RIKSDAGENS PROTOKOLL.
(881. Första Kammaren. N:o 24.
Onsdagen den SO Mars, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
Herr (Trefven och Talmannen tillfeännagaf, att såsom Kanslist
i Kammarens kansli efter vice Häradstsöfdingen D. von Schulzen-
heim, hvilken fått anställning såsom Notarie i Andra Kammarens
Kansli, blifvit den 26 innevarande Mars antagen t. f. Assistenten
vid Justeringsstyrelsen K. M. Lindeberg.
Upplästes ett så lydande läkarebetyg:
Att Brukspatron W. Falk insjuknat i halsinflammation, samt
att han antagligen häraf varder hindrad att deltaga i morgon¬
dagens plenum, intygar
Stockholm den 29 Mars 1881.
P. J. Wising,
Med. D:r. "
Upplästes en från Herr Afzelius inkommen skrifvelse af föl¬
jande innehåll:
Till Riksdagen Första Kammare.
Försvagad till helsan efter min långvariga sjukdom, nödgas
jag hos Kammaren vördsamt anhålla om ledighet från riksdags-
göromålen under en tid af tre (3) veckor, räknad från denna dag.
Stockholm den 30 Mars 1881.
Fr. G. Afzelius.
Denna anhållan bifölls.
Första Kammarens Prot. 1881. N:o 24.
1
N:o 24.
2
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 19 och 22 i denna
månad bordlagda Memorial N:o 7, i anledning af Kamrarnes skilj¬
aktiga beslut rörande vissa punkter af Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande N:o 4 angående tullbevillningen.
lista—6 de punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
7:de punkten.
Lades till kandlingarne.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande M:o 2, i anled¬
ning af väckt motion om granskning af gällande bestämmelser
angående aktiebolag m. m.
Föredrogs å nyo och företogs pimktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 24 och 26 innevarande Mars bordlagda utlåtande
N:o 40, i anledning af väckta förslag dels om jern vägsbyggnader
för statens räkning och dels om anvisande af statsbidrag till en¬
skilda jernvägsanläggningar.
Punkten I.
Bifölls.
Punkten IT.
Norra stam- Herr Laurell: Då jag inom Utskottet icke kunnat deltaga
banans fram- i det beslut, hvartill Utskottet kommit, anser jag mig vara skyl-
dragande till Qjg att för Kammaren anföra de skäl, som för mig varit be-
AZZan' stämmande.
Då jag nemligen tagit i betraktande de för våra förhållanden
oerhördt stora penningesummor, som från utlandet upplånats och
användts i och för jernvägsbyggnader, och jag tagit i betraktande
de betydliga summor som årligen åtgå i annuiteter och räntor
för dessa skulders afbetalande, och då jag vidare ser på de räntor
och inkomster, som de nu byggda jernvägarne lemna, samt slutligen
icke kunnat glömma den menliga inverkan på våra affärsförhållan¬
den, som detta jernvägsbyggande haft, så har jag icke kunnat un¬
derlåta att komma till den öfvertygelsen, att det vore klokt och
för våra ekonomiska förhållanden nyttigt, för att icke säga nöd¬
vändigt, att man nu något lugnade sig, innan man fortsätter på
denna väg, som man under en lång följd af år beträda Äfven af det
3
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
skal önskar jag uppskof med byggandet af denna stambana, eme¬
dan jag först skulle vilja se de resultat, som de nu färdigbyggda
jernvägarne i Norrland komma att lemna icke blott i ekonomiskt
afseende titan äfven med hänsyn till det inflytande, de komma att
utöfva på de bygder, de genomlöpa. Jag är nemligen icke säker
på, att jernvägarne i dessa nordliga bygder komma att hafva
samma inflytande der som jernvägarne i mellersta och södra
Sverige. Jag är ingen fiende till jernvägar, utan tvärtom inser
jag mycket väl den utomordentligt stora betydelse, som dessa
hafva för ett lands framåtskridande pa nästan alla områden samt
att äfven Norrland i många afseenden kan hafva sin nytta af dem.
Jag inser också, att Norrland kan hafva berättigade anspråk att
af staten få understöd till förbättrande af sina kommunikationer,
och jag inser äfven, att ett uppskof i detta hänseende skall i viss
mening verka menligt för Norrland. Men jag kan icke inse, att
ett dylikt uppskof skulle verka till den grad menligt eller att
olägenheten deraf skulle vara så stor, att den motiverar ett oaf¬
brutet fortsättande af att med utländska kapital bygga jernvägar.
Detta är i få ord de skäl, som förmått mig att afstyrka bifall till
förslaget, och på samma grunder får jag nu vördsamt anhålla om
afslag å den föredragna punkten.
Herr Ekman, Carl: Den föregående talaren har egentligen
fäst sig vid den svårighet, som det skulle medföra för landet att
årligen göra ytterligare stora utgifter för våra jernvägsbyggnader,
men de betänkligheter, som han i detta afseende yttrat, och som
jag väl också tror med skäl kunna hysas af de flesta utaf Riks¬
dagens ledamöter, synas mig likväl genom det förslag, som blif¬
va framstäldt af Stats-Utskottet vid innevarande riksdag, icke
förtjena så stort afseende. Yi hafva ju under föregående år byggt
jernvägar för statens räkning för mer' än dubbelt det belopp, som
nu af Stats-Utskottet blifvit föreslaget. För min del tror jag, att
Norrland lika litet som öfriga delar af Sverige kan undvara sådan
förbindelse med öfriga landsdelar, som jernvägarne erbjuda, och
jag vågar derföre förmena, att Norrland kan ställa på Riksdagen
det billiga anspråk, att den skall gorå för åstadkommande af jern¬
vägar i Norrland mera än som hittills blifvit gjordt. När dertill
kommer, att, efter mitt förmenande, det vore oklokt af det öfriga
Sverige, att icke erkänna ett sådant berättigad! anspråk från Norr¬
lands sida, denna stora del af vårt rike, och när det vidare skulle
medföra en misshushållning att på en gång tvärt afbryta ett jern-
vägsbyggande, som hittills för statens räkning blifvit verkstäldt,
samt slutligen det skulle åstadkomma högst väsentliga rubb¬
ningar i förhållandena för den stora arbetsstyrka, som hittills vid
dessa statens arbeten varit använd, så vågar jag tro, att på det
sätt, Stats-Utskottet har föreslagit, eller med ett belopp af två
millioner kronor om året, det av klokt och rätt att fortsätta jern-
vägsbyggnaderna i Norrland. Jag ber således att få understödja
det förslag,, som af Stats-Utskottet i detta afseende blifvit fram-
lagdt, men i afseende på rigtningen af jernvägen anhåller jag att
N:o 24.
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ångerman-
elfven.
(Forts.)
N:o 24.
Onsdagen den 30 Mars, f. ro.
Norm stam- få understödja den mening, som af Herr Nordenfelt uti hans reser-
banans fram- vation är framlagd, och anhåller hos Herr Talmannen om propo-
dragande till pärå.
Ångerman-
elfven.
(Forts.)
' sition härå.
Herr Kelander: Jag missunnar visst icke norrländingarne
en jernväg, tvärtom hyser jag för dem alla möjliga sympatier,
men jag tror, att det vore klokt, om vi såge oss litet före, huru¬
vida vi kunna trafikera de jernvägar, vi bygga i Norrland, så att
de kunna bära kostnaderna. Jag tror att försigtigketen bjuder,
att vi se oss före, innan vi besluta oss för en ny fortsättning af
dessa jernvägar. I allmänhet .tror jag det äfven vara erkändt,
att vi gå temligen raskt i vårt jernvägsbyggande, och att det.icke
skulle vara skadligt, om vi nu hvilade oss något. Jag kan icke,
för min del, biträda detta Kong!. Maj:ts af Utskottet förordade
förslag, och jag förvånar mig öfver att Stats-Utskottet har kunnat
fästa afseende derpå. Jag yrkar afslag.
Herr Jöns Pehrsson: Vid den Kong!, propositionens re¬
mitterande antydde jag några hufvudpunkter, hvari jag ansåg, att
den nuvarande regeringen icke hade framlagt sitt förslag, så upp-
gjordt, som flertalet inom landet möjligen hade väntat. Bland
dessa punkter var den ena den, att jag icke ansåg, att man för
närvarande bör fortsätta med stambanans byggande i Norrland.
Jag ser nu, att flertalet af Stats-Utskottets ledamöter varit af en
annan åsigt, och det förundrar mig verkligen icke, ty påkänningen
kan vara stor nog, och anspråken hafva sina målsmän och kanske
det med rätta. Men jag är en af dem, som i sinom tid, om fem
eller sex år, icke på något sätt skulle vilja, om jag är i Riksdagen,
motsätta mig detta anspråk. Men på grunder, som den förste ta¬
laren bär tillräckligt utvecklat — ehuru hans så väl som min
stämma icke höres vidt — tror jag, att Riksdagen har stora skäl
att afstå föreliggande betänkande. Det torde vara förgäfves an¬
tyda att man först borde se till, huruvida dessa långa sträckor
kunde medföra den ringaste inkomst, innan man fortsätter på
detta sätt.
Jag har äfven eu annan vigtig anmärkning att göra. Man
har förut sagt, att, skall man bygga jernvägar, så skall man bygga
dem så fort som möjligt, ty de skola då genom ett dylikt force¬
rande medföra hastigare inkomster. Nu säger man, att man vill
bygga så småningom, blott ett par mil om året, för att derigenom
sysselsätta en hel tjenstemannaskara, som kanske icke alltid har
fullt upp att uträtta äfven inom detta område. Jag tror, att,
börjar man bygga i Norrland, så kräfver det, att man skall bygga
hastigare än Utskottet nu har tänkt sig. Jag, för min del, yrkar
afslag å Utskottets betänkande i denna punkt, ehuruväl jag vet,
att den blir af denna Kammare bifallen och möjligen äfven af
Riksdagen. Men det kan icke hjelpas, att jag icke är större vän
till norrländingarne, än att jag vill, att de skola vänta några år.
Man har förespeglat sig, att man skall hafva trafik der — här
föreligger en broschyr i ämnet, som är anmärkningsvärd — och
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
N:o 24.
mycket skall tillkomma derigenom att man nu skall bygga två
bibanor för att tillföra stambanan trafik. Jag tror, att, om man
fortsätter på detta sätt med jern vägsbyggandet, skall resultatet
framdeles blifva att, om. man skall få någon trafik, blir man tvun¬
gen att bygga bibanor. Nu är trafiken ett ovilkorligt behof för
jernvägarne, och då i de nordliga orterna personaltrafiken icke
kan blifva att räkna på, så måste det vara trävarutransporten.
Men den kan icke gå långa vägar på jernvägarne, den måste söka
hamn vid närmast möjliga tillfälle för att kunna fortsätta sin väg
vare sig till in- eller utlandet. Derföre tror jag, att jernvägar i
Norrland aldrig någonsin blifva möjliga, då trävaror derå endast
undantagsvis kunna transporteras, ty jag har sjelf erfarenhet af,
att trävaror omöjligen kunna transporteras långa sträckor, förr än
nettovinsten af sig sjelf gått bort i fraktkostnaderna. Jag stan¬
nar vid att yrka afslag å Utskottets betänkande.
Herr Carlson: Trenne talare hafva redan uppträdt mot det
förslag, Utskottet framstält. Må det vara tillåtet att något när¬
mare utveckla skälen till Utskottets hemställan.
Den första frågan är den, om behofvet af en jernväg i den nu
ifrågavarande del af landet. Men detta behof har icke egentligen
blifvit bestridt. Det är ock i sjelfva verket så ögonskenligt, att
derom icke mycket är att saga. För min del minnes jag ännu
ganska väl den riksdag, då jernvägars byggande först beslöts,
och då man sade: “i Sverige behöfvas icke jernvägar, Sverige har
icke råd att bygga dem“. Men snart fann man, att äfven vårt
land behöfde detta väckande, lifgifvande, utvecklande element.
Stambanorna fingo sin bestämmelse att genomlöpa landet, för att
utgöra, enligt ordets betydelse, en stam, till hvilken bibanor kun¬
de anknyta sig. Men hvad jag ville säga är, att Sverige i högre
grad än de flesta andra europeiska länder behöfver jernvägar, der¬
före att afstånden äro längre och derföre att kölden under en
större del af året stänger sjökommunikationerna, och vidare
ville jag säga, att inom Sverige Norrland är den del af landet,
som ännu starkare än andra är i behof af jernvägar. Dernäst
kommer den frågan: är denna landsort, genom hvilken nu stam¬
banan skulle fortsättas, verkligen af den betydenhet,, att den kan
uppbära en stambana? 1 denna fråga har Utskottet anfört, såsom
jag tror, ganska beaktansvärda upplysningar. Yesternorrlands
län, om hvilket här är fråga, står i afseende på befolkningens till¬
växt främst bland rikets samtliga län; det är i afseende på upp¬
skattade inkomsten af kapital och arbete det femte i ordningen,
i afseende på det bevillningsbelopp, det erlägger, det åttonde; det
har skogar af ofantlig vidd och det har odlingstillfällen, som äro
ypperliga. Det är ock intygadt, att jordens produktivitet i afse¬
ende på vissa sädesslag ingalunda är mindre än i de södra delar-
ne af Sverige. Men dertill kommer, att sjökommunikationen är
afstängd under längre tid än i det öfriga Sverige, vanligen halfva
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ang er man¬
et fn en.
(Forts.)
Nto 24. 6 Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- året, ja, det har inträffat år, då sjöfarten icke kunnat öppnas förr
banans fram-än <pen pg Juni. En följd deraf är, att det i ännu högre grad
drlnoerman- lider af den olägenhet, som i allmänhet eger rum, der jernvägar
^ eif veu. icke finnas, nemligen en förhöjning tidtals i priset på de förnämsta
(Forts.) lefnadsförnödenketerna, hvithet måste i hög grad kännas tryc¬
kande. Dessa pris stegras under vintern vanligen till omkring
10 procent mot hvad de äro, då sjöfarten är i gång, men de hafva
understundom uppgått till femtio. Dertill kommer den omstän¬
digheten, att, när missväxt inträffar till följd af frost, en sådan
kommunikation som en jernväg är högst önsklig för att kunna i tid
fylla behofvet.
I den reservation, som är vidfogad betänkandet i denna
fråga, säges det, att denna jernväg kan icke verka så. mycket
på det hela, emedan den icke intränger mer än några mil i lan¬
det; man säger: det är godt och väl om Yesternorrland har så
och så stor befolkning, så och så goda hjelpkälla', men denna
jernväg kommer icke i beröring med någon större del af.landet.
Dervid ber jag att få anmärka, att det sällan förekommer en jernväg
som på en så kort sträcka berör en så vidsträckt och så väsentlig
del af landet som denna. Den skär nemligen de störa floder, som
genomströmma landet, . Indalselfven och Angermanelfven. Man
bär undrat, hvarföre Angermanelfven skulle vara eu så tjenlig
slutpunkt. Jo, det är derföre, att denna eif är, ensam i vårt land,
segelbar tio mil från sitt utlopp; derföre att den befolkning, som
der har utförselväg, utgör icke mindre än 40,000; derföre att tra¬
fiken der redan är så stark, att Angermanelfven befares af icke
- mindre än 40 ångbåtar enligt officiella uppgifter, och derföre att
trävarurörelsen är så liflig, att från den punkt, der jernvagen
skulle beröra elfven, och till dess utlopp redan finnas icke mindre
än 24 ångsågar. Aro nu förhållandena sådana, då lärer ock en
jernväg här både vara behöflig och komma att verka synnerligen
välgörande. Den skulle stimulera odlingen, gifva värde åt skogen,
jemna prisen och om en missväxt inträffar, lindra noden. För. det
tredje förekommer den frågan — och den har utgjort det vigti-
gaste i de föregående talarnes anföranden — likasom den uti den
anförda reservationen är hufvudsaken — nemligen den finansiella
sidan af saken. Man säger nemligen: “vi behöfva se tiden an, man
kan icke forcera jernvägsbyggandet på detta sätt, vi kunna nu icke
bära så stora utgifter”. Måhända kunde i dessa förhållanden ligga
en motvigt, som gör, att man icke bör ännu besluta sig för hvad
som i sig sjelft synes särdeles ändamålsenligt. Jag anhåller då
att få något närmare belysa hvad som i Utskottets utlåtande re¬
dan är antydt. I allmänhet skulle man väl kunna säga, att, när
ett land har en skuld af omkring 180 millioner kronor, så skulle
det icke förorsaka någon väsentlig rubbning, om dertill lades yt¬
terligare 11 millioner, isynnerhet när denna skuld är gjord för ett
produktivt ändamål, hvars inkomster ständigt och i fortgående
progression växa. Jag tror, att man bör se denna förmenta fara
rent i ansigtet och närmare undersöka, huru förhållandena verk¬
ligen gestalta sig, och huruvida det är blott en obestämd känsla,
N:o 24.
Onsdagen den 30 Mars, f. m. 7
i
att man nu bör stanna, eller om åsigten grundar sig på verkliga
fakta och förhållanden i finansielt hänseende.
Jag vill då först medgifva att under ett visst antal år ansla¬
gen till jern vägarna hafva varit ganska stora, kanhända för stora.
Från år 1873 till och med år 1880 beviljades af dessa 180 mil¬
lioner icke mindre än 72 millioner, det vill säga mer än en tredje¬
del; således har medeltalet under dessa åtta år varit 9 millioner
kronor. Detta är hvad man menar med det forcerade byggandet af
jernvägar, och för min del tror jag, att det är intrycket af dessa
sista årens beslut, • som åstadkommit de nu på ett visst håll rå¬
dande farhågorna. Men först och främst bör man dervid märka
— enär man äfven bör se på den andra sidan af räkningen —
om icke inkomsterna utaf jernvägarne hafva stigit under denna
tid. De voro år 1873 3 millioner; nu äro de 6,200,000 kronor.
De hafva således stigit i mycket stark progression, på åtta år mer
än fördubblats.
Ser man närmare till, så är det egentligen de fyra åren från
och med 1876 till och med 1879, under hvilka lånen starkt indro¬
gos, och annuiteterne växte till så betydliga belopp. Huru ställer
sig detta nu vid en närmare undersökning? Jo, år 1879 uppnåd¬
de jernvägsannuiteterna sitt maximum. Denna annuitet utgjorde
nemligen något öfver 12 millioner kronor, och statens direkta bi¬
drag, med afdrag af trafikinkomsterna och enskilda jern vägsbolags
inbetalningar, gick till 5, nära 6 millioner. Detta — hvilket nu
är den starka punkten i den nyssnämnda reservationens bevisning
— koin sig deraf, att man icke allenast bygde mycket under dessa
år på jernvägar, utan att man byggde mycket just under sådana
år, då konjunkturerna voro tryckta och trafikinkomsterna i följd
deraf små. Men det förekommer deremot, att den svaga och den
högst öfvervägande svaga punkten i reservanternes tabell är den,
att de icke fört sina uppgifter fram till den punkt, der de egent¬
ligen blifva af praktisk vigt för oss, det är för nu församlade
Riksdag. De hafva ingenting sagt om år 1881 och ingenting om
1882.
Redan för året 1880 visar sig, att det statsbidrag, jag nyss
nämde, nedgått från 5 ä 6 millioner till 4,200,000 kronor. Af hvil¬
ken orsak? Jo, derföre att då hade en annan faktor börjat verka,
nemligen de tryckta konjunkturernas förbättring och deraf föran¬
ledd tillökning i.jernvägstrafiken. Derefter tillkom den nya fak¬
tor, att de enskilda jernvägsbolagens inbetalningar växte, hvilket
åter föranleddes deraf, att räntefrihetsåren för det ena efter det andra
gingo till ända. Derigenom inflöto allt större bidrag till annuite-
ternas utgörande. Och slutligen tillkom en sistlidet år så väsent¬
lig faktor som konverteringen af betydliga jernvägslån. Alla
dessa faktorer verkade förenade på statsutgiften för åren 1881 och
1882 och komma utan tvifvel framgent att verka. Det är detta
förhållande, som nu bör inverka på Riksdagens omdöme och som
utvisar ställningen i praktiskt hänseende och i närvarande stund.
Hvad utvisar således räkenskaperna? Jo, att den annuitet,
som år 1879 uppgick till 12,060,000 kronor, år 1881 sjunkit till
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ångerman-
elfeen .
(Forts.)
S:o 24.
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- icke fullt 10,800,000 kronor. Således har under denna korta tid
banans fram-Aen SOm svenska staten har att betala å sina jernvägs-
' rj?ucniLn fån, minskats med icke mindre än 1,200,000 kronor i rundt tal.
'elfeen. Under tiden hafva våra trafikinkomster stigit och de enskilda jern-
(Forts.) vägsbolagens inbetalningar ökats. Och detta har verkat derhän,
att det årliga statsbidraget till annuitetens betäckande redan sjun¬
kit från 5 ä 6 millioner till icke fullt 2,900,000 kronor. Och vill
man se huru saken ställer sig för 1882, för hvilket år budgeten
nu skall uppgöras, så visa sig, att, då man icke kan antaga annat,
än att trafikinkomsterna blifva minst lika stora som de föregå¬
ende åren, följande förhållanden: Annuiteten uppgår till 11,210,000
kronor; den är, såsom Herrarne finna, något ökad mot 1881, men
detta kommer sig deraf, att amorteringen då börjar å 1880 års
lån. Men å andra sidan verka de andra faktorerna starkare, så
att äfven för år 1880 beräknas icke statsbidraget för annuitetens
utgörande uppgå till mer än 2,900,000 kronor. Och ser man ef¬
ter, hvilket statsbidrag, som erfordras för utgörande af räntan å
statens jernvägslån, hvilket torde vara det rätta beräkningssättet,
emedan jernvägarne ju representera kapitalet, så kommer man blott
till en summa af 1,570,000 kronor.
Detta är den verkliga ställningen; och den innefattar utan
tvifvel en betydlig förbättring; ty långt ifrån att man behöfver
tala om beständigt stegrade utgifter, måste man i stället tala om
oupphörliga förminskningar i dessa utgifter. Den förmenta steg¬
ringen är en sväfvande, ogrundad föreställning, hvilken försking¬
ras, om man närmare undersöker de verkliga förhållandena.
Nu frågar jag: kan man antaga att de svenska enskilda jern-
vägsbolagens inbetalningar komma att minskas? Nej, utan tvif¬
vel tvärtom! Ännu finnas flere bolag, för hvilka frihetsåren icke
tilländalupit. I den mån detta sker, ökas dessa bidrag. Eller
kan man antaga, att trafikinkomsterna skola minskas? Sådant
skulle strida mot all erfarenhet. A7äl har det funnits enskilda år,
under hvilka dessa inkomster nedgått, men detta har härrört af
tryckta konjunkturer, och när de dåliga konjunkturerna upphört,
hafva äfven trafikinkomsterna åter stigit. Gör man ett öfverslag
för tiden från och med år 1873, så finner man, att trafikmedlen
stigit i medeltal med omkring 400,000 kronor om året.
Kan man då under sådana förhållanden med skäl antaga, att
en tillökning af nu nämnda annuitet af något mer än 100,000 kro¬
nor årligen skulle bereda staten någon nämnvärd olägenhet? Denna
summa utgör nemligen den ungefärliga annuiteten på det anslag
af 2,000,000 kronor, som nu är föreslaget för den nya delen af
stambanan. Det är visserligen sant, att för hvart och ett af de
följande åren tillkommer ytterligare samma summa, men å andra
sidan måste man då äfven taga i betraktande att trafikinkomster-
na stiga under samma tid med ett betydligt belopp, så att man
måste antaga att statsbidraget småningom aftager och slutligen
försvinner.
På grund af alla dessa faktiska förhållanden har jag inom
Utskottet icke kunnat komma till någon annan åsigt än den, att
Onsdagen den SO Mars, f. m.
S:o 24.
man icke bär afbryta byggandet af stambanor i Norrland, afbryta Norra stam-
arbetet, allraminst afbryta det just när det är fråga om att upp- Hnans fraffrr
nå en sedan länge afsedd, förträfflig hvilopunkt, men att man börj;^“n*J.
inskränka utgifterna, så att man icke vidare kan tala om ett for- elfven.
ceradt jernvägsbyggande. Det är också denna åsigt, som Utskot- (Förts.)
tets flertal omfattat. Det är denna inskränkning, som vidtagits.
I stället för 9 millioner skulle nu utgå 2.
Jag ber nu endast att få tillägga, att ingen, icke eris denna
banas största motståndare i Utskottet, påyrkat, att densamma icke
skulle byggas. Man har från motsidan inskränkt sig till att blott
yrka ett uppskof dermed. Men ett sådant uppskof vore så myc¬
ket mindre lämpligt, som afbrottet skulle först och främst medföra
betydliga kostnader för staten. Der finnes nu i grannskapet en
materiel, som är både användbar och lätt åtkomlig vid arbetet!
Vidare finnas nu till hands eu hel stab af ingeniörer, vana just
vid dylikt arbete, och en stam af arbetare, som likaledes äro vana
vid de klimatiska förhållandena ocii arbetets egendomliga svårig¬
heter i denna del af landet. Härtill kommer ett annat vigtigt skäl,
nemligen att man nu kan få arbete för godt pris, både hvad ar¬
betslöner och materialier beträffar. Det är kanske första gången,
sedan stambanor började byggas i vårt land, som så gynsamma
förhållanden finnas för banden.
Jag vill icke trötta Kammaren, men jag ber att ännu få med
några få ord bemöta en reservation, som afgifvits emot den
föredragna punkten och som jag redan till någon de! berört. Jag
gör detta derföre, att jag tror, att diskussionen derigenom skall
förkortas, emedan i denna reservation ligger enligt mitt förmenan¬
de det hufvudsakliga af de skäl, som kunna anföras mot det före¬
liggande förslaget. Denna reservation resumerar sig i tre tabeller,
af hvilka jag redan talat om den första. Den lider af det felet,
att icke vara fullständig och till följd deraf icke fullt upplysande
angående de förhållanden, den skulle afse. Den andra tabellen
har till bufvudsakligt syfte att visa, att i den mån jern vägen ut-
sträckes, gifver den äfven svagare afkastning. I denna tabell har
man, som mig synes, förblandat verkningarne af jernvägens ut¬
sträckning med verkningarne af svåra konjunkturer under dess tra¬
fikerande. Båda delarne egde rum åren 1878 och 1879. Att detta mitt
påstående är lägligt, visar erfarenheten från år 1880. Då blef vårt
jernvägsnät ännu ytterligare utsträckt, men konjunkturerna bättre.
Och se! trafikinkomsterna ökades; orsaken härtill kunde icke vara
någon annan, än att den vanliga faktorn, dåliga konjunkturer, un¬
der det året icke förefans, och den hade verkat starkare till att
nedsätta inkomsterna än jernvägarnes utsträckning.
Det anmärkes vidare i reservationen, att ställningen för när¬
varande är sådan, att våra stambanor icke rendera ens 3 1/2 procent
netto på de för dem upptagna lånen. Jag tror icke, att man bru¬
kar räkna ränta på statsanslaget; och att man det icke gör, talar
snarare mot än för rigtigheten af denna beräkning, ty man har då
uppnått den punkt, då blott en procent fattas, för att trafikmed¬
len skola förslå till betäckande af fulla räntan å jernvägslånen.
N:o 24.
10
Onsdagen, den 30 Mars, f. m.
Norra stam- Yrkandet i denna reservation sammanfaller med yrkandet i
banans fram- denna Kammare om uppskof, derföre att man först skall utreda,
Ångerman- huruvida staten förmår bära de uppgifter, som följa af ett fort-
elfven. satt jernvägsbyggande. Stöld i en så obestämd form lärer för
(Forts.) denna fråga ingen utredning kunna åstadkommas. Frågar man
åter huruvida staten förmår bära de ökade utgifter som af rege¬
ringens föreliggande förslag blifva en följd, tror jag svaret vara lätt
gifvet; ty en sådan utredning förefinnes redan.
Vidare säger man, att man först bör hafva erfarenhet, huru¬
vida jernvägar i Norrland verkligen kunna gifva någon afkomst.
I det afseendet vill jag anmärka först och främst, att efter den
erfarenhet man haft af jernvägar i södra delarne af landet, skulle
det dröja länge, innan man vunne erfarenheten af en betydande
behållning. Det dröjde nemligen sju år, innan inkomsterna å södra
banorna, i förstone ytterst svaga, stego i förhållande som 3 till 4.
Det dröjde derefter åter i sju år innan de från denna ställning
stego i förhållande som 2 till 3, och ytterligare sju år behöfdes
för att ännu en gång vinna en tillökning i sist nämnda förhållan¬
de. Men det förnämsta steget till en ökad afkastning togs, då man
sammanslöt de olika bandelarne till ett helt och samma förhållande
kommer utan tvifvel att ega rum i Norrland. Dernäst vill jag på¬
peka ett faktum, som jag tror vara tillräckligt bevisande i denna
fråga, och som torde ådagalägga, att man icke har behof af att
afvakta en så beskaffad erfarenhet. Det är nemligen, att under år
1880 ingingo i statens stambanesystem icke mindre än 28 mil af
denna nya, nästan blott i fragmentariskt bruk befintliga norra stam¬
bana och att dessa 28 mil med sin svaga afkastning likväl icke
förhindrat, att trafikinkomsterna på Statens jernvägar i sin helhet
betydligt stigit. Nu blir denna bana, fulländad, 52 mil lång. Det är
klart, att när den sammanslutes till ett helt, blifva inkomsterna
relativt ökade; och då blifver hela denna banas inflytande på till¬
växten i trafikmedlen för jern vägsnätet ännu mindre än de nuvaran¬
de 28 milen varit. Den kan således ännu mindre förhindra den jemt
stigande tillväxten i trafikinkomster. Det förekommer mig derföre
som om den erfarenhet, man vill afbida, icke skulle vara be¬
höflig.
Vidare invändes det, att man skulle bida tiden för att se, om
banans rigtning icke borde förändras. Utskottet har emellertid
redan upplyst, att om så skulle ske, så borde det, i fall det öfre
Norrland, en gång sedan det bidat sin tid, äfven kommer i fråga
att erhålla en jernväg, vara vid Ångermanelfven och vid den nu
föreslagna sträckningen som, på sätt Jernvägsbyggnads-styrelsen
erinrat, en sådan förändring borde göras.
När man ser, hvilka resultat jernvägar i ett land framkalla,
ser den stegrade utveckling, landet genom dem tager i alla hän¬
seenden, bör svaret på den föreliggande frågan icke vara tvifvel¬
aktigt. Och jag slutar med hvad jag började, nemligen att efter
min uppfattning den föreslagna jernvägen skulle verka lifvande
och stärkande på en vidsträckt de! af landet. Och då denna lands¬
del måste anses vara en lefvande integrerande del af det hela,
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
11
2J:o 24.
kan icke den ökade lifskraften inom denna landsträcka verka an¬
nat än fördelaktigt på det hela samt närmare befästa vexelverkan
mellan landets olika delar. Det är med blicken härpå och efter
den sorgfälligaste undersökning af de förhållanden, som för öfrigt
i finansielt hänseende inverka på frågan, som jag finner mig böra,
i enlighet med hvad Utskottet föreslaget, tillstyrka bifall till dess
förslag.
Friherre Klinckowström: När denna fråga var före i sam¬
manhang med remissen af Kongl. Mapts proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof, tog jag mig friheten uttala mina
betänkligheter mot vidare stambanebyggande i Norrland, åtmin¬
stone inom den närmaste framtiden. Jag genomgick då äfven
de s. k. skäl, som af såväl Jernvägsbyggnads-styrelsen som Kong!.
Maj:t blifvit framlagda för denna bana. Dessa skäl finnas redan
i Kammarens diskussionsprotokoll för den 25 sistlidne Januari
anförda; och det torde vara öfverflödigt att vidare besvära Kam¬
maren med att ånyo höra dem upprepas. Men så mycket anser
jag mig likväl böra nämna, att dessa skäl voro efter min tanke
så föga tillfredsställande, så futtiga — om jag så får säga —
för att gälla en så vigtig fråga, att jag och många med mig
äro förvånade öfver, att regeringen kunnat framkomma med ett
så illa motiveradt förslag. Mig synes, att regeringen borde hafva
haft den aktning för representationen, att, när regeringen fram¬
lägger eu sådan ny och betydande fråga, som den förevarande
för Riksdagens pröfning, den bort tillse, att de skäl, som ligga
till grund för framställningen, äro af beskaffenhet att röra hela
landet såväl i finansielt, som ekonomiskt och militäriskt afseende.
Vi veta nemligen alla, att jernvägsbyggnader hafva i dessa tre
afseenden ett stort inflytande på landets förhållanden; och det
hade derföre varit att vänta, att regeringen på ett helt annat sätt
upplyst landet, huruvida det förmår vidare framgå på den obe¬
gränsade låne-banan; huruvida den ifrågavarande jernvägen har
ett allmänt, ekonomiskt fördelaktigt inflytande på landet och huru¬
vida de militära förhållandena i den del af landet, som jernvägen
skall genomlöpa, äro af den vigt, att för deras skull större peku¬
niär uppoffringar vore nödiga för att betrygga landets säkerhet.
I intet af dessa hänseenden har regeringen sökt framställa skäl
för bifall till ett så betydande företag, som det nu föreslagna;
och jag förmodar, att sådana skäl icke heller kunna anföras och
att de af sådan anledning blifvit osagda.
. Stats-Utskottets betänkande rörande denna fråga är likaledes
— jag måste tillstå det — i många hänsenden ganska otillfreds¬
ställande. Stats-Utskottets majoritet bar naturligtvis sökt bereda
framgång åt frågan; men de skal, Utskottet dervid anfört, kunna,
såsom jag hoppas, icke öfvertyga Riksdagens flertal om nödvän¬
digheten af det föreslagna jernvägsbyggandet. Utskottet har i
sin förtviflan att kunna finna allmänna skäl för ett sådant före¬
tag motiverat sitt förslag på ett sådant sätt, att man icke vet om
man deråt skall gråta eller skratta. Biand annat talar Utskottet
Norra stam¬
banans fram-
drqgande till
Angerman-
elfven.
(Forts.)
Ä:o 24. 12 Onsdagen den 30 Mars, f. in.
Norra stam- om de olägenheter, som skulle uppstå, derigenom att man genast
omans fram- afbröte allt jernvägsbyggande; den stora tjenstemannapersonal,
(Ångerman- som derigenom skulle blifva nödsakad att söka annat näringsfång
elfven. för att finna sitt dagliga bröd och mera dylikt, bland annat den
(Forts.) trösten för landet, att om det skulle låna upp medel för denna i
mitt tycke onödiga jernvägsbyggnad, våra lånesummor det oak¬
tadt skulle blifva mindre, än som under de flesta föregående år
utgifvits för dylikt ändamål. Ja, illa nog, landet och Representa¬
tionen hafva tills dato alltför litet sökt göra sig redo för de
stora penningesummor, man nedlagt i svenska stambanor och kal¬
kylera hvilken reel vinst för landet dessa anläggningar åstad¬
kommit. Man talar visserligen om landets framåtskridande i snart
sagdt alla brancher inom näringslifvet; men måhända är denna
skenbara uppblomstring af näringarne föranledd just af dessa
stora penningesummor, som blifvit indragna i landet. Och när
den dag kommer, då vi ändtligen måste upphöra med detta fort¬
satta lånande, fruktar jag, att våra utvecklade näringar skola falla
ihop till obetydliga dimensioner och att vi få bekräfta, hvad många
med statens finanser och näringsförhållanden förtrogne män i lan¬
det förutsagt, nemligen att vi lefva på lunta penningar och att,
om vi upphöra att låna, vi icke längre kunna bestå. Många hafva
äfven trott, att bakom detta med så klena skäl framlagda och
rekommenderade förslag om fortsatt stambanebyggnad i Norrland
rörde sig nödvändigheten att fortfarande låna penningar från ut¬
landet, på det att vi må kunna fortsätta vårt skenlif i näringarnes
tjenst. Och jag befarar, att detta är en stor sanning och en rig-
tig förklaring öfver anledningen till att regeringen låtit af norr-
ländingarnes anspråk förleda sig att förorda ett så orimligt före¬
tag som stambanebyggnadens fortsättande till Angermanelfven.
Ty, mine Herrar, hvad är väl denna jernväg? Jo, en smakbit på
ett fortsatt jern vägs byggande öfver Angermanelfven och vidare
mot norr, så länge Riksdagen låter förleda sig att kasta ut
penningar dertill.
Bästa beviset att det är en underförstådd mening med denna
jernväg till Angermanelfven vid Sollefteå är, att, om man ville
sluta vid Angermanelfven, så hade ovilkorligen stambanan bort
dragas icke till Sollefteå utan till Nyland, som, enligt hvad all¬
mänt är bekant, är den utfartshamn till hafvet, der de stora trä¬
varorna lastas på fartygen. Men hade jernvägen dragits till Ny¬
land, hvilket hade varit ett bevis på att vi skulle sluta vid Ånger-
manelfven, då kunde man icke fortsätta längre, ty vid Nyland
har elfven en så stor bredd, att det vore ogörligt att der öfver¬
föra jernvägståg, hvaremot vid Sollefteå elfven har en jemförelse¬
vis mindre bredd, så att derifrån jernvägen kan vidare fortgå
norrut. Detta skulle emellertid medföra kostnader af så svind¬
lande beskaffenhet, att jag icke vill söka att kalkylera dem, men
säkert är att vi skulle komma att nedlägga omkring 50 å 60 millio¬
ner kronor på dessa byggnader. Det skulle väl vara klokare att
i tid dröja med fortsättningen af så improduktiva anläggningar,
som stambanor i Norrland, och låta oss sluta den stambanebygg-
Onsdagen deri SO Mars, f. m.
IS
N:o 24.
nåd, som skall förena Norge med Sverige och få erfarenhet, huru- Norra stam-
vida denna jernväg, en gång färdig till alla sina delar, kan hä,r&b7anans
sig. De stora delar af denna bana till Norge, som hittills blifvit °J%german-
upplåtna för den allmänna trafiken, hafva gifvit så bedröfliga re- elfven.
sultat, att, såsom Trafikstyrelsen sjelf nämner, det endast är ban- (Forts.)
biten emellan Carlsborgs fästning och stambanan i Yestergötland,
som gifvit sämre resultat. Men jag vill rättvisan likmätigt icke
tillmäta dessa trafikresultat det värde, som de först kunna få, då
den norrländska statsbanan till Norge blir öppnad i sin helhet,
men säkert är, att dessa resultat blifva högst eländiga. Men, säga
då ifrarne för stambanebyggnader i Norrland, det är klart, att
denna stambana och en bana till Sollefteå icke kunna gifva några
tillfredsställande resultat förr än från stambanan utfartsvägar
blifva beredda till kuststäderna omkring Bottniska viken på svenska
sidan. Det är också min fullkomliga öfvertygelse, att börjar man
med stambanor genom Norrland anlagda i den ristning, som. nu
är föreslagen, och fortsätter i samma rigtning, nemligen genom
obygder och vildmarker, så måste man för att få någon revenu
af dessa banor öka kostnaderna med dylika utfartsvägar, som
hvarken blifva billiga eller korta. Och norrländingarne, långt
ifrån att bekosta något för sina banor i det inre af Norrland,
vilja, att staten skall.bekosta desamma och äfven jernvägarne till
utfartshamnarne vid Östersjön. Detta visar å ena sidan orimlig¬
heten af de framstälda anspråken och å andra sidan den fega
undfallenheten hos regeringen och Riksdagen mot dessa provinser,
när man icke vill låta anstå med en byggnad, som skulle inverka
tryckande på landets tillgångar och som väl borde till en del åt¬
minstone bekostas af ortens befolkning. Så har skett i en annan
provins. Yi hafva sett förslag till eu stambana genom Halland,
der landstinget ville bidraga med 1,000,000 kronor; och om jag
skulle med hvarandra jemföra dessa båda stambanebyggnader, den i
Norrland och den i Halland, så lider det väl icke något tvifvel,
att den halländska banan borde hafva ett gifvet företräde framför
den norrländska så väl i ekonomiskt som finansielt och militäriskt
hänseende. Ty den halländska banan går igenom rikt befolkade
orter med hög kultur och utvecklade näringar. Den utgör ock ett
samband, som en gång nödvändigtvis måste knytas mellan Gröte-
borg och Skåne och den komme att gifva vida större utdelning
i nettoinkomst än flertalet af våra stambanor i det öfriga Sverige
på samma miltal räknadt. En af reservanterna i Stats-Utskottet,
hvars ord brukar väga tungt i Andra Kammaren, har också tyd¬
ligen förklarat i en särskild reservation, att han hädanefter icke
ville lemna sin röst för andra stambanor än sådana, som till en
del understöddes genom bidrag af befolkningen i orten.
Jag nämnde en reservant och jag får på samma gång säga,
att det är för mig den mest glädjande företeelsen i denna fråga,
att så betydande reservanter i Andra Kammaren hafva uppträda
mot denna punkt och önskat afslag å densamma. Jag tviflar
ingalunda, att det skall blifva Riksdagens beslut, och om jag ett
ögonblick hade tviflat, att så skulle blifva förhållandet, så skulle
N;o 24.
14
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- jag icke hafva besvärat Herrarne med detta mitt anförande, men
banans fram-un(|er (je förhållanden, som na inträda kan jag icke annat ansluta
Ångerman- miS UU dessa reservanter; och jag bekänner uppngtigt, att jag
elfven. finner denna reservation vara vida utöfver hvad Utskottet mäktat
(Forts.) åstadkomma både hvad form och sak beträffar.
Jag är öfvertygad, att hvar och en redan har fattat sitt be¬
slut i denna punkt, och jag vill derför icke längre upptaga Kam¬
marens tid, huru mycket än kunde vara att om denna sorgliga
och bedröfliga affär anföra. Jag får vördsamt anhålla, att Kam¬
maren täcktes afslå den ifrågavarande punkten, hvarom jag får
framställa yrkande.
Herr Ko os: Af den diskussion, som hittills egt rum, synes
framgå, att åtminstone inom denna Kammare, likasom antagligen
äfven utom densamma, det icke finnes synnerligen många, som
vilja obetingadt drifva den satsen, att — sedan staten med stam¬
banor försett det mellersta och södra Sverige samt Jemtland och
sedan staten frikostigt understödt byggandet af enskilda jern vägar,
äfven sådana som måste minska trafiken å statsbanorna, statens
deltagande i dylika företag borde för all framtid upphöra, då fråga
blefve om att med den nya tidens fullständigaste kommunikations¬
medel förse orter, hvilka för utvecklandet af sina naturliga rike¬
domar, mer än någon annan ort i landet, hafva ett oafvisligt be¬
hof af j’ernvägar, och hvilka, äfven de, fått och ännu få bära sin
andel i de fyra ä fem millioner, som årligen utgå för jernvägs-
lånens förräntade och amortering.
Men om man också icke vill för alltid motsätta sig jernvägs-
byggandet i Norrland, så yrkar man på uppskof dermed. Och man
tyckes derför hufvudsakligen hafva två skäl: det ena finansielt,
det andra: önskan att vinna någon erfarenhet rörande resultaten
af de jernvägsanläggningar som dels redan egt rum, dels för när¬
varande pågå i de norra delarne af landet.
Het första skälet skulle visserligen väga tungt, derest det
funnes någon rimlig anledning antaga, att i en icke alltför afläg¬
sen framtid öfverskott å statsinkomsterna skulle bereda tillgång
till bestridande af rrtgifterna för ifrågavarande jernvägsanläggnin¬
gar. Men någon utsigt dertill lär väl knappt någon anse finnas.
Hen norrländska stambanan lär väl icke, den mer än våra öfriga
jernvägar, kunna komma till stånd utan att kapital dertill upp-
lånas; ett system, som i öfrigt tillämpats i de flesta andra länder,
särskilt för närvarande äfven inom det rika Frankrike.
Är det sålunda afgjordt att nödigt kapital måste för ända¬
målet upplånas, så är det svårt inse, hvilken synnerlig fördel
skulle vinnas derigenom att en dylik åtgärd uppskjötes. Jo, skall
man kanske invända, under de närmast följande åren behöfva vi
icke vidkännas någon särskild förhöjning i utgifterna för jernvägs-
lånens förräntande och amortering. Het är en sanning, vi kunna
några år uppskjuta denna utgift, men lika länge skola de ock
dröja att infinna sig, de välgörande verkningarne af kommunika¬
tionsväsendets utvidgande, den ökade rörelsen, den alltmer utveck-
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
15
Jf:o 24.
lade industrien; fördelar som i afseende å alla andra jernvägar,
man ansett fullt uppväga skilnaden emellan nettoafkastningen och
räntesatserna.
Hvad åter det senare skälet angår, ber jag få äran fästa upp¬
märksamheten derpå att, åtminstone under de närmast följande
åren, den erfarenhet som kan komma att inhemtas rörande trafiken
å jemtlandsbanan, hvilken till stor del framgår genom öde bygder,
icke bör utöfva något inflytande vid afgörandet af frågan om an¬
läggande af en jernväg inom tätare bebyggda trakter, der, såsom
äfven Konungens Befallningshafvande vitsordat, de odlade ego¬
vidderna äro af sällsynt mäktighet och godhet, och der årligen
ett stort antal öfvermogna träd ruttnar och går till spillo af brist
på tjenliga kommunikationer. Jag hemställer om bifall till Stats¬
utskottets hemställan i denna punkt.
Friherre von Ivrsemer: Man talar i språkvetenskapen nu
för tiden mycket om så kallad språkrensning. Månne icke min
ärade granne till höger skulle kunna finna lämpligt att i sitt vo-
cabularium företaga en sådan rensning? Sådana uttryck som
“regeringens futtiga skäl“, “Stats-Utskottets ynkliga skäl,'åt hvilba
man icke vet om man skall skratta eller gråta", “regeringens fega
undfallenhet för norrländingarnes fordringar", skulle utan tvifvel
med fördel kunna utgallras ur hans annars med skicklighet an¬
vända ordförråd.
Samme ärade talare har både i dag uppträdt och uppträder
nästan alltid här såsom förande Andra Kammarens talan. Skulle
det vara förmätet att en gång anhålla att få se den ärade tala¬
rens fullmakt? — Efter den beröring jag haft med en del af de
mest inflytelserika ledamöterna af Andra Kammaren, är jag öfver-
tygad om, att ^äfven der herskar såsom ledande princip — om
också någon gång, der såsom annorstädes, ett detaljintresse kan
gorå sig öfvervägande gällande —- att man bör underordna de en¬
skilda intressena under landets allmänna bästa, och ingalunda,
att den ena orten skall missunna den andra.
Jag vill nu öfvergå till att bemöta de mera på sak gående
skäl, som af denne och andre talare här blifvit framstälda. Det,
som ända till trötthet upprepas, är, att man skall stanna och in¬
vänta resultaten af.de redan färdigbyggda jernvägarne. Det är
en känd lag i fysiken att en rörelse, som tvärt afbrytes, fram¬
kallar en motsvarande qvantitet hetta. Så går det nog äfven här.
Om man nu tvärt afbryter den hastiga utvecklingsrörelsen af vårt
jernvägssystem,. så är att förutse att hettan, vid beslut derom, en
annan gång blir så mycket större. Ja, denna hetsighet torde, i
så fall, redan nu komma att göra sig gällande vid sjette punkten af
detta betänkande. En bild torde här ursäktas, då den ligger så
nära till hands. Man . stannar icke ett jernvägståg tvärt, utan
man bromsar för att hejda farten, ty stannar man tvärt, framkal¬
las en olycka. Och det blefve säkerligen en i ordets egentliga
bemärkelse järnvägsolycka här i landet, om man nu helt och hållet
afbröte det iernvägsbyggande, som under en lång följd af år så
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ångerman¬
etfven.
(Forts.)
X;o 24. 16 Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stom-häftigt egt ruin. Stambanor hafva årligen byggts för 6 å 7 mil-
b anans fram-\[oner kronor och åt enskilda jern vägsanläggningar hafva lemnats
dragande till g millioner kronor om året. Således hafva för detta ändamål
hvarje år anvisats 8 ä 9 millioner kronor. Att nu tvärt afstanna
(Forts.) med allt jern vägsbyggande, det skulle ovilkorligen framkalla så¬
dana omstörtningar i våra näringsförhållanden, som, om icke fullt,
dock i någon mån kunde jemföras med de stora omstörtningar,
som under frihetstiden egde rum, då Hattarne genom konstlade
medel framkallade lif i näringarne och Mössorna, när de kommo
till makten, tvärt afbröto detta system och derigenom framkallade
allmän ruin, hvarefter, då Hattarne åter kommo till väldet, det
förra systemet åter upptogs med förökad häftighet. Jag säger,
att så storartade kriser, som då framkallades, kunna icke upp¬
komma genom jernvägsbyggandets afstannande, men nog komme
det att medföra bedröfliga följder. Jag ber att i detta hänseende
få påpeka huru lätt det är för just den del af vår befolkning,
som varit sysselsatt med och är skicklig i jernvägars byggande,
att finna lönande anställning i andra länder och huru detta måste
öka utvandringen. Man har talat om skuldsättningen såsom varande
eu kräfta för vårt land. Skuldsättning är alltid ett ondt; men
tvifvelaktigt är, om den är så särdeles farlig, då den egen rum
för ändamål, som öka landets grundvärde med^större belopp än
skuldsumman. Den verkliga kräftan för vart folufattiga land, det
är deremot emigrationen!* Om vi förlora de lefvande krafterna,
hvad hjelper det oss, om vi spara några guldstycken?
Man säger, att man skall vänta, för att få se resultaten af
de redan byggda jernvägarne i Norrland. Men af dessa jernvägar,
sådana de nu äro, tror jag icke att man någonsin kan vänta ett
resultat som är tillfredsställande, ty det finnes ingen verklig slut¬
punkt för den uppåtgående banan, om man icke så vill kalla den
punkt, dit man på denna bana kan resa för att träffa tvärbanan
och se trafiken gå förbi der. .Finnes det väl någon anledning att
tro, att den hittills'färdigbyggda delen af norrlandsbanan kan gifva
ett godt resultat förr, än man kommer till en utfartspunkt? Jag
ber att få åberopa Trafikstyrelsens underdåniga memorial den 18
December 1880, der det talas om huru vigtigt det vore att i Norr¬
land åstadkomma en fullständig omstörtning af trävarurörelsen
genom att förlägga förädlingen af trävarorna till det inre af lan¬
det i stället för, såsom nu, vid kusten, hvarigenom stora förluster
uppkomma i följd af de långväga flottningarne. _ Denna förlust är
i en nyligen utgifven sakrik broschyr, som blifvit till oss utdelad,
beräknad för bjelkar till 6 ä 7 kronor per standard och för sågadt
virke till 12 ä 13 kronor per standard, blott direkt genom trans¬
portsättet, flottning, åstadkomna. Härigenom uppstår för öfrigt
. en förlust icke allenast för de enskilde utan äfven en verklig
nationalförlust, ty en del virke kommer alltid att, trots all för¬
sigtighet, gå till sjös och ej obetydliga qvantiteter sjunka. Hafva
vi verkligen så..godt om skog, att vi böra låta den gå till sjös
och försvinna i Östersjön, eller ligga på flodbottnarne och ruttna?
Är icke hvarje sådan förlust smärtsam att tänka på?
IT
Onädagen den 30 Mars, 1. m.
I hvad jag redan anfört ligger till en viss grad det jag ville
säga om de fördelar, banan skulle medföra. Den medför ett ord¬
nande af trävaruförädlingen i Norrland och förlägger den in i
landet, derifrån virket kan i förädlad form direkt utföras. Det
är en känd sak till exempel, att nästan allt det norska timret be¬
tingar högre pris än det svenska, emedan det i anseende till deras
kortare flottleder icke legat så länge i vattnet och derföre kan
sättas i en högre klass. Samma prisförhöjning skulle komma oss
till del, om virket kunde förädlas inne i landet och sedan gå per
jernväg till hamnarne.
Vidare ber jag att få påpeka en annan fördel af den nu före¬
slagna linien. I Stats-Utskottets betänkande är omnämndt, att
Vesternorrlands läns skogbärande mark uppgår till 3,486,829 tunn
land.. Om jag nu antager att, när dessa vidsträckta orter komma
i åtnjutande af förbättrade kommunikationer, endast 3 procent —
det kan ju icke kallas öfverdrifven förhoppning? — af denna
mark komma att odlas, så skulle der blifva 100,000 tunnland od¬
lad jord, som, efter en uppskattning af 200 eller 300 kronor för
tunnlandet, skulle representera ett värde af 20 ä 30 millioner kronor;
och efter de höga beräkningar j ernvägsstyrelsen gjort skulle denna
bana dock icke kosta mera än 11 ä 12 millioner kronor.
Jag^ ber ock att få antyda de militära fördelare af denna
bana, både de direkta och de indirekta. Den direkta fördelen der¬
af är att kunna kasta en truppstyrka till ifrågavarande punkt och
hindra en fiende att sätta sig fast der och afklippa just den del,
med^ hvilken han sannolikt först skulle försöka att minska vårt
område. _ Men äfven en indirekt fördel skulle derigenom vinnas,
ty hvarje förbättring i kommunikationerna är till nytta i militä¬
riskt hänseende, till följd deraf att i sammanhang med en ökad
rörelse befolkningen ökas. Det är längesedan en stor härförare
sade, att det fordras tre saker för att föra krig, nemligen pengar,
pengar och pengar. Den satsen är numera föråldrad. Man vet
nu, att det framför allt fordras menniskor!
Men, säger man, det kan vara godt och väl att tala om, att
dessa banor medföra fördelar; men hafva vi tillgångar till deras
byggande? Jag behöfver i detta hänseende blott påpeka den ut¬
redning, som i Kongl. Maj:ts proposition i finansplanen blifvit gif¬
ven, der Riksgäldskontorets tillgångar vid slutet af år 1882 äro
beräknade till 3,687,259 kronor. Visserligen hafva Herrar Riksgälds-
fullmäktige i ett annat betänkande upplyst, att en del af dessa
tillgångar äro af mera öfvergående natur, såsom undsättnings-
fonden, inbetalta medel för försålda mindre kronolägenheter m. in¬
så att det icke skulle finnas för lång tid disponibelt mera än
2,420,000 kronor. Denna siffra är emellertid fullt tillräcklig för
hvad som i fråga om stambanor är föreslaget, och jag vill tillägga,
ehuru jag ej nu vill ingå i några detaljer derom, att Riksgälds¬
kontor icke saknar tillfälle att anskaffa ytterligare medel utan
att gorå en ny emission och derigenom åstadkomma en ned¬
tryckning af värdet af 1880 års obligationer.
Första Kammarens Prof,. 1881. N:o 24.
N:o 24.
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Angerman-
elfven.
(Forts.)
2
N:o 24.
18
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Angermarn-
elfven.
(Forts.)
Nu säger man, att vi böra besinna, att vi hafva en statsskuld
af 221,356,239 kronor. För det första är denna statsskuld, rätt
beräknad, icke så hög, ty derifrån bör afgå hvad som är utlemnadt
till enskilda jernvägar och hvad som återstår i Riksgäldskontoret,
tillhopa 51,145,075 kronor. Egentligen är den skuld, som nu är
qvar, således 170,211,164 kronor. Nu är det visserligen sant,
att detta är blott statsskulden och att det icke angifver hvarken
statsbanornas kostnad eller ännu mindre den stora kostnad, som
på enskilda jernvägar är nedlagd. Huru mycket detta går till
får man veta af jernvägsstyrelsens allmänna svenska jernvägs-
statistik för år 1879, der dessa kostnader beräknats i rundt tal
till 406 millioner kronor, eller 447 millioner om äfven kapital¬
rabatter medräknas, hvilka dock ej höra dit; emedan om någon
lånar illa och dyrt, så bör detta ej rättvisligen debiteras det före¬
tag, som med dessa lånade medel utföres. Men jag accepterar
äfven den högsta summan! Jag vill med ett exempel söka att
klara begreppen i afseende på betydelsen af denna utgift. Jag
skall då göra en mycket obehaglig och, som jag antager, full¬
komligt orimlig förutsättning: Sverige skall gå på auktion! Det
är annonseradt till försäljning på två olika sätt. Det säljes an¬
tingen utan jernvägar, i hvilket fall säljaren bortsäljer materiel,
skenor, allt, samt planerar och utplånar sjelfva bankarne, hvarjemte
köparen skall förpligta sig att ej återbygga dessa jernvägar; eller
ock säljes Sverige, så som det nu står och går, med jernvägar.
Kan någon tvifla på att anbudet på Sverige med jernvägar skulle
blifva 447 millioner kronor högre än hvad som kunde bjudas för
Sverige utan jernvägar? Jag tror, att det skulle betinga eu eller
annan milliard högre med jernvägar än utan. Det är ju således
för en stor fosterländsk vinning man användt dessa medel och
då det kan visas att denna skuldsättning ökat landets värde med
högre belopp än skuldsumman, så tror jag att man utan någon
farhåga i detta fall kan se framtiden an. Mycket skulle ännu
vara att tillägga; men hvad jag anfört synes mig kunna berättiga
mig att yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Grafström: Efter den utredning i denna fråga, som
blifvit gjord, särskildt af en talare på gefleborgsbänken, med hvil¬
ken jag ber att få instämma, kan det synas öfverflödigt att tala
i denna sak, men til! följd af den plats, jag innehar i Kammaren,
ber jag att med några ord få uttala min åsigt.
Jag kan icke undertrycka den tillfredsställelse, som jag i dag
erfarit, när jag, blott med ett enda undantag, icke hört någon af
de talare, som bär uppträdt, yttra sig mot jernvägsanläggningar i
Norrland i allmänhet taget. Somliga af dessa talare hafva endast
ansett, att jemvägsarbetena derstädes borde för närvarande hvila.
Jag bär således till min glädje saknat hvad som ofta annars
framträder, när något förslag väckts om en fördel för Norrland,
nemligen den fördom, som de, hvilka bo något sydligare, vanligen
hysa mot de förhållanden, under hvilka nordligare boende lefva.
Jag vågar derföre uttala den tanke, att vi allesammans kunna
Onsdagen den 30 Mars, f. m. 19 JfiO 24.
bomma öfverens om, att hela vårt land är utsatt för ett hardt A»;-™, su¬
blimat och att vi hafva alla en sträfsam jordmån att bekämpa fanans fram-
och att således arbetets frukter mogna långsamt. När det för drj9W*r^iU
omkring 20 år sedan, eller något mera kanske, var fråga om att elflm!*'
bygga den första jernvägen, torde nog de äldre af Herrarne myc- (Forts.)
ket. väl erinra sig, huruledes samma skäl anfördes mot byggandet
af jernvägar i Sverige i allmänhet, som nu anföras mot byggande
af jernvägar i Norrland. Man talade om snöhinder, om den glesa
befolkningen, om landets fattigdom, om den ringa utvecklade in¬
dustrien o. s. v. Emellertid togo de, som då voro representanter
för det svenska folket, detta fosterländska arbete med ifver om
händer. De skydde icke stora uppoffringar för att föra arbetet
fram och nu hafva vi hunnit derhän, att vi med vårt jernvägsnät
vidrört det egentliga Norrlands sydligaste gräns. Eör några
riksdagar sedan fattades här ett beslut, som jag skulle vilja kalla,
om det tillätes mig, för amerikanskt, emedan det synes mig något
öfverskrida den vanliga försigtighet, som eljest utmärkt Riksdagens
beslut med afseende å jern vägsanläggningar, jag menar det beslut,
att jernvägen skulle föras, genom en trakt, som odisputabelt är en
ödemark för att öfver fjellen förena sig med den norska banan,
Derigenom fick, efter mitt förmenande, stambanan en orätt ret¬
ning och så vidt jag förstår, tillgodosåg man derigenom mera ett
norskt intresse än ett svenskt. Nu är det meningen att tillgodose
ett rent svenskt intresse. Det är meningen att föra banan något
djupare in i det egentliga Norrland och möta den stora naturliga
kanal, som der finnes, nemligen Ångermanelfven, der redan, såsom
vi nyss hörde, en stor trafik förefinnes. Jag kan icke anse annat,
än att det är både rätt och klokt af Riksdagen att på detta sätt
fullfölja jernvägsarbetet. Det är rätt derföre, att sedan de syd¬
liga delarne af landet fått jernvägar i alla rigtningar, det är en¬
dast en skyldighet att äfven tillgodose den nordligare delen af
samma fosterland med denna stora förmån. Det är äfven klokt
derföre, att, såsom en föregående talare tydligen framhållit, der¬
igenom påskyndas en ganska stor kulturutveckling i flere hän¬
seenden. Jag får således för min ringa del vördsamt tillstyrka,
att Första Kammaren nu ville bifalla Stats-Utskottets förslag.
Herr Bennich: Att norrländingar uppträda till förmån för
fortsättandet af den norra stambanan är ju naturligt, icke allenast
derför att de representera Norrland, utan äfven och isynnerhet
derföre att de bättre känna Norrland, dess förhållanden och behof
än de flesta af Riksdagens ledamöter från andra trakter. De skäl,
som blifvit anförda för den norra stambaöans fortsättande, äro
ock, enligt min öfvertygelse, af den beskaffenhet, att frågan derom
icke kan falla. Den kan visserligen med förenade krafter och god
vilja bringas till uppskof för ett eller annat år, men följden af
ett sådant uppskof har blifvit påpekad i finansielt hänseende af
en talare på gefleborgsbänken och i fysiskt hänseende af en talare
på elfsborgsbänken, som erinrade om våldsam stoppning af ett
jernvägståg och den starka hetta, som deraf förorsakas. Jag vill
20
N:o 24.
Onsdagen den SO Mars. f. m.
Norra sfara-icke trötta Kammaren med anförande af ytterligare skäl, hvarföre
hanans fram- stambanan nu bör fortsättas, men jag vill i största korthet yttra
dragande till n^got me(j anledning af den bär särdeles varmt berömda reserva-
elfvenT tionen från Andra Kammarens ledamöter, en reservation, som
(Forts.) framhållits ega ojemförligt större förtjenster än allt, som från
andra håll blifvit anfördt. Begeringens framställning säges hafva
varit alltför futtig, Ståts-Utskottets skäl klena o. s. v. men dessa
Herrar reservanter i Andra Kammaren, de besitta. all vishet.
Utom andra af denna reservations uppgifter, hvilka till väsentlig
del blifvit bemötta af den talare på gefleborgsbänken, som jag
nyss antydde, förekommer också påståendet, att de norrländska
stambanornas trafik hittills varit ytterst obetydlig och att man
deraf kan sluta, att trafiken på den fortsatta banan äfven skall
blifva ytterst dålig. Han har i reservationen, sidan 51, åberopat,
hurusom linien Bräcke—Torpshammar, som mot slutet af år 187S
öppnades för trafik, under år 1879 gifvit en medelinkomst per
banmil af icke fullt 20,000 kronor. Detta skall nu vara ett af de
starka bevisen för omöjligheten att få nöjaktig inkomst af de
norrländska banorna. Jag vill med anledning häraf meddela en
upplysning, hvilken jag försäkrar har full trovärdighet. Bräcke—
Torpshammarsbanan öppnades oår 1878, och år 1879 var således
första året den trafikerades. Året var klent i alla hänseenden,
men derjemte led banan af en brist, som är särdeles besvärlig i
fråga om trafik, nemligen bristen på fortskaffningsmedel. Ett be¬
vis derpå är, att vid Bräcke station anmäldes till lastning 400,000
stycken timmer, men jernvägen med sin klena rörelsemateriel
kunde under året transportera endast 80,000 stycken. När man
icke har rörelsemateriel för att fortskaffa det gods, som anmäles,
kan man ju icke få någon inkomst, huru mycket fraktgods än må
vara att'tillgå. Och att Bräcke—Torpshammarsjernvägen gifvit
annat resultat om rörelsemateriel funnits, kan man sluta deraf,
att fortsättningen af banan, den smalspåriga jernvägen från Torps¬
hammar till Sundsvall, under olika år inbringat ända till 65, ja
till och med 70,000 kronor per banmil. När denna smalspåriga
jernväg lemnat en sådan inkomst, bör det ju vara fullt klart, att
linien Bräcke—Torpshammar kunnat lemna mycket mera än de i
reservationen uppgifna 20,000 kronor per banmil, om den haft
medel att röra sig med. Det är ju dessutom alltför väl bekant,
att trafiken på hvarje jernväg behöfver någon tid att upparbetas,
innan den kan gifva sådan inkomst, som en fullt trafikerad och
ordnad bana. Emellertid är det på antydda och likartade skäl,
som reservationen grundat sitt afstyrkande och derför tillerkännes
berömmelse, under det deremot samtlige Utskottsledamöterne från
denna Kammare frånkännas all betydelse vid jemförelse med
Andra Kammarens upplysta reservanter. Metoden är förbehållen
den ärade talaren, som så väl vet att lägga sina ord i diskussio¬
nen. Jag kan icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfär¬
dats till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
21
N:o 24.
Herr Montgomery-Cederhielm: Då jag inom Stats-TJt-
skottet röstat för den här föreslagna punkten, vill jag i största
korthet endast angifva det väsentliga skäl, som dertill förmått
mig. Det var just det. som af eu talare från Elfsborgs län sär-
skildt framhölls, och som han ansåg i betänkandet icke hade vid¬
rörts, nemligen frågans betydelse för vårt land i allmänhet och att
det för Sverige vore af vigt, att dess nordligare provinser komma
i närmare beröring med det öfriga landet. Det är egentligen det
skälet, som verkat på mig att rösta för detta förslag. Jag anser
för närvarande den första pligten vara att söka bemäktiga oss
den stora del af landet, mer än af riket, som nu är i fråga och
hvilken icke kan sägas fullständigt höra oss till, då den har så
svaga föreningsband, som dfe nuvarande otillfredsställande kom¬
munikationerna. Detta var mitt förnämsta skäl, och då saken
kan vinnas på ett så försigtigt sätt, som här blifvit föreslaget, eller
att man skall gå så långsamt att endast anslå 2,000,000 kronor
om året, i hvilket fall det erfordras 6 eller 7 år för att uppnå
Ångermanelfven, har jag ansett häri icke kunna ligga någon
fara att för detta ändamål skuldsätta landet med deraf följande
annuiteter. Jag har fullkomligt insett, att denna bana bara är
en början till en fortsatt norrländsk bana och med öppna ögon
för följderna har jag röstat för den, emedan jag önskar och vill
och hoppas, att den tid måtte komma, då man kan sträcka vägen
till riksgränsen. Jag är förvissad om att det måste ske och kan
ske utan att ådraga riket allt för stora uppoffringar, såsom synes
af nu förevarande betänkande.
De öfriga af Stats-Utskottet anförda skäl sakna icke vigt, så¬
som att man icke bör helt och hållet afbryta stambanebyggandet
och låta den materiel, de ingeniörer och den arbetsstyrka, som
finnas, skiljas derifrån, Utan med dem fortsätta jern vägsbyggandet,
men dessa skäl har jag satt i andra rummet. Erågans betydelse
för hela landet synes mig deremot vara af den vigt, att jag an¬
ser mig på grund deraf böra tillstyrka bifall till betänkandet.
Herr Nyström: Då öfre Norrland, hvartill jag räknar Vester-
norrland, Vesterbotten och Norrbotten, innehåller i areal mera än
en tredjedel af Sveriges vidd, då dess väl eller ve är beroende i
stor grad på denna frågas utgång, då det är fråga om, derest för¬
slaget afslås. att snart sagdt skilja detta land från det öfriga Sve¬
rige, anser jag mig, såsom en representant för dessa orter, både
berättigad och skyldig att säga några ord, grundade på den er¬
farenhet, jag vunnit under mer än tre tusen mils resor i Norrland
under de sista trettio åren genom min embetsverksamhet vid skif¬
ten, skattläggningar och afvittringar i den nordligaste delen af ri¬
ket eller Norrbottens län, samt för andra orsaker. Under de 25
år, som nu förflutit, sedan första svenska stambanedelen öppna¬
des, har i Norrland den åsigten varit öfvervägande att med glädje
omfatta de dagar, då de olika stambanedelarne öppnats, emedan
utsigten att få en jernväg, som förmedlade rörelsen mellan nord¬
liga delen af Sverige och den södra, derigenom ökades. Till att
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ångerman¬
etfveu.
(Forts.)
N:o 24.
Norra stam¬
banans fram¬
dragande till
Ångerman-
elfven.
(Forts.)
22 Oasdagen den 30 Mars, f. m.
börja med var det Norrlands afsigt att få banan närmare kusten,
men så beslöts, att den skulle gå till Norge, och detta stödde sig
derpå, att norska och högre intressen så fordrade. Vi äro väl
icke deremot, men vi anse nu tiden vara inne att få, såsom rege¬
ringen och Utskottet föreslagit, banan fortsatt åtminstone till nå¬
gon del eller till Angermanelfven. Det har såsom en buse fram¬
hållits, att det blott skulle vara en smakbit detta, och det må så
vara, men om det i en framtid skulle komma i fråga att fortsätta
jernvägen norrut, så är den öfriga delen icke så afskräckande, som
mången kunde anse. Det är ungefär 50 mil från Haparanda till
Angermanelfven i den rigtning banan borde läggas. Efter en
kostnad af 700,000 kronor per mil skulle det göra 35 millioner. Men
jag återgår till den handel, som nu är i fråga. Dertill fordras
vida mindre än Riksdagen beviljade för att bygga banan genom
Jemtland till norska gränsen, och den banan kan icke räknas så¬
som en norrländsk, utan såsom en internationel bana. Allt som
här blifvit af motståndarne till den nu ifrågasatta banan anfördt,
är så tillfyllest vederlagdt af föregående talare, att jag icke vill
yttra något vidare derom. I reservationen har hufvudsakligen
framhållits bristande förmåga hos staten att utföra detta. När
man ledsamt nog inskränker jern vägsbyggandet så som nu är i
fråga, nemligen att nedsätta det nästan till en fjerdedel af hvad
det förut varit, anser jag för min del, att det icke bör blifva så
betungande för staten, att man skulle nödgas derföre upphöra der¬
med. Förnämsta orsaken till afslag synes mig vidare vara att re¬
servanterna och andra anse, att den ifrågavarande banan icke
skulle bära sig, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att hela
den öfre delen af Norrland kommer att bidraga till trafiken, syn¬
nerligen då isförhållandena stänga denna del af Norrland från all
samfärdsel med öfriga Sverige, hvilket, såsom vi veta, eger rum
under mer än halfva året, och att ingen konkurrerande bana kan
uppkomma såsom i andra delar af Sverige, der banor byggas i
alla rigtningar och nästan parallelt med statens. Man har all an¬
ledning antaga att rörelsen på denna bana blifver stor, i den mån
den utsträckes norrut, äfven derigenom att, såsom jag under resor
hört, Finland till stor del kommer att sända sin export till Trond-
hjem i stället för omkring Finska viken till utlandet och det derföre,
att en tredjedel af väglängden besparas till vesterhafvet mot om
exporten går öfver Hamburg. Jag vill icke vidare upptaga Kam¬
marens tid, endast anhålla att Kammaren ville godkänna detta
billiga förslag. Billigt är det, ty Norrlands befolkning har väl
ändå deltagit i Sveriges hittills byggda stambanor. Klokt är det
äfven, emedan vi icke få göra Sveriges öfre befolkning sämre lot¬
tad än Finnarne, som nu bygga en bana till Vasa, snedt emot
Umeå, hvarjemte finska statsverkskommissionen föreslagit att bygga
icke blott en, utan två jernvägar till Uleåborg, snedt emot Piteå.
Afslås detta förslag, mot förmodan, skall öfre Norrland såsom hit¬
tills väl vara troget sitt land och finna sig i omständigheterna,
men ett tyst berättigadt knot skall dock der höras. Beviljas det,
blir befolkningen antagligen nöjd att vänta ännu 15 ä 20 år, tills
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
K» 24.
23
den får erfara de ovärderliga fördelar, som jern vägarna i allmän- /Torr* stam-
het medföra. Jag kunde höja denna ort till likhet med öfriga or‘^^ndetui
ter i riket, ty dess naturliga fördelar äro så stora i odlingsbara Ångerman-
marker. i skogar, i rika malmer och fiskrika elfvar, att den kan elfeen.
föda och gifva utkomst kanske åt 10 gånger den befolkning, som der (Forts),
nu finnes, om dessa resurser blott blifva tillvaratagna. Jag anhåller,
att Kammaren icke måtte undanskjuta hvad som kan atgöras i
dag och understödja Utskottets förslag, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Jöns Pehrsson: Det kan ingen förtänka norrlands-
representanterne eller förundra sig öfver, att de i dag kämp aför
sin idés genomförande, för den 13 mil långa jern vägen till Anger-
manelfven. Icke heller jag förtänker dem det och om det vore
fråga om att jernvägen skulle stanna der och icke fortsätta vidare,
kunde det vara möjligt att de finge flera röster; men då man
måste tänka, att frågan aldrig kan afstanna der, tror jag icke de
skäl kunna undei’kännas, på grund hvaraf man önskar några års
hvila med denna sak.
Det var hufvudsakligen två talare, som uppkallade mig. Herr
f. d. statsrådet Carlson ville påstå och bevisa, att antagandet af
Utskottets förslag icke skulle medföra någon egentligen ökad ut¬
gift för ränta och amortering, men vi skola komma i håg, att, om
vi gifva två millioner i handpenning, frågan gäller elfva millioner,
innan företaget blir färdigt, och de komma att tynga både med
ränta och amortering, så att äfven det skälet talar för att vänta.
Man har såväl berömt som klandrat den reservation, som Ut¬
skottets minoritet bifogat, och dermed visat sanningen af ordsprå¬
ket, att ingenting är skrifvet, deremot en tadlares penna icke kan
hvässas. Det kan motsägas, men icke vederläggas, att i ränta och
amortering årligen utgifvas öfver tolf millioner kronor; det kan
icke jäfvas eller vederläggas, att svenska staten till underhåll af
de jernvägar, vi hafva byggt, redan af skattemedel utgifvit öfver
71 millioner kronor. Det är siffror, som icke kunna vederläggas,
och att Herr von Krmmer gjorde så mycket väsen af sin talare till
höger må vara hans ensak, som har den lyckliga förmågan; men
i afseende på bufvudfrågan tror jag han besitter en villfarelse, då
han påstår att denna 13 mils jernväg skulle medföra välsignelse
och lycka för landet. Jag tror icke, att den skulle komma att
inverka ens så mycket, som eu 13 mils enskild jernväg i en annan
ort skulle göra. Yi skola komma ihåg, att den stora utveckling
i afseende å folkmängd, Yesterbottens län på senare tider gjort,
till större delen heror af från alla delar af riket tillkommet löst
arbetsfolk, som användts vid skogsafverkningen, icke deraf att
den fasta befolkningen, som har sitt uppehälle af lönande jord¬
bruk, ökats. Man har sagt, att tillfällena till utveckling i Yester-
botten äro många och stora, men vid andra tillfällen får man ofta
nog höra, att det svåra klimatet i de norrländska orterna icke med-
gifver någon större utveckling af jordbruk och boskapsskötsel.
Det får man höra mången gång, åtminstone då fråga är om anslag
5:o 24.
24
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- till utdikning'»].’ och torrläggningar för undgående af frostskador,
banans fram- a tf ondt, hvaraf man för öfrigt lider äfven i andra delar af landet.
'^Ångerman- Af alla skal, som anförts för bifall till Utskottets förslag, får
elfeen, jag för min del säga, att jag icke hört något, som kan vederlägga
(Forts.) hvad reservanterne påstå, i sin helhet betraktadt. Om det finnes
några svaga punkter i deras utlåtande, är det klart och naturligt,
att stora förmågor gerna söka att begagna dem till sin fördel,
men det förringar icke rigtigheten af reservationen i sin helhet.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Friherre Flinckowström: Jag skulle icke besvärat Kam¬
maren med att begära ordet en andra gång i denna fråga, om jag
icke blifvit uppkallad genom några yttranden af mina grannar.
Herr Friherre von Kreemer började sitt anförande dermed, att han ön¬
skade en språkrensning på de starka ord, hvarmed jag uppträdde,
synnerligen mot vår, i hans tycke, förmodar jag, finkänsliga rege¬
ring. Jag beklagar, att icke alla kunna framställa sådana diaman¬
ter ur vårt språks orensade stenkol, som denne talare visat sig
vara mästare att åstadkomma; men man får nöja sig med mindre
vackra ord, ..blott man kan säga sanningen osminkad, och det har
jag gjort. Äfven kan jag försäkra denne talare, att jag i mina
uttryck om regeringen i denna fråga användt mitt språkförråds
mildaste ord. Herr Friherre von Krffimer, hvilken, som det tyckes,
särskildt ondgjort sig öfver mitt förra uppträdande, har äfven be¬
gärt få se den fullmakt, han förmodade jag skulle innehafva att
föra _ Andra Kammarens talan. Jag kan härmed förklara honom,
att jag har en vida vigtigare och större fullmakt, nemligen mitt
förordnande till denna plats på elfsborgsbänken, med hvilken föl¬
jer både rättighet och skyldighet att föra svenska folkets talan,
och det har jag efter bästa förstånd alltid gjort, oaktadt alla an¬
märkningar, de må komma från hvem som helst, mot mitt upp¬
trädande.
De anmärkningar och de försök till försvar för den norr¬
ländska jernvägen, som här af åtskilliga talare blifvit gjorda,
hafva för mig varit ett ytterligare bevis på, huru svaga de skål
äro, som anförts för att öfvertyga Kammaren om nödvändigheten
af denna jernvägsanläggning. Man behöfver blott kasta en blick
på kartan och på den rigtning, den ifrågavarande banan skulle
få, för att varda fullt öfvertygad om, att dess räntabilitet blir
ingen. Att lägga en jernbana tvärs öfver de stora naturliga far¬
lederna i Norrland och dock påräkna att kunna derpå uppfånga
denna provins’ ojemförligt största exportartikel, trävarorna, är en
förhoppning, som, för att åter nyttja ett orensadt språkuttryck,
verkligen är barnslig. Tror man, att någonsin den hufvudsakliga
exporten af trävaror kan taga någon annan rigtning än längs de
flott- och segelbara elfvarne ned till Östersjön, så bedrager man
sig ofantligt. Det finnes blott ett sätt att kunna till en del för¬
ändra denna rigtning — jag säger till en del och kan tryggt på¬
stå till minsta delen — nemligen att låta denna tunga, skrym¬
mande exportartikel på statens jernvägar få fraktas billigare än
Onsdagen den 30 Mars. f. m.
25
N:o 24.
medelst flottning. Det är möjligt att jernvägstrafikstyrelsen måste Norra stam-
sluta med vidtagande af en sådan åtgärd, i fall jernbanan blir banans fram-
byggd, ty bättre är naturligtvis att frakta något än intet; mendrj9a^J^'t
då hafva vi äfven byggt jernvägen för träexportörernes behof, “ elflTn^
nytta och nöje och icke med afseende å nödvändigheten för landet (Forts.)
eller i enlighet med dess berättigade anspråk att se sina stora ut¬
gifter på något rimligt sätt tillgodosedda.
Jag vill icke till bemötande upptaga alla de underliga skäl,
som här blifvit anförda för denna verkligen orimliga jernvägs-
byggnad; men jag kan icke underlåta att fästa mig vid Herr Ben-
niehs så kallade “trovärdiga11 uppgifter; ty i samma andedrag han
talar derom och vill sjelf lemna några sådana “trovärdiga* upp¬
gifter, berättar han, att det vid en station anmälts till transport
40,000 och blifvit transporterade 80,000 timmer. Det var visser¬
ligen eu sufflör, som ingaf honom att korrigera den förra siffran
till 400,000, men det gifver mig anledning fråga, hvart Herr Ben-
nich, om han icke haft sufflör bakom sig, kommit med sina “tro¬
värdiga11 uppgifter. _ Han talade vidare om Torpshammars—Sunds¬
valls smalspåriga jernväg och de stora inkomstbelopp den hade
att uppvisa. Hen han glömde det väsentliga, att denna jernväg
är byggd i ett särskilt ändamål, nemligen att upptaga de stora
trätransporter, som komma från inre delar af Norrland och föras
till Sundsvall och att det är skälet, hvarför denna jernväg har en
stor trafikinkomst att uppvisa. Han kan äfven vara öfvertygad
om, att. ifall denna jernbana förlägges till stambana, ett sådant
resultat icke kommer att ega rum. Den är redan från Torpsham¬
mar förenad med statens jernvägar och, om man räknar jernvä¬
gen i sin helhet, tviflar jag på, att den gifver sådana resultat,
som kunna uppmuntra till att på flera håll anlägga dylika banor
ut till hamnarme.
Herr Montgomery-Cederhielm har helt upprigtigt förklarat —
och jag tackar honom för denna upprigtighet — att hans mening
och mångas med honom är, att jernvägarne skola fortsättas hela
Norrland igenom ända upp till Haparanda. Jag har redan förut
nämnt, att också jag trodde detta vara den inneboende meningen,
fastän den icke blifvit af regeringen uttalad, och derför har man
äfven dragit jernvägen till Sollefteå och icke till Nyland, hvilket
varit det rigtiga, om man velat stanna vid Ångermanelfven. Men
jag hemställer, om det är rimligt att på detta sätt löpa på en ut¬
gift, som icke kommer att understiga 50 ä 60 millioner kronor,
allenast för så små, för landet i sin helhet onödiga ändamål, som
man afser med denna jernväg. Den är helt och hållet af lokal
beskaffenhet och har, som sagdt, icke något stort, väsentligt in¬
flytande på hela landet, hvai‘ken i militäriskt, ekonomiskt eller
finansielt hänseende, utom det att den i sistnämnde afseende kom¬
mer att fortskynda landets ruin, som måste blifva en följd af att
allt fort gifva anslag åt dylika olyckliga jernbanor.
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.
Herr N or denfelt: Den siste talaren har i sitt förra anfö-
N:o 24.
26
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- rande förklarat Utskottets skäl icke vara tillfredsställande. Jag
banans fram- f^r deremot säga, att hans skäl synas mig sakna all bevisnings-
^Ån^erman-1 tratt. Talaren rörde sig mest med tycken och farhågor om andra
Gifven. saker, och föga om den, hvarom nu är fråga, hvarföre dessa skal
(Forts.) icke lära inverka på Kammarens votum.
Denna bana kan icke fortsättas längre i norr än Riksdagen
bestämmer, icke heller byggas hastigare än Riksdagen beslutar.
Riksdagen har ju i sin makt att dervid göra hvad som är nyttigt
för det hela, att bedöma landets tillgångar och behof och derefter
besluta. Talaren sade, att efter man går till Sollefteå, måste man
fortsätta till Haparanda. Det förhåller sig dock så, att, äfven
om man vill gå till Nyland, så kommer man helt nära Sollefteå.
En enskild jernvägsundersökning i dessa trakter har nemligen vi¬
sat detta; dalarne ligga på det sättet och man kan icke gerna
bygga jernvägen upp öfver bergshöjderna. Men äfven om så icke
vore fallet, hvad hindrade att fortsätta banan från en punkt, som
icke vore ändpunkten. Talaren påstod, att denna bana skulle
skära floddalarne på det sätt, att någon trävarutrafik aldrig kunde
komma i fråga. Men den går tvärtom från det inre af landet till
kusten och har utsigt att få en stor trävarutrafik, synnerligen om
den förlägges så, som jag föreslagit. Så väl denne, soni eu an¬
nan talare har sagt att trävaror icke böra fraktas på jernväg,
men erfarenheten har visat motsatsen; rundtimmer hafva blifvit
förda från Vermland, Östergötland och Södermanland till Göte¬
borg och plank från Krylbo till samma exporthamn. Talarne
hafva rätt deri, att alla trävaror från flottlederna icke kunna vin¬
nas för jernvägarne. En stor del af dessa varor hafva föga värde
och försämras icke mycket under flottningen; men de finaste och
bästa trävarorna, hvilka lätt kunna skadas under flottningen kom¬
ma att söka jernvägen, om den blott ligger i den rigtning, som
dessa varor skola gå. Prisskillnaden mellan bättre och sämre
virke är nemligen sä stor, att dermed kan betalas mycket mer än
skilnaden i frakt emellan jernväg och flottled. Man behöfver visst
icke hålla frakten på jernväg billigare än flottningen, man kan
tvärtom hålla den dyrare och likväl få så stor de! af virkestran-
sporten, som jernvägen behöfver för att få en tillfredsställande in¬
komst. Detta visas af många exempel så väl här i landet som i
Norge. Man ser huru små sågar uppstå vid jernvägsstationerna
öfver allt, der det är möjligt att samla virke, och huru allmogen
föredrar att sjelf försäga virket och sälja plank framför att sälja
det i form af bjelkar och blockar till de stora bolagen. Virket
från de skogar, som icke egas af de stora bolagen,_ hvilka hafva
sina sågar vid kusten, kommer således företrädesvis att skickas
på jernväg. Deremot kommer från de stora skogar, som egas åt
personer eller bolag, hvilka redan hafva sågverk vid kusten och
ega dyrbara flottledningar, bvilkas kostnad måste förräntas och
amorteras, icke mer än det bästa virket, att sändas på jernväg,
men sådant har redan skett.
Det är sagdt, att man, innan jern vägsbyggandet i de norr¬
ländska trakterna fortsättes, vill se hvad inflytande jernvägen kan
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
27
N;o 24.
hafva på sådana nordligt belägna bygder. Jag bar sett detta och Xorra stam-
kan intyga, att jernvägen har ett vida mer upplifvande inflytande
der än annorstädes, helt enkelt derför att vinterkommunikatio- J^erman-
nerna sä lång tid af året väsentligen underlätta transporterna till eif v en.
jernvägsstationerna och vida mer än i sydligare orter. Så har (Forts.)
t. ex. i år nästan hela vintern gått fyra tåg dagligen från Boll¬
näs, hufvudsakligen lastade med träkol och timmerstockar, livilka
senare förts ända till Stockholm, eller 30 mil. Det är en ganska
tillfredsställande frakt, som derigenom erhållits, och med den
transporten fortsattes än i dag. Då slädföret slutar, minskas vis¬
serligen trafiken, men omsättningen är så mycket lifligare under
vintern, ja, lifligare än på många andra orter. Dessutom äro dessa
trakter i stånd att mottaga en betydligt större befolkning. Vissa
delar äro tätt befolkade, men i vissa andra delar finnes nästan
intet folk. Stora sträckor utgöras af odlingsbara marker och lika
väl bör man kunna söka sitt hem der, som på andra sidan haf-
vet, i Amerika. Allt detta gör, att en jernväg i ett sådant land
bör åstadkomma en mycket hastigare utveckling af landet, än på
andra ställen.
Hvad nu den mycket beprisade reservationen beträffar, så får
jag säga, att man der visserligen har ett vackert hopande af siff¬
ror, men att dessa siffror icke äro rigtigt uppstälda och icke be¬
visa det, som de förmenas skola bevisa, eller böra inverka på den
nu förevarande frågan. Den stora tabell, som slutar med en summa
af öfver 71 millioner, visar väl hvilka uppoffringar i ränteförluster
som statsverket gjort för såväl stambanorna som de enskilda jern-
vägarne, likvisst med det väsentliga fel, att räntan på alla de pen¬
ningar, som riksgäldskontoret innehaft och förräntat och hvilka
uppgått ibland till 16 millioner, ibland till öfver 31 millioner, der
icke finnes afdragen. Revisorerne, som uppsatte en del af denna
tabell, insågo likväl, att, om man ville tillämpa dessa uppgifter
på statens jernvägar allena, såsom reservanterne vilja göra, man
åtminstone borde göra afdrag för skilnaden mellan de belopp, de
enskilda jernvägarne betala, och dem staten betalar för till dessa
jernvägar utleinnade lån, en skilnad, som uppgått till 3 ä 500,000
kronor årligen och utgjort det direkta anslag, staten lemnat de
enskilda jernvägarne. Vidare finna Herrarne af den tabell, jag
uppgjort, sidan 41, och hvilken jag naturligtvis finner rigtigare
än reservanternas, att den årliga amorteringen under de senaste
åren uppgått till 2 å 3 millioner kronor. Amorteringen kan ej
rätteligen åläggas stambanorna, dess storlek beror på och bör
rättas efter statsverkets finansiella styrka i öfrig;!; likaledes synes
det obefogadt att fordra att de färdiga stambanorna skola för¬
ränta det kapital, som ligger i de under arbete varande. En följd
af denna hastiga amortering är äfven att vi, såsom jag visat på
sidan 39, lagt ihop ett kapital af 60,606,389 kronor 71 öre, utgö¬
rande dels inbetald amortering, dels likvidations- och amortisse-
inentsfondernas behållning, dels hvad som af trafikmedlen blifvit
lagdt i jernvägarne, dels slutligen öfriga af statsmedel verkstälda
utbetalningar till statens jernvägar. Om man erkänner, att detta
>’:o 24.
28
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam-& r ett samladt kapital, kan man äfven säga att det är afskrifvet,
banans fram- }öper icke vidare med ränta, det är betaldt, på samma sätt
ångerman- som> om reservanternes siffra å 71 millioner vore rigtig, detta ock
elfven. vore ett betaladt och afskrifvet kapital. Det är ett i sanning
(Forts.) ganska vackert drag i vår historia, att vi dels kapitaliserat öfver
60 millioner och dels afskrifvit 71 millioner kronor efter reservan¬
ternas uppgift, men i verkligheten betydligt mindre. Dessa siffror
visa dock, hvilken styrka i finansielt hänseende vi besitta hufvud¬
sakligen genom dessa jernvägar.
Reservanterne säga, sidan 47 andra raden nedifrån, att 7
millioner kronor icke skulle vara upptagna i Trafikstyrelsens be¬
räkning öfver kostnaden för jernvägsbyggnaderna, men detta på¬
stående är origtigt; de 7 millionerna äro upptagna så, att hvad
som återstår att ytterligare lägga ut för under arbete varande
byggnader är för i år anvisade 6,800,000 kronor jemte 500,000 för
år 1882 eller tillsammans 7,300,000 kronor. För mig är detta
kärnpunkten i frågan, om vi hafva tillgångar, att utan åsidosät¬
tande af andra statens intressen kunna bygga denna jernväg, eller
icke. Tager jag då i betraktande att, enligt Trafikstyrelsens upp¬
gift, den närvarande kostnaden för stambanorna uppgår till
211.881.000 kronor, i hvilken summa styrelsen intagit kapitalrabatt
med 14,538,000 kronor och allt hvad de under arbete varande jern-
vägarne kosta eller 14,330,000 kronor, att man icke skäligen kan
fordra att dessa senare 14 millioner ännu skola kunna förräntas
och att, efter hvad jag redan styrkt, 60,600,000 kronor äro af-
skrifna eller betalda, så finner jag, att vi hafva rätt att från dessa
211 millioner draga 74,930,000 kronor, då det återstår 136,951,000
kronor eller nära 137 millioner, hvilken är den summa, som vid
1880 års slut vi hafva att genom stambanorna för statsverket för¬
ränta. Räntan derpå, efter 4,si procent, hvilken ränta, amorterin¬
gen oberäknad, blifvit betalad för statsskulden år 1880, belöper
sig till 6,176,490 kronor. Nu har år 1880 af behållningen från
statens järnvägstrafik till statskassan 6,200,000 kronor blifvit in¬
betalade och således har jern vägstrafiken nämnda år betalat den
ränta, som ännu ligger oss till last för de till de fullbordade stam¬
banorna upplånade, men icke afskrida penningarne. Men, säger
man, så hafva vi ytterligare lagt ned 14,330,000 kronor i ännu
icke färdiga jern vägsbyggnader och dertill kommer för inneva¬
rande och nästa år anvisade 7,300,000 kronor eller tillsammans
21.630.000 kronor. Räntan derpå uppgår till 973,350 kronor eller
icke fullt en million, som således blir den brist för statens jern¬
vägar, som statskassan för år 1881 har att betala, under förut¬
sättning att stambanorna, gifva lika god behållning som år 1880.
År denna summa i någon mån afskräckande? Jag kan icke inse
det. Nu är väl fråga om, att öka annuiteten med knappt 100,000
kronor om året, så att ökningen om 6 år skulle uppgå till 550,000
kronor, men huru mycket skola icke jernvägarnes inkomster stiga
under denna tid. 1 det hela skall efter 6 år vara att påräkna
större tillökning i dessa inkomster, än tillökningen på annuiterna.
Detta visar för mig att den finansiella delen af frågan är klar
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
29
M:o 24.
och utan våda. Om jag då tänker på de indirekta tillskott till Norra stam-
statskassan, som vi erhålla genom jernvägarne, huru tull och be-ianans fram-
villning, tack vare dem, vuxit, så kommer jag till det resultat, att dXwe?JL™1
vi till en del lefva på jernvägarne, att de redan nu bidraga till elfven.
statens utgifter och komma att göra det i ännu högre grad. (Forts.)
Grenom konverteringen hafva vi för den närmaste tiden min¬
skat annuiteten med omkring en million eller ungefär med dubbla
det belopp, hvarmed vi komma att öka den om förslaget bifalles.
Äfven detta finner jag utgöra ett skäl för att ingen våda är för
handen. Desslikes hafva vi minskat amorteringen, men det inne¬
bär för mig en pligt att öka kapitalet, det vill säga jernvägarne.
Då vi på efterkommande öfverflytta en större del af amorteringen,
höra vi äfven gifva dem ett medel att betala den genom stegrad
j ernvägsinkomst.
Har man inga finansiella betänkligheter och medgifver man.
på sätt alla nästan utan undantag göra, att denna jernväg måste
och skall byggas, så blir frågan: hvad förtjena vi med ett upp¬
skof? Den egentliga vinsten skulle bestå deri, att tillökningen i
annuiteter med 100,000 kronor om året börjar några år senare.
Men hvad förlora vi deremot? Yi få med säkerhet en dyrare an¬
läggning; tv såsom det nu är stäldt med de arbetskrafter och de
redskap,_ som finnas, kan jernvägen byggas billigare än vid någon
annan tidpunkt, förutsatt naturligtvis att konjunkturerna för ma-
terialier eller dagsverkspris icke springa upp, hvilket icke kan an¬
tagas ske så hastigt. Vidare förlora vi en tidigare utveckling af
dessa provinser, som äro mäktiga af så stora och så hastiga för¬
bättringar, och det är en förlust, som är stor nog att motväga
förlusten af att tidigare betala ökade annuiteter.
Hvad särskildt beträffar det yrkande jag framstäit om en nå¬
got vidsträcktare fullmakt åt Kongl. Maj:t, så har jag derför gif-
vit några skäl och skall icke trötta med att nu upprepa den. Yr¬
kandet beror i det hela på en föreställning, som jag fått, att man
längre i norr skulle få en bättre linie och vida större trafikin¬
komst. Denna föreställning grundar sig på hvad jag hört af per¬
soner, som känna dessa trakter, och de uppgifter jag fått från
ingeniörer och flere andra håll. Men det är ju möjligt, att min
föreställning i detta fäll är origtig. Derför vill jag icke heller
att Riksdagen derom skall fatta något beslut; men uti att gifva
Kongl. Maj:t..en något vidsträcktare fullmakt kan ju icke ligga
någon fara. Äfven Utskottet antyder, att det kan tåla att tänka
något mer på banans sträckning, men det vill icke säga fullt ut
hvad^ det menar. Jag åter önskar, att Kongl. Maj:t må få en vid¬
sträcktare fullmakt, på det att, om det skulle befinnas att en linie
dragen från Gfällösund skulle gifva bättre inkomst och få bättre
lutningar än den nu ifrågasatta, Kongl. Maj:t icke måtte vara bun¬
den af något Riksdagens beslut. Jag yrkar derför bifall till Ut¬
skottets hemställan, men med den af mig föreslagna förändringen
i ordalagen, så att i stället för “lämplig punkt i dess närhet" ef¬
ter orden “Bräcke station eller", som bibehållas, å femte raden af
30
N:o 24.
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- klämmen måtte införas orden “Grällösund eller lämplig mellanlig-
tanans fram- gande punkt".
dragande till
elfv7n.n' Friherre von Essen, Fredrik: Den siste ärade talaren har
(Forts.) så fullständigt utvecklat den finansiella sidan af frågan, att det torde
vara öfverflödigt att vidare yttra något derom. Det synes mig,
som om den utredning, han lemnat, skulle vara tillräcklig att hafva
hvarje betänklighet, som grundar sig på farhågor i detta afseende.
Han har äfven visat, att inga fördelar i finansielt hänseende kunna
vinnas genom ett uppskof under några år, efter hvilkas förlopp
man finge upptaga arbetet utan de materialier och utan de arbets¬
krafter, som nu finnas till förfogande. Den erfarenhet, som möj¬
ligen kunde vinnas genom ett dröjsmål, nemligen huru trafiken
kommer att bära sig på den redan under anläggning varande ba¬
nan i Norrland, denna erfarenhet kunde icke vinnas förr än ut-
fartsvägar blifvit anlagda, hvilka förenade stambanan med hafvet.
Den nu föreslagna banan är nemligen icke rätt uppåtgående, utan
egen samma betydelse som en dylik tvärbana tid kusten och kom¬
mer i denna egenskap säkerligen att betydligt höja trafiken liksom
den förut byggda stambanan. Det är väl sant, att åsigterna be¬
tydligt förändrats sedan år 1876, då Riksdagen fattade beslut^ om
Norra stambanans dragande till Ange; ty det lider intet tvifvel,
att många bidrogo till detta beslut i den tanken, att man dermed
skulle afstånga all vidare uppåtgående bana åt Norrland. Man
ville draga den så långt vestligt, att den uppåtgående linien skulle
försvåras, och härmed förenade sig Jemtlandsintressena, så att
följden blef den sträckning, som då beslutades. Det är dock an¬
tagligt, att många af Riksdagens ledamöter sedan dess ändrat
åsigt. Jag ber att öppet få erkänna, att jag är en bland dem.
Jag hade då den tanken, att någon fortsättning af stambanan i
Norrland icke skulle ifrågakomma; men ett i min tanke talande
skäl har i detta afseende inverkat på mig. Jag tror, att isynner¬
het den omständigheten inverkat på tänkesätten, att de flesta
sjelfva befunnit sig i det lyckliga läge att egajernvägskommunika-
tion hvar och en till sin landsdel. Då kan man icke värja sig
för den tanken: skola vid sådant förhållande alla dessa invånare
i Norrland,' som uppgå till en tiondedel af landets befolkning,
vara beröfvade en sådan förmån? Skola vi icke söka att genom
jern vägsförbindelse anknyta oss med denna aflägsna landsdel, som
skiljer sig från stambanan med 50, 60, 70 ända till 80 mil? Månne
icke denna befolkning har rätt att fordra några uppoffringar af
landets öfrige invånare, då den i flere år fått lemna skattebidrag
till de numera färdigbyggda jernvägarne? Föreskrifva icke rätt¬
visa och billighet en sådan åtgärd som den här föreslagna?
Jag ber att med några få ord få beröra frågan om anknyt¬
ningspunkten vid Sollefteå. Många skäl tala för att icke gå di¬
rekt till Nyland. Ett af de kraftigaste är, att då man i allt
fall måste gå i närheten af Sollefteå, synes det vara minst sagdt
oformligt att söka slutpunkten vid en plats, der öfvergång_ öfver
elfven för all framtid omöjliggöres. Man kan hysa så liflig ön-
Onsdagen den 30 Mars, f. ro.
31
N:o 24.
skan som helst, att stambanan icke må fortsättas på andra sidan Norra stam-
Ångermanelfven, men i någon form måste man dock förutsätta,hanans /rab¬
att en sådan fortsättning skall kunna ega rum, och för min del ^'^erman-1
tror jag, att äfven statsbanan kommer i en framtid att framdragas ‘ 7lfvenT
längre norrut. Att omöjliggöra en öfvergång vid Sollefteå, synes- (Forts.)
mig icke innebära något förutseende. Jag har för min del del¬
tagit i Herr Nordenfelts reservation och ber derför att få yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag med den förändring, som nämnda
reservation angifver.
Herr Widén: Det har af lätt begripliga grannlagenhetsskäl
varit min afsigt att icke begära ordet i denna fråga. Men då den
ena af de reservationer, som af några Stats-Utskottets ledamöter
från _ Andra Kammaren bifogats betänkandet, tillvunnit sig af åt¬
skilliga talare i vår Första Kammare alltför mycket beröm, har
jag såsom ledamot af Stats-Utskottets majoritet ej kunnat afhålla
mig från att äfven för min del yttra några ord om denna reserva¬
tion. Det hufvudsakligaste af hvad som bort sägas till upp¬
visande deraf att berömmet varit i allo obefogadt har dock redan
förut blifvit så grundligt och talentfullt framstäldt, att jag för
min del endast vill få tillägga en hufvudsaklig anmärkning, nem¬
ligen den att, såsom Herrarne behagade finna, meranämnda re¬
servation lider af en skriande ensidighet. Den fäster sig framför
allt vid den direkta trafikinkomsten af jernvägarna och huru be¬
handlar den denna? Jo, på det sättet, att der framhålles, att den
norrländska banan, som. ännu icke är färdig, gifven en svag in¬
komst. Häraf dragés genast den slutsatsen, att någon ytterligare
jernvägsbyggnad norrut icke bör ifrågakomma. Jag öfverlemnar
åt Kammarens bedömande, till hvilket resultat man skulle kommit,
om man förut fullföljt ett dylikt resonnement. Efterser man, huru
det förhållit sig med de sydsvenska banorna och särskildt med
den bana, som anlagts igenom reservanternas provins, rikets folk¬
rikaste, _ eller Skåne, så finner man, att först tre år efter deras
anläggning erhölls af dem en trafikinkomst å 0,09 procent, året
derefter en å 0,64 procent samt att det gick mycket långsamt med
förhöjningen deraf. Först år 1872, då 115 mil voro färdigbyggda
genom det södra Sverige, uppgick den direkta trafikinkomsten å
de.sydliga banorna till det belopp, som Sundsvall—Torpshammar
—Ostersundsbanan inbragte redan andra året efter dess öppnande.
Det är redan på grund häraf jag vågar säga, att reservanternas
sätt att resonnera måste förefalla en hvar opartisk i högsta grad
ensidigt och att det slut, hvartill de på denna grund kommit, då
de afstyrkte den Kong!, propositionen om stambanans utsträckande
till Ångermanelfven, ej förtjenar afseende.
En annan skriande ensidighet i reservationen visar sig deri,
att _ der icke tages. någon hänsyn alls till den indirekta vinsten
af järnvägsanläggningarna i vårt land, ehuruväl denna helt visst
förtjenar långt större afseende än den direkta. Huru missledande
det är att fördölja, eller förbise, hvilken stor indirekt inkomst
Sverige har af sitt jernvägssystem, vill jag få belysa med ett enda
N:o 24. 32 Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam- exempel. År 1879 transporterades på statens jernbanor 332,748,423
banans fram- centnermil egentligt fraktgods, för hvilket transportafgiften i medel -
dragande till taj utgj0rde 23/10 öre per centnermil. Om eu lika stor qvantitet
elfwT' gods skulle transporterats på landsväg hade transportkostnaden
(Forts.) uppgått till 83/10 öre per centnermil och följaktligen biff vit 6 öre
dyrare per centnermil. Besparingen i fraktgodskostnadeu å jern-
vägstransporten i stället för å landsväg uppgår således för blott
detta år — och det endast å statens jernvägar — till icke mindre
än 19,964,905 kronor. Man kan ju redan häraf finna, hvilken be¬
tydlig vinst, som kommer landet till godo genom statsbanorna.
Lägg härtill vinsten af persontrafiken å dessa banor samt vinsten
af begge delarne på alla våra enskilda banor. Låtom oss vidare
tänka på den lättnad och förkofran, som vunnits af jordbruket,
industrierna och handeln, hvilka på de sista årtiondena tillväxt i
en förut ej sedd liflighet och omfattning i vårt land, och vi böra
kunna vara ense derom, att just genom jernvägarne alla dessa
näringar fått ett kraftigare handtag till sin uppblomstring än ge¬
nom något annat och att nationalrikedomen, långt ifrån att näfva
minskats, tvärtom på flerfaldigt vis ökats genom det jernvägs-
system vi byggt, hvadan Utskottet också kunnat ådagalägga, att
vi numera utan svårighet förmå gälda annuiteterna å våra jern-
vägslån. Och slutligen ber jag att få påpeka, att, huru man än
må resonnera om jernvägarne och deras inkomster, så äro de nu¬
mera rent af en nödvändighet för Sverige, eftersom de finnas i
grannländerna. Reservanterna hafva äfven i det afseendet varit
ensidiga; ty de hafva haft ögonen öppna för de siffror, som an¬
gifva Sveriges jernvägslån i utlandet, men tillslutit dem för det
kända förhållande, att dessa våra grannländer redan hafva jern-
vägsanläggningar, hvilket förhållande likväl ensamt för sig gör
det nödvändigt att bygga jernvägar äfven här i landet, såvida
icke vårt jordbruk, våra näringar och vår handel skola blifva
undertryckta af utländingarne, som genom sina lättare kommunika¬
tioner och billigare transporter skulle öfversvämma vårt land med
sina varor.
Hvad ändtligen den detaljfråga beträffar, som finnes berörd i
den reservation, som afgifvits af Herr Nordenfelt m. fl.,^ så vet
jag mer än väl, att meningsolikheten här har sin upprinnelse från
'en mot Norrland så välvillig sinnesstämning, att jag känner det
tungt att om den yttra ett klandrande ord, helst jag vet, att Herr
Nordenfelt dermed velat endast främja, men på intet vis förhindra
jernvägsaniäggningens fortsättning genom Norrland. _ Men aet
måste "jag ändock säga, att denna reservation synes mig alldeles
öfverflödig, alldenstund den af Utskottet föreslagna klämmen iem-
nar tillräckligt öppet för Kongl. Maj:t att kunna draga linie i den
särskilda rigtning, som i reservationen framhållits.
Emellertid måste Norrlands befolkning, i öfverensstämmelse
med de antydningar, jag förmått lemna om jernvägarnes stora
betydelse för hela vårt lands kultur och välgång inom kretsen af
de öfriga kulturfolken, betrakta ett bifall till den förevarande
Kongl. propositionen såsom ett oundgängligt vilkor derför, att
33
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Nso 24.
denna landsdel skall kunna fortfarande bibehållas såsom en lef- Norm stam-
vande lem af den gamla, kära svenska samhällskroppen, och jag är bana.™ fram-
derjemte öfvertygad derom, att derest denna proposition bifalles, drWande til1
samma lem skall icke blott draga åt sig krafter från det öfriga landet,
utan äfven gifva dem i växande mått tillbaka. Ja, jag är viss (Port*.)
om, att ingen större glädje kan beskäras denna norrländska be¬
folkning, än att deras krafter så ökas och stärkas, att de förmå
täfla med Sveriges sydligare provinser i frambärandet på det
gemensamma, kära fosterlandets altare af de offer, som kunna
blifva erforderliga för gamla Sveas växande frihet och lycka.
Jag anhåller vördsamt om bifall till Utskottets hemställan, att
jernbanan må framdragas till Ångermanelfven.
Friherre von Kraemer: Det kan för en författrae icke vara
annat än smickrande, då någon påminner sig ett af honom för
länge sedan, utgifvet arbete, men jag kan icke rätt fatta, hvad
“Diamanter i stenkol" hafva att göra med den norrländska jern vägen.
Om fråga nu förevarit om jernväg till Bjufs eller Hans eller nå¬
gon annan stenkolsgrufva då hade jag kanske kunnat förstå någon
idéförbindelse, om ock svag! Att de af mig påpekade uttrycken
skulle höra till de mildaste uti den ärade talarens språkförråd,
det. påståendet må stå för hans egen räkning, så elak har jag ej
vant. Det motbevisas äfven deraf, att han i sitt senare anförande
med en tillkännagifven tvekan begagnade ett i ordets egentliga
bemärkelse, så mycket oskyldigare uttryck som: “barnsligt". Emel¬
lertid vill jag icke upptaga Kammarens tid med dessa interperso-
nella stridigheter mellan mig och min granne. De kunna lika väl
på konversationens gebit afgöras. Deremot ber jag att få tillägga
ytterligare några upplysningar i sak.
En omständighet, som här icke blifvit omnämnd, är att Ån-
germ.anelfven genomflyter en af de vackraste trakter icke blott i
Sverige utan äfven i de öfriga delar af verlden, hvilka jag varit
i tillfälle att se. Det är derför antagligt att, i betraktande af den
brist på mindre besökta natursköna orter, som nu börjar förefin¬
nas, en stark turistström skall komma att ledas dit. Må detta
vara sagdt i förbigående. Hvad åter virkestransporten angår, så
ansluter jag mig helt och hållet till dem af mina motståndare,
som talat om, att Norrland framför allt behöfver utfartsvä-
gar från det inre landet till kusten. Men den nu föreslagna
stambanan, jemte det att den är en fortsättning norrut af stam-
banesystemet, är just tillika en utfartsväg till hafvet för de trak¬
ter den kommer att genomskära, hvilket således just ytterligare
talar för bifall till det begärda anslaget för densamma. Såsom
bekräftelse på, huru litet skäl det är att misströsta om trafiken
på norrländska stambanan, ber jag få anföra några uppgifter ur
Trafikstyrelsens utlåtande. Styrelsen yttrar der med ett visst be¬
kymmer, att på den enda delen af banan, som lämpade sig för
virkestransport, nemligen linien Bräcke—Torpshammar, — virket
upptåg es vid Bräcke ur Kefsundssjön, för att vid Torpshammar
nedsläppas i Ljungan — uppgick trävarutransporten år 1879 till
Första Kammarens Prof. 1881. N:o 24. 3
Nso 24. 34 Onsdagen den 30 Mars, f. m.
Norra stam - endast 4,000 centner; dock — tillägger styrelsen — hade under
banans fram-pggQ “något bättre förhållande inträdt“, ty då uppgick
'1 Ångerman- samma transport till 650,000 centner. Jag tycker det ärrättvac-
elfven. kert, att virkestrafiken på ett enda år således 150-dubblats! Ett
(Forts.) sådant förhållande bör ingifva berättigad förhoppning om, att tra¬
fiken på den nu föreslagna banan skall blifva lönande, enär denna
bana blir utfartsväg för den ofantliga mängd virke, som finnes i
trakten af eu annan stor sjö, Gesundssjön, och som nu med stor
virkesförlust flottas derifrån utför ytterst våldsamma fall och
forsar.
Hvad beträffar invändningen, att det hade varit bättre att
föreslå banans sträckande till Nyland i stället för till Sollefteå,
emedan man dermed skulle hafva gifvit tillkänna, att man icke
ville sedan fortsätta den längre uppåt norden, så har en talare
redan framhållit det orimliga deri, att man för all framtid skulle
afklippa möjligheten af vidare banbyggande norrut. Det finnes
väl andra banor än statsbanor? Enskilda personer eller bolag
kunde ju förena sig om en jernvägsanläggning genom Vesterbotten
och Norrbotten, smalspårig och med lättare öfverbyggnad, och
skall man nu omöjliggöra en sådan möjlig framtidsbanas förbin¬
dande med statens genom att draga banan till Nyland, der elfven
är för bred för att tillåta en jernvägsöfvergång? Man behöfver
ej vara rädd för att stoisbanorna så lätt skola fortsättas norr om
Ångermanelfven, hvarhelst de än träffa den. Det blir, såsom i
Gustaf Adolfs bekanta yttrande efter freden i Stolbova: “icke så
lätt öfver den bäcken att hoppa".
Dock! det torde icke vara skäl att längre uppehålla diskus¬
sionen i denna fråga; ty utgången inom denna Kammare lärer
icke vara tvifvelaktig, enär Kammaren säkerligen bifaller den före-
slagna banan till Sollefteå. Den enda vigtigare meningsskiljak¬
tighet, som tyckes förefinnas, rör sig deromkring, huruvida Stats¬
utskottets förslag oförändradt eller Herr Nordenfelts reservation
skall bifallas; men jag ber att till den ärade reservanten få hem¬
ställa, huruvida icke Stats-Utskottets förslag är tillräckligt rym¬
ligt för att inrymma äfven hans mening. Jag inser och tror, att
det kan medföra stora fördelar, om banan droges förbi Gesunds-
sjön med utgångspunkt från Gällösund; men i den af mig förut
omtalade broschyren af Herr Sahlin utredes att banan kan draga
förbi Gesundssjön, äfven om den utgår från en plats som kallas
Stafre, och denna punkt ligger icke mer än en mil från Bräcke
och kan alltså mycket väl vara en “lämplig punkt i dess närhet11.
Jag tror derför, att Stats-Utskottets hemställan är tillräckligt rymlig
och kan innefatta äfven reservantens mening samt hemställer alltså,
huruvida det må vara skäl att genom vidhållande af reservationen
nu splittra meningarne i denna sak. Eör min del anhåller jag
fortfarande om bifall till Stats-Utskottets förslag oförändradt.
Herr Statsrådet Hederstierna: Då man genomgår riksdags-
handlingarne för flera förflutna riksdagar tillbaka, kan man icke
undgå det intryck att en öfverenskommelse redan skulle vara träff
Onsdagen den 30 Mars, £. m.
35
N:o 24.
fad mellan Konungen och Riksdagen derom, att starabanenätet Norra stam-
skall utsträckas till Ångermanelfven. Jag skall icke trötta Kärn-bfnans/ram'
maren med att redogöra för de utdrag ur lösgående statsverks- Ångerman-
propositioner och de yttranden i båda Kamrarne, som jag låtit äfven.
göra och hvilka gifva stöd för denna min uppfattning, utan endast på- (Forts.)
minna Kammaren om att, då vid 1877 års riksdag sträckningen af den
Norra stambanan beslöts, det skedde hufvudsakligen af det skäl,
att fortsättningen från Ange till Ångermanelfven visade sig, ge¬
nom de på Kongl. Maj:ts befallning verkstälda undersökningar,
kunna åvägabringas med en ökad väglängd af endast något öfver
1 mil, framför den på andra sidan föreslagna sträckningen öfver
Torpshammar, men på samma gång minska afståndet från Ån¬
germanland till Norge och Trondkjein med öfver 7 mil. Det lig¬
ger äfven i detta beslut ett uttalande för att stambanenätet skulle
utsträckas till Ångermanelfven. Jag har ingen anledning att för¬
utsätta att Kammaren skulle svika sitt på detta sätt gifna löfte,
eller dessa så uttalade förhoppningar, så mycket mindre som klok¬
het och rättvisa bjuda att vidhålla dessa förbindelser. Klokheten
synes mig mana till att icke ställa Norrland i sämre ställning än
rikets öfriga delar. Det har varit statens mening att i det inre
af landet anlägga stambanor, som. skulle verka såsom pulsådror i
förhållande till de bibanor, som man tänkt sig att den enskilda
företagsamheten skulle åvägabringa mellan kusterna och dessa
stambanor. Rättvisan bjuder nu också att, då man låtit denna för¬
del komma de öfriga provinserna till godo, man icke undandrager
Norrland, som är en så vigtig del af vårt land, densamma. Jag
har så mycket mindre anledning att tro att Kammaren skulle än¬
dra denna sin förut uttalade mening i denna fråga, som under dis¬
kussionen i dag endast 3 yttranden blifvit afgifna för afslag å
Utskottets betänkande, och äfven dessa syntes mig afse endast
ett uppskof af uppfyllandet af det gifna löftet och icke definitivt
afslag. Dessa yttranden voro, enligt min uppfattning, hufvudsak¬
ligen grundade på att en ökad skuldsättning skulle genom det
fortsatta jernvägsbyggandet förorsakas och derigenom olägenhet
och fara kunna uppstå för rikets finanser. Om eu farhåga i detta
hänseende i allmänhet är berättigad, bör den icke kunna komma
i fråga i detta fall, då ett så ringa belopp är afsedt att användas
till jernvägsbyggnader. Äfven det belopp som Kongl. Maj:t före¬
slagit, eller 2'/2 millioner, kan icke i och för sig sjelf spela någon
synnerligen stor roll i afseende å rikets finanser, och är icke
större än att det under olyckliga konjunkturer kan upptagas ge¬
nom beskattning och rikets ordinarie inkomster. Och om en fort¬
satt upplåning skulle anses nödvändig, blir räntan derå så obe¬
tydlig, att flen icke kan utöfva något inflytande på rikets finanser
i sin helhet.
Skilnaden mellan de af Kongl.,!Maj:t och Stats-Utskottet för
ifrågavarande ändamål föreslagna belopp är en half million. —
Då jag föreslog Kongl. Maj:t att hos Riksdagen äska ett belopp
af 2'k millioner, utgick jag från den förutsättning att jernvägs¬
byggandet i landet skulle fortskrida allt långsammare och lång-
H:o 24.
36
Onsdagen den 30 Mars, f, m.
Norra stam- sammare och således ett större belopp derför erfordras i början och
dZTmdeTildetta sedermera allt mer oe!l mer minskas. Stats-Utskottet åter tyckes
Ångerman- anse a^ e^f lika belopp bör användas under alla de år jernvägs-
elfven- byggandet fortgår. Härvidlag är den subjektiva meningen gäl-
(Forts.) lande, och regeringen har icke något skäl att motsätta sig den ned¬
sättning i beloppet Stats-Utskottet tillstyrkt.
Vidare anfördes af de talare som yrkade afslag, att man borde
dröja för att söka vinna erfarenhet om huruvida de norrländska
jernvägarne hafva förmåga att bära det på dem nedlagda kapital.
Vi sakna dock icke fullkomligt all erfarenhet i det fallet, och jag
skall nu bedja att få för Kammaren redogöra för de sammanställ¬
ningar jag gjort i detta afseende, på grund af den erfarenhet som
redan vunnits. De stambanedelar, som nu lemna de största in¬
komsterna, äro de närmast Göteborg och Stockholm belägna de-
larne af vestra stambanan; men huru utföll o resultaten under den
tid, då sammanknytning af den banan ännu icke egt rum? År 1861
lemnade denna bana, å bandelen från Stockholm, en förlust af
2,650 kr. 80 öre per banmil. Likaledes uppstod under år 1858 å
bandelen från Göteborg en förlust af 711 kr. 98 öre per banmil.
De följande åren utvisa en stegring i inkomsterna å banan, så att
den lemnade en inkomst, år 1859 af 5,135 kr. 54 öre, år 1860 af
8,998 kr. 37 öre och år 1861 af 8,357 kr. 42 öre. Jemför man
detta med den erfarenhet man fått i Norrland af de banor, som
under liknande förhållanden der börjat trafikeras, finner man att
Bräcke—Torpshammar-banan, som trafikerats under åren 1879 och
1880, lemnade en nettobehållning det första året af 5,488 kronor
och det andra af 11,328 kronor per banmil. Detta synes mig vara
ett resultat, som tydligen talar för, att de norrländska banorna
hafva en god framtid för sig.
Således finnes intet’ skäl att vidare uppskjuta fortsättningen
af den norrländska stambanan, och såvidt icke några vidare skäl
och yrkanden förebringas mot Utskottets förslag, skall jag in¬
skränka mig till hvad jag nu haft äran anföra och får hos Kam¬
maren anhålla om bifall till samma förslag.
Grefve Sparre: Det skulle måhända icke vara nödvändigt
att begära ordet, sedan debatten i Kammaren så länge fortgått,
mea JaS anser ^mig dock, då jag deltagit i Utskottets arbete rö¬
rande denna fråga allt ifrån början, skyldig att nu yttra några
ord och hoppas på Kammarens öfverseende, då jag så sällan tager
dess tid i anspråk. Gerna instämmer jag i hvad en föregående
talare sagt derom, att det vore skäl att se till, om icke våra jern¬
väg0 byggnader skulle kunna för någon längre tid afstanna,'men
jag tror, att det icke är möjligt att taga den punkt, der vi nu be¬
finna oss, till hvilopunkt. Deremot tror jag, att när man kommer
till Angermanelfven, kan man vidtaga en sådan åtgärd. Den uppgå¬
ende stambanan är nemligen bredspårig, tvärbanan till Torpshammar
likaledes, men möter der en enskild och dertill smalspårig jernväg.
Man inser lätteligen, hvilka svårigheter och omkostnader som för¬
anledas deraf och af der skeende omlastning. Jag tror äfven, att
37
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
man icke kan sluta jernvägsbyggnaden förr än man uppnått Norr¬
lands mäktigaste flod med dess jemförelsevis talrikaste befolkning;
jag tror att, om man nu stannar vid tvärbanan, man blott kommer
att stanna ett eller annat år för att derefter å nyo fortsätta ar¬
betet; jag är nemligen fullt förvissad om, att Ångermanelfven kom¬
mer att oemotståndligt draga stambanan till sig. Dessutom vin¬
ner man genom den föreslagna banan en förbindelse mellan tvär¬
banan och liafvet, om man utsträcker densamma några mil till
Nyland, som bar en hamn, der de största fartyg kunna löpa in.
Först der kan man stanna.
En annan fördel ligger deri, att genom denna banförbindelse,
såsom i statsrådsprotokollet för några år sedan blifvit uttaladt,
man sammanbunde Ljusnans, Ljungans, Indalselfvens och Ånger-
manelfvens vattenområden. Jag tror, att derigenom skulle vinnas
icke endast en utveckling för Norrland utan äfven af trafiken å
banorna. . Jag vill stanna först vid Ångermanelfven, äfven der¬
före att jag tror, att det öfriga Norrland kan låta sig nöja med.
att vi dröja med tillgodoseendet af dess fordringar å en längre i
norr gående bana. Till och med kan med skäl ifrågasättas, huru¬
vida statsbanebyggandet. bör fortsättas längre i norr än till Ån¬
germanelfven eller om ej staten under en annan form lämpligare
bör understödja banbyggandet derstädes; man kan dessutom sätta
i fråga, huruvida samma system, hvithet hittills blifvit följdt, äf¬
ven bör begagnas norr om Ångermanelfven. Att icke något om¬
byte härutinnan nu bör ega rum, finner jag ganska klart. Göra
vi denna nu föreslagna bana smalspårig, framkalla vi samma svå¬
righeter som nu möta oss vid Torpshammar, der statens bredspå-
riga bana möter en smalspårig.
Ett uppskof med byggandet, om något sådant komme att ske,
tror jag endast vore att betrakta såsom tillfälligt, och. jag frågar
då: hvilka fördelar skulle derigenom vinnas? Ingå. Ökade kost¬
nader komme likväl derigenom att drabba staten. Hela den stora
personal, sorn nu användes, komme att spridas åt alla håll, och
materielen måhända att säljas. Sedan om några år börjas arbe¬
tet å nyo, anskaffas åter materiel och den erforderliga stammen af
arbetare och ingeniörer skall nydanas. Härigenom uppstå kost¬
nader, som jag icke tror motsvaras af fördelar.
Jag vill icke längre yttra mig nu, utan inskränker mig till
att yrka bifall till Utskottets förslag; och framställer äfven jag
till den ärade reservanten, Herr Nordenfelt, samma anhållan som
en föregående talare, nemligen huruvida han icke skulle kunna
förena sig i Utskottets förslag, då jag tror, att det är rymligt nog
för att äfven innesluta hans mening.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och^ Talmannen, att derunder yrkats dels bifall tillpunk-
a-^ Hem lekman, Carl, bifall till punkten med följande
förändrade lydelse: “att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag må
på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar, att en stambana af
samma spårvidd och trafikförmåga som de öfriga stambanorna ge-
N:o 24.
Norra stam-
banans fram¬
dragande till
Ångerman¬
elfven.
N:o 24.
38
Onsdagen den 30 Mars, f. m.
nom Norrland skall anläggas med utgångspunkt från Bräcke sta¬
tion eller Gällösund eller lämplig mellanliggande punkt och, med
genomlöpande af de orter och ställen, Kongl. Maj:t med anled¬
ning af anstälda ytterligare undersökningar kan finna godt när¬
mare bestämma, framföras till Hellgumsjön och vidare till Sollefteå
eller annan tjenlig punkt i närheten deraf vid Ångermanelfven
samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1882 anvisar
ett särskildt anslag af 2,000,000 kronor“, dels slutligen afslag å
punkten.
Härefter gjordes propositioner å dessa yrkanden, och förkla¬
rade Herr (trefven och Talmannen sig anse propositionen på bi¬
fall till punkten vara med öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf och se¬
dan till kontraproposition vid voteringen antagits afslag å punk¬
ten, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:
Den, som bifaller punkten II i Stats-Utskottets Utlåtande N:o
40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—74.
Nej—41.
Den fortsatta föredragningen af utlåtandet uppsköts till afton¬
sammanträdet.
Upplästes en från Grefve Hamilton, Henning, insänd skrifvelse
af följande innehåll:
Till Riksdagens Första Kammare!
På grund af bifogade läkarebetyg anhåller jag vördsamt hos
Riksdagens Första Kammare att få afsåga mig det uppdrag så¬
som ledamot af Kammaren, hvilket blifvit mig af Södermanlands
läns Landsting anförtrodt. Stockholm den 29 Mars 1881.
Henning Hamilton,
Onsdagen den 30 Mars, f. m. 39
Det åberopade läkarebetyget, som jemväl upplästes, lydde
sålunda:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare m. m. in. m.,
Grefve Henning. Hamilton, _ som, efter att förut länge varit dels
sjuk och dels sjuklig, allt ifrån innevarande riksdags början varit
af sjukdom hindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar, är i
behof af ledighet från alla maktpåliggande arbeten, och att han,
för att om möjligt återvinna helsan, helst bör under nästa vinter
vistas i ett klimat sydligare och varmare än vårt, intygar
Stockholm den 28 Mars 1881
Adolf Kjellberg.
Med. Doktor.
På gjord proposition godkände Kammaren det hinder, som
Grefve Hamilton till stöd för den gjorda afsägelsen af sitt riks-
dagsmannauppdrag åberopat.
Anmäldes och bordlädes följande ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 41, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående beviljande af vissa förmåner för enskilda jern vägsanlägg¬
ningar;
N:o 42, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande anslag under rikssta-
tens Åttonde hufvudtitel;
N:o 43, i anledning af nådig remiss med öfverlemnande af upp¬
gift å de under år 1880 inträffade förändringar i statsverkets in¬
komster af för dess räkning utarrenderade kronoegendomar;
N:o 44, i anledning af Kong], Maj:ts nådiga proposition an¬
gående afsöndring af jord från indragna militiebostället Hilleshög
N:is 3 och 10 i Malmöhus län för uppförande af en småskola för
Hilleshögs by;
N:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående försäljning af två Axevalla mötesfält tillhörande skogs¬
lotter;
N:o 46, i anledning af väckt motion i fråga om sättet för
framtida utarrenderandet af statens domäner;
N:o 47, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, hamn- och brobyggnader samt vattenkommunika¬
tioner äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföre-
tag; och
N:o 48, i anledning af väckt motion om förhöjning i det till
riksdagsbibliotekarien utgående arfvode;
N:o 24.
N:o 24. 40
Onsdagen den 30 Mars, f. m,
Sammansätta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1, i an¬
ledning af väckt motion om ändring af 4 § 2 mom. i Kongl. kun¬
görelsen den 30 December 1863 angående kostnadsersättning till
militäre, civile och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom
t j enstgöringsdistrikten;
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående; författning om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göte¬
borg;
N:o 44, i anledning af väckt motion om upphäfvande af För¬
ordningen den 16 November 1863 angående allmänt kyrkomöte;
N:o 45, i anledning af väckt motion om åläggande för ut¬
vandrare att ställa borgen för underhållet af deras vid utvandrin¬
gen qvarlemnade familjer;
N:o 46, i anledning af väckt motion om tillägg till 50 § Kon¬
kurslagen; samt
N:o 47, i anledning af väekt’motion med förslag till förändrade
bestämmelser rörande klockares aflöning; äfvensom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3, an¬
gående förändring af § 10 i Kammarens Ordningsstadga.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde; hvar¬
efter Kammaren åtskildes kl. Vs 3 e. m.
In fidem
A. von Krus enstjernå.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881.