Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
1
]¥:« 4.
Ank. till Rikad. Kansli den 17 Febr. 1881, kl. 3 e. in.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,
med anledning af Herr F. T. Borgs motion rörande re¬
ligionsundervisningen.
Herr F. T. Borg har väckt motion derom, att Riksdagen måtte i
j Kong].. Maj:t yrka, det antingen uttryckligt förbud måtte
stadgas emot utanläsning af den utaf Kongl. Maj:t den 11 Oktober
1878 antagna »korta utvecklingen» af Luthers lilla katekes, eller ock
annan lämplig åtgärd vidtagas för att bringa till efterlefnad såväl Riks¬
dagens som Kongl. Maj:ts uttalade åsigter och föreskrifter i ämnet.
Detta förslag. har af Andra Kammaren hänvisats till dess Utskott
N:o 1, hvilket tagit detsamma i det allvarliga öfvervägande, som ämnets
vigt kräfver.
Klagomålen öfver den alltför långt drifna utanläsningen af lärostyc-
ken på kristendomsundervisningens område äro icke nya, utan gå fast¬
mer långt tillbaka i tiden och hafva framkallat rätt många råd och var¬
ningar mot det erkända missbruket från äfven framstående män inom
svenska kyrkan.
Man finner föreskrifter i detta afseende meddelade redan år 1810
af dåvarande erkebiskop Jac. Ax. Lindblom i den »Erinran för Schol-
läraren», hvarmed den af honom verkstälda omarbetningen af D:r Öl.
Svebilii förklaring till Luthers lilla katekes inledes.
Här inskärpas hos »Scholläraren» några både i religiöst och peda¬
gogiskt afseende goda och nyttiga regler, hvilka ega giltighet ännu i dag.
Bih. till Riksd. Prot. 1881. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft.
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (A:o T) Utlåtande N:o 4.
Först säges, att början med undervisningen skall ske med den korta
religionshistoria, som föregår katekesen, men dock först »sedan barnet
lärt väl läsa innan samt rigtigt stafva». Religionshistorien bör af lära¬
ren sjelf, stycke för stycke, uppläsas långsamt, högt, tydligt och begrip¬
ligt, hvarefter barnen i sin ordning redigt uppläsa samma stycke. Der¬
efter berättar läraren innehållet enkelt och tydligt, hvarpå barnet skall
berätta det »på sitt eget enfaldiga språk». — Till föreskrifterna för un¬
dervisningen i sjelfva katekesen hör: »att icke till utanläsning förelägga
barnet något, som det icke, efter sina förmögenheter, begriper samt
tillika erkänner såsom sant.»
Till det pedagogiska förfarandet härvid hör, »att läraren låter bar¬
net med egna ord upprepa innehållet af det upplästa och förklarade
stycket». Huru begränsad erkebiskop Lindblom tänkt sig utanläsningen
af de »således rigtigt fattade grundsatserna och lärostycke^», synes
deraf, att han ålagt läraren »att tillse, det de läraktigare barnen dag¬
ligen lära utantill åtminstone ett språk och hvarje vecka en vers ur
psalmboken».
Dessa allvarliga »erinringar» kunde likväl ej hindra, att icke samme
erkebiskop Lindbloms katekes vardt missbrukad till den mest oförstån¬
diga utanläsning, och detta under flere tiotal år, hvaraf småningom den
fördomen innöttes hos menigheterna, att hufvud summan af all kristen-
domskunskap, ja, af all kunskap, låg i den ordagrant inhemtade min-
neskunskapen af »lilla och stora katekesen», en fördom, som lefver ännu
i dag och som utgör det icke minsta hindret mot införande af en bättre
undervisningsmetod på kristendomskunskapens område.
När erkebiskop Lindblom i November 1810 uttalade det hopp, att
hans nu af Kongl. Maj:t antagna första undervisningsbok, »på detta sätt
handhafd», skulle, »genom Guds nåd, mycket bidraga till en säker grund¬
läggning af Guds och vår Herres Jesu Christi kännedom samt en verk¬
sam utöfning af kristeliga dygder», så utgår fyratio år senare från en
af kyrkans män, kyrkoherden J. C. Flodman, i företalet till hans år
1850 utgifna s. k. »Hjelpreda för menige mans barn», följande klagan:
»Fn erfarenhet, som med visshet kan antagas vara gemensam för
hvarje om den kristliga barnaundervisningen något nitisk, själasörjare
och som äfven skall bekräftas af en otalig mängd äldre kristna, hvilka
sjelfva varit föremål för denna undervisning, har nogsamt visat, huru
det mest samvetsgranna bemödande att bibringa menighetens barn en
någorlunda klar och lefvande uppfattning af vår heliga kristendoms-
lära, i de flesta fall blifver fruktlöst. Hafva vi icke alla funnit, huru den
enklaste vår förklaring af den anbefalda läroboken, snart sagdt i bästa
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 3
händelse, blifver blott en ny minneslexa, ofruktbar för förstånd och
hjerta, vanligen glömd om några år?»
Orsaken dertill finner författaren ligga deri: »att barnens tankekraft
sällan förut varit satt i någon den ringaste sjelfverksamhet och emedan
det saknar öfning och förmåga att sjelf i tanke eller ord uppläsa det i
minnet inpräglade.»
Icke mindre vemodigt och förebrående i afseende å skadan af den
själlösa utanläsningen uttalar sig år 1858 den i Finland tillförordnade
officiella komitén lör utarbetande af en ny religionskatekes. I det af
nämnda komité utarbetade katekesförslaget säges till »kristliga föräl¬
drar» bland annat: »Det är bedröfligt och mer än beklagansvärdt, att
de kära små barnen näppeligen få böra ett enda lefvande Guds ord
från faders eller moders läppar, utan hållas till döda minneslexor i
katekesen, som de alls icke begripa.
Det är beklagansvärdt, att Luthers lilla katekes, så förträfflig och
anderik som den är, icke blifver för barnen till annat än eu död skatt
för minnet, utan all kraft och afl verkan på hjerta! och lifvet.»
Komitén, som rigtar all sin förebråelse mot de »kristliga föräldrarna»,
påminner dem om, att Luther i sin katekes just velat visa, huru barnen
skulle läras att förstå Guds bud, förstå hvad de i tron bekänna, förstå
hvad de bedja o. s. v. Men nu hafva föräldrarne trott, »att de gjort
nog, då de lärt sina barn att läsa upp frågorna och svaren ur minnet;
de hafva trott, att de ej behöfde fråga efter, om barnen förstå, hvad
de läsa, eller icke.»
Komiterade utropa med anledning häraf: »huru länge skola de arma
barnen läsa Luthers herrliga, lilla katekes, och dock icke det ringaste
förstå deraf, ingen nytta, intet själagagn deraf hafva?»
Af röster i vårt land, som ytterligare höjts mot den förståndslösa
utanläsningen, vill Utskottet anföra följande ord af prosten och kyrko¬
herden i Lunda och Kila År. Fröberg, uttalade i förordet till en af
honom utgifven katekesförklaring:
»Under fyratioårig sysselsättning med nattvardsungdoms beredelse
bär jag haft tillfälle erfara, huru litet Förstånds ande hvilar öfver utan¬
läsningen af en förklaring, der det bestämda svaret befriar från efter¬
tanke och uppmärksamhet, och der de särskildt anförda grundspråken
antingen icke läsas eller läsas i ett samband med svaret, som derige¬
nom blifver inveckladt samt gör grunden osäker och vacklande för det
byggnadsarbete, som åligger församlingens lärare. Denna osäkerhet är
en lätt insedd orsak till den ytliga uppfattning af kristendomens san¬
ningar, som alltmer uppenbarar sig i både förstånd och hjerta»--
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
»Det sken till gudaktighet, som under vexlande villomeningar för när¬
varande mångenstädes uppenbarar sig, men utan hennes kraft, vittnar
icke godt om de kristnas kristendom; men hon vittnar dock om ett
andeligt behof, som icke blifvit fyldt genom den** kunskap, hvilken från
barndomen blifvit med lock och pock innött i minnet genom ett mot¬
bjudande, men träget omtuggande af en oförstådd lexa, hvarigenom
kärleken till Guds ord blifvit snarare släckt än väckt; ty lexan har
blifvit en plåga, och hvarje plåga misshagar, och för hvarje misshag
är hjertat stängda En väktare i Zion (Biskop Tegnér i sitt tal 1827
till lärare och lärjungar i Vexiö), satt att regera Guds församling, har
ock för längesedan klagat, att minnet öfverlastas, under det begreppet
sitter och hungrar, och sagt: att göra religionens sanningar till ett blott
minnesverk, ett tanklöst munväder, förqväfver i hennes rot all religionskänsla
och är blindt oförstånd; det är mera, det är hädelse, det är styggelse både
för Gud och hvarje tänkande menniskaA
Efter att hafva återgifvit dessa Tegnérs ord tillägger prosten Frö¬
berg: »Och i sanning är minnet recipienten för allt vetande, så är
hembjudandet deråt af det, som förståndet icke fattat och tanken icke
utredt, detsamma som att bjuda den döfve på sång och den blinde på
spektakel.» Det är denna förståndslösa utanläsning, som ledt prosten
Fröberg till att i uppställningen af sin förklaring undvika den kateke-
tiska formen, i hopp att dermed också undvika »den hjertkylande och
tidsödande utanläsningen af en förklaring i frågor och svar.»
Här hafva således, såsom man finner, erfarenhetsrön blifvit lagda
i dagen från aktningsvärde religionslärare, hvilka borde hafva öfverty-
gat äfven der förnuftsskäl icke verkat. Huruvida de gjort sig gällande
hos de kyrkliga styrelserna inom stiften, så att ifrån dem utgått var¬
ning och förmaning mot den för det religiösa medvetandet förderfliga
utanläsningen, är Utskottet ej i tillfälle att upplysa om. Vid 1860 års
riksdag lyckades saken emellertid ådraga sig Rikets Ständers uppmärk¬
samhet, så att dessa i en utaf motionären åberopad skrifvelse till Kongl.
Maj:t af den 15 September samma år tilläto sig tala om »den öfver-
drifna och derigenom skadliga utanläsning, som vid kristendomsunder-
visningen mångenstädes vore bruklig,» hvarjemte samma Rikets Ständer
ansågo, att Luthers lilla katekes borde »utgöra grunden för undervis¬
ningen och läras utantill,» varande uti skrifvelsens ordalag den me¬
ningen antydd, att utanläsningen borde vara inskränkt till denna lilla
katekes.
Frukten af denna skrifvelse vardt omsider det Kongl. Cirkuläret
af den 12 Maj 1865, hvari erinras om, »huru Luthers katekes redan
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
nu utgör grunden för ifrågavarande (kristensdoms-) kunskap,» samt huru
lärarne redan förut, genom den Erinran, som varit fogad vid den an¬
tagna förklaringen, »blifvit allvarligen uppmanade att icke till utanläs¬
ning _ förelägga barnen något, som de icke efter sina förmögenheter
begripa,» hvarjemte åberopas ett föregående Kong! Cirkulär (af den 22
April 1864), hvilket skulle meddelat vederbörande ytterligare stadganden
i samma syftning. Emellertid ville Kongl. Maj:t nu anbefalla dom¬
kapitlen att till vederbörande presterskaps kännedom meddela de åsig-
ter, hvilka i detta ämne gjort sig gällande bos Rikets Ständer» och
»gör sig Kongl. Maj:t förvissad» — heter det vidare — »att prester-
skapet, då en själlös eller för långt drifven utanläsning ingalunda öf-
verensstämmer med eller befrämjar denna undervisnings höga ändamål,
vid densamma iakttager ett sådant förfaringssätt, att de heliga sannin¬
garna, jemte det de till sitt väsentliga innehåll klart och bestämdt fästas
i de ungas minne, tillika må lefvande uppfattas af deras begrepp för
att blifva fruktbärande för deras lif.»
I detta ofta åberopade Kongl. Cirkulär förkastas alltså den »själ¬
lösa och för långt drifna utanläsningen,» men om det mått, som ej bör
öfverskridas, stadgas intet vidare, än att »de heliga sanningarna skola
till deras »väsentliga innehall» klart och bestämdt fästas i minnet. Det
qvarstår alltså såsom en öppen fråga, hvilken kan på olika sätt besva¬
ras, hvad som afses med detta de heliga sanningarnas »väsentliga
innehåll.»
Under tiden har Kongl. Maj:t antagit en ny lärobok för den första
kristendomsundervisningen, nemligen Luthers lilla katekes med kort ut¬
veckling af Oktober 1878, hvilken utveckling eller förklaring blifvit lika¬
som den föregående uppstäld i frågor och svar och detta i en form,
som ganska tydligt innebär, att svaren skola återgifvas ordagrant, hvar¬
med man således är åter inne, trots Kongl. Cirkuläret af 1865, på utan-
iäsningens stråt äfven hvad den vidlyftiga förklaringen vidkommer —
Luthers lilla katekes innehåller ju den första förklaringen, hvilken man
ansett behöfva ytterligare förklaras eller utvecklas.
Frågan. är nu, huruvida utanläsningen af denna nya lärobok kan
anses förenlig med det ofta nämnda Kongl. Cirkuläret eller ej?
Klart är, att . denna läsning ej får ske, trots uppställningen, innan
lärostyckena blifvit »af de ungas begrepp på lefvande sätt uppfattade».
Här ligger en vigtig begränsning, särdeles hvad de många bibelspråken
vidkommer. Men i allt fall lärer väl hela denna »utveckling» omöjligt
kunna lalla under kategorien af »de heliga sanningarnas väsentliga
innehåll». Det Kongl. Cirkuläret måste således inför hvarje oväldig tolk¬
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
ning innefatta förbud mot hela den nya utvecklingens ordagranna in¬
lärande. Men då bär man råkat bär i samma trångmål som med den
Lindblomska förklaringen, nemligen i fråga om utsöndrandet af de styc¬
ken, som kunna få, under de gifna förutsättningarna, fästas i minnet,
från dem, som icke få på detta sätt inläras, på det att utanläsningen
ej må varda »öfverdrifven)).
Det både varit önskligt, om Kongl. Maj:t, med kännedom om de
föregående svårigbeterna, anbefalt »utvecklingens» författare att bereda
någon ledning för omdömet i detta afseende, vare sig genom de »vä¬
sentliga» styckenas utmärkande genom större stil, eller på annat. sätt.
Då så icke skett, är saken dels öfverlemnad i hög mån åt hvarje lä¬
rares eget omdöme, dels beroende af de föreskrifter, som gifvas ho¬
nom af domkapitel, presterskap och skolinspektör. Men dessa omdö¬
men och föreskrifter äro, såsom man känner, ganska skilj aktiga. Rättvist
må erkännas, att på åtskilliga håll den sunda och rigtiga uppfattningen
gjort sig på ett tillfredsställande sätt gällande, men inom ganska många
församlingar qvarstår man ännu på den gamla öfverklagade ståndpunk¬
ten, så att utanläsning der bedrifves af hela utvecklingen med alla dess
bibelspråk, hvartill, på åtskilliga håll, komma , dels ytterligare någon
katekes — såsom Schartaus — och dels särskilda presterliga »frågo-
böcker» eller »papper». Att så tillgår i folkskolan lärer väl bero vä¬
sentligen dels derpå, att läraren dertill nödgas af presterskapet. och
möjligen äfven skolinspektör, dels ock derpå, att denna »öfverdrifna»
utanläsning påkallas för konfirmationen, dock utan att den långa för¬
beredelsetiden till denna i allt fall förkortas. Den för folkskolan till
ledning vid undervisningen äfven i kristendom utgifna »normalplanen»
borde, rätt tillämpad, motverka detta missledda presterliga nits infly¬
tande på nämnda undervisning i skolan, men att så icke varit fallet,
hvad många orter vidkommer, är tillräckligt kändt.
Under sådana omständigheter, kan det sättas allvarligt i fråga,
huruvida icke rent af förbud borde utfästas mot all ordagrann utan¬
läsning af vare sig den ena eller andra läroboken i kristendomskunskap.
För denna uppfattning talar hvad som för hvarje pedagog är väl
bekant, att den ordagranna uppläsningen af svaret på en »förstånds-
fråga», inom hvad läroämne som helst, hindrar och qväfver det fria
bruket af den eftertanke, som, i förening med minnet, borde diktera
svaret. Häri ligger alltså förkastelsedomen öfver all utanläsning på de
områden, der så är fallet, och man skulle således kunna våga uttala,
att ingen s. k. »förklaring)) må inläras och återgifvas ordagrant. Det¬
samma gäller också om den historiska berättelsen, om hvilken redan
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
7
erkebiskop Lindblom rigtigt föreskref, att den borde först af läraren
tydligt uppläsas och derefter fritt berättas för att slutligen återgifvas
af barnen »på deras eget enfaldiga språk». Lärarens muntliga föredrag,
hvilket för barnaundervisningen kan ega stor betydelse, kommer i och
med utanläsningen aldrig till sin fulla rätt.
Men det qvarstår i allt fall ett område för utanläsningen, som ej
lärer kunna lemnas å sido. Dit höra tros-satser, tänke- (bibel-) språk,
skaldestycken (psalmer), och kanske något mera, der tankar och känslor
blifvit så strängt bundna i ordalagen, att de senare icke kunna ändras,
utan att innehållet derpå varder lidande, eller der versformen kräfver
en bestämd ordföljd. Här är utrymme nog för den uppöfning af
minnet, hvilken mången gång anföres till försvar för utanläsningen,
äfven då man väl måste vidgå, att kristendomens lärostycken icke höra
nyttjas såsom medel för ett sådant ändamål.
Enär i både Luthers katekesförklaring och den senaste utvecklin¬
gen af densamma förekomma stycken, som falla inom det här ofvan
nämnda området, der ett ordagrant inlärande af innehållet kan ega
giltighet, lärer sålunda ett ovilkorlig^, förbud mot all utanläsning icke
kunna på goda grunder förordas. Önskligt vore emellertid, att tyd¬
ligare föreskrifter än de nuvarande rörande det som af ifrågavarande
förklaringar må i minnet inskärpas, och det som barnet må »på sitt
eget enfaldiga språk» återgifva, blefve utfärdade till ledning och efter¬
rättelse åt både presterskap och skollärare, och till häfvande af den
villrådighet, som finnes och måste finnas rörande de ofvan åberopade
orden i Kongl. Cirkuläret af 12 Maj 1865, eller de heliga sanningarnas
»väsentliga innehåll».
För närvarande torde man dock böra, från Riksdagens sida, in¬
skränka sig till att uttala en önskan om, att ifrågavarande Kongl. Cir¬
kulär måtte bringas i högsta möjliga mån till samvetsgrann efterlefnad,
hvadan Utskottet tillstyrker,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa, det kraftiga åtgärder måtte vidtagas för
att bringa till allmän och noggrann efterlefnad de i
Kongl. Cirkuläret af 12 Maj 1865 utfärdade föreskrif¬
terna mot »en själlös och alltför långt drifven utan¬
läsning», på det att detta lika förderfliga som djupt
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
inrotade missbruk vid religionsundervisningens utöf¬
vande måtte varda undanröjdt.
Stockholm den 17 Februari 1881.
På Utskottets vägnar:
A. Hedin.
Reservation:
af Herr Hedin: »Då jag ej kan antaga, att några nja »råd och
anvisningar» skola i märkbar mån stäfja det fruktansvärda missbruk,
motionen afser, har jag yrkat bifall till motionärens förra alternativ,
d. v. s. skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om formligt förbud
mot utanläsning af någon, större eller mindre, del af »Utvecklingen».
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1881.