Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
11
N:o 168.
Af Herr A. P. Lind:
ordningen.
Med förslag till ändring af 14 § Riksdags-
Samhällets eller statens ändamål är befrämjandet af de individers all¬
männa och gemensamma intressen, af hvilka det är sammansatt.
Samhällsmedlemmarnes första och främsta intresse är säkerhet till per¬
son och egendom. Denna säkerhet, som måste vara lika för alla, hör dels
bevaras utåt, i förhållande till andra stater, medelst åtgärder till försvarets
och sjelfstänclighetens upprätthållande — dels inåt, mot våldsverkare, tjufvar
och bedragare, medelst åtgärder till brotts bestraffande eller förekommande.
Nämnda säkerhet utgör åter hufvudvilkoret för det högre ändamålet:
befrämjandet af den fria intellektuella och materiella utvecklingen, hvilken
äfvenledes lika mycket bör afse alla samhällsklassers bästa samt allas gemen¬
samma och allmänna intressen. Den intellektuella utvecklingen anses böra
omfatta undervisningens, vetenskapernas, konsternas och religionsvårdens be¬
främjande, samt den materiella näringarnes, handelns och industriens befräm¬
jande genom yrkesskolors, kommunikationers och andra samfärdsmedels åstad¬
kommande, äfvensom genom den allmänna sjuk- och fattigvårdens upprätt¬
hållande.
För åtnjutandet af dessa allmänna och gemensamma samhällsfördelar
böra samhällsmedlemmarne icke allenast underkasta sig vissa för alla lika
inskränkningar i sjelf bestämmelserätten, som likväl icke få kränka den fria
utvecklingen, utan äfven under namn af skatter medgifva vissa för alla
lika — d. v. s. efter förmågan lämpade — afdrag af sina inkomster till
bestridande af sådana allmänna utgifter, till hvilka medel icke kunna erhållas
genom afkastningen af allmän egendom. Och med dessa statsinkomster af-
lönas alla statstjenare, som erfordras till ombesörjande af de för statsända¬
målens uppnående behölliga åtgärder.
Första vilkoret för bevarandet af den ofvan antydda likställigheten,
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
som är nödvändig för samhällets harmoniska inrättning, är att genom repre¬
sentationen verkligen alla samhällsmedlemmars intressen äro bevakade, och
det andra att representationen har en otvifvelaktig förmåga att göra sin vilja
gällande gent emot den verkställande myndigheten. Är nämnda första vilkor,
med hvilket vi här allena hafva att skaffa, uppfyldt, då måste åter inom
representationen flertalets vilja kunna göra sig gällande. Flertalet kan vis¬
serligen någon gång misstaga sig, ehuru sällan i längden eller i märkligare
mån; och erfarenheten utgör då mot dylika misstag ett säkrare korrektiv,
än något fåtals på förhand stadgade rätt att motsätta sig flertalets åsigt
(t. ex. genom en Första Kammare). Flertalet kan äfven tänkas undertrycka
fåtalets rätt; men detta är vida bättre, än att ett fåtal kan förtrycka fler¬
talets; och ett fåtal, som på sin sida har rättvisan, erhåller slutligen dock
alltid erkännande för densamma.
I alla händelser måste således flertalets otvifvelaktiga beslutanderätt
för samhällets lugna utveckling anses fördelaktigare än alla andra sätt att
bestämma denna rätt. Men densamma kan blott vinnas genom ett medel,
nemligen den allmänna och för alla lika rösträtten.
Så giltiga dessa grunder för samhällets bestånd än måste förefalla,
hafva de likväl hittills ännu blott inom få stater kunnat göra sig gällande.
Så långt historien går tillbaka, erbjuder den bilden af minoriteter, som genom
våld och list ensamt tillskansat sig rikedomen och bildningen samt sedermera
begagnat dessa samfälda medel att under skiftande former förtrycka massorna
samt till sin fördel utplundra dem och hålla dem i okunnighet. Då det rena
enväldet vanligtvis blott öfvergående och inom vissa dertill sär skild t egnade
racer eller nationer kunnat göra sig gällande, har deremot fåväldet öfverallt
inrotat sig och skaffat sig säkert fotfäste genom lagar, som det sjelf stiftat
och som sedermera kallats den historiska rätten. Ännu i den dag, som är,
utgör hos verldens flesta civiliserade nationer fåtalets försvar af makten mot
flertalets sträfvan efter allmän medborgerlig likställighet hufvudinnehållet af
det politiska lifvets strider.
Äfven inom vårt fädernesland är förhållandet detsamma. Genom 1809
års statshvälfning, som egentligen blott kan betraktas såsom en protest mot
enväldet, erhöll representationen endast en tvifvelaktig likställighet gent emot
den verkställande makten. Men ståndsförfattningen bibehölls och genom den¬
samma äfven fåtalets välde. Tvenne små och till större delen sjelfskrifna
minoriteter, nemligen adeln och presterskapet, innehade halfva representa¬
tionen; en tredje minoritet, nemligen en del af städernas invånare, egde en
fjerdedel deraf, samt de sjelfegande bönderna den återstående fjerdedelen;
men icke allenast en del af de bildade och förmögne klasserna var utesluten,
utan äfven hela den stora massan, som icke hade jord.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168. 13
Grenom 1865 års representationsförändring skedde mera en omflyttning
af makten inom representationen än eu utsträckning deraf till de hittills
uteslutne. Det är högst tvifvelaktigt, om valmännens antal genom densamma
ökades. Att en del af de sjelfegande bönderna miste sin valrätt, är säkert.
Men den stora massan af obemedlade medborgare blef fortfarande utesluten.
I stället för ständernas minoriteter kom en annan minoritet, nemligen pen¬
ningens, hvilken påstods vara mätaren af politisk bildning och oberoende.
Genom valordningen för Andra Kammaren erhöll blott en minoritet af en
femtedel af alla myndige män eller omkring 230,000 personer valrätt, och
genom valordningen för Första Kammaren den lilla minoriteten af 6,000 de
rikaste en särskild valrätt utöfver alla andra medborgare. Likväl tilldelades
sistnämnde kammare i lagstiftningsärenden samma inflytande som den andi a,
hvars förmåga att lika representera alla folkklasser ytterligare minskades
genom en ny minoritetsrätt, nemligen städernas tredubbla representationsrätt
mot landsbygden — allt oafsedt regeringens likställighet med repiesenta-
tionen, hvarigenom det minoritetsvälde, som statstjenarne inom liksdagen
kunde utöfva, ytterligare stärktes.
Sålunda synes penningmännens och statstjenarnes, plutokratiens och
byråkratiens, minoritetsvälde fullt betryggadt samt motväges blott till en viss
grad af det inflytande, som de sjelfegande jordbrukarne på grund af de rela¬
tiva befolkningsförhållandena kunna utöfva. Men den stora massans intressen
bevakas blott i den mån, nämnda minoriteter finna med sina intressen öfver¬
ensstämmande. Såsom en ringa tröst för det sålunda förbisedda flertalet
måste synas, att dess rätt både 1810 och 1865 i mindre eller stöire man
åtminstone principielt erkändes. Förstnämnda års Konstitutions-TJtskott med-
gaf nemligen, att ingen annan inskränkning i valrätten till den da föieslagna
Andra Kammaren borde finnas, än att väljarne voro bofaste, oberoende och
fullmyndige. Och äfven 1865 års reformvänner erkände den allmänna röst¬
rättens berättigande och ansågo dåvarande representationsförändring blott
såsom en tvungen kompromiss, hvars förnämsta förtjenst var att den knnde
blifva ett medel till allmänna rösträttens införande — fastän flertalet bland
dem sedermera bortglömde saken.
Verkningarne af minoritetsväldet kunna skönjas i de flesta rigtnmgar
af samhällslifvet. Må här blott några få vidröras.
Fn bland samhällslifvets förnämsta fördelar skulle vara likställigheten
i afseende på säkerheten titt personen. Att 1864 ars strafflag i detta hän¬
seende utgjorde ett framsteg vid jemförelsen med föregående förhållanden,
må erkännas. Men huru mycket återstår ännu, innan den fattiges rätt i
nämnda hänseende kan anses betryggad! Hans okunnighet om lagen och till
felsteg ofta frestande sociala ställning borde hafva manat till största möjliga
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
mildhet i straffbestämmelserna. I strid häremot utmärker sig strafflagen för
sin obehöfliga. stränghet, dels genom fängelsestraffens långvarighet och fängelse-
väsendets hittills varande bristfällighet, dels genom det oerhörda latitudsyste¬
met, som lägger så stor makt i en godtycklig domares händer, dels genom
stiaffens betydliga förlängande vid brottets upprepande. Och huru kan
fordran på likställighet anses vara tillfredsstäld, så länge böter utgå till
samma belopp för rika och fattiga, utan afseende på förmågan att erlägga
dem, och så länge det grymma hungersstraffet inträder vid bristande tillgång
på böter! Denna olikhet inför lagen har erhållit sitt fulla uttryck i krigsla-
garne, der manskapet och delvis underbefälet straffas med mörk arrest och
hungersstraff, under det för befälet blott finnes s. k. hedersstraff.
En annan bland samhällets vigtigaste fördelar skulle vara allas lika
rätt till eu ^ ändamålsenlig undervisning af staten. Huru har denna rätt blifvit
tillgodosedd ? Sålunda att omkring hälften af de anslag, som för den allmänna
undervisningen utgå, användes till bekostande af läroverk för den bemedlade
minoritetens barn (omkring 13,000,) under det den stora massans (omkring
600,000) få nöja sig med den torftiga undervisning, som i folkskolorna kan
bekostas ° med den andra hälften. Derjemte är undervisningen i sistnämnde
skolor så missrigtad, att derigenom tänkande och sjelfständiga medborgare
svårligen kunna uppfostras, således allt annat än ändamålsenlig. Och när
massan sedermera ropar på lika politiska rättigheter, då skylies på dess bri¬
stande politiska bildning, hvilken just utgör frukten af den okunnighet, i hvil¬
ken samma massa hålles genom en underhaltig folkskoleundervisning.
Samma bristande likställighet, som förnimmes i afseende på samhällets
fördelar, eger äfven rum i afseende på dess bördor. Detta framträder kla¬
rast vid eu blick på skatteväsendet. Såsom kännemärke på dess likställighet
framhölls, att skatterna borde vara lämpade efter förmågan, d. v. s. att de
för alla utgjorde samma qvot af den uppskattade årliga inkomsten. Denna
likställighet förefinnes likvisst blott i afseende på andra artikelns bevillning,
hvad betiäffar skatterna till staten, och i afseende på den s. k. kommunal¬
skatten, hvad beträffar skatterna till kommunen. Men för öfrig! utgöres skat¬
tebördan af personliga skatter, förbrukningsskatter och sådana som träffa jord¬
bruksnäringen särskildt och ytterst ojemnt. Af personliga skatter, som utan
ringaste hänsyn till förmågan drabba alla med samma absoluta belopp, finnas
icke mindre än sex, nemligen mantalspenningarne, första artikelns bevillning,
sjukhusafgiften samt de personella afgifterna till skola, kyrka och presterskap!
Af förbrukningsskatter hafva vi tullen, bränvinstillverknings- och försäljnings-
afgifterna, stämpelpappersafgiften m. fl. Och af sådana, som ensamt eller före¬
trädesvis träffa den oprivilegierade jorden, grundskatterna, indelningsverket och
större delen af s. k. kommunala onera m. fl.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
15
Samtliga dessa skatter, som i större eller mindre mån orättvist drabba
de obemedlade eller de oprivilegierade jordbrukarne, torde minst kunna be¬
räknas till fem sjettedelar af hela skattebördan till staten och kommunen,
under det blott (ten återstående sjettedelen drabbar rättvist efter förmågan.
Afser man blott skatterna till staten, utgör andra artikelns bevillning, den
senaste tilläggsbevillningen oberäknad, blott en elftedel deraf. Långt ifrån
att förbättras, har detta missförhållande under innevarande århundrade på
ett betänkligt sätt tilltagit. Då t. ex. år 1810 tullen blott uppgick till 16
procent af skatterna till staten, utgör den nu minst 40 procent deraf; tullen
å de trenne stora kassaartiklarne: sockel', kaffe och tobak, som värst drabbar
de obemedlade, uppgick på 1830-talet blott till 34 å 38 procent af hela tullin¬
komsten, men utgör nu 54 procent deraf. Då år 1810 bränvinstillverknings-
afgiften blott uppgick till 6 procent af skatterna till staten, utgör den nu
omkring 30 procent deraf. Sammanlägger man tullen och bränvinet, så
gåfvo dessa båda artiklar 1810 blott 22 procent af skatterna till staten,
men lemna nu 70 procent deraf. I samma mån har bevillningen sjunkit.
Då densamma år 1810 uppgick till omkring 45 procent af skatterna till
staten, utgör den nu, såsom nyss nämndes, blott 7 å 8 procent deraf. Här¬
vid må ytterligare beräknas, att bevillningen strax före och efter 1809 års
statshvälfning utgick progressivt i förhållande till förmögenheten i vida högre
grad än nu, äfvensom att den personliga bevillningen först 1812 tillkom.
Sådana hafva under de senaste sjuttio åren följderna af minoritets-
väldet varit i afseende på skatterna till staten och kommunen. Men dessr
förutan hafva de fattiga klasserna ytterligare blifvit beskattade af en särskild
minoritet genom de skyddstullar, som blifvit bibehållna eller pålagda under
förevändning af att skydda inhemska näringar. Skatterna till staten och
kommunen kunna åtminstone sägas blifvit använda till bestridandet af allmänna
behof samt hafva delvis drabbat en förbrukning, som i viss mån kunnat in¬
skränkas. Men skyddstullarne hafva deremot allenast utgått till riktandet af
de skyddade producenterna samt dessutom drabbat de nödvändigaste förbruk-
ningsartiklarne, i afseende på hvilka någon inskränkning i konsumtionen
knappast är tänkbar, såsom t. ex. kläder, underkläder, skodon, allehanda
husgeråd m. in. dylikt. Att skyddstullarne dessutom i hög grad skadat den
materiella utvecklingen i stället för att gagna den, torde numera icke kunna
betviflas.
Vårt skatteväsendes allmänna karakter kan således med fullt skäl be¬
tecknas såsom en de fattiges plundring genom de rike och utgör ett hån
mot den likställighet i afseende på säkerhet till egendomen, som bör utgöra
kännetecknet på samhällets normala beskaffenhet.
Under det de obemedlade blott i ringa mån kommit i åtnjutande af
16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
samhällets förnämsta fördelar, hafva de således erhållit så mycken drygare
känning af dess kördon, till hvilka äfven militärbördan bör räknas. Ända
till år 1872 drabbade värnpligten uteslutande de ohemedlade klasserna, i
följd af lego- och friköpningsrätten. Och ännu i dag hvital’ tungan af
stamtruppens underhåll till större delen på de oprivilegierade jordhrukarne,
hvilka äfven torde kunna anses såsom de fattigaste bland sin klass. Nu vill
man i väsentlig mån utsträcka den allmänna värnpligten, hvilken för de
fattige innebär en vida känbarare uppoffring af tid än för den rike, utan
att likväl ens ifrågasättes att tillika hans medborgerliga rättigheter, och sär¬
skilt hans politiska och kommunala rösträtt, i sin fulla vidd utsträckas.
Men om de obemedlade betala skatt efter förmågan, ännu mera om
de göra det öfver förmågan, och om de lika med andra samhällsmedlemmar
fullgöra sin värnpligt, således uppfylla de tvenne förnämsta medborgerliga
skyldigheterna, då hafva de äfven en otvifvelaktig rätt till den förnämsta
medborgerliga rättigheten, nemligen till allmän och lika rösträtt i statens och
kommunens angelägenheter, för att derigenom kunna bevaka sina intres¬
sen, hvilka eljest till hela samhällets skada och förlust otvifvelaktigt blifva
åsidosatte.
Rättsgrunden till den allmänna rösträtten torde således icke kunna
förnekas. Och den skulle äfven i praktiken längesedan blifvit tillämpad,
om icke den rådande minoriteten haft så svårt att skilja sig från den makt,
som den ansett medföra så många och oskattbara fördelar. Till försvar för
sitt orättmätiga välde har den uppfunnit åtskilliga skäl, som likvisst vid när¬
mare påseende alla kunna räknas till de obotfärdigas förhinder.
Ett bland de vanligaste har varit att blott innehafvandet af en viss
förmögenhet eller inkomst kan medföra den politiska bildning, som är nöd¬
vändig för deltagandet i politiska värf. Detta skäl vederlägges dock allt
för ofta af verkligheten för att kunna ega någon gällande kraft. En ringa
erfarenhet genom umgänge med menniskor ådagalägger, att man bland de
s. k. bildade klasserna påträffar en okunnighet och intresselöshet i afseende
på politiska angelägenheter, som är minst lika stor med den, som förefinnes
hos de obemedlade. Detta är en naturlig följd af den bristfälliga undervis¬
ning i politiska ämnen, som bestås vid elementarläroverken, och hvilken är
nästan lika stor som den i folkskolan meddelade eller kanhända rättare
sagdt saknade. Den formella bildningen i statskunskap finnes egentligen
blott hos byråkratien, hvilken derå äfven grundar sitt anspråk på allenasty-
randet, Men huru ofta saknas ej den verkliga insigten i politiska förhållan¬
den! Deremot är säkert att mången gång hos den' obeinedlade arbetaren
finnes ett vida större intresse för politiska angelägenheter än hos mången
Motioner i Andra Kammuren, N:o 168.
17
bättre lottad, och detta emedan han inser, att han blott genom deltagande i
politiska sträfvanden kan förskaffa sig en förbättrad social ställning.
Skulle det för öfrigt innebära en sanning att de obemedlade klasserna,
de under strecket stående, sakna den nödvändiga politiska bildningen, så
ligger felet härtill, såsom redan ofvan blifvit anmärkt, uteslutande hos den
maktegande minoriteten, hvilken till befästandet af sin öfvervigt uraktlåter
att meddela massorna den felande bildningen i de folkskolor, hvilka ledas
efter dess föreskrifter. Ändrades detta missförhållande, skulle massorna snart
blifva politiskt mogna. Men en dylik ändring lärer väl knappast kunna för¬
väntas, förr än massorna sjelfva vidtaga densamma efter förvärfvandet af
den allmänna rösträtten. Den sistnämnda blir derför medlet till vinnande af
ändamålet, bildningens tillegnande, och ej motsatsen.
En annan invändning, som äfven ofta höres mot allmänna rösträtten,
är att de förmögne och inflytelserike skulle kunna begagna sin makt att
efter sin vilja leda valen till riksdagsmän i strid mot de obemedlade klas¬
sernas eget bästa. Märkvärdigt nog kommer denna invändning vanligtvis
från de förmögnes och inflytelserikes egna representanter, hvilka härigenom
göra en vacker sjelfbekännelse till tubbning i strid mot grundlagens uttryck¬
liga förbud. Denna tubbning skulle i allmänhet gälla underhafvande, såsom
frälsebönder, arbetare, tjenstehjon, gemenskapen vid krigsmakten och många
andra i underordnad ställning befintlige personer. Medgifvas måste att man
tyvärr sett upprörande och färska exempel i denna rigtning. Men dels ut¬
gör nämnda klass af medborgare i sig sjelf en minoritet i förhållande till den
stora mängd, som kan vara sjelfständig, dels är antagligt att insigten af
dess egen fördel och stigande politisk bildning snart skall förmå densamma
att undandraga sig det oberättigade förmynderskapet, hvilket äfven lätteligen
kan ske, då röstsedlarne äro slutna. Intet godt finnes för öfrigt, som icke
kan missbrukas, men deruti ligger intet skäl att det goda ej skall efter-
sträfvas.
På samma sätt förhåller det sig med den ofta förespådda politiska lik¬
nöjdheten hos massan. Om denna liknöjdhet äfven ännu i hög grad förefinnes
hos dem, som redan innehafva politisk rösträtt, så utgör detta intet bevis
på att den skall yppa sig äfven hos dem, som ännu sakna den. Men äfven
om så illa skulle vara, så kommer samma liknöjdhet nog att ^ i sinom tid
gifva vika för ett lifligare intresse, så fort massan börjat förstå, att delta¬
gan det i politiska angelägenheter är det nödvändiga vilkoret för genomföran¬
det af de reformer, som kunna befrämja dess bästa och betrygga dess lik¬
ställighet med andra folkklasser. Bedrager man sig ej allt för mycket, torde
det för öfrigt mindre vara liknöjdheten, som af den herskande minoriteten
Bih. till Bilcsd. Brok 1881. 1 Samt, 2 Afd. 2 Band. 21 Raft. 3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
fruktas, än icke mera det allt för lifligt deltagandet i allmänna angelä¬
genheter.
Det ofta hörda talet om att svenska folket skulle vara mindre moget
för den allmänna rösträtten, än åtskilliga andra nationer med större politisk
erfarenhet, torde utgöra en lika grundlös invändning som de ofvan anförda,
Under det bönderna i de bestå andra stater ända till nyare tider varit
tryckta åt lifegenskapens bojor, har det svenska bondeståndet sedan urminnes
tider varit fritt och sedan århundraden vid Riksdagen deltagit i lagars ski¬
pande samt vid sockenstämman i skötandet af kommunens angelägenheter,
hvarigenom till massan af befolkningen blifvit spridd en praktisk, politisk
bildning, som val torde kunna jemföras med de mest framskridna folks och
som i väsentlig man ersätter den bristande teoretiska bildningen i folk¬
skolorna.
Ej sällan talas äfven om de faror för samhällets lugn, som skulle upp¬
komma genom den allmänna rösträtten. Har erfarenheten från utlandet, från
Frankrike och Tyskland, bekräftat dessa farhågor? Nej, tvärtom. I Frank¬
rike har den allmänna rösträtten visserligen någon tid kunnat missbrukas af
en samvetslös despot. Men hur blef detta möjligt? Blott derigenom att
massorna af kejsardömet väntade freden och lugnet. Så fort de insett sitt
misstag, valde de ett annat styrelsesätt, som gaf dem hvad de i främsta rum¬
met efterlängtade. I Tyskland har den allmänna rösträtten äfven blifvit miss¬
brukad till upprätthållandet af den militära öfvervigt, som smickrar nationens
stolthet, och af det finansiella system, som härför anses behöflig!. Men så
fort ögonen öppnats för misstaget, kan den allmänna rösträtten, och endast
densamma, blifva medlet till en fredlig omhvälfning af förhållandena i stället
för en våldsam och blodig. Utomlands har äfven visat sig att bildningen
och förmögenheten, der allmänna rösträtten förefunnits, haft sitt berättigade
inflytande samt att dess intressen ingalunda blifvit undertryckta.
Öfverhufvud måste allmänna rösträtten anses såsom det förnämsta vil-
koret för samhällets lugna och fredliga utveckling. I främsta rummet hafva
de obemedlade massorna, som mer än andra klasser äro beroende af sitt dag¬
liga arbete, behof af lugn och stillhet. Der flertalets rätt otvifvelaktigt kan
gorå sig gällande, der uppkomma ej heller några inre strider. Deremot hafva
alla revolutioner sitt ursprung i minoriteternas förtryck öfver massorna eller
i de inaktegandes strid om väldet. Derom vittna historiens alla blad, och
detta skulle äfven de forskande minoriteterna inse, om ej eu inskränkt och
trångbröstad sjelfviskhet beslöjade den politiska blick, öfver hvilken de äro
så stolta och hvilken de anse befogande till öfvervigten inom samhället.
Hvad särskilt beträffar införandet i Sverige af allmän rösträtt vid val
till Andra Kammaren, så torde deri så mycket mindre kunna ligga någon våda
Motioner i Andra Kammaren, Ko 168. *9
för framtiden, som äfven derefter Första Kammaren återstå!' med dess grund-
lagsenliga inflytande, och dessutom i sista handen regeringen, Indika båda
myndigheters återhållande kraft torde kunna anses såsom mer än tillräcklig
att förebygga de tillfälliga misstag, som af en på allmän rösträtt grundad
Andra Kammare möjligtvis i början skulle kunna begås.
På senare tider har här visserligen hlifvit ifrågasatt en annan reform
af rösträtten, nemligen att den nuvarande befogenheten för valrätt till Andra
Kammaren skulle nedsättas till hälften af den i grundlagen bestämda. Men
denna gräns måste anses lika godtycklig som den nu befintliga. Såsom grund
för densamma synes hafva föresväfvat förslagsställarne den föreställningen, att
alla som betala skatt efter andra artikelns bevillning, således till staten er¬
lägga samma qvot af sin inkomst, äfven derigenom voro befogade till lika
politisk rösträtt, eller också att den, som har kommunal rösträtt, äfven bör
hafva politisk. Dervid torde man likväl hafva förbisett, att andra artikelns
bevillning blott utgör en ringa del af skatterna till staten, men att dessa i
öfrigt till större delen utgå efter förbrukningen, hvaraf den naturliga följden
borde blifva, att de fattige, som i förhållande till skatteförmågan förbruka
mycket mera än de rike, skulle hafva en lika mycket större rösträtt, hvilket
dock ej gerna kan vara meningen. Fn annan följd borde blifva den, att den
kommunala rösträtten af samma skäl som den politiska (samma qvot af in¬
komsten) borde blifva lika, hvilket väl ej heller kan vara meningen.
I öfrigt har den omrörda reformen lika litet stöd af utlandets erfarenhet,
som den uppfyller våld eget behof. Rösträttsfrågan skulle, om densamma
komme till stånd, fortfarande blifva olöst, och en ny agitation omedelbart
efter dess genomförande börja från de fortfarande uteslutnes sida. Att deras
intressen skulle tills vidare blifva förbisedda, är så mycket sannolikare, som
den genom representationsreformen till inflytande komna sjelfegande jordbru¬
kareklassen, såsom naturligt är, sedan dess i främsta rummet blott befrämjat
sina egna intressen, men blott i mindre mån aktgifvit på den stora massans.
Nuvarande antalet röstberättigade, som uppgår till omkring 270,000,
antages genom nyssnämnda reform skola ökas till omkring 430,000, men
det stora flertalet af 7 till 800,000 skulle fortfarande blifva i saknad af
politiska rättigheter. Dessutom skulle reformen hufvudsakligen blott komma
städernas obemedlade befolkning till godo, men endast i ringa mån landsbyg¬
dens. Gfenom densamma skulle vi fortfarande komma efter andra länder.
Då för närvarande hvar 17:de person har rösträtt, skulle sedermera hvar
10:de eller ll:te erhålla den. I Norge, der för närvarande hvar 13:de eller
14: de person har rösträtt, förbereder man en ändring, genom hvilken hvar
9:de skulle blifva röstberättigad. Likaså i England, der för närvarande hvar
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.
12:te har rösträtt. I Danmark eges rösträtt af hvar 7:de person, i Frank¬
rike af hvar 5:te, och förmodligen äfven i Tyska riket.
Vill man lyssna till önskningarne hos den samhällsklass, hvars bästa
rösträttsreformen förnämligast gäller, så har densamma öfvervägande uttalat
sig för allmänna rösträtten. Med anledning häraf må blott erinras om be¬
slutet af det i Stockholm år 1879 samlade arbetaremötet, der representanter
från olika delar af landet voro tillstädes; likaså om den petition, underskrif-
ven af 10,000 namn, som vid 1880 års riksdag öfverlemnades till Stockholms
riksdagsmän, äfvensom om de resolutioner och beslut, fattade af föreningar
och sällskap från Sveriges olika delar, hvilka väl representerade 20,000 per¬
soner, som nyligen blifvit öfverlemnade till Hans Excellens Statsministern,
och hvaraf det öfvervägande flertalet (43 bland 52) uttalat sig för allmän
rösträtt.
För egen del instämde jag visserligen i den motion, som vid föregående
riksdag af Herr Hedlund i frågan väcktes och hvilken blott afsåg den mindre
reformen, emedan då intet annat förslag förelåg. Men såväl en länge närd öfver¬
tygelse som den utgång, frågan då erhöll i Första Kammaren, stadgade min
tro, att halfmesyrer under närvarande förhållanden tj enade till föga samt sna¬
rare skulle fördröja och inveckla den vigtiga frågan än bringa den till en
lycklig lösning. På grund af hvad i ofvanstående motivering blifvit anfördt,
synes mig äfven otvifvelaktigt, att den likställighet i afseende på samhällets
fördelar och bördor samt den allmänna säkerhet till person och egendom, jemte
den fria intellektuella och materiella utveckling, som måste anses såsom huf-
vudvilkoren för samhällets lugn och frid, icke kan vinnas på annat sätt än
genom allmän rösträtt. Jag får derföre föreslå att § 14 af nu gällande Riks¬
dagsordning måtte erhålla följande lydelse:
Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är,
hvarje fullmyndig och välfrejdad svensk medborgare, som
försörjer sig sjelf, råder öfver sin egendom och fullgjort
skyldigheterna till stat och kommun.
Stockholm- den 16 Februari 1881.
A. P. Lind.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881.