Bevillning t,-Utskottets Betänkande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. Kansli (lön 17 Februari 1881, kl. 2 e. in.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Jemnlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed
afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.
l:o.
Enligt 4 § Bevillningsstadgan skola vid uppskattning af fast egen¬
dom på landet utsättas särskilda värden å hvarje särskilt hemman och
hemmansdel samt från annan egendom för alltid eller under viss tid
afsöndrad lägenhet, äfvensom å byggnader, hvilka antingen användas till
annat föremål än jordbruket tillhörande näringar, eller äro uppförda på
lustställen eller andra dermed jemförliga mindre lägenheter och utgöra
dessa ställens och lägenheters egentliga värde.
Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till Bevillnings-
Utskottet hänvisad motion (N:o 55) anför Herr A. Bäckström dels att
ifrågavarande föreskrifter saknade nödig klarhet, i det att af paragrafens
ordalydelse icke med säkerhet framginge, huruvida stadgandet om sär-
skildt värdes åsättande gälde äfven lägenhet, som blifvit afsöndrad från
hemman och hemmansdel, eller allenast afsöndring från fastighet af annat
slag, dels ock att bestämmelsen om särskildt värdes sättande å lägenhet,
som blifvit upplåten på viss tid, mindre väl öfverensstämde med föreskriften
i 2 § Bevillningsstadgan, att bevillning för fast egendom skulle erläggas af
egaren, enär innehafvaren af dylik afsöndring icke lämpligen kunde be¬
tecknas såsom egare deraf. Ett ytterligare skäl mot skattskyldighet för
innehafvare af under viss tid afsöndrad lägenhet ville motionären finna
Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. O Sami. 1 Afd. I Haft.
1
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
uti de föreskrifter, som i 9 § af Kong]. Förordningen den 6 Augusti 1864
meddelas angående bestämmande af årlig afgäld för dylik jordafsöndring.
På grund af dessa föreskrifter i förening med ifrågavarande bestämmelse
i Bevillningsstadgan kornine nemligen innehafvare af dylik, för viss tid
afsöndrad lägenhet att få vidkännas dubbel beskattning, nemligen dels
till egaren af den jord, från hvilken upplåtelsen egt rum, och dels till
staten. För att afhjelpa dessa missförhållanden föreslår, motionären, att
4 § af gällande Bevillningsstadga må erhålla följande förändrade lydelse:
»Vid uppskattning af fast egendom utsättes särskilda värden:
a) i stad: å tomt, åbyggnad och jordegendom;
b) på landet: å hvarje hemman och hemmansdel samt derifrån eller
annan egendom för alltid afsöndrad lägenhet, äfvensom etc. lika som
förut».
I anledning häraf vill Utskottet till eu början erinra derom, att
motionären vid sistlidne riksdag, under anförande af hufvudsakligen
enahanda skäl, hemstält, »att Riksdagen och dess Bevillnings-Utskott
ville taga "i öfvervägande, huruvida icke 4 § Bevillningsstadgan kan be¬
höfva något förtydligande och, om så anses, söka uppställa paragrafen så
tydlig, att, såvidt möjligt är, olika uppfattning deraf må kunna undvikas,
på det att en i möjligaste måtto jemlik och rättvis beskattning i hela
landet kan ske». Utskottet ansåg emellertid, att ordalagen uti ifråga¬
varande paragraf otvetydigt gåfve vid handen, hvad som varit lagstifta¬
rens mening, samt hemstälde fördenskull, att berörda motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Och denna Utskottets
hemställan blef af Riksdagen bifallen.
Uti nu förevarande motion yrkar emellertid Herr Bäckström på ofvan
angifna skäl, att gällande föreskrifter angående uppskattningen af fast
egendom måtte ändras derhän, att särskildt värde icke må åsättas
under viss tid afsöndrade lägenheter, utan deras värde ingå i taxerings¬
värdet å den egendom, hvarifrån upplåtelsen egt rum. Härigenom skulle
man undanrödja den obillighet, som, enligt motionärens förmenande,
uppkomma derigenom, att för afsöndringar af ofvannämnda art måste
erläggas såväl eu årlig afgäld, motsvarande deras andel i hela fastighe¬
tens allmänna utskylder, till egaren af den jord, hvarifrån upplåtelsen
skett, som ock fastighetsbevillning till staten samt deruppå beroende
afgifter till kommunen. Det synes emellertid Utskottet, som skulle, un¬
der förutsättning att eu dylik obillighet verkligen eger rum, densamma
endast ofullständigt afhjelpas genom ett stadgande af det innehåll mo¬
tionären föreslagit. 9 § af Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864
bestämmer nemligen, att årlig afgäld skall utgå ej mindre af jord, som
Bevillning#-Utskottets Betänkande N:o 1. 3
blifvit afsöndra*:! för alltid, än af lägenhet, som blifvit upplåten på viss
tid. För den förstnämnda arten af jordafsöndringar skulle sålunda den
af motionären framhållna orättvisa fortfara, i trots af den förändring
han förordar. Men Utskottet anser det synnerligen tvifvelaktigt, att
ifrågavarande föreskrifter verkligen medföra en dylik dubbel beskattning
för innehafvare af jordafsöndring. Väl stadgas det i merberörda paragraf
af Kong!. Förordningen den 6 Augusti 1864, att »å jord, som från hem¬
man eller hemmansdel afsöndras, skall årlig afgäld läggas i spanmål
eller annan lämplig räntepersedel; och må den afgäld ej vara mindre, än
att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och
öfriga allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaf¬
fenhet, å den afsöndrade jorden belöper». Det förefaller dock föga sanno¬
likt, att med denna föreskrift skulle åsyftas att stadga, att vid bestäm¬
mande af sådan afgäld hänsyn skulle tagas till den å fastigheten belö¬
pande bevillning efter II artikeln. Att för den vanligen ganska långa
tid, upplåtelsen afser, beräkna hemmanets räntor och andra ordinarie ut¬
skylder möter ingen svårighet, enär dessa i allmänhet äro till sin storlek
oföränderliga. Men bevillningen är i anseende till såväl befintlighet som
belopp beroende af Riksdagens årligen återkommande beslut och kan
sålunda icke för en längre eller kortare framtid med någorlunda säker¬
het beräknas af kontrahenterne eller Konungens Befallningshafvande,
hvilken myndighet det åligger att pröfva den öfverenskomna afgälden.
Då det sålunda icke är antagligt, att genom meranämnda lagrum afses
att föreskrifva, att uti den afgäld, som sättes å jordafsöndring, skall in-
beräknas eu eqvivalent jemväl för den derå belöpande andel af en skatt,
som till hela sin natur är så oviss som bevillningen, samt då det tillika
icke kan anses obilligt, att den, som genom upplåtelse af ifrågavarande
slag vunnit tryggad besittningsrätt till en lägenhet, i likhet med jord-
egare erlägger bevillning för densamma, finner Utskottet den af motio¬
nären uti ifrågavarande hänseende föreslagna ändring af 4 § Bevillnings-
stadgan icke vara af behofvet påkallad.
Beträffande åter motionärens hemställan om ändring af paragrafens
ordalydelse, i syfte att undanrödja hvarje ovisshet, huruvida stadgandet
om särskilt värdes åsättande'gälde*äfven afsöndring från hemman och
hemmansdel, anser väl Utskottet otvifvelaktigt, att det i paragrafen an¬
vända ordet »annan» allenast åsyftar att uttrycka motsatsförhållandet
emellan den afsöndrade lägenheten och den egendom, hvarifrån upp¬
låtelsen egt rum, men deremot icke något motsatsförhållande emellan
denna senare och något annat slag af egendom, samt att. bestämmelsen
sålunda afsåge jemväl lägenheter, som blifvit afsöndrade från hemman
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
eller hemmansdel. Men då stadgandet, enligt hvad motionären uppgif¬
va, blifvit å skilda orter olika uppfattadt af de nämnder, som hafva
befattning med taxeringen, samt den största möjliga tydlighet i affatt-
ningen måste eftersträfvas, har Utskottet ansett ifrågavarande föreskrift
böra något förtydligas.
Utskottet hemställer derföre,
att 4 § Bevillningsstadgan må erhålla följande förändrade lydelse:
Vid uppskattningen af fast egendom utsättas sär¬
skilda värden:
a) i stad: å tomt, åbyggnad och jordegendom;
b) på landet: å hvarje särskildt hemman oedi
hemmansdel samt derifrån eller från annan egendom
för alltid eller under viss tid afsöndrad lägenhet, äfven¬
som — — — (lika som för närvarande).
2:o.
§§ 6 och 8. Då för närvarande i Bevillningsstadgan § 6 föreskrifves, att för all
inkomst af kapital eller arbete erlägges bevillning med en procent, och
i § 8, att bevillning för inkomst af kapital och arbete icke eger rum,
när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga 400 kro¬
nor, samt att, när desamma icke öfverstiga 1,800 kronor, .300 kronor äro
fria från bevillning, så har nu Friherre L. De Geer uti motion N:o 1 i
Första Kammaren anfört, att dessa bestämmelser medförde en allt för be¬
tungande beskattning för sådane skattskyldige, hvilkas inkomster af kapital
och arbete föga eller intet öfverstege de oundgängliga lefnadskostnaderna.
För att vinna rättelse härutinnan hade vid åtskilliga föregående riksdagar
föreslagits förhöjning af det inkomstbelopp, för hvilket bevillning icke eger
rum. Dessa förslag hade dock strandat på Riksdagens obenägenhet att vid¬
taga en åtgärd, som medelbart skulle föranleda, att många, nu i kommunala
angelägenheter röstberättigade samhällsmedlemmar beröfvades sin röst¬
rätt. Under tiden hade de mvndigheter, åt hvilka taxeringen af de skatt-
skyldiges inkomster är anförtrodd, för att mildra verkan af Bevillnings-
stadgans ifrågavarande obillighet, mångenstädes tagit för sed att upp¬
skatta de mindre bemedlades inkomster till lägre belopp än det, hvartill
de i sjelfva verket uppginge. Härigenom, likasom då skatten icke sällan
måst för bristande tillgång afskrifvas, hade ju likafullt inånga pei’soner
gått miste om de kommunala och medborgerliga rättigheter, hvilkas bibe¬
hållande åberopats såsom skäl emot hvarje höjande af det skattefria
existensminimum. Intresset att bibehålla dessa rättigheter åt ett så stort
5
BeoiUnimjs-Utskottets Betänkande AT:o 1.
antal samhällsmedlemmar som möjligt skulle derföre bättre tillgodoses,
samt tillika billighetens kraf på lindring i de mindre bemedlades skatet-
bördor hörsammas, derest man nedsatte bevillningen för de lägre inkom¬
sterna till en half i stället för en procent. Den minskning, som häraf
skulle uppstå i hela bevillningssumman, och medelbart äfven i kommu¬
nernas inkomster, vore icke så betydlig, att den borde afhålla från vid¬
tagande af en dylik åtgärd. Enligt tillgängliga uppgifter folie vid pass
30 procent af hela det belopp, hvartill bevillningen för inkomst af kapital
och arbete uppginge, å de skattskyldige, hvilkas inkomster uppskattades
till 400—900 kronor. Enligt nu framstälda förslag skulle hälften deraf,
eller 15 procent, af ifrågavarande statsinkomst efterskänkas. Emellertid
vore det otvifvelaktigt, att vid uppbörden afkortningar företrädesvis egde
rum för de lägre inkomstbeloppen, hvadan den verkliga minskning i
statens och kommunernas inkomster, som ifrågasatta förändring komme
att medföra, säkert skulle blifva vida obetydligare. Den skulle dessutom
motverkas deraf, att noggrannare taxeringar vore att förvänta, då man
icke längre behöfde anse sig af billighetsskål förpligtad att uppskatta de
fattigares inkomster till lägre belopp än det, hvartill de i verkligheten
uppginge. På grund häraf, och då genom en sådan noggrannare taxe¬
ring rösträtt vid riksdagsmannaval till Andra .Kammaren säkerligen skulle
komma många till de], som nu vore i saknad deraf, ehuru de i verklig¬
heten egde de lagliga behörighetsvilkoren derför, hemställer Friherre De
Geer, »att första punkten af 8 § i Bevillningsstadgan må erhålla följande
förändrade lydelse:
Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum, när
den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga 400 kronor,
och utgår med en half procent, när de understiga 900 Kronor. Öfver¬
stiga de icke 1,800 Kronor, äro 300 Kronor af inkomsten från kapital
eller arbete fria från bevillning.»
Utskottet har ansett, att den fråga, som motionären genom detta
förslag bragt å bane, är förtjent af synnerlig uppmärksamhet.
Nu gällande föreskrifter i detta ämne kommo till stånd genom Riks¬
dagens beslut vid 1859 — 60 årens riksmöte, samt intogos i 1861 års Be¬
villningsförordning. Derifrån hafva de, utan ändring i sak, öfvergått i
hvarje följande Bevillningsstadga. Det dröjde dock icke länge, innan
man från många håll försporde klagan öfver, att minimigränsen för be¬
skattningsbar inkomst blifvit satt allt för lågt. Eu årsinkomst af 400
kronor kunde icke anses lemna något som helst öfverskott, sedan lifvets
oundgängligaste behof blifvit tillfredsstälda. Påtagligast framträdde detta
förhållande, om man fäste sig vid lefnadsomkostnaderna i rikets större
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
städer. Vid 1868 års riksdag frarnburos dessa klagomål för första gån¬
gen inför representationen, i det att förslag väcktes, att af den skatt¬
skyldiges sammanräknade årsinkomster 500 riksdaler riksmynt alltid skulle
vara fria från bevillning. Sedan dess hafva vid 1875, 1876, 1878 och
1879 årens riksdagar förekommit motioner om höjande af det skattefria
existensminimum, oftast i förening med förslag om ökande af det skatte¬
fria afdrag, som nu är medgifvet i skattskyldigs inkomst af kapital och
arbete, der denna icke uppgår till 1,800 kronor, äfvensom stundom an¬
gående höjande af sistnämnda belopp. Af enahanda syfte, men med
större likhet med nu förevarande motion är ett vid 1869 års riksdag
framstäldt förslag, att bevillning för inkomst af kapital och arbete skulle
erläggas, för inkomst intill 800 riksdaler riksmynt med en half procent,
för Överskjutande belopp intill 4,000 riksdaler riksmynt med en procent
och för hvad derutöfver belöpte med en och en half procent. Vid be¬
handlingen af alla dessa framställningar har man inom Bevillnings-
Utskottet, å ena sidan, erkänt, att, i följd af minskadt penningevärde och
ökade varupris, det inkomstbelopp, som för närvarande fritoges från
skatt, vore allt för knappt tillmätt. En inkomst af 400 kronor kunde
nemligen numera i många delar af landet icke anses tillräcklig för fyl¬
lande af de nödvändiga lefnadsbehofven inom en tarflig familj; långt
mindre derutöfver lemna ett beskattningsbart öfverskott. Men å andra
sidan har man icke kunnat öfvervinna betänkligheterna mot vidtagande
åt eu åtgärd, som skulle medföra en så genomgripande förändring af
den kommunala beskattningen och den deraf beroende kommunala röst¬
rätten. Den minskning, som möjligen skulle uppstå i statens inkomster,
har man deremot i allmänhet tillerkänt allenast eu underordnad be¬
tydelse.
I full öfverensstämmelse härmed anser jemväl Utskottet möjligheten
af en sådan minskning icke heller böra tilläggas någon synnerlig vigt
vid bedömandet af ifrågavarande förslag. Enligt motionärens uppgift
skulle densamma icke öfverstiga femton procent af hela det belopp, som
genom bevillningen för inkomst af kapital och arbete inflyter till staten.
En närmare granskning af den genom Finansdepartementets försorg offent¬
liggjorda öfversigt af 1876 års bevillningstaxering visar dock, att, om
hänsyn tages till det bevillningsafdrag, som, jemlikt 8 § Bevillningsstad-
gan, är medgifvet de smärre inkomsterna, omförmälda minskning icke kan
skattas högre än till 7,09 procent af ifrågavarande statsinkomst. För år
1879 uttaxerades, enligt Statskontorets generalsammandrag öfver nämnda
års bevillning, å sådan inkomst inalles 2,135,636 kronor. Den minskning,
statskassan komme att få vidkännas i följd af den nedsättning i bevill-
7
Bevillnings-UIskottets Betänkande N:o 1.
ningen, som motionären förordat, skulle derföre icke kunna öfverstiga
en summa af vid pass 150,000 kronor. Antagligen komme den, då de
flesta afkortningar vid uppbörden onekligen ega rum å de mindre in¬
komstbeloppen, att stanna under denna siffra. Emot de skäl till afslag
å. motionen, som kunna hemtas från eu jemförelsevis så obetydlig minsk¬
ning i statens inkomster, kunna anföras bevekelsegrund^' af synnerlig vmt.
En framstående plats bland dessa intager behofvet att bereda lin-
di ing föi nästan hela den talrika samhällsklass, som bildas af de egent¬
liga kroppsarbetarne, Indika för närvarande endast med svårighet kunna
tillfredsställa sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid sidan af statens
anspråk på skattebidrag. En sådan lindring påkallas jemväl af rättvisans
foidiingai i afseende på beskattningens ordnande. Ty om man ock af
praktiska skäl tvekar att upptaga de finanslärares åsigter, hvilka fram¬
hålla, att en proportionell lika hög skatt i sjelfva verket vida tyngre
drabbar de smärre inkomsterna, hvilka räcka allenast till fyllande af de
nödvändigaste lefnadsbehofven, samt för den skull förorda en så kallad
progressiv inkomstskatt, så låter sig dock knappast nekas, att med de
grunder för beskattningen, som hos oss gälla, de mindre bemedlade
draga en jemförelsevis drygare skatt än samhällets lyckligare lottade
inedlemmar. Man påminne sig blott de långt ifrån fåtaliga personliga
afgifterna till stat och kommun, äfvensom de ganska höga indirekta
skatterna å förbrukningsföremål, som ingå i den fattigare klassens dag¬
liga konsumtion. Eu utväg för utjemnande af denna obillighet kunde
ju vara att eftergifva eu del af inkomstskatten för dem, som af skat¬
terna i sin helhet blifva allt för mycket betungade. Kunde man dermed
jemväl föi anleda, att de skattskyldiges inkomster vid taxeringsförrätt-
ningarne uppgåfves och uppskattades till sitt verkliga belopp^ så vore
detta eu vinst af oomtvisteligt värde för den offentliga moralen.
Men å andra sidan kunna icke mindre beaktansvärda skäl anföras
emot att för närvarande vidtaga en åtgärd af den beskaffenhet motio¬
nären föreslagit. Härvid må till eu början erinras om svårigheten att
finna annat än rent godtyckliga gränser för de grupper, i hvilka man
måste indela de skattskyldige efter deras olika inkomstbelopp, så snart
man gör en afvikelse från den proportionella beskattningens princip.
Dei af uppstå oegentligheter, hvilka så väl kränka billighetens fordringar,
som föi orsaka eu förslappning af rättskänslan hos de skattskyldige. Re¬
dan nu gällande bevillningsstadgas föreskrifter föranleda dylika oegent-
lighetei. Så kali, i följd af bestämmelsen om bevillningsafdrawets upp¬
hörande vid eu inkomst öfver 1,800 kronor, inträffa, att en “tillväxt i
inkomsten af' 1 krona medför ökad skatt af 3 kronor till staten samt
8
Bevillninas-Utskottets Betänkande N:o 1.
kanske fyra a fem gånger så stort belopp till kommunen. Det ligger i
öppen dag, att ett sådant förhållande innebär en obillighet samt der¬
jemte medför en stark frestelse för den skattskyldige att medelst mer
eller mindre skenbara aftal minska sina synliga inkomster, när dessa
med en ringa summa öfverstiga maximigränsen för det inkomstbelopp,
till hvars fördel afdrag är medgifvet. Den föreslagna nedsättningen af
skattskyldigheten till en half procent för de inkomster, som understiga
900 kronor, skulle emellertid i vårt skattesystem införa en ny och talrik
klass af dylika oegentligheter. För inkomster, som med ett par kronor
understiga eller öfverstiga nyssnämnda summa, skulle en knappast nämn¬
värd skiljaktighet i de skattskyldiges inkomster föranleda, att skatte¬
bidragen till staten stege från 2 kronor 50 öre till 6 kronor, samt ut-
skylderna till kommunen från i allmänhet vid pass 10 kronor till 24
kronor. Gör man allvar af önskan att lindra de fattigare klassernas
skattebördor, kunna dylika oegentligheter väl aldrig fullkomligt und¬
vikas. Men synnerligt talrika blifva de, då man, med bibehållande af
förutvarande grunder för beskattningssystemet, söker införa en partiel
förändring af det slag, hvarom nu är fråga.
Dessutom skulle, oafsedt alla sådana oegentligheter, den genom
motionen åsyftade ordning för inkomstskattens åläggande just i fråga
om billigheten lemna åtskilligt öfrigt att önska. Betydliga olikheter i
afseende å lefnadskostnaderna förefinnas emellan de större städerna och
landsbygden, äfvensom emellan olika delar af landet. Att ett beaktande
af detta förhållande vid bestämmandet af skattskyldigheten icke möter
något oöfverstigligt hinder, kan man lära af Danmarks exempel. I detta
land är nemligen det skattefria existensminimum faststäldt till olika be¬
lopp för Köpenhamn, för öfriga städer jemte några andra kommuner
samt för landsbygden i allmänhet. En sådan brist i förslaget minskar
naturligtvis benägenheten att underkasta sig olägenheterna af den ifråga¬
satta förändringen för att vinna de fördelar, som med densamma afses.
Men antalet af dessa olägenheter är icke uttömdt genom hvad hit¬
tills blifvit anfördt. Väl skulle man icke genom antagande af detta
förslag helt och hållet beröfva någon samhällsmedlem den rösträtt i
kommunala angelägenheter, han på grund af nu gällande bestämmelser
kan ega. Ett af de skäl, som beredt så många till syftet likartade
förslags fall, har sålunda åtminstone blifvit försvagadt. Undanröjdt är
det icke. Ty onekligen skulle ifrågavarande åtgärd i hög grad minska
de mindre bemedlades inflytande på kommunala ärendens utgång. Med
ledning af den genom Finansdepartementets försorg utarbetade och of-
fentliggjorda öfversigt af 187G års bevillningstaxering kan man inhemta,
9
Bevillning^-Utskottets Betänkande N:o 1.
att antalet utaf de, på grund af bevillning efter II Artikeln för inkomst
af kapital och arbete, i kommunala angelägenheter röstberättigade,
nämnda år utgjorde 232,276 personer. Af dessa återfinnas icke mindre
än 165,997, eller 71,46 procent af hela antalet, bland dem, som blifvit
uppskattade för eu inkomst, som understiger 900 kronor. Enligt Stati¬
stiska Centralbyråns berättelse rörande den kommunala rösträtten år 1871,
sedan hvilken tid hithörande förhållanden icke torde hafva synnerligen
förändrats, uppgick antalet i kommunala ärenden röstberättigade personer
inom hela riket till 463,739. Man finner häraf, att förevarande förslag
skulle, derest det vunne Riksdagens bifall, leda till minskning i kommu¬
nalt inflytande för mer än tredjedelen af samtlig^ röstberättigade. Om äf¬
ven en sådan minskning för flertalet icke skulle kännas synnerligen tung,
torde det icke vara välbetänkt att ytterligare öka det inflytande, som
de mera förmögna klasserna redan ega i kommunernas angelägen-
heter.
Ett annat vigtigt skäl emot den föreslagna förändringen har Ut¬
skottet funnit i dess antagliga inverkan på den kommunala beskattnin¬
gens grunder. Det är onekligt, att, om ifrågavarande bevillningsned-
sättning medgifves åt inkomster under 900 kronor, så skulle deri¬
genom äfven kommunernas skatteuppbörd af dessa inkomster minskas
med ett belopp, som torde i medeltal kunna uppskattas till vid pass
fyra gånger den summa, om hvilken statskassan gånge miste. Följden
häraf blefve naturligtvis, att de kommunala utskylderna komme att falla
med så mycket större tyngd på de högre inkomsterna samt fastigheterna.
Inom landskommunerna, hvarest större inkomster af kapital och arbete
i allmänhet äro sällsynta, skulle eu sådan förändring blifva ganska kän¬
bar för jordegarne. Af ofvan anförda redogörelse för 1876 års bevill-
ningstaxering kan man sluta, att ifrågavarande förändring-skulle inom
landsbygdens kommuner vålla en minskning af vid pass 10,60 procent i
det fyratal, som blifvit påfördt på grund af bevillning för inkomst af
kapital och arbete. Detta fyrktal utgjorde, enligt samma redogörelse mera
än eu tredjedel af hela fyrktalet. Fördelas nyssberörda förlust på detta, så
uppstår en förhöjning i kommunalskatten af vid pass 4 procent. Kan än
denna förhöjning icke anses synnerligen stor, skulle den dock vara ganska
känbar, företrädesvis för innehafvarne af smärre jordbruksfastigheter,
hvilka redan tillförene äro i hög grad besvärade med allmänna utskylder,
och hvilka dessutom ofta kunna anses hafva vida större svårighet än
den, som åtnjuter eu inkomst af omkring 900 kronor, att, efter tillfreds¬
ställande af de oundgängliga lefnadsbehofven, uppfylla statens och kom¬
munens skattekraf.
Bill, till Hilcsd. Prot. 1881. o Samt. 1 Afd. 1 Haft.
2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
I förhoppning, att nu påpekade, mindre fördelaktiga följder af den
föreslagna förändringen möjligen genom framtida lagstiftningsåtgärder
kunnat afbjelpas, både Utskottet möjligen varit beredt att låta dessa be¬
tänkligheter falla, derest icke antagligt vore, att Riksdagen inom en icke
allt för aflägsen framtid komme i tillfälle att i ett sammanhang taga i
skärskådande de oegentligheter, som kunna förefinnas inom nu rådande
beskattningssystem, samt öfverlägga om medlen för desammas undanröd¬
jande. Men då, i anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den
19 Maj 1879, Kongl. Maj:t den 20 derpå följande Juni uppdragit åt sak¬
kunnige män att utreda alla skatteförhållandena i riket samt, så fort ske
kan, uppgöra förslag till eu, på denna utredning grundad, rättvis fördel¬
ning af skattebördorna, samt då denna komité fortfarande är i verk¬
samhet, har Utskottet ansett, att det vore mindre välbetänkt, om
Riksdagen eringe denna utredning i förväg, genom att nu besluta en åt-
gärd, som, huru behjertansvärdt dess syfte än må vara, dock, vidtagen
utan sammanhang med eu mera genomgripande förändring i skattevä¬
sendet, skulle kunna medföra icke så få missförhållanden.
Utskottet tror sig derföre bäst tillgodose den maktpåliggande frå¬
gans kraf på en tillfredsställande lösning, då Utskottet hemställer,
att Friherre De Geers ifrågavarande motion icke
för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
3:o.
§ 7, mom. l. Uti eu i Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 5) anför
Herr A. Rosenqvist, att sammanhanget emellan de särskilda momenten
af 7 § Bevillningsstadgan utvisade, att den skattskyldige icke vore be¬
rättigad att från den inkomst af kapital och arbete, för hvilken han
skulle utgöra bevillning, verkställa afdrag för de skatter till stat och
kommun, lian hade att erlägga; att sådan rättighet icke eller någonsin
medgåfves löntagare; men att åtskilliga bolag uti de uppgifter öfver deras
under senaste räkenskapsåret uppkomna vinst, som de, jeinlikt 26 § Be¬
villningsstadgan vore skyldiga att aflemna, derifrån afdroge hvad de haft
att erlägga i skatt till stat och kommun, ett förfaringssätt, som, enligt
hvad motionären uppgifvit, i allmänhet fått passera utan anmärkning
från vederbörande taxeringsmyndigheters sida. För att förekomma detta,
till ojemnhet och orättvisa i beskattningen ledande missbruk, hemställer
motionären: »att bevillningsstadgan i 7 § 1 inom. eller, om det anses
lämpligare, på annat ställe, må gifvas sådan lydelse, att deraf oförtyd-
11
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
bart framgår, att skattskyldig ej må åtnjuta afdrag för de skatter till
stat och kommun, han för sin inkomst erlägger».
1 likhet med motionären anser Utskottet, att, då uti 7 § 2 och 3
mom. Bevillningsstadgan, der de utgifter äro uppräknade, för hvilka af¬
drag får ske vid beräkningen af den inkomst, för hvilken bevillning skall
utgöras, icke något nämnes om skatter till stat och kommun, den skatt¬
skyldige icke eger åtnjuta sådant afdrag. Dessa skatter kunna ju ock
med skäl betraktas såsom en ersättning för de förmåner, som tillskyn¬
das den skattskyldige genom statsinrättningarne i allmänhet, samt så¬
lunda hänföras till de utgifter, som ingå i hans lefnadskostnader, för
hvilka, jemlikt 7 § 1 inom., afdrag af det slag, hvarom nu är fråga, icke
får ske. Det måste derföre, enligt Utskottets åsigt, anses helt och hål¬
let stridande emot Bevillningsstadgans mening, om vid de uppgifter rö¬
rande vissa bolags vinst, som skola till vederbörande myndigheter af-
lemnas, afdrag göres för erlagda allmänna utskylder. Denna åsigt lärer
äfven i allmänhet hafva gjort sig gällande vid bevillningsmåls behand¬
ling. För att emellertid hvarje anledning till olika tolkning af ifråga¬
varande föreskrifter må undanrödjas, anser Utskottet dem böra förtydli¬
gas medelst ett tillägg i berörda syfte.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må besluta följande förändrade ly¬
delse af 7 § 1 mom. Bevillningsstadgan:
I fråga om den inkomst af kapital eller arbete,
för hvilken bevillning skall utgöras, får afdrag icke ske
för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och
lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter.
4:o.
Bevillningsstadgans 16 § föreskrifver utom annat:
»Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och
skattskrifven svensk undersåte, som reser omkring i landet och för egen
eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel samt
med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor att framdeles från utlandet levereras, skall vid ankomsten till riket,
till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru
länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga 100 kronor för
rättigheten att under en tid af högst tre månader idka dylik handel;
åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rät¬
tighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare 40 kronor i månaden, hvila
§ W.
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
ken afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för minst en
månad om sänder, men alltid för full månad, inbetalas till kronans upp¬
bördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppe¬
håller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta
blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbörds¬
man i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda
dels å 100 kronor, dels å 40 kronor hvardera, böra innehålla erinran
om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik
handel stadga.
Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften
behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om ut¬
ländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med 100
till och med 500 kronor. Förbrytelse häremot upptages af poliskam¬
mare, der sådan linnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de
ådömda böterna lika emellan åklagaren och den kommun, hvarest för¬
brytelsen blifvit begången».
Under förmälan, att det möter svårigheter att göra dessa bestäm¬
melser gällande emot dem, som söka undandraga sig erläggandet af be¬
rörda afgifter, samt i syfte att bereda ökad kraft åt omförmälda stad¬
gande äfvensom förenkling i afseende å kontrollen å efterlefnaden deraf,
hemställer Herr C. Ekström uti motion N:o 20 i Första Kammaren, »att,
i öfverensstämmelse med danska lagstiftningen i ämnet, den afgift, som
i egenskap af bevillning bör af utländske eller andre här i riket icke
mantalsskrifne handlande och handelsexpediter erläggas, må bestämmas
att utgå med ett för helt år beräknadt belopp, att på en gång vid an¬
komsten till riket erläggas, med exempelvis 150 kronor, dock att, der
den resande besörjer uppdrag för dera handelshus eller fabrikanters räk¬
ning, afgiften skall utgå med hälften derutöfver för hvarje särskildt
handelshus eller fabrikant».
Med anledning häraf anser sig Utskottet böra erinra derom, att nu
gällande föreskrifter i ämnet kommit till stånd genom beslut vid sist
hållna riksdag, samt egt att tillämpas först med innevarande års början.
Någon erfarenhet angående deras verkningar kan fördenskull icke åbe¬
ropas såsom stöd för yrkandet om deras utbytande mot nya bestämmel¬
ser, byggda på andra och i vårt land helt och hållet opröfvade grun¬
der. Då härtill kommer, att frågan angående utländske handelsresandes
bevillningsskyldighet, innan den sistlidna år gjordes till föremål för Riks¬
dagens pröfning, blifvit på ett uttömmande sätt afhandlad uti ett af
13
Beviänings-Utskoltets Betänkande N:o 1.
Kommerskollegium, efter Öfverståthållareembetets och Kongl. Mapts sarnt-
lige Befallningshafvandes hörande, deri 31 December 1878 afgifvet under¬
dånigt utlåtande, samt att detta utlåtande, hvilket blifvit af Kammar¬
rätten i allt väsentligt biträdt, utan nämnvärda förändringar lagts till
grund för Riksdagens beslut i ämnet, anser Utskottet det icke vara skäl att
för närvarande vidtaga några förändringar uti ett efter mångsidig pröf¬
ning antaget stadgande, innan erfarenheten visat, huru tillämpningen af
detsamma kan komma att gestalta sig.
Utskottet hemställer,
att Herr Ekströms ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
5:o.
Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillnings-
summan bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstad-
gan upptagna procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles
under Riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, dertill förhållandena föranleda, hvilket Utskottet får
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 16 Februari 1881.
På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.
Reservationer:
Vid 2:dra punkten af Herr S. A. Hedlund, med hvilken Herr C. A.
Jönsson instämt: »Mot detta Utskottets beslut beder jag få afgifva min
särskilda mening, i det jag tillstyrker bifall till Friherre L. De Geers
motion.
Skälen för denna min mening ligga uttryckta dels i motionen, dels
ock i förra delen af Utskottets motivering af sitt utlåtande. De nya
14
Beviltnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
skål, i senare delen af motiveringen, hvarmed Utskottet velat vederlägga
den föregående delen, synas mig icke vara fullt giltiga.
1 afseende å den beräknade förlusten å statens inkomst af bevill-
ningen efter II Artikeln, på hvilken förlust Utskottet visserligen ej lagt
stor vigt, men hvilken likväl torde väga icke så litet utanför Utskottet,
må erinras, dels att det i motionen nämnda beloppet blifvit genom
Utskottets utredning betydligt nedsatt, dels ock att summan måste
ytterligare nedsättas derigenom att, på sätt motionären erinrat, afskrif-
ningarna falla till väsentlig mån inom den kategori af skattdragande,
för hvilken lindringen blifvit föreslagen, hvartill kommer, att en sådan
lindring otvifvelaktigt komme att höja det upptaxerade inkomstbeloppet
för rätt många —- och det just betalande — skattskyldige.
I afseende å Utskottets betänklighet mot den nedsättning i den
kommunala rösträtten, som blefve en följd af lindringen, må anmärkas,
att denna nedsättning, under våra nuvarande röstberäkningsförhållanden
inom kommunerna, betyder ganska litet. Hufvudsaken är, att man har
sin talan i behåll.
Jeinförelsen med de mindre jordegarne skulle för mig väga mer,
än den nu kan göra, enär de personer på landsbygden, som komme i
åtnjutande af lindringen, helt visst blefve endast inom ganska få kom¬
muner så många, att den dem förunnade nedsättningen till hälften af
bevillningen komme att utöfva något väsentligt inflytande på kommunal¬
skatten, till men för de öfrige. Ty man möter ju äfven här dels rest-
längderna, dels den högre upptaxering, som komme att följa lindringen
i spåren.
Skulle man emellertid finna saken mindre lämplig för landsbygden,
kunde dock lindringen införas i städerna, åtminstone de större, der den
mindre löntagaren, likasom arbetsklassen, är underkastad större utgifter
än annorstädes för husrum in. in., och der den sammanlagda stats- och
kommunalskatten, då den uppgår till två veckors inkomst eller arbets¬
förtjenst, är mycket känbar och förbunden med icke ringa försakelse.
Att afslå motionen för skattekomiténs skull synes mig icke vara
skäligt. Denna komités hufvudsakliga uppgift är ju att finna utvägar
till åstadkommande af de nya statsinkomster, som anses varda af nöden,
med anledning af försvarsverkets ordnande och de dermed förbundna
skattebördornas aflyftande. Friherre De Geers motion ingår icke i detta
skatteväsendets ombyggande, utan alser allenast eu lindring, till förmån
för de mindre bemedlade, i den redan existerande inkomstskatten.
Då jag således icke kunnat godkänna de skäl, hvarmed Utskottet i
senare delen af sin motivering sökt vederlägga den förra delen af samma
15
Bevillnings-Utskottets Belänkande N:o 1.
motivering, som talar till förmån för motionen, har jag icke kunnat
undgå att egna Friherre De Geers förslag mitt varma och lifliga er¬
kännande.»
Vid 3:dje punkten af Herr G. F. Gavallin: »Emot det slut hvartill
Bevillnings-Utskottet kommit vid behandlingen af Herr A. Eosenqvists,
inom Andra Kammaren, under N:o 5, afgifna motion får jag härmed till¬
kännagifva min afvikande mening. Motionären föreslår:
»Ätt Bevillningsstadgan i 7 § 1 mom. eller, om det anses lämpligare,
pa annat ställe, må gifvas sådan lydelse, att deraf oförtydbart framgår,
att skattskyldig ej må åtnjuta afdrag för de skatter till stat eller kommun,
han för sin inkomst erlägger.» Utskottet har obetingadt gått motionärens
önskan till mötes och, såsom mig synes, utan skäl föreslagit att genom
tillägg vid Bevillningsförordningen § 7 mom. 1 af ordet »utskylder» (till
stat och kommun) inrangera dessa bland den skattskyldiges och hans
familjs »lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter», för hvilka intet
afdrag medgifves vid beräkningen, af den beskattningsbara inkomsten.
Först och främst torde ingen vilja påstå att utskylder till stat och
kommun, i och för det yrke den skattskyldige drifver eller för den lön
han åtnjuter, hafva någon som helst med den skattskyldiges egen och
hans familjs »lefnadskostnad» gemensam egenskap att nära, kläda och
herbergera honom och familjen eller att utgöra någon för framtiden
sparad penning; dessa utgifter äro för näringsidkaren, handels- eller bank¬
bolaget alldeles af samma egenskap som alla andra på rörelsen tyngande
utgifter och måste med dem afräknas, innan man finner den beskattnings¬
bara behållna årsvinsten, som återstår till betäckande af vare sig den
enes eller andres »lefnadskostnader.» Jag tror, i strid med motionärens
och Utskottets mening, att vid redigerandet af gällande Bevillningsför¬
ordning, den saken ansetts så oomtvistelig, att något specielt stadgande
härutinnan icke ansetts erforderligt. Bevillningsförordningens § G mom.
1 lyder: »För all inkomst vare sig af kapital eller arbete erlägges be¬
villning med en procent, beräknad å behållna inkomstbelopp ett); samma §:s
3:dje moment, vid redogörandet för hvad till inkomst af arbete räknas,
talar också om »hvad utöfver dermed förenade kostnader förvärfvas genom
— — — eller andra med allmän eller enskild, tjenstebefattning förenade för-
maner.!) Då nu motionären, till stöd för sin åsigt, framhållit det, efter
hans förmenande, olika förhållandet vid beskattningen af löntagaren och
aktiebolaget, de två slag af skattskyldige, om hvars verkliga inkomster
de mest exakta uppgifter borde kunna vinnas, så synes han hafva all¬
deles förbisett hvad nämnda § 6 innehåller, likasom ock all den ledning
16
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
man i denna sak vinner af § 7. Den förra bestämmer i sitt mom. 1,
att bevillningen skall erläggas »a behållna inkomstbeloppetv, den senare
gifver i mom. 1 en förklaring öfver hvad med behållna inkomstbeloppet
förstås, då der säges »att afdrag icke får ske för den skattskyldiges och
hans familjs lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter.»
När man genomgår alla de i § 7 mom. 2 uppräknade, verkliga in-
tägter varande saker, hvilka icke skola inberäknas i löntagarens beskatt¬
ningsbara inkomst, så vill det synas mig, som hvarken motionären eller
Utskottet bort komma till den åsigten, att löntagarens utgift för ut-
skylder till stat och kommun skulle vara beskattningsbar! Tillexempel:
inkomst af boställe, som, utöfver den närvarande lilla bevillningen å jord¬
bruksfastighet, lemnar innehafvare!! i många fall eu nära upp emot kon¬
tanta lönebeloppet svarande summa, inberäknas icke uti beskattnings¬
bara inkomsten! Afdrag sker för »den afgift, tjensteman såsom sådan
åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan understöds-
kassa», en sparad penning för framtida behof, öfver hufvud taget, af all¬
deles samma egenskap som annat kapital. Allt detta oaktadt skulle man
efter motionärens och Utskottets åsigt beskatta hvad den skattskyldige
har att utgifva till krono- och kommunalutskylder, de senare mången
gång 6 å 7 gånger så höga i den ena kommunen som uti den andra
— man skulle hafva gjort den märkliga upptäckten, att i dessa ut¬
gifter förefinnes någonting, hvarmed den skattskyldige kan tillfredsställa
sin familjs behof af föda och kläder. Bevillningsförordningens § 29 tillåter
den skattskyldige att meddela upplysning om sina inkomsters verkliga
belopp samt att »dervid likaledes uppgifva de afdrag, som han vid be-
villningsafgiftens bestämmande anser sig berättigad att tillgodonjuta.»
Sker ej detta, eller försumma taxeringsmyndigheterna att, med eller utan
denna uppgift från den skattskyldige, noggrant öfverväga de afdrag
från den kända bruttoinkomsten, hvilka den skattskyldige bör åtnjuta,
och till exempel, utan vidare omständigheter, taxera löntagaren för
bruttobeloppet af hans inkomst, så begås ett fel, men detta blir inga¬
lunda afhulpet genom att, enligt mitt förmenande, i strid med den nu¬
varande författningens anda och ordalydelse, med ett tillägg till författ¬
ningen, göra detta fels begående till lag.
Då motionären, för stödjandet af sitt förslag, framdragit såsom exem¬
pel det aktiebolag, som i vårt land torde lemnat den största netto¬
vinsten, till beloppet, om icke i förhållande till det uti företaget bundna
kapitalet, så har han visserligen åstadkommit eu storartad hägring af
den ökade intägt, som stat och kommun genom accepterandet af hans
förslag kunde göra, nota bene af eu klass bland sina medlemmar, äfven-
Bevillnmgs-Utskottets Betänkande N:o 1. 17
som af den förskräckliga orättvisa, som, enligt motionärens tanke, nu
eger rum emot så kallade löntagare; men jag hopppas att Riksdagen
skall taga denna sak för hvad den är, endast en hägring, och icke till¬
städja en ändring uti Bevillningsstadgan, rigtad emot och många gånger
mera bitter än egentligen kostsam för den stora mängden aktiebolag,
hvilka i rågadt mått och i första ledet haft att bära trycket af de
senaste svåra tiderna.
På anförda skäl yrkar jag afslag på motionen.')
Herr E. G. Boström har begärt få antecknadt, att han i följd af er¬
hållen ledighet icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.
Bill. till Riksd. Prof. 1881. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft.
3