belopp
än vid tjufnad, finnes i fråga om bedrägeri icke någon bestämmelse derom,
att ett visst värde skall föranleda straffskärpning i synnerlig grad.
Utom det att den omnämnda grundsatsen i 20:de kapitlet sålunda
uppenbart strider mot straffprincipen i fråga om andra egendomsbrott, komma
de på visst värde beroende straffbestämmelserna ofta att visa sig olämpliga
och till och med orättvisa.
Om det för staten måste vara af största vigt att rädda brottslingen
från fortgående på brottets bana, så motverkar den ju sitt ändamål genom
att använda så stränga straff, att brottslingen derigenom ohjelpligen utstö-
tes ur samhället. Erfarenheten visar ock, att månge domare, vid hand¬
läggning af tjufnad första gången till värde af 16—20 kronor, icke sällan
af de hårda bestämmelserna finna sig manade till att söka få värdet nedsatt,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 64. 9
så att endast lindrigt straff ådömes, och derigenom åt brottslingen det till¬
fälle till förbättring lemnas, som genom ett hårdare, af vanfrejd åtföljdt
straff, i de flesta fall skulle omintetgöras. Mången vilseförd har sannolikt
genom ett sådant domarens förfarande blifvit räddad åt samhället, men otaliga
äro de fall, då en sådan utväg ej funnits, och de första gången brottslige,
i följd af lagens stränghet och tryckta af vanfrejden, föranledts eller rentaf
tvungits till fortsättande af en brottslig lefnad.
Mig synes derför i. högsta måtto ömkligt, att 20:de kapitlet straffla¬
gen ändras derhän, att tjufnadsbrotf, ehvad värdet är större eller mindre,
må första och andra gången kunna försonas med böter eller enkelt fängelse,
utan påföljd af vanfrejd, och att först vid andra gången tjufnad under för¬
svårande omständigheter straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende
ådömas.
I det anförda 20:de kapitlet förekomma bestämmelser, enligt hvilka
straffet för återfall i tjufnad är vida strängare än för återfall i andra brott.
Då det torde vara svårt att utfinna något fullt giltigt skäl för dessa
bestämmelser, helst då, såsom förut är nämndt, den som för tjufnad under¬
gått straffarbete och stämplats med vanfrejd, i de flesta fall för sig finner
vägen stängd till försörjning genom redligt arbete och sålunda ofta tvingas
till nya brott, vill det synas mig, att de ytterligt stränga iterationsstraffen
för tjufnad äro ändamålsvidriga. Genom deras borttagande skulle för öfrigt
icke ringa kostnad för fångvården inbesparas.
Jag tillåter mig sålunda att föreslå en revision af strafflagens 20:de
kapitel, i syfte, dels att tjufnadsbrott, ehvad värdet är större eller mindre,
må första och andra gången kunna försonas med böter eller enkelt fängelse,
utan påföljd af vanfrejd, dels att de särskilda straffen för återfall i tjufnad
må upphäfvas, eller åtminstone i betydlig mån mildras; samt att, derest
Lag-Utskottet ej skulle vara i tillfälle att framlägga ett förslag till omarbet¬
ning af ifrågavarande kapitel, Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla,
att Kongl. Maj:t ville till nästa Riksdag aflåta propo¬
sition med förslag till förändring af strafflagen i ofvan
angifna syfte.
Stockholm den 29 Januari 1882.
A. Hedin.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 2 Af cl. 2 Band. 10 Raft.
2