ö
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
N:o 2.
Åt' Herr S. Wieselgren: Om underdånig skrifvelse an¬
gående revision af de stadgar, som röra det akademiska
examensväsendet.
Det är kändt huru man vid universiteten anser Kongl. stadgan den 16
April 1870 för filosofie kandidat- och licentiatexamina. Upprepade gånger
och på olika sätt hafva de studerande lagt i dagen det missmod hon ingifvit
dem, och lärarne inom fakulteten hafva lika litet förhemligat sina tankar
i saken. “Det är“, yttrade filosofiska fakultetens då varande prodecanus,
professor Thalén, till konsistorii protokoll vårterminen 1879 —- “det är, så¬
som examensprotokollen inom fakulteten pa det mest ojäfaktiga sätt kunna
intyga, af erfarenheten på det fullständigaste sätt ådagalagd t, att de nu¬
varande examensfordringarne, med de många och, såsom mig synes, alldeles
obehöfliga tvångsämnena, nära nog fullständigt tillintetgöra hvarje veten¬
skapligt studium i de flesta af de till filosofiska fakulteten hörande läro-
ämnena;u till hvilket uttalande han lägger ett annat, som betonar i huru
hög grad önskvärd en revision af examensstadgan i dess helhet vore, “sa
framt11, säger han, “man vill förebygga, att universitetets filosofiska fakultet
inom kort skall nedsjunka till en simpel examensanstalt i vissa obligatoriska
ämnen, hvarvid lexläsningen visserligen kommer att frodäs, men allt egent¬
ligt vetenskapligt lif skall dödas.“ Och talande bevis för det berättigade i
dessa omdömen lemnar en annan af fakultetens lärare, professor Hildebrands-
son, i den skrift — “Filosofie kandidatexamen förr och nuu (Maj 1879) —
till hvilken jag tillåter mig hänvisa.
Hufvudsakliga felet med den anförda stadgan torde vara att finna i
den gamla filosofie kandidatexamens sönderdelande i två examina, af hvilka
blott den senare — licentiatexamen — afser att ega, någon vetenskaplig
betydelse, under det den första — kandidatexamen icke gerna kan höja
sig öfver måttet för en förberedande examen, äfven om med densamma för¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
7
enats kompetens i fråga om lägre lärarebefattningar vid rikets allmänna läro¬
verk. En anordning, hvarigenom den nyss vid 18—20 års ålder af ele¬
mentarläroverket såsom mogen förklarade ynglingen genast vid ankomsten
till akademien behandlas såsom omogen och med hänvisning till förberedande
förhör i vissa “tvångsämnen“, förmenas att efter eget val fullfölja sina studier,
innebär icke blott en brist på följdrigtighet från lagstiftningens sida utan
framkallar djupt kända olägenheter af både teoretisk och praktiskt art. Håg
och lust för drifvandet af det vetenskapliga studium, till hvilket anlagen
mana, försvagas inför tvånget att offra ända till fyra till fem år på den
lexläsning, som kräfves för afläggande! af en förberedande examen, af hvil¬
ken examinanden i de Resta fall har föga eller intet gagn, och hand i hand
med detta faktum går ett annat af ekonomisk art, som visar med hvilka
förökade kostnader en anordning sådan som den ifrågavarande förknippar
inhemtandet af vetenskaplig bildning.
Detta senare förhållande torde icke böra förbises af dem, som, om än
utan starkare intresse för akademiska examensordningar, dock icke blunda
för den ekonomiska betydelsen af lönestaterna för rikets embets- och tjenste-
män. Det måste vara klart, att ju dyrare man gör det för dessa senare att
inhemta de kompetensvilkor, staten af dem kräfver, desto högre löner ega
de sedermera rätt att fordra: äfven å detta område gäller lagen, att hög
produktionskostnad orsakar högt pris å varan eller prestationen. Om nu
väl icke kan ifrågasättas, att staten för vinnandet af lägre lönestater borde
nedsätta sina kompetensvilkor under hvad som verkligen bör sig. torde man
dock ega fullt skäl att vänta, det staten icke onödigtvis uppdrifver dem.
Men ett sådant deras onödiga uppdrifvande eger ovilkorligen rum, hvarhelst
staten genom olämpliga examensbestämmelser försvårar ernåendet af stad¬
gad kompetens och förökar de kostnader, som med densammas vinnande äro
oskiljaktigt förbundne.
För mig synes det icke tvifvelaktigt, att bibehållandet af de akademi¬
ska preliminärexamina med allt fog från sagde synpunkt kan betecknas så¬
som ett onödigt uppdrifvande af priset å akademisk bildning och de olika
slagen af embetsmannakompetens. Och, såsom bekant, möta förberedande
examina inom alla fakulteterna. För den yngling, som efter aflagd mogen¬
hetsexamen vill fullfölja vetenskapliga studier vid universitetet, är afläggan-
det af en teologico-filosofisk examen vilkor för hans rätt att inom teologiska
fakulteten vinna lärdomsgrad, en juridico-filosofisk står såsom vilkor för
samma rätt inom den juridiska, en medico-fi losos ofisk inom den medicinska
och filosofie kandidatexamen inom den filosofiska. Medgifva honom icke
hans tillgångar att taga någon vetenskaplig examen, utan är han hänvisad
till någon af embetsexamma, möter honom samma teologico-filosofiska examen
såsom vilkor för rätten att aflägga den teoretiska och den praktiska examen,
8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
som grundlägga presterlig kompetens: vill han åter taga examen till rätte¬
gångsverken, har han att bereda sig rätt dertill genom att undergå en för¬
beredande pröfning i vissa kunskapsämnen, hvilken jemväl är stadgad såsom
vilkor för examen till Konungens kansli. Endast för examen till bergssta¬
ten ligger vägen fri utan förberedande pröfning, liksom ock för filosofie
kandidatexamen, fattad såsom beredande viss befordringsrätt vid rikets all¬
männa läroverk.
Aro nu verkligen alla dessa preliminära examina af det gagn, att deras
bibehållande deraf försvaras? Så vidt jag förstår utgöra de en tunga för de
akademiska lärarne, hvilkas tid och krafter i otillbörlig män af dem tagas
i anspråk; och för de studerande, hvilka tvingas att använda dyrbara år,
mer eller mindre mödosamt arbete o.ch måhända sent återförtjenta pennin¬
gar på en “lexläsning“, hvilken, äfven der den lyckas väl, saknar hvarje
sjelfständig betydelse, måste de kännas än mera tryckande.
Man söker möjligen deras försvar deruti, att de dock afse att bibringa
ynglingen en mera omfattande allmänbildning före hans inträngande i spe¬
cial- eller fackstudiet; man betonar att detta säkerligen måste vara af stor
nytta. Jag svarar härtill, att efter min uppfattning icke någon enda af
samtliga förberedande examina torde vara i stånd att garantera förvärfvan-
det af sagda slags bildning, utan att de, öfver hufvud taget, mera äro att
betrakta såsom i någon mån vidgade elementarkurser med tillägg af ett eller
annat ämne, i hvilket man dock på grund af examens förberedande beskaf¬
fenhet sällan eller aldrig hinner särdeles långt. Och jag tror mig icke göra
något vågadt påstående, då jag bestrider att de tillskott i bildning, de gifva,
kunna anses uppväga hvad de i förut anmärkta afseenden taga.
Har det gått för sig att utan kraf af preliminär pröfning lemna stu¬
denten rätt att undergå examen till bergsstaten, ehuru den ditåt syftande
hvarken mindre än andra torde kunna undvara önsklig allmänbildning, ej
heller i de mötande examensämnena — matematik, fysik, mekanik, kemi,
mineralogi, geologi och metallurgi — gerna kan anses genom sina elementar¬
studier mera förberedd än andra genom sina i de i teologie, juris och
medicine kandidatexamen o. s. v. förekommande kunskapsfack — hvarför skulle
det icke vara menligt att äfven med hänsyn till dessa senare bereda studen¬
ten samma frihet? Lika litet som betygen göra mannen, lika litet göra
examina kunskaperna; och jag tror icke att det akademiska studiet har att
befara något afbräck af anordningar, som göra studentens väg till sitt före¬
sätta mål fri från de bommar, hvilka nu i form af förberedande pröfningar
ådraga honom ökade kostnader, splittra hans krafter och öda hans tid.
Då, såsom betydelsefulla tecken gifva vid handen, elementarundervis¬
ningen kanske inom kort kommer att betydligt fördyras, torde det vara af
så mycket större vigt, att det akademiska bildningsarbetet snarast möjligt be¬
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
frias från de förut antydda föråldrade former, af hvilka det ännu belamras;
det skall annars varda allt mera svåråtkomligt för flertalet af den bildnings-
sökande ungdomen. Jag tror mig tala i dennas namn, då jag såsom en sak
af verklig betydelse utmärker krafvet å det akademiska examensväsendets
förenkling i antydda rigtningen.
Det skulle icke vara på sin plats att här ingå på några detaljer af
frågan. Blott tillåter jag mig erinra, att der i någon af preliminärexamina
ett eller annat enstaka ämne verkligen kan anses vara af flen vigt, att derför-
utan grundlig insigt i de slutliga kunskapsfacken icke kan vinnas, detta för¬
hållande antingen kan motivera obehöjliglieten af särskild förberedande pröf¬
ning eller ock betinga ämnets uppflyttning till plats i den slutliga examen,
då ju vederbörande examinatorer naturligtvis icke kunna sakna nödig insigt
i de stycken, hvilka, om än liggande utanför facket, dock anses för exami¬
nandernas fulländning af så hufvudsaklig vigt.
På grund af hvad jag anfört vågar jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen besluter i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla om revision af de stadgar, som röra
det akademiska examensväsende!, i sådan syftning, att
filosofie kandidatexamen upphör att vara vilkor för rätt
att aflägga licentiatexamen i filosofiska fakulteten samt
att de för teologiska och juridiska lärdoms- och embets-
examina, för medicinska lärdomsexamina samt för kansli¬
examen nu stadgade förberedande pröfningar må varda
afskaffade.
Jag anhåller att denna min motion må varda till Tillfälligt Utskott
remitterad.
Stockholm den 23 Januari 1882.
Sigfrid Wieselgren.
Bill. till liiksä. Vrot. 1882. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 1 Käft.
2