M o:M
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1881. Första Kammaren. N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till
paragraf i Riksdagsbeslutet:
N:o 15, angående redovisning för de inom härad eller tingslag
utdebiterade medel och om revision af sådan redovisning;
dels ock till Riksdagens underdåniga skrivelser:
N:o 56, angående ändring i 42 § af Kongl. förordningen an¬
gående hushållningen med allmänna skogarne i riket den 29 Juni
1866;
N:o 57, angående omarbetning af folkskolestadgan.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottet den 20 och 21 i denna månad Anvisande
bordlagda Utlåtande N:o 66, angående anvisande på Riksgälds-på Hiksgälds-
kontoret af fyra utaf innevarande Riksdag beviljade anslag.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Såväl såsom f. d. statsutskotts-
ledamot som i egenskap af riksdagsman har jag allt för väl kän¬
nedom om, hur ofta man, synnerligast i riksdagens senaste timme,
måste nöja sig med att få det beslut, man åsyftar, utan att syn¬
nerligen fästa sig vid motiven; men ibland kunna motiven varat
sådana, att man måste framställa anmärkning mot dem, och att
det kan vara farligt att stillatigande godkänna dem. Jag har så
mycket mer anledning att nu frukta något sådant, som jag i Stats¬
utskottets betänkande N:o 67 finner påstådt, att Riksdagen fattat
ett beslut, som jag för min del anser, att den aldrig någonsin har
fattat.
Här står nu i detta Utskottets betänkande N:o 66, efter det
Utskottet omnämnt, att anslag till utförande af nya byggnader och:
Första Kammarens Prof. 1881. N:o 38. 1
H:o 38.
Anvisande
på Riksgälds-
kontoret af
fyra anslag.
(Forts).'
2 Fredagen den 22 April, f. in.
anläggningar vid statens redan trafikerade jernvägar under de
senare åren på Riksgäldskontor anvisats och med upplånta me¬
del bestridts, att Utskottet likväl anser “en skilnad förefinna»
emellan nyssnämnda anslag och anslagen till de egentliga jern-
vägsbyggnadernas utförande samt håller före, att dylika anslag till
mindre byggnader och anläggningar lämpligen borde å riksstaten
anvisas. Om dylika efter en handels färdigbyggande förekommande
eller för trafikförvaltningen erforderliga, jemförelsevis mindre, ut¬
gifter i regeln utginge af skattemedel, skulle sådant antagligen
leda till ökad sparsamhet, och Utskottet anser sig böra såsom efter-
sträfvansvärdt framhålla, att dylika an slagsfordringar för framti¬
den må kunna tillgodoses, utan att ökning af statsskulden deraf
må behöfva föranledas. För den förevarande statsregleringen synas
dock nu ifrågavarande tvenne anslag ej kunna å riksstaten anvisas,
utan att antingen det belopp, hvarmed förstärkning af statsverkets
grundfond eljest kan ega rum, minskas, eller ock bevillningen ökas
med ett motsvarande belopp, hvilken senare utväg Utskottet ej an¬
sett sig kunna föreslå för beredande af tillgång till en utgift af
sådan beskaffenhet, som ifrågavarande tvenne anslag å tillhopa
550,000 kronor."
Detta resonnement har intet inflytande på det nu före¬
slagna beslutet, men det säger oss att för framtiden åsyftar Utskot¬
tet att föreslå, det utgifterna för alla byggnader för fortsättande
eller kompletterande af en handel, utvidgning af en station eller
dylikt skola utgå af statsmedel och icke upplånas.
Hvad nu sjelfva saken angår, synes det mig vara alldeles
omöjligt att skilja mellan kapitalutlägg och kapitalutlägg, och det
kan icke stå i något logiskt förhållande till hvad man åsyftar att
säga, att de kapitalutlägg, som ske före en viss period, skola be¬
talas på det sättet, och de som ske efter densamma på ett annat
sätt, eller att, som Utskottet, tala om “större" och “mindre" bygg¬
nader och anläggningar, då ju ingen norm finnes för huru man skall
förfara i hvarje särskildt fall. — Denna fråga, om huru medel skulle
anskaffas till jernvägarne, var naturligtvis föremål för Ståts-
Utskottets och Riksdagens och alla tänkandes pröfning, när staten
först började bygga jernvägar. Man ansåg då att jernvägarne voro
något, som till den grad afsåge framtida behof och framtida in¬
komster till statsverket, att det vore rättvist och fullkomligt i sin
ordning, att de för jernvägarnes liqviderande erforderliga medel
fördelades på en längre tid, så att framtiden finge deltaga i bör¬
dan lika med oss. Genom en redan från början pågående amor¬
tering bidrogo vi med vår del och lemnade åt framtiden att bi¬
draga med sin del, då den ju hade större fördel af jernvägarne
än nutiden. Jag anser fortfarande att denna åsigt är rigtig och
kan icke inse, att det är någon skilnad, om kapitalet utbetalas
på en viss tid eller på en annan, eller om det .är fråga om större
eller mindre anläggningar. Man har gjort det inkastet, att de som
lefvat före oss hafva gjort så mycket för oss, att äfven vi sjelfva
böra göra något för våra efterkommande. Det är nog en i sig
sjelf rigtig sats; men här är nu förhållandet, att man, alldeles oaf-
3
Fredagen den 22 April, f. m.
N:o 38.
sedt jernvägarne och de millioner besparade statsmedel vi på dem Anvisande
nedlagt, ingalunda kan förebrå nutiden att den icke i allmänna2läRikmld>-
byggnader, landsvägar, hamnanläggningar och dylikt gjort lika myc- )ZT^siL
ket för efterkommande, som våra företrädare gjort för oss. Jag ' (Forts.) ’
tror icke att man med fog kan påstå något sådant, utan tvärtom.
Hvad nu detta Stats-Utskottets resonnement angår, så veder¬
lägger slutet deraf, hvad som yttrats i början, då det nemligen
säges, att så och så bör det vara, men för den nu ifrågavarande
statsregleringen synes det icke lämpligen kunna ske, derför att
man då antingen skulle nödgas minska det belopp, hvarmed för¬
stärkning af grundfonden eljest kunde ega rum, eller ock öka be-
villningen med ett motsvarande belopp, hvilken senare utväg Ut¬
skottet ansett sig icke böra föreslå för beredande af tillgång till
utgifter åt ifrågavarande beskaffenhet. Nåväl, mine Herrar, låtom
oss då söka tänka oss de förhållanden, då icke ett motsatt förfa¬
rande, eller att vi bestämma oss för att i stället för att upplåna
medel använda statsmedel till anläggningar vid redan färdigbyggda
jernvägar, slutligen skulle komma att tynga på bevillningen! Skulle
icke denna Utskottets invändning mot tillämpningen af dess före¬
gående resonnement vara lika giltig när som helst, som den är för
dagen? Jag kan icke inse något annat! Men hvad det åter¬
igen kan verka, detta talet, det är, att när det kommer i fråga att
göra något annat för landet behöfligt, lika mycket hur behöfligt,
men dock så behöfligt att Riksdagen gerna vill göra det, om t. ex.
ett läroverk, ett sjukhus eller något dylikt är i fråga att inrättas,
då dyker denna sats upp och man säger: Nej det kunna vi alldeles
icke göra. Dertill hafva vi icke penningar, tv vid en eller annan
jern vägsstation förefinnes tvingande behof af ökadt utrymme m. m.
och dertill skola skattemedel användas. Det nyttigaste får då
vika för hvad som för helt annat ändamål är behöfligt. Det är
ganska farligt att inlåta sig på denna sats. Jag anser, att riks¬
dagsmännen hafva grundsatser nog att i hvarje särskildt fall göra
hvad som är rätt och klokt och nyttigt. Att uppställa maximer
verkar till intet, eller om det har någon verkan, är det den, att det
inskränker möjligheten af att i hvarje särskildt fall göra hvad som
är rättast, klokast och nyttigast. Jag kan för min del icke annat
än på det bestämdaste ogilla anförda del af Stats-Utskottets moti¬
vering.
Herr Ekman, Carl: Det är temligen otacksamt att fram¬
ställa anmärkningar, när en föregående talare haft detsamma att
anföra, som man sjelf ämnat säga. Jag har mot Utskottets för¬
slag till beslut i denna punkt ingenting att anmärka, men så myc¬
ket mer mot den motivering, som Utskottet begagnat. Den före¬
gående talaren bär redan uppläst den del af motiveringen, mot
hvilken jag för min del önskar få inlägga en protest.
Såvidt jag kunnat finna, äro de utgifter, som blifvit ifråga¬
satta för komplettering af statens jernvägar och för tillbyggnader
vid åtskilliga jernvägsstationer, framkallade dels derigenom att
den ökade rörelsen på jernvägarne i väsentlig mån gjort dessa
byggnader nödvändiga, dels äfven för att inbespara hyresmedel,
N:o 38.
4
Anvisande
på Riksgälds¬
kontor et af
fyra, anslag.
(Forts.)
Fredagen den 22 April. f. m.
som nu årligen utgå till jernvägstjenstemän till sammanlagdt be¬
lopp af 15,000 kronor. Det lär väl vid sådant förhållande omöj¬
ligen kunna bestridas att de utgifter, som här äro i fråga, äro af
produktiv natur. Huru skulle man bedöma en enskild person, som
t. ex. vid sin landtegendom till följd af verkstälda stora odlingar
funne sig vara i tillfälle att föda ett betydligt större antal kreatur
än han förut haft, men icke hade medel till uppförande af ett hus
för dessa kreaturs inhysande, om han under loppet af flera år upp¬
sköte företagandet af denna byggnad, till dess han hunne af egen¬
domens afkastning skaffa sig tillräckliga medel för dess uppförande,
då han, genom att taga ett hypothekslån på sin egendom, kunnat
verkställa denna byggnad genast och derigenom komma fortare
till en ökad afkastning af egendomen. Yore detta en klok hus¬
hållning? Jag tror det icke! Hvad som i detta hänseende gäller
för den enskilde, gäller precist lika mycket för staten i en likar¬
tad fråga. Det talet, som här förts af Utskottet och som ofta
framhållits, att man, genom att på statsutgift^™ a, lägga kostna¬
derna för sådana tillbyggnader, som här äro i fråga, skulle be¬
fordra en ökad sparsamhet, är enligt mitt förmenande alldeles orig-
tigt. Jag skulle snarare kalla det att befordra misshushållning.
Om man skulle uppställa som regel, att till byggnadsföretag af
den beskaffenhet, hvarom här är fråga, i allmänhet skulle tagas
medel från statsinkomsterna, blefve följden, såsom den föregående
talaren mycket rigtigt påvisade, den, att antingen skulle man få
uppskjuta till en framtid verkställandet af sådana byggnader, som
alla erkänna vara nyttiga och nödvändiga, eller också att vigtiga
statsbehof skulle få stå tillbaka, derför att man skulle anskaffa
penningar till dessa byggnader, eller slutligen, för det tredje, att
man skulle öka skatterna på folket för att få erforderliga medel.
Då vi hittills alltid utgått från den princip, att en upplåning för
sådana ändamål, som äro produktiva, är fullt berättigad, tror jag
det vara orätt att godkänna en motivering, sådan som den Utskot¬
tet här begagnat, och jag önskar att åtminstone för min_ del få
till Kammarens protokoll mot denna votering nedlägga min pro¬
test. Jag anser det så mycket mera nödvändigt att göra det, som
det i Utskottets följande betänkande N:o 67 omtalas, att man icke
kunde göra hvad som der blifvit föreslaget, såvida icke Riksdagen
godkände hvad Utskottet i det nu föredragna betänkandet N:o 66
föreslagit.
Jag hemställer således om bifall till punkten Ro, men med
ogillande af den använda motiveringen.
Friherre Klinckowström: 1 motsats mot de två siste ärade
talarne kan jag icke annat än med största tillfredsställelse läsa
de motiv, som Utskottet lagt till grund för sitt betänkande. Jag
anser det fullt rigtigt och tackar Utskottet derför att det ansett,
att för mindre jern vägsbyggnader och anläggningar kostnaderna
lämpligast böra anvisas på riksstaten. Jag tror att, när en jern¬
väg är färdig, den bör liksom alla andra inrättningar bära sig
sjelf, och att af de inkomster, som tillfalla staten af jernvägs-
Fredagen den 22 April, f. in.'
N:o 38.
trafikrörelsen, dessa mindre reparationer böra utgå, eller, om re¬
geringen icke fått bemyndigande af Riksdagen att så använda
dessa medel eller någon del deraf, böra de det oaktadt af Riks¬
dagen, efter anmälan af regeringen, på riksstaten sättas som en
utgift. Detta leder till god hushållning och minskar i mångt och
mycket det begär, som, Gludi klagadt, Jern vägsbyggnads- och
Traåkstyrelsen synas hafva att, som man säger, “sticka fotterna
utom skinnfällen“. Jag tror att det vore mycket nyttigt, om i
framtiden Utskottet ville äfven i sjelfva beslutet framställa dessa
sina åsigter för Riksdagen, och jag tvifla!' icke på, att icke Riks¬
dagen genom sitt flertal skall gifva Stats-Utskottet rätt i detta
hänseende.
Man har talat om jernvägarnes produktiva ändamål. Jag trodde,
att det talet skulle hafva upphört, när man gjort anläggningar,
som lemnat en nettoreveny af 1V2 ä 2 procent, men kostat staten
6 till 7 procent på de upplånta medlen. Det är möjligt, att de
kunna hafva ett medelbart produktivt ändamål; åtminstone har detta
medelbart produktiva ändamål hittills icke visat sig särdeles för¬
delaktigt. Men säkert är, att de 200 eller 210 millioner i skuld,
som vi hafva för dessa jernvägar, endast för stambanan, är ett
faktum.
Herr Ekman har uppdragit en jemförelse mellan statens hus¬
hållning i detta hänseende, och den enskilda. Om Herr Ekman
ville utsträcka jemförelsen till den enskilda hushållning, som utgör
det största flertalets åtminstone af Sveriges jordegare, den som
eger största delen af Sveriges jord, de mindre hemmansegarnes,
skulle han komma till helt annat resultat. Om en af dessa min¬
dre hemmansegare skulle vilja bygga sig en ladugård eller en
lada för att öka sin produktion, kan han oftast icke få låna pen¬
ningar, utan måste, genom umbäranden och inknappningar på andra
utgifter, af sina inkomster bespara en mindre summa, att lägga
ned år efter år, till dess han kan verkställa sitt företag, ty hän¬
delsen är att de flesta små hemmansegare icke hafva någon säker¬
het att erbjuda bankinrättningarne för att erhålla penningar och
derför icke heller kunna få penningar. Jag tror att det vore
klokt, om staten förfore på samma sätt, så att vi en gång kunde
komma från denna förderfliga väg. Skulle alla mindre anlägg¬
ningar vid jernvägarne besörjas med lån, skulle vi aldrig blifva
befriade från de utländska statslånen, och det kan väl icke vara
Riksdagens flertals mening. Jag får således, med tacksamhet för
den motivering, Stats-Utskottet anfört, anhålla, att klämmen bi-
falles utan att något ogillande af motiveringen kommer i fråga.
Herr Forssell, O. H.: Orsaken till de skiljaktiga meningar,
som här uppkommit, är, skulle jag tro, lätt funnen. Den ligger x
det sätt, hvarpå Trafikstyrelsen uppgör sina räkenskaper. Trafik¬
styrelsen har med statsmakternas bifall fått sig förunnad den för¬
mån, att en viss procent af den så kallade nettobehållningen skall
afsättas till en pensionsfond för styrelsens tjensteman. Följden
deraf är den, att det ligger i Trafikstyrelsens intresse att få netto-
Anvisande
på Riksgälds¬
kontor et af
fyra anslag.
(Forts.)
K:o 38.
6
Anvisande
på Riksgälds-
kontoret af
fyra anslag.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. m.
behållningen så stor som möjligt, d. v. s. att göra trafikkostna¬
derna så små som möjligt. Följden deraf har således blifvit den,
att då det erfordrats utvidgningar, som kunnat öka trafiken, såsom
anläggandet af nya spår på en stationsplan, utvidgning af maga¬
sin, ökade bostäder och lokomotivstall o. s. v., har Trafikstyrelsen
sökt befria trafikkostnaderna från dessa naturligen till trafikkost¬
naderna hörande utgifter och gått in till regeringen med begäran
att erhålla medel till dessa utgifter från statskassan. På detta
sätt har styrelsen i år inkommit med en begäran om 550,000 kro¬
nor. Då denna fråga förevar, beaktade jag mycket väl det orig-
tiga i att taga denna summa af statsmedel. De skulle rätteligen
hafva tagits i beräkning i trafikkostnaderna och afdragits från
nettobehållningen, men denna var då genom inkomstbetänkandet
redan bestämd, och det skulle således varit ändamålslöst att då
söka få rättelse af detta missförhållande. Först beräknar man
nettobehållningen, och när den blifvit bestämd, begär man, att en
del utgifter, som naturligen höra till trafikkostnaderna, skola be¬
talas af staten. På samma sätt är det i detta fall. Derför tror
jag, i likhet med den siste talaren, att Utskottet resonnerat ganska
rigtigt, då det säger, att dessa utgifter böra bestridas af stats¬
medel. Det borde hafva gått ett steg längre och sagt, att de böra
bestridas af trafikmedel. — Jag yrkar bifall till motiveringen i
Utskottets förslag.
Friherre von Krsemer: I likhet med de två siste talarne hyser
jag eu viss betänklighet mot allt hvad man kallar principbetän¬
kanden. Det är verkligen farligt att uttala en grundsats, som
icke behöfves för tillfället för att komma till ett visst bestämdt
slut. Detta medgifver jag således i dess allmännelighet. Men det
är dock med den saken som med så mycket annat, att det gifves
ingen regel utan undantag. Det kan finnas sådana grundsatser,
som äro af den allmänna opinionen så att säga förut behandlade,
som man så länge tänkt på och så länge begrundat, att det icke
kan vara farligt att på ett försigtigt sätt uttala dem, då man ge¬
nom den långa behandling de undergått kan vara fullt förvissad
om, att man icke kommer att ångra det i framtiden. Till dessa
undantagsgrundsatser skulle jag vilja räkna det uttalande, som
blifvit gjordt i Stats-Utskottets motivering.
Den förste ärade talaren anmärkte, att i utskottsbetänkandet
förekommo orden större och mindre, och ansåg att det skulle ligga
något så irrationelt deri, att de större kostnaderna skulle bestridas
af lånta medel, men de mindre af statsmedel. Han har, tyckes
det, förbisett, att det egentligen betecknande uttrycket står strax
efteråt, då det heter “de efter en handels färdigbyggande förekom¬
mande11. Detta är en bestämd begränsning och icke något så
sväfvande, som de af honom anmärkta uttryck större och mindre.
Här är en bestämd definition gifven på de utgifter, som icke böra
af lånta medel utgå, nemligen de, som efter en handels färdigbyggande
förekomma.
Samme talare har också frågat, huru det skulle gå till att,
7
X:o 38.
Fredagen den 22 April. f. m,
om man icke använde lånta medel till bestridande af dessa ut-
gifter, de icke slutligen skulle komma att tynga på bevillningen. L\ontor):t ay
Han hade på sätt och vis rätt i denna anmärkning. Men jag ber fyra anslag.
att få för honom påpeka, att det väl icke —. vi skola .åtminstone (Forts.)
hoppas det — alla år skall komma i fråga en tilläggsbevillning, och
om då det skulle komma i fråga att taga af statsmedel till bygg-
ningar och anläggningar vid redan färdigbyggda jernvägar, skulle
detta hafva en helt annan, mycket ringare betydelse än nu,
då derigenom skulle förorsakas en ytterligare förhöjning af denna,
åtminstone för en del af svenska folket, förhatliga beskattning.
Detta är ett undantagsförhållande, som för denna gång mot¬
verkat tillämpningen af den princip Stats-Utskottet uttalat.
En annan talare, på östgötabänken, jemförde förhållandena
härvidlag med dem, som gälla för enskilda egendomar, och på¬
pekade, att om man skulle vid dem tillämpa den af Utskottet
uppstälda princip vid nödiga byggnaders anläggning och förbätt¬
ring, man skulle göra en misskalkyl. Detta är sant pa papperet,
men jag hemställer huruvida det skulle vara svårt att uppräkna
en mängd egendomar, som egaren så förbättrat, att han måst låta
dem gå under klubban? . .
Jag ber vidare att få påpeka, att en icke obetydlig del åt
byggandet, efter det en handel blifvit färdigbyggd, kan hafva sin
grund i nötning och kan mycket väl derunder rubriceras. Bygg¬
nader förfalla, diverse inrättningar blifva icke mera bruk b ar a.
detta är något, som sorterar under nötning och slitning i stort
taget; och jag föreställer mig derför, att de erforderliga kost¬
naderna borde bestridas med statsmedel, dock icke, efter min åsigt,
såsom den siste talaren tycktes antyda, direkt af trafikmedlen;
det synes mig nemligen icke försigtigt att än längre utsträcka
den fullmakt att göra utgifter, som är Styrelsen öfver statens
jern vägsbyggnader gifven. Det synes mig vara bättre, att dessa
trafikmedel fortfarande må till statskassan ingå, och att stats¬
makterna bestämma, hvilka medel som må utgå till förbättringar,
som kunna rubriceras under: af nyttjande framkallade kostnader.
Jag tror således, att den af Stats-Utskottet nu uttalade prin¬
cip är så af allmänna opinionen förut behandlad, att det icke är
farligt att uttala densamma, helst då det sker med den försigtig¬
het, som här iakttagits. Jag ber nemligen, ytterligare att få på¬
peka något, som de föregående talarne förbisett, att nemligen det
i betänkandet heter, att de jemförelsevis mindre utgifterna “i re¬
geln“ borde utgå af skattemedel. Här har visserligen Utskottet
uttalat den tanke, att sådana utgifter borde utgå åt skattemedel,
men om, såsom nu är förhållandet, särskilda omständigheter före¬
ligga, är genom orden “i regeln“ redan på förhand undantag
gjordt. Jag för min del tycker således, att början och slutet af
förevarande betänkande hänga mycket väl tillsammans. Här hafva
nu, som sagdt, sådana särskilda omständigheter föranledt Stats-
Utskottet att för denna gång tillstyrka, att dessa kostnader må
bestridas med upplånta medel. Jag får på grund åt allt detta
anhålla om rent bifall till Stats-Utskottets betänkande beträffande
såväl kläm som motivering.
N:o 38.
8
Fredagen den 22 April, f. m.
“f" Herr Nordenfelt: Jag anhåller att först få berigtiga ett
kontoret af ?.ar uPP£lfter af en talare på elfsborgsbänken — icke den närmast
fyra anslag, föregående. Han uppgaf, att statens jernvägar skulle stå inne
(Forts.)' för utländsk skuld af 240 millioner kronor; verkliga förhållandet
ar dock, att den i stambanorna qvarstående både utländska och in¬
hemska skulden vid 1880 års slut utgjorde omkring 156 millioner,
då hvad som blifvit amorteradt, tillika med använda trafikmedel
och _ statsmedel, dragas från verkliga byggnadskostnaden jemte
kapitalrabatten.
Samme talare tyckes tro, att det vore utgifter för reparatio¬
nen, som man satte i fråga att gälda med lånade medel, så är
dock icke förhållandet, här är fråga om kapitalutlägg.
Nu har visserligen i motiveringen talats om saker, som man
icke egentligen nu behöfde tala om; jag medgifver det, men detta
är ju något, som icke så sällan händer. Jag har dock icke varit
med om att uttala något, som jag icke på det hela gillar.
Het lärer vara allmänt erkändt, att Jernvägstrafikstyrelsen
låtit stambanornas kapitalkonto växa väl mycket, och det är obe¬
stridligt, att när Trafikstyrelsen blott haft att anmäla sitt behof
för att få det fyldt genom lånta medel, Riksdagen icke så noga
pröfvat förhållandena, som den skulle hafva gjort, om den haft
att jemföra de ifrågasatta utgifternas nödvändighet med krafvet
på utgifter för andra statsändamål. Jag är öfvertygad derom,
att vid en sådan jemförande pröfning åtskilliga af de byggnads¬
förslag, som blifvit af nämnda styrelse anmälda, kommit att stå
efter för andra behof. Förhållandet är nemligen, enligt min upp¬
fattning, att flere af dessa utgifter för jernvägarne, oaktadt de
vant nyttiga, dock icke alltid varit nödiga.
Man kan visserligen med skäl säga, att om en byggnad är
direkt räntebärande, så bör den föras på kapitalkontot, men många
af dessa byggnader, såsom bostäder för tjensteman, ombyggnad af
spår o. s. v., hafva icke visat sig kunna gifva ränta på de kost¬
nader, som pa dem nedlagts. Om dessa arbeten varit utförda i
sammanhang med första anläggningen, så hade de otvifvelaktigt
Aommit på stambanornas kapitalkonto, men emedan de då icke an¬
slag03 nödvändiga, på kan _ det åtminstone ifrågasättas, huruvida
tillräckliga reparationer blifvit gjorda eller afskrifningar på vär¬
det af byggnader och rörelsemateriel skett för att berättiga till att
föra alla nybyggnader på kapitalkontot. Man kan visserligen säga,
att staten genom en hög. amortering skyddat sig emot att komma
på balans i fråga om jernvägarnes värde i framtiden, men man
bör ej medgifva att sjelfva kapitalet obegränsadt ökas; ty annars
kommer man lätt att röra sig med siffror, som icke äro sanna. I
hvarje enskild affär måste man ju afskrifva rätt betydligt på ny-
|3ySSna(fer, för att ej blifva missledd. Före 1876 fördes verkligen
kostnaderna för alla sådana företag, som de nu ifrågavarande, på
trafikmedlen eller på budgeten, men när det så blef svårt att få
debet och kredit att gå i hop, förde man dessa utgifter på lånade
medel, att utgå på Riksgäldskontorets stat.
Henna motivering är efter min åsigt mycket varsamt skrifven
Fredagen den 22 April, f. m.
9
N:o 38.
och kan, efter hvad jag tror, icke skada för framtiden. Man hav Anvisande på
sagt — och så vidt jag kan inse, med allt skäl — att det bör Ri^sgalds-
som eftersträfvansvärdt framhållas att, om man har tillgångar,
man skall använda dessa och icke lana. Att, såsom en föregå-7 (Forts.)
ende talare tycktes åsyfta, anvisa åt Jernvägstrafikstyrelsen att
med trafikmedel bestrida utgifter af denna art. vore, tror jag, att
göra saken sjufaldt värre. Det är alltid nödigt och nyttigt, att
^Riksdagen blifver hörd i hvarje särskildt fall; då ökad sparsam¬
het nog kommer att iakttagas, hvilket ju är i högsta måtto efter¬
sträfvansvärdt.
Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande i dess helhet.
Herr vice Talmannen: Med Friherre von Krgemerinstäm¬
mer jag deri att det är betänkligt att uttala principer, emedan
tillämpningen af dessa principer ändå alltid kommer att bero på
omständigheterna. Jag har så mycket mera skäl att här uttala
denna åsigt, som jag äfven instämmer med Herr Wsern och Herr
Ekman i den granskning de underkastat den nu uttalade princi¬
pen, men detta oaktadt kan jag icke för min del anse det hvarken
behöfligt eller lämpligt att göra en hemställan till Herr Talman¬
nen om ogillande af motiveringen, ty, enligt min åsigt, är det
med Utskottets motiv som med domskäl, de vinna aldrig laga
kraft. Intet kan vara betänkligare än att tillägga en sådan laga
kraft åt Utskottens motiveringar.; intet skulle för Kammaren blifva
besvärligare än att granska hvarje utskottsbetänkande och uttala
sitt gillande eller ogillande af den använda motiveringen. Af
detta skäl får jag anhålla om bifall till betänkandet, utan att i
detta bifall ligger något särskildt uttalande om motiveringen.
Herr Halm: En talare har uppgifvit såsom en klass af bygg¬
nader, hvilka böra bekostas af statsmedel, sådana, hviika till¬
kommit sedan jernvägen biifvit färdig. Jag, för min del, vågar
påstå att en jernväg aldrig är färdig i ordets egentliga mening.
En jernväg är färdig i ett visst tidsmoment endast för ett visst
behof och måste alltid, om den skötes klokt, vara stadd i bestän¬
dig utveckling för att på samma gång tillgodogöra sig och fylla
de ständigt ökade behofven af lättad samfärdsel. Af denna an¬
ledning tror jag att talet om utgifter, som tillkommit sedan en
jernväg är färdig, alldeles icke håller streck. Jag tror att kost¬
naden för de byggnader, som vidtagas för att utvidga en jernväg
och sätta den i stånd att upptaga större trafik än den förut gjort,
är att anse såsom ett kapitalutlägg, såsom en tillökning i det
första kapitalet, som upplånats. Jag skall belysa detta genom
ett exempel. Om en jernväg komme i det lyckliga förhållandet,
att det behöfde utläggas ett dubbelspår, skulle man då säga, på
satt här biifvit antydt, att man skulle dröja att lägga detta spär,
till dess. man finge råd att göra det åt trafikmedel? Enligt de ta¬
lares åsigt, som påstå att hvarje särskild jernväg är att betrakta
såsom redan färdig, skulle denna fråga böra med ja besvaras; men
jag kan för min del icke hylla en sådan mening; ty det torde vara
Ji:o 38.
10
Fredagen den 22 April. f. m.
Anvisande på] jka berättigadt att upplåna penningar för utläggning af detta
Riksgälds- an(jra spår som för det första.
fyra "anslag. Af dessa skal kan jag icke gilla motiveringen, men då denna
9 (Forts.)y' i alla händelser icke för framtiden är af någon betydelse, inskrän¬
ker jag mig att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekman, Carl: Jag anhåller att få tillkännagifva, att
jag, med anledning af hvad Herr vice Talmannen nyss yttrade,
anser mig böra frånträda mitt yrkande om bifall till betänkandet
med ogillande af motiveringen, och nöjer jag mig sålunda med den
protest mot samma motivering, som mitt förut afgifna yttrande
innehåller.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och utlåtandet
bifölls.
Eöredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 20 och 21 i denna månad bordlagda Memorial N:o
67, angående den under innevarande riksdag verkstälda .stats¬
reglering.
Förstärkande lista punkten.
af statsver-
hetSfond™d Herr Ekman, Carl: I den nu föredragna punkten har Stats¬
utskottet hemstält, att Riksdagen skulle besluta att till förstär¬
kande af statsverkets grundfond för år 1882 anvisa 1,501,700 kro¬
nor, således ett större belopp än det, som Kongl. Maj:t i den af¬
gifna statsverkspropositionen föreslagit till nämnda grundfonds
ökande. Om jag i Stats-Utskottets afgifna utlåtande forskar efter
anledningen, hvarför en förhöjning i hvad Kongl. Maj:t äskat blif¬
va föreslagen, så finner jag motiveringen derför vara ganska klen
eller rättare sagdt alls ingen. Äfven i den Kongl. propositionen
finner jag, för min del, att Hans Excellens Herr Statsministern,
som vid det tillfälle, då den Kongl. propositionen afläts, innehade
finansportföljen, för den af Kong! Maj:t gjorda framställning om
tillökning af statsverkets grundfond anfört liten eller ingen utred¬
ning af bekofvet för denna tillökning. Det förekommer i Hans
Excellens Herr Statsministerns yttrande till statsrådsprotokollet,
att genom det beslut, som föregående Riksdag fattade, att lemna
åt fullmäktige i Riksgäldskontor^ i uppdrag att genom en tillfäl¬
lig upplåning ersätta de försträckningar, som Riksgäldskontoret
hade fått göra till Statskontoret, var provisoriskt sörj dt för denna
sak; men då det hade visat sig att Statskontorets behof af kassa¬
förstärkning var mera permanent, ansåge Hans Excellens, att
några åtgärder borde vidtagas för att påskynda en tillökning af
Statskontorets grundfond. Det som nu Stats-Utskottet yttrat om
denna punkt inskränker sig egentligen till det att Utskottet säger:
“Utan tvifvel måste det vara högeligen önskvärdt, att statsverket
Fredagen den 22 April. f, m
11
N:o 38.
så snart som möjligt sättes i stånd att utan anlitande af utvägar, Förstärkande
som endast i undantagsfall böra förekomma, bestrida sina löpande ut- af stai-*r>'r-
gifter“. Af detta yttrande vill det synas, åtminstone för de många, ettf^nä~
som ej äro närmare förtrogna med statsverkets räkenskaper, som (Forts.)
om man skulle kunna draga den slutsats, att vi verkligen lånade
penningar för att dermed bestrida löpande utgifter. Det har många
gånger varit framhållet, huruledes Statskontorets behof af kassa¬
förstärkning uppstått; men det synes vara angeläget att ännu mera
påvisa huru härmed sig förhåller. Någon egentlig brist har aldrig
uppstått mera än i 1879 års statsreglering, och när denna brist
kunde till siffran någorlunda beräknas, skyndade sig, på Stats¬
utskottets framställning, föregående års Riksdag att genom upp¬
förande af 2,378,675 kronor på 1881 års utgiftsstat ersätta den
brist, som i 1879 års statsreglering uppkommit. Det är gifvet att,
när en brist i 1879 års statsreglering uppkom, häri låg en nöd¬
vändighet för Statskontoret att begära en kassaförstärkning från
Riksgäldskontoret, men att Riksdagen lät sig angeläget vara att
fylla denna brist, det är ådagalagdt genom hvad jag nyss hade
äran anföra om 1880 års Riksdags beslut. För öfrigt har Stats¬
kontorets behof af kassaförstärkning uppkommit derigenom, att
inkomster, som äro beräknade för ett års utgifter, icke till fullo
inflyta under det året, för hvilket de äro beräknade, utan först
under det påföljande. Af sådan beskaffenhet är först och främst
den allmänna bevillningen med ett belopp af omkring 4,000,000 kro¬
nor, vidare ränta och tionde 4,500,000 kronor, arrendemedel 650,000
kronor, förskott till den indelta arméns aflöning, hvilket uppfördes
till ett belopp af 2,950,000 kronor vid det tillfälle, då beslut fat¬
tades om att statsverket skulle öfvertaga alla militieboställena;
vidare känna vi slutligen, att det året, då Statskontoret behöfde
den stora kassaförstärkningen, uppkom på den beräknade brän-
vinstillverkningsafgiften en minskning af omkring 1,000,000 kronor,
beroende derpå, att bränvin till en qvantitet, som motsvarade
denna afgift, lagts på nederlag; vidare förekomma vakansafgifter
med ett belopp af 700,000 kronor, mantalspenningar uppgående till
600,000 kronor och en försträckning till postverket af 1,400,000
kronor. Alla dessa poster tillsammans utgöra 15,800,000 kronor
och således ganska nära det belopp, som Statskontoret behöfde.
när det hade den största förstärkningen att reqvirera från Riks-
gäldskontoret, och hvars belopp upptages till 16' .2 millioner. Om
nu till denna summa, 15,800,000 kronor, ytterligare lägges det be¬
lopp af ungefär 2,400,000 kronor, som utgjorde brist i 1879 års
statsreglering — hvilken brist genom den nyss af mig åberopade
åtgärden Riksdagen ersatt — synes att Statskontoret, i fäll det icke
hade haft andra medel om händer, skulle hafva behöft reqvirera
ännu mera penningar från Riksgäldskontoret än som skett. Detta
torde vara tillräckligt för att ådagalägga att vi icke behöfva för
bestridande af löpande utgifter i egentlig mening låna, fastän det
kan behöfvas att från Riksgäldskontoret under loppet af ett år
begära förstärkning för att åter betala under det kommande året,
när de beräknade inkomsterna erhållas och besparingar uppkomma
N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkande
af statsver¬
kets .grund¬
fond.
(Forts.)
12
från föregående år. Samma svårigheter förekomma i andra län¬
der, men der brukar man att utfärda anvisningar och vexlar till
betäckande af de löpande utgifterna, till dess de för samma ut¬
gifters bestridande beräknade inkomster inflyta i statskassan.
Hos oss var det äfven under föregående tider lättare, då t. ex.
den allmänna bevillningen ingick till Riksgäldskontoret, hvilket,
såsom förvaltaren af statens gäld, alltid rörde sig med större pen-
mingesummor och som således kunde till Statskontoret förskjuta
några millioner till dess den allmänna bevillningen inkom, men
Herrarne torde påminna sig, att genom Riksdagens beslut 1873
öfverflyttades den allmänna bevillningen från Riksgäldskontoret till
Statskontoret, och i och med detsamma blefvo svårigheterna för
Statskontoret att möta de löpande utgifterna förökade med det
belopp, hvartill allmänna bevillningen uppgår, eller omkring
4,000,000 kronor. Vidare försvårades ställningen, när man bör¬
jade att efter en approximativ beräkning taga i anspråk för ord¬
nandet af en statsreglering den behållning från ett föregående år,
som kunde antagas vara befintlig. Huru man på detta sätt kan
misstaga sig, framgår af statsregleringen för 1879, der man be¬
räknade en behållning af 5,800,000 kronor, men der det i stället
uppkom en brist, som måste fyllas med 2,372,675 kronor. Så gick
man icke till väga i äldre tider, utan då beräknades behållningar-
ne först, sedan dessa, efter verkstäldt bokslut, voro till siffran
kända.
Det är sålunda icke alla reformer, som kunna anses vara för¬
bättringar, det torde vi fä erkänna, särskildt med afseende å de
båda nu af mig omnämnda förhållandena. Men om det nu skall
vidtagas annan åtgärd för ökande af statsverkets grundfond än
den, som Stats-Utskottet vid 1879 års riksdag föreslog, eller att
till ökande af statsverkets fonder skulle i främsta rummet använ¬
das de från föregående statsreglering uppkommande behållningar,
och att, derest det visade sig, att man icke kunde på den vägen
hastigt nog öka grundfonden, en efter förhållandena lämpad sär¬
skild beskattning borde komma i fråga, synes det mig, att en full¬
ständigare och noggrannare utredning af frågan bör föreligga än
den, som finnes åstadkommen i statsverkspropositionen och i Stats¬
utskottets nu förevarande betänkande.
Det behof af kassaförstärkning, som Statskontoret hade vid
1879 års riksdag, uppgick då till 16,500,000 kronor, och jag har
nyss visat, huru det hade uppstått. Se vi nu till, huru förhållan¬
det för dagen är, så visar det sig, att Statskontoret af detta belopp
redan återbetalt 8,500,000. Men, hvad mera är: Riksdagen här¬
för år 1881 beräknat att till betäckande af annuiteter på statslånen
skulle 10,800,000 kronor i rund summa från Statskontoret levereras
till Riksgäldskontoret; dessa 10,800,000 kronor tagas naturligtvis
icke i anspråk på en gång, utan de erfordras under årets lopp och
den sista delen icke förr än i November månad innevarande år;
men jag har gjort mig underrättad derom, att Statskontoret redan
den dag, som i dag är, af detta belopp betalt till Riksgälds¬
kontoret i det närmaste 10 millioner, eller så mycket att endast om-
Fredagen den 22 April, f. in.
13
N:o 38.
kring 900,000 kronor af det belopp, som erfordras till betäckande
af innevarande års annuiteter, återstå för Statskontoret att till
Riksgäldskontoret leverera. Detta är således en betalning af Stats¬
kontoret, verkstäld tidigare än den beliöft vara verkstäld för att
finnas tillgänglig i Riksgäldskontoret på den tid, då det åligger
Riksgäldskontoret att verkställa annuitetsbetalningarne. Om Stats¬
kontoret, i stället för att på detta sätt i förtid leverera största
delen af annuitetsbeloppet för år 1881, hade verkstält motsvarande
afbetalning på den kassaförstärkning, som qvarstod sedan år 1879,
hade vi i närvarande stund haft en mindre summa af kassa¬
förstärkningen än förut nämnda 13 millioner kronor obetald.
Jag vill likväl medgifva, att, efter de förändringar i sättet för be¬
räkning af statsinkomsterna ochisättet för den allmännabevillningens
ingående till Statskontoret, som föregående Riksdagar beslutat, det är
angeläget, att Statskontoret får en större grundfond än den af 5,000,000
kronor, hvaröfver Statskontoret nu disponerar. Efter mina beräknin¬
gar vill jag hålla före att, om Statskontorets grundfond uppginge till
sammaniagdt 12 millioner kronor, det skulle vara för Statskontoret
fullt tillräckligt. Ty de utgifter, för hvilka medel icke kunna påräknas
att inflyta samma år, som de är o beräknade, utgöra, såsom jagförut har
nämnt, omkring 15 millioner kronor. Men Statskontoret har icke behof
af lika stor kassaförstärkning, ty Statskontoret har alltid till sin dis¬
position dels redan egande grundfond och dels de reserverade
medel på gifna anslag, som finnas innestående. Med betraktande
häraf vågar jag för min del tro, att, om grundfonden uppginge till
12 millioner kronor, den skulle för ändamålet vara tillräcklig. Men
här är nu icke fråga om att bestämma en viss siffra, till hvilken
grundfonden skall uppbringas, ehuru jag tror att det skulle varit
nyttigt, om en utredning i det fallet hade förelegat. Hvad jag nu
sagt får derför gälla endast såsom min enskilda mening i frågan.
Jag har redan haft äran visa, att Statskontoret har varit i till¬
fälle att återbetala 31/, millioner kronor af den erhållna kassa-
förstärkningen. Jag har vidare fästat Kammarens uppmärksamhet
på, att 1880 års Riksdag beslutat att i statsregleringen för år 1881
uppföra 2,372.675 kronor till täckande af 1879 års brist. Nu är
det gifvet, att när dessa medel under loppet af år 1881 inflyta, till¬
sammans med öfriga för 1881 års statsreglering anvisade medel,
blifva de tillgängliga för Statskontoret, att dermed minska den för¬
sträckning, som Statskontoret har erhållit från Riksgäldskontoret.
Vidare finnes i den Korigl. statsverkspropositionen upptaget, att
man skulle kunna beräkna ett öfverskott på 1880 års statsreglering
af 1,100,000 kronor, och det har blifvit utredt och ganska tillför¬
litligt utredt, ty jag har varit i tillfälle att erfara, att det nu nära
fullbordade bokslutet ådagalägger temligen noga rigtigheten af
den beräkningen, att öfverskottet på 1879 års statsreglering, sedan
dertill hafva blifvit anvisade 2,372,675 kronor för att fylla bristen,
utgör 269,903 kronor. Läggas nu alla dessa summor tillsammans:
de 2,372,675 kronorna, som blifva tillgängliga för att minska kassa-
förstärkningen, de 1,100,000 kronorna från 1880 års statsreglering
och de 269,903 kronorna från 1879 års statsreglering, skulle, om.
Förstärkan¬
de af stats-
verkets
grundfond.
(Forfcs.)
N:o 38.
14
Fredagen den 22 April, f. in.
Föntårkan- Riksdagen ville fasthålla den åsigt, som Riksdagen godkände 1879:
de af stats- att från föregående statsregleringar uppkommande behållningar skulle
artmdfond anvandas till återbetalande af kassaförstärkningen, det blifva ett
(Forts.) ganska betydligt belopp, eller 3,742,578 kronor, som sålunda skulle
kunna användas för detta ändamål samt till förstärkande af stats¬
verkets grundfond. Och, om jag har rätt i den åsigten, jag nyss
uttalade, eller att ytterligare 7 millioner kronor skulle behöfvas
till ökande af grundfonden, blefve en rätt betydlig del af detta
behof redan fyldt, i fall Riksdagen ville till grundfondens förstärk¬
ning anvisa dessa uppkomna öfverskott. Jag tror väl att det
borde kunne anses vara en åtgärd, som vore tillräckligt betryg¬
gande för det närvarande, utan att man skulle finna det nödvän¬
digt att uttaga nya skatter för att med dem bilda en tillökning i
grundfonden.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och då jag för min
del står på samma ståndpunkt nu som 1879 och således vill, att
de från föregående statsregleringar kända öfverskotten skola använ¬
das till förstärkning af grundfonden, kan jag för min del icke fin¬
na, att någonting annat i afseende å ifrågavarande grundfonds
tillökning nu kan vara att göra, än att vi anvisa det belopp af
269,903 kronor 40 öre, som enligt en åstadkommen och, såsom jag anser,
tillförlitlig utredning visar sig vara det öfverskott, som från 1879
års statsreglering uppkommit. Men då i den Kongl. propositionen
förekommer, att dessa 269,903 kronor 40 öre blifvit sammanslagna med
åtskilliga andra tillgångar, som efter mitt förmenande icke kunna
bättre användas än till förstärkning af Statskontorets grundfond,
nemligen militieboställenas skogsfond, 28,536 kronor 74 öre, rest å
anslaget till Stockholms befästande, 13,493 kronor 61 öre, och rest
å ett till stallbyggnad i Göteborg anvisadt anslag, 36,066 kronor
25 öre, eller tillsammans 348,000 kronor, vill jag för min del hem¬
ställa, att Kammaren måtte, med afslag å den första punkten så¬
dan den af Utskottet har blifvit föreslagen, i stället besluta, att
Riksdagen, till förstärkande af statsverkets grundfond, å rikssta-
ten för år 1882 anvisar 348,000 kronor.
På nu dessa 348,000 kronor förut hafva blifvit tagna i beräk¬
ning för uppgörande af statsregleringen, hvilket efter min mening
är orätt, emedan de skulle hafva gått till förökande af statsver¬
kets grundfond, följer af ett bifall till hvad jag nu hemstält, att
Kammaren äfven måste besluta en mot detta belopp, 348,000 kro¬
nor, och den brist af 98,300 kronor, som visar sig i Stats-Utskot-
tets förslag till statsreglering, svarande tilläggsbevillning, och när
nästa punkt förekommer till behandling, skall jag taga mig frihe¬
ten att dervid yrka en förändring i det af Stats-Utskottet före¬
slagna belopp till det belopp, som. efter den beräkning jag nu
gjort, blifver nödigt.
Herr vice Talmannen: Det nu föreliggande betänkandet
visar en uppfattning af 1879 års Riksdags beslut, som. efter mitt
förmenande, är alldeles för origtig, för att jag icke skulle anse
mig böra börja med att söka vederlägga denna uppfattning, innan
15
N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m.
jag vidare går att yttra mig i sjelfva frågan. Det vill nemligen
synas, som om Stats-Utskottet ansåge, att 1879 års Riksdag skulle
hafva beslutat att inom 6 år efter 1879 fylla Statskontorets behof
af förskottsmedel så, att statsverkets grundfond skulle blifva så
stor, att icke vidare förskott från Riksgäldskontoret erfordrades.
Men i det fallet ber jag få erinra, att vid 1879 års riksdag icke
fattades något annat beslut än det, som ännu återfinnes i 42 § af
reglementet för Riksgäldskontoret och som endast handlar om sät¬
tet, hvarpå Riksgäldskontoret skulle åstadkomma medlen för att
fylla Statskontorets tillfälliga brist. Bland de utvägar, som i det
afseendet anvisades åt Riksgäldskontoret, var att utfärda obliga¬
tioner, stälda på högst 6 års återbetalning. Men af ett sådant
beslut lärer man väl icke kunna draga den slutsats, att icke Stats¬
kontoret vidare skulle komma att behöfva förstärkning af Riks¬
gäldskontoret — något som omöjligen kunde förutses då lika litet
som nu, emedan det var en omständighet, som berodde på, huru
inkomsterna stälde sig under de särskilda åren, huru de beräkna¬
des och huru denna beräkning slog ut. Det har vidare blifvit
framhållet — och från den ärade talarens personliga ståndpunkt
med full giltighet framhållet — att det skulle varit afsigten att med
blifvande öfverskottsmedel betäcka den brist, som uppkommit i
Statskontorets kassa. Men icke heller den uppfattningen kan få gö¬
ras gällande såsom ett Riksdagens beslut, ty Riksdagen har i det
lallet ingenting beslutat. Sats-Utskottet förklarade i anledning af
Herr Carl Anders Larssons vid 1879 års riksdag väckta motion,
om en förpligtelse för Riksdagen att till förstärkande af statsver¬
kets grundfond öfverlemna blifvande öfverskottsmedel, att Utskottet
ansåg en sådan åsigt vara principielt rigtig, men i sitt ganska ut¬
förliga betänkande säger Stats-Utskottet uttryckligen, att då för
tillfället icke vore fråga om något annat än sättet, på hvilket
Riksgäldskontoret skulle åstadkomma medel för betäckande af
Statskontorets brist, och endast om detta, om sättet, handlar
42 § i Riksgäldskontorets -reglemente, hvilket var hela resultatet
af våra förhandlingar och hvilken ensam är Riksdagens beslut
i ämnet. Det lärer väl för öfrigt ligga alldeles i sakens natur,
att det förhåller sig så, som Stats-Utskottet vid detta tillfälle
också yttrade, eller att användande af öfverskottet af stats¬
inkomsterna utöfver statsutgifterna samt möjligtvis en särskild
åtagen beskattning äro de medel, som böra användas för att fylla
Statskontorets behof af grundfond, och det af det enkla skälet,
att några andra utvägar icke finnas. Men på hvarje särskild Riks¬
dag måste det blifva beroende till hvilken utsträckning och om dessa
utvägar skola begagnas — och om jag nu också för min del mycket
gerna vill medgifva, att i allmänhet öfverskott af statsinkomster
utöfver statsutgifter böra användas i en viss grad till detta ända¬
mål, synes det dock väl mycket vanskligt att såsom princip eta¬
blera, att så alltid skall ske, ty förhållanden kunna verkligen fin¬
nas, då det kan vara angelägnare utgifter att bestrida än en för¬
ställning af statsverkets grundfond och då man icke bör anse sig
vara bunden att använda öfverskott till en sådan förstärkning.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:0 38.
16
Fredagen den 22 April. f. in.
jFörstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
Om jag således anser, att vi stå inför en fråga, som vi hafva den
fullkomligaste frihet att afgöra, allt efter som den gestaltar sig
för det närvarande, får jag säga, att jag för min del icke vill till¬
styrka något särskildt anslag till förstärkande af statsverkets
grundfond vid denna riksdag.
Det belopp, kvilket i sådant afseende blef föreslaget af den
siste ärade talaren, var 348,000 kronor. Men han gjorde sjelf den
anmärkning, att i detta belopp inginge allenast 269,903 kronor 40
öre af öfverskottsmedlen, under det att det öfriga, eller 78,096 kro¬
nor 60 öre, är hemtadt från tre andra tillfälligtvis uppkomna till¬
gångar. Då nu emellertid dessa 348,000 kronor blifvit af Kong],
Maj-.t beräknade såsom en tillgång för 1882 års statsreglering, och
då jag för min del icke vill medgifva, att man principielt bör in¬
låta sig på den åsigten, att hvarje öfverskott af inkomst skall gå
till statsverkets grundfond, och då beloppet i och för sig sjelf
är ganska obetydligt, ser jag för min del icke något skäl att sär¬
skildt fästa sig vid dessa 348,000 kronor. Det är för öfrigt af
nämnde talare, såsom mig synes, på ett särdeles förtjenstfull! sätt
ådagalagdt, att hvad Statskontorets behof af kassaförstärkning
egentligen beror på är det förhållandet, att på Statskontoret an¬
visas utgifter, hvilka måste bestridas under det löpande året, ehuru
de mot dessa utgifter svarande inkomster icke inflyta förr än un¬
der det följande året. Det är verkligen en mycket stor skilnad
mellan en statsbrist och en sådan försträckning. En statsbrist
bör man äfven med ökad beskattning söka betäcka, men med syn¬
nerlig varsamhet bör man, synes mig, gå till väga, om man med
ökad beskattning skall bereda Statskontoret en ökad grundfond,
och det bör väl icke komma i fråga, förr än det visat sig att an¬
dra utvägar icke finnas derför eller under en längre tid icke blifva
tillgängliga. I sådant afseende har samme ärade talare erinrat
derom, att 1880 års inkomster med 1,100,000 kronor öfverstiga ut¬
gifterna, och att följaktligen för en följande Riksdag det blifver
tillfälle att förstärka grundfonden med detta belopp. _ Han har vi¬
dare med stöd af en reservation, som har blifvit afgifven, erinrat
om det icke obetydliga belopp, som i Riksgäldskontoret finnes och
kan till detta ändamål användas. Det är sålunda uppenbart, att
icke så litet kan under den närmaste framtiden göras för att för¬
stärka statsverkets grundfond utan att vidtaga en åtgärd,_ som le¬
der till tilläggsbevillning. Jag vill endast till hvad han i det af¬
seende! yttrat lägga, att den af Riksdagen uppgjorda statsregle-
ringen, som nu är i fråga att sammanknyta, är 1,058,000 kronor
starkare än statsregleringen sådan den af Kongl. Maj:tframlades;
ty en statsreglerings styrka beror på beräkningen af förslags¬
anslagen och beräkningen af inkomsterna. Nu har Riksdagen
beräknat förslagsanslagen till 558,000 kronor mera, än Kongl.
Maj:t, och deremot inkomsterna till 500,000 kronor mindre, än
Kongl. Maj:t- Således uppstår derigenom ett belopp af 1,058,000
kronor, med hvilket chancerna att statsregleringen skall gå i hop
eller lemna öfverskott hafva blifvit ökade mot hvad de voro enligt
Kongl. Maj:ts proposition. Det skulle utan tvifvel hafva varit
Fredagen den 22 April, f. m.
IT
N:o 38.
önskvärdt att redan nu kunna lägga något till Statskontorets grund¬
fond, derest det hade kunnat ske utan att derigenom framkalla
tilläggsbevillning eller öka beskattningen, men, huru betänkligt
det nu skulle vara att för tredje året bibehålla denna tilläggs¬
bevillning, det synes mig, att man icke kan klarare läsa än i Stats¬
utskottets eget betänkande. Yi känna alla, att både historien och
erfarenheten ådagalägga att skatter blifvit pålagda för att fylla
tillfälliga behof, men att, när man någon gång lyckats att få skat¬
ten att utgå under loppet af flera år, man alltid funnit nya behof,
som behöft att fyllas med dessa ursprungligen tillfälliga skatter;
den historien är gammal och den kommer nog att upprepas, om
man icke förfar med varsamhet. Nu säger Stats-Utskottet i sitt
betänkande: “en något så när betydlig afbetalning å ifrågava¬
rande skuld kan ock för år 1882 ega rum, utan att derför ens be-
höfver anlitas den utväg, 1879 års Riksdag utvisat, eller ökad be¬
skattning". Stats-Utskottet erinrar sig således icke, att hvarje
särskild Riksdag åtager sig den vanliga allmänna bevillningen, och
att den är för hvarje särskild gång en ny beskattning. Om den
också, derigenom att den under loppet af 18 år har utgått med
ett visst procenttal, har antagit hela karakteren af en fast beskatt¬
ning, må vi åtminstone söka akta oss för att tilläggsbevillningen
skall antaga denna samma fasta karakter; och det kunna vi vara
fullt öfvertygade om, att den kommer att göra, om vi år efter år
finna nya anledningar att behålla den och låta den utgå — allra
helst om det skall ske med samma belopp för hvarje år, såsom
Stats-Utskottet yrkat och hemstält. Att nu på frågan om detta
tillägg till förstärkande af Statsverkets grundfond tilläggsbevili-
ningen är helt och hållet beroende, det visar sig deraf, att den
verkliga bristen, sedan man beräknat allmänna bevillningen till 4
millioner kronor, utgör endast 98,300 kronor. Om man stannar
vid att fylla detta belopp, blir det således icke nödvändigt att
åstadkomma en allmän bevillning till högre summa än 4,098,300
kronor, och till detta belopp kan man utan oförsigtighet beräkna
den vanliga" allmänna bevillningen. 1880 utgjorde den 4,217,000
kronor, 1879 4,172,000 kronor och 1878 4,268,000 kronor. Genom
ett afslag å hvad Stats-Utskottet i förevarande punkt har föresla¬
git upphör således allt behof af tilläggsbevillning, och på grund
af hvad jag sålunda anfört får jag anhålla om afslag.
Herr Carlson: Af betänkandet är det Kammaren bekant,
att jag, i likhet med ett flertal af denna Kammares ledamöter i
Utskottet, anmält min reservation mot dess betänkande. I följd
deraf kan jag icke behöfva upptaga till besvarande hvad de båda
föregående ärade talarne hafva anmärkt mot Utskottets förslag,
utan blott så mycket deraf, som tillika rör reservanternas förslag.
I afseende på den nu ifrågavarande bristens uppkomst har
den förste ärade talaren uppdragit en historik, som gör det i det
närmaste öfverflödigt att något derom tillägga. Det förhåller sig
i sjelfva verket så, att den ena Riksdagen efter den andra skjutit
in på ett tillkommande år ersättningen för hvad under ett före-
Första Kammarens Prof. 1881. N:o 38. 2 .
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38. 18 Fredagen den 22 April, f, m.
Förstärkan- gående år ntgifvits, och derigenom har denna brist uppkommit och
de af stats- vuxjt; men jag måste likväl säga, att motivet dertill utan tvifvel
grundfond har vant det> atfc statsregleringen på detta sätt gått lättare i hop.
(Fortg.) ' Det har varit svårigheten att betacka de betydande utgifterna,
som föranledt upptagandet redan i det innevarande årets konto
af inkomster, som först det följande året skulle inflyta. Deraf
drager jag den slutsatsen, att detta minus i Statskontorets kassa,
om vi så få kalla det, — namnet är för öfrigt likgiltigt — är
mycket nära beslägtadt med en verklig brist. Jag ville hellre
hålla mig till den förste ärade talarens uttryck, att det icke är
en brist i egentlig mening, än till den näst föregående talarens ut¬
tryck, att det icke alls vore någon brist.
Saken är nemligen den, att en kassabrist, som inträffat blott
för tillfället och som, när detta tillfälle gått förbi, betäckes, icke
är någon verklig brist — och af denna natur äro de brister i
andra länders finansförvaltningar, hvarpå den förste ärade talaren
antydde.
Det är der öfvergående behof, som sedermera och snart fyllas,
men just derför, att de äro öfvergående, till en början betäckas
genom tillfälliga anslag. Men här är ett så beskaffadt behof, som
visar sig vara af permanent natur, och det är detta, som grund¬
lägger dess nära frändskap med en verklig statsbrist och som
tillika ålägger Riksdagen som en oafvislig pligt att betäcka denna
brist, så snart den dertill kan finna utväg.
Det kunde vid 1879 års riksdag, då detta först yppade sig,,
icke genast vara klart, huru förhållandet skulle komma att ge¬
stalta sig för framtiden, men nu är detta ganska tydligt. Nu
veta vi, att ett visst belopp af bristen visserligen af betalts föl¬
jande år, men att Statskontoret kort derpå måste åter hos Riks¬
gäldskontor reqvirera samma belopp, och detta har sedermera
upprepats, så att bristen nu står ungefär vid 13 millioner, hvilken
summa man kan anse vara den normala.
Det var i sjelfva verket, sedan 1871 års Riksdag medgifvit
uppskof med bränvinstillverkningsafgiftens erläggande; — sedan
1873 års Riksdag upptagit den allmänna bevillningen såsom in¬
komst för året innan den inflöt, utan att antaga det förslag, som
framlades af den dåvarande chefen för Finansdepartementet, hvari¬
genom detta hade kunnat ske utan men för statsverkets^ ställ¬
ning; — sedan 1875 års Riksdag anvisat kontant medel till be¬
stridande af indelta arméns nya befälsaflöning, hvilket verkade
ännu mycket starkare under de följande åren — och sedan der¬
till kommit, att de öfverskott, som uppkommit under det näst¬
föregående året, upptagits såsom tillgång i budgeten, så t. ex. öf-
verskottet för år 1875 i 1876 års statsreglering och så vi¬
dare — hvaraf en naturlig följd blef, att Statskontoret beröfvades
möjligheten att röra sig med dessa öfverskott — som den ifrågava¬
rande bristen framträdde i sin fulla verklighet. Detta skedde så
sent till en del just derför, att Statskontoret förut rört soig med
de betydliga öfverskotten från åren 1873, 1874 och 1875. År 1878
19
Fredagen den 22 April, f. m.
visade sig bristen uppenbart och uppgick på ett år till icke min¬
dre än I6V2 millioner.
I sammanhang härmed bör jag vidröra den tvekan, som upp¬
kommit i afsende på rätta förståndet af 1879 års Riksdags skrif¬
velse.^ Jag anhåller, att man i det afseendet måtte helt enkelt
afse för det första hvad nuvarande Stats-Utskott verkligen härom
yttrat, och för det andra hvad 1879 års Stats-Utskott verkligen
anförde i det utlåtande, som låg till grund för Riksdagens beslut.
Så vidt jag kan finna, har innevarande Riksdags Stats-Utskott
alldeles icke påstått, att det förefunnes något af Riksdagen fat-
tadt beslut angående sättet att betäcka bristen utan endast ytt¬
rat, att 1879 års Stats-Utskotts, af Riksdagens båda Kamrar bi¬
fallna utlåtande N:o 63 innehölle, huru detta borde ske; och detta
lärer väl icke kunna bestridas.
Vidare anhåller jag att få läsa upp sjelfva ordalagen i detta
1879 års Stats-Utskotts af samma Riksdags båda Kamrar gillade
yttrande, på det att det måtte blifva alldeles klart, hvad deri
verkligen innehålles. 1879 års Stats-Utskott yttrade: “Härjemte
får Utskottet erinra, att, då ifrågavarande betydliga behof ej
torde på en gång eller under den närmaste tiden i tillräckligt omfång
med ökad beskattning fyllas men medlens betäckande visar sig nöd¬
vändigt, den föreliggande frågan ej afser annat än bestämmande
af det lämpligaste sättet för de erforderliga beloppens anskaffande14.
Det var således derför, att behofvet icke kunde på en gång eller
under den närmaste tiden med ökad beskattning fyllas, som man
upptog lån. Vidare heter det: “Utskottet, som på grund af det
ofvan anförda, anser statsverkets grundfond numera vara alltför
liten, delar visserligen ofvan nämnde motionärs åsigt, att upp¬
kommande öfverskott böra till förstärkande af statsverkets grund¬
fond användas, men ett bifall till motionärens i princip rigtiga
förslag skulle ej i någon mån bidraga till det nu befintliga be-
hofvets afhjelpande. Deremot skulle ett bifall till den hemstäl¬
lan, Utskottet här nedan angifver, i sjelfva verket komma att
medföra verkställighet äfven af nämnda motionärs förslag. Sta¬
ten bör nemligen naturligtvis hafva i sin hand att vare sig när
som helst efter föregången uppsägning eller inom en viss kortare
tid, som Utskottet föreslår till 6 år, inlösa de obligationer, Riks-
gäldskontoret kunde komma att i mån af behof för ifrågava¬
rande ändamål utsläppa, och ingenting lärer väl vara rigtigare än
att till en dylik inlösen använda uppkommande öfverskott eller, om
dessa ej förslå, en på, en passande tidrymd, fördelad, för detta ända¬
mål beslutad beskattning11.
Innevarande års Stats-Utskott har således icke velat säga
något^ annat,, än att det visat sig klart, att den grundsatsen då
var rådande inom representationen, att såväl befintliga öfverskott
som, i händelse af behof, ökad beskattning borde användas för
att fylla denna brist. Jag vill icke såga, att Riksdagen genom
sitt bifall till detta utlåtande har ingått i någon förpligtelse, men
det utvisar grundsatser, som efter min uppfattning ovilkorligen
böra af Riksdagen fasthållas, emedan de äro rigtiga.
N:o 38.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forta.)
N:o 38.
20
Förstärkait -
de af stats'
verkets
qrundfond.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. in.
Dernäst anhåller jag att få yttra mig något om de särskilda
punkter i de föregående ärade talarnes yttranden, ^som kunde
strida mot den anförda reservationen. I afseende på det erfor¬
derliga beloppet af grundfonden vill jag icke ingå i någon diskus¬
sion med den ärade talare, som föreslog en siffra af 12 millioner.
Jag tror nemligen, att det är lämpligast att låta anstå med ett
afgörande i denna fråga tills man vunnit mera erfarenhet; hvad
jag för min del håller på är, att den i November 1885, eller 6 år
sedan Riksdagens fattade beslut om upplåning af erforderliga me¬
del till betäckande af Statskontorets skuld till Riksgäldskontor
verkstäldes, förfalla till inlösning de obligationer, på Indika pen¬
ningar då anskaffades, och vid den tiden måste det lån, som då
upptogs, vara betäckt. Till dess har man endast tre riksdagar
på sig, och det är derför, som jag tror, att någon åtgärd redan
nu bör vidtagas till bristens betäckande. 1880 ars Riksdag tog
väl intet steg för att betäcka bristen, men den nuvarande Riks¬
dagens Stats-Utskott har, såsom jag tror på ett tillfyllestgörande
sätt, anfört skäl, hvarför det icke då kunde ske, och det var der¬
för, att 1880 års Riksdag hade att fylla en brist i 1879 års stats¬
reglering. beräknad till 2,372,675 kronor 41 öre, hvilket eljest hade
ökat Statskontorets behof af kassaförstärkning^. Jag anhåller att
få anmärka mot den ärade talare, som ansag att detta skulle
vara likbetydande med förstärkande af statsverkets grundfond
med den nämnda summan, att den nämnda summan inflyter en¬
dast för en gång och kan föranleda en afbetalning endast för det
året, men följande år återkommer den icke, utan då inställer sig
naturligtvis åter samma behof som förut, och bristen växer åter
till det belopp, som de fortfarande allmänt verkande orsakerna
föranleda. 1880 års Riksdag vidtog således ingen åtgärd härut¬
innan.
Nu innevarande Riksdag är således efter min tanke den första,
som i detta afseende kan och som äfven hur vidtaga en åtgärd,
afsedd att med någon styrka verka till att minska den ifrågava¬
rande skulden. Jag hörde härom dagen den år 1879 fungerande
chefen för Finansdepartementet kalla denna brist för en sväfvande
skuld. Detta anser jag vara en rigtig benämning. Men en sväf¬
vande skuld måste antingen betäckas eller förvandlas till en fon-
derad skuld. Den senare åtgärden lärer väl Riksdagen icke vilja
vidtaga; då återstår det endast att tillgripa den förra.
Också höjde sig, då denna fråga behandlades i Stats-Utskot-
tet, ingen enda röst för att man icke vid denna riksdag skulle
vidtaga en åtgärd till att genom ökad bevillning fylla en del af
den brist, som uppkommit. Endast i afseende på beloppet hystes
olika åsigter. Denna Kammares flesta ledamöter ansågo, att man
kunde och borde stanna vid 701,700 kronor. Skälen för ett sa-
dant beslut äro följande. Först att de 558,000 kronor, kvanned
åtskilliga förslagsanslag vid innevarande riksdag blifvit förhöjda,
utgöra ett belopp, som verkar i alldeles samma rigtning som
grundfondens omedelbara förstärkning, derigenom att sålunda för¬
minskas behofvet af kassaförstärkning, och detta icke blott för en
21
N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m.
gång, efter som anslagen äro allesammans ordinarie, utan detta Förstärkan-
behof kommer att minskas genom ett belopp, som för hvarje år de
förnyar sig och således fortfarande nedsätter behofvet af kassa- ^dfond.
förstärkning. Ställningen är då förbättrad med 1,259,000 kronor ' (Forts.) '
årligen, eller ett större belopp än Kongl. Maj:t föreslagit.
Vidare bör man icke ålägga en större beskattning än den, som
är ovilkorligen nödvändig.
Slutligen innebära bevil! ningsförordningens stora allmänt
erkända brister en stark uppmaning att icke föranleda tillämpning
af denna förordning i större omfång, än behofvet oundgängligen
krafvel’.
Dessa äro de enkla men talande skäl, som ligga till grund
för reservanternas förslag.
Den omständigheten, att statsregleringen är starkare, synes
mig icke direkt inverka på denna fråga. Om i följd deraf större
öfverskott uppkomma, så är detta i sig sjelf ett godt, men min
tanke är den, att de öfverskott, som uppstå, icke kunna komma
att användas uteslutande till att fylla de brister, som finnas. _Jag
tror att det kommer att göra sig gällande behof, som taga i an¬
språk en del af detta öfverskott, och jag tror äfven att man icke
bör förfara så, att man på den ovissa förhoppningen om blifvande
öfverskott lägger fyllandet af den nuvarande, tyvärr alltför verk¬
liga, bristen.
Det är ock af en föregående talare erinradt derom, att
en ledamot af Utskottet i sin reservation anfört, att, sedan konver-
teringen under innevarande år blifvit verkstäld, ett belopp af om¬
kring 1,700,000 kronor kan, om så finnes lämpligt, af nästa Riksdag
användas till förstärkande af statsverkets grundfond. Detta har
afseende på de så kallade liqvidations- och amortissementsfonderna..
Men dessa har Utskottet icke ansett sig kunna i sin beräkning
upptaga, allra minst med något bestämdt belopp, emedan detta
belopp ännu icke kan vara kändt, och emedan frågan, huru dessa
fonder skola användas, ännu icke blifvit behandlad hvarken af
fullmäktige eller af Utskottet, än mindre af Riksdagen, och förr än
det skett, lärer tiden väl icke vara inne att beräkna det exakta
beloppet. Att emellertid der blir en tillgång, anser äfven jag vara
sannolikt. Och hvad beträffar den omständigheten, att Stats¬
kontoret tidigt detta år verkligen har inbetalt mera till Riksgälds¬
kontor i annuiteter, än det vid denna tid på året vanligen plä¬
gar vara fallet, så har detta visserligen icke varit något okändt
förhållande för reservanterna, utan tvärtom just utgjort ett af
skälen, hvarför de vågat stanna vid det lägre beloppet, men detta
skäl går icke så långt, att man derför ansett sig kunna under¬
låta alla åtgärder att nu anvisa något bestämdt belopp, som lämp¬
ligen kunde användas till att nedsätta den ifrågavarande bristen.
Det är sagdt af den föregående ärade talaren, att det måste
bero på hvar och en Riksdag särskildt att bestämma, huru stort
belopp man vill anvisa till afbetalning på den sväfvande skulden.
Ja, detta är obestridligen sanning i och för sig, men lika säkert
är, att man ändock måste bilda sig en plan, efter hvilken man
N:o 38.
22
Fredagen den 22 April, f. in.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
handlar, så att man med säkerhet kan förutse, att denna skuld är
betald den 1 November 1885, och snarare bör man, om man är
osäker, taga till för mycket än för litet, hvilket ju i all val ord¬
nad hushållning är en vedertagen grundsats. Derför att man icke
är herre öfver framtiden och icke kan förutse alla de hinder, som
genom oförutsedda tilldragelser möjligen kunna möta, hör man så¬
ledes icke på något sätt räkna för lågt. Det vissa är, att man
före den nyss nämnda dagen bör hafva infriat alla de obligatio¬
ner, som Riksgäldskontoret har utelöpande.
Jag anhåller äfven att, då det är ganska antagligt, att icke
alla Kammarens ledamöter hunnit genomläsa de bilagor, som åt¬
följa betänkandet, få nämna, att det af dem framgår, att Riksgälds¬
kontoret, som enligt sina beräkningar skulle hafva en behållning
af 4,171,657 kronor 8 öre vid slutet af år 1882, då har såsom en
verklig tillgång för samma år upptagit de 4,000,000 kronor, som
det ännu har rättighet att upplåna för betäckande af Statskonto¬
rets skuld till Riksgäldskontoret.
Det är således der beräknadt, att skulden skall ökas till 13
millioner, ty eljest blir behållningen vid 1882 års slut allt för svag,
emedan man icke kan med visshet räkna på, att alla afbetalningar
på lån, erhållna från Riksgäldskontoret för enskilda jernvägar,
kanaler o. s. v., komma att exakt inflyta. Man måste således be¬
räkna en skuldsumma af 13 millioner.
De båda föregående ärade talarne skilja sig deri, att den
siste af dem har föreslagit att man skulle göra ingenting; ingen
åtgärd borde enligt hans åsigt nu vidtagas, och han förnekar så¬
ledes äfven den grundsatsen, att befintliga öfverskott skola an¬
vändas till betäckande af denna brist. Ty af de 348,000 kronor, som
nu enligt Kongl. Haj:ts förslag såsom behållning från föregående
år uppförts på inkomstbudgeten, äro 269,903 kronor rena öfver¬
skott på 1879 års statsreglering, och det öfriga är också reserva¬
tioner på anvisade anslag och kan följaktligen icke hafva någon
annan natur än den af öfverskott. Dessa belopp borde väl åt¬
minstone ersättas genom motsvarande ersättning för grundfonden.
.Den förste ärade talaren deremot har föreslagit, att man skulle
anvisa så stort belopp på bevillningen, som motsvarar 4 millioner
+ 348,000 kronor + den brist i statsregleringen af 98,300 kronor,
som Utskottet uppgifvit. Jag skulle dock icke tro att Riksdagen
bör beräkna allmänna bevillningen, af Statskontoret förslagsvis
antagen, till 4,000,000, så högt som till 4,446,000 kronor; jag
skulle till och med anse det vågadt att beräkna den till 4,217,000
kronor, derför att den under ett enda år, 1880, har uppgått till
denna summa, ty om man tager medeltalet för de 5 åren 1875—
1879 så stiger detta icke till mera än 4,084,000 kronor.
Efter min föreställning framgår det af dessa förhållanden med
full klarhet, att det är nödvändigt att vidtaga en sådan åtgärd,
som blifvit föreslagen; hufvudsakliga skälen dertill äro enligt min
uppfattning för det första, att den brist, hvarom det här är fråga,
visat sig vara af en stadigvarande natur, vidare att lån blifvit
upptagna för den samma, som med sina räntor tynga på den år-
23
S:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m.
liga budgeten med 4- till 500,000 kronor, samt slutligen att det Förstärkan-
ingalunda kan vara med en väl ordnad statshushållning förenligt
att bibehålla en sväfvande skuld i denna ställning. Skälen åter grundfond.
för att stanna vid det af reservanterna föreslagna belopp har jag (Forts.)
redan förut anfört.
Jag får derför för min del vördsamt anhålla om bifall till
reservationen med afslag på Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Po sse: Det var
icke just så få år som förlupo, under hvilka Riksdagen lemnade
föga uppmärksamhet åt det missförhållande, som egde rum mellan
statsverkets grundfond och de högst betydliga belopp, som Stats¬
kontoret hade att årligen utbetala. Slutligen och då vid 1879 års
Riksdag det visade sig, att Statskontoret hade ett behof af kassa-
förlag, uppgående ända till 16,500,000 kronor, insåg Riksdagen
verkligen nödvändigheten af att detta missförhållande utjemnades.
Dåvarande Stats-Utskott, vid behandlingen af frågan om Riks¬
gäldskontor reglemente, uttalade den mycket rigtiga grundsat¬
sen, att ifrågavarande betydliga behof ej kunde på en gång eller
under den närmaste tiden i tillräckligt omfång med ökad beskatt¬
ning fyllas, men att medlens betäckande visade sig nödvändigt
samt att, då för sådant ändamål obligationer komme att af Riks¬
gäldskontor! utfärdas, ingenting torde vara rigtigare än att til
dessa obligationers inlösen användes uppkommande öfverskott eller
om dessa ej försloge, en på eu passande tidrymd fördelad, för detta
ändamål beslutad beskattning, i sammanhang hvarmed Utskottet
också uttalade den meningen, att dessa af Riksgäldskontoret för
ändamålet utfärdade obligationer borde inom en viss kortare tid
åter inlösas; och Riksdagen godkände såväl de skäl, som Stats¬
utskottet hade framstält, som ock Stats-Utskottets förslag i af¬
seende på upplåningen af erforderliga medel. Det var då tydligen
Riksdagens uppfattning, att missförhållandet borde afhjelpas. Nu
har en högt ärad talare här sagt, att det vore vådligt att såsom princip
antaga de grundsatser, som i Stats-Utskottets memorial uttalades.
Jag ber att få erinra, att, så vidt jag förmår fatta, dessa
grundsatser äro mycket rigtiga och således i och för sig icke våd¬
liga, och så mycket mindre äro de vådliga, som de efter 1879
aldrig blifvit tillämpade utan stannat vid en enkel pappers-
bestämmelse, enär hvarken den följande Riksdagen eller den senast
förflutna har vidtagit någon åtgärd för att tillämpa denna åt 1879
års Riksdag uttalade önskan, förmodligen derför, att de icke hafva
varit i tillfälle att göra det; och tillfälle har saknats just derför,
att de anticiperat på tillgångarne och derför icke fått något öfver¬
skott och icke heller velat föreslå någon särskild beskattning för
detta ändamål. Emellertid har under dessa år förhållandet ut¬
jemna! sig så pass mycket, att det kassaförlag, som Statskontoret
behöft, nedsjunkit från 16V2 millioner till 13 millioner, såsom det
nu är.
En ärad talare, för hvars erfarenhet och ovanligt klara upp¬
fattning af statsregleringsfrågor jag har den största aktning, har
K:o 38.
ii
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
mycket rigtigt sagt, att detta belopp af 13 millioner, som man på
det närmaste erkänner vara det normala beloppet af den sväf¬
vande skulden, icke är någon statsbrist, och deri nar han otvifvel¬
aktigt rätt, men han har dervid nyttjat en ordlek, ty ingen kan
väl bestrida, att det är en kassabrist. Vidare har samme ärade
talare sagt, att det icke är någon skuld, att vi på detta sätt icke
bestrida löpande utgifter med lånade penningar. Deri vågar jag
icke gifva honom rätt, ty vi hafva väl litet hvar den bedröfliga
erfarenheten, att kriteriet på lånade penningar är, att de draga
ränta, och dessa penningar draga en ganska dryg ränta, som faller
tungt på statsverket, stigande för hvarje år, och nu är uppe i nära
600.000 kronor. Jag vågar således antaga, att man måste villigt
erkänna, att det är lånade penningar, alldenstund vi måste på dem
betala ränta. Det torde väl äfven medgifvas, att, såvidt man vill
hafva reda och soliditet i statsregleringen, det är nödvändigt att
dervid använda endast sådana tillgångar, som man med visshet
disponerar, vare sig de veterligen redan finnas eller ock med
omutlig säkerhet kunna beräknas komma att finnas. Jagtrop, att
erfarenheten af ett motsatt tillvägagående varit ganska obehaglig
under föregående riksdagar. Vid 1879 års riksdag kalkylerades
öfverskottet till mer än 5 millioner kronor, och man fick i verk¬
ligheten icke mer än något öfver 2 millioner, så__ att man slutligen
blef tvungen att, på sätt representanten från Östergötland upp¬
lyste, för betäckande af bristen anslå det högst betydliga beloppet
af 2,372,675 kronor. Att på detta sätt det ena året beräkna högt
och det andra betala hvad man räknat alltför högt, kan väl icke
leda till reda och soliditet i statsregleringen. Då nu detta år
statsregleringen skulle föreläggas Riksdagen, hade det naturligt¬
vis varit särdeles tillfredsställande för dåvarande finansminister,
om han kunnat tillstyrka Kongl. Maj:t att framlägga en budget,
hvarigenom tilläggsbevillningen kunde irndvaras. Det hade natur¬
ligtvis, säger jag, varit en lockelse för finansministern att erbjuda
landet en sådan nedsättning i skatter, men en sådan lockelse fick
dock icke blifva så stark, att han förbisåg, hvad som för stats-
regleringens soliditet var oafvisligen nödvändigt. Och i detta fall
kunde icke bestämmelserna i 1879 års Riksdags beslut tillämpas i
nämnvärd mån, derest icke tilläggsbevillningen anlitades. Det
var således alldeles nödvändigt att taga densamma med i räk¬
ningen. Om nu, på sätt Stats-Utskottet föreslagit, 1,501,700 kronor
komma att öfverlemnas till förstärkande af statsverkets grundfond
eller rättare till att minska Statskontorets skuld till Riksgälds-
kontoret, så återstår likväl ett belopp från de 13 millionerna af
11.500.000 kronor, som bör under de återstående tre åren betäckas,
åtminstone till någon väsentlig del. Jag vågar icke påstå, att
man är tvungen att betacka allt; men den väsentligaste delen
måste dock betäckas. Fördeladt på tre år, motsvarar det omkring
3.800.000 kronor om året. Detta är redan, synes mig, en så pass
stor summa, att äfven om jag nu medgifver att icke hela be¬
loppet behöfver betalas, återstår ändock tillräckligt mycket för
att tynga starkt på de blifvande årens statsregleringar. Det är
Fredagen den 22 April, f. in.
25
N:o 38.
dessutom eu post, från hvilken Riksdagen alltid synes vara an¬
gelägen om att blifva fri i statsregleringen, och det är just räntan
å förskott till Riksgäldskontor. Den uppgår detta år till 585,000
kronor. Det är ju i alla fall icke så obetydligt i förhållande till
de extra statsutgifterna.
Jag tror mig härmed hafva gifvit skäl, hvarför Kongl, Maj:t
gjort framställning i den rigtning, som skett; och jag ber nu att
få bemöta de invändningar, som blifvit framstälda och bland hvilka
jag främst finner en, som temligen ofta återkommer men som icke
alltid är befogad, nemligen den att här skulle fordras vidare ut¬
redning, innan man bör vidtaga andra extra ordinära åtgärder än
dem, som af Stats-Utskottet 1879 voro ifrågastälda. Jag vet
egentligen icke, hvilken ytterligare utredning, som här skulle ifråga¬
komma. Jag tror icke att någon i Kammaren bestrider, att Stats¬
kontoret har en skuld af 18,000,000 kronor till Riksgäldskontoret.
Och detta synes mig vara alldeles tillräcklig utredning för att
komma till en slutsats, huruvida vi böra betala denna skuld eller
icke; ty, som sagdt, att den finnes, är ju obestridligt.
Vidare har man nyttjat ett annat argument, som äfven är
ganska vanligt. Man hänvisar nemligen på framtiden. Man sä¬
ger: “vi behöfva icke göra det nu, ty här äro alla möjliga ut-
sigter att man kan göra det framdeles, då tillgångarne blifva
bättre". Man tager sålunda för alldeles gifvet, att tillgångarne
skola blifva större under de följande åren; och på den förhopp¬
ningen stöder man sig. Detsamma har man gjort förut; och man
har erfarit, huru det slagit 'ut. Man har nemligen fått återbetala
hvad man diskonterat i förhoppningar.
Vidare erkänner man fullkomligt grundsatsen, att en förstärk¬
ning af statsverkets grundfond eller minskning af dess skuld till
Riksgäldskontoret bör ega rum; men invänder, att det af Stats-
Utskottet föreslagna beloppet är alltför högt och att man kan nöja
sig med mindre. Och sålunda kommer man till en summa af
800,000 kronor i tilläggsbevillning, hvarigenom 701,700 kronor
skulle kunna användas för det nu ifrågasatta ändamålet. Men
hvad motsvara väl dessa 701,700 kronor? Jo, litet mer än räntan
på Statskontorets skuld till Riksgäldskontoret. Jag säger “litet
mer“, ty de motsvara derjemte det belopp, med hvilket Riksdagen
i år beslutat att minska Riksgäldskontorets grundfond. Herrarne
erinra sig kanske icke, att Statskontoret skall till Arméförvalt¬
ningen återbetala 140,000 kronor, hvilket således åstadkommer en
minskning. Om jag sålunda lägger dessa 140,000 kronor till ränte-
beloppet, 600,000 kronor i rundt tal, så har jag 740,000 kronor
eller några tusen kronor mer än det belopp, hvarmed reservanterna
vilja förstärka statsverkets grundfond. Detta synes mig i verk¬
ligheten icke blifva någon förstärkning.
Jag har vidare hört en talare göra ett yrkande, som jag för¬
står vida lättare än deras, hvilka yrka nedsättning i beloppet.
Jag menar det af Herr vice Talmannen framstälda yrkande om
rent afslag på all förstärkning af statsverkets grundfond. Det
är åtminstone en tanke, som för mig är klar. Han har dermed
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38.
26
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. m.
uttalat, att han icke vill förstärka denna grundfond, utan att_ det
må fortfarande gå på samma sätt som hittills. Jag delar icke
denna uppfattning; men jag kan förstå den. Jag ber dock att få
erinra, att detta kan låta sig göra under lugna och jemna för¬
hållanden. Men det är väl icke otänkbart, att, huru lyckliga vi
än lefvat nu under många årtionden, det likväl kan inträffa sådana
förhållanden, då -det blifver svårt nog att bestrida de oundgäng¬
liga statsutgifterna, och att det alldeles icke kan vara tillfreds¬
ställande, om man då redan anticiperat på framtiden, såsom nu sker.
Den ärade talaren på östgötabänken har medgifvit en förhöj¬
ning af grundfonden till 12,000,000 kronor och på den grund yrkat
bifall till reservanternas framställning. Jag vill lemna oafgjordt,
huruvida han angifvit just den rätta siffran. Har man emellertid
den uppfattningen, att grundfonden bör höjas till 12,000,000 kro¬
nor, så tror jag att man äfven bör se till, att detta normala be¬
lopp så fort som möjligt eller åtminstone inom tre år kan uppnås,
hvilket icke kan åstadkommas, om man skulle nöja sig med endast
6- ä 700,000 kronor om året. Då komme det att dröja rätt många
år, innan man hinner upp till 12 millioner.
Jag hörde en talare åberopa de tillgångar, som ganska dug¬
tigt finnas att emotse, dels af anslag, som Statskontoret fått i
föregående statsregleringar, och dels öfverskott, som äro tillgäng¬
liga i 1880 års statsreglering och som, efter hvad man tror, uppgå
till något mer än 1 million kronor. Der äro således^ 3 ä 4 millio¬
ner kronor, som kunna komma Statskontorets grunafond till för¬
stärkning', men, mine Herrar, det kan väl ändock hända, att, när
följande års statsregleringar framläggas, utvisande befintliga öfver¬
skott från föregående år, och Kongl. Maj:t då föreslår, att dessa
öfverskott skola användas till fyllande åt Statskontorets grund¬
fond, en och annan då liksom nu tycker, att med den saken icke
är så brådtom, utan att man bör med de befintliga tillgångarne
tillgodose en del behof i andra rigtningar, och låta framtiden af¬
göra, när grundfondens fyllande skall ske. Så förhåller det sig
med förhoppningarne på framtiden; man kan icke vara viss, att
de komma att realiseras. Det är derför lugnast, att, när man
har tillfälle att utan att höja de skatter, som utgått under de
sista åren, lemna en icke obetydlig förstärkning till Statskontorets
grundfond, man då vidtager en sådan åtgärd. Jag ångrar således
icke, att jag till Kongl. Maj:t gjort framställning derom; och jag-
hoppas, att Riksdagen skall komma att godkänna Stats-Utskottets
förslag.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfär¬
dats till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.
Grefve Lagerberg: Stats-Utskottets f. d. ordförande har
i ett utmärkt anförande, späckadt af siffror, hvilka jag icke vill
bestrida, kommit till den slutsats, att det skulle vara obehöf-
ligt begära annat än en högst liten tilläggsbevillning; och han
uttryckte under sitt anförande en grundsats, som jag väl förut
Fredagen den 22 April, f, in.
27 N:o 38.
kände till, nemligen att det skulle vara obehöfiigt att nu på före¬
slagna sätt förstärka statsverkets grundfond. Det kan icke falla
mig in att söka vederlägga honom. Yi stå principielt på olika
ståndpunkt i denna fråga och se derföre icke saken på samma
sätt. Han kallar kassaförstärkning det jag kallar brist, och lån
det jag kallar skuld. Han har äfven uttalat klander mot moti¬
ven i Stats-Utskottets föreliggande betänkande. För min del
får jag bekänna, att jag finner de flesta af motiven vara ganska
väl ihopkomne, oaktadt jag icke kan till fullo gilla dem, i synner¬
het i slutet af betänkandet. Herr vice Talmannen yttrade, då han
vid behandlingen af närmast föregående utlåtande, N:o 66, hade
ordet, att han, ehuruväl han godkände klämmen, han ej ville god¬
känna motiven utan ville hellre protestera emot dem. Jag an¬
tog då att han gjorde detta, på det att han skulle hafva fria
händer vid tolkningen af den skrifvelse, som Riksdagen aflat 1879,
då de ifrågavarande obligationerna beslötos att af Riksgälds¬
kontor få utfärdas för att inom 6 år inlösas. Och jag bedrog mig
ej. För min del gillar jag visst icke i allo denna grundsats; nej,
jag tror att man i regeln bör se till hvad som står i motive¬
ringen till utskottsbetänkanden, och i synnerhet i Stats-Utskottets
utlåtanden. Enas Kämrarne om motiveringen och klämmen, så får
man väl medgifva, att man vid blifvande förhandlingar ej kan bortse
från densamma. Af den ifrågavarande skrifvelsen 1879 inhemtas,
att det var Riksdagens eller, möjligen rättare, Stats-Utskottets
enhälliga önskan — hvilken äfven utan gensägelse godkändes inom
båda Kamrarne — att denna till Statskontoret från Riksgälds-
kontoret lemnade försträckning skulle återbetalas inom sex år.
När frågan 1879 behandlades inom Stats-Utskottet, uppstäldes
flere förslag till dess lösning, i hvilka tiden för återbetalningen
varierade mellan sex och tio år. Då yrkade jag, att Riksdagen
skulle åtaga sig en permanent årlig beskattning, tillräcklig för att
fylla statsverkets grundfond eller betala skulden, och att man
icke längre skulle laborera med denna brist, utan söka att en
gång få slut med densamma med åtföljande trassel. Stående på
denna ståndpunkt, har jag omfattat förslaget om tilläggsbevill-
ning; och jag är fullkomligt öfvertygad, att det är ett klokt och
rigtigt förslag. Fortgår man blott att afbetala Statskontorets
skuld till Riksgäldskontoret, och desslikes skaffar Statskontoret
ett tillräckligt räntekapital, kan man snart få statsbudgeten rig¬
tigt uppstäld, och regeringen hafva åtminstone en del af stats¬
verkets öfverskott disponibel till nyttiga förslag. Man disputerar
här, om beloppet skall kallas kassaförstärkning, brist, skuld eller
kreditiv. Här är verkligen fråga om en skuld, som skall betalas
som vid 1882 års slut uppgår till 18 millioner kronor och som
löper med öfver 1 ., millions ränta. De 348,000, som enligt be¬
tänkandet utgöra öfverskott från föregående statsreglering, äro
den enda befintliga tillgången för närvarande till skuldens be¬
täckande. Yi hafva blott fyra år qvar, till dess den skall vara
till fullo betald. Med min tolkning af 1879 års skrifvelse är det
alldeles uppenbart, att vi hafva moralisk skyldighet att inom fyra
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38.
i 8
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. m.
år eller till den 1 November 1885 hafva inlöst skulden. “Nej",
säger man, “det skall man icke gorå." “Man skall taga öfverskott
vid statsregleringar till det ifrågavarande ändamålet". Men om
man icke bär något öfverskott! Ja, då kan man såsom Herr Nor-
denfeldt förklara, att man icke åtagit sig att betala skulden till
den 1 November 1885, samt för affärens reglering taga upp ett
nytt lån för att dermed inlösa den gamla skulden. Enligt min
åsigt bör man anskaffa den ifrågasatta grundfonden eller rättare
laga så, att bristen blifver betäckt, så att man slipper höra talas
om, att det ena året. var bristen så eller så stor, och det andra,
uppgick den till ett annat belopp. Först sedan Statskontoret er¬
hållit nödigt förlagskapital kan det blifva reda och ordning^ bud¬
geten. Jag vet mycket väl, att det är ganska obehagligt att
komma fram med förslag om tilläggsbevillning, derför att vår be-
villningsstadga är till sin grund origtig. Den har en mängd an¬
märkningar emot sig; men det kan nu icke hjelpas. Jag anser
mig derför, i konseqvens med de åsigter jag förut uttalat i frå¬
gan, böra yrka bifall till Stats-Utskottets förslag om anvisande af
1,501,700 kronor till förstärkande af statsverkets grundfond, och
gör det så mycket hellre, som jag är öfvertygad att det verkar
godt på alla statens låneoperationer. Jag anhåller vördsamt hos
Herr (Trefven och Talmannen om proposition på bifall till Ut¬
skottets förslag.
Friherre von Krremer: Under den intressanta diskussion,
som nu här blifvit förd öfver den mycket omtalade frågan om
statsverkets grundfond, har det förefallit mig, såsom om de två
mest framstående kämparne för de alldeles motsatta åsigterna om
denna grundfonds beskaffenhet hafva varit, å .ena sidan, f. d.
ordföranden i Stats-Utskottet, ledamoten från Östergötlands län
och å den andra Hans Excellens Herr Statsministern. Om jag
rätt uppfattat den förstes af dessa ärade talare framställning, gick
den ut på att bevisa, att den brist i Statskontorets tillgångar, som
uppstått derigenom att en del inkomster icke inflyta förr än året
efteråt och för hvilken brist Statskontoret derför nödgas upptaga
förskott från Uiksgäldskontoret, icke vore någon skuld i egent¬
lig mening. Deremot har den andre af de båda förkämparne er¬
inrat, att det vore svårt att komma ifrån, att här förelåge eu
verklig skuld, emedan här förefunnes det mest omisskänneliga,
kriterium på eu skuld, nemligen att man måste betala ränta. Jag
hemställer dock, om icke dessa båda olika meningar på det hela
taget blott äro en skilnad om ord och icke om sak. Om jag nem¬
ligen låter Statskontoret upptaga ett förlagskapital från Riksgälds-
kontoret på samma sätt ungefär, som då en enskild person upp¬
låna!' penningar på sitt kreditiv, och om riksgäldskontoret förskju¬
ter beloppet af Jänta medel, så får staten derför vidkännas ränta.
Om vi åter af besparingar eller skatter upplägga ett tillräckligt
förlagskapital i Statskontoret, under namn af statsverkets grund¬
fond, så ligger detta kapital derstädes räntelöst. I förra fallet
är det en ränta, som synes; i det senare en ränta, som icke synes
Fredagen den 22 April, £. m.
29
N:o 38.
— det är hela skilnaden! Statskontoret kan nemligen naturligtvis Förstärkan-
icke bedrifva tillfällig lånerörelse med grundfonden. Det kan icke de
undvikas, att en förlust uppstår, när det är så illa stäldt, att inkom- grundfond.
sterna inflyta senare, än utgifterna skola betäckas. Deremot vill ' (Forts.)
jag icke förneka, att det sättet att kafva upplagdt ett räntelöst för-
iagskapital är, så att säga, lugnare än att anskaffa förlaget ge¬
nom lån, hvilket senare sätt kan under finansielt oroliga tider
blifva dyrt nog. Jag föredrager derför för min del den förra
formen: ränteförlust; framför formen: ränteutgift, och jag kan
således icke annat än nu såsom alltid önska ökandet af statsver¬
kets grundfond, så att detta för statsverkets räkning upplagda
räntelösa förlagskapital måtte blifva tillräckligt för fyllande af'
det dermed afsedda ändamålet.
Deremot har jag i Stats-Utskottets betänkande icke kunnat
finna giltiga skäl för den siffra, som Utskottet tillstyrkt. Icke
heller synes mig en sådan bevisning vara förebragt i den reser¬
vation, som ett stort antal af Stats-Utskottets ledamöter från den¬
na Kammare afgifvit. Stats-Utskottet “tycker11 j?n siffra och reser¬
vanterna “tycka11 eu annan siffra; men någon egentlig och verklig-
bevisföring finner jag icke å någondera sidan. Endast derom är
i Utskottets betänkande full bevisning förebragt, att statsreglerin-
gen — utan tillhjelp af den allmänna bevillningen — utvisar en
brist af 4,098,300 och således, om blott vanlig bevillning, beräk¬
nad till 4,000,000, skall utgå, en liten brist af 98,300 kronor på
papperet. Jag säger med flit “på papperet“, ty det lärer väl icke
vara något tvifvel om, att under nuvarande ställning denna brist
i verkligheten icke uppstår, emedan den vanliga bevillningen utan
allt tvifvel inbringar mer än 4,000,000. Emellertid finnes en
brist på papperet och således måste den fyllas. Och detta kan
nu icke ske på annat sätt än genom ökad bevillning. I denna del
är sålunda förebragt full bevisning.
Hvad sedan angår Stats-Utskottets yttrande derom, att vi
skulle hafva vid 1879 års riksdag förbundit oss att lägga upp¬
kommande öfverskott till statsverkets grundfond, så kan jag dere¬
mot icke anse, att mer än half bevisning åstadkommits. Någon
bestämmelse i sådant afseende förefinnes icke annorstädes än i
Stats-Utskottets motivering i dess vid nämnda riksdag afgifna be¬
tänkande i ämnet; icke i klämmen, der det endast talas om rättig¬
het för Kiksgäldskontoret att medelst obligationer upptaga tillfäl¬
ligt lån för Statskontorets förlagskapital.
Emellertid, då man såsom jag står på den ståndpunkten, att
man anser saken önskvärd, nemligen att grundfonden förstärkes,
så nöjer man sig äfven med half bevisning. Jag vill således, äf¬
ven jag, att ett belopp lägges till grundfonden; men hvarifrån
kommer siffran 1,501,700 eller siffran 701,700? Såsom jag förut
haft äran säga, förefaller det mig att de kommit derför att man
tyckt att så mycket bör tagas. Allt hvad som verkligen kan bevi¬
sas, det är, att det fins 348,000 kronor i Kongl. Maj:ts proposition
upptagna såsom tillgångar från föregående statsreglering, hvilka
348,000 kronor således skulle kunna drabbas af föreskriften i 1879
N:o 38.
SO
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
års beslut. Jag skulle dock icke, för min del, vilja att i beslutet
blott upptages en sådan naken siffra 348,000 kronor, ty då före¬
faller den lika godtycklig som de andra. Om man granskar, hvari
dessa 348,000 kronor bestå, som uti Kongl. Maj:ts proposition om
statsverkets tillstånd och behof äro anförda såsom tillgängliga,
så är det först ett öfverskott utöfver förut beräknade tillgångar
å 1879 års statsreglering, 269,903: 40 kronor. Detta är ett verk¬
ligt öfverskott. Sedan kommer militieboställenas grundfond, 28,536:
74 kronor, det är icke något öfverskott; vidare behållningen å ett
för Stockholms befästande beviljadt anslag, 13,493: 61 kronor, och
slutligen återstoden af ett till stallbyggnad i Göteborg anvisadt
anslag, 36,066: 25 kronor. Dessa äro, egentligt taget, icke heller
något öfverskott utan snarare en slags reservation. Dessa 348,000
kronor, som således äro från flera håll sammanbragta, kunna icke
gerna under en rubrik kallas behållning från föregående år.
Jag skulle dock lifligt önska, att, för att talet om att förstär¬
ka grundfonden måtte blifva en verklighet, en dylik förstärkning
gjordes, men då att i beslutet intages bestämdt, att det är dessa
medel, som verkligen dertill användas, hvarför jag, för min del
i öfrigt instämmande med den ärade ledamoten på östgötabänken,
dock vill göra den lilla modifikationen i hans förslag angående
lydelsen af lista punkten, att den skall lyda: att Riksdagen må till
förstärkande af statsverkets grundfond anvisa de i Kongl. Maj:ts pro¬
position om statsverkets tillstånd och behof såsom tillgångar från före¬
gående års statsreglering ar upptagna
dels öfverskott å 1S79 års statsreglering ... 269,903: 40
dels militieboställenas skogsfond .................. 28,536; 74
dels rest å anslaget till Stockholms befästande 13,493: 61
dels rest å anslaget till stall i Göteborg...... 36,066: 25
Summa kronor 348,000.
Hvad det följande momentet angår, så är det visserligen icke ännu
föredraget, men af hvad jag yrkat i afseende på första punkten
skulle gifvet följa, att den skulle lyda så: “att Riksdagen må för
år 1882 åtaga sig en allmän bevillning af 4,446,300 kronor". Detta
belopp lemnar tillgång till betäckande af den verkliga bristen,
98,300 kronor, och till de 348,000 kronor, som skulle läggas till
grundfonden.
Nu väntar jag mig den invändningen, att det är besynnerligt
att föreslå en bevillning på ett så ojemn! belopp. Jag ber då att
få anföra, att sådant alldeles icke saknar prejudikat. Så beslöts
t. ex. år 1876 en bevillning af 2,800,000 kronor, år 1875 samma
summa, och 1874 upptogs bevillningen till 2,628,200 kronor. Det
är således ingenting oerhördt att föreslå en ojemn bevillnings-
summa, då den, såsom här, är fullt motiverad. På nu anförda
skäl får jag anhålla om proposition på den af mig föreslagna ly¬
delsen af förevarande punkt.
Friherre Klinckowström: Efter den sakrika utredning, som
af åtskillige talare i denna Kammare förut skett rörande denna
fråga, kan jag fatta mig helt kort. När denna fråga var före vid
Fredagen den 22 April, f. m,
31
N:o 38.
1879 års riksdag uti denna Kammare, stod jag nästan ensam om
den mening, jag då förfäktade, nemligen att det var icke allenast
ett kassaförskott, som var i fråga, utan att det verkligen var en
kassabrist, som borde betäckas på annat sätt än hvad då skedde
och beslöts. Det förefaller mig besynnerligt, och jag kan icke annat
än vidhålla den meningen ännu, att, såvidt det endast var fråga
om ett förskjutande af Riksgäldskontorets medel till Statskontoret
för att bestrida årets utgifter, emedan inkomsterna, som skulle be¬
strida dessa utgifter, först inflöto i Februari och Mars månader föl¬
jande år, Statskontoret borde, synes mig, när dessa inkomster i Fe¬
bruari eller Mars influtit, kunnat återbetala till Riksgäldskontoret
det förskott, som tillfälligtvis skett. Men, mine Herrar, under dessa
två år och nu på det tredje har icke någon sådan återbetalning
skett annat än med högst obetydliga summor, jemförelsevis mot
hvad som blifvit af Riksgäldskontoret försträckt. Således kommer
sannolikt under följande år Statskontoret icke genom sedermera
inflytande inkomster att kunna betäcka denna brist, och då är det
verkligen, synes det mig, en kassabrist, som bör betäckas på ett
annat sätt. Att denna kassabrist icke borde betäckas genom ökade
skatter, hvilket nu i dag har blifvit af Hans Excellens Statsmi¬
nistern föreslaget, det återfinnes i finansministerns yttrande inför
Kong!. Maj:t i Statsrådet, när denna fråga förevar år 1879. Der
förekommer nemligen, såsom det äfven finnes återgifvet uti Stats¬
utskottets utlåtande år 1879, N:o 63 pag. o, att “Departements¬
chefen funne på grund häraf ej anledning att föreslå ökade skat¬
ter i ändamål att dermed förstärka statsverkets grundfond, och
ansåge sig ej heller böra under statsverkets nuvarande ställning
åter upptaga det förslag, som redan en gång åt Kongl. Maj:t för
Riksdagen framlagts, om vissa inkomsttitlars upptagande i riksstat
ett år senare än nu vore fallet — en åtgärd, hvilken vore väl eg¬
nad att stärka Statskontorets kassaställning, men som kräfde till¬
skott af nya inkomster för det år, då den skulle vidtagas."
Således har 1879 en sådan myndighet som Herr Chefen för Finans¬
departementet förklarat i statsrådsprotokollet, att det icke vore
fråga om att genom okade skatter bereda ökade tillgångar för Stats¬
kontorets utbetalningar. Att nu ett sådant förhållande eger rum
visar, att det är icke ett förskott för blifvande inkomster, som
skulle kunna betäckas, utan verkligen en brist, som här på
annat sätt behofver betäckas. Jag tror att, om vid blifvande
riksdagar regeringen vill, på samma gång som propositionen om
statsverkets tillstånd och behof' aflåtes, föreslå Riksdagen att vid¬
taga några större åtgärder, som mera kunde förslå än dessa till
att förstärka grundfonden, exempelvis den att hälften af Riksban¬
kens vinst skulle lemnas till detta ändamål, Riksdagen då i fråga
om statsregleringen redan från början skulle hafva det för ögonen,
att man icke kunde räkna på denna bankovinst, utan att den kunde
utgå till förstärkande af statsverkets grundfond, och då skulle det
åstadkomma under en följd af år det belopp, som erfordras för
Statskontoret. Men dertill fordras å andra sidan sparsamhet i
statsregleringen, och det var något, som jag tog mig friheten för-
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N;o 38.
32
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
orda redan vid början af riksdagen, oaktadt jag icke fick något
medhåll. Då ifrågakommo åtskilliga utgifter, som ganska väl
kunde minskas, och hade de icke sedermera blifvit af Riksdagen
bifallna, så hade derigenom mer än tillräcklig förstärkning i kas¬
san för grundfonden egt rum, mot hvad nu är fallet. Jag tror
under nuvarande förhållanden och efter den utredning angående
grundfondens förstärkande, som af Kammarens aktade ledamot på
östgötabänken blifvit här på ett sakrikt sätt framstäldt, att det
icke är för denna Riksdag nödvändigt att komma fram med en så¬
dan obetydligt ökad förstärkning af denna grundfond, som skulle
föranleda ett bibehållande af tilläggsbevillningen, en fråga, som,
jag är öfvertygad derom, skulle väcka ganska mycket missnöje i
hela landet. Det är på denna grund jag ber att få förena mig
med Herr von Ehrenheim om anslag på första punkten i Stats¬
utskottets ifrågavarande betänkande.
Herr Törnebladh: Då jag i Stats-Utskottet deltagit i denna
frågas behandling, och mitt namn icke återfinnes bland reservan¬
terna, men jag icke delar pluralitetens mening, anser jag mig höra
med några ord redogöra för min uppfattning af och ställning till
denna fråga, såvidt jag har kunnat bilda mig ett tillförlitligt om¬
döme om densamma under den starka brådska, med hvilken såväl
detta ärende som åtskilliga andra hafva under de sista dagarne
blifvit behandlade till föga fromma för ärendena. Jag ber då
först och främst få anmärka, att jäg icke kan instämma i hvad
Utskottet å sidan 10 kategoriskt uttalar: “Då nu ett motsatt för¬
hållande redan ganska länge varit rådande'1 — nemligen det för¬
hållande, att man med anlitande af utvägar, som endast i undan¬
tagsfall böra förekomma, bestridt de löpande utgifterna". Ty jag
kan icke anse det vara klart bevisadt, att denna skuld är upp¬
kommen i sin helhet derigenom, att inkomsterna icke hafva räckt
till, om också det skulle kunna medgifvas, att en del af skulden
möjligen varit föranledd af löpande utgifter. Det anser jag vara
långt ifrån så utredt, att Utskottet har anledning att derom ut¬
tala ett så kategoriskt omdöme. Vidare ber jag få anmärka, att
1879 års beslut, om det rätt fattas, visserligen icke formelt åläg¬
ger någon sådan förpligtelse, som här varit ifrågasatt, att med
vare sig ökade skatter eller förskott inom den närmaste tiden be¬
tala den ifrågavarande skulden, men att, om också formelt något
sådant förefinnes, det ligger temligen tydligt i andan af detta års
Riksdags beslut, att så skulle ske, och det är för att få reda och
ordning i våra finansiella förhållanden nödvändigt, att så små¬
ningom få återbetalning af denna skuld, hvilket icke är detsamma
som förstärkande af grundfonden, kommer att ega rum, emedan i
motsatt fall, enligt min mening, statsregleringen under den när¬
maste tiden kommer att blifva förenad med samma trassel, som
denna statsreglering har varit. Jag fattar således mycket lätt
deras åsigt, som vilja hafva den föreslagna 50 procent tilläggs¬
bevillningen af Riksdagen bifallen, och jag kan också fatta deras
åsigt, som vilja hafva afslag härpå, och äfven för den åsigten
Fredagen den 22 April, f. in.
33
N:o 38-
kunna ju anföras goda skäl. Då jag nu stält mig på rnedelvä- Förstärkm-
gen och biträdt reservanternas åsigt, så har jag gjort detta af de
anledningar, som jag ber att få närmare specificera. ^ ^ . grundfond.
Då statsregleringen uppgöres, så kan det ske på två sätt. (Forts.)
Antingen beräknas inkomsten temligen lågt, i hvithet fall man bär
att motse ett öfverskott, eller kan man beräkna inkomsten temli¬
gen högt, då det är nätt och jemnt eller icke säkert att statsregle¬
ringen kommer att gå i hop. Det senare har vissa olägenheter,
som här hafva blifvit påpekade. Men det förra sättet har också
vissa olägenheter, hvilka i allmänhet icke blifvit tillräckligt fram¬
hållna vid uppgörande af finansplanen. En af dessa olägenheter
är nemligen den, att man i sjelfva verket för att fa öfverskott
derigenom ådrager sig ökade skatter, och det öfverskott, .som då
uppkommer, blifver lätt anledning till den tron, att ställningen.är
bättre än den verkligen är. Ty hvarigenom har den uppkommit?
Jo, derigenom att jag skattat högre än jag i sjelfva verket behöft.
Om nu i detta fall man ser på hvad framtiden.kan bära i sitt
sköte, så torde det vara att erinra, att de 13 millioner, hvilka ut¬
göra Statskontorets skuld nu, för framtiden dock väl komma, att
något minskas, utan att särskilda utvägar derför behöfva anlitas.
Jag påminner i detta afseende derom, att i dessa tydligen ingår
postverkets skuld med omkring, såsom jag hört uppgifvas, 700,000
kronor. Dessa 700,000 kronor torde sannolikt komma att betalas
under loppet af det nästföljande året, jag antager att det icke är
för mycket begärdt.
En annan utväg för att minska den tillfälliga förlägenheten
för Statskontoret ligger deri, om man nästa år. skulle besluta sig
för att låta bankovinsten utgå på en gång i Januari månad, i
stället för att den nu utgår i fyra qvartal. Det vore naturligtvis
icke något annat än ett framskjutande, som likväl måste hafva
sitt inflytande på kassans ställning.
Vidare ber jag få anmärka, att förslagsanslagen hafva blifvit
vid denna riksdag i väsentlig mån höjda. Nu kan man visserli¬
gen säga, att dermed betalas inga skulder. Det är nog rigtigt,
men genom höjande af förslagsanslagen sättes Statskontoret i till¬
fälle att behöfva mindre förstärkning än det eljest skulle behöfva
i framtiden, och underlättas derigenom afbetalningen på skulden
indirekt. .. . ,
Vidare tillkommer hvad man möjligen skulle kunna taga i be¬
räkning beträffande ett blifvande öfverskott. I det afseende! är
visserligen af Riksdagen icke uttryckligen beslut fattadt, att öf-
verskotten skola användas till afbetalande af skulden eller till
förstärkande af Statskontorets grundfond. Men om öfverskott
komma att uppstå, så är det väl alltför sannolikt, och jag vågar
påstå att det vore alldeles rigtigt, att dessa i främsta rummet,
enligt 1879 års beslut, dertill användas. Hafva vi någon utsigt
att få öfverskott? Det vill jag icke bestämdt saga; men om man
får döma af regeringens uppfattning af ställningen, så hafva vi
anledning att hoppas det. Ty regeringen har föreslagit bränvins-
medlen till 18 millioner, men Riksdagen bestämt dem till 14 mil-
Första Kammarens Prut. 1881. N:o 38. 3
N:o 38.
34
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
lioner kronor. Uppgå de till 15 millioner, då få vi öfverskott af
1 million kronor, och sedt från den synpunkten synes det icke
vara skäl att hysa alltför stark misströstan om framtiden.
Slutligen ber jag få anmärka, att, såsom redan är nämndt,
annuiteterna för våra lån blifvit genom sista konverteringen min¬
skade med ett belopp, som ungefär motsvarar åtminstone halfva
tilläggsbevillningen eller Vi af bevillningen. Hvad vill detta säga?
Det vill säga, att våra efterkommande få längre fram skyldighet
att betala en skuld, som eljest skulle hafva varit förr betald. Då
tillkommer det naturligen oss att med någorlunda motsvarande
belopp sjelfva söka aflyfta de skuldbördor vi nu hafva. Med an¬
ledning af detta, och då det ena kan vara ungefär lika godt som
det andra, så kan jag icke finna annat, än att den föreslagna
fjerdedelsbeviilningen eller halfva tilläggsbevillningen kan anses
vara billig och berättigad samt bidraga till att för framtiden göra
statsverkets ställning bättre och lättare. Jag upprepar, att det
konseqventaste otvifvelaktigt är att antingen antaga hela tilläggs¬
bevillningen, såsom den är föreslagen, eller också ingenting. Men
det händer understundom, att man mellan två ytterligheter kan
finna en medelväg, och det är den, som reservanterna i Utskottet
hafva ansett sig böra påpeka, och under den splittring af menin-
garne, som här förekommer, tror jag nästan det är klokast att
hålla på det förslag, till hvilket jag tager mig friheten att anhålla
om bifall.
Herr vice Talmannen: Jag skulle icke hafva besvärat
Kammaren med att yttra mig ännu en gång i denna fråga, om
icke Hans Excellens Statsministern uppfattat mitt yttrande på
ett sätt, som jag åtminstone önskar att jag icke måtte hafva ut¬
tryckt mig, och som jag i annat fall vill rätta. Hans Excellens
ansåg, att jag hade yttrat, att jag icke ville förstärka statsverkets
grundfond. Den ställningen har jag icke intagit. Jag har tvärt¬
om alltid vidhållit, att det är önskligt att förstärka denna grund¬
fond, men jag har tillika sagt, att det, efter mitt förmenande, icke
bör ske, åtminstone icke under närvarande förhållanden, med
tillägsbevillningen. Ty vid alla de tillfällen, då under före¬
gående förhandlingar denna tilläggsbevillning varit omtalad, har
jag sökt ådagalägga, att den bör begagnas för helt andra för¬
hållanden än sådana, som afse förstärkande af statsverkets grund¬
fond, och det är derföre, att jag lägger den största vigt uppå,
att man icke för ett ändamål, som icke ligger inom tillägsbevill-
ningens område, skall bibehålla denna bevillning, som jag har
yttrat mig emot de förslag, som här blifvit framstälda för förstär¬
kande af grundfonden vid denna riksdag, och det är derföre som
jag vågar upprepa, att, efter min öfvertygelse, det ligger en
mycket större vigt på grundsatsen att icke, åtminstone icke när
förhållandena ej äro mera tvingade än nu, behålla en tiiläggsbe-
villning, än det kan vara på frågan om de olika siffror, till hvilka
tilläggsbevillningen möjligtvis kan efter det ena eller andra yr¬
kandet bomma att bestämmas.
N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m. 35
Samme ärade talare yttrade äfven, att en talare^hvarmed
lag förmodar att han afsåg mig, sagt, att det vore vådligt att
antaga Stats-Utskottets vid 1879 års riksdag uttalade princip, att
öfverskottsmedlen borde användas till förstärkande af grundfon¬
den. Det var icke heller min afsigt, att jag så skulle förstås.
Min mening var den, att det vore vådligt att såsom en oefter¬
giflig regel fastställa något, hvarpå omständigheterna nödvändigt
måste hafva ett högst väsentligt inflytande, hvarje gång frågan
kommer under pröfning. Han förebrådde äfven dem, som äro lik¬
tänkande med mig, att vi litade på de större tillgångarne för ett
kommande år och drogo vexel på framtiden för det belopp, hvarmed
vi förestälde oss att grundfonden skulle förstärkas. Att fjorårets
öfverskottsmedel uppgingo till 1,100,000 kronor, är likväl kändt;
de af Herr Nordenfelt beräknade tillgångarne äro äfvenledes kända.
Det är på dessa medel vi hänvisat, och allt, som derutöfver blif¬
va tillagd^ är en antydan om den större chance, som Riksdagens
statsreglering gifver för ett öfverskott mot hvad Kongl. Maj:ts
proposition utvisat. Jag har, för min del, icke någon anledning
att frångå det yrkande jag redan framstält.
Friherre Akerhielm: Jag skall tillåta mig att, då jag har
rättighet att yttra mig inom denna Kammare, för de ledamöter,
som oaktadt den redan"långa öfverläggningen möjligen vilja vän¬
ligt Ivssna till hvad jag har att anföra, be att få framhålla en
synpunkt, som jag tror icke bör förbises, innan yoteringssedeln
slutligen inlägges till afgörande af den nu föreliggande frågan.
Då den svenska Riksdagen enligt gällande grundlag har förbehål¬
lit sig sjelf att genom Riksdagens särskilda förtroendemän förvalta
den svenska statens skuld, har, enligt mitt förmenande, Riksdagen
i första hand också skyldighet att tillse, att denna förvaltning må
kunna fortgå så, att svenska staten åtnjuter den kredit, som med
rätta bör tillkomma den svenska staten och som på senare tider
åt svenska statspapper kunnat tillvinnas. Men härvid är då att
bemärka, att ett tillfälligt lån, upptaget för andra ändamål, an
det i den stora lånegrundsatsen erkända, att endast inom Sverige
upplåna för produktiva företag, ett sådant tillfälligt lån tynger
på en sådan stats skuldförvaltning. År detta tillfälliga lån nu i
någon ringare mån anlitadt, än hvartill Riksdagens egentliga be¬
myndigande uppgått, så har det dock varit nödvändigt att ut¬
släppa detta lån. Det löper, såsom Herrarne veta, med 41/2 procents
räntefot och är inhemskt svenskt. Tillvaron af ett sådant papper
bör naturligtvis endast och allenast vara tillfälligt, och ju förr
det kan genom eu omsorgsfull förvaltning undanskaffas ur mark¬
naden, ju bättre, rigtigare och klokare handlar man. Nu erbju¬
der sig ett sådant tillfälle att i icke obetydlig mån minska de
utelöpande obligationerna af detta lån. Man må således icke tala
blott om, att här är fråga om att använda en tilläggsbe vulning
för att öka statsverkets grundfond, på sätt Herr vice Talmannen
gjorde, utan äfven att här är fråga om att genom en icke be¬
tungande uttaxering af svenska folket befria den af Riksdagen
Förstärkan¬
de af stats-
v erliets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38.
36
Fredagen den 22 April, f. m.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
qrundfond.
(Forts.)
sjelf om händer tagna statsskuldsförvaltningen från tyngden af ett
tillfälligt lån, och dertill tror jag att en tilläggsbeviilning fullt
väl kan sägas vara på sin plats. Skulle nu Riksdagen således
vilja besluta sig för att antaga Stats-Utskottets förslag, blifver
derigenom tillfälle till att konstatera, att den svenska Riksdagen
låter sig angeläget vara, så snart möjligt är och långt innan det
är nödvändigt, minska detta tillfälliga lån och ordna statsskuldens
förvaltning så, att den med fullt skäl fortfarande kan inför ut¬
landet väl bestå och häfda den ståndpunkter att vårt land sköter
sig så, att det upplånar medel vare sig på den stora europeiska
marknaden eller inom landet, allt efter som tillfälle dertill yppar
sig, endast för sådana rent produktiva ändamål, som komma att
gifva snart nog en god afkastning och en hög ränta. Detta är
en sund finansförvaltning. Ur denna synpunkt, då Riksdagen är
Riksgäldskontorets principal, då Riksgäldskontorets intresse här
talar högt, då, såvidt jag förstår, en tilläggsbeviilning väl kan
användas för att skaffa bort ett sådant tillfälligt lån, har jag an¬
sett mig skyldig att framhålla denna min åsigt, innan vi skrida
till den slutliga voteringen.
Herr Nordenfelt: Oaktadt jag visserligen icke vill bestrida,
att den siste talarens erfarenhet om statens kredit är större, än
hvad min ringa erfarenhet derom kan vara, vågar jag dock mot
hans anförande uttala ett tvifvel om, att denna lilla affär skulle
kunna i ringaste mån verka på den svenska statens kredit. Denna
välförtjenta kredit hvilar otvifvelaktigt på vida solidare grund, än
att den skulle kunna rubbas af eu sådan tillfällig affär. Man har
lemnat ut dessa obligationer med bestämd förfallodag. De komma
naturligtvis att inlösas före den dagen, och då måtte allt vara
uppfyldt, som kan om dem begäras. Att detta skulle kunna ske
några år förr genom uppsägning, kan väl icke inverka på statens
kredit.
Utskottet har gjort en jemförelse mellan den amortering af
statsskulden, som blifvit uppskjuten, och den afbetalning, som
Utskottet anser böra göras på Statskontorets skuld till Riksgälds-
kontoret. Jag ser icke hvad denna jemförelse innebär. Jag tror,
att det är två skilda och icke jemförliga saker. Man amorterar
af den fonderade skulden så mycket man finner lämpligt, och be¬
talar på tillfällig skuld så mycket, som tillgångarne medgifva för
tillfället. Jag finner icke att man har någon skyldighet att, der¬
före att man minskar amorteringen på ett lån, som skall vara
slutbetaldt på 50 år, man hastigare skall betala ett tillfälligt lån
med bestämd förfallotid.
Statskontorets ifrågavarande skuld eller bristen i dess behof
af grundfond har icke mer än till en ringa del uppkommit genom
brister i beräknade statsinkomster, utan tvärtom, då statsinkom¬
sterna gåfvo de största öfverskotten. Yi märkte icke, då anvis¬
ningar skedde för ett år på inkomster, som inflöto först det föl¬
jande, att olägenheter deraf skulle uppstå, emedan det då fans
Fredagen den 22 April, f. m.
37
X:o 38.
så stora öfverskott jemte reserverade medel, att ingen brist upp¬
stod, innan dessa utgått eller icke vidare förekommo.
Herr Ekman har otvifvelaktigt rätt deri, att icke hela summan
13 millioner behöfver fyllas, hvilket ock medgifvits af Hans Ex¬
cellens Herr Statsministern, ty det finnes alltid reserverade medel
och i allmänhet öfverskottsmedel. Skulle deremot något år de
beräknade tiligångarne icke inflyta eller summan af förslagsansla¬
gen öfverskridas med större belopp, än öfverskotten, då först upp¬
står en verklig statsbrist, men den är tillfällig och fy lies året
derefter. Jag tror dock ej att man kan gå fullt så långt som
Herr Ekman ansett, utan tror att grundfonden bör förstärkas med
omkring tio millioner kronor samt håller före, att de fyra millio¬
ner, som Riksgäldskontoret har ytterligare bemyndigande att upp¬
låna, aldrig behöfva upptagas, utan att upplåningen kommer att
inskränkas till redan upptagna 9 millioner. Man har anmärkt, att
jag för tidigt anvisat på eu behållning, som kommer att uppstå
på amortissementsfonden, men detta är ju icke annat än en an¬
visning på en tillgång, som efter all sannolikhet finnes att disponera
vid nästa riksdag. När man vill göra en sannolikhetsberäkning
för framtiden, bör man väl taga med i räkningen de tillgångar,
som finnas. Jag har icke någonstädes i min reservation sagt, att
man bör taga upp nya tillfälliga lån, såsom en talare anmärkt.
Hans Excellens Herr Statsministern ansåg det vara oafvisligt
att nu afsätta till grundfonden 1,501,700 kronor. Jag vill erinra
om, att den Kongl. propositionen upptog endast 1,068,700 kronor.
Behofvet tyckes hafva växt, men så är det, “aptiten kommer, medan
man äter“. Ju mera en finansminister kan erhålla i detta hän¬
seende, ju beqvämare är det för kassaförvaltningen, det inser jag,
men jag bestrider, att det skulle vara bevisadt, att det i detta
fall är nödvändigt. Hen riksstat, som skulle uppkomma efter
reservanternas förslag, är betydligt starkare, än den af Herr Stats¬
ministern före riksdagens början uppgjorda, det kan icke bestri¬
das och är i min reservation ådagalagdt. Het är otvifvelaktigt,
att det vore mycket nyttigt att utreda, huru stor grundfonden
behöfver vara under vanliga, normala förhållanden, och en sådan
utredning kunde ske på grund af föregående årens erfarenhet.
Man kunde lätteligen skilja bort vissa behof af tillfällig natur,
som Statskontoret nu har, såsom postverkets skuld, brister från
föregående år, brister i förslagsanslag för löpande året m. fl..
Förrän en sådan utredning skett, som visat motsatsen, tror jag
icke att en så stor summa som 13 millioner verkligen behöfves.
Att hålla grundfonden så stor, att den kunde betäcka alla möj¬
ligen uppkommande brister, kan icke vara behöfligt. Hen jem¬
förelse Herr Statsministern gjorde med afseende å räntan på detta
tillfälliga lån synes mig ofullständig deri, att denna ränta är förut
påförd i riksstaten, nemligen bland Riksgäldskontorets utgifter.
Hessa 701,700 kronor, som reservanterna erbjuda, äro sålunda en
verklig afbetalning på Statskontorets skuld, och då jag beräknar
att vi, med de tillgångar vi hafva att motse, före 1882 års slut
skola hafva i vår hand omkring 5 millioner af de upplånade 9
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
3g Fredagen den 22 April, f. ni.
millionerna, finner jag mig böra tillstyrka bifall till reservanternas
förslag, först yrkadt af Herr Carlson.
Hvad nu denna tilläggsbevillning angår, så, huru önskvärd!
det än vore att kunna undvara densamma, tror jag icke att det
vore lämpligt att nu rösta på afslag; ty man kan icke neka, att
ett belopp finnes af 446,300 kronor, utgörande dels befintligt öfver¬
skott och dels litet brist, som jemte anvisningen på grundfonden
till Marinregementet nu bör fyllas, och icke heller vore det klokt,
med afseende på den sannolikt förestående gemensamma vote¬
ringen. Huru den kan utfalla, vet jag icke, men ju mindre hardt
bågen spännes, dess mera utsigt har man att nå sitt mal.
Herr Ekman, Carl: Jag ber Kammaren benäget ursäkta
att jag ännu en gång tager ordet, men åtskilliga saker hafva under
diskussionen blifvit yttrade, som jag icke. kan undgå att besvara,
då de afse sådana satser, som af mig i mitt förra anförande blifvit
fVfl.Tn sfiiiil dä
Hans Excellens Herr Statsministern, som jag beklagar nu icke
kan vara här närvarande, har ansett det vara ett fel åt 1879 och
1880 årens Riksdagar att icke hafva vidtagit någon åtgärd för att
minska den uppkomna kassaförstärkningen till Statskontoret. Jag
tror för min del, att denna förebråelse, uttalad mot .Riksdagen,
och hvilken förebråelse i främsta rummet måste drabba dessa Riks¬
dagars Stats-Utskott, hvars åliggande det är att uppgifva och
utreda stats- och riksgäldsverkens. behof och hvad till deras
fyllande erfordras, är obefogad, ty vid 1879 års riksdag, när man
först insåg bekofvet af att något skulle göras för att reglera den
sväfvande kassaförstärkningen från Riksgälds- till Statskontoret,
beslöts, på Stats-Utskottets framställning, att bemyndiga Riks-
gäldskontoret att upptaga ett tillfälligt lån till betäckande åt den
förstärkning, som sålunda blifvit lemnad. Riksdagen beslöt vidare,
att detta lån skulle på 6 år återbetalas, och i Stats-Utskottets
betänkande, der framställning gjordes om dessa åtgärder, uttalar
Utskottet den mening, att till betäckande af det sålunda upptagna
lånet skulle i främsta rummet användas uppkomna besparingar
på statsregleringen och att, derest detta icke gjorde till fyllest,
skulle särskild beskattning ifrågakomma. Jag tager mig friheten
hemställa, huruvida icke i detta beslut ligger en åtgärd för. ord¬
nande af kassaförstärkningen till Statskontoret. Och hvad gjorde
1880 års Riksdag? Hen gjorde mera. Den utredde, att.på 1879
års statsreglering, der vi, enligt Kongl. Maj:ts proposition hade
beräknat att hafva till disposition en behållning från föregående
statsregleringar af 5,800,000 kronor, uppkommit brist af 2,o72,b7o
kronor, hvilken Stats-Utskottet föreslog Riksdagen att betacka
genom att uppföra den summan i 1881 års statsreglering, hvilket
äfven skedde. Detta är en åtgärd, som måste medföra den på¬
följd, att under loppet af innevarande år kassaförstärkningen skall
minskas med dessa 2,372,675 kronor. Att under sadana förhållan¬
den göra Riksdagen den beskyllningen, att icke någon åtgärd från
dess sida blifvit vidtagen för ordnande af denna kassaförstärk-
Fredagen den 22 April, f. m.
SO
ning, anser jag vara att mot Riksdagen framställa en mycket
orättvis beskyllning. J
. Vidare bär Hans Excellens yttrat, att det visserligen, såsom
jag sökt visa, icke var någon statsbrist, som här var i fråga. Det
medgaf han, och det kan heller icke gerna sägas, då den°år 1879
uppkomna statsbrist blifvit till falla beloppet återbetald; men
-™1} Hågade: År det icke en Kassabrist? Det har icke någon be¬
strida Vidare framhöll han, att vi rörde oss med lånade penningar.
Jo, det är gifvet, att vi röra oss med lånade penningar, derföre°att
de för året beräknade inkomsterna icke influtit på de tider, när
de lör bestridande af utgifterna behöft tagas i anspråk. Han
säde: Så mycket mera är det lånade penningar, som vi betala ränta
pa dem, och han hemstälde, om man icke borde söka så snart som
möjligt komma från behofvet att för kassaförstärkning beo-ao-na
lanade penningar. Det är ett mål, hvartill vi ju alla sträfva; men
pa hvad sätt? Om .Riksdagen fortfarande gillar den åsigt, som
uttalades af 1879 års btats-Utskott och då godkändes, kommer
saken att reglera^ derigenom, att till statsverkets grundfond läo-gas
besparingar, sa långt de förslå, och återstoden fylies genonf att
uttaga, skatt. Samma majoritet inom Stats-Utskottet. som vid
1880 ars riksdag vägrade att till förhöjda belopp uppföra åt-
skilliga förslagsanslag derföre, att denna majoritet inom Stats¬
utskottet ansåg att förslagsanslagens uppförande till för ända¬
målet otillräckliga belopp skulle medföra ökad sparsamhet, samma
majoritet vill nu, att vi för bildandet af en grundfond i Stats-
kontoret .skola uttaga skattemedel och använda stora summor.
Jag kan icke Anna annat än att det är en högst märkvärdi°-mot¬
sägelse i dessa båda yttringar, som gifvit sig tillkänna, då man
vid en föregående riksdag icke velat till erforderliga belopp öka
förslagsanslag, som år efter år blifvit öfverskridna, och nu är
angelägen att genom uttagande af skattemedel bilda eu stor grund¬
fond i Statskontoret, hvilken der icke kan göras räntebärande,
i. -rrl' rl‘erre von Kreemer har efter min uppfattning rigtigt fram-
halht att en förlust i räntor uppkommer lika väl, ifall man för
ett godkandt ändamål upplånar penningar och derpå betalar ränta
som om man hopar penningar, hvilka ligga räntelösa. Och om det i
ena fallet, när det gäller förslagsanslags uppförande till sådana
belopp, som svara mot dem, hvartill de visat sig uppgå, skulle
anses befordrande till sparsamhet att icke göra detta, så kan iag
icke fauna annat än att det i ännu högre grad skulle befordra
sparsamhet, om man icke bildade i Statskontoret en grundfond
utöfver hvad behofvet verkligen kräfver.
Jag har yttrat, att jag för min enskilda del tror, att, om Stats-
kontorets grundfond uppbringades till 12 millioner kronor, vore
det for Statskontorets behof tillräckligt. Detta är icke annat än
mm enskilda uppfattning af denna fråga, och jag tror att genom
en utredning åt sakkunniga personer skulle man ganska lätt kunna
'ömma till enighet om det belopp, hvartill denna grundfond borde
uppbringas. Hvad jag klandrat är, att en sådan utredning icke
åstadkommits hvarken af regeringen eller Stats-Utskottet. Men när
N:o 38.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
N:o 38.
40
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. m.
ia«r tillåtit mig nämna en siffra, är jag äfven skyldig att med na¬
iv.* ord angifva huru jag kommit till densamma.
ö Om iag då ser på de inkomster staten har, sa finner jag att
nf deSa hikomsterPföljande, nemligen: allmänna bevillning*!
4 000 000 kronor, ränta och tionde 4,o00,000 kronor, arrendeme¬
del 650 000 kronor, förskott till indelta armens aflöning 2>9b0,00C
kronor, vakansafgifter 700,000kronor och
lrrenor äro af deri natur att de icke, åtminstone till tulla beiop
pet inflyta under det år, för hvars utgifter de äro anvisade Dessa
kolonn utgöra tillsammans 13,400,000 kronor. Nu egen Statskon¬
st af 5,000,000 kronor. Drager jag denna summa
^ iq 400 000 så får iag ett belopp af 8,400,000 kronor. Men
•rf?i de’åtgärder som varit mycket omtalade och som jag bär an-
Idig Ä“CMennjn omfattar, skalle kommabiverk-
ställa het nemligen att icke sa stora belopp ar statsverkets in
komstei som fö? närvarande, skulle blifva liggande i j andante-
5 i rii i samma mån dö mkomme, inskickades
tilf^Statskontoret och att landtränterierna erhölle rättighet att
assignera på °Statskontoret, så skulle härigenom antagligen eu
minskning P den förstärkning, .Stal^t^t ^ehofde & ai
Pik«o-ä 1 dskontoret, uppkomma med cirka 1,50U,UUU kronor, oonua
återstode omkring 7,000,000 kronor, hvarmed det efter min för¬
mening vore tillräckligt att öka Statskontorets grundfond. Emel-
b Hd voie de! som mig synes, högst angeläget att en noggrann
fullständig'utredning af dessa förhållanden blefve gjoid, ty
?^^ sådan åstaSmmits, kan man icke röra sig annat an
med allmänna fraser. Och hvad beträffar det yttrande, som åt
Hans Excellens Herr Statsministern fäldes, att om vi äfven afbe¬
ta 2372 000 kronor jemte de 348,000 kronor, som uppkommit sa-
tala 2,ö^,uuu nro J statsreglering eller tillsammans om¬
kring^ 720,000 kronor på dessa 13,000,000 kronor, sa åter sto> e
cirka 10,280,000 kronor, för hvilkas betäckande åtgärder sa sn
som mö ligt borde vigtagas. Om man fasthaller vid hvad 18(0
to StätUltskort föreslagit eller att '»‘“'“■*2). Ä
ende statsregleringar skulle anvandas J1! Jjet^ande åt a
kassaförstärkning, så tror lag att, da“^-S^då föiSagsansla-
0,pr, så försigtigt som vid innevarande riksdag, da lorsiagsdiisici
hlifvit liöiSa och inkomsterna beräknats lägre än Kong . J-
' föreslagit! vi°få så störa öfverskott, att vi utan trafve1 eko a mom
de sex ton kafva medel till gäldande af
rande i denna fråga torde pa de skal jag nämnt fa galla atn
stolle lika mycket som deras yttranden, hvilka, utan att anföra
några skäl, sagt att särskild skatt behöfver for detta ändamål ut¬
tagas. f att f4 yttra några ord med anledning af det
anförande ordföranden i Riksgäldskontoret nyss hade. Han sökte
att framhålla för oss nödvändigheten af att svenska Riksdagen
skulle påtaga sig särskild beskattning för att sa fort: “ J1
återbetala den kassaförsträeknmg, som från KiksgaldsKonror^
lemnats till Statskontoret, eller för att gorå dei mojli0t for R -
41
N:o 38,
Fredagen den 22 April, f. m.
gäldskontoret att skyndsamt kunna återbetala det temporära lå¬
net; och detta emedan det skulle i väsentlig mån häfda den
svenska statskrediten.
Det kanske kan vara djerft att med en person,, som bekläder
en sådan plats, som han har, inlåta sig på ett meningsutbyte om
den svenska statskrediten; men jag tror för min del, att den svenska
statskrediten är alltför väl stadfäst för att den skulle i den
ringaste mån kunna rubbas deraf, att vi bemyndigat Riksgälds-
kontoret att till återbetalning under sex år upptaga ett lån af 13
millioner kronor, af kvilket belopp dock aldrig behöft upplånas
mera än 9 millioner. Jag är för {ifrigt förvissad att, om den ära¬
de ordföranden i Riksgäldskontor vill använda sina goda kraf¬
ter för att upplysa dem, som möjligen skulle kunna tvifla på den
svenska statskrediten, att, när Riksdagen år 1880 fick kännedom
om, att en beräknad tillgång från 1879 års statsreglering hade
visat, sig icke vara befintlig, Riksdagen skyndade att genom att
åtaga sig en ökad beskattning fylla den uppkomna bristen, så
skall icke något bättre än detta bevisa, att den svenska .Riksda¬
gen i afseende på ordnandet af sin statsreglering går till väga
med all nödig försigtighet.
Till slut vill jag framhålla hvad som naturligtvis för hvarje
riksdagsman med den kännedom han har om grundlagen är be¬
kant, att det är vår skyldighet att utreda stats- och riksgäldsver-
kens tillgångar och behof samt besluta om sättet för deras fyl¬
lande. Jag ganser för min del icke, att något har kunnat här an¬
föras, som talar för att någon annan åtgärd för det närvarande
behöfver vidtagas för anskaffande af medel till höjande af Stats¬
kontorets grundfond än den åtgärd, som Stats-Utskottet år 1879
föreslog och som af Riksdagen godkändes. Jag har icke någon
anledning att frångå det yrkande jag gjort, hvilket yrkande är
stödt på de grunder, som år 1879 fastställa; men om jag för
detta yrkande icke får något understöd, så omfattar jag, såsom
liggande min åsigt närmast, den mening som af reservanterna blif¬
va uttalad.
Herr vice Talmannen: Jag begärde ordet, då Riksgälds-
kontorets ordförande stälde till oss en så högtidlig appell, som
att Riksdagen bör tillse, att svenska staten får åtnjuta sin kredit
oförminskad. Jag har samma åsigt, som uttalats af Herrar Nor-
denfelt och Ekman, att nemligen med den fråga, som nu förelig¬
ger, har svenska statens kredit icke något att skaffa. Om jag-
skulle tillåta mig att anföra ett praktiskt skäl derför, så är det
att under förlidna och innevarande år har under den ärade ordfö¬
randens auspicier en konvertering af svenska statens lån skett
med en framgång, som man icke skulle vågat vänta, och som ut¬
gör det vackraste beviset för den ställning, i hvilken den svenska
statens kredit befinner sig, oaktadt de förskott Eiksgäldskontoret
fått lemna till Statskontoret och oaktadt Eiksgäldskontoret upp¬
lånat en del af detta förskott mot obligationer, hvilka löpa med
något olika ränta mot de fasta statslånen.
Första Kammarens Prof,. 1881. N:o 38.
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
4
N:o 38.
42
Förstärkan¬
de af stats¬
verkets
grundfond.
(Forts.)
Fredagen den 22 April, f. m.
Friherre Åkerhielm: Då icke allenast en framstående leda¬
mot på östgötabänken, hvilken på den vigtiga platsen, såsom ord¬
förande i Stats-Utskottet, under många år varit själen i den
svenska Riksdagens finansförvaltning, utan äfven Kammarens vice
Talman behagat i sina yttranden uppmärksamma de korta ord, jag
stälde till Kammaren, så ber jag att, med anledning af dessa
Herrars yttranden och på det att icke ett origtigt intryck må
göra sig gällande, få framhålla, att jag icke kan tilltro mig att
mot desse förfarne män våga uttala, huruvida något skäl till att
varna ur synpunkten af den svenska statens kredit kan här före¬
finnas; och jag tror mig icke heller hafva dertill gjort mig saker.
Men jag tror, att i fall en svensk Riksdag bemyndigar sitt skuld-
förvaltande verk att upptaga ett tillfälligt lån och gör detta på
goda skäl, och en annan svensk Riksdag, som är i tillfälle att i tid
amortera detta lån och taga bort dessa med högre ränta löpande
obligationer ur marknaden, icke gör sådant, så bör den för en
dylik underlåtenhet hafva bättre skäl än, med all aktning för de
ärade talarne, jag hört dem bjuda. Jag tror icke att man skall
kunna påstå, att om en stat, som endast upplånat till byggande
af jernvägar, upptager ett tillfälligt lån för några år, men urakt¬
låter att begagna tillfället att afbetala detsamma, samma stat
kan fordra att vid en förestående ytterligare konvertering finna
sig mottagen med samma begärlighet som förut och med den be¬
gärlighet, som det skulle vara önskligt att vinna åt denna stats
skuldförbindelser.
Det må vara förlåtligt, om jag helt och hållet ser frågan ur
denna synpunkt. Jag har icke gjort något yrkande och jagskall
derför icke vända mig mot de uppgifter, som här blifvit fram¬
lagda. Jag vill blott, att Kammaren icke må förbise det inga¬
lunda ovigtiga deri, att ett beslut för rent afslag lätteligen skulle
få utseende af, att den svenska Riksdagen icke nu vill börja af-
betalningen af ett tillfälligt lån, hvilken afbetalning utan synner¬
lig olägenhet nu skulle kunna börja.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr (Tref¬
ven och Talmannen, att derunder yrkats dels bifall till punkten,
dels af Herr Ekman bifall till punkten med den förändring, att
summan 1,501,700 kronor utbyttes mot 348,000 kronor, dels af Fri¬
herre von Krcemer, att Kammaren måtte fatta följande beslut: “att
Riksdagen må, till förstärkande af statsverkets grundfond, anvisa
de i Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och be¬
hof såsom tillgångar från föregående statsregleringar upptagna:
dels öfverskott å 1879 års statsreglering... 269,903: 40.
dels militiebo ställenas skogsfond ............... 28,536: 74.
dels rest å anslaget till Stockholms be¬
fästande ................................................... 13,493: 61.
dels rest å anslaget till stall i Göteborg 36,066: 25.
Summa kronor 348,000: —
dels, af Herr Carlson, bifall till punkten med den förändring, att
N:o 38.
Fredagen den 22 April, f. m. 43
summan 1,501,700 kronor utbyttes mot 701,700 kronor, dels ock
afslag å punkten.
Härefter gjordes propositioner på dessa yrkanden, och för¬
klarade Herr (trefven och Talmannen sig anse de afgifna svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för afslag å punkten.
Flere ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, på framställning af Herr Grefven och Tal¬
mannen, såsom kontraproposition vid voteringen antagit bifall till
Herr _ Carlsons förslag, uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:
Den, som afslår första punkten i Stats-Utskottets Memorial
N:o 67, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles punkten med den förändring, att summan
1,501,700 kronor utbytes mot 701,700 kronor.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—28.
Nej—48.
2 punkten.
Herr Ekman, Carl: Till följd af det beslut, Kammaren nyss
genom votering fattat, lärer äfven denna punkt böra så ändras,
att i stället för “5,600,000 kronor“ sättes “4,800,000 kronor". Jag
anhåller sålunda om bifall till den andra punkten i reservanter¬
nas förslag.
Öfver!äggningen var härmed slutad, och punkten bifölls med
den af Herr Ekman yrkade förändringen.
3 punkten.
Bifölls.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att Herr von Möl¬
ler anmält sig vara af illamående förhindrad att bevista dagens
sammanträde.
N:o 38.
U
Fredagen den 22 April, e. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 21 i denna månad och
två för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
F. W. Dahlgren.
Fredagen den 22 April, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades ett protokollsutdrag för förmiddagens samman¬
träde.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riks¬
dagens underdåniga skrifvelse N:o 58, angående medgifvande för
Strömsholms nya kanalbolag att medelst årliga afbetalningar gälda
återstoden af en bolagets skuld till staten.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Memorial N:o 68,
med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om dels förstärkande af statsverkets
grundfond, dels allmänna bevillningen för år 1882.
Kammaren åtskildes kl. */4 8 e. m.
In fidem
E. W. Dahlgren.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881.