RIKSDAGENS PROTOKOLL
1881. Första Kammaren. N:o 36.
Onsdagen den 13 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Justerades protokollen för den 6 innevarande månad.
Upplästes ett iulemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Grosshand¬
laren m. in. J. J. Ekman på grund af akut magkatarr är hindrad
lemna sina rum, intygar
Stockholm den 13 April 1881
Sigurd Lovén,
Legit. läkare.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riks¬
dagens underdånige skrifvelse N:o 36, angående utredning huruvida och
under Indika vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för för¬
luster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda
Memorial N:o 62, med förslag till åtskilliga stadganden, livilka böra
införas i det nya reglementet för Riksgäldskontoret.
Vid föredragning af Stats-Utskottets sistlidne dag bordlagda Me¬
morial N:o 63, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om uppförandet af ett nytt riks¬
dagshus, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.
Efter föredragning af Bevillnings-Utskottets under gårdagen bord-
Första Kammarens Prot. 1881. N:o 36. 1
N:o 36. 2
Onsdagen den 13 April.
Stadgande af
förmånsrätt
för kommunal-
ntskylder.
lagda Memorial N:o 11, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande 4 punkten af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 10, an¬
gående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers-, bränvinsbrän-
nings- och hvitbetssockertillverkningsmedlen, godkändes den af Ut¬
skottet föreslagna voteringsproposition.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Banko-Utskottets sistlidne dag bordlagda Utlåtande och Memorial
Hus 16—18.
Vid föredragning af Banko-Utskottets sistlidne dag bordlagda
Memorial N:o 19, med förslag till omröstningsproposition i anled¬
ning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om uppförande af riks-
bankshus å Helgeandsholmen, godkändes den föreslagna omröstnmgs-
propositionen.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 8 och 9 innevarande April
bordlagda Utlåtande N:o 50, i anledning af återremiss utaf Utskot¬
tets Utlåtande N:o 17, öfver väckt motion om stadgande af förmåns¬
rätt för kommunalutskylder.
Herr Asplund: Yi afgjorde för kort tid sedan en gammal
fråga, som flere gånger förevarit vid Riksdagen och som jag skulle
vilja beteckna med rubriken: frågan Bladh. Vi sågo, hurusom vid
denna frågas slutliga behandling medelst gemensam omröstning bla¬
det vände sig, och något liknande har händt med den nu förelig¬
gande frågan. Förra gången den förevar till behandling i Kammaren
hade Lag-Utskottet afstyrkt den väckta motionen om införande af
förmånsrätt för kommunala utskylder, och detta hade Utskottet en¬
ligt min tanke gjort på ganska goda grunder. Under debatten i
Kammaren yttrades i denna, liksom i så många andra frågor, olika
åsigter; men de skäl, som anfördes för bifall till motionen, voro
enligt min åsigt långt ifrån öfvertygande, än mindre vederlädes der¬
igenom de goda skäl, som anfördes af dem, hvilka försvarade Lag-
Utskottets afstyrkande utlåtande. Emellertid hade åtskillige reser¬
vanter framlagt ett förslag till lydelse af den paragraf, som skulle
innefatta stadgandet om förmånsrätt för kommunalutskylder, och
när slutligen anmärkningar blefvo framstälda emot redaktionen af
detta förslag och de, som önskade ett stadgande i den angifna rigt-
ningen, yrkat återremiss, på det att förslaget skulle af Lag-Utskot¬
tet förbättras, så fann Herr Talmannen frågan om återremiss hafva
blifvit med öfvervägande ja besvarad och det stannade dervid.
Vid förnyad behandling af frågan har Lag-Utskottet icke blott
formulerat om förslaget, hvilket torde hafva varit Utskottets skyl-
Onsdagen den 13 April.
3 N:o 36.
dighet, eftersom återremissen kunde innebära en önskan derom, utan Stadgande af
Utskottet har derjemte förordat motionen i enlighet med det lagfor- förmånsrätt
slag, som vi nyss hört uppläsas. Jag var tillfälligtvis icke närva-/w'w^“™“”a/‘
rande inom Utskottet, när beslutet härom fattades och justerades, ({vts)'
och jag har derför icke kunnat få anteckna någon reservation mot
den oförmodade vändning, frågan sålunda tagit, ej heller att jag
icke i beslutet deltagit. Då jag, när frågan sist förevar här i Kam¬
maren, försvarade Lag-Utskottets afstyrkande betänkande, i hvilket
jag då deltagit, ber jag nu få säga, att jag af den öfverläggning,
som då hölls, icke funnit mig manad frånträda min ståndpunkt i frå¬
gan, utan fortfarande anser, atc motionen bör afslås.
De skäl, som härför anfördes af Lag-Utskottet och af enskilde
talare inom Kammaren, gingo derpå ut, att genom bifall till motio¬
nen skulle man utsträcka de tysta förmånsrätterna i strid emot den
anda, som på senare åren allt mer och mer gjort sig gällande i fråga
om kreditlagstiftningen och som åsyftar att hellre minska de tysta
förmånsrätterna än öka deras antal, hvilket vore menligt för den
allmänna krediten. På andra sidan åter åberopades konseqvensen
deraf, att då kronan har förmånsrätt för sina utskylder, kommunen
äfven borde hafva det. Derpå svarades att man borde hellre taga
bort förmånsrätten för kronan, än på grund af dennas tillvaro öka
de obilliga och på osunda kreditlagstiftningsgrundsatser stödda för¬
månsrätternas antal; men då något förslag nu icke föreligger om
borttagande af kronans förmånsrätt, så kan sådant icke ega rum.
Likväl borde man icke införa en ny förmånsrätt för kommunalut-
skylder och derigenom öka svårigheten att taga bort förmånsrätten
för kronoutskylderna. Jag vill icke trötta Kammaren med att upp¬
repa allt som sades å ena och andra sidan; jag vill endast uttala
den åsigten, att återremissen ingalunda må anses hafva innefattat,
att den öfvervägande åsigten inom Kammaren var, att motionen
borde bifallas. Yi hafva ofta erfarit, att en återremiss mera afsett,
att man önskade en besinningstid för att öfverväga allt som anförts
a ena och andra sidan och att äfven Utskottet skulle taga detta i
betraktande och anställa den ytterligare utredning, som kunde vara
erforderlig. Jag vågar derför tro, att ännu någon förhoppning kan
förefinnas, att Kammaren icke skall bifalla det föreliggande förslaget
om förmånsrätt för kommunalutskylder. Jag ber få erinra, att Kongl.
Maj:t så nyligen som år 1879 ansett sig böra i enlighet med Högsta
Domstolens hemställan afslå ett af 1878 års riksdag framstäldt för¬
slag i denna rigtning, och det vore väl icke lämpligt, att man nu
upprepade försöket och sålunda sökte så att säga tvinga Kongl.
Maj:t att besluta något, som han på goda grunder en gång afslagit.
Val har man sett, att Riksdagen till följd af förnyade motioner i
ämnet slutligen manats att vända om bladet och biträda en mot¬
satt åsigt mot den, som den förut hyllat; men jag hoppas, att Kongl.
Maj:t af sådana upprepade framställningar icke skall låta sig förmås
att, med frånträdande af sunda lagstiftningsgrundsatser, godkänna
ett beslut, som tillkommit på grund af jag vet icke hvilka skäl.
N:o 36. 4
Onsdagen den 13 April.
Stadgande af
förmånsrätt
för hommunal-
utslcylder.
(Forts.)
Såsom ett ytterligare skäl för afslag å motionen ber jag få er¬
inra, att förmånsrätt numera gifves på grund af verkstäld utmät¬
ning och att det vid sådant förhållande långt mindre än förr behöf-
ves att få en sådan rätt införd; ty ingen är väl bättre i tillfälle
att kunna på förhand spana ut, när en kommunalmedlem står för
fall än just kommunen sjelf och den kan då genom utmätning er¬
hålla er förmånsrätt, som är vida bättre än den nu föreslagna. Dess¬
utom är förslaget jemväl afvikande från alla hittills följda grund¬
satser i afseende på beskattning. Det är en gammal beskattnings-
grundsats, att der inga tillgångar finnas, der må man icke pålägga nå¬
gon beskattning, och den, som gjort konkurs, så att fråga är, huru¬
vida tillgångarne räcka till för skuldens betalande, kan väl sägas icke
hafva några tillgångar, som kunna beskattas. Det är också hårdt,
att de oprioriterade fordringsegarne i eu konkurs skola betala gälde-
närens utskylder, då tillgångarne icke räcka till mera. Långt billi¬
gare och mindre känbart är det då, att dessa utskylder, som tillkom¬
mit för kommunens skull, delas på kommunens öfriga ledamöter.
Hvad som egentligen gjort, att denna fråga på senare tider så
ofta framhållits, synes hafva varit den omständigheten, att inom
vissa kommuner en stor fyrktalsinnehafvare, som har absolut röst-
öfvervigt inom kommunen, kan ålägga kommunen stor beskattning,
hvilken, om han gör konkurs, skulle komma att drabba kommunens
öfriga medlemmar. Detta hör dock till undantagen och inträffar
mera sällan, och derpå bör man väl ej stödja ett förslag, som icke
skulle kunna framställas, om icke kronan olyckligtvis hade förmåns¬
rätt för sina utskylder. Men detta kan, som sagdt är, nu icke hjelpas.
Man har på den sidan, som yrkade förmånsrättens införande, erin¬
rat, att denna rätt icke kunde anses vara tyst, emedan det vore hvar
och en bekant, att kommunalutskylder funnes och att de finge utgå
med förmånsrätt. Först och främst är det dock icke gifvet, att kom¬
munalutskylder finnas öfverallt, ty kommuner finnas der någon uttaxe¬
ring icke behöfves, och för öfrigt skulle ett sådant resonnement gälla
äfven för andra tysta förmånsrätter. Det är nemligen lika lätt att
få reda på hvad en förmyndare har om händer, som att få reda på
kommunalutskylderna.
Jag vill emellertid icke nu vidare upprepa skälen för och emot.
Jag hoppas, att Kammaren, stödjande sig på det afslag, som Kongl.
Maj:t, i enlighet med Högsta Domstolens hemställan, för kort tid se¬
dan meddelat i en likartad fråga, icke skall trötta Kongl. Maj:t med
en förnyad framställning i ämnet, och anhåller jag om proposition
på afslag å Utskottets betänkande.
Herr Lagerstråle: Den siste ärade talaren anförde såsom
hufvudskäl för afslag på det nu framlagda förslaget, att Kongl.
Maj:t för två år sedan afslagit en liknande lagfråga. Jag får nu, lik¬
som förra gången detta ärende förevar, erinra att de två skäl, som
af Kongl. Maj:t då anfördes för afslag, sedan Högsta domstolens af-
Onsdagen den 13 April. 5
styrkande af förslagets antagande åberopats, voro dels att något
tvingande behof af en så beskaffad åtgärd, hvarom fråga under flera
föregående riksdagar blifvit väckt, men utslagen, icke syntes vara
ådagalagdt genom Riksdagens då fattade beslut, dels ock att i det
då framlagda förslaget någon förmånsrätt för kommunalutskylder
för fast egendom icke blifvit stadgad i samma egendom, såsom för
kronans ränta af fast egendom egde rum. Hvad det förra skälet
beträffar, så tog jag mig då friheten erinra att, om Riksdagen yt¬
terligare inkomme med förslag i denna syftning, visade det sig, att
Riksdagen vidblefve sin uppfattning att förmånsrätt för kommunal¬
utskylder bör finnas och då så nu skett, anser jag, att de tidigare
och de senare åsigterna i det fallet torde kunde qvitta ut hvarandra.
Hvad åter det andra skälet beträffar, så innehåller det nu fram¬
lagda förslaget en komplettering i denna rigtning, i det att för¬
månsrätt för kommunalutskylder såväl för fastighet som för lös
egendom är föreslagen, dock efter kronans förmånsrätt. Det är
ju en billig skilnad att kronan har sin rätt framför kommunen,
men att alldeles utesluta förmånsrätt för kommunalutskylder, när
man har förmånsrätt för utskylderna till kronan, med hvilka ut-
skylderna till kommunen kunna i ganska väsentlig mån jemföras,
det synes mig innebära icke blott en inkonseqvens, utan äfven en
orättvisa mot kommunens billiga anspråk. Huruvida detta nu skulle
kunna rättas genom att, på sätt en talare vid förra sammanträdet,
då denna fråga förevar, antydde och äfven nu af en talare blifvit
föreslaget, borttaga äfven den kronan nu tillkommande företrädes¬
rätten för kronoutskylderna, det lemnar jag derhän. Jag har åt¬
minstone icke under de föregående riksdagarne sett något sådant
förslag vara framlagdt, och jag tvifla!- på att Kong! Maj:t och Riks¬
dagen skulle vara sinnade att undandraga det allmänna en sådan
förmån som den, som ligger i denna företrädesrätt. Den ärade ta¬
laren anvisade kommunen att, genom att hastigt söka utmätning
för sina fordringar, undanrödja behofvet af förmånsrätt i sådana fall,
der sedermera konkurs inträffar. Kommunallagen innehåller be¬
stämda föreskrifter, huru det skall tillgå att indrifva kommunens
lordringar, och det lärer väl icke försummas, att, om icke komrnu-
nalutskylderna betalas, restlängden öfverlemnas till vederbörande
kronofogde, som sedermera verkställer utmätningen och ombesörjer
indrifningen deraf. Kommunen har dervid ingenting att vidare iakt¬
taga eller försumma.
Äfven anstälde talaren en jemförelse med den ställning, som
andra fordringsegare hafva i förhållande till myndlingar i förmyn¬
darens konkurs, och ansåg att det skulle vara lika lätt att skaffa
sig reda på en förmyndares förmynderskap, som huruvida en kom¬
munalmedlem vore skyldig att erlägga kommunalutskylder. I det
fallet kan jag icke följa honom i hans tankegång, ty det är före-
nadt med ganska stor svårighet att få reda på, huru många för¬
mynderskap en förmyndare innehar. Jag kan visserligen från den
N:o 36.
Stadgande af
förmånsrätt
för kommunal¬
utskylder.
(Forts.)
N:o 36. 6
Onsdagen den 13 April.
stadgande af domstol, inom hvars domvärjo han är bosatt, få ett bevis, huru
förmånsrätt m§,nga förmynderskap han der fått åt sig uppdragna, lydande under
f0Tutshaderal^denna domstols vårdnad och öfverinseende, men jag kan icke veta,
^(Forts)' huruvida han icke från andra domstolar i riket jemväl fått sig
sådana uppdrag anförtrodda. Det händer icke sällan med afseende
å slägtingar, som icke bo i samma kommun, att den ena slägtingen
får i uppdrag att vara förmyndare för omyndiga slägtingar i eu
annan kommun.
Jag vill icke längre utsträcka diskussionen. Den anmärkning
samme talare gjorde mot Lag-Utskottet, nemligen att dess plurali¬
tet så hastigt öfvergått från en åsigt till en annan, drabbar åtmin¬
stone icke mig, som såväl förra gången som nu biträdt förslaget.
Jag anhåller om bifall till Lag-Utskottets betänkande.
Herr C ar le son: Sjelfva begreppet rättvisa eller viljan att till¬
dela hvar och en sitt synes mig fordra, att när en gäldbunden per¬
son afträder till sina samtliga borgenärer all sin egendom, höra
också borgenärerna vara berättigade att i förhållande till sina for¬
dringar få dela sins emellan lika den afträdda egendomen, derest
icke annorlunda blifvit mellan vederbörande öfverenskommet. Ur
synpunkten af allmän rättvisa och likhet inför lagen har jag icke
heller hört den ifrågasatta lagförändringen försvaras. Man har
till stöd för densamma endast åberopat den omständighet, att för
närvarande medgifves förmånsrätt för kronoutskylder och att billig¬
heten skulle tala för att jemväl kommunen finge förmånsrätt för
kommunalutskylderna.
Hvad analogien med kronans förmånsrätt beträffar, bör det
ihågkommas, att denna rätt grundar sig helt och hållet på en gam¬
mal häfd, som icke blifvit öfverklagad, derför att kronoutskylderna
i allmänhet ansetts vara jemförelsevis föga betungande för konkurs¬
boet; och hvad billigheten angår, får jag säga, att jag för. min del
icke kan finna annat än att det vore i högsta grad obilligt, att eu
gäldbunden persons kommunalutskylder skulle, i händelse af konkurs,
kastas på de genom konkursen mest lidande personerna i samhället.
Om man anser sig endast på grund af den analogi, som förefinnes
mellan krono- och kommunalutskylder, böra eller kunna medgifva
förmånsrätt äfven för de senare, så hafva vi att befara det dessa
anomalier draga med sig andra, den ena efter den andra, till dess
vi komma till en sämre ståndpunkt än den, på hvilken vi befunno
oss före 1861, då bestämmelserna om förmånsrätt vid konkurser
voro särdeles mycket öfverklagade, såsom för allmänna krediten
förderfliga.
På grund af dessa och tillförene af Kammaren godkända skäl
hemställer jag om utslag å Utskottets betänkande.
Herr Lagerstråle: Mot den siste ärade talaren vill jag en¬
dast erinra, att det ännu i 17 kap. Handelsbalken qvarstår en mängd
Onsdagen den 13 April.
7 Jf:o 36,
(Forts.)
andra förmånsrätter, hvilkas befogenhet jag icke kan finna vara stadgande af
större än den nu ifrågasatta för kommunalutskylder. Jag vill förmånsrätt
icke i detta fall tala om förmyndaremedel, utan endast påpeka
att kyrkors, fattigkassors och socknemagasins fordringar hos de¬
ras föreståndare, kronans, Riksens Ständers, städers, och allmänna af
konungen stadfästade kassors, penningeverks och inrättningars for¬
dringar hos de tjensteman, som äro satte att deras inkomster upp¬
bära, för hvad af sådan uppbörd hos dem innestår, så ock fordrin¬
gar i öfrigt hos kronans embets- eller tjensteman för egendom,
som desse i och för embete eller tjenst emottagit, utgå med för¬
månsrätt, liksom äfven läkarelön, tjenstehjonslön med flere andra
fordringar af mindre betydenhet. Att nu kommunens medlemmar
skulle med större skäl vidkännas den förlust eller indirekta tillök¬
ning i deras utgifter, som skulle uppstå, i händelse kommunalutskyl-
derna icke utginge i en konkursmassa, det kan jag inte förstå. De
äro ju alldeles oskyldiga, om en af kommunens många medlemmar
saknar medel att betala de kommunalutskylder, som äro honom
ålagda; ty det beror icke på dem att befria honom derifrån. Hans
fordringsägare äro visserligen icke heller skyldiga dertill, men de
hafva åtminstone frivilligt inlåtit sig i transaktioner med honom;
det har berott på deras egen fria vilja att få en fordran af honom.
Då kommunalutskylder säkerligen förekomma i 99 fall af 100, kan
man icke säga, att det efter allmänt begrepp är en tyst förmånsrätt,
som nu ifrågasättes, helst, om jag vill, jag ock i den kommun, der
eu person är boende, kan få reda på hans väsentligaste kommunal¬
utskylder, ehuru utskylderna för fast egendom, om han annorstädes
har sådan, skulle utgå i den kommun, der egendomen är belägen.
Jag för min del tycker, att det skulle innebära en stor obillig¬
het, om en persons kommunalutskylder, i händelse han försättes i
konkurs, debiteras ut på de andra medlemmarne i kommunen, och
dessa få vidkännas en utgift, som det icke berott på dem att efter¬
skänka eller förändra. Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först till bifall till utlåtandet
och sedan på afslag derå, hvarefter propositionen på bifall till ut¬
låtandet förnyades och af Herr Grefven och Talmannen förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Asplund begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition :
Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
N:o 36.
8
Onsdagen den 13 April.
Ifrågasätta
förmåner för
vissa enskilda
jernvägar i af¬
seende på sam¬
trafik med
statsbanorna.
Vinner Nej, afslås utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos r ös Jern a
hafva utfallit sålunda:
Ja — 43;
Nej — 38.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 8
och 9 i denna månad bordlagda Utlåtande N:o 13, i anledning af väckt
motion om beredande af åtskilliga förmåner för vissa enskilda jern¬
vägar med afseende å samtrafik på statens jernbanor.
Herr Rytander: Då denna nu ifrågavarande motion af mig
väcktes, trodde jag sannerligen icke, att den skulle komma att röna
ett så oblidt öde, som den gjort. Den begäran, jag i denna min
motion framstält, syntes mig så billig, att jag verkligen icke tänkte,
att densamma skulle blifva af Utskottet afstyrka Jag kan icke
neka till, att Utskottets utlåtande i frågan synes mig ganska egen¬
domligt. Utskottet ställer vid sidan af min motion en af Herr N.
J. Boström i Andra Kammaren afgifven motion, men emellan dessa
båda motioner finnes dock en stor olikhet och det är den, att, un¬
der det Herr Boströms motion afser enskilda jernvägsbolag i all¬
mänhet, min motion endast afser sådana bolag, som icke erhållit lån
af staten eller statens kassor. Denna stora olikhet borde väl dock
tagits i betraktande vid bedömande af denna fråga. Jag inser väl,
att svårighet möter att — om, hvilket jag icke vågar hoppas, min
motion skulle vinna denna Kammares bifall — få frågan pröfvad
och afgjord i Medkammaren, då Riksdagen nu är så långt fram¬
skriden, och jag har endast begärt ordet för att uttrycka min för¬
undran öfver motiven för Utskottets afstyrkande. Något som äfven
förvånar mig är att frågan blifvit så knapphändigt utredd, att man
t. ex. icke ens får reda på, huru många de nu ifrågavarande jern-
vägarne äro. Jag har icke något yrkande att framställa, utan har
endast velat inför Kammaren säga detta.
Herr Stråle, Wilhelm: Då icke något yrkande af den före¬
nämnde talaren blifvit framstäldt, inskränker jag mig till att på de
skäl, som blifvit i betänkandet anförda, yrka bifall till Utskottets
förslag.
Öfverläggningen var härmed slutad, och utlåtandet bifölls.
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts den 8 och 9 innevarande April bordlagda Utlåtande N:o 14,
Onsdagen den 13 April.
9 N:o 36.
i anledning af väckt fråga om ändring i 42 § af Kong!.' för¬
ordningen, angående hushållningen med allmänna skogarne i riket
den 29 Juni 1866.
Föredrogs å ny o Stats-Utskottets den 9 och 12 i denna månad ^aMielola et
bordlagda Utlåtande N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposi-
tion om afsättande af räntebärande obligationer till nominelt be- nes garanti-
lopp af 3 millioner kronor till en garantifond för aktiebolaget Såg- förening.
verksegarnes garantiförening.
Friherre Klinckowström: När denna fråga senast var före
vid riksdagen 1879, så kunde jag icke dela den allmänna meningen
i Kammaren och röstade således för afslag. Nu har frågan åter¬
kommit i en annan och, efter min åsigt, lika farlig form; man vill
nemligen, att det skall bildas ett permanent understöd åt Herrar
trävarutillverkare och exportörer i Norrland, hvilket anspråk så till
vida förändrats, att Utskottet föreslår, att de af staten lemnade
obligationerna skulle afsättas som en garantifond endast för 10 år.
Jag finner, att det under nuvarande förhållanden är mycket mindre
nödvändigt än för 3 år sedan att understödja denna näring, som i
jemförelse med andra större och betydligare näringar — huru för¬
näm den än må göra sig — icke kan anses behöfva särslcildt un¬
derstöd, då dessa andra ega intet sådant. Jag afser här hufvudsak¬
ligen naturligtvis vår modernäring jordbruket, hvilket, enligt hvad
Utskottet säger i sitt betänkande sidan 7 3:dje stycket uppifrån,
sedan skulle ega ett sådant understöd från statens sida genom hy-
poteksinrättningarne i landet och genom hypoteksbanken, hvilkens
verksamhet just har afseende på jordbruket. Men, mine Herrar, det
är en stor skilnad mellan detta understöd, som lemnas af hypoteks-
inrättningarne, och det som skulle lemnas åt denna sågverksfond, ty
hypoteksinrättningarne lemna lån till jordbrukarne icke på deras
produkter, utan på deras fasta egendom; här skulle åter, såsom vi
veta, säkerheten bestå i såigverksprodukten. Jag kan icke anse,
att produkt och fast egendom här äro synonyma.
Jordbrukarne behöfva sannolikt ett ganska stort understöd ännu
för att erhålla rörelsekapital för sin verksamhet, men de hafva det
icke. Jordbruksnäringen kräfver stora inventarier och stora förlag,
som efter nuvarande lagstiftning icke gälla något för erhållandet af
rörelsekapital, och det oaktadt jordbrukarne kunna hafva inventarier
och kreatursstock, som ofta uppgå till 10 procent af hela fastighe¬
tens värde. Denna stora förmögenhet och tillgång kan icke under
nuvarande förhållanden med framgång erbjudas för erhållande af lån.
Också hafva jordbruksnäringens idkare så stor svårighet i många
fall att erhålla lån •— jag menar nu dem, som icke hafva annan
säkerhet att erbjuda än sina produkter och sina inventarier — att
de få gifva 8, ja, ända till 10 procent och ofta ändå mera. Detta
kan icke vara rätt.
N:o 36. 10
Onsdagen den 18 April.
Garantifond Sågverksnäringen deremot ligger i händerna på några få rika
^ss^verks^ar1 Pa^roner' som mycket väl skulle kunna tillsläppa nödiga medel för
nes” garanti- sjelfva bilda sig en garantifond. Man säger att det intet vore
förening, att riskera genom att staten lemnade dessa 3 millioner i obligatio-
(Forts.) ner, kvilka icke finge tillgripas för skulds betalande, förr än den så
kallade reservfonden och egna tillskott voro förbi; och skulle, säger
man, staten alltid i händelse af behof kunna godtgöra sig för hvad
som utbetalts genom hvad staten hade i händer, nemligen trävaror,
som ligga långt bort vid skeppningsorterna. Först och främst tror
jag, att om svårigheter skulle uppstå, måste bolagsdelegarne betala sitt
resterande kapital — jag skall nemligen bedja att få erinra, att dessa
aktier behöfva blott utgöra V3 af det bolopp, som staten i obliga¬
tioner skulle tillskjuta, och att icke ens denna '/3 eller 1,000,000
kronor skulle enligt det första förslaget behöfva af delegarne i bo¬
laget lemnas hontant, det var nemligen i början föreslaget, att endast
20 procent skulle behöfva kontant utgå, men det har i Utskottet
förändrats derhän, att 50 procent skola i kontanter inbetalas —;
jag tror, säger jag, att lätteligen under en svår trävarukris dessa
bolagsdelegare kunna nödgas tillsätta dessa 50 procent, en summa
af endast 500,000 kronor, och sedan skulle staten nödgas öfverlåta
till realisering sina 3,000,000 kronor i obligationer och dermed den
öfriga delen af den befintliga skulden betalas. Men, säger man,
staten har ju dessa trävaror, som äro belånade blott till V, af sitt
värde, de skulle väl kunna ersätta staten dessa 3,000,000. Ja, det
kan väl hända, men nog veta Herrarne litet hvar, att trä är en
mycket antändlig produkt, och dessa trävaror kunna icke läggas
inom lås och bom, utan de få väl, såsom förhållandet är på andra
brädgårder i riket, läggas upp på sådana gårdar under bar himmel.
Det kan mycket lätt hända att de kunna blifva förstörda under en
eller annan form, och då har staten mistat ersättningen för sina 3
millioner. Då jag icke tror att det under sådana förhållanden är
nödigt, att staten utsträcker sin hjelp längre än hvad hittills skett,
då jag vidare anser det icke vara rigtigt, att staten inträder såsom
förläggare för eller lemnar garantier åt enskilda näringar och före¬
tag — det har många gånger på detta rum blifvit sagdt, att sta¬
ten bör icke med sådana saker hafva något att skaffa, utan att den
enskilda verksamheten bör sköta sig sjelf, hvilket äfven är det än¬
damålsenligaste — och då dessutom en för eu lång tid åt denna nä¬
ring lemnad garanti, genom utdelning af obligationer såsom stöd för
densamma, naturligtvis skulle hafva tillföljd, att andra näringar —
likstälda eller mera i behof af understöd — skulle med den allra
största rätt kunna begära statens garanti för sitt bedrifvande, kan
jag icke medgifva bifall till nu framstälda förslag. Jag vill icke
förlänga diskussionen rörande denna fråga, enär jag nog förutser,
hvilken utgång densamma i denna Kammare får, men jag vill hafva
till protokollet yttrat min mening, hvilken fullkomligt öfverensstäm-
mer med den, som jag vid 1879 års riksdag, då denna fråga var
Onsdagen den 13 April.
11 N:o Sfi.
före, till Kammarens protokoll uttalade. Jag yrkar afslag till Ut- Garantifond
-fnit* nlrtiphnlnna
för aktiebolaget
Sågverksegar-
nes garanti-
skottets förslag.
Grefve Sparre: Äfven jag tror, att Kammaren kommer att förening.
bifalla detta förslag, i likhet med hvad redan i Andra Kammaren (Forts.)
skett, och detta med allt skäl, ty garantiföreningen nämner i sin
underdåniga ansökning till Kongl. Maj:t, hvilken ansökning delvis
återfinnes på sidan 6 af Utskottets betänkande, att »garantiföre¬
ningens tillkomst och grundande på en reserv af den mest be¬
tryggande beskaffenhet redan i och för sig ingifvit ett förtroende,
som icke blott hos näringens kikare verkade lugnande och åter¬
hållande vid utbjudande af dess tillverkningar, utan ock på den
utländska marknaden omstämde de förväntningar af nödtvungen för¬
säljning, som under den nyss föregående tiden visserligen icke varit
utan inflytande på spekulationen.»
Jag tror att de förhållanden, som grundade denna garantifond
för några år sedan, ännu fortlefva och komma att fortlefva. Jag-
tror att den är af mycket stort värde för sågverksnäringen, och vi
få icke glömma bort, att staten eger ungefär */io af Sveriges
skogars areal, att dessa sågverksegare äro afnämare af statens sko¬
gar, och att sålunda hvarje åtgärd, som afser att hindra ett onatur¬
ligt prisfall, verkar medelbart på statsinkomsterna och i statens
eget intresse.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att staten för
dessa obligationer icke endast har garanti i det tecknade aktieka¬
pitalet, utan äfven deri, att trävarorna äro belånade endast till halfva
sitt saluvärde, samt att af vinsten en särskild reservfond skall af-
sättas. Jag tror verkligen att staten icke har något att riskera,
men myclcet att vinna. Den föregående talaren söker ett skäl mot
denna framställning deri, att en annan näring saknar en dylik an¬
stalt. Jag tror verkligen icke, att det kan vara rätt att härpå
grunda ett afslag, då den näring, hvarom nu är fråga, kan utan
någon risk för staten göra en så väsentlig vinst genom ett dylikt
understöd. Jag föreställer mig äfven, att hvarje åtgärd, som kan
verka till ökad belåning mot realsäkerhet och minska den allt för
långt sträckta namnsäkerheten, är god och bör understödjas. Den näst
föregående talaren nämnde äfven att trä är en lätt antändlig pro¬
dukt, men just af denna orsak är ju äfven föreskrifvet, att lan-
tagaren skall hafva det belånade vederbörligen försäkradt. Äfven i
ett annat af talaren omnämndt afseende har man intet egentligt att
riskera, ty om också dessa varor icke äro inom lås och bom, äro
de dock mycket svåra att transportera. Jag vill icke längre upp¬
taga Kammarens tid, jag tror att allt talar för att vi böra fort¬
sätta på en väg, som otvifvelaktigt bereder staten fördelar. Jag
inskränker mig derför att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Bennich: Då jag haft Kongl. Maj:ts förtroende att del¬
taga i styrelsen af den ifrågavarande föreningen och följaktligen
N:o 36. 12
Onsdagen den 13 April.
Garantifond kommit i tillfälle att erfara, hvad verkan denna förenings tillvaro
^Si^vlrks^ar- oc^ vaksamhet utöfvat på trävarurörelsen, torde Kammaren icke
nelegaranti- misstycka, att jag med några ord söker förklara, både hvarför såg-
förening. verksegarne önska att fortfarande hafva en sådan förening som den
(Forts.) ifrågavarande, och hvarför jag är öfvertygad om, att statsverket kan
lemna de garantier, hvarom fråga är, utan den allra ringaste risk.
Det är icke förhållandet, som den förste ärade talaren anförde,
att endast några få rika patroner äro sågverksegare. Som Herrarne
väl torde känna af statistiken, är numera sågverksrörelsen mycket
utbredd, och det finnes en mängd mindre förmögna personer, som
sysselsätta sig med denna handtering. Med deras förlagskapital
torde väl icke vara så illa bestäldt som det synes vara med jord-
brukarnes, hvilka hafva sina fastigheter belånade i hypoteksförenin-
garne och annorstädes och nu, efter hvad Friherre Klinckowström
anför, skulle behöfva att också få belåna sina redskap och kreatur;
det vill säga de skulle icke hafva något eget kapital nedlagdt i sin
rörelse. Bättre än så är det väl dock i allmänhet bestäldt med såg-
verksegarne; men det är ett förhållande, som icke undföll 1879 års
Riksdag, då denna fond lemnades, och som icke kan undfalla någon,
hvilken med uppmärksamhet följt denna näring, nemligen att trä¬
varuprisen stundom blifva nedtryckta och afsättningen försvårad
isynnerhet derigenom, att afnämare i andra länder fordra för sina
förskott till trävaruhandteringen att få produkten i konsignation.
Sådana handelsoperationer medföra oerhördt stora uppoffringar och
eu osjelfständighet för den svenska trävarurörelsen, hvilken icke kan
vara önsklig hvarken ur synpunkten af den enskilda industrien eller
ur synpunkten af landets näringslif eller ur synpunkten af statens
egna intresse, då staten, såsom Herrarne väl veta, är den största
skogsegaren, den som i sågverksegarne har sina hufvudsakliga af¬
nämare.
Jag nämnde, att, efter min åsigt, staten icke kan äfventyra
det allra ringaste genom den garanti, om hvilken här är fråga.
Jag vågar påstå, att en hvar, som något satt sig in i och tagit
kännedom om den handel, som här är i fråga, kan derom fullständigt
förvissa sig. I bolagsstyrelsens underdåniga framställning till Kongl.
Maj:t förekommer, att icke under något af de sista 25 åren inträffat
så stort prisfall, att varans värde på ett år nedgått med 33 ‘/g pro¬
cent. När nu dessa trävaror icke få belånas på längre tid än ett
år och icke till mera än 50 procent af sitt värde, så måste otvif¬
velaktigt i desamma ligga en fullkomlig säkerhet för att statsverket,
äfven om någon gång, mot all förmodan, den lemnade garantien
skulle behöfva anlitas för en ögonblicklig förlägenhet, icke skall för¬
lora något, utan fullt ut få igen hvad som lemnats.
Friherre Klinckowström omförmälde, att den produkt, hvarom
här är fråga, vore lättantändlig, och deri har han fullkomligt rätt,
men han har alldeles förbisett, att det i reglementet är uttryckligen
ioreskrifvet, att produkten för att få belånas skall vara brandför-
Onsdagen den 13 April.
13 N:o 36.
säkrad i brandstodsbolag, med af Kongl. Maj:t faststäld bolags- Garantifond
ordning. Försäkring får således icke ens göras i ett utländskt bo -för aktiebolaget
lag, hvars soliditet kan vara mer eller mindre tvifvel underkastad, ^eå6garanti-
nian. måste ske i svenskt bolag med, som sagdt, af Kongl. Maj:t förening.
faststäld bolagsordning. När det dessutom ligger i egarens eget (Forts.)
intresse att försäkra varan icke till 50 procent, utan till sitt fulla
värde, så, om det skulle hända att ett lager brunne upp, kan ju
för långifvaren icke uppkomma någon förlust, då denne innehar
brandförsälrringspolicen. För att icke trävaruegaren skall kunna
förskingra något ur upplaget är sörjdt derigenom, att garanti¬
föreningen har ombud på hvarje plats, der ett belånadt upplag fin¬
nes, och att detta ombud har att se till, att icke lagret röres, d. v. s.
att icke skeppning verkställes — det är naturligtvis endast genom
skeppning, som lagret kan utrymmas, ty det kan icke komma i
fråga, att man bär bort en eller annan planka — med mindre än
att det erhållna lånet blir betaldt.
Skulle någon anmärkning göras mot det förslag, som Stats¬
utskottet har afgifvit, så vore det naturligtvis den, att detta för¬
slag är ytterligt strängt, ja, så strängt, att det kan vara tvifvel
underkastadt, huruvida sågverksegarne finna med sin fördel förenligt
att acceptera de vilkor, som här äro uppstälda; men det är åter en
sak, som naturligtvis Riksdagen icke behöfver fästa sig vid. Riks¬
dagen säger: detta är våra vilkor för att vi skola lemna er denna
garanti; viljen I taga emot, så tagen; viljen I icke, så har staten
icke något att skaffa med er. Jag tror att det blir svårare än
möjligen Herrarne föreställa sig, att kunna åvägabringa ett bolag
på de vilkor, som här äro bestämda, men jag är öfvertygad, att om
det kan åvägabringas, så äfventyrar staten icke ett enda öre. Jag
hemställer derför om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rylalider: Jag är af alldeles motsatt åsigt mot den
siste ärade talaren. Då denna fråga förevar vid 1879 års riksdag,
ansåg jag det vara af nöden, att sågverksegarne fingo något bidrag.
Det var då en tryckt penningeställning, och de hade då svårt att
skaffa kapital för sin rörelse; men jag har ansett, att detta bistånd
skulle vara af öfvergående natur, och det var väl, då denna hand¬
räckning lemnades, hvarken Riksdagens eller regeringens mening
att det skulle blifva permanent. Då penningeställningen nu är bättre
i landet, och då man kan få penningar på andra håll, skola vi icke
då draga in denna hjelp? Jag, för min del, tror att så bör ske.
Här kunna komma andra tider, då vi å nyo kunna behöfva hjelpa,
då kan jag vilja vara med om att understödja, men icke nu, då det
icke behöfves, då det är möjligt att skaffa rörelsekapital på andra
håll. Jag yrkar afslag.
Herr Evers: I likhet med den förste ärade talaren anser jag
denna frågas utgång vara temligen gifven inom denna Kammare,
N:o 36. 14
Onsdagen den 13 April.
Sågverksegar-
nes garanti¬
förening.
(Forts.)
Garantifond men jag kan det oaktadt icke underlåta att till protokollet få an-
for aktiebolaget tecknadt, att jag icke kan biträda det föreliggande förslaget. Skälet
härtill är icke, att jag anser, att staten kommer att lida någon
risk, om dessa 3 millioner fortfarande anslås till en grundfond åt
Sågverksegarnes garantiförening, alldenstund de bestämmelser, som
äro förenade med erhållandet af detta understöd, äro sådana, att de
lemna något tvifvel derom, att icke staten för de lemnade medlen
eger full säkerhet, utan anledningen till mitt afslag är den, att jag,
långt ifrån att anse den ifrågavarande hjelpen vara för sågverks¬
rörelsen behöflig, hyser den åsigten, att den kan verka skadligt
derigenom, att den kan komma att bidraga till en öfverafverkning
af skogen, som för denna rörelse icke är nyttig. Man har gjort en
jemförelse med det statsanslag, som lemnats till hypoteksbanken, och
det, som lemnats till nu ifrågavarande ändamål; men en sådan jem¬
förelse är, enligt mitt förmenande, icke rigtig. De lån, hypoteks¬
banken lemnar fastighetsegarne och jordbrukarne, sätta dessa i till¬
fälle att icke allenast förbättra sina egendomar, utan jemväl att
genom nyodlingar öka dessas värden. Men hvartill lemnar det nu
ifrågavarande anslaget tillfälle? Jo, icke till skogsodlingar, men
väl till motsatsen. Om jag ej precis vill påstå att detta föranleder
till skogssköfling, ligger den tanken nära till hands, att det kan
leda till en ökad skogsavverkning.
I likhet med hvad här af åtskilliga talare blifvit framhållet,
ansåg äfven jag, att det icke allenast var rigtigt, utan äfven väl¬
betänkt, att Riksdagen 1879 trädde emellan med att lemna ett till¬
fälligt understöd åt sågverksrörelsen då, men något skäl att nu
längre fortsätta härmed kan jag ej finna. Då hade vårt land att
genomgå en af de allvarligaste kriser, vi på länge upplefva!, då
kunde penningar svårligen, äfven mot de bästa säkerheter, erhållas,
och våra trävaror kunde icke utan stora förluster afyttras. Nu
deremot, ehuru prisen på trävaror icke äro synnerligen höga, kunna
de dock med fördel realiseras, och penningar finnas för närvarande
i öfverflöd. Om vi nu förvandla detta 1879 åt sågverksrörelsen
lemnade tillfälliga understöd till ett permanent sådant, så befarar
jag, att när en annan gång svåra tider inträffa och fråga kan upp¬
stå om, att Riksdagen åter kan behöfva träda emellan med att åt
en eller annan näring lemna en tillfällig hjelp, mången i likhet
med den förste ärade talaren kan få en berättigad anledning att
afslå sådana framställningar.
På grund af dessa nu af mig uttalade farhågor anser jag mig
ega skäl att yrka afslag på Utskottets föreliggande förslag.
Friherre Åkerhielm: Jag skulle icke hafva upptagit Kamma¬
rens tid under nu pågående öfverläggning, derest icke den talare,
som sist hade ordet och som jag är van att gerna lyssna till, här
hade kommit in på att se saken från en synpunkt, som är egnad
att väcka någon oro och möjligen kan bestämma en del af Kam-
Onsdagen den 13 April.
15 N:o 36.
$ ågverksegar-
nes garanti¬
förening.
(Forts.)
marens ledamöters mening, derest icke, så vidt sig göra låter och Garantifond
såvidt man förstår hvad som blifvit sagdt, frågan blir belyst äfvenS^a^ielolagnt
från en annan synpunkt.
Till en början ber jag få säga, att jag för min egen del och
på grund af min offentliga verksamhet hyser någon grundad för¬
hoppning om, att icke gerna kunna vara misstänkt för att vara
någon vän till »skogssköfling». Då jag således vågar arbeta för det
förslag, som nu här föreligger, är det derför att jag icke med den
siste talaren kan inse att deri ligger någon uppmuntran till skogs¬
sköfling. Jag har tvärtom trott, att det relativt obetydliga under¬
stöd, som statsverket förliden riksdag åt den onekligen då nödli¬
dande sågverksindustrien gifvit, derutinnan, att ett belopp af tre
millioner i, märk, icke med ränta löpande statsobligationer lemnades
till en grundplåt, hvarom enskilde delegare kunde sluta sig med egen
risk och egna kapital, just var egnadt att förekomma att dessa
sågverksegare behöfde vara allt för mycket beroende af den främ¬
mande marknadens häftiga vexlingar. Jag har vidare trott, att, på
sätt här redan blifvit af Stats-Utskottets vice ordförande fram¬
hållet, den som har det första och största intresset af att se till
att plötsliga prisfall undvikas och att icke ett sådant tryck på skogs¬
industrien inträffar, just är Sveriges största skogsegare eller svenska
staten. Ty svenska statens skogsalster, då de, såsom ofta fallet är,
SK'
ola
i massa realiseras, behöfva mer än väl den stadga i markna¬
den, som detta nu framlagda förslag afser att vidmakthålla. Det
är gifvet, att i ett särskildt fall, sådant som här föreligger, det är
lyckligt att en anslutning af enskilda sågverksegare kan komma till
stånd och visa sig tillräckligt stark att bilda ett bolag, och att
staten då lemnar detta bolag ett stöd, och man kan säga att här¬
igenom en gång för alla formen är gifven huru staten i ett sär¬
skildt undantagsfall eller vid påkommande kris skall förfara och de
enskildes intressen läras att sammanknytas till gemensamt värn;
men det kunde ju lätt hända, att en sådan påkommande kris in¬
träffade så hastigt, att de enskilde bolagsmännen icke hunne samla
sig och ordna sina gemensamma krafter, och än mer, att staten
icke hunne med Riksdagens hjelp inskrida. Att således göra den
nu tillfälliga sågverksegarnes garantiförening till ett permanent bo¬
lag, det är väl att under den lugna tiden göra sig beredd att möta
den oroliga, som till äfventyrs kan uteblifva, men möjligen äfven in¬
träffa. Det är ur denna synpunkt af klokhet och omsorg för att
icke ett prisfall må inträffa för statens egna skogsprodukter, hvilka
i betydlig mån bidraga till statsverkets inkomster, som jag ser
frågan.
Det vill derför förefalla mig, som om man här endast hade att
uteslutande hålla sig till, huruvida de garantier äro tillräckligt
starka, med hvilka de statens medel, hvarmed sågverksintresset blif¬
vit kringgärdadt, skulle stödjas. För min del anser jag, att man i
det förslag, som här föreligger från delegarne i föreningen, gått så
N:o 36. 16
Onsdagen den 13 April.
Garantifond långt som gerna bort begäras, då man föreslagit att få belåna en
för aktiebolaget pant till endast två tredjedelar af dess värde; Stats-Utskottet har
Sagverksegar • emeiXertid nu föreslagit Riksdagen att än ytterligare sätta ned
förening, detta belanmgsvärde till 50 procent, hvarigenom en ytterligare forsig-
(Forts.) tighetsåtgärd blifvit vidtagen. Vidare har Stats-Utskottet alterna¬
tivt, i afseende å fordringen af det från delegarnes sida inbetalda
beloppet, lemnat Riksdagen tillfälle att ytterligare uppställa eu
säkerhet och omgärda statens kapital med ännu en garanti.
Jag kan derför icke bättre förstå, än att, så vidt delegarne i
föreningen vilja efter de vidtagna ändringarne och skärpningarne
stå qvar vid sina uppoffringar, staten nu har ett tillfälle att utan att
behöfva riskera någon aktieteckning, utan att behöfva riskera någon
ränteförlust, ja, utan att i någon mån riskera sitt kapital, få en
möjlighet för att marknaden städse kan hålla sig så uppe, att sta¬
tens egna dyrbara skogsprodukter icke behöfva säljas till ett allt för
lågt pris. Anbudet är så pass vackert, att man ur synpunkten af
statens eget intresse bör väl betänka sig, innan man afslår det.
Hvad den omnämnda skogssköflingen beträffar, föreställer jag
mig, att ett ordnadt belåningssystem för dessa, hufvudsakligen na¬
turligtvis norrländska, sågverksidkare, bör just vara egnadt att sätta
dem i tillfälle att sköta sig med lugn och hushållning och således
medföra säkerhet för att brådstörtade rusningar till följd af miss¬
lyckade spekulationer icke komma i fråga. Med anledning af hvad
jag nu anfört, tror jag, att det vore väl, om Kammaren hifölle Ut¬
skottets förslag.
Herr Nordenfelt: Det är redan så mycket sagdt till förmån
för detta förslag, att jag hoppas kunna yttra mig kort. Utskottets
första pligt var naturligtvis att tillse, att statens obligationer icke
kunde komma att löpa någon risk, och jag vågar hoppas, att hvar
och en, som tagit kännedom om vilkoren för garantiföreningen, skall
finna, att man svårligen kan tänka sig förhållanden, under hvilka
dessa obligationer skulle behöfva tillgripas. Utom de vilkor, som
förut blifvit omnämnda, finnes ett af Utskottet tillagdt, hvilket är
för bevarandet af detta statens kapital betryggande, och det är att
Kongl. Maj:t kan när som helst upplösa detta institut. De lager,
som skulle lemnas såsom pant inom halfva värdet, äro alltid sälj¬
bara, hvilket vilkor ensamt synes fullt betryggande.
Utskottet har funnit att den förra institutionen verkat godt,
att den kom till stånd något sent för att åstadkomma och verka
allt det goda den kunnat göra, och att, om inrättningen skulle upp¬
lösas, det skulle verka tryckande på priset redan, så snart beslutet
derom blefve kändt. Vi veta att enskilda spekulanter vänta med
afgifvande af några bestämda anbud, för att, om möjligt, kunna få
varan till billigare pris, om så blefve förhållandet. Det är derför
af vigt, att det föreliggande förslaget bifalles redan nu, oaktadt
något stort penningebehof icke är för handen. Man kan visserligen
Onsdagen den 13 April. 17
saga, att spåret är gifvet, och att man kan gå in på det i»en vid
förefallande behof, men det är redan af föregående talare ådagalao-dt
att omständigheter kunna inträffa, då man icke hinner att komma
i ordning i rätt tid.
Blotta tillval on af ett institut, sadant som detta, verkar be-
tryggande.. Om verkligen denna inrättning, med sitt jemförelsevis
ringa kapital, skulle leda till öfverproduktion, skulle jag vara den
förste att yrka afslag, men jag hemställer till Herrarne, huruvida
en inrättning med ett kapital af högst 15 millioner, livilka dertill
sällan eller aldrig torde komma att uppnås, kan i någon väsentlig
man verka till öfverproduktionen af en vara, hvars årliga export
gar till 60 å 100 millioner kronor. Jag anser det icke vara den
ringaste fara derför. Tvärtom tror jag att, såsom redan en före¬
gående talare anmärkt, vissheten om att vid behof kunna få lån
gor, att afverkningen icke behöfver forceras så mycket för att skaffa
penningar till betalande af räntor och förlagsskulder. Jao- finner
a la skal tala för bifall till detta förslag, hvilket jag yrkar måtte
blifva Kammarens beslut.
fn ^/irssell, Otto Herman: Då jag förut icke haft till¬
fälle att yttra mig i denna fråga, ber jag att få yttra några ord,
oaktadt jag vet, att det icke kan hafva något inflytande på frågans
viufn’' i_ Otorc*e kafva varit önskligt, att Kammaren vid detta
tillfälle hade någon kännedom om huru vidsträckt och i hvad mån
denna garantifond komme att anlitas, och icke nog dermed, det
både äfven varit önskligt att få veta livilka slags industriidkare —
icke hviska, utan hvilla slags industriidkare — komme att begagna
denna fond. Jag har anledning att förmoda, att sågverksrörelsen i
JNorrland bednfves, om icke hufvudsakligen, åtminstone till stor del
af anonyma bolag. Jag har anledning att förmoda, att det blefve
just de anonyma bolagen, som komme att begagna sig af detta
hjelpmedel Återstår då frågan: Hvad vigt och betydelse för indu¬
strien hafva anonyma bolag? Som vi veta, hafva anonyma bolag
hvarken någon personlig juridisk eller moralisk betalningsskyldighet
eller ansvar De kunna i sjelfva verket icke ikläda sig någon skuld,
holjden deraf blir också den att de, i händelse af dåliga konjunktu¬
rer, icke kunna få något lån, utan blifva tvungna att till hvilket
pris som helst sälja sina varor och derigenom förstöra industrien,
klapper man in anonyma bolag i en industri, som förut bedrefs af
enskilda personer eller andra bolag, blir denna industri förr eller se¬
nare i grund förstörd. De personer, som operera vid sidan af de
anonyma bolagen, kunna icke uthärda konkurrensen med dem, tv
under göda konjunkturer förhöja de priset på råvaran och tvärtom
under dahga kunjunkturer sänka de priset på den producerade varan.
Jag beklagar att här i landet vår industri blifvit så öfversvämmad
af dessa anonyma bolag, ty det är detta gift som nu framkallar
klagomålen öfver att industrien lider.
Första Kammarens Prof. 1881. N:o 86.
]V:o 36.
Garantifond
eör aktiebolaget
Sågverksegar-
nes garanti¬
förening.
(Forts.)
2
N:o 36. 18
Onsdagen den 13 April.
Garantifond Vi hafva haft exempel på att regeringen måst skicka upp till
för aktiebolaget Norrland hundratals soldater för att freda invanarne för det upp-
sågverksegar- ^ gQm ^ att derstädes förorsakas af sågverksarbetare. Detta
Ueförening1' var en följd af de anonyma bolagen, ty de hafva förstört det pa¬
tris )' ternella förhållandet mellan husbonde och tjenare. Det har fordom
rådt ett godt förhållande i vårt land mellan husbönder och arbetare,
men detta har tagit slut, sedan de anonyma bolagen uppträdt, ty
»•enom dem hafva arbetarne fått kassakistan till sin husbonde.
Jag har giltig anledning att antaga, att denna garantifond före¬
trädesvis kommer att göra det möjligt för de anonyma bolagen att
ännu mera än förut operera här i landet, och ur den synpunkten
anser jag den blifva ytterst förderflig. Jag yrkar afslag a Utskot¬
tets förslag.
Herr Statsrådet Themptander: Efter de sakrika anföranden,
som här hållits af åtskilliga talare till understöd för det här före¬
liggande förslaget, skulle det kunna vara alldeles odehöfligt att vi¬
dare yttra sig i frågan. Det torde emellertid, da Utskottets betän¬
kande grundar sig pa en Kongl. proposition, tillatas mig att an¬
gifva de hufvudsakliga skäl, som föranledt regeringen att framlägga
detta förslag. Den synpunkt, som för regeringen dervid var i främ¬
sta rummet bestämmande, har redan af flere talare framhållits. Det
var nemligen den omständigheten, att svenska staten är den största
skogsegare i landet, och att statens intresse i detta fall lifligt påver¬
kats af denna fond. Det är ju gifvet, att staten för försäljningen
af sina skogstillgångar har att påräkna afnämare i sågverksegarne,
och staten kan således icke annat an intressera sig för att denna
närings idkare arbeta under så gynsamma omständigheter och med
så liten svårighet som möjligt, särskild! i fråga om anskaffande af
stora förlag, o som erfordras för den onekligen i det afseende! tunga
näringen. År 1879 beslöt Riksdagen, med hänsyn till de da ra-
dande° ogynsamma konjunkturerna, anvisa en garantifond åt en till¬
tänkt anstalt för tillhandahållande af förlag åt sågverksindustrien. An¬
stalten kom till stånd, och ingen torde kunna bestrida, att den icke
mer än väl fylde sin uppgift, icke så mycket derför, att den i nå¬
gon synnerligt stor utsträckning verkligen tillhandahållit förlag¬
medel åt sågverksegarne, utan den gagnade genom sin blotta tillvaro,
som var tillräcklig att inom landet bereda eu ökad trygghet åt hela
denna näring och att i utlandet framkalla en gynsammare uppfatt¬
ning af de vilkor, hvarunder den svenska sågverksrörelsen arbetade,
och förjaga den uppfattning, som då var mångenstädes radande, att
de svenska sågverksegarne skulle vara nödsakade att till hvad pris
som helst kasta sina produkter på marknaden. Med tanken fäst på den
nytta, denna anstalt sålunda vid sin första tillkomst medförde, är det
som anstaltens delegare nu ifrågasatt, att den skulle ombildas till
eu permanent institution, för att bereda sågverksindustrien ett mera
stadigvarande gagn, och då staten såsom skogsegare hade så stort
Onsdagen den IS April.
19 N:o 36.
direkt intresse för denna industri, ansåg jag mig för min del kunna Garantifond
tillstyrka Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga förevarande pro -föraktiebolaget
position. De statens funktionärer, kvilka sysselsätta sig med vården ^^'garanti-
af dess skogar ock försäljningen derifrån af skogsprodukter, kafva förening.
vitsordat, att tillvaron af denna garantifond utöfvar ett högst afse- (Forts.)
värdt inflytande på försäljningen af statens skogsprodukter. Det
händer mycket lätt vid ett vattendrag, att ett enda sågverk eller
bolag i sin kand monopoliserar all den skog, som der finnes, på det
sätt, att det gör sig helt ock hållet till herre öfver inköpen; och staten
får då nöja sig med snart sagdt hvilken betalning som helst. Der¬
för är det för staten af mycket stor vigt, att man underlättar till¬
fället för konkurrerande sågverk att uppträda. Det är således icke,
såsom en talare förestält sig, egentligen för de stora sågverksbolagen
denna fond tillkommit, utan den eger lika mycket sin betydelse der¬
för att den gör det möjligt för åtskilliga smärre sågverksegare att
bättre bedrifva sill handtering, i följd af det lättare tillfället att er¬
hålla förlag; och den ökade konkurrens, som derigenom framkallas
vid de för statens räkning skeende försäljningarne af skogsapel-, må¬
ste naturligtvis för staten medföra förmånen, att den får bättre be-
taldt för sina produkter. Då staten således såsom skogsegare har ett
direkt intresse af denna fond, och man icke kan neka, att fonden
framdeles liksom hittills kan bereda näringen i allmänhet ett visst
gagn, så väl genom den ökade trygghet, den gifver de inhemska
sågverksegarne, som ock genom den bättre uppfattning om dessa för¬
hållanden, den gör gällande i den utländska marknaden, kan jag
för min del icke se, att det finnes någon anledning att motsätta
sig detta förslag, på hvilket staten icke kan göra den ringaste för¬
lust. I synnerhet efter den skärpning i vilkoren, som Utskottet före¬
slagit, vågar jag nemligen påstå att staten är så garanterad, som
den någonsin kan begära, för att icke förlora någon del af den fond,
skulle ställas till föreningens förfogande.
Jag ber äfven att få anmärka, att det finnes ett särskildt skäl,
hvarför det möjligen kunde vara betänkligt att just nu vid denna
tidpunkt fatta ett beslut, som skulle rubba denna fonds tillvaro el¬
ler innebära ett upphäfvande för framtiden af densamma. Det är
icke utan, att i utlandet uppmärksamheten för närvarande är fäst
på denna fråga, och då man vet, att inom affärslifvet man ofta är
ganska mycket känslig för vissa intryck, så låter det lätt tänka sig
och befaras äfven temligen allmänt, att ett upphäfvande af denna
fond nu skulle kunna på den utländska marknaden framkalla en upp¬
fattning, som icke vore för vår sågverksindustris närmaste utsigter
gynsam. Yi veta, att i synnerhet på den engelska trävarumarkna¬
den köparnas hållning för närvarande är mycket reserverad, och
vi veta äfven att ganska stora bekymmer för närvarande hos såg¬
verksindustriens idkare uttalas med afseende på de pris, till kvilka
de under närmaste framtiden skola kunna få försälja sina tillverk¬
ningar. Att då fatta ett beslut, hvarigenom man skulle kunna hos
N:o 36. 20
Onsdagen den 13 April.
Garantifond utländingen framkalla flen föreställningen, att de svenska sågverks-
foraktiebolaget egarne komma att försättas i en sämre ställning än förut, tror jag
S^es^aranti- vore oklokt. Att, såsom eu ärad talare här anmärkt, någon öfver-
”förening, produktion skulle kunna framkallas af denna anstalt, vågar jag be-
' (Forts.) strida, ty först och främst tror jag icke att någon öfverproduktion
framkallas deraf, att man till 50 procent af försäljningsvärdet får
belåna förarbetade skogsprodukter, och för det andra synes det mig,
att om eu näring arbetar under något så när tryggade vilkor och
utan att behöfva riskera, att den endast för att kunna skaffa sig
penningar måste sälja sina produkter till hvad pris som helst, faran
för öfverproduktion är vida mindre än, om den arbetar under större
bekymmer för sina förlagsbehofs tillfredsställande.
Att åter den frågan, som den siste talaren vidrörde, eller hu¬
ruvida affärs- och industriel verksamhet bör bedrifvas under den ena
eller den andra formen, om det bör ske genom anonyma bolag eller
på annat sätt, skulle utöfva något som helst inflytande på denna
sak, kan jag åtminstone icke fatta, ty man får väl icke här lästa
sig vid, huru en eller annan skulle vilja skapa om hela affärslifvet,
utan fast mera taga hänsyn till detta affärslif, sadant det för när¬
varande gestaltar sig, och då bolagsinstitutet har vunnit den vid¬
sträckta tillämpning, som det för närvarande hos oss har, så är det
med de bolag, som för närvarande finnas, som vi hafva att syssel¬
sätta oss för att söka ställa så till, att de kunna bedrifva sin verk¬
samhet på ett tillfredsställande sätt. De öfriga anmärkningarne,
som blifvit framstälda, äro redan förut besvarade, och jag tillåter
mig derför nu anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr Evers: Jag anhåller om Kammarens benägna öfverseende
för det jag ännu eu gång upptager dess tid, men med anledning af
hvad den näst föregående högt ärade talaren anförde, finner jag
mig manad att yttra några ord. Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet framhöll nemligen, bland annat, att, derest Riks¬
dagen skulle afslå den nådiga propositionen angående fortvaron af
den ifrågavarande garantifonden, anledning förefans att detta skulle
menligt inverka på vår trävarurörelse i utlandet. För min del kan
jag icke dela denna uppfattning. Jag är nemligen fullkomligt öf-
vertygad derom, att denna industri, äfven om icke något statsun¬
derstöd lemnas, skall reda sig den förutan, och att ett afslag på Ut¬
skottets förslag icke skall medföra någon menlig inverkan på denna
industris ställning å den utländska marknaden. Deremot föreställer
jag mig att, derest man i en eller annan form framkallar en öfverpro¬
duktion, man derigenom skadar denna industri, och detta befarar jag
kan inträffa, i händelse det ifrågavarande förslaget antages.
Sverige och Finland kunna, förutsatt att de på ett förståndigt
sätt bedrifva sin trävarurörelse eller genom att rätta tillverkningen
efter behofvet, i det närmaste bestämma trävaruprisen å verldsmark-
naden, men kastar man sig åter in på det systemet, som var rådande
Onsdagen den 13 April.
21 Jf:o 36.
under de så kallade goda åren 1876 och 1877, hvarunder de flesta
sågverksegarne bemödade sig om att öka sina tillverkningar, hvilken
hade till följd att en öfverproduktion uppstod, som hufvudsakligen
föranledde det stora prisfallet 1879 å våra trävaror, då kunna snart
samma olyckliga förhållanden som då inträffa.
Herr Anderson, Albert: Såvidt jag har kunnat erfara, har
Sågverksegarnes garantiförening under den tid, den varit i verksam¬
het, icke bidragit till någon öfverproduktion. Om sådan förefinnes,
är orsaken dertill att söka på helt annat håll. Såsom säkerligen
de fleste af Herrarne känna, är det vanligt, att sågverksegarne till¬
handla sig afverkningsrätt till väsande skog på vissa år. Dessa
områden kunna icke blifva föremål för en sådan systematisk och
ordnad skogshushållning, som skulle kunna anordnas, derest såg¬
verksegarne hade eganderätt till områdena. Tvärtom blifva de ofta
nödgade, för att icke förlora sin rätt, att på dessa områden inom
en kortare tid afverka större qvantiteter, än de annars skulle hafva
gjort, och jag har under samtal med åtskilliga sågverksegare erfarit,
att de erkänna och inse det ofördelaktiga i detta förhållande. Om
man således vill söka förekomma öfverproduktion, så tror jag att
man bör vidtaga anordningar ledande derhän, att man kan inskränka
aftalen om afverkningsrätt till skogstrakter och deremot bereda såg¬
verksegarne lättadt tillfälle att kunna förvärfva eganderätt till skog.
I sådant fall är jag nästan öfvertygad om, att de skulle försöka att
bilda stora skogskomplex och der införa en ordnad hushållning,
och då tror jag icke, att man skulle behöfva riskera någon öfver¬
produktion.
Jag anhåller om bifall till Utskottets, förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till utlåtandet
och sedan på afslag derå, och förklarades den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och bifölls sammansatta Banko- och Lag-
Utskottets den 9 och 12 innevarande April bordlagda Utlåtande N:o 1,
i anledning af väckta motioner om ändringar uti gällande lagstift¬
ning angående enskilda banker med rätt att utgifva egna bank¬
sedlar.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 5
och 12 i denna månad bordlagda Utlåtande K:o 10, angående till¬
sättande af en finanskomité.
Friherre Klinckowström: Jag börjar mitt anförande med
den försäkran till Kammaren, att det icke på långt när skall blifva
Garantifond
för aktiebolaget
Sågverksegar*
nes garanti-
förening.
(Forts.)
Väckt fråga
>m tillsättande
af en finans¬
komité.
N:o 36. 22
Onsdagen den 13 April.
Väckt fråga så digert som den motion, hvilken föranledt föreliggande utskotts-
om tillsättande betänkande.
^j!”aras' Jag finner mycket väl, att frågan för denna riksdag, är fallen,
(Forts) men jag har dock ansett det vara lämpligt att med några ord följa
den till grafven. Jag anser fortfarande, att den finansicomité, som
jag begärt, är af den högsta betydelse för landets materiella och
finansiella väl. När vi se endast på denna Riksdags förhandlingar
och de motioner, som rörande finanserna vid den samma hafva blif-
vit väckta, så befinnes att de äro icke allenast af ett betydligt
antal, utan äfven af en betydande beskaffenhet. Sålunda finnes det
motion, som yrkar på ökande af Riksbankens grundfond, motion,
som yrkar en ny lag för enskilda banker och en revision af lagen
rörande aktiebolag i allmänhet, ett yrkande, som är af ganska be¬
tydande vigt, emedan det är gjordt af eu f. d. chef för Finans¬
departementet, och som innehålles just i en reservation till detta be¬
tänkande, hvilken reservation föreslår att hos Kongl. Maj:t anhålla
om en utredning rörande de förändringar i lagstiftningen för rikets
bankväsen, som må anses påkallade.
Vidare är det en motion, som yrkar på sammanslående af Riks¬
banken och Riksgäldskontor, och en motion om förändring af vissa
lagbestämmelser rörande Riksbanken och förändrade bestämmelser
angående val af bankofullmäktige. Jag har icke antecknat flera än
dessa, men jag är öfvertygad, att ännu flera enskilda motioner äro
afgifna i dylika ämnen, ehuru jag förbigått dem.
Under sådana förhållanden torde Kammarens ledamöter välvil¬
ligt inse, att det icke varit i ogjordt väder, som jag väckt min
motion, likasom det också torde framgå, hvarför jag velat formulera
den på ett sätt, som skulle visa nödvändigheten af en sådan omfat¬
tande komité rörande finansiella ämnen. Jag är visserligen den för¬
ste att erkänna otillräckligheten af mina krafter och att mycket
brister i de bevis, jag lemnat för nödvändigheten af eu sådan ko-
mités tillsättande på finansernas alla områden; men min motion
skulle endast tjena såsom ett bevis på behöfligheten, under det att
den komité, som jag begärde, skulle, efter mitt förmenande, just
grundligt och med alla för en sådan komité till buds stående medel,
hvilka naturligtvis icke kuncle finnas för mig att tillgå, utreda för¬
hållandena och föreslå sådant, som skulle kunna lända till landets
fromma och nytta i alla finansiella rigtningar.
Hvad nu det Utskotts arbete beträffar, som här föreligger och
som har bestridt rigtigheten af min begäran i den omfattning, jag
gifvit den, så, ehuru det arbetet åstadkommits af våra kanske för-
nämligaste förmågor, våra skickligaste, kunnigaste och erfarnaste
män på dessa områden, som Kammaren har sig till buds, kan jag-
dock icke vara fullt belåten med de argument, som af detta Utskott
i många hänseenden blifvit framförda. Jag finner det naturligen
icke lämpligt att vid detta tillfälle i detalj genomgå Utskottets
betänkande, men jag vill endast exempelvis fästa mig vid eu fråga,
Onsdagen den 13 April.
23 N:o 38.
som jag anser vara af ett högst betydligt värde för landet och som
enligt mitt förmenande af detta Tillfälliga Utskott blifvit orätt upp- ‘
fattad. Måhända hafva ock Utskottets ledamöter — och det för¬
låter jag dem, då de haft många andra vigtiga värf och arheten
att förrätta under den korta tid, som vant för en sådan utredning
dem tillmätt — endast högst lösligt genomläst denna del af min
stora motion. Den rör nemligen frågan om ett inhemskt fond¬
system. Utskottet anser, att det förnämsta vilkoret för en sådan in¬
rättning har blifvit förberedt genom den konvertering af olika lån
till olika räntesatser, som egt rum och hvarigenom lån för något
billigare ränta har blifvit åstadkommet för staten. Det är visser¬
ligen en sanning, att detta är en förberedande åtgärd, men det är
på långt när icke nog dermed. De vigtigaste vilkoren för ett in¬
hemskt fondsystem — och Utskottet erkänner det i förbigående —
äro just för det första, att obligationerna blifva ouppsägbara från
långifvarnes sida, och för det andra, att lånen sökas icke i utlandet,
utan hemma. Den erfarenhet, som andra länder hafva rörande de
lyckliga verkningarne af ett inhemskt fondsystem, har Utskottet
äfven, enligt mitt förmenande, icke fullkomligt till sin stora bety¬
delse uppfattat. Jag hade likväl sökt att i min motion framställa
exemplen af de i finansielt hänseende måhända bäst skötta länder
i Europa, der just inhemska fondsystem vunnit kredit, nemligen
England och Frankrike, och ingen, som har något sysselsatt sig
med dessa ämnen, lärer väl kunna förneka, att stora och betydande
fördelar hafva vunnits genom dessa system. Det är nemligen, mine
Herrar, icke likgiltigt för landets ekonomiska och finansiella fromma,
om, såsom nu sker, 14 millioner kronor årligen vandra ut till främ¬
mande land för att betala ränta och amortering på vår utländska
skuld, eller om, såsom följden skulle kunna blifva af införandet af
ett inhemskt fondsystem, dessa millioner behållas för landet och så¬
lunda sannolikt komma att användas såsom förlag åt näringarne
och till deras förkofran. Öka vi vår skuld, så få vi söka tillskot¬
tet i utlandet och kunna måhända icke få det på så billiga vilkor
som hittills, under det att deremot en af de stora fördelarne af ett
inhemskt fondsystem just ligger deri, att derigenom icke blott rän¬
tan å statslån, utan äfven den allmänna räntan i landet kan sän¬
kas. Hvar och en, som har något följt med kursnoteringarne på
främmande börser i afseende så väl på räntan å statslån som den
allmänna räntan i ett land, vet nogsamt, att det är en betydlig
skilnad mellan räntesatserna i de länder, som hafva ett inhemskt
fondsystem, och de länder, som sakna ett sådant, såsom Sverige,
Ryssland och Österrike —■ många andra land att förtiga. Det är
en ganska betydlig fördel att ega en låg ränta i ett land, att lan¬
dets lånebehof fyllas med de penningar, som finnas i landet och att
de räntor och annuiteter, som årligen betalas för statslånen, stanna
inom landet. Jag tror, att ensamt den frågan hade varit förtjent
af en grundlig och tillfyllestgörande utredning, ty frågan är af den
största betydelse i finansielt hänseende.
Väckt fråga
'in tillsättande
af en fmans-
komité.
(Forts.)
N:o 36. 24
Vackt fråga
Onsdagen den 13 April.
om
tiiientinnje-r-r, skulle kunna framställa manga andra anmärkningar mot
af en finans- Utskottets betänkande, men det skulle blott onödigtvis upptaga tiden.
komité. . dock med glädje, att eu af Utskottets fem ledamöter kar
(Forts.) aktat nödigt att afgifva en reservation angående den del af min
motion, som rör lagstiftningen om rikets bankväsen i allmänhet,
för hvilken sak han föreslår att hos Kongl. Maj:t begära en särskild
utredning af detta ämne. Tacksamt erkännande åtminstone detta
lilla tillmötesgående af en person, hvars ord i sådana frågor bör
våga tungt i Riksdagen, tror jag dock icke heller, att hans förslag
för näivarande kan röna någon framgång, ock då det endast afser
en del de många utredningar i finansielt hänseende, som jag be¬
gärt, så kan jag icke heller fästa mig vid denna lilla del, som skulle
försvaga möjligheten att åstadkomma det hela. Jag är viss derom,
att mitt förslag slutligen skall komma till heders, om icke förr, så
dock, när våra enskilda^och statens finansiella angelägenheter kom¬
mit i det skick och vår skuldsättning nått eu sådan höjd — och
vi ga temligen fort mot detta mal — att vi icke vidare kunna reda
oss; men kanske kommer det då i många afseenden för sent. Detta
skulle smärta mig, ty om man nu ville gripa verket an, så skulle
man säkerligen kunna genom nyttiga och billiga förslag i finansielt
hänseende, saväl för landet och dess finansiella inrättningar som
äfven för vår statshushållning, träffa sådana anstalter för förbätt- '
ringar härutinnan, att det derigenom skulle besparas åt landet sä¬
kerligen manga, många millioner. Jag har för närvarande ingen¬
ting att tillägga och har i frågans närvarande skick intet yrkande
att göra.
Hen Bennich: Det är endast för att icke brista i uppmärk¬
samhet^ mot motionären, som jag begärt ordet. Då han icke fram-
stält något yrkande, sa kunde man äfven låta all diskussion i frå¬
gan uteblifva, men pa det Kammaren icke må föreställa sig, att det
Utskott, som fått i uppdrag att behandla denna motion, icke egnat
densamma all tillbörlig uppmärksamhet, ber jag få säga, att Ut¬
skottet ganska allvarligt sysselsatt sig med de särskilda punkter,
som i motionen af handlas; och om också, vid jemförelse med mo¬
tionen,. betänkandet icke har någon stor vidlyftighet, så föreställer
jag mig dock, att Herrarne af Utskottets redogörelse för de sär¬
skilda synpunkter och de särskilda frågor, i hvilka motionen egent¬
ligen sönderfaller, skola finna, att Utskottet försökt att på ett kort
och, savidt möjligt, klart sätt visa, att den uppfattning, som gjort
sig gällande hos motionären, icke kunnat af Utskottet delas.
Jag . vill nu sa mycket mindre ingå i några detaljer i frågan,
som motionären sjelf hufvudsakligen har sådant underlåtit och som
Kammarens tid krafvel-, att vi inskränka våra öfverläggningar till
det nödvändigaste. ■ °°
Ett ber jag dock att, med anledning af motionärens nyss fälda
yttrande om verkningarne af ett inhemskt fondsystem och förde-
25 N:o 36.
Onsdagen den 13 April.
lame deraf, få erinra om, och det är, att det visserligen icke är Väckt fråga
skapandet af ett fondsystem, som bereder fonder, utan det är tvärtom bisättande
om tillgången af fonder, som tillåter ordnandet af ett fondsystem.
Man får icke mera penningar derför, att man utfärdar obligationer
med låg ränta, så länge det finnes många andra, som betala mycket °r S'
högre ränta på upplånta penningar och den befintliga kapitaltill¬
gången ingalunda motsvarar penningebehofvet inom landet. Jag
tror således icke, att man skapar något kapital genom inrättandet
af ett fondsystem, men för så vidt det hade saknats alla utvägar
att få placera sina penningar i säkra papper, då kunde man säga,
att det är något som brister i våra anordningar. Det är dock val
bekant för den ärade motionären likasom för Kammarens ledamöter,
att här erbjuda sig så många tillfällen att placera penningar i säkra
papper mot högre ränta än den, som motionären ansett vara lämp¬
lig, att det visserligen icke behöfves att skapa någon alldeles sär¬
skild inrättning för att uppsamla de öfverflödiga kapitalen.
Jag inskränker mig för närvarande till detta yttrande och an¬
tager, att Kammaren bifaller Utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag hade icke ämnat för andra
gången uppträda i denna så att säga förlorade fråga, men den siste
talarens finansiella åsigter om det inhemska fondsystemet äro, enligt
mitt förmenande och enligt alla deras förmenande, som med sak¬
kännedom skrifvit i det ämnet, så fullkomligt origtiga och olyck¬
liga, att jag icke kan neka mig den glädjen att protestera mot de¬
samma. Han säger nemligen, att de inhemska fondsystemen skapa
icke penningar. Jo, Herr Bennich, det är just hvad ett sådant sy¬
stem gör. Om icke inhemskt fondsystem införts i Frankrike, vore
der annorlunda stäldt än nu. Men i Frankrike, efter dessa stora,
väldiga krig, som uttömt icke blott landets fysiska krafter, utan
äfven dess finansiella, och under en tid, då intet land i hela den
civiliserade verlden ville låna Frankrike ett öre, var det just, som
en af Frankrikes icke blott största finansierer, utan äfven en af dess
mest patriotiske män — och det är mera sällsynt, att dessa båda egen¬
skaper finnas förenade i eu person —- väckte förslag om och ordnande
af ett sadant fondsystem för att åt Frankrike skapa kapital — och
det lyckades. Detta Herr Bennichs yttrande är bästa beviset på,
att Herr Bennich icke haft tid att med sin mångskiftande verksam¬
het ens läsa, hvad jag i min motion på icke så få sidor sökt göra
klart, särskildt hvad Frankrike beträffar. Samma var ock förhål¬
landet med England, som äfven hade uttömt sina krafter under stora
krig och som endast på det inhemska fondsystemets väg lyckades
att skapa kapital och fonder för att utföra sina syften mot Napo-
leons verldsofnstörtande planer. Detta är dock eu så vidt utseende
fråga, att jag icke anser, att vi nu böra diskutera den, men jag
vagar vördsamt anhålla, att Herr Bennich och de Kammarens öf-
riga ledamöter, som möjligtvis dela hans åsigt, ville, när riksdags-
N:o 36. 26
Onsdagen, den 13 April.
Vackt fråga göromålen lemna dem någon tid öfrig, litet grand sysselsätta sig
om tillsättande me(j <jet myCima kloka, som i detta afseende är sferifvet och tryckt
komité™ rörande Frankrikes och Englands fondsystem som äfven be-
(Forts) träffande dessas välgörande verkan och synnerligast om, huru de
kommit till stånd. Jag är då fullt öfvertygad om, att Herrarne
skola finna den stora fördelen, finansiella fördelen af att så snart
som möjligt få ett sådant system, till nytta för våra finanser och
till vårt lands väl.
Friherre af Ugglas: Då den ärade motionären sjelf icke fram¬
ställ något yrkande, erfordras det icke att mycket härom orda. Jag
har verkligen också begärt ordet endast för att få försäkra honom,
att det verkligen ofantligt stora arbete, som han har nedlagt på
motionen, föranledt Utskottet att åt densamma egna sin uppmärk¬
samhet, men om något resultat deraf icke har kommit, bör det helt
och hållet tillskrifves den omständigheten, att Utskottet icke kunnat
i de frågor, som motionären sjelf framstäf såsom föremål för komité-
arbete, dela den ärade motionärens påståenden och åsigter. Jag
skulle också med dessa ord kunna sluta, men jag ber att få, i an¬
ledning af Herr Friherrens sista yttrande, äfven säga några ord.
Han framhöll nemligen såsom bevis på ett fondsystems förträfflighet,
att obligationerna voro ouppsägbara från långifvarnes sida. Ja, denna
fordran är redan uppfyld genom det nyligen konverterade lånet.
Vidare, sade Herr Friherren, skulle det vara en andra fordran, nem¬
ligen att fondsystemet skulle vara ett inhemskt fondsystem, och
Friherren har uppträdt mot Herr Bennichs åsigt derom, att det in¬
hemska fondsystemet icke skapar kapital, utan att det tvärtom är
kapital, som erfordras för åstadkommande af ett inhemskt fond¬
system. För min del får jag, äfven med farhåga att blifva bedömd
såsom ytterst okunnig i frågan, säga, att jag icke kan annat än i
denna fråga instämma med Herr Bennich. Jag kan icke förstå,
hvarifrån man skall taga medel till detta inhemska fondsystem, om
det icke finnes kapital i landet, ty icke hjelper det, att man pro¬
klamerar, att det skall skapas; icke får jag derigenom något kapi¬
tal skapadt. Dessutom ber jag få nämna, att den omständigheten,
att våra utländska lån hafva varit förskrift^ både i svenskt och
utländskt mynt, icke har förhindrat, att en ganska betj^dlig del af
dessa lån har stannat inom landet och således bidragit till att
inom landet uppsamla fonder. Jag tror icke att jag misstager mig,
då jag säger, att vid den stora konvertering, som förlidna år egde
rum inom hypoteksbanken, det visade sig, att ett högst betydligt
belopp af dessa lån, till och med den största delen af dessa så kallade
utländska obligationer, hade stannat inom landet, och att de ligga så¬
som säkerhet än i den ena, än i den andra kassan, och detta till så
stora belopp, att det väckt uppmärksamhet på den utländska börsen.
Derigenom är det ju alldeles tydligt, att det förhållandet, att en
obligation är skrifven både i svenskt och utländskt mynt, icke hin-
Onsdagen den 13 April.
27 N:o 36.
drar, att den kan användas såsom hopsamlare af kapital inom lan¬
det, ifall kapital finnas. Jag måste derför fasthålla, hvad äfven'
Utskottet har .sagt, och kan icke annat än instämma med Herr
Bennich i hans åsigt.
Här skulle visserligen kunna vara åtskilligt öfrigt att säga i
denna fråga, men då den ärade motionären icke gjort något yrkande,
vill jag icke längre upptaga tiden. Jag vill endast fästa uppmärk¬
samhet på, att vi i dag redan bifallit en del af hans önskningar,
då vi anhållit om revision af lagstiftningen för de enskilda bank-
inrättningarne i riket.
Herr Mannerskantz: Den förtjenstfulla motion af Friherre
Klinckowström, som jag varit med om att behandla, har jag för
min del funnit vara i många afseenden högst tänkvärd, och jag
tror, att det hufvudsakligast varit den vidlyftighet, som vidlådit denna
motion i så många rigtningar, och den öfverhopande mängd detaljer,
som i densamma förekommit, som vållat, att det befunnits vara nä¬
stan omöjligt att med den korta tid, som Kiksdagen varit samlad,
kunna, såsom sig bort, uppgöra och motivera något förslag i det
ifrågavarande afseende!. Hvad han sagt om ett »inhemskt fond¬
systems» införande här i landet skulle otvifvelaktigt vara en stor
fördel, om det kunde bringas till stånd, men man har icke
begagnat de tillfällen, som funnits för att söka införa ett sådant
system. Men man kan icke någonstädes bilda ett fondsystem, utan
att, såsom Herr Bennich nämnde, först simpa kapital på det enda
sätt som är möjligt, genom att göra besparingar, och sedan genom
deras hopsamlande i små och stora belopp och deras förvandling i
lätt säljbara statspapper bilda fonder och sålunda införa ett välord¬
nad! fondsystem i landet. Friherre Klinckowström kan icke bestrida,
att detta samlande af en mängd hos de båda folken redan be¬
fintligt kapital har utgjort möjligheten för Frankrike eller England
att bilda ett sådant fondsystem, och det kan icke heller af någon
bevisas, att det på någon annan väg varit möjligt, eller så vida det
icke fortfarande och ymnigt hade bildats kapital i de båda länderna,
att der kunna samla i hop dessa kapital för att utgöra och bilda de
stora fonder, som der nu finnas. Yi hade verkligen för några år
sedan kommit i en sådan ställning, att vi också kunnat börja bilda
ett sådant system, ty det fans då efter en lång tids särdeles gyn-
samma konjunkturer för våra förnämsta exportartiklar, både trä,
jern och spanmål, så mycket penningekapital tillgängligt i landet,
att, om de hade samlats tillhopa och förvandlats i lätt realisabla
allmänna papper, det då hade kunnat börja införas ett utbildadt
fondsystem äfven här i landet; men våra upplåningar för staten
kunde icke taga den utvägen, emedan det icke fans att erhålla lån
emot statspapper för så billiga vilkor inom landet som utrikes.
Derföre gingo ock våra statslån fortfarande till utlandet, och vi
försummade det tillfälle, som då fans, att låna penningar inom lan-
Vackt fråga
<m tillsättande
af en finans-
komité.
(Forts.)
N:o 36. 28
Onsdagen den 13 April.
Väckt fråga det och derför sprida obligationer i den form, att derigenom både
°af tillit- "Jorts börJan ett inhemskt fondsystem. I det stället måste de
1 komité ^ kapital, som inom landet blefvo samlade, placeras i mindre goda
(Forts.) papper, det vill säga i jernvägspapper, utfärdade af städer och jern-
vägsbolag, och dermed jemförliga papper af mera enskild natur. I
stället för att taga vara på dessa kapital, genom att gifva åt alla
derför utfärdade obligationer eu allmänt gångbar form, och om
möjligt efter sträng kontroll utgifva dem under statens garanti och
af enahanda lydelse, har man inom landet låtit en stor del af dem åter
förstöras genom att plottra bort dem i mångahanda slags af städer,
kommuner och bolag utgifna obligationer på jernvägar och andra dylika
anläggningar och icke heller tagit rigtigt vara på dem, så vidt man
kunnat, utan till och med genom okloka företag och genom att
icke försöka att hålla obligationerna vid värde och i den kurs, som
de rätteligen bort bibehålla, åter låtit de samlade kapitalen till stor
del förstöras. Min öfvertygelse är att, om man bemödat sig att
taga vara på de kapital, som nedlagts i enskilda jernvägar, och till¬
låtit de enskilda bolagen utgifva sina obligationer under statens
garanti, till efter omsorgsfull undersökning bestämda värden, man
hade verkligen handlat klokt, enär man derigenom tagit vara på
och aktat för förskingring en betydlig massa fonder, som sedermera
skulle hafva varit att tillgå för framtiden för rörelsen här i landet
och hvaraf kunde hafva bildats ett sådant fondsystem som det, hvil-
ket nu finnes i Frankrike och i England. Men i stället lät man
vid det inträffande starka prisfallet i penningemarknaden obligatio¬
nerna sjunka långt under deras rätta värde och har sedermera bibe¬
hållit dem vid detta låga värde, som de måste få, innan jernvägarne-
kunna lemna påräknelig afkastning för i dem nedlagda kapital, ja
till och med minskat deras värde i massa högst betydligt, så att,
i stället för att dessa enskilda obligationer med någon hjelp af det
allmänna bort kunna bibehållas vid något värde, de fått gå ned så
högst betydligt, att de kunna sägas hafva förlorat allt värde, och
derigenom tillskyndat hela samhället en högst betydlig förlust,
liksom man ock samtidigt genom okloka operationer satte ned vär¬
det på privatbankspapper och derigenom på begge dessa sätt här i
landet utan tvifvel på en gång förstörde en ganska betydlig massa
kapitaltillgångar. Det var statsmakterna sjelfva, som läto göra eller
gjorde detta, derför att de icke hade bättre insigt om hvad de
borde göra för att taga vara på de redan bildade kapitalen, genom
att söka hålla derför utgifna nya papper uppe i kurs, i fall de bör¬
jade alltför mycket sjunka. Visserligen hade man med någon om¬
tänksamhet icke behöft låta förstöra så stora samlade kapital och
begå så stora statsekonomiska fel och misstag, som man då gjorde sig
skyldig till.
Det var räddning från detta, som jag och andra med mig för¬
utan framgång då föreslogo i denna Kammare. Men derigenom att
man vid den tid, då lyckliga konjunkturer hade tillåtit oss bilda en
Onsdagen den 13 April. 29
för oss icke vanlig tillgång af nytt kapital, försummade tillfället att taga
vara på detsamma, förlorade man en mycket gynsam tidpunkt att åstad¬
komma det, som måste ligga till grund för ett inhemskt fondsystem.
Yi hafva icke heller vilkoren för vår finansiella ställnings förbätt¬
rande på långt när så säkert och väl ordnade, som de borde vara. Fri¬
herre Klinckowström påstod till exempel nyss, att vi icke längre borde
lemna någon försträckning till sågverksegarnes grundfond. Men det
är just det, som är fallet, att det icke finnes tillgång på tillgäng¬
liga och tillräckliga kapital för att förlägga den industriella rö¬
relsen, den större lika väl som den mindre, på så långa tider, som
för densamma här i landet är behöfligt, och så länge man fortfar att
gå på det viset till väga och tvingas att grunda sin rörelse och sill
industri på samtliga bankernas hopsamlade och blott på korta tider
utlånade penningar, så länge kan man icke vänta att få se någon vä¬
sentlig förbättring och kraftigare utveckling af våra industriella för¬
hållanden. I det förslag, som afgafs uti det betänkande, som nyss
härförut bifölls, fäste man sig särskildt vid de enskilda bankerna och de
förändringar, som man borde försöka med dem åstadkomma, men ef¬
ter min tanke är det alldeles fullkomligt omöjligt att åstadkomma
någon nytta genom en förändring af det vidt utgrenade privatbauks-
systemet ensamt, och om man icke på samma gång vill grundligt
genomtänka och försigtigt genomföra en förändring också af Riks¬
banken och af lagen och grunderna för dess hela organisation och
verksamhet. Man skall få se, att, om man dröjer och gör upp en¬
sidiga förslag blott till de enskilda bankernas förändring eller in¬
dragning, man derigenom åter skall förstöra ett disponibelt kapital
i landet och åstadkomma ny förlägenhet eller ett afbrott i det af-
seendet inom den industriella rörelsen och den ekonomiska företag¬
samheten. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att något
sådant händer, som Friherre Klinckowström förutspått, att en finan-
siel kris af högst våldsam natur skall å nyo här utbryta, och att
det icke skall dröja många år, innan det sker, men det sker då ute¬
slutande derför, att man försummat att reglera våra finansiella för¬
hållanden i öfvertänkt och ordnadt sammanhang, såsom de borde
regleras. Jag beklagar, att det icke kunnat skett förut, och att
man icke på sin tid lyssnat till det förslag till våra finansers regle¬
ring, som i början af 1860-talet af mig och andra ledamöter i då¬
varande finanskomité afgafs, och att tiden icke heller sedan tillåtit
att grundligt egna sig åt förbättringar i detta afseende. Jag hop¬
pas, att, om en komité äfven i den mindre vidsträckta skala, som
här har blifvit förordad, kommer till stånd, de, som få åt sig upp¬
draget att lösa dessa vigtiga frågor, verkligen egna dem en omfat¬
tande undersökning och sorgfälligt öfvertänkande, och att de måtte
komma till ett lyckligt och sedan verkligen utfördt resultat. Det
är utan tvifvel, att frågan härom ännu skulle kunna lösas, men det
kan icke ske, med mindre än att man rigtigt grundligt undersöker
äfven Riksbankens närvarande förhållanden och ställning. Riksban-
Jf:o 36.
Väckt fråga
>m tillsättande
af en finans¬
komité.
(Forts.)
N:o 36. 30
Onsdagen den 13 April.
vackt fråga kens ställning och lagstiftningen för den är för närvarande enligt
om tillsättande mjn uppfattning den allra farligaste inom vår nu varande lagstift—
^ “komité™' n*nS oc^ *nom v^ra samhällsinstitutioner, ty möjligheten att lag-
(Forts) stifta för Riksbanken ligger uteslutande i den ena Kammarens hän¬
der, och icke ens hos den ena Kammarens, utan ensamt i den Kam¬
marens majoritets händer, och äfven vi i denna Kammare hafva icke
någon slags laglig utväg att skydda oss och landet för de möjligt-
.vis okloka och omogna lagstiftningsförslag, som från Andra Kam¬
marens håll kunna komma att framställas och utan tillräckligt grund¬
lig pröfning genomdrifvas.
Jag har vid detta tillfälle velat uttala dessa allmänna åsigter,
men kan icke göra eller föreslå något, som på allra minsta vis kan
afhjelpa saken. Jag påstår dock, att, om man icke grundligt på eu
gång behandlar Riksbanken och de enskilda bankerna, landet kom¬
mer att deraf lida ett ofantligt afbräck i sin rörelse. Det blir nog
icke någon lätt sak, men det går icke an, att, sedan man låtit
den utvecklas i så stor skala, man dragar in enskilda banker en ef¬
ter annan och supplerar dem med afdelningskontor af Riksbanken,
som träder i deras ställe, och sedan tror sig hafva gjort nog. Det
fordras ofantliga och väl disponerade kapital att kunna göra det;
och jag tror icke att Riksbanken förmår göra det, med den ställning
den nu har och utan att den i väsentlig mån ändras. Det går åt¬
minstone ännu icke an att draga in de enskilda bankerna.
Jag har intet annat yrkande nu att göra, än att Utskottets för¬
slag måtte bifallas; jag har blott velat yttra detta till protokollet,
för att värna för de faror, som jag icke kan undgå frukta att vi
gå till mötes.
Ofverläggningen var härmed slutad, och utlåtandet bifölls.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 8 och 12 i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 60, i anledning af väckt mo¬
tion om tillsättande af en fmanskomité samt anvisande för ändamå¬
let af ett förslagsanslag.
Föredrogs å nyo ecb bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 9 och 12 innevarande April bordlagda Utlåtande N:o 15, med
anledning af väckt fråga om pröfning i gymnastik och vapenföring
vid maturitetsexamen.
Föredrogs å nyo och bifölls sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets den 11 och 12 i denna månad bordlagda Utlåtande N:o 3,
i anledning af väckt motion om uppdrag åt fullmäktige i Riksgälds-
kontoret att framlägga förslag till åtgärder i syfte att nämnda kon¬
tor må kunna indragas och dess göromål fördelas emellan Riksban¬
ken och Statskontoret.
Onsdagen den 13 April.
31
>T:o '.56.
Föredrogs å nyo och bifölls sammansatta Banko- och Lag-
Utskottets den 11 och 12 innevarande April bordlagda Utlåtande N:o
2, i anledning af Kongl Maj:ts nådiga proposition angående ändring
i lagen om rikets mynt den 30 Maj 1873.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sam¬
mansatta Banko- och Lag-Utskottets den 11 och 12 i denna må¬
nad bordlagda Utlåtande N:o 3, i anledning af väckt motion om
höjande af Riksbankens grundfond.
1 punkten:
Herr Lagerstråle: Såsom af betänkandet inhemtas, hafva åt¬
skilliga Sammansatta Utskottets ledamöter emot det afgifna tillstyr¬
kandet anslutit sig till en reservation. Det visar sig nemligen, att
dessa fem millioner kronor, som skulle öfverflyttas till Riksbankens
grundfond, icke vid det senast förrättade bokslutet funnits att tillgå,
sedan man från den befintliga siffran, som utgjorde den då varande
behållningen, afdragit den andel af bankovinsten, som Riksdagen
anvisat till statsbehof. Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet har
ansett, att man kunde antaga för gifvet, att under det nu löpande
året fullt tillräckliga vinstmedel skulle inflyta för att fylla den så¬
lunda uppkomna bristen, och att man således utan farhåga kunde
öfverflytta till grundfonden dessa fem millioner kronor. För min
del tror jag, att ett sådant tillvägagående hvarken öfverensstämmer
med hittills följd god ordning eller i sjelfva verket är rigtigt, ty
det är väl på grund af afslutade räkenskaper, som det befintliga
öfverskottet i Riksbanken skall bedömas, och icke efter en supposi¬
tion om hvad som under löpande år kan antagas komma att inflyta.
Men om också detta skulle inträffa, så innefattar detta tillvägagå¬
ende i formelt hänseende en medelbar anvisning af 1881 års vinst,
hvilken det icke tillkommer innevarande års Riksdag att disponera
något utaf. Det skulle dessutom blifva ett farligt prejudikat, om
man under en pågående riksdag inginge i bedömande, huru den vinst
skulle användas, som under det löpande året till Riksbanken inflöte.
På dessa skäl yrkar jag afslag å Utskottets nu förevarande förslag.
Herr Peyron: Jag vill visst icke hålla på Utskottets förslag,
så mycket mindre som det lär vara afslaget i Andra Kammaren.
Jag vill endast upplysa derom, att inom Utskottet man ansåg, att
äfven ifrågavarande medel, som skulle erfordras för att fylla Riks¬
bankens grundfond, det vill säga de fem millionerna kronor, funnos
i verkligheten för närvarande disponibla. Den tablå öfver Riksban¬
kens ställning, som utgafs den 28 sistlidne Februari, upptager grund¬
fonden till 30 millioner kronor och reservfonden till 5 millioner
samt till statsverket anvisade medel att betalas år 1881 888,750
Ifrågasatt
höjande af
Riksbankens
grundfond.
N:o 36. 32
Ifrågasatt
höjande af
Riksbankens
grundfond.
(Forts.)
Onsdagen den 13 April.
kronor. Vidare återstodo då den 28 Februari detta år till framtida
disposition afsätta medel 6,036,993 kronor 5 öre. När nu den del
af bankovinsten för år 1880, som Riksdagen har beslutat skall af-
lemnas till statsverket, eller 1,250,000 kronor, icke skall utgå förr
ån under loppet af 1882 med en fjerdedel i hvarje qvartal, så blef
det strid inom Utskottet, huruvida dessa 5,000,000 kronor skulle för
närvarande kunna anses disponibla; men att de finnas disponibla,
kan väl icke nekas till, då det allt sedan den 28 Februari detta år
funnits något öfver sex millioner kronor till disposition. Naturligt¬
vis kan man säga, att det icke är formligt att redan nu disponera
de fem millionerna kronor, då af de medel, som för närvarande fun¬
nits disponibla, någon del redan blifvit af Riksdagen disponerad.
Af de medel, som funnits disponibla, har Riksdagen nemligen dispo¬
nerat öfver 1,250,000 kronor, men dessa skola icke gå ut förr än
under år 1882, och således ansåg man, att, vid sådant förhållande,
medel för närvarande verkligen finnas disponibla. Detta var orsaken,
hvarför Utskottet ansåg, att grundfonden för närvarande cmycket
väl skulle kunna ökas med dessa fem millioner kronor. A andra
sidan kan man ju säga, att det icke spelar någon roll, om
denna åtgärd vidtages ett år förr eller senare, och jag skall, vid det
förhållande att Andra Kammaren afslagit betänkandet, icke för min
del påyrka bifall till detsamma. Jag har endast velat upplysa,
hvarför det inom Utskottet ansågs, att åtgärden skulle kunna vid¬
tagas, och huru Utskottet resonnerade, då det ansåg, att medel fun-
nos för ändamålet disponibla.
Herr Olsson, Peter: Blott några ord med anledning af den
siste talarens yttrande. Man kan väl icke säga, att medlen i Riks¬
banken funnos eller finnas disponibla i den mening, att de kunna
användas för ökande af grundfonden. Att Riksbanken har disponibla
medel, det vet hvar och en. Men att dessa medel äro afsedda
för andra ändamål och således icke utgöra öfverskott, öfver hvilket
Riksdagen kan besluta, torde vara klart äfven efter den siste tala¬
rens beräkning. Ty han sade, att i Riksbanken funnos 6,036,000 kro¬
nor disponibla medel. Men af dessa måste ju afgå, hvad Riksdagen
beslutat att utbetala till statskassan under nästa år. Då kan man
ju icke säga att hela detta belopp, 6,036,000 kronor, finnes dispo¬
nibelt, så att Riksdagen deröfver kan fatta beslut. Jag skall icke
vidare upptaga tiden. I likhet med den förste talaren och i öfver¬
ensstämmelse med den afgifna reservationen tror jag, att det i flera
afseendeu skulle vara oformligt och olämpligt, om man beslöt att
öka denna grundfond och anticipera, på den vinst, som skulle upp¬
stå under 1881 — ty på annat sätt kan grundfondens tillökning icke
s^e da man icke vet vare sig huru stor vinsten för detta år
blifver eller hvilket beslut en kommande Riksdag i detta afseende
kan finna för godt att fatta. Jag yrkar bifall till reservationen.
33 N:o 36.
Onsdagen den 13 April.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att i afseende på förevarande punkt endast
yrkats afslag på Utskottets hemställan, hvarefter propositioner gjor¬
des först på bifall till punkten och sedan på afslag derå, och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten:
Förklarades hafva förfallit i följd af Kammarens öfver föregå¬
ende punkt fattade beslut.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 11 och 12
i denna månad bordlagda Utlåtanden och Memorial:
N:o 51, i anledning af återremiss utaf Utskottets Utlåtande
N:o 19, öfver dels Riksdagens Justitieombudsmans framställning om
förbättrad lagstiftning angående förvaltningen af omyndigs egendom,
dels ock enskild motion i ämnet;
N:o 52, i anledning af återremiss utaf Utskottets Utlåtande
N:o 25, öfver väckt motion om ändring i 30 kap. 5 och 6 §§
Rättegångsbalken; samt
N:o 53, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
viss del af Utskottets Utlåtande N:o 43, öfver Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående författning om kyrkofullmäktige och kyrko¬
nämnd i Göteborg. _
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, N:o 197, med delgifvande af Kammarens beslut
öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 29, med anledning af
motion om utredning rörande dispositionsrätten till vissa hemman i
Malmöhus län, beslöt Första Kammaren, på hemställan af Friherre
af Ugglas, att hänvisa detta ärende till sitt Tillfälliga Utskott
N:o 1.
Justerades 11 protokollsutdrag för detta sammantäde.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Memorial N:o 65, med
förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående åtskil¬
liga de Kongl. teatrarne rörande ärenden.
Kammaren åtskildes kl. J/4 e- m-
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1881. N:o 36.
3
N:o 36.
Torsdagen den 14 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.
Upplästes en så lydande skrift:
Med anledning af förestående extra landsting med Skaraborgs
län nödgas jag anhålla om 10 dagars ledighet från riksdagen.
Stockholm den 14 April 1881.
Fogelin.
På gjord proposition beviljades Herr Fogelin ledighet från riks-
dagsgöromålen under 10 dagar från denna dag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades jemväl Herr Gustaf
Andersson under 14 dagar från denna dag.
o O
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att Herr Carleson
låtit anmäla det han vore af sjukdom hindrad att bevista denna dags
sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o 64, i
anledning af väckt motion i fråga om rättighet för tjensteman, som
blifvit till riksdagsman utsedd, att af statens medel erhålla godtgö-
relse för bekostande af vikaries aflöning.
Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver
följande, af Stats-Utskottet i dess Memorial N:o 63 föreslagna och
af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill att Riksdagen må dels åt fullmäktige i Riks¬
gäldskontor^ uppdraga att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
af Slottsintendenten E. Jacobsson uppgjorda ritningar, hvilka vid
1878 års riksdag företeddes, låta å södra delen af den till Riksdagens
hus hörande tomt uppföra en byggnad, afsedd att inrymma två nya
samlingssalar för Kamrarne jemte öfriga å samma ritningar upptagna
35 N:o 36.
Torsdagen den 14 April.
lokaler, och i sammanhang dermed låta vidtaga de förändringar i
nuvarande riksdagshusen, hvilka å berörda ritningar äro föreslagna,
dels bemyndiga fullmäktige att efter ritningarnes granskning deri
vidtaga de förändringar, hvilka kunna finnas af omständigheterna
påkallade, dels oclc å 1882 års riksstat för ändamålet till en början
anvisa till fullmäktiges disposition 300,000 kronor med bemyndi¬
gande för fullmäktige att deraf under innevarande år förskjuta de
belopp, som under samma år kunna vara för arbetena behöfliga,
röstar
Ja ^
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutit lemna fullmäktige i Riks-
gäldskontoret uppdrag att låta upprätta och till nästkommande
Riksdag öfverlemna nya ritningar och förslag till tillbyggnad af det
gamla riksdagshuset, afseende dess begagnande för dess nuvarande
ändamål under en tid af högst trettio år och, så vidt möjligt är,
väsentligen mindre kostsamma att utföra samt upptagande mindre
antal öfverflödiga eller alltför stora lokaler, än det förut uppgjorda
förslaget, hvarjemte dessa ritningar och förslag böra vara så upp¬
gjorda, att afsevärda rubbningar i Riksdagens arbeten inom riksdags¬
huset icke må behöfva inträffa.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 50.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, N:o 200, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 72 Ja och 117 Nej; samt att båda
Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 130 Ja och 167'
Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med Nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande, af Bevillniugs-Utskottet i dess Memorial N:o 11 föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets af Andra Kammaren
godkända förslag, att inkomsten af bränvinsbränningsmedlen må upp¬
tagas till 14,000,000 kronor, röstar
N:o 36. 36
Torsdagen den 14 April.
Ja J
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer denna inkomst att, på sätt Första Kam¬
maren beslutit, upptagas till 15,000,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —-48;
Nej — 57.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, N:o 201, som upplästes och hvaraf inhemtades, att ornröst-
ringen derstädes utfallit med 115 Ja och 77 Nej; samt att båda
Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 163 Ja och 134
Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med Ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande, af Banko-Utskottet i dess Memorial N:o 19 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill att för förvärfvande åt Riksbanken af samtliga
tomter å Helgeandsholmen i och för uppförande derstädes af ett
nytt riksbankshus skall anslås af Riksbankens medel en summa af
1,200,000 kronor; att Fullmäktige i Riksbanken må erhålla uppdrag
att vidtaga åtgärder för anskaffande af ritningar och kostnadsförslag
till nytt riksbankshus å Helgeandsholmen, i hvilket afseende fullmäk¬
tige skola ega att låta anställa täflan samt för de täflande utfästa
pris ej mindre för den ritning, som antages, än ock för andra, h vilka
anses deraf förtjenta, äfvensom att för bedömande af inkomna rit¬
ningar och kostnadsförslag samt tilldelandet af pris anlita lämpligt
antal sakkunnige, hvarefter fullmäktige hafva att till en kommande
Riksdags Banko-Utskott afgifva förslag för byggnadens uppförande;
samt att, i den mån förenämnda belopp af 1,200,000 kronor kom¬
mer att af Riksbankens medel utbetalas, de till inlösen af sedlarne
å bankomynts valör bokförda belopp minskas med hvad som å nyss-
berörda 1,200,000 kronor utbetalas, och under fortsatt antecknande
inom liuien af de belopp, som för hvarje valör icke blifvit till inlö¬
sen företedda, i och för inlösningen af återstående bankosedlar bok¬
föres i en summa hvad som af totalbeloppet återstår efter utbetal-
ningarne, röstar
Ja;
Torsdagen den 14 April.
37 N:o 36.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, tiar Riksdagen Banko-Utskottets ifrågavarande
memorial afslagit.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 68;
Nej — 40.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokolls¬
utdrag, N:o 202, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröst¬
ningen derstädes utfallit med 41 Ja och 150 Nej; samt att båda
Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 109 Ja och 190
Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverens¬
stämmelse med Nej-propositionen.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Banko-
Utskottets den 12 och 13 i denna månad bordlagda Utlåtande N:o
16, i fråga om ändringar i gällande reglemente för Riksbanken.
1 och 2 punkterna:
Biföllos.
3 punkten: .
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag tänker icke vid denna
timme åt riksdagen yrka bifall till den reservation, jag och några
andra ledamöter af Banko-Utskottet afgifvit emot Utskottets före¬
varande betänkande; men jag hoppas, att fullmäktige, med den
rättighet reglementet redan nu gifver dem, skola iakttaga hvad i
denna reservation föreslagits.
Herr Nyström: När Riksdagen uti 21 § 2 mom. af gällande
bankoreglemente bestämde, att penningeremisser Unge ega rum från
det ena bankkontoret till det andra och att penningarne finge efter
derom aflåtet telegram från bankkontoret utbetalas till vederbörande,
så hoppades man, att med ordet »vederbörande» skulle förstås icke
blott vissa personer, såsom fullmäktige sedermera tolkat det, utan
äfven firmor, bolag eller inrättningar, hvilka fullmäktige beröfvat
den dem, enligt min tanke, af Riksdagen medgifna rättighet. Då
denna betänkliga inskränkning i en af Riksdagen medgifven rättig¬
het i hög grad hindrar rörelsen, i synnerhet i de mera aflägset be-
Andringar i
bankoregle¬
mente.
N:o 36.
Andringar i
banlcoregle-
mentet.
(Forts.)
38 Torsdagen den 14 April.
lägna orterna, der många; penningeremisser måste ske på nämnda
sätt, då vidare^ firmor och bolag i allmänhet äro kända, efter som
de inför vederbörande rätt måste kafva tillkännagifvit sin tillvaro
vid äfventyr att eljest drabbas af höga böter, då en firma eller ett
bolag bör vara lika berättigadt att uttaga sådana penningeremisser
som att uttaga ett rekommenderadt bref på posten eller att lyfta
ett af banken beviljadt lån, och då det skulle verka högst ofördel¬
aktigt för sådane personer, som i aflägsna landsorter reqvirera va¬
ror från firmor eller bolag, men icke hafva särskilda personer att
vända sig till för insändande af penningeremisserna, så kan jag för
'min del icke finna annat, än att Banko-Utskottet både bort till¬
styrka denna billiga ändring i bankoreglementet. Då nu emellertid
Banko-Utskottet icke gjort detta, utan låtit fullmäktiges förklaring-
gälla såsom svar på min motion, men jag icke vill förorsaka något
uppskof med riksdagens ^slutande, så vill jag, i likhet med den
föregående talaren, nu icke göra något yrkande, men hoppas, att
fullmäktige må till en kommande riksdag hafva rättat detta miss¬
förhållande.
Öfverläggningen var härmed slutad, och punkten bifölls.
4 och S punkterna:
Biföllos.
6 punkten:
Herr Nyström: Då det är allmänt kändt, att Riksbanken ar¬
betar under allt för tunga former, då man kan antaga att detta
inverkar menligt på icke blott bankens utan allmänhetens bästa,
om nemligen det göres svårare och svårare formaliteter i afseende
på underhållandet af den allmänna rörelsen, och då man tillika
måste taga i betraktande och söka orsaken till det menliga förhål¬
lande, som varit med Riksbanken i synnerhet under det sista räken¬
skapsåret år 1879, hvarvid man icke kan undgå att finna, att de
öfverdrifna formaliteterna i viss mån förorsakat minskningen i vin¬
sten, har jag ansett mig böra allvarligen fästa Herrarnes uppmärk¬
samhet på detta förhållande. Af Riksbankens och revisorernas be¬
rättelser visar sig, att bankens vinst på till vexeldiskontering, ut¬
låning och kreditiv i rörelsen använda medel, som utgjort omkring
40 millioner kronor, uppgick år 1877 till 4,3 27 procent, år 1878
till 4,345 procent och år 1879 till endast 3,725 procent, d. v. s.
att vinsten sista året minskats med cirka en sjundedel. Detta an¬
ser jag för min del . böra vara en giltig orsak för bankens målsmän
att allvarligen taga frågan i öfvervägande, om icke, såsom jag förut
nämnt, öfverdrifna formaliteter förorsakat något af denna minskning
i vinsten. Jag tror det åtminstone, och det kan icke gerna vara
39 N:o 36.
Torsdagen den 14 April.
annorlunda, då i de enskilda bankerna lånesökande betala hellre en
half och eu procent mera i ränta än i Riksbankens bredvidliggande
kontor. Denna nedsättning i vinsten har väl uppkommit år 1879
innan den af mig öfverklagade, ifrågavarande olägenheten tillkom¬
mit, men jag antager att Herrarne "det oaktadt skola finna olägen¬
heten ganska betänklig och för bankens bästa menlig, äfven om
den ock vid första påseendet ser ut att ringa inverka på Riksbankens
rörelse.
Bankofullmäktige hafva uti öfverklagade särskilda promemorian
af den 9 September 1880, som således icke förut varit känd af Riks¬
dagen, föreskrifvit, att det skall anskaffas intyg om vittnens tro¬
värdighet. Då allmänna lagen icke på något ställe talar om så¬
dana intyg, tyckes väl, att man icke borde fordra det för att lemna
ut mindre afbetalningslan pa t. ex. några hundra kronor. Jag
anser äfven högst olämpligt att begära ett sådant intyg, ty den
svenska allmänheten bör väl kunna antagas vara i allmänhet tro¬
värdig, och tva tjensteman borde väl kunna tillfyllestgörande be¬
vittna en lånehandling, utan att enligt fullmäktiges föreskrift intyg
anskaffas om deras trovärdighet af Konungens Befallningshafvande,
domare eller magistrat. Dessutom tror jag, att det skulle vara
stridande mot strafflagens föreskrifter, om eu offentlig myndighet
gåfve intyg om ett vittnes otrovärdighet, hvithet icke blifvit straf-
fadt för vanhederlig^ brott. Jag anser för öfrig t denna föreskrift
obehöflig äfven pa den grund, att andra lån än amorteringslån ut-
lernnas utan sadant intyg, oaktadt förbindelsen för dem är utgifven
af eu person, som icke kan skrifva, endast att underskriften är be¬
vittnad. Jag anser med ett ord fullmäktiges ifrågavarande föreskrift
vara eu betydlig skärpning i reglementet, en skärpning, som icke
bort komma i fråga utan Riksdagens hörande. Jag vill dock, på
de vid en föregående fråga anförda skäl, icke nu göra något yr¬
kande, utan hoppas, att fullmäktige möjligen det förutan må rätta
detta menliga förhållande.
Herr Olsson, Peter: Da den siste talaren icke gjort något
yrkande, kunde det vara öfverflödigt att bemöta hans anförande,
men da han framstält saken pa ett sådant sätt, som efter min upp¬
fattning icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet, och då
detta hans yttrande kommer att stå i protokollet, anser jag det
vara nödvändigt att lemna några upplysningar. Då fullmäktige
blefvo tillfrågade om nödvändigheten att skaffa intyg om sådana per¬
soners trovärdighet, hvilka bevittna namnteckningar af sådana per¬
soner, som icke sjelfve kunna skrifva, anförde fullmäktige åtskilliga
bevis pa, huru icke blott i formelt hänseende utan af rent praktiska skäl
det vore angeläget att sadana intyg lemnades, men såsom jag nämnde
endast för det fall, att utgifvarne af förbindelser icke sjelfve kunna
skrifva. Och om något annat är här icke fråga. När man då
framställer saken pa ett sadant sätt, som om det gälde alla vittnen,
Ändringar
bankoregle¬
mentet.
(Forts.)
N:o 36. 40 Torsdagen den 14 April.
Ändringar i äfven om de bevittnat namnteckningar, der personerna sjelfva kun-
banhoregle- nat skrifva, så är det afvikande från verkliga förhållandet. För öf-
mentet. rjg|. pafva vai bankofullmäktige i detta såväl som andra banko-
(Forts.) rörelsen angående angelägenheter bättre erfarenhet, än utom stående
personer kunna hafva; och då fullmäktige hafva förtroendet att i
öfrigt förvalta bankens angelägenheter, kan jag icke fatta, huru man
i en detaljfråga, såsom den föreliggande — en sak, som rör det
rent praktiska —- skulle kunna anse det vara lämpligt att ga mot hvad
fullmäktige anse vara erforderligt. Jag har blott velat nämna detta,
på det att icke i protokollet måtte sta obesvaradt, att fullmäktige
gjort sig skyldige till något, som vore sa klandervärdt, som den
föregående talaren framhöll.
Herr Nyström: Den siste talaren tycktes vilja framhålla, att
icke en representant skall kunna sätta sig in i förhallandena, utan
att han endast bör antaga hvad som af fullmäktige beslutas, men
jag vill deremot erinra, att det är just i de djupa lederna som man
inkemtar, huru verkningarne af fullmäktiges föreskrifter kunna visa
sig. Det är endast några få ord, som blifvit inrymda i promemo¬
rian, dessa ord om anskaffande af intyg pa vittnens trovärdighet,
och de äro så litet synliga, att man knappast märker dem, förr än man
får se huru menligt, de verka. En allmogeman söker ett amor¬
teringslån på till exempel 400 kronor. Om antingen han eller nå¬
gon af borgesmännen icke kan skrifva, skall han, sedan han skaffat
vittnen, som bestyrka underskrifterna, och vederhäftighetsintyg, gå
till domaren eller Konungens Befallningshafvande och begära intyg
om vittnenas trovärdighet. Da kan det lätt hända, att Konungens
Befallningshafvande eller domaren säga: vi gifva icke ett sådant be-
betyg; vi hafva icke sett, när förbindelsen underskrefs. Den lanesö-
kande kan få ett sådant svar äfven pa andra hall, och följden blir,
att han är utesluten från att få låna, äfven om han har god
säkerhet. „
Jag har icke, såsom Herr Olsson nämnde, sagt, att trovärdig-
hetsintyg skulle anskaffas i allmänhet, utan tror att af mitt tal
framgick, att så skulle ske endast då fråga var om amorteringslån.
Föreskriften gäller icke för namnteckningar, som förekomma^ på
handelslån. Äfven om låntagaren der icke kan skrifva ens sitt
namn, får lånehandlingen gälla, utan att han skaffar intyg om vitt¬
nenas trovärdighet. Nog medger jag gerna, att fullmäktige känna
alla förhållanden många gånger bättre än hvar och en annan, men det
är dock nödvändigt och önskvärdt, att representanterna få framhålla
de verkningar, som af fullmäktiges åtgöranden uppkomma. Jag kan
derför icke finna, att jag härmed klandrat fullmäktige, jag har en¬
dast framhållit den alltför öfverdrifna försigtighet eller fullständighet,
de här fordrat. Jag håller emellertid fortfarande pa, att detta bör
rättas förr eller senare.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och punkten bifölls.
Torsdagen den 14 April.
41 Näö SO,
7—13 punkterna:
Biföllos.
Utskottets slutliga yttrande:
Herr Ekman, Johan Jacob: Då det sammansätta'Banko-
och Lag-Utskottets förslag om höjande af Riksbankens grundfond med
fem millioner kronor fallit, så erfordras icke någon ändring vare
sig i bankoreglementets tredje paragraf eller i den vid reglementets
fjerde paragraf fogade not.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och Utskottets be¬
rörda yttrande lades till handlingarne.
Föredrogos å nyo och biföllos Banko-Utskottets den 12 och 13
innevarande April bordlagda Memorial:
N:o 17 med förslag till ändring i instruktionen för Riksdagens
revisorer vid Riksbankens afdelningskontor; och
N:o 18, angående instruktion för nästa Riksdags Banko-Utskott.
Vid föredragning af Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda
Memorial N: 65, med förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts nådiga
proposition angående åtskilliga de Kongl. teatrarne rörande ärenden,
godkändes den föreslagna voteringspropositionen.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöroinålen beviljades Grefve Sparii: un¬
der tio dagar från morgondagen.
Kammaren åtskildes kl. ‘/a 1 e- 111 •
In hd em
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 18Sl. N:o 36.
4