.raSTITUMITODSIANNEKS
EMBETSBERÄTTELSE
afgifven vid lagtima riksmötet år 1882;
samt
Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.
STOCKHOLM
IVAR HÄGGSTBÖMSBOKTRYCKERI
1882.
INNEHÅLL.
Sid.
Redovisning för anstälda åtal emot
1) Rådstufvurätten i Treleborg, för ofullständig konkursförteckning, förmyndareförteckning
och fastighetsbok......................................................................................................... 2
2) Rådstufvurätten i Visby, för förment orätt dom ........................................................ 3
3) Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs län, för det en person under aderton
år afstraffats med fängelse vid vatten och bröd ......................................................... 7
4) Rådstufvurätten i Sala, för orätt dom ........................................................................ 8
5) Domhafvanden i Skellefteå tingslag, för det en person, dömd till fängelse, blifvit, ehuru
bofast, i häkte inmanad m. m..................................................................................... 9
6) Eu Kyrkoherde i Lunds stift, för det han vid uppskrifning till nattvardsgång offent¬
ligen tillvitat en församlingsbo laster och förbrytelser samt i Kyrkoråd, der den till¬
talade var frånvarande, beslutat tilldela samma person varning, hvilken skriftligen
utfärdades och tillstäldes genom fjerdingsman ............................................................ 11
7) F. d. Landskamreraren i Vesternorrlands län, för det han deltagit i beslut, hvarigenom
ett, mål, som tillhörde domstols handläggning, blifvit af Landshöfdingeembetet afgjordt
(forts, från 1881 års embetsberättelse sid. 89)............................................................ 20
8) Den ständige och två tillförordnade Landssekreterare i Vermlands län, för olagligen
uppburen provision å medel, influtna för försåld skog å ett militieboställe (forts, från
1881 års embetsberättelse sid. 34) .............................................................................. 21
9) Läkaren vid länsfängelset i Hernösand, för oskäligt dröjsmål med afgifvande af ut¬
låtande angående en fånges sinnesbeskaffenhet (forts, från 1881 års embetsberättelse
sid 38)........................................................................................................................ 21
Framställning till Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, om vidtagande af åt¬
gärder att förmå häradsboer att bekosta inbindning af domböcker och protokoll i
Häradsarkiven ............................................................................................................ 21
Angående lagskipningens tillstånd m. m............................................................................ 24
Anmärkningar:
1) Vid 104 § Utsökningslagen och 33 § Inteckningslagen ............................................. 35
2) » 114 § Utsökningslagen och 23 och 24 §§ Inteckningslagen .............................. 36
3) » 122 § Utsökningslagen ....................................................................................... 38
4) I fråga om hvad till utmätt eller i konkurs afträdd fast egendom rätteligen hörer...... 40
5) » till konkurs afträdd fast egendoms försäljning genom exsekutiv myndighet............... 42
6) » hvad vid auktion å utmätt eller till konkurs afträdd fast egendom bör iakttagas ... 43
7) Vid 69 § Utsökningslagen .......................................................................................... 49
Angående sjelfspillingars begrafning m. m......................................................................... 51
Sid.
Lagstiftningsärenden:
Angående tillägg i 23 kapitlet Strafflagen ........................................................................ 58
» allmänt arbetes verkställande i enrum vid läns- och kronohäkten........................ 68
Uppgift å antalet af de under år 1881 inkomna klagomål och anstälda åtal..................... 74
Utdrag ur Högsta Domstolens minnesbok för år 1881 ...................................................... 74
Arets embetsresa ............................................................................................................... 75
Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af sistlidne
års Riksdag.................................................................................................................. 76
Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan...... 76
BILAGA.
Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1881 aflåtna underdåniga
skrivelser och i anledning af dem hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder ............ 3
» å de i berörda underdåniga skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit
afgjorda ............................................................................................................ 16
» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrifvelse!' anhängiggjorda ären¬
den, hvilka i Justitie-ombudsmannens senaste . embetsberättelse finnas upptagna,
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder, som seder¬
mera blifvit med dem vidtagna........................................................................... 18
Tabell öfver ofvan berörda uppgifter ................................................................................. 30
Berättelse, afgifven af Komiterade för Tryckfrihetens vård................................................... 31
Rättelser:
Sid. 48 rad. 39 står: äfven läs: ofvan
» 52 » 19 » 1834 » 1734
Dessutom förekomma några bokstafsfel och origtigheter i komm:
otydlighet, torde af läsaren benäget öfverses.
Till Riksdagen.
-L^en embetsberättelse för det sist förflutna året, jag nu går att afgifva,
må, i enlighet med en länge följd ordning, börja med redogörelse för
den del af embetsverksamheten, som haft till föremål att, med anledning
af inkomna klagomål eller under embetsresorna eller vid granskning af
fångförteckningar gjorda iakttagelser, söka genom åtal tillrättavisa embets-
och tjenstemäns fel eller försummelser i tjensten och förskaffa den eller
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 1
2
dem, som genom samma fel och försummelser blifvit lidande, upprättelse
och ersättning.
Af skäl, som i föregående berättelser blifvit anförda, intagas dock i
denna redogörelse endast de åtal, som varit underkastade åtminstone en
domstols pröfning och .afgörande.
Genom den granskning af Rådstufvurättens i Trelleborg handlingar,
som verkstäldes vid besök i nämnde stad under embetsresan år 1878,
yppades anledning till anmärkning derutinnan, att i konkursförteckningen
saknades för åtskilliga konkurser anteckning, att de blifvit afslutade eller
att Rättens Ombudsman till Rätten inkommit med sådana uppgifter,
som finnas föreskrifna i 127 § Konkurslagen; att i förmyndareförteck¬
ningen för ett stort antal förmynderskap icke förekommo anteckningar om
ingifna redovisningar, ehuru tjenstförrättande Borgmästaren, vid tillfället
närvarande, förmälde sig veta, att redovisning rörande flera af dessa för¬
mynderskap inkommit; samt att åtskilliga lagfartsärenden, som enligt
protokollet varit föremål för Rådstufvurättens handläggning, icke funnos
i fastighetsboken införda, oaktadt lagfart blifvit beviljad och bevis derom
jemväl utfärdats; och då Rådstufvurätten icke stält sig till efterrättelse
min till Rätten särskildt gjorda framställning, att inom viss tid dels an¬
mäla hvilka konkurser, anhängiggjorda före år 1876, icke blifvit afslutade
och i hvilka Rättens ombudsman ej heller för sista året inlemnat före-
skrifven uppgift, dels tillkännagifva, huru många förmyndare Rådstufvu¬
rätten funnit sig böra meddela föreläggande, enligt 4 § i Kongl. För¬
ordningen den 24 September 1861, och dels på anvisadt sätt ådagalägga,
att i fastighetsboken blifvit införda de lagfartsärenden, som förevarit
efter 1876 års början, anmodade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl. Hof-
rätten öfver Skåne och Blekinge att hos Kongl. Hofrätten lagligen till¬
tala Rådstufvurätten för de försummelser i embetets utöfning, om hvilka
anmärkningar sålunda blifvit framstälda. I den förklaring, som affordra-
des Rådstufvurätten öfver det af Advokatfiskalsembetet i anledning deraf
anhängiggjorda åtal, anfördes hufvudsakligen, att, ehuru åtskilliga kon¬
kurser varit afslutade vid mitt besök i Trelleborg, någon anteckning
derom i konkursförteckningen då icke egt rum, men att emellertid vid
förklaringens afgifvande sådan anteckning vore verkstäld; att i förmyndare¬
förteckningen visserligen saknades anteckning om redovisning för åtskil¬
liga förmynderskap, men att Rådstufvurättens ordförande, Borgmästaren,
åtnjutit tjenstledighet hvarje sommar, då dylika redovisningar van¬
ligen inlemnats; samt att, då protokollen angående 27 under Maj och
3
Juni månader 1878 anhängiggjorda lagfartsansökningar, å hvilka protokoll
afskrift af fastighetsboken skolat tecknas, icke hunnit till sökandena ut-
skrifvas, innan Rättens bemälde Ordförande efter erhållen tjenstledighet
i Juli månad måst afresa till sin familj på landet, anteckning rörande
de beviljade lagfarterna ej blifvit i fastighetsboken gjord före afresan,
men att, efter det Ordföranden, som emellertid utfärdat lagfartsbevis,
återkommit till Trelleborg, sådana anteckningar egt rum, likasom af-
skrifter deraf tecknats å protokollen, innan dessa till sökandena utlem-
nats. Uti de slutpåståenden, som Advokatfiskalsembetet derefter afgaf,
anmäldes, hurusom vid granskning af Rådstufvurättens till Kongl. Hof-
rätten insända konkursförteckning, samt en äldre och en ny förmyndare¬
förteckning, äfvensom fastighetsbok, Advokatfiskalsembetet funnit, att i
konkursförteckningen blifvit rörande konkurser, anhängiggjorda före år
1876, verkstälda föreskrift^ anteckningar i enlighet med inkomna upp¬
gifter från Rättens ombudsman; att väl i den äldre förmyndareförteck¬
ningen fullständiga anteckningar saknades om åtgärder, som möjligen
bort antecknas, hvaremot i dén nyare förteckningen sådana anteckningar
syntes vara verkstälda; samt att de vid Rådstufvurätten under tiden till
och med 1879 års slut handlagda lagfartsärenden blifvit införda i fastighets¬
boken, hvarefter vidare anfördes, att Advokatfiskalsembetet, efter att der¬
om hafva från mig inhemtat yttrande, nedlade åtalet mot Rättens leda¬
möter; men då anmärkta försummelserna blifvit erkända, och hvad Borg¬
mästaren till sitt urskuldande föreburit ej förtjenade afseende, yrkades
ansvar å honom enligt 25 kapitlet 17 § Strafflagen.
Kongl. Hofrätten meddelade sedan utslag deri 21 Februari 1881 af
innehåll, att som Borgmästaren erkänt, att han gjort sig skyldig, på sätt
ofvan förmäldes, till vårdslöshet och försummelse i tjensteutöfning, Kongl.
Hofrätten, som lät bero vid Advokatfiskalsembetets frånträdande af åtalet
mot Rättens ledamöter, pröfvade rättvist döma Borgmästaren, jemlikt
25 kapitlet 17 § Strafflagen, att bota femtio kronor.
Uti en till mig ingifven klagoskrift anförde Hattmakaren B. och
Hushållerskan Maria Larsson i Visby, utom annat, som ansågs icke för¬
anleda någon min åtgärd, att, sedan Öfverexsekutorn i nämnde stad, hos
hvilken klagandena besvärat sig deröfver, att vid en af Stadsfogden F.
den 10 April 1879 hos B. förrättad utmätning blifvit i mät skrifna åt¬
skilliga Maria Larsson, bland andra, tillhöriga möbler, genom utslag den
31 derpå följande Juli förklarat målet tvistigt och skjutit detsamma
under domaren, och klagandena i anledning deraf instämt Stadsfogden F.
4
till Rådstufvurätten med yrkande om utmätningens återgång m. m.; så
hade Rådstufvurätten genom utslag den 10 Norember samma år dömt
klagandena att bota för rättegångsmissbruk; och då klagandena vid an-
anställande af ifrågavarande rättegång endast åtlydt öfverexsekutors
utslag, yrkade klagandena i ofvan berörda klagoskrift laga ansvar å
Rådstufvurättens ledamöter, som i detta utslag deltagit, samt begärde
dessutom ersättning för sina kostnader i målet.
Af de vid klagoskriften fogade handlingar inhemtades, bland annat,
att klagandena, efter det Öfverexsekutor genom ofvan omförmälda utslag
af den 31 Juli 1879 förklarat utmätningsärendet för tvistigt, instämt
Stadsfogden F. till Rådstufvurätten och yrkat, att F. måtte varda ålagdt,
att i oskadadt skick och på samma plats genast återställa den utmätta
lösegendomen, samt derjemte förbehållit sig rätt att efter sig företeende
omständigheter särskildt föra talan angående de olagligheter, till Indika,
enligt klagandenas förmenande, F. gjort sig skyldig, men att Rådstufvu¬
rätten, der klagandena sökt att med utdrag af auktionsprotokoll och
andra intyg styrka, att det utmätta godset tillhörde dels klaganden Maria
Larsson dels sterbhusdelegarne efter klaganden Bas broder, samt F. der¬
emot å klagandena yrkat ansvar för obefogad rättegång, genom ofvan-
berörda utslag af den 10 November 1879, med ogillande af klagandenas
talan i hufvudsaken, fält dem, jemlikt 29 kapitlet 1 § Rättegångsbalken,
att för rättegångsmissbruk hvar för sig höta fem kronor till de fattige.
Rådstufvurätten, som anmodades att öfver hvad sålunda blifvit an¬
märkt till mig afgifva yttrande, inkom sedermera med ett utlåtande,
som var å Rådstufvurättens vägnar undertecknadt af Borgmästaren
samt två ledamöter i Rätten och hvilket hufvudsakligen innehöll att
hvad anginge klagandenas påstående att de fullgjort en dem uti Öfver¬
exsekutors utslag gifven hänvisning, då de 'instämt utmätningsmannen
såsom ensam part uti det af Öfverexsekutor för tvistigt förklarade målet,
klagandena genom de ingifna handlingarna dragit försorg om framläg¬
gandet af ett tydligt bevis för motsatsen, i det att de bifogat en afskrift
af deras emot den dem öfvergångna utmätningen till öfverexsekutor in¬
gifna besvärsskrift, hvarå funnes tecknad en resolution, genom hvilken
klagandena förpligtats att kommunicera besvären allenast med utmätnings-
sökanden, men alldeles icke med utmätningsmannen. Detta, den då tjenst¬
görande Öfverexsekutorns misstag blef sedermera af Borgmästaren så¬
som öfverexsekutor afhjelpt på det sätt, att han, utan att betunga
klagandena med några ytterligare kostnader och besvär, i officiel väg
infordrade utmätningsmannens förklaring öfver besvären. Då nu klagan¬
dena sjelfva kommunicerat besvären med utmätningssökanden och med
5
honom ensam, borde väl deraf för dem hafva varit tydligt och klart,
att utmätningssökanden varit deras egentliga motpart. Af det beslut,
Ofverexsekutorn derefter meddelade öfver besvären, syntes, att ut¬
mätningsmannen också blifvit i målet hörd, men i främsta rummet
nämndes utmätningssökanden såsom hufvudpart. Då nu klagandena seder¬
mera till Rådstufvurätten instämt allenast utmätningsmannen samt å ho¬
nom yrkat ansvar för ett förfaringssätt, som Öfverexsekutor på klagan¬
denas besvär funnit vara tvistigt, ville det synas, att klagandena i thy fall
handlat mot bättre vetande och klara skäl, samt af arghet, för att hämnas
på och trakassera en tjensteman, som sin pligt likmätigt nödgats vidtaga
eu för klagandena obehaglig tjensteåtgärd. Om Öfverexsekutor hade
upphäft utinätningsåtgärden, hade utan tvifvel klagandenas stämning
varit befogad;- men vid det förhållande, att Öfverexsekutoren förklarat
frågan om utmätningsåtgärdens laglighet vara tvistig, borde det. väl,
äfven för den i lagen mindre bevandrade, hafva blifvit tydligt och klart,
att utmätningsmannen ej kunde ensam antastas och blifva underkastad
ansvar. Klagandena kunde ingalunda till försvar för detta deras angrepp
emot utmätningsmannen beropa sig å Öfverexsekutors utslag, ty deruti
lemnades ingen hänvisning att stämma vare sig den ena eller andra
parten, enär Öfverexsekutor tvifvelsutan lika med Rådstufvurätten ansåg,
att begge parterna hade bort instämmas, då begges rätt var af målet
beroende; men då klagandena på egen hand utvalde allenast en part,
hade de helt naturligt bort med sitt val falla på utmätningssökanden,
med hvilken de hos Öfverexsekutor haft omedelbar beröring, derest ej
deras ondska och hämndbegär förledt dem att vända sig mot utmätnings¬
mannen, som dock i intet afseende sig förgått, utan endast varit ett
lagens verktyg och vid utmätningens verkställande förfarit formelt lagligt,
såsom af Öfverexsekutors utslag inhemtades, enär i motsatt fall utmätnings-
åtgärden skolat af Öfverexsekutoren blifvit upphäfven. Derest någon
tjensteman borde med synnerlig omsorg af domstolarna skyddas emot
enskilda personers af ilska och hämndlystnad förestafvade angrepp, så
måste det vara utmätningsmannen, som så ofta nödgades att såsom ett
lagens redskap gå hårda fordringsegares ärenden och ofta finge uppbära
ett oförtjent hat. I förevarande fall ansågo förklarandena, att klagandena
låtit förleda sig att emot bättre vett och klara skäl hafva af arghet och
hämndbegär dragit utmätningsmannen inför rätta. Det vore alltid svårt,
för att ej säga omöjligt, att åstadkomma en fullt legal bevisning om arg¬
het hos eu part såsom bevekelsegrund och dervid kunde aldrig annat
än den indirekta bevisföringen användas. I denna sak syntes dock alla
omständigheter visa derpå, att klagandena handlat af arghet, till följd
6
hvaraf utmätningsmannen å dem yrkat ansvar; och hemstälde förklaran¬
de^, att, på grund af hvad de anfört, den gjorda angifvelsen måtte
lemnas utan afseende.
Med denna förklaring ansåg jag mig ej kunna åtnöjas, utan uppdrog
i skrifvelse den 12 November 1880 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl.
Svea Hofrätt att mot de ledamöter i Rådstufvurätten, som deltagit i
ofvanomförmälda domslut, i laga ordning anställa åtal. I berörda skrif¬
velse yttrades hufvudsakligen, att af 29 kapitlet 1 § Rättegångsbalken,
som Rådstufvurätten åberopat till stöd för sin anmärkta åtgärd att döma
klagandena till ansvar för rättegångsmissbruk, framginge otvetydigt, att
ett dylikt straff icke kunde ådömas i annan händelse, än att den ena
parten blefve öfvertygad att hafva emot klara skäl och bättre vett af
arghet dragit den andra parten inför rätta. Att i detta fall rättegången
ej var anstäld »emot klara skal» följde deraf, att saken vore af öfver-
exsekutor förklarad tvistig och till domstol hänvisad, och att utmätnings-
förrättaren drogs för rätta vore ej mera stridande emot klara skäl, än
Öfverexsekutors åtgärd att vid sådan klagan emot utmätning, som den
af klagandena förda, deröfver höra utmätningsförrättaren. Då vidare
Rådstufvurätten likasom Öfverexsekutor varit och fortfarande syntes vara
af den åsigt, att utmätningsförrättaren skulle i denna sak inblandas,
ehuru Utsökningslagens 69 § tydligen gåfve vid handen, att i rättegång
af ifrågavarande beskaffenhet rätta parterne vore den, som ansåge sig
vara egare till den egendom, hvilken blifvit för annans gäld utmätt, i van-
ligaste fall kärande, samt den, hos hvilken utmätningen skett eller gälde-
nären, och den, som utmätningen sökt eller borgenären, dessa två sist¬
nämnda svarande, saknade Rådstufvurätten i min tanke giltigt skäl att
anse klagandena, derigenom att de instämt utmätningsförrättaren, hafva
handlat »emot bättre vett». Beträffande slutligen den dem till last lagda
»argheten», så hade denna inskränkt sig till det i stämningen intagna
förbehåll, att efter sig företeende omständigheter särskildt få emot ut¬
mätningsförrättaren föra ansvarstalan; men någon sådan talan hade, så-
vidt af Rådstufvurättens protokoll inhemtades, aldrig blifvit af klagan¬
dena förd.
När till följd af klagandenas oförstånd i anläggandet af rättegången,
fortfor jag slutligen, desse gått i mistning af sin rätt att återbekomma
det utmätta godset, hvilken rätt, synnerligen hvad anginge Maria Larsson,
tycktes hafva goda skäl för sig, fordrade sannerligen icke rättskänslan,
att de än ytterligare skulle straffas med böter för samma oförstånd,
hvartill dessutom lagens åberopade stadgande, rätt tolkadt och förstådt,
ej heller gåfve anledning; och då domslutet i fråga på nu anförda skäl
7
syntes mig förråda oförstånd i domare-embetets utöfning, anmodade jag
Advokatfiskalsembetet att å Rådstufvurättens förenämnda ledamöter yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Sedan skriftvexling försiggått, derunder det blifvit upplyst, att en
tillförordnad Rådman, som uti ifrågavarande beslut deltagit, under tiden
afiidit, meddelade Kongl. Hofrätten den 15 November 1881 utslag af inne¬
håll, att Kongl. Hofrätten funne hvad mot Rådstufvurättens öfriga leda¬
möter förekommit icke vara af beskaffenhet att lagligen till ansvar eller
ersättningsskyldighet för dem föranleda.
Då genom Kongl. Hofrättens utslag Rådstufvurättens domslut icke
gillats, ehuru det ej föranledt till ansvar, hvilket, enligt min tanke, var
just hvad Rådstufvurättens utslag i ofvanbeskrifna mål, uppå utmätnings¬
mannens yrkande om ansvar för rättegångsmissbruk, bort innehålla, och
då saken väl måste erkännas vara af jemförelsevis ringa vigt, har jag
låtit bero vid Kongl. Hofrättens utslag.
Under granskning af fånglistorna från länsfängelset i Falun för år 1879
anmärktes, att bondesonen Mickel Per Persson i Hansjö, hvilken befun¬
nits sakna tillgång att gälda honom ådömda böter, tillhopa sextiosju
kronor 50 öre, fatt, på grund af Konungens Befallningshafvandes i Koppar¬
bergs lån den 25 Mars nämnda år meddelade resolution, med tio dagars
fängelse vid vatten och bröd aftjena sagda böter, oaktadt han enligt
anteckning i fångförteckningarna skulle varit endast sjutton år och 10
månader gammal; och sedan Konungens Befallningshafvande, i sitt
infordrade yttrande öfver det anmärkta förhållandet meddelat, att
Konungens Befallningshafvande, som genom införskaffande af Per Perssons
prestbetyg gjort sig förvissad om, att denne vid tiden för undergående
af nämnda förvandlingsstraff ej uppnått aderton års ålder, samt förthy
bort hållas till fängelse, funne, att det origtiga förvandlingsbeslutet
uppenbarligen härrört af bristande kännedom derom, att Per Persson
vid nämnda tidpunkt varit yngre än aderton år, uppdrog jag i skrifvelse
den 17 December 1880 åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt,
att då, i följd af Konungens Befallningshafvandes omförmälda förvand-
lingsbeslut, Per Persson kommit att undergå straff af eu svårare art än
det, som med hänsyn till hans dåvarande ålder lagligen kunnat å honom
tillämpas, hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala dem, som utröntes hafva
å Konungens Befallningshafvandes vägnar meddelat ofta berörda för-
vandlingsbeslut, samt för det tjenstefel, som i ofvanberörda måtto blifvit
begånget, yrka laga ansvar.
8
Sedan Advokaffiskalsembetet i anledning deraf anstalt åtal emot
Landssekreteraren, som jemte dåmera aflidne Landshöfdingen å Konungens
Befallningshafvandes vägnar meddelat ifrågavarande beslut, afgjordes
målet af Kongl. Hofrätten genom utslag den 1 Juni 1881 af innehåll, att
som omförmälda beslut vore i det anmärkta hänseendet uppenbart dug¬
tigt, Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist, jemlikt 25 kapitlet 17 § Straff¬
lagen, döma Landssekreteraren, som i beslutet deltagit och följaktligen
vore för detsamma ansvarig, att för hvad han sålunda låtit komma sig
till last, bota tjugufem kronor.
Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Vesterås hit inkomna fånglistor för år 1879 infordrade jag från Rådstufvu-
rätten i Sala Rättens den 28 Oktober samma år meddelade utslag an¬
gående häktade Grenadieren Johan Petter Arman i Armanbo. Af be¬
rörda mig sedermera tillhandakomna utslag inhemtades, att Rådstufvu-
rätten pröfvat rättvist, i. förmåga af 4 kapitlet 2 § och 12 kapitlet 4 och
21 §§ Strafflagen, döma Arman, hvilken begått sju särskilda förfalsknings¬
brott och för hvart och ett af dessa gjort sig skyldig till straffarbete i
sex månader, att i en bot för alla dessa sina brott hållas till straffarbete
i tre år och sex månader, samt att i sex år derutöfver vara medborgerligt
förtroende förlustig. Då likväl 4 kapitlet 5 § Strafflagen uttryckligen
stadgade, bland annat, att der någon för särskilda brott gjort sig förfallen
till straffarbete på viss tid, finge, om tiden för hvartdera straffet vore
lika lång, denna tid ej öfverskridas med mer än två år, och Rådstufvu-
rätten, som funnit Arman saker allenast till straffarbete i sex månader
för hvart och ett utaf de af honom begångna sju särskilda förfalsknings-
brotten, alltså vid sammanläggning af strafftiden för dessa brott lagligen
ej egt att utsätta densamma till mer än två år och sex månader, och
detta Rådstufvurättens olagliga förfarande haft till följd att Arman fått
sin strafftid obehörigen förlängd med icke mindre än ett år; uppdrog
jag i skrifvelse den 6 December 1879 åt Advokatfiskalsembetet i Kong!.
Svea Hofrätt att lagligen tilltala de ledamöter i Rådstufvurätten, som
utröntes hafva i beslutet deltagit, och å dem yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. På det åtal, som Advokatfiskalsembetet i anledning
häraf anstälde, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 19 Juli 1881 af
innehåll, att som Rådstufvurättens domslut uppenbarligen vore origtigt
i det af Advokatfiskalsembetet anmärkta hänseende, pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist jemlikt 15 kapitlet 18 § Strafflagen för det oförstånd
i domareembetets utöfning, som Rådstufvurätten sålunda låtit komma sig
9
till last, döma Borgmästaren och en lagfaren ledamot af Rätten att höta
hvardera fyratio kronor, samt tvänne andra icke lagfarna ledamöter att
likaledes höta hvardera tjugu kronor.
Efter erhållen upplysning, att berörda utslag vunnit laga kraft,
öfversände jag en afskrift af detsamma till Direktören vid Straff- och
Arbetsfängelset å Långholmen, dit Arman för straffets aftjenande blifvit
afsänd, samt anmodade tillika Direktören att delgifva Arman innehållet
af utslaget, samt i öfrigt lemna honom det bistånd, som för vinnande af
ändring i den ådömda strafftiden kunde erfordras. Vid embetsbesök å
Straff-fängelset under sistlidna års höst erfor jag, att Kongl. Maj:t på under¬
dånig ansökning af Arman nedsatt straffarbetet till två år och sex månader.
Uti en till mig ingifven skrift anförde förre Sågverksförvaltaren S.,
att i ett vid Skellefteå tingslags Häradsrätt af Häradshöfdingen i
nämnda tingslags domsaga såsom ordförande handlagdt mål emellan
vederbörande åklagare, å tjenstens vägnar, och åtskillige fordringsegare
i Byske aktiebolags konkurs å ena, samt klaganden å andra sidan, an¬
gående ansvar för brottsligt förhållande mot bolagets borgenärer, bemälde
Häradshöfding skulle under Rättens sammanträde den 22 Juni 1878, vid
hvilket tillfälle på klagandens begäran ånyo hördes eu person, som förut
den 3 i samma månad vittnat i målet, hafva uraktlåtit att i protokollet
anteckna de tillägg och rättelser, vittnet gjort uti sin förut afgifna be¬
rättelse, och i stället uti protokollet för den 3 Juni genom utstrykning
och öfverskrifning ändrat nämnda berättelse så, att den fått det innehåll,
hvartill vittnet vid senare rättegångstillfället ändrat densamma; samt att
Häradsrätten genom utslag i nämnda mål den 8 Juli 1878, enligt hvil¬
ket utslag klaganden blifvit, med stöd af 23 kapitlet 3 § 3 och 4 mo¬
menten Strafflagen, dömd att hållas fyra månader i fängelse, förklarat
klaganden skyldig att genast träda i häkte, oaktadt denne då haft sta¬
digt hemvist, och någon anledning dertill, att klaganden skulle från or¬
ten afvika, ej förefunnits; och yrkade klaganden, att Häradshöfdingen
för sitt berörda origtiga förfarande måtte ådömas laga ansvar, samt för-
pligtas ersätta klaganden för mistad arbetsförtjenst under den tid, han
suttit häktad, äfvensom för de genom häktningsåtgärden honom tillskyn¬
dade lidanden.
Berörda klagoskrift delgafs Häradshöfdingen, hvilken i afgifvet ut¬
låtande meddelade, att Kongl. Svea Hofrätt, dit omförmälda mål blifvit
fullföljdt, i utslag den 14 Oktober 1879 yttrat, bland annat, att med
anledning af såväl klagandens mot Häradsrättens bemälde Ordförande
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 2
10
framstälda yrkande om ansvar och ersättning för hans förfarande i må¬
let, som ock de yttranden, klaganden i sina till Kongl. Hofrätten ingifna
skrifter fält emot Häradshöfdingen, handlingarna i målet komme att
öfverlemnas till Advokatfiskal hos Kongl. Hofrätten för den åtgärd,
hvartill omständigheterna kunde föranleda; och hemstälde Häradshöfdin¬
gen i anledning deraf, att klagandens till mig ingifna skrift med dertill
hörande bilagor måtte varda till nyssbemälde Advokatfiskal remitterad,
så att Häradshöfdingen finge tillfälle att på eu gång och i ett samman¬
hang genmäla klagandens samtliga anklagelser och vinna laglig upprät¬
telse för den kränkning honom och domare-embetet genom samma an¬
klagelser tillfogats.
Då sammanhanget mellan de särskilda anklagelserna fordrade, att
de på en gång handlades och pröfvades, öfverlemnade jag i skrifvelse
den 25 Augusti 1880 till Advokatfiskalsembetet den till mig ingifna
klagoskriften med tillhörande handlingar, samt anmodade embetet att
efter Häradshöfdingens hörande emot honom föra den talan, hvartill lag
och sakens utredda beskaffenhet föranledde; och fäste jag särskildt Ad-
vokatfiskalsembetets uppmärksamhet på Häradsrättens beslut om klagan¬
dens inmanande i häkte, hvilket, under de omständigheter det tillkom¬
mit, syntes icke hafva varit med lag öfverensstämmande.
Under utförandet af det åtal, som föranleddes af Kongl. Hofrättens
omförmälda remiss och min gjorda framställning, yrkade Advokatfiskals¬
embetet, dels att Häradshöfdingen måtte för felaktigt förfarande i ofvan-
berörda hänseenden ådömas ansvar, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
samt förpligtas att till klaganden, hvilken till följd af nämnda beslut
hållits häktad från den 8 till och med den 31 Juli 1878, då han enligt
Kongl. Hofrättens föreskrift frigifvits, utgifva skadestånd med belopp,
som Kongl. Hofrätten kunde finna skäligt bestämma, äfvensom ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för klagandens underhåll i häktet
med 8 kronor 71 öre, dels ock att klaganden måtte fällas till ansvar
enligt 10 kapitlet 2 § Strafflagen, enär klaganden uti sina till Kongl.
Hofrätten ingifna besvär mot Häradsrättens förenämnda utslag skrifvit
synnerligen smädligt mot Rättens Ordförande; hvarjemte denne sistnämnde
under fortgången af skriftvexlingen yrkade ansvar å klaganden enligt 16
kapitlet 1 § Strafflagen.
Ifrågavarande mål afgjordes sedermera af Kongl. Hofrätten genom
utslag den 28 Juni 1881 af innehåll, att hvad först anginge åtalet mot
Häradshöfdingen, så emedan upplyst vore, att fastän, på sätt ofvan för¬
mäldes, Bokhållaren A., hvilken inför Häradsrätten den 3 Juni 1878
hörts såsom vittne i mer berörda mål, blifvit vid rättegångstillfället den
11
22 Juni samma år ånyo afhörd, hvad han dervid yttrat i fråga om sin
den 3 Juni afgifna vittnesberättelse icke, såsom ske bort, intagits i
Häradsrättens protokoll för den 22 Juni, utan den skriftliga affattningen
af berörda yttrande verkstälts sålunda, att Häradsrättens Ordförande
genom utstrykning och öfverskrifning i protokollet för den 3 Juni för¬
ändrat A:s deri införda vittnesmål derhän, att sistberörda protokoll kom¬
mit att innehålla A:s vittnesberättelse sådan densamma först enligt ytt¬
randet den 22 Juni vore lydande, samt genom berörda mot laga rätte¬
gångsordning stridande förfarande Häradsrättens protokoll i nämnda mål
för den 3 och 22 Juni 1878 icke utmärkte, hvad vid hvardera af dessa
rättegångstillfällen förelupit; ty och som Häradsrätten genom sitt utslag
den 8 Juli 1878 ådömt klaganden allenast fängelsestraff, och klaganden
enligt vid Häradsrätten i berörda mål företedt prestbetyg varit för år
1878 mantalsskrifven inom Skellefteå socken, der han jemväl haft sin
bostad, hvadan klaganden måste anses hafva vid tiden för sitt häktande
egt stadigt hemvist, samt vid nämnda förhållande, och då anledning att
befara klagandens afvikande ej synes hafva förekommit, Häradsrätten ej
bort förordna om klagandens häktande; alltså och då Häradshöfdingen
såsom Häradsrättens Ordförande vore för ofvannämnda förfarande och
beslut ansvarig, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmåga af 25
kapitlet 17 § Strafflagen> döma honom, att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last bota tvåhundra kronor, äfvensom att till klaganden
i skadestånd utgifva etthundrafemtio kronor, samt ersätta Kongl. Maj:t
och Kronan kostnaden för klagandens underhåll i häktet med åtta kronor
71 öre; hvarjemte Kongl. Hofrätten med anledning af det ansvarsyrkande,
som framstälts mot klaganden, fälde denne, jemlikt 16 kapitlet 4 § Straff¬
lagen, att bota etthundra kronor.
o
Aboen Jeppa Månsson Lanz i Valleberga af Ekeby församling i
Lunds stift klagade uti en till mig insänd skrift bland annat deröfver,
att Kyrkoherden i Frillestad den 10 April 1881 skulle förvägrat Lanz
tillträde till Herrans heliga nattvard; att under det bemälde Kyrkoherde
sjelf antecknat dem, som anmälde sig till nattvardsgång i Ekeby kyrka
påföljande Långfredag, han gjort Lanz många beskyllningar inför menig¬
heten, som derstädes då var församlad, såsom för fylleri, för det Lanz
skulle hafva tillstält gräl, slagsmål och vägafridsbrott, hvilka beskyllnin¬
gar Kyrkoherden, enligt Lanz’ tanke, aldrig kunde bevisa, utan hade han
lyssnat till löst tal och sålunda förfarit emot Lanz på ett sätt, som stode
i strid med Kyrkolagens 8 kapitel 4 §; att, om ock Lanz varit skyldig,
12
till hvad sålunda honom tillvitades, Kyrkoherden ändock icke haft rätt
att utskämma honom inför församlingens medlemmar, som då varit tal¬
rikt samlade i Ekeby kyrka, utan skolat, enligt Kyrkolagens 10 kapitel
2 §, förevitat Lanz detta i enslighet; att Kyrkoherden samma dag, han
sålunda skulle hafva smädat Lanz, jemväl tillsagt honom att inställa sig
inför församlingens Kyrkoråd Onsdagen den 13 i nämnde April månad
kl. l/i2 eftermiddagen, hvilken kallelse Lanz ej hörsammat, emedan Kongl.
Förordningen angående Kyrkoråd den 21 Mars 1862 i § 29 stadgade, satt
Kyrkorådet skall kalla fyra dagar förut»; att, ehuru Lanz således icke
blifvit lagligen kallad, Kyrkoherden, såsom Ordförande i Kyrkorådet,
likväl företagit ärendet till behandling, enligt hvad ett vid klagoskriften
i afskrift bilagdt protokollsutdrag utvisade, oaktadt Kyrkoherden bort
veta, att sådana förhållanden, som deri angåfves, tillhörde Häradsrättens
pröfning och pastors enskilda själavård men alldeles icke Kyrkorådet;
att Kyrkoherden derefter företagit sig att lemna nyssnämnda afskrift till
Fjerdingsinannen för att tillställas Lanz, hvilket förfarande denne trodde
vara mot lag stridande; och på grund af detta allt yrkade Lanz, att det
måtte blifva Kyrkoherden ålagdt att lagligen bevisa allt det, som vore
för Lanz kränkande både i merberörda afskrift och i Kyrkoherdens be¬
teende emot honom den 10 April 1881, eller ock stånda till ansvar för
smädelserna; hvarjemte Lanz förklarade sig önska, att Kyrkorådets öfriga
ledamöter, »hvillca troligen af obetänksamhet utan afvigt uppsåt instämt
i Kyrkoherdens förslag och tal, i förlitande på, att Kyrkoherden talade
och gjorde det han visste vara med lag och rätt öfverensstämmande»,
icke måtte åtalas.
Det ofvan omförmälda utdraget af protokollet vid Kyrkorådets i
Ekeby sammanträde den 13 April 1881 innehöll hufvudsakligen, att
Kyrkorådet samma dag varit sammankalladt och låtit inkalla Jeppa
Månsson Lanz för att genom allvarliga föreställningar söka förmå honom
att ändra sitt lefverne. Till Kyrkorådets kunskap hade kommit, att det
vore en känd och vittnad sak, att Jeppa Lanz på senare tiden dels varit
öfverlastad af starka drycker, dels derunder tillstält gräl och slagsmål,
och detta kort förut den 11 nästförutgångne Mars, hvilket äfven ansågs
bevisadt deraf, att Jeppa Lanz vore förhindrad af rättegång rörande
vägafridsbrott att infinna sig under nästförutgångne dag, till hvilken han
först blifvit kallad. Men Lanz hade ej heller nämnde dag, den 13 April,
iakttagit inställelse, ehuru bevisligen kallad. Då Kyrkorådet emellertid
ansåge hans lefverne vara förargelseväckande, ville Kyrkorådet allvar¬
ligen förehålla honom detta jemte de svåra andliga följderna af ett så¬
dant syndigt lefverne, varna honom för att fortsätta detsamma, samt
13
vänligen förmana honom till bättring; och beslöt Kyrkorådet att till¬
ställa Lanz skriftligt utdrag af detta protokoll. Skulle denna varning
befinnas fruktlös, och Jeppa Månsson Lanz, den oaktadt, fortsätta sitt
förargelseväckande lefverne, så ville Kyrkorådet företaga vidare laga åt¬
gärder, dock hoppades Kyrkorådet, att denna allvarliga och vänliga för¬
maning matte verka derhän, att Lanz dels afhölle sig från Herrans heliga
nattvard, till dess han bättrat sig, dels sökte undvika både ofvannämnda
och andra förargelseväckande synder; varande detta protokollsutdrag
underskrifvet af Kyrkoherden, samt tre ledamöter af Kyrkorådet.
Sedan bemälde Kyrkoherde erhållit tillfälle att öfver denna klago¬
skrift sig förklara, anförde han i afgifvet yttrande hufvudsakligen, att,
då den hos mig gjorda anmälan synbarligen hade sin grund i den för¬
ment orättvisa behandling, Lanz erfarit dels af Kyrkoherden enskildt
dels af Ekeby församlings Kyrkoråd, Kyrkoherden ville i sitt svaromål
fästa sig endast vid sådant, som rörde Lanz personligen och förbigå de
af honom angifna olagligheter, som rörde andra personer och med hvilka
Lanz ej hade att skaffa.
Beträffande den sak, Lanz enskildt andragit, ville Kyrkoherden först
taga i betraktande sjelfva grunden, eller huruvida Lanz verkligen gjort
sig skyldig till de tillvitelser, Kyrkoherden och Kyrkorådet mot honom
framstält, derefter besvara frågan om Kyrkoherden haft rätt att varna
Lanz för ogudaktigt lefverne, och sist se till, om Kyrkoherden och Kyrko¬
rådet iakttagit laga former för varningen. Härvid vore det tydligt att,
om sjelfva grunden — de gjorda tillvitelserna — vore falsk, då också
varningen varit orättvis, och i så fall hade Lanz verkligen varit föremål
för eu orättvis behandling, hvaröfver han med skäl förde klagan och för
hvilken han hade rätt att fordra upprättelse. Lanz syntes dock i andra
stycket af sin anmälan sjelf hafva medgifvit, att han gjort sig skyldig
till de nämnda tillvitelserna, ehuru han ansåge Kyrkorådet icke hafva
egt rätt att tilldela honom varning, hvilket skulle tillkommit endast
Kyrkoherden i »enslighet». Detta medgifvande syntes Lanz emellertid
hafva återtagit i sjunde stycket, der han yrkade, att det måtte åläggas
Kyrkoherden att bevisa tillvitelserna. Detta yrkande bifölle Kyrkoherden
mycket gerna och vore, han såväl som hela Kyrkorådet, villig att med
många vittnen styrka tillvitelserna inför Luggude Häradsrätt, samt ön¬
skade, att Lanz måtte vända sig dit med laga stämning, då han ansåge
sig hafva lidit orätt, på det att antingen hans oskuld, om möjligt, kunde
blifva ådagalagd, eller ock den grund, på hvilken Kyrkorådet bygt sin
varning, lagligen visad. Men då Lanz förmente sig hafva rätt att åtala
Kyrkoherden ensam, ville Kyrkoherden dervid anmärka, dels att Kyrko¬
14
rådet vore en myndighet, som in corpore svarade för sina handlingar,
dels att Kyrkoherden ej haft reda på ofvan omförmälda tilldragelser den
11 Mars, hvarom upplysning lemnats vid Kyrkorådets sammanträde af
öfriga dess ledamöter.
Förutsatt — fortfor Kyrkoherden — att Lanz gjort sig skyldig till
öfverlastning af starka drycker, gräl och slagsmål, hade Kyrkorådet en¬
ligt Kyrkoherdens förmenande icke blott rättighet, utan, såsom vårdare
af religionens och sedlighetens angelägenheter, skyldighet att varna Lanz
för hans ogudaktiga lefverne. Såsom -stöd för denna rättighet ansåge
Kyrkoherden det vara nog att åberopa Kyrkolagens kapitel 10 § 2,
kapitel 11 § 4 (se Kyrkorådsprotokollet) och 6, samt § 23 af Prester-
skapets privilegier den 16 Oktober 1723. Då härmed jemfördes §§ 22
och 28 af Kongl. Förordningen om Kyrkostämma och Kyrkoråd den 21
Mars 1862, borde Kyrkorådets rättigheter i berörda hänseende få anses
bevisade. Och sedan Kyrkoherden såväl i enslighet, som vid husförhör,
kommunionsförhör och predikningar varnat både Lanz och andra sär-
skildt för de i protokollet nämnda synder, hade Kyrkoherden ej haft
annan utväg, än att kalla Lanz inför Kyrkorådet. Att detta trädt i stället
för »några de förnämsta i församlingen», ansåge Kyrkoherden ej behöfva
bevisas.
Det återstode — hette det derefter — att tillse, huruvida formen
för den gifna varningen varit olaglig. Palmsöndagen den 10 April, sedan
gudstjensten i Ekeby kyrka var slutad och kommunionsförhör hållet, hade
Kyrkoherden uppmanat dem, som .ville begå Herrans heliga nattvard på¬
följande Långfredag, att dertill låta anteckna sig. Bland dem framträdde
omsider äfven Lanz och begärde att blifva antecknad. Kyrkoherden sva¬
rade då med vänlighet och allvar, »det är väl bäst att Lanz.väntar», hvarpå
denne i vårdslös ton genmälde: »nej, det vill jag inte». Kyrkoherden in¬
vände då: »anser verkligen Lanz sig med ett sådant lefverne kunna hafva
någon välsignelse af att gå till Herrans heliga nattvard?» hvarpå denne
svarat: »ja, nu har jag bättrat mig». Men då Kyrkoherden visste, att så
icke varit förhållandet, och att hans lefverne vore allom bekant och hos
de allvarligt sinnade väckte förargelse, yttrade Kyrkoherden: »då jag vet,
att Lanz helt nyligen varit både öfverlastad och invecklad i strider, får
jag härmed kalla Lanz inför Kyrkorådet till nästa Tisdag kl. V2 2». Härpå
svarade Lanz: »det kan jag icke, för då skall jag till tinget i Mörarp».
Då Kyrkoherden och sannolikt andra närvarande visste, att anledningen
dertill vore den i Kyrkorådsprotokollet nämnda, syntes detta Kyrko¬
herden vara ett nytt skäl till varning, hvarföre han tilläde: »då får Lanz
komma om Onsdag kl. V22», hvarefter Kyrkoherden fortsatt anteckningen.
15
Så hade de af Lanz omtalade smädelserna lydt, hvilket Kyrkoherden ville
med vittnen styrka.
Då Lanz — anförde Kyrkoherden vidare i sitt afgifna yttrande —
sade, att Kyrkostämmoförordningen stadgade, att »Kyrkorådet skulle kalla
fyra dagar förut», vore detta fullkomligt falskt. Nämnda förordnings
29 § innehölle endast, att, om Kyrkorådet ville bötfälla den kallade, vore
det skyldigt att kalla fyra dagar förut; nu vore Lanz icke bötfäld och
då hade stadgandet icke tillämpning. Kyrkorådet både ej heller varnat
Lanz för uteblifvande, utan endast för ogudaktigt lefverne och för att begå
Herrans heliga nattvard, så länge han förde ett sådant lefverne. För¬
ordningen föreskrefve hvarken tid, rum eller sätt för kallelse till Kyrko¬
råd, och Kyrkoherden ansåge derföre varningen äfven till formen laglig..
Med afseende på uppgiften i början af Lanz’ klagoskrift att Kyrko¬
herden den 10 April 1880 företagit sig att förvägra Lanz tillträde till
Herrans heliga nattvard, hänvisade Kyrkoherden till Lanz’ anmälan i dess
helhet, till kyrkorådsprotokollet, samt till detta Kyrkoherdens svaromål,
hvaraf framginge, huru mycket sanning läge i denna Lanz’ uppgift.
Gerna medgåfve Kyrkoherden, att, om tiden tillåtit, han velat låta
fyra dagar förflyta från kallelsen, fastän det ej varit nödigt, emedan
Lanz då haft en skengrund mindre till sitt klagomål; men Kyrkoherden
hade till påsken varit så öfverhopad af göromål i och för nattvards¬
barnens konfirmation, examina i sex skolor, beredelse till skriftetal och
predikningar, att han, som vistades i Ekeby skolor hela Tisdagen och
Onsdagen, omöjligen för Lanz’ skull kunde fara till det aflägsna Ekeby
äfven på Torsdagen, då han dessutom för expeditionerna måste vara
hemma. Hade Kyrkoherden dröjt med kallelsen till Måndagen, så hade
fjerde dagen inträffat först på Långfredagen, då nattvardsgången hölls;
och att låta Lanz utan vidare varning gå till Herrans heliga nattvard,
hade Kyrkoherden varit förhindrad både af Guds ord, samvete och tjenste-
pligt. På grund af hvad sålunda vore anfördt, hemstälde Kyrkoherden,
antingen att Lanz’ anmälan måtte lemnas utan afseende, eller ock Lanz
hänvisas till vederbörlig domstol för att göra gällande sin talan och söka
bevisa sin oskuld.
Med detta yttrande ansåg jag Kyrkoherden icke hafva nöjaktigt veder¬
lagt Lanz’ klagomål. Betraktades nemligen saken just ur de synpunkter,
Kyrkoherden angifvit, och toges till ledning för omdömet i fråga om en
hvar af dessa synpunkter de lagrum, som blifvit å ömse sidor åberopade,
så syntes mig deraf framgå, att Lanz icke saknat skäl till klagan öfver
den behandling, för hvilken han varit föremål, och att förthy hans an¬
språk på upprättelse ej borde lemnas utan behörigt afseende.
16
I flen skrifvelse, jag, på sätt här nedan närmare förmäles, i ämnet
aflat till Domkapitlet i Lunds stift, anfördes hufvudsakligen:
Innan de särskilda synpunkterna närmare berördes, borde de lagrum
återgifvas, hvilka vid sakens bedömande hufvudsakligen skulle tagas till
ledning, nemligen
Kyrkolagens 8 kapitel 4 §: »Ingen prestman må för ett löst tal eller
ogrundadt ryktes skull stänga någon ifrån aflösning och Herrans nattvard.»
10 kapitlet, som handlar om bann, 2 §. »Presterna skola troligen
undervisa sina åhörare — — — för den skull skola de såsom trogne
själasörjare icke allenast i gemen straffa synden, utan ock, när någon
af åhörarne uti en uppenbar och allom veterlig synd och last sig förhär¬
dat, som förtörnar Gud och uppväcker förargelse, men är likväl af den
beskaffenhet, att syndaren icke strax kan lagforas (ty uti de mål, som
klar lag är uppå, bör strax förfaras efter lag inför verldslig domstol),
då skola de efter Christi befallning första resan uti enslighet syndaren
sitt brott förehålla, och, der sådant intet vill hjelpa, taga andra resan
till sig två eller tre gudfruktige och förnuftige män af församlingen och
i dessas närvaro förmana syndaren ånyo till omvändelse.»
II kapitlet 6 §: — — — »de, som ligga i några grofva synder,
skola fliteligen och ofta förmanas, att de sig bättra och hålla sig ifrån
Herrans nattvard, så länge de lefva i obotfärdighet, och om de ingen
bättring göra, skall med dem således förfaras, som ofvanföre om bann¬
lysning förmäldt är».
Kongl. Förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd den 21
Mars 1862.
22 §. Kyrkorådet tillkommer:
att »i afseende å hvad till religionens och sedernas vård hör, vaka
öfver efterlefnaden af derom gällande författningar» — -— — — — —
28 §. »Kyrkorådet må i frågor, som röra religionens och sedlighetens
helgd, ej annorledes än genom allvarliga föreställningar och varningar
söka förmå den felande till bättring» — — — — — — — — — —
29 §. »Kallar Kyrkorådet någon —---till inställelse, för att i
de på Kyrkorådets omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål
höras, är han pligtig att kallelsen hörsamma, såvida han fyra dagar för¬
ut erhållit deraf del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall
han bota en riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och tillhållas
af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej må öfver¬
stiga femton riksdaler riksmynt, att sig inställa. Kan den tredskande
ändock ej förmås till inställelse, eger Kyrkorådet att lita Konungens
Befallningshafvande till.»
17
Betraktades nu Lana’ klagomål ur den första af Kyrkoherden an-
gifna synpunkten eller den, huruvida Lanz vore skyldig till de förbrytelser,
som tillvitades honom, så vore att märka, det Kyrkoherden först efteråt
erbjudit sig att med inånga vittnen styrka tillvitelsernas sannfärdighet, men
det vigtiga vore här att veta, hvilken bevisning derom Kyrkoherden hade
att tillgå vid den tid, då han emot Lanz vidtog den öfverklagade åtgärden
att kalla honom till Kyrkorådet, på det uppenbart måtte varda, att han
icke, på sätt Lanz antydt, dervid handlat »efter löst tal och ogrundadt rykte».
Hade, såsom vederbort, denna andra varningsgrad varit föregången af
en första, af eu sådan varning ))i enslighet», hvarom i 10 kapitlet 2 §
Kyrkolagen förmäldes, men hvilken, att döma af det sätt, hvarpå Kyrko¬
herden i sin afgifna förklaring derom sig yttrade, syntes icke hafva egt
rum, åtminstone ej i den ordning, lagen antydde, så skulle ofelbart
Kyrkoherden kunnat meddela, hvad dervid blifvit utredt, och huruvida
Lanz vidgått, hvad som lades honom till last. I det outredda skick,
hvaruti saken vid tiden för den öfverklagade åtgärden syntes hafva sig
befunnit, och då dertill koinme, att de förbrytelser, som tillvitades Lanz,
eller fylleri, gräl, slagsmål och vägafridsbrott, voro sådana, »på hvilka
klar lag fans», och för hvilka Lanz icke allenast kunde lagforas, utan
äfven, enligt hvad som uppgifvits, vid nämnda tidpunkt varit lagförd, för
hvilket fall 10 kapitlet 2 § Kyrkolagen uttryckligen undantoge gernings-
mannen från den behandling, samma § omförmälde, och hänvisade hans
sak till verldslig domstol, förekornme det, som om Kyrkoherdens åtgärd
varit i mer än ett afseende obefogad och förhastad.
Men Kyrkoherden åberopade till stöd för sitt förfarande mot Lanz
11 kapitlet 6 § Kyrkolagen, som handlade om dem, hvilka »ligga i grofva
synder». Äfven härvid gälde ofvan anförda anmärkning om bristande
bevisning för de gjorda tillvitelserna. En annan fråga vore den, huru¬
vida de Lanz tillvitade förbrytelser vore att betrakta såsom »grofva syn¬
der». Grofva brott i den verldsliga lagens mening voro de icke, ty för
det svåraste bland dem eller hemfridsbrott i dess straffbaraste grad
kunde gerningsmannen ej häktas, ej af allmän åklagare åtalas och sak-
fäld ej dömas till förlust af medborgerligt förtroende. Det kunde då
med skäl ifrågasättas, huruvida Kyrkolagens stadgande om »grofva syn¬
der» varit i detta fall tillämpligt.
Men om också Lanz i verkligheten varit skyldig till de förbrytelser,
som honom tillvitats, och om äfven dessa förbrytelser med rätta blifvit
ansedda såsom »grofva synder», och han förthy lagligen kunnat under¬
kastas de varningar, Kyrkolagen stadgade, hade han likväl ostridigt an-
Jwst.-ombudsmannens embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 3
18
språk derpå, att den behandling, han underkastades, varit med lag öfver¬
ensstämmande.
Enligt 10 kapitlet 2 § Kyrkolagen skulle första varningsgraden med¬
delas i enslighet hos presten. Huruvida detta i förevarande fall skett,
vore minst sagdt obestyrkt. Deremot hade Kyrkoherden erkänt, att han,
om ock, såsom han uppgåfve, i milda ordalag, omförmält Lanzs brott
offentligen inför den menighet, som var samlad i Ekeby kyrka Palm¬
söndagen år 1881, för att anteckna sig till nattvardsgång på följande Lång¬
fredag; hvilket förfarande uppenbarligen stridde emot lagens anda och
mening. Med välbetänkt skonsamhet hade lagen sökt skydda den felande
från all slags offentlig skymf, såsom ledande snarare till förbittring än
förbättring, och derföre stadgat, att, om den första i enslighet gifna var¬
ningen icke hjelpte, presten skulle taga till sig, det vill väl säga, till
sitt hem kalla två eller tre gudfruktige och förnuftige män, samt i deras,
och icke i andras, närvaro förmana syndaren ånyo till omvändelse. På
detta sätt borde, enligt lagens uttryckliga föreskrift, den andra varnings¬
graden meddelas.
Nu hade emellertid Kyrkoherden kallat Lanz inför Kyrkorådet, ta¬
gande för afgjordt, att denna myndighet trädt i stället för »några de
förnämsta i församlingen» — såsom Kyrkoherden uttryckte sig —; men
lagen talade icke om »några de förnämsta», utan om »två eller tre gud¬
fruktige och förnuftige män af församlingen». Denna sammanställning
af två eller tre gudfruktige och förnuftige män, dem presten för det
ofvan uppgifna ändamålet »till sig tager», och Kyrkorådet, lemnade dock
rum för mer än en anmärkning. Sålunda vore det icke presten, som
tillsatte Kyrkorådets ledamöter, utan församlingen. Vidare utgjordes
Kyrkorådet vanligen af flere ledamöter, än två eller tre, och sammanträdde
i regeln icke hos presten utan i sakristian, kyrkan eller sockenstufvan,
och slutligen vore det presten, som i de nämnda två eller tre personernas
närvaro skulle förmana syndaren till omvändelse, icke Kyrkorådet i sin
helhet, som härvid skulle handla. I alla dessa afseenden finge en för¬
handling af den art, hvarom här vore fråga, inför Kyrkorådet en offent¬
lighet, den Kyrkolagens stadgande synbarligen åsyftade att undvika.
Men då oaktadt dessa betänkligheter, som bort tagas i öfvervägande,
Kyrkoherden ansett det ifrågavarande ärendet kunna och böra af Kyrko¬
rådet behandlas, hade det ock varit hans skyldighet tillse, att dervid nog¬
grant iakttogs den lag, som gälde för kyrkoråd, eller ofvan åberopade Kongl.
Förordningen den 21 Mars 1862. Dertill hörde i första rummet, att
kallelsen till inställelse inför Kyrkorådet skulle utfärdats af detta i sin
helhet, ej af ordföranden ensam (29 §). Detta innebure, att ärendet
19
borde hafva varit på förhand anmäldt hos Kyrkorådet, som efter öfver¬
läggning beslutat om kallelsens utfärdande. Vid denna öfverläggning
skulle hafva tagits i betraktande, bland annat, huruvida den i Kyrkolagen
omförmälda varningen »i enslighet» inför presten egt rum, ty innan
denna första varning försiggått kunde den andra varningen icke lagligen
meddelas och för sådant ändamål någon kallelse utfärdas. Vidare hette
det i nyss åberopade 29 §, att kallelse till kyrkoråd skulle ega rum fyra
dagar före inställelsedagen, eljest vore den kallade ej skyldig att inställa
sig. Den i obehörig ordning tillkomna kallelsen vore sålunda ej heller
i rätt tid meddelad, och den kallade hade följaktligen i två afseenden
laga ursäkt för sitt uteblifvande. När nu 28 § i meråberopade 1862 års
förordning stadgade, att i frågor, som röra religionen och sedernas helgd,
Kyrkorådet ej finge annorlunda än genom allvarliga föreställningar och
varningar söka förmå den felande till bättring, och detta stadgande,
sammanstäldt med hvad Kyrkolagen i 10 kapitlet 2 §, samt 11 kapitlet
6 §, innehölle om syndarens förmanande till bättring och omvändelse, otve¬
tydigt förutsatte, att den felande syndaren skulle vara personligen till¬
städes för att emottaga föreställningarna, varningarna och förmaningarna,
hade Kyrkorådet vid sammanträdet den 13 April, då Lanz uteblef, ej
haft annan laglig åtgärd att vidtaga, än ätt, om det ansåge sig behörigt
att ärendet vidare handlägga, uppskjuta detsamma till annan dag och
föranstalta, det Lanz i laga tid och ordning kallades till det förnyade
sammanträdet.
1 stället företog sig Kyrkorådet att, Lanz ohörd, öfver honom fälla
dom och besluta att tilldela honom en för hans goda namn och rykte
förklenande varning, hvars förnärmande egenskap ytterligare ökades ge¬
nom den offentlighet, som deråt bereddes, i det varningen utfärdades
skriftligen och meddelades honom genom fjerdingsmannen.
Detta om de i Kyrkoherdens förklaring angifna synpunkterna, huru¬
vida Kyrkorådet haft rätt att varna Lanz för ogudaktigt lefverne och
om Kyrkorådet och Kyrkoherden iakttagit laga former för varningen.
Vid öfvervägande af detta allt, och då jag ansåge Kyrkoherden ge¬
nom sitt beteende mot Lanz den 10 April 1881 och den väsentliga del,
han tagit i Kyrkorådets förfarande, hafva med åsidosättande af de plä¬
ter, en om och samvetsgrann utöfning af själasörjarens kall honom ålade,
genom ovisligt äflande att tillvälla sig och Kyrkorådet en doms- och
straffrätt öfver den, han ansåge hafva felat, gjort sig sjelf skyldig till
tjenstefel, fann jag mig föranlåten att i förr omnämnda skrifvelse till
Domkapitlet i Lund den 15 Augusti 1881, med stöd af Kongl. Cirkulär-
brefvet den 7 December 1787, lagligen inför Domkapitlet tilltala bemälde
20
Kyrkoherde för hvad jag här ofvan lagt honom till last, och dervid yrka,
på grund af Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786, att honom
måtte tilldelas sådan tjenlig föreställning med tillagd förmaning, som i
sistberörda nådiga bref omförmäldes.
Öfver ifrågavarande åtal har Domkapitlet sedermera meddelat utslag
den 5 Oktober 1881 af innehåll, att, som Kyrkoherden genom sitt öfver-
klagade förfarande visat oförstånd i sitt embete, dömdes han, i förmåga
af 25 kapitlet 17 § Strafflagen, att utgifva böter med tjugufem kronor,
kronans ensak.
Då emellertid ofvanåberopade Kongl. Cirkulärbrefvet den 7 Decem¬
ber 1787 stadgade i 1 §, att det tillhörde Consistorium att, upptaga och
afgöra alla de mål, som rörde en prests förhållande i embetet och an-
kommo på föreställning, afhållande från tjensten på viss tid, eller einbe-
tets förlust, och i 4 §, att deremot alla andra brott, större eller mindre,
som en prest tillvitades, skulle vid domstolen i den ort, der gerningen
vore gjord, i närvaro af en Consistorii-fullmägtig ransakas och afdömas,
borde Domkapitlet, när det ansåg sig behörigt att upptaga målet, ej lag¬
ligen kunnat å de anmärkta förseelserna tillämpa annan påföljd, än nå¬
gon af de i ofvan anförda 1 § uppräknade, i 1 § af Kongl. Cirkulär¬
brefvet den 21 Augusti 1786 närmare beskrifna ansvarsbestämningarna,
eller den af mig påyrkade, nemligen tjenlig föreställning med tillagd
förmaning; och uppdrog jag derföre i skrifvelse den 25 Oktober 1881
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten
i laga ordning öfverklaga Domkapitlets förrberörda utslag och deri på¬
yrka den ändring, att ansvarspåföljden för Kyrkoherden bestämdes i en¬
lighet med mitt hos Domkapitlet framstälda påstående.
Uppå de underdåniga besvär, förre Landskamreraren A. M. Ander¬
berg anfört mot Kongl. Kammarrättens utslag den 26 Maj 1880 öfver de
åtal, som blifvit mot honom anhängiggjorda, dels af mig, för det ett mål,
hvilket tillhörde domstols pröfning, blifvit af Landshöfdinge-embetet i
Vester-Norrlands län upptaget och pröfvadt, dels ock af Advokatfiskals-
embetena i Kongl. Svea Hofrätt och Kongl. Kammarrätten, för åtskilliga
andra af bemälde för detta tjensteman begångna tjenstefel (se mina em-
berättelser för 1880 sid. 3 och för 1881 sid. 39), har Kongl. Maj:t med¬
delat nådigt utslag den 30 September 1881 och deri fäststält Kongl.
Kammarrättens ofvanberörda utslag, genom hvilket Anderberg dömdes i
en bot till afsättning från det honom anförtrodda Landskamrerareembetet, i
ofvan nämnda län och att vara ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.
21
Uti ruin embetsberättelse till 1881 års Riksdag (se sid. 2 och föl¬
jande) redogjordes för ett åtal, som blifvit utfördt mot den ständige och
två tillförordnade Landssekreterare i Vermlands län, för olagligen upp¬
buren provision å influtna medel för försåld skog från ett militieboställe.
På de underdåniga besvär, som af nämnde personer anförts mot Kongl.
Svea Hofrätts den 10 November 1880 i målet gifna utslag, bär Kongl.
Maj:t funnit skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens utslag kunde verka
ändring.
Öfver Kongl. Svea Hofrätts utslag den 26 Maj 1880, af hufvudsakligt
innehåll, att det åtal, jag vid Rådstufvurätten i Hernösand låtit anställa
emot Läkaren vid länsfängelset i nämnde stad, för oskäligt dröjsmål med
afgifvande af utlåtande angående en fånges sinnesbeskaffenhet, och hvit¬
het åtal sedermera blifvit till Kongl. Hofrätten fullföljdt, icke kunde till
ansvar eller ersättningsskyldighet för bemälde läkare föranleda (se min
embetsberättelse för år 1880 sid. 50 och för år 1881 sid. 38), har Ad-
vokatfiskalseinbetet i Kongl. Hofrätten, efter mitt förordnande, anfört
underdåniga besvär; men genom Kongl. Maj:ts nådiga utslag den 9 Mars
1881 förklaras skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Hof¬
rättens öfverklagade utslag.
I min till sist förflutna års Riksdag afgifna embetsberättelse oinför-
rnäldes, Hurusom jag i ett särskildt fall nödgats anlita vederbörande
Konungens! Befallningshafvande om vidtagande af erforderliga åtgärder,
för att de i häradsarkiven inom en domsaga förvarade domböcker och
protokoll, hvilka till största delen befunnits oinbundna, måtte blifva
sammanhäftade och med band försedda, i sammanhang hvarmed det ut¬
slag, bemälde Konungens Befallningshafvande meddelat, i sagda embets¬
berättelse infördes.
Samtidigt hade jag anhängiggjort ett lika beskaffadt ärende hos
Konungens Befallningshafvande i ett annat län; och sedan numera utslag
derpå jemväl fallit och kommit mig till hända, må äfven detta här in¬
flyta, för att ådagalägga, att saken blifvit på lika sätt uppfattad och
bedömd af olika myndigheter. Det är gifvet den 22 November 1881 och
har följande lydelse:
»Konungens Befallningshafvandes i Malmöhus län utslag i anledning
■deraf, att Riksdagens Herr Justitie-ombudsman uti skrifvelse den 11 sist-
22
lidne Mars förmält, att, sedan han vid sitt besök under 1873 års embets¬
resa i Wemmenhögs härads arkiv vid Anderslöf funnit skäl att anmärka,
att detsamma icke befunnes i tillfredsställande skick, enär der förvarade
domböcker och handlingar voro oinbundna och utsatta för en fortgående
förstöring genom fukt, samt uti skrifvelse den 30 September samma år
till Domhafvanden i Wemmenhögs härad anmodat denne, bland annat,
att foga anstalt derom, att arkivet, så vidt möjligt vore, skyddades för
inverkan genom fukt, och hemstält, om icke Domhafvanden skulle kunna
förmå häradsboerne att bekosta domböckers, småprotokolls och bouppteck¬
ningars inbindning, genom hvilka åtgärder allena arkivets framtida bestånd
kunde betryggas emot förskingring och förstörelse; i anledning af hvilken
skrifvelse Domhafvanden låtit genom kungörelse i vanlig ordning kalla hä¬
radets tingshusbyggnadsskyldige hemmansegare och innehafvare att genom
socknevis valda ombud sammanträda vid tingsstället den 29' November
1873; dervid, då ärendet föredrogs, sockneombuden yttrade i fråga om
inbindning af domböcker och andra handlingar, att de ansågo dermed
böra anstå intill dess annan tingslokal erhållits, hvilket de hoppades
snart skulle komma att ske och då på allmän bekostnad, hvadan Om¬
buden icke ville då anslå medel till nämnda inbindning, hvars utförande
förväntades ock skola blifva det allmännas omsorg; så och efter det
ärendet fått dervid för tillfället bero, men Herr Justitie-ombudsmannen,
då han under 1879 års embetsresa besökte samma arkiv, dåmera förflyt-
tadt till den för Wemmenhögs, Ljunits och Herrestads härader gemen¬
samma tingshusbyggnaden i Ystad, funnit detsamma i ett till största de¬
len oordnadt skick och dertill hörande handlingar likasom förut till största
delen oinbundna, hopbundtade, stundom domböcker, småprotokoll och
bouppteckningar sammanblandade; samt Herr Justitie-ombudsmannen
med anledning deraf i skrifvelse den 26 September 1879 anmodat Dom¬
hafvanden att, så fort ske kunde, fortsätta och afsluta handlingarnas
ordnande i det skick de befunnos och derefter meddela förteckning öfver
arkivets innehåll, samt tillika gjort framställning om häradsboernas hö¬
rande, huruvida de icke ville bekosta ofvanuppräknade handlingars in--
bindning, för att skydda dem från förskingring och förstörelse, hade de
tingshusbyggnadsskyldige vid särskilda sammanträden inför Domhafvan¬
den den 18 December 1879 och 20 December 1880 förklarat, ombuden
från Wemmenhögs härad, att de icke ville för ifrågavarande ändamål
något bekosta med mindre häradets alla skattskyldige innevånare kunde
kännas pligtige i utgiften deltaga, hvilket ombuden ansågo så mycket
billigare, som i arkivet förvarades icke blott de tingshusbyggnadsskyldige
rörande rättshandlingar, utan sådana för alla häradets innevånare, men¬
23
ombuden från Ljunits och Herrestads härad, att de för sina socknars
del icke hade något att invända deremot, att dessa härads arkiv, på sätt
ifrågasatt blifvit, tillgodosåges på de tingshusbyggnadsskyldiges inom
samma härad bekostnad, på grund hvaraf Herr Justitie-ombudsmannen,
med stöd af 12 § i Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne i riket,
samt de vid länsstyrelsen anstälde tjensteman, den 10 November 1855,
öfverlemnat ärendet åt Konungens Befallningshafvande för den vidare
åtgärd, till hvilken lag och omständigheter föranledde, samt hemstält,
huruvida icke, enär de upprepade sammanträden, Domhafvanden med
häradsboerna hållit, icke ledt till det åsyftade ändamålet, Konungens
Befallningshafvande skulle finna lämpligt inför sig höra häradsboerna och
derefter meddela utslag i frågan.
Vid behörigen utlyst sammanträde med tingshusbyggnadsskyldige
inom Wemmenhögs, Ljunits och Herrestads härader inför Konungens
Befallningshafvande den 28 sistlidne Oktober har ombudet för Hemmes-
dynge socken, Riksdagsmannen Petter Persson i Stora Isie, med hvilken
öfrige ombuden från Wemmenhögs och Ljunits härad, äfvensom Nämnde¬
mannen Ola Johansson från Nöbbelöf instämt, visserligen vitsordat nyttan
och nödvändigheten af de föreslagna åtgärdernas vidtagande för arkivens
bevarande, men förmenat, att det icke lagligen ålåg de tingshusbyggnads¬
skyldige att ensamt bestrida de dermed förenade kostnader, hvarför om¬
budet påyrkat, att, enär äfven öfrige fastighetsegares rättshandlingar
förvarades uti arkivet, berörda kostnader borde bestridas af alla fastighets-
egare inom häradet, och att fördelningen af samma kostnader borde ske
efter fastighetsbevillningen, och icke efter hemmantalet, samt förklarat,
att intill dess sådant blifvit stadgadt dess kommittenter undandrogo sig
att något för ifrågavarande ändamål utgifva; hvaremot ombud et för
St. Herrestads socken förmält, att tingshusbyggnadsskyldige i nämnde
socken för sin del fortfarande voro villige att enligt lag deltaga uti
kostnaden för Iderrestads härads arkivs ordnande och inbindning.
Hvad sålunda förekommit har Konungens Befallningshafvande tagit
i öfvervägande; och som den allmänna i 26 kapitlet 4 § Byggninga-
balken stadgade skyldigheten för härad att tingsbyggning bygga måste
anses innefatta jemväl förpligtelse att underhålla häradsarkiv, samt att
vidtaga sådana åtgärder, som för dertill hörande handlingars förvarande
ä,ro af nöden, såsom handlingarnas sammanhäftning och inbindning; alltså
finner Konungens Befallningshafvande skäligt förpligta tingshusbyggnads¬
skyldige i Wemmenhögs, Ljunits och Herrestads härader att efter den
i ofvannämnda lagrum angifva grund bekosta de i häradsarkivet befint¬
liga domböckers, småprotokollers och öfriga handlingars inbindning;
24
elände Domhafvande!! att föranstalta om arbetets utförande, samt att
räkning å kostnaden derför hit insända, hvarefter Konungens Befallnings¬
hafvande framdeles vill om samma kostnaders uttagande i laga ordning
förordna.»
Öfver lag släpning ms tillstånd har jag uttalat mig upprepade gånger
i mina förut afgifna brättelser och dervid bland orsakerna till densammas
mindre tillfredsställande skick i vissa delar anfört, hurusom process¬
lagstiftningen i mer än ett afseende tarfvade förbättringar. Det bör ock
ihågkommas, att den rättegångsordning, hvarunder lagskipningen arbetar,
till sina hufvudgrunder varit oförändrad i snart ett och ett hälft år¬
hundrade, under hvilken tid sambällslifvet i alla dess verksämhetsrigt-
ningar och i alla länder undergått sa många och genomgripande om¬
gestaltningar. De nya samhällsomdanande grundsatser, dem den första
franska revolutionen väckte till 1 if, och som sedan utvecklat sig, hafva
på lagstiftningens område lemnat efter sig varaktigare spår, än på
de flesta andra områden. Detta visar sig i de lagstiftningsarbeten,
som under innevarande århundrade, synnerligast under dess senare hälft,
blifvit utförda inom nästan alla europeiska stater. Dessa arbeten hafva
omfattat ej mindre civil- och kriminallagarna, än äfven och synnerligast
rättegångsväsendet. Hittills är det blott i kriminallagstiftningen vi kunna
anse oss hafva hållit jemna steg med de i odling och humanitet mest
framstående fremmande länder, om ock allt erkännande gifves åt de lag¬
förbättringar i civilrättsligt afseende, som hos oss blifvit under tiden
genomförda. På det processuela området deremot har ett anmärknings-
värdt stillastående varit rådande. Vi äro likväl nu färdige att beträda
detta område. Nya Lagberedningen har redan i underdånig skrifvelse
den 26 Maj 1880 anmält, att hon till behandling företagit frågan om ny
rättegångsordning, men innan hon vidare fullföljde detta sitt arbete,
hvilket dittills varit egnadt dels åt komparativa studier i utlandets pro¬
cessrätt, dels åt förberedande undersökningar angående ämnen, som egde
samband med frågan om vårt eget lands indelning i domkretsar, dels ock
åt insamlandet af statistiska uppgifter i åtskilliga hänseenden, förklarar
Beredningen, att hon ansett sig böra i underdånighet hemställa hufvud-
dragen af den plan för arbetets ordnande, Beredningen sökt för sig upp¬
göra. Enligt denna arbetsplan skulle första uppgiften blifva att söka
åstadkomma en fullständig utredning af frågan i hela dess omfattning
och alla dess skiftningar, i ändamål icke allenast att tjena till grund för
det blifvande egentliga lagstiftningsarbetet, utan ock att till allmännare
25
kännedom sprida de hufvudsakliga resultaten af utlandets verksamhet
inom processrättens område och derigenom framkalla ett ökadt interesse
för reformen af vår egen rättegångsordning.
Denna utredning skulle sålunda hafva till föremål icke allenast vårt
eget rättegångsväsen, dess brister och förtjenster, utan äfven de för¬
nämsta europeiska kulturstaternas och särskild!; de andra skandinaviska län¬
dernas domstolsorganisation och processväsen, så vidt som för jemförelse
med vårt eget kunde vara af nöden; vidare de i nyare utländska process¬
lagar framträdande allmänna grundsatser, företrädesvis omedelbarhets-
principen, dess förutsättningar och följder i afseende på domstolarnes
organisation och sammansättning, förfarandets yttre anordning, sakförare¬
verksamheten, allmänna åklagaremagten, bevispröfningen, rättsmedlen
m. m., allt med särskild tillämpning jemväl å vårt lands rättsuppfattning
och egendomliga förhållanden, samt slutligen de öfriga omständigheter,
som måste beaktas vid lösningen af frågan, huruvida det vore önskvärdt
och, utan allt för genomgripande omskapningar, möjligt att med vårt
rättssystem införlifva omedelbarhetsprincipen i den mer eller mindre
modifierade form, hvartill förhållandena i vårt land föranledde; utred¬
ningen skulle vidare afse de förändringar, som kunde åvägabringas utan
väsentlig rubbning af de nuvarande principerna för vårt rättegångsväsen
och särskildt frågan om underrätternas ombildning genom sammansmält¬
ning af städernas och landets domstolar; och skulle denna fråga, likasom
i allmänhet de, hvilka eljest egde samband med domkretsarnes indelning
och domstolarnes organisation eller arbetssätt, tagas i öfvervägande icke
allenast ur juridisk, utan äfven ur de sociala och ekonomiska synpunkter,
som deraf berördes. Efter en sådan utredning vore Beredningen i till¬
fälle att bestämma sitt omdöme om de allmänna grunderna för en blif¬
vande rättegångsordning, samt om den procedur och domstolsorganisation,
som vore lämpliga och möjliga att genomföra. Detta skulle ske i ett så
kalladt principbetänkande utan något dervid fogadt förslag till lagtext,
emedan, om det blifvande processlagförslagets allmänna rigtning, vare
sig af juridiska, ekonomiska eller andra skäl, skulle befinnas oantaglig,
hela det tidsödande redaktionsarbetet vore utan väsentligt gagn, och tids-
utdrägten till äfventyrs kunde hafva till följd, att äfven sådana förbätt¬
ringar, om hvilkas behöflighet skiljaktiga meningar ej rådde, onödigtvis
uppehölles. Ett principbetänkande åter, sådant som ofvan vore nämndt,
kunde dessutom gifva uppslag till offentlig diskussion i ämnet, hvar¬
igenom möjlighet bereddes att vinna upplysning om den allmänna me¬
ningen i denna samhällsvigtiga fråga.
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 4
26
På dessa grunder och med hänvisning till den närmare utveckling
af ämnet, som blifvit framlagd i en för ändamålet inom Beredningen
utarbetad särskild promemoria, hvilken var fogad vid den underdåniga
skrifvelsen, hemstälde Beredningen, att det måtte tillåtas Beredningen
att, innan arbetet med uppgörandet af ett detaljeradt förslag till ny
rättegångslag företoges, till Kongl. Maj:t afgifva särskildt förberedande
utlåtande i ämnet, innefattande dels redogörelse för frågan i ofvan an¬
tydda hänseenden, dels ock framställning af hufvuddragen i det system,
hvilket Beredningen ansåge sig, för egen del, böra vid den förestående
revisionen af rättegångsväsendet förorda till antagande i afseende på
domstolsorganisationen och det processuela förfarandet; samt att med
det egentliga lagförslagets upprättande måtte få anstå intill dess de i
nämnda utlåtande tillstyrkta grunder undergått den pröfning, Kongl.
Ma.j:t kunde finna lämpligt låta desamma underkastas.
Till hvad Nya Lagberedningen uti nu anförda skrifvelse hufvudsak¬
ligen hemstält, har Kongl. Maj:t under den 9 Juli 1880 lemnat nådigt
bifall.
Den i samma underdåniga skrifvelse omnämnda promemoria har
sedermera, i vissa delar omarbetad, genom tryck blifvit offentliggjord,
under titel: Öfversigt af frågan om ny Rättegångsordning, promemoria
och arbetsplan för Nya Lagberedningen.
Denna kortfattade, men innehållsrika, med utmärkt klarhet och reda
uppstälda och utarbetade skrift är synnerligen egnad att göra enhvar,
äfven den i detta ämne förut obevandrade läsaren, förtrogen med den
afhandlade frågans beskaffenhet, vigt och omfattning. Hon visar, huru
vi här stå inför en lagreform mera genomgripande och djupgående än
någon, som, allt sedan den nu gällande allmänna lagen antogs, varit
föremål för svenska riksdagens pröfning, om vi nemligen med ett steg
skola intaga plats vid sidan af de samtida folk, som på denna bana
längst framskridit. Men de många nya begrepp och åsigter, som här
framträda för den i ämnet mindre hemmastadde, den fullkomliga om¬
gestaltning af gamla, ärfda föreställningar, som ifrågasättes, måste till
en början uppväcka tvekan och misstroende. Det fordras rymlig tid till
begrundande af det nya, mycken beslutsamhet att besegra förtroendet
till det gamla bepröfvade. Här gäller frågan ej endast ändringar och
förbättringar i det processuela förfarandet vid domstolarna; det gäller
domstolarnes omskapning till sammansättning, till arbetstid, till om¬
kretsen af deras domvärjo. Här gäller det tillika att skapa, bland annat,
en så att säga ny samhällsklass, ett ordnadt sakförarestånd. Sakförare
hafva vi väl förut haft och hafva, men icke ett genom särskilda ordnings¬
27
föreskrifter disciplineradt sakförarestånd, hvartill inträde skulle vinnas
först genom ådagalagda, med domarenas jemngoda kunskapsprof och väl
vitsordad moralitet, åt hvilket stånd skulle anförtros en mer eller min¬
dre obegränsad behörighet att inför rätta föra andras talan. Utan bi¬
träde af en sådan korporation, hvilken jemväl under nu varande för¬
hållanden kunde vara af väsentlig nytta, är det rent af omöjligt att
uppnå det framstälda idealet för vår tids processlagstiftning, omedel barhets¬
systemets genomförande. Detta system benämnes äfven muntlighetssystemet
till skilnad från det skriftliga, som hittills varit allmännast rådande.
Denna skilnad har i den nyare juridiska litteraturen fått en annan be¬
tydelse, än den har i det allmänna samtalsspråket, der det rättegångs¬
sätt, i hvilket parterna muntligen föra sin talan kallas muntligt och det
deremot skriftligt, då parterna uppträda med skriftliga anföranden å ömse
sidor. Nu deremot anses förhandlingen inför domstolen muntlig endast
i det fall, att den muntliga framställningen tillägges giltighet, utan att
densamma ovilkorligen behöfver vara i skrift uppfattad eller i Rättens
protokoll antecknad, samt i regeln intet annat än det muntligen fram¬
förda kommer under Rättens pröfning, men deremot skriftlig, då anförandet,
för att kunna läggas till grund för domslutet, måste antingen göras i
skriftlig inlaga af parten eller af Rätten uppskrifvas. Detta slags munt¬
liga rättegång kan emellertid, efter olika processordningar, antaga olika
former. Enklast framträda dessa, enligt den nyaste Tyska processlagen,
i den så kallade Anwaltsprocessen vid de kollegiala domstolarne (Landt-
geriehte), och skola de här korteligen beskrifvas, för att gifva en närmare
förklaring öfver nyss anförda definitioner på muntlig process. An-
waltprocessen har fått sitt namn af den omständighet, att parterna icke
uppträda persordigen, utan måste låta sig företrädas genom sakförare
(Anwalte); och enligt denna processordning börjas rättegången dermed,
att käranden till domstolen ingifver en skriftlig inlaga, innefattande hans
påståenden, i ändamål att få dag utsatt för den muntliga förhandlingen.
Sedan kärandens sakförare låtit denna sin första inlaga tillställas veder-
partens sakförare, är denne pligtig att inom viss tid derå afgifva skriftligt
svar. Om dessa båda skrifter ej äro tillräckliga till den muntliga för¬
handlingens förberedande, åligger det hvardera parten att låta alla så¬
dana hufvudsakliga, faktiska uppgifter, bevismedel och yrkanden, öfver
hvilka vederparten antagligen ej skulle kunna utan föregående upplys¬
ningars inhemtande afgifva förklaring, skriftligen affattas och afleinnas
till domstolen, samt i så god tid före den muntliga förhandlingen del-
gifvas vederparten, att denne kommer i tillfälle att förskaffa sig de er¬
forderliga upplysningarna. Alla dessa inlagor äro blott förberedelser
28
till deri muntliga förhandlingen och ega i regeln icke någon absolut
bindande verkan.
Ur detta förhållande härledas två för den muntliga förhandlingens
karakter bestämmande regler, nemligen:
1 :o) att vid nämnda muntliga förhandling parterna ega att anföra
allt hvad de akta nödigt, äfven sådant, som icke finnes i de förbere¬
dande skriftliga uppsatserna omnämndt; och
2:o) att allt, hvad parterna icke anföra vid den muntliga förhand¬
lingen, skall af domstolen leinnas utan afseende, äfven om det finnes
framdraget och åberopadt i de förr omförmälda skriftliga uppsatserna.
Redan af dessa antydningar rörande det så kallade muntlighets-
eller omedelbarhetssystemet är lätt att finna, det syftemålet med det
samma är att minska det tidsödande, betungande och tröttande skrifvan-
det, genom att låta de tvistande inför domstolen muntligen och omedel¬
barligen framställa sina påståenden och dem besvara, hvaraf benämningen
omedelbarhetssystemet uppstått — hvilket namn bättre betecknar sjelfva
saken och aflägsnar den tvetydighet, som ligger i benämningen muntlig¬
hetssystemet — och, der skrifvandet icke kan umbäras, fördela det
emellan domstolen och parterna, till lättnad så för den förre, som för
de senare. Onekligt är ock, att det omedelbara intrycket af de munt¬
liga föredragen, den större omvexling och lifaktighet, som utmärka det
muntliga meningsutbytet, och den odelade uppmärksamhet, domaren kan
egna åt förhandlingens gång och urskiljandet af det väsentliga från det
oväsentliga, tjenar till att bevara domarens andliga spänstighet och interesse
för rättvisans främjande, samt motverkar den benägenhet för öfverdrifven
formalism, hvartill det skriftliga förfarandet kan gifva näring. Beträffande
parterna eller deras ställföreträdare, antages den muntliga förhandlingen
tillika i högre grad än den skriftliga befordra den materiela rättvisan,
göra rättsskipningen snabbare, öka allmänhetens intresse och förtroende
för den samma, utveckla inom sakförareståndet större duglighet och
moralisk lyftning, samt underkasta dess åtgöranden verksammare kontroll
till förebyggande af egennytta eller andra missbruk.
Men detta omedelbarhetssystem har äfven sina olägenheter af icke
ringa betydlighet. Sålunda, emedan det förutsätter, att vid det tillfälle,
då ett tvistemål skall inför domstolen afhandlas, alla förberedelser
skola vara undangjorda, parterna eller deras sakförare ovilkorligen vara
tillstädes och likaså vittnena, medför hvarje ofullständighet i utrednin¬
gen, en parts eller ett vittnes uteblifvande uppskof, och ett uppskof af
långt menligare verkan, än ett sådant i den skriftliga processen, emedan
i denna sist nämnda finnes hvad, som i rättegången förefallit, i skrift
29
förvaradt och förlorar ej med tiden sin bevisningskraft, men hvad, som
endast muntligen blifvit yttradt, faller lätt ur minnet hos domaren och,
om denne ej är den samme vid ett senare rättegångstillfälle, som vid
det föregående, fordrar systemet, att saken från början å nyo afhandlas,
hvarigenom systemets fördelar förbytas i olägenheter. Stor svårighet-
måste äfven uppstå, när det kommer i fråga att draga saken under pröf¬
ning af en högre instans. Skälen till en sådan sakens fullföljd kunna
vara: fel i rättegången, origtig tillämpning i domslutet af lagens stad¬
gande på ett af domstolen rigtigt uppfattadt sakförhållande (rättsfrågan),
eller slutligen origtig uppfattning af sjelfva sakförhållandet och deraf
följande origtigt domslut (bevisnings- eller sakfrågan). Hvad fel i rätte¬
gången eller origtig tillämpning af lag i rättsfrågan angår, är den munt¬
liga rättegången egentligen icke i annan ställning än den skriftliga, eme¬
dan förhandlingens rättsliga formaliteter alltid måste finnas upptecknade
i skrift, likasom sjelfva domen alltid är skriftlig. Annat blifver förhål¬
landet, när ändringssökandet afser sjelfva sakfrågan, de faktiska omstän¬
digheternas och bevisningens uppfattning hos första domstolsinstansen.
Härvid har omedelbarhetssystemet, för sin sjelfupprättelse, strängt taget,
ej annat val, än att antingen låta helt och hållet bero vid första instan¬
sens utredning och uppfattning af sakfrågan och följaktligen alldeles för¬
bjuda appell i denna del, eller ock att lemna utan afseende den första
instansens uppfattning af nämnda fråga och tillåta appell i sakfrågan,
under vilkor, att, äfven bevisningen fullständigt åter upprepas inför den
högre instansen. Den sist nämnda utvägen är uppenbarligen förenad
med sådana olägenheter, att den knappast någonstädes och minst i vårt
land skulle kunna ens försökas. Emellertid har appellrätten icke kunnat
afskaffas, utan* är den med hvarjehanda modifikationer bibehållen i de
länder, som antagit omedelbarhetssystemet.
Efter det sålunda det ofvan omnämnda idealet för nutidens pro¬
cesslagstiftning, eller omedelbarhetssystemet, med sina fördelar och olä¬
genheter blifvit i allra största korthet framstäldt, allt med ledning af
förr åberopade promemoria, må här i sammanhang dermed omförmälas
hvad samma promemoria innehåller rörande bristerna i det svenska rätte¬
gångsväsendet.
Till en början erinras, hurusom vid våra underrätter i civilprocesser
nu så tillgår, att, när parterna sjelfve, utan biträde af lagkunniga per¬
soner, skola utföra sina rättstvister, domaren måste biträda än den ena
än den andra parten, för att utreda icke blott grunderna för den enes
påstående och den andres försvar, utan stundom jemväl frågan om hvad
det är tvisten gäller. Härigenom kommer domaren att intaga en ställ-
30
ning oförenlig med nutidens åsigter om domarens kall. Att förhållandet
blifvit sådant, har sin grund visserligen i lagstiftningens obestämdhet
och ofullständighet, men hufvudsakligen deri, att de antydningar till
skapandet af ett sakförarestånd, som 15 kapitlet 2 och 9 §§ Rättegångs¬
balken innehålla, ej kommit till vidare utveckling. Saknaden af ett
sådant stånd har äfven haft sitt stora inflytande på kriminalprocessen.
Denna här derigenom blifvit rent inqvisitorisk. Äfven der är domaren
den hufvudsakligen allena styrande i fråga om brottens rubricerande och
ledande i bevis, då åklagaremakten merändels utöfvas af dertill föga
qvalificerade personer, och den anklagade saknar stödet af en lagkunnig
försvarare. Att under sådana omständigheter rättsskipningen ej råkat i
värre förvillelser och missbruk eller svårare kränkt vårt folks rättsmed¬
vetande, än lagskipningens annaler visa, länder till domarenas obestrid¬
liga heder.
Ett betänkligt förhållande råder i vår processordning med pro-
tokollsföringen, särdeles vid underrätterna på landet. Här verkställes
protokollsföringen i regeln af domaren, som tillika förer ordet i rätten.
Han skall således dela sin uppmärksamhet mellan utfrågandet af parter¬
nas påståenden och svaromål, samt af hvad vittnena hafva att upplysa,
och antecknandet af allt detta. Dertill kommer, att protokollets slutliga
uppsättning, så val för tidsutdrägtens skull, som till följd af bristande
ordning och sammanhang i parters och vittnens yttranden, vanligen icke
kan ega rum under förhandlingens fortgång inför rätta utan måste upp¬
skjutas till mer och mindre aflägsen, lägligare tid. Derigenom blifver
det omöjligt vid underrätterna å landet att justera sjelfva protokollet,
innan utslaget uppsättes. Då nu målens hela utredning och den i dem
förebragta bevisning’ skola återgifvas i protokollet, blifver detta af en
afgörande vigt och betydelse för målens utgång, och dess affattning följ¬
aktligen ej sällan föremål för klander af de i saken intresserade,, hvilka
gemenligen finnas benägna att efteråt förneka och bortförklara bindande
yttranden af dem sjelfva eller af vittnena. Detta klander förekommer
först i en högre instans, der någon ändring i protokollet sällan lärer
kunna vinnas, då bevisning i dylika frågor svårligen är möjlig att åstad¬
komma, helst »Rätten har vitsord att säga hvad taladt och svaradt var».
Till högre instans gå målen hos oss i större mängd, än i andra län¬
der. och det af många anledningar. Först och främst finnes icke någon
»summa appellabilis» — något visst värde å tvistens föremål — faststäldt,
utan de allra obetydligaste mål kunna gå instanserna igenom. En annan
anledning till nämnda förhållande är det, att i brist af lagkunnigt biträde
parterna ej kunnat redan i början gifva tvistemålen tillbörlig utredning.
31
Häraf har det åter blifvit en följd, att med utredningen af målen äfven
bevisningen fortgår, så att målen i den högre instansen ofta antaga ett
helt annat skick, än det de haft i den lägre. Det är då ej underligt,
att den lägre instansens domar ändras i den högre, som egt tillgång till
en fullständigare utredning af sakförhållandet genom företedda nya hand¬
lingar och nya vittnens hörande, och på grund deraf kommit till en annan
uppfattning af rättsfrågan. Denna omständighet, som är en naturlig följd
af hvad nyss är yttradt, anses emellertid mången gång såsom bevis på
bristande enhet i domsluten eller ofullkomlig lagkunskap hos domaren.
En brist af stort inflytande på rättsskipningens gång är, att lagen
stadgar så ringa påföljd för parters och vittnens förfallolösa uteblifvande
från domstolarna, hvarigenom på landet, der t. ex. endast två ting om
året hållas, tvistemålen måste uppskjutas ända till ett hälft år i sänder.
Ett annat oskick med samma verkan är det, som jag i en föregående
embetsberättelse påpekat och med exempel styrkt, att, företrädesvis vid
stadsdornstolarna, dåliga sakförare, som låta betala sig arfvode med visst
belopp för hvarje rättegångstillfälle, hvarvid målet förekommer, efter
inbördes öfverenskommelse alltid bifalla, den ene den andres, kärandens
svarandens och tvärtom, framställning om målets uppskjutande. I detta
senare oskick hafva onekligen domstolarna äfven någon gång sin del genom
obetänksam eftergift för sakförarnes yrkanden. Detta onda lärer ej upp¬
höra förr än sakförare-yrket varder på ett tillfredsställande sätt ordnadt
och till sin betydelse erkändt. Parters och vittnens försumlighet torde
kunna stäfjas genom förhöjda böter, hvarvid dock bör tagas i behörigt
öfvervägande tungan af vittnespligtens fullgörande vid våra domstolar
med deras vidsträckta domkretsar, hvartill ofta fordras uppoffring af
arbetstid och resekostnader, så att böt.esansvaret bör bestämmas i skäligt
förhållande till den ersättning, vittnet har att emotse.
En mycket öfverklagad brist i lagskipningen är långsamheten. Utom
de orsaker dertill, som redan blifvit antydda, nemligen vid underrätterna
tvisternas bristfälliga utredning i följd af parternas saknade lagkunskap,
parters och vittnens tredska att infinna sig, tingens återkommande med
längre mellantider, bristande kontroll å dåliga sakförares bemödanden
att för egen vinning draga ut rättegångarne längre tid än nödigt är,
förekomma i brottmål bristfälliga förberedande undersökningar och under¬
haltig lagkunskap hos åklagarena, och i både tvistemål och brottmål vid
underrätterna på landet det icke sällan inträffande ombytet af domare.
När t. ex. ett tvistemål är af vidlyftigare beskaffenhet, under flera före¬
gående ting varit handlagdt, och dithörande protokoll och handlingar
vuxit till stora akter, finner så lätt eu för tillfället förordnad domare,
32
som saknar håg och tid att genomforska dessa akter, någon mer eller
mindre giltig anledning att ytterligare uppskjuta målet; och detta kan
upprepas undan för undan af ständigt nya domare.
Långsamheten i lagskipningens gång inom öfverrätterna har i icke
oväsentlig mån sin orsak i det outredda skick, i hvilket målen dit anlända.
Denna ofullkomlighet åter har ofta sin grund i parternas oförmåga att
utan lagkunnigt biträde bestämma och utveckla sin talan. Anser sig
då domaren, såsom stundom händer, förhindrad att biträda parterna i
målets utredning, eller tillåter ej målens öfverhopande mängd domaren
att' åt hvart och ett lemna sitt biträde vid utredningen, blifver följden,
att målen komma outredda till öfverrätten, som vid sådant förhållande
nödgas använda tid och möda för att kunna uppfatta till och med tvistens
verkliga föremål, synnerligast som öfverrätterna i de flesta fall hafva
föga upplysning att vänta af dem, som der skola föreställa parterna, då
dessa ombud endast inlemnat till dem öfversända vadelibeller och de,
äfven om de sjelfve författat dessa libeller, i allt fall om saken och dess om¬
ständigheter icke ega vidare kännedom, än den protokollen lemna. Före-
dragningssättet. handlingarnas tidsödande uppläsning, domens uppsätt¬
ning m. m., hvilket allt för rättssäkerhetens betryggande anses nödigt, och
som uteslutande hvilar på Rättens ledamöter, allt detta vållar en tids¬
utdrägt, som icke rättvisligen kan läggas Rättens ledamöter till last.
Grunden dertill ligger djupare, nemligen i sjelfva lagstiftningen och den
praxis, som derefter utbildat sig, och dessa brister låta sig svårligen
afhjelpas utan en genomgående omgestaltning af hela processväsendet.
Öfverskådar man i ett sammanhang de brister i lagskipningen, som
här blifvit framstälda, visar sig i mer än ett afseende behofvet af ett
upplyst sakförarestånd, inom sig ordnadt och öfvervakadt. Bildandet af
ett sådant stånd är således det oeftergifliga vilkoret för eu grundlig
reform af vårt rättegångsväsende. Men huru skall detta ske? Denna
fråga har blifvit af mig behandlad i mer än en af mina föregående
embetsberättelser. Jag har dervid till en början sökt utreda orsaken,
hvarföre i vårt land icke, såsom i de flesta främmande länder, ett advokat-
-stånd uppstått, och trott mig finna denna orsak i det förhållande, att
vår lagstiftning, åtminstone den civila, uppvuxit och utvecklat sig på
inhemsk grund och föga påverkats af den lagstiftning, som åt andra
länders lagar gifvit deras väsentliga innehåll, eller der gällt såsom sub-
sidiarisk rätt, nemligen den romerska. Af denna vår lagstiftnings in¬
hemska upprinnelse har följt, att lagboken varit och' vore en folkets bok,
hvarföre folket, den höge som den läge, den fattige som den rike, fun¬
nit sig vara i stånd till och vant sig vid att sjelf inför domstolarna ut¬
33
föra sina tvister och bestyra om sina angelägenheter, samt endast när
hinder för personlig inställelse uppstått anlitat ombud, ej sakförare
i verklig mening; då deremot i andra länder, der lagarne antingen icke
varit sammanfattade i en bok, eller ock denna boks innehåll varit obe¬
kant eller för svårt att fatta, folket aldrig sjelf kunnat inför domsto¬
larna utföra och bevaka sin rätt, utan dertill måst använda verklige sak¬
förare. Af detta förhållande låter det förklara sig, hvarföre hos oss ett
advokatstånd icke af sig sjelft uppvuxit och utbildat sig. Jag har i detta
ämne vidare yttrat, att inrättandet på en gång af ett advokatstånd —
hvarom man hört yrkanden framställas — hade sina stora svårigheter
och läte sig knappast verkställas med mindre på samma gång stadgades
förbud för parterna sjelfve och för hvar och en annan, än den, som till¬
hörde ett dylikt stånd, att utföra rättegångar, emedan i ett så glest
befolkadt och jemförelsevis fattigt land, som vårt, inrättandet af ett
advokatstånd och anställandet vid hvarje domstol af erforderligt antal
ledamöter af ståndet och dessas förseende med så rikliga inkomster, att
kunnige och redbare personer hugfäldes att egna sig åt yrket, icke på
annat sätt kunde åstadkommas. Och, för att anskaffa åt ståndets leda¬
möter den nödiga utkomsten, måste naturligtvis en taxa å minimum af
arfvode för deras förrättningar bestämmas, tillräckligt hög för det nyss
nämnda ändamålet, men icke för hög, på det att icke en mängd tviste¬
frågor, visserligen i allmänhet af ringa betydenhet, men derföre icke
utan sin stora vigt för dem, de rörde, särdeles de mindre bemedlade,
måste för lagskipningens dyrhets skull förblifva oafgjorda. Jag bär tillika
antydt, att jag förestälde mig, det ett dylikt förbud skulle befinnas mot¬
bjudande för vårt folks lynne och vanor, samt att önskvärdheten af ett
dylikt stånds införande väsentligen berodde derpå, att ståndets ledamöter
blefve i lagkunskap, skicklighet och redbarhet jeinngode med våra do¬
mare, hvarför vilkoret utan tvifvel vore, att de väl aflönades och att
deraf åter följde lagskipningens fördyrande. Deremot erkände jag, att
med rättegångssättets förändrande till närmare öfverensstämmelse med
förhandlingssystemet, ett advokatstånds bildande vore oundgängligen
nödigt. Att detta icke kan ske annorlunda, än att lagen ovilkorligen
fordrar, att åtminstone vid vissa domstolar eller i vissa vigtigare mål
parternas talan utföres af lagkunnige sakförare, och att förthy parterna
måste underkasta sig de derigenom förökade rättegångsomkostnader, följer
af hvad nyss blifvit anfördt, och sålunda blifver den förestående lag¬
reformen äfven i detta afseende en ekonomisk fråga, och den ingalunda
af ringa betydelse.
Då jag nu jemväl i denna berättelse haft att yttra mig om lagskipnin-
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 5
34
gens tillstånd, har jag ansett mig böra fästa synnerlig uppmärksamhet
på den ofvan nämnda förtjenstfulla Promemoria, som innehåller ej endast
en framställning af vår processlagstiftnings väsentliga brister, öfverensstäm¬
mande i många stycken med hvad jag i detta ämne förut haft att anmärka
och derom fortfarande tänker, utan äfven öppnar utsigter till förbätt¬
ringar, som, om de ock icke alla på en gång kunna genomföras, dock
böra utgöra föremål för oaflåtliga sträfvanden. Det är derföre af så
stor vigt, att alla, som innehafva sina medborgares förtroende att del¬
taga i lagstiftningen, och sjelfve ej egnat sig åt lagfarenheten såsom lef-
nadsyrke, vinna insigt om hvad oss i detta hänseende tarfvas och hvad
samtiden har att erbjuda såsom botemedel för bristerna.
Nya Lagberedningen har, i sin förut omnämnda, af Kongl. Maj:t
gillade underdåniga hemställan rörande arbetsplanen för utarbetandet
af en förbättrad processlagstiftning, utlofvat ett principbetänkande, i
hvilket Beredningen skulle uttala sitt omdöme om de allmänna grun¬
derna för eu blifvande rättegångsordning, samt om den procedur och
domstolsorganisation, som vore lämpliga och möjliga att utföra. Innan
detta betänkande blifvit framlagdt, är det för tidigt och utan ändamål
att uttala något omdöme om de i merbemälda skrift alltid med mycken
varsamhet antydda lagförändringar, som skulle komma att i fråga sättas.
Dertill erbjudes tillfälle under den tid, Beredningen förestält sig, att det
nämnda principbetänkandet skulle vara underkastadt offentlig diskussion
och den pröfning, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att låta detsamma undergå.
Beredningen har slutligen i sin underdåniga hemställan tillkänna-
gifvit, »att, under tiden emellan principbetänkandets afgifvande och
ärendets återföretagande, Beredningen vore i tillfälle att handlägga en
och annan mindre omfattande lagfråga, i hvilket hänseende någon af
beskaffenhet att med förevarande ämne ega gemenskap företrädesvis
borde anses lämplig. Dermed är den farhåga, som eljest lätteligen
kunnat uppstå, att under tiden allt lagstiftningsarbete inom processrät¬
tens område skulle .komma att ligga nere, undanröjd; och det skulle vara
särdeles önskligt, att på detta sätt några af de mest känbara bristerna
i nyss nämnda lagstiftning kunde varda afhulpna, ty den förebådade
stora, allt omfattande reformen torde väl ännu många år få afbida sin
fullbordan.
Under mina embetsresor till de särskilda delarne af riket har jag
haft för sed att, angående nyligen utfärdade lagar och förordningar,
genom samtal och förfrågningar söka af domare och administrativa
35
myndigheter, som haft att tillämpa nämnda lagar och författningar,
inhemta, hvilka svårigheter dervid kunnat hafva förekommit. Jag har
sedermera i mina embetsberättelser redogjort för hvad som på detta
sätt kommit till min kunskap, i ändamål att dels utverka lagförändrin¬
gar, der sådana befunnits nödiga, dels att på de anmärkningsvärdare
förhållandena fästa uppmärksamheten och eftertanken, och sålunda möj¬
ligen framkalla en allmännare likformig praxis, egnad att fullständiga
lagbuden medelst ett med deras mening och grund öfverensstämmande
r> o o
tillämpningssätt.
På enahanda sätt har jag gjort mig underrättad om tillämpningen
af Utsökning dag en clen 10 Augusti 1877, och går nu att omförmäla hvad
dervid blifvit anmärkt. Dessa anmärkningar röra dels tillämpningen af
lagens stadganden i och för sig och sins emellan jemförda, dels deras
sammanjemkning med stadganden, som redan äro gifna i Kongl. Förord¬
ningen om inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 och i gällande
Konkurslag.
Att anmärkningarna icke varit flera och af större betydelse vittnar
fördelaktigt om den klokhet, omtanka och klarhet i framställningssättet,
hvarmed detta betydande lagverk blifvit utarbetadt. Det är derföre icke
utan tvekan jag i en och annan paragraf vågat föreslå någon mindre
väsentlig förändring, då jag i allmänhet till sin fulla vigt uppskattar
den varsamhet, hvarmed ett ursprungligen noga genomtänkt lagstiftnings¬
arbete bör behandlas, helst efter så kort tids pröfning. Dessa ändrings¬
förslag, likasom anmärkningarna i öfrigt, torde i alla fall förtjena att
framläggas till begrundande, och kunna, om de finnas sammanstämma
med lagstiftarens mening, möjligen bidraga till likformighet i den praxis,
med hvilken lagtillämparena under tiden söka utfylla de luckor, dem
lagstiftaren lemnat öppna, och sammanjemka olika uppfattningar af de
gifna lagbuden. _
l:o. Sedan i 104 § 1 mom. Utsökningslagen stadgats, att, då å utmät¬
nings- och konkursauktion säljas flera fasta egendomar, som för en for¬
dran äro gemensamt intecknade, ’ då skall, om bland dem någon häftar
för särskild inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egen¬
dom för sig till försäljning utbjudas, och, om vid denna försäljning
egendomarne ej gå så högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt
intecknade, fullt kan gäldas, alla egendomarne gemensamt utropas till
försäljning; heter det i 2 mom.: Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarne öfver sammanlagda beloppet af det, som bjudits vid de
särskilda utropen, stånde vid första försäljningen fast; gå de högre,
36
galle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de gemensamt utro¬
pade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter all¬
män bevillning utgick för nästföregående år. Har någon af egendomarne
blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde för hvarje del,
då skall den på egendomen belöpande andel i öfverskottet mellan delarne
skiftas efter den för hvarje del bjudna köpeskilling.
Men nu kan det hända och har äfven mer än en gång händt, att
på en sådan afsöndrad hemmansdel, hvarå uppskattningsvärde ej funnits,
något köpeanbud ej heller skett vid det särskilda utropet af densamma.
Huru skall i sådant fall förfaras för att erhålla ett värde på i fråga va¬
rande hemmansdel?
Förgäfves sökes något svar på denna fråga i 32 och 33 §§ af In¬
teckningslagen, der eljest samma ämne, eller sättet för utrönande af
värdet å eller ansvarsbeloppet för hvarje under en gemensam inteckning
inbegripen egendom afhandlas. Der talas om, att i händelse uppskattning
till allmän bevillning för året näst före den tid, då inteckningen söktes,
icke finnes, den uppskattning, som efter nämnda tid skedde, skall tagas
till efterrättelse, men denna utväg är i förevarande fall af lätt tunna skål
ej användbar. Det skulle då vara utmätningsförrättarens värdering, som
skulle tillämpas, men detta kan säkerligen ej ske i andra fall, än der ut¬
mätning verkligen egt rum. Nu medgifver emellertid 28 § Utsökningslagen,
att Öfverexsekutor må förordna om intecknad egendoms försäljning utan
förutgången utmätning. Det torde derföre vara nödigt, att till 104 §
2 mom. ett tillägg göres, som bestämmer att, då någon köpeskilling ej
blifvit för den i fråga varande egendomen bjuden, det af utmätningsmannen
derå satta värde skall antagas, och, då sådant ej finnes utsatt, värdet ut¬
rönas genom särskild uppskattning, den auktionsförrättaren låter verkställa.
Ett lika beskaffad! tillägg kunde ock af samma skäl böra göras till
hvad i 33 § Inteckningslagen stadgas.
2:o. I 114 § Utsökningslagen stadgas: då köpeskillingen blifvit gulden,
vare egendomen i köparens hand fri från ränta, utskyld eller annan af egen¬
domen utgående afgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit.
De åtgärder, köparen emellertid skall vidtaga för att frigöra egen¬
domen från intecknade skulder, för hvilka egendomen vid försäljningen
häftade, finnas beskrifna i 23 och 24 §§ i Kong]. Förordningen angående
inteckning den 16 Juni 1875, som stadga
23 §. År fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion
eller under konkurs, i den ordning Konkurslagen bestämmer, och vill
ny egare få egendomen frigjord från inteckning för fordran, som icke
37
kunnat af köpeskillingen gäldas; vare han dertill efter erhållen lagfart
berättigad, ändå att lian ej kan i hufvudskrift förete inteckningsliandlingen.
Vill han af sådan rätt sig begagna, gifve å landet till domaren och i
stad till rätten in bevis om de inteckningar, som vid egendomens för¬
säljning deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning
borgenärerne emellan, samt intyg att denna fördelning "blifvit af dem
godkänd eller vunnit laga kraft» — ■— —
24 §. Har inteckning, på grund deraf, att konkurs inträffat, blifvit
genom laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock,
på ansökan af ny egare, som fått lagfart å egendomen, inteckningen dö¬
das utan hinder deraf att den handling, hvarå inteckning beviljats, icke i
hufvudskrift företes---
Dessa medgifvanden, att inteckning får dödas af domstolen, utan att
inteckningshandlingen i hufvudskrift företes, utgöra undantag från det
allmänna stadgandet i näst föregående 22 § af sist berörda Kongl. För¬
ordning, som bjuder, att, om någon vill låta inteckning helt och hållet
eller till viss del dödas, han skall uppvisa handlingen i hufvudskrift för
den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen be¬
vis om dödandet.
Medgifvandena gälla likväl endast dödande af inteckningen för så
stort belopp af den intecknade skulden, som icke kunnat med köpe¬
skillingen gäldas, men ej för det belopp, som genom köpeskillingen
är guldet. Det är dock uppenbarligen för köparen lika vigtigt att få
egendomen befriad från denna del af den intecknade gälden, som från
den oguldna, och han bör dertill vara lika, om icke mer, berättigad än
i fråga om den del af skulden, som icke blifvit betald. Att den förra
delen af skulden, ehuru betald, fortfarande belastar egendomen är natur¬
ligtvis egaren till men, ehvad han vill sälja eller belåna egendomen.
Det är klart, att om han företer för rätten inteckningen i hufvudskrift,
han ock får densamma äfven i denna del dödad, men inteckningshafvaren
är ej villig och kan ej tvingas att lemna handlingen ifrån sig. Och han
kan verkligen behöfva den, till exempel om han vill utsöka, hvad han
icke utfått ur den intecknade egendomen, hos skuldebrefvets utgifvare
eller hos dem, som till äfventyrs för denne iklädt sig borgen. Men det
är just denna samma svårighet att i handom bekomma den endast till en
del infriade inteckningen, som utgör grunden för medgifvandet att utan
företeende af inteckningshandlingen få inteckningen dödad för den del
af det intecknade beloppet, som icke blifvit gulden, och denna grund
bör, såsom redan är anmärkt, med samma skäl gälla för tillåtelse att få
inteckningen dödad för den del af den intecknade skulden, som blifvit
38
betald. Vådan för missbruk synes i ena fallet ej vara större än i det
andra.
I lika brydsam ställning, i fråga om möjlighet att få inköpt fast egen¬
dom frigjord från intecknad gäld, befinner sig köparen, då vid köpe¬
skillingens fördelning beloppet för en fordran, som enligt gravations-
beviset finnes belasta den försålda egendomen, blifvit afsatt och till
landtränteriet eller bankinrättning levereradt, emedan inteckningshafvaren
icke instält sig till medlens lyftande, och denna olägenhet fortvarar, så
länge inteckningshafvaren i detta afseende underlåter att uttaga medlen.
Att i detta fall tillåta inteckningens dödande, bör ej hafva med sig men¬
ligare följder för rättssäkerheten, än i det ofvan beskrifna. Medlen äro
nemligen i allmänt förvar, och inteckningshafvaren underrättas om inteck-
O 7 CD
ningens i fråga satta dödande.
Den lagstiftningsåtgärd, som vore tillräcklig att afhjelpa nyss an¬
märkta olägenheter, skulle helt enkelt bestå i uteslutande af ett par
korta meningar i ofvan åberopade 23 § af Inteckningsförordningen, så
att denna erhölle följande lydelse:
§ 23. Är fast egendom efter utmätning såld å offentlig auktion eller
under konkurs, i den ordning Konkurslagen bestämmer, och vill ny egare få
egendomen frigjord från inteckning för fordran, hvarmed den är belastad;
vare lian dertill efter erhållen lagfart berättigad, ändå att han ej kan i
hufvudskrift förete inteckningshandlingen. Vill han af sådan rätt sig be¬
gagna, gifve ä landet till domaren och i stad till Rätten in bevis om de in¬
teckningar, som vid egendomens försäljning deri funnos, så ock handling,
som visar köpeskillingens fördelning borgenärerne emellan, samt intyg att
denna fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft. Domaren
eller Rätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom sökandens försorg
bör införas tre gånger i allmänna tidningarna, minst fjorton dagar mellan hvarje
gång, förelägga inteckningshafvare, som antingen alldeles icke eller endast
till en del fått sin fordran ur köpeskillingen gulden, att, om han mot in¬
teckningens dödande har något att påminna, sådant hos Rätten anmäla, å
landet sist på första rättegång sdag en af det ting, som infaller näst efter tvä
månader, och i stad inom två månader från sista kungörelsedagen. Göres
ej påminnelse inom den utsatta tiden, eller ogillar Rätten påminnelse, som
blifvit gjord; varde inteckningen dödad.
3:o. Någon tvekan har försports, huru uttrycket afkomst i 122 § Utsök-
ningslagen rätteligen bör förstås och tillämpas, huruvida dermed skall
förstås endast sådan afkomst, som omförmäles i 80 och 81 §§, nemligen
afrad, hyra eller ränta af egendomen, som efter utmätningen skall upp¬
39
bäras af utmätningsmannen eller sysloman, som af denne förordnas, äfven¬
som den afkastning, egendomen gifvit efter det Öfverexsekutor enligt
81 § förordnat sysloman att egendomen om händer taga och förvalta, eller
om med afkomst på anförda stället menas all den afkomst, som efter
utmätningen influtit till gäldenären eller, om denne under tiden råkat
i konkurs, till godo kommit konkursförvaltningen.
I motiven till 80 och 81 §§ yttrar Nya Lagberedningen: »den rätt
att ur fastigheten erhålla betalning, som borgenär genom utmätning eller,
der fastigheten, enligt 28 §, förklaras skola utmätningsvis säljas, genom
inteckning vunnit, omfattar enligt allmänna rättsgrundsatser allt hvad
till fastigheten såsom accessorier hörer, och således vore det alldeles
följdrigtigt, om man stadgade, att all afkastning, som folie af fastigheten,
intill dess den blefve såld och af ny köpare (egare?) tillträdd, skulle
inbegripas i utmätningen, för att sedermera i sammanhang med köpe¬
skillingen för fastigheten mellan de rättegande fördelas. Ett sådant all¬
mänt stadgande skulle dock medföra, att gäldenären alltid skulle skiljas
från besittningen af den utmätta fastigheten och i stället en förvaltning
anordnas för de rättegandes räkning, men detta komme säkerligen i många
fall att lända till förlust för dem, då de måste för en ofta ganska kort
tid anskaffa dragare, tjenstehjon och nödigt förlag till fastighetens sköt¬
sel. Lämpligare torde derföre vara att, i allmänhet, endast ränta, hyra
och dylikt, som kan uppbäras af annan, utan att gäldenären rubbas i
besittningen af fastigheten, inbegripes i utmätningen — detta alltid un¬
der förutsättning, att borgenären sådant yrkar — men att den öfriga
afkastning^! tillfaller gäldenären, mot det han fortfarande förvaltar fastig¬
heten, dock med förbehåll att, om han finnes genom vanvård eller an¬
norledes i större mån försämra fastigheten, förvaltningen må kunna ho¬
nom fråntagas. Utgående från dessa grundsatser har Beredningen i 80
och 81 §§ föreslagit staaganden, huru medlen skola uppbäras, sysloman
förordnas o. s. v. —
Häraf synes kunna dragas följande slutsatser:
att, då gäldenären fortfarande sköter den utmätta fasta egendomen,
endast afrad, hyra eller ränta, som af utmätningsman eller den af honom
förordnade syslomannen uppbäras, äro att hänföra till sådan afkomst,
som i 122 § omförmäles och bör gå till fördelning tillika med köpe¬
skillingen för fastigheten; men deremot
att, när Öfverexsekutor, i den ordning 81 § angifver, förordnat syslo¬
man att om händer taga och förvalta egendomen, all behållen afkomst af
fastigheten går till fördelning.
Har efter utmätningen gäldenären råkat i konkurs, samt Gode män
40
eller syslomän öfvertagit egendomens förvaltning, och kommer sedermera,
af den orsak 51 § Konkurslagen angifver, egendomen att försäljas genom
exsekutiv myndighet, blifver förhållandet dermed i så måtto lika med
det ofvan beskrifna, när Öfverexsekutor tillsatt syslomän för egendomens
förvaltning, att dervid i afseende på afkomsten bör gälla samma regel,
och följaktligen konkursförvaltningen vara skyldig att för auktionsför-
rättaren redovisa afkomsten af egendomen, för att lika med köpeskillingen
mellan de rättegande fördelas; dock med iakttagande deraf, att om vid den
fasta egendomens skötsel begagnats inventarier, som icke varit accessorier till
fastigheten, ersättning för detta begagnande afdrages, för att tillgodokomma
andra borgenärer, än den eller dem, som ega förmånsrätt i fastigheten.
4:o. En annan fråga, med den föregående i någon mån sammanhän¬
gande, lärer, efter hvad jag erfarit, vid försäljning af utmätt fast egendom
ofta uppstå och på olika ställen olika afgöras, nemligen den, huruvida foder
af liö eller halm, samt (födsel, som af egendomen fallit och tillhör egaren ■—•
ej brukare eller arrendator — må efter utmätning eller konkurs af gälde¬
nären eller hans konkursmassa fritt disponeras och föryttras, eller hör vid
egendomens försäljning följa egendomen åt.
Denna fråga är af icke ringa vigt för alla dem, som i egendomen
ega förmånsrätt, ty en jordegendom, med hvilken icke följa foder och
gödsel, är icke lika säljbar, som en egendom med dessa tillhörigheter
och betingar i vanligaste fall ett lägre pris. För att komma till rätta
med denna frågas lösning, blifver det af nöden att tillita allmänna rätts¬
grundsatser. En sådan, här tillämplig, är den nyss återgifna, af Nya
Lagberedningen uttalade, att den rätt att ur fastigheten erhålla betal¬
ning, som borgenär genom utmätning eller inteckning vunnit, omfattar
allt hvad till fastigheten såsom accessorier hörer, och att följaktligen all
afkastning, som faller af fastigheten intill dess den blifvit såld och af ny
egare tillträdd, skall inbegripas under utmätningen. Nu är det visser¬
ligen sannt, att icke destomindre gäldenären tillstädjes att sitta qvar i
den utmätta fastigheten och uppbära afkastningen deraf, med undantag ,
af ränta, afrad och hyra, mot det att han förvaltar fastigheten, men
detta undan tagsförhållande får ej utsträckas utöfver sitt ändamål, och
dervid är dessutom det förbehåll stadgadt, att om gäldenären genom
vanvård eller annorledes i större mån försämrar fastigheten, förvaltningen
må honom fråntagas, i följd hvaraf han går miste om de med denna
förenade förmåner, bland dem rätt till afkastning. Redan af detta må
det vara tillåtet att sluta, det gäldenären ej eger att fritt förfoga öfver
foder och gödsel, enär saknaden af dessa förnödenheter nedsätter värdet
41
å fastigheten vid den sainmas försäljning och således försämrar henne,
äfven om denna försämring icke är så betydlig, att hon kan anses för¬
anleda gäldenärens skiljande från egendomens förvaltning. I allmänhet
måste tillämpningen af lagbudet i 81 §, om gäldenärens skiljande från
förvaltningen af utmätt fast egendom, när han genom vanvård eller an¬
norledes i större mån försämrar egendomen, vara förenad med svårig¬
heter, emedan det, som just utgör grunden för ett sådant Öfverexseku-
tors beslut, ej kan ådagaläggas och styrkas förr, än skadan redan skett,
och sjelfva beslutet följaktligen blifver utan ändamål. Det är således
endast i få fall denna åtgärd kan vara användbar, och emot otillbörligt
föryttrande och bortförande af foder och gödsel torde den näppeligen
böra komma i fråga, enär den icke kan med laga skäl tillämpas innan
skadegörelsen är fullbordad.
En annan rättsgrundsats, som på den förevarande frågans afgörande bör
utöfva inflytelse, finnes åter i vår allmänna lag uttryckt. Det heter nemli¬
gen i 27 kap. 10 §: Då bonde från hemman flytta skall, må han ej af bole
föra näfver, gärdsel, torf, ved, timmer eller hvad det är, som han af går¬
dens egor tagit, ej heller gödsel. Gör han det, böte--- och före det åter.
Ej heller må han före fardag fä eller foder af bolc föra — — Häfver
lian då fardag inne är, foder öfver, och vill det sälja; bjude det jord-
egaren eller honom, som efter kommer. Här finnas sålunda uppräknade
de accessorier, hvilka lagstiftaren anser följa den fasta egendomen åt,
och bland dem träffas gödsel och foder. Dessa äro således, enligt den
förut anförda rättsgrundsatsen, inbegripna under utmätningen.
I förhållande till gäldenären innebär detta, att han ej eger om dessa
tillhörigheter till fastigheten förfoga i så måtto, att han kan dem för¬
yttra eller af bole föra. Sitter han i förvaltningen, kan han dem vid
egendomen förbruka, i den mån sådant för egendomens skötsel tarfvas.
I den nyss anförda lagparagrafen heter det vidare, att den från egen¬
domen utflyttande bonden eger att försälja det foder, som vid fardag öfver
är, till egaren eller honom, som efter kommer, men bonde är här det
samma som arrendator eller den, hvilken mot städja och lega suttit vid
egendomen och som naturligen befinner sig i ett annat rättsförhållande
till egendomens egare, än en gäldenär, hvilkens egendom med accesso¬
rier är för gäld utmätt, befinner sig till sina borgenärer, och följaktligen
är nämnda stadgande i detta fall ej tillämpligt. Också har lagparagrafen
här blifvit åberopad och anförd icke för annat ändamål, än för att ådaga¬
lägga, att foder likasom gödsel af lagstiftaren hänföres till den fasta
egendomens accessorier. Och är detta förhållandet, så lärer deraf oveder¬
sägligen följa, att de, som ega förmånsrätt till den fasta egendomen,
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 6
42
förnärmas i denna sin rätt, när accessorier till dén fasta egendomen der¬
ifrån afhändas under egendomens förvaltning, sedan den blifvit utmätt
eller till borgenärer genom konkurs afträdd, ehvad gäldenären eller
konkursmassans gode män eller syssloman under den tid, som föregår
försäljningen, förvalta egendomen.
5:o. Det har visat sig, att någon gång svårighet ansetts möta i fråga om
att förlika Utsökningslagens föreskrifter med hvad Konkurslagen stadgar.
Sålunda har, för det fall, att fast egendom, som blifvit i konkurs af¬
trädd, jemlikt 51 § Konkurslagen öfverlemnats till den exsekutiva myn¬
digheten för att försäljas i den ordning, som om fast egendom, den der
utmätt blifvit, särskild! är stadgadt, olika meningar sig yppat, huruvida
auktionsförrättaren vore behörig att köpeskillingen mellan förmånsrätts¬
egande borgenärer fördela. A den ena sidan kan sägas, att då Konkurs¬
lagen uppdragit åt sysslomannen att verkställa utdelning af alla konkurs¬
massans tillgångar, och någon ändring härutinnan icke i sammanhang med
Utsökningslagens utfärdande blifvit påbjuden, auktionsförrättaren skulle
vara obehörig att verkställa köpeskillingens fördelning; men å den andra
sidan förekommer, att ofvan åberopade paragraf af Konkurslagen stadgar,
att vid auktion å den till konkurs afträdda fastigheten, som af sysslo¬
mannen i konkursen anställes, egendomen icke må försäljas under in-
teckningarnes värde sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt
framför desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerna
och inteckningshafvarena till den försäljning lemna bifall, och att, om
försäljningen sålunda ej kan ske, borgenärerna ega att hos vederbörande
äska försäljning i den ordning, som om utmätt fastighets försäljning är
faststäld. Medelst denna föreskrift synes lagstiftaren hafva otvetydigt
låtit förstå, att, då utgången af den redan hållna auktionen gifvit anled¬
ning att befara, det eu ny auktion icke skulle inbringa en köpeskilling,
som räckte att fullt betacka de förmånsrättsegande fordringarna, hvar¬
igenom nödvändigheten af en invecklad vidräkning emellan de olika be¬
rättigade fordringsanspråken skulle uppstå, till hvars lagenliga genom¬
förande erfordrades större lagkunskap och erfarenhet, än som finge i
allmänhet förutsättas hos sysslomännen i en konkurs, omsorgen att allas
rätt blefve vederbörligen tillgodosedd fordrade, att bestyret med egen¬
domens försäljning och köpeskillingens fördelning anförtroddes åt per¬
soner, som för utöfvande af sina tjensteåligganden i allmänhet och sär¬
skild! i förevarande fall måste vara utrustade med erforderliga insigter,
och som i behandlingen af dylika ärenden varit i tillfälle att samla nödig
erfarenhet. Vidare framställer Utsökningslagen såsom allmännelig regel,
43
att köpeskilling för utmätningsvis försåld fastighet skall af exsekutiv
myndighet fördelas; och just i den §, den 127, som handlar om dylik
fördelning, heter det, efter det de förmånsrätter, som skola ur köpe¬
skillingen för den försålda fastigheten utgå, blifvit uppräknade, »dock
att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4 § af 17 kapitlet Handels-
balken ej må göras gällande i annat fall, än att fastigheten är till kon¬
kurs afträdd». Af detta till den exsekutiva, med fördelning af köpe¬
skillingen för utmätningsvis försåld fastighet sysselsatta, myndighetens
efterrättelse gifna undantagsstadgande bör med visshet kunna slutas, att
fördelningen af köpeskillingen för fast egendom, som blifvit på nyss
nämnda sätt försåld, skall af den exsekutiva myndigheten verkställas,
äfven om försäljningen skett på begäran af borgenärerna i den konkurs,
till hvilken egendomen var afträdd. Det lärer dock följa af sig sjelf,
dels att den exsekutiva myndigheten härvid bör tillse, att de vilkor, som
Konkurslagen föreskrifver för förmånsrätt fordrande borgenärs rätt till
erhållande af betalning, iakttagas, dels att den exsekutiva myndigheten
medelst tillhandahållande af det vid fördelningen förda protokoll lemnar
Konkursförvaltningen kännedom om den verkstälda fördelningen, dels ock
slutligen att till samma förvaltning redovisas möjligen uppstående öfver¬
skott å försäljningssumman.
Anmäles åter före eller vid auktionen, eller vid köpeskillingens för¬
delning, jäf mot fordran, som ur köpeskillingen skall utgå, lärer dermed
böra förfaras enligt 129 §.__
6:o. Då fast egendom blifvit utmätt och skall å auktion försäljas,
stadgar Utsökningslagens
§ 99. Att auktionsförrättare! skall derom, så ock om egendomens
beskaffenhet och auktionsstället, utfärda kungörelse att införas i allmänna
tidningar tre gånger och uppläsas i tingslagets kyrkor m. in.
§ 100. Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika inne¬
hålla, att de, hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller
annan rätt, som skall vid auktionen iakttagas, ege att dervid sin rätt
bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran eller rättig¬
het, hvarför egendomen enligt 11 kapitlet 2 § Jordabalken häftar, eller
ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med
förmånsrätt, enligt 17 kapitlet 6 § Handelsbalken, skola derjemte, der
de äro kände och inom riket boende, om auktionen underrättas genom
särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren skall till dem med posten
afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem till hända minst
fjorton dagar före auktionen.
44
Sålunda är de nyss uppräknade rättegandes bästa i alla afseenden
till godo sedt, men emedan icke något äfventyr blifvit stadgadt för det
fall att de underlåtit sin rätt bevaka, hafva andra i saken delaktiges
rättsanspråk råkat i fara att blifva orättvisligen tillbakasätta.
Utom de nästan oöfvervinneliga svårigheter, som derigenom kunna
uppkomma för genomförande i föreskrifven ordning af köpeskillingens
fördelning, kunna jemväl verkliga rättskränkningar af en slik underlåten¬
het föranledas.
I 105 § heter det: häftar egendom, på grund af inteckning eller
enligt 11 kapitlet 2 § Jordabalken, för servitut, nyttjande rätt, eller rätt
till afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att af egen¬
domen utgå, varde egendomen till försäljning utropad med förbehåll om
rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre rätt, ej
kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall,
derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller
hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af rättighetens inne¬
hafvare till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas å nyo, utan
förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre, galle
den försäljningen; i annat fall stånde vid den förra fast. Och
i 127 § föreskrifves, bland annat, att, vid fördelning af köpeskil¬
lingen för utmätningsvis såld fast egendom, för fordran, som--— — är i
egendomen intecknad eller eljest deri eger förmånssätt enligt 17 kapitlet
9 § Ilandelsbalken eller 11 kapitlet 2 § Jordabalken, den derå enligt
förmånsrättsordningen belöpande utdelning beräknas, ändå att fordringen
ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej företes, utdelningen
beräknad, efter ty de i 79, 97 och 98 §§ nämnda handlingar — det vill
säga beskrifning och värdering å den utmätta egendomen, samt de hand¬
lingar, som bestyrka eganderätten och tjena till upplysning om servitut,
nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som af egen¬
domen skall utgå — utvisa; och ränta å sådan fordran, så ock årlig af¬
komst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas för ett år, der det
ej visas, att de för annan tid innestå.
Nu har inträffat, att vid auktion å en utmätt fast egendom, hvilken
var intecknad dels för en fordran, å t. ex. 10,000 kronor jemte ränta, dels
ock för ett nyttjanderätts-aftal, för fastigheten bjöds 10,500 kronor, när
den utropades med förbehåll om nyttjanderätts-aftalets bestånd. Auktions¬
förrättaren uträknade då hvad af denna köpeskilling skulle kunna gäldas,
för att nyttjanderätten finge blifva beståndande. Dervid visade det sig,
att penningfordran, hvilken, emedan den vid auktionen icke bevakades,
skulle, jemlikt 127 §, beräknas efter gravationsbeviset, utgjorde i kapital
45
10,000 kronor, hvartill kom ett års ränta 500 kronor, och exsekutions-
med flere kostnader, vid pass 150 kronor, tillsammans således 10,650
kronor. Den brist, som sålunda uppstod, kunde eller ville nyttjanderätts-
innehafvaren icke betala, hvarföre egendomen måste å nyo utbjudas,
denna gång utan förbehåll om nyttjanderätts-aftalets bestånd. Då bjöds
för egendomeu 11,000 kronor, hvilket bud antogs. Vid sammanträdet
för köpeskillingens fördelning, tillstädeskom innehafvaren af den inteck¬
nade penningefordran och anmälde, att hans återstående fordran utgjorde
i hufvudstol endast 8,000 kronor och i ränta för ett hälft år 240 kronor,
således tillsammans 8,240 kronor. När dertill lades förut nämnda om¬
kostnader 150 kronor, utgjorde alltså hela skuldbeloppet 8,390 kronor,
och första auktionsbudet, 10,500 kronor, som gjordes, då egendomen ut-
bjöds med förbehåll om nyttjanderätts-aftalets bestånd, var således mer
än tillräckligt för sammanlagda skuldens gäldande.
Emellertid hade innehafvaren af den i fråga varande nyttjanderätten
derom gått miste och kunde icke återfå densamma. Det är visserligen
sant, att han visste, att i detta fall eu intecknad fordran å 10,000 kronor
hade bättre rätt än hans nyttjanderätt, och att följaktligen den förlust,
han led, ej bort vara för honom alldeles oväntad; men lika sant är det,
att om den bättre lottade penninginteckningens verkliga belopp vid
auktionstillfället varit känd, och nyttjanderättens innehafvare följaktligen,
så som sakerna då stodo, fått behålla sin nyttjanderätt, han icke skulle
ansetts hafva derigenom vunnit någon oförskyld förmån. Det kan äfven
sägas, att innehafvaren af slik nyttjanderätt, som måst vika för penning¬
inteckning, är berättigad till ersättning, såsom i 128 § Utsökningslagen
antydes, men, utom det att utbekommandet af slik godtgörelse i många
fall kan vara vansklig, inträffar det icke sällan, att nyttjanderätten har
för innehafvaren ett värde, som ej kan med penningar uppvägas.
Ett annat exempel på, huruledes oreda och jemväl rättsförnärmelser
kunna uppstå genom förmånsrättsinnehafvares underlåtenhet att vid exse-
kutiv försäljning af den egendom, i hvilken han eger slik rätt, denna
rätt bevaka, må här anföras. En person kan ega förmånsrätt i fast egen¬
dom på grund af 11 kapitlet 2 § Jordabalken för ogulden köpeskilling.
Denna rätt åtnjuter han utan att behöfva låta densamma intecknas, i
staden under tre månader och å landet till det ting, som inträffär näst
efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades, enligt nämnda
lagrum, jemfördt med Kongl. Förordningen den 16 Juni 1875. Slik
fordran kan följaktligen icke förr än efter nämnda tider blifva synlig i
gravationsbevis rörande egendomen. Emellertid inträffar auktion å egen¬
domen, som är belastad med t. ex. en inteckning för penningfordran och
46
en för nyttjanderätts-aftal. Den köpeskilling, som erbjudes, då egendomen
utropas med förbehåll om nyttjanderättens bestånd, räcker ej till att be¬
tacka penningfordran, som är intecknad före nyttjanderätten, men dennas
innehafvare fyller bristen och anser sig dermed tryggad i besittningen
af sin rätt. Då sedermera köpeskillingen skall fördelas, inställer sig inne-
hafvaren af fordran, som njuter förmånsrätt efter 11 kapitlet 2 § Jorda¬
balken, bemäktigar sig måhända hela köpeskillingen, t. ex. i den händelse, att
de nämnda inteckningarna äro senare tillkomna, och blifver till äfventyrs
dermed ändock icke fullt förnöjd. Sålunda upphäfves och undanrödjes den
beräkning och anordning, som vid auktionen blifvit verkstäld, till förlust
möjligen både för innehafvaren af penningfordran och för den, som egde
förmånsrätt efter 11 kapitlet 2 § Jordabalken, ty hade den senast upp¬
täckta skulden varit känd vid auktionen, så kunde deraf föranledts för-
nyadt utrop af egendomen, utan förbehåll om nyttjanderättens bestånd,
och, om köpeskillingen då blifvit högre, hade både den, som egde förmåns¬
rätt efter 11 kapitlet 2 § Jordabalken och innehafvaren af penningfordran
kunnat blifva fullt förnöjda. Huru det i så fall går för innehafvaren af
nyttjanderätten, kan vara omtvisteligt, men då det ej kan visas, att köpe¬
skillingen blifvit högre, derest egendomen utropats utan förbehåll om
nyttjanderättens bestånd, och det är ostridigt, att egendomen såldes med
slikt förbehåll, saknar han icke grund för att anse sig hafva blifvit orätt¬
vist lidande, derest nyttjanderätten skulle gå för honom förlorad.
Allt detta visar oemotsägligt, till Indika olägenheter det leder, att
vid auktionstillfället icke finnas att tillgå fullständiga och tillförlitliga
uppgifter om den rätt, som tillkommer en hvar af dem, som hafva för-
månsrättsanspråk på köpeskillingen för den egendom, som skall försäljas.
Det är ådagalagdt, att för detta ändamål gravationsbeviset ej är till¬
räckligt upplysande, emedan detsamma hvarken utvisar, huru mycket,
som återstår oguldet af en intecknad penningfordran, vare sig hufvud¬
stol eller ränta, ej heller upptager sådan fordran, enligt 11 kapitlet 2 §
Jordabalken, som icke blifvit intecknad. En sådan fullständig och fullt
tillförlitlig utredning af förhållandena lärer alltså icke kunna åstadkom¬
mas med mindre innehafvare af intecknad penningfordran och af förmåns¬
rätt enligt 11 kapitlet 2 § Jordabalken förpligtas att, likasom öfrige
förmånsrättsegare enligt 127 § 2 mom., före eller vid auktionen anmäla
sina fordringar, vid äfventyr att eljest icke åtnjuta utdelning ur köpe¬
skillingen för egendomen.
Det är af lagens stadganden i nu förevarande likasom i andra af-
seenden nog uppenbart, att lagstiftaren, i realkreditens interesse, sökt
att åt innehafvare af intecknad penningfordran betrygga deras rätt, utan
47
att de skulle behöfva iakttaga hvarjehanda formaliteter, hvilka eljest
ansetts erforderliga; men denna lofiiga omtanka kan gå för långt, om
derigenom andras välfångna rättigheter sättas på spel. Bland orsakerna,
hvarföre här i 127 § medgifves, att intecknad fordran får för god an¬
tagas och beräknas, utan att vara anmäld, än mindre styrkt, likasom i
konkurs inteckningshafvare befrias från bevakande af sin fordran, är väl
den, att inteckningshafvaren ej skall behöfva lemna från sig fordrings-
beviset eller ens en afskrift deraf eller göra sig besvär med en anmälan
om skulden. Hvarthän detta tillgodoseende af fordringsegarens beqväm¬
lighet kan leda, är här ofvan visat. Men då Utsökningslagen i 54 §
fordrar för utmätnings vinnande fordringsbevisets öfverlemnande i hufvud-
skrift till utmätningsmannen och i 99 § 2 mom. att, då fast egendom
efter Ofverexsekutors förordnande skall å auktion försäljas utan före¬
gången utmätning, det skuldebref, hvarå borgenärs fordran sig grundar,
skall före utfärdandet af kungörelsen om auktionen till auktionsförrät-
taren i hufvudskrift aflemnas, borde det ej vara oskäligt att fordra, det
borgenären i detta fall före eller vid auktionen aflemnade skuldebrefvet
till auktionsförrättaren, som tillika i de flesta fall är den, som sedermera
lemnar utdelningen derå. Detsamma bör gälla äfven om den, som inne¬
har ointecknad förmånsrätt efter 11 kapitlet 2 § Jordabalken, och detta
så mycket hellre, som det, enligt hvad här ofvan antyddes, kan lända
till hans egen fördel, i det anmälan af denna förut okända fordran, möj¬
ligen kan föranleda egendomens utbjudande utan förbehåll om intecknad
nyttjanderätts åtnjutande, och derigenom högre köpeskilling erhållas.
En annan orsak till medgifvande af fordrans beräkning, ehuru den¬
samma icke blifvit anmäld, skulle möjligen vara den, att fordringsegaren
icke med säkerhet kunde anses ega kännedom om auktionen. Detta bör
icke vara händelsen med fordringsegare, hvilkas intecknade fordringar
äro upptagna i gravationsbeviset, ty desse skola enligt 100 § genom
särskilda kallelsebref om auktionen underrättas. De åter, som ega oin¬
tecknad förmånsrätt enligt 11 kapitlet 2 § Jordabalken, och som under¬
rättas om auktionen genom kungörelse i god tid förut, enligt 99 §, in¬
förd i allmänna tidningarne tre gånger, intagen i länstidningarne och
uppläst i tingslagets kyrkor, böra likväl ej heller kunna såsom giltigt
skäl förebära okunnighet om auktionen.
Det är visserligen sant, att de sålunda föreskrifna sätt för auktionens
offentliggörande genom kungörelser och särskilda kallelser icke är full¬
komligt betryggande, så att en hvar, som innehar ett intecknadt skuldebref,
derigenom ofelbart får kunskap om den intecknade egendomens exsekutiva
försäljning. Dessa värdepapper äro nemligen numera ganska rörliga och
48
gå ur hand och i hand, så att auktionsförrättaren ej med säkerhet vet,
hos hvilka de finnas, och innehafvaren kan vara utrikes faren och kun¬
görelser i kyrkor och tidningar undgå hans uppmärksamhet. Andra sätt
för detta kungörande torde ej heller kunna användas utan att skadligt
dröjsmål med försäljningen förorsakas. I allt fall synes det ej vara en ob.e-
rättigad fordran, att eu inteckningshafvare eller annan förmånsrättsinne-
hafvare skall använda någon grad af omtanka för bevarande och bevakande
af sina rättigheter, och dit skulle väl billigtvis kunna räknas skyldighet att
före eller vid auktion å den egendom, i hvilken han eger dylikt anspråk,
detsamma anmäla och styrka, vid äfventyr att eljest hafva gjort sig för¬
lustig af sin rätt att ur köpeskillingen njuta utdelning för sin fordran.
Vid fullgörandet af denna skyldighet kunde dock möjligen förpligtelsen
att dervid i hufvudskrift förete fordringsbevis eller annan handling, på
hvilken anspråket grundades, eftergifvas utan äfventyr, att det angifna
ändamålet förfelades, derest sagda bevis eller handling i besannad af¬
skrift ingåfves eller, der anspråk funnes, för hvilket skriftlig handling
ej läge till grund, detta skriftligen anmäldes.
Med tillägg och ändringar i 100 och 127 §§:nas lydelse skulle kunna
i lagen uttryckas hvad här äfven blifvit antydt. Sålunda borde till
§ 100 läggas ett mom. 2 ungefärligen så lydande:
Till bevakande af sin rätt bör for äring seg are förete, i hufvudskrift eller
besannad afskrift, skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis eller, der
fordran ej grundas på dylik handling, skriftlig anmälan af fordran, vid
äfventyr att i annat fall utdelning för samma fordran ur köpeskillingen för
egendomen ej åtnjutes.
samt 127 § erhålla detta innehåll:
Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom,
skall för fordran, som enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar är
i egendomen intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 kapitlet
9 § Handelsbalken eller 11 kapitlet 2 § Jordabalken, den deri enligt för måns¬
rättsordningen. belöpande utdelning godtgöras, dock att förmånsrätt på grund
af stadgandet i 17 kapitlet 4 § ej må göras gällande i annat fall, än att
fastigheten är till konkurs afträdd.
Börande jemväl åt 130 § gifvas följande förändrade lydelse:
Då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika meddelad,
huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del deraf
sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det
blifvit af satt.
49
I 69 § Utsökningslagen stadgas:
7:o. Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärens
bo tinnes, men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder
för egendomens utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl
för anspråket, hänvise utmätningsmannen honom att sin talan efter stäm¬
ning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr, än tvisten om
eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset
från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i or¬
ten, der godset tinnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot bor¬
genären förlorat. Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som
nu är sagdt, vare det ej hinder för försäljningen, der ej öfverexsekutor
annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket vackt, af öfverexse¬
kutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom att
inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.
Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.
Det har visat sig, att ovisshet är rådande, huru utmätningsman vi¬
dare bör förfara, efter det han, enligt ofvan anförda föreskrift, hänvisat
den, som vid utmätningen väckt anspråk på eganderätt till lös egendom
att stämma, enär lagen icke antyder, när och på hvad sätt utmätnings¬
mannen skall få veta, huruvida den af honom gifna hänvisningen blifvit
efterkommen, eller icke. Det lärer väl vara gifvet, att han skall dröja
med försäljningen af det utmätta godset i tre månader efter utmätnings-
dagen, på hvilken hänvisningen lemnades, så vida icke under tiden bor¬
genären, eller ock den, som väckt eganderättsanspråket, med domstols
laga kraft vunna utslag hos utmätningsmannen visar, att tvistefrågan är
afgjord, i hvilket fall han naturligtvis har att förfara i öfverensstämmelse
med den utgång, tvisten fått, det vill säga, att verkställa försäljningen af
det utmätta godset, eller ock låta utmätningen återgå; men om före de
tre månadernas förlopp eller sedermera utmätningsmannen ingenting för¬
spörjer, huru länge skall han dröja med vidare åtgärders vidtagande och
under tiden balansera ärendet i sin dagbok? Att sjelf söka utforska,
huruvida stämdt blifvit, eller icke, torde ej skäligen kunna honom åläg¬
gas såsom tjenstepligt, men äfven om han hade ett sådant åliggande,
skulle fullgörandet deraf stöta på betydande svårigheter, företrädesvis
på landsbygden. Det vore ej nog för honom att vända sig till domhaf¬
vande för att få upplysning om stämning blifvit uttagen, då i många
domsagor eller tingslag domaren ej ensam är stämningsutgifvare, utan
flere personer på grund af domarens uppdrag dermed sig befatta; och
om äfven hos den ene eller andre af dessa stämningsutgifvare upplys-
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse Ull 1882 års Riksdag. 7
50
ning kunde vinnas, att sådan stämning, som är i fråga, blifvit uttagen,
vore dermed icke utredt, att stämningen i rätt tid delgifvits ved erparten
och, om detta ej skett, vore stämningsskyldigheten icke fullgjord.
Deremot bör det för den, som det åligger att stämma, vara en lätt sak
att hos utmätningsmannen anmäla och styrka, det han inom föreskrifven
tid uttagit och behörigen delgifvit stämningen.
Då det icke lärer förnekas, att åtskilliga olägenheter kunna uppstå
derigenom att lös egendom en längre tid befinncs under utmätning och
således ej kan för sitt ändamål brukas och begagnas, bör det vara i
allas interesse — och ej minst i utmätningsmannens, som har att i sin
dagbok från qvartal till qvartal balansera oafslutade ärenden — att någon
utväg beredes till förekommande deraf, att sådant dröjsmål i utmätnings-
förrättningens afsittande ej onödigtvis förlänges, och följaktligen att för
detta ändamål ett tillägg i lagen införes. Lagstiftaren har bestämt en
tid af tre månader, hvarinom stämningen bör ske. Denna tid synes vara
så rundligt tilltagen, att inom samma tid den, som skall stämma, bör
hinna att hos utmätningsmannen anmäla och styrka, det stämningen är
behörigen verkstäld, vid äfventyr att, om slik anmälan ej blifvit gjord,
utmätningsmannen skulle vara oförhindrad vidtaga de ytterligare åtgär¬
der i ärendet, som på honom ankomma.
För nu sagda ändamål kunde till 69 § fogas ett nytt moment, så
lydande:
Den, som sålunda blifvit hänvisad att sin talan efter stämning utföra,
åligger ock att inom den föreskrifna tiden af tre månader efter utmätnin¬
gen tillika hos utmätningsmannen anmäla och styrka, det han sin talan,
enligt hänvisningen genom stämning lagligen anhängig gjort. Försummar
han det, vare utmätningsman oförhindrad att, efter de tre månadernas för¬
lopp, det utmätta godset försälja.
Det har blifvit i fråga satt, till minskande af besväret med utmät-
ningsärendets balanserande under den långa tid, rättegången om bättre
rätt till den utmätta lösa egendomen fortginge, att så snart vid utmät-
ningsförrättning tredje man uppträdt med anspråk på eganderätt till lös
egendom, som i mät tagits, och hänvisats att stämma borgenären och
gäldenären, utmätningsmannen skulle vara berättigad att ur sin dagbok
afföra ärendet, eller åtminstone, att en slik åtgärd med fog kunde ega
rum, sedan utredt blifvit, att tvisten vore vid domstol anhängig; hvar¬
efter ärendet skulle i dagboken åter upptagas först då antingen borge¬
nären för utmätningsmannen företedde domstols laga kraft vunna utslag,
som ogillat tredje mans anspråk, i hvilket fall det utmätta godset borde
för borgenärens räkning försäljas, eller bck tredje mannen företedde ett
51
så beskaffad! utslag, som gillade hans talan, då utmätningen å den om¬
tvistade egendomen borde förklaras upphäfven.
Men enär 69 § tydligen förklarar tredje mans anspråk på egendo¬
men icke utgöra hinder för utmätningen, och denna alltså gått i verket,
innan den uppkomna tvisten hänvisats till utförande vid domstol, om
än hvad utmätt blifvit ej får försäljas förr än tvisten är afgjord, lärer
väl den utmätta egendomen under tiden fortfarande förblifva under ut¬
mätningsmannens vårdnad och inseende, och vid sådant förhållande vore
det väl oformligt att betrakta ärendet såsom afslutadt, när ofelbart
någon vidare åtgärd erfordrades, för att den belägenhet, i hvilken utmät¬
ningen försatt den i fråga varande egendomen, skall upphöra, detta må
nu ske, såsom nämndt är, genom egendomens försäljning eller utmät¬
ningens upphäfvande.
De anmärkningar vid tillämpningen af Utsökningslagen, som härmed
afslutas, har jag låtit följa efter hvarandra i ett sammanhang, ehuru en
och annan bland dem, som ledt till förslag om ändring eller tillägg i
nämnda lag, rättast bort intagas under rubriken: lagstiftning. Orsaken
dertill har varit de vidrörda ämnenas inre frändskap.
Men äfven på ett annat område af vår lagstiftning hafva timade
förändringar i föreskrifterna vållat osäkerhet i dessas tillämpning.
I 13 kapitlet Missgerningsbalken af 1734 års lag innehöll:
I §. »Dräper eller förgör någon sig sjelf, då må dess kropp af den,
som honom finner, oförvit upptagas och afsides läggas; pröfvar Domaren
sedan, att han med vilja sig förgjort; då skall en sådan sjelfspilling af
skarprättaren till skogs föras och i jord gräfvas. Finnes det i hufvud¬
svaghet, raseri, eller annan sådan vånda skedt vara, då må han af annat
folk handteras och begrafvas.»
3 §. »Finnes någon ligga död, och vet ingen, huru han omkommen
är, den må ärliga begrafvas. Häfver han fört ett ogudaktigt lefverne,
varde då i kyrkogård afsides lagd.»
I 28 kapitlet 6 § Missgerningsbalken stadgades åter:
Der tvifvelaktigt är, om den döde af sot eller annans handaverkan
döden fått; läte Domaren och Konungens Befallningshafvande den dödes
kropp syna, innan den begrafven varder.
Desslikes förekom i 18 kapitlet 12 § af 1686 års Kyrkolag följande
påbud:
Med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och
dö uti grofva synder, skall presten sig icke förhasta, utan det hos verlds-
52
lig rätt angifva, att deröfver må ransakas och dömas, huru med deras
begrafning förhållas skall. Öfver sjelfspillingar ransakas och dömes i lika
måtto vid verldslig rätt.»
Genom Kongl. Förordningen den 19 Februari 1824 erhöll ofvan
anförda 28 kapitlet 6 § Missgerningsbalken denna lydelse:
Enär, utan veterligen föregången sjukdom, någon tinnes ligga död,
skall närmaste kronobetjent vara pligtig att genast, vid erhållen kunskap
härom och i närvaro af tvänne tillkallade trovärdige män, undersöka, om
den döde af egen eller andras handaverkan omkommit, samt, då minsta
anledning dertill finnes, förhållandet skyndsamligen inberätta till Konun¬
gens Befallningshafvande eller Domaren, som, efter omständigheterna, eger
förordna,1 huruvida besigtning af Provincialmedicus och undersökning vid
domstol må finnas nödig eller icke, innan den döde får begrafvas.»
Dessa föreskrifter lände till efterrättelse intill dess nya Strafflagen
med år 1865 trädde i gällande kraft, men i Kongl. Förordningen om nya
Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16
Februari 1864 stadgar
2 §. Genom nya lagen upphäfvas, med de i 16 och 17 §§ gjorda
undantag, Missgernings- och Straffbalkarna i den å 1834 års riksdag
antagna lag, tillika med alla de särskilda stadganden, som utgöra förkla¬
ring eller ändring af hvad sagda Balkar innehålla, eller tillägg deri; och
i 16 § af samma förordning upptages endast innehållet af 28 kapitlet
6 § Missgerningsbalken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 19
Februari 1824 och här ofvan är införd.
Sedermera har genom Kongl. Förordningen den 14 Juni 1864 Kyrko¬
lagens 18 kapitel 12 § erhållit följande förändrade innehåll:
Har någon förgjort sig sjelf, hans kropp skall i stillhet å kyrko¬
gård jordfästas. Likaledes skola ock i stillhet jordfästas de till döden
eller till straffarbete på lifstid dömde förbrytare, som i fängelse do.
Af dessa lagförändringar torde kunna dragas åtskilliga slutsatser,
egnade att gifva ledning för omdömet, hvilka myndigheter numera hafva
att taga befattning med hithörande ärenden, och huru dessa myndighe¬
ter vid ärendenas handläggning böra förfara.
Till eu början vill det synas klart, att verldslig myndighet ej vidare
har att förordna om sättet för de här i fråga varande dödes begrafning.
Begrafningen får numera i allmänhet ej verkställas på mer än två sätt:
ärliga och i stillhet. När och huru detta skall ske, synes tillhöra andlig
myndighet att bestämma. Hvad denna myndighet dervid har att iakt¬
taga skall längre fram antydas. Visserligen omförmäles ännu i Kyrko¬
handboken begrafning i tysthet, »enligt verldslig dom», och huru sådan
53
skall verkställas, men denna föreskrift, såsom tillkommen före lagförän¬
dringen, måste anses genom denna hafva upphört att gälla.
Vidare och i sammanhang dermed har frågan, huruvida begrafning
af en utan veterlig förutgången sjukdom afliden persons kropp får ega
rum, eller icke, upphört att vara föremål för domstols behandling och
blifvit, hvad den till sin natur rätteligen är, eu polissak, tillhörande
Konungens Befallningshafvande såsom högsta polismyndighet och »doma¬
ren», det är domaren på landet, som i brist på annan lämplig tjenste¬
man derstädes fått sig tilldelad, för detta fall, eu myndighet, som eljest
tillkommer Konungens Befallningshafvande. Detta efter den Kongl. För¬
ordningens uttryckliga ordalag, hvilka dock, utan fara för det åsyftade
ändamålets förfelande, torde kunna tilläggas en något vidsträcktare tolk¬
ning, så att den här i fråga varande myndigheten tillerkännes poliskam¬
mare, der sådan finnes, samt i stad Borgmästaren eller den ledamot af
Magistraten, som särskildt må hafva sig ålagd polismyndighets utöfning
och vanligen benämnes Polisrådman, eller ock Magistraten i sin helhet.
Det är först på polismyndighets, efter den i föreskrifven ordning
verkstälda undersökningen, meddelade förordnande, som domstol kan få
med saken att skaffa, nemligen, då den döde finnes eller misstänkes hafva
omkommit genom annans handaverkan.
Af ofvan anförda staclganden följer jemväl, att det är närmaste krono¬
betjent, som, i närvaro af tvänne tillkallade trovärdige män, skall verk¬
ställa den första undersökningen till utrönande, om den döde af egen
eller andras handaverkan omkommit. I stad är det den emot kronobe-
tjente å landet svarande stads- eller polistjensteman, som verkställer slik
undersökning. Finnes vid undersökningen icke minsta anledning dertill,
att den döde omkommit af egen eller andras handaverkan, så synes yt¬
terligare åtgärd ej erforderlig, och den döda kroppen må då utan vidare
omständigheter ärliga begrafvas; men finnes dylik anledning, så skall
undersökningsmannen skyndsamligen inberätta förhållandet till Konun¬
gens Befallningshafvande eller Domaren, som efter omständigheterna
eger förordna, huruvida besigtning af Provincialmedicus och undersök¬
ning vid domstol må finnas nödig, eller icke, innan den döde begrafves.
Det är förthy Konungens Befallningshafvande och Domaren, samt möj¬
ligen Poliskammare, Borgmästare, Polisrådman eller Magistrat, men ej
annan myndighet, som eger pröfva och afgöra, huruvida besigtning
af Provincialmedicus och i stad mot nämnde tjensteman svarande
Stadsläkare må finnas nödig, eller icke. Det är emellertid ingalunda
gifvet, att dylik besigtning skall ske i hvarje fall, då anledning före¬
kommer, att den döde genom egen handaverkan omkommit, ty dels
54
kan denna anledning vara så ringa, att den ej förtjenar afseende, dels
ock kan ett sjelfmord hafva skett så uppenbart, eller vara så ögonsken¬
lig^ att tvifvel derom ej förefinnes, i Indika fall nämnda besigtning skulle
vara utan ändamål. Det heter redan i ofvan anförda 16 § i 1864 års
förordning, att förordnandet bör bero på omständigheterna, och att Ko¬
nungens Befallningshafvande ej må i oträngdt mål förordna om dylika
förrättningar inskärper vidare Kongl. Cirkuläret om medico-legala besigt-
ningar den 28 Mars 1835. Men skall besigtningen ske, så skall hon verk¬
ställas af Provincialmedicus eller Stadsläkare, med ett ord af läkare,
öfver hvilken nyss uppräknade polismyndigheter hafva att befalla. Också
äro icke andra läkare, än de af nämnda myndigheter förordnade, berät¬
tigade att hos Kongl. Medicinalstyrelsen bekomma i förskott den ersätt¬
ning, som bestås för verkstälda medico-legala besigtningar.
Denna betraktelse är föranledd af eu hos mig förd klagan och af
den skriftvexling, som derom egt rum. Förhållandet var, att i en stad,
der garnison är förlagd, eu af garnisonsmanskapet afhände sig lifvet
genom att, i vittnes närvaro, kasta sig i sjön och dränka sig. En hans
förman anmälde händelsen i en skrift till stadens Poliskammare. På
denna skrift tecknades i Poliskammaren en resolution af innehåll hufvud¬
sakligen, att den sålunda gjorda anmälan icke föranledde någon Polis¬
kammarens åtgärd, utan den deruti förekommande fråga borde anmälas
till behandling af vederbörande krigsrätt. När ärendet sålunda kom till
Regementschefen, befalde denne dels Regementsläkaren att å den döda
kroppen anställa rättsmedicinsk besigtning och liköppning, dels Garnisons¬
krigsrätten att sammanträda för att utröna, huruvida den döde sjelf af-
händt sig lifvet, samt tillika meddela yttrande, om hinder mötte för
den döda kroppens begrafning. Dessa åtgärder hade, enligt Chefens
till mig sedermera afgifna förklaring, blifvit anbefalda af den orsak att,
enligt vederbörande pastors tillkännagifvande, den döda kroppens be¬
grafning icke finge ega rum förr än domstol derom meddelat beslut,
för hvars utverkande åter erfordrades läkarens bevis om dödsorsaken.
Det hade således varit nödigt både att befalla Regementsläkaren att
verkställa den rättsmedicinska undersökningen och att förordna om Krigs¬
rättens sammanträde, för att efter undersökning yttra sig om den dödes
begrafning. Det var Regementsläkaren, som hos. mig förde klagan der¬
öfver, att Poliskammaren, i hans tanke, obehörigt visat ärendet ifrån
sig, hvarigenom det händt, att Regementsläkaren i stället för Stadslä¬
karen måst verkställa den rättsmedicinska besigtningen.
Enligt den åsigt, jag här ofvan sökt utveckla, hafva i detta ärendes
behandling mer än en af de omförmälda myndigheterna felat: först Polis¬
55
kammaren, som obehörigen visade ärendet ifrån sig, sedan Regements¬
chefen, som obehörigen upptog detsamma och i oträngdt mål anbefalde
rättsmedicinsk besigtning och liköppning, samt slutligen »vederbörande
pastor», (Regementspastorn?) som fordrade domstols beslut för begraf-
ningens verkställande. Till ursäkt för detta fel lärer åtminstone Polis¬
kammaren ej kunna förebära bristande aktgifvelse å den skedda lagför¬
ändringen; ty skyldigheten att taga befattning med ärenden af före¬
varande art har väl alltid ålegat Polismyndigheten, emedan en sådan
skyldighet är oskiljaktig från den uppgift, denna myndighet har sig
anvisad inom rättssystemet. Dit hörer nemligen oförnekligen pligten
att vaka deröfver, att möjligen föröfvade brott icke undandragas laglig
beifran, och detta är väl hufvudgrunden för de föreskrifter, som äro
gifna i afseende på undersökning å liken efter personer, som utan veter¬
ligen förutgången sjukdom påträffas döda, och rättigheten att förhindra
deras begrafning, innan slik undersökning skett, på det att icke bevis¬
ningen af det brott, för hvilket den döde kan vara ett offer, må genom
likets begrafning försvåras eller omöjliggöras.
Regementschefen synes åter, af motsatt anledning, ej hafva bort
göra sig skyldig till hvad emot honom i berörda afseende är anmärkt.
Hvarken af ärendets natur ej heller af gällande lag för krigsmagten eller
dit hörande författningar har han haft att åberopa stöd för att en fråga
som förevarande hörde under Krigsrätts domvärjo, åtminstone under freds¬
tid. Det är visserligen sant, att exempel ej saknas, att Krigsrätt hand¬
lagt dylika mål. Detta tilltag härleder sig möjligen från den tid, då för¬
sök till sjelfmord var belagdt med straff, och den till sådant försök skyl¬
dige skulle dömas af domstol och, när han tillhörde krigsståndet, möj¬
ligen af Krigsrätt; och då allmänna domstolarna, med hvilka krigsdom-
stolarne trodde sig vara i detta fall likstälda, hade att bestämma om sättet
för sjelfspillingars begrafning. Men sedan sist nämnda domstolar upp¬
hört med dylika ärendens behandling, lärer väl nämnda förhållande ej
vidare utgöra giltig ursäkt för att till Krigsrätt hänvisats ett slikt ärende
och för hvad, som uppgifvits såsom eu följd deraf, nemligen förordnan¬
det om rättsmedicinsk besigtning i uppenbarligen oträngdt mål.
Ett annat sätt att gå till väga i slika fall lärer, efter hvad jag
erfarit, af militärmyndigheter å andra ställen iakttagas, bestående deri,
att när krigsman af garnison eller samlad trupp begår sjelfmord eller
träffas död utan veterligen föregången sjukdom, rörande en sådan till¬
dragelse så kalladt majorsförhör anställes i sammanhang med eller efter
föregången besigtning å den döda kroppen, hvilken besigtning verkställes
af befäl eller underbefäl, som afgifver rapport eller muntligen höres vid
56
Majorsförhöret; hvarefter det vid detta förhör hållna protokoll insändes
till vederbörande polismyndighet, som meddelar resolution antingen att
hinder ej möter för den döda kroppens begrafning eller ock förordnar
om rättsmedicinsk besigtning och undersökning vid vederbörlig domstol,
när skäl dertill finnas. Detta förfaringssätt närmar sig det rätta, om
det också icke fullt öfverensstämmer med gällande föreskrifter.
I presterskapets förhållande till dessa frågor har verkligen en för¬
ändring inträda Hvad som förut tillhörde domstolarne att bestämma,
beträffande sättet för de dödas begrafning i vissa fall, är numera lem-
nadt till presterskapets bedömande, och bristande uppmärksamhet härpå
skulle af den ofvan omförmälde prestmannen kunna förebäras såsom ur¬
säkt för hans obehöriga yrkande på domstols beslut i fråga om begraf-
ningen, innan denna verkstäldes. Det var nemligen polismyndighets
beslut han egde att fordra. På samma gång nämnda förändring i prester¬
skapets ställning till frågan om sättet för i fråga varande döda personers
begrafning inträdde, afskaffades det nesliga begrafningssättet, bestående
i den afrättade brottslingens nedgräfvande på galgbacke!), när hans kropp
icke styckades och fästes på stegel och hjul, samt den uppsåtlige sjelf-
spillingens förande till skogs och nedgräfning i ovigd jord. Det qvar-
står således blott två begrafningssätt: det örliga och det, som sker i stillhet.
Vid det senare häftar ännu någonting vanhedrande, och det bör följ¬
aktligen ej användas utan föregången samvetsgrann undersökning och
pröfning af dödssättet*). Lagens föreskrifter i ämnet äro numera, utom
1 ett fall, som här nedan skall omnämnas, ganska enkla och bestämda.
Begrafning i stillhet skall ega rum, när någon blifvit afrättad, enligt
2 kapitlet 2 § Strafflagen, när någon förgjort sig sjelf, och när någon
till döden eller straffarbete på lifstid dömd i fängelse dör, enligt 18
kapitlet 12 § Kyrkolagen, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den
14 Juni 1864, samt när någon så omättligt förtär starka drycker, att
han deraf dör, enligt Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap
den 16 November 1841, § 4, så vida detta stadgande skall anses fort¬
farande gällande, efter den förändring 18 kapitlet 12 § i Kyrkolagen
undergått genom nyss åberopade Kongl. Förordningen den 14 Juni 1864.
Enär nemligen denna straffpåföljd, som begrafningar i stillhet väl må
kunna benämnas, ansetts icke längre böra tillämpas på de döda krop¬
*) Att en prestmans förfarande derutinnan ej är ansvarsfritt, visar utgången af ett åtal, för
hvilket redogöres i min embetsberättelse till 1871 års Riksdag. En prestman, som på lösa antaganden
och obestyrkta rykten förordnade, att en vådligen omkommen person skulle i stillhet begrafvas, blef
af vederbörande domkapitel dömd till skriftlig föreställning' med erinran att dädanefter taga sig till
vara för dylik olaglighet.
57
parna efter dem, som fört ett ogudaktigt lefverne och dött i grofva
synder, finnes näppeligen någon förnuftig grund, hvarföre nämnda påföljd
fortfarande skall tillämpas på dem, som afiidit genom omättligt förtärande
af starka drycker.
Den noggranna undersökningen och pröfningen af dödssättet, som
böra föregå en prestmans beslut, huru en utan veterligen föregången
sjukdom död person skall begrafvas, påkallas egentligen när anledning
kan vara att antaga, det den döde förgjort sig sjelf eller omkommit
genom omättligt förtärande af starka drycker. I förra fallet skall alltid
undersökning hållas af kronobetjent eller polistjensteman i två trovärdiga
mäns närvaro, för dödssättets utrönande, och af denna undersökning, om
den af Konungens Befallningshafvande eller domaren för god tages, och
tillåtelse till den dödes begrafning utan vidare omväg meddelas, eller ock
af den rättsmediciniska besigtning, som på Konungens Befallningshafvandes
eller domarens förordnande varder hållen, innan begrafningen får eg a
rum, är den prestman, som begrafningen skall verkställa, alltid i tillfälle
att inhemta tillförlitlig grund för sitt beslut angående begrafningssättet.
Deremot kan svårighet yppa sig vid tillämpning af 1841 års förordnings ofvan
åberopade föreskrift, att den, som genom omättligt förtärande af starka
drycker omkommit, skall i tysthet begrafvas. För att utröna, om det
omåttliga förtärandet af starka drycker är verkliga dödsorsaken,, blifver
rättsmedicinsk besigtning och liköppning otvifvelaktigt af nöden; men
huru skall en sådan utverkas? Träffas den af sagda orsak omkomne
utom sitt hem liggande död, skall med honom förfaras på enahanda sätt,
som ofvan om behandlingen af sålunda påträffade döda personer är före-
skrifvet, men deraf kan ej annat följa, än ett förklarande af besigtnings-
männen att anledning ej förekommit, att den döde ljutit döden af egen
eller andras handaverkan, och af hvilket förklarande Konungens Befall¬
ningshafvande eller domaren sannolikt ej finner anledning att förordna
om rättsmedicinsk besigtning. Följaktligen blifver det nödigt att ome¬
delbart hos Konungens Befallningshafvande göra ansökning om ett dylikt
förordnande, och det beror i så fall derpå, huruvida bemälda myndighet
endast för att bereda stöd för ett beslut om den dödes begrafvande i
stillhet kan anse nödigt att föreskrifva eu sådan besigtning, hvilken
alltid medförer rätt betydliga kostnader, vare sig för den enskilde, om
han eger tillgångar, eller för statskassan.
Dessa svårigheter, i förening med en berättigad tvekan, huruvida
den merberörda 4 § i 1841 års Förordning kan vara gällande, efter det
18 kapitlet 12 § Kyrkolagen genom 1864 års Förordning blifvit upp-
häfven, skola sannolikt hafva den påföljd, att hädanefter presterskapet sällan
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 8
58
lärer besluta sig för att i stillhet begrafva någon, för det han uppgifves
eller misstankes för att hafva aflidit i följd af omättligt förtärande af
starka drycker.
Detta är min uppfattning af de — det måste medgifvas — temligen
ofullständiga föreskrifter i ämnet, som träffas i hithörande lagar och för¬
fattningar, och jag har trott mig böra på detta sätt offentliggöra den
samma, på det att, om hon skulle lyckas tillvinna sig allmännare god¬
kännande, någon enhet måtte åstadkommas i behandlingen af de frågor,
som här ofvan blifvit vidrörda.
Bland brister i lagstiftningen, utom dem, som här förut blifvit an¬
tydda, har jag funnit anledning att å nyo anmärka ofullständigheten i
23 kapitlet Strafflagen om bedräglig, oredlig och vårdslös gäldenär i kon¬
kurs, om hvilket ämne uti min Embetsberättelse till nästlidna års Riksdag
förmäldes, hurusom, efter det ett aktiebolag, hvars bolagsordning var af
Kongl. Maj:t faststäld, råkat i konkurstillstånd, och Gode männen i kon¬
kursen, uti den för borgenärerna framlagda berättelsen anmält, att bo¬
laget icke fört någon brefbok, samt att åtskilliga raderingar och öfver-
strykningar förekomme i bolagsräkenskaperna, särdeles i kassaboken, några
borgenärer hos Konkursdomstolen framstält yrkande om ansvar å för¬
valtaren, hvilken det enligt bolagsordningen ålegat att föra bolagets
räkenskaper och som tillika var delegare och styrelseledamot i bolaget,
för det han visat uppenbar vårdslöshet emot bolagets borgenärer, bland
annat derigenom, att han icke ordentligen fullgjort bolagets bokföring.
Konkursdomstolen, som ansåg förvaltaren hafva visat uppenbar vårdslös¬
het mot bolagets borgenärer, derigenom, att han icke fört någon bref¬
bok, samt att han, som haft att föra bolagets räkenskaper, uti dem verk¬
stält åtskilliga raderingar och öfverstrykningar, dömde förvaltaren, jem-
likt 23 kapitlet 3 § 3 och 4 momenten Strafflagen, att hållas fyra må¬
nader i fängelse. Uppå förvaltarens besvär förklarade Kongl. Svea Hof¬
rätt, med ändring af Konkursdomstolens utslag, att klaganden icke kunde
svårare anses, än att han, såsom förvunnen att ej hafva ordentligen full¬
gjort den bokföringsskyldighet, som honom ålegat, skulle för sålunda
visad uppenbar vårdslöshet emot bolagets borgenärer, jemlikt 23 kapitlet
3 § Strafflagen hållas i fängelse två månader. Förvaltaren anförde under¬
dåniga besvär, och vid målets föredragning i Högsta Domstolen förenade
sig de fleste ledamöterna om ett så lydande domslut:
59
»Enär med den oordentlighet i fullgörandet af stadgad bokförings¬
skyldighet, hvarför ansvar är stadgadt i 23 kapitlet 3 § Strafflagen, afses
vårdslöshet som gäldenär, hvilken kommit i konkurstillstånd, mot sina
borgenärer visat, men till sådant brott icke är att hänföra den vårds¬
löshet, som klaganden må hafva ådagalagt i sitt åliggande att i egenskap
af i fråga varande aktiebolags förvaltare föra bolagets böcker, blef, med
ändring af domstolarnes beslut, klaganden från det honom i målet adömda
ansvar befriad.»
I följd af detta domslut syntes mig ett aktiebolags borgenärer
vara helt och hållet beröfvade det skydd, ofvan åberopade kapitel i Straff¬
lagen afsåge att i allmänhet bereda borgenärer i. konkurs emot gälde-
närens oredlighet och vårdslöshet; och förmodade jag, att det icke kunde
väcka undran, om i vårt land, der under de senare åren antalet och
betydenheten af aktiebolag och deras affärsförhållanden vunnit så stor
tillväxt, och der dylika bolags råkande i obestånd ej längre vore säll¬
synt, nämnda domslut framkallat oro och bekymmer. Jag hade derföre
ansett mig pligtig att- pa förhållandet fästa lagstiftarens uppmärksamhet,
på det att, genom förtydligande eller tillägg, otydligheten och ofull¬
ständigheten i gällande lagstiftning måtte varda afhulpen; i hvilket af¬
seende jag föreslog ett tillägg efter 4 mom. af 3 § i 23 kapitlet Straff¬
lagen, soin skulle hafva ungefärligen följande innehåll:
° »Hvad i denna och de två föregående §§ af detta kapitel är stadgadt
om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs, gälle ock, i till-
lämpliga 'delar, om den eller dem, som i aktiebolag, hvars egendom
blifvit till borgenärer afträdd, haft sig anförtrodt att bolagets angelägen¬
heter om händer hafva och förvalta.»
Riksdagens Lagutskott upptog denna min framställning och anförde
i sitt utlåtande hufvudsakligen:
För tillämpning af ansvarsbestämmelserna i 23 kapitlet Strafflagen
erfordrades, att den gäldenär, mot hvilken enligt samma kapitel ansvar
ojordes gällande, kommit i konkurstillstånd. Vid konkurs af sådant bolag,
som omförmäldes i 15 kapitlet Handelsbalken, mötte nu icke, till följd af
detta vilkor, någon svårighet i lagtillämpningen, enär de solidariske del-
egarne på samma gång hvar för sig försattes i konkurstillstånd och följaktligen
kunde träffas af ansvarsbestämmelserna. Deremot vore, i fråga om kon¬
kurs af aktiebolag, vare sig stadfäst af Konungen eller icke, förhållandet
ett annat. Här uppstode icke i och med bolagets konkurs någon sådan
för de särskilda aktieegarne; och mot den eller de personer, som i egen¬
skap af disponent eller styrelseledamöter låtit komma sig till last be¬
drägeri, oredlighet eller uppenbar vårdslöshet mot bolagets borgenärer,
60
kunde, då de icke sjelfve vore gäldenärer, utan endast gäldenärens re¬
presentanter, ansvar ej göras gällande enligt 23 kapitlet Strafflagen. I
verkligheten kunde emellertid dessas handlingar i deras omförmälda egen¬
skap bära alldeles samma kännetecken, som de handlingar af gäldenär,
som medförde straffpåföljd enligt nämnda kapitel och rättsligen syntes
derföre böra enligt samma grunder bedömas.
Så hade äfven, efter hvad Utskottet inhemtat, skett uti den nya,
nu gällande konkursordning för tyska riket, Enligt denna skulle nem¬
ligen de ansvarsbestämmelser, som vore meddelade beträffande enskild
gäldenär, som instält sina betalningar eller med afseende å hvilkens
egendom konkursförfarande blifvit öppnadt, äfven vara tillämpliga ej
mindre å ledamöter af Styrelsen för aktiebolag äfvensom, för en del
bolagsföreningar med subsidiär solidarisk ansvarighet, för medlemmarne,-
än ock å liqvidatorer för handelsbolag eller nämnda föreningar — — —
Lika med mig funne Utskottet en motsvarande lagbestämmelse äfven
hos oss erforderlig. Det stadgande, Utskottet nu föresloge, hade emeller¬
tid erhållit en något olika uppställning mot den mitt förslag upptoge,
på det att fullt tydligt måtte framgå, att ansvarsbestämmelsen kunde
göras gällande endast mot medlem af bolagets styrelse eller sysloman
med den ställning, att han egde för bolaget besluta, men att under¬
ordnade biträden vid bolagets förvaltning icke deraf träffades.
Utskottet ansåge lämpligast, att den nya bestämmelsen inrymdes i
en ny paragraf med ordningsnumret 6, i följd hvaraf 6 § skulle erhålla
ordningsnumret 7, och tillstyrkte, att Riksdagen ville för sin del besluta
att uti 23 kapitlet Strafflagen den 16 Februari 1860 skall införas eu ny
paragraf under ordningsnumret 6 och nu varande § 6 erhålla ordnings¬
numret 7, samt att de två sista paragraferna i 23 kapitlet nämnda lag
skola lyda sålunda:
6 §.
Har aktiebolag kommit i konkurstillstånd, och finnes medlem af bolagets
styrelse eller. sysloman, som för bolaget eger besluta, hafva öfvat bedrägeri,
brukat oredlighet eller visat uppenbar vårdslöshet mot bolagets borgenärer,
vare skyldig till det ansvar, som för gäldenär i konkurs här ofvan är
stadgadt.
7 §.
Brott, som i 2, 3 eller 4 § omförmälas, må ej åtalas af annan, än
målsegande.
61
Detta utlåtande föredrogs i Riksdagens båda Kamrar den 2 April
1881.
I Första Kammaren uppträdde eu talare och anmärkte, att det vore
stridande emot gällande lagstiftning om aktiebolag att sätta ett sådant
bolags styrelse i samma ställning som gäldenär, för den händelse, att
bolaget råkade i konkurs. Det vore ock öfverflödigt, i fråga om bedrägeri,
ty i afseende på detta brott funnes i Strafflagen tillräckliga bestämmel¬
ser. Beträffande åter vårdslöshet emot borgenärer vore det föreslagna
stadgandet olämpligt. Det allmännaste fallet af vårdslöshet vore, °att
böcker och räkenskaper ej blifvit förda, på sätt lag stadgar. Man kunde
väl icke i fråga sätta, att samtlige ledamöterne i styrelsen öfver ett aktie¬
bolag skulle fällas till ansvar för felaktig bokföring äfven i det fall, att
endast en af dem haft med bokföringen att skaffa. Sådan ansvarstalan
anstäldes i allmänhet icke i andra fall, än då borgenär ville söka deri¬
genom frampressa betalning af gäldenärens anhöriga. Så mycket olämp¬
ligare vore nämnda stadgande i afseende på en bolagsstyrelse, som den¬
nas ledamöter kunde, fastän bolaget gjort konkurs, vara fullt veder-
häftige för det belopp, frågan gälde, och stadgandet följaktligen lemnade
ett angenämt tillfälle för den illasinnade att mot dem anställa en oskälig
utpressning. — Ett annat förekommande fall af vårdslöshet mot borge¬
närer vore, att gäldenären efter det han kommit till insigt om sitt obe¬
stånd, fortsatte sin rörelse. Här kunde Styrelsen oskyldigt råka i an¬
svar. Den kunde hafva å bolagsstämma tillkännagifvit, att bolagets
ställning vore sådan, att konkurs borde ega rum. Bolagsmännen, som
stode öfver Styrelsen, fattade emellertid ett annat beslut. Hade ansvaret
stannat vid böter, såsom i Utskottet varit i fråga satt, så skulle deri
varit någon billighet, men att Styrelsens ledamöter skulle kunna, blott
och bart för bristande tillsyn öfver räkenskaperna, dömas till fängelse,
kunde, efter talarens förmenande, medföra den påföljd, att det mången
gång uppstode svårighet att förse dylika associationer med ärliga och
lämpliga styrelser.
Härpå svarades, att något skäl ej funnes, hvarföre icke ett aktie¬
bolags styrelse borde vara underkastad samma ansvar, som hvar och eu
annan, i afseende på förvaltningen af affärer. Detta ansvar i fråga komme
icke med mindre den enskilde eller bolaget så illa skött sina angelägen¬
heter, att konkurs uppstått. Talaren hade medgifvit, att hvad om be-
drägeri stadgades borde få tillämpas på styrelseledamot i bolaget, men
icke så ansvaret för vårdslöshet, hvarvid talaren företrädesvis fäst sig
vid vårdslöshet i bokföring. Men det funnes en mängd andra arter af
vårdslöshet, såsom vingleri i vexelrörelse, lättsinnigt ingångna ansvars-
62
förbindelser, eller att gäldenär, inom de sista tretio dagarne före kon¬
kursens början, indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och
ej kunde nöjaktig reda derför visa o. s. v. Skulle alla dessa föiseelser
ansvarsfritt få begås af en aktiebolags-styrelse, så vore det illa stäldt
med ansvarigheten för dylika tilltag. I hvad mån ansvaret för försum¬
mad bokföring borde drabba bolagsstyrelsen i allmänhet, när ingen åt
ledamöterna fört böckerna, måste öfverlemnas till domarens pröfning för
hvarje särskildt fall, men om eu styrelseledamot haft uppdrag att fora
bolagets böcker eller öfvervaka bokföringen, och sådan försummelse^ egt
ruin” som här afsetts, vore det mer än olämpligt, om han skulle gå fri
från ansvar såsom vårdslös gäldenär. Beträffande den anmärkningen, att
bolagsstämman skulle blifva straffri, i fall styrelsen ville afträda bolagets
egendom till konkurs, men bolagsstämman förklarade, att rörelsen borde
fortgå, trots bolagets iråkade obestånd, hvaremot styrelseledamöterne
vid eu blifvande konkurs skulle kunna ådömas ansvar för rörelsens un¬
der nämnda omständigheter fortsatta bedrifvande, svarades, att en sty¬
relse, som inför bolagsstämman förklarat bolagets ställning, vara sådan,
att konkurs borde ega rum, sannolikt icke skulle qvarstå vid sin befatt¬
ning, derest bolagsstämman icke destomindre beslutade, att . rörelsen
skulle fortgå; och att medlemmarne af bolagsstämman, som gjorde sig
skyldige till ett beslut om rörelsens obehöriga fortsättande, icke kunde
blifva ”så ansvarsfria, som den föregående talaren förestält sig, emedan
vi hade i Strafflagen ett kapitel, som talade om delaktighet i brott; och
kunde eu styrelseledamot dömas såsom gerningsman med hänsyn till bo¬
lagets bedrägliga,. oredliga eller vårdslösa förhållande mot dess boige.
närer, så funnes icke något hinder för att en bolagsman, som deltagit i
ett bolagsstämmobeslut, hvarigenom nämnda brottslighet framkallats, da
ock ådömdes ansvar efter delaktighetskapitlet. . .
Hvad slutligen beträffade anmärkningen, att urbota bestraffning i
detta fall vore för sträng, så hade inom Utskottet fråga varit om straf¬
fets nedsättande till böter, enär i detta fall. anledning vore att antaga,
det tillgång till böter skulle hos den brottslige finnas, hvilket icke vore
händelsen ”med en vanlig konkursgäldenär, hvarföre för denne urbota
straff vore det enda verksamma; men denna fråga hade fått förfalla, i
anseende till betänkligheter emot upphäfvande af allas likhet inför lagen.
En annan talare ansåg, att något borde lagstiftas i det syfte, som
vore föreslaget af Lagutskottet, men hyste, betänkligheter emot det fram-
stälda lagförslagets antagande hufvudsakligen i hvad det gälde det an¬
svar för vårdslöshet, som skulle drabba den styrelseledamot eller syslo
man, som icke vore delegare i bolaget och följaktligen alldeles icke stode
63
i samma ställning till den begångna vårdslösheten, som en verklig, per¬
sonlig gäldenär. Han vore blott en bolagets tjensteman. Om förhållan¬
det vore, såsom den näst föregående talaren yttrade, att, när styrelsen i
ett bolag hos bolagsstämman anmält, att bolaget vore konkursmessigt,
och stämman ändock beslöte, att rörelsen skulle fortsättas, styrelsen, om hon
qvarstode, skulle, vid sedermera inträffande konkurs, i öfverensstämmelse
med grunderna i det framlagda förslaget, dömas såsom gerningsman till
den förbrytelse, rörelsens fortsättning innebure, och de, som deltagit i
bolagsstämmans beslut, såsom i den brottsliga gerningen delaktige, då
vore förslaget förkastligt. Det 23 kap. Strafflagen förutsatte hos den
personlige gäldenären en oafbruten kännedom om hans affärsställning
såsom vilkor för att den åtgärd, han vidtagit, skulle kunna med straff
beläggas. En sådan kännedom kunde icke väntas hos en eller annan af
styrelseledamöterna i ett bolag och ännu mindre hos en förvaltare å en
enstaka, bolaget tillhörig egendom, hvilken förvaltare fått uppdrag att
å bolagets vägnar besluta. Denna beslutanderätt måtte vara större eller
mindre, säkert vore, att han på sin förvaltareplats å en aflägsen egen¬
dom icke kunde känna bolagets hela ställning. Det oaktadt skulle han
kunna drabbas af ansvar, om han vidtoge en åtgärd i det ögonblick, då
bolagets ställning vore konkursmessig. Den nuvarande lagen bestämde
i särskilda §§ gränserna för bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet hos gälde¬
nären och uppräknade i olika moment, hvilka brottsliga gerningar, som
vore att hänföra till den ena eller andra kategorien. Lagutskottets för¬
slag sade blott i allmänhet, utan att hänföra sig till dessa kategorier,
den som »öfvat bedrägeri, brukat oredlighet eller visat uppenbar vårds¬
löshet mot bolagets borgenärer, vare skyldig till ansvar, som för gälde¬
när här ofvan är stadgadt». Dessa uttryck syntes mycket vidsträcktare,
än de, som förut i kapitlet vore begagnade. Förslaget talade om »syslo-
man, som eger att å bolagets vägnar besluta», utan att närmare angifva
beskaffenheten af den beslutanderätt, som afsåges. Syslomannen kunde
hafva eu detaljerad beslutanderätt, som icke stode i samband med den
åtgärd, han vidtagit, och om hvars brottsliga beskaffenhet sedermera vid
konkurs blefve fråga. Huru skulle den saken bedömas?
Dertill genmäldes af andra talare, bland annat, att det just vore af
behofvet påkalladt detta stadgande, som siste talaren anmärkt såsom så
orättvist, eller att syslomannen, som egde för bolaget besluta, vore under¬
kastad samma ansvar som gäldenär, ehuru han icke vore delegare i det
uti konkurstillstånd försatta bolaget, emedan, enligt åtskilliga bolags ord¬
ningar, den verkställande direktören, just den som verkstälde bolagets
beslut och beslutade hvad som skall göras, finge väljas utom bolaget. Det
64
vore upprörande för rättskänslan, om han, som just läte verkställa t. ex.
en felaktig bokföring, eller inledde bolaget i transaktioner, som vore af
beskaffenhet att medföra laga ansvar, skulle för detta ansvar gå fri.
Påståendet, att de i Lagutskottets förslag begagnade uttrycken »öfvat
bedrägeri», »brukat oredlighet» eller »visat uppenbar vårdslöshet» skulle
hafva en vidsträcktare omfattning och betydelse, än samma uttryck an¬
vända i föregående §§ af 23 kap. Strafflagen, befunnes utan tvifvel ogrun-
dadt, så snart nämnda kapitel i ett sammanhang genomlästes.
Slutligen anmärkte en talare, att det såsom anledning till förslaget
om detta nya lagstadgande åberopade prejudikatet från Högsta Domstolen
alldeles icke rörde något mål, der det varit fråga om att bedrägeri, ored¬
lighet eller vårdslöshet mot ett i konkurstillstånd försatt bolags borge¬
närer visats hafva af gäldenären utöfvats, och att, vid sådant förhållande,
detta prejudikat vore föga upplysande, i afseende på behöfligheten af den
lagstiftning, som vore i fråga.
Häruppå gafs det svar, att anmärkningen väl innebure, att den be¬
frielse från ansvar, som Högsta Domstolen medgifvit en förvaltare af ett
aktiebolags angelägenheter, haft sin grund deri, att förvaltaren icke i
egenskap af gäldenär gjort sig skyldig till vårdslöshet emot sina borge-
nörer; men det vore just detta förhållande som man ville genom en lag
få undanröjdt, nemligen att en så beskaffad förvaltare, som med bolagets
rätt eger besluta, när han begår bedrägeri eller vårdslöshet, ändock icke
kunde såsom gäldenär bestraffas. Hade vid detta måls afgörande icke
saknats en paragraf af ungefär det innehåll, som den af Utskottet före¬
slagna, så skulle denne förvaltare blifvit dömd till ansvar såsom gälde¬
när. Det vore saknaden af en sådan bestämmelse som gjort, att förval¬
taren gått fri.
Vid öfverläggningens slut företogs i denna Kammare omröstning,
som utföll med 34 röster för bifall till och 38 röster för afslag å Lag¬
utskottets förslag.
I Andra Kammaren uppträdde blott en talare i ämnet och yttrade
först tvifvelsmål, huruvida det i Lagutskottets utlåtande omförmälda pre¬
judikat hade den betydelse, som blifvit det samma tillagd. Hvad der¬
efter sjelfva lagförslaget anginge, trodde talaren, att det sammas orda¬
lydelse ginge längre, än som möjligen vore lämpligt. I lagen om aktie¬
bolag hette det, att »bolaget skall välja syslomän, en eller flere, att
utgöra bolagets styrelse för de företag, hvarom bolaget sig förenat, samt
att å bolagets vägnar tala och svara». Jemförde man nu denna före¬
slagna §:s lydelse med bestämmelsen om, hvilken å bolagets vägnar skulle
tala och svara, så funne man, att ansvar för vårdslöshet, oredlighet eller
65
bedrägeri kunde träffa andra än dem, som utgjort bolagets styrelse,
emedan det kunde vara möjligt att af bolaget vore tillsatt någon tjenste¬
man eller direktör, som utan att vara medlem af bolagets styrelse, en¬
ligt aktielagen i åtskilliga fall egde besluta, och om då det föreslagna
stadgandet skulle vara tillämpligt på en sådan förvaltare, så skulle der¬
af möjligen kunna följa, att samma grundsats borde göra sig gällande i
afseende å andra bolags förvaltare, hvilket icke vore i fråga satt. Der¬
emot kunde emot paragrafens ordalydelse: »Har aktiebolag kommit i
konkurstillstånd och finnes medlen af bolagets styrelse eller sysloman,
som för bolaget eget besluta» etc. den anmärkning göras, huruvida stadgan¬
det kunde vara tillämpligt på en sysloman, som möjligen eu kort tid
innan bolaget råkade i konkurs blifvit skild från sin befattning, ehuru
det vore han, som genom sina åtgärder bedragit borgenärerne.
Efter detta yttrande biföll Kammaren Utskottets förslag utan om¬
röstning —
Vid denna utgång af frågan, då Andra Kammaren utan omröstning
bifallit Lagutskottets förslag, och i den Första röstetalet för den motsatta
meningen hade en öfvervigt af endast fyra röster, samt den talare, som
utförligast yttrade sig emot förslaget, likväl erkände nödvändigheten af
lagstiftning i ämnet, ehuru han icke gillade ordalydelsen i det föreslagna
stadgandet, har jag, allt mera befästad i öfvertygelsen, att en lucka i lag¬
stiftningen här förefinnes, som tarfvar att ju förr desto hellre fyllas, an¬
sett det vara min pligt att åter upptaga frågan, för att genom någon
ändring af ordalydelsen i det tillägg till 23 kap. Strafflagen, som för
ändamålets vinnande erfordras, åt sjelfva saken bereda önskvärd fram-
gång.
Innan förslag till en sådan ändring framställes torde det vara af
nöden att korteligen vidröra de rättsförhållanden, som stå i sammanhang
med förevarande fråga, i ändamål att derigenom rättfärdiga den lagstift¬
ning, som ansetts nödig, och sättet för dess genomförande.
Det är under öfverläggningarna i Riksdagens Kamrar angående Lag¬
utskottets utlåtande i ämnet af två talare antydt, att det prejudikat,, som
åberopats och framkallat förslaget om det nya lagstadgandet, skulle
vara missförstådt, emedan, såsom den ene talaren yttrade, det »icke skulle
hafva den betydelse, som blifvit detsamma tillagd», och, enligt den andre
talarens utsago, det icke rörde något mål, der det varit fråga om, att
bedrägeri, oredlighet eller vårdslöshet mot ett i konkurstillstånd försatt
bolags borgenärer visats hafva af gäldenären utöfvats, hvarföre detta
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 9
66
prejudikat vore föga upplysande i afseende på behöfligheten af den lag¬
stiftning, som vore i fråga; men ingendera af dessa talare har meddelat,
hvad nämnda prejudikat, efter hans åsigt, rätteligen åsyftade och hade
att betyda. Enär likväl det nämnda prejudikatet rörde ett mål, der en
ledamot af styrelsen för ett aktiebolag, sjelf delegare i bolaget, gjort sig
skyldig till en art af vårdslöshet, som 23 kapitlet Strafflagen med straff
belägger, nemligen felaktig bokföring, hvilken del af bolagets förvalt¬
ning var honom särskildt anförtrodd, kan grunden till det friande utsla¬
get svårligen vara någon annan än den, att han af domstolen icke an¬
sågs såsom gäldenär; men var han icke gäldenär, så var icke heller någon
annan af styrelsens ledamöter, ej heller bolagsmännen, än mindre bola¬
gets betjening gäldenär, med ett ord, der kunde finnas öfverflöd af skul¬
der och borgenärer, men ingen gäldenär. Medan vårt land hvimla!1 af
aktiebolag inom snart sagdt alla affärsrörelsens grenar, medan dessa bo¬
lag i följd häraf stå i otaliga affärsförbindelser sins emellan och med
oräkneliga utom bolagen befintliga personer; kunna dessa bolag i sina
affärsförhållanden ansvarsfritt försynda sig emot hvilken paragraf som
helst i 23 kapitlet Strafflagen, emedan, när måttet af bedrägeri, oredlig¬
het och vårdslöshet är fyldt och konkursen inträffar, de bedragne eller
med oredlighet och vårdslöshet behandlade borgenärerna icke hafva någon
gäldenär, emot hvilken de kunna rigta sin ansvarstalan. Och ett dom¬
slut, som bekräftar ett så otillfredsställande rättstillstånd skulle ändock,
enligt den här ofvan omförmälde talarens anförda yttrande, vara »föga
upplysande i afseende på behöfligheten af den lagstiftning, som vore i
fråga.»
Orsaken till den ofullständighet i lagstiftningen, hvilken blifvit an¬
tydd och som, vid mognare eftersinnande af hvad i detta ämne är an-
fördt, svårligen lärer kunna förnekas, är den, att lagstiftaren vid ned-
skrifvande af 23 kapitlet Strafflagen icke uppmärksammat aktiebolagens
säregna beskaffenhet, hvilken vållar, att på dessa bolags delegare och
styrelser ej kan användas benämningen gäldenär, i den mening Konkurs¬
lagen använder detta ord, enär delegare i ett af Konungen faststäldt
aktiebolag ej svarar för bolagets skulder, med mera än han insatt eller
åtagit sig att insätta. Ett dylikt bolag är derföre, så att säga, ett oper¬
sonligt väsende, och det af delegarena sammanskjutna aktiekapitalet är
en död förmögenhetskomplex, som för att komma i någon verksamhet
och kunna sätta sig i beröring med menniskor ovilkorligen måste före¬
ställas af personer. Det synes då ligga i sakens natur, att desse per¬
soner, som, å bolagets vägnar, inlåta sig i förbindelser med andra per¬
soner, också äro å bolagets vägnar ansvarige för dessa förbindelser, och,
67
likasom de i följd af dylika förbindelser kunna blifva fordringsegare, så
måste de, å bolagets vägnar, äfven kunna blifva gäldenärer, hvaraf följer,
att, om de i sist nämnda egenskap göra sig skyldige till de förbrytelser,
som 23 kapitlet Strafflagen uppräknar, de ock, när bolaget råkar i kon¬
kurs, böra stå i samma ansvar som andra gäldenärer, åtminstone i så
måtto, att de, likasom förbrytare i allmänhet, skola stånda i ansvar för
sina förbrytelser och för den skada, som af dem vållats, äfven om de
icke med sin egendom häfta för bolagets skulder, såsom andra konkurs-
gäldenärer. Huru detta ansvar skall fördelas dem emellan, när de äro
flere, när några äro öfverordnade, andra underordnade, lärer i detta fall
ej vara svårare att utreda, än i andra, med detta jemförliga. Det var
derföre jag, i det tillägg till stadgandena i 23 kapitlet Strafflagen, jag
föreslog, och som finnes här ofvan infördt, trodde mig kunna ifrågasätta,
att meranämnda 23 kapitels ansvarsbestämmelser skulle, i tillämpliga
delar, gälla om den eller dem, som i aktiebolag, hvars egendom blifvit
till borgenärer afträdd, haft sig anförtrodt att bolagets angelägenheter
om händer hafva och förvalta. Lag-Utskottet, som hyste den betänklig¬
het, att ett så affattadt stadgande skulle kunna träffa underordnade biträ¬
den vid bolaget, föreslog den förändrade lydelse af stadgandet, som dess
utlåtande utvisar. Det synes vara klart, att, ur den synpunkt här ofvan
blifvit framstäld, det icke kan inverka på ansvarigheten, om en styrelse¬
ledamot eller flere icke äro delegare i bolaget, der bolagsordningen så¬
dant tillstädjer, äfvensom att mellan styrelseledamöterna icke får antagas
en sådan solidaritet, att alla öfrige skola ansvara för sådana förbrytelser,
som här äro i fråga, när de begås af en ledamot inom den del af sty¬
relsens verksamhet, som är åt honom särskildt uppdragen, såsom hän¬
delsen var med bokföringen i det mål, hvarom det omförmälda preju¬
dikatet handlade. Lika klart lärer ock vara, att det underordnade bi¬
trädet icke i detta fall är underkastadt ansvar för hvad det på förmans
befallning uträttat. Den åter, som, under den tid han hade hand om
bolagets angelägenheter, gjort sig skyldig till någon af de förbrytelser,
som här omtalats, men lemnat sitt uppdrag, innan bolagets konkurs
inträffade, har väl dermed ej gjort sig oåtkomlig för åtal och ansvar,
derest icke laga tid för brottets åtalande förflutit. Det under öfverlägg-
ningen i Första Kammaren framstälda spörjsmålet, huru förfaras skulle,
derest, efter det ett bolags styrelse för bolagsstämman anmält, att bola¬
gets ställning vore sådan, att bolagsegendomens afträdande till borgenä¬
rerna borde ega rum, bolagsstämman icke desto mindre beslöte, att
rörelsen skulle fortsättas, lärer rätteligen böra besvaras så, att, om sty¬
relsens ledamöter vid detta förhållande, emot bättre vetande, stanna qvar
68
vid sin befattning och låta rörelsen fortgå, de äro hemfallna under det
ansvar, en sådan lagöfverträdelse medförer.
Med anledning af de anmärkningar, som under öfverläggningarne i
Riksdagens Kamrar sistlidna år förekommo, beträffande uppställningen
och ordalydelsen af den paragraf, Lag-Utskottet i sitt utlåtande framstält,
har jag trott mig böra äfventyra att här nedan framkomma med ett nytt
förslag till ordalydelse af det stadgande, som anses erforderligt. Nämnda
anmärkningar rörde underlåtenhet att till uppräknandet af de särskilda
förbrytelserna foga en hänvisning till föregående paragraferna i kapitlet,
der dessa närmare beskrifvas. Likaså har uttrycket: »sysloman, som för
bolaget eger besluta», befunnits om icke tvetydigt, dock mindre lyckligt
valdt. Det har från Utskottets sida förklarats motsvara den i dagligt
tal nyttjade benämningen: »verkställande direktör», hvilken benämning
sannolikt ansetts olämplig att begagna i lagstil. Eu talare hade äfven
fäst uppmärksamheten derpå, att det vore möjligt att af bolaget kunde
vara tillsatt någon tjensteman, som utan att vara medlem af bolagets
styrelse i åtskilliga fall egde besluta. Tillika har det förekommit mig,
som skulle sammanhanget i det ofta åberopade 23 kapitlet Straff¬
lagen bättre tillgodoses, om den föreslagna nya paragrafen infördes
näst efter § 3.
Med den förändring, jag vågar föreslå, skulle denna nya paragraf
erhålla ungefärligen följande lydelse:
Har aktiebolag kommit i konkurstillstånd, och finnes den, som i egen¬
skap af bolagets styresman eller ledamot af styrelsen, eller eljest af bolaget
dertill bemyndigad, egt att å bolagets vägnar besluta och handla, hafva iifvat
bedrägeri, brukat oredlighet eller visat uppenbar vårdslöshet emot bolagets
borgenärer, på sätt i l, 2 och 3 § i detta kapitel är närmare beskrifvet,
vare skyldig till det ansvar, som för gäldenär i konkurs här ofvan är
stadgadt.
I sist förflutna års embetsberättelse anmäldes, att jag i fråga om
tillämpningen af gällande föreskrifter omgående straffs verkställande till
Kongl. Maj:t aflåtit underdånig skrifvelse. Senare iakttagelser hafva för-
anledt ytterligare underdånig skrifvelse i samma ämne den 28 December
1881 af hufvudsakligen följande innehåll:
Uti underdånig skrifvelse den 1 Juni sist förflutna år tillät jag mig,
af uppgifven anledning, framställa några erfarenhetsrön, hemtade från
eu flerårig uppmärksamhet å tillämpningen af gällande föreskrifter angå¬
ende straffs verkställande. Denna framställning åsyftade att lägga i dagen,
69
hurusom sjelfva hufvudförfattningen i förevarande ämne, eller nådiga
förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 21 December 1857 under tillämpningen befunnits hafva framkallat
tvekan och ovisshet om densammas rätta förstånd i åtskilliga punkter
och, till följd deraf, olika beslut hos olika tillämpande myndigheter.
Det hade i synnerhet varit det i förordningens 2 § förekommande stad¬
gandet om afdrag å strafftiden för fånge, hvilken utstode sitt straff i
enrum, som varit föremål för olika uppfattning och tolkning redan under
den tid, då nu i fråga varande förordning var ensamt gällande rättesnöre
för nämnda bestraffningars verkställande, och sedermera blef det i ännu
högre grad, efter det nådiga förordningen angående utsträckt tillämpning
af straffarbetes verkställande i enrum den 30 Maj 1873 utkommit. Jag
vågade derföre i fråga sätta, huruvida icke berörda stadgande, såsom
af uppgifvet skäl numera utan giltig grund och afsevärdt ändamål, borde
vid den revision af hithörande författningar, hvilken jag förmodade vara
att förvänta, ur en deraf föranledd ny lagstiftning angående straffs verk¬
ställande helt och hållet uteslutas.
Min ofvan bemälda underdåniga framställning rörde, såsom nogsamt
blifvit angifvet, uteslutande verkställande af straff, straff för lagbrott.
Ehuru ej egentligen betraktadt såsom straff, vore dock dermed nära
jemförlig behandlingen af sådana personer, som blifvit dömde till all¬
mänt arbete. Äfven härvid förekom ett stadgande om afdrag å arbets¬
tiden, hvilket likväl kunde anses mera berättigadt i den mån det efter
lagstiftningens ursprungliga mening måste såsom ett undantag betraktas,
hvad som dock sedermera blifvit snart, sagdt en regel, att den till all¬
mänt arbete dömde hålles att verkställa detta arbete i en fängelsecell
i stället för i sällskap med arbetare i samma fördömelse vid kronoarbets-
korps eller annan tvångsarbetsanstalt. Men lagstiftningen om detta af~
drags bestämmande hade likaledes gifvit anledning till olika tillämpning;
och det vore vissa, efteråt inhemtade erfarenhetsrön i detta afseende jag
ansett mig denna gång böra i underdånighet meddela, såsom tillägg till
min förut nämnda underdåniga framställning.
Stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer
den 29 Maj 1846 föreskrifver i 8 § 2 mom., sådant detta moment lyder
i nådiga Kungörelsen den 13 Juli 1853, att om försvarslös mansperson
vore att hänföra under femte punkten i 6 § af den nådiga Stadgan —
det vill säga sådan, som oaktadt erhållen varning, på sätt i 5 § 2 mom.
omförmäldes, uraktlåtit af fortfarande lättja eller böjelse för ett kring¬
strykande eller oordentligt lefnadssätt att förskaffa sig arbete eller att
förrätta det arbete, som blifvit af tillsyningsman anvisadt — han skulle,
70
om lian vore fullt arbetsför, dömas till allmänt arbete under minst sex
månader, högst ett år. Mindre arbetsför mansperson åter, så ock qvinna,
skulle, derest inom orten funnes för län eller större del deraf inrättad,
af Konungen stadfästad och under offentlig myndighets tillsyn stäld ar-
betsanstalt, dömas att der arbeta minst tre och högst sex månader eller,
om sådan anstalt icke funnes, lika lång tid hållas i fängelse å krono-
häkte och att förrätta det arbete, som der kunde vara att tillgå. Vore
tillfälle att hålla personen i enskildt fängelserum, borde det ske, och
skulle i ty fall fängelsetiden bestämmas till minst två, högst fyra måna¬
der. Gjorde sådan försvarslös sig åter förfallen till behandling efter
detta moment, borde han dömas till arbete under minst sex månader
och högst ett år, antingen vid arbetsinrättning inom orten eller vid all¬
män arbetsanstalt, såsom om fullt arbetsför mansperson här ofvan stad¬
gadt vore.
Denna föreskrift vore fullständig och tydlig, utom i den punkt, att
nödig bestämmelse saknades, dels hvilken myndighet, som, vid det upp-
gifna förhållandet, att den försvarslöse personen insattes i enskildt fän¬
gelserum, egde att förordna om den ådömda arbetstidens förkortande
från tre till två månader och från sex till fyra månader, dels ock om
sättet för detta förordnandes meddelande. Sannolikt meddelades förord¬
nandet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som ådömt det allmänna
arbetet, och möjligen skedde det genom ett nytt särskildt beslut. När¬
mare besked härom hade, så vidt jag erinrade mig, icke kunnat er¬
hållas vid fångförteckningarnas granskning.
Men så inträffade det, att kronoarbetskompaniet vid Waxholms fäst¬
ning, dit arbetsföre manspersoner bland de försvarslöse plägat sändas,
för bristande tillgång till arbete måste nedsättas till ett antal af femtio,
hvilket föranlät Fångvårdsstyrelsen att uti underdånig skrifvelse, i sam¬
manhang med ett annat ämne, göra hemställan, att de försvarslöse ar¬
betsföre manspersoner, som jemlikt 8 § 2 mom. i 1846 års Stadga om
försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, enligt samma mo¬
ments lydelse i nådiga Kungörelsen den 13 Juli 1853, dömdes till all¬
mänt arbete och för undergående deraf hittills blifvit försända till krono¬
arbetskompaniet å Waxholms fästning, tills vidare finge, i mån tillfälle
till sysselsättning för samtlige dessa personer icke funnes att tillgå, efter
Fångvårdsstyrelsens bestämmande, fullgöra det ådömda arbetet i enrum
å läns- och kronofängelserna, med iakttagande deraf, att arbetstiden be¬
stämdes till minst fyra, högst åtta månader. I skrifvelse till bemälda
Styrelse den 22 September 1876 lemnades nådigt bifall till hvad Styrel¬
sen i förevarande ämne hemstält, dock med iakttagande deraf, att der
71
arbetet verkstäldes i enrum, en tredjedel af den ådömda arbetstiden
afdroges.
Sålunda infördes i en »nådig skrifvelse till Fångvårdsstyrelsen angå¬
ende användande af kronoarbetskompaniet», hvad man i en sådan skrift¬
lig handling hade föga anledning att söka, nemligen ett slags lagförkla¬
ring, hvarigenom bestämdes, att det i 8 § 2 mom. i Stadgan för för¬
svarslösa personer omförmälda afdrag å arbetstiden, som skulle tillkomma
mindre arbetsföra försvarslöse manspersoner och qvinnor, då de fullgjorde
arbetet i ensligt fängelserum å kronohäkten, skulle tillämpas äfven på
fullt arbetsföra manspersoner, när de i enrum å läns- och kronohäkten
förrättade det ådömda allmänna arbetet. Det vore förut yttradt, att ett
dylikt afdrag under vissa omständigheter kunde ur billighetens synpunkt
anses berättigad^ Härvid komme likväl ofrivilligt i betraktande, huru¬
som andra personer, som i afseende på den straffbara förseelsens art
stode dessa försvarslöse mycket nära, likväl, när de blifvit dömde till
allmänt arbete och måste fullgöra detta i enrum å läns- eller krono-
häkte, icke åtnjöte något dylikt afdrag å arbetstiden. Den nådiga För¬
ordningen angående fattigvården i riket den 9 Juni 1871 innehölle nemli¬
gen i 42 § denna föreskrift:
Pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt ålägga betlare eller
någon af dem, som mot 35 § 4 mom. (handlande om underlåtenhet att
fullgöra arbete, som af fångvårdsstyrelse fattighjon föresättes) eller 40 §
5 mom. (som förbjuder föräldrar att befalla sina barn att betla) sig för¬
brutit, allmänt arbete, skall tiden derför bestämmas till minst en högst
sex månader, börande arbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som
för orten är afsedd, — —- — Finnes ej sådan arbetsanstalt, skall han
hållas lika lång tid i länsfängelse eller kronohäkte till det arbete, som
kan vara att tillgå eller, om utrymme der brister, i arbetsfängelse eller
vid kronoarbetskorps.
De försvarslöse, om hvilka här ofvan först talades, voro sådana, som
»af lättja eller böjelse för ett kringstrykande eller oordentligt lefnads¬
sätt uraktlåtit att förskaffa sig arbete eller att förrätta det arbete, som
blifvit af tillsyningsman anvisadt»; 42 § i Fattigvårdsförordningen hand¬
lade om «den, som stryker omkring för att öfva benande, som stäld
under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde, vägrar att fullgöra arbete, som
honom föresättes af styrelsen eller annan, å hvilken husbonderätten öfver-
låtits» o. s. v. Emellan dessa olika slag af arbetsfångar vore alltså skil-
naden icke större, än att, då, enligt allmänna föreställningssättet hos fån¬
gar, förvarandet i enrum (det enda förvaringssätt som numera i läns-
och kronohäkten i allmänhet brukas) betraktades såsom ett strängare
72
straff än förvarandet i gemensamhetsfängelse, den ena klassen af dylika
fångar kunde, då arbetet verkstäldes i enrum, hafva lika giltigt anspråk
på sådant afdrag å strafftiden, som under enahanda förhållande blifvit
den andra tillerkändt.
Efter denna afvikelse från ämnet, som varit nödig för att ådaga¬
lägga, att genom införande af detta nya slags afdrag rättvisans kraf
icke blifvit fullständigt tillgodosedt, följer att framställa, huruledes mera-
nämnda nådiga skrifvelse af den 22 September 1876 gifvit anledning till
förvillelser och misstag i fråga om det stadgade afdragets tillämpning i
särskilda fall.
Enligt förr åberopade Stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 Maj 1846 8 § 2 mom. och Kungörelsen
den 13 Juli 1853 kunde en fullt arbetsför försvarslös mansperson icke
dömas till mindre än sex månaders och ej mer än ett års allmänt arbete;
men enligt den nådiga skrifvelsen den 22 September 1876 skulle för
det fall, att arbetet fullgöres i enrum å läns- eller kronohäkte, enligt
Fångvårdsstyrelsens förslag, arbetstiden bestämmas till minst fyra, högst
åtta månader. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ett län hade, tro¬
ligen med vetskap derom, att arbetet komme att verkställas i läns- eller
kronohäkte, i öfverensstämmelse med Fångvårdsstyrelsens ofvan nämnda
förslag dömt arbetsför försvarslös mansperson, som eljest skolat dömas
till minst sex månaders allmänt arbete, till endast fyra månaders så¬
dant arbete. När den dömde kommit till häktet för att i enrum verk¬
ställa det ådömda arbetet, hade, på grund af de i nyss nämnda skrif¬
velse, efter godkännandet af Fångvårdsstyrelsens hemställan, tillagda
orden, »dock med iakttagande deraf, att der arbetet verkställes i enrum,
en tredjedel af den ådömda arbetstiden afdrages», med tillämpning af
detta afdrag, arbetsfången, enligt fångförteckningen, hållits till det ådömda
arbetet under endast två månader och 20 dagar.
Ett ännu mer i ögonen fallande exempel hade fånglistgransknin-
gen vidare gifvit vid handen. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ett
annat län hade dömt samtidigt en försvarslös mindre arbetsför mans¬
person till tre månaders allmänt arbete och eu annan, fullt arbetsför,
med stöd af merbemälda nådiga skrifvelse (enligt Fångvårdsstyrelsens
förslag) till fyra månaders dylikt arbete. Vid verkställigheten ilek den
mindre arbetsföre, som var dömd till endast tre månaders arbete, enligt
8 § 2 mom. Försvarslöshetsstadgan och 1853 års nådiga Kungörelse, ut¬
tjena denna arbetstid — antagligen i följd deraf, att 2 § i 1857 års nådiga
Förordning stadgade, att strafftid af högst tre månader skall oafkortad
utstås — men den fullt arbetsföre, som var dömd till fyra månaders arbete,
73
fick, (enligt sluttillägget i 1876 års nådiga skrifvelse) åtnjuta afdrag med
en tredjedel af arbetstiden och qvarhölls således i fängelset endast två
månader och 20 dagar, alltså tio dagars kortare tid, än den som var
dömd till endast tre månader. När en sådan uppfattning af gällande
föreskrifter i ämnet visat sig vara möjlig, kunde det ej väcka undran,
att tveksamhet äfven yppat sig, huruvida det icke vore i sin ordning
att medgifva slikt afdrag äfven för dem, hvilka såsom mindre arbetsföra
eller tillhörande qvinnokönet blifvit dömda till två eller fyra månaders
allmänt arbete. Det vore visserligen sant, att en grundligare efter¬
tanka kunnat bespara vederbörande tvekan och misstag vid de gifna före¬
skrifternas tillämpning, men å eu annan sida kunde det svårligen för¬
nekas, att dessa tid efter annan meddelade påbud om afdrag å strafftid
och arbetstid i särskida fall, men icke i andra dermed jemförliga, lätt
vore förvillande, helst om rätts- och billighetskänslan dervid rådfrågades.
Den enda rigtiga uppfattningen och tillämpningen af mer orriför-
rnälda 8 § 2 mom. af 1846 års nådiga Stadga angående försvarslöse och
till allmänt arbete förfallna personer, sådant det lyder i Kungörelsen
den 1.3 Juli 1853, jemfördt med den nådiga skrifvelsen till Fångvårds¬
styrelsen den 22 September 1876, syntes vara den, att Kongl. Maj:s
Befallningshafvande eller Polismyndighet, i öfverensstämmelse med orda¬
lydelsen i nämnda moment, dömde fullt arbetsför mansperson till all¬
mänt arbete under minst sex månader, högst ett år, samt mindre arbets¬
för mansperson, så ock qvinna, till dylikt arbete under minst tre, högst
sex månader, med föreskrift tillika att, om arhetet verstäldes i enrum
uti läns- eller kronohäkte, en tredjedel å arbetstiden skulle afdragas.
Om så dömdes och föreskrefs, borde icke någon tvekan uppstå om arbets¬
tidens beräkning, ehvad arbetet verkstäldes i enrum uti läns- eller krono¬
häkte eller vid arbetsinrättning i orterna, vid kronoarbetskorpsen eller
uti arbetsfängelse.
Emellertid syntes mig hvad jag här tillagt till min förra under¬
dåniga framställning i ämnet ytterligare ådagalägga behofvet af hit¬
hörande författningars reviderande och ett omsorgsfullt begrundande af
frågan, om och i hvad mån stadgandet om afdrag å straff- och arbets¬
tid, som i så många former åstadkommit svårigheter, misstag och för¬
villelser, fortfarande borde bibehållas.
I fråga om de klagomål, som under år 1881 varit föremål för Justitie¬
ombudsmannens handläggning, meddelas här nedan följande öfversigt:
Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 10
74
Vid 1881 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande
under handläggning ......................................................................................... 5
Under år 1881 inkommo klagomål till ett antal af.................................... 67
Summa klagomål under handläggning år 1881 72.
Af dessa hafva
Utan åtgärd lemnats ............................................................................................ 42
Efter vederbörandes hörande fått förfalla .................................................. 20
Återkallats................................................................................................................ 1
Vid 1881 års slut, såsom fortfarande under handläggning, balanserats 4
Till åtal hänvisats..................................................................... 5
Summa 72.
Dessutom hafva under året åtal förordnats för embetsfel och för¬
summelser, upptäckta:
Under fångförteckningarnas granskning ......................................................... 2
» ett föregående års embetsresa ........................................................... 1
Hvartill komma de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan....................................................................................................... 5
Summa åtal 8.
Ur den Minnesbok, som, jemlikt Kongl. Stadgan den 21 April 1876,
blifvit, i Högsta Domstolen förd under år 1881, meddelas:
Snickaren Johan Rosenqvist emot J. F. Gustafsson i Oskarshamn.
Högsta Domstolen har ansett ett vid försträckning mot pant träffadt
aftal att, derest panten ej inom viss tid återlöstes, låntagaren skulle hafva
förverkat lösningsrätten och långifvaren ega att efter godtfinnande reali¬
sera panten utan redovisningsskyldighet, vara stridande mot 9 kapitlet
6 § Handelsbanken, sådant detta lagrum lyder i Förordningen den 11
Augusti 1816 och förty ogiltigt.
(Afgjordt på en Afdelning af Högsta Domstolen den 12 December 1880
och dom utgifven den 19 Januari 1881.)
Fattigvårdsstyrelsen i Sunds socken emot Sysslomannen vid läns¬
lasarettet i Linköping.
Högsta Domstolen har jemlikt Förordningen angående fattigvården
den 9 Juni 1871 ansett Kongl. Maj:t Befallningshafvande och Kammar¬
rätten lagligen behöriga att till pröfning upptaga och handlägga ett af
75
Syssloman vid länslasarett framstäldt yrkande, att af Fattigvårdsstyrelse
utbekomma ersättning för sjukvård å lazarettet.
(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 21 Februari 1881.)
Nämndemannen Jan Erik Jansson emot Godsegaren W.
Sedan Jansson, såsom God man för tillsyn å förmynderskap, vid
vederbörande underrätt yrkat, att W. måtte entledigas från förmynder-
skapet för sina barn eller ock medförmyndare jemte honom förordnas,
och Underrätten med anledning häraf förordnat två män att jemte W.
vara förmyndare för barnen, men Hofrätten på besvär af W. undanröjt
berörda förordnande, har Högsta Domstolen på klagan af Jansson, enär
i det fall, att God man ansåge förmyndare icke hafva rätteligen för¬
valtat omyndigs egendom, Gode mannens behörighet jemlikt 5 § i För-
ningen den 24 September 1861 icke sträckte sig vidare än att derom
hos Rätten göra anmälan, funnit Jansson saknat rätt att öfverklaga Ilol-
rättens utslag i målet.
(Afgjordt på en Afdelning af Högsta Domstolen den 3 Mars 1881.)
Grosshandlanden W. emot v. Konsuln och Stadsmäklaren N.
Sedan A., som förbundit sig att för B:s räkning tillhandahålla C. ett
visst penningebelopp och såsom pant för dess återfående af B. emottagit
ett till innehafvare!) utfärdadt försäkringsbref å B:s Rf, efter B:s död fått
före liftbrsäkringssummans förfallotid lyfta densamma och derur fullgjort
utbetalningen till C., samt B:s efterlemnade tillgångar derefter blifvit till
konkurs afträdda, har Högsta Domstolen förklarat A. icke vara berätti¬
gad att qvitta återstoden af försäkringssumman mot annan sin fordran
hos B.
(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 2 November 1881.)
Under 1881 års embetsresa besökte jag delar af Södermanland,
Vestinanland och Uppland, Gestrikland, Dalarne, Idelsingland och Jemt-
land. Hos läns- och stiftsstyrelserna, stadsdomstolarna och domarena
på landet gjorde jag mig underrättad om der handlagda ärendens gång,
om arkivens underhåll och vård; hvarjemte jag genom besök i fängelserna
utrönte dessas beskaffenhet och fångarnes behandling.
De iakttagelser, som härunder gjordes, föranledde icke vidare åt¬
gärder än en och annan muntlig eller skriftlig anmärkning af ringare
betydenhet, hvartill anledningarna i de flesta fall redan blifvit eller snart
76
väntas blifva undanröjda; varande dessa iakttagelser närmare angifna i
det under resan hållna diarium, hvilket, jemte Expeditionens diarier och
registratur, till Riksdagens Lagutskott öfverlemnas.
Från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet
har, uppå derom framställd fråga, det svar erhållits, att någon förklaring
öfver lagen, i den ordning 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit
meddelad under den tid, som efter början af sistlidna års Riksdag förflutit.
Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitie-ombuds-
mannen lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlin¬
gen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdepartementen förskaffat
mig uppgifter:
dels om de af Riksdagen år 1881 aflåtna underdåniga skrivelser,
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, eu förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;
dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ären¬
den uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af min senaste embetsberättelse.
Omförmälda uppgifter, tillika med eu tabell öfver de underdåniga
skrivelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.
Stockholm i Januari 1882.
K A. FEÖMAN.
D. G. liestadius.
BILAGA
■ till
RIKSDAGENS JDSTITIE-OMBUDSMANS EMBETS-BERÄTTELSE
till 1882 års Riksdag.
*
I.
Uppgifter från de särskilda Kongl. Statsdepartementen på de af Riks¬
dagen år 1881 aflåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)
l:o. Kongl. Justitie-departementet.
l:o. Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 Februari 1881, angående val af
Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (1.)
1881 den 4 Mars i Kongl. Regeringen anmäld; och lagd till handlingarne.
2:o af den 26 Februari, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
af en författning angående offentlighet vid underdomstolarne. (4.)
1881 den 22 April författning utfärdad.
3:o af den 19 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
Förordning om tjuguårig häfd jemte andra dermed sammanhängande författ¬
ningar. (8.)
1881 den 22 April författningar utfärdade.
4:o af den 16 Mars, med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 19
kap. 21 § Strafflagen den 16 Februari 1864. (6).
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t låtit under den 6 sistlidne Augusti
utfärda förordning i ämnet; och skulle skrifvelsen, i hvad den rörde utsträckt skydd för¬
vissa kanal-, sluss-, jernvägs- och telegrafinrättningar öfverlemnas till Civildepartementet
för handläggning i vederbörlig ordning.
5:o af den 7 April, om förändrad lydelse af 41 § i Konkurslagen den 18 Septem¬
ber 1862. (30.)
Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget blifvit inhemtadt, blef förordning i äm¬
net utfärdad den 6 sistlidne Augusti.
6:o af den 13 April, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor stats¬
makten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom
felaktig embetsförvaltning vållas. (36.)
*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.
4
1881 den 20 Maj i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare
pröfning.
7:o af den 13 April, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (17.)
1881 den 30 April i Statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande med¬
delade.
8:o af den 19 April, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen
af omyndiges egendom. (47.)
1881 den 20 Maj i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare
pröfning.
9:o af den 19 April, angående upphörande af skyldighet för den, som emot Hofrätts
dom vill Konungen söka, att i visst fall träda i fängelse till sakens slut. (48).
Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 4 sistlidne November å förslaget
vägrat sanktion.
10:o af den 19 April, om förändrad lydelse af 17 kap. 12 § Handelsbalken. (49.)
Sedan Högsta Domstolens yttrande öfver förslaget infordrats, har Kongl. Maj:t den 6 sist¬
lidne Augusti å detsamma vägrat sanktion.
ll:o af den 25 April, om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till
vittnen i brottmål. (55.)
Efter det Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande i frågan, blef förordning i ämnet
den 6 sistlidne Augusti utfärdad.
Stockholm den 31 December 1881.
Ex officio
Carl Boheman.
2:o. Kongl. Utrikes-departementet.
12:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1881, angående reglering af
utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (18.)
1881 den 20 Maj i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).
3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.
13:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1881, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (19.)
*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från hans Excellens Herr Ministern för Utrikes
ärendena i skrifvelse den 12 December 1881.
I
5
I underdånighet föredragen den 30 April och skrifvelsens innehåll vederbörande till känne¬
dom och efterrättelse meddeladt.
14:o af den 25 April, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (24.)
I underdånighet anmäld genom Finans-departementet den 30 April och transsumt af skrif-
velsen, i hvad den tillhörde Landtförsvars-departementets handläggning, detta departement
meddeladt.
Föredrogs genom Landt-försvardepartementet den 20 Maj och meddelades veder¬
börande till kännedom och efterrättelse, hvarjemte utfärdades dels resolution å eu af Riks¬
dagen beviljad pension, dels cirkulär till Länsstyrelserna angående anslaget till understöd
åt f. d. landtvärnsman.
15:o af den 13 April, angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1878. (25.)
Anmäld genom Finans-departementet den 30 April samt öfverlemnad till handläggning af
Landtförsvars-departementet i hvad rörde Riksdagens framställning om upprättande af en
liggare öfver anslagen å Fjerde Hufvudtiteln.
Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 20 Maj och erhöll Arméförvalt¬
ningen nådig föreskrift att årligen upprätta och till trycket befordra en så kallad liggare
öfver de å Fjerde Hufvudtiteln uppförda så väl ordinarie som extra anslag.
16:o af den 25 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
täckande af en å anslaget till Marin-regementet uppkommen brist. (43.)
I underdånighet föredragen den 30 April; och blef Kongl. Maj:ts med Riksdagen i ämnet
fattade beslut Arméförvaltningen och Statskontoret meddeladt.
17:o af den 27 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
försäljning af två Axvalla mötesfält tillhörande skogslotter. (63.)
I underdånighet .föredragen den 6 Maj; och anbefaldes Arméförvaltningen att bringa till
verkställighet hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen i detta ärende beslutit.
Stockholm den 31 December 1881.
■J. E. Emot.
4:o. Kongl. Sjöförsvars-departementet.
18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1881, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel. (20.)
Den 30, April 1881 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga skrif-
velsen delgifven vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse, äfvensom före¬
skrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade nådiga beslut.
6
19:o af den 25 April, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (24.)
Den 30 April 1881 genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför Kong!
Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade till Sjöförsvars¬
departementet, hvarifrån den 13 derpå följande Maj nådiga föreskrifter vederbörande till
efterrättelse meddelades.
Stockholm den 31 December 1881.
C. Nordenfalk.
5:o. Kongl. Civil-departementet.
20:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Mars 1881, om ändring i § 67
af Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862. (7.)
Sedan yttranden blifvit från Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande infordrade, har
Kong!. Maj:t den 29 Oktober besluta, med bifall till Riksdagens förslag, utfärdande af
kungörelse om ändring i § 67 af Förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
Mars 1862.
21 ro af den 26 Mars, om ändring uti nu gällande formulär för fyrktalslängd. (15.)
Sedan yttranden blifvit från Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande infordrade, har
Kongl. Maj:t den 29 Oktober å förslaget vägrat fastställelse.
22:o af den 7 April, om redovisning af kronobetjent för de inom härad eller tings¬
lag utdebiterade medel och om revision af sådan redovisning. (31.)
Den 30 April föredrogs denna skrifvelse inför Kongl. Maj:t, som dervid behagade i nåder
förordna:
att kronobetjent, som verkställer uppbörd utaf någon inom härad eller tingslag för
dess gemensamma behof utgående afgift, såsom snöplogningsafgift och dylikt, skall årligen
å första rättegångsdagen af höstetinget eller inom ort, der endast ett ting hålles, å första
rättegångsdagen af detta ting till häradsrätten ingifva redogörelse för de af honom inom
häradet eller tingslaget utdebiterade och uttagna medel af i fråga varande beskaffenhet;
att häradsrätten skall vid tinget utse tre revisorer för granskning af redogörelsen; samt
att dessa revisorer hafva att inom två månader derefter insända berättelse öfver
granskningen äfvensom de af kronobetjenten aflemnade handlingar till Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande för kungörande i hufvudsakliga delar af revisionsberättelsens innehåll och
.för vidtagande af de åtgärder i öfrigt, hvartill berättelsen kan gifva anledning.
Och blef samma dag kungörelse utfärdad angående sålunda förordnad redovisning för
uppbörd af härads medel.
23:o af den 11 April, angående revision af gällande expedit] onstaxa. (33.)
Chefen för Civil-departementet, hvilken vid anmälan häraf den 30 April af Kongl. Maj:t
bemyndigades att för utarbetande inom vederbörande byrå af förslag till ny expeditionstaxa
7
tillkalla två sakkunnige personer, liar den 16 September anmodat Häradshöfdingen m. m.
A. A. Lilienberg och Landssekreteraren in. m. M. Zachrison att i omförmälda hänseende
biträda.
24:o af den 13 April, angående rättighet för Karlskrona-Vexiö jernvägsaktiebolag
att på eu gång återbetala hela återstoden af det till bolagets jernvägsanläggning
erhållna statslån. (38.)
Anmäldes den 30 April och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse delgifvet Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Blekinge län för Karlskrona-Vexiö jernvägsaktiebolags meddelande.
25:o af den 13 April, angående ändring i bestämmelserna rörande bildandet af re¬
parationsfonden för Hjelmare kanal och slussverk. (39.)
Anmäldes den 30 April och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse delgifvet Direktionen
för Hjelmare kanal och slussverk med nådig befallning att afgifva förslag till de förändringar
i nu gällande utlåningsreglemente för nämnda kanal- och slussverks reparationsfond, som
i anledning af Riksdagens bifall till Kongl. Maj:ts framställning i ärendet blefve af nöden.
26:o af den 13 April, angående ytterligare räntefrihet å ett staden Strömstad be-
viljadt lån. (40.)
Anmäldes den 30 April, då Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad
detsamma afveke från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, förordnade att innehållet af Riks¬
dagens skrifvelse skulle delgifvas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län för vederbörandes förständigande, äfvensom att Riksgäldskontoret skulle om Kongl.
Maj:ts beslut underrättas.
27:o af den 22 April, angående medgifvande för Strömsholms nya kanalbolag, att
medelst årliga afbetalningar gälda återstoden af bolagets skuld till staten, på
grund af Kongl. Maj:ts dom den 30 Juli 1878. (58.)
Anmäldes den 6 Maj och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse delgifvet Styrelsen för
Allmänna väg- och vattenbyggnader för Strömsholms nya kanalbolags, meddelande.
28:o af den 25 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
sammanförande af Stamholländeri- och Stamschäferifonderna till en gemensam
fond under benämning »Fonden för Svenska hornboskaps- och fårafvelns för¬
ädling». (44.)
Anmäldes den 6 Maj, då Kongl. Maj:t förordnade att de under Landtbruks-akademiens
förvaltnings-komités inseende stälda stamholländeri- och stamschäferifonderna skulle samman¬
slås till en under bemälda komités förvaltning stående fond, benämnd »Fonden för Svenska
hornboskaps- och fårafvelns förädling», samt att afkastningen af denna fond, hvilken fond icke
finge minskas, men väl ökas, skulle af förvaltningskomitén användas till följande ändamål:
l:o till prisbelöningar för ladugårdar och scliäferier, som bestå af sinsemellan lik¬
artade, inom landet uppfödda och med hänseende till de ändamål, för hvilka de under¬
hållas, utmärkta och prisgilda nötkreaturs- och fårracer, lämpliga att genom afkomlingar
spridas till den svenska boskaps- och fårafvelns förbättring; hornboskapen antingen såsom
mjölk- eller köttdjur och fåren för produktion så af kött som ull; samt
8
2:o till låneunderstöd för inköp från utlandet af afvelsdjur, då sådana finnas behöfliga
för uppfriskning af de till landet redan införda utländska hornboskaps- eller fårstammar,
äfvensom till understöd på enahanda sätt för inköp af nya sådana stammar eller djur, om
dylika förekomma af beskaffenhet, att införande deraf skulle lända till fördel för den svenska
husdjursafveln; egande komitén att dylikt låneunderstöd bevilja, sedan vederbörande hus¬
hållningssällskap genom sitt förvaltningsutskott vidsordat behofvet af de afsedda inköpen
och vederhäftigheten af den för lånets återbetalning stälda säkerhet blifvit behörigen styrkt.
Kongl. Maj:t behagade derjemte förklara, att det nu, jemlikt nådiga brefvet den 7
Januari 1871, utgående arfvode å 750 kronor till den af förvaltningskomiténs ledamöter,
som haft sig anförtrodd den speciella vården af Stamholländeriernas angelägenheter, äfven¬
som det anslag å högst 1000 kronor, hvilket enligt samma nådiga bref finge till rese-
och förvaltningskostnader samt extra utgifter årligen användas, skola, såsom icke vidare
behöfliga, med utgången af år 1881 indragas.
29:o af den 25 April, hvaruti Riksdagen anmält, att Riksdagen, med bifall till Kongl.
Maj:ts den 28 Januari 1881 aflåtna nådiga proposition i fråga om delning af
Medelpads fögderi i enlighet med ett af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Vesternorrlands län afgifvet förslag till öfverensstämmelse med de nya dom¬
sagorna, medgifvit att, derest Kongl. Maj:t, i anledning af väckt fråga om för¬
ändrad fögderireglering inom Kopparbergs län, beslutade indragning af der¬
varande Säters läns fögderi, de till kronofogde och Häradsskrifvare inom samma
fögderi anvisade aflöningsbelopp finge användas till aflönande af motsvarande
tjenstemän inom ett nytt fögderi i Medelpad. (45.)
Anmäldes den 6 Maj, då Kongl. Maj:t, som samma dag beslutit, att Säters läns fögderi
skulle indragas och förenas med angänsande fögderier, behagade, med fastställande af om-
förmälda angående delningen af Medelpads fögderi afgifna förslag, enligt hvilket de två
nya fögderierna skulle sammanfalla det ena med Medelpads vestra och det andra med
Medelpads östra domsaga, i nåder förordna, att till aflönande af Kronofogden och Härads-
skrifvaren i ett af nyssnämnda fögderier skulle anordnas och utgå de till Kronofogde och
Häradsskrifvare i Säters fögderi nu anvisade aflöningsbelopp.
30:o af den 27 April, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (21.)
Anmäldes den 6 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t godkände det i 20:e punkten af Riksdagens
skrifvelse omförmälda beslut, hvilket blifvit utöfver hvad Kongl. Maj:t föreslaget af Riks¬
dagen fattadt, hvarjemte Kongl. Maj:t med förklarande att i fråga om tillgodonjutande af
de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad
derom vore eller blefve föreskrifvet, i nåder förordnade, att innehållet af Riksdagens skrif¬
velse skulle meddelas Statskontoret till kännedom och efterrättelse äfvensom öfrige veder¬
börande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar, som dem särskild! anginge, med
bemyndigande, att hos Statskontoret lyfta beviljade extra anslag.
I anledning af särskilda punkter i Riksdagens skrifvelse samt de framställningar, som
9
legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, äfvensom hvad i öfrigt förekommit,
blefvo särskilda nådiga beslut meddelade.
31:o af den 27 April, angående beviljade anslag till fortsättande af Statens jern-
vägsbyggnader samt understöd för enskilda jernvägsanläggningar. (64.)
Anmäldes den 6 Maj, då Kongl. Maj:t beslöt:
att utdrag af Riksdagens skrifvelse i hvad den rörde beviljande dels af 500,000
kronor till fullbordande af arbetena ej mindre å den redan beslutade delen af norra stam¬
banan genom Norrland, än ock å tvärbanan emellan Torpshammar och riksgränsen, dels
af 2,000,000 kronor för påbörjande af stambana från Bräcke station eller lämplig punkt
i dess närhet till Sollefteå eller annan tjenlig punkt vid Angermanelfven, skulle öfver-
lemnas till Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader med nådig befallning, beträffande
senare delen af beslutet, att dels låta verkställa nödiga undersökningar angående lämpligaste
sträckningen af deri omförmälda stambana med hänsyn så väl till dess anläggningskostnad
som till dess framtida sannolika trafikinkomster, dels ock i öfrigt vidtaga de åtgärder, som
på sagda styrelse enligt nådiga brefven den 30 December 1862 samt den 24 November
1876 ankomma;
att hvad anginge anslaget af 500,000 kronor till fullbordande af jernvägen emellan
Halmstad och Nässjö Styrelsen för allmänna väg- ocli vattenbyggnader borde afgifva för¬
slag till de vilkor, som för utbekommande af anslaget kunde böra bestämmas; samt
att, med gillande af Riksdagens beslut angående beviljande af 5,000,000 kronor till
understöd, på faststälda vilkor, för anläggning af enskilda jernvägar, detta beslut skulle
genom utdrag af Riksdagens skrifvelse delgifvas Styrelsen för allmänna väg- och vatten¬
byggnader.
Hvad slutligen anginge Riksdagens beslut att för sin del medgifva rätt för Kongl.
Maj:t att på de vilkor, Kongl. Maj:t funne godt bestämma, till ett bolag, som före 1882
års utgång förbundit sig att anlägga normalspårig jernväg till Siljans segelbara vatten,
såsom bidrag till dess jern vägsanläggning öfverlemna det af Bergslagernas jernvägsaktie-
bolag såsom säkerhet för utgörandet af jernvägslinien Domnarfvet-Insjön i Statskontoret
deponerade, men numera till Staten förverkade belopp af 50,000 kronor, förklarade Kongl.
Maj:t sig vilja framdeles härom meddela beslut.
32:o af den 27 April, angående beviljande för enskilda jernvägsanläggningar af för¬
måner dels i fråga om upplåtelse af kronojord, dels ock beträffande begagnandet
af kronan tillhöriga kalk- och stenbrott jemte grustägter. (65.)
Anmäld den 6 Maj och meddelad Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader.
33:o af den 27 April, angående beviljade statsbidrag till väganläggningar och för¬
bättringar, bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer äfvensom sjö¬
sänkningar och andra vattenaftappningsföretag. (69.)
Anmäldes den 6 Maj och blef underrättelse om Riksdagens beslut meddeladt Statskontoret
och Styrelsen för allmänna väg och vattenbyggnader, med bemyndigande för nämnda Sty¬
relse att, livad anginge väganläggningar mellan Lycksele och Stensele kyrkor samt från
Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 2
10
Sorsele kyrka till Strycksele by jemte sidoväg från Lycksele till Ruskträsk äfvensom sänk¬
ning af sjöarne Hjelmaren och Qvismaren, bestämma och meddela Statskontoret underrättelse
om terminerna för lyftning af de till sagda företag- beviljade understödsbelopp.
Derjemte erhöll bemälda styrelse nådig befallning, att, i anledning af Riksdagens be¬
slut i öfrigt, vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder, äfvensom att, vid afgifvande
af yttrande och förslag angående anvisande af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet, att
deras utförande borde af Styrelsen kontrolleras, taga i öfvervägande och meddela yttrande,
huruvida särskilda vilkor och kontroller syntes Styrelsen böra till iakttagande vid hvarje
särskildt företag stadgas utöfver de allmänna vilkor och föreskrifter, som Riksdagen enligt
förevarande skrifvelse beslutit skola blifva gällande i afseende å de statsbidrag, som af
1881 års Riksdag anvisats för vägo mläggningar och vägförbättringar, brobyggnader, hamn¬
anläggningar, vattenkommunikationer samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.
34:o af den 27 April, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af
mark mellan Kong!. Maj:t och Kronan samt Göteborgs stad. (61.)
Anmäldes den 6 Maj, dervid Kongl. Maj:t meddelade beslut beträffande vilkoren, hvarunder
det föreslagna bytet finge ega rum, samt bemyndigade sin Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län att å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar med Göteborgs stad sluta aftal
om det föreslagna jordabytet under iakttagande dervid af förberörda vilkor, äfvensom att
vid uppdragandet af gränserna för de å hvardera sidan till afträdande föreslagna områdena,
i samråd med den person, Styrelsen för Statens järnvägstrafik på anmälan af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande utsåge, vidtaga de smärre afvikelse!' från redan godkända områdes-
bestämningar, hvilka kunde finnas af förhållandena påkallade.
35:o af den 28 April, med tillkännagifvande att Riksdagen till utgående från Riks¬
gäldskontor anvisat de under 1881 års Riksdag för år 1882 beviljade anslag
dels till Statens jernvägsbyggnader i Norrland 2,500,000 kronor, dels till
utförande af nya byggnader och anläggningar vid Statens redan för trafik öpp¬
nade jernvägar 350,000 kronor, dels till bestridande af kostnaderna för upp¬
förande å Statens jernvägstrafiks tomter i qvarteret Svanen i Stockholm af eu
byggnad, innehållande expeditions- och tjenstelokaler samt åtskilliga boställs-
lägenheter för innehafvare af befattningar vid Statens jernvägstrafik, dels ock
till låneunderstöd för enskilda jernvägar 1,000,000 kronor. (72.)
Anmäldes den 6 Maj, och blef innehållet af Riksdagens skrifvelse delgifvet dels Styrelsen
öfver Statens jernvägsbyggnader i hvad anginge det till dessa byggnader beviljade anslag,
dels ock Styrelsen för Statens jernvägstrafik beträffande anslagen ej mindre till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid Statens redan trafikerade stambanor, än äfven för
uppförande af en byggnad å Statens jernvägstrafiks tomter i qvarteret Svanen i Stockholm.
Stockholm den 31 December 1881.
E. von Krusenstjerna.
11
6:o. Kongl. Finans-departementet.
36:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 Mars 1881, angående val af
Fullmäktige i Riksbanken. (9.)
37:o af samma dag, angående val af dito i Riksgäldskontoret. (10.)
Dessa två skrifvelser äro den 1 April inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarne.
38:o af den 11 April, angående afskaffande af den för markegångsdeputerade före-
skrifna edgång. (34.)
Den 22 April har i anledning häraf nådig kungörelse i ämnet blifvit utfärdad.
39:o af den 13 April, angående de i Regeringsformen föreskrift^ kreditivsummor (41.)
Riksdagens i förestående skrifvelse anmälda beslut har den 22 April till kännedom med¬
delats Statskontoret.
40:o af samma dag, angående verkstäld granskning af Statsverkets samt andra all¬
männa fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1878. (25.)
Vid underdånig anmälan den 30 i samma månad af ifrågavarande skrifvelse har Kongl.
Maj:t förklarat densamma då icke föranleda annan åtgärd än att skrifvelsen skulle för
behörig handläggning öfverlemnas till Landtförsvars-departementet i hvad rörde Riksdagens
framställning derom, att en s. k. liggare öfver de å Fjerde Hufvudtiteln uppförda anslag
måtte varda af Arméförvaltningen upprättad och till trycket befordrad samt till Civil¬
departementet beträffande framställningen om förändradt sätt för redovisningen af de till
Ultima Landtbruksinstitut anvisade anslag.
41:o af samma dag, angående jordafsöndring från indragna militiebostället Styre¬
stad N:o 1, Alnarps kungsgård och indragna militiebostället Husie N:ris 3
och 4. (27.)
42:o af samma dag, angående upplåtelse till Malmö stad af ett landstatsembetshuset
derstädes såsom gårdsjord anslaget jordområde. (26.)
Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förestående två ärenden beslutat, har den 30 April
meddelats Kammarkollegium till kännedom och underdånig efterrättelse samt för veder-
börandes förständigande.
43:o af samma dag, angående väckt fråga om ändring i Kongl. Kungörelsen den
24 Maj 1878 rörande öfverlåtelse af åbo- och skatterätt till under bruk skatte-
köpta hemman. (28.)
Med bifall till Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda framställning har Kongl. Maj:t
den 23 innevarande December låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.
44:o af samma dag, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter hustru
A. Olsdotter i Hjulåsen. (29.)
Kongl. Maj:t och Riksdagens i detta ärende fattade beslut har den 30 April meddelats
vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse,
12
45:o af den 19 April, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)
Den 18 November har Kong!. Maj:t uppdragit åt en komité att afgifva yttrande och för¬
slag dels i fråga om ny lag för enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar, dels
rörande erforderlig lagstiftning för aktiebolag, som bedrifva bankrörelse, men ej ega sedel-
utgifningsrätt, dels ock angående de förändringar, hvilka med afseende å Riksbanken böra
ifrågakomma, i händelse en större eller mindre inskränkning skulle komma att ske i den
sedelutgifningsrätt, som för närvarande tillkommer enskild bank.
46:o af den 22 April, angående ändring i Kongl. Förordningen rörande hushållningen
med de allmänna skogarna i riket. (56.)
Öfver Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda framställning har Kongl. Maj:t den 30 April
anbefalt Kammarkollegium att efter Skogsstyrelsens hörande afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket utlåtande ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit.
47:o af den 25 April, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (16.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 30 i samma månad meddelats Riksmarskalks-
embetet och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.
48:o af samma dag, angående dito under Nionde dito. (24.)
Vid föredragning häraf den 30 i samma månad har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
berörda skrifvelse skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
Finansdepartementet, för sådant änsamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrig! skulle till kännedom och underdånig efterrättelse med¬
delas Statskontoret; varande pensionsresolution i vanlig ordning utfärdad för Filosofie
Doktorn Georg Svederus, hvilken i anledning af inom Riksdagen väckt förslag tillagts ett
årligt understöd för hans återstående lefnad af 1,200 kronor, att från allmänna iudragnings-
staten utgå från och med början af innevarande år.
49:o af den 27 April, angående Kongl. propositionen i fråga om åtskilliga de Kongl.
theatrarne rörande ärenden. (59.)
Vid föredragning samma dag af Riksdagens förestående skrifvelse äfvensom i sammanhang
dermed af ett utaf Riksmarskalksembetet i anledning af Riksdagens i skrifvelsen anmälda
beslut afgifvet underdånigt memorial i ämnet, har Kongl. Maj:t förklarat, att, sedan de
skulder, hvari de Kongl. theatrarne vid spelårets utgång den 30 sistlidne Juni häftade,
blifvit genom Hans Maj:t Konungens hofförvaltning guldna, dessa tbeatrar, räknadt från
sistnämnda dag, icke vidare komme att lyda under hofförvaltningen, utan skulle tills vidare
lyda under Finansdepartementet, hvars chef borde inför Kongl. Maj:t föredraga de ärenden,
som rörde theatrarne, samt att deras verksamhet skulle under det med den 1 sistlidne
Juli inträdda spelår fortgå efter hufvudsakligen enahanda plan som hittills, dock med
iakttagande af all den sparsamhet i förvaltningen, som af omständigheterna medgåfves.
Den 25 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t faststält reglemente äfvensom stat för de
Kongl. theatrarne under spelare! 1881—1882.
13
50:o af den 7 April, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (35.)
Den 6 Maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i §§ 12 ocli 23
af nådiga Förordningen den 24 Augusti 1877 angående vilkoren för försäljning af brän¬
vin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt
Kommersekollegium att afgifva underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen beslutade
ändring i § 4 af nämnda Förordning; varande detta utlåtande den 15 sistlidne Oktober
till Finansdepartementet inkommet.
51:o af den 11 April, angående ändring i Kungörelsen den 5 December 1873 an¬
gående bevillning för spelkort samt om kortstämplingens verkställande. (37.)
Härom har nådig kungörelse utfärdats den 6 Maj.
52:o af den 26 April, angående allmänna bevillningen. (68.)
Enligt Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 3 Juni ut¬
färdat särskilda nådiga kungörelser angående dels den af 1881 års Riksdag åtagna all¬
männa bevillning, dels ock angående särskild tilläggsbevillning för år 1882.
53:o af den 20 April, angående ändring i lagen om rikets mynt den 30 Maj
1873. (51.)
Den 25 Juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i §§ 4,
8 och 9 af ofvannämnda lag, hvarjemte Kongl. Maj:t, efter Myntdirektörens hörande, den
6 Augusti utfärdat nådig kungörelse angående femkronestyckenas diameter, pregel och
inskrift samt yttre utseende i öfrigt.
54:o af den 19 April, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer vid
Riksbankens afdeluingskontor i orterna. (52.)
Med bifall till Riksdagens derom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 6 Maj utfärdat
nådig kungörelse angående den af Riksdagen beslutade förändring i omförmälda instruktion.
55:o af den 27 April, angående afsättande af räntebärande obligationer till nominel t
belopp af 3,000,000 kronor till garantifond för aktiebolaget Sågverksegarnes
Garantiförening. (70.)
Sedan Kongl. Maj:t vid föredragning den 6 Maj af ifrågavarande skrifvelse förständiga!
Styrelsen för nämnda bolag att, efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt
yttrande, huruvida bolaget vore sinnadt att på de i skrifvelsen omförmälda vilkor fort¬
sätta sin verksamhet under ytterligare tio år utöfver den hittills faststälda tiden, samt
Styrelsen den 5 September inkommit med dels uppgift å de bolag och enskilda personer,
som tecknat sig för deltagande i bolagets fortsatta verksamhet, dels ock förslag till för-
ändradt reglemente och bolagsordning för bolaget, har Kongl. Maj:t den 9 i sistnämnda
månad utfärdat nådig» kungörelse angående förnyadt reglemente och bolagsordning för be¬
rörda aktiebolag.
56:o af samma dag, angående nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (71.)
Den 6 Maj i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till hand¬
lingar™.
14
57:o af samma dag, angående förstärkning af Statsverkets grundfond samt allmän
bevillning för år 1882. (73.)
Förevarande skrifvelse bar den 6 Maj meddelats Statskontoret.
58:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (22.)
Vid föredragning den 6 Maj af förestående skrifvelse bar Kong!. Maj:t förordnat, att skrif-
velsen skulle delgifvas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta embets¬
verk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som rörde andra embets¬
verk och myndigheter, skulle dessa meddelas.
Beträffande Riksdagens anhållan, att Kong! Maj:t måtte, efter vederbörlig utredning,
för Riksdagen framlägga förslag' till upprättande af en ordnad och tidsenlig' vinter¬
kommunikation mellan Öland och Kalmar, har Kongl. Maj:t anbefalt Generalpoststyrelsen
att, efter företagande af den utaf Riksdagen begärda utredningen, afgifva det utlåtande
och förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.
Sedan Generalpoststyrelsen den 24 innevarande December till Finansdepartementet
inkommit med berörda utlåtande, är ärendet i denna del beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.
59:o af samma dag, angående ifrågasatt upplåtelse af artilleriplanen till byggnads¬
plats för nytt hofstall. (62.)
Den 6 Maj i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarne.
60:o af samma dag, angående jordafsöndring från indragna militiebostället Hilleshög
N:ris 3 och 10. (60.)
Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förestående ärende har den 6 Maj meddelats Kammar¬
kollegium till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.
61:o af samma dag, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (74.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 6 Maj meddelats Statskontoret.
62:o af den 28 April med ny Riksstat. (75.)
Ifrågavarande Riksstat har den 6 Maj öfverlemnats till Statskontoret till kännedom och
efterrättelse.
63:o af den 19 April, med nytt reglemente för Riksbanken. (53.)
Den 3 Juni har nådig kungörelse härom utfärdats.
Stockholm den 31 December 1881.
Wilh. Lilliestrdle.
7:o. Kongl. Ecklesiastik-departementet.
64:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 25 April 1881, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Åttonde Hufvudtitel. (23.)
Den 30 April och den 13 Maj diar Kongl. Maj:t meddelat vederbörande Riksdagens beslut
med deraf föranledda föreskrifter.
15
65:o af den 9 April, angående ifrågasatta lagbestämmelser rörande s. k. vivi¬
sektion. (32.)
Sedan Kongl. Maj:t den 20 Maj infordrat underdåniga utlåtanden i ämnet så väl från
Kanslern för universiteten i Upsala och Lund, efter vederbörande akademiska konsistoriers
och lärarekollegiets vid Karolinska medico-kirurgiska institutet hörande, som ock från
Vetenskapsakademien och Styrelsen för Veterinärinstitutet, hafva dylika utlåtanden från
de båda sistnämnda myndigheterna till Kongl. Maj:t inkommit.
66:o af den 19 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
författning om Kyrkofullmäktige och Kyrkonämnd i Göteborg. (46.)
I ärendet afvaktan Kongl. Maj:ts nådiga beslut.
67:o af den 22 April, angående omarbetning af Folkskolestadgan. (57.)
Förslag till ny Folkskolestadga har blifvit utarbetadt, men ännu ej till Kongl. Maj:ts
slutliga pröfning framlagdt.
68:o af den 25 April, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf vissa
kyrkolägenlieter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)
Kongl. Maj:t har den 6 Maj anbefalt Kammarkollegium att, efter vederböraudes hörande,
inkomma med underdånigt utlåtande öfver Riksdagens ifrågavarande framställning; hvilket
utlåtande ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.
69:o af den 27 April, angående dispositionsrätten till vissa hemman inom Malmöhus
län. (67.)
Den 6 Maj har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, sedan vederbörande blifvit
hörda, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvilket icke ännu till Kongl. Maj:t
inkommit.
Stockholm den 31 December 1881.
Ex officio
J. Schröderheim.
16
Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1881 aflåtna underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången eif år 1881 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.
Kongl. Justitie-departementet.
/
6:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1881, angående utredning, huru¬
vida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster,
som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas. (36.)
8:o af den 19 April, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen af
omyndiges egendom. (47.)
Kongl. Civil-departementet.
23:o af den 11 April, angående revision af gällande expeditionstaxa. (33.)
31:o af den 27 April, angående beviljade anslag till fortsättande af statens jernvägs-
byggnader samt understöd för enskilda jernvägsaulägguingar. (64.)
Kongl. Finans-departementet.
45:o af den 19 April, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda banker
med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)
46:o af den 22 April, angående ändring i Kongl. Förordningen rörande hushållningen
med de allmänna skogarne i riket. (56.)
50:o af den 7 April, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (35.)
58:o af den 27 April, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde Hufvud-
titel. (22.)
17
Kongl. Ecklesiastik-departementet.
65:o af den 9 April, angående ifrågasatta lagbestämmelser rörande s. k. vivisektion. (33.)
G6:o af den 19 April, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående författning
om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (46.)
67:o af den 22 April, angående omarbetning af Folkskolestadgan. (57.)
68;o af den 25 April, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf vissa kyrko-
lägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)
69:o af den 27 April, angående dispositionsrätten till vissa hemman inom Malmöhus
län. (67.)
Bih. till Just-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag.
3
18
II.
Förteckning på sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, Indika i
Justitieombudsmannens till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse
finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t
oafgjorda, äfvensom uppgift å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med
dem vidtagna.
Kongl. Justitiedepartementet.
l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag
till ordnande af Notarii-publici-befattningen. (225.)
Öfver ett inom Justitiedepartementet upprättadt förslag till stadga angående Notarii-
publici-befattningen bar Kommerskollegium erhållit befallning att infordra Handels- och
Sjöfartsnämndernas underdåniga yttranden samt dermed jemte eget underdånigt utlåtande
inkomma, hvilka utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.
2:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af så kallade tjenstehjonsböeker i
stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)
1881 den 20 Maj i Statsrådet anmäld; och förklarade Kongl. Maj:t ifrågavarande skrif¬
velse ej föranleda någon åtgärd.
3:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af
olycksfall vid jernvägstrafik. (90.)
Frågan afvaktar fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.
4:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring i
gällande stadganden rörande socknemäns inbördes skyldighet att deltaga i
prestgårdsbyggnad. (84.)
Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.
5:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättrings-
anstalter och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga ut¬
låtande.
19
6:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)
Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på Nya
Lagberedningens handläggning.
7:o af den 21 Maj 1875, rörande förändrad lagstiftning om prsescription för klander
å jordafång. (63.)
På sätt annan denna dag upprättad förteckning förmäler, äro författningar i ämnet ut¬
färdade.
8:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 Maj
1846. (35.)
1881 den 1 Juli i Statsrådet anmäld, och för vidare behandling öfverlemnad till den
komité som blifvit förordnad att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande försvarslösa
och till allmänt arbete förfallna personer.
9:o af den 19 Maj 1877, angående tillerkännande af laga vitsord åt telegram. (64.)
Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, beroende på Nya Lagbered¬
ningens handläggning.
10:o af den 17 Maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)
Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.
ll:o af samma dag, angående förändrade lagstadgauden beträffande förfallolöst ute¬
blifvande af part eller vitne. (56.)
Öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till förordning angående böter för
svarandeparts uteblifvande från underrätt har Högsta Domstolen afgifvit infordradt under¬
dånigt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare beslut.
12:o af samma dag, angående revision af gällande förlagsförfattningar samt medgif¬
vande af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)
Sedan de uti sist afgifna förteckning omnämnda komiterade inkommit med förslag till
förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga författningar,
har Högsta Domstolen öfver förslagen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; och beror
ärendet på Kongl. Maj:ts vidare beslut.
13:o af den 9 Maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes full¬
görande i enrum, samt om ombyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan
sådan. (40.)
Frågan afvaktan fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.
Stockholm den 31 December 1881.
Ex officio
Carl Boheman.
20
Kong! Landtförsvars-departementet.
14:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober 1860, angående regle¬
ringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.)
De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfver-
besigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kon¬
trakt levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid krono-auktioner för
landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, till följd af Kong], Maj:ts den 19 Juni
1866 fattade beslut, böra af numera Armé- och Marinförvaltningarne upprättas, hafva
ännu icke till Kong! Maj:t inkommit.
15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)
Hvilar, i hvad Landtförsvarsdepartementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November 1868.
16:o af den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga om grund¬
skatterna och indelningsverket. (74.)
Beror på införväntade komitébetänkanden.
17:o af den 11 Maj 1880, i anledning af Riksdagens år 1879 församlade reviso¬
rers berättelse angående verkstäld granskning af Statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1877. (38.)
Sedan, — i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan om meddelande af
nådiga föreskrifter, hvarigenom, så vidt ske kunde, ett öfverskridande af munderingsansla-
get för husar-regementet Konung Carl XV måtte för framtiden förebyggas, — Arméför¬
valtningen dels anmält, att bristen i munderingsanslaget blifvit godtgjord, dels ock fram-
stält förslag till åtgärder för förbättrande af ifrågavarande munderingsanslags ställning
och till förekommande af dess öfverskridande för framtiden, har Kong!. Maj:t, efter det
särskilda beslut blifvit fattade i andra härmed sammanhängande frågor, under den 3 Juni
1881 förklarat Arméförvaltningens nyssberörda framställning icke kunna föranleda annan
åtgärd, än att Kongl. Maj:t då behagade förordna, det den i Kongl. Brefvet den 13 Juni
1879 för Lifgardesregementena, Fortifikationen och Husar-regementet Konung Carl XV:s
hufvudstyrka meddelade föreskrift, att fråga derom, när munderingspersedel är till vidare
begagnande i kronans tjenst obrukbar, skall, efter förutgången undersökning och förslag
i ämnet af vederbörande regementsintendent och kompani- (sqvadrons-)befälhafvare, bero
på ordförandens i förvaltuingsdirektionen bestämmande, skulle lända till efterrättelse jem¬
väl vid sistnämnda regementes detacherade sqvadroner.
Stockholm den 31 December 1881.
J. E. EUiot.
21
Kong!. Sjöförsvars-departementet.
18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 17 Maj 1879 angående utläggning
af ett fyrskepp å grundet Kopparstenarne.
Sedan Kongl. Maj:t under den 3 December 1880 meddelat det beslut, som linnes om-
förmäldt uti den sistlidna år lemnade uppgift, har något vidare beslut i ärendet icke blifvit
fattadt, utan är ytterligare åtgärd derutinnan beroende på vidare utredning.
Stockholm den 31 December 1881.
C. Nordenfalk.
Kongl. Civil-departementet.
19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 16 Maj 1876, i fråga om bere¬
dande af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i
arbete. (74.)
Sedan Öfverståthållare-embetet och samtliga Länsstyrelserna inkommit med infordrade
utlåtanden i ämnet, blef ärendet den 12 Mars öfverlemnadt till Ecklesiastikdepartementets
föredragning.
20:o af den 17 Maj 1879, angående ändring i gällande stadganden om hemmans¬
klyfning och jordafsöndring. (55.)
Anmäldes den 6 Augusti; och beslöts utfärdande af förnyad förordning angående hemmans¬
klyfning och jordafsöndring.
21:o af den 17 April 1880, i fråga om indrifvande af resterande bidrag från del-
egare i brandstodsinrättning å landet. (17.)
Anmäldes den 6 Augusti, dervid Kongl. Maj:t förordnade, att hvad i Kongl. Kungörelsen
den 14 Juli 1845 stadgas beträffande debitering, uppbörd och redovisning af afgifter till
brandstodsbolag å landet, som erhållit Kongl. Maj:ts stadsfästelse å sitt reglemente, skall
ock vara gällande i fråga om sådant brandstodsbolag för län eller landstingsområde, hvilket
erhållit fastställelse å sitt reglemente af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så ock i fråga
om härads brandstodsbolag, med reglemente faststäldt af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
der denna myndighet vid pröfning af reglementet finner detsamma innehålla sådana be¬
stämmelser med afseende å uttaxering af brandstodsafgifterna, att en dylik förmån må
bolaget medgifvas, hvarom nådig kungörelse blef utfärdad.
22:o af den 9 Maj 1880, i fråga om gäldandet af sådan ersättning, som omförmäles
i 13 kapitlet Skiftesstadgan. (39.)
Den 17 Juni 1880 har Landtmäteristyrelsen inkommit med infordradt underdånigt ut¬
låtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
22
23:o af den 14 Maj 1880, angående ändring af 1 § i Kongl. Förordningen den 21
Mars 1844 om förbud mot lotteri-inrättningar. (56.)
Anmäldes den 6 Augusti och beslöts utfärdande af förordning angående förbud mot lot¬
terier och andra dylika företag samt mot försäljning af lotter för in- eller utländska lot¬
teriers eller andra sådana företags räkning.
Stockholm den 31 December 1881.
E. von Krusenstjerna.
Kong!. Finans-departementet.
24:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om an¬
tagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)
Sedan Kongl. Maj:t den 20 Juni 1879 uppdragit åt en skatteregleringskomité att, efter
fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket, uppgöra förslag till en på denna
utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna, hafva till bemälde komité öfver-
lemnats så väl förestående skrifvelse som vederbörande myndigheters deröfver afgifna under¬
dåniga utlåtanden för att af komitén tagas i öfvervägande vid behandlingen af de till
komitén hänskjutna frågor.
25:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)
Sedan ett af revisionssekreteraren E. Poignant, enligt nådigt uppdrag, utarbetadt förslag
till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af
länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till Kammarkollegium samt bemälda Kolle¬
gium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
26:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)
Sedan Kammar- och Kommerskollegierna erhållit nådig befallning att, efter bergslags-
intressenternes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t
den 24 Augusti 1875, med bifall till bemälde Kollegiers framställning, förklarat, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län egde, då han af Kollegierna för
utredning af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer att på stället
verkställa uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga med grufve-
driften och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för så vidt icke dessa
vore till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva
berättelse och utredning.
27:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
m. 11. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)
Sedan de personer, hvilka af Chefen för Finansdepartementet fått sig uppdraget att deltaga
23
i utarbetande af förslag till de formulär och öfriga föreskrifter, som kunde anses erfor¬
derliga för länsräkenskapernas anordnande på sätt som möjliggjorde deras utslutning och
insändande till granskning så tidigt, att riksbokslutet kunde senast inom nio månader efter
räkenskapsårets slut varda afslutadt, den 21 Juni innevarande år till Finansdepartementet
inkommit med förslag i berörda hänseende, har Kongl. Maj:t den 16 innevarande December
anbefalt Statskontoret och Kammarrätten att, efter vederbörandes hörande, öfver förslaget
afgifva underdånigt utlåtande.
28:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skafctskrifningars förrättande. (6.)
Sedan Kammarrätten den 19 April 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med underdånigt
yttrande öfver det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglerande af lands¬
statens löner m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
29:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till kungs¬
gårdar och militieboställen i Skåne. (54.)
Vid föredragning häraf den 7 Oktober innevarande år har Kongl. Maj:t, med afseende å
hvad de i ärendet börda myndigheterna anfört och upplyst, funnit förevarande skrifvelse
icke föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd i det af Riksdagen angifna syfte; men då
frågan om upphörande af den vissa hemman och gatehus åliggande arbetsskyldighet till
kungsgårdar och militieboställen i Skåne egde sammanhang med de frågor, skattereglerings-
komitén hade att bereda, har Kongl. Maj:t förordnat, att innehållet af handlingarna i äm¬
net skulle meddelas berörda komité till kännedom.
30:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)
Sedan Kammar- och Kommerskollegierna den 23 November 1876 afgifvit utlåtande an¬
gående den dem anbefalda utredning samt Direktionen för nämnda stenkolsverk den 1 Mars
1880 till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta ärende på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
31:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket.
På sätt förut är nämudt har Kongl. Maj:t den 20 Juni 1879 uppdragit åt en skatte-
regleringskomité att, efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket, uppgöra
förslag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning af skattebördorna.
32:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.)
Detta ärende, deri Kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.
33:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående Statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)
Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med utlå-
24
tände öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i Riksstat och Stats¬
verkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till förän¬
dringar i bevillningsstadgan m. m., har utlåtande härom blifvit af bemälde komité afgifvet
i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober 1876 angående upp¬
börds- och redovisningsväsendet för länen.
Efter det Statskontoret den 25 påföljande November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande i hvad det rörde skatternas upptagande i Riksstaten
och räkenskaperna ett år senare än nu eger rum, är målet på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.
34:o af den 16 April 1875, i fråga om anskaffande af ny lokal för Riksban¬
ken. (18.)
Den 11 Mars innevarande år har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition
rörande detta ämne.
35:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkstälda granskning af
Statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)
Öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i vissa till Stora
Barnhuset m. fl. inrättningar utgående anslag har Kongl. Maj:t den 19 Maj 1876 in¬
fordrat Statskontorets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Majrt inkommit.
36:o af den 16 Maj 1876, om åtgärd för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och. kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning.
Vid underdånig anmälan den 2 innevarande December af Riksdagens förevarande skrifvelse
har Kongl. Maj:t, som den 11 sistlidne Februari uppdragit åt Landshöfdingen C. A. Sjö¬
böna att granska ett af försäkringsföreningen i Stockholm afgifvet utkast till förordning
angående försäkringsanstalter samt afgifva utlåtande och utarbeta författningsförslag i äm¬
net, förordnat, att ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlemnas till Landshöfdingen Sjöcrona
för att tagas i öfvervägande i sammanhang med fullgörande af nyssberörda honom med¬
delade uppdrag.
37:o af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)
Sedan den af Kongl. Maj:t, enligt Riksdagens anhållan, tillsatta komité för öfverseende af
gällande författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin den 22 April 1879
ingifvit underdånigt betänkande med förslag till författningar i ämnet samt ej mindre
Öfverståthållare-embetet och Kongl. Maj:s Befallningshafvande i länen blifvit i ärendet
hörde, än äfven Högsta Domstolen den 23 Mars innevarande år till Kongl. Maj:t inkom¬
mit med infordradt underdånigt yttrande öfver de i komiténs författningsförslag förekom¬
mande nya eller förändrade bestämmelser af kriminalrättslig natur, är detta ärende på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
38:o af den 24 Maj 1877, i anledning af väckt fråga om rätt till lyftning af de
till begrafningshjelp afsedda innehållningar å löner. (75.)
Sedan Statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet har Kongl. Maj:t
25
vid ärendets föredragning den 4 November innevarande år af anförda orsaker förklarat
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.
39:o af den 15 Maj 1878, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga om för
högt uppburen liqvid. (41.)
Medelst dådig remiss den 31 i samma månad har Kong!. Maj:t öfver Riksdagens föreva¬
rande framställning infordrat Kammarrättens underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke
inkommit.
40:o af den 12 Maj 1879, angående reglering af kronans och bolaget R. A. Nor¬
stedt & Söners till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen. (34.)
Sedan haudlingarne i detta ärende den 19 November 1880 öfverlemnats till Fullmäktige
i Riksgäldskontoret för att vara att tillgå vid den utredning angående lämplig plats för
uppförande af ett nytt riksdagshus, helst å Riddarholmen, Riksdagen åt Fullmäktige upp¬
dragit, samt Fullmäktige i skrifvelse den 25 Februari innevarande år, med handlingarnes
återställande, anmält, att Fullmäktige ansett bolagets ofvanberörda tomter böra för nyss
nämnda ändamål användas och beslutit att i sådant hänseende göra framställning hos
Riksdagens Stats-Utskott, har Kongl. Maj:t den 11 sistlidne Mars, med afseende å hvad
Fullmäktige sålunda anmält, funnit Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke föranleda
annan åtgärd än, att handlingarne i ärendet skulle till nämnda Utskott öfverlemnas.
41:o af den 19 Maj 1879, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (46.)
Den 20 Juni 1879 har Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens derom gjorda hem¬
ställan, uppdragit åt en komité att, efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden
i riket, uppgöra förslag till en på denna utredning grundad rättvis fördelning af skatte¬
bördorna.
42:o af den 20 Maj 1879, angående verkstäld granskning af Statsverkets in. fl.
allmänna fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)
Med anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda anhållan, att föreskrift måtte meddelas
derom, att förteckningar å de i statens embetsverk eller annorstädes befintliga, staten till¬
höriga möbler och andra värdefullare inventarier skulle upprättas samt expens- och aflö-
ningsräkningarne biläggas har Kongl. Maj:t, efter Kammarrättens hörande, den 20 Maj
innevarande år låtit utfärda nådig kungörelse i detta ämne.
43:o af den 4 Maj 1880, angående pinglande af guldmynt å fem kronor. (27.)
Den 26 Mars innevarande år har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition
rörande detta ämne.
44:o af den 11 Maj 1880, angående regleringen af utgifterna under Sjunde Hufvud-
titeln. (35.)
Vid föredragning den 23 innevarande December af ett utaf dertill utsedde personer den
3 November 1880 afgifvet förslag till domänförvaltningens ordnande jemte vederbörande
Bill. till Just.-ombudsmannens Embetsberättelse till 1882 års Riksdag. 4
26
myndigheters öfver förslaget afgifna underdåniga yttranden har Kong!. Maj:t förordnat,
att proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåtas.
45:o af den 12 Maj 1880, angående Post- och Telegrafverkens förening. (49.)
Sedan Generalpoststyrelsen och Telegrafstyrelsen den 6 Maj innevarande år afgifvit gemen¬
samt utlåtande och förslag dels till stat för den ifrågasatta gemensamma styrelsen för
post- och telegrafverken, dels ock till ordnande af båda verkens pensionsväsende, är detta
ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
46:o af den 14 Maj 1880, angående stämpelpappersafgiften. (68.)
Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning i fråga om för¬
slag till ny Stämpelpappersförordning har inom Finansdepartementet, med biträde af till¬
kallade sakkunnige personer, utarbetats förslag i berörda hänseende.
Sedan Statskontoret och Kammarrätten den 8 innevarande månad öfver förslaget
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning be¬
roende.
47:o af samma dag, angående allmänna bevillningen. (69.)
Beträffande Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, huruvida icke de för eu rättvis och jemlik beskattning menliga följderna
af den bristande enheten emellan landets administrativa och ecklesiastika indelning skulle
kunna undanrödjas samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i
bevillningsstadgan, hvilka för ändamålets vinnande kunde finnas erforderliga, har Kongl.
Maj:t anbefalt Statskontoret och Kammarrätten att, efter Statistiska Centralbyråns och
öfrige vederbörandes hörande, afgifva det förslag, ifrågavarande skrifvelse afser.
Sedan Kongl. Maj:t den 11 Mars innevarande år tillsatt en komité, med uppdrag
att afgifva förslag till reglering af rikets administrativa, judiciela och ecklesiastika indel¬
ning, har Kongl. Maj:t, som ansett den af Riksdagen i ofvan omförmälda hänseende väckta
frågan ega nära samband med det åt nämnda komité lemnade uppdrag, anbefalt Stats¬
kontoret och Kammarrätten att till samma komité öfverlemna handlingarne i detta ärende
för att af komitén tagas i öfvervägande i sammanhang med behandlingen af den i komitén
i öfrigt förelagda uppgift.
48:o af den 15 Maj 1880, angående försäljning af den till häradsskrifvarebostället
Alby N:o 1 och fideikommissegendomen Wernberg gemensamt hörande qvarn-
lägenhet. (60).
Den 28 Maj 1880 har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att höra egaren af ofvan-
nämnda fideikommissegendom och derefter till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande an¬
gående de köpevilkor, som för qvarnens försäljning ansågos böra bestämmas.
Stockholm den 31 December 1881.
Wilh. Lilliestråle.
27
Kongl. Ecklesiastik-departementet.
49:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående åt¬
gärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)
Sedan Kongl. Maj:t den 13 December 1872 besluta att till nämnden för ordnande af
presterskapets aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar låta öfverlemna handlin¬
garna i målet för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden i öfrigt upp¬
dragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunde föranleda, så har
nämnden den 7 December 1874 inkommit med underdånigt utlåtande, som den 30 samma
månad remitterats till Stockholms stads Konsistorium, för att, efter vederbörande prester-
skaps hörande, deröfver afgifva underdånigt yttrande; och har detta yttrande den 25
Februari 1876 till Kongl. Maj:t inkommit.
50:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten. (72.)
Efter det Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtliga Domkapitels under¬
dåniga utlåtande i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersembetet vid
universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt utlåtande af
den 3 Juli 1868 afgifva, har Kongl. Maj:t i denna fråga inhemtat allmänna Kyrkomötets
yttrande, hvilket den 12 påföljande Oktober inkommit.
51 :o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91.)
Efter det denna underdåniga skrifvelse jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i
ämnet blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecklesiastik-departementet öfver-
lemnad, har Kongl. Maj:t den 21 samma månad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande
från allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och,
sedan Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 öfverlemnat detta ärende till behandling af Kyrko-
lagskomitén, hvars förslag den 20 Mars 1874 till Justitiedepartementet inkommit, har
samma förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna yttranden blifvit af Högsta Dom¬
stolen granskadt enligt deröfver fördt protokoll, som till Kongl. Maj:t inkommit.
52:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört Danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Sedan ej mindre Kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, än äfven Kanslersembetet
för Lunds universitet, Domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift samt Statskontoret här¬
öfver afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, har detta ärende jemlikt Kongl. Maj:ts
den 16 December 1881 fattade beslut blifvit öfverlemnadt till Skatteregleringskomitén.
53:e af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande Konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77.)
Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitel samt Hof- och Stock¬
holms stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kongl.
Maj:t inkommit.
28
54:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkofonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)
Sedan Kongl. Maj:t den 30 Maj 1873 anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att
efter vederbörandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, och detta utlåtande
till Ecklesiastisk-departementet inkommit, har detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16
December 1881 meddelade beslut, blifvit till Skatteregleringskomitén öfverlemnadt.
55:o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställs¬
ordning. (58.)
Sedan ett i ärendet utarbetadt förslag, enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November 1878,
blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedda sakkunnige män och dessa den 20 Maj
1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande äfvensom Domkapitlen erhållit befallning att häröfver afgifva
underdåniga utlåtanden, af Indika eu del till Kongl. Maj:t inkommit.
56:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstumundervisningen i riket. (71.)
Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23 Augusti
1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet och Kongl. Maj:t den 24 i sistnämnda
månad häröfver från samtliga landsting och från Stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, hvilka blifvit till komitén öfver-
lemnade, har komitén med underdånigt yttrande i ämnet den 2 December 1879 till Kongl.
Maj:t inkommit.
57:o af den 20 Maj 1879, i anledning af Riksdagens år 1878 församlade Revisorers
berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876. (59.)
Sedan denna skrifvelse, i hvad den rörer kostnaderna för folkskoleinspektionen, den 10 Juni
1879 blifvit från Finans- till Ecklesiastik-departementet öfverlemnad, har Kongl. Maj:t
den 15 Augusti 1879 anbefalt Statskontoret att i denna fråga afgifva underdånigt ut¬
låtande, hvilket till Kongl. Maj:t inkommit.
Den 8 December 1881 har Kongl. Maj:t meddelat beslut i detta ämne.
58:o af den 21 April 1880, om förändrad lydelse af 15 § af Förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871. (20.)
Sedan Kammarrätten häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t
genom nådig kungörelse den 11 Februari 1881 afgjort detta ärende.
59:o af den 11 Maj 1880, i anledning af väckt fråga om indragning af inspektors-
befattningen vid de s. k. Visingsö skolegods m. m. (41.)
Kongl. Maj:t har den 21 Maj 1880 anbefalt Kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande; och, sedan detta utlåtande inkommit,
har Kongl. Maj:t den 30 April 1881 meddelat förordnande om ifrågavarande inspektors-
befattnings indragning.
29
60:o af deri 10 Maj 1880, angående anmälan om folkskolelärares afgång från sin
befattning. (44.)
Den 21 Maj 1880 har Kong!. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitlen, Stockholms stads
Konsistorium samt Öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor att, efter vederbörande
folkskoleinspektörs hörande, häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kongl.
Maj:t inkommit.
61 ro af den 12 Maj 1880, angående väckt förslag om förändrad lydelse af § 48
mom. 1 i Kongl. Förordningen om fattigvården. (48.)
Sedan Kammarrätten, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 11 Februari 1881 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.
Stockholm den 31 December 1881.
Ex officio
J. Schröderheim.
s
30
Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1881
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag
införda skrifvelse!-, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.
(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)
1
|
1
|
20
|
18
|
39
|
25
|
58
|
27
|
2
|
*)
|
21
|
30
|
40
|
26
|
59
|
49
|
3
|
*)
|
22
|
58
|
41
|
39
|
60
|
60
|
4
|
2
|
23
|
64
|
42
|
***)
|
61
|
34
|
5
|
|
24
|
14, 19, 48
|
43
|
16
|
62
|
59
|
6
|
4
|
25
|
15, 40
|
44
|
28
|
63
|
17
|
7
|
20
|
26
|
42
|
45
|
29
|
64
|
31
|
8
|
3
|
27
|
41
|
46
|
66
|
65
|
32
|
9
|
36
|
28
|
43
|
47
|
8
|
66
|
68
|
10
|
37
|
29
|
44
|
48
|
9
|
67
|
69
|
11
|
*)
|
30
|
5
|
49
|
10
|
68
|
52
|
12
|
*)
|
31
|
22
|
50
|
45
|
69
|
33
|
13
|
*)
|
32
|
65
|
51
|
53
|
70
|
55
|
14
|
*)
|
33
|
23
|
52
|
54
|
71
|
56
|
15
|
21
|
34
|
38
|
53
|
63
|
72
|
35
|
16
|
47
|
35
|
50
|
54
|
t)
|
73
|
57
|
17
|
7
|
36
|
6
|
55
|
11
|
74
|
61
|
18
|
12
|
37
|
51
|
56
|
46
|
|
|
19
|
13
|
38
|
24
|
57
|
67
|
|
|
*) Utfärdade förordnanden.
**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontoret.
***) Riksdagens Andra Kammares underdåniga skrifvelse, angående Motala stads inrymmande
i valkrets för val af riksdagsman i Andra Kammaren.
t) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.
31
Till Riksdagen.
Berättelse
af
Komiterade för tryckfrihetens vård
afgifven år 1882.
Sedan sistförflutna Riksdags början har icke något ärende rörande tryckfrihetens
vård hos Komiterade förevarit; hvithet förhållande Komiterade skolat hos Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 14 Januari 1882.
N. A. FRÖMAN.
BROR EM. HELG EBR AND. .T. ARRHENIUS.
FR1TH. GRAFSTRÖM. J. F. EKLUND.
CARL J. SCHÖNING.
\
R. M. BOWALLIUS.
D. G. Restadius.