6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.
Då jag nära ett hälft sekel nitiskt och troget användt hela min lifs¬
kraft och arbetsförmåga, så skulle detta Riksdagens vedermäle och belöning
högeligen glädja åldringen, som i anseende till de betydligt ökade hyrorna,
lefnadsmedlens och förnödenheters högt stegrade pris, krono- och kommunal¬
skatter, med ett ord allt, försvårar bergningen, hvartill kommer bekymret
för mina efterlefvandes, min 73-åriga hustrus och trenne oförsörjda döttrars
existens, då min pension indrages och de gå miste om den förhöjda pen¬
sionen.
Lund i Januari 1882.
L. P. Begnell.
N:o 43.
Af Herr H. JohllSSOll i Broby: Om utfärdandet af bestämmelser,
hvarigenom torparne å statens jordegendomar icke vidare
betungas med oskäligt hårda kontraktsvilkor.
Under det sista årtiondet hafva arrendeafgifterna för såväl statens som
enskildes egendomar i betydlig grad ökats. Denna stegring har hufvudsakligen
uppstått såsom följd deraf att jorden genom ett förbättradt beredningssätt kom¬
mit att gifva en större afkastning än hvad förut egt rum. Uti de fall, då ar¬
rendebeloppen blifvit förhöjda af nyssnämnda anledning, synes mig, att man icke
kan hafva något att deremot anmärka.
Men det gifves emellertid vissa fall, i hvilka helt andra förhållanden än
ett förbättradt brukningssätt åstadkomma en sådan öfverdrifven höjning af ar-
rendeafgiften, att arrendatorerna nödgas tillbringa sitt lif uti största fattigdom
och elände. Dylika fall inträffa nästan aldrig vid utarrendering af enskildes
egendomar, men deremot uppstå de mycket ofta vid bortlegning af torp, som
Motioner i Andra Kammaren, N:o 43. 7
lyda under statens jordegendomar. Dessa sistnämnda egendomar innehafvas nem¬
ligen i allmänhet antingen på 20-årigt arrende eller ock på boställsinnehafva-
rens tjenstetid, hvilket allt förorsakar att de torpare, som antagas, icke kunna
påräkna att få besitta de åt dem upplåtna torplägenheter längre tid än antingen
20 år eller ock under den obestämda tid, som bostället innehafves af tjenste-
mannen. Då nu en staten tillhörig jordegendom ombyter innehafvare, så före-
skrifvas ofta för de derå befintliga torpare en sådan förhöjning uti deras skyl¬
digheter i arbete och kontanta penningar, att det blifver för dem omöjligt att,
om de antaga dem, erhålla en nödtorftig bergning. Visserligen äro dessa tor¬
pare icke lagligen tvungna att antaga de vilkor, som bestämmas af den nye
arrendatoren eller boställshafvaren; men härvid sammanträffa tyvärr vanligtvis, i
anledning af nu gällande lagars beskaffenhet, vissa omständigheter, hvilka bringa
torparen i den ställning, att han finner sig nödsakad eller förledd att antaga de
ruinerande kontraktsvilkor, som föreläggas honom. Sålunda är det i 4 § af
Kongl. Förordningen den 23 Januari 1836 stadgadt, att arrendatoren skall utan
någon ersättning bygga och underhålla torpen. Vanligen öfverflyttar arrenda¬
toren eller boställsinnehafvaren denna skyldighet på torparen, hvilken ej sällan
inbillar sig att de af honom uppförda byggnader äro hans egendom, och, då han
vid torpkontraktets upphörande inser sitt misstag, söker afhjelpa det genom att
underskrifva ett kontrakt, som är hårdare än det förut gällande. Härtill kom¬
mer att en torpare, för att kunna erhålla någon ringa inkomst af det till om¬
råde och fruktbarhet nästan alltid obetydliga jordområde, som han brukar, måste
å detsamma ej blott nedlägga mycket arbete, utan äfven hela sitt kapital eller
egendom, hvaraf följer att han ogerna vill, då kontraktet utgått, lemna torp¬
lägenheten utan hellre underkasta sig de orimliga vilkor, som stadgas af den
nye arrendatoren eller boställsinnehafvaren, ehuru dessa vilkor kanske snart be¬
finnas vara omöjliga att fullgöra och derföre bringa torparen till tiggarstafven
eller fattighuset.
Då de här ofvan antydda missförhållandena grunda sig på en felaktig
lagstiftning, hvilken uppmuntrar vinningslystna menniskor till att förtrycka sina
medmenniskor, och då det icke är förenligt med statens fördel att det uppstår
en massa utfattiga familjer, som falla fattigvården till last, så anser jag att åt¬
gärder böra vidtagas för att afskaffa berörda missförhållanden. Ett botemedel
härvidlag vore måhända utfärdandet af en lag, hvari boställshafvarne eller ar-
rendatorerna af statens jordegendomar berättigades att, i likhet med enskilda
jordegare, utfärda torpkontrakt på 49 år, hvarvid domänförvaltningen kunde
utöfva kontroll, så att ej missbruk egde rum; men ifall eu sådan lag ändock
skulle anses leda dertill, att städja eller ackord komme att i hemlighet gifvas
af torparen, hvarigenom staten skulle förlora, så tyckes mig att missförhållan¬
dena borde kunna, utan att deraf uppstode någon olägenhet för staten, upp-
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 43.
häfvas derigenom, att det föreskrefs att, då sådan syn och värdering eger
rum, hvilken brukar föregå utarrenderingen af en staten tillhörig jordegendom,
sagda syn och värdering äfven skulle omfatta de derå befintliga torp samt be¬
stämma ett maximum för torparens blifvande vilkor, hvilket maximum den nye
arrendatoren eller boställshafvaren icke fick öfverskrida.
På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville besluta en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, hvari anhålles det Kongl. Maj:t täcktes så fort
sig göra låter till Riksdagen inlemna förslag till sådana före¬
skrifter, hvarigenom torparne å statens jordegendomar ej
betungades genom oskäligt hårda kontraktsvilkor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 27 Januari 1882.
E. Johnsson.