RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1881. Första Kammaren. N:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 8 och 9 innevarande månad.
Efter förmälan att från Hans Maj:t Konungen ankommit ett
nådigt meddelande, hvars glädjande innehåll nu lomme att del-
gifvas Kammaren, uppläste Herr (trefven och Talmannen samma
nådiga meddelande, hvilket lydde sålunda:
Herr Talman!
Det är mig en glädje att meddela Eder, att' min högt älskade
Son, H. K. H. Kronprinsen, den 12 i denna månad i Carlsruhe
med mitt samtycke ingått förlofning med H. H. Prinsessan Soplue
Marie Victoria af Baden, dotter till den regerande Storhertigen
af Baden.
Öfvertygad om att Sveriges folk med lifligt deltagande skall
mottaga underrättelsen om denna förbindelse, heder jag Eder att
bringa densamma till Första Kammarens ledamöters kännedom.
Stockholm den 15 Mars 1881.
Eder välbevågne
OSCAR.
Ordet lemnades härpå åt Herr vice Talmannen, som uppläste
ett så lydande skriftligt anförande:
Då Kammaren nu fått emottaga Hans Maj:t Konungens nå¬
diga meddelande om H. K. H. Kronprinsens trolofning med H. H.
Prinsessan Victoria af Baden, så är jag öfvertygad att jag ut¬
trycker en gemensam känsla hos Kammarens ledamöter vid under¬
rättelsen om denna glädjande tilldragelse, då jag hemställer att
Kammaren behagade besluta,
att åt Talmannen uppdraga att å Kammarens vägnar
till D. D. Majestäter Konungen och Drottningen samt de
Första Kammarens Prot. 1881. A:o 20. 1
N:o 20.
2
Onsdagen den 16 Mars.
Kongl. Maj:ts
proposition
angående de
Kongl. tea-
trarne.
Höga Trolofvade framföra Kammarens vördnadsfull
och upprigtiga lyckönskan.
Många ledamöter hördes häri instämma.
Till hvad Herr vice Talmannen sålunda hemstält, lemnade
Kammaren på gjord proposition sitt enhälliga bifall.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riks¬
dagens underdåniga skrivelser:
N:o 6, med förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 19 kap. 21 § Strafflagen den 16 Februari 1864; och
N:o 7, om ändring i 67 § af förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 Mars 1862.
Upplästes en af Herr Ljunggren öfverlemnad skrifvelse af
följande innehåll:
Till Riksdagens Första Kammare.
Att jag träffats af en svår sjukdom i gommen och munkavi-
teten och derigenom är urståndsatt att under innevarande riksdag
deltaga uti Kammarens förhandlingar, det får jag härigenom vörd¬
samt anmäla och med behörigt läkarebetyg styrka.
Stockholm den 16 Mars 1881.
N. P. Ljunggren,
representant för Södra Kalmar län.
Det åberopade läkarebetyget, som jemväl upplästes, var af
följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Lektorn
m. m. N. P. Ljunggren, som lider af en svårartad nybildning i
gommen och munkaviteten, är derigenom urståndsatt att deltaga
under innevarande riksdag uti Kammarens förhandlingar intygas
härmed på aflagd embetsed.
Stockholm den 12 Mars 1881.
R. Bruzelius,
Med. professor.
Föredrogs å ny o Kongl. Maj:ts den 12 innevarande Mars
bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, angående åtskilliga
de Kongl. teatrarne rörande ärenden.
Onsdagen den 16 Mars. 3
Friherre Klinckowström: Som jag vid början af denna Kong}. Kaja*
riksdag mlemnat en motion rörande de Kongl. teatrarne, så ber proposition
jag att, när nu Kongl. Maj:t behagat till Riksdagen aflåta en nådi°- ap>de?de de
proposition rörande samma ämne, dervid få göra några anmärk" trarne™'
ningar. Det är visserligen sant, att jag icke i original kunnat (Forts.)
löfja den Kongl. propositionen, emedan den ännu icke är tryckt
och utdelad bland Kammarens ledamöter, men då jag förmodar
att de referat, som deraf funnits i tidningarne sedan några dagar’
äro rigtiga, så har jag bedömt frågan derefter och kommer nu
att göra mina anmärkningar med ledning af dessa tidningar.
Den Kongl. propositionen rörande förändring af teatrarne kan
sammanfattas i följande punkter. Kongl. Maj:t föreslår nemligen,
att liqvidationen af teatrarnes nuvarande skuld sker på det sättet’
att den Dramatiska teatern skall försäljas och köpeskillingen der¬
för.tillben del användas till gäldande af denna skuld, och att Hans
Maj:t Konungen vill betala teatrarnes öfriga skulder af egna medel.
Både Operan och Dramatiska teatern, föreslår Konungen, skola
hädanefter sammanflyttas under samma tak, således under Stora
operans tak, der följaktligen skola gifvas alla de föreställningar
som hittills gifvits på Dramatiska teatern. Teatrarne skulle allt
framgent tillförsäkras ett årligt anslag af 60,000 kronor, och detta
anslag skulle icke nedsättas eller indragas, så länge Kongl. Maj:t
af egna medel understödde teatrarne med enahanda belopp. Ett
statskredit^ å 50,000 kronor skulle ställas till teatrarnes disposi¬
tion, och den brist, som deri årligen uppstode, och som teater-
styrelsen icke vid årets slut kunde betala, godtgör Konungen till
hälften ur sin handkassa. Kongl._ Maj:t skulle ega rätt att åt
enskild person eller bolag under viss tid upplåta Kongl. teatern
mot vissa vilkor, och skulle entreprenören eller bolaget jemte
teaterhuset. äfven åtnjuta det nämnda anslaget och kreditivet.
Kongl. Maj:t synes villig att hänvisa alla öfriga till teatern hö¬
rande ärenden att inför Kongl. Maj:t i statsrådet föredragas på
samma gång som de skulle komma att sortera under ett stats¬
departement. Detta är i hufvudsak innehållet af den Kongl. pro¬
positionen och det är med afseende derå, som jag ber att nu få
göra några anmärkningar.
Hvad då först skulden beträffar, så skulle den, så vidt man
kan se af de referat, som finnas i tidningarne, äfven inbegripen
flen förmodade brist, som skulle uppstå vid slutet af detta spel¬
år, således den 1 Juli 1881, kunna antagas vara beräknad till
350,000 kronor eller något derutöfver. Dramatiska teaterns för¬
säljning med vilkor att köparen icke finge nyttja teatern till
sceniska föreställningar skulle icke kunna betinga större köpe¬
skilling än 145,000 kronor, och den öfriga delen af skulden, således
omkring 205,000 kronor, skulle Konungen af egna medel betala.
Hvad först beträffar denna skuldsumma, så kan jag icke annat än
med största tacksamhet se i Kongl. Maj:ts proposition detta nådiga
erbjudande. Men, mine Herrar, jag finner det vara med statens
värdighet mest passande, att staten sjelf åtager sig denna skuld¬
summa. Hvar och en af Herrarne torde hafva sig bekant, att jag
N:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
Kongl. Maj.•t» icke är den person här i Kammaren, som slösax; med statens me-
proposition ,jej tvärtom; men vid detta tillfälle kan jag icke neka, att jag
angående de n ’ r ^et lämpligast att staten åtager sig hela denna skuld och
TrLT tackar naturligtvis för Kongl. Maj ds nådiga erbjudande, emedan
(Forte.) det gäller en skuld, som tillhör landet och icke Konungen Der¬
emot finner jag det vara högst betänkligt och oriktigt att sälja
den Dramatiska scenen, hvilkens inköp för åtskilliga ar sedan
ansågs vara högst nödvändigt. Det är visserligen sant. att den
s. k. teaterkomitén, som tillsattes förra året, och som granskat
och bedömt dessa frågor och deröfver afgifvit satt utlåtande, har
ansett, att det skulle mycket väl gå an att förena dessa bada
scener under ett tak. Men, ehuru jag hyser mycken aktning för
de personers teatervana, som utgöra denna komité, sa vidt jag
har mig densamma bekant, så tror jag likväl, att jag i denna
fråga kan och bör liksom Riksdagen sätta mera förtroende til
teaterstyrelsen, som har varit af en helt annan åsigt. )m nu sa
oförsigtigt skulle ske, att den Dramatiska teatern bortslumpas for
den ringa summan af 145,000 kronor, när den kostat 270,000 kronor,
så kunna Herrarne vara öfvertygade om, att mom nagra ar skall
man komma till insigt om omöjligheten af att sammanföra lyrisk
och dramatisk scen under ett tak. Följden deraf skall da blifva
den, att man finge se sig om efter en annan teater att inköpa i
och för dramatiska föreställningar, och jag fruktår att den inköps-
summan kommer att väl gå nära till en half million.
Vid sådant förhållande tycker jag, att den åtgärden att for
ögonblicket spara in 145,000 kronor för att om några ar nödgas
lemna kanske en summa af 500,000 kronor för samma ändamål,
synes icke vara förenlig med en god hushållning. Dessa äro nu
mina anmärkningar med afseende på skulden och i fråga om att
sammanföra båda scenerna under ett tak, hvilket jag pa det negsta
måste motsätta mig. , , , , , , -i
Hvad deremot anslaget till de Kongl. teatrarne betraftar, kvi
ket finnes på riksstatens sjunde hufvudtitel, såsom bekant är, upp¬
taget till 60,000 kronor för närvarande, så anser jag, att detta an¬
slag både måste och kommer att ökas, såvidt den Kong!, teatern
skall blifva en national-institution, en verklig nationalteater, och
tror icke, att flertalet af Riksdagens ledamöter skall tveka att oka
detta anslag. Men jag tvifla!' på att det kommer att ske, om den
anordning för framtiden kommer att vidtagas med de Kongl. tea¬
trarne. som här af Kongl. Maj:t blifvit framstäf Hvad åter det
beträffar, att detta anslag till teatrarne icke skulle kunna nedsat¬
tas eller indragas, så länge Hans Maj:t Konungen af egna. medel
understödde teatrarne med enahanda belopp, så synes det mig vara
ett tillägg, som icke låter förena sig med naturen af var riksstat.
Så vidt jag vet, är hvarje anslag på densamma af den beskaffen¬
het att en kommande riksdag eger rätt att deröfver disponera, att
indraga, minska eller öka det allt efter som xörhållandena kräfva,
och jag tror, att det vore oförsigtigt att nu inlägga för detta an¬
slag en särskild mening, som jag tror vore vanmäktig gentemot
grundlagen och blifvande riksdagars beslut. Hvad det statskredi-
Onsdagen åen 16 Mars.
S:o 20.
tiv på 50,000 kronor beträffar, som skulle ställas till teaterns dis- Kongl. Maj:ts
position, och den brist, som derpå årligen kunde ega rum, och som i,roPositi°n
teaterstyrelsen icke kunde betala, så har Kongl. Maj:t endast för-
bundit sig att af egna medel godtgöra denna brist till hälften, tram™
Jag tror att, om teatern blifver en nationalteater, så behöfves icke (Forts.)
ett så beskaffadt kreditiv; således kan jag icke med min röst bi¬
träda denna punkt.
Den vigtigaste punkten, så att säga hela tyngdpunkten i denna
fråga är den, huruvida teatern skall öfverlemnas till enskild per¬
son eller bolag, såsom Kongl. Maj:t nu föreslagit, eller om den
skall af staten mottagas såsom en nationalteater, såsom en bild¬
ningsanstalt af högsta betydelse och vigt för landets odling och
civilisation. Jag anser det senare vara det rigtiga och skall aldrig
kunna med min röst biträda den åtgärden att uthyra denna konst¬
anstalt åt en entreprenör eller ett bolag. Jag tror, såvidt jag kan be¬
döma, att den Kongl. propositionen afser hufvudsakligen den finan¬
siella frågan, och jag anser att hela denna teaterfråga bör vara sedd
från eu vida högre synpunkt, nemligen från synpunkten af landets
bildning och odling, och att den finansiella delen af frågan bör sät¬
tas i andra rummet. Det är under sådana förhållanden jag måste
på det högsta motsätta mig denna uthyrning af en sådan bildnings¬
anstalt till enskilda entreprenörer eller bolag. Man må uppställa
hvilket kontrakt man vill för att kunna vara försäkrad om, att de
sceniska föreställningarne skola blifva hvarken omoraliska eller en¬
dast få pregel af snöd vinst, jag är dock förvissad om att, hur
noggrant kontrakt man än må uppställa med ett bolag eller en
entreprenör, ovilkorligen för honom eller bolaget den ekonomiska
vinsten skall komma i främsta rummet, och att den stora frågan
om teatern såsom en bildningsanstalt af högt värde skall ställas
i sista rummet.
Det kan slutligen icke annat än glädja mig på det högsta,
att Kongl. Maj:t har förklarat sig villig att hänvisa till teatrarne
hörande ärenden att föredragas inför Konungen i Statsrådet och
att de skola sortera under ett statsdepartement. Jag förmodar
och hoppas att- om denna fråga kommer att bifallas, detta stats¬
departement icke måtte blifva finans- utan ecklesiastikdeparte¬
mentet, och mig synes detta vara eu af de mest glädjande delarne
af den Kongl. propositionen, ty det förefaller mig icke vara för¬
enligt med Hans Maj:t Konungens höga person och höga befatt¬
ning, såsom styresman öfver tvenne folk, att vara besvärad och
ofta kanske mycket besvärad af jemförelsevis så underordnade
frågor som dem rörande Kongl. teatrarne. Jag ber att dessa mina
anmärkningar måtte få åtfölja vid remissen af den Kongl. propo¬
sitionen till Stats-Utskottet.
Herr Wallenberg: Jag kan icke neka mig det stora nöjet
att instämma i en del af hvad Friherre Klinckowström i denna
fråga behagat yttra. Först och främst får jag upprigtigt säga,
att när jag genomläste den förevarande nådiga framställningen,
gjorde den tanken ett menligt intryck, att det någonsin skulle
Ra 20.
6
Onsdagen den 16 Mars.
Kongl. TJaj:ts blifva Riksdagens beslut, att staten skulle till kommande och
proposition ösande förevisare uthyra vare sig till enskild person eller bolag
a%Kongi nationalteatern. Hellre vill jag vara med om att teatrarne slopas
trame. och att hela institutionen försvinner, än att de på det sättet an-
(Forts.) våndas. För det andra instämmer jag med Friherre Klinckow-
ström derutinnan, att den bör upprätthållas såsom nationalteater, och
att den tanken är den förnämsta i denna fråga och deremot den
finansiella delen alldeles underordnad. Jag anhåller att dessa ord
må få åtfölja till Stats-Utskottet.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och den Kongl.
propositionen jemte yttrandena hänvisades till Stats-Utskottet.
Föredrogs å ny o och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts den 12 i denna månad bordlagda nådiga proposition till
Riksdagen, angående afsöndring af jord från indragna militie-
bostället Hilleshög blus B och 10 i Malmöhus län för uppförande
af en småskola för Hilleshögs by.
Föredrogs å nyo och hänvisades till Lag-Utskottet Kong],
Maj:ts den 12 innevarande Mars bordlagda nådiga proposition till
Riksdagen, angående författning om kyrkofullmäktige och kyrko¬
nämnd i Göteborg.
Föredrogs å nyo och hänvisades till Stats-Utskottet Kong].
Maj:ts den 12 innevarande månad bordlagda nådiga proposition
till Riksdagen, angående beviljande af pension å allmänna indrag-
ningsstaten för Professoren Johan Christofer Boklunds enka.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Lag-Utskottets den 12 i denna månad bordlagda utlåtanden N:is
28—BO.
Uppgörelse Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 4 och 5 innevarande
med Söder- Mars bordlagda memorial N:o 6, i fråga om uppgörelse med Sö-
oa/t sluss- dertelje kanal- och slussverksbolag af dess skuld till Riksbanken.
verksbolag af
dess skuld till Herr Ev ers: Då jag vid den slutliga behandlingen inom
Riksbanken. Utskottet af detta ärende icke var närvarande, anhåller jag att få
för Kammaren tillkännagifva, att, om så varit förhållandet, jag
icke kommit att biträda Utskottets förslag. Af den redogörelse,
Onsdagen deri 16 Mars. 7 20,
som å Utskottets betänkande lernnas. synes att frågan om en upp- rVP99rtUe
göreise af Södertelje kanal- och slussverksbolags affärer med Riks- mrd *lider-
banken under loppet af de senaste 65 åren vid flera tillfällen va- 1,d'
^ /^mål fö£ Riksdagens behandling. Sedan bolaget till följd ZLbliZ^af
åt lölo ars riksdagsbeslut erhållit ett lån från Rikets Ständers<*'<«skvidtill
bank till belopp af 150,000 kronor, utfärdade bolagets dåvarande #<'***«»*«*.
styrelse en skuldsedel af det innehåll, att å lånet skulle gäldas (Forts-)
tre procent ränta, och, när kanalen hunnit så fullbordas, att nå¬
gon reveny deraf kunde erhållas, derjemte afbetalas fyra procent
å primitiva kapitalet, intilldess hela lånet blifvit till fullo liqvide-
radt. Någon kapitalafbetalning har emellertid aldrig egt rum-
och endast under en kort tid eller till år 1828 har ränta å belop-
pet^ blifvit __ erlagd. Vid 1828 års riksdag hemstälde bolaget att
antingen få öfverlemna kanalverket till staten mot skälig ersätt¬
ning f'ör° derå nedlagda kostnader eller ock erhålla vidare under¬
stöd. Dåvarande Rikets Ständer förklarade, att förslaget om ka-
nalverkets inlösande icke kunde bifallas, men beslöto derjemte,
att någon ränta eller kapitalafbetalning å lånet från banken icke
skulle fordras intill nästa riksmöte. Vid 1828—1830 årens riks¬
dag väcktes förslag om afskrifning af skuldbeloppet. Detta för¬
slag blef icke af Riksdagen bifallet, utan Rikets Ständer beslöto,
att bankens fordran skulle afskiljas från den beräknade säkra till¬
gången och inom linien i bankens räkenskaper balanseras.
Samtidigt beviljade Ständerna bolaget ett anslag af 45,000
riksdaler riksmynt under vilkor, att denna summa .skulle emot fem
procent årlig ränta till bolaget i Riksgäldskontoret innestå, tills
behof af dess användande för kanalens vidmakthållande uppstode.
Af den utredning, som bankofullmäktige lemnat Banko-Utskottet
och som Herrarne finna omförmäld å sid. 2—6 i Utskottets betänkan¬
de, inhemtas, att anläggningen af Södertelje kanal- och slussverk
kostat inalles 1,105,117 kronor; att staten förutom det lån å 150,000
kronor, som banken lemnat, utbetalt till företagets understödjande
tillhopa omkring 230,000 riksdaler banko; samt att aktieegarne å
1,118 aktier inbetalt ett belopp af 557,313 kronor 64 öre, eller om¬
kring 500 kronor per aktie. Någon nämnvärd utdelning till aktie¬
egarne har, såsom Herrarne sett af den lemnade utredningen, icke
egt rum förr än år 1847. Intill dess erhöllo aktieegarne icke mer
än ungefär en procent om året. Från åren 1847-1879 hafva dock-
bolagets aktieegare erhållit eu årlig utdelning af omkring 4 pro-
cent. ^ Och dessutom har kanalverket kunnat bestrida icke alle¬
nast årlig underhållskostnad a kanalen utan jemväl af tillgängliga
medel kunnat afsätta en reservfond, uppgående för närvarande till
ett sammanlagdt belopp af bortåt 60,000 kronor. Med fästadt af¬
seende på detta förhållande, har Banko-Utskotett ansett, att tiden
nu skulle vara inne att reglera Riksbankens gamla fordran hos
bolaget, samt derföre föreslagit, “att Riksdagen måtte bemyndiga
1 ullmäktige i Riksbanken att med Södertelje kanal-och slussverks-
bolag träffa sådan öfverenskommelse, att bolaget blefve qvitt sin
skuld till Riksbanken å etthundrafemtio tusen kronor, mot det att
N:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
IJ[iptjörrhe bolaget före utgången af innevarande år till Riksbanken eiiäggei
med Söder- femtiotusen kronor". . .
tr’.ie öre.al- Lika med utskottet anser jag också, att det vore önskvärd!;,
■MoCaf om eu uppgörelse med kanalbolaget kunde träffas. Men vid det
dess skuld till förhållande, som jag ofvan påpekat, att bolaget, pa samma gång
RUtrhanhcn. som <jet gtår i skuld till ett af statens penningförvaltande verk,
Riksbanken, för ett belopp, på hvilket ingen ränta erlagts sedan
år 1823, samtidigt hos ett annat sådant verk, nemligen Riksgälds-
kontoret, har innestående ett anslag å 45,000 kronor, hvaraf bola¬
get årligen uppbär ränta till belopp ai 2,250 kronor, synes det mig
att, när en gång —;— rwr „
sådan reglering icke ensamt bör inskränkas till bolagets anaiei
med Riksbanken utan jemväl äfven omfatta eu uppgörelse mellan
Riksgäldskontoret och bolaget. Hvad dessa senare vidkommer, sa
är jag ense med Utskottet, att den fond af 45,000 kronor som
linnés afsatt i Riksgäldskontoret för kanal byggnadens framtida be¬
stånd, icke bör rubbas. Men da en årlig ränta derå uppbäres åt
bolaget och då. såsom i redogörelsen synes, bolaget årligen nar
en inkomst af mer än 30,000 kronor, synes det mig att, pa satt
Friherre Åkerhielm i sin reservation antydt, den första åtgärd,
som borde vidtagas, vore att innehålla detta räntebelopp. Skulle
nu en uppgörelse träffas i enlighet med hvad Utskottet föreslagit,
så befarar jag, att det sedermera blifver svårt att reglera, affären
med Riksgäldskontoret, enär enligt min uppfattning en sådan upp¬
görelse skulle innebära, att banalbolaget finge fortfarande icke
allenast behålla den afsätta fonden i Riksgäldskontoret utan äfven
derå uppbära ränta. Jag vill nu ingalunda bestrida, att, hellre
än att icke få något alls, statsverket borde begagna tillfallet att
få uppbära dessa 50,000 kronor, som bolaget enligt Utskottets for-
slag före utgången skulle af detta år erlägga till Riksbanken och som
äfven möjligen finnas att få. Men då bolagets ställning under
senare tider så förkofrats, att det kunnat afsätta medel till eu
reservfond, kan jag icke finna, att tiden just nu vore så lämplig
för en sådan uppgörelse. Det enda man kunde befara åt ett upp¬
skof' dermed vore, att bolaget under tiden kunde för andra ända¬
mål använda sin reservfond. Men sedan _1875 års Riksdag upp¬
dragit åt fullmäktige i Riksbanken att vid granskning af kanal-
verkets räkenskaper närvara, samt bankofullmäktige årligen ja del
af såväl denna granskning som revisionsberättelsen, och da här¬
till kommer, att inom Utskottet blifvit upplyst, det bankofullmäk¬
tig e bevarat bolagets styrelses år 1815 utfärdade skuldsedel vid
'dillande kraft, hvilken handling innehåller, bland annat, att sty¬
relsen “pantförskrifver å bolagets vägnar till bankens säkerhet
hela kanalverket med alla dess tillhörigheter och effekter11, så före¬
faller det mig, som fullmäktige lätt kunna förebygga hvarje åt¬
gärd, som ginge ut på att för främmande ändamål använda reserv¬
fonden.
Då jag, på sätt jag nu haft äran anföra, anser, att en upp¬
görelse mellan bolaget och staten hör ske i ett sammanhang, men
Banko-Utskottet saknar grundlagsenlig rätt att föreslå Riksdagen
statens affärer med bolaget skola regleras, eu
Onsdagen den 16 Mars.
9
N:o 20.
någon uppgörelse mellan bolaget och Riksgäldskontoret, samt Ofpgärehe
någon motion i detta hänseende icke heller föreligger, vågar jag \^ai-
vördsamt anhålla om proposition på afslag å Utskottets nu före- '/e\ siuu.
dragna betänkande. a:rits!)olag af
dess skuld till
Herr Stråle, Wilhelm: Vid den redogörelse, som den näst
föregående talaren lemnat rörande föreliggande fråga, ber jag att
få tillägga, att, då 1828 års Riksdag medgaf, att till näst derpå
följande riksdag någon rånte- eller kapitalafbetalning å lånet frän
banken ej skulle fordras, Rikets Ständer i sin derom till Kong!.
!laj:t aflåtna skrifvelse yttrade: “Rikets Ständer hafva funnit,
hurusom bolagsintressenterne, hvilka ej allenast fullständigt upp¬
fyllt alla de skyldigheter, de sig åtagit, utan ock genom betydliga
bidrag derutöfver ådagalagt ett särdeles berömvärdt patriotiskt
nit till utförande af det arbete, i afseende hvarpå de sig förenat,
utan att dittills hafva af sina derpå använda penningar hemtat
den ringaste afkomst, såmedelst gjort sig förtjente att med ytter¬
ligare allmänt understöd biträdas uti deras företag". Såsom den
siste talaren yttrade, erhöllo intressenterna i bolaget snart sagdt
icke någon utdelning på sina aktier förr än från och med år 1847.
Sedermera har intill år 1879 årligen utdelats i rundt tal 20 kro¬
nor per aktie. Den af den siste talaren åberopade utredningen,
som jemväl återfinnes i betänkandet, visar väl att aktieegarnes in¬
betalningar beräknats per aktie skola utgöra 498 kronor 49 öre,
men jag tillåter mig härvid i förbigående erinra, att, såsom äfven
eu reservant inom Utskottet anmärkt, om man tager i betraktande,
att intressenterna i bolaget under en lång följd af år icke erhållit
någon utdelning, man med all säkerhet kan antaga, att aktierna
för de ursprungliga delegarne i bolaget stå i flere gånger nyss¬
nämnda belopp. Aktierna lyda nu å 750 kronor. Jag medgifver
visserligen, att innehafvarne af åtskilliga aktier i bolaget för dem
icke betalt så höga belopp, som jag nyss antydt; men man må å
andra sidan icke heller alldeles förbise, att ännu ett betydligt an¬
tal af dessa aktier finnes qvar hos arfvingarne efter de ursprung¬
lige innehafvarne. Också anse bankofullmäktige och Banko-
Utskottet, att den utdelning, som erhållits, icke varit hög samt
yttra: “Ätt ifrågavarande, genom enskild företagsamhet å bane
bragta kanalledning blifvit af föregående Riksdagar betraktad så¬
som ett allmängagneligt företag, framgår såväl af de understöd,
hvilka, efter hvad ofvan förmälts, tid efter annan blifvit för detta
samfärdsmedels utförande och vidmakthållande af Riksdagen be¬
viljade, som ock deraf att aldrig någon afbetalning och endast
under en kortare tidrymd någon räntegodtgörelse å det lån af
150,000 kronor, kanalbolaget fått sig för mer än 65 år tillbaka af
Riksbankens medel tiildeladt, blifvit bolaget affordrad eller ifråga¬
komma; och då sagda kanal tvifvelsutan äfven för framtiden är
att betrakta såsom en vigtig och behöflig länk i landets kommu-
nihationsanstalter och således under alla förhållanden bör upp¬
rätthållas i brukbart skick, synas några sådana åtgärder för be¬
rörda låns och räntas indrifvande icke böra vidtagas, hvarigenom
N:o 20.
10
Onsdagen den 16 Mars.
Uppgörelse
med Söder-
telje kanal -
och sluss-
verksbolag aj
dess skuld till
Riksbanken.
(Forts.)
kanalledningens uppehållande och kanalbolagets bestånd äfven-
tyrades".
Ja, mine Herrar, att företaget ansetts såsom ett allmänt gagne¬
ligt företag synes väl allra bäst af 38 § i det af Kongl. Maj:t den
58 December 1848 för bolaget faststälda reglemente, der det heter:
“Hvarken direktörer eller revisorer ega att för sina befattningar
något arfvode tillgodonjuta; dock böra de af kanalens medel er¬
hålla ersättning för sina utgifter vid resor, som de i och för inspek¬
tioner å kanalen måste företaga". Kanalverket har således an¬
setts såsom ett allmänt företag.
Då 1867 års Banko-Utskott väckte fråga, om någon åtgärd i
denna sak skulle vidtagas, remitterades ärendet till bankofullmäk-
tige och af dessa åter till deputerade, hvilka yttrade följande:
Om än denna kanalledning icke numera är af den vigt, som
före jernvägsanläggningen genom Södermanland med skäl ansetts
den tillkomma, kan det dock utan öfverdrift påstås, att den under
alla förhållanden och med hvilken uppoffring som helst måste upp¬
rätthållas i brukbart skick; och då omsorgen härom icke utan
nödtvång bör af staten öfvertagas, och då icke heller utan sanno¬
likt ökade kostnader bestyret med driften af kanalen kan på sta¬
ten öfverflyttas, synas goda skäl tala derför att aktieegarne njuta
någon fördel, som verkligen kan svara mot de förbindelser, som
sålunda dem åligga nu och framgent. Det är endast af detta
skäl, som det synes olämpligt att på grund af bankens ifråga¬
varande fordran göra något anspråk, som skulle förringa den in¬
komst, aktieegarne eljest må kunna åtnjuta, och bankens fordran
skulle alltså ifrån denna synpunkt kunna och böra eftergifvas. Då
en sådan eftergift likväl bör ske endast under förutsättning och i
ändamål, att kanalledningen i all framtid upprätthålles, men någon
lämpligare utväg att vinna försäkran om fullgörandet af bolagets
förbindelser i dessa hänseenden icke synes erbjuda sig än att
sätta staten i tillfälle att utan annan kostnad än den, som redan
blifvit använd, komma i besittning af kanalverket, derest under¬
hållet deraf skulle åsidosättas, synes fordringen böra qvarstå för
att endast i nämnda fall göras gällande.
Bankofullmäktige förenade sig om ett så lydande yttrande:
då under förutsättning att Södertelje kanal- och slussverk allt
framgent underhålles på ett med den jemna och oafbrutna tra¬
fikens fordringar öfverensstämmande sätt, det icke är antagligt att
kanalinkomsterna någonsin kunna uppbringas till det belopp, att
efter bestridandet af alla utgifter och afsättandet af nödiga medel
till framtida reparationer, skälig afkomst å aktierna kan vara att
påräkna, så lärer väl ej heller kanalbolaget någonsin komma i
den ställning, att banken kan återbekomma sin hos bolaget egan-
de fordran, men som, efter hvad här ofvan är vordet anfördt, för-
sigtigheten bjuder att berörde fordran i gällande kraft bibehålies,
tillstyrka fullmäktige att bankens hos Södertelje kanalbolag
egande fordran af 150,000 riksdaler riksmynt än ytterligare må i
bankens räkenskaper inom linien balanseras.
Härvid lät Banko-Utskottet vid 1867 års riksdag bero.
11
Onsdagen den 16 Mars.
N:o 20.
Vid den åsigt, som bankens styrelse sålunda år 1867 uttalat. uVVaöreue
har Kanalbolaget tryggat sig, och då den reservfond, som Rikets mcA Söde'"
ständer vid 1828 1830 årens riksdag anvisade från Riksgälds- tel^ ^fnal'
kontoret, icke lärer kunna påräknas i annan händelse, än att högst rXubllaa a-f
ovanliga och för kanalverket svåra förhållanden inträffade, men dess simla till
deremot icke disponeras vid vanligare och mindre betydande olycks- Riksbanken,
tall, såsom t. ex. om en slussport skadades eller något mindre ras (Forts-)
tran kanalbankarne^ inträffade, har bolaget, hvilket, enligt hvad
]ag vagar påstå, låtit underhålla kanalen i jemförelsevis godt
skick, endast utdelat 20 kronor om året på hvarje aktie, samt på
detta sätt att lyckats uppbringa en reservfond till det belopp,
som åt den siste talaren omnämndes.
Förhoppningarne, att bankens styrelse skulle stanna qvar på
den ståndpunkt, som den 1867 intog, hafva tyvärr icke visat sig
grundade. Banko-Utskottet har, såsom vi af betänkandet finna,
nu föreslagit, att bolaget skulle lemna från sig större delen af
den under dess förvaltning stående reservfonden emot afskrifning af
bolagets återstående skuld. Om Riksdagen behagade fatta ett
sadant beslut, lärer val någon, möjlighet för bolaget att undvika ett
dylikt, anspråks uppfyllande icke förefinnas, alldenstund bolaget
ostridigt på grund af den år 1815 utfärdade förbindelsen fortfa¬
rande häftar i skuld till Riksbanken. Men jag tror icke att någon
utsigt föiefinnes, att detta Utskottets förslag denna gång vinner
Riksdagens bifall. Ty oafsedt de reservationer, som åtfölja betän¬
kandet, har Andra Kammaren i Lördags snart sagdt enhälligt, ehuru
på väsentligt olika^skäl, afslagit Utskottets hemställan. Och då
äfven inom denna Kammare yrkande om afslag redan blifvit fram-
stäldt, lärer väl icke sannolikt vara att Utskottets förslag bifalles.
h ör ram del yrkar jag så mycket hellre afslag å det föreliggande
förslaget, som jag hoppas, att bankens styrelse skall genom ett
sadant Riksdagens beslut finna sig föranlåten att för framtiden
fasthålla den ståndpunkt, 1867 års bankstyrelse i denna fråga in¬
tagit.
Herr Söderhjelm: Med åberopande af min vid Utskottets
betänkande fogade reservation, anhåller jag att få fästa Kamma¬
rens uppmärksamhet derpå, att Utskottet pröfvat denna fråga i
den del, som berör Riksbanken och således äfven staten, såsom
fordringsägare gent emot. Södertelje kanalbolag, men att Utskottet,
i saknad af grundlagsenlig befogenhet, hvarken upptagit eller pröf¬
va!: den del af frågan,, som rör staten såsom gäldenär till samma
bolag. Bankofullmäktige hafva i sin utredning endast visat, att
det föreslagna ackordet är skäligt och billigt och såväl för bola¬
get. som Riksbanken fördelaktigt, men Utskottet, som instämmer
deri, yttrar dessutom “att då Utskottet, äfven om det hade grund¬
lagsenlig befogenhet att föreslå eftergift å skulden mot det att
bolaget frånträda det bolaget af Riksdagen beviljade ofvan om-
Töoimälda anslag å 45,000 kronor, dock skulle anse en uppgörelse
pa det af fullmäktige föreslagna sätt vara att föredraga i betrak¬
tande af den större trygghet för kanalverkets framtida underhåll
12
ÄT:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
Uppgörelse och vidmakthållande af bolaget, som uppbärandet alltframgentåt
med Söder- ilig£ fgr sådant ändamål beviljade kapital- och ränteanslaget
tPje hanal- onek*ji(,en medför, anser sig Utskottet1' etc. etc. Jag föreställer
verkM^of mig likväl, att, om Riksdagen skulle finna skäligt att åvägabringa
dess skuld till en uppgörelse af sin skuld till bolaget, Riksdagen icke skulle un-
Rihsbanhen. derlåta att sörja för betryggandet af såväl kanalverkets framtida
(Forts-) underhåll som' det allmännas rätt och bästa. Jag vågar också
tro, att detta ändamål skulle vinnas i ännu högre grad än för
närvarande är fallet, om bolaget genom sitt reglemente förbundes
att hafva en reservfond, hvilken endast finge anlitas då årsinkom¬
sterna icke räckte till att betacka kostnaderna för kanalverkets
underhåll, och att fonden sedermera skulle uppbringas till sitt ur¬
sprungliga belopp, innan någon utdelning finge ega rum till aktie-
egarne. En sådan bestämmelse borde fastställas vid en blifvande
uppgörelse, emedan, äfven om staten efterskänkte större eller min¬
dre del af sin fordran, derigenom skulle vinnas en vida större ga¬
ranti för bolagets framtid än nu kan ernas med den i Riksgälds-
kontoret innestående fonden. Denna fond skall nemligen, sedan
den en gång blifvit utbetald, icke mera vara till finnandes och sa-
ledes derefter icke vara åt någon betydelse för framtiden, då der¬
emot en reservfond åt nyss nämnda beskaffenhet skall, en gång
uttömd, ånyo tillväxa och vara till nytta. Men en uppgörelse
med bolaget härom skall i väsentlig mån försvåras, om det åt
Utskottet nu framlagda ackordsförslag godkännes, emedan natur¬
ligtvis bolaget derefter icke skall hafva anledning att gå in på
någon ny uppgörelse, utan att derför betinga sig nya och ytter¬
ligare fördelar.
Jag vågar äfven påstå att, om det skulle vara i någon man
önskvärd! och angeläget för Riksdagen att uppgöra sin mera än
50-åriga fordran hos bolaget, det icke kan vara mindre önskvärd!; och
angeläget för Riksdagen att på samma gång äfven uppgöra sin i det
närmaste lika gamla skuld till bolaget. Och detta så mycket hellre,
som denna skuld synes vara af den beskaffenhet, att den är från
Riksdagens sida ouppsägbar. Åtminstone tprde icke Riksdagen
kunna afbörda sig densamma utan att erhålla bolagets medgif¬
vande.
Dessutom tillåter jag mig hemställa, om denna form åt stats¬
understöd kan anses fullt lämplig och tidsenlig. På senare tider
hafva många företag uppstått i vårt land för allmännyttiga ända¬
mål, hvaribland jag vill erinra om de många enskilda . jern vägs-
bolagen. Vore det väl rimligt, att för dessa allmännyttiga före-
tags framtida un derhän fonder afsattes för att af statsverket
förvaltas och förräntas för de enskilda bolagens räkning. Jag
tror det icke; och att detta slag af understöd är föråldradt nu¬
mera, det visar sig deraf att Riksdagen frångått principen att i
dylik form bevilja understöd. _ .
Af dessa skäl finner jag det vara mindre lämpligt att bifalla
Utskottets hemställan, innan behofvet och önskvärdheten af en
vidsträcktare uppgörelse än den Utskottet föreslagit blifvit behö¬
rigen pr öfva de; och då för öfrigt icke den ringaste olägenhet kan
Onsdagen den 1(5 Mars
13
>':o 20.
befaras uppstå genom att den ifrågasatta uppgörelsen uppskjutes Uppgörelse
ett eller annat år, får jag yrka afslag å Utskottets betänkande.
och sluss-
Herr Ekman, Johan Jacob: Jag medgifver, att den nu ccrksbolag af
föreliggande frågan kan bedömas från flera olika sidor, ty här dess skuld till
gäller att taga hänsyn till icke blott Riksbankens rätt, utan äfven
de billighetsskäl, som kunna tala för eftergift afen större eller v or 3';
mindre del af bolagets skuld till banken, äfvensom detta bolags
förmåga att betala det belopp, som kan varda bestämdt, hvarmed
ock sammanhänger den vigtiga frågan om underhållet af en så
betydande kommunikationsled som Södertelje kanal. Det är icke
lätt att afväga dessa olika och sins emellan ojemförliga förhållan¬
den. Men om en sak kunna väl alla vara ense och det är att,
när fråga förekommer om en uppgörelse mellan det allmänna och
en enskild, der rätt och billighet icke så noga kunna afvägas,
man i främsta rummet bör tillgodose den enskildes fördel; och af
denna anledning anser jag, att Riksdagen har skäl att med mild
hand tillvägagå mot bolaget. Nu kan visserligen å ena sidan, det
vill säga af dem som vilja tillämpa stränga åtgärder mot kanal¬
bolaget, åberopas den juridiska rätten, enligt hvilken bolaget skulle
kunna åläggas att betala 3 procent ränta om året och möjligen.
om bolagets ställning ansåges hafva kommit till den punkt att
det dertill egde förmåga, äfven 4 procent årligen af det primitiva
kapitalet; äfvensom att bolagsmännen allt sedan år 1847 årligen
åtnjutit 4 procent i utdelning på det inbetalda aktiekapitalet;
hvarjemte kunde tagas i betraktande, att åtskilliga af de nuva¬
rande aktieegarne erhållit sina aktier för ett ej så litet billigare
pris än det inbetalda beloppet. Och slutligen torde till stöd för
denna uppfattning kunna anföras, att bolaget egen i kontanter och
säkerhetsliandlingar omkring 60,000 kronor.
Å andra sidan lärer dock med allt skäl kunna anföras, såsom
ock af en reservant blifvit framhållet, “att Riksdagen alltid ansett
Södertelje kanal som ett allmännyttigt företag och särskildt (vid
1823 års riksdag) framhållit, bland annat, hurusom bolagsintres-
senterne utöfver åtagna och uppfylda skyldigheter “ådagalagt ett
särdeles berömvärdt patriotiskt nit“. Härtill kan läggas, att ett
utkräfvande af större belopp än 50,000 kronor skulle i väsentlig
mån försvåra, om icke omöjliggöra en skälig framtida utdelning
på bolagets aktier, hvarjemte såsom skäl för ett mildare tillväga-
gående jemväl kan anföras, att, om man till det belopp aktie¬
egarne inbetalt lägger ränta för de tider, då ingen eller ringa ut¬
delning kunnat lemnas, den årliga utdelning, som sedan år 1847
egt rum, icke uppgår till fullt en procent.
Jag tror derför, att Utskottet inslagit en lämplig medelväg
genom sitt förslag och jag ber att i afseende på förhållandet till
Riksgäldskontoret få nämna, att det der innestående belopp af
45,000 kronor icke kan rubbas utan bolagets samtycke. Avtalet
härom beror nemligen på ett kontrakt mellan staten och Söder¬
telje kanalbolag; och jag skulle anse det origtigt att söka rubba
detsamma, då det innebär en garanti för kanalens framtida under-
N:o 20.
14
Onsdagen den 16 Mars.
Uppgörelse håll. Tycker man, att man går för mildt till väga mot bolaget,
TeVe kanal- ?m man ^°tt ifrågasätter betalning af 50,000 kronor, så kan man
och 'sluss- Ju hellre bestämma en större afbetalning till Riksbanken, samt
ver list olag af lemna förhållandet till Riksgäldskontor^ orubbadt.
dess sladd till Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag, men, om Herr
Talmannen skulle uppfatta den mening såsom öfvervägande, hvil-
‘ ,l " ken går ut på afslag å betänkandet — hvilket väl skulle komma
derpå an att man icke anser sig hafva någon utsigt att få försla¬
get igenom vid en gemensam votering, då Andra Kammaren tem-
ligen enhälligt afslagit detsamma — så skall jag icke begära vo¬
tering, men det skulle synas mig lyckligt, om Kammaren ville bi¬
falla Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Sedan vi nu hafva blifvit en så ultra
fredlig nation, att vi icke på fyra år gifvit något anslag till flot¬
tans nybyggnad och stå i begrepp att afskrifva den indelta ar¬
mén och nedsätta den värfvade, så måtte en fredens sera komma
att inträda; och till följd deraf hoppas jag, att det måtte lyckas
Stockholms stad och södra Sveriges kuststäder att få en länge
närd önskan uppfyld, nemligen upprensningen af Baggens-stäket.
Kommer detta att ske så att större fartyg kunna passera der, så
kommer Södertelje kanal att förlora oerhördt derpå i trafikin¬
komst, och då genom Stakets upprensning afståndet skulle för¬
kortas med 6 l,U sjömil, kan det icke gerna tänkas att det för en
längre framtid får förblifva såsom det nu är. Jag tillåter mig att
fästa uppmärksamheten på denna omständighet, som obestridligen
kommer att inverka menligt på kanalens värde och den inkomst
den kan gifva samt på möjligheten att underhålla kanalen med
en minskad inkomst; och derföre anser jag det vara önskvärdt
att man kommer till ett slut i denna fråga. Jag gör icke något
yrkande, men jag har velat fästa uppmärksamheten på den om¬
ständigheten att Södertelje kanal är en egendom, hvars värde är
i hög grad beroende på upprensningen af Baggens-stäket. Och
att en sådan _ upprensning kommer att ske, derom är jag säker,
äfven om jag icke får segla på det farvattnet.
Herr Peyron: Grenom de två förste talarnes anföranden har
jag icke rubbats i den åsigt jag inom Utskottet slutit mig till i
denna fråga, hvilken för öfrigt blifvit med mycken samvetsgrann¬
het behandlad i Utskottet. Här har talats om det patriotiska
företaget och om ömhet för aktieegarne; en reservant har äfven
roat sig med att uträkna, att de stackars aktieegarne i medeltal
fått allenast 1 procent i utdelning å det inbetalda aktiekapitalet.
Jag tillåter mig då att fråga, om Herrarne äro af den tanken att
de svenske, patriotiske män, som lemnat medel till detta allmän¬
nyttiga företag, gjort det hufvudsakligen för att få någon utdel¬
ning. Jag tror det icke. Jag antager att många af Herrarne in¬
gått i aktieföretag och icke tätt större utdelning än hvad ifråga¬
varande aktieegare erhållit. Tvärtom är det väl antagligt att
de, som lemnat penningar till detta företag, ansett att de medel de
Onsdagen den 16 Mars. 15
tillsläppte voro uppoffrade och att det var för den goda sakens
skull de ingått i företaget. Att bland de nuvarande aktieegame
det skulle finnas ett större antal som tillhörde de ursprungliga,
det vågar jag betvifla; de nuvarande aktieegarne hafva helt visst
köpt sina aktier till mycket billigare pris än det ursprungliga.
Det kan visserligen tyckas vara en underlig uppgörelse att
skänKa efter någon del af bolagets skuld till ett åt statens verk
Riksbanken, och deremot låta bolaget samtidigt behålla en sin
fordran hos ett annat statens verk, Riksgäldskontoret, men denna
fond å 45,000 kronor, som står hos Riksgäldskontoret och hvarå
bolaget uppbär 5 procent årlig ränta, har ett alldeles särskildt
andarna1. Det har redan blifvit sagdt, att den är afsedd till un¬
derhåll af kanalen, i fall det skulle behöfvas och bolaget saknade
medel dertill. Derföre synes det mig icke vara skäl att indraga
denna fond och dermed äfven den ränta bolaget deraf erhåller.
Mter mitt sätt att se är den nu föreslagna uppgörelsen så rättvis
och så billig, att bolaget aldrig kan hoppas påräkna en fördelak¬
tigare. Man har sagt att det är en ackordsuppgörelse. Ja, det
är det! Men denna fordran har sedan många år skrifvits inom
amen, emedan den har ansetts vara osäker, och osäkra fordringar
regleras oftast enligt öfverenskommelse.
Om Riksbanken icke för närvarande lyckas att göra upp med
Södertelje kanalbolag, så är, enligt mitt förmenande, fara värdt,
att det kommer att dröja länge, innan någon så ömsesidigt för-
delaktig uppgörelse kommer till stånd som den nu föreslagna
•ii-r.M bolaSet kan skatta sig lyckligt att få blifva qvitt sin skuld
till Riksbanken med 50,000 kronor, så finner jag icke någon orsak
at* uppskjuta med frågans afgörande. Jag yrkar således bifall
till Utskottets förslag.
Herr Stråle, Wilhelm: I anledning af den senaste tala¬
rens yttrande ber jag att få upprepa, att det har visat sig vid
bolagsstämmorna, att aktier till ganska betydligt antal ännu inne-
hafvas af arfvmgar efter åtminstone 3 af de ursprungliga delta-
garne i företaget.
Herr Peyron: Jag vill visst icke bestrida, att åtskilliga ak¬
tier i ^detta bolag innehafvas af de ursprungliga aktieegarne, men
jag vågar påstå, att de gått in i detta företag hufvudsakligen af
f-1? i var.ett allmännyttigt och patriotiskt företag och att de,
till följd deraf, icke kunnat förvänta sig någon synnerlig af¬
kastning. &
„ Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition
pa bifall till memorialet och sedan på afslag derå; och förklara¬
des den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
>':o 20.
Uppgörelse
till Söder¬
telje hanal-
oeh sluss-
verksbolag af
dess skuld till
Riksbanken.
(Forts.)
N:o 20.
16
FSreträdet-
rätt till lån
i Riksbanken
mot säkerhet
eif vissa obli¬
gationer.
Onsdagen den 16 Mars.
Föredrogs å nyo
Banko-Utskottets den 4 och 5 i denna må¬
nad bordlagda Utlåtande N:o 7, i anledning af vackt motion om
företrädesrätt till lån i Riksbanken mot säkerhet åt svenska sta¬
tens och allmänna hypoteksbankens obligationer.
Herr Wallenberg: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
nå att, då jag vid nästlidne års riksdag väckte motion derom, att
statens och allmänna hypoteksbankens räntebärande obligationer
skulle i Riksbanken erhålla lånerätt med det belåmngsvarde och
mot den ränta, som fullmäktige bestämde, biet fragan utslagen.
Bankofullmäktige uppgåfvo i sitt utlåtande * jJ*, ®tveDjaJ
penninginrättningar gerna kunde söka sitt stod i utlandet, dag
tillät mig derföre att vid innevarande riksdag vacka motion, med
den väsentliga skilnad i innehållet mot den terra, att sa beskaf¬
fade obligationer icke skulle få belåmngsre/t men att de, sa länge
Riksbanken i sin vanliga utlåning lemnar ut penningar, skulle
ega företrädesrätt framför andra hypotek. Bär åter_Riksbanken
icke lemnar ut penningar, utan upphör med sin utlåning,
skulle dessa papper icke kunna påkalla att blifva b manade.
Äfven i detta1 hänseende hafva fullmäktige och Banko-Utskottet
samfäldt afstvrkt bifall till min framställning.. Det vill saga.
när man erbjuder till belåning statens obligationer, skulle man
icke få åtnjuta något företräde framför dem, som söka lan
på S k. hypoteksreverser, som ofta är o skräna foi andamalet
och således icke är o annat än förblommerade borgensförbindelser.
Det är något iag icke kan förstå, att man vidhaller eu sådan
åsigt, som feke kunde hafva gjort sig gällande för omkring tjugu
år sedan. Det är alldeles klart, att i hvarje land bor finnas en
hufvudbank, och denna bör låta sig angelaget vara att stod a den
rörelse som i landet finnes; och som hufvudbanken alltid har
större resurser, bör den stödja den större rörelsen, tv den mindre
rörelsen kunna de mindre bankerna betjena. Man bär skrifvit och
talat mycket om nödvändigheten och önskvärdheten åt att la eu
enda bank i landet, och man liar åberopat franska banken såsom
modell i detta hänseende, men jag vill upplysa om, i fall det ai
för någon obekant, att franska banken icke utlåna!' annat an till
banker och bankirer och att de äro säkra pa att der fa belåna
sådana utmärkta papper som franska statens rantebarande obliga¬
tioner eller inscriptions i den störa statsskuld-boken. Det vore
icke möjligt att drifva så stor rörelse, som. det fans i Frankrike.
om det icke egde en hufvudbank. Om den icke funnes sa maste
den skapas. Då en statsbank finnes här, hvarföre skall den icke.
fungera som hufvudbank, hvarföre skall man mke^ erkänna skyl¬
digheten att samverka för att förkofra det ekonomiska tillståndet
i landet, utan hänvisa till utlandet för sådant, som man mycket
väl kunde uträtta sjelf. , „ . , „
I motiven, som kommit till en del från bankofulimaktige,
förekommer den uppgiften, att i allmänhet belånas sadana papper
som de här ifrågavarande. Ja, det är just sa, att * allmänhet bela-
nas sådana papper, men det vill med andra ord saga A, far lana.
jS:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
17
B. icke, C. far, D. far icke. Det är just livad “i allmänhet belå-
nas betyder, om man tager reda på dess tillämpning, och så har
det gatt till i verkligheten, men rörelsen skulle gå jemnare och
tryggare om man visste, att man kunde påräkna att få lån mot
forsta klass obligationer, när man tillfälligtvis behöfde det. Om
man ser, att räntan står mycket lågt, så är det alldeles klart, att
det ar sådan tillgång på penningar, att alla, som hafva antagliga
hypotek, veta att de fa belåna dem. Man behöfver då icke en
ang tid före utoetalningen låna upp och skrinlägga penningar och
halla större rantelös kassa än som eljest är behöflig, hvilket in-
“enligt pa penmngeställningen, ty ju större räntelös kassa
man behof ver. halla, dess högre ställer sig utlåningsräntan.
Det ar vidare yttradt, att min motion skulle föranleda afsät-
tandet af bestamda fonder. Jag har icke begärt något sådant,
!i™att ,dessa,PaPPer skulle hafva företräde framför andra sämre
papper, utan afseende pa låntagarens person.
,, Vidare är sagdt, att jag skulle misstagit mig, då jag uppgifvit,
att i aldre bankoreglementen vissa obligationer, bland annat hypo-
teksforemngarnes och arméns aekordsamorteringsfonds, egt en gifven
belanmgsrätt i Riksbanken.. Jag kan icke gå in på att jag niiss-
agit mig i någon af de i min motion lemnade uppgifter, ty uti
bankoreg ementena från den tiden fins en så beskaffad bestäm¬
melse och i den tiden var aldrig någon tanke på, att man skulle
obligation 611 °pande försKnfnmS' framför en hypoteksförenings
l-o ^ I1' f.fv!n e?. apnan omständighet, som gör att jag icke
kan lätt forsta, hvarför icke Riksbanken går in på ett så beskaf-
fadt förslag som det ifrågavarande. Riksbanken har deltagit i
lan, som lemnats till staten, och vid sådant förhållande brukar en
anformediande bann vara män om att främja dessa obligationers
anseende, och det kan icke nekas, att det är ett eget sätt att gå
till våga, att, om jag deltagit i ett lån, jag sedermera icke bryr
mig om det, utan nödgar obiigationsinnehafvarne vända sig till an¬
dra för aut^fa obligationerna belånade. Vanligen brukar man saga-
det ar göda papper, ty den eller den banken har varit med om
aneuppgorelsen. Hvar och eu bank, som är man om sitt anse¬
ende, deltager icke i andra låneuppgörelser än dem, hvars obliga¬
tioner den sedermera anser sig kunna belåna. Det är önsk-
vardt oen alldeles nödvändigt att få ett kassapapper, å hvilket
man kan vara säker om att få tillfälliga lån i Riksbanken. Jag
hai icke talat om formanen af lag ränta, men jag säger, att då
man sa lifligt önskar , att kunna frigöra oss från blankokrediten,
lar man också söka frigöra oss från det nu nödvändiga tillfälliga
begagnandet af så beskaffade resurser. 8
Såsom hithörande må det tillåtas mig att erinra om den öf¬
verläggning, som egde ruin här den 26 Februari. Banko-Utskot-
tets ordförande Herr Johan Jacob Ekman, som tillika är ledamot
åt Skandinaviska kredit-aktiebolagets styrelse, behagade tilldela
de enskilda bankerna en släng för det sätt, hvarpå de begagnade
det lemnade vexmigsförskottet, då de icke bemödade sig att sprida
törsta Kammarens Prat. 1881. Klo 20. 2
För eU ädes•
rätt till lån
i Riksbanken
mot säkerhet
af vissa obli¬
gationer.
(Forts.)
N:o 20.
Företrädes¬
rätt till lån
i Riksbanken
mot säkerhet
af vissa obli¬
gationer.
(Forts.)
18
Onsdagen den 16 Mars.
Riksbankens femkrone-sedlar. Då jag för längesedan under många
år satt i Banko-Utskottet, brukade Utskottet tillse, huru banko¬
fullmäktige skötte sina åligganden, och icke endast taga förpri¬
vet, att allt hvad Riksbankens styrelse gjorde skulle förhärligas
och gillas, och att på andra bankinrättningar skulle kastas ett
odium vid hvarje tillfälle. Nu är emellertid förhållandet ett annat
Om den ärade talaren gjort sig underrättad, om, huru det gatt till
med vexlingsförskottet, så skulle han kommit under rand med att
det är bankofullmäktiges fel, om det icke gått så bra, som det
bort och kunnat, och det derföre att bankofullmäktige roa sig
med att sila mygg, jag säger icke derföre att svälja kameler.
Bankofullmäktige skickade icke ut dessa femkrone-sedlar, utan be¬
gärde att de skulle hemtas i banken, och att porto således skulle
för dem af de enskilda bankerna betalas. Nu är det kändt, att
när man i andra sedelutgifvande banker reqvirerar penningar för
sin vexel, så får man sedlar kostnadsfritt sig tillsända, och derföre
hafva de enskilda bankernas sedlar vunnit sin stora spridning.
Nu fordrade Riksbanken, att förskottet skulle tagas ut der och
att de enskilda bankerna i landsorten skulle betala porto, hvar¬
igenom åstadkoms att spridningen af Riksbankens femkrone-sedlar
icke blef så stor. Jag tillägger, att den bank, jag har del i och
i hvars styrelse jag har äran vara, icke begärt något vexiings-
förskott, men den har i alla fall tillhandahållit sina räkmngs-
hafvare Riksbankens femkrone-sedlar. .. „
En annan omständighet måste jag ytterligare besvära Ram-
maren med. Enligt ett af förste notarien till mig lemnadt skrift¬
ligt utdrag af det stenografiska protokollet för den 26 Februari
yttrade Herr Ekman, att Riksbankens vinst behöfdes i Riksbanken
bland annat, för de ökade anspråk, som ställas på Riksbanken, och
den ökade betydelse, den har gent mot öfriga pennragemrattnm-
o-ar: “särskilt tror jag att de enskilda.bankernas malsman icke
borde härmed vara missnöjde, om de ville erinra S1§ iSjq
liga handtag, som Riksbanken lemnade dem under brisen x878 la(V,
uppgående inalles till inemot millioner kronor •
Då han yttrade sig så, för att göra ett slående intryck pa
sina åhörare, angaf han tydligt, att det var de enskilda bankerna,
som fått ett handtag af sex och eu half miLioner, men .1 det åt
honom justerade protokollet har den ärade talaren försigtigtvis
tillagt “och andra banker". Som det emellertid häntyder pa, att
den bank,med hvilken jag har att göra, skulle vant bland dem, som
erhållit hjelp, vill jag till protokollet hafva antecKnadt, att något
sådant icke egt rum, ty jag kallar icke det hjelp, att da xnsen
utbröt den 7 December 1878, jag underrättades den.27 D ebruari
1879 eller nära tre månader derefter, att fyra bland sju bank o full¬
mäktige då beslutat sig för att rediskontera för Stockholms enskilda
bank. Mera för att det skulle kunna konstateras än. derför att
det var behöflig!, anmälde jag vexlar till ^diskontering den 28
Februari för 209,979 kronor, den 18 Mars för 194,968 kronor, och
den 26 Mars för 103,652 kronor, af hvilka vexlar aldrig någon
kom tillbaka. Nu är det egendomligt att vilja på den omstandig-
19
N:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
heten, att man rediskonterar, som borde vara en vanlig bankaffär
förklara det som ett handtag och påstå, att man varit fallfärdig
för att man presenterat några vexlar till ^diskontering. Jag som'
för min del i närmare tjugufem år varit verkställande direktör i
en bank, har icke sagt om någon, som bär till mig goda vexlar
för diskontering: “den der har jag hulpit, den der har kommit
hit, emedan nan vant fallfärdig, för att få ett handtag." Jag ytt¬
rar icke något, som kan förklena en lånesökandes kredit." Jag
Riksbanken r,StlSt’ °m Samma §rannlagenhet iakttages i
Förr eller senare kommer man derhän, att en hufvudbank bör
anse_ det tillhöra sin rörelse att ^diskontera för smärre banker
hvarigenom hufvudbanken får största vinsten. Länge kommer det
val icke att dröja, förrän statens och allmänna hypoteksbankens
obligationer, som äro landets förnämsta värdepapper, komma till
den heder och det erkännande i Riksbanken, som de i alla tider
åtnjutit vid belåning i Riksgäldskontor. Jag gör icke något vr-
kande i ämnet. 6 J
• Ekman, .Johan J~acob: Jag hade verkligen förestält
mig, att ^ den näst föregående talaren, som är motionär i förelig¬
gande fråga, skulle funnit de skäl, som Utskottet anfört, vara så
pass öfvertygande, att han icke sökt försvara sin motion. Med
ledsnad erfar jag emellertid, att han icke kommit till en sådan
insigt; men da jag är öfvertygad om, att Kammarens öfrige leda¬
möter gilla, den åsigt, Banko-Utskottet uttalat, och den ärade tala¬
ren icke gjort något yrkande, torde det vara tillräckligt, om jag
anhaller om bifall till Utskottets förslag. ‘
Till bemötande af hvad den ärade talaren särskildt anfört
emot mig och mitt yttrande vid ett föregående tillfälle, torde lag
la åberopa hans egna ord, då han för några dagar sedan med allt fog
yttrade i anledning af ett föregående yttrande af en annan af
Kammarens ledamöter: “nog finner Herr Talmannen, att detta icke
hor hit . Med samma skäl torde jag nu kunna yttra: nog finner
både Herr 1 almannen och Kammarens öfrige ledamöter, att hvad
talaren nu anfört icke hör hit.
Jag tror mig icke hafva ändrat i protokollet det åberopade
yttrande., såsom det af mig afgafs. Har jag gjort något tillägg,
sa är det derföre att jag ansett mig vara viss på, att jag så yttrat
nug, eller att jemte de enskilda bankerna äfven andra penninge-
lnstitutioner erhållit det omförmälda handtaget af Riksbanken-
möjligen finnes det någon bland Kammarens ledamöter, som erin¬
rar sig att så är förhållandet.
Hell Wallenberg: Herr Ekman kan vara öfvertygad om,
att jag icke anser att han bortjusterat något med afsigt, men in¬
trycket af hvad han yttrat förändras betydligt genom tillägget
andra pennmgemrättningar". Då här icke föres ett så strängt
stenografiskt protokoll, att någon är oberättigad att göra sådant
tillägg, sa ligger ej heller häri något ondt, men jag har ansett
Företrädes¬
rätt till lån
Riksbanken
mot säkerhet
af rissa obli¬
gationer.
(Forts.)
N:o 20.
20
Onsdagen den 16 Mars.
Företrädes- nödvändigt att påpeka detta, för att icke Herr Talmannen och
rätt till lån Kammaren skulle tro, att det endast var de enskilda bankerna, som
LffläCJiM vid den ifrågavarande tidpunkten voro nödstälda.
^gationer. Öfverläggningen var härmed slutad, och utlåtandet bifölls.
(Forts.)
Föredrogos å nyo och bitöllos Lag-Utskottets den 4 och b inne¬
varande månad bordlagda Utlåtanden:
N-.0 12, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
§ 7, mom. 1 i förordningen om landsting den 21 Mars 1862;
Isf-.o 13. i anledning af väckt motion om förslag till författning
angående ordnande af pantlånerörelsen i riket; samt
N:o 16, i anledning af väckt motion angående omoiganisation
af underrätterna.
Föredrogs å nyo och bifölls Konstitutions-Utskottets den 8
och 9 innevarande Mars bordlagda Utlåtande N:o B, i anledning
af väckt motion om ändring i § 6 Regeringsformen.
Ifrågasatt Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 8 och 9 i denna
J - - - ' ^ ’ ' 'T - ° i anledning af vackt förslag
utarbetande månad bordlagda Betänkande rf:o o,
af förslag t%V - - ’ 1" ' p------—
tullförening
ning mellan Sverige och Norge.
man a a uuruiagua r . , , w
af förslag till kenåe underdånig framställning hos Kongl. Ma]:t om ritarbe-
mellan Sve- tande och framläggande för nästa Riksdag af förslag till tullfore-
rige och
Norge.
Herr Wallberg: Till det slut Bevillnings-Utskottet kom¬
mit i detta betänkande har jag icke något att anmärka, men om
lag. i mitt anförande kommer att vidröra några andra saker an
de som egentligen höra till detta ärende, ber jag om benägen ur¬
säkt Utskottet erinrar att den så kallade mellanrikslagen med
få undantag medgifver full tullfrihet för alla svenska eller norska
naturalster och tillverkningar, som införas landvägen eller sjöle¬
des i ettdera rikets fartyg direkt från det ena landet till det an¬
dra men huru tillämpas denna lag? Jo, varor från främmande
länder importeras till Norge. Om dessa förädlas eller undergå
den allra ringaste förändring, så öfvergå de till natur al norska
produkter. Några få exempel vill jag anföra. Utländskt kläde
förändras på så sätt i Norge, att deraf förfärdigas gångkläder,
b vilka sedan ingå tullfritt till Sverige såsom norska produkter.
Någon skulle kunna säga. att sömnadens dyrhet är af större bety¬
delse än tyget. Vid alla tillfällen kan detta icke vara fallet, ty
till exempel stora så kallade rundkappor, som införsknfvas, sys
Onsdagen den 16 Mars.
21
N:o 20.
ihop och förses med eu krage i Norge, och dessa innehålla stora
qvantiteter kläde, som på sådant sätt inkommer tullfritt. Lika¬
ledes om damkappor endast förses med knappar eller spetsar och
fransar..i Norge, så importeras de till Sverige såsom norsk pro¬
dukt. _An mera. Ylletyg sönderstyckas i tolf fot långa bitar, som
i hvarje ända förses med en frans, hvarpå de importeras till
Sverige såsom norska produkter och kallas för plaider. Let går
ända derhän, att 30 till 40 fot af ett klädesstycke aftagas, läggas
dubbelt och förses med en frans på hvarje ända. Man tycker att
dessa plaider äro bra långa, men då heter det: i Sverige vill man
hafva så långa plaider, och så komma de tullfritt in. Ja, det går
än längre, färdigsydda kläder komma från utlandet till Norge.
De förändras i så måtto, att man till exempel i ett par byxor
isyr knappar eller ett spänne, och så förvandlas de till norsk
produkt. Äfven i fråga om större plagg, såsom en rock, behöfs
endast att i densamma sätta eu hank eller sy knappar, så under¬
går den metamorfosen att blifva norsk produkt eller alster. Jag
var vittne till, huru en tysk profryttare utbjöd till en köpman
här i Stockholm ett parti ylleskjortor, passande för sjömän,
tilläggande: men ni skall taga in dem öfver Norge. Jag lemna!-
dem alldeles färdiga, med undantag af en söm', i lifvet, som se¬
dermera bör sys i Norge, då ylleskjortorna gå tullfritt in till
Sverige såsom norsk produkt. Köpmannen afböjde anbudet i min
närvaro. Han nämnde sedermera till mig, att det blefve nödvän¬
digt att upprätta filialer i Norge för att möta konkurrensen. Så
många sätt förekomma att få en vara öfver Norge tullfritt införd
till Sverige. _ Den allra ringaste förändring gör en vara till norsk
produkt. _ Likaså med duktyg, handdukar, lakan, örngått med
flera dylika hushållspersedlar. Det behöfs blott att man sätter ett
namn på dem, så ingå de till Sverige såsom norsk produkt. Jag
frågar: kan detta vara öfverensstämmande med lagens andemening?
Jag tror det icke. Följden är ju, att svenska statskassan kring-
skäres, och att den svenska industri, som beröres af tullen på
dessa alster, undergräfves. Jag är fullt öfvertygad om att dessa
origtigheter blifva afhjelpta, då man fäster uppmärksamheten på
dem, och jag har tagit mig fribeten att till den främste ledamoten
af tulldepartementet andraga detta ärende. Slutligen vill jag upplysa,
att jag från Generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska afdelning
fått följande uppgifter öfver införseln från Norge, der det heter:
Kläder, ej specificerade:
Nya gångkläder eller delar deraf, samt nya färdigsydda duk¬
tyg, handdukar, lakan, örngått med flera dylika hushållspersedlar,
äfven då sådana klädes- eller hushållspersedlar eller delar deraf
äro märkta eller försedda med broderier, galoner, fransar, spetsar
eller blonder:
år 1875 värde i kronor ...................................... 83 444: —
» l87^ d:o „ 126.181: —
» 1877 d:o , 171,982: —
„ 1878 d:o „ 250.418: —
» 1879 &0 „ 248,575: —
Ifrågasatt
utarbetande
af förslag till
tullförening
mellan Sve¬
rige och
Norge.
(Forts.)
N: o 20. 22
Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt
•utarbetande
af förslag till
tullförening
mellan Sve¬
rige och
Norge.
(Ports.)
Af ofvanskrifna partier har vid införsel tullfrihet egt rum:
Af 1876 års import för................... 33,195 kronors värde.
„ 1877 d:o .................. 161,548 „ d:o
„ 1878 d:o ................. 240,612 „ d:o
„ 1879 d:o ................. 239,458 „ d:o
Under år 1880 har införseln af ofvannämnda slags varor, en¬
samt landvägen genom tullstationerna vid gränsen, från Norge ut¬
gjort 236,090 kronors värde, hvaraf 226,220 tullfritt.
Herr Bennich: Jag tillåter mig att till en början erinra
derom, att här nu är fråga om Grefve Björnstjernas motion angå¬
ende en tullförening med Norge, och till den frågan hör icke det
ämne, som den siste ärade talaren här omförmälde. Men jag vill
derför icke underlåta att fästa Kammarens uppmärksamhet på den
innersta betydelsen af den ärade talarens anförande. Det ligger
en klagan deri öfver den nu gällande mellanrikslagens bestäm¬
melse att svenska och norska produkter, som genom bearbetning
blifvit så att säga naturalisera*^ i det ena eller andra landet, få
tullfritt föras öfver gränsen. Denna klagan innebär således, att
vi redan alltför mycket underlättat samfärdseln mellan de båda
länderna och går följaktligen i en alldeles motsatt rigtning mot
hvad motionären afsett, nemligen att bereda ytterligare lättnader
för handeln de förenade rikena emellan. Men i denna klagan lig¬
ger också något annat, nemligen *a.tt svenska och norska tull¬
taxorna icke hafva den likhet, som är önskvärd; och i det fallet
är jag böjd att gifva den förre talaren rätt. Olyckligt är, att
vi i Sverige, till följd af den protektionistiska anda, som här är
rådande, belägga såväl ylle- som bomullsfabrikat med mycket
högre tull än som i Norge är gällande. Rätta och enklaste sättet
att förekomma de obehagligheter, som den siste talaren fäste sig
vid, vore naturligtvis, att vi bringade våra tulltaxor till större
likhet med hvarandra, tv i sådant fall skulle det icke blifva så
lönande, som det nu måste vara, att till Norge införa en der lågt
tullbeskattad råvara, derstädes förädla den och sedan införa den
till Sverige, i stället för att direkt införa den hit. Men så snart
den strängen vidröres, vill man just från det håll, der klagan nu
föres, icke veta af någon jemkning i tullsatserna från vår sida.
Naturligtvis skulle det vara önskligt att förmå Norge att höja
sina tullsatser, så att äfven Norge finge vidkännas fördelarne af
ett starkare skyddssystem, fördelar, som naturligtvis skulle komma
den norske förbrukaren af kläder och andra varor icke till någon
olägenhet alls, ty — såsom vi så ofta hört — ökar en tullsats
ju icke priset på varan.
Vilja nu herrar protektionister åter bringa saken derhän, att
vår mellanrikslag afstänger oss från Norge, och att den fria. sam¬
färdsel, som på senare tider i ganska väsentlig mån blifvit be¬
främjad, åter varder hindrad, bör dervid dock icke förbises, att
det är icke allenast från Norge till Sverige, som import eger rum
af der bearbetade utländska beredningsämnen, utan att äfven från
svensk sida en dylik införsel till Norge eger rum. Det blir alltid
Onsdagen den 16 Mars.
23
N:o 20.
följden af en sådan traktat, som den vi nu hafva med Norge, att
i ett fall det ena landet och i ett annat det andra finner, att dess
statskassa kanske i någon mån och i synnerhet dess näringar få
uthärda täflan med det andra landet mer än man kanske eljest
vore böjd att underkasta sig. Så hafva vi vår fördel af att föra
till Norge åtskilliga här förädlade produkter, och från Norge öf-
verföras till oss andra sådana produkter.
Jag tror icke att Kammaren eller Riksdagen kan ingå i nå¬
gon pröfning af det sätt, på hvilket författningen tillämpas, ty
det tillhör en helt annan auktoritet att bedöma; och finnes i det
hänseendet någon anledning till klagan, ber jag att få hänvisa den
värde talaren till rätta vägen att deri vinna rättelse. Jag ber
äfven att få fästa uppmärksamheten derpå, att på vitsord af offent¬
lig myndighet i afsändningsorten beror, om en artikel hänföres
till svensk eller norsk produkt, då den föres till det andra landet.
Skulle det vara händelsen, att norska offentliga myndigheter vits¬
orda en vara såsom norsk, utan att hon i Norge undergått så¬
dan bearbetning, att den derigenom kan anses hafva blifvit natu-
raliserad, så är naturligtvis detta ett fel af den norska myndig¬
heten, liksom det vore ett fel af svensk myndighet, om den så¬
som svenska legimiterade produkter, hvilka icke undergått sådan
bearbetning, som skäligen gjort dem till svenska produkter. Men att
ordna detta så, att det blir tillfredsställande ur skydssynpunkt,
torde Herrarne finna vara förenadt med ytterligt stora svårigheter.
Den ena gången säger man, att bearbetningen skall vara sådan,
att det nedlagda arbetet motsvarar den färdiga varans halfva
värde, eu annan gång tre fjerdedelar eller sju åttondelar af dess
värde. Men huru vill man fordra en sådan författning och en så¬
dan tillämpning af densamma, att genom detaljundersökningar kunde
utrönas, om det i det andra landet på en artikel nedlagda arbetet
höjt produkten med hälften eller fem sjettedelar eller något dylikt
af dess ursprungliga värde. Det är barnsligt att sätta i fråga en
lagstiftning, vid tillämpningen hvaraf man skulle ingå i sådana
detaljer, att ingen, med mindre han sutte på fabriken eller verk¬
staden och kontrollerade såväl arbetet från början till slut som
dervid använda materialiers ursprung, skulle kunna gifva intyg
om att tillräckligt arbete blifvit nedlagdt på artikeln för att den
skulle kunna anses naturaliserad.
Vilja vi hafva ett fritt handelsumgänge med Norge, få vi icke
vara allt för petiga i afseende å uppmätningen af, huru stor qvan¬
titet svenskt eller norskt arbete ingår i den ena eller andra ar¬
tikeln. Jag tror för öfrigt icke, att Sverige har att beklaga sig
öfver mellanrikslagen; tvärtom har svenska industrien, sedan den
nya mellanrikslagen tillkommit, vunnit betydlig marknad i Norge
hvilket naturligtvis icke hindrar att här finnes en och annan
skräddare, likasom äfven en eller annan fabrikant af ylle- eller bom¬
ullsvaror eller hvad det vara må, som tycker,ätt det vore bättre,
om äfven norska produkter vid införsel hos oss blefve belagda
med Sveriges höga tullsatser.
Ifrågasatt
utarbetande
af förslag till
tullförening
mellan Sve¬
rige och
Norge.
(Forts.)
N:o 20.
24
Onsdagen den 16 Mars.
Ifrågasatt Herr Wallberg: Den siste ärade talaren tilldelade mig
afYörrtaförebråelser,. för det jag i mitt anförande inblandat saker, som
tilliförening icke hörde till nu förevarande ärende. Jag ber i anledning deraf
mellan Sve- att få gorå Kammaren uppmärksam på, att jag, då jag förra gån-
rige och gen hade ordet, genast i början tog mig friheten begära tillgift
Kammaren, om Jag inblandade något, som icke fans skäl att
°rts'J göra. Om jag nu ock gjort mig skyldig härtill, så har jag emel¬
lertid haft den tillfredsställelsen att få till Första Kammaren
frambära, huru man går till väga och huru författningen så att
säga eluderas; ty att sätta fransar i båda ändarne på ett stycke
utländskt kläde och sedan importera det som norskt kläde, eller
att sy knappar i ett par byxor och derigenom förvandla det till
norsk produkt, kan det — jag vädjar till Kammaren — anses vara
rigtigt?
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, och betänkandet bi¬
fölls.
Förmånsrätt Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 8 och 9 innevarande må-
f0, na(^ bordlagda Utlåtande N:o 17, i anledning af väckt motion om
no u s y c er. g^a[jgan af förmånsrätt för kommunalutskylder.
Herr Lagerstråle: Den fråga, som nu är genom motion
framlagd till Riksdagens pröfning, bär, såsom synes af betänkan¬
det, år 1878 varit föremål för behandling; och då beslöt Riksda-
gen för sin del en författning af denna lydelse:
“Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst Kronan
för gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast
egendom utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till
dem utgående utskylder för samma tid“.
Denna bestämmelse skulle införas i 12 § af 17 kapitlet Han-
delsbalken. När detta lagförslag förekom till granskning i Högsta
Domstolen, anmärktes generelt mot detsamma, att införandet af
nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet öfverens¬
stämma med de regler, som borde gälla för en god kreditlagstift¬
ning, och afstyrkte Högsta Domstolen på grund häraf antagandet
af författningen. När sedermera den föredrogs hos Kong]. Maj:t,
så, på sätt den till Riksdagen aflåtna Kongl. skrifvelsen innehål¬
ler, med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då dels in¬
förandet af en tyst förmånsrätt för jemförelsevis så betydliga be¬
lopp som de, hvartill oguldna kommunalutskylder i vårt land
stundom uppginge, kunde verka menligt på den allmänna kredi¬
ten, och något tvingande behof af en sådan åtgärd, hvarom fråga
under flera föregående riksdagar blifvit väckt, men afslagen, icke
syntes vara ådagalagdt allenast genom detta Riksdagens beslut,
dels ock syftemålet med förslagets antagande endast ofullständigt
skulle vinnas, enär för kommunalutskylder för fast egendom icke
kunnat stadgas förmånsrätt i samma egendom, såsom för kronans
Onsdagen den 16 Mars.
25
Uo 20.
ränta af fast egendom egde rum — fann Kongl. Maj:t icke skäl Förmånsrätt
att till Riksdagens förslag lemna bifall. för itommn-
Hvad nu först angår det i allmänhet uttalade omdömet, attna (Forts.)”'’
tysta förmånsrätter icke äro önskvärda, skulle jag visserligen vilja
medgifva befogenheten af en sådan anmärkning, så vidt här vore
fråga om att stifta från början en ny lag om all slags förmåns¬
rätt; men då vi redan hafva en lag, som innehåller åtskilliga tysta
förmånsrätter och bland dem är inrymd en mycket hög plats för
afgäld af fast egendom till kronan, som äfven har förmånsrätt i
lös egendom för gäldenärs utskylder sista och löpande året, vill
jag hemställa, huruvida det kan vara skäligt att från någorlunda
jemförlig förmånsrätt utesluta de utskylder, som gå till kommu¬
nen. När 1734 års lag stiftades, funnos inga andra allmänna ut¬
skylder än till kronan. Kommunalväsendet var hos oss då föga
utveckladt, och nästan det enda fall, då kommunen hade direkt
utgift, var till fattigvården. Den till bestridande deraf nödiga af¬
gäld utgick in natura från fastighet, och då kunde sålunda sällan
uppstå brist i det, som skulle tillskjutas. Men allt efter som det
kommunala lifvet blifvit utveckladt och behofven större, hafva
utskylderna till kommunala ändamål vuxit i en proportion, som
är både beaktansvärd och betungande. En del af de föremål, till
hvilka dessa utskylder gå, äro fullt jemförliga med de föremål,
hvartill utskylderna till kronan, eller bevillningen, användas. Jag
vill i det hänseendet påpeka, att staten underhåller de allmänna
läroverken, kommunen åter folkskolorna. Dessa skolor afse vis¬
serligen olika arter af bildningslinier, men äro dock af hufvudsak¬
ligen enahanda syfte. Medlen till bestridande af statens många
olika utgifter tagas icke från särskilda inkomster utan från in¬
komsterna i sin helhet, men staten har trygghet för att alla dess
inkomster utgå med förmånsrätt. Kan då vara någon obillighet i
att utsträcka denna förmånsrätt till sådana utskylder, som utgå
för i många fall likartade ändamål med dem, som kronan har att
ombestyra?
Skälet för afslag var äfven det, att föregående Riksdagar af-
slagit en så beskaffad framställning om förmånsrätt för kommnual-
utskylder och att det icke vore ådagalagdt allenast genom ett
riksdagsbeslut, att en motsatt åsigt borde anses såsom gällande.
Om.Riksdagen nu för andra gången fattar ett likartadt beslut, är
åtminstone den invändningen undanröjd.
Den tredje mot förslaget framstälda anmärkningen var, att
syftemålet med förslagets antagande endast ofullständigt skulle
vinnas, enär för kommunalutskylder för fäst egendom icke kunnat
stadgas förmånsrätt i samma egendom, såsom för kronans ränta af
fast egendom egde rum. I den betänkandet bifogade reservation,
som af flere ledamöter i Lag-Utskottet blifvit afgifven, är före¬
slaget, att förmånsrätt gifves äfven åt så beskaffade utskylder,
som utgå från fast egendom, ehuru icke så högt uppe i förmåns-
rättsordningen som för kronan. Man har nemligen ansett, att det
vore snart sagdt omöjligt att få Riksdagens godkännande till en
så hög förmånsrätt, men man har ändock velat vinna syftemålet
!f:o 20.
26
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt i viss grad genom att bereda dessa ntskylder till kommunen från
för komm%- fasj- egen(jom samma förmånsrätt, som tillkommer andra i 12 § af
(Forts./*'' 17 kapitlet Handelsbalken omförmälda utskylder. Redan detta
vore ju en stor fördel, kommunen finge åtminstone förmånsrätt
framför de oprioriterade borgenärerna, en fördel som efter min
förmening vore fullt befogad. Möjligen frågar man, hvarför äro
dessa utskylder af en annan beskaffenhet än fordringar i allmän¬
het? Jo, derför att det icke beror på den enskilde att afgöra, om
han vill utgifva dessa utskylder eller till hvad belopp han må
göra det. Det är dels lagen, som stadgar att de skola utgöras,
dels kommunen, som med beslutanderätt afgör att de skola utgå.
Tysta äro dessa utskylder icke i den meningen, att icke en hvar
samhällsmedlem känner, att kommunala utskylder skola utgå af
alla dem, som uppnått en viss ålder och icke stå i vissa undan-
tagskategorier. Alla andra fordringsegare hafva deremot sj'elfve
inlåtit sig i transaktion med gäldenären, och man kan vid sådant
förhållande icke säga, att deras rätt trädes för nära, om så be¬
skaffade utskylder som de, hvarom här är fråga, gå framför deras
fordringar.
Den förmånsrätt, som i reservationen är föreslagen, afser icke
att i någon mån minska den förmånsrätt, som tillkommer inteck¬
ningar — så långt har man icke velat gå —- utan endast att be¬
reda inteckningar och en del andra fordringar en underordnad
plats för dessa kommunala utskylder, och jag får erkänna, att jag
tycker att det är den billigaste fordran, som kan framställas.
Hvem får vidkännas, om sådana utskylder icke utgå i en konkurs?
Icke gäldenären, utan alla öfriga kommunens medlemmar, hvilka
få på sig uttaxeradt det belopp af kommunala utskylder, som i
en konkurs icke utgår. Att freda dem från en sådan utgift kan
väl vara värdt en lagstiftning, och jag anhåller derför, att, med
afslag å Lag-Utskottets betänkande, Kammaren måtte bifalla den
reservation, som finnes detsamma vidfogad och som innehåller:
“att Riksdagen vilie för sin del besluta följande förändrade
lydelse af 12 § i 17 kapitlet Handelsbalken, sådant nämnda lag¬
rum lyder enligt Kong!, förordningen den 8 Oktober 1861.
Företrädesrätt till lös egendom tillkommer dernäst kronan för
gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej för fast
egendom utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till
dem utgående utskylder för samma tid. Häftar egare till fast
egendom för sådana utskylder, gånge de med förmånsrätt ut jem¬
väl ur fastigheten".
Herr Asplund: Det är icke rätt kugnesamt att, såsom leda¬
mot i Lag-Utskottet och tillhörande det flertal af detsamma, som
framlagt ifrågavarande betänkande, uppträda mot eu reservant,
som har Kammarens öra så mycket, som den föregående talaren,
helst då han är sekunderad af andra framstående medlemmar af
Utskottet till ganska stort antal. Jag vill emellertid försöka att
försvara den ståndpunkt, Lag-Utskottet här intagit.
Det är icke för Kammaren obekant — och det har äfven nyss
27
X:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
påpekats af den föregående talaren — att denna fråga, flera gån¬
ger varit föremål för Riksdagens pröfning; men alla gånger intill
1878 har också Riksdagen afsiagit de framställningar om förmåns¬
rättens utsträckande till kommunala utskylder, som blifvit hos
Riksdagen gjorda. Skälet för dessa afslag återfinnes till sin huf-
vudsakligaste kärnpunkt i det yttrande, som Högsta Domstolen
afgaf rörande Riksdagens framställning år 1878, nemligen att det
vore att utsträcka de tysta förmånsrätterna. Det torde väl icke
nekas, att det ingår i "en sund kreditlagstiftning att så mycket
som möjligt minska dessa förmånsrätter och alldeles icke att ut¬
sträcka dem. Icke heller torde det lida något tvifvel, att, såsom
Högsta Domstolen sagt, en sådan utsträckning af de tysta för¬
månsrätterna skulle inverka på den allmänna krediten, alldeles icke
särskild! på fastighelslcrediten, såsom reservanterna i sin reservation
yttrat; och åtskilligt, af hvad den föregående talaren yttrat, synes
gifva stöd åt att så skulle blifva förhållandet. Det åberopades af
honom såsom stöd för utsträckningen, att den vore en billig och
rättvis konseqvens af den förmånsrätt, kronan redan har. Denna
kronans förmånsrätt vill jag medgifva är mycket gammal, men att
bibehålla en gammal förmånsrätt, som möjligen kan vara ganska
obillig, orättvis och icke öfverensstämmande med de sunda åsigter
i fråga om kreditlagstiftningen, som nu göra sig gällande, är dock
något helt annat, helst något förslag om afskaifandet deraf ej före¬
ligger, än att med anledning dessa gällande tysta förmånsrätter
utsträcka dem, emedan, som man säger,, det vore billigt ochföljd-
rigtigt. Om man påstår det vara lika billigt att utsträcka förmåns¬
rätten till kommunala utskylder, som att bibehålla den för kro¬
nan gällande, kan man ock säga, att lika billigt skulle det vara
att utsträcka andra tysta förmånsrätter till föremål, för hvilka
billigheten talar jemn! upp lika mycket. Det är således icke något
hållbart skäl att'vilja draga konseqvenser i motsats mot hvad de
sunda lagstiftningsgrundsatserna, framför allt på senare tider, velat
göra gällande. Detta skäl gäller följaktligen icke.
Man säger dessutom, att kommunalutskylder äro af samma be¬
skaffenhet, som utskylderna till kronan. I någon viss mån, men
icke i många punkter, öfverensstämma de. Man kan väl med skäl
säga, att kronoutskylderna i allmänhet kunna väntas mera afse
nödiga och nyttiga föremål än kommunalutskylderna. Deras före¬
mål vexla med uppfattningen inom kommunen; den ena dagen be¬
sluter man anvisa medel till ett företag, som måste ske, den andra
till exempel till en jernvägsanläggning, som man tror vara både
nödig och nyttig, men som kanske i sjelfva verket icke är något-
dera. Kronoutskylderna uppgå dessutom till ganska obetydligt
belopp; de verka således i sitt närvarande omfång ganska ringa
på krediten. Kommunalutskylderna deremot äro i hög grad vex¬
lande, och de hafva på senare tider sprungit upp till ett förhål¬
lande mot kronoutskylderna, hvarom man förr icke gjorde sig ett
begrepp, och de kunna springa upp ändå mera. De äro således
alldeles oberäkneliga. Att nu stadga förmånsrätt för så oberäk¬
neliga utskylder måste naturligtvis verka störande på krediten.
Förmånsrätt
för hommu-
nalutskylder.
(Forts.)
JS’:o 20.
28
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt Man säger, att de enskilda fordringsegare, som inlåtit sig i af-
lllutsZldér ta* med ^en kommunalmedlem, hvars utskylder icke kunna utgå,
(Forte.) skylla sig sjelfva. De viste, att hvarje kommunalmedlem kan
åläggas stora utskylder till kommunen, och derför böra de akta
sig. Man tillägger också, att den enskilde kommunalmedlemmen
icke sjelf kan bestämma sina kommunalutskylder; de åläggas ho¬
nom af kommunen. Detta tillsammans är väl det bästa beviset
på, huru menligt det skulle verka på krediten, om utskylderna ut-
gingo med förmånsrätt; ty den, som vill inlåta sig med någon en¬
skild kommunalmedlem i enskilda affärer, han kan, om den nu ifråga¬
satta lagstiftningen kommer till stånd, tänka och säga: huru skall
jag våga detta? Jag vet att mannen är redbar, och jag känner
hans ekonomiska ställning i detta ögonblick, men låt bomma ett
kommunalstämmobeslut, som ålägger honom stora utgifter, och jag
känner ingenting om hans ställning sedan. Förmånsrättens ut¬
sträckande skulle således verka i hög grad störande på den all¬
männa krediten, en omständighet som synes mig vara ett kraftigt
skäl mot vidtagandet af en sådan åtgärd.
Reservanterna hafva icke velat respektera Kongl. Maj:ts ut¬
slag på Riksdagens framställning år i878. Nämnda år beslöto båda
Kamrarne, men med mycket knapp majoritet, en framställning till
Kongl. Maj:t i detta ämne. Det var ungefär tioröster, som skilde
i hvardera Kammaren, i Första Kammaren 43 mot 33 och i den
Andra 79 mot 68. Jag vet visserligen att det icke är tillåtet, åt¬
minstone icke af Bevillnings-Utskottet, att här tala om röstskil-
nad, då det är fråga om att respektera Riksdagens beslut, men
här är också egentligen fråga om att respektera "Kongl. Maj:ts be¬
slut. När Kongl. Maj:t så nyligen med stöd af Högsta Domstolens
anmärkningar utslagit en af en knapp majoritet i Riksdagen be¬
slutad framställning, är väl icke skäl att nu återupprepa den, framför
allt då så många skäl i sjelfva saken tala mot en sådan fram¬
ställning. Emellertid hafva reservanterna fäst sig vid två om¬
ständigheter, som åberopas såsom stöd för afslaget hos Kongl.
Maj:t. Det heter der nemligen, att något tvingande behof af en
sådan utsträckning af förmånsrätten som den ifrågasatta icke
syntes vara ådagalagdt allenast genom detta Riksdagens beslut.
De hafva lagt mycken vigt på ordet “detta" och velat tolka orda¬
lagen så^ som skulle Kong!. Maj:t sagt: Sedan Riksdagen flera
gånger afslagit sådana framställningar, så är det icke för mig nog,
att ett riksdagsbeslut föranleder en framställning i motsatt syfte,
utan jag vill hafva två eller flera dylika framställningar. För
min del kan jag icke tänka mig, att Kongl. Maj:t haft en sådan
mening, utan tror honom hafva menat, att det icke är nog med
att Riksdagen besluter, utan att det behöfs äfven andra omstän¬
digheter. Äfven hafva reservanterna fäst sig vid, att Kong].
Maj:t sagt, att förslagets syftemål endast ofullständigt skulle vin¬
nas genom antagande af det 1878 framlagda förslaget, enär deri
för kommunalutskylder för fast egendom icke stadgades förmåns¬
rätt i samma egendom, såsom för kronans ränta af fast egendom
egde rum. Nu hafva reservanterna velat afhjelpa detta genom att
Onsdagen den 16 Mars. 29
utsträcka förmånsrätten till fäst egendom. Men huru hafva de
gjort detta? Huru är deras förslag affattadt? Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att, sedan de förändrat 12 § i 17 kapitlet
Handelsbalken i första delen af sitt förslag till en med Riksdagens
förra hemställan öfverensstämmande lydelse, nemligen så att lands¬
ting och kommuner efter kronan skulle ega företrädesrätt till lös
egendom för de till dem utgående utskylder för sista och löpande
året, reservanterna hafva tillagt följande: “Häftar egare till fast
egendom för sådana utskylder, gånge de med förmånsrätt ut jem¬
väl ur fastigheten1'. Jag ber att få fråga reservanterna: med hvil¬
ken förmånsrätt? I hvad ordning skola dessa utskylder gå ut af
fastigheten? Den förre talaren har muntligen tolkat detta stad¬
gande så, att utskylderna skola utgå efter alla andra fordringar,
hvarför fastigheten häftar, men emellertid äro ordalagen sväfvande.
17 kapitlet Handelsbalken säger, då det uppräknar förmånsrätterna:
dernäst kommer den och sedan den; men den omständighet, att
den af reservanterna nu föreslagna förmånsrätten i fast egendom
står omnämnd i 12 §, förutsätter icke att den skall gå ut efter
den förmånsrätt, som förvärfvas genom inteckning. Man kan möj¬
ligen tolka sig till det, men icke är det så, som lag skall skrif-
vas, och förslaget är icke acceptabelt i formen, om det ock vore
det i sak. Dessutom innehåller förslaget icke någon bestämmelse,
först och främst huruvida det endast är de utskylder, som utgå
allenast af fast egendom, hvilka skola derur gå ut med förmåns¬
rätt, eller om så skall vara förhållandet med alla utskylderna, så¬
ledes äfven med dem, som icke vidlåda fastigheten ensamt; och
om det senare är fallet, finnes ingen bestämmelse om, i hvad mån
de skola utgå ur det ena eller andra, om först ur fastigheten, och
hvad der brister ur den lösa egendomen, eller tvärtom. Jag kan
således för min del icke se, att här föreligger något skäl att för¬
nya eu framställning i detta ämne hos Kongl. Maj:t eller att, om
mot all förväntan Första Kammaren skulle anse det nödvändigt,
det kan ske i den form, som af reservanterna är föreslagen.
Jag hemställer derför, att Utskottets betänkande måtte af Kam¬
maren bifallas.
Herr Si Hell: Om jag skulle säga min tanke rent ut, så
har jag icke något emot, om förmånsrätt medgåfves för kommunala
utskylder; men skall en sådan lagstiftning införas, lärer det icke
kunna blifva den, som reservanterna här föreslagit. Det går väl
icke an att i 12 § af 17 kapitlet Handelsbalken, som handlar om för¬
månsrätt i lös egendom, tala om sådan rätt i fast egendom, och
man borde väl åtminstone säga, hvilken och hurudan denna för¬
månsrätt skulle vara.
Då, såsom den siste talaren anmärkt, Kongl. Maj:t så nyligen
som den 8 Januari 1879 förklarat, att han icke kunde lemna sitt
bifall till Riksdagens beslut om förmånsrätt för kommunala utskyl¬
der, torde ^det icke vara i sin ordning att nu, år 1881, å nyo ingå med
en underdånig skrifvelse i samma ämne; och det är af detta skäl,
som jag för min del, såsom ledamot af Utskottet, bidragit till det
N:o 20.
Förmånsrätt
för kommu-
nalutskylder.
(Forts.)
N:o 20.
30
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt slut, hvartill Utskottet kommit, och nu anhåller om proposition
för kommu- bifall till Utskottets betänkande.
nalutkylder. r
Friherre Hamilton: Såsom ett skäl, hvarför den af Herr
Lagerstråle med flere afgifna reservation icke borde antagas, har
anförts, att den utsträckning af den tysta, förmånsrätten, som der¬
igenom skulle ega rum, kunde märkbart inverka på den allmänna
krediten. För min del anser jag, att det vore ganska illa, om folk
i allmänhet toge sin kredit så hårdt i anspråk, att den skulle stö¬
ras häraf; men om någon gått så långt i skuldsättning, att hans
tillgångar ej räcka till komunalutskyldernas betalande, så vore det
sannerligen ingen skada, om den lilla återstod af kredit, som han
möjligen kunde ega, blefve honom genom ett dylikt stadgande från¬
tagen.
Man har äfven sagt att den förmånsrätt till betalning, som
lagen redan tillerkänner kronoutskylder, ej borde utsträckas till
kommunalutskylder, emedan dessa senare ej skulle användas till
så allmänt nyttiga och nödiga ändamål. Hvad detta beträffar, så,
ehuru kommunalutskylderna på olika sätt uttagas och af olika
myndigheter användas än hvad förhållandet är med kronoutskyl-
derna, är val ändock äfven kommunen en allmän institution och
man får väl icke anse, att de ändamål, hvartill kommunen använ¬
der sina medel, äro mindre nyttiga än de, hvartill staten använder
sina. Jag anser tvärtom, att kommunens utgifter genomgå en mera
grundlig granskning, innan de beviljas, än förhållandet ofta är
med statens afgifter; ty hvar och en känner vida bättre, på hvad
sätt kommunens utgifter komma att drabba hans egen pung, än
han eger sådan kännedom med afseende på statsutgifterna.
Att reservanterna icke skulle hafva respekterat Kongl. Maj:ts
afslag å Riksdagens skrifvelse år 1878, vågar jag bestrida; men
med all skyldig respekt för ett dylikt utlåtande från Kongl. Maj:t,
må det väl vara en reservants rättighet att, om han anser, att de
omständigheter, som framkallat Riksdagens skrifvelse, fortfarande
och kanske i högre grad än förut qvarstå, å nyo tillstyrka en un¬
derdånig framställning i ärendet. Det kan ju hända, att Kongl.
Maj:ts regering fäster afseende vid en sådan förnyad framställ¬
ning, och om den icke gör det nu, så kanske den gör. det fram¬
deles, och det är derför af vigt, att frågan hålles vid iif.
Hvad beträffar frågan, huruvida förmånsrätten skall utsträc¬
kas äfven till fast egendom, så finner jag det vara helt naturligt,
att så bör ske, och då man icke går längre än att sätta den näst
efter inteckningar, så har man ju icke i ringaste mån skadat
fastighetskrediten.
Jag finner intet skäl, hvarför reservationen icke skulle kunna
bifallas, och ber derför att hos Kammaren få anhålla derom.
Grefve Mörner: Det är icke svårt att begripa, hvarför saker,
som tyckas hafva den tydligaste rättvisa för sig, stundom likväl blifva
föremål för motstånd. Det har blifvit sagdt och kan icke bestri¬
das, att det icke beror af personer sjelfve att bestämma sina kom-
Onsdagen den 16 Mars. 31
munalutskylder, ty i någon kommun måste man bo, och der får
man underkasta sig gällande förhållanden. Nu hafva här blifvit
utmålade de svåra följderna af förmånsrätt för kommunalutskylder;
men vi veta ju, att dessa, utskylder icke gerna uppgå till sådana
belopp, att de kunna störande inverka på kreditförhållandena man
och man emellan. Deremot är det origtigt, att om en person, som
disponerar t. ex. 1,000 fyrkar, skulle komma på obestånd, de öf-
rige kommunalmedlemmarne då skulle få vidkännas den utgift
honom ålegat. För dem, synnerligast om det vore eu liten socken,
kunde det blifva känbart nog, men icke kunde betalningen väsent¬
ligt inverka till förfång för hans öfriga kreditorer, om liqviden ur
hans bo utginge.
Tyst förmånsrätt kan man knappt kalla det; ty hvar och en
vet ju, att kommunalutskylder finnas och att de måste utgå, och
hvari ligger då den stora vådan af att inrymma dessa utskylder
den anspråkslösa platsen näst efter kronoutskylderna?
Man har invända att den föreslagna lagstiftningen icke skulle
vara nog tydlig, och en ärad talare har fäst sig vid redaktionen
af det sista momentet i det af reservanterna föreslagna stadgan¬
det: “häftar egare till fäst egendom för sådane utskylder, gånge
de med förmånsrätt ut jemväl ur fastigheten1'. Jag beklagar, att
icke min ärade motståndare är ledamot af Lagberedningen; ty då
kunde man hysa den öfvertygelse, att författningar i allmänhet
blefve affattade i sådana ordalag, att de icke gåfve anledning till
tvetydlighet. Eljest ber jag få fråga, hvilken lag är så skrifven,
att, om man företager sig att vända och vrida på densamma, man
icke kan deraf få olika meningar. Annars, hvarföre hafva behöfts
alla förordningar, som afsett att förklara 1734 års lag; huru kun¬
na hos domare olika meningar uppstå om lagens mening i så många
fall. Lagarne äro dock alla skrifta och antagna i den tron, att de
vore tydliga, men hafva likväl befunnits otydliga.
Man har äfven anmärkt, att Kongl. Maj:t nyss afslagit Riks¬
dagens hemställan, och man har fäst sig dervid, att Kongl. Maj:t
yttrat, att behofvet af den föreslagna åtgärden icke syntes vara
ådagalagdt “allenast genom detta Biskdagens beslut“. Det är dock
möjligt, att det icke blott var Riksdagens beslut utan äfven an¬
dra omständigheter, som dermed afsågs; och ett grundskäl för
Kongl. Maj:ts afslag var i alla fäll den brist, som blefve undan¬
röjd genom det nu föreliggande förslaget, att kommunalutskylder
af fastighet äfven skulle utgå med förmånsrätt. Det lärer väl för
öfrigt icke kunna nekas, att om representationen åtskilliga gånger
återkommer med anhållan om ett stadgande alltjemt i samma syfte,
så är väl detta en tydlig anvisning derpå, att inom landet kännes
behof af sådan lag. Om i sådana fall Kongl. Maj:t icke vill an¬
taga just det förslaget, som Riksdagen framlagt, så vinnes i allt
fall, att regeringen låter utarbeta och framlägga ett annat förslag för
samma ändamål. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att en
regering kan anse det ligga utom dess skyldighet att söka gifva
akt på alla samhällets behof, och att det endast tillkommer den att
företaga en eller annan saillant fråga, men låta allt det öfriga
N:o 20.
Förmånsrätt
för hommu-
nalntskylder,
(Forts.)
Di:o 20.
32
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt gå ouppmärksammadt; .åtminstone hoppas jag, vi icke må erhålla
för kommu- en sådan styrelse här i Sverige. Det ligger alltså icke så liten
”^(Forts)ei' vigt P** Riksdagen uttalar sina önskningar, i synnerhet i ett så¬
dant fall som det nu föreliggande, der förslaget framkommit i en
så betydligt förändrad form, antagligen mycket fullständigare än
förra gången. Jag har icke mycket att tillägga. Frågan har va¬
rit debatterad, ehuru jag icke minnes, om det varit så särdeles
många gånger. Den har emellertid gått igenom vid riksdagen. Majo¬
riteten var knapp, säger man. Den var dock icke så knapp, och
dervid vill jag fästa uppmärksamheten på det besynnerliga förhål¬
landet med lagfrågornas behandling här i Riksdagen. Det är som
om icke rikets väl berodde af dem, och det kan hända att sådana
frågor diskuteras inför eu Kammare så glest besatt, att det kan
väcka förvåning att så vigtiga saker öfveriemnas till afgörande
af ett så ringa antal ledamöter. Jag kan icke tolka detta annor¬
lunda, än att de öfriga ledamöterna äro så öfvertygade om klok¬
heten af deras beslut, som här utgöra majoriteten, att de genom
ett tyst medgifvande öfverlemna åt dessa att rösta. De som bi¬
fallit förslaget kunna således tillegna sig alla deras röster, som
icke voro närvarande, och vid sådant förhållande blir majoriteten
ingalunda ringa, utan tvärtom ganska imponerande. Jag yrkar
bifall till reservationen och afsiag å Utskottets förslag.
Herr Bennich: Jag vill icke ingå i någon närmare under¬
sökning angående de redaktionsförslag, som äro ifrågasatta, ehuru
jag må bekänna, att de anmärkningar, som blifvit framstälda af
min länskamrat emot reservanternas redaktion, synas mig vara full¬
komligt berättigade. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på
den frågan, huruvida i rättsförhållandet mellan en gäldenär, hans
fordringsegare och kommunen, der han har kommunalutskylder
oguldne, det finnes någon giltig grund för en bestämmelse, att
kommunen skulle hafva företräde framför de enskilda fordrings-
egarne. Alla dessa, som kanske icke hafva det ringaste att skaffa
med kommunens angelägenheter, få betala utskylder till kommu¬
nen, derför att de råka vara nog olyckliga att hafva fordran hos
en person, som tillhör samma kommun. Dessa fordringsegare, som
i regeln göra stora förluster ändå. få nu tillika vidkännas kost¬
naderna för kommunala angelägenheter, i hvitna de icke hafva
någon del. Om någon skall vidkännas den förlusten, så synes det
mig vara lämpligare, att den kommun, för hvars angelägenheter
utskylderna skola utgå, på sina medlemmar fördelade förlusten,
än att gäldenärens fordringsegare jemte sitt öfriga lidande äfven
skulle bidraga till eu för dem främmande kommuns angelägenhe¬
ter. På denna grund anser jag det vara lämpligare både att kom¬
munen saknade förmånsrätt för sina utskylder, och att kronan sak¬
nade den förmånsrätt, hon nu åtnjuter. Jag vill icke gå i eu
rigtning, som strider mot denna uppfattning, och derför hemstäl¬
ler jag om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Lagerstråle: Den siste talaren var åtminstone konse-
5i:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
33
qvent i sm åsigt, att icke blott den nu föreslagna förmånsrätten
för kommunalutskylder skulle förnekas, utan äfven företrädesrät¬
ten för kronans utsfeylder borttagas. I sådant fall skulle ju inga
anspråk i detta afseende förefinna^ för kommunen, om nemligen
kronan efterskänkte sin rätt. Men jag kan icke lemna obemärkt
den af honom torda talan, att fordnngsegarne skulle hafva större
anspråk an kommunen att utfå sina fordringar. Det är iu i alla
kommuner som kommunalutskylder finnas; detta är alltså icke
något obekant förhållande och följaktligen vet hvarje fordrings¬
ägare af detsammas tillvaro. Deras belopp kunna vexla, men icke
sa mycket, att icke resultatet af den förmånsrätt, som skulle till-
jaggas dem, kan någorlunda för de olika individerna beräknas.
Hims ra a»re fraanhöIJ’ kommunens beslut omfattade endast
tiJffalhgd behof såsom t. ex. en jernvägsanläggning, så vore an-
marknmgen mera ngtig; men det hör väl till undantagen att så¬
dant utgor hufvudsakhga beloppet af kommunalutskylderna Huf-
vudsaken ar de störa bidragen till fattigvård och folkskolor. En-
hvarsom deltager i den kommunala förvaltningen finner, att detta
ai de två störa siffrorna, som uttaxeras öfverallt, ehuru till olika
belopp i olika kommuner. De afse alltså föremål, som icke blott
aro nödvändig!! och nyttiga, utan dertill äro anbefalda åt kommu-
nens underhal. Det beror icke på kommunen att säga: vi vilja
eke hafva folkskola eller fattigvård. Vid sådant förhållande har
kronan ^^ anSprak pa att ställas 1 någorlunda jemnlikhet med
... ^ f0,rste taIar<;,n framställe en anmärkning mot redaktionen
och jag erkänner befogenheten deraf, ehuru jag icke kan tro att
någon tvekan skulle uppstå i tillämpningen, äfven om den nuva-
rande lydelsen bibehölles. Dess syfte är naturligtvis att förmåns¬
rätten i fastighet endast skall tillkomma utskylder, som för fast
?Sa' -?Va?- .de,rem°t anSår Putsen bland förmånsrätt
teina, sa kan val enligt den föreslagna lydelsen denna icke vara
någon annan an den, som inrymmes enligt 12 §
S]nf;jag- ai;.f,veksa;n’ har:uvida J>S skall yrka återremiss eller an-
redaktion vrkÄplf S?®1? och äfven utan en fullt exakt
} k bifall till forslaget. Såsom nämnde talare anmärkte,
nai Riksdagens beslut, om det godkänner förslaget, alltid den ver-
kan, att det angifver hvad Riksdagen vill och, om i sådant fäll
Kongl. Maj:t faster afseende vid beslutet, afslås möjligen redak-
tionsförslaget men ett annat och bättre blir till en annfn Riksdag
utarbetadt. Oaktadt Lag-Utskottet för närvarande icke har några
SS m!g likvU’ di äterremSsérS5
ffuw* trlr f Rlksda?en omfattade med någon förkär¬
lek, hora yrka bifall till reservationen.
Herr Asplund: Jag ber om ursäkt, om jag ännu en gårnr
tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk i denna fråga- me?
i?|Lber .attf ka vai;na kammaren från att beträda den väg den
®lste..arade tala,.'en föreslagit nemligen att. sedan inför Kammaren
nmarkningar gjorts mot ett redaktionsförslag och dessa anmärk-
rörsta Kammarens Prov. 1881. N:o 20. 3
Förmånsrätt
för ltom.m.Mr
nalutskylder.
(Ports.)
34
M:o 20.
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt ningars befogenhet blifvit erkänd, Kammaren skulle bifalla samma
för komma- förslag under förutsättning, att Kongl. Maj:t eger kraft nog att
nahäskyldeT. rätta de misstag) som blifvit gjorda och erkända. Mig synes det
( ' icke vara Kammaren värdigt att så förfara och då anmärkmngarne
icke är af någon obetydlig beskaffenhet samt allt synes mig tala
för afslag å reservationen, ber jag att fortfarande få yrka bifall
till Utskottets hemställan.
Friherre Barnekow: Jag skall be att i någon mån få be¬
möta Herr Bennichs anförande, att alla fordringsegare skulle hafva
samma rätt, och skall derför välja ett exempel. Jag antager, att
i en kommun finnes eu stor fabrik, som sysselsätter många ar¬
betare och åstadkommer en stor fattigvård; fabriksegaren^ gör
cession och den återstående delen af kommunen, som^ består af
flere mindre hemmansegare, får icke ut sin fordran; då inträffar
det, att desse få betala fabrikens andel i kommunalutskylderna.
De hafva nemligen utan sitt eget förvållande inlåtit sig i affärer
med denne person, som eger fabriken; men om man lånar en per-
son pengar, så sker det af fri vilja. Det är endast detta jag velat
påpeka, och skulle vilja yrka bifall till reservationen; men då en
anmärkning förekommit emot redaktionen, ber jag få yrka åter-
remiss.
Herr Samzelius: Jag ber om ursäkt att jag tager ordet i
denna fråga, under hvars diskuterande jag icke haft tid förut
uppehålla mig i Kammaren, hvarför jag möjligen kan komma att
yttra något, som redan blifvit anfördt.
Kan man utgå från Herr Bennichs åsigt, att äfven kronan
skulle förnekas förmånsrätt för utskylder, så ligger det konseqvens
i yrkandet på afslag å den nu föreslagna förmånsrätten för korn-
muualutskylder; men vill man fasthålla, att kronan bör hafva
förmånsrätt, så fordrar konseqvensen, att äfven kommunen skall
hafva det; ty många kommunalutskylder äro af samma beskaffen¬
het som utskylderna till kronan och jag ber få erinra derom, att
våra kommuner ålägga flere afgifter, som äro af den beskaffenhet,
att de i andra länder bestridas af statsmedel. Den omständig¬
heten, att det är kommunen som låter uttaxera dem, utgör icke
giltigt skäl, hvarför dessa medel skulle få sämre rätt än den
kronan har för sina utskylder, och då, såsom vi vid behandlingen
af en annan fråga, nemligen angående den kommunala rösträtten,
få tillfälle att erfara, det inom åtskilliga kommuner förhåller sig
så att en enda person kan besluta om de kommunala utskylderna,
s& kan det inträffa, om denne person råkar i obestånd och hans
konkursmassa gifven obetydlig utdelning, att kommunens ö frige
medlemmar på ett mycket känbart sätt drabbas af kommunal¬
utskylderna, oaktadt de icke haft inflytande på besluten.
Då emot redaktionen framstälts åtskilliga anmärkningar, som
Lag-Utskottets ordförande erkänt vara befogade, anser lag det
icke vara lämpligt, att Kammaren beslutar en redaktion, hvilken
den person, som uppstält densamma, sjelf erkänner icke vara
Onsdagen den 16 Mars, 35 X;o 20.
fullt riktig, utan anhåller jag, att förslaget må till Lag-Utskottet Förmånsrätt
återremitteras för vidtagande af de förändringar, som må finnas f°r kommu-
behöfliga, och det skulle förvåna mig, om Kammaren, som förut
uttalat sig till förmån för sjelfva saken, nu skulle hafva en annan
åsigt.
Grefve Mörn er: Det tillhör icke någon att vara egenkär
och stå qvar vid en åsigt, som möjligen kan leda till tvetydighet.
Enligt min uppfattning är paragrafen visserligen tydlig; "men då
här personer med skarpt omdöme hysa en annan åsigt och anse,
att paragrafen kan tydligare formuleras än hvad nu är fallet och
jag vill icke bestrida att flere ord kunna innebära ett förtydli¬
gande, ser jag icke något skäl, hvarför jag icke skulle frångå mitt
nyss gjorda yrkande och förena mig med dem, som yrka åter-
remiss.
Herr Lothigius: Det skäl för införande i vår lagstiftning
af den ifrågavarande nym tysta förmånsrätten, som här isynnerhet
framhållits, synes vara analogien emellan kommunalutskylder och
utskylder till staten. För min del instämmer jag med den ärade
talare, som för vinnande af den eftersträfvade konseqvensen i detta
hänseende, hellre ville afskaffa förmånsrätten för kronoutskylder,
än införa den nu föreslagna. Härom föreligger emellertid nu
icke något förslag, men genom att nu införa ytterligare en för¬
månsrätt, nemligen för kommunalutskylder, skulle ytterligare hinder
läggas för en sådan utveckling af förmånsrättslagstiftningen, att
de tysta förmånsrätterna småningom kunde i den allmänna kre¬
ditens intresse blifva afskaffäde. Jag måste derför yrka bifall till
Utskottets förslag. Man kan väl, i likhet med den ärade talaren
på kristianstadsbänken, framdraga exempel på en liten kommun
med ett stort industrielt etablissement, på hvilket faller 3,4 eller
mera af kommunalskatten, och vidare föreställa sig, att efter in¬
träffad konkurs, det icke skulle blifva den ringaste utdelning,
utan att de mindre beskattade medlemmarne af kommunen finge
hvar i sin mån gälda de från nämnda etablissement för året på¬
räknade kommunalutskylder; men kan det vara rimligt att, till
grund för en för hela landet gällande lagbestämmelse, lägga ett
förhållande, som kan inträffa endast på ett eller annat ställe och
hvilken lagbestämmelse otvifvelaktigt skulle medföra olägenheter
för den allmänna rörelsen.
Det säges vidare, att man icke frivilligt ingått i det gemen-
samhetsförhållande, som eger rum mellan medlemmarne i en kom¬
mun, hvaremot det beror på en hvar att eljest inlåta sig i affärer
med en annan, och att följaktligen kommunen bör hafva förmåns¬
rätt för de för dess ändamål erforderliga bidrag; men är det väl
möjligt för den., som drifver en mera omfattande affär att välja
sina kunder? År icke äfven han nödsakad att, derest icke hans
verksamhet skall minskas, i allmänhet taga de kunder, som stå
till buds? Och kan det vara rigtigt, att borgenärer, som ofta ej
haft anledning betvifla gäldenärens soliditet, skola utom den för-
36
*:o m.
Onsdagen den 16 Mars.
Förmånsrätt lust de lida i konkursen, derjemte betala gäldenärens kommunal-
för bovmu- utskylder? .
naiutskylder. jag ^er slutligen få erinra, att införande i 12 § af 17 kapitlet
C °rt8-) Handelsbalken af det utaf reservanterna föreslagna tillägg, i formelt
hänseende icke skulle vara någon förbättring af nämnda kapitel.
I kapitlets nuvarande uppställning är med rätta. strängt iakttaget,
att vissa paragrafer handla om förmånsrätt i all gäldenärens
egendom, andra om förmånsrätt endast ur viss egendom, fast eller
lös. Enligt reservanternas förslag till 12 § skulle denna nu komma
att innehålla stadgande om förmånsrätt för ett fall ur gäldenärens
lösa egendom och för ett annat ur hans fastighet. Den nu befint¬
liga reda i kapitlets uppställning skulle härigenom rubbas. Dess¬
utom är det föreslagna stadgandet äfven derutinnan otydligt, att
det lemnar ovisst, huruvida den blotta omständigheten, att gälde-
nären är egare till en fastighet, skall medföra förmånsrätt ur den
fasta egendomen för utskylder, som påförts honom t. ex. för ka¬
pital eller arbete. Jag yrkar alltså bifall till Utskottets förslag.
Herr Stråle, Wilhelm: Det är onekligt, att en förändring
i den rigtning, som reservationen innehåller, skulle vara en fördel
för kommunen, det vill säga för de burgna medlemmarne af den¬
samma. Men att till förmån för dem införa eu så kallad tyst för¬
månsrätt, då man söker afskaffa de ty sta^.förmånsrätterna och
bland dessa äfven förändrat den, som omyndiga barn förut hafva
haft, derom vill jag icke vara med, utan hemställer om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Lagerstråle: Först ber jag, i anledning af den näst
föregående talarens yttrande, få erinra att omyndiga barn icke
äro betagna all förmånsrätt, ehuru den är mindre intecknad än
fordom. Det heter nemligen i 17 kapitlet 10 §: “sedan tages
omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut. Aro förmyn¬
derskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt . De äro
således icke fråntagne all förmånsrätt, den är endast nedflyttad.
Det var dock egentligen med anledning af en annan ärad
talares varande, som jag tog till ordet. Sedan, såsom jag hörde,
Grefve Möruer återtagit sitt yrkande om bifall till reservanternas
förslag, vill äfven jag för min del göra detsamma och ber att få
instämma med dem, som anhållit om återremiss.
Herr Forssell, Otto Herman: Jag får först bekänna,_att
jag icke kunnat rigtigt fatta och förstå talet om den väsentliga
skilnaden, som skulle förefinnas mellan tyst och öppen förmåns¬
rätt. Yi veta, att i vår lag hafva vi åtskilliga förmånsrätter,.så¬
som för läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjuk¬
dom, tjenstehjonslön m. m. dylikt. Beloppet af hvad som sålunda
med förmånsrätt utgår, är visserligen icke på siffran käudt, men
icke kunna väl dessa förmånsrätter kallas tysta. Utskylder äro
ju också mycket tydliga och klara. De äro. visserligen icke till
sina belopp år för år på siffran kända, men icke kan väl en för-
Onsdagen den 16 Mars.
37
>T:o 20.
månsrätt för dem kallas tyst. Ordet “tyst" i denna mening har Förmånsrätt
uppkommit deraf, att en förmyndare kunde, utan att man i all- för
mänhet hade reda derpå, hafva en mängd förmynderskap på olika naluuhylder-
ställen, ja i 7 ä 8 olika domsagor, och på grund af den företrädes- ^ or s''
rätt, som de omyndige hade i förmyndarens egendom, har talet
om obilligheten och orättvisan af så kallade tysta förmånsrätter
uppkommit, och detta med skäl. Men jag förstår icke hvilket
skäl man har att uppträda mot någon slags obillighet vare sig
hos de förmånsrätter, som stå först i 17 kapitlet Handels-Balken
eller hos förmånsrätten för utskylder till kronan och kommunen.
Enligt min åsigt böra både krono- och kommunalutskylder hafva
förmånsrätt och det till och med vid sidan af hvarandra. Jag
kan icke godkänna den redaktion, som reservanterna framstält.
Det vidlåder densamma några oegentligheter. -Jag får derför hem¬
ställa om återremiss till Utskottet, för att möjligen reservanternes
förslag må kunna blifva antaget.
Herr Jöns Pehr sson: Den siste ärade talaren har fullkom¬
ligt uttryckt hvad jag ämnade säga, nemligen att det lagstadgande,
som reservanterne åsyfta, aldrig kan sägas införa någon så kallad
tyst förmånsrätt; ty vi hafva ju härutinnan offentlighet i sjelfva
lagen, och vi veta ju tillika, att kommunalutskylder under alla
förhållanden måste finnas. Detta kan således icke vara någon
tyst förmånsrätt, då ju någon enskild person icke kan pålägga
dessa utskylder. Jag inskränker mig till att instämma med dem,
som yrka återremiss, i hopp att reservanternas förslag må kunna
vinna Kammarens bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att derunder yrkats dels bifall till Utskottets
hemställan, dels af Friherre Hamilton afslag å Utskottets hem¬
ställan och bifall till det förslag, som innefattades i den vid före¬
varande utlåtande fogade reservation, dels ock återremiss; hvar¬
efter propositioner gjordes å dessa yrkanden, och förklarades pro¬
positionen på utlåtandets återremitterande vara med öfvervägande
ja besvarad.
Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 8 och 9 inne¬
varande Mars bordlagda utlåtande N:o 18, i anledning af väckt
motion om kungörande för hvarje gång af tiden för allmänna
tingssammanträden.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Lag- Förbättrad
Utskottets den 9 och 11 i denna månad bordlagda utlåtande N:o lagstiftning
19, i anledning af dels Riksdagens Justitieombudsmans framställ- angående
ning om förbättrad lagstiftning angående förvaltningen af omyn-
digs egendom, dels ock enskild motion i ämnet. egendom.
Ji;o 20.
38
Onsdagen den 16 Mars.
Förbättrad 1 punkten,
loff stift ning
valtnlngenZf Herr Fröman: Jag anhåller att få framställa några anmärk-
omyndigs ningar mot de skäl, som föranledt Utskottet att afstyrka mitt
egendom, framstälda förslag. Utskottet säger: “Fråga uppstår då först,
(Korts.) huruvida den erfarenhet, man eger om verkningarne af 1861 års
förordning, gifver anledning att, med förkastande af dess grund¬
tankar, nu bygga lagstiftningen i ämnet på helt andra, hittills för
oss främmande grunder“. H vilka äro då dessa grundtankar, som
1861 års förordning innehåller. Denna förordning börjar med att
lemna närmare föreskrifter i afseende på forum j förmyndare-mål,
ehuru dessa föreskrifter äro temligen ofullständiga såsom jag förut
anmärkt, och Utskottet återgifvit å sidan 4 i detta Utlåtande.
Vidare har 1861 års förordning infört föreskrift om förmyndare-
förtecknings hållande. Äfven denna föreskrift är ofullständig, så¬
som min å nyssnämnda sida i utlåtandet upprepade anmärkning
visar. Dessa grundtankar, om jag så får kalla nu nämnda före¬
skrifter, utgöra förutsättningar för det förslag, jag framstäf.—
naturligtvis sedan de blifvit behörigen kompletterade, på sätt jag
i en föregående embetsberättelse föreslagit. I det afseende^ står
således mitt förslag icke i någon strid med grundtankarne i 1861
års förordning. Nämnda förordning innehåller vidare åtskilliga
föreskrifter om den granskning gode män skola verkställa af för-
myndareräkningarne. Äfven denna tanke är bibehållen i försla¬
get. Men förordningens ytterligare föreskrifter derom, att nämnde
gode män skola hos domstolen anmäla, när de finna att icke till¬
räcklig säkerhet finnes för omyndigs hos förmyndaren innestående
medel, äfvensom att Rätten i sådant fäll skall vidtaga uppgifna
åtgärder; derutinnan skiljer sig mitt förslag från 1861 års förord¬
ning i så måtto, att jag på andra personer öfverflyttat förvalt¬
ningen af de omyndiges egendom, så att dessa föreskrifter blifva
öfverflödiga. Om nu också mitt förslag i denna punkt icke öfver-
ensstämmer med 1861 års förordning har det likväl icke till syfte¬
mål att införa någonting främmande för vår lagstiftning. Mitt
förslag går ut på att åstadkomma något, som skulle motsvara för¬
myndarekammare, en anordning, som skulle medföra förmyndare-
kamrarnes fördelar, utan att vara behäftade med deras olägenhe¬
ter. Nu hafva vi förmyndarekammare, och Riksdagen har vid
flera tillfällen, då denna fråga varit å bane, uttalat den åsigt, att
den största säkerhet för förvaltningen af omyndiges medel vore
att finna i inrättandet af förmyndarekamrar, men dervid hafva
alltid mött betänkligheter, på grund af den stora kostnad, sorn
vore förenad med dylika kamrars inrättande i de olika delarne af
riket. Icke heller i denna del innehåller således förslaget något,
som är främmande för vår lagstiftning. Jag tror således att Ut¬
skottet gjort mig orätt, då det sagt, att mitt förslag innebure ett
“förkastande af grundtankarne i 1861 års förordning, och ett byg¬
gande af lagstiftningen i ämnet på andra, hittills för oss främ¬
mande grunder11. — Hufvudgrunden för Utskottets utlåtande åter
■synes vara den, att Utskottet ansett en förändrad lagstiftning i
39
i\:o 20.
Onsdagen den 16 Mara.
detta hänseende icke vara af behofvet påkallad. Skulle detta FörFdJ*rad
verkligen vara förhållandet, då har Utskottet fullkomligt rätt i ingående fl-
det slut, hvartill det kommit; men derom tror jag dock att menm-af
garne äro temligen delade. Det må vara en sanning, att icke så omyndigs
mycket af de olägenheter, som för närvarande förefinnas, kommit egendom
till offentligheten genom anställande af rättegångar. Men man (Kort8J
måste erinra sig, huru grannlaga ämnet är. I de flesta fall är för¬
myndaren en äldre slägtinge till den omyndige. Mot en sådan
vill den unge nyss myndigblifne slägtingen icke gerna göra sin
rätt gällande genom en rättegång, som skulle väcka ett för denne
menligt uppseende. I vissa fall kan grunden dertill ock vara den,
att äfven genom anställandet af en rättegång med allt det obe¬
hag, den skulle medföra, intet skulle vinnas, enär intet funnes att
erhålla. Myndlingen nöjer sig då med hvad han kan få, och vid
redovisningen tager han skuldförbindelser af förmyndaren, förbin¬
delser, hvilkas verkliga värde först sedermera kommer att visa
sig. Jag ber nemligen att få fästa uppmärksamheten derpå, att
skadan af en förmyndares dåliga förvaltning icke behöfver fram¬
stå i hela sin omfattning den stund förmyndarskapet upphör. För¬
myndaren kan, som sagdt är, redovisa för sin förvaltning med
skuldförbindelser, hvilka väl vid det tillfället kunna anses hafva
något värde, men sedermera befinnas värdelösa. På detta sätt
hafva tillkommit och komma troligen allt framgent, så länge nu¬
varande lagstiftning gäller, att inträffa beklagliga förluster. Exem¬
pel härpå skulle nog kunna framdragas, men dertill är här icke
lämpliga platsen. Jag förmodar att bland Kammarens ledamöter
finnas många, som, i fråga om behofvet af en förändrad lagstift¬
ning i detta ämne, icke hafva samma lyckliga erfarenhet, som fler¬
talet af Lag-Utskottets ledamöter tyckes hafva, utan tvärtom
hafva kännedom om många fall, der man skulle hafva önskat, att
lagstiftningen bättre, än den gjort, skyddat de omyndiges rätt och
Utskottet har vidare framhållit förslagets störa omfattning
och i sammanhang dermed påpekat mängden af så kallade öfver-
förmyndare, som skulle behöfvas, och de stora summor, de skulle
få att förvalta. Man kan då fråga: huru många äro väl förmyn-
darne? Öfverförmyndarnes antal beräknas till 788; jag tror, att
jag icke misstager mig, om jag säger att, för att få antalet afför-
myndarne, man måste multiplicera nyssnämnda tal med 30, 40
eller 50. Man kan då vidare framkasta den frågan: innebär denna
de många förmvndarnes förvaltning af de omyndiges medel med
den kontroll öfver samma förvaltning, 1861 års förordning erbju¬
der, större säkerhet för de omyndige, än den som skulle kunna
vinnas genom färre öfverförmyndares förvaltning af samma medel
med den kontroll, jag i mitt förslag ifrågasatt? Besvaras denna
fråga med nej, så får jag säga, att förslagets stora omfattning
icke kan utgöra något skål, hvarför det icke skulle bringas till
verkställighet. Här är verkligen en ny “försvarsfråga11 för han¬
den. Här är fråga om försvaret af deras egodelar, hvilka sjelfva icke
kunna försvara dem, och jag hemställer, om det vore lämpligt att
N.*o 20.
40
Onsdagen den 16 Mars.
omyndigs
egendom.
(Forts.)
dennaf nya f,örsvarsfr/ga. delade samma öde som den andra för-
aZåendeflr- svarsfragan, hvarom de sistförflutna Riksdagens historia lemnar
vattningen afoss nedslående upplysningar.
ttx Mot tillsättandet af sådana öfverförmyndare invänder vidare
Utskottet, att aflömngen för dem blefve för låg. Jag har derom
yttrat m!g temligen utförligt i min embetsberättelse och sökt visa,
att detta skulle kunna afhjeipas genom en annan fördelning af
d?* ar™e’ s°m nu utgår till förmyndarne. Och jag har vågat
pasta, att om pa detta sätt det icke skulle lyckas att bereda öfver-
tormyndarne en aflöning, som kunde anses skälig — iag anmär¬
ker i förbigående att, enligt de upplysningar jag fått, i Norge
ingen egentlig ersättning dem tillkommer — det borde sättas i
fråga, att kommunen skulle i någon mån bidraga till den förhöj-
ning i aflömngen, som blefve nödvändig. Detta har lag vågat
ifrågasätta pa den grund, att, sedan slägtskapsbandet nu så slap-
pats, att man icke kan vänta något skydd för de omyndige ge¬
nom slägte!! s vard och tillsyn öfver förmyndaren, och man tillika
borttagit den vidsträcktare förmånsrätt, som desse omyndige för-
u. eg e, samt till. ersättning härför förordnat om förmyndareräk-
nmgarnes granskning af gode män, hvilka kommunen tillsatt, och
derjemte stadgats, att såsom ersättning till desse af kommunen till¬
satta och a dess vägnar handlande gode män skulle utgå en pro¬
cent ai den omyndiges räntor och inkomster — en utgift, som
tomt var för de omyndige okänd, enär slägten då utöfvade till-
sjn öfver förmyndarne — det på denna grund synts mig, som om
kommunen, sa att saga, tagit på hand på att den skall öfvervaka
förvaltningen åt de omyndiges medel. Har det nu visat sig, att
kommunen icke kan fullgöra detta åtagande genom de gode män
eller granskmngsmän, som kommunen tillsatt, så anser iag det
vara kommunens skyldighet att så ställa, att tillsynen blifver be¬
tryggande, äfven om detta skulle ske med någon uppoffring å kom¬
munens^ sida. kommunen får bidraga till de fattigare barnens
underhall och i allmänhet till barnaundervisningens bekostande,
ilet torde finnas lika goda skäl för att kommunen äfven i någon
man bidrager till skyddandet af deras egendom, som omöjligen
sj elfva kunna den vårda och förvalta.
i..liU1tskottet säSer vidare, att ehuru genom det förslag jag fram-
stält kommunerna skulle få en ökad tunga, skulle deremot domare
och domstolar icke få någon lindring genom den föreslagna för¬
ändringen. Utskottet påpekar att domare och domstolar i flera
hänseenden ännu fortfarande skulle hafva att skaffa med denna
sak, men Utskottet lemnar helt och hållet ur räkningen det som
lör domare och domstolar vid deras befattning med förmynder-
skapsärenden vållar det mesta besväret, nemligen mottagandet och
antecanandet af dessa utdrag af förmyndareredogörelser, som in¬
komma, i hundradetal, ja, jag talade nyligen vid en domare, som
upplyste, att i hans domsaga öfver 2,000 dylika utdrag hvarje år
plägade inkomma. Såsom det nu är stäldt, skall domaren i för¬
myndare! ängden söka reda på hvarje förmyndare, som inlemnar
ett dylikt utdrag, och derom göra vederbörlig anteckning. Han
X o 20.
Oasdagen den 16 Mars. 41
är dervid utsatt_ för att lätteligen taga miste på förmyndarnes
namn och i följd deraf göra origtiga anteckningar, och när det
sedermera kommer i fråga att gifva försumliga förmyndare före¬
lägganden, händer det att förelägganden utfärdas för sådana för-
myndare, som fullgjort sin redovisningsskyldighet, och dessa komma
da att återfordra lösen för föreläggandet, för att icke nämna alla
andra ledsamheter i öfrigt, som härvid kunna uppstå. Genom den
ändring jag tagit mig friheten att i afseende på denna del af för¬
myndarefrågan föreslå, skulle öfverförmyndarnes områden blifva
högst betydligt mindre än domarenas, och följaktligen öfverförmyn-
darena, nar de tillika verkställa granskningen af och tillsynen öf-
vef fvf. förmynderskapen, hafva mycket lättare att rigtigt anteckna
och halla reda på de mgifna utdragen. Jag har härom talat vid
domare, hvaba förklarat, att de skulle vara synnerligen belåtna,
om en sådan förändring kunde åstadkommas, och jag vågar der¬
före tro, att Utskottets påstående, att domare och domstolar ei
skuUe af den föreslagna förändringen hafva fördel, icke är på verk¬
liga förhållandet grundadt.
.... Hvad åter förmyndaretinget angår, som Utskottet anser skola
blifva betungande för domare och domstolar, ber jag få erinra,
att det icke är ammat än ett nytt namn på en gammal sak, tv
det skulle icke derigenom komma flere ärenden till domstolarne
an förut. Jag bar visserligen påpekat att vid förmvndaretingen
kunde komma att pröfvas de säkerbeter, mot hvilka omyndiges
medel finge utlemnas, men jag har tillika sagt, att detta besvär
kunde dem besparas, derest i lag gifves bestämda föreskrifter,
hvilka säkeiheter i detta fall vore antagliga. Jag har äfven i
mm embetsberättelse visat, att, såsom det nu är stäldt, domsto-
iarne ofta i oträngd^ mål besväras. En gifven fördel af de före¬
slagna förmyndaretingen vore, att ifrågavarande slag af ärenden
forekommo på en viss, bestämd dag. Det är derför icke sagdt,
att dertill behöfde användas eu hel dag, men det skulle vara en
bestämd dag under tinget eller rättens sammanträde; och det, tror
jag, skulle bespara alla vederbörande mycken tidsspillan.
Slutligen påpekar Utskottet, att det finnes andra, som hafva
tillsyn öfver törmyndarne, så att några särskilda öfverförmyndare
icke skulle behöfvas, och nämner bland dessa den omyndiges frän-
d.er- — J.aS ^ror att vi allt för väl känna, huru i detta afseende
siagtens intresse så aftagit, att man icke kan räkna på någon till¬
syn man dess sida. Bästa beviset derpå är just, att särskilde
gode man eller granskmngsmän för detta ändamål måst af kom¬
munerna tillsättas. Hvad dessa gode män åter kunna uträtta tror
jag mig hafva någorlunda fullständigt visat.
Vidare föreslår Utskottet åtskilliga anteckningar, som skulle
g,ora.s a ryn/lges värdepapper och säkerhetshandlingar, för att
skydda dem för förskingring. Jag förstår icke rätt hvad Utskot¬
tet dermed menar. Först och främst vill jag erinra om den stora
svårigheten att göra dessa anteckningar, när t. ex. förmyndaren
bor pa en från myndlingens hem aflägsen ort och skulle nögdas,
for hvarje gång en dylik anteckning borde ske, skicka handlin-
Förbättrad
lagstiftning
angående för¬
valtningen af
omyndigs
egendom.
(Forts.)
i>:o 20. 42 Onsdagen den 16 Mars.
Förbättrad garne till granskningsmännen. Jag har sjelf haft ett förmynder-
lagstiftning skap, som hörde under en häradsrätt i Dalarne, och hade under
förvaltning åtskilliga obligationer, depositionsbevis från banker
härstädes samt löpande skuldebref. Det skulle för mig hafva va-
egendom. rit förenadt med både besvär och risk, om jag nödgats skicka
(Forts.) dessa fordringsbevis upp till Dalarne, för att få dem påtecknade;
och hvad skulle man anteckna på en obligation, eller ett insätt-
ningsbevis i en bank eller en löpande skuldsedel? Jag förstår
icke hvilka anteckningar det skulle vara, som kunde betrygga
myndlingens eganderätt och icke i någon mån skada värdepappe¬
rets framtida användbarhet. Dessutom kan man icke veta, huru
dessa anteckningar komme att verkställas, och om det icke snart
skulle utfinnas medel att gäcka den kontroll, som dermed åsyf¬
tades.
Utskottet säger, att Riksdagen icke torde böra påkalla Kongl.
Haj:ts pröfning af denna fråga utan att angifva något mera be¬
stämdt förslag till de förändringar som kunde vara önskliga. Jag
tror, att, om man tager i betraktande 1869 års underdåniga skrif¬
velse och hvad mitt förslag innehåller, lika många och flera be¬
stämningar i afseende å hvad man vill och åsyftar här skola före¬
finnas än i de flesta underdåniga skrifvelse!', som Riksdagen aflå¬
ta till Kongl. Maj it med begäran att få ett ärende vidare utredt
och förslag till lag i ämnet utarbetadt och för Riksdagen fram-
lagdt.
Utskottet yttrar vidare att de förändringar, som kunna vara
nödiga, utan större svårighet böra kunna af “den som är intresserad
för frågans ändamålsenliga lösning“ vid en kommande riksdag före¬
slås. Men farhågan för att ett sådant förslag kunde möta lika
litet intresse hos Lag-Utskottet, som detta gjort, skall, fruktar jag.
afhålla de för saken intresserade från att i detta ämne framställa
nya förslag.
Slutligen får jag förklara, att jag icke sätter något högt pris
på mitt förslag eller håller strängt på detsamma. Det har ganska
stora brister, till och med sådana, som Utskottet icke tyckes hafva
upptäckt. Det är egentligen icke något annat än ett kortfattadt
utkast, ett försök att bereda de fördelar som förmyndarekammare
kunna medföra, utan alla de kostnader och olägenheter dylika
kamrars inrättande skulle medföra. Sjelfva grundtanken i försla¬
get är, som jag visat, icke min egen, utan hemtad från vårt gran¬
land och det utgör till en del förslagets ändamål att bringa till
litet närmare kännedom det sätt, hvarpå denna angelägenhet är i
detta vårt grannland ordnad och hvars fördelar för detta land
Utskottet sjelft vitsordat.
Det förslag till underdånig skrifvelse, som jag tillåtit mig fram¬
ställa, utesluter icke antagandet af hvilket annat och bättre förslag,
som skulle kunna ifrågakomma, utan lemnar i det afseendet valet
fritt. Det är möjligt att jag sett och ser denna sak ur för mörk synpunkt,
men från den synpunkt jag ser den, anser jag det vara min pligt att
utbedja mig Kammarens bifall till den underdåniga skrifvelse, jag
föreslagit. Om detta bifall icke vinnes, får jag trösta mig med att
Oasdagen den 16 Mars.
43
N:o 20.
jag fullgjort mm pligt genom att hafva fäst uppmärksamheten Förbättrad
på5 en brist i vår lagstiftning, hvars tillvaro Utskottet icke kunnat
helt och hållet förneka, och tillika, på sätt mig är föreskrifvet, '^Itnilgenå/
uppgifvit förslag till dess förbättrande. Jag slutar med att yrka omyndigs
bifall till den skrifvelse, jag föreslagit. egendom.
Friherre Ha milton: Det torde kanske icke vara för mycket
sagdt, om jag påstår att de omyndiges rätt, särskilt hvad be¬
träffar deras kontanta medel och tillgångar, för närvarande är
ytterst ringa och otillräckligt betryggad. Med institutionen med
gode män, som inrättades genom 1861 års förordning, skulle na¬
turligtvis afses att ordna förmyndares förhållande till de omyn¬
dige bättre än förut skett; och godemansinstitutionen har väl ock
på många ställen dertill bidragit. Men dessa gode mäns gransk¬
ning af förmyndareredogörelserna består oftast blott i att de se
till att siffrorna i räkenskaperna äro rigtiga, medan de föga eller
icke taga i betraktande huru medlen äro placerade. Förmynda¬
ren är alldeles icke hindrad att sjelf innehafva sin myndlings
kontanta medel eller använda hans inteckningar och annat sådant
i sin egen rörelse. När han en gång skall lemna myndlingen
redovisning, finnas medlen icke tillgängliga, och myndlingen skyggar
tillbaka för att anställa rättegång med förmyndaren, som oftast
är hans frände eller någon för honom kär person. Myndlingen
låter nöja sig med löften och förbindelser af förmyndaren, hvilka,
när det kommer till kritan, icke äro mycket värda, så att föga
eller intet finnes för myndlingen att taga. Detta är väl icke all¬
tid förhållandet, men ofta går det så till.
Således anser jag att en förändring i lagstiftningen i detta
hänseende är ytterst nödvändig. Men huru skall denna förändring
vara beskaffad? Jag tror att, utan att man vidtager någon för¬
ändring i syfte att hindra förmyndaren att disponera öfver mynd¬
lingens nämnda tillgångar, äro alla andra förändringar blott mach-
verk som tjena till ingenting och ingenting betyda.
Jag skulle för min del icke hafva något emot att den kommu¬
nens skyldighet, som funnit sitt uttryck i godmansinstitutionen,
blefve ännu mer utsträckt, så att kommunerna hade ansvarighet
för de omyndiges medel och förpligtelse att sjelfva öfvertaga
vården och förvaltningen deraf. Huruvida anledning finnes till
-en sådan genomgripande förändring, som skulle rätta missför¬
hållandet, lemnar jag derhän. Men jag tror, att innan man kom¬
mer till detta, vinner man icke någon säkerhet för de omyndiges
medel, sä vidt man icke kan inrätta på annat sätt konstruerade
förmyndarekammare.
Emellertid skulle jag vilja till Kammaren hemställa att Kam¬
maren, om den icke i allmänhet gillar Utskottets förslag, beha¬
gade uttala sig något i ärendet, så att man finge veta, om Kam¬
maren anser att en sådan åtgärd, som den föreslagna, bör vid¬
tagas, och i hvilken rigtning det bör ske. Skulle Kammaren vara
af en sådan åsigt, tror jag att det vore bäst att återremittera
frågan till Lag-Utskottet, på det Lag-Utskottet måtte komma i
N:o 20
44
Onsdagen den 16 Mars.
Förbättrad
lagstiftning
angående för
vattningen ■«
omyndigs
egendom.
(Forts.)
tillfälle att på grund deraf upprätta ett förslag till skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ärendet.
Herr Widmark: Den som med uppmärksamhet genomläst
föreliggande betänkande, har troligtvis gjort den observation, att
inom Utskottet varit rådande dels i vissa afseende!! en högst märk¬
värdig samstämmighet och enighet, dels i andra afseenden en be¬
tydlig schism. _ Utskottet har nemligen ansett att kontrollen öfver
förmyndarne icke är så lagbestämd, som den kan och bör vara,
och anser sålunda att åtskilliga bristfälligheter i denna lagstift¬
ning borde undanrödja. Lika enhälligt har Utskottet ansett att
målet icke kan vinnas på den väg Justitieombudsmannen före¬
slagit. Så långt går enigheten.
Schismen åter var trefaldig. Pluraliteten inom Utskottet har
ansett, att bristerna borde i åtskilliga uppgillra fäll rättas och att
ett eller annat tillägg till författningen skulle alldeles undanrödja
de väsentliga olägenheterna, men har tillika ansett att det borde
öfverlemnas åt enskilde motionärer, som äro i frågan intresserade,
att till en kommande Riksdag framlägga förslag i sådan rigtning.
Sedan kommer den andra gruppen eller åtskilliga reservanter,
som hafva ansett, att det borde ske en grundligare revision af
hela denna del af lagstiftningen och ej blott åtskilliga smärre tillägg
dertill, så att förslag till nya eller förändrade, af Utskotttet till
hufvudgrunderna angifva, bestämmelser i ämnet sedermera kunde
af Kongl. Maj:t framläggas. Och slutligen har jag ansett, att de
förbättringar, som borde vidtagas, skulle ske med bibehållande af
hufvudgrunderna i 1861 års förordning. Det är i det närmaste
samma åsigt, som den Utskottets pluralitet uttalat. Skilnaden är
att, då Utskottet ansett att det skulle vara en uppgift för enskilde
motionärer att utarbeta ett annat förslag i ämnet, har jag ansett
att äfven dessa smärre tillägg och förbättringar, som skulle gå ut
på att öka gode männens skyldigheter och utsträcka deras befo¬
genhet, dock vore en så grannlaga sak att man icke kunde hop¬
pas att af en enskild motionär få ett sådant antagligt förslag,
hvarför jag ansett att en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande af ett förslag om ändring i eller tillägg till 1861
års förordning i sådan syftning borde af Riksdagen beslutas.
Med anledning af de inom representationen uttalade åsigterna
får jag anhålla att Kammaren ville till Utskottet återremittera
frågan.
Herr Lagerstråle: Vid denna långt framskridna timme vill
jag ej ingå i alla detaljer, som den förste ärade talarens anfö¬
rande med skäl kunde föranleda till, utan jag skall blott söka
framhålla den hufvudsakliga skilnaden i den uppfattning som egt
rum inom Utskottet, det vill säga mellan dess pluralitet, dess
reservanter och förslagsställaren.
Utskottet säger bland annat att de närvarande förhållandena
icke gifva tillräcklig anledning att, på sätt som skett, beklaga sig
öfver att genom vår nu gällande förmyndareinstitution förluster
Onsdagen, den 16 Mars.
45
Si:o 20.
uppstå för de omyndige. Nu säger förslagsställaren och en del
af reservanterna åter, att det icke är så mycket de förluster, som
drabba direkt de omyndige, utan fastmer de som uppstå för dem,
sedan de uppnått myndig ålder, men af grannlagenhetsskäl mot
förmyndaren icke utkräfva sina förmyndaremedel, utan genom
tidsutdrägt och förmyndarens så småningom försämrade ekonomiska
ställning förlora sina arfsmedel, som göra en förändring i vår
nuvarande lagstiftning nödvändig. Men icke kan väl staten åläggas
att taga vård om de myndige! Om den gifver de omyndige till¬
räckligt skydd är det val allt hvad man kan begära. Fordrar
man mera, anser jag att man går längre än man bör, och fordrar
allt för mycket af lagstiftningen. Detta är således en liufvud-
oeh grund-skilnad mellan de olika åsigterna.
Om det medgifves att, enligt hvad man kunnat inhemta, de
förluster, som genom vår nu gällande lagstiftning uppstått för
omyndiga, är o ganska obetydliga, skall man val då gå från det
nuvarande tillståndet och det sätt, som hittills varit fö 1 jdt till en
ny institution, af så betungande art, som den Justitieombudsman¬
nen föreslagit? I stället för att, som nu är förhållandet, de omyn¬
diges angelägenheter äro fördelade på eu massa förmyndare öfver
hela landet, lrvilka endast undantagsvis hafva 2 till 3 förmynder¬
skap, och dessa i allmänhet för omyndiga, til! hvilka de stå i när¬
mare förbindelse, skulle alla dessa angelägenheter öfvertagas af
och öfverflyttas till öfverförmynderiernas förvaltning inom hvart
och ^ ett särskilt distrikt. Dessa öfverförmyndare skulle blifva
jemförliga snart sagdt med andra penningeinrättningar, ty de
skulle sannerligen få ganska betydliga penningeangelägenheter att
förvalta. Och detta skulle vara ett kommunalt åliggande! År
man väl beredd att göra denna öfverförmyndarebefattning, med
allt det ansvar och besvär, som deraf kan uppkomma, till en kom¬
munal pligt? Man har åberopat förhållandet i Norge. Der har
visserligen den här nu föreslagna institutionen kommit till stånd,
och efter hvad visaclt blifvit onekligen beredt större säkerhet för
de omyndige mot förskingring af deras medel från förmyndarnes
sida, men detta ock på bekostnad af dessa så att säga offer, som
blifvit öfverförmyndare. Efter hvad mig blifvit meddeladt utses
visserligen de bästa och förmögnaste män inom hvart distrikt till
öfverförmyndare, men det sker genom omröstning, hvarigenom de
valda tvingas att åtaga sig den stora penningeförvaltning, med
åtföljande besvär, som uppdraget ofta medför. I de flesta större
kommuner finnes ingen annan utväg för öfverförmyndarne än att
låta dessa angelägenheter förvaltas af kunnige räkenskapsförare
eller advokater, mot ersättning, som öfverförmyndaren får af egna
medel bestå. Man tycker att det gör ingenting att de få vidkän¬
nas dessa utgifter. Men är väl detta uppdrag ett sådant som bör
åläggas en kommunens medlem i denna hans egenskap? För min
de! anser jag att den som tycker så går för långt.
De anmärkningar emot 1861 års förordning, som förekomma i
Justitieombudsmannens berättelse, anser jag vara af föga betyden¬
het, och de brister, som förefinnas i vår lagstiftning i detta hän-
Förbåttrad
lagstiftning
angående för¬
valtningen af
omyndigs
egendom.
(Forts.)
W:o 20.
46
Onsdagen den 16 Mars.
Förbättrad seende, så underordnade, att många af dem utan någon särskild
lagstiftning lagstiftningsåtgärd ock de öfriga blott genom en tillsats till nämnda
vaTftilwrn it/författning kunna undanrödjas. Och hvarför då icke hellre söka
omyndigsJ förbättra det tillstånd som är, än att söka införa något nytt?
egendom. Justitieombudsmannen har yttrat att hans förslag icke åsyf-
<Forts.) tade att införa något nytt i vår lagstiftning, emedan vi redan
hafva förmyndarekammare. Ja, i Stockholms stad hafva vi det.
Och i de större städerna skulle väl ock förmyndarekammare kunna
åstadkommas. Men huru skulle man få dessa institutioner, eller
de surrogat för förmyndarekammare, som med förslaget afses, in¬
förda på landet utan stort kommunalt tvång och tunga? För¬
myndarekammaren här i hufvudstaden har en helt annan or¬
ganisation.
Blifva dessa öfverförmyndare kommunens förtroendemän och
svika de det förtroende man haft till dem, i det de förskingra de-
omyndiges medel, fördrar väl ock konseqvensen att kommunen
bör öfvertaga ansvaret för den förlust, som derigenom kan drabba
de omyndiga. Och deremot hafva också de talare, som yttrat
sig i frågan, ansett att icke någon invändning vore att göra.
Det har här anmärkts att Utskottet antydt att, om man skulle
aflåta en skrifvelse i ämnet till Kongl. Makt, man åtminstone borde
angifva något mera bestämdt förslag till de förändringar, som
kunde vara önskliga. Denna motivering var naturligtvis icke
rigtad mot Justitieombudsmannens förslag, utan mot eu annan
motionär, som ansåg att man endast i allmänna ordalag borde
anhålla “att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å behofvet afbe-
tryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel,
taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i det
syfte må kunna meddelas, att större säkerhet ma beredas de omyn¬
dige, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lag i ämnet".
Detta är ett så vidsträckt uttalande, att inom denna ram
tusen sinom tusen olika förslag, sinsemellan skiljaktiga, kunna
utarbetas. Och när sedan ett af dessa förslag iramlägges för
Riksdagen, svarar Riksdagen måhända: Nej, det var icke detta
förslag vi åsyftade! En skrifvelse, som kan vridas åt helt andra
håll än dermed åsyftats och som kan framkalla förslag, som Riks¬
dagen sedermera förkastar, är efter min förmening en dålig form
för skrifvelse!’ från representationen till Kongl. Maj:t.
Justitieombudsmannen har äfven ansett den af Utskottet an¬
tydda utväg, att den som är intresserad af den närmare utveck¬
lingen af 1861 års förordning kunde till en kommande Riksdag
närmare angifva de förslag, som då borde komma under öfver¬
vägande, icke vara lämplig, emedan föga utsigt funnes för att ett
af enskild motionär i ämnet väckt förslag då skulle vinna fram¬
gång. Ja! Då Utskottet icke velat biträda Justitieombudsman¬
nens förslag och icke heller förorda en skrifvelse i allmänna or¬
dalag till Kongl. Maj:t, utan ansett att Riksdagen sjelf bör ^fram¬
stå rummet göra för sig klart i hvad rigtning en förbättring af
de nuvarande förhållandena skall gå, synes det mig som om den
Onsdagen den 16 Mars.
47
N:o 20.
ofvan angifna varit den enda anvisning Utskottet kunnat lemna. Förbättrad
Det bör väl finnas någon, som med ledning af hvad nu här före-Gåendefär-
kommit, af de anmärkningar mot 1861 års förordning Justiti z-av ältning en af
ombudsmannen i sitt förslag framstäf och af hvad Utskottet an- omyndigs
tydt, skulle kunna hemta stoff till ett förslag eller en framställ- egendom.
ning i ämnet till en kommande Riksdag. År åter intresset så svagt (Fort8-)
eller äro åsigterna i ämnet sinsemellan så stridiga, att icke någon
dylik framställning kan åstadkommas, eller inom Riksdagen vinna
understöd, ja, då kan saken icke hjelpas!
För min del tror jag emellertid icke att tillståndet är så oro¬
väckande, som man här velat framhålla, om man nemligen in¬
skränker sig till att tänka endast på de omyndige och icke tager
med i räkningen de redan myndige, som frivilligt underlåta att
utkräfva de rättigheter lagen medgifver dem emot deras för¬
myndare.
Jag skall icke vidare uppehålla Kammarens tid, utan yrkar
för min del bifall till Utskottets förslag, anseende att en åter-
remiss till Utskottet skulle föga tjena till, då Utskottet, hvars
pluralitet anser hvad förslagsställarne i ämnet anfört icke inne¬
bära tillräckliga skäl för förändring af vår nuvarande lagstiftning,
omöjligt kan af en återremiss hemta ledning för bedömandet af
pluralitetens i Kamrarne åsigter i och för utarbetande af ett nytt
förslag.
För den, som är intresserad af att se, huru pass omfattande
öfverförmynderiernas redovisning i Norge är, finnes här i min hand
tillgång på formulär för deras räkenskaper, deraf man kan se
hvilka omfattande bestyr de hafva.
Herr Fröman: Jag begärde ordet endast för att förklara,
att iag icke kan instämma i den siste talarens åsigt om hvad som
är hufvudsakliga föremålet för lagstiftningen om tillsynen öfver
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom. Om nemligen denna
tillsyn skall vara så beskaffad, att, när det är slut på förmyndare-
skapet och förmyndaren skall redovisa, han kan afspisa myndlin¬
gen med sina skuldförbindelser i stället för att aflemna dennes
redbara tillgångar, hvilka han haft sig anförtrodda, och lagstift¬
ningen icke förmår att sådant förebygga, är det med lagstiftnin¬
gen föga bevändt. Och dessutom, såsom det nu är stäldt, kan,
äfven under det att förmyndareskapet pågår, såsom vi hafva sett,
det mycket väl gå för sig, när inga anmärkningar blifva gjorda
mot förvaltningen, och verkliga garantier deremot icke finnas i lag
stadgade, myndlingens hela egendom under förmyndarens förvalt¬
ning förskingras och försvinna.
Herr Lagerstråle: Jag har visst icke förutsatt, att en
myndlings anspråk mot förmyndare skall kunna “afvisas med hvad
som helst11, utan jag anser, att anspråket skall tillgodogöras ge¬
nom redovisning af det innehafda förmynderskapet, det må nu ske
genom reda penningar eller motsvarande fullgiltiga fordringsbevis,
och jag har ännu icke kunnat inhemta en så beskaffad upplysning
Jf:<> 20. 48 Onsdagen den 16 Mars.
Förbättrad att det deraf framgår, att det har saknats utvägar för de omyn-
angåendeför-^f * allmänhet få sådan redovisning. Om de låta medlen
vattningen «/under derå år innestå hos förmyndaren och de få stå der så länge,
omyndigs att de förlora den förmånsrätt, som lagen tillägger dem i förmyn-
egendom. darens egendom, låt vara att denna förmånsrätt minskas, ifall hans
c 0 ° fasta egendom är intecknad,_ då är det ju en sak, som de få skylla
sig sjelfve för. De hafva ju rättighet att inom viss tid få redo¬
visning af förmyndaren, de kunna inom viss tid klandra densamma
och äro jemväl berättigade att utbekomma hvad den såsom slut¬
summa innehåller. Kan man emellertid visa, att det ofta har in¬
träffat, att förmyndaremedel, i rätter tid utkräfda, hafva blifvit
oguldna i följd af bristande tillgång hos förmyndare, då kan tiden
vara inne att tillse, hvilka åtgärder i anledning deraf böra vid¬
tagas; men så vidt min erfarenhet räcker, äfven för den tid, jag
varit domare, kan jag knappt erinra mig någon konkurs, der det
varit förmyndaremedel, som icke gått ut, ehuruväl det förekommit
att förmyndaremedel blifvit bevakade.
Med den förmånsrätt, som nu är, men i synnerhet i äldre tid
var myndlings medel tillagd, gå nog förmyndaremedlen i allmänhet
ut, fastän andra fordringsegare gå miste om sina fordringar. Att
dessa medel deremot, om de fått hos förmyndaren innestå ett eller
flera år sedan gått förlorade, det tror jag nog har inträffat. Men
sådant är ju ett fel af myndlingen efter uppnådd myndig ålder.
Friherre Hamilton: Då jag anser, att den föreliggande frå¬
gan är af allt för stor vigt för att afgöras genom ett enkelt bifall
till Utskottets hemställan och då det är min åsigt, att en skrif¬
velse i ämnet bör aflåtas till Kongl. Maj:t, så får jag, då jag icke
nu är i tillfälle att kunna gifva förslag till en dylik skrifvelse,
för min del vördsamt anhålla, att Kammaren ville återremittera
ärendet till Lag-Utskottet-
Häruti instämde flere ledamöter.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Fröman
återtagit det af honom framstäida yrkandet, gjordes propositioner,
först på bifall till punkten och derefter på dess återremitterande;
och förklarades sistnämnda proposition vara med öfvervägande ja
besvarad.
2 punkten.
Grefve Mörner: Då nu den ena punkten är återremitterad,
så bör väl den andra följa med, ehuru jag erkänner, att hela re-
mitteringsåtgärden icke synes tjena till något.
Herr Lagerstråle: Jag vill endast anföra, att, då den för¬
sta punkten är återremitterad, det väl lär följa af ’sig sjelf, att
den andra skall följa med.
Onsdagen den 16 Mars.
49
N:o 20.
Öfver]äggningen var härmed slutad, och punkten återförvisades.
Herr vice Talmannen erhöll ordet och yttrade:
. . ^en oroande underrättelse ingått, att Hans Makt Konungen
insjuknat med tecken till en börjande lunginflammation, hemställer
jag, att Kammaren behagade besluta att genom Talmannen dag¬
ligen gorå sig underrättad om Hans Maj:ts tillstånd tills eu o-ifve
Kud, snart inträffande förbättring inträdt. °
liga Ku1 lemnade Kammaren På gjord proposition sitt enhäl-
Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde; hvar-
etter Kammaren åtskildes kl. XL 4 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof, 188j. N:o 20.
4