RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1881. Andra Kammaren. M:o 13.
Lördagen den 26 Februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 18 och 19 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3 (i
samlingen N:o 9); samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:is 4
och 5 (i samlingen N:is 10 och 11).
§ 3.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10 a), angående reglerin¬
gen af utgifterna under riksstatens Sjette hufvudtitel.
PunJcten 1:
I anledning af Herr A. O. Wallenbergs inom Första Kammaren
afgifna motion, N:o 28, deruti var föreslaget, att Riksdagen behagade
besluta, det statsministerns aflöning skulle bestämmas till minst 24,000
kronor årligen och att detta belopp finge utgå från innevarande års
början, hade Utskottet gjort den hemställan,
att Herr Wallenbergs förevarande förslag icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse anförde: Jag
underskattar visserligen icke den välvilja, som föranledt framställandet
af ifrågavarande förslag, men jag har den uppfattning, att i eu fråga
sådan som denna initiativet icke bör utgå från enskild motionär.
Jag är nemligen. förvissad, att, om och när Kongl. Maj:t finner om¬
ständigheterna påkalla en förhöjning i aflöningen för vare sig stats-
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 13. 1
Om förhöjd
aflöning för
statsmini¬
stern.
N:a 13.
2
Lördagen den 26 Februari, f. m.
ministern eller de öfriga ledamöterna af konungens råd, kan icke lärei
underlåta att derom kos Riksdagen göra framställning.
Vidare yttrades ej. Kammaren kiföll Utskottets kemställan.
Punkten 2:
Lades till kandlingarne.
Punkterna 3—11:
Biföllos.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
Beträffande denna kemställan yttrade
Herr Liss Olof Larsson: Jag skall icke göra något yrkande¬
om nedsättning i keloppet. Jag vill endast med anledning åt det sätt,
kvarpå dessa medel understundom användas, yttra några ord. Af
statsrevisorernas kerättelse framgår — ock en kvar som vill taga reda
på förkållandet kan der erfara det — att dessa medel användas på
ett sätt, kvartill de ingalunda äro afsedda. Konungens _ Befallnings-
kafvande använder dem nemligen rent af till löneförköjning åt tast
aflönade tjensteman, kvilkas löner Riksdagen reglerat ock faststält Man
kan derföre också med skäl säga, att vi icke beköfva någon särskild
polisstyrka på landet,_ eftersom det derför afsedda anslaget hufvudsak -
ligast användes till löneförköjning åt redan befintliga ordinarie polis¬
män, som derigenom få en betydlig tillökning i sina förut pröfvade
ock faststälda lönevilkor. Ock man kan verkligen vara berättigad
att fordra mera arbete af länsmannen nu, sedan hans löneförmåner
genom regleringen blifvit så väsentligt förbättrade. För mig är det
åtminstone icke möjligt att inse, hvarföre en länsman, som kar oin¬
skränkt skyldighet såsom polisman inom sitt distrikt, kan vara be¬
rättigad till särskild godtgörelse för hvad kan i sådant afseende ut-
rättar
Jag har tagit reda på, huru ifrågavarande medel utgått till de
särskilda länen, och då funnit t. ex. att år 1880 Elfsborgs, Kalmar,
Malmöhus, Örebro ock Gotlands län icke uppburit något af detta an¬
slag. Således var det flere, till ock medföra län, moln hvilka
något särskildt anslag för polis icke var beköfligt det året. År 1880
fick Vesternorrlands län ensamt 9,000 kronor, kvartill kommer att
kostnaderna för militärkommenderingen i Sundsvall år 1879 uppgingo,
Uti punkten 12 hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, för år 1882-
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett extra anslag.af 40,000 kronor,
att användas till aflöning och underhall åt särskild polisstyrka pa
landet, der sådan kunde af förhållandena påkallas, äfvensom till be¬
löningar för gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande.
Lördagen den 26 Februari, f. m. . 3
om jag minnes rätt, till 115,000 kronor; att döma häraf skulle inom det
länet väl vara den allra värsta befolkningen i vårt land. Jag djerfves
dock tro att så icke är förhållandet, och att dessa medel kunnat utan
fara besparats statsverket. Till det län, från hvilket jag är bördig,
erhöllos 1880 500 kronor, hvartill kommo besparingar från föregående år’.
Af dessa medel tillföllo emellertid icke mindre än 600 kronor en läns¬
man, och det af det skäl, säger Konungens Befallningshafvande, att
han skulle hålla särskild polisuppsigt inom sitt distrikt. Detta är emel¬
lertid beläget icke långt ifrån mitt hem, och jag har således varit i
tillfälle att iakttaga, huru inom detta distrikt med ordningen sig för¬
håller,^ och då erfarit, så vidt jag förstår, att något behof för åtgärden
icke förefunnits. Deremot har endast ett mindre belopp användts till
betäckande af kostnader för brottslingars efterspanande och gripande.
Det förefaller mig således som om man, för att förekomma vidare
sådana missbruk med medlens användande, som jag nu påpekat, i
klämmen borde stryka ut orden: “aflöning och underhåll åt särskild
polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena påkallas, äfven
som till “. Man hade då stält till vederbörande Konungens Befall-
ningshafvandes förfogande medel till sådana extra åtgärder som gröfre
oiotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller gripande.
Ty man kan icke begära, att en länsman skall för dessa ändamål
resa land och rike omkring utan särskild godtgörelse.
För min del får jag således hemställa, att klämmen måtte få föl¬
jande lydelse:
“att Riksdagen må för år 1882 ställa till Kongl. Maj:ts förfo¬
gande ett extra anslag af 40,000 kronor att användas till belöningar
för gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller
gripande1'.
Herr Berg: Jag ber att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Andamålet med detta anslag är nemligen icke allenast att befordra
upptäckandet af gröfre brott, utan äfven att i vissa orter, der synner¬
ligen stora arbetsföretag pågå och i följd deraf mycket löst folk finnes
samladt, sätta vederbörande Konungens Befallningshafvande i tillfälle
att förordna särskilda personer till förstärkande af den ordinarie
polisen, och otvifvelaktigt synes att anslag är behöfligt för nyssberörda
ändamål.
Om, såsom talaren på dalabänken påstod, detta anslag blifvit på
något ställe användt, så att ordinarie länsmannen derigenom fått
löneförhöjning, så är ett sådant förfarande ingalunda förenligt med
anslagets ändamål. Det heter ju nemligen, att anslaget skall användas
till aflöning och underhåll åt särskild polisstyrka på landet, och det
bör sålunda icke kunna användas åt den ordinarie polisen. Jag er¬
inrar mig väl att 1880 års statsrevisorer i sin berättelse — jag har
den nu icke tillhands, men jag vill minnas att den talar derom, —
gjort samma anmärkning emot anslagets användande till löneförhöj¬
ning åt ordinarie polisman. Men jag vill också påminna mig att den
länsman, som med anmärkningen afses, fått ett särskildt svårare upp¬
drag att utföra inom en viss trakt af sitt distrikt, men att detta
N:o 13.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
4
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående
särskild
polisstyrka
på landat.
(Forts.)
uppdrag gjort att han sjelf icke kunde sköta sin tjenst, utan måst
hafva vikarie, till hvilken han fått afstå en del af sin ordinarie in¬
komst. Om så är, synes mig i detta fall anslagets ändamål icke vara
öfverskridet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Po sse: Jag har verk¬
ligen haft den föreställningen, och jag har den fortfarande, att man
i allmänhet är mycket belåten i landet med den anordning till poli¬
sens förstärkande, som genom detta extra anslag kunnat åstadkommas.
Och äfven om, på sätt här blifvit anmärkt, en och annan gång vid
fördelningen af anslaget någon oegentlighet egt rum, så kan väl detta
icke utgöra rimlig anledning till att minska eller draga in anslaget
eller förändra dess natur. I det skick det nu föreligger tror jag,__ att
Riksdagen bör bibehålla detsamma; och jag hemställer derföre vörd¬
samt om bifall till hvad Kongl. Maj:t här föreslagit.
Grefve Sparre: I min egenskap af Konungens Befallningshaf¬
vande i landsorten kan jag intyga, att detta anslag i allmänhet varit
mycket välkommet och särdeles behöflig!, då det mig veterligen blifvit
användt. Äfven om Elfsborgs län icke finnes upptaget bland dem,
som fingo med af 1880 års anslag, så torde detta bero derpå att bi¬
draget tagits af befintliga besparingar; ty det är icke något är som
Elfsborgs län icke fått sådant anslag.
Herrarne torde litet hvar känna till att i de landsorter, der
länsmansdistrikten äro stora, särskild polisuppsigt behöfves å vissa
från länsmannens bostad aflägset belägna ställen, vid tillfällen då af
en eller annan orsak mera än vanligt mycket folk finnes samman-
skockadt, och jag tror derföre ingalunda, att én så beskaffad för¬
ändring, som Herr Liss Olof Larsson föreslagit, vore lämplig. Om
någon gång missbruk vid anslagets fördelning egt rum så till vida,
att det användts till löneförhöjning åt en ordinarie länsman, vore
detta visserligen mycket att beklaga, och hoppas jag att ett sådant
missförhållande skall rätta sig sjelft. Inom det län, hvars höfding
jag har den äran att vara, har sådant icke händt, utan bär anslaget
utöfvat ett särdeles välgörande inflytande. Jag vill derför instämma
med dem, som yrkat anslagets bibehållande i dess nuvarande form.
Herr Hellgrén: Jag begärde ordet med anledning af Herr Liss
Olof Larssons påstående att det egentligen vore de ordinarie läns¬
männen, som komme i åtnjutande af detta anslag. Jag vill då för¬
utskicka det tillkännagifvandet, att jag sjelf, ehuru polisman inom det
vidsträcktaste länsmansdistriktet i riket, aldrig kommit i åtnjutande af
någon del af detta anslag, oaktadt jag på resor i tjensteärenden måst
uppoffra flera hundratals kronor. Inom mitt distrikt finnas 2 lapp¬
kapell, som äro belägna det ena 12 och det andra 9 mil ifrån min
bostad. I hvartdera af dessa kapell hålles gudstjenst 2 gånger om
året, och då måste länsman vara med. Jag får således endast för att
vid dessa tillfällen utöfva polisuppsigt årligen resa sammanlagdt 84
Lördagen den 26 Februari, f. m.
5
N:o 13.
mil. Jag har aldrig, oaktadt många anledningar dertill kunnat finnas,
fått någon ersättning för öfverfiödiga resor, om jag så får kalla dem,
men jag har ansett, att man är bäst belönad af erfarenheten att hafva
fullgjort sin pligt. Jag känner icke heller till något fall i Vester-
bottens län, der någon ordinarie länsman blifvit delaktig af ifrågava¬
rande anslag, men väl finnas två ställen, Tärna och Malå kapellför¬
samlingar, som äro långt aflägsna — den ena 9 och den andra 6 mil
— från ordinarie länsmannens bostad, och hvarest presterskap finnes
samt det i följd häraf är högst nödigt att hafva ständig polis. Här
har Konungens Befallningshafvande anslagit på hvartdera stället 900
kronor, men icke för polisuppsigten endast, utan äfven för fullgörande
på dessa ställen af länsmannens öfriga skyldigheter. För öfrigt finnas
två ställen, Ursvikens och Hotmsunds lastageplatser, der särskild polis-
uppsigt under sommarmånaderna är nödig, då man ju icke kan begära,
att länsmannen skall vara allestädes närvarande. Och hvad skulle
väl följden blifva, om Herr Liss Olof Larssons förslag ginge igenom?
Jo utan tvifvel, att åtskilliga länsstyrelser blefve tvungna att ingå till
Ivongl. Maj:t med begäran att få fasta löner till nya länsmän på flere
olika ställen.
Jag hemställer derför om bifall till Utskottets förslag.
Herr Nils Petersson: Hen kännedom, jag har om denna sak,
gör, att jag nödgar ställa mig på samma sida som Herr Liss Olof
Larsson. Jag vet nemligen icke, att i min ort detta anslag blifvit
användt till annat ändamål, än som i senare delen af nu föredragna
punkt finnes angifvet, eller till belöningar för gröfre brotts upptäckande,
och jag föreställer mig, att de ställen, der anslaget behöfver användas
till det förra ändamålet, eller till aflöning och underhåll åt särskild
polisstyrka på landet, blott äro sådana, der större menniskomassor
äro samlade, såsom vid jernvägsbyggnader. Men efter hvad jag låtit
mig berätta, skall kostnaden för polisbevakningen å dessa ställen be¬
stridas af det enskilda jernvägsbolagets medel och för detta ändamål
användes således icke nu ifrågavarande anslag. Också synes det mig
ligga i sakens natur, att det bör åligga det enskilda jernvägsbolaget
att ombestyra en sådan polisuppsigt till förekommande af oroligheter.
Anslaget, för så vidt det afser “aflöning och underhåll åt särskild
polisstyrka å landet11, anser jag derföre temligen obehöfiigt.
Jag har äfven hört sägas och tror att det ligger full sanning
deri, att svenska folket är det som har den minsta polisstyrkan bland
alla folk, hvad landsbygden angår, och det är också erkändt, att
svenska folket är i det hänseendet mycket lätt att styra. Jag tror
derför, att icke Riksdagen bör skämma bort svenska folket med ökande
af polisstyrkan å landet. Vi känna, huru det nu tillgår: länsmännen
upprätthålla ordningen med biträde af fjerdingsmän och, der det be-
höfves, särskilda vaktkarlar. Och det medvetandet, att ordningen så¬
lunda upprätthålles mest af befolkningen sjelf, gör säkerligen, att mån¬
gen, som eljest kanske skulle hafva lust att tillställa något krakel,
underlåter detta. Det har på detta sätt gått bra allt hittills och
går väl så äfven hädanefter.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
6
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
Herr Key: Ett bland de kraftigaste vittnesbörd om den svenska
landtbefolkningens redbarhet och laglydnad är onekligen den omstän¬
digheten, att behofvet af polis på landet ännu är så ringa som det
verkligen är. Också utgör det föremål för utländingens förundran, att
polisbevakningen derstädes kan uppehållas blott af det fåtal länsmän
och fjerdingsman, som vi ega. Men detta oaktadt börja likväl för¬
hållandena att blifva ganska olika på olika trakter. Å sådana ställen
i Sverige, der befolkningen är gles, men fäst bosatt, der ännu ingen
rörelse uppstått, ingen större industri bedrifves och inga jernvägar
beredt medel till underlättande af såväl egna som främmande brotts¬
lingars undanflykt, der är behofvet af polis icke större än fordom, un¬
der det att i de provinser, hvilka numera genomkorsas af jernvägar,
der rörelsen, industrien och handeln alltjemt utvecklas med stora och
kraftiga steg — der har äfven behofvet af en förstärkt landtpolis
gjort sig mera känbart än förr.
Också är det gifvet, att erfarenheten från olika trakter af Sverige
måste vara mycket olika i detta afseende och att till följd deraf om¬
dömet om behöfligheten af ökad landtpolis äfven måste vara mycket
olika. Men af hvad jag nyss yttrat följer äfven att, i den mån rö¬
relsen växer och kommunikationsmedlen mångfaldigas, måste äfven —-
det ligger i sakens natur — med allt erkännande af svenska folkets
fortfarande redbarhet och laglydnad, brott mot eganderätten och våld¬
samheter man och man emellan blifva talrikare på sådana orter än der,
hvarest allt går sin gamla patriarkaliska gång. Derföre har också
Kongl. Maj:t påpekat, att en förhöjning i detta anslag inom kort tid
torde vara erforderlig; och det säger sig sjelft, att detta behof af polis
icke kommer att minskas, utan, af de skäl jag angifvit, fastmera ökas.
Under sådana förhållanden, och då vi sålunda måste motse, att
en förhöjning i anslaget blir behöflig, tager jag mig friheten hemställa,
om man icke kunde till dess vänta med alla funderingar på förändring
af detta anslags fördelning och på nya grunder derför. För min del
åtminstone anser jag det och tror icke att nu vore rätta tidpunkten
till sådana funderingars tillämpning. Kommer det i fråga att höja
anslaget, först då blir skäl att vid denna förhöjning eller vid ansla¬
get i allmänhet fästa de vilkor och kontroller, som visas behöfliga.
Jag anhåller derför för min del om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Häruti förenade sig Herr Joh. Erik Johansson i Forneby.
Herr Sven Andreasson: Herr Talman! Mine Herrar! Sedan jag
läst revisionsberättelsen och jemväl gjort mig närmare underrättad om
Jag vill, som sagdt, icke vara med om någon nedprutning å an¬
slaget, ty jag tror det vara väl på sin plats i och för belöningar för
gröfre brotts upptäckande och förbrytares efterspanande. Om ansla¬
get för ensamt detta ändamål bibehålies, kunna dessa belöningar göras
större, och medlen blifva härigenom säkerligen bättre använda än om
de beviljas på sätt af Utskottet föreslagits. Jag vill derför instämma
med Herr Liss Olof Larsson i det af honom framstälda yrkande.
7
N:o 13.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
på hvad sätt detta anslag blifvit använda har jag kommit till den
åsigt, att man mycket väl kunde nedsätta detsamma, emedan det blif¬
vit godtyckligt användt. Ivongl. Maj:t säger i sin proposition, “att
.anslaget blifvit taget i anspråk*1. Ja, det tror jag visst; jag tror att
det skulle tagas i anspråk, äfven om man beviljade betydligt större
belopp, men om man ser efter på hvad sätt det anvandts, finner man
att detta hufvudsakligen och nästan uteslutande skedt till stående löner
åt vissa personer, och jag tror att sådant icke kan vara så alldeles
lämpligt. Ser man vidare efter, så finner man, att anslaget tagits i
anspråk af vissa län, af andra icke, men af ett till mer än en sjunde¬
del af hela beloppet, ehuru jag icke kan finna, att der så mycket
varit af behofvet påkalladt. Jag anser det derföre icke vara rätt
lämpligt att anslå en så pass stor summa till ett så godtyckligt an¬
vändande, hvilket sannerligen icke af regeringen kan öfvervakas, hvar¬
före jag också tror att det kunde vara skäl att nedsätta denna summa
till hälften. Jag har också gjort detta uttalande inom Stats-Utskottet,
och jag tror, som sagdt, att det mycket väl skulle gå an att bevilja
endast halfva anslaget. Jag vill dock icke göra något yrkande, utan
tillstyrker att anslaget äfven detta år må utgå, men jag hoppas att
Riksdagen må se upp ett annat år, innan anslaget beviljas. Skulle
det befinnas ovilkorligen erforderligt, så tror jag det vore mera lämp¬
ligt, att landstingen, der behof förefinnes, beviljade anslag för ifråga¬
varande ändamål, då äfven dess användande kunde bättre kontrolleras,
än om det utgår från statskassan. Det kan äfven kännas hårdt för
många län, som icke behöfva detta anslag — och jag vet att det
endast är ett fåtal, som använder detsamma — att dertill få nödgas
lemna bidrag. Jag tror derföre, som sagdt, att man för framtiden
bör se upp i denna sak.
Jag vill icke göra något yrkande, utan har endast velat uttala
detta till protokollet.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Det händer så ofta att om små
anslag och små saker uppstår mycket vidlyftigare diskussion än om
stora anslag och stora saker, och så har det gått nu. Jag klandrar
visst icke, att äfven vid mindre anslag sparsamhet iakttages, ty detta
är ett lofvärdt sträfvande, och jag för min del vill gerna deltaga deri,
då skäl till sådant tillvägagående förefinnes. I förevarande fall är
dock ingen anledning för handen, vare sig att nedpruta anslaget eller
inskränka sättet för dess användande. Det yrkande, som nu blifvit
gjordt af en stats-utskottsledamot, har, märkvärdigt nog, såvidt jag
minnes rätt, icke inom Utskottet blifvit framstäldt. Deremot gjordes
inom Utskottet yrkande på rent afslag, och ett sådant kunde visser¬
ligen synas vara en besparing; men jag för min del tror, att det blott
skulle bereda glädje åt tjufvar och skojare, förluster för den enskilde
och helt säkert lika stora utgifter för staten i annan form. Likaledes
tror jag, att inskränkning i sättet för användande af detta anslag
skulle medföra, om ock i mindre mån, samma följder. Jag anser nem¬
ligen att anslaget icke blott behöfver användas för upptäckande af
gröfre brott, utan jag tror, under erinran af den gamla satsen: “det
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
8
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
är bättre förekomma än förekommas“, att man med bibehållande jem¬
väl af det sätt för användandet af anslaget, som man nu vill borttaga,
kan förekomma brott. Det har här vidare anmärkts att Malmöhus län
under år 1880 icke fått någon del af detta anslag. För ögonblicket
är jag icke i tillfälle att kontrollera denna uppgift. Men att den icke
bevisar att Malmöhus län, såsom den förste talaren med detta sitt
påstående ville bevisa, icke skulle behöfva någon andel i detta anslag,
tillåter jag mig tro deraf, att Malmöhus läns landsting under flere år
beviljat 8,000 kronor för samma ändamål samt att förvisso knappast
någon, som följer med allmänna angelägenheter, från vare sig stad
eller landsbygd, i detta län ansett anslaget vara illa användt, ehuru
det verkligen till en del användts till stående polis, och allmänt
är man der ense om, att detta anslag verkat mycket godt. Nu
har man framdragit statsrevisorernas yttrande såsom skäl för en för¬
ändring i vilkoren eller till och med för afslag till Stats-Utskottets
förslag. Det är vanligt och äfven rätt, synes det mig, att man anser,
att bruket icke bör upphäfvas för missbrukets skull. Det skulle man
nu här i någon mån göra, om icke Utskottets förslag antages. Här
skulle man upphäfva bruket att bevilja anslag för ifrågavarande ända¬
mål: brotts förekommande, derför att på något ställe missbruk med
anslaget synes hafva egt rum. Först och främst tror jag icke, att en
sådan slutsats är rigtig och således icke heller i detta fall berättigad,
och för det andra ber jag få anmärka, att denna statsrevisorernas
hemställan icke har i första hand föranledt till någon framställning
från Utskottet till Riksdagen. Riksdagen har, då icke någon sär¬
skild framställning med anledning af revisorernas anmärkning skett,
beslutat att allt hvad desse i öfrigt omnämnt icke skulle till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Då således denna fråga redan blifvit
tillfredsställande besvarad och man icke ansett den vara af den vigt,
att den behöfde föranleda till någon Riksdagens åtgärd, hemställer
jag, om det under sådana förhållanden kan vara rätt, att revisorernas
hemställan nu skulle föranleda till en inskränkning i anslaget på sätt
här föreslagits, eller om det ens skulle vara lämpligt. Jag tror icke,
att det skulle vara nyttigt för sjelfva saken eller ens alldeles rätt
med anledning af de uttalanden Riksdagen redan gjort, och jag tror
icke, att denna lilla fråga förtjenar att komma under en gemensam
votering, hvilket skulle blifva följden, om denna Kammare fattade ett
beslut stridande mot Utskottets förslag, emedan Första Kammaren
säkerligen godkänner detsamma. Ur alla synpunkter anser jag Ut¬
skottets förslag böra bifallas och anhåller att Kammaren ville så göra.
Herr Sam. Johnson: Det är ganska beklagligt att höra, att åt¬
skilliga af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle hafva missbrukat
detta anslag, som på vissa orter varit af en ofantlig nytta. För egen
del har jag en alldeles motsatt erfarenhet, då jag funnit detsamma
hafva blifvit utmärkt väl användt och hafva varit icke blott nyttigt,
utan rent af nödvändigt. Yi skola komma ihåg att på senare tider
en hel del stora jern vägsstationer uppstått, vid hvilka en mängd men-
niskor slagit sig ned, och hvilka stationer så småningom blifvit stora
Lördagen den 26 Februari, f. m. 9
handelsplatser. Man kan nu icke begära, att, om länsmannen bor på
annat båll, han skall flytta till just dessa ställen, och hvem skall då
på dessa ställen handhafva bevakningen, om staten icke lemnar bi-
drag till anställande af särskilda polismän? Härjemte finnas stora
hamnplatser, som. kanske icke alls ligga i närheten af det ställe, der
länsmannen bär sin bostad, och som väl behöfva polisbevakning. Jag
kan icke förstå, hvarföre man skall motsätta sig ett så nyttigt an¬
slag, när Kongl. Maj:t nu begärt det.
Jag för min del yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Sven Nilsson: Jag kan visserligen finna det förklarligt,
att åtskilliga ledamöter i Kammaren kunnat uttala klander mot an¬
vändandet af ett statsanslag, då man har, hvar från sin ort, skäl att
gorå anmärkning. Jag för min del har icke några anmärkningar att
gorå mot det. nu ifrågasatta anslagets användande i det län, jag till¬
hör, emedan, jag funnit att den del af anslaget, som kommit detta län
till godo, blifvit val använd och varit gagnande för orten. Jag tror
likväl, att den diskussion, som här föregått, skall fästa regeringens
uppmärksamhet på de felaktigheter, som blifvit begångna vid anslagets
användande på andra ställen, hvarigenom desamma kunna för fram¬
tiden undvikas, och från sådan synpunkt kan diskussionen hafva haft
sin nytta. Då man emellertid af Kongl. Majrts proposition finner, att
detta anslag, som nu föreslås, icke blott är behöfligt. utan äfven kom¬
mer att för framtiden vara otillräckligt, finner jag för min del det
vara högst obetänksamt att försöka nedsätta detsamma eller förändra
dess., natur. Jag skulle för min del tvärt om önska, att regeringen
beträdde den väg, som omnämnes i den Kongl. propositionen, eller
att den sökte anskaffa eu tillökning i anslaget för att kunna till¬
godose.. anspråk, som i detta hänseende icke allenast nu förefinnas,
utan säkerligen i framtiden äfven komma att uppstå.
I det län, jag tillhör, har flera gånger vid landstinget väckts för¬
slag om, ..att tinget skulle lemna bidrag till förstärkande af stats¬
anslaget för att på ett verksammare sätt kunna verka i det med an¬
slaget afsedda syfte, men man har funnit, att med det ringa stats¬
anslag, som länet erhållit, bidraget från landstingets sida för planens
sättande, i verket skulle blifva så stort, att landstinget ryggat tillbaka,
då eu icke obetydlig landstingsskatt deraf skulle följa, och detta har
vant enda anledningen dertill att landstinget icke kunnat bevilja nå¬
got bidrag. Vi hafva nyss hört, att landstinget i Malmöhus län bi¬
di ager med b,000 kronor till aflönande af särskild polisbevakning.
Man har der anstalt eu särskild polisman, hvilken, enligt hvad jag
vet, gör stor nytta i detta län. Der är anordnad en så kallad “hem-
lig polis “, som utöfvar en både stor och gagnande verksamhet, och
jag tror att användandet af anslaget på detta sätt icke kan klandras,
helst då man vet att det är landstinget i länet som äfven beviljar
medel för. att användas på detta sätt. Och om vi gå till städerna,
lär oss erfarenheten derifrån, att de fleste brottslingar uppdagas just
genom den hemliga polisen. Det vore derföre särdeles nyttigt att få
sådana tjensteman jemväl på flera ställen å landet, och man skulle
N:o !3.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
JO Lördagen den 26 Februari, t. m.
val icke med anledning deraf, kunna säga, att hela svenska folket
stäldes under polisuppsigt, då man använde dem endast för sådana
ändamål som för att uppdaga de brottslingar, som den ofnga polis¬
makten på landet icke kunde få rätt på. Förhållandet ar nemligen,
att de nuvarande polismännen på landet hafva vissa distrikt, utom
hvilka man ej kan ålägga dem att resa, men med ett sådant anslag
som det ifrågavarande kan man få polismän, hvilka man kan ålägga
att resa inom hela riket, så långt anslaget förslår. Jag skulle på det
högsta beklaga, om anslaget nedsattes, då jag tvärtom anser, att det¬
samma borde ökas, för att sålunda kunna åstadkomma eu större verk¬
samhet i föreslagna syftet, men skulle icke hafva något emot, om det
vilkor fastades för , att blifva delaktig af anslaget, att landstingen
skulle bidraga med något, då man kunde hafva anledning tro, dels
att man ej °behöfde skrämmas för någon hemlig polis, och dels att
anslaget användes så, att klagomål deröfver i allmänhet ej behofde
befaras
Jag anhåller för närvarande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Gederberg: Då jag vid genomseendet af Utskottets utlåtande
fann. att den nu föredragna punkten icke var åtföljd af någon reser¬
vation, kan jag icke neka till, att det var med eu viss öfverraskning
jag hörde eu af Stats-Utskottets ledamöter komma med ett yrkande
vidt skildt från hvad Stats-Utskottet här föreslagit, och att eu annan
stats-utskottsledamot, talaren på kalmarbänken, för så vidt jag kun¬
nat höra rätt, instämt i detta yrkande.
Hvad särskilt beträffar det af dessa båda talare framställa för¬
slag tyckes det vara framkalladt deraf, att talaren på dalabänken
anså", det anslaget blifvit missbrukadt af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Kopparbergs län, som enligt talarens uppgift anvandt en
del deraf till löneförhöjning åt ordinarie länsmän, något hvartill det
ingalunda varit ämnadt. Jag vill icke uttala något tvifvelsmål om
uppgiftens rigtighet, men ännu har icke den andra parten vant hord,
och intill dess detta skett, ber jag att få uppskjuta mitt omdöme, huru¬
vida tillvägagåendet varit missbruk eller icke. Men, antaget att miss¬
bruk verkligen egt rum, så tror jag dock icke, att ett sådant miss¬
bruk med anslaget skulle genom den ärade talarens förslag kunna för
framtiden undvikas. Tvärtom tror jag det vore att befordra dylma
missbruk, om man ur Utskottets förslag uteslöte de ord, den arade
talaren ansåg öfverflödiga, ty då i Stats-Utskottets förslag säges, att
anslaget skall användas till särskild polisstyrka på landet, så ar val
derigenom alldeles oförtydbart uttaladt, att det icke får användas till
aflöning eller löneförbättring åt den ordinarie polisen.
Det tyckes vidare, som om bär skulle uttalats åtskilligt klander
mot att en betydligare summa af ifrågavarande anslag gått till vissa
län än till andra. Det är ett faktum, att ett stort belopp har ut¬
gått till Norrland, men detta beror naturligtvis derpå att behotvet
inom Norrland är jemförelsevis stort, icke derför att norrländingens
laglydnad skulle vara mindre än öfriga landsmäns, ty eu stor ae åt
detta behof härrör icke på ringaste vis från norrländska eller ens från
11
N:o 13.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
svenska befolkningens större eller mindre laglydnad, hvarom här ta¬
lats. För att styrka detta, ber jag endast att få erinra derom, att
Norrbotten har en omkring 40 mil lång gräns mot Finland, och i
närheten af denna gräns uppehåller sig en del samhällets olycksbarn,
som, då de finna sin frihet hotad på en sida om gränsen, ofta söka
att trygga den genom att öfvergå till gränsens andra sida, och af
denna anledning behöfves en icke obetydlig bevakning. Vidare ber
jag erinra om de norrländska hamnarne — dessa äro under vintern
stängda af is, och vid dem uppehåller sig då en bofast laglydig be¬
folkning, som gör polisen ringa eller intet besvär, men på andra tider
samlas der en mängd folk af alla nationer, som just icke hafva den
allra största aktning för lag och rätt, och då är der en särskild polis¬
styrka väl behöflig, isynnerhet då den ordinarie polistjenstemannen
har ett så stort distrikt, att han omöjligen kan åt hamnplatserna egna
afl den vaksamhet som är af nöden. Till sist ber jag få nämna, att
Kongl. Maj:t, åtminstone för Norrbottens och Vesterbottens län, redan
vid dessa medels anordnande bestämt att de till en del skulle utgå
till polismän, anstälda för helt år på sådana platser, som legat långt
aflägsna från de ordinarie polismännens bostäder, och att detta så¬
ledes icke härrört från något annat Kongl. Maj:ts Befallningshafvan-
des eget åtgörande än dertill ingifna förslag.
På grund af hvad jag nu anfört och på de skäl Utskottet åbe¬
ropat anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr J. O. Boström: Jag är till stor del förekommen af ett
par af de föregående talarne, som i denna fråga hafva yttrat sig.
Dock kan jag icke underlåta att såga! några ord och få inlägga en
liten gensaga mot det omdöme om Vesternorrlands län, som vi nyss
bär hörde fällas, ett omdöme som var ganska omildt och som
jag vågar tro att vi vesternorrländingar icke gjort oss förtjenta af.
En talare på dalabänken ville finna att i Vesternorrland måtte vara
synnerligen oroligt och mindre laglydigt folk, då så mycket pennin¬
gar der beböfde användas för extra polisbevakning. Men denna extra
polisbevakning är dock icke orsakad af den der bofasta befolkningens
större behof af att stå under polisuppsigt. Nej ingalunda. Men just
den massa folk, som från andra orter både inom riket och utom dess
gränser samlats till detta län för att der få arbetsförtjenst, den be-
höfver och den har orsakat den större extra polisuppsigt, hvarmed
detta . län skyldrar. De i länet befintliga större sågarne, till ett antal
af öfver 10, de ej så få lastageplatserna, de i södra delen af länet
de senare åren pågående jernvägsarbetena hafva samlat dit folk från
hela riket. Och kanske äfven Dalarne har dertill lemnat sitt bidrag?
Kanske, äfven någon dalkarl har råkat i kollision med polismakten
och i sin män bidragit till nödvändigheten af dess stärkande och för¬
ökande. Påståendet, ehuru djerft, torde dock icke vara obevisligt
eller böra anses ligga utom möjlighetens gräns.
Den skall vara bra okänd med förhållandena i länet eller, om
han känner dem, blunda för dem, som icke skall nödgas både veta
och erkänna, att de nu af mig påpekade omständigheterna äro de
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
Angående
särskild
polisstyrka
på. landet.
(Forts.)
12 Lördagen den 26 Februari, f. m.
väsentliga orsakerna till nödvändigheten af extra polis med ty åtföl¬
jande kostnader, som den värde talaren behagat finna så anmärk¬
ningsvärd. Stats-Utskottets ärade ordförande har ock nyss så väl
framhållit hvad till försvar af regeringens fordran och Utskottets till¬
styrkan af nu ifrågavarande 40,000 kronor behöfver anföras, att jag
icke vidare derom behöfver yttra mig. Jag är ock öfvertygad om och
hyser det förtroende till regeringen och dess organ, att den icke
äskar, än mindre använder anslag annat än der och då de påfordras.
Blott några ord ber jag att få tillägga med afseende på hvad en ta¬
lare från Yesterbotten sade angående behofvet af polis och dess när¬
varo i Lappmarken der och på de ställen, der prest derstädes finnes
och infinner sig. Jag tror att hans uttryck, för att icke missförstas,
kan tarfva liten ifyllnad. Jag känner nog till och underskattar icke
betydelsen af att tronen och altaret stödja hvarandra. Men att just
prestens närvaro på ett ställe skulle eo ipso nödvändiggöra polismans
närvaro och ingripande är nästan en farlig beskyllning och insinua¬
tion mot oss prester. Jag har visserligen icke tjenstgjort i Lappmar¬
ken, men tror mig dock så pass känna till lappska förhållanden, att
jag dristar påstå och påstå med sanning, att det icke är presten och
hans närvaro på ett ställe i Lappmarken som påkallar polisens ingri¬
pande, utan att det är det dit till stället samlade folket, som gör det.
En större myckenhet med folk samlas för sina angelägenheters skull
vanligen dit och der, hvarest presten i Lappmarken för tillfället eller
mera stadigvarande är att träffa, och då torde polismakten för folk¬
samlingarnas skull behöfvas för vidmakthållande af ordning och för
att kunna träffa personer och vidtaga embetsåtgärder, som erfordras
och hvilka de lokala förhållandena försvåra vid andra tillfällen. Jag
dristar förmoda att detta ock var den värde talarens mening^ hvadan
jag tagit mig friheten för rättelses skull härmed göra denna “ifyllnad11.
Herr Aug. Peterson: Då så många olika talare från skilda
provinser uttalat sig för beviljande af detta anslag, kunde det synas
som om anslagets behöflighet i de respektive länen vore till fullo
ådagalagd. I Blekinge, den provins för hvilken jag är en repre¬
sentant, erfordras likväl, såvidt jag vet, icke. något förhöjdt anslag
för grafva brottslingars gripande eller för ordningens upprätthållande
inom länet. Jag erinrar mig att länets landsting år 1864, om jag
minnes rätt, beviljade ett särskilt anslag af 500 kronor för nämnda
ändamål. Under de år, som derpå följde, behöfde detta anslag ej an¬
vändas till sitt hela belopp, utan blott någon del deraf, och numera
är nämnda anslag till följd af sin obehöflighet helt och .hållet af
landstinget indraget. Om i något eller några län en särskild polis¬
styrka är af behofvet påkallad, synes det mig, att statsverket icke
bör betungas med kostnaden derför, utan att länets landsting bör
ordna saken och lemna nödiga anslag. Om, såsom här har blifvit
upplyst, förhållandet är sådant, att, vid under byggnad varande järn¬
vägsanläggningar, jernvägsstyrelsen, derest för ordningens upprätt¬
hållande anslag till en extra polispersonal behöfves, sjelf får vid¬
kännas den derför erforderliga kostnad, så böra väl äfven enskilda
13
N:o 13.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
personel’ och bolag, som i sin tjenst använda en större arbets¬
styrka, vara skyldige att sjelfve bidraga till ordningens upprätthållande
bland desse. I min hemort finnes bland annat ett stort stenhuggeri-
etablissement, hvars egare på att hugga i sten förtjent millioner.
Staten aflönar derstädes en extra polisman för att upprätthålla ord¬
ningen. Detta anser jag vara alldeles oriktigt. En så rik man borde
sjelf få underhålla nödig polis. I öfrigt finnas i min hemtrakt äfven
många andra storartade etablissement, men icke beliöfves derför någon
extra polispersonal, utom vid marknader, då särskilda s. k. vakt-
karlar tillkallas, att biträda landtpolisen, som är länsmän och fjer-
dingsmän. Om i något län det befinnes, att en större eller mindre
extra polisstyrka är åt nöden och att anslag härför beliöfves, borde,
enligt mitt förmenande, länsstyrelsen först tillse, huruvida icke någon
enskild person eller något etablissement kan åläggas att dertill i nå¬
gon mån bidraga och derefter landstinget fylla hvad derutöfver er¬
fordrades.
Jag har ansett mig böra nämna detta och instämmer i öfrigt i
Herr Liss Olof Larssons yrkande.
Herr Liss Olof Larsson: Då jag ännu en gång begärt ordet
i denna fråga, får jag till en början nämna att jag redan vunnit en
en del af mitt syftemål, som var att få i gång en diskussion i frågan,
och derunder få tillfälle att fästa uppmärksamheten på eu del miss¬
bruk, som i vissa län ega rum med afseende å användandet af de
ifrågavarande anslagsmedlen. Det förhåller sig icke på det sättet,
som en talare har yttrat, att statsrevisorerne föreslagit indragning af
detta . anslag; de hafva endast velat påpeka missbruk vid dess an¬
vändning, utan att derför vilja minska anslaget, än mindre indraga
detsamma. Då jag nämnde, att det finnes län, som under år 1880
icke bekommit någon del af anslaget, har jag dermed icke velat på¬
stå, att derföre i dessa län icke några medel blifvit använda för detta
ändamål. Jag har endast i enlighet med de uppgifter, som Statskon¬
toret meddelat Kammarrätten, nämnt hvilka län som år 1880 icke
fått åt sig anordnade sådana medel, men jag har derjemte funnit, att
en del län för ändamålet användt från föregående år reserverade
medel, och att således ett län, som icke fått något anslag det ena
året, kan hafva haft medel från ett föregående år att använda. När
jag nyss såsom ett exempel anförde Stora Kopparbergs län, ville jag
dermed visst icke antyda, att missbruken der vore större än i andra
län. Jag har endast i detta län noggrannare undersökt saken, af
det skal att jag der någorlunda känner till förhållandena 1 allmänhet.
Men om Herrarne behagade taga reda på förhållandena hvar i sitt
län, skulle det kanske befinnas, att missbruken der äro måhända
ännu större. Jag har sålunda icke haft för afsigt att utpeka något
visst län; dock skulle jag kunna nämna ett län, der 2.000 kronor ut-
anordnades till en länsman — jag vill icke förneka att anslaget för
honom var behöflig^ och att han var eu duglig karl — hvilken kort
förut blilvit försatt i konkurs och derföre icke var i utöfning af sin
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
J4 Lördagen den 26 Februari, f. m.
■tjenst. lian fick emellertid af Konungens Befallningshafvande ett
arfvode af 2,000 kronor för att utöfva extra polisbefattning.
Ännu mindre har jag genom mitt uppträdande och hvad jag här
yttrat velat klandra regeringen. Äfven jag känner något till stats¬
förvaltningen och vet, att Kongl. Maj:ts regering icke kan ingå i pröf¬
ning af sådana små anslag som här äro i fråga. När Konungens
Befallningshafvande inkommer till Kongl. Maj:t med begäran om ett
belopp för förevarande ändamål, kan icke någon begära, att Kongl.
Maj:t skulle pröfva om det äskade beloppet är behöfligt eller icke,
utan Kongl. Maj:t måste lita på sin Befallningshafvandes omdöme i
detta fall.
Det är således mot Konungens Befallninghafvandes sätt att be¬
gära sådana anslag som jag vågat göra några anmärkningar. Det bär
sagts, att Riksdagen hade att vänta ett förslag till förhöjning af detta
anslag, och en talare har här nämnt, att han med glädje skulle helsa
ett sådant förslag. För min del skulle jag deremot mycket beklaga
den tid, då man behöfde höja detta anslag, d. v. s. den tid då sven¬
ska folket blifvit så demoraliseradt, att man ansåge sig behöfva an¬
skaffa en särskild polisstyrka på landet.
Nu säger man att distrikten äro för stora och länsmännen och
fjerdingsmännen för få. Deremot ber jag dock få anmärka, att man
för ordningens upprätthållande å landet icke är hänvisad endast till
länsmän och fjerdingsmän, utan jag tror att hvarje hederlig man vill
utöfva en sådan polismyndighet, der sådant kan komma ifråga, \ille
man höja ifrågavarande anslag till 100,000 kronor eller derutöfver, så
skola nog Konungens Befallninghafvande finna utväg för användandet
äfven af detta belopp, men jag vågar bestrida att skäl till eu sådan
förhöjning verkligen finnas. Då jag särskildt omnämnde förhållandet
i ifrågavarande hänseende inom Vesternorrlands län, så var det en¬
dast för att visa, att, för den händelse man räknade efter de belopp,
som utgått för hvarje län, skulle Vesternorrlands län i detta hänse¬
ende vara det sämsta läuet inom landet. Detta kan väl icke heller
bestridas, men jag vågar påstå att det belopp, som der användts, i
sjelfva verket icke varit behöfligt, ehuru det visserligen användts;
annars skulle detta förhållande utvisa, att folket deruppe behöfver
ständigt stå under polisuppsigt, hvilket väl icke kan vara fallet. För¬
öfrigt hafva icke de nordligare länen framför andra län visat sig vara
i behof af detta anslag, ty Vesterbottens och Norrbottens län utgöra
i detta afseende icke något undantag från de öfriga länen.
Jag bär här i Kammaren blifvit klandrad derför att jag inom
Stats-Utskottet icke reserverat mig mot Utskottets förslag i denna
punkt. Ja, så är alltid förhållandet; om man reserverar sig, så klan¬
dras man derför, och reserverar man sig icke, så klandras man der¬
för. Men i sådana frågor, der man kan vara med om sjelfva anslags-
beloppet, anser man vanligen ej så vigtigt att afgifva en särskild re¬
servation, endast derför att man, såsom t. ex här, anser sig skyldig
fästa uppmärksamheten på de missbruk, som vid ett anslags ^an¬
ordnande åt vederbörande kunna ega rum. Detta har jag nu gjort
här i Kammaren, och jag är öfvertygad om att Kongl. Maj:t vid för-
Lördagen den 26 Februari, f. m.
15
N:o 13.
delningen på de särskilda länen af dessa penningmedel skall härefter
fästa mera afseende än hittills vid sådana missförhållanden, som här
påpekats.
Jag skall således icke ens vidhålla mitt förra yrkande och af-
står från min begäran om proposition derå.
Herr Hellgrén: Jag har hufvudsakligen begärt ordet, för att
kunna göra ett litet tillägg till mitt förra anförande. Jag nämnde
nemligen då, att i Malå och Tärna socknar blifvit prester tillsatta
och i följd deraf vore nödvändigt att på dessa ställen funnes stadig¬
varande polisbevakning. För den oinvigde kan sådant låta beynner-
ligt eller tolkas så som det skulle behöfvas polis för presterskapets
räkning, men förhållandet är att å dessa ställen liksom å andra orter
samlas folket för gudstjenstens bevistande till ett ganska stort antal
och då är det nödvändigt att det finnes polis, som har uppsigt öfver
ordningens vidmakthållande derstädes. Presterna uti eu del lapp-
markspastorat måste resa till sina annex-församlingar för att hålla
gudstjenst några gånger om året, och vid dessa högtider samlas
jemte närboende nybyggare alla lappar från närgränsande orter
för att bland annat hålla bröllop, barndop och graföl, och de som
känna lapparnes seder och bruk veta, att ganska mycken oord¬
ning vanligen uppstår vid sådana tillfällen, och denna oordning kan
man icke begära att presterna skola afstyra, utan då måste krono-
betjeningen anlitas. Jag har alltför stor aktning för presterskapet
för att vilja ens antyda, att polisen skulle behöfvas för presternas
skull. Min mening var den, att der prester och kyrkor finnas i dessa
orter, der behöfves också polis för ordningens upprätthållande bland
det församlade folket.
Det var endast detta jag velat tillägga till förtydligande af mitt
förra anförande.
Herr Helander: Trots den förklaring, som representanten från
Dalarne nyss afgaf, kan jag icke underlåta att uttrycka min förundran
deröfver, att åtminstone tre af Kammarens ledamöter inom Stats¬
utskottet nu hafva yttrat sig emot hvad Utskottet i föreliggande
punkt tillstyrkt, utan att någon enda af dem låtit till protokollet an¬
mäla sin frånvaro vid beslutets fattande eller afgifvit sin reservation
och således ännu mindre motiverat en sådan. Jag vill önska, att det
icke må blifva sed, att man inom Stats-Utskottet framdeles går så
tillväga. Vi, som stå utom Stats-Utskottet, hafva en god ledning för
vårt omdöme, då vi finna att skiljaktiga meningar inom Utskottet
yppat sig, ty detta gifver oss anledning att gå tillbaka till och ge¬
nomse de handlingar, som i frågan äro upplysande, hvarigenom vi
lättare kunna försäkra oss om hvilken mening som är den rätta.
Detta var hvad jag egentligen ville säga.
I afseende på sjelfva saken vill jag endast nämna, att, då de af
Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande afgifna förklaringarne
i anledning af statsrevisionens anmärkningar synts mig i allo nöjak¬
tiga, jag för min del icke kan annat än instämma i Utskottets till¬
styrkan af hvad Kongl. Maj:t härutinnan föreslagit.
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
(Forts.)
N:o 13.
16
Angående
särskild
polisstyrka
på landet.
v Forts.)
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs-
trafik.
Lördagen den 26 Februari, f. in.
Herr Aug. Peterson: Då jag nyss instämde i Herr Diss Olof
Larssons yrkande, men han i sitt senare yttrande återtagit detsamma,
torde jag böra gifva tillkänna, att äfven jag återtager mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef Utskottets
hemställan bifallen.
Punkterna 13—22:
Biföllos.
Punkten 23:
Mom. a):
Bifölls.
Mom. b):
Utskottet hade hemstält:
att Riksdagen måtte, i enlighet med derom af Kongl. Maj:t gjord
framställning, till bestridande af kostnaderna för uppförande å statens
jern vägstrafiks tomter i qvarteret Svanen i Stockholm af en byggnad
innehållande expeditions- och tjenstelokaler samt åtskilliga .bostads¬
lägenheter för innehafvare af befattningar vid statens Järnvägstrafik,
allt i öfverensstämmelse med trafikstyreisens förslag, ställa till Kong!.
Maj:ts förfogande ett särskildt anslagsbelopp af 400,000 kronor samt
deraf anvisa 200,000 kronor att utgå under år 1882.
Efter uppläsning af berörda hemställan, mot hvilken Herrar
Piss Olof Larsson och Nils Petersson inom Utskottet reserverat sig,
anförde
Herr C. A. Larsson: Jag vill icke vara med om bifall till detta
anslag, så länge tvenne praktvåningar i centralstationshuset användas
på det satt, att man hyr ut hvardera för lumpna 350 kronor om året,
och således ingalunda det behof torde förefinnas, som blifvit fram¬
hållet i såväl styrelsens förslag som regeringens proposition. I 1879
års revisionsberättelse finnes intagen eu relation om, huruledes trafik¬
styrelsen i centralstationshuset upplåtit två stora präktiga våningar,
som hvardera borde vara värda 2,400 kronor, mot en hyra af 350 kro¬
nor för hvarje, alltså tillhopa för den lumpna summan af 700 kronor,
under det att samma styrelse ute i staden hyr andra våningar, den
ena för 1,800 kronor och den andra för 2,000 kronor, i hvardera af
hvilka endast en enda tjensteman har bostad.
Enligt mitt förmenande förfar ej styrelsen för närvarande rätt
med de resurser i bostadsväg, som redan finnas, och jag anhåller der¬
för, att Kammaren ej måtte bifalla något anslag till beredande af
ännu mera boställsutrymme; ty så länge det finnes inom sjelfva
Lördagen den 26 Februari, f. m.
17
N:o 13.
centralstationshuset 18 rum och 2 kök uthyrda mot endast 700 kro¬
nor, kan man ej tala om brist på utrymme. Inom statsrevisionen
upplystes äfven att styrelsen atlönar en vice värd i huset för att upp¬
bära dessa hyror och gifver honom 400 kronor för besväret. Staten
har således endast 300 kronor årligen i netto för 18 rum och 2 kök.
Ett taktum är äfven, att den ene hyresgästen, jernvägstjensteman i
högsta lönegraden, tillika förhyr af styrelsen eu våning på 5 rum och
kök vid Liljeholmen för endast 100 kronor om året. Jag anser detta
visa en sådan brist i hushållning, att jag anhåller det Kammaren
måtte afslå Stats-Utskottets nu föredragna hemställan om anslag till
beredande af ökadt utrymme för boställen.
Herr Nils Petersson: Äfven jag tycker att det vore att gå
temligen raskt tillväga, om Kammaren beviljade anslag till uppbyg¬
gande af ett präktigt hus med bostäder åt jernvägstjensteman i huf-
vudstaden. Jag anser att Riksdagen bör gifva tillkänna, att förvalt¬
ningen för statens jernvägstrafik bör iakttaga mera sparsamhet.
Jernvägarne äro ett industriel företag, och om man betänker
huru mycket som åtgår för deras vidmakthållande, så kan man icke
förvåna sig öfver att, om man fortgår på detta sätt, behållningen
blifver nästan ingen. Jag tror att den ifrågavarande byggnaden icke
är nödvändig, utan att saken mycket väl kan tåla ett års uppskof, så
att man under tiden kan se till hvad i verkligheten behöfves. En
talare har redan påpekat huru man hushållar med statens medel; och
det kan ej vara skäl att på detta sätt oupphörligen öka jernvägskapi-
talet, ty då kommer afkastning^ af jernvägarne att blifva mindre
■och möjligen endast förslå till driftkostnaden. För min del anser jag
det icke rimligt att, då man redan har ett stort stationshus, nu ytter¬
ligare uppföra en byggnad för en kostnad af 400,000 kronor och hvars
tomt i fjor inköptes till ett pris af 240,000 kronor. Jag tror att man
mycket väl ännu ett år kan reda sig med det stationshus, som nu
finnes, och sedermera, om behofvet af ökadt utrymme så klöfver, vid¬
taga erforderliga åtgärder. För min enskilda del kan jag icke annat
än yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr Key: Med anledning af de föregående talarnes yttranden
ber jag få fästa uppmärksamheten å Stats-Utskottets motivering, som,
enligt min åsigt, innehåller giltiga skäl för bifall till Kong! Majrts
förslag. Stats-Utskottet har omförmält, att tomternas inköpspris utgör
240,000 kronor. Uppförandet af den nya byggnaden är beräknad att
kosta 400,000 kronor. Således utgör hela byggnadens verkliga kost¬
nad 040,000 kronor, på sätt den siste ärade talaren äfven antydde.
Om man å detta belopp beräknar ränta efter 5 procent, utgör denna
32,000, och då man från denna summa afdrager den hyresersätt-
ning, som vissa jernvägstjenstemän äro berättigade att uppbära på
.grund af Riksdagens skrifvelse till Kong! Maj:t och Kong! Maj:ts
deraf föranledda beslut, hvilken hyresersättning här uppgår till 20,100
kronor, så kommer man till det resultat, att återstoden blifver alle-
AncJra Kammarens Prot. 1881. N:o 13. 2
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernväqs-
trafik.
(Forts.)
N:o !3.
18
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående näst 11,900 kronor. För detta jemförelsevis ringa belopp, som staten
enny bygg- årligen skulle få vidkännas, blefve således tillgodosedt det ökade be-
holm1 förestå- u°f a* utrymme för expeditions- och trafiklokaler, som redan förefin-
tensjernvägs- nes och som man ytterligare kan och måste beräkna skola uppkomma
trafik. vid Stockholms centralstation till följd af ökad rörelse dels genom byg-
(Forts.) gandet af jernvägen mellan Carlberg och Värtan och dels genom den
norrländska stambanans tillväxt. Det finnes ett gammalt ordspråk,
som säger: “känd sak är så god som vittnad11, och en hvar, som när¬
varit vid Stockholms centralstation vid snälltågens afgång eller an¬
komst, kan icke förneka, att vid dessa tillfällen väntsalarne äro till
trängsel uppfylda af folk. Hvar och en som känner till med hvilka
jemförelsevis små lokaler jernvägsposttrafiken och ilgodstrafiken få åt-
nöjas, måste också erkänna, att ett ökadt behof af utrymme verkli¬
gen förefinnes. Dessutom förhåller det sig på så sätt med jernvägs-
trafiken, att en massa af expeditioner icke kunna inrymmas en eller
två trappor upp, utan måste vara förlagda i jemnbredd med jernvägs-
perrongen och således i bottenvåningen. Då detta ligger i jernvägs-
trafikens natur och de nuvarande lokalerna af denna orsak redan äro
för tränga, så att uppförandet af eu ny byggnad erfordras, kan jag
icke finna annat än välbetänkt att åt denna byggnad gifves ett sådant
omfång, äfven på höjden, att derigenom kunna åstadkommas de bo¬
ställsrum, som staten på grund af Riksdagens skrifvelse och Kongl.
Maj:ts beslut är skyldig lemna vissa jernvägstjenstemän? i synnerhet
som staten icke egen något annat hus, der åt desse kunti a beredas bo¬
städer, utan måste betala hyresersättning för våningar ute i staden.
Och erkännas måste väl, att dessa tjensteman böra bo i närheten af
det ställe, der de hafva sina göromål.
Hvad beträffar de hyresbelopp, som den ärade talaren på östgöta-
bänken omnämnde, så förhåller sig dermed så, att de två öfverdirek-
törerna i jernvägstrafikstyrelsen som förut hyrde våningar i central¬
stationshuset och för dessa, såsom den siste ärade talaren rigtigt upp¬
gå!', erlade 350 kronor, hädanefter få fria bostadslägenheter i samma
våningar. Men det finnes icke plats i centralstationshuset för flera än
dessa öfverdirektörer, och det är för att bereda de öfriga tjenstemän-
nen i trafikstyrelsen de bostäder, hvartill dessa på grund af Riksda¬
gens omförmälda skrifvelse och Kongl. Maj:ts till följd deraf meddelade
beslut äro berättigade, som de öfre våningarne i den nya byggnaden
erfordras. Jag skall emellertid bedja att få uppläsa Riksdagens ofta
åberopade skrifvelse, som 1877 afiäts till Kongl. Maj:t; det är så godt
först som sist.
Den innehåller att “Riksdagen i underdånighet anhåller, det täck¬
tes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och till hvilken ut¬
sträckning tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik böra vara med
fördelen af fri bostad, vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler,
förenade, samt derefter så väl i berörda hänseende som i de med
denna fråga sammanhängande öfriga omständigheter i nåder meddela
de föreskrifter, Eders Kongl. Maj:t må finna vara för ändamålet tjenliga."
Häraf synes, att Riksdagen lågt i Kongl. Maj:ts hand, att icke
blott bestämma om och på hvad sätt dessa tjensteman skola förses
19
N:o 13-
Lördagen den 26 Februari, f. m.
med fria bostäder, utan ock meddela för sådant ändamål erforderliga
föreskrifter, och det är detta som Kongl. Maj:t gjort. Det torde äf¬
ven få anses vara i konseqvens med Riksdagens beslut, som Kongl.
Maj:t nu föreslagit om inredande af boställsrum för ifrågavarande
tjensteman i det nya huset.
Dessa upplysningar har jag velat lemna, men jag tror att de skäl,
som Utskottet anfört, äro i och för sig giltiga för bifall till Kongl,
Maj:ts proposition.
Herr E. G. Boström: Det lärer väl icke kunna bestridas att,
såsom Herr Key påpekat, Riksdagen öfverlåtit åt Kongl. Maj:t att be¬
stämma hvilka af jernvägstrafikens tjensteman må komma i åtnjutande
åt förmånen utaf fri bostad. Deremot har, såsom samme talare också
antydde, Riksdagen ingalunda sagt, att dylika bostäder skulle erhållas
i statens egna hus, utan kunde denna förmån erhållas äfven i för¬
hyrda lägenheter, det vill säga genom hyresersättning. Mig synes det
äfven lämpligast, att de tjenstemän, som af Kongl. Maj:t berättigas
till erhållande af fria bostäder, i allmänhet beredas denna förmån i
form af bestämda hyresbidrag; hvarigenom ock vunnes den fördelen,
att man får veta hvad hvarje tjensteman åtnjuter i lön af staten!
Eu sak, hvarpå jag särskildt ber att få fästa uppmärksamheten, är
att de för den ifrågasatta nybyggnaden erforderliga medlen torde
komma att anskaffas genom lån och att man således kommer att låna
för bestridande åt löpande utgifter — en åtgärd om hvars origtighet
jag vid detta tillfälle icke vill vidare orda; jag har förut yttrat mig
om detta sätt att gå till väga och kommer sannolikt en annan gång
i tillfälle att upptaga denna fråga.
Bland de tjenstemän, som enligt Kongl. Maj:ts förevarande propo¬
sition hädanefter skulle få ovilkorlig rättighet till fria bostäder äro
öfverdirektörerne i Styrelsen för statens jernvägstrafik. Medgifvas måste
dock, alt det icke finnes för dem någon absolut nödvändighet att
hafva sina bostäder i sjelfva stationshuset. De hafva ej något direkt
att skaffa med trafiken, hvilken skötes af distriktvis anordnadt befäl,
utan hafva öfverinseendet öfver det hela. Kunna de nu handlägga
ärenden, som röra trafiken i så skilda orter som t. ex. Malmö, Göte¬
borg eller Östersund, så torde ock deraf framgå att det ej kan vara
någon nödvändighet för dem att bo i stationshuset i Stockholm. Der¬
emot finnes det andra tjenstemän vid jernvägen, specielt trafikdirek-
törerne, för hvilka jag anser behofvet att bo i stationshusen å de orter,
der de äro placerade, vara utom allt tvifvel.
Vid behandlingen af denna fråga är det ytterligare en omstän¬
dighet, som jag icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamhet vid.
Här i Stockholm äro förlagda tvenne afdelningar af trafiken, nemli¬
gen lista och 5:te distrikten. Det förra omfattar Stockholms södra
station samt en del af jernvägslinierna söder och vesterut, det femte
omfattar Stockholms central och norra stationer samt trafikområdet
norr om Stockholm. Mig åtminstone förefaller det klart, att i och
med jernvägens ytterligare utsträckning åt norr man icke kan tänka
sig trafikkontoret för denna del af trafiken vidare förlagdt, i hufvud-
Angåencle
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs¬
trafik.
(Forts.)
N:o 13.
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs-
trafik.
(Forts).
20 Lördagen den 26 Februari, f. m.
staden utan att detsamma måste i en framtid beredas ett mera centralt
läge; och i och med detsamma detta sker, så blifver sannolikt omkring
hälften af det utrymme, som i fråga om den nya byggnaden beräknats,
öfverflödigt. Och med den benägenhet, som förefinnes att skaffa sig
och andra bostäder, kan man taga för afgjordt, att om en sådan an¬
ordning, som jag ofvan antydt, komme till stånd, det nog skulle be¬
finnas,°att de lägenheter, som derigenom blefve lediga, voro erforder¬
liga för andra tjenstemän, för hvilka det då vore ett oafvisligt behof,
att de voro boende vid stationen.
Herr Key har såsom skäl för samma nybyggnad jemväl anfört,
att väntsalarne vid centralstationen nu vore för trånga. Jag ber härvid
att få erinra, att så vidt af trafikstyrelsens skrifvelse af år 1879 framgår,
meningen ingalunda är att utvidga väntsalarne i det nuvarande sta¬
tionshuset, men att deremot i det nya huset skulle anordnas väntsalar
för lokaltrafiken och trafiken till Värtan.
På grund af hvad jag anfört, synes det mig alldeles icke vara
nödvändigt att Riksdagen redan i år beviljar det äskade anslaget, utan
anser jag att man utan all fara kan uppskjuta frågan till ett annat
år; och förenar jag mig derföre med dem, som yrkat att det för ifråga¬
varande nybyggnad begärda anslag icke måtte beviljas.
Herr Hedin: Ingen skall kunna påstå, att jag intager en fiendt¬
lig ståndpunkt till frågan om tillbörliga löneregleringar och passande
lönebelopp för statens tjenstemän. Tvärtom är det säkert mången
som förmenar, att jag härvid går för långt i min retning. Enligt min
mening och min öfvertygelse, är det nödvändigt för samhällets mora¬
liska helsa, att statens tjenstemän äro väl aflönade, likasom att de
hafva en legal ställning, som betryggar deras oberoende så uppåt som
nedåt — i båda fallen är detta oberoende lika vigtigt ur synpunkten
af såväl det allmännas som de enskildes bästa. Men deraf följer inga¬
lunda, att jag vill vara med om en lönereglering, der jag ser gamla
missbruk lefva upp igen. Herr Talmannen torde nogsamt erinra sig
hurusom vid fråga om löneregleringar för statens tjenstemän här i
Kammaren ofta diskuterats i timtal om ett eller annat hundra kronor
mer eller mindre vid ett lönebelopps bestämmande. Nu vill man lägga
i Kongl. Maj:ts händer att på ett i sanning besynnerligt sätt göra till¬
ökningar till tjenstemannalöner, som Riksdagen eljest i de mest minu¬
tiösa deltaljer bestämt. Detta finner jag vara i hög grad olämpligt.
Här hår åberopats Riksdagens skrifvelse afår 1877, hvilken fram-
dragits såsom ett vapen, lämpligt att användas vid detta tillfälle. Om
den skrifvelsen vill jag endast hafva sagdt, att den bör lära Riksda¬
gen att hädanefter bättre se till hvad som på grund af Riksdagens
beslut införes i skrifvelserna till Kongl. Maj:t. Det må vara att nämnda
skrifvelse icke strider emot beslutets ordalag, men förvisso strider den
mot dess andemening.
Hvad nu beträffar frågan om att lemna bostäder i centralstations¬
huset åt generaldirektören och samtlige öfverdirektörerne vid statens
jernvägstrafik, så vågar jag säga att för jernvägstrafiJcen detta icke
21
N:o 13.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
är mera nödvändigt än att gifva bostäder derstädes åt hvar och en
af oss. Ingen skall kunna bevisa att det är nödvändigt för dem att
i centralstationshuset disponera andra rum än sina embetslokaler.
Herr Key: Jag anhåller endast att med anledning af den siste
ärade talarens yttrande få tillägga några ord. Frågan huruvida inne-
hafvarne af vissa befattningar vid statens jernvägstrafik böra åtnjuta
inqvarteringsersättning eller förses med fria bostäder kan sägas vara
rent af en räknefråga. Blir det nemligen dyrare att lemna dessa
tjensteman inqvarteringsersättning, än att gifva dem fria bostäder, är
det ju förenadt med god hushållning att söka bereda dem sådana
boställslägenheter, annars icke. Men utöfver denna beräkning kan man
också uppställa en annan fråga, nemligen hvilket vore, oafsedt kost¬
naden, det för staten mest fördelaktiga? Med afseende å hvad den
siste värde talaren yttrade om att det icke vore nödvändigare att
lemna bostäder i jernvägens närhet åt generaldirektören, öfverdirek-
törerne, deras assistenter, baningeniörerne m. fl. än åt — jag tror
han säde — hvilken som helst af oss, så vill jag fästa hans uppmärk¬
samhet derpå att, då man vill bevisa för mycket, bevisar man ofta
för litet och slår öfver. Den som något känner till jern vägstrafikens
art vet också mycket väl att dess tjensteman, likasom läkarne, icke
äro säkra för att blifva väckta hvilken timme på natten som helst.
Här ingår ett telegram med förfrågan huru man i ett oförutsedt fåll
skall göra. Der sitter ett tåg fast och ett annat måste ögonblickligen
skickas ut emot detsamma; ett tredje åter blir försinkadt o. s. v.
Oupphörligt ingå förfrågningar, hvilka ögonblickligen måste besvaras
per telegraf. Der kunna vara saker, hvilkas utgång bero på en half eller
en timmes dröjsmål med svaret och då hemställer jag huruvida det
icke är vida fördelaktigare om den eller de, som skola stå till reds
att ögonblickligen ordna dessa ofta kritiska förhållanden bo i närhe¬
ten af stationen än om man först måste springa långt bort i staden,
der de hafva sin bostad. Detta synes mig vara så tydligt och klart
att det verkligen förvånar mig att höra den ärade talaren på stock¬
holmsbänken komma fram med ett sådant yttrande som det jag nyss
citerat, eller att det icke alls vore nyttigt och behöfiigt för trafikens
jemna gång att desse tjenstemän bo i närheten af stationshuset.
Herr Hedin: Jag står mycket gerna för hvad jag sagt, men
deremot ogerna för yttranden som jag icke haft. Jag har icke bestrid t
den möjliga nyttan af att generaldirektören och öfverdirektörerna bo
i närheten af stationshuset, utan jag har endast sagt att det icke vore
nödvändigare för dem att bo inom stationshuset, än för någon af oss.
Herr C. A. Larsson: För min del får jag säga att jag icke
hyser samma fruktan för den åberopade Riksdagens skrifvelse af år
1877, som Stats-Utskottets ordförande tyckes göra, och ej heller be¬
farar jag att regeringen skall göra något missbruk af den då bevil¬
jade rättigheten.
Blir det nemligen fråga om ny lönereglering för jernvägens em-
Angäende
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs¬
trafik.
(Torts.)
N:o 13.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
, Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs-
trafik.
(Forts.)
hets- och tjensteman med tillägg af boställslägenheter för vissa bland
dem, är jag fullt öfvertygad att det hvarken kan vara Kongl. Maj:ts
eller Riksdagens mening att låta dem fortfarande få behålla lika höga
löner, och enahanda inqvarteringsbidrag som nu, hvilka utgöra unge¬
fär 20 procent af lönen.
Jag tror dock att, innan tillämpning af Kongl. Maj:ts bestämmelse
rörande boställen åt vissa tjenstemän kan ifrågakomma, en ny reglering
af jernvägstjenstemänneus löner måste ske och, då derom blir fråga,
är jag fullt förvissad om att regeringen ser till att icke derigenom
också bringas till stånd en löneförhöjning, ty derom har aldrig varit
fråga. Jag yrkar fortfarande afslag.
Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Heder-
stierna: Det vill synas mig som om, under den diskussion som hittills
egt rum, man förbisett hufvudfrågan, som är att bereda nödigt ut¬
rymme för expeditions- och tjenstelokaler vid Stockholms centralstation.
Äf jernvägsstyrelsen har på det lifiigaste framhållits detta behof, hvil-
ket väl också lätt kan inses af enhvar af Kammarens ledamöter, som
besöker Stockholms centralstation och ser huru ringa utrymme der för
dessa expeditioner kan beredas.
Det är alldeles gifvet att alla dessa lokaler utan undantag måste
vara belägna på nedra botten, ty man kan icke rimligtvis begära att
den trafikerande allmänheten skall begifva sig en trappa upp för att
få sina expeditioner fullgjorda. Den nedre våningen är dock redan
använd för trafikens och dermed i sammanhang stående expeditioners
behof. Och för att bereda nödigt utrymme måste derför en tillbyggnad
göras. Det var också med hänsyn dertill och för att bereda plats
för denna tillbyggnad, som de nu ifrågavarande tomterna inköptes;
men dessa kunna ej för det afsedda ändamålet användas förr än eu
nybyggnad derstädes blifvit uppförd. Der finnas visserligen, såsom
Stats-Utskottet redan upplyst, nu byggnader, men dessa äro af be¬
skaffenhet att hvarken vara tillräckliga eller användbara för det behof,
för hvilket, jag nu i korthet redogjort, och är det egentligen för dettas
fyllande, som Kongl. Maj:t nu äskat nödiga medel. Dertill kommer
nu också en annan omständighet, nemligen huruvida det icke vore
ekonomiskt klokt att uppföra denna byggnad så stor att man inom
densamma kunde bereda utrymme för de tjenstemän, åt hvilka man
annars måste hyra bostadslokaler.
Af de upplysningar Stats-Utskottet i sitt betänkande lemnat fram¬
går att ungefär 20,000 kronor årligen utgå till hyresersättning för
dessa jernvägstjenstemän. Det är alldes uppenbart att då kostnaderna
för den föreslagna nya byggnaden skulle ökas med endast 100,000
kronor, om der bereddes utrymme för de ifrågavarande lokalerna, det
skulle rent af vara en stor misshushållning att icke nu så göra, då
derigenom inbesparades en utgift af 20,000 kronor årligen.
Det är endast dessa ekonomiska skäl som förmått mig tillstyrka
Kongl. Maj:t att nu af Riksdagen äska det nödiga beloppet.
Herr E. G. Boström: Såvidt jag har kunnat uppfatta diskussionen
Lördagen den 26 Februari, f. m. 23
i denna fråga, bär det icke varit fråga om tjenstemännens löner, ej
heller lärer kärnpunkten i frågan, såsom af den ärade Departements¬
chefen anfördes, gälla anskaffandet af ökade expeditionslokaler, ett
behof som, så vidt jag hört, ingen har bestridt, utan kärnpunkten är,
om de tjensteman, som förklarats berättigade till fria bostäder, skola
åtnjuta denna förmån in natura eller i form af hyresersättning, och
lör min del får jag säga, att jag ej funnit, att det förra sättet är i
någon mån mera ekonomiskt fördelaktigt.
Herr ordföranden i Stats-Utskottet har visserligen sökt ådagalägga
detta genom anförande af en kalkyl, som återfinnes i Stats-Utskottets
betänkande, men jag ber att dervid få erinra derom, att Stats-Ut¬
skottet deri beräknat räntan till blott 5 procent. Jag hemställer dock
till Herrarne om någon kan bygga och underhålla ett hus för 5 procent;
jag tror att denna siffra behöfver ökas rätt betydligt, och i och med
detsamma kommer den ekonomiska vinsten att rätt betydligt reduceras.
Den ärade ordföranden anförde äfven bland annat, att öfver-
direktörerna behöfde vara ständigt tillstädes vid stationen, i händelse
något. nytt tåg behöfde anordnas, eller afbrott i trafiken uppstode.
Jag tillåter mig dervid upprepa, hvad jag redan anfört, att denna
omedelbara handläggning af trafikärenden utöfvas af distriktstrafikdirek-
törerna, och att de ej behöfva bo vid stationen, har ju ingen satt i fråga.
Dessutom gäller det ju nu blott att få frågan uppskjuten till ett
annat år, då man bör hafva mera klart för sig hvilka tjensteman,
som nödvändigt behöfva bo vid stationen. På denna grund vidhåller
jag mitt yrkande.
Herr Hedin: Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
har hemstält till Kammarens öfvervägande huruvida det icke vore
ekonomiskt klokt, att upplåta bostäder i statens hus i stället för att
hyra sådana, stödjande sig Departementschefen på de enligt min
tanke alldeles illusoriska siffror, som äro framlagda såsom stöd för
Stats-Utskottets motivering.
Siffror, Herr Talman, i kalkyler, med hvilka man vill vinna eller
öfvertyga någon, äro en sak; siffror i räkningar, som skola betalas,
en annan.
Detta är likväl ej i mina ögon hufvudfrågan, utan den går derpå
ut, huruvida det är rigtigt att vid sidan af en utaf Riksdagen bestämd
lönereglering det skall ligga i Konungens hand att åt en del embets-
och tjenstemän bereda förmåner, som de mindre gynnade få umbära.
Jag inlåter mig nu icke på frågan huruvida tjenstemännen vid trafik¬
staten äro för lågt afiönade. Är det så, skall jag för min del
gerna votera bättre löneförmåner, men att, utöfver lönen, gifva bo¬
ställen åt dem, som ej för tjensten det behöfva, det är ett missbruk,
som vi böra försöka att komma ifrån, i stället för att utvidga det¬
samma.
Herr Olof Jonsson: Det synes mig som om Herrarne icke skulle
hafva rätt uppfattat Stats-Utskottets motivering. Det är ju alltid
tydligt att om kostnaderna för uppbyggande af behöfliga lokaler för
N:o 13.
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs-
trafik.
(Forts.)
N:o 13.
24
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernvägs-
trafik.
(Forts.)
tjenstgöringen erfordra ett belopp af 300,000 kronor, men man genom
att lägga till 100,000 kronor kan få en mängd bostadslägenheter, så
vore ju detta en god affär. Genom en sådan anordning skulle en
besparing af 20,000 kronor om året kunna erhållas genom minskning
i de byresersättningar som nu utgå och då vore det väl orätt att
afslå Utskottets förslag.
Man må hafva hvilka åsigter som helst om 1877 års skrifvelse, och
gifvet är att den var mycket lösligt hopkommen, men man kan dock
icke bestrida att Kongl. Maj:t har fått i sin hand att ordna förhål¬
landena såsom han finner för godt och då få vi väl nöja oss dermed.
Jag får derföre hemställa om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Key: Man har här ytterligare invändt att det dels kunde
vara skäl att uppskjuta frågan och se tiden an huruvida icke möjligen
det nya huset skulle kunna göras mera inskränkt och derigenom
billigare, och dels att man icke vidare skulle lägga “hyende under
låsten" och bereda bostäder åt vissa mera gynnade statens embets-
och tjensteman. Med anledning af det första skälet, hvilket för den
ärade representanten på stockholmsbänken tyckts hafva vant det
hufvudsakliga, beder jag att få öppet erkänna ett misstag som jag
begått. Jag har nemligen varit med om att återremittera frågan om
centralstationsbyggnaden i syfte att få kostnaderna minskade och loka¬
lerna inskränkta. Som sagdt, jag deltog i dessa beslut, men jag har
nu kommit till insigt om, att vi då gjorde oss skyldiga till ett misstag
och att det varit vida bättre, om vi strax byggt huset sådant det
från början föreslagits. Yi sågo då för mycket på stunden och dess kraf,
utan att sträcka blicken längre in i framtiden och tänka på dess behof; och
jag vågar uttala en varning mot att nu göra på samma sätt, så att
vi icke, om ock genom en besparing af 1,000 kronor här och 1,000
kronor der vi lyckas i någon mån nedbringa kostnaden för den före¬
slagna byggnaden, må ännu en gång inom en kanske ganska snar
framtid få ångra vårt beslut.
Hvad åter beträffar att man, såsom den ärade talaren på stockholms¬
bänken yttrade, icke bör öka antalet af bostadsvåningar åt vissa
tjenstemän, så vore det visserligen i allmänhet taget bra, om vi kunde
komma ifrån dessa boställen; huruvida det särskildt här vore det,
betviflar jag; men något som vi i allt fall icke lära kunna komma ifrån,
det är vår egen skrifvelse. Kongl. Maj:t har nu ganska noga specificerat,
huru många rum böra bestås åt hvar och en af dessa tjenstemän; åt
chefen 9 rum, och åt de öfrige 7, 6, 5, o. s. v. ända till ett rum,
och Kongl. Maj:t har till och med i viss mån bestämt, huru stora
rummen böra vara; det är nemligen stadgadt att rum, hvars golfyta
är större än 50 qvadratmeter, skola räknas för två rum, men om der¬
emot golfytan icke öfverstiger 10 qvadratmeter bör det icke räknas såsom
rum. Kongl. Maj:t har sålunda meddelat ganska detaljerade bestäm¬
melser i detta afseende och detta med stöd af Riksdagens egen skrif¬
velse; jag vågar till den ärade talaren hemställa, huru han vill att
vi skola komma ifrån detta’ Vi må gilla det eller icke, men jag tror
Lördagen den 26 Februari, f. m. 25
att vi svårligen kunna komma ifrån det, åtminstone bestämdt icke i
de nuvarande tjensteinnehafvarnes tid.
Herr Nils Petersson: Jag begärde ordet egentligen endast
för att protestera emot ordförandens i Stats-Utskottet påstående att,
om Riksdagen icke från början nedprutat det begärda anslaget till
det nya stationshuset, den nu skulle hafva sluppit ifrån att bevilja
ytterligare anslag till dess utvidgande. Jag är för min del öfvertygad
om att, huru stort det än från början blifvit bygdt, vi ändock alltid
efteråt fått höra talas om dess otillräcklighet. Min tro är också der¬
före, att, om vi nu bevilja det begärda anslaget, vi icke behöfva vänta
länge, innan vi blifva upplyste om, att de nyuppförda byggnaderna
innehålla för många boställsvåningar, men deremot för få expeditions¬
lokaler. Det synes mig derföre, som det vore skäl att uppskjuta af-
görandet af föreliggande fråga, till dess det blifvit till fullo utredt,
huru stor utvidgning af centralstationen kan behöfvas, för att behof-
vet härutinnan för framtiden må kunna vara tillfredsstäldt.
Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.
Herr J. Jonasson i Gullaboås: Jag begärde ordet med anled¬
ning af Herr Civilministerns yttrande, att de hus, som nu finnas på
de ifrågavarande tomtplatserna, icke skulle kunna göra samma tjenst,
som de byggnader, hvars uppförande man föreslagit. För min del
är jag icke af samma tanke. Det föll mig i går in att taga dessa
hus i närmare betraktande och jag fann då, art det ena af dem, som
innehåller tjugutre rum, var uthyrdt till tjensteman vid Stockholms—
Vesteråsbanan, hvilka der hade både sina boställen och tjenstelokaler
och funno sig mycket belåtna. Det andra huset beboddes af åtskil¬
liga handtverkare, äfven de särdeles belåtna med sina bostäder. Vid
sådant förhållande förefaller det något egendomligt, att icke dessa hus
kunna användas af statens egna tjenstemän. Åtminstone borde de
kunna bo der för närvarande, till dess frågan om sättet för central¬
stationens utvidgande blifvit slutligen löst. Af detta skäl och då jag
för öfrigt icke tror att de föreslagna byggnaderna, att döma af de
ritningar, som föreligga, kunna uppföras för det angifna priset, 300
å 400,000 kronor; nej, mina Herrar, det bygges hvarken för 4 eller
8 hundra tusen kronor, och med den finansiella ställning, i hvilken
vår statskassa nu befinnes, då vi fortfarande nödgas åtaga oss för¬
höjda skatter, så anser jag det icke hasta med denna fråga, utan
man kan invänta bättre tider. Detta är anledningen att jag förenar
mig med dem, som yrkat afslag å Utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yr¬
kanden, som derunder blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen, enligt dem,
propositioner såväl på bifall till Utskottets hemställan som ock på af¬
slag derå; och förklarade Herr Talmannen sig anse den förra propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i
följd hvaraf en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
N:0 13.
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens järnvägs¬
trafik.
(Forts.)
N:o 13.
26
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Angående
en ny bygg¬
nad i Stock¬
holm för sta¬
tens jernväg s-
trafik.
(Forts.)
Om under¬
stöd för en
tidning.
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 28:dje punk¬
ten mom. b) af Utlåtandet N:o 10 a) röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Stats-Utskottets förevarande
hemställan.
Omröstningen verkstäldes samt utföll med 81 Ja mot 95 Nej;
varande alltså Utskottets hemställan afslagen.
Punkten 24:
Under anförande, bland annat, att inom Sverige icke någon tid¬
ning utgåfves på finska språket, undantagandes den i Haparanda ut¬
kommande högst obetydliga tidningen “Riksgränsen11, hvilken till följd
af den fåtaliga befolkningen och prenumeranternas ringa antal knap¬
past kunde i sitt nuvarande omfång fortsättas, än mindre utvidgas,
hade ledamoten af Första Kammaren Herr J. E. Nyström i sin motion,
N:o 26, föreslagit, att Riksdagen för hvarje af kommande 5 år måtte
bevilja och ställa till vederbörande Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förfogande ett anslag af 2,000 kronor, för att, i mån af behof, an¬
vändas för utgifvande och spridning på svenska och finska språken
af nämnda eller annan tidning i Haparanda, dock med rättighet att
indraga understödet, derest icke tidningen på värdigt och för orten
gagneligt sätt utgåfves.
1 fråga om detta förslag hade Utskottet uti förevarande punkt
hemstält:
att samma förslag icke måtte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Herr Hedin yttrade: Jag skall anhålla, Herr Talman, att Kam¬
maren behagade, med afslag å Utskottets hemställan, bifalla motio¬
närens förslag, ehuru möjligen med någon liten jemkning i uttrycken,
hvilka, enligt min åsigt borde ändras helt enkelt derhän, att det be¬
gärda anslaget för ifrågavarande ändamål ställes till Kongl. Maj:ts
förfogande. Jag vill på förhand söka afväpna eu anmärkning, som
skulle kunna framställas, eller att ett öfverflödigt vilkor förekommer
i slutorden af motionärens förslag, der det heter “dock med rättig¬
het att indraga understödet derest“■ o. s. v. Det lärer väl fälla af
sig sjelf att Kongl. Maj:t skulle hafva den rättigheten utan något af
Riksdagen formuleradt bemyndigande, då ju icke Riksdagen skulle
kunna ålägga Kongl. Maj:t att använda anslaget. Denna lilla oegent¬
lighet synes mig dock kunna qvarstå och jag anser mig derföre kunna
tillstyrka bifall till förslaget med endast den ändring, jag nyss nämnde.
Lördagen den 26 Februari, f. in.
27
N:o 13.
Skälen för detta mitt yrkande äro i korthet följande. Jag fram¬
ställer det först och främst i folkupplysningens välförstådda intresse.
När jag erinrar derom att detta är den synpunkt, från hvilken Hernö-
sands stifts ärade biskop utgick, då han förut hos Regeringen för¬
ordade ett anslag för ifrågavarande ändamål, så torde Kammaren
icke jäfva mitt omdöme att denna synpunkt är giltig.
_ Vidare från synpunkten af billighet och rättvisa mot denna mi¬
noritet inom nationen, som icke har någon målsman ur sin egen
klass vare sig inom denna Kammare eller Medkammaren eller i öfrigt
inom hela vår stora administration. Jag vill icke neka, Herr Tal¬
man, att svenska regeringen på senare åren vidtagit en och annan
åtgärd för att afhjelpa de klagomål, som möjligen skulle kunna fram¬
ställas i anledning af det förbiseende, hvilket våra finsktalande lands¬
män i Norrbotten fått finna sig i, men att dessa åtgärder varit långt
ifrån fullständiga, derpå vill jag såsom exempel anföra att ännu ski¬
pas der lag och rätt på ett tungomål, som icke förstås af den finsk¬
talande befolkningen. Jag ber Eder, Herr Talman, tanken Eder in i
denna ställning!
Slutligen anhåller jag om bifall till förslaget ur eu tredje syn¬
punkt, nemligen den politiska egennyttans. Jag skulle helst velat
undvika att argumentera från denna synpunkt, oaktadt just de mest
talande argument då' skulle kunna anföras; men man undviker helst
att vidröra så ömtåliga ting. Nu är det förhållandet, att denna vet¬
giriga befolkning måste, för att tillfredsställa sin kunskapstörst och
sitt intresse för hvad som tilldrager sig uti verlden gå till källor af
den beskaffenhet, att det vatten, som flödar ur dem, åtminstone icke
är något helsovatten för dess uppfattning af och känsla för det sven¬
ska fosterlandets angelägenheter.
Vi veta, att den finska befolkningen, sträfsam och i allo akt¬
ningsvärd, är en lojal befolkning, som älskar sitt fosterland; men låt,
utan något motgift, under loppet af derå decennier den ena giftdrop¬
pen efter den andra, drypas i deras öron — och detta sinnelag kan
snart vara förbi!
Jag ber, Herr Talman, om bifall till motionen, med den ringa
förändring jag föreslagit. Och om jag trodde det skulle hafva någon
den ringaste verkan, så skulle jag vädja till och bönfalla hos Kam¬
maren att i vårt lands välförstådda intresse icke säga nej härtill.
Herr Ivey: Jag tillåter mig hysa en alldeles motsatt åsigt mot
den siste ärade talaren — och jag tillåter mig ytterligare betona
detta, oaktadt jag ända hit hör honom yttra att det qvittar honom
lika. Det är nemligen icke till honom jag talar, utan det är till
Kammaren.
Mine Herrar, hvad ändamål är det, som här afses? Antingen
skall den ifrågavarande tidningen uppträda i en för fennomanerne
vänlig rigtning eller skall den polemisera mot dem? I hvilketdera
fallet som helst kan det väl icke vara lämpligt att sätta en officiel stäm¬
pel på en så beskaffad tidning genom att understödja densamma fram¬
för andra med statsanslag. Kan det vara lämpligt att staten bidra-
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
N:o 13.
28
Lördagen den 26. Februari, f. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.'
ger till att denna tidning skall polemisera mot finska förhållanden
och tidningar och just derigenom möjligen framkalla de förvecklingar
som af den siste talaren antyddes. Lika litet lämpligt synes det å
andra sidan vara att lemna premium för hvilket som helst sträfvande
att förminska det svenska nationalitetsinflytandet genom att förstärka
det finska.
Vidare ber jag få erinra om en annan sak, hvilken jag minst
hade trott att Herr Hedin skulle förbise. Genom bifall till förslaget skola
vi i viss mån åter införa “indragningsmakten“ i Sverige. Ty motio¬
nens kläm är af följande ordalydelse, att Konungens Befallningshaf¬
vande skulle hafva “rättighet att indraga understödet, derest icke
tidningen på värdigt och för orten gagneligt sätt utgåfves“. Om man
tänker siglj att i en tidning, som utgifves med så beskaffad! anslag,
komme att inflyta någon artikel, som syntes Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande anstötlig och denna myndighet då skulle kunna helt plötsligt
indraga anslaget, vore icke detta att tillämpa “indragningsmakten“
på denna tidning? Slutligen ber jag få till Kammarens behjertande
framhålla eu annan omständighet. Hvad är det här, som man egent¬
ligen talar så mycket om ? Huru stor är denna befolkning, för hvilken
dessa undantagsåtgärder skulle vidtagas? Jo, den består af summa
15,000 personer enligt motionärens egen uppgift. För dem skulle
man således nu införa eu ny officiel tidning med statsanslag, och,
enligt den ärade stockholmsrepresentantens åsigt, äfven inrätta sär¬
skild domstol, ty det är icke nog för detta “utvalda folk11 att, såsom
nu, hafva en svensk domare, som äfven förstår finska. Kan detta
pjunk vara politiskt berättigad^ och kan det vara politiskt klokt?
Jag anhåller om bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Friherre Nordenskiöld: Äfven jag skall anhålla att få med
några ord understödja Herr Nyströms motion. Jag gör det af tvenne
skäl. Det första väger kanske ej så mycket vid politiska förhand¬
lingar. Det är våra minnen från forna dagar. Svenska folket har
herskat vidt och bredt bland främmande folk. Om man bland dem
söker taga reda på med hvilka känslor de minnas den svenska tiden,
så skall man erfara att svaret alltid utfaller på ett för oss hedrande
sätt. Så i Estland och Pommern, så äfven i Finland, ej allenast
bland derboende svenskar, utan, jag är öfvertygad derom, äfven bland
det parti, som kallas fennomaner, omfatta helt säkert de fleste med
kärlek och tacksamhet den svenska tiden, om också de anse — jag
vill ej säga med hvad skäl — att det barn, som Sverige alstrade och
som numera blifvit fullvuxet, icke vidare kan inträda såsom en
lem af det gamla fosterlandet.
Att bibehålla ett sådant minne hos en främmande nation, öfver
hvilken vi herskat, det är något stort och vackert, och bland de
många hedrande och lysande bladen i vår historia intager helt säkert
det ett af de främsta rummen, på hvilket står skrifvet att vi upp¬
fostrat ett folk af en icke kaukasisk race till en bildad nation.
Något motsvarande har något annat lands historia knappast att upp¬
visa, På det nu de få återstående svenska undersåtar af icke svensk
Lördagen den 26 Februari, f. m.
29
N:o 13.
stam må trifvas under vår spira, borde man göra hvad göras kan.
Äfven här gäller den gamla regeln “noblesse oblige“. Det andra
skälet är _ kanske än mera påtagligt för lagstiftaren. Det är ett
rent politiskt skäl. Jag har vistats temligen mycket i de nordliga
delarne af skandinaviska halfön och varit i tillfälle att på nära
håll se den kamp, som der försiggår, icke mellan två olika
nationer, mellan skandinaver och tinnar, utan mellan dessa nationer
å ena sidan och den der rådande omilda natur, å den andra,
och det är intet tvifvel om, att clen finska nationen i denna kamp
har öfvertaget. Det är derför denna sistnämnda nationen, som kom¬
mer att utbreda sig i den högsta norden, icke derför att den är
ölverlägsen den andra, utan derför att den, åtminstone för närvarande
— andra tider kunna möjligen komma, då ej så blir förhållandet —
bättre förmår uthärda de svårigheter och umbäranden, som lifvet i
dessa omilda nejder betingar. Vi kunna således icke undvika att
hafva ett finskt element längst norrut på vår gräns, men det elemen¬
tet är icke för oss af den ringaste fara, när det är ett förnöjdt ele¬
ment och när det ser att det har bättre under svensk spira än under
grannländernes. Men eljest kan lätt uppstå fara och obehag deruppe,
och det är välbekant att något litet deraf redan förefunnits. Det är
derför skäl att tillse, att denna befolkning är förnöjd och belåten,
och ett af vilkoren härför är att den kan följa med de administrativa
förhållandena i det land, under hvars spira den lefver. Ett steg
dertill skulle vara den åtgärd, som Herr Nyström föreslagit, och jag
får derför på det lifligaste tillstyrka bifall till Herr Nyströms motion
med den modifikation deri, som Herr Hedin föreslagit.
Herr Hedlund: Då jag begärde ordet, var det med anledning
af den ärade ordförandens i Stats-Utskottet yttrande; jag visste icke
då att Friherre Nordenskiöld äfven begärt ordet. Då jag emellertid
nu fått det, vill jag hufvudsakligen inskränka mig till att instämma
med Herr Hedin och Friherre Nordenskiöld, men anser mig icke all¬
deles böra förbigå Stats-Utskottets ordförandes inkast, förundrad som
jag verkligen blef, att han, som eljest har ögonen öppna för politiska
förhållanden af grannlaga natur, vid detta tillfälle synes förbise en
sak, som i så fäll synes mig vara och som redan visat sig vara af
ganska stor betydelse. Herr Key anförde — jag skall börja med det
sista af hans argument — att den befolkning, hvarom här är fråga,
till anta-let endast utgör 15,000 personer. Jag har hört siffran upp-
gifvas till 16,500, men låt vara att den icke är högre än 15,000.
Man kan i alla fäll i relation till andra ställen beräkna de i läsåldern
varande till omkring 10,000 personer, eller, om man så vill, till 3,000
familjer. Det är icke någon ringa sak, att en sådan befolkning egen
tillgång till en tidning på det språk, som den sjelf kan läsa. Nu
kan man visserligen säga, att denna befolkning torde vara tillräckligt
stor för att kunna underhålla en egen tidning. Ja, om den icke
bodde ofvan polcirkeln, ej vore tryckt af hårda vilkor och ej hade
att uthärda en hård kamp för lifvets uppehälle. Jag vet icke, om
det blifvit nämndt här, men jag har hört det på andra håll, att det
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
N:o 13.
30
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
väl vore naturligast, att denna befolkning, som står i så nära beröring
med Sverige, äfven lärde sig svenska språket. Visserligen; men det
hör just till egendomligheterna i den finska naturen, att den håller
så hårdt på det fäderneärfda, hvilket bevittnas bland annat deraf, att
det finska folket, oaktadt liOO-årig förening med Sverige, likväl bibe¬
hållit sitt språk orubbadt. Och jag kan icke finna det vara ett fel
hos detta folk, utan tvärtom en förtjenst, att det kunnat under väl¬
viljans och kulturens påtryck bevara sin urgamla nationalitet, hvari
språket spelar en så stor rol.
Det har vidare biifvit sagdt af Stats-Utskottets ordförande, att
vi, genom att bevilja statsbidrag till denna tidning, skulle återinföra
indragningsmakten. Jag tror, att detta var en något djerf slutsats.
Det är väl något annat att indraga ett anslag än att indraga eu
tidning. Det var det senare man menade med indragningsmakten och
icke det förra. När den svenska regeringen indrog anslaget till nu¬
varande Post- och Inrikes Tidningar, tror jag icke man kan säga, att
indragningsmakten derigenom infördes. När svenska regeringen under¬
stödjer en eller annan tidskrift på ett eller annat område, så är
denna alltid underkastad att, om den icke uppfyller sitt ändamål, få
anslaget indraget, men derföre är indragningsmakten icke införd.
Ett vigtigare skäl skulle vara det, som af nämnde talare först
anfördes, nemligen att man skulle upprätta ett officielt organ, som
skulle deltaga i den i Finland pågående striden mellan de så kallade
fennomanerna och icke-fennomanerna. Jag kan icke heller godkänna
denna förutsättning. Icke lärer det väl blifva någon officiel tidning,,
derför att den får ett understöd på 2,000 kronor. Från vederbörligt
håll har man ock hört en protest mot en sådan tydning.
Då vid ett tillfälle i fråga om en tidskrift för folkskolan mot då¬
varande Chefen för Ecklesiastikdepartementet rigtades den anmärknin¬
gen, att tidskriften, ehuru den åtnjöt statsunderstöd, innehöll satser,
som man förvånade sig öfver att regeringen kunde godkänna, svarade
denne minister på följande vackra sätt: “jag har icke trott mig genom
detta anslag befogad eller skyldig att utöfva någon censur på den
ifrågavarande tidningen''. För min del tror jag också, att svenska
folkets urgamla frihetskänsla skulle stötas af ett sådant förfarande,
som att regeringen blott på grund af ett anslags beviljande åt eu tidning
öfver densamma utöfvade någon censur. Jag kan heller icke föreställa
mig, att den ifrågavarande tidningen skulle få någon officiel natur,
derföre att den bekomme ett understöd, men väl synes mig böra till¬
ses, att icke god ordning öfverskredes och att tidningen erhölle en
aktningsvärd utgifvare. Att tidningen skulle gifva sig in i fejden
mellan fennomaner och svecomaner kan jag ej heller inse vara någon nöd¬
vändighet. Det finnes en massa meddelanden om svenska och utländska
förhållanden att lemna, utan att behöfva ingå i en sådan polemik.
Om jag vore utgifvare af den ifrågavarande tidningen, skulle jag
gerna inlägga en hofsam gensaga mot öfverdrifterna på ena eller andra
hållet, och om sådant skedde på ett skickligt och godt sätt, skulle
det kunna utöfva en lugnande och modererande verkan på förhållan¬
dena inom sjelfva Finland.
Lördagen den 26 Februari, f. m.
31
N:o 13.
Jag tror för Girigt, att de farhågor, Stats-Utskottets ordförande Om under-
framstält, icke väga mycket mot de tungt vägande skälen på andra st°d f°r en
sidan. Dertill hörer hvad redan är sagdt, eller att, då den fåtaliga finska f/ortO
befolkningen är för svag att kunna underhålla ett tidningsorgan på
eget tungomål, staten synes böra dertill bidraga lika såväl som den
bidrager till andra nyttiga tidskrifter, som icke löna sig till utgifning.
Det har ock blifvit erinradt om, att vi kanske verkligen hafva eu
skuld att i detta fall gälda. Jag tror, att vi just af det utaf Stats-
Utskottets ordförande framdragna skal, eller obetydlighetens, förbisett
de förpligtelser, vi ega mot den nordligare delens af landet befolkning.
Jag gläder mig derför öfver, att på senare tider åtskilliga skrifter,
isynnerhet af religiöst innehåll, blifvit med offentligt bidrag utgifna
på finska, och att vi på så sätt småningom godtgöra vår gamla skuld.
Om vi genom ett bifall till motionen fortgå i den rigtningen, säger
mig min känsla, att ett sådant steg från svenska Riksdagens sida
skulle icke blott göra ett godt intryck på det gamla broderlandet
hinland i allmänhet, utan äfven blifva ett godt argument mot dem,
som i hvem för egen nationalitet i allmänhet väl mycket skärpa
spetsen mot det gamla moderlandet Sverige. Man skulle då med
denna handling visa, att den förebråelsen, att Sverige icke bryr sig
om sina finsktalande undersåtar, icke är förtjent. Visserligen skulle
genom enskild subskription kunna åstadkommas det begärda beloppet,
och, dä frågan blifvit väckt, skulle jag för min del icke undandraga
mig att dertill bidraga, men det är dock icke detsamma, om summan
på detta sätt åstadkommes, särskilt då det sker efter det Riksdagen
förkastat en derom gjord framställning. Det skulle icke i politiskt
afseende hafva samma betydelse som ett bifall till en derom inom
Riksdagen väckt motion.
På dessa grunder förenar jag mig med den förste talaren och
förordar på det varmaste bifall till motionen. Det är lätt att finna,
att saken är af den beskaffenhet, att man icke kan gå så på djupet
med den, som man skulle vilja, då man talar på ett rum sådant
som detta.
Grefve Sparre.: Äfven jag ber att få förorda motionen med
det åt Herr Hedin gjorda tillägg. Ty jag är öfvertygad, att tillräck¬
liga skäl för anslagets beviljande blifvit framstälda, och utan tvifvel
är det för hvarje svenskt hjerta upprörande, att icke denna lilla
finsktalande befolkning skall likasom öfriga svenska inbyggare få
kännedom om förhållandena i det land, den tillhör. Vi veta alla,
hvilken betydelse pressen och dess organ i detta ögonblick ega, och
att beröfva denna folkstam, huru liten den än må vara, alla fördelar
häraf, vore, synes mig, alltför grymt. Jag tillstyrker alltså bifall till
Herr Hedins förslag.
Herr Wieselgren: Sedan Herr Hedlund yttrat sig i frågan, har
jag ingenting att tillägga, utan får till alla delar förena mig med
honom. Han har helt och hållet förekommit mig; annars skulle jag
hafva till Kammarens behjertande framstält just samma åsigter som
Jr
No 13.
32
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
dem han nyss yttrat. Jag ber endast att få fästa Stats-Utskottets
ärade ordförandes uppmärksamhet på, att visserligen den folkmängd,
till hvars förmån detta anslag på 2000 kronor skulle utgå, icke är
stor, utan helt ringa, men att vi likväl icke böra glömma det säker¬
ligen icke minst i förevarande fäll tillämpliga gamla svenska ordstäf¬
ve!: Af en liten gnista kan blifva eu stor eld.
Jag anhåller att få yrka bifall till motionen, sådan den af förste
talaren blifvit formulerad.
Herr Liss Olof Larsson: Nog har jag varit van vid öfver-
raskningar mera än en gång, men sällan har jag blifvit så öfverraskad
som nu, då så många talare uppträdt för bifall till ifrågavarande
motion, som blifvit af Stats-Utskottet enhälligt afstyrkt. Hela denna
diskussion erinrar mycket om den diskussion, som för några år sedan
fördes med anledning af en då väckt motion, att staten skulle efter¬
skänka ett fordringsanspråk hos några finska byamän — jag menar
Kukola-frågan. Om man ser efter i protokollen från den tiden,
skall man finna, att de skäl, man nu använder, äro precis desamma,
som då yttrades om den finska befolkningen. Då skrämde man upp
oss med en hel del farhågor för det stora missnöje, som skulle upp¬
stå hos den finska befolkningen, om denna fordran utkräfdes, och
för att förekomma detta missnöje och de förvecklingar, som deraf
skulle blifva en följd, gaf man efter och motionen bifölls. Det blef
dock snart nog klart för oss alla, att vi på ett grundligt sätt blifvit
dragna vid näsan. Jag förstår icke, att man kan sätta i fråga att
lemna bidrag af statsmedel till utgifvande af en tidning på detta sätt,
och som skulle ställas under kontroll af Kongl. Maj:t eller Kongl.
Majcts Befallningshafvande. Detta skulle kanske vara första början
till, att staten skulle aflöna tidningsredaktörer.
Nu säger man, att man skulle vinna ofantligt med detta lilla
belopp. Jag medgifver, att, om man kan tillfredsställa den finska be¬
folkningen med så litet, är det icke onyttigt att utgifva detsamma,
men jag tviflar på, att den låter sig flöja dermed; om något missnöje
hos densamma förefinnes, som behöfver undanrödjas, är något som jag
åtminstone icke känner till, och icke tyckes motionären göra det
heller. Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten derpå, att
motionären föreslagit, att det skulle blifva Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, som såge till, att tidningen på ett förståndigt sätt utgåfves
och vore värdig anslaget; annars skulle man draga in detsamma.
Det är tydligt att tidningen derigenom skulle få en officiel stämpel,
ty så länge den gafs ut på ett sätt, som man ansåg gagnande och
man gaf anslaget, var dermed angifvet, att man gillade hvad den in¬
nehöll, men i motsatt fäll drogs den in. Jag har tagit reda på
hvilka kompetensvilkor, som erfordras för att blifva tjensteman i
allmänhet eller komma in vid länsstyrelserna, men jag har ingenstä¬
des funnit, att det åligger herrar tjensteman att känna finska språket,
och nu vill man likväl lägga kontrolleringen af denna tidning på
Kongl. Majrts Befallningshafvande. Jag tviflar på, att de kunna vare
sig läsa eller skrifva finska språket, och att då lägga på dem ett så-
>
Lördagen den 26 Februari, f. m.
33
N:o 13,
dant åliggande som detta, att de vid embetsmanna-ansvar skola se
till, att hvad man skref i tidningen på ett språk, hvaraf de ej kunde
läsa ett ord, vore “värdigt11 och “gagneligt11, det är bra orimligt. Det
är beklagligt, att landshöfdingen i Norrbottens län icke kan yttra sig
i denna fråga, ty det skulle vara intressant att höra hans mening,
men hans heshet förbjuder honom att i dag uppträda. Men jag har
hört, såsom ock synes af Utskottets betänkande, att Kongl. Maj:t re¬
dan nu icke saknar medel att, der så erfordras, göra meddelanden i
den tidning, som finnes, mot betalning. Landshöfdingen i Norrbottens
län har upplyst mig derom, att sådant ofta eger rum, när Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ansett, att något meddelande bort göras
befolkningen på finska språket, och vederbörande hafva aldrig nekat
bidrag dertill af tillgängliga statsmedel. Jag tror således, att det
mål man söker är vunnet redan förut, och att gifva Kongl. Maj:t
eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ett sådant åliggande, som nyss
nämndes, anser jag vara orimligt, när antagligen hvarken Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eller en enda ledamot af statsrådet begriper
ett ord af den finska tidningen. Dessutom skulle det blifva svårt för
Kongl. Maj:t att, om han skulle på ett sådant afstånd, som är mellan
Stockholm och Haparanda, kontrollera tidningen, i rätt tid gripa
in; ty det är icke lätt att göra i en hast, och att komma efter, då
det, som ansetts icke vara gagnande eller på ett värdigt språk af-
fattadt, redan hunnit spridas i orten, kan icke tjena något till, ty
då har redan fröet till missnöje hunnit .slå rot. För min del ser jag
således intet skäl, som talar för bifall till motionen, och yrkar derför
bifall till Utskottets betänkande.
Herr Hedin: Jag anhåller till en början få upplysa den myc¬
ket ärade ordföranden i Stats-Utskottot om, att det, som jag nu kom¬
mer att anföra, skall blifva svar på hvad han sagt, och att jag icke
förut afgifvit något svar på hans yttrande. Jag hoppas, att den för¬
klaringen är tillfredsställande.
Den mycket ärade ordföranden i Stats-Utskottet har antagit, att
don tidning, hvarom vi tala och för hvilken jag hoppas vinna något
understöd, skulle komma att inlåta sig i polemik med de så kallade
fennomanska tidningarne. Det är en förutsättning från den mycket
ärade Stats-Utskottets ordförandens sida, som strider icke blott mot
min afsigt, utan helt och hållet äfven mot den ärade motionärens
mening med hela tidningen, äfvensom mot det syfte, hvarför den
högt aktade kyrkans man, som jag förut nämnt, önskade en finsk
tidning fiir den finsktalande befolkningen; han har verkat för detta
företag i folkupplysningens intresse och, låt mig tillägga, för att deri¬
genom bereda den finsktalande befolkningen i Norrbottens län ett till¬
fälle, om den vill begagna sig deraf — hvilket man får antaga att
den vill, när det erbjudes till frivilligt begagnande — att förkofra sig
i svenska språket. Det har icke varit motionärens mening, att denna
tidning skulle polemisera eller agitera. Meningen har tvärtom varit
att i den finsktalande befolkningens händer sätta en tidning, som icke,
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 13. 3
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
N:o 13.
34
Lördagen den 26 Februari, {. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
på sätt de fennomanska tidningarne hafva för sed, skulle inlåta sig
på retsamma agitationer, utan som kunde bereda ifrågavarande be¬
folkning tillfälle att ur några andra källor än just dessa fennomanska
tidningar inhemta kännedom om sitt eget fosterland och äfven om
den utom oss varande stora verldens händelser. Och motionären har
funnit en garanti för uppnåendet af detta ändamål i den omständig¬
heten, att konungens förtroendeman i länet skulle ega rättighet att,
derest redaktören icke uppfylde de billiga anspråk, som på honom
stäldes, indraga understödet. Ehuru jag, såsom Herr^ Talmannen väl
vet, är tidningsman, får jag säga, att jag icke fruktar för den “in-
dragningsmakten“! Och dermed kommer jag öfver till den ordlek,
som Stats-Utskottets ärade ordförande behagade använda i sin argu¬
mentation emot mig. Han vet naturligtvis hvad indragningsmakten i
sjelfva verket var: då hofkansleren fann, att en tidnings hållning icke
konvenerade höga vederbörande, lät han inställa dess utgifvande, hvil¬
ken åtgärd hänsköts till Kongl. Maj:ts pröfning, som då ock egde att
förordna, att den tidningsutgifvare, hvilkens tidning drabbats af in-
dragningsåtgärden, aldrig mer i sitt lif skulle få tillståndsbevis att
utgifva någon tidning. Detta måtte väl vara något helt annat än
att indraga understödet till en tidning, om utgifvaren af densamma
icke uppfyller de vid detta understöd fästa vilkor. Stats-Utskottets
ärade ordförande torde således vara ense med mig derom, att hans
tal om indragningsmakten endast var en ordlek; och en sådan kan
näppeligen erkännas vara något bevis.
Den ärade talaren frågade också, om det ej vore betänkligt att
bland denna minoritet af våra landsmän införa domstolar med finskt
rättsspråk. Ja visst i Herrans namn, Herr Talman, är det klokt att
bereda dem en så enkel rättvisa! Jag skulle i stället vilja fråga: hur
kan det uppstå tvifvel om, att det är klokt och rättvist att bereda
våra landsmän deruppe tillfälle att få domare, som förstå deras språk,
förstå deras klagan och deras försvar? Nu måste domaren, såsom
landshöfdingen i Norrbottens län upplyser i sin senaste femårsberät¬
telse, hafva biträde af tolk. Redan denna omständighet måste ju för¬
svåra rättskipningen; dertill kommer, att — enligt samma källa —
det visat sig vara långt ifrån lätt att få tolkar, som äro sin uppgift
fullt vuxne.
Den värde representanten på dalabänken, hvilken tillika är leda¬
mot af Stats-Utskottet, stälde nu föreliggande förslag i samband med
den eftergift af några tusental kronor, som Riksdagen i början af
1870-talet gjorde åt några fattiga byamän i Norrbotten, och förkla¬
rade sedan, att vi den gången läto draga oss vid näsan. Men jag
skall bedja den värde representanten att härvidlag svara endast för sin
egen näsa. Jag har åtminstone icke blifvit dragen vid näsan; jag
vet, att jag handlade rätt, då jag talade för denna eftergift.
Samme ärade talare anser att, då, såsom motionären upplyser,
ett ringa belopp statsmedel redan användes för att i finsk öfversätt¬
ning offentliggöra vissa allmänna kungörelser, allt är väl bestäldt.
Kan det då vara rigtigt att hänvisa denna befolkning — den är icke
så liten, ty den uppgår till 16 å 17,000 personer — att stilla sin
Lördagen den 26 Februari, f. m.
35
N:o 13.
kunskapstörst i några allmänna kungörelser? Svaret på denna fråga Om under¬
ligger i det faktum, att ett hundra exemplar finska tidningar nu lära fö.r en
inkomma från andra sidan gränsen.
Jag anhåller, Herr Talman, att få göra en ytterligare modifikation °r b'
af motionärens förslag, och ber de ärade ledamöter af Kammaren,
som visat mig den välviljan att understödja mig, icke taga illa upp,
att jag nu framlägger detta förslag, utan att först hafva rådfört mig
med dem. Det går ut på att undvika ett par stötestenar, som möj¬
ligen kunde finnas i motionärens förslag äfven efter den lilla modi¬
fikation deraf, som jag gjorde i början af öfverläggningen.
Jag anhåller sålunda, att Kammaren ville besluta, att Riksdagen
för år 1882 — således endast en försöksåtgärd — beviljar till Kongl.
Maj:ts förfogande ett anslag å 2,000 kronor till understödjande, på
de vilkor Kongl. Maj:t täcktes bestämma, af en på finska språket ut-
gifven tidning i Haparanda.
Herr Casparsson: Sedan en talare med glansen af sin väl¬
talighet och en annan med glansen af ett verldsberömd! namn under-
stödt det nu föreliggande förslaget, har jag för min del icke mycket
att tillägga.
Då jag läste Stats-Utskottets motivering, kom jag att tänka på
de välbekanta orden: “om någon bedjes om bröd, hvem är väl då
som i stället bjuder en sten". Norrbottens finsktalande befolkning
har genom en af sina representanter i Första Kammaren begärt an¬
visandet af statsmedel till utgifvande af en tidning för att derigenom
sättas i tillfälle att kunna följa med fosterlandets angelägenheter och
utveckling. Stats-Utskottet svarar: befolkningen har ju “kungörelser
och andra meddelanden“. Detta anser jag vara att bjuda stenar i
stället för bröd.
Vår nationella styrka ligger, enligt nätt förmenande, deri, att vi
utgöra ett enda enigt folk, men denna enhet har dock sin Achilles-
häl. Der uppe vid Norrbottens träsk samt kring Finnmarkens och
Nordlandenes fjordar finnes en annan befolkning, och jag tror det
icke behöfves mycken politisk framtidsblick för att inse, att der han
blifva vårt Slesvig-Holstein. Jag tror att föreliggande fråga ur
denna synpunkt är beaktansvärd och att man, såsom en ärad talare
nyss säde, bör se till att detta folk, som lyder under Sveriges och
Norges spira, blir nöjdt och tillfredsstäldt. Stats-Utskottets ärade
ordförande har sagt, att här endast vore fråga om en liten minoritet
af cirka 15,000 personer, och denna minoritet är det icke mycket
värdt att fästa sig vid. Jag får dock säga, att för mig hafva alltid
minoritetens rätt och bästa varit afsevärda, och jag anser icke deras
rätt förringas derföre, att de äro jemförelsevis få.
Jag ber att få med min röst understödja motionen sådan den af
Herr Hedin senast blifvit formulerad.
Herr Nils Petersson: Det kan väl synas vågadt af mig att
yttra mig mot så många och väldiga talare, som här uppträdt för
N:o 13.
36
Lördagen den 26 Febrnari, f. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
bifall till förevarande motion, men det må dock ursäktas mig, att
jag vill söka taga Stats-Utskottets förslag i försvar.
Jag var först, då jag såg att bär endast var fråga om ett ringa
belopp, af den tanke, att man borde föreslå bifall till motionärens
framställning, men efter åhörandet af denna diskussion och de skäl,
som derunder blifvit anförda både för och emot motionen, är det min
öfvertygelse, att ett bifall till densamma hvarken skulle gagna oss
sjelfva eller befolkningen deruppe. Jag skulle annars för min del
vara beredd att bevilja en mycket större summa, om jag ansåg så¬
dant kunna lända till det åsyftade målet. Enligt min åsigt kan det
dock ligga mera politik i denna fråga än man vid första påseendet
kan finna. Man har nemligen fått för sig i Finland, att man bör
söka så mycket som möjligt bibehålla finska språket, och detta är i
och för sig ganska aktningsvärdt, men att vi skola gifva oss in i
polemik med deras öfverlägsna antal, det anser jag orätt, och det kan
blifva till skada för oss sjelfva. Här har framhållits, att denna be¬
folkning icke har någon tidning på sitt språk, och de meddelanden,
som på detsamma kunna lemnas dem, hafva af en ärad talare liknats
vid stenar, men det är dock af dessa stenar, som de måste lefva, ty,
säger motionären, det finnes “icke någon tidning inom Sverige utgif-
ven på deras språk, undantagandes den i Haparanda utkommande
högst obetydliga tidningen Riksgränsen, som på svenska och finska
redogör hufvudsakligen endast för det vigtigaste af länets angelägen-
heter“. Det är ett förhållande, som de, hvilka varit i dessa orter,
höra känna, att denna tidning “Riksgränsen1* till följd af dess an¬
ordning af texten med en spalt på svenska och en på finska språket
för dem kan tjena till lexikon, och jag tror för öfrigt, att man der
lika gerna läser hvad som rörer länets angelägenheter som något an¬
nat. Skall något göras uti ifrågavarande hänseende, så tror jag, att
folket deruppe sjelft bör taga initiativet dertill. Dessa 15,000 perso¬
ner böra väl icke utgöra någon särskild stat i staten, utan de skola
nog så småningom lära sig svenska språket. Det är således min full¬
komliga öfvertygelse, att vi gagna både dem och oss sjelfve bäst ge¬
nom att icke bevilja detta anslag. Såsom jag nyss nämnde, äro de
icke utan tidning, om de verkligen vilja läsa något och lära sig nå¬
got deraf. Jag yrkar således på det varmaste bifall till Utskottets
förslag.
Herr Burman: Jag är representant för den ort, som nu före¬
liggande fråga berör, och jag vet, att der finnas omkring 16,000 per¬
soner, som icke äro mäktiga svenska språket, utan tala finska. Denna
befolkning är på det högsta tacksam både mot regering och Riksdag
för den stora frikostighet dessa båda statsmakter öfvat mot densamma.
De flesta läroböcker, som der nu begagnas, äro författade på både
svenska och finska språken, på så sätt att det finnes svensk text på
den ena sidan och finsk på den andra, och på samma sätt är ock
den i Haparanda utgifna tidningen “Allra nyaste riksgränsen'1 redi¬
gerad så, att i ena kolumnen äro de förekommande artiklarne affat-
tade på svenska och i andra kolumnen på finska, på det att befolk-
Lörchigen den 26 Februari, f. m.
37
N:o 13.
ningen måtte lära sig svenska språket. Härigenom förfaller den ärade
representantens på dalabänken inkast, att regeringen eller Konungens
Befallningshafvande icke förstår livad i tidningen är skrifvet. Hå tid¬
ningen nu måste utgifvas på tvenne språk, blir emellertid innehållet
derigenom mycket mindre, än om tidningen utgåfves på endast ett
språk, men redaktionsbestyren äro derföre icke mindre, utan större.
Då både regering och Riksdag redan gjort så mycket för denna
ort, kan jag nu icke yrka på bifall till motionen, men jag skulle
blifva ofantligt glad, om denna Kammare ville lemna sitt bifall till
det förslag Herr Hedin framstält.
Herr Granlund: Då jag var deltagare i den norrländska resa,
som förliden sommar företogs af en del Riksdagens ledamöter, och
kom i tillfälle att på åtskilliga ställen sammanträffa med den befolk¬
ning, hvarom nu är fråga, så vill jag nämna, att denna befolkning
föreföll mig ega en viss grad af intelligens, och hvad som särskildt
på ett fördelaktigt sätt tilltalade mig var, att denna befolkning vid
alla tillfällen visade sig särdeles intresserad att, så vidt det med
deras språk var möjligt, meddela sig med oss — och säkert är, att
man hade gjort sig en helt annan föreställning om den finsktalande
svenska befolkningen än den vi erforo under vår resa från Haparanda
till Avasaksa.
Hvad beträffar den invändning, som här blifvit framstäld, att
icke mera än 10,000 personer skulle åtnjuta någon nytta af det begärda
anslaget, frågar jag, om icke 10,000 personer äro ganska många, då
det är fråga om ett anslag endast på 2,000 kronor, och hela folk¬
mängden, som uppgår till betydligt högre siffra, må väl få nytta af
de åtgöranden, som med detta anslag afses. För min del kan jag
icke annat än på det varmaste yrka bifall till motionen, öfvertygad
som jag är, att beviljandet af detta lilla understöd af dem det gäller
skall helsas med odelad tillfredsställelse. Jag kan icke tro, att man
behöfver frukta, att den tidning, som genom detta anslag skulle kunna
bringas till stånd, skall inlåta sig i någon polemik med finska tid¬
ningar, detta tror jag är en inbillad skuggrädsla. Meningen är na¬
turligtvis endast att på finska språket meddela denna befolkning, som
icke kan läsa svenska, underrättelser om administrativa och ekono¬
miska förhållanden i den landsort de bebo samt för öfrigt hvad i
vårt land förefaller mest beaktansvärdt. Denna befolkning besitter
egenskaper, som’väl berättiga dem till erhållande af de fördelar, som
med detta understöd afses.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Det är törhända förenadt med
någon risk att uppträda mot en motion, som understödes af så varma
förord, som här blifvit framburna. Jag står dock denna risk.
Jag förstår ganska väl att sätta värde på glansen af vältalighet,
likasom jag aktar högt glansen af ett verldsberömdt namn, men jag
förbehåller mig rättigheten att pröfva hvarje förekommande fråga
för sig.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
N:o 13.
38
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Om under- Jag tror det icke vara alldeles opåkallad! att vid behandlingen
stöd för en af en fråga som denna påminna Kammaren om den s. k. Kukkola-
(ForfcO frågan. Äfven om den ärade talaren på stockholmsbänken, som jem-
^ 01 ' väl varmt förordade den motionen, i denna sak anser sig icke hafva
blifvit lurad, tror jag dock, att Riksdagen i sin helhet blef det, när
den deltog i efterskänkande till hälften af annuiteterna för det od¬
lingslån, hvarom då var fråga. Åtminstone äro de norrlaudsresande,
som jag derom samtalat med, fullt förvissade att så varit fallet.
Hvem skulle vid fråga om det nu föreslagna obetydliga anslaget
icke gerna unna den svenska finsktalande befolkningen i Norrland de
fördelar, som derigenom kunde dom beredas? Jag kastar tillbaka
såsom obehörig hvarje insinuation derom, att de, som icke vilja be¬
vilja detta anslag, dervid låta sig bestämmas af sparsamhetsskäl. Men
en helt annan fråga blir, huruvida det här förordade sättet att ge¬
nom statsmedel understödja eu tidning kan vara lämpligt. Jag frågar,
om det väl finnes någon enda tidningsskrifvare utan politiska åsigter,
och om Herrarne tro, att någon tidning kan utgifvas, som icke förfäktar
någon viss politisk mening. I en tidning, som understödes genom
statsmedel, har staten onekligen också ansvaret för hvad deri skrifves.
Det nu föreslagna sättet att understödja den finsktalande befolk¬
ningen tror jag sålunda vara olämpligt och är öfvertygad, att långt
ändamålsenligare sätt härför kunna påfinnas. Jag yrkar afslag å
motionen och bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedlund: Jag begärde ordet för att förklara, att jag för¬
enar mig med Herr Hedin i det af honom senast framstälda förslag.
Men sedan detta förslag framkom, har en ledamot af Stats-Utskottet
äfven haft ordet och motsatt sig förslaget, hvarföre jag nu ber att få
med några ord vända mig emot denne ärade talare.
Jag finner det ganska naturligt, att, sedan Stats-Utskottet eu gång
afstyrkt bifall till ifrågavarande motion, dess ledamöter här i Kam¬
maren äfven vilja försvara Stats-Utskottets synpunkt. Likaså finner
jag det naturligt, att Stats-Utskottet under de många bestyr, Utskot¬
tet har sig förelagda, kali lemna obeaktad en eller annan synpunkt,
hvarur en fråga bör ses. När sedermera hos Riksdagen andra syn¬
punkter än Utskottets blifva framdragne, kunna Stats-Utskottets leda¬
möter, i min tanke, utan att skada sin värdighet uppmärksamma
sådana framställningar och äfven godkänna dem, då de befinnas rigtiga,
utan att anse sig bundne vid hvad de en gång beslutat. Jag fattar
väl, att man icke vill visa sig “vsegelsinded* och att man ogerna vill
ändra i dag hvad man beslutat i går. Men det ligger ingen beröm¬
värd fasthet uti att vidhålla det, om hvars ohållbarhet man blifvit
öfvertygad.
Den siste talaren yttrade, att han icke fäster sig vid den anslags¬
summa, som här är ifrågasatt. Jag är äfven alldeles öfvertygad, att
hvarken han eller Stats-Utskottet tänker på 2,000 kronor, då det
gäller något gagneligt. Men i det förevarande fallet anser Utskottet
att beviljande af anslaget skulle föranleda större olägenheter än som
uppvägdes af det goda, man derigenom ville uträtta. Jag ber der-
Lördagen den 26 Februari, f. m. 39 ty:o |3_
emot få fästii uppmärksamheten på de yttranden, som här blifvit Om under-
fålda, af personer, som väl känna dessa förhållanden, särskildt af en stö(} f°r en
person från samma trakt, som förklarat, att han i upplysningms in-
tresse skulle med största tacksamhet se att detta anslag beviljades. U '
Jag återkommer till hvad den siste talaren sade derom, att denna
tidningsredaktör ovilkorligen skulle vara förkämpe för syften, som äro
fiendtliga mot Sverige, och till hans fråga om tidningsredaktörer
finnas, hvilka sakna åsigter. Jag måste tyvärr svara: ja, mine Herrar.
Posito att ett anslag gifves till en officiel tidning, hvars uppgift är
att icke hafva någon åsigt, så väljer den som disponerar anslaget
naturligtvis till redaktör en person, som icke har några åsigter eller
åtminstone håller inne med dem.
Man har invändt, att det blir ett orimligt besvär för landshöf-
dingen att utöfva kontroll öfver tidningen och härpå är redan svaradt,
att tidningen äfven skall tryckas på svenska. Men äfven om ej så
vore förhållandet, skulle det vara ett vittnesbörd om den svenska för¬
valtningen, som skulle gräma mig mer än allt annat, om bland tjenste-
männen inom ett distrikt med 17,000 finsktalande invånare ej skulle
finnas någon enda, som kände deras språk. Det vore ett farligt vitt¬
nesbörd om svensk förvaltning, och jag kan ej föreställa mig att så¬
dant kan ega rum, att icke i länsstyrelsen och landsstaten skulle
finnas en enda person, förtrogen med finska språket.
Jag vill blott tillägga, att här ej är fråga om skrämselargument.
Jag har ej hört dem användas mot någon i detta fall och för mig
ega de ingen giltighet. Jag har i försvarsfrågan ej låtit skrämma mig
af ryssen, ej heller i religionsfrågan låtit skrämma mig af djefvulen.
Jag är således ej vän af skrämselargument och har ej heller hört, att
sådana vapen här blifvit använda. Men här har framhållits hvad som
är rätt och politiskt klokt, och det anser jag ej innebära något skräm¬
skott. Kan ifrågavarande anslag ej användas och finnes ingen person,
som är lämplig att mottaga uppdraget, så ligger ej häri någon fara.
Medlen gå då till de allmänna besparingarne.
Jag ber de ledamöter af Stats-Utskottet, hvilka af uteslutande
politiska skäl, men ej af ekonomiska varit emot beviljandet af detta
anslag, beakta, att de, som ifra för detsamma, också kunna ega an¬
språk på något politiskt omdöme, då de icke minst af politiska skäl
önska anslagets beviljande.
Herr Wieselgren: Jag ber att mot talaren på dalabänken få
anmärka, att genom den ändring, Herr Hedin nyss föreslagit, Kongl.
Maj:t ej skall finna sig på något sätt bunden vid länsstyrelsens be¬
tade språkkunnighet. Om än skulle inträffa, att landshöfdiugen
och hans underordnade tjensteman icke äro mäktiga finska språket,
är ju Kongl. Maj:t oförhindrad att vända sig till någon utanför sam¬
ma styrelse stående person, och utan tvifvel finnas icke få sådane
jemväl bland civile eller ecldesiastike tjensteman, som äro hemma i
språket och kunna utöfva den åsyftade kontrollen.
Jag vill också mot samme talares uttryckta farhåga, att detta
skulle vara första steget till någon regeringens tiduingsutgifningsverk-
N:o 13.
40
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
Lördagen den 26 Februari, f. m.
samhet, påminna om det af nuvarande ordföranden i Stats-Utskottet
mera än en gång citerade yttrandet angående borgaren i Lund, som,
derför att han setts gå ut genom “norre port», kunde befaras slut¬
ligen komma att “falla ut i Ishafvet». -lag tror denna bila historia
skulle kunna till vederbörandes lugnande användas älven i detta tall.
Jag ber att få instämma i yrkandet om bifall till det åt Herr
Hedin senast formulerade förslag, hvilket jag för min del gerna er¬
känner ega företräde framför det förra.
Herr Abr. Rundbäck: Jag är alldeles öfvertygad, att det icke
finnes en enda man inom Kammaren, som fäster afseende vid den
begärda lilla summan. Här står ett ganska stort politiskt intresse
vill sidan, och då vi snart sagdt dagligen diskutera frågor, som galla
millioner för att skydda vår sjelfständighet, så ar jag förvissad att
in»en fäster sig vid sjelfva beloppet åt detta bila anslag, som angår
samma sak. Men meningarne kunna vara olika om sättet för an¬
vändande af den lilla summan. Mot det af motionären föreslagna
hyser jag betänkligheter, som göra att jag icke obetingadt kan bifalla
detsamma. Herr Ola Andersson har påpekat flera af de olagenheter,
som med detta förslag äro förenade, och flera skulle jag kunna
tillära. Det kan ju hända, att af en eller annan anledning i en sådan
tidning inflyta artiklar, livilka en annan regering kan finna mot sig
fiendtliga. Med anledning häraf kunna obehagliga förvecklingar upp¬
komma, för hvilka vi likväl ej behöfva utsätta oss, om vi stalla klokt till.
Nu har svenska staten för den finsktalande. befolkningen i dessa
bvgder gjort ganska mycket, — det bör man ju tacksamt erkänna.
Så hafva vi i Haparanda ett folkskoleläraresominarium, der den finsk-
talande befolkningens lärarekandidater få sin uppfostran och lära, sig
att tala båda språken. Vi veta också att alla läro- och läseböcker
för skolorna deruppe äro tryckta på såväl finska som svenska. Så¬
ledes har staten gjort rätt mycket till förmån för dessa bygder. Det
af motionären begärda anslag torde enligt mitt förmenande kunna
bättre användas, utan att man på något sätt blottställer sig. Ln
dylik summa skulle ju kunna användas till ytterligare ofversattmngar
af svensk litteratur, särdeles historiska verk, hvilka kunde skänkas
till sockenbiblioteken och genom hvilkas läsande folkets hjertan och
kärlek skulle vändas till fosterlandet. Jag tror att, om vi vid denna
riksdag beviljade ett ännu större anslag till det af mig nu påpekade
ändamålet, skulle vi vinna mycket mera för den sak vi önska och
detta utan allt obehag.
Det är på dessa grunder som jag för närvarande finner mig bola
yrka bifall till Utskottets hemställan, ehuru jag eljest vill gorå allt
hvad göras kan för att på annat sätt befordra den finsktalande be¬
folkningens intressen.
Herr vice Talmannen Ifvarsson: Då jag tagit till orda i ända¬
mål att försvara Utskottets hemställan, ber jag att få förutskicka den
anmärkning, att detta icke sker till följd af det obetydliga anslag,
som det här är frågan om — ty äfven om anslag eljest kunna hafva
Lördagen den 26 Februari, f. m.
41
N:o 13.
något att betyda för mig, är detta likväl icke förhållandet i före- Om under-
varande fall. Icke heller uppträder jag till Utskottets försvar, derför stöd för en
att Utskottet, såsom eu talare yttrade, må vidhålla i dag, hvad Ut- tidning.
skottet beslutar i morgon, ty något sådant låter sig ju icke gorå, och (Forts-)
jag gör det icke ens på det att Utskottet må stå fäst vid hvad det
i går beslutade. Ty äfven om Utskottet hade tillstyrkt bifall till mo¬
tionen, skulle jag för min del ändå hafva satt mig deremot. Jag gör
detta ingalunda derför, att jag ej anser att man bör göra hvad som
skäligen kan och bör göras för den finsktalande befolkningen — un¬
der förutsättning att det sker . på ett lämpligt sätt — utan derför att
jag håller före, att det af motionären föreslagna sättet är alldeles
olämpligt. Jag underskattar ej heller deras mening, som i sin förkärlek
för den finsktalande befolkningen vilja antaga nära nog hvilket förslag
som helst, i den tron att det alltid länder till att visa sina sympa¬
tier för denna befolkning. Jag måste tillstå, att äfven om man hyser
kärlek till denna befolkning, kan det ligga vigt uppå att se till, hvilka
medel man begagnar och i hvad syfte man arbetar. Det medel, som
af motionären blifvit föreslaget, är emellertid efter mitt förmenande
fullkomligt olämpligt, och Herr Key har i sådant hänseende redan i
början af diskussionen framhållit åtskilliga omständigheter, som synas mig
särdeles beaktansvärda. Dertill kommer att, om det vore meningen att
söka draga till sig en befolkning, som icke talar samma tungomål, som
den öfriga nationen, sådant väl snarare skulle befrämjas derigenom
att denna befolkning lärde sig det språk, som talas af nationen i sin
helhet, än genom att aflägsna befolkningen från detta mål. Ty det
vore väl att aflägsna den, om man gåfve ut eu tidning på dess eget
språk. Vore nu den finsktalande befolkningen der uppe i landet öfver¬
vägande, då kunde man säga att detta vore rigtigt; men huru obe¬
tydligt är icke dess antal i förhållande till dem, som tala svenska?
Kan det då vara skäl att aflägsna dem och icke i stället söka åstad¬
komma en förening i afseende å språket? Då jag likväl icke kan finna
annat än att motionärens förslag går i en alldeles motsatt rigtning,
tror jag att man, såväl ur den synpunkten som ock på de af Herr
Key framhållna grunder, bör akta sig för att slå in på den vägen.
Hade motionärens förslag gått ut på att befordra svenska språkets
utbredande, då skulle jag fullkomligt varit med derom, men icke nu.
Och jag hemställer lör öfrigt till Kammaren, huruvida det ens kan
vara klokt att antaga ett förslag sådant som det föreliggande. Ty
man kan befara, att förvecklingar i framtiden kunna uppstå derigenom
att en tidning, som är försedd med understöd af staten, möjligen
kunde yttra sig något friare, än som med god grannsämja kunde vara
förenligt.
Men det mest förunderliga' som jag förnummit i denna sak är,
att jag hört åtskilliga litteratörer, hvilka eljest pläga vara mycket
rädda för och icke ens vilja höra talas om eu tidning med statsunder¬
stöd, nu hafva uppträdt och yrkat bifall dertill att en tidning med
understöd af staten måtte komma att utgifvas. Månne, om man kon¬
seqvent skulle gå till väga på det sättet äfven med andra pressens
Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 13. 4
N:o 13.
42
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
alster, de sjelfva skulle finna sig belåtna dermed? Månne samhället
sjelft kunde vara belåtet dermed? Sin välvilja kan man visa dem på
annat sätt än ett för fäderneslandet skadligt.
På grund af dessa skäl hemställer jag om bifall till Utskottets
förslag.
Friherre Nordenskiöld: Jag ber allenast att få instämma i den
redaktionsförändring, som Herr Hedin senast föreslagit.
Herr Key: Blott några få ord för att komma i tillfälle att göra
en anmärkning och en erinran.
Mot en ärad talare, som lät för oss framskymta ett Slesvig-Hol-
stein i dessa bygder, ber jag få anmärka att, om folkökningen skulle
försiggå så hastigt som motionens anhängare synas vilja antaga, enär
under denna diskussion på några timmar befolkningen ökats med ett
antal af 2,000, man möjligen skulle hafva anledning att frukta för
ett framtida Slesvig-Holstein. Motionären, om jag håller mig till ho¬
nom, har uppgifvit den ifrågavarande befolkningen till ett antal af
15,000, men sedermera har detta antal beständigt ökats. Eu talare
här i dag har uppgifvit befolkningen till mellan 15 och 16,000, en
annan talare till mellan 16 och 17,000, och slutligen har en talare på
göteborgsbänken sagt, att antalet uppginge till minst 17,000; således
en folkökning med 2,000 på några timmar.
Vidare ber jag få erinra om att, på sätt många gånger här i dag
förut upprepats, länskungörelser och folkskrifter redan nu utgifvas på
finska språket. Och dessutom vill jag erinra om en annan sak, som
man förbisett eller åtminstone mycket litet betonat. Det omnämndes
blott helt kort och i förbigående af en stats-utskottsledamot. Denna
befolkning har ju redan, enligt hvad motionären sjelf upplyst, en tid¬
ning, som beter »Riksgränsen» och utgifves både på finska och sven¬
ska språket. När nu denna befolkning har fått, såsom en talare här
bredvid yttrade, sina folkskolor ordnade med undervisning på finska
och dessutom på finska språket utgifvas folkskrifter och länskungö¬
relser samt en tidning i Haparanda, så frågas: är icke detta nog för
en befolkning af 15,000 personer?
Slutligen ber jag att få göra en allmän reflexion. Vi veta alla,
att i Finland tyvärr pågår en häftig och bitter strid mellan finska
och svenska språken. Det kan icke nekas att det är berättigadt till
en viss grad, att en majoritets nationalkänsla känner sig manad att
uppträda emot en länge öfverlägsen främmande minoritets bildning.
Jag har derför icke gillat det sätt, hvarpå detta sker i Finland. Men
jag påstår också, att det icke är berättigadt att å svensk sida söka,
om icke utrota, dock försvåra inträdet af det svenska språket inom
en del af våra egna landamären, och detta skulle man göra, då man
bredvid en tidning, som icke anses nog för en befolkning af 15,000
personer, vill tillskapa ännu en annan tidning för att liksom påtruga
denna befolkning att hellre läsa det finska språket än det svenska,
hellre känna sig såsom främlingar än såsom landsmän.
43
Lördagen den 26 Februari, f. m.
N:o 13.
Herr Berg: I anledning af den siste ärade talarens yttrande att, Om under¬
ligt hvad motionären upplyst, redan nu utgifves på finska språket för en
en tidning i Haparanda, ber jag att få fästa uppmärksamheten å den tidning.
redogörelse för denna tidning, som Stats-Utskottet i sitt utlåtande sjelf (Forts.)
lemnat. Utskottet säger nemligen, att tidningen »till följd af den få¬
taliga befolkningen och prenumeranternas ringa antal knappast kunde
i sitt nuvarande omfång fortsättas, än mindre utvidgas». De t är just
med. anledning deraf att all sannolikhet förefinnes för att utgifningen
af tidningen icke kan längre fortgå som motionären begärt, att ett
anslag måtte beviljas för att kunna bibehålla tidningen och tillika
måhända något utvidga den.
Man har sagt, att det anslag, som begäres, är alltför obetydligt
för att derom tala. Men man har påstått, att det ändamål, hvartill
anslaget skulle användas, icke skulle vara lämpligt. Om så vore,
måste detta ändamål vara synnerligt olämpligt, efter som man vill
vägra beviljande af en summa, som man kallar en obetydlighet och
hvilken endast är ifrågasatt att utgå under några få år. Man har
ansett, att genom utgifningen af en tidning på finska språket man
skulle aflägsna befolkningen från Sverige i stället för att närma den
till detta land samt att det vore mera skäl att bevilja medel för att
gorå befolkningen nödtvungen att lära svenska språket. Jag tror att
ett försök i denna rigtning skulle vara lika ändamålslöst som olämp¬
ligt; och erfarenheten visar hvart sådana försök leda, som afse att
tvinga en nation — ty såsom sådan måste denna befolkning betraktas
— att frångå sina ärfda vanor och lära sig ett annat språk. Jag
tror att det bästa och rätta sättet för att få denna befolkning fäst
vid vårt land, är att man visar den, att man icke vill åstadkomma
någon rubbning i dess ärfda vanor, utan tvärtom tillmötesgå dess önsk¬
ningar. Men det är icke i något politiskt syfte, som jag bär uppträdt.
Jag har uppträdt till förmån för detta obetydliga anslag, derför att
jag anser att billigheten fordrar dess beviljande. Man har anmärkt,
att befolkningen eger länskungörelser och skolböcker på finska språ¬
ket, samt att, om man kunde åstadkomma utgifvande af historiska
afhandlingar på detta språk, sådant vore vida lämpligare än att gifva
befolkningen underrättelse om hvad som inom eller utom landet till¬
drager sig, och jag hemställer till Herrarne samtlige, huru ni skulle
befinna eder i ett land, der man icke finge inhemta annat än hvad
man kan lära sig af skolböcker och historiska afhandlingar? Jag
frågar,. om det kan vara skäl att vägra ett anslag, jemförelsevis så
obetydligt som 2,000 kronor, då man dermed skulle kunna tillmötesgå
ett erkändt behof hos en, om ock liten befolkning. Ej heller synas
mig^ de vådor man trott sig hafva att vänta deraf kunna blifva syn¬
nerligt stora. Så har man förestält sig, att den person, åt hvilken
denna summa tilldelas, kan vara en sådan, som i tidningarne uttalar
åsigter, egnade att framkalla lörvecklingar med främmande makter.
Ja, sådant kan man väl tänka sig, men i så fall upphör sannolikt med
detsamma anslaget och den konflikt, som af dylik anledning tilläfven¬
tyrs uppstått, bör väl då ej kunna blifva af särdeles betydelse. Vi¬
dare hade man förestält sig att, eftersom en tidningsskrifvare väl icke
No 13.
44
Lördagen den 26 Februari, f. m.
Om under- kan sakna åsigter, den tidningsutgifvare, hvarom här kunde blifva fråga,
stod för en j tidningen komme att uttala för befolkningen möjligen skadliga åsig-
(Fortfj ter- Men deremot ligger ju också korrektivet i de vilkor, hvarunder
anslaget skulle meddelas. Såsom sagdt, någon fara att bevilja detta
anslag kan jag icke inse; och då man tyckes vara ense derom, att
anslaget icke ar sjelfva hufvudsaken, så ser jag intet skäl, hvarför
man ej nu skulle bifalla detsamma.
Jag förenar mig i det af Herr Hedin nyss framstälda yrkande.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag ber Kammaren icke blifva otå¬
lig; endast en minut! Herr ordföranden i Stats-Utskottet har gjort sig
den mödan att söka förringa antalet af vår finsktalande befolkning
i Norrbottens län. Jag ber att mot de siffror, hvilka han flere gån¬
ger. upprepat såsom meddelade af motionären, få anföra de siffror,
som förekomma uti den i tryck senast utgifna 5-årsberättelsen för
Norrbottens län, nemligen för den med 1875 slutande femårsperioden,
deri befolkningen uppgifves (den finsktalande) till 16,400 personer
och något deröfver; hvarjemte i samma 5-årsberättelse landshöfdin-
gen i länet fäster uppmärksamheten på huru den finska befolkningen
allt mer och mer griper omkring sig i det inre af länet, nemligen i
Lappmarken. Nu har sagde embetsman upplyst mig, att befolknings-
numerären i Norrbottens län i näst afgifvande 5-årsberättelse kommer
att upptagas till en siffra af 17,000, hvilken siffra, om man medräk¬
nar den finsktalande befolkningen i ett fögderi, som förut icke räk¬
nats till finska distriktet, torde höjas till 19 å 20,000. Det är lands-
höfdingen i Norrbottens län, som bemyndigat mig att offentligen med¬
dela dessa uppgifter.
Herr ordföranden i Stats-Utskottet har vidare sagt, att den här
omhandlade befolkningen redan har en tidning. Dermed förhåller det
sig så, att tidningens utgifvare jemte en annan oegennyttigt intresserad
person genom egna uppoffringar och ansträngningar kunnat bereda be¬
folkningen åtminstone något tillfälle till tidningsläsning. Emellertid är
tidningen illa försedd med redaktionskrafter och stödjande sig på en
svag ekonomisk basis, alltför obetydlig för att kunna konkurrera med
de finska tidningar, som, efter hvad jag hört berättas, till ett antal
af ett hundra exemplar komma öfver gränsen, vare sig med posten
eller genom finska kolportörer, hvilka möjligen begagna tillfället att
på samma gång sprida sina läror.
Herr ordföranden i Stats-Utskottet har slutligen sagt något, hvar¬
öfver jag blott vill yttra min förvåning. Han har nemligen sagt, med
anledning af den strid, som för närvarande pågår i Finland mellan
tvenne partier, af hvilka det ena har till syfte att derifrån uttränga
svenska språket, att detta sträfvande är i viss mån berättigadt, efter¬
som det är majoritetens. Finnes det då i verlden ingenting som är
heligt annat än “majoriteterna0? Skulle det vara berättigadt i någon
mån att vilja ur Finland uttränga det språk, på hvilket de finska ba¬
taljonerna kommenderades vid Lätzen och Oravais, det språk, på hvil¬
ket Kuneberg har sjungit!
Lördagen den 26 Februari, f. m.
45
Grefve Sparre: Jag ber att få förklara, det jag frånträder mitt
T°nrJY/kailde f°re,nar mig 1 det af Herr Hedin nu senast framstäf
. an emellertid icke underlåta att med detsamma tillkännagifva
att jag omöjligen forstår, huru några politiska följder skulle kunna
uppstå af att bevilja det här ifrågasatta anslaget. Att jag erkänner
EaT MSe °Ch be?'delS°’ r 6t, Lar Jag 1 mitt förra ylande tydligt
at,ta!at- ,.?Ien att några politiska förvecklingar skulle uppstå, derför
fAtn tt ‘ldningSiflad yttrar sig om en annan nation, det kan jag icke
fatta, Då skulle vi i sanning råkat ut för många politiska förveck-
hn ar; åtminstone har jag ofta i våra tidningar läst ganska skärpa
omdomen om främmande nationer. Man har äfven sagt, att det ifråga-
satia tidningsföretaget skulle vara egnadt att uttränga det svenska
språket. Det tror jag icke. Språkets bibehållande beror af helt
andra forhållanden an af enMitenftidning. Snarare skulle den sist¬
nämnda kunna bidraga till att lära finnarne svenska språket, efter-
. de,Ut.tryckes, bäde P.ä syenska och finska. Hvarje försök från
statsmakternas sida att tvinga folken hamnar sig alltid sjelft. Vi hafva
exempel derpå i Slesvig-Holstein. Vi kunna icke ieka, att från
Danmarks sida gjorts åtskilligt i den vägen.
och sSJedes att |vi i jdetta afseende kunna låta klokhetens
och bdhghetens synpunkt galla och icke tala om att befolkningen icke
behof ver några andra underrättelser än dem, som kunna finnas i läns-
_ ngorelserna. Jag utfärdar sjelf sådana kungörelser och finner dem
visserligen högst intressanta, men jag befarar, att befolkningen inom
mitt lan icke skulle finna sig tillfredssfäld af att icke få några andra
nyheter, lressen bär numera antagit eu så betydelsefull ställning,
I aJlfVu VI ”5 ,ala svenska eller finska, hafva behof af att
lolja med hvad som hander.
ii *!erÄr Lasse'.::Jöns|son: Jag påminner? mig att för omkring 3
elt\\är sedan 7ar ett förslag vid Riksdagen före om införande vid
något läroverk i Norrland — jag minnes ej rätt hvilket — af en sär¬
skild klass der finska språket skulle läsas. Det uppstod då en lång-
Iang ofYerlaggmng härom i donna Kammare, och jag erinrar mig att
vHiSl ån6’ nUmero, ,afllden edamot frän Skåne af denna Kammare
Il iadej., °mf bkän7 fdan vi upphört att vara danska under¬
såtar likväl fortfarande haft danska lärare och danska embetsman
tio Herrarne, att vi då skulle Jiafva talat vackrare språk än vi nu
gorå, hvilket jag medgifver just ej är så välljudande?11 Tro Herrarne
att finnarne deruppe få mera svensk utbildning, om vi nu gifva me-
del för utgifvande af eu finsk tidning derstädes? För min del tror
jag det icke och yrkar derför bifall till Stats-Utskottets betänkande.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf propo¬
sitioner enligt de gjorda yrkandena, dels på bifall till Utskottets
hemställan, dels ock på afslag derå och bifall i stället till det af
Herr Hedin framstå da förslag, sådant detsamma af honom slutligen
affatta ts;och faun Herr Talmannen den förra af dessa propositioner
vala med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
. Andra Kammarens Frat. 1881. N:o 13. r
N:0 13.
Om under¬
stöd för en
tidning.
(Forts.)
46
Lördagen den 26 Februari, f. ro.
skedde uppsättning, justering och anslag af en så lydande voterings¬
proposition :
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 24:de punkten
af dess Utlåtande N:o 10 a), röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Stats-Utskottets före¬
varande hemställan, lemnat bifall till det af Herr Hedin under oiver-
läggningen i ämnet framstälda yrkande, sådant detsamma åt honom
slutligen affattats.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 98 Ja mot 67
Nej, hvadan Utskottets hemställan bifallits. TT
Mot det sålunda fattade beslutet anmaldes reservation af Henai
Hedin och Hedlund■
'Punkten 25:
Lades till handlingarne.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac Hareris’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1881