RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1881. Ändra Kammaren. N:o 16.
Onsdagen den 2 Mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde.
§ 1.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 11 a), angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde hufvudtitel°
t
Punkterna 1—14:
Biföllos.
Punkten 15:
Lades till handlingarne.
Punkten 16:
Bifölls.
§ 2.
Förekom till afgörande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens Nionde Imf mi¬
tt tel.
Punkten 1:
Bifölls.
Punkten 2: 0m fSrhBi™”9
i Tcrigsmanslca-
. . pets aflöning•
Uti sm motion, N:o 144, hade ledamöterne af Andra Kamma¬
ren Herrar J. Andersson i Knarrevik och A. P. Lind föreslagit,
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 16. 1
m:o 16. 2
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om förhöjning att Riksdagen ville besluta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med an-
* krigsmansha- fållan, att en utredning måtte ske angående förböjning af krigs-
pets afionm3- manskapets pensioner, dervid äfven de redan pensionerade ej borde
(Forts.) samt att Kongl. Maj:t täcktes till nästa Riksdag aflåta
nådig proposition i denna fråga.
Utskottet både, beträffande nämnda motion, bemstält,
att densamma icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Herr Nordenskjöld yttrade: Det kan naturligtvis icke fälla
mig in att vid den föredragna punkten framställa något yrkande.
Jag vill nu endast bär uttala min glädje och tacksamhet — en
glädje och tacksamhet, som säkerligen delas af hvarje officer inom
hela den svenska armén — öfver att finna, det frågan om krigsman-
skapets pensionering nu är under utredning, äfven som att en för¬
böjning i pensionsbeloppen kommer att ske. Att en sådan förböj¬
ning är behöflig faller af sig sjelf!, då den pension, som nu i all¬
mänhet tillfaller gemenskapen efter 50 lefnads- och 30 tjensteår,
uppgår till endast 24 kronor om året, en summa, som efter nuva¬
rande priset ej mycket öfverstiger värdet af en tunna råg.
Jag hoppas, att de motioner, som i denna Kammare blifvit i
frågan väckta ej blott under detta utan äfven under föregående år,
måtte innebära ett godt förebud för att Kammaren skall visa denna
fråga, då den slutligen till afgörande förekommer, samma välvilja,
som Kammaren förut visat i fråga om pensionering af arméns
befäl.
Herr J. Anderson i Tenhult: Det yttrades här i denna
Kammare af en ledamot för icke länge sedan, att då en motion
blifvit remitterad till Stats-Utskottet, vore det alldeles detsamma
som ett rent afslag; och jag tror verkligen, att detta yttrande är
tillämpligt äfven i detta fall.
I år har Stats-Utskottet till och med gått längre än vanligt.
Det har nemligen afstyrkt nästan alla motioner, det haft till be¬
handling ; ty, så vidt jag räknat rätt, har Stats-Utskottet afstyrkt
icke mindre än 59 särskilda, i dit hänvisade motioner framstälda
yrkanden, under det detsamma tillstyrkt bifall till endast 4.
Den motion här föreligger är dock af den beskaffenhet, att
jag tror att Utskottet bort göra något mera än som blifvit fallet.
Jag anser för öfrigt, att Utskottet i icke sin helhet besvarat de yrkan¬
den, motionärerna gjort, ty ehuru motionärerna bland annat yrkat, att
Riksdagen skulle besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhål¬
lan, att eu utredning måtte ske angående förhöjning af krigsman-
skapets pensioner, dervid äfven de redan pensionerade ej borde förbi-
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
3 N:o 16.
gås, har Stats-Utskottet enligt min uppfattning endast yttrat sig Om förhöjning
om förra delen af motionens båda syftemål. * krigsmanska-
Utskottet säger, att, enligt hvad Utskottet inhemtat, chefen för pets afiönin3-
Landtförsvarsdepartementet under den 25 Oktober nästlidna år an- (Forts-)
modat Arméförvaltningen att, så fort ske kunde, låta uppgöra för¬
slag till förbättrad pensionering för arméns gemenskap, men der¬
emot har Utskottet icke, så vidt jag kunnat finna, yttrat någonting
rörande sådana krigsmän, som redan nu erhållit pension. Men då
dessa pensioner äro, såsom vi alla veta, mycket små, 18, 24 eller
30 kronor, föreställer jag mig att de af arméns gemenskap, som
redan nu erhållit afsked och uppbära pension, äfven borde ihåg-
kommas, då fråga framdeles uppstår om förhöjning i pensioner för
krigsmän, som derefter komma att taga afsked.
Jag har endast velat nämna detta och ärnar icke framställa
något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkt er na 3 och 4:
Blefvo jemväl bifallna.
I punkten 5 hade Utskottet, med förordande af Kongl. Maj:ts Om pension för
i ämnet gjorda framställning, tillstyrkt, /• d. öfversten
C> A. G- E. von
att för allidne f. d. Öfversten i armén och Öfverstelöjtnanten Wedenka°P*
vid topografiska corpsen Carl Axel Gustaf Eugéne von Wedderkops
enka Sofia Lovisa von Wedderkop, född Kihlman, måtte å allmänna
indragningsstaten uppföras eu årlig pension af 400 kronor, att af
henne från den månad, i hvilken mannen aflidit, under hennes åter¬
stående lifstid åtnjutas; dock endast så länge hon i sitt nuvarande
enkestånd förblefve.
Efter uppläsning af denna hemställan anförde
Herr J. Anderson i Tenhult: Jag har redan föregående års
riksdagar yttrat och yrkat, att staten icke skulle pensionera aflidne
embets- och tjenstemäus enkor, och har då såsom skäl derför fram¬
hållit, att tjenstemännen nu för tiden äro så väl aflönade, att de
böra kunna afsätta en del af sina inkomster åt möjligen efterlef¬
vande enka och barn. Jag har gjort detta yrkande äfven af andra
skäl. Jag har nemligen sett, hurusom personer i alldeles utfattiga
omständigheter hos Kongl. Maj:t begärt ett litet understöd, utan
att detta beviljats dem, och jag antager att orsaken dertill varit,
att deras ställning inom samhället varit för ringa, för att de skulle
kunna med sådant understöd ihågkommas.
N:o 16. 4 Onslagen den 2 Mars, e. in.
Om pension för En enka i mitt granskap gick för omkring ett år sedan eller
f. d. öfversten ^got mera jn till Kongl. Maj:t och begärde pension. Hennes man,
C\védde^Tsom var^ trumslagare, hade tjent Kongl. Maj:t och Kronan i icke
eenha.°ps mindre än 53 år emot en årlig lön af omkring 100 kronor. Efter
(Forts.) afskedstagandet erhöll han en mycket liten pension, den han dock
endast uppbar 1 eller 2 år, hvilketdera mins jag ej rigtigt, hvar¬
efter han afled. Hans enka erhöll likväl, såsom sagdt är, intet
understöd af statsmedel efter mannens död.
Då personer, hvilkas män i likhet med denne haft små löner,
icke kunna erhålla statspension, vill jag för min del åtminstone icke
vara med om att bevilja sådan åt enkor, hvilkas män i lifstiden
uppburit stora löner, och yrkar derför afslag å nu föredragna punkt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen gifvit propositioner såväl på bifall till Utskottets hemstäl¬
lan som ock på Herr J. Andersons yrkande, biföll Kammaren Ut¬
skottets hemställan.
.Punkterna 6 och 7:
Biföllos.
Punkten 8:
Om pension för
nanuTtLAh- Utskottet hade föreslagit,
mans sons enka. „
att Herr Tf. T. Lundgrens inom Andra Kammaren atgitna
motion, K:o 83, om beviljande af en årlig pension af 500 kronor åt
aflidne f. d. K ap ten löjtnanten vid Kongl. flottan N. Ahmanssons
enka, Beata Gustafva af Funck, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Herr Hedlund anförde: Då motionären, min granne här bred¬
vid, sjelf är frånvarande och således icke kan fälla ett ord till för¬
mån för sin motion, anser jag mig, på grund af det samtal härom
jag med honom haft, vara skyldig att åtminstone yttra några ord
för bifall till den motion, nu föreligger.
Här är fråga om att bevilja pension åt enkan efter en man,
som i mera än 50 år, om jag ej missminner mig, varit i statens
tjenst anstäld. Sjelf har hon uppnått en hög ålder, bärande ännu
minnet af den tid, då hon såsom en 12 eller 13 års flicka jemte
sin fäder lemnade det intagna Sveaborg, för att under storm och
vedermödor på Ålands haf, sedan Finland blifvit skildt från oss, i
det nya eller, rättare sagdt, gamla fäderneslandet Sverige söka sig
eu fristad.
Det är visserligen en befogad anmärkning Utskottet gjort, att
sådana pensioner som den nu ifrågakomna icke gerna böra föreslås
Onsdagen den 2 Mars, e. ni.
5 N:o 16.
annat än af Kong!. Maj:t; och jag hoppas också, att Kongl. Maj:t, Om pension för
om den gamla lefver så länge, skall behjerta de ömmande omstän.f-d-Kapteniojt-
dighetar, hvari hon befinner sig. Jag inskränker mig således nu na^ten Ah-
till att endast anbefalla henne till en välvillig regerings och en (Forts)
välvillig blifvande Riksdags benägna åtanke.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskot¬
tets hemställan.
Punkten 9:
Bifölls.
Punkten 10:
Utskottet hade hemstält, Om pension för
Landshöfding
att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, åt framlidne Landshöfdin-
gen Axel Adlercreutz’ enka Märta Hedvig Sofia Adlercreutz, född
Lewenhaupt, måtte beviljas en årlig pension af 2,000 kronor, att
från allmänna indragningsstaten utgå från och med Juni månad
1880, eller månaden näst efter den, i hvilken hennes man aflidit;
dock att pensionen finge utgå endast så länge hon i sitt nuvarande
enkestånd förblefve.
Enligt anteckning å utlåtandet voro reservationer vid före¬
varande punkt inom Utskottet anmälda
af Herrar Piss Olof Larsson och Sven Nilsson i Efveröd,
hvilka ville, att Utskottets hemställan skulle lyda sålunda: »att åt
framlidne Landshöfdingen Axel Adlercreutz’ enka Märta Hedvig
Sofia Adlercreutz, född Lewenhaupt, må beviljas en årlig pension af
1,400 kronor, att från allmänna indragningsstaten utgå från och ,
med Juni månad 1880, så länge hon i sitt nuvarande enkestånd för-
blifver; dock att denna pension minskas med 100 kronor för hvarje
af hennes barn, som uppnår 18 års ålder eller derförinnan afliden);
af Herr Olof Jonsson i Hof; och
af Herr Nils Petersson i Runtorp.
Rörande detta ärende anförde
Herr Sven Nilsson: Som Kammarens ledamöter torde hafva
sig nogsamt bekant, har jag vid föregående riksdagar städse uttalat
mitt ogillande öfver hela denna nionde hufvudtitel. Jag skall nu
icke göra mig skyldig till något upprepande af de motiv, som för
dessa mina åsigter legat till grund, då Riksdagen icke visat sig vilja
godkänna dem. Af samma skäl har jag‘icke heller vid de föregående
N:o 16. 6
Onsdagen den 2 Mars e. m.
Om pension för punkterna framstält något yrkande, fastän jag väl vid en och annan
Landshöfding allsett skal förefinnas att afstå den begärda pensionen. Den nu före-
^creutz’ enka. dragna punkten anser jag mig dock icke kunna stillatigande gå förbi,
(Ports) °°k detta af den orsak, att jag anser regeringen vid framläggandet
af detta förslag om pension åt aflidne Landshöfding Adlercreutz’ enka
icke hafva handlat i konseqvens med ett annat förslag, som vid för-
lidne riksdag framlades, likaledes af regeringen, om pension åt aflidne
Landshöfding de Marés enka. Om man jemför dessa båda förslag,
skall man nemligen finna, att dessa båda enkor icke behandlats fullt
lika, hvilket jag för min del dock anser böra ske, om man nu nöd¬
vändigt skall utdela pensioner åt enkor. Af Kongl. Maj:ts proposi¬
tion förlidna år finner man, att Landshöfding de Maré vid sin död
efterlemnat jemte enkan, född Ahlgren, sju omyndiga barn, två dött¬
rar och fem söner, af hvilka det äldsta är födt 1860 och således
var 20 år, samt det yngsta, som är födt år 1877, var endast 3 år,
och att bouppteckningen visade eu brist i boet af 321 kronor 8 öre.
De skäl, hvarpå regeringen grundade sitt förslag om pension åt en¬
kan och barnen, voro hufvudsakligen, att de Maré inträdde i sta¬
tens tjenst år 1839, befordrades till kopist i Justitierevisions-expedi-
tionen år 1850, utnämndes till polismästare år 1852, till underståt¬
hållare år 1855 och till landshöfding i Kopparbergs län år 1863,
hvilken sistnämnda befattning han innehade i sexton år. Han hade
således vid sin död, då han var 60 år gammal, varit anstäld i sta¬
tens tjenst under en tid af fyratioe^t år; och hans enka var, enligt
hvad då uppgäld, berättigad till en pension af allenast 300 kronor. Ku
har man visserligen i Stats-Utskottet hört uppgifvas, att hon i stäl¬
let skulle varit berättigad till en pension af 1,200 kronor. Någon upp¬
lysning derom kan man emellertid icke få, vare sig af den Kongl.
propositionen eller den utredning af frågan, Statskontoret lemnat.
Jag vågar sålunda icke bestämdt påstå, att uppgiften är sann, men,
som sagdt, inom Utskottet uppgafs den såsom säker. Detta i förbigå¬
ende. Vidare yttrade regeringen, att Landdhöfdingen de Maré inlagt
synnerligen framstående förtjenster såsom embetsman och föreslog
pension för enkan och barnen af 1,500 kronor, deraf enkan skulle ega
att uppbära 1,000 kronor, så länge hon förblefve enka, och 500 kronor
utgå till de fem barn, hvilka icke uppnått 18 års ålder; och skulle
detta senare belopp minskas med 100 kronor i den mån något af barnen
upphunne sagda ålder eller derförinnan aflede. Inom Första Kam¬
maren väcktes sedermera motion om pensionens höjande till 2,000
kronor. Denna motion afstyrktes af Stats-Utskottet, som deremot till¬
styrkte den af Kongl. Maj:t begärda pensionen. Kamrarne stannade
i olika beslut, och genom gemensam votering bestämdes pensionen
med 177 röster mot 130 till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp,
1,500 kronor. Nu har i år regeringen likaledes begärt pension åt aflidne
Landshöfding Adlercreutz’ enka och barn, och jag skall nu redogöra
för de skäl, regeringen anfört till stöd för denna sin framställning.
De äro hufvudsakligen följande: Landshöfding Adlercreutz, som afled
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
7 N:o 16.
vid 59 års ålder, efterlemnade vid sin död, jemte enkan, född Lewen-
haupt, sex oförsörjda barn, fyra söner och två döttrar; det äldsta en
dotter, föda 1856, och sålunda 25 år och det yngsta en son, född
1871, alltså 10 år. Bouppteckningen visar en brist i boet af 40,231
kronor 14 öre; Adlercreutz inträdde i statens tjenst år 1842, blef år
1850 fiskal i Svea Hofrätt, assessor derstädes år 1853, revisionsse¬
kreterare 1857, justitieråd 1860, president i Göta Hofrätt 1868, stats¬
råd s. å., justitieminister 1870 och landshöfding 1874, och har han
dessutom flera år under tiden varit riksdagsman. Han har sålunda
varit anstäld i statens tjenst under en tid af 38 år, och enkan är
berättigad till pension från civilstatens pensionsinrättning till belopp
af 1,500 kronor. Kongl. Maj:t tillägger, att Adlercreutz’ utöfvat eu
synnerligen gagnande verksamhet under sin embetsmannabana och fö¬
reslår för enkan eu pension af 2000 kronor utan några vilkor.
Om jag nu anställer en jemförelse mellan begäran om pension
till dessa begge enkor, så finner jag, att Kongl. Maj:t icke anfört
några särskilda skäl, hvarför den ena borde hafva större pension
än den andra, och man skulle, i min tanke, förfara orättvist, om
man nu beviljade större pension åt Landshöfding Adlercreutz’ enka,
än man förlidna år beviljade Landshöfding de Marés, särdeles som
den förra pensionen skulle komma att utgå under bättre vilkor än
den senare. Landshöfding de Marés enka erhöll sistlidne riksdag
för sig och barnen i pension 1,500 kronor, hvarjemte hon af civil¬
statens pensionsinrättning då uppgafs kunna påräkna ett årligt un¬
derstöd af 300 kronor. Och om det äfven förhåller sig så, som jag
i Utskottet hörde uppgifvas, nemligen att sistberörda understöd i
sjelfva verket nu uppginge till 1,200 kronor, så skulle dock, enligt
det förslag, som jag i min reservation framstäf, Landshöfding Ad¬
lercreutz’ enka i alla fall komma i något fördelaktigare ställning än
Landshöfding de Marés, enär, enligt detta förslag, den förra skulle
komma att erhålla från allmänna indragningsstaten en pension af
1,400 kronor, hvilket belopp, tillsammanlagdt med de 1,500 kro¬
nor, som hon eger att årligen uppbära af civilstatens pensionsin¬
rättning, lomme att uppgå till 2,900 kronor, hvaremot den senare,
som nu af pensionsinrättningen lärer uppbära 1,200 kronor samt
af staten 1,500, har i pension 2,700 kronor. Alltså skulle de begge
enkorna, efter mitt förslag, komma i ungefär likartad ställning och
alldeles lika i afseende på statspensionen, då pensionsbeloppet i detta
fall skulle utgöra 1,000 kronor till hvardera enkan, och 100 kronor
till hvart och ett af barnen som ej uppnått 18 års ålder, och den
skilnad, som skulle komma att förefinnas, bestå i understöd, som er-
hålles från pensionsinrättningen.
Jag har ansett, att, då det är fråga, om att bevilja pension åt
landshöfdingeenkor, Riksdagen bör tillse, att den ena icke får något
företräde framför den andra. Ty om man sloge in på den väg att
bestämma pensionernas belopp till hvad som för hvarje särskild fa¬
milj kunde synas fördelaktigast, så kunde detta i framtiden komma
Om pension för
Landshöf'din¬
gen A. Adler-
creutz’ enka.
(Forts.)
3:o 16. 8
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om pension för att blifva icke allenast allt för dyrbart, utan, hvad som är ännu be-
Landshöfdm-^- tänkligare, Riksdagen skulle komma att tvista om de mer eller min-
9a-eutz’ enka. ^re framstående förtjenster som förefunnits hos den ene eller andre
(Forts.) landshöfdingen, huru som den ene eller andre landshöfdingen mer
eller mindre hushållat med sina inkomster o. s. v., hvilket jag an¬
ser att vi böra förekomma. Yi veta, att vid förra riksdagen var eu
ganska skarp strid, huruvida landshöfdingeenkor skulle pensioneras
eller icke, och den diskussion, som då fördes, vittnar just om de be¬
tänkligheter jag här påpekat, och att deras mening, som gillade en
sådan pensionering, blef den segrande, veta vi äfven. Men vid sådant
förhållande tror jag det vara nödvändigt att för framtiden fastställes
en norm, efter hvilken pensionsbeloppen böra bestämmas till lands-
höfdingsenkor, hvilken norm förra Riksdagen i sitt då fattade beslut
bestämde. Hvad beträffar de två särskilda fall, vid hvilka jag här
uppehållit mig, så är det obestridligt, att Landshöfding de Marés
enka, om man skall räkna mannens tjensteår samt i öfrigt bedöma
hans förtjenster och andra förhållanden, som kunna, inverka på pen¬
sions beviljande, skulle kunnat hafva, anspråk på större pension, än
enkan efter Landshöfding Adlercreutz kan fordra, ty de Maré hade
varit i statens tjenst 3 år längre än Adlercreutz, och den senares
barn är o äldre och således måste anses kunna vara lättare i tillfälle
att sjelfva försörja sig, Derjemte är att märka, att Landshöfding
de Maré mindre sörjt för sin familjs framtid än Landshöfding Adler¬
creutz, hvarigenom den förres enka kommit i större behof af sta¬
tens hjelp än den senares. Och om dertill lägges, att de begge
männens förtjenster i den Kongl. propositionen upptagas, i afseende
på deras verksamhet i statens tjenst, såsom jemngoda, utan att den
ene framhålles mera än den andre, så kan jag åtminstone icke finna
skäl för att bevilja större pension i år åt den nu ifrågavarande en¬
kan, än den som bifölls förlidna år. Om man, såvidt möjligt är»
gör dessa enkor likstälda i fråga om storleken af de pensioner, som
dem tilldelas, tror jag ej att man orättvist behandlar någondera af dem.
Det är af dessa skäl, som jag finner mig föranlåten att yrka
afslag å Utskottets förslag och bifall till min vid betänkandet fo¬
gade reservation.
Herr J. Anderson iTenhult: Jag ber att äfven vid denna punkt
få yrka afslag å Utskottets hemställan; och jag gör det så mycket
hellre, som den ifrågavarande enkans man under sin lifstid kostade
staten rätt betydliga summor uti aflöning. Och då hon är tillför¬
säkrad eu pension af 1,500 kronor från annat håll, så anser jag
att hon bör vara dermed belåten. Jag yrkar derför, som sagdt är,
rent afslag å såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag.
Herr Flensburg: Då två föregående talare yrkat, den ene ned¬
sättning och den andre afslag å det af Utskottet föreslagna belopp,
så må Kammaren ursäkta, att en svag röst, fastän med ett annat
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
9 N:o 16.
yrkande, höjer sig från den bänk, der en gång i lifstiden Lands¬
höfding Adlercreutz deltog i Kammarens förhandlingar och med sin
sakkännedom, sitt klara, rediga och aldrig någon förnärmande före¬
drag bidrog till en lycklig lösning af många för fosterlandet vig¬
tiga frågor.
Då jag genomläste den Kong], propositionen, var det med syn¬
nerlig glädje jag erfor, att Kongl. Maj:t föreslagit att åt Lands-
höfdingen Adlercreutz’ enka, Märta Hedvig Sofia Adlercreutz, född
Levvenhaupt, måtte beviljas en årlig pension af 2,000 kronor; och
da jag sedermera fick läsa Utskottets föreliggande betänkande, så
var det med ännu större glädje, blandad med tacksamhet, som jag
erfor, att Utskottets majoritet tillstyrkt bifall till den Kongl. pro¬
positionen. De skål, Kongl. Maj:t till stöd för densamma andragit,
äro också både tillräckligt talande och tillräckligt ömmande, för
att jag dervid skulle behöfva tillägga något. Det är oss alla be¬
kant, att Landshöfding Adlercreutz under flera år beklädt och med
heder beklädt det högsta och vigtigaste förtroendeembete, hvartill
svensk man kan af sin konung kallas. Det är också för oss alla be¬
kant, att hans sakkännedom, hans varma nit och hans fosterlands¬
kärlek icke blifvit af någon bestridd. Utan att vilja anställa någon
jemförelse mellan produkten af de olika personernas arbeten, vill jag
dock tillåta mig att erinra Kammaren, hurusom sistlidne Riksdag
sjelfmant voterade åt Landshöfding Adlercreutz’ efterträdare i justitie-
statsministersembetet, den då afgående Statsministern, Hans Excellens
Friherre De Geer, en nationalbelöning å, så vidt jag minnes rätt,
18,000 kronor årligen under hans återstående lifstid. Nu vill man ned¬
pruta det för framlidne Landshöfdingen Adlercreutz’ enka föreslagna
pensionsbelopp 2,000 kronor med 600 kronor, ett belopp som för sta¬
ten betyder så litet, men för henne och hennes sex omyndiga barn
ganska mycket. Det är eu sanning, att framlidne Landshöfdingen
Adlercreutz politiska åsigter i vissa frågor icke stämde öfverens
med majoritetens inom denna Kammare; men jag skulle hafva illa
lärt mig känna de aktade medlemmarne af denna majoritet, om jag
ett ögonblick befarade, att denna olikhet i tänkesätt skulle utöfva
något inflytande på utgången af föreliggande fråga. Herr Talman!
Jag anhåller fa för Kammaren omtala en liten anekdot, som har
den förtjensten att vara fullkomligt sann; jag lofvar, att den icke
skall väcka ond blod, såsom anekdoter ibland göra, men möjligen få
betraktas som eu tyst helsning från den tysta grafven. Det var i fjor
vid slutet af sista riksdagen, som en liten politisk kontrovers hade
uppstått emellan Herr Adlercreutz och den aktade ledamoten på
dalabänken, Herr Diss Olof Larsson. Rätt skarpa hugg hade dem
emellan vexlats den dagen, men dagen derpå kom Herr Adlercreutz
till mig och uttalade, med glädjen strålande ur de annars allvar¬
liga ögonen, just dessa ord: Vet ni, Liss har i dag skakat hand
med mig; det skulle mången annan politisk motståndare icke hafva
gjort! ( Det skulle innerligt fröjda mig, om denna framställning om
Om pension för
Landshöfdin¬
gen A. Adler¬
creutz* enka.
(Forts.)
N:o 16. 10
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om pension för Herr Adlercreutz’ oförstälda glädje öfver den aktade dalamannens
Land skof din- försonande handslag skulle kunna hos denne och hans liktänkande
SZeut’ tnla" medreservanter framkalla en liknande glädje öfver medvetandet att
(F ts) med deras tysta vota hafva medverkat till att lindra nöden för en-
kan och barnen efter en ädel politisk motståndare.
Herr Talman! Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Sven Nilsson: Vid början af den siste talarens föredrag
anade jag, att det skulle framläggas, som han också slutligen kom
fram med, nemligen den antydningen, hvilken man jemväl gjort
som eu ren beskyllning mot mig inom Stats-Utskottet, nemligen att
mitt motiv om ändring i det af Kongl. Maj:t föreslagna pensions¬
belopp, att framlidne Landshöfdingen Adlercreutz varit landtmanna-
partiets politiske motståndare. Jag vädjar emellertid till Kammaren,
om i något af mig här fäldt ord man skall kunna spåra ens en enda
antydan till en sådan tanke hos mig; och vid sådant förhållande hem¬
ställer jag till den ärade talaren, om han kan anse sig berättigad
till någon antydan om en dylik bevekelsegrund för mitt handlings¬
sätt. Jag älskar politiska strider, ty hvad vore väl eu Riksdag, om
der ej funnos olika meningar, men jag aktar också mina motstån¬
dare lika högt, som dem hvilka med mig äro liktänkande; och jag
har icke ett ögönblick tänkt grunda mitt yrkande på det förhållan¬
det, att Herr Adlercreutz var vår politiske motståndare. Jag ber
således att föfästa Kammarens synnerliga uppmärksamhet på, att detta
förhållande icke utgjort skälet, hvarför jag framstäf mitt yrkande;
skälet derför har jag uttalat öppet och tydligt; och det har varit,
att jag icke kunnat finna, hvilket icke heller någon annan torde
kunna göra, några skäl, hvarför enkan efter den ene af de tva per¬
soner, mellan hvilka jag nyss anstälde eu jemförelse, skulle erhålla
större pension än den andra. Den ärade talaren gjorde vidare, vis¬
serligen ingen jemförelse, men äfven i detta fall en sådan antydan,
då han talade om att Hans Excellens Friherre De Geer beviljades
eu nationalbelöning af förlidna års Riksdag; och nu ansåg tala¬
ren på grund deraf, att vi äfven borde bevilja en sådan åt
Landshöfding Adlercreutz. Talaren ville således ifrågasätta den se-
nares politiska förtjenster, lika väl som den förres. Jag hemställer
likväl till honom, om en jemförelse mellan desse tvenne män i så¬
dant afseende kan komma i fråga. För min del skulle jag önskat,
att något omdöme derutinnan ej blifvit uttaladt, och jag tror ej
heller, att en sådan jemförelse kan vara rigtig.
Herr Jöns Persson: Jag vill ingalunda hålla några persona¬
lier öfver den aflidne, utan endast uttala den åsigt, att Riksdagen
icke handlar rätt, då den meddelar stora pensioner åt enkor efter
dem, som i lifst.iden fått uppbära stora löner. En klok man borde
väl kunna af sin stora lön aflägga så mycket, att han vid sitt
frånfälle må kunna åt sin efterlefvande familj bereda nödtorftig
bergning.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
11 N:o 10.
I förevarande fall litar jag icke heller tillräckligt på de upp¬
gifter, som ligga till grund för den Kongl. propositionen. Händel¬
sen kan ju foga så, att vid boets realisering denna kan utfalla så
väl, att öfverskott uppstår i stället för den brist, som nu skulle
förefinnas. Och då jag vet, att ifrågavarande enka har att påräkna
1,500 kronors pension från civilstatens pensionsinrättning, så synes
mig, att hon borde vara belåten dermed utan vidare anspråk på
understöd. Under sådana förhållanden skulle jag gerna vilja yrka
rent afslag; men då jag icke eger någon förhoppning om framgång
åt ett sådant yrkande, hvilket jag icke heller hört af någon annan
framställas, skall jag förena mig med dem, som yrkat bifall till
reservanten Herr Sven Nilssons förslag.
Grefve Sparre: Det är i allmänhet ett ledsamt uppdrag eller,
rättare sagdt, företag att plädera för pensioner åt aflidne tjenste¬
man efterlemnade enkor. Jag skulle önska, att sådana frågor så
sällan som möjligt måtte förekomma, ty staten bör icke vara nå¬
gon undsättnings- eller försörjningsanstalt; och jag undrar icke på,
att Kammaren med mindre benägenhet upptager framställningar i
detta ämne. Jag skulle icke heller hafva begärt ordet, om icke jag
funnit mig föranlåten att bemöta talarens på skånebänken påstående,
att det icke kan förefinn as den ringaste skilnad emellan Landshöf-
dingarne de Maré och Adlercreutz. Här förekommer likväl den
skilnad eu, att Landshöfdingen Adlercreutz i lifstiden hade varit an¬
vänd i nästan alla de högsta embete!!, som svenska staten eger att
lemna eu person. Talaren glömde nemligen, vid uppräknande af
de embeten, som bemälde landshöfding bestrida att han i flera år
varit civilminister och derjemte revisionssekreterare, justitieråd samt
president i Göta Hofrätt och slutligen justitiestatsminister; och en
hvar, som kände honom eller kom i beröring med honom, vetjatt
hvilket arbete han än företog sig, det utförde han med mannens
hela kraft, hela ifver och rättrådighet — ett förhållande, som vi
kanske känna tillräckligt till, vi som under flere år arbetat tillsam¬
mans med honom och kommit underfund med den kraft, han alltid
inlade i sina göromål äfven här. Man kan således icke förundra sig
öfver, att regeringen med detta för ögonen och i betraktande deraf,
att han innehaft statens vigtigaste embeten och bland dem förestått
ett af våra mest mödosamma statsdepartement, nemligen Civildepar¬
tementet, ansett sig böra här föreslå en högre pension än den, som
beviljats åt Landshöfdingen de Marés enka. Herr Adlercreutz hade
dessutom såsom komitéledamot deltagit i åtskilliga internationella
lagstiftningsarbeten emellan Sverige och Danmark — med ett ord
deltagit i nästan alla de svåraste uppdrag, som hos oss kunna lem-
nas åt enskild man. Vid sådant förhållande, mine Herrar, frågar
jag, om det kan vara synnerligt skäl, att vi stå här och pruta bort
några hundra kronor af föreslagna pensionen åt enkan efter denne
man, som nyss varit bland oss, och med heder beklädt dessa embe-
Om pension för
Landshöfdin¬
gen AÅ Adler¬
creutz■* enka.
(Forts.)
N:o 16. 12
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om pension för ten, men som nu är bortgången och efterlemna! enkan i nöd; ty vi
Landshöfdin- måste medgifva, att äfven med den inkomst, hon sålunda skulle få,
ffcreutz’ enka" det blir eu klen inkomst för en enka med 6 barn. Jag för min
del är åtminstone icke benägen att pruta på hvad Kongl. Maj:t
och Utskottet här förslagit, utan anhåller om bifall till Utskottets
förslag.
(Ports.)
Herr Flensburg: Herr Talman! Jag hade icke tänkt be¬
svära Kammaren med ett ytterligare anförande i denna fråga, men
då jag blifvit direkt uppkallad af den ärade talaren på skånebänken,
Herr Sven Nilsson, har jag begärt ordet dels för att fästa hans
uppmärksamhet på, att jag uttryckligen betonade, det jag icke ett
ögonblick befarat, att politiska åsigter skulle inverka på denna sak,
dels att för honom tillkännagifva, att, då jag erinrade Kammaren
om den nationalbelöning, som sistlidna år beviljades åt Friherre
De Geer, jag uttryckligen började med: »utan att dervid vilja an¬
ställa någon jemförelse mellan produkten af de olika personernas
arbete». Jag hoppas han skall finna sig tillfredsstäld af denna för¬
klaring, och jag tror mig kunna taga de fleste af Kammarens leda¬
möter till vittnen på att, oaktadt min röst är svag, det likväl hör¬
des, hvad jag yttrade.
Herr Danielsson: Jag vill icke förneka, att den man, hvarom
nu är fråga, varit en nyttig tjensteman och som sådan skött sina
embeten oförvitligt; men här har blifvit framhållet, att man skall
lindra nöden, och jag hemställer då, om här är någon nöd i fråga.
Såsom vi se af handlingarne, eger enkan att uppbära icke mindre
än 1,500 kronor från civilstatens pensionsinrättning; och skulle hon
nu få 2,000 kronor till, så utgör det 8,500 kronor. Det är ett rätt
vackert årligt bidrag. Jag kan således icke med min röst bidraga
till att understödja Utskottets förslag. Helst skulle jag vilja yrka
afslag på alltsammans, men som jag icke har någon förhoppning
om att detta kan gå, skall jag inskränka mig till att understödja
reservanten Herr Sven Nilssons förslag. Ett bifall dertill är hvad
jag i högsta fall kan medgifva; och jag hoppas, att äfven Kamma¬
ren godkänner detsamma. Jag tror, att de Herrar, som talat för
det högre beloppet, äfven skola finna, att den här ifrågavarande en¬
kan genom detta förslag blir rikligen tillgodosedd.
Herr Key: Jag tvärtom tillstår upprigtigt, att på mig hafva
politiska skäl icke saknat inflytande vid den föreliggande frågans
bedömande. Det torde emellertid vara nödvändigt att något när¬
mare förklara, hvad jag härmed menar, och för detta ändamål må
det äfven tillåtas mig att här för eder, mine Herrar, framkalla ett
personligt minne.
Det var förlidna år. Riksdagen hade några ögonblick förut
blifvit hemförlofvad på rikssalen, från hvilken vi hit återvändt för
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
13 N:o 16.
att säga hvarandra ett sista farväl. Jag stod just dernere på gån- Om pension för
gen bredvid referentbordet och sammanträffade då med Landshöfding L^dshöfdin-
Adlercreutz. Yår strid var nu slutad och under känslan häraf, lik-3™relft'z> ^ha'
som under ett vapenstillestånd, utvexlade vi tankar med hvarandra (Fortä)
om det riksmöte, som nästa gång förestod, och vi stälde från olika
politiska synpunkter framtidens horoskop så godt vi kunde. Under
detta godmodiga, men djupgående samtal beklagade han sig öfver
illamående: det var fröet till den våldsamma sjukdom, som blott
några dagar derefter lade honom i grafven. Jag hade knappt hun¬
nit tillbaka till mitt hem, förrän jag der läste underrättelsen om
den kraftfulle mannens så plötsliga frånfälle; jag tänkte då i mitt
sinne: lyckligt vårt land, der politiska motståndare kunna räcka
hvarandra handen till afsked; och särskild! skattade jag mig lycklig,
att det sista minne, jag hade af denne motståndare, var ett vänligt.
Mine Herrar, jag har icke nämnt detta för att söka inverka på nå¬
gon annans öfvertygelse, utan blott emedan jag känt ett behof att
här frambära ett uttryck af mina egna, personliga känslor.
Men det finnes, och lyckligtvis, ett långt mera berättigad!
skäl för mig och för oss alla att bifalla den af Kongl. Maj:t före¬
slagna pensionen, och det är, att den jemförelse mellan Landshöfding
de Marés enka och Landshöfding Adlercreutz’, som man här velat
göra, icke alls håller streck. De Maré inlade visserligen ganska
stora förtjenster såsom polismästare, såsom underståthållare, som
landshöfding, och ingen kan vara villigare att erkänna detta än jag;
men i afton har blifvit framhållet af flere föregående talare, och
jag ber att få göra det om igen, huruledes Landshöfding Adlercreutz
med heder beklädde embeten icke blott såsom revisionssekreterare,
såsom justitieråd och såsom president, utan äfven såsom landshöf¬
ding, som civilminister och såsom justitiestatsminister, hvilken sist¬
nämnda befattning, den tiden rikets högsta embete, han innehade
icke mindre än i fyra år. Jag tror ej, att man behöfver vidare
ingå i några jemförelser mellan dessa båda mäns förtjenster för att
finna, att Adlercreutz’ voro vida öfvervägande, och jag vågar anse
mig så mycket mera berättigad att fålla ett sådant omdöme, som
de Maré var min gamle personlige vän, men Adlercreutz min högt
aktade politiske motståndare.
Jag anhåller på det varmaste om bifall till Stats-Utskottets
förslag.
Herr Hammarberg: Det är mig ett sant nöje att kunna begära
att fa instämma med den siste talaren; och jag kan derföre vara
mycket kort i mitt anförande, då jag yrkar bifall till Utskottets
betänkande.
Den förste talaren ingick i en mängd specialiteter, hvari jag
icke vill söka följa honom; men då likväl i allmänhet inom denna
Kammare den principen gjort sig gällande, att man icke gerna och
ej annat än som särskildt undantag beviljar pensioner utan en före-
S:o 16. 14
Om pension för
Landshöfdin-
gen A. Adler-
creutz* enka.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
gående utredning från Kong!. Maj:t och på hans anmälan, så anser
jag också, att man bör hafva förtroende till den utredning, som af
Kongl. Maj:t blifvit gjord, och att man icke bör vänta att kunna
i ett utlåtande derifrån se alla de enskildheter, som kunna afslöja
de inre förhållandena inom familjen. Det var egentligen endast
detta jag ville säga och får för öfrigt på det allra varmaste yrka
bifall till Utskottets förslag.
Herr Lundegård: Då jag redan är förekommen af min
aktade länskamrat på malmöbänken, som uttalat behjertansvär-
da skäl för bifall till den Kongl. propositionen, anhåller jag att
endast få tillkännagifva det jag af allt hjerta instämmer i de skäl,
han uttalat, och således kommer att rösta för bifall till denna pro¬
position, fullt förvissad, som jag är, derom att framlidne Landshöf¬
ding Adlercreutz’ efterlemnade familj är väl förtjent af den pension,
Kongl. Maj:t för densamma föreslagit.
Herr Liss Olof Larsson: Som Herrarne se af betänkandet,
har jag instämt i den reservation, till hvilken Herr Sven Nilsson nyss
yrkat bifall, och. när jag detta gjort, behöfver jag knappast säga,
att dervid icke ingått såsom motiv någon hänsyn till mina olika
politiska åsigter med den aflidne. Jag är nemligen icke mäktig att
hysa något agg till en lefvande person, och ännu mindre till eu död.
.lag har derför också inom Stats-Utskottet velat gifva den pension,
som här begärts, ehuru med vissa vilkor i fråga om dess utgående.
Inom Utskottet, der skiljaktiga meningar härom uppstodo, gjordes
flera försök till sammanjemkning af dessa, och då en talare uttalat
sin glädje öfver den samstämmighet som i denna fråga varit inom
Utskottet rådande, ber jag att få upplysa, att detta Utskottets be¬
tänkande, sådant det nu föreligger, hade för sig inom Utskottet—■
12 röster. Så förhöll det sig med den enigheten.
För min del skulle jag ofantligt gerna hafva sett att en pen¬
sion af 2,000 kronor blifvit af Utskottet tillstyrkt, men jag ville
dervid icke göra mig skyldig till en orättvisa genom att taga hän¬
syn till person och göra det ena året så och det andra så. Detta
skulle nemligen blifvit förhållandet, då man jemför den af Sven Nils¬
son omnämnda pensionen i fjor till landshöfding de Marés enka med
den, hvarom här är fråga. Vid den förra förekom nemligen den be¬
stämmelsen, att pensionen skulle minskas med ett visst belopp, så
snart något af barnen uppnått 18 års ålder, men något sådant vil¬
kor fans icke i den Kongl. propositionen i afseende på Landshöf-
dingen Adlercreutz’ enka. Det var derför jag också till en början
inom Utskottet förfäktade den åsigten, att man skulle bestämma
pensionen till 2,000 kronor, deraf 1,200 kronor till enkan och 800
kronor till de fyra barn, som ännu icke uppnått 18 års ålder, men
minskas med 200 kronor, så snart något af desse barn uppnådde
denna ålder eller derförinnan aflede. Men då det invändes, och
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
15 N:o 16.
jag vid närmare eftertanke fann, att ett sådant yrkande icke kunde Om pension för
grundlagsenligt göras, eftersom någon pension till barnen icke blif- Landshö/din-
vit af Kongl. Maj:t begärd, föreslog jag i stället, att man skullegen A. \ Ad!er~
gifva 2,000 kronor i pension till Landshöfding Adlercreutz’ enka, °"
men bibehålla den principen, som i fjor antogs, eller att pensionen
skulle minskas i mån något af barnen uppnådde 18 år eller derför-
innan aflede. Man hade då vidhållit den princip, som, om jag min¬
nes rätt, i fjor enstämmigt af Utskottet omfattades. Detta förslag
föll i Utskottet vid votering om kontraproposition, och för att icke
öka antalet af olika yrkanden, fann jag mig föranlåten att ansluta
mig till Sven Nilssons förslag, som ännu närmare öfverensstämmer
med den princip, som af sist förflutna Riksdag omfattades.
Jag har velat lemna denna redogörelse för förhandlingarne inom
Utskottet i afseende å denna fråga och ber att få på såra ma gång
förklara, att jag mycket gerna skall vara med om en pension å
2,000 kronor, om jag kan finna något sätt, hvarigenom icke här¬
med kränkes den i fjor uttalade principen, som äfven jag då i min
mån understödde. För öfrigt kommer jag att i en votering rösta
för bifall till Sven Nilssons förslag, så vidt icke något annat fram-
ställes, som är i öfverensstämmelse med det af mig inom Utskottet
gjorda.
Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet H e d e r s t i e r n a:
Att här ingå i någon redogörelse för Landshöfdingen Adlercreutz’
förtjenster om fäderneslandet torde icke vara behöfligt, då de äro
för Kammarens alla ledamöter väl bekanta och af åtskilliga talare
förut vitsordade. Det torde också vara så mycket öfverflödigare,
som icke någon här vägrat, att staten har pligt att draga försorg
om den efterlefvande familjen, då det enda yrkande om afsteg, som
framstälts, skett af principiella skäl, men icke med hänsyn till den
nu förevarande frågan. De yrkanden, som här i öfrigt blifvit gjorda
i strid mot den Kongl. proposition, skilja sig från denna endast
i afseende på beloppet och i afseende på de fordringar, reservanterna
gjort, att af pensionen skulle afdragas vissa belopp i den mån, bar¬
nen växte upp. För dessa båda yrkanden har åberopats såsom skäl
det beslut, Riksdagen förhåna år fattade i fråga om pension åt Lands¬
höfding de Marés enka jemte Kongl. Maj:ts då till Riksdagen af¬
låta proposition rörande samma ämne. Men den jemförelse, som
af reservanten gjorts mellan dessa båda pensionärer, är dock, hvilket
redan under öfverläggningen framhållits, icke fullt adeqvat. Lands¬
höfding Adlercreutz hade nemligen beklädt flera och högre embete1.!
än Landshöfding de Hare, och deri ligger berättigandet att gifva
den förres enka en större pension än den senares. Det finnes äfven
åtskilliga andra prejudikat i afseende på enkors pensionering, som
kunna framhållas till förmån för det af Kongl. Maj:t nu framlagda
förslaget. Ett sådant är, att Riksdagen år 1875 beviljade Riksarki-
varien Nordströms enka en pension att utgå med 2,000 kronor om
N: o 16. 16
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om pension för
Landshöfdin-;
gen A. Adler-
creutz> enka.
(Forts.)
året utan några vilkor och med berättigande att åtnjuta den under
hennes återstående lifstid, oaktadt denna enka icke lemnades i så
små omständigheter som Landshöfding Adlercreutz’. Icke heller
fäste Riksdagen något vilkor om afdrag vid den pension, som till¬
delades Generaltulldirektör Fåhrsei enka. Jag skulle kunna anföra
ändå flera exempel, der Riksdagen utan vilkor beviljat pensioner åt
enkor, och jag finner derför icke något skäl, hvarför Riksdagen
skulle fästa ett vilkor just vid pensionen till den enka, här är i
fråga. Då Landshöfding Adlercreutz på ett så förtjenstfull! sätt
beklädt många höga embete!), har Eongl. Maj:t ansett sig icke sakna
skäl att för hans enkas pensionerande föreslå det högsta belopp och
de förmånligaste vilkor, som i senare tiden blifvit af Riksdagen
beviljade för pensionering af embetsmäns enkor och som innehållas
i den af Utskottet tillstyrkta Eongl. propositionen i ämnet, till
hvilken jag anhåller om Kammarens bifall.
Herr Nils Petersson: Jag har redan vid många tillfällen
förut tillkännagifvit, att jag anser det icke vara rätt, att sta¬
ten lemnar pensioner åt enkor och barn efter embetsman, och
i konseqvens dermed skulle jag nu äfven yrka afslag på den
nu föreliggande begäran. Men då det visat sig, att denna Kammare
och Riksdagen icke dela denna min åsigt, nödgas jag underkasta
mig denna deras mening i detta hänseende. Jag vill derför förena
mig med den förste talaren och yrka bifall till reservationen.
Det har yttrats här, att staten har skyldighet att lemna dy¬
lika pensioner, hvarom här är fråga. År så förhållandet, att detta
är en pligt för staten, förmodar jag, att det är en moralisk pligt,
ty vore det en juridisk pligt, behöfde vi icke stå här och tvista.
För min del skulle jag likväl önska, att det vore en juridisk pligt,
men då skulle staten också taga detta förhållande med i betraktande
vid bestämmandet af embetsmännens löner. Jag anser, att de löner,
embetsmännen nu hafva, stå i full öfverensstämmelse med de tjän¬
ster, de göra staten, och äro till och med så rikliga, att de af dem
borde bespara något för sin ålderdom, så att det icke behöfdes sär¬
skilda pensioner åt deras enkor. Jag tror, att detta är en princip,
som vore mera gagnande än att draga vexel på framtiden och lefva
huru som helst. Jag talar nu icke om det speciella fall här före¬
ligger till behandling, utan om förhållandet i allmänhet, och det
vore ganska vådligt, om embetsmännen kunde fordra, att staten
skulle draga försorg om deras efterlefvande.
Hvad nu sjelfva beloppet angår, vill jag icke ingå i bedöman¬
det af Landshöfding Adlercreutz’ förtjenster. De må vara aktnings¬
värda. Jag anser endast att, om Riksdagen besluter sig för att
bevilja pensioner, det bör ske med princip. Vi hafva nyss beviljat
en pension på 200 kronor årligen till enkan efter en postiljon, som
blef mördad under tjensteutöfning, och jag frågar, om denna summa
står i något rimligt förhållande till den, hvarom nu är fråga? Åt
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
17 N:o 16.
clen ena beviljar Riksdagen sålunda en nationalbelöning, åt den an¬
dra den summa, som betalas för underhåll vid en fattigförsörjnings¬
inrättning. Den, som i årsinkomst åtnjuter 400 kronor, anses ju
så förmögen, att han måste afstå en del deraf i skatt till staten.
Vill sålunda Riksdagen bevilja pensioner åt tjenstemäns enkor, bör
det ske efter princip; man bör besluta sig för att gifva alla enkor
efter tjensteman en pension af 300 eller 400 kronor om året, livil-
ket vore ett belopp, hvarpå de kunde lefva, och icke den ena mer
än den andra.
Då vi emellertid förlidna år voterade en pension åt Landshöf¬
ding de Marés enka, till belopp af 1,500 kronor jemte vissa för¬
behåll, tycker jag konseqvensen fordra, att vi i år' i likartadt fall
fatta ett likartadt beslut. Jag yrkar således bifall till reserva¬
tionen.
Herr Lars Börjesson: Jag yttrade förra året från denna
plats, då fråga förevar om pensionering af en annan landshöfdings
efterlemnade enka, att jag anser sådana pensioner, som den nu före¬
slagna, sakna alla rättsgrunder, och att tjenstemännen böra vara
nöjda med att de på statens bekostnad få största delen af den bild¬
ning, som gör dem kompetente att erhålla sådana tjenster, som dem
de bekläda.
Jag hade till en början tänkt yrka rent afslag på den af Ut¬
skottet vid denna punkt gjorda hemställan. Af det statsrådsproto¬
koll rörande ifrågavarande pension, hvilket medföljer statsverkspro¬
positionen, synes nemligen, att tillgångarne i boet vid bouppteck¬
ningen efter Landshöfding Adlercreutz utgjort 502,241 kronor 32
öre och bristen något öfver 40,000 kronor; men hvarken statsråds¬
protokollet eller Utskottets betänkande upplyser något om, huruvida
boet blifvit realiseradt eller icke. Och då jag hört, att Landshöfding
Adlercreutz haft stora jordegendomar, hvilka i bouppteckningen an¬
tagligen, på sätt vanligt är, upptagits till endast taxeringsvärdet,
men det mången gång händer, att egendomar vid auktion betalas
med högre belopp än nämnda värde, är det ju möjligt, att debet
och kredit komma att gå ihop, ja till och med att ett öfverskott i
boet. kan komma att uppstå. Besynnerligt vore det äfven om Lands¬
höfding Adlercreutz blifvit ruinerad på jordbruk, han som alltid an¬
såg att jordbruket stod för lågt taxeradt.
Af samma handlingar ser man också, att Landshöfding Adler-
crentz tjenat staten i nära 40 år och under största delen af denna
tid beklädt åtskilliga högre tjenstebefattningar. Ja, det var ju eu
lycka för honom att innehafva sådana tjenster, som kunde gifva
honom stora löner! Jag tror, att hans löneinkomster under de sista
10 å 12 åren af hans lefnad uppgingo till cirka 40 å 50 kronor
om dagen. Ingen lärer väl således kunna påstå, att han icke hade
sin anständiga bergning om han hushållat rätt; och jag tycker att
det nästan är obilligt att begära pension åt enkor och barn efter
Ändra Kammarens Prot. 1881. N:o 16. 2
Om pension för
Landshöfding
gen A. Adler¬
creutz* enka.
(Forts.)
>':o 16.
18
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
(Ports.)
Om pension för så högt aflönade tjensteman. Alltid far man höra, att dessa tjena!
Landshöfdin- gjuten så och så länge. Men jag undrar, om icke andra samhälls-
s™eut'’ tala klasser äro Idol nödvändiga för staten som tjenstemännen, eller tror
creu e"'“' maIli gtaten skulle kunna bestå utan t. ex. bergsmän, fabrikörer,
jordbrukare, handlande, sjöfarande, industriidkare eller arbetare?
Jag tror det icke; och då så är förhållandet, kan jag icke inse
annat, än att dessa samhällsklasser äro lika berättigade till pension
som tjenstemännen. Om staten derför skall vara en pensionsinrätt-
ning, bör den, för att handla konseqvent, pensionera enkor och
barn inom alla samhällsklasser, då de befinna sig i fattiga omstän¬
digheter. Dessutom tror jag icke, att det är nyttigt att på detta
sätt pensionera tjenstemännens enkor och barn. Ty så länge dylika
pensioner hägra emot dem, kan det lätt föranleda till slöseri, men
veta de sig ej hafva annan pension att påräkna än den de sjelfva
bereda sig, eller också fattigvården, så torde det lära både herre och
fru att bättre taga vara på de störa inkomsterna och, som man
säger, rätta mun efter matsäck. Åtminstone ligger denna tanke
nära till hands.
Jag hade, såsom jag redan nämnt, först -ämnat yrka rent af-
slag, men inskränker mig nu till att yrka bifall till reservanternas
förslag.
Herr Herslow: Jag kan mycket väl fatta de betänkligheter,
som en del af Kammarens ledamöter hyser mot att höja eller införa
nya anslag på denna hufvudtitel. Jag kan så mycket bättre fatta
dessa betänkligheter, som jag till en viss grad delar dem; och otvif¬
velaktigt vore det önskvärdt, om vi i denna punkt af budgeten kunde
inskränka statens alla omkostnader till anslag åt de allmänna pen-
sionsinrättningar, staten stiftat för sina civile och militäre. embets¬
man. Riksdagen skulle då slippa den smärtsamma uppgiften att
pröfva de mer eller mindre bevekande omständigheterna, väga det
ena bekymret mot det andra i dessa många privata fall. Men, mine
Herrar, ännu alltjemt torde för särskilda fall särskilda kraf komma
under vår ompröfning; och jag vågar påstå, att så länge ett enda
sådant erkändt kraf qvarstår på svenska statens budget, så måste vid
sidan af detsamma lemnas plats för det kraf, som kan göras af Axel
Adlercreutz’ efterlemnade enka och barn. Hvad som här äskas .af
Kammaren är nemligen icke blott, nej icke ens först och främst,
ett understöd åt de qvarlefvande, det är eu gärd af vördnad och
erkännande åt den aflidne; det är, om man så vill, eu nat-ionalbelö-
niug åt eu man, som egnat alla sina krafter, sina rena, göda, foster¬
landsälskande krafter åt de största värf staten kan anförtro någon
af sina medborgare. Och nationalbelöningen får här sin vackraste
form, den nemligen, att staten sträcker sin vårdande och hägnande
hand öfver den bortgångnes alla kära, hvilkas framtid han ej sjelf
lyckades att betrygga.
Man har från flera håll hört invändas, att han ju hade bort
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
19 N':o 16.
göra det. Det är mannens pligt, heter det, att tänka på och sörja
för de sina. Det är sant, att detta är mannens pligt. Men det
är icke mannens enda pligt. I vissa samhällsställningar är det icke
ens mannens första pligt. Han häri hafva så stora allmänna intres¬
sen att vårda, att man icke får kasta sten på honom, om han der¬
vid förbiser sina egna, rent privata angelägenheter. Tvärtom bör
det då vara en pligt för samhället •—• och den pligten bär öfver¬
allt erkänts, antingen statens styrelseform varit despotisk eller repu¬
blikansk — att taga vara på hans privata intressen så, som han
tillvaratagit statens. Denna pligt är dessutom, mine Herrar, icke
alltid så lätt att fylla. Litet hvar hafva vi vår insats med i det
stora spelet mellan tur och otur, mellan med- och motgång här i
ver Iden. Och det torde icke vara denna Kammare obekant, på hvad
sätt Adlercreutz’ fördes in i detta spel med en insats, större än
lian någonsin önskat eller beräknat. Han ville lätta andras bör¬
dor och förenade sig för detta ändamål med några vänner och an-
förvandter för att gemensamt öfvertaga dem. Men då dessa så små¬
ningom blefvo för svaga att bära bördorna, måste han äfven taga
deras andel på sina skuldror. Och då, när bördan var som tyngst, när
ovanligt ihållande ogynsamma konjunkturer för den svenska bergs-
handteringen gjort bruksrörelse och bruksegendom som mest tryc¬
kande, när eu lång — svår tid blifvit som allra svårast, då föll han
undan. Kanske, om han fått lefva längre, skulle gynsammare tider
vändt hans förlust i vinst.
En talare här i min närhet har sagt, att den begärda pensionen
möjligtvis icke skulle behöfvas, ty vid en realisation af boet skulle
kunna hända, att detsamma betingade högre pris än beräknats, ja
till och med så högt, att öfverskott skulle uppstå. Nej, mine Herrar,
den hufvudsakliga egendomen är redan såld och har betingat lägre
pris, än det belopp, hvartill den i bouppteckningen upptagits.
Mine Herrar! Huru lätt kan det hända oss alla, att vi miss¬
taga oss äfven i de beräkningar, som vi ansett säkrast. Ingen har
spelet i sin hand; väl oss, om vi, huru utgången än blir, veta med
oss, att vår insats deri ej gjorts för vinnande af lumpna, egennyttiga
syften, utan mera i tanke på andras väl än på vårt eget. Lemna vi
ingen förmögenhet efter oss, så lemna vi i stället ett minne, som
bör vara kärt för våra anhöriga äfven i bekymmersamma dagar,
som skall finnas qvar äfven i framtiden och som väl kan vara värdi
att vördas och vaktas äfven af dem, som icke stå oss så nära.
Det förefaller mig nästan underligt, att nu här talas om
denne man, som helt nyligen satt här bredvid mig, om Landshöfding
Adlercreutz, såsom ett minne. Jag ser honom så lifligt för mig,
den lilla fasta gestalten med det rena klara, energiska ansigtsuttryc-
ket; jag tycker mig ännu höra hans stämma, så tydlig, metallklin-
gande och distinkt, hvarje ord så väl söndradt från det föregående
och det efterföljande — rösten såväl som ansigtsuttrycket en trogen
reflex af det rena, säkra och nobla väsendet. Det är väl sant, att
Om pension för
Landsköfdin¬
gen A. Adle
creutz’ enka.
(Forts.)
N:o 16. 20
Om pension för
Land skof din¬
gen A. Adler-
ereutz* enka.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
denna distinkta stämma, om hvilken jag här talar, ganska ofta rig-
tades mot en eller annan af de åsigter, som uttalades just af Eder.
mine Herrar af denna Kammarens majoritet, I som nu skolen afgöra
angående detta ämne, I som för Andra Kammaren skolen besluta
öfver denna punkt, der namnet Axel Adlerereutz' möter våra blic¬
kar i ett moment af — nionde hufvudtiteln. Huru litet veta vi om
vårt och de våras öde! Dock här vet jag allt hvad som behöfves för
att veta denna frågas utgång. Jag vet, att jag skulle mycket miss¬
taga mig om svenske mäns känslor, om jag trodde det vara möj¬
ligt, att någon politisk antagonism mot en motståndare, så öppen
och ärlig som Landshöfding Adlercreutz’, skulle kunna finnas qvar.
äfven sedan döden burit honom bort ur tiden. Jag vet att det icke
kan vara så, jag är viss på motsatsen, ja, jag är säker på, att hans
minne nu är för Eder, mine Herrar, lika kärt, som det är för oss
andra; jag tror att hans bild nu står för Eder idet försonande och
förklarande ljus, i hvilket dödsengeln upplyfter de män af Adler-
ereutz’ art, som han rycker bort ur tiden, och att hans minne så¬
lunda redan är, och äfven för Eder är, hvad jag alltid tänkt det
skulle blifva, ett af Andra Kammarens ädlaste minnen. Jag är sä¬
ker på, att jag icke vädjar förgäfves till denna Kammare, då jag nu
beder om en gärd af vänskap och vördnad för detta minne — och
anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag utan förändring.
Herr Olof Jonsson: Som Herrarne torde finna af betän¬
kandet, har äfven jag antecknat mig såsom reservant vid denna
punkt, och jag anser mig derför böra tillkännagifva, i hvilka delar
min åsigt skiljer sig från Utskottets pluralitets.
En föregående talare, Herr kiss Olof Larsson, nämnde, att bland
de många förslag till beslut, som inom Utskottet väcktes, äfven han
framstälde ett, som gick ut på att bevilja framlidne Landshöfding
Adlercreutz’ enka en årlig pension af 2,000 kronor, dock med vil¬
kor, att detta belopp minskades med 200 kronor för hvarje barm,
som uppnådde 18 års ålder eller dessförinnan aflede. Och jag får
säga, att, så vidt jag kan uppfatta saken, var detta förslag det mest
kouseqventa af alla.
Den talare, som först hade ordet, anstälde en jemförelse emel¬
lan den pension, som vid sistlidne riksdag beviljades Landshöfding
de Marés enka och barn, och den, hvarom nu är fråga. Om man
fasthåller vid den principen och vill visa likheten, som måste före¬
finnas emellan dessa båda pensioner, så finner man, att Landshöfding
de Marés enka för egen del fått 1,000 kronor och för barnens räk¬
ning 500 kronor, och detta tillsammans med det belopp, hon åtnju¬
ter från civilstatens pensionsinrättning, utgör 1,800 kronor. Om nu
Utskottets förslag skulle bifallas, så skulle inträffa, att den enkefru
Adlercreutz tillkommande pensionen i sin helhet, det vill säga 2,000
kronor från statskassan och 1,500 kronor från civilstatens pensions¬
kassa, tillhopa 3,500 kronor, blefve nästan dubbelt så stor som den
Onsdagen den 2 Mars, e. ni.
21 >T:o 16.
pension enkefru de Maré erhållit. Det är i följd häraf också gifvet, Om pension för
att då pensionsbeloppet för den förra är dubbelt högre än för den Lanäshöfdm-
senare, så bör också afdraget för de barn, som uppnått 18 års ?ce”ewf„',
ålder eller dessförinnan aflidit, i förra fallet blifva dubbelt så stort ”TJ5
som i det senare. (Forts°
Behandlingen af nionde hufvudtiteln skulle i sanning vara en af
de tacksammaste uppgifter, Riksdagen har att lösa, emedan der före¬
komma rikliga tillfällen att öfva välgörenhet, men också uppkomma
dervid ganska ofta anspråk, hvilkas berättigande kan vara ganska
tvifvelaktigt; och detta är ett skäl, som måste mana hvar och eu
att med en viss försigtighet tillstyrka anslag till pensioner.
Det har blifvit sagdt,. att den politiska ställning, Landshöfding
Adlercreutz intog inom denna Kammare, måste utgöra ett skäl för
att man med en viss liberalitet går till väga uti förevarande fall.
Jag instämmer till fullo i detta yttrande, och jag skulle för ingen
del hafva gått så långt som jag nu gör, om icke det nyss åberopade
skälet förefunnes.
Jag kan visst antaga, att det yrkande, jag går att framställa,
icke kommer att vinna Kammarens bifall, då det ju är vanlig praxis,
att Kammaren hellre går in på vare sig den ena eller andra ytter¬
ligheten än på något förmedlingsförslag. Detta skall dock icke hin¬
dra mig att här upptaga det åt Herr Diss Olof Larsson i Stats¬
utskottet framstälda förslag; och jag anhåller således om bifall till
den Kong!, propositionen, dock med den förändring, att 200 kronor
af pensionsbeloppet afräknas för hvarje barn, som uppnår 18 års ål¬
der eller dessförinnan afliden
Herr Nils Pettersson: Jag vill blott svara på ett par ord,
som framkastades angående den politiska sidan af frågan.
Det har af åtskilliga talare blifvit lagdt ett tryck på frågan
derigenom att de vädjat till Kammarens majoritet, att den skulle
rösta för bifall till den Kongl. propositionen liksom för att försona
sig med framlidne Landshöfding Adlercreutz såsom politisk motstån¬
dare. Ett sådant till v ägagående synes mig icke vara grannlaga.
Hvarken mitt föregående yttrande eller någon annans med mig lik-
tänkandes kan stämplas såsom dikteradt af afvoghet. Jag anser att
saken kommer på sin rätta plats, om man behandlar den opartiskt
och tager hänsyn hvarken för vän eller fiende, utan låter saken tala
för sig sjelf.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Ofvei laggill gen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan, dels att det förslag måtte antagas, som
Herrar Diss Olof Larsson och Sven Nilsson i sin reservation fram-
stålt, dels bifall till Kongl. Maj:ts proposition med den ändring,
Herr Olof Jonsson föreslagit, dels ock slutligen afslag. Herr Tal¬
mannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och för-
Nio 16. 22
Onsdagen den 2 Mars, e. va.
klarade sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda menin¬
gen. Votering blef emellertid begärd samt företogs, sedan till kontra¬
proposition antagits yrkandet på bifall till Herrar Liss Olof Larssons
och Sven Nilsons reservation, enligt en nu uppsatt och af Kamma¬
ren godkänd, så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-TJtskottet hemstält i 10:de punkten
af Utlåtandet N:o 13,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, i det afseende, hvarom fråga är,
beslutit i öfverensstämmelse med den framställning, som förekommer
i Herrar Liss Olof Larssons och Sven Nilssons vid utlåtandet fo¬
gade reservation.
Omröstningen visade 93 Ja mot 81 Nej, hvadan Utskottets
hemställan bifallits.
Punkterna 11 —17:
Biföllos.
Om pension för Uti punkten 18 både Utskottet utlåtit sig öfver Herr S. A.
Fn. d;r G-Sve-inom Andra Kammaren väckta motion N:o 123, i hvilken
derus' föreslagits, att Riksdagen ville åt Filosofie Doktorn Georg Svederus
bevilja ett årligt understöd för hans återstående lefnad af 1,200
kronor, att utgå från och med början af år 1881; och hade Ut¬
skottet hemstält,
att ifrågavarande motion ej måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af denna hemställan, mot hvilken Grefve
S. Lagerberg inom Utskottet reserverat sig, lemnades ordet till
Herr Hedlund, som anförde: Jag instämmer med Utskottet der¬
utinnan, att i fråga om pensionering med statsmedel Riksdagen helst
bör stödja sina beslut på Kongl. Maj:ts framställningar. Här hafva
dock förekommit särskilda omständigheter, Indika gjort, att ett sådant
förfarande i föreliggande fall ej kunnat åstadkommas. Jag ber ock
att få göra eu liten åtskilnad, som denne Andra Kammare vid mer
än ett tillfälle sjelf gjort och äfven Riksdagen accepterat, nemligen
i fråga om personer i den kategori, hvari just denne 84-aring betin-
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
23 N:o IG.
ner sig — den kategori som heter skriftställare. Man Iran visser¬
ligen ega rätt att säga, det staten, likasom enskilde, icke liar nå¬
got särskilt åliggande att vare sig med pensioner åt männen eller
beneficier åt enkorna tänka på andra än dem, som omedelbart varit
io statens tjenst; men jag vågar påstå, att en man, som egnat eu
lång lefnad uteslutande åt en nyttig skriftställareverksamhet, kali
anses hafva verkat i det allmännas tjenst lika väl som någonsin en
statens embetsman. Förhållandet med dessa tankens och pennans
män i vart land år det, att de för pennans alster af viss beskaffen¬
het ej kunna påräkna synnerlig inkomst, och att de derför i all¬
mänhet lefva under mycket små vilkor. Om våre vetenskapsmän är det
t. ex. kändt, att de icke alltid kunna utgifva sina arbeten från trycket
pa svenska utan statsunderstöd; stundom nödgas de låta trycka dem
pa främmande tungomål för att erhålla eu tillräcklig läsekrets, men
i vissa fall, och det har varit förhållandet mer än eu gång med
denne, far eu svensk skriftställare skatta sig lycklig om han får
sina arbeten utgifna, utan att påräkna någon ersättning för eget
arbete. Det finnes i sjelfva verket endast två sätt för eu skrift¬
ställare i vårt land att kunna existera såsom sådan. Det ena är
att han med sitt skriftställeri förenar embete eller tjenstebefattning:
det andra att ega anställning i någon tidning; i båda dessa fall kan
han hafva ett mer eller mindre torftigt bröd. Men skall eu skrift¬
ställare på endast skriftställeri förtjena sitt bröd, så må det då vara
såsom kikare af eu gren, sådan som t. ex. den dramatiska eller
romanskrifningen, på Indika en större läsekrets kan vara att få. Till
någon af dessa kategorier hörer likväl ej ifrågavarande skriftställare.
I Norge finnes ett anslag, ett s. k. »digtergage», till belopp af 400
speciel' eller 1,000 kronor, deraf understöd tilldelas åt mera fram¬
stående skalder och äfven konstnärer, såsom tonsättare och bild¬
huggare. Uti Sverige förekommer visserligen ett likartadt anslag,
.som Svenska akademien utdelar. Men det understöd, som sålunda
tilldelas, är af prekär beskaffenhet och har mera karakteren af eu
tillfällig gratifikation än eu pension, som en gång för alla är be¬
stämd. Det är en heder för vårt grannland Norge, att det ordnat
förhållandena sfi, att eu skriftställare, som varit till heder, nytta
och gagn för sitt land, kan erhålla ett sådant understöd.
Den gamle skriftställare, hvarom nu bär är fråga, har under
sin lefnad arbetat på det nyttiga området; han har arbetat på bergs-
handteringens och på det praktiskt-tekniska området i många rigt-
ningar, och han har egnat sig åt historisk skriftställareverksamhet,
men hans penna har icke varit populär, och vid slutet af sitt långa
och verksamma lif befinner han sig, efter uppnådda 84 lefnadsår, med
familj i fattigdom. Jag tror, att Andra Kammaren vid två till¬
fällen förut, utan att någon Kongl. proposition förelegat, tilldelat
ski iftställare pension. Det ena tillfället var, då kartografen och
geografen. Kaptenen von Mentzer erhöll pension, och det andra var,
når vid förlidne riksdag sådan beviljades åt den gamle folkskalden och
Om pension för
Fil. d:r G. Sve¬
der tis.
(Forts.)
N:o 16. 24
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om pension för skriftställaren Pehr Thomasson, och dessa tva fall äro sadana, att
Fil. d:r G. Sve-man icpe behöfver ångra dem. Då Utskottet säger, att ett bifall
derus. motionen lätteligen skulle från andra håll framkalla likartade
(Forts.) anSpråk, så vill jag härtill svara, att jag skulle skatta denna Kam¬
mare, Riksdagen och hela landet lyckligt, om vi kunde få inånga
personer, som egde rätt till sådana anspråk som denne gamle man.
Han har gjort en god lifsgerning, och han är väl värd att för sina
återstående dagar, som icke kunna blifva många, erhålla det an¬
språkslösa erkännande af sitt arbete, som skulle ligga i den pen¬
sion, om hvars beviljande jag tagit mig friheten att framställa för¬
slag. Jag vet väl, att hos Stats-Utskottets ledamöter gjort sig den
mening gällande, att på enskild motionärs framställning någon pen¬
sion icke borde af Utskottet tillstyrkas. Men då Riksdagen kan
mera följa sin känslas maning, så kan Riksdagen det oaktadt be¬
vilja en sådan pension, och jag hoppas, att en sådan mening nu gör
sig gällande hos Riksdagen. Jag vågar påstå, att det varit på goda
skäl, som jag framlagt denna motion, och jag anhåller att, med
afslag å Utskottets hemställan, motionen måtte bifallas.
Herr Harald Ericsson: Det är med glädje jag ber att få in¬
lägga några ord till förmån för motionärens förslag. Det skulle
nemligen vara otacksamt af en person, som tillhör det yrke, för
hvithet denne man så varmt verkat, för den svenska jernhandterin-
gen, om han skulle tiga, då den gamle mannens bästa i denna Kam¬
mare kommit på tal.
Herrarne torde minnas i hvad tillstånd den svenska jernhand-
teringen befann sig vid den tidpunkt, då Svederus’ tre större afhand-
lingar om lagstiftningen för bergsbruket utkommo. Den svenska
jernhandteringen var då bunden till händer och fötter. Visserligen
både redan förut åtskilliga lättnader skett, åtskilliga bojor blifvit
brutna, men många hämmande band qvarstodo dock i lagstiftningen.
Så var det t. ex. stadgadt, att kol skulle försäljas till vissa bruk
och hyttelag, d. v. s. skogsegaren fick icke afyttra sina kol på an¬
nat än visst håll. Tackjernstillverkaren skulle försälja sitt tackjern
till vissa bruk, och bruken fingo icke köpa tackjern från andra än
vissa orter. Stångjernstillverkaren fick icke tillverka mer än vissa
skeppund stångjern, och om han förde på vågen ett enda skeppund
mera, togs varan i beslag och han fick plikta icke blott varan utan
äfven varans dubbla värde. Sådana restriktioner funnos för jern¬
handteringen på 1830-talet. Det var då som Svederus uppträdde
och med sin penna, som var skarpslipad, åstadkom förändringar, och
jag har här i min hand två afhandlingar, som jag lånat i riksdags¬
biblioteket, och livilka äro af intresse icke allenast för den svenska
jernhandteringen, utan äfven för många andra näringar till följd af
de varma yttranden och den framtidsblick, som deri framkastas. Det
är för en sådan man, som jag anser att de svenska bergsmännen
böra uppträda, och jag ser icke frågan ur annan synpunkt. Men
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
25 N:o 16.
vi veta att bergshandteringen icke inom denna Kammare har mållga Om, pension för
förespråkare. d:r G- Sve~
Jag ber att få förena mig med den ärade motionären och yrka derue-
bifall till motionen. Den svenska Riksdagen har till poetiska skrift- (Forte-)
ställare anslagit stora summor, och det länder vårt land till heder.
Jag begär nu, att denna ringa skårf må lemnas till en af vårt lands
förnämsta prosaiska författare, hvilken vid uppnådd 84 års ålder icke
längre kan föra sin penna.
Herr J. Andersson i Jönvik: Jag yrkar bifall till Stats¬
utskottets hemställan och det af skäl, som jag många gånger såväl
i Kammaren som Utskottet framhållit, nemligen att Riksdagen icke
bör bifalla något förslag till pension, som icke förut varit föremål
för Kongl. Maj:ts pröfning. Detta är en princip, som jag anser vara
både vigtig och välbetänkt. Litet hvar torde hafva sig bekant,
hurusom för ett antal år tillbaka vid snart sagdt hvarje riksdag
enskilda framställningar gjordes om statspensioner åt än den ene,
än den andre. För att sätta en dam mot dessa ständigt framträ¬
dande anspråk var det som Riksdagen för sig faststälde nyss berörda
kloka grundsats, hvilken också troget vidhållits ända till förlidna
år, då ett afsteg derifrån gjordes genom det årliga understöd, som
af Riksdagen beviljades åt Per Thomasson. Bifalla vi nu den mo¬
tion, hvarom här är fråga, så äro vi åter inne på den skadliga och
en gång öfvergifna vägen; och det är till förekommande häraf som
jag anser mig pligtig att yrka afslag å motionen och bifall till Stats¬
utskottets hemställan.
Herr Hedin: Herr Talman! Den rätt, som grundlagen medgif-
ver en hvar ledamot af Riksdagen att bringa under dess pröfning
hvilken fråga det vara må, anser jag vara en så vigtig och så dyr¬
bar rätt, att jag för min del anser mig skyldig nedlägga en gen¬
saga mot ett uttalande, hvilket faktiskt frånkänner Riksdagen rät¬
tighet att befrämja ärenden af en viss art under annat vilkor, än
att de blifvit Riksdagen förelagda i form af Kongl. proposition. Jag
vill icke, att Riksdagen skall lägga sådana band på sin handlings¬
frihet. För något mer än femtio år sedan uppstod vid ett tillfälle
inom regeringen ■ fråga om, huruvida Statskontoret skulle utbetala
eller ej en af Riksdagen beviljad pension, rörande hvilken Kongl.
Maj:t icke tagit initiativet. De ordalag, under Indika regeringen slut¬
ligen medgaf pensionens utbetalande — det var på slutet af 1820-
talet — visa tydligt, att det verkligen varit fråga om att förbjuda
Statskontoret att utbetala den af Riksdagen beviljade, men af Kongl.
Maj:t icke begärda pensionen. Den tiden är nu gången och den
skall väl heller icke komma igen, då sådana äsigter från regeringens
sida kunde göra sig gällande gent emot Riksdagen. Men kan det
då väl vara skäl för Riksdagen att sjelf ikläda sig sådana bojor,
som man här vill pålägga den genom att proklamera den satsen,
N:o lö. 26
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om pension för att Riksdagen ieke har frihet att efter eget godtfinnande afgöra
Fil. d:r G. Sve- förg]ag om pensioner, de må nu vara aldrig så behjertansvärda, derest
clerus' de framkommit i form åt enskild motion. Tala billighet, behof och
(F°rts.) rättvisa, d. v. s. allt hvad till saken hör, för ett dylikt understöd
från Riksdagens sida, då synes mig den formskilnaden vara likgiltig,
om förslaget derom härleder sig från Kongl. Majrt eller från enskild
motionär.
Hvad det ifrågavarande ärendet angår, så inskränker jag mig
till att i allo instämma med motionären i så väl hvad han i sin
motion anfört, som hvad han i sitt nyss afgifna yttrande vidare
utvecklat; och anhåller jag om bifall till hans förslag.
Herr Sjöberg: Jag borde måhända icke besvära Kammaren med
något anförande, då jag i sjelfva verket icke kan säga något annat eller
något bättre än hvad motionären sjelf dels framlagt i sin motion och
dels yttrat här i Kammaren. Men jag anser mig, i följd af särskilda
omständigheter, likväl skyldig söka, så vidt det åt mig kan bero,
att ytterligare bekräfta de förhållanden, hvarom motionären talat.
Jag har haft tillfälle att sedan inånga år tillbaka känna den man,
som är föremål för den ifrågavarande motionen, och jag kan på
den grund med godt samvete vitsorda, att han oaflåtligt sträfvat för
det allmänna, och att han uteslutande lefvat i och för sina idéer,
hvilka varit rigtade åt många olika håll; och att han derpå icke
skördat några materiella fördelar, utan tvärtom gått förlustig om
mycket, som eljest skulle kunna hafva stått honom till buds, det vagar
jag försäkra Eder, mine Herrar. För några år sedan uppmanades
jag af en person, som tillförene varit ledamot af denna Kammare
samt är en framstående man i samhället, att väcka motion uti nu
ifrågavarande ämne; men jag ansåg min ställning i Kammaren
icke vara sådan, att en motion af mig i denna syftning skulle kunna
vinna bifall. Dock har jag under de senare riksdagarne i min ringa
mån sökt att få en dylik begäran framförd till Riksdagens behjer¬
tande, och då den nu ändtligen blifvit det, kan jag icke annat än
vara motionären tacksam derför samt anhålla, att Kammaren ville
åt motionen egna en välvillig uppmärksamhet. Doktor Svederus har
särskildt på det industriella området utvecklat en stor verksamhet
i olika rigtningar, och äfven ur den synpunkten kan han vara väl
förtjent af ett allmänt erkännande. Jag ber derföre, att Kammaren
icke måtte lägga denna framställning å sido och detta jemväl af det
skäl, som den näst föregående talaren anfört, eller att Riksdagen icke
bör frånkänna sig rätten att i synnerligen behjertansvärda fall kunna
bevilja framställningar sådana som den, hvarom här är fråga, äfven
om de icke ledt sitt ursprung från Kongl. Maj:t. Orsaken, hvarför den
icke kommit från regeringen, ligger förmodligen i den omständig¬
heten, att Svederus icke innehaft någon offentlig befattning och ve¬
derbörande på denna grund icke ansett sig kunna eller böra till hans
förmån aflåta något förslag till Riksdagen.
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
27 N:o 16.
Emellertid vågar jag ännu en gång försäkra, att den gamle Om pension fe*
mannen är väl förtjent af ett erkännande från det allmännas sida, Fil' d:r G' Sve~
och dristar mig alltså anhålla, att Andra Kammaren måtte förena er,<i'v
sig i att bifalla hvad Första Kammaren redan beslutit. ^ orts'^
Häruti instämde Herr Grenander.
Grefve Sparre: Jag ber också att få förena mig med den
ärade motionären. Det är fullkomligt sant, att Kammaren blott
i sällsynta fall bör på detta sätt framträda och skänka understöd 1
åt behöfvande, men jag anser att just det ifrågavarande är ett säll¬
synt fall.
Den nu förevarande motionen rör eu man, som tillbringat hela
sitt lif med författareverksamhet. Jag har i min hand en uppgift
på hans arbeten, hvilken uppgift utgör ett. fullt ark. Dessa arbeten
äro skrifna till förmån just för arbetare eller de fattigare klasserna,
ty utom det arbete i fråga om jernhandteringen, som nyss nämndes, vill
jag erinra om, att han skrifvit grundligt om svenska näringsväsendet,
om sjelfva arbetaren samt om medlen att bereda honom understöd
i händelse af behof. Med ett ord, hans författareverksamhet har i
allmänhet gått ut på att bereda de lägre klasserna den konstfärdig¬
het, deri upplysning, den kraft och den skicklighet, som utgöra det
förnämsta vilkoret för deras utkomst. En sådan man, rnine Herrar,
är icke han lika förtjent af en uppmuntran från statens sida som
den, hvilken mången gång tarfligt nog, såsom tjensteman, arbetat
för sin lön och deraf haft sitt bröd? Och ehuru, jag upprepar det,
endast i ytterst sällsynta fäll sådant understöd bör lemnas, så får
jag dock säga, att jag med mera tillfredsställelse ger sådant under¬
stöd åt Svederus med afseende på hans för fosterlandet gagnande
verksamhet, än jag gifvit det åt en och annan af de tjensteman, åt
hvilka vi voterat pensioner i dag. Jag tror således att Kammaren
kan bifalla denna motion; och jag får tillägga, att synnerligen länge
kommer mannen i fråga väl icke att tynga på statsverket. Han är
nu närmare 85 år gammal, och den gamle mannen, som jag stum
dom sett här på gatan, synes påtagligen gå på grafvens brädd. Jag
tror att man med godt samvete kan understödja en författare, som
varit så sträfsam och verksam som han, och yrkar för den skull
bifall till Herr Hedlunds motion.
Herr J. Johansson i Bergsäng: Äfven jag anhåller att med
min svaga röst få understödja motionen, icke blott derför att jag i
likhet med eu ärad läskamrat är en »svensk bergsman», utan äfven
af det skäl, att Doktor Svederus på ett annat område, som är
lika vigtigt, nemligen i afseende på jordbruket ocli dess binäringar,
genom sitt skriftställeri ådagalagt ganska betydliga förtjenster. Jag
anhåller nemligen att i Kammarens minne få återkalla, hurusom
Svederus utgifvit ganska betydande och användbara arbeten äfven
>’:o 16. 28
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om pension för
Fil. d:r G■ Sve¬
der us.
(Forts.)
i fråga om jordbruket. Jag vågar nu icke ur minnet upprepa dessa
arbetens titlar, men jag tror att böckerna på många trakter varit
mycket spridda och åstadkommit mycket gagn. Hans verksamhet
omfattade, såsom förut nämnts, nationalekonomien i allmänhet, tv
den stannade icke vid frågor, som rörde allenast bergverks- och
jordbruksnäringen, utan äfven på andra områden har han arbetat;
och jag erinrar mig särskild^ att han utgifvit ett vidlyftigt arbete
om fattigvården och fattigväsendet i några utländska stater,
särskilt i England, om jag minnes rätt. Dessa nu anförda om¬
ständigheter och de skäl, som föregående talare i ämnet anfört, gifva
mig anledning att förena mig med dem, som yrkat bifall till mo¬
tionen.
Herr Borg: Jag skall bedja att få förena mig med dem,__ som
yrkat bifall till den föreslagna pensionen åt Herr Svederus. Äfven
jag har någorlunda följt hans mångsidiga och för landet gagnande-
skriftställareverksamhet och anser att det skulle vara en vacker
gärd åt den gamle förtjenstfulle mannen, om Andra Kammaren be¬
viljade det anslag, motionären föreslagit.
Herr Sven Nilsson: Jag skall för min del icke framställa
något yrkande vid denna punkt; jag skall öfverlemna åt Kammaren
att afgöra densamma, men jag begärde ordet för att för Kamma¬
ren försvara Stats-Utskottets motivering.
En talare har trott sig finna att riksdagsmannens rätt skulle vara
förkränkt genom den motivering, Utskottet begagnat, och han har
dervid erinrat om den mening, som så många gånger i Stats-
Utskottets betänkanden uttalats, att förslag, som af enskild mo¬
tionär väckts, icke borde bifallas förr än de pröfvats af regerin¬
gen. De skäl, som han för sin åsigt anförde, skall jag till allra,
största delen gilla; ty ingen lärer väl ifrågasätta, att Kamrarne skulle
kunna förmenas att oberoende af Utskottets motivering fatta sina
beslut; men det finnes ett annat skäl för Stats-Utskottets åsigt,
nemligen det. att frågorna behöfva en utredning, större än den som
Stats-Utsliottet och eu motionär äro i tillfälle kunna lemna,
men som Kongl. Maj:t kan åstadkomma för dylika frågor, och som
oftast är högst nödig. Detta är anledningen, hvarför Stats-Utskottet
ej sällan begagnar den nu klandrade motiveringen, och om Kam¬
maren vid en föreliggande frågas afgörande sjelf skulle finna den
vara tillräckligt utredd, lärer den väl ej heller underlåta att der¬
efter fatta sitt beslut.
Herr Hedin: Jag vill blott nämna, att min ärade vän på
skånebänken missförstått mig. Den anmärkning, jag framstälde,
var nemligen icke ldgtad mot Stats-Utskottet, hvilket väl kan an¬
vända den omtalade metoden för att i någon man stäfja antalet af
pensionsmotioner, hvilka annars möjligen skulle blifva allt för tal-
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
29 N:o 16.
rika; jag talade endast om Kammarens handlingsfrihet, eu frihet som Om pension för
Kammaren icke bör låta fråntaga sig, och hvilken han också tyck-FiL d:r G- Sve'
tes vilja medgifva. derut.
J S (Forts.)
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf pro¬
positioner, i öfverensstämmelse med de yrkanden som förekommit,
saväl pa bifall till Utskottets hemställan som jemväl på afslag derå
samt bifall i stället till motionärens förslag; och fann Herr Tal¬
mannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besva¬
rad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så lydande omröst-
ningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som, med afslag å Stats-Utskottets i 18:e punkten afdess
Utlåtande N:o 13 gjorda hemställan, bifaller Herr Hedlunds i ämnet
väckta motion,
Den, det ej vill,
röstar Ja:
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till Utskottets förevarande hemstäl¬
lan lemnat bifall.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 72 Ja
mot 68 Nej; varande alltså beslut fattadt i enlighet med Ja-propo-
sitionen.
Punkten 19:
Utskottet hade hemstält, att ledamoten af Första Kammaren Om pension för
Herr P. Ehrenheims motion N:o 8 — innehållande förslag derom, att Riddarhusse-
Riksdagen ville bevilja aflidne Riddarhussekreterare!! C. O. Brakelskreteraren 0
enka Ida Brakel, född Carré, en årlig pension af 1,000 kronor, att Braheh enha'
utgå från och med Juli månad 1880, eller månaden näst efter den,
då Brakel aflidit — icke måtte af Riksdagen bifallas.
Med anledning af denna hemställan, mot hvilken, enligt anteck¬
ning å Utlåtandet, Herrar Grefve G. Sparre, It. Montgomery-Ce-
derhielm, Grefve C. lleck-Friis, Friherrarne F. von Essen och P.
von Kramer, Grefve S. Lagerberg, B. Törnebladh, J. Widén, F.
von StroUrch, J. E. Gavelius, C. E. Laurell och Friherre H. M.
Palmstierna inom Utskottet anmält reservation, yttrade:
Herr Ask er: Vid frågor angående enskilde motionärers fram¬
ställningar om pensioner har Stats-Utskottet icke sällan, likasom i
N:o 16. 30
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om pension för förevarande betänkande, såsom skäl för sitt afstyrkande anfört, »att
Iiiddarhusse- frjg0r om understöd åt aflidne tjenstemäns i behof efterlemnade en-
^'ii rak fiskrik a k°r icke ^mpligen böra, innan de varit föremål för Kongl. Maj:ts
(Ports) " pröfning, hänskjutas till Riksdagen». Lika med hvad eu talare vid
°r S’ behandlingen af näst föregående punkt yttrat, är äfven jag af den
åsigt, att detta af Stats-Utskottet ofta begagnade skäl bör sparsamt
användas, emedan det onekligen innefattar en inskränkning i hvarje
riksdagsmans i grundlagen förvarade rätt att väcka framställningar
i hvilket ämne som helst hos Riksdagen. Emellertid har i nu före¬
dragna punkt detta skäl icke åberopats af Stats-Utskottet, och jag
ser i denna underlåtenhet ett medgifvande deraf, att motionen bort
företrädesvis väckas från Riksdagens sida, derför att framlidne Rid¬
bar hussekreteraren Brakel icke egentligen var eu statens, utan eu
Riksdagens tjensteman. Men vid pröfningen af den gjorda fram¬
ställningen bär Utskottet afstyrkt densamma och derför anfört två
skäl: det ena, att »den verksamhet, hvilken motionären åberopat till
stöd för sin framställning, icke berott på Brakels anställning i sta¬
tens tjenst,» och det andra, att »hans befattning såsom sekreterare
inom Första Kammaren måste betraktas såsom ett mera tillfälligt
uppdrag, derför han uppbar månadsarfvode». Hvad angår det första
af dessa skäl, eller att Riddarhussekreterare!! Brakel var eu Riks¬
dagens och icke en statens tjensteman, så synes det mig vara af'
mindre vigt. Jag föreställer mig nemligen, att den tjensteman vid
Riksdagen, som under en längre tid med nit och skicklighet skött
sitt värf och vid dess utöfvande inlagt stora förtjenster, icke bör af
Riksdagen alldeles förgätas, utan att, om förhållandena i Girigt der¬
till föranleda, statspension bör medgifvas åt hans efterlemnade enka
och barn. Motionären säger i sin motion, att »Riddarhussekreterare!!
Brakel efterlemna! enka och en son, som ännu icke afslutat sina
studier, samt fyra oförsörjda döttrar, hvaraf den yngsta år omkring
10 år». Stats-Utskottet har nu hvarken ifrågasatt behofvet eller
fäst sig vid det belopp af 1,000 kronor, hvartill motionären före¬
slagit pensionen, och jag får följaktligen antaga att Stats-Utskottet
ej mindre medgifvit, att behof är för handen, än äfven ansett, att
det ifrågasatta pensionsbeloppet ej är för högt tilltaget. Men, säger
Utskottet, »Riddarhussekreterare!! Brakels befattning såsom sekrete¬
rare inom Första Kammaren måste betraktas såsom ett mera till¬
fälligt uppdrag, derför han uppbar månadsarfvode.» Ja, visserligen
kan det sägas, att Riddarhussekreterare!! Brakels befattning var ett
tillfälligt uppdrag, men dock icke mera tillfälligt, än att han under
tolf efter hvarandra följande riksdagar var sekreterare i Första
Kammaren och dervid sålunda inlagt mångåriga förtjenster vid
Riksdagen. Inom riksförsamligen afhandlas ju många för staten vig¬
tiga ärenden; och sekreterarebefattningen i en af Riksdagens Kam¬
rar är således till gagn för staten, ehuru den icke egentligen kan
kallas eu statens tjenst; och att Riddarhussekreterare!! Brakel upp-
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
1 5 so 16.
burit månadsarfvode, synes mig icke kunna utgöra något skäl för
utslag; ty på något sätt skulle väl hans arbete betalas.
Men just den omständighet, som Utskottet här åberopar, att
Riddarhussekreterare!! Brakels befattning hos Första Kammaren va¬
rit att anse såsom ett mera tillfälligt uppdrag, visar ock att han
under dess utöfning icke kunnat vara i tillfälle att samla någon
sparpenning, som kunnat komma hans efterlefvande till godo. Och
om denne man i stället för, såsom nu. i Första Kammaren hade
i Andra Kammaren under en följd af tolf år beklädt sekreterare¬
platsen och, under liknande omständigheter för öfrigt, hans enka
och barn befunnit sig i behof af understöd, så vågar jag föreställa
mig, att denna Kammare icke skulle vägrat sitt bifall till eu fram¬
ställning i sådant syfte. Nu är frågan den: har Riddarhussekrete¬
rare!! Brakel under sin verksamhet inom Riksdagen ådagalagt så¬
dana egenskaper, som kunnat göra honom förtjent af att för sin
enka och sina barn erhålla pension af statsmedel? I sådant afse¬
ende ber jag att få åberopa motionärens uttalande, att »Brakel un¬
der den långa tid han tjenstgjort såsom sekreterare i Första Kam¬
maren förvärfvat' sig välgrundade anspråk på Kammarens aktning
och välvilja, för den skicklighet och pålitlighet, den aldrig svigtande
pligttrohet och det ordningssinne, hvarmed han skötte sitt ansvars¬
fulla och maktpåliggande kall». Detta af motionären uttalade vits¬
ord har äfven Första Kammaren i dag på förmiddagen bekräftat
genom att enhälligt lemna sitt bifall till motionärens förslag. Un¬
der sådana förhållanden och på grund af hvad jag i öfrigt tagit mig
friheten anföra, skulle det förefalla mig besynnerligt, om denna
Kammare nu vägrade sitt bifall till hvad Första Kammaren redan
enhälligt beviljat. Vid behandlingen af en föreliggande punkt har
Andra Kammaren på förslag af eu aktad motionär beviljat pension
åt en man, som aldrig varit vare sig statens eller Riksdagens tjen¬
steman, och jag vågar hoppas att samma bifall skall komma den
nu ifrågavarande motionen till del, då det här är fråga om eu i
Riksdagens värf väl förtjent man. Den, som under någon tid stått
en sekreterare i någondera af Riksdagens Kamrar nära, är kanske
mera än de fleste i tillfälle att bedöma, hvilken påpasslighet och
punktlighet vid utöfningen af eu sådan befattning kräfves.
Måhända kan någon befara, att här föreligger ett precedensfall,
som kan blifva vådligt för framtiden, men för min del kan jag icke
inse att man behöfver befara, att det ofta skall inträffa att en per¬
son under liknande förhållanden, som i denna fråga blifvit åberopade,
under tolf på. hvarandra följande riksdagar bekläder sekreterarebe¬
fattningen hos någondera af Riksdagens Kamrar.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra vågar jag anhålla
att Kammaren måtte, med anslag å Utskottets hemställan, men i öfver¬
ensstämmelse med Första Kammarens enhälligt fattade beslut, lemna
sitt bifall till motionen.
Om pension för
Riddarhusse-
hr eter aren C. O.
Brakels enka.
(Forts.)
Nso 16. 32
Om pension för
Riddarhusse-
hr eter av en C. 0.
Brakels enka.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Herr Sven Nilsson: Vid föregående punkt framstälde jag icke
något yrkande, då jag antog, att, då de öfriga punkterna af Kam¬
maren bifallits, detsamma skulle blifva förhållandet med äfven den
18:e punkten. Efter det beslut Kammaren då emellertid fattade,
har jag icke stora förhoppningar, att min åsigt i denna punkt skall
vinna godkännande, men jag anser mig dock skyldig att nu yrka
bifall till Utskottets hemställan och afslag å motionen.
Jag tror för min del, att det skulle vara särdeles farligt att ga
in på den principen, som motionären och den siste talaren vilja be¬
reda insteg hos Riksdagen, nemligen att gifva pensioner åt Riks¬
dagens tjensteman, hvilket är det första förslag i den^ vägen, som
förekommit under det nya statsskicket. Om en sådan åsigt genom¬
föres, kunna, om man noga tänker på saken, derigenom uppstå sådana
förvecklingar, att Kammaren skulle önska, att den aldrig beträdt
den vägen, ty då om någonsin skulle politiska förvecklingar emellan
de rådande partierna i Riksdagen kunna komma att uppstå. Här
tror jag dessutom icke föreligger något fall af den beskaffenhet, att
det särskilt bör föranleda till beträdande af eu så äfventyrlig stråt.
Vi veta alla att den ifrågavarande personen varit riddarhussekrete¬
rare i många år, vi veta likaledes att ridderskapet och adeln nu är
församlad, och att der blifvit väckt fråga om beviljande af pension
åt hans efterlemnade enka och barn, äfvensom att Utskottet inom
ridderskapet och adeln tillstyrkt en pension åt bemälda enka och
barn till icke så obetydligt belopp. Således förefinnes här icke nå¬
got som helst skäl för Riksdagen att bevilja den föreslagna pensionen,
hvilket endast skulle förorsaka, att ridderskapet och adeln sluppe
med en mindre pension. Att ridderskapet och adeln bör vara i till¬
fälle lemna den ifrågavarande enkan och hennes barn eu pension,
som kan vara nödig för hennes bergning, torde vara desto större
skäl, som riddarhussekreteraretjensten, efter hvad som upplysts, ej
vidare lärer komma att tillsättas. Den siste talaren har sagt, att
vi icke motsagt behofvet af denna pension och icke heller haft nå¬
got att anmärka mot sjelfva det begärda beloppet. Ja, detta för¬
hållande har sin naturliga förklaringsgrund deri, att Utskottet icke
velat ingå i pröfning af sjelfva frågan, som Utskottet tagit i be¬
traktande allenast från den synpunkt jag nyss nämnde, nemligen
vådan af att beträda den banan att gifva Riksdagens tjensteman
pensioner, hvilken skyldighet i detta fall tillkommer ridderskapet
och adeln. Skulle man åter gifva sig in på den vägen, d. v. s.
vore sjelfva principen i sådan rigtning gifven, då behöfves det eu
grundligare utredning af saken, än som motionären och äfven den
siste ärade talaren lemnat; ty det kunde ju hända, att, oaktadt de
bevekande, skäl som här framstälts, ett misstag i detta fall kunde
komma att begås på samma sätt som vid åtskilliga andra dylika
fall redan egt rum, der man för hastigt fattat beslut. Af dessa
skäl har jag för mig klart, att Kammaren icke bör bifalla motionen,
och yrkar för min del bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
33 N:o 16.
Herr J. And ersson i Jönvik: På de skäl, som i utskotts-
betänkandet och af Herr Sven Nilsson i Efveröd blifvit anförda, ber
jag helt enkelt att få yrka bifall till Utskottets hemställan. Ty
då, på sätt nämnde talare antydde, fråga vid nu pågående adels-
möte väckts derom att för Riddarhussekreteraren Brakels enka be¬
vilja en pension, samt det icke kan vara lämpligt att åt de vid
Riksdagen anstälde tjensteman, hvilkas befattningar måste anses vara
af mera tillfällig beskaffenhet, tilldela pensioner, helst, om den vägen
inslås, man icke vet gränsen för dylika anspråk, så vill icke jag
med min röst understödja dylika projekt, utan yrkar jag, som sagdt,
för min del bifall till Utskottets i denna punkt gjorda hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
.Punkterna 20—22:
Biföll os.
§ 3.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Stats-Utskottets ne
dannämnda Utlåtanden:
N:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå¬
ende sammanförande af stamholländeri- och stamschäferifonderna
till en gemensam fond under benämning Fonden för svenska horn¬
boskaps- och fårafvelns förädling;
N:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
rättighet för Karlskrona—Vexiö jernvägsaktiebolag att på en gång
återbetala hela återstoden af det till bolagets jernvägsanläggning
erhållna statslån; samt
N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om än¬
dring i bestämmelserna angående bildandet af reparationsfonden för
Hjelmare kanal- och slussverk.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4, i an¬
ledning af väckt motion om pension åt f. d. bankoombudet vid
Riksbankens afdelningskontor i Visby, Landskamreraren L. T. J.
Gardell.
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 16.
Om pension för
Riddarhus¬
sekreteraren
C• O. Brakels
enka.
(Porta.)
3
N:o 16. 34
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Om förhöjning
af årliga un¬
derstödet åt
Enkefru
L. Wigström.
§ 5.
Skedde föredragning af Banko-Utskottets Utlåtande N:o 5, i
anledning af väckt motion om förhöjning af det enkefru Louise
Wigström, född von Schwerin, af Riksbankens medel tilldelade är¬
liga understöd.
Med förordande af bifall till berörda motion, afgifven inom
Andra Kammaren af Herr S. Wieselgren (motionen N:o 116), både
Utskottet i förevarande utlåtande hemstält:
»att det enkefru Louise Wigström, född von Schwerin, af Riks¬
bankens medel tillagda årliga understöd af trehundra kronor skall
från och med början af innevarande år utgå med ett till sexhundra
kronor förhöjdt belopp.»
Herr Lyttkens, hvilken jemte Herrar Ola Månsson, Gunnar
Eriksson och Olof Andersson i Lyckorna inom Utskottet reserverat
sig mot Utskottets omförmälda hemställan, yttrade: Huru svårt det
än är att säga nej till den gjorda framställningen till förmån för
den ålderstigna och fattiga menniskan, så finner jag mig dock föran¬
låten att yrka afslag, och detta af den anledning att hvarken hon
eller hennes fader varit eller äro på något sätt berättigade till pen¬
sion. Hennes fader var den vidtbekante prosten och kyrkoherden i
Sala Grefve von Schwerin, som sedermera blef bankofullmäktig och
i sådan egenskap inlade stort intresse för Riksbanken. Med anled¬
ning häraf beviljades ock af Rikets Ständer vid hans frånfälle åt
hans efterlemnade dotter, eller den person hvarom nu är fråga, eu
pension af 300 kronor. Men, mine Herrar, då ingen riksdagsman
är berättigad till pension, huru stora hans förtjenster i denna egen¬
skap än må vara, så kan detta ännu mindre vara fallet för en banko¬
fullmäktig. Den ifrågavarande enkan har en liten pension efter sin
man, som var kapten, och torde val derpå kunna nödtorftigt sig för¬
sörja. Men skulle hon befinna sig i den nödstälda belägenhet, att
fara förefinnes för att hon icke skulle kunna lifnära sig, sa finnes
i lag bestämdt, hvart hon skall i första hand vända sig för att få
hjelp.
Jag yrkar således afslag å den ifrågasatta förhöjningen.
Herr Fredenberg: Då Utskottets ärade vice ordförande i lik¬
het med öfrige reservanter yrkat afslag å den ifrågasatta förhöjnin¬
gen i pensionen åt enkefru Louise Wigström, född von Schwerin,
af det skäl att det icke blifvit inom Utskottet upplyst, huruvida icke
hon hade barn i den ställning, att de kunde underhålla sin moder,
så ber jag, som känner till huru härmed sig förhåller, få meddela
följande:
Enkefru Wigström har en dotter, som är enka och i fattiga
35 N:o 16.
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
omständigheter, och eu son, som idkar garfverirörelse i Örebro, hvarpå
han, så vidt jag vet, icke förtjena!- mer än som för hans egen utkomst
erfordras. Jag sluter till detta äfven deraf, att han, som lärer vara
eu arbetsam och redbar man, icke är i tillfälle att i sitt hem vårda
sin gamla moder, som bor här i staden i en liten kammare, som
vittnar om ytterlig torftighet.
De skäl, Utskottet för sin tillstyrkande hemställan anfört, synas
mig särdeles behjertansvärda och giltiga, och då dertill kan läggas
att enkefru Wigström är det enda lefvande af Prosten, Grefve Sehwe-
rins många barn, så borde det icke kännas betungande för Riks¬
banken, om hvilken hennes aflidne fäder egde så stora och obestrid¬
liga förtjenst^-, att tilldela henne den föreslagna högre pensionen af
600 kronor, helst då jag tillika vet, att den gamla enkans brödbekym¬
mer trycka mycket tyngre än de många lefnadsåren.
Vid närmare 84 års ålder kan man efter naturens ordning icke
draga lång vexel på lifvét, och jag tror derföre att den barmhertig¬
het, Riksdagen i detta fäll kan komma att utöfva, icke länge skall
betunga statskassan. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Ola Månsson: Förutom de skäl för afslag, som af Ut¬
skottets vice ordförande framhållits, vill jag anföra ett par andra.
Då 1856—1858 årens Riksdag beviljade enkefru Wigström den
pension, hvars belopp nu blifvit ifrågasatt att fördubblas, så visades
henne stor frikostighet, som väl bort med tacksamhet erkännas, helst
hon icke hade eller har någon tillstymmelse ens till laglig rätt till
pension; dessutom bör väl ett riksdagsbeslut få gälla.
300 kronor äro väl ingen liten summa. De s. k. landtvärnsmännen
fä icke, enligt förut i dag fattadt beslut, mer än högst 200 kronor
hvardera, och jag tror att äfven de i allmänhet äro mycket till
åren komna; men med ålderdomen följer väl icke att lefnadskostna-
derna blifva större; landtvärnsmännens förtjenster om det allmänna
tåla väl också eu jemförelse med enkan Wigströms.
För min del yrkar jag afslag å betänkandet.
Herr Gustaf Jonsson: Jag har inom Utskottet deltagit i
behandlingen af denna fråga och jemväl medverkat till det slut,
hvartill Utskottet kommit, och jag har röstat för den föreslagna
förhöjningen på grund af de särdeles ömmande omständigheter, som
förekommit, och på grund af enkefru Wigströms långt framskridna
ålder, som ger anledning till den förmodan, att pensionen icke
kommer att utgå under ytterligare många år. Detta i förening
gjorde att jag, i likhet med Utskottets pluralitet, ansåg mig icke
böra afvisa motionärens menniskovänliga förslag. Det var fram-
lagdt äfven förra riksdagen af bankofullmäktige, men blef då afslaget.
Då nu en motionär upptagit detsamma i år, ansåg jag mig vid
dess behandling i Utskottet böra biträda detsamma. Jag yrkar
också nu bifall till Utskottets framställning.
Om förhöjning
af årliga un¬
derstödet åt
Enkefru
L. Wigström.
(Forts.)
Nio 16, 36
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om förhöjning
af årliga un¬
derstödet åt
Enkefru,
L- Wigström.
(Forts.)
Herr Folke Andersson: Jag tycker att det nu går nästan
för långt, då man begär förhöjning i pensionen till denna enkefru
Wigström, hvilken har en son, som idkar en större garfverirörelse,
men vägrar att underhålla sin mor. Det synes mig oförsvarligt att
begära en sådan förhöjning, då sonen befinner mig i denna ställning,
och det förvånar mig, att framställning härom kunnat göras och
af Utskottets flertal tillstyrkas. Hvart skulle det taga vägen, om
vi på det sättet pensionerade alla, som det begärde? Jag yrkar afslag
å Utskottets betänkande.
Herr Sjöberg: Då motionären i denna fråga är af sjukdom
hindrad att infinna sig i Kammaren, tillåter jag mig att ännu en
gång yttra några ord. Jag behöfver nu icke fästa Herrarnes upp¬
märksamhet derpå, att så långt tillbaka som vid 1856—1858 årens
riksdag åt enkefru Wigström beviljades eu pension af 800 kronor på
grund af de stora förtjenster, som hennes aflidne fader i lifstiden in¬
lagt företrädesvis om bankväsendet, ty äfven till andra områden
sträckte han sin verksamhet. Jag skall icke, med hänsyn till den
sena timmen, besvära den ärade Kammaren med något längre anfö¬
rande, men det kan jag säga såsom tillägg till de skäl, hvilka lågo
till grund för Rikets Ständers beslut vid den nyssnämnda riksdagen,
att Grefve von Schwerin onekligen var den man, som mer än någon
annan kan sägas hafva varit en banbrytare för en vigtig uppfattning
af det konstitutionella statsskicket. Traditionerna från enväldets dagar
voro vid den tiden, han verkade såsom riksdagsman, så starka, att
det fordrades en man med hans kraft och stora förmåga att upp¬
taga kampen med dem; ty, om man än genom grundlagen kommit
ifrån enväldets principer, var detta likväl icke på långt när förhållan¬
det i verkligheten; och för de strider, han i denna rigtning måste
utkämpa, stå vi, som nu lefva, i den största förbindelse till honom.
Då nu Rikets Ständer så långt tillbaka, som vid 1856—1858 årens riks¬
dag, beviljade denna pension, borde vi väl vara ense om, att det be¬
lopp, 300 riksdaler, som då ansågs tillräckligt, icke i sjelfva verket torde
blifva för stort genom att man beviljar den tillökning deri, som nu
blifvit ifrågasatt. Dessutom, mine Herrar, är det ju, såsom det synes
af Utskottets betänkande, upplyst, att den ifrågavarande personen är
sjuklig och icke i någon mån kan bidraga till sitt eget uppehälle,
hvilket väl också torde falla af sig sjelft, då man besinnar, att hon
snart uppnår den höga åldern af 84 år.
Jag har redan antydt att jag kanske något obefogadt uppträdt
i denna sak, men det är, såsom jag förut nämnt, förnämligast af
den orsak att motionären icke sjelf kan här tala för densamma. Jag
skulle måhända icke heller haft anledning att yttra mig, om en an¬
nan ledamot i denna Kammare vore närvarande, af hvilken jag i
detta fall antagligen kunnat vänta att få understöd. Det är en leda¬
mot i mitt granskap, men han är, jag befarar det, också i afton
af sjukdom hindrad att vara tillstädes. Hvarför jag nu kom att
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
37 ?f;o 16.
tala om honom är — visserligen icke derför, att jag vid frågan Om förhöjning
om erkännande af eu framstående offentlig mans minne skulle vilja “/ “r%® af¬
komma med ett biskal, som icke borde i och för sig väga tungt i 0<
sjelfva saken, utan emedan det ändå kan hafva eu viss betydelse, i. wigström.
Det är derför som jag tillåter mig upprepa hvad denne min ärade (Forts.)
granne för några år tillbaka vid 1874 års riksdag, efter hvad jag-
vill påminna mig, yttrade, då det var fråga om eu liten pension åt
en annan ålderstigen enka, och här i Kammaren uppträdde en och
annan talare för, men ännu flere mot densammas beviljande. I det
afgörande ögonblicket yttrade den nämnde ledamoten med den oför¬
likneliga humor, hvaraf han är mäktig, och med den utomordent¬
liga aplomb, han i ännu högre grad besitter: »Ja, när gumma’ är
74 år, så kan hon icke lefva länge!» Låten dessa ord väga något
i denna stund och bifallen den begärda pensionen till eu enka, soni
till och med är 10 år äldre än den, om hvilken då talades.
Herr Gunnar Eriksson: Om jag endast fäste afseende vid
den höga åldern och den ringa pension, ifrågavarande person åtnju¬
ter, skulle jag visserligen rösta för bifall till motionärens förslag,
men saken har äfven en annan sida. Blotta exemplet, att det går
an att begära och få sin pension höjd, kommer att uppmuntra an¬
dra att försöka detsamma. Ty det är ingenting ovanligt att höra
pensionstagare klaga öfver att deras pensioner äro för små, lika väl
som tjensteman klaga öfver att deras löner äro för små. Då 1856
—1858 års Riksdag beviljade pensionen i fråga, tror jag ock, att
Riksdagen vid samma tillfälle afvägde det belopp, som ansågs mot¬
svara de förtjenster, den ifrågavarande personens fader haft om Riks¬
banken. Af sådana skäl har jag inom Utskottet icke kunnat vara med
om att bifalla motionen och yrkar fortfarande afslag å densamma,
såväl som på Utskottets förslag.
Herr O. B. Olsson: Under hela min riksdagsmannatid har al¬
drig händt, att någon pension blifvit begärd, vare sig uti Kongl.
proposition eller enskild motion, utan att det tillika varit väl vits-
ordadt, att den aflidne, för hvilkens enka eller barn pension begärts,
gjort fäderneslandet synnerligen stora tjenster. Detta är alltid van¬
ligt, och städse hör man derför åberopas mer eller mindre goda skäl.
Jag vill heller icke förneka, att ju icke mången af dessa personer
gjort fäderneslandet ganska mycket gagn.
Nu åberopas emellertid tillika såsom skäl för beviljande af pen¬
sion åt denna enka, att hon är sa gammal. Ja, det är visserligen
sant, att hon är mycket gammal, och att den återstående tiden af
hennes lefnad, för hvilken pensionen vore behöflig, icke kan blifva
särdeles lång; men det finnes ett annat skäl, som talar mot bifall,
och det är, att ett nu lemnadt bifall skulle komma att i en fram¬
tid åberopas såsom prejudikat. Såsom sådant åberopas ständigt be¬
viljande af en sak, och senast i afton hafva vi hört åberopas bevil-
N:o 16. 38
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Om förhöjning jande af eu pension såsom prejudikat för beviljande af en annan.
"/ årliga un- på så jjr förhållandet, är det gifvet, att äfven eu förhöjning i den
'^E^lcefru'* 11U ifrågavarande pensionen i eu framtid skall komma att aberopas,
L. xvigström. och det är just af detta skäl jag icke för min del kan bifalla denna
(Forts.) sak, utan derå yrkar afslag.
Herr Ola Månsson: Hvad som för mig varit det mest bestäm¬
mande skälet att icke bifalla motionen om förhöjning i eu pension, •
har just varit det alldeles nymodiga i sättet att framkomma med
en begäran om förhöjning i eu pension. Det är, synes det mig,
nästan detsamma som att begära dyrtidstillägg åt pensionärer, och skola
vi på det sättet gå igenom redan beviljade pensioner och öka dem
med sådana dyrtidstillägg, tror jag att vi komma in på eu väg,
som icke är den bästa. Jag fortfar i mitt yrkande om afslag.
Herr Olof Andersson i Lyckorna: Då jag deltagit inom Ut¬
skottet i behandlingen af denna fråga och dervid instämt i Herr
Lyttkens’ reservation, ber jag endast att nu få tillkännagifva, det
jag af samma skäl, som af Herrar Lyttkens och Ola Bosson Olsson
blifvit anförda, instämmer i dessa Herrars yrkanden om afslag ä
motionen och Utskottets betänkande.
Öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de meningar, som
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner saväl pa bifall till
Utskottets hemställan som ock pa afslag a samma hemställan; och
fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande Ja
lör den senare meningen. Som votering begärdes, blef en omröst-
ningsproposition af följande lydelse uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som afslår hvad Banko-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 5,
röstar Ja;
Den, det ej vill.
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets förevarande fram¬
ställning.
Voteringen företogs och visade 95 Ja mot 46 Nej; i följd
hvaraf Kammaren beslutit enligt Ja-propositionen.
§ 6-
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o ti, i anled-
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
39 N:o 16.
ning af väckt motion om ändring i § 67 af Förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet den 21 Mars 1862.
§ 7.
Till behandling förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7, i an¬
ledning af väckt motion om tillägg tijl § 23 af Förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.
Uti ifrågavarande motion, som afgifvits inom Andra Kammaren
af Herr C. G. Otterborg (motionen H:o 10), var ett så lydande för¬
slag framstäldt: »att Riksdagen ville för sin del besluta följande till-
lägg till ^23 § af ofvannämnda nådiga förordning:
»Ledamöterna i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid»,
likaså suppleanter till minst halfva antalet af ledamöterna.
Ledamöter eller till tjenstgöring kallade suppleanter, som utan
godkändt laga förfall uteblifva från utlysta sammanträden, skola
höta till kyrko- eller skolkassan i enlighet med hvad bestämdt är
uti § 47 Kongl. Iförordningen om kommunalstyrelse på landet
och § 40 Kongl. Förordningen om dito i stad, båda af den 21
Mars 1862.1>
Utskottet hade hemstält, att motionen icke måtte vinna Riks¬
dagens bifall.
Sedan föredragning skett rff denna hemställan, anförde
Herr J. O. Boström: Ehuru jag icke har den ringaste utsigt
att vinna framgång åt föreliggande förslag, anser jag dock såsom min
pligt att till protokollet uttala min åsigt i frågan.
Enligt mitt förmenande bör kyrko- och skolråd lika väl som
kommunalstämma ega rätt att utse suppleanter. Det förekommer
ganska ofta att kyrko- och skolråd på landet nödgas inhibera sina
sammanträden, derför att icke tillräckligt antal ledamöter infinna
sig. Sjelf har jag icke så få gånger varit utsatt för att ej få fullt
antal ledamöter till utlysta sammanträden samlade, och jag tror
icke att jag är den ende, som varit utsatt för dylika svårigheter.
Då saken emellertid så lätt kunde hjelpas genom att besluta det
föreslagna tillägget, hade det varit önskligt att Utskottet behjertat
detta förhållande. Man beköfver icke befara att förringa kyrko-
och skolrådets betydelse genom att i förordningen inflicka ett sådant
tillägg.
Jag skulle således helst önskat frågans återremitterande till Ut¬
skottet. Men då Utskottets ledamöter enhälligt afstyrkt motionen,
torde en aterremiss tjena till ingenting. Jag skall derför inskränka
mig till att yrka bifall till motionen.
Om tillägg till
§ 23 i Förordn.
om kyrkostäm¬
ma samt kyrko¬
råd och skol¬
råd.
N:o 16. 40
Onsdagen den 2 Mars, e. in.
Herr W i d in a r k: Då en återremiss icke kan gagna till något,
efter som Första Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, vill
jag inskränka mig till att yrka bifall till detsamma.
Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Ombestridande Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning af
genom amorte- motion om föreskrift, att kostnad för folkskoleväsendet inom
kostnad för kommun skall i visst fall bestridas genom amorteringslån.
folkskole-
väsendet. Ledamoten af Andra Kammaren Herr J. N. Biesert hade i
nämnda motion (N:o 36) föreslagit, »att Riksdagen behagade för sin
del besluta, att i de fall, der kostnaden för något för folkskoleväsen¬
det erforderligt ändamål uppgår till minst fem gånger så mycket som
kommunens hela bevillningssumma, kostnaden skall, derest någon
inom kommunen skattskyldig sådant begär, bestridas genom lån, att
amorteras på minst 10 och högst 25 år».
Beträffande denna motion hade Utskottet hemstält,att densamma
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Biesert yttrade: Då jag erfarit att Första Kammaren redan
bifallit Utskottets förslag, skall jag icke upptaga Kammarens tid med
att anföra några ytterligare skäl för min åsigt i denna fråga. Ut¬
skottet erkänner visserligen, att de af mig omnämnda oegentligbe-
terna finnas, men säger tillika att de icke äro de enda och att det
derför fordras vigtigare och mer omfattande ändringar i lagstiftnin¬
gen för att nå målet. Jag hyser också den förhoppning, att frågan
skall vinna bättre framgång, om den eu annan gång med större kraft
åter upptages. För närvarande skall jag icke framställa något yr¬
kande.
Herr Eken man: I afseende på den siste ärade talarens
yttrande ber jag att få erinra derom, att det icke endast är folk¬
skoleväsendet, som föranleder stora utgifter för kommunens medlem¬
mar, utan att det äfven finnes andra kostnader, som med lika stort
skäl böra fördelas på vissa år. Jernvägsanläggningar t. ex. borde
äfven hafva påkallat motionärens uppmärksamhet i detta hänseende.
Vid motionärens förslag att det nya stadgandet skulle tilläm¬
pas i de fall, der kostnaden för folkskoleväsendet uppginge till minst
fem gånger så mycket som hela bevillingssumman, vill jag dessutom
erinra, att i den ena kommunen kan den årliga kommunalskatten
vara mindre än i den andra, så att den jemnhet i skattebördan,
som han åsyftar, alldeles icke kan på det af honom föreslagna sått
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
41 fi:o 16.
vinnas. Jag tror slutligen, att man icke bör beklaga sig öfver att Ombestridan.de
kommunerna ej låna upp penningar på längre eller kortare tid. De 3enom amorte-
synas i detta afseende ej höra ytterligare eggas. kostnad för
På grund af dessa skäl och då det dessutom nu är kändt, att °f0ikskoU-
Första Kammaren antagit Utskottets förslag, utgör detta för mig väsendet.
en tillräcklig anledning att yrka bifall till Utskottets betänkande, (Forts.)
sådant det här föreligger.
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Kammaren biföll
Utskottets hemställan.
§ 9.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9, i anled¬
ning af väckt motion om tillägg till förordningen om landsting den
21 Mars 1862.
§ io.
Vid föredragning af Riksdagens Kanslideputerades Memorial
N:o 2, angående tillökning i upplagan af Riksdagens protokoll, bi¬
föll Kammaren Kanslideputerades i detta memorial gjorda hem¬
ställanden.
§ 11.
Föredrogs och bifölls Andre Kammarens Fjerde Tillfälliga Ut¬
skotts Utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 12), i anledning af väckt
motion om åtgärder till förhindrande af de olägenheter, som kunna
uppstå derigenom att utvandrare qvarlemna familj i utfattig be¬
lägenhet.
§ 12.
Föredrogs Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts Ut- -ing. rätt för
låtande N:o 3 (i samlingen N:o 13), i anledning af väckt förslag kommunal¬
om. rätt för kommunalstämma att pröfva, huruvida handelsrörelse stamma att
ma mom kommun idkas. delsrörelse må
inom kommun
I Herr A. TV. Wigardts motion, N:o 41, var föreslaget, »att idkas.
Riksdagen ville för sin del besluta, att hvarje landskommun till-
erkännes rätt att pröfva och bestämma, om någon handelsrörelse
får inom kommunen idkas, samt att sökande till sådan rörelses be¬
drifvande bör skriftligen anmäla sig hos vederbörande kommunal-
stämmo-ordförande, hvilken i laga ordning å kommunalstämma före¬
drager ärendet».
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 16.
4
N:o 16.
Ang. rätt för
kommunal¬
stämma att
pröfva om han¬
delsrörelse må
inom kommun
idkas.
(Forts.)
42 Onsdagen den 2 Mars, e. m.
Utskottet hade tillstyrkt, att förevarande motion icke måtte
till någon åtgärd föranleda.
Herr Wigardt yttrade: Anledningen hvarför jag väckt före¬
varande motion är, att jag blifvit dertill uppmanad af flere för¬
samlingsbor inom min omnejd. Jag har dock ingenting att anmärka
mot hvad Utskottet här föreslagit, enär jag med motionen inga¬
lunda afsett att göra några inskränkningar i näringsfriheten, och för¬
klarar jag mig alltså nöjd med Utskottets förslag.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets Memorial:
N:o 18, med förslag till voteringsproposition, i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande beräkningen af statsverkets in¬
komster.
N:o 19, med förslag till voteringspropositioner, med anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvenne frågor rörande anslagen
under riksstatens Fjerde hufvudtitel;
N:o 20, med förslag till sammanjemkning och voteringsproposi¬
tion, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande tvenne
punkter af Stats-Utskottets utlåtande angående riksstatens Femte
hufvudtitel; och
N:o 21, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets
Utlåtande angående riksstatens Sjette hufvudtitel;
Samma Utskotts Utlåtande N:o 22, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående ytterligare räntefrihet å ett staden
Strömstad beviljadt lån; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt motion om ändring i nu gällande
formulär för fyrktalslängd; och
N:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af eller till-
lägg till gällande föreskrifter om bröstarf.
Onsdagen den 2 Mars, e. m.
43
N:o 16.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 14.
Ledighet från riksdagsgöromål beviljades:
Herr Friherre J. O. H. Koshull under 4 dagar från och med den
4 Mars,
» G. F. Asket' under 12 dagar från och med den 10 Mars, och
» E. V. JR,. L. Königsfeldt under 10 dagar från och med den
10 Mars.
§ 15-
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 7, 11 e. m.
In lidem
H. A. Kolmodin.