Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 22.
1
N:o 22.
Ank. till Riksd. Kansli den 11 Mars 1881, kl. 5 e. m.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4,
öfver Herr F. T. Borgs motion, N:o 44, angående vissa
ändringar i undervisningsväsendet.
Då under sistlidne riksdag motioner angående förändringar i vårt un¬
dervisningsväsende visserligen erhöllo eu noggrann utredning af Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskott N:o 1, uti dess utlåtande N:o 23, samt ytterligare
vid utförlig diskussion i samma Kammare den 5 och 7 Maj 1880 under¬
kastades en mångsidig belysning, men Riksdagens Törsta Kammare ej kom
iotillfälle att yttra sig öfver den af motionerna berörda, högst vigtiga frågan;
så har nu Herr F. T. Borg uti sin motion, N:o 44, om skrifvelse till Kong!.
Maj:t angående åtskilliga förändringar i undervisningsväsendet, med åberopande
af den utförliga motivering, som står att hemta så väl af nyss nämnda ut¬
låtande å sid. 1—59, som ock af den i Andra Kammaren förda diskussion,
velat som sin motion upptaga de af Andra Kammaren fattade heslut i punk¬
terna a, b, c, d, e, f, h, i af berörda utlåtande, jemte Utskottets förslag i
punkten g, samt derutöfver göra ett tillägg i afseende på tiden för under¬
visningen, i samband med den föreslagna löneregleringen.
Motionären hemställer alltså nu, att Kammaren ville för sin del besluta
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
dels tillkännagifver sin åsigt,
a) att samtliga unversitetsexamina måtte, med bibehållande af den kom¬
petens till embeten och tjenster, som nu genom dem förvärfvas, få afläggas
af en hvar, som genomgått godkänd, vare sig real eller latinsk mogenhets-
Bih. till Riksd. Prof. 1881. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. l
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
pröfning, utan åliggande för den, som sig till universitetsexamen anmäler,
att genom någon preliminär eller kompletteringsexamen hafva ådaglagt in-
sigter i latinska språket;
b) att de döda språkens läsning' i allmänna läroverken hör framflyttas
till sjette klassen;
c) att latin hör införas såsom valfritt ämne i realliniens två öfre klasser,
dock ej till högre timtal än fyra timmar i veckan;
d) att det hör medgifvas lärjunge i allmänna läroverket att, efter eget
val, läsa blott ett modernt språk;
e) att någon del af den genom språkstudiets inskränkning vunna tid bör
anslås åt sådana, för den allmänna bildningen angelägna läroämnen, som
hittills ej ingått eller haft alltför ringa plats i de allmänna läroverkens
undervisning;
f) att lägsta klassen af det allmänna läroverket bör indragas, att samt¬
liga pedagogik’ böra indragas, samt att efter förutgången närmare utredning
alla eller de flesta treklassiga samt några femklassiga, i södra och mellersta
delarne af landet belägna läroverk torde kunna indragas;
att elementarskolan bör sättas i sådant samband med folkskolan, att
inträdesfordringarne till den förra må bestämmas till hvad den senare bör
kunna åstadkomma;
g) att en sådan efter de olika klasserna proportionerad höjning af lär-
jungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att derigenom en väsentligare lättnad
i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes;
att läsetiden hvarje år utsträckes till fyratio, högst fyratiotvå veckor:
dels anhåller,
h) att Kong!. Maj:t täcktes, för utredning af dessa frågor och utarbetande
af förslag till förändringar i den nuvarande universitets- och skollagstiftningen
i enlighet med ofvan angifna grunder, förordna en komité, sammansatt af
erfarne män i olika samhällsställning och verksamhet; samt
i) att Kong!. Maj:t, innan ändringen i läroverksstadgan med anledning
af de förslag, som sålunda kunna komma att utarbetas, varda beslutade,
täcktes lemna Riksdagen tillfälle att sig deröfver yttra.
Vid första blicken på de flerahanda önskningsmål, hvilka vilja gorå
sig hörda i och med nu förebragta förslag till ändrade anordningar för vårt
undervisningsväsende, skola utan tvifvel somliga med en känsla af otalighet
i dem se endast ett förnyande af lika farliga som obehöflig^ försök till
rubbningar i det bestående. Men ännu flera torde dock de vara, som helsa
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 22. 3
dem med tillfredsställelse såsom ett uppslag till fullständigare genomförande
af grundsatser, hvilka under senaste decennier, så att säga steg för steg,
sökt tillkämpa sig erkännande och delvis äfven vunnit tillämpning inom vår
skollagstiftning. En hvar, som för blott fyra årtionden sedan tick sin skol¬
bildning, skall nödgas erkänna, huru betydligt våra dagars skolundervisning,
så till innehåll som form, skiljer sig från den, som då meddelades. Anledning-
torde derföre icke saknas att förvänta, det en hvar, som vid utöfning af
lärareverksamhet under denna mellanliggande tid haft tillfälle att med skärptare
blick följa reformernas gång och reflekterat öfver både deras orsaker och
vei klunga!, icke blott skall finnas villig att erkänna deras gagn enka in¬
flytande, änskönt han kan hafva mottagit dem med misströstan, utan ock just
på grund af sådan erfarenhet skall känna sig pligtig att fördomsfritt och
med välvilja pröfva hvarje åtgärd, som ytterligare kan i reformerande ret¬
ning varda ifrågasatt. För den lugna betraktaren ter sig detta reformsträf-
vande, sedt i stort, såsom ett försök till förmedling mellan det gamla och
det nya, och det är för en sådan förmedling man alltjemt söker finna en
mera allmänt erkänd och obestridd form. Den senare tidens hela riktning
fiamkallar nödvändigt inom skolan samma strid, som pågår inom vetenskapen.
Så har nu efter hand förts in i skolan en mängd af olikartade bildnings¬
element, som stält allt större fordringar på det uppväxande slägtets mot¬
taglighet för vetande, alldeles som om massan af vetande i och för sig inne-
bure en garanti för en rätt fruktbärande bildning. Men menniskoanden är
icke ett käril, för mottagande och inrymmande af osmälthart vetande i stora
massor, utan han är till sitt väsende en lefvande kraft, egnad att genom
lämplig och måttlig näring utveckla sig, men å andra sidan blottstäld för
att genom ändamålsvidrig öfverlastning varda hämmad och undertryckt. Också
har ej så sällan den frågan låtit höra sig, om resultaten af skolbildningen i
våra dagar visat sig i allmänhet stå i rigtigt förhållande till hvad man kunnat
vänta sig af de använda bildningsmedlen. Vid de ständigt växande fordrin-
game utifrån maste med allt större sorgfällighet det ur pedagogisk synpunkt
väsentliga af hvad som i skolan på olika stadier skall läras, noga skiljas
från det mindre väsentliga, under iakttagande derjemte af följ dugtighet och
ändamålsenlig enkelhet i anordningarne.
Då nu utan tvifvel det, som här ofvan i punkten a) ifrågasättes, på
det allra närmaste sammanhänger med utsigten att kunna åvägabringa en af
tidsförhållandena påkallad ändring i läroämnenas inbördes ställning och nu¬
varande ordningsföljd inom skolan, hvarom senare skall ordas, torde det vara
nödigt att taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån sådant kan stå
tillsammans med ett välbetänkt skyddande af ej mindre de vetenskapliga
studiernas än den allmänna bildningens intressen. I ett utskottsbetänkande
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
kan naturligtvis ej inrymmas allt, som ur denna synpunkt vore värdt pa-
aktande, men några väsentligare hållpunkter för en oförvillad uppfattning af
denna vigtiga fråga böra angifvas.
Likasom i den fysiska verlden betydelsefulla förändringar emellanåt ega
rum i vår omedelbara närhet, men så stilla och långsamt, att de undgå vår
uppmärksamhet, intill dess att effekten af dem vuxit till någon större betyden¬
het; så ikläder sig ock den andliga odlingen, från tid till tid, nya former
under ett ständigt fortgående, ehuru ofta af oss obemärkt utvecklingsarbete.
Men ju kraftigare detta senare är, desto tidigare och desto starkare utpreg-
lade träda de förra fram i dagen. De vetenskapliga studiernas art och rigt-
ning, ej mindre än det karakteristiska draget i allmänna bildningen, pa en
viss tid, måste stå i närmaste beroende af samma tids hela andliga odling.
Allt ifrån vårt sekels början har inom vetenskapens verld herskarespiran
eftertraktats af de vetenskaper, hvilkas hufvudsakliga uppgift ligger i genom¬
forskandet af den yttre naturen, och i följd häraf har också undervisnings¬
väsendet i hela dess omfattning varit, så att säga, under inflytande af en
kris, ytterst härledande sig derifrån, att biologien måst efter hand uppgifva
sin tidigare allt beherskande ställning och andra discipliner vid dess sida
intagit en sjelfständig plats, såsom de matematiska och naturvetenskapliga.
Sålunda är det väsentligen en kamp mellan så kallade ideala och reala bild¬
ningselement, som kännetecknar samtidens hela vetenskapliga lif. Härjemte
får ej lemnas ur sigte den så betydligt ökade mängden af material för
vetandet samt den betydliga utsträckning, som de flesta vetenskaper i vårt
århundrade vunnit, hvilket allt haft till följd en ofantlig stegring af tidens
hela andliga kultur.
Universaliteten hos en Aristoteles eller en Leibnitz, livilka beherskade
sin tids hela vetenskapliga område, är i våra dagar en omöjlighet Särskilda
vetenskapsgrenar, synnerligast inom det naturvetenskapliga området, hafva
så utvecklat sig till sjelfständiga och omfattande discipliner, att de hvar för
sig kunna taga forskarens hela kraft i anspråk och utgöra hans lifsuppgift.
Specialiseringen af de vetenskapliga studierna betraktas numera så allmänt
såsom fullt berättigad, att den i en viss specialitet väl bevandrade alldeles
icke skyr att erkänna sig vara på andra områden utan insigter. Man torde
således kunna säga, att förkärleken för specialstudier är ett utmärkande
drag för vår tid, och att denna väsentligen framkallats genom naturveten¬
skapernas inflytande.
Ej så sällan har mot vår tids vetenskaplighet rigtats beskyllningen
för ensidighet, likasom klagan förts deröfver att, med tillbakasättande af det
»ideala >, fältet allt mera lemnats öppet för teoretisk och praktisk materialism.
För så vidt en sådan förebråelse låter sig förnimmas från deras sida, Indika
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
halla fram den så kallade humanistiska bildningen såsom en skyddande sköld
häremot, ma lika gerna kunna betonas, att så länge i denna »humanistiska»
bildning klassisk filologi fortfarande göres till det allherskande elementet, så
födes häraf enligt hvad all erfarenhet bekräftar —- ett åskådningssätt,
hvilket kännetecknar sig genom ofördragsam ensidighet.
Om nu än det kan tyckas, som om en djup klyfta söndrade veten¬
skapen i våra dagar och dermed samtidens hela andliga kultur, så torde
dock . detta förhållande vid närmare ompröfning befinnas mera skenbart än
vekligt. Med fasthållande af afl högre vetenskaplig bildnings väsentliga
enhet, tiots vetenskapens mångfaldiga utgrening i våra dagar på grund af
innehållets växande rikedom, varda dess särskilda nya grenar, hvar med sin
starka utveckling, ej att betrakta såsom endast nya forskningsområden, fogade
till de gamla, utan såsom vuxna ut ur dessa. Likasom organismens enhet
ej lider inträng af delarnes mångfald och dessas skiljaktiga funktioner, så
torde ock mellan vetenskapens grenar befinnas råda ett sådant lefvande inre
sammanhang, att de både behöfva och komplettera hvarandra. Trots afl
olikhet mellan föremålen för vetenskaplig forskning, är väl den uppfattningen
icke oiigtig, att forskningen går ut från det enskilda, söker utbilda det vunna
kunskapsinnehållet ur allmänna synpunkter, tillbakaföra det till allmänna lagar
och förbinda dessa till ett system af ordnade och sammanhängande föreställ-
ningar. Det härvid nödiga filosofiska tänkandet torde för naturvetenskapen
vara lika behöflig! som för någon annan vetenskap. När man talar om den
foimelt bildande kraft, som innebor i studiet af de antika språken, synner¬
ligen latinet, så får nog tagas i välvilligt öfvervägande, huruvida icke om
modersmålet och andra lefvande språk äfvensom om matematiken kan sägas
detsamma. Helt visst lyder det matematiska tänkandet i strängaste mening
tankelagarne. Allt beror här pa den följdrigtiga härledningen af satser ur
en försats, som dertill är i matematiken empiriskt gifven och oemotsäglig.
Man far dessutom icke tro, att en formelt bildande kraft skulle vara att
hemta från de till stel formalism urartade »formella språköfningarne», livilka
mera än något annat röfva tid från andra bildningselement inom skolan och
hindra dem att vinna det afseende, som på grund af både deras inre värde
och deras praktiska betydelse bör dem tillkomma,
Allt hvad äfven den varmaste vän af den klassiska litteraturen, den
upprigtigaste beundrare af den rika antika odlingen numera kan och bör
fordra, är, att klassisk filologi ma såsom fackstudium få påräkna en aktad
plats. Ur ingen synpunkt karl numera denna litteratur göra anspråk på att
betraktas såsom ett för den andliga odlingen eller en grundlig och tillfreds¬
ställande embetsmannabildning _ oumbärligt element. Anmärkningsvärd! före¬
faller det da, att man ännu tar se benämningen »humanistiskt studium» ges
6
Andra Kammarens Tillfälliga JJtshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
uteslutande åt den antika odlingens element, alldeles som om denna allena
skulle förmå göra oss till menniskor. Emellertid hafva klassicitetens hängif-
naste förkämpar med mycken resignation funnit sig uti grekiska språkets och
litteraturens undanskjutande på skolans område, oaktadt denna senare littera¬
tur inrymmer mästerverk af forntidens största skalder, talare, historieskrif¬
vare och filosofer. Så mycket starkare hafva de hållit fast latinet. Man
må nu huru högt man hehagar skatta detta språks värde såsom sa kalla dt
formelt bildningsmedel, på grund af »dess karakteristiskt utbildade flexion»,
dels »strängt logiska satsfogning» och »fulländade stilistiska teknik», så
måste det dock uppgifva hvarje anspråk att få heherska undervisningen så
som förr, sedan det alldeles upphört att vara hvad det under så många sekler
var: statsförvaltningens, lagstiftningens, vetenskapens och skaldekonstens språk.
Alldeles tydligt är dock, att ett språk, på hvilket halftannat årtusendes hi¬
storia och kultur skildrats, för forskaren ännu skall ega värde och betydelse.
Läsningen af dess skriftställare torde således helt naturligt varda den enda
vid undervisningen ledande och bestämmande principen, och de skriftliga öf-
ningarne alltså endast ett medel för detta syftes ändamålsenliga befrämjande.
Huruvida för öfrigt den romerska litteraturen, såsom uttrycket för den ro¬
merska folkandan, kan i sjelfva verket förtjena — synnerligast vid jemförelse
med den grekiska — att så högt skattas, såsom egnad att gifva näring åt den
»ideala» bildningen, är en fråga, hvars grundliga undersökning krafvel' större
utrymme än här hör ifrågasättas. Den romerska karakteren framträder i all¬
mänhet ensidigt rigtad på det praktiska, och man torde kunna säga, att ro-
marne skapat blott ett konstverk: rätten och den derpå hvilande staten.
För skolan har väl åtminstone deras rätt ingen användning: till formen lika
hård och stel, som till innehållet skild från våra sedliga idéer, och fanatiskt
sträng, så som den romerska statens innersta tanke. Grekerna förde kulturen
ut öfver verlden och med den vunno de segrar; Romarne slogo sig fram, öm¬
som med våld och svärd, ömsom med en trolös och ränksmidande politik.
Deras virtus är karakterens jernhårda fasthet, hos en Brutus stegrad till en
fanatism, som låter honom åt ett förment statsändamål med kallt blod påbjuda
offret af sina egna söners lif.
Universitetet i våra dagar, såsom den samtida odlingens högsta plant¬
skola, är icke mera i den meningen Universitas litteranm, att alla för denna
odling vigtiga och tongifvande vetenskaper derstädes kunnat finna tillbörligt
utrymme. Så hafva — för att ej nämna åtskilliga andra — den använda
matematiken och fysiken, som genom sina på strängt vetenskapliga grunder
hvilande arbeten mångdubblat mensklighet ens kraft i vår tid, tagit plats i en
högskola af helt annan art. Universitetet delar sig i fakulteter, som huf¬
vudsakligen skola utbilda sina lärjungar för alldeles bestämda yrkesändamål:
7
Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
läkarens, prestens, filologens, juristens. Det intager alltså i verkligheten ställ¬
ningen af en fackskola, hvars särskilda afdelningar hafva i den vetenskap¬
liga metoden och i undervisningsfriheten något gemensamt, men i sin verk¬
samhet äro af hvarandra fullkomligt oberoende. Den studerande idkar ej sam¬
tidigt studium af filologi, medicin, jurisprudens o. s. v., utan har att koncen¬
trera sm kraft på en speciel uppgift. Men för det metodiska fackstudiet
utgör en vunnen högre allmänbildning förutsättningen, och till denna skall
skolan gifva grundläggningen. Så länge nu ett reglementeradt latinstudium
anses höra nödvändigt ingå såsom beståndsdel i denna för en blifvande em¬
betsman erforderliga allmänbildning, maste skolans hela undervisningsplan
också derefter ordnas, och det är just denna omständighet, som alltjemt hindrar
en efter de särskilda läroämnenas natur och deras betydelse för samtidens bild-
ningskraf lämpad, ändamålsenligare ordningsföljd. Är nu — kan man fråga
det mått af latinkunskap, som i en förberedande universitetsexamen skä¬
ligen kan fordras, till sitt bildningsvärde eller med hänseende till embetsstu-
diernas derigenom ökade grundlighet af så stor betydelse, vare sig för em-
betsmannnen sjelf eller det kall han skall fylla, att derigenom uppväges olä¬
genheten af en ändamalsvidrig anordning åt den elementära undervisningen
föl det in ting dubbelt större antal af skolans lärjungar, som aldrig ingå på
embetsmannabana!!? Om svaret på denna fråga kan ingen gerna vara tvek¬
sam För att nu åtminstone i någon mån förringa vigten af de skäl, som så
kraftigt tala för afskaffande af det latintvång, hvilket ännu hos oss hvilar
pa den förberedande embetsmannabildningen, har man måst taga sin tillflykt
till påståendet om latinets stora värde och betydelse ur rent pedagogisk syn¬
punkt, och angelägenheten att af sådan orsak låta det ingå bland undervis¬
ningsämnena, sa tidigt och sa allmänt som ske kan. Hvarje fullt fördomsfri
läiaie, som hatt tillfälle att sköta undervisning på båda linierna och att under
någon längre tid aktgifva på resultaten, skall hafva svårt att dela en sådan
uppfattning. Om derjemte inom hans erfarenhets område faller äfven den tid
„än™ 8'0ssen vi(l 8 års ålder, med vunnen ringa färdighet i innanläsningens
svara konst, maste börja med lärandet af latinet och dess grammatik och om
han med då vunna resultat af skolbildning vid 15 års ålder sammanställer
hvad som åt eu lärjunge på reala linien nu intill konfirmationstiden vanligen
mhemtats, sa utfaller sannerligen en sådan jemförelse icke till fördel för den
pseudo-klassiska »grundläggning», som ännu i dag icke saknar ifriga förespråkare.
-Långt uran att utveckla förståndet, skärpa tankekraften och hos gossen ingjuta
aktning och växande lust för ett själsodlande arbete, lade detta absoluta
^herravälde tunga och förlamande fjettrar på den fria utvecklingen af
manga lofvande anlag, lödde leda och olust äfven för andra kunskapers in-
hemtande och dref det stora flertalet ut i lifvet, högst bristfälligt utrustade
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N.o 22.
i fråga om just de insigter, som den ändrade tidsrigtningen företrädesvis hos
dem kräfde. Och månne det jemförelsevis ringa antal, som kämpade sig fram
till bildningens högsäte, kunde verkligen der känna sig till freds, vid en blick
tillbaka på de offer af tid och arbete, som en sålunda ensidig studierigtning
pålagt dem? Endast om det försvinnande fåtal, som kunde med inneboende håg
och begåfning välja klassisk filologi till fackstudium, kan sadant lata säga
sig. Hos de flesta öfriga kunde med knapp nöd examenstvånget under de
första åren qvarhålla det med suckan och vedermöda inliemtade skolpensum,
som så omärkligt dunstade bort under inflytelsen af andra studier med verk¬
ligt närande kraft och ett lefvande innehåll, som röjde sitt sammanhang med
samtidens andliga odling. Aldrig framträdde — och det torde ej vara obe-
rättigadt att säga: framträder ännu — det latinska examenstvånget i builes-
kare skepnad och skarpare gisslande sin egen omedgörliga anspråksfullhet än
i de »lärdomsprof,» der för grundligheten af förvärfvade insigtei och förmagan
att dem tillgodogöra bevisföringen måste kulminera i en »dissertation och
dess »försvarande.» Större otjenst har väl näppeligen kunnat bevisas någon,
än då eu och annan gång den lärde disputatorn fått se på samvetsgrannaste
sätt till modersmålet öfverflyttad en »afhandling,» som i sill latinska förkläd¬
nad åt författaren inbragt högsta vitsord för skarpsinnighet och lärdom. Att
ett »försvar,» der frasens klangrikhet oftast, står i diiekt förhållande till
dess tomhet på innehåll, dock kan vitsordas som »lyckadt,» vinner sin na¬
turliga förklaring deraf, att »formella öfningar» allt ifrån ungdomen både hos
de dömande och den bedömde innött föreställningen om den formella språk¬
behandlingens öfvervägande värde och betydelse. 0
Oaktadt påtryckningen af de ändrade tidsförhållandena, har latmtvan-
o-et i denna form obetydligt minskats och qvarstår ännu på områden, der det
är onödigt tryckande och endast vållar olägenhet. Likaså bär val skollag-
stiftning under senaste decennier vittnesbörd derom, att förfäktarne af lati¬
nets dominerande ställning bland elementära undervisningsämnen endast steg-
för steg låta sig ur sin starka position utträngas, och häri är just att söka
den hufvudsakliga anledningen till de så ofta återkommande yrkandena pa
hvarjehanda ändringar i undervisningsväsendet. Då dessa yrkanden på skol¬
reformer oförnekligen röja ett bemödande att fa undervisningen en gång oid-
nad efter grundsatser, härledda ej mindre från läroämnenas natuiliga inböi-
des sammanhang och ordning, än äfven deras betydelse för lifvet, sa kan och
får man icke stämpla sådana yrkanden såsom endast nagra den radande tids¬
andans nyckfylla fordringar och på sådan grund lemna dem utan pa-
aktande. . c ,
Då Utskottet hyser liflig förhoppning, att rättvisa omsider ma veder¬
faras en fordran, åt hvilken redan 1873 ars Särskilda Utskott tydligt och
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande Ko 22.
utan meningsskiljaktighet gifvit uttryck genom sitt yttrande, »att det sanno¬
likt ej kan dröja länge, förrän latinet måste upphöra att vara tvångsämne i
åtskilliga universitetsexamina och rättighet att aflägga dessa således heredes
äfven för personer, som icke studerat döda språk,» och då i betraktande
tages den oskattbara förmånen för våra läroverk att få i lugn och ro sköta
sitt maktpåliggande arbete, men förnämsta vilkoret härför just ligger deri,
att det ännu rådande latintvånget lossas, hvilket återigen icke skall varda
möjligt, utan att äfven från de förberedande universitetsexamina det latinska
examenstvånget borttages; så tvekar Utskottet icke att förorda den i punkten
a) ifrågasatta åtgärden såsom välbetänkt och gagnande.
Såsom här ofvan redan är uttaladt, betraktar Utskottet den förordade
ändringen i examensväsendet vid våra universitet såsom väsentligaste vil¬
koret för den elementära undervisningens ändamålsenligare ordnande. I det
följande skall nu tagas i öfvervägande, hvad Utskottet under nämnda förut¬
sättning anser kunna och böra göras, för att på bättre sätt än för närva¬
rande tillgodose det verkliga bildningsbehofvet för det stora flertalet af sko¬
lans lärjungar, betrygga det vigtiga statsändamålet af ungdomens danande
till upplysta och handlingskraftiga medborgare och i möjligaste måtto be¬
gränsa statens för detta syfte oundgängliga utgifter.
ISTär man erinrar sig att, enligt nu gällande anordning, läsningen af gre¬
kiska språket redan är förlagd till sjette klassen, gäller det under punkten b)
framstälda yrkandet uteslutande latinet. Många skäl torde också tala för
att numera göra båda klassiska språken i detta hänseende lika stälda. Ifrån
att utgöra ett obligatoriskt hufvudämne redan i lista klassen, har latinet på
ett par årtionden måst vika undan, först till 2: dra klassen såsom valfritt
och senast än ytterligare till den 4: de i samma ställning. Hufvudsakliga
anledningen, hvarför icke steget tagits fullt ut för ernående af en i alla
ämnen gemensam undervisning i läroverkets 5 lägre klasser, är påtagligen
att söka i latinets hittills varande betydelse för det akademiska studiet och
för embetsexamina, i det man nemligen befarat, att en inskränkning af la¬
tinstudiet till blott de högre klasserna skulle komma att förlänga de prelimi¬
nära studierna vid universitetet och i samma mån fördröja början af de
egentliga fackstudierna. Men nog borde man nu kunna enas derom, att en
ändamålsenlig, efter tidsförhållandena lämpad organisation först då kan anses
vara för skolan vunnen, med utsigt att varda mera fri från rubbningar, när
man låtit allmän medborgerlig bildning komma till sin fulla rätt.
Latinet bär längesedan upphört, såsom förut visats, att vara ett för
en tillfredsställande allmänbildning oumbärligt element. Rimligt må det ju
synas, att fordom — då ingen vetenskaplighet var möjlig utan detta språk,
ja, knappast någon nämnvärd litteratur hos oss fans på vårt eget tungomål
Bill. till Riksd. Prof. 1881■ 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Käft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
— den då rådande tidsandan oeftergiflig! fordrade sådan anordning af skol¬
undervisningen, att latinet först och sist deri ingick såsom bildningsmedel.
Då icke blott teologi, filosofi, juridik och medicin, utan också geometri, geo¬
grafi och historia på latin behandlades, så följde ju häraf, att framsteg i
hvilken rigtning som helst af den menskliga kulturen näppeligen var möjligt
utan föregående latinkunskap. Oaktadt sedermera alla de förutsättningar
bortfallit, på hvilka den gamla skolan grundats, se vi likväl ända in i nyaste
tid samma latinherravälde med all makt hållas upprätt i våra läroanstalter,
och först med 1856 års skolstadga kan det anses hafva i någon män fått
gifva med sig. Den så länge herskande fördomen, att utan »humanistisk
bildning», naturligtvis med de klassiska språkens studium såsom både begyn¬
nelse- och slutpunkt, ingen kan gorå anspråk på att få benämnas »bildad»,
måste dock anses bruten i samma stund den uppfattningen trängt in i folk¬
medvetandet, att det dock lian finnas en »allmänbildning», lika rent human
till sitt innersta väsen och ädel till sin syftning, som fullt tillfyllestgörande
och gagnande både för den enskilde och staten, utan att för dess förvärf¬
vande erfordrats ringaste bekantskap med de antika språken. Allt starkare
ljuda nu också fordringarne, att ändtligen skolan må ordnas efter principer,
hvilka, såsom ofvan sagts, stå öfverens med bildningsämnenas inre samman¬
hang sinsemellan, med lärjungarnes efterhand utvecklade fattningsförmåga
samt med den innevarande tidens fordringar för en god medborgerlig bildning.
Att i fråga om ordningsföljden inom skolan, läroämnena emellan, af¬
seende fästes vid lärjungens successivt utvecklade fattningsförmåga, bör väl
få anses såsom högst angeläget. Det vore ju både oförnuftigt och grymt
att vid 8 å 9 års ålder fordra det samma som vid 11 å 13 eller vid 15 å 16
år. Så mycket möjligt är, hör ju derföre hvarje nytt ämne inträda vid den
tid, då det häst lämpar sig för lärjungens fattning. Det starkare minnet
och den lifligare uppfattningen af de yttre konkreta naturföremålen, med deras
skiftande former, hänvisa under tidigaste åren otvetydigt på naturhistoria,
geografi och historia, jemte det att modersmålet lättast egnar sig för de
grammatikaliska begreppens första inlärande. Ett lefvande språk lämpar sig
väl sedermera vida bättre för fortsatta språkstudier, både med hänseende till
ordbildning, böjningsformer och syntaktiska förhållanden, än det helt och
hållet främmande latinet — med sina strängt afvikande böjningsformer och
konstruktionssätt, oafsedt sjelfva litteraturens så skiljaktiga innehåll — hvilket
språk just i följd häraf krafvel- mera utvecklade själskrafter.
Om man slutligen tager hänsyn till den medborgerliga bildningens kraf,
så torde läroämnenas ordningsföljd böra blifva alldeles den samma. De allmännast
erforderliga böra få både tidigast och under längsta tidsföljden utgöra före¬
mål för undervisningen. Med kännedom af lefvande språk och deras lit-
Aftära Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 11
teratur tager lärjungen i besittning ett obestridligen mera omfattande och
derjemte för lifvets framtida förhållanden mera behöflig! och användbart bild¬
ningsmedel, än som af de klassiska språken kan stå att vinna.
Vare sig nu, att man tager i öfvervägande den naturliga ordning, i
hvilken kunskapsämnena böra följa hvarandra, eller deras vigt och betydelse
i lifvets särskilda förhållanden, så torde hvad som ofvan antydts, ehuru det
måst ske i korthet, leda till stadgande af den åsigten, att de döda språkens
läsning i allmänna läroverken lämpligast bör förflyttas till sjette klassen.
Helt naturligt ställer sig då den frågan fram till besvarande, om det
kan vara rådligt att inom så kort tid som fyra år sammantränga skol¬
studiet af två så svåra språk som latin och grekiska. I ganska väsentlig
mån beror detta visserligen derpå, huru fullständigt man från latintvånget
vill befria de akademiska examina och kompetensen till embeten och tjen-
ster. Utskottet har äfvenledes hållit före, att eu förflyttning af de klassiska
språkens läsning till sjette klassen måste medföra motsvarande inskränkning
uti de nuvarande lärokurserna i nämnda språk. Och dessutom torde icke så
ringa tid och arbete kunna sparas, om det ofruktbara inöfvandet af latinska
fraser och talesätt, beräknadt för språkets »talande» och mera fulländade
skrifvande, varder väsentligen begränsadt. Färdigheten att skrifva latin är
väl i våra dagar näppeligen för någon behöflig. Såsom olämpligt får väl
då med skäl anses, att så stor del af de åt latinet anslagna lärotimma me
upptages med blott och bart formella öfningar, med s. k. lokutioner och in-
öfningar af fraser. På skolans stadium böra utan tvifvel de latinska
stilöfningarne begagnas endast såsom medel för inskärpande af allmänna ety-
mologiska och syntaktiska regler. Den rigtiga uppfattningen af innehållet
och återgifvande! deraf på god och ledig svenska blefve sålunda hufvud-
uppgiften vid studiet af de latinska författarne. Oförnekligt torde väl vara,
att för grundläggning af verklig klassisk bildning, af en säkrare och vid¬
sträcktare kännedom om fornverlden, det vore mera fruktbärande att i stället
för de långt drifna »formella öfningarne» hafva medhunnit genomgå så mycket
som möjligt af dess litteratur. Man har ofta fått höra den invändningen,
att en lärjunge, som först vid 14 å 15 års ålder skulle börja läsa de gamla
språken, svårligen kunde hinna att i de samma inhemta en grundlig kunskap.
Men om i betraktande tages, att hans själsförmögenheter då böra hafva bättre
utbildats, att han med tillgodogörande för andra kunskapsämnen af de i 4: de
och 5:e klasserna nu åt latinet anslagna 8 timmarne i veckan måste hafva der
undangjort mycket, som i öfverstå klasserna nu läses, så skall en sådan in¬
vändning förlora sin betydelse. För det stora antalet af skolans nu latin-
läsande lärjungar, hvilka varda af omständigheterna tvungne att vid konfir-
mationstiden eller dessförinnan afbryta sin skolgång, blefve genom latinets
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
förflyttning till 6:e klassen oskattbara fördelar beredda genom tillfället att i skolan
få tillegna sig ett betydligt större mått af bildande och för dem framdeles
oundgängliga kunskaper.
För vinnande af en fast, enkel och praktiskt rigtig organisation af
skolan på det elementära område, som har till uppgift att meddela en god,
medborgerlig allmänbildning, anser Utskottet således angeläget, att läsningen
af de döda språken, såsom i punkten b) ifrågasättes, först i sjette klassen
må förekomma,
Vidkommande det i punkten c) framstälda förslaget, att i realliniens
två öfre klasser införa latinet såsom valfritt ämne, dock ej utöfver 4
timmar i veckan, har Utskottet härutinnan sett ett försök att afhjelpa den
ofta öfverklagade olägenheten, för hvilken en yngling kan se sig utsatt, då
han nödgas att göra det svåra valet mellan för mycket eller intet latin.
Under vissa förhållanden skulle nemligen ett mindre mått af latinkunskap,
förvärfvadt genom en kortare kurs i skolan, kunna vara alldeles tillräckligt,
Både för verksamhet på sådana områden i det praktiska lifvet, hvilka på
närmare eller fjermare sätt taga naturalhistoriska förstudier i anspråk, och
för den händelsen att ett grundligare jemförande studium af modern filologi
skall idkas, vore det utan gensägelse beqvämt att hafva i sammanhang med
öfriga skolstudier förvärfvat någon insigt i latinska språket. Men å andra
sidan torde också kunna sägas, att man utan synnerlig svårighet bör vara i
stånd att göra sig hemmastadd i latinsk terminologi, så mycket som på de
först nämnda områdena är erforderligt, utan behof af särskilt latinstudium
i skolan för sådant ändamål, och i fråga om framtida jemförande språkforsk¬
ning kan fördelen af arbetets koncentrerande inom skolan på ett mera om¬
fattande studium af just de moderna språken väl få anses uppväga olägen¬
heten att först något senare nödgas gripa sig an med latinets inhemtande.
Då derjemte i noggrannare öfvervägande tagas de icke så obetydliga svårig¬
heter, som genom tillskapande af ännu en språklinie på skolans högre stadium
måste uppstå, har Utskottet ansett sig icke kunna förorda införande af den
i punkten c) ifrågasatta valfriheten på den reala linien.
Då vidare under punkterna d) och e) föreslås medgifvande för lärjunge
i allmänna läroverket att, efter eget val, läsa blott ett modernt språk, äfven¬
som att någon del af den härigenom vunna tiden borde åt sådana ämnen
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
anslås, livilka, ehuru för den allmänna bildningen angelägna, hittills ej ingått
eller haft allt för ringa plats i undervisningen; så har Utskottet visserligen
ej förbisett den stora betydelsen af sådan åtgärd, för att undanrödja de många¬
handa olägenheter, som hopandet af språkstudier vid en tidigare ålder måste
medföra, men håller dock före, att valfriheten ej torde höra så långt utsträckas.
Det öfverklagade mångläseriet i de lägre klasserna bär alltid varit i synner¬
het deraf förorsakadt, att för många språk der ingingo i undervisningen. Se¬
naste anordningarne hafva i någon män afhjelpt detta missförhållande, men
om man granskar gällande undervisningsplaner för de 5 lägre klasserne och
dervid frånräknar den åt välskrifning och teckning anslagna tiden, så skall
det visa sig, att af 140 läsetimmar i veckan på latinlinien hälften, d. v. s. 70 tim¬
mar, användes på språkstudier, och af 138 timmar på reallinien 68 timmar tagas
för sagda ändamål i anspråk. Dels kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke
ett så öfverdrifvet språkstudium i de lägre klasserna, genom sammanblandning
af skiljaktiga språkelement, både motverkar afsedd förståndsutveckling och för¬
ringar dessa studiers påräknade gagn för det praktiska lifvet, dels torde ock
på sådant sätt en allt för stor del af lärotiden tagas bort från andra ämnen,
hvilkas inhemtande är ytterst vigtigt för de många lärjungars medborgerliga
bildning, som endast kunna egna några få år åt skolstudier. Mycket talar
nu för att koncentrera tid och arbete på ett främmande språk, på det att
lärjungen såmedelst åtminstone i detta kunde hinna till sådan insigt och fär¬
dighet, som han för något sitt vetenskapliga eller praktiska ändamål har af
nöden. Dock reser sig häremot först och främst ett hinder af samma be-
skaffenhet, som nyss ofvan gjordes gällande vid punkten c), nemligen svå¬
righeten af allt för många särskilda språklinier. Derjemte är tillfället att
redan i skolan få göra bekantskap med åtminstone tvenne af de tre allmän¬
nast begagnade kulturspråken af synnerligt stor betydelse för alla dem, som
genomgå blott de fem lägre klasserna. Om man förutsätter de klassiska
språkens uppflyttande till sjette klassen, 'så komma de nuvarande begge linierim
i fjerde och femte klasserna att sammanslås till en enda. Då nu tyskan
redan ingått jemte modersmålet i lägsta klassen, så kunde utan någon större
svårighet ett nytt främmande lefvande språk finna plats på detta skolans
område, och Utskottet håller före, att i fjerde klassen helst franska språket
borde inträda, hvarefter i den sjette klassen engelskan kunde tillkomma för
lärjungar på B-linien och för realisterna. Den tid, som genom eu sådan
språkstudiernas inskränkning blefve vunnen, anser Utskottet böra företrädesvis
komma modersmålet och naturkunskapen till godo.
14
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
Med anledning af den i första inom. under punkten f) ifrågasatta in¬
dragning af allmänna läroverkens lägsta klass, äfvensom af samtliga pedago¬
gi, jemte alla eller de flesta treklassiga och några femklassiga läroverk,
tvekar Utskottet ej att uttala den öfvertygelse, att indragning af elementar¬
läroverkens lägsta klass bör kunna ega rum utan olägenhet för läroverket
sjelft och till en icke oväsentlig besparing af lärarekrafter. Om man från-
räknar det lilla mått • af insigt i tyska språket, som ingår i kursen för nämnda
klass, nödgas man oförbehållsamt medgifva, att i öfrigt folkskolan numera
både kan och bör uträtta alldeles detsamma. Redan för vinnande af en fast
och sluten organisation af hela undervisningen på det elementära stadiet vore
alltså den ifrågasatta åtgärden att anse såsom första steget fram mot detta
stora mål. Under nu rådande anordning händer nog ej så sällan, att en lär¬
junge, som från folkskolan går in i läroverket, får der blott för inhemtande
af litet tyska nöta bort en för honom dyrbar tid med rekapitulerande af en
kurs, som han dock på fullt tillfredsställande sätt redan inhemtat. Att en
indragning af pedagogierna är lika mycket af omständigheterna påkallad, är
äfvenledes Utskottets öfvertygelse. Ej må undras deröfver, att stadssamhällen,
hvilka nu ega så beskaffade läroanstalter, med någon oro förnimma så¬
dana yrkanden, men alldeles gifvet torde det vid närmare eftersinnande
visa sig, att pedagogierna alldeles icke i sin närvarande ställning äro för de
respektive samhällena af det verkliga gagn, som med ändrad anordning af
folkskolan och med anlitande af nu använd lärarekraft skulle kunna vinnas.
Det kan icke egentligen tillkomma Utskottet att här teckna någon framtids¬
bild af den för både de smärre städerna sj elfva och kringliggande landsbygd
välsignelserika verkan af ett sådant folkskolans lyftande, hvarigenom den
mur blefve nedbruten, hvilken allt mera förefaller att vara väsentligen bi¬
dragande dertill, att ifrån barndomens första dagar icke den inre begåfningen,
den lifligare kunskapstörsten, utan tillfälliga yttre omständigheter och en på
den andliga odlingens område betydelselös klass-skilnad varda för gossens fram¬
tid bestämmande. Alldeles samma betraktelser göra sig gällande i fråga om
de treklassiga läroverken. Hvad dessa i främsta rummet skulle hafva från bör¬
jan behöft, för att motsvara flertalet ynglingars behof i de smärre städer,
der dessa läroverk nu äro förlagda, är mycket lätt att inse. Det kan nem¬
ligen nog hända, att från dem en eller annan lärjunge går in i ett fem- eller
sjuklassigt läroverk för fortsättande af sina studier, men det ojemförligt stör¬
sta antalet af lärjungarne går visst icke den vägen. De sluta sin skolgång-
vid konfirmationsåldern, i andra eller tredje klassen, och hvad hafva de då,
under strängt iakttagande af den gällande undervisningsplanen, kunnat in¬
hemta? Med undantag af en just icke synnerligen långt drifven insigt i
tyska språket, hafva de i allmänhet hvarken mera omfattande eller grund-
15
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
ligare kunskaper än som under samma tid gerna kunnat i en väl ordnad och
skött folkskola inhemtas. Att nu låta så beskaffade sjelfständigt läroanstalter,
dock i sin hela verksamhet bundna af bestämmelsen att till tjenst för ett
ringa fatal ^ förbereda dessa senares intagning i annat statens läroverk, taga
statens tillgångar i anspråk utan att tillgodogöra de använda lärarekrafterna
till en uppväxande ungdoms fulla gagn, torde icke vara rätt eller lämpligt.
Alla dessa små läroverk skulle hafva varit samhällenas ungdom till synnerligt
stor nytta, om åt dem gifvits frihet att efter lokala förhållanden, och med
beräkning af tillgänglige. lärarekrafter i förhållande till antalet kunskapssö¬
kande^ ynglingar, ordna sin undervisning. Kommunernas intresse att stödja,
uppehålla och allt mera utveckla sina bildningsanstalter skulle då hafva visat
sig lifligare än under förhållanden, då klagan måste föras deröfver, att den
i dem meddelade undervisningen är för ofullständig att kunna räcka till för
den art af lifsverksamhet, åt hvilken de allra flesta lärjungarne dock måste
egna sig. Såväl beträffande utvägarne att ersätta de nu omhandlade, som
ock de femklassiga läroverk, hvilkas indragning satts i fråga, kan det ej till¬
komma Utskottet att med något förslag föregripa den utredning, som ej minst
i detta afseende torde påkalla ett omsorgsfullt öfvervägande af många skif¬
tande förhållanden. Utskottet anser sig, vid förordande af bifall till detta
moment, ej behöfva närmare motivera de smärre vidtagna ändringarne af det¬
samma. ' ' "
Det senare momentet af punkten f), som after åstadkommande af när¬
mare samband mellan folkskola och läroverk, måste Utskottet afstyrka, såsom
i dess framlagda form ej tillfredsställande, enär Utskottet håller före, att,
efter indragning af allmänna läroverkets nuvarande lägsta klass, dels inträ-
desaldem böi med ett ar framflyttas, dels ock fordringarne för inträde i blif¬
vande första klass böra förhållandevis ökas, dock så, att för intagning i lägsta
klassen ej ma foidias insigt i något ämne, hvari folkskolan ej meddelar under¬
visning.
Det i punkten g) framstälda förslaget beträffande en förhöjning af
lärjungarnes terminsafgifter, proportionerad efter de olika klasserna, för att
derigenom bereda en väsentligare lättnad i statens utgifter, har Utskottet
ansett sig höra förorda, såsom både med billiga fordringar öfverensstämmande
och af omständigheterna påkalladt. Redan för närvarande måste staten af
dem, som begära att i dess läroanstalter erhålla undervisning, utkräfva af-
giftei såsom bidrag till läroverkshusens såväl som undervisningsmaterielens
underhållande in. in., och åtskilliga ändrade förhållanden, helst om förbättring
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
af lärarnes aflöning' varder beslutad, torde nu göra nödigt att i någon mån
höja dessa utgifter så, att de jemväl må i senast nämnda hänseende underlätta
oundgängliga utgifters bestridande. Att dock härvid stor varsamhet är att
anbefalla, för att icke genom sådan åtgärd utestänga från läroverken dem,
som befinna sig i en obemedlad ställning, men utmärka sig genom anlag, flit och
stadgadt uppförande, är alldeles sjelfkärt. Likaledes torde böra uppmärksammas,
att de för undervisningsväsendets upprätthållande stadgade afgifterna må fast¬
ställas till mindre belopp i de lägre än i de högre klasserna, Till förvärf¬
vande af allmän medborgerlig bildning bör nemligen, af lätt insedda skäl,
tillfälle beredas så många som möjligt, med så liten kostnad för dem som ske kan,
men rimligt må väl anses, att de, som önska grundlägga sådan bildning,
hvilken eu gång skall bana dem väg till lönande befattningar i statens tjenst,
också med något högre afgiftsbelopp bidraga till bekostande af den dyrare
undervisning, som för sådant ändamål måste af staten dem tillhandahållas.
Det ligger dock utom Utskottets befogenhet att i sådant hänseende formulera
någon bestämdare framställning.
Emot den ifrågasatta förlängningen af lärotiden hvarje år till fyratio,
högst fyratiotvå veckor tala så många giltiga skäl, att Utskottet ansett sig
icke kunna dertill förorda bifall. Det är ju i synnerhet om sommarferi¬
erna man skulle kunna säga, att de för närvarande äro rundligt tilltagna,
och man Imf någon gång från andra länder velat hemta exempel för ända¬
målsenligheten af dessa feriers inskränkande hos oss. Men många förhållan¬
den i dessa länder medföra skiljaktigheter, som göra jemförelsen med dem
olämplig. Oaktadt vårt lands kommunikationsväsende på flera orter be¬
tydligt utvecklats, finnas dock ännu landsdelar, der man ej sa lätt förflyttar
sig från hembygden till läroverksstaden. Det torde redan af sadant skäl
ännu så länge vara ändamålsenligare att hufvudsakligen blott två gånger på
året hafva ferier, och då något längre än till exempel fyra gånger årligen
under kortare tid. Derjemte har ofta från föräldrars, lärares och äfven läkares
sida framhållits angelägenheten att låta ungdomen få under någon samlad
tid i hembygden uppfriska både själens och kroppens krafter och pa samma
gång genom fritt valdt arbete vänja sig vid sjelfverksamhet. Om hemmets
uppfostrande inflytande och angelägenheten att hvarje år under någon tid
utan afbrott låta ynglingen få deraf komma i åtnjutande, torde meningarne
ej vara delade. Till äfventyrs bör icke heller lenmas ur räkningen behofvet
för lärarne att åt egna vetenskapliga sysselsättningar, åt resor för studier
eller af helsoskäl hafva eu gång om året någon mera samlad tid att påräkna.
Slutligen kommer härtill den mycket påaktansvärda tillökning i kostnaderna
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22. 17
för skolbildningen, hvilka genom förlängning af läroterminerna måste drabba
de föräldrar, som ej bo i städerna, men der måste under en följd af år be¬
kosta underhåll åt sina söner, synnerligast om en förhöjning af skolafgiften
måste framdeles påbjudas.
Emot förslagen i punkterna h) och i) har Utskottet ej haft något att
erinra, och tillåter sig derföre Utskottet, på grund af här ofvan utvecklade
åsigter,
hemställa, att Kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
l:o. tillkännagifver sin åsigt,
a) att samtliga universitetsexamina måtte, med bibehållande
af den kompetens till embeten och fenster, som nu ge¬
nom dem förvärfvas, få afläggas af eu hvar, som genom¬
gått godkänd, vare sig real eller latinsk mogenhetspröfning,
utan åliggande för den, som sig till universitetsexamen
anmäler, att genom någon preliminär eller kompletterings-
examen hafva ådagalagt insigter i latinska språket;
b) att de döda språkens läsning i allmänna läroverken bör
framflyttas till sjette klassen;
c) att — då, under förutsättning af bifall till punkten b), de nu¬
varande begge linierna i 4:de och 5:te klasserne kunna och böra
sammanslås till en — endast ett nytt, främmande lefvande
språk må, jemte tyskan, läsas i dessa klasser, samt att
hvad som åt den vunna tiden icke åtgår för undervisning
i detta språk ma anslås åt andra för den allmänna bildningen
företrädesvis angelägna ämnen;
d) att lägsta klassen af det allmänna läroverket bör indragas,
att samtliga pedagogier böra indragas, samt att efter för-
utgangen närmare utredning åtskilliga treklassiga läroverk
samt möjligen äfven några femklassiga, i södra och meller¬
sta delarne af landet belägna läroverk torde kunna in¬
dragas ;
e) att en sådan efter de olika klasserna proportionerad höj¬
ning af lärjungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att deri¬
genom eu väsentligare lättnad i statens utgifter för dessa
läroverk åstadkommes;
Bill. till lliicsd. Prof. 1881. 8 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 15 Höft. 3
18
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 22.
2: o. anhåller,
f) att Kong! Maj:t täcktes, för utredning af dessa frågor
och utarbetande af förslag till förändringar i den nuva¬
rande universitets- och skollagstiftningen i enlighet med
ofvan angifna grunder, förordna en komité, sammansatt
af erfarne män i olika samhällsställning och verksamhet;
samt
g) att Kongl. Maj:t, innan ändringen i läroverksstadgan med
anledning af de förslag, som sålunda kunna komma att
utarbetas, varder beslutad, täcktes lemna Riksdagen till¬
fälle att sig deröfver yttra.
Stockholm den 11 Mars 1881.
På Utskottets vägnar:
A. HEDIN.
Stockholm, Asaociations-Boktryckeriet, 1881.