Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
1
IY:o 7.
Ank. till Eiksd. Kansli den 2 Mars 1880, kl. 11 f. m.
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om upphäfvande, ändring eller upp¬
skof med och förnyad granskning af Kongl. Förordningen
den 22 November 1878 angående befäl å svenska handels¬
fartyg.
Till Utskottets behandling hafva från Andra Kammaren remitterats
motionerna N:o 85, afgifven af Herr C. J. Ödman, med hvilken flera
af Kammarens ledamöter förenat sig, samt N:o 143, inlemnad i Kam¬
maren af Herr S. Axell.
Då begge dessa motioner afse alldeles samma sak med angifvande
af hufvudsakligen enahanda skäl och grunder, så har Utskottet ansett
sig böra behandla dem tillsammans, på det att Kammaren måtte komma
i tillfälle att på samma gång företaga dem till afgörande.
Vid 1879 års riksdag inlemnades i Andra Kammaren af Herr C. J.
Ödman en motion, afseende en underdånig skrifvelse med anhållan om
uppskof med tillämpningen af Kongl. Förordningen af den 22 November
1878 rörande befäl å svenska handelsfartyg. Denna motion föranledde
då icke någon. åtgärd från Riksdagens sida, hufvudsakligen af det skäl,
att Kongl. Maj:t till följd af Kommerskollegii hemställan fann för' godt
att föreskrifva, att ofvannämnda förordning först den 1 April 1880 skulle
tråda i kraft. Emellertid utspann sig vid behandlingen af Herr Ödmans
motion i Andra Kammaren en diskussion, hvaraf syntes framgå, att mera-
nämnda förordning, ehuru i flera afseenden icke utan förtjenster, lider
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. tj Raft. 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
af fel och brister, hvilka behöfva rättas, såvida icke sjöfarten skall komma
att lida skada.
Då vi nu åter stå helt nära den tidpunkt, då det är anbefaldt att
Kongl. Förordningen af den 22 November 1878 skall tråda i gällande
kraft, utan att någon åtgärd blifvit vidtagen till afhjelpande af de an¬
märkta bristerna hos flera af bestämmelserna i densamma, så har detta
föranledt de tvenne motionärerne att framkomma med sina förslag, af
hvilka Herr Ödmans går ut på, att Kongl. Förordningen af den 22 No¬
vember 1878 antingen helt och hållet må upphäfvas eller åtminstone
alla de bestämmelser i densamma, som hafva retroaktiv verkan, borttagas
eller ock att ett uppskof med verkställigheten af densamma i ytterligare
fem år må anbefallas. Herr Axell åter vill, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse begär, att Kongl. Maj:t behagade dels föreskrifva, att mera-
nämnda nådiga förordning må med vissa undantag träda i kraft från
och med den 15 Maj 1882, dels ock att dessförinnan tillfälle må lemnas
vissa föreningar att inkomma med underdåniga utlåtanden öfver omför-
mälda förordning samt att Kongl. Maj:t på grund deraf sedan tager
ärendet i förnyad nådig ompröfning.
De skäl, hvarpå de ärade motionärerne söka grunda dessa sina för¬
slag, äro hufvudsakligen:
att förordningen i vissa fall är för sträng, särdeles med afseende
på de fordringar den ställer på befälhafvare och styrmän å fartyg, som
navigera Nordsjön, Kanalen till England och Brest, äfvensom på befäl¬
hafvare och maskinister å utomskärs gående lastångfartyg af mer än
tio hästars nominel maskinkraft; vidare
att meranämnda förordning i flera fall kommer att hafva en retro¬
aktiv verkan, så att den t. ex. i vissa fall fråntager åtskilliga befälhaf¬
vare, styrmän och maskinister rättigheten att fortfarande få innehafva
sina befattningar på svenska handelsflottan, oaktadt denna rättighet lag¬
ligen förvärfvats och lagligen innehafves och hvarigenom man anser att
ej blott många praktiskt duglige män beröfvas sin utkomst, utan äfven
brist på erfarna befälhafvare för vår handelsflotta torde komma att
uppstå; samt vidare
att det ligger en orättvisa deruti, att ifrågavarande förordning åläg¬
ger förut lagligen berättigade befälhafvare och styrmän att hos Kongl.
Kommerskollegium anskaffa sig nya kompetenshandlingar för den fort¬
satta utöfningen af sin tjenst, hvarigenom kostnad och besvär dem på¬
läggas m. m.
Utskottet, som tagit såväl motionerna som den Kopgl. Förordningen
af den 22 November i öfvervägande, ber först att få upplysa om följande:
3
Ändra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
Genom Kong! Förordningen af den 7 Maj 1842 berättigades oexami¬
nerade skeppare att föra svenska handelsfartyg i kustfart inrikes orter
emellan samt till hamnar i Norge, Danmark och Finland, hvilken rättig¬
het utsträcktes dels genom Kongl. Kungörelsen den 22 Maj 1852 till
alla vid Östersjön och vid Elbefloden belägna hamnar och dels genom
Kongl. Kungörelsen den 2 Mars 1854 till tyska, nederländska, belgiska
och franska hamnar vid Nordsjön och Kanalen till och med Brest, äfven¬
som till samtliga hamnar i Storbritannien och Irland jemte dithörande
och dervid belägna öar. Någon lagbestämmelse, som anbefaller att exami¬
nerad styrman bör finnas å fartyg, som beseglar sistnämnda farvatten,
har hittills, så vidt Utskottet har sig bekant, ej funnits. Kongl. Förord¬
ningen af den 22 November 1878 bestämmer deremot, att å handels¬
fartyg, bestämdt till farvatten bortom Skagen och Lindesnäs, bör finnas
examinerad befälhafvare, § 4, och examinerad styrman, § 1 och § 5.
Med afseende på de fordringar, som 1878 års förordning ställer på
dem, som skola ega kompetens att innehafva styrmans- och befälhafvare-
platser på våra segelfartyg, så äro dessa i teoretiskt afseende hufvud¬
sakligen desamma som hittills. Deremot äro fordringarna på praktisk
öfning större och något förändrade för dem, som vilja förvärfva sig sådan
kompetens, §§ 6—7.
Hvad angår rättigheten att föra befäl på lastångare, så äro bestäm¬
melserna för sådan rättighet i så måtto skärpta, att ångbåtsbefälhafvare-
examen nu fordras såsom ett oundgängligt vilkor för att kunna vara
befälhafvare på lastångare, som har mera än 10 hästars (nominel) ma¬
skinkraft och seglar utomskärs eller gör längre resor än en geografisk
mil från sin hufvudstation, § 3. Äfven för rättighet att utöfva maskinist-
tjenst äro fordringarna i vissa fall större än förut.
Att höja fordringarna på teoretisk insigt och praktisk duglighet hos
befälhafvarne på vår handelsflotta, synes vara den princip, som genom¬
går Kongl. Förordningen af den 22 November 1878. Utskottet vill och
kan för ingen del klandra en sådan princip, som tvärtom måste anses
såsom god och berömvärd. Men för att kunna blifva till verkligt gagn,
måste den största varsamhet iakttagas vid tillämpningen, särdeles då det
gäller en sådan sak som sjöfarten, hvilken lik en ömtålig planta bäst
trifves då den så fritt och lugnt som möjligt får utveckla sig, men der¬
emot lätteligen vantrifves och vissnar vid hvarje onödigt tvång eller
rubbning man låter den få vidkännas. Sanningen häraf ådagalägges bäst
genom erfarenheten. Sedan 1854, då den frisinnade åsigten gjorde sig
gällande, att oexaminerade sjömän fingo föra befäl å fartyg ända till
Brest och alla Storbritanniens hamnar och öar, har vår sjöfart varit i
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
jemn och ständig tillväxt, med undantag endast af ett eller annat år,
då svårare handelskriser tillbakasatt den, så att den nu både till läste¬
tal och mängden af fartyg är mer än dubbelt så stor som sistnämnda
år. Ett af skälen till denna tillväxt har utan tvifvel varit det förhål¬
lande, att mången man bland vår dugliga kustbefolkning blifvit upp¬
muntrad att skaffa sig eget fartyg just genom den rätt som varit honom
förunnad att, ehuru oexaminerad, sjelf få vara befälhafvare samt att till
sin närmaste man ombord få antaga någon praktiskt duglig och pröfvad
sjöman för så vidsträckt fart som till alla hamnarne vid Nordsjön och
England. Någon nämnvärd olägenhet har häraf icke uppstått för vår
sjöfart. Dock vill Utskottet icke klandra, att Förordningen af den 22
November 1878 föreskrifver, att för sistnämnda fart fordras för fram¬
tiden examinerad fartygsbefälhafvare, synnerligen som förordningen bibe¬
håller dem, som förut varit befälhafvare på dessa farvatten, vid sin gamla
rätt, men att, såsom förordningen gör, dessutom bestämma att på hvarje
segelfartyg, bestämdt till farvatten bortom Skagen och Lindesnäs, skall
äfven vara anstäld en styrman — att sålunda nu med ens fordra två exa¬
minerade män, der som nyligen icke fordrats någon, det torde vara ett
alltför stort språng, som måhända kan komma att medföra olägenheter
för vår sjöfart.
Om man gerna måste medgifva, att våra större lastångare, som segla
på längre farvatten, väl äro i behof af befälhafvare som tagit ångbåts-
befälhafvareexamen (något som hittills ej fordrats), så går man måhända
för långt, då man ställer samma fordran på dem, som äro befälhafvare
på smärre last- eller bogserångare, hvilka navigera våra kuster, ofta
släpande efter sig fartyg och lastpråmar eller sjelfva äro lastade med
varor af mindre värde. På dessa ångare, som merendels äro gamla och
af ringare värde och hvars hela besättning mången gång består af blott
några få man, föres befälet understundom af maskinisten eller af någon
gammal erfaren sjöman. Eu examinerad ångbåtsbefälhafvare skulle oftast
blifva en alltför dyr apparat för dessa farkoster. Utskottet har ansett
sig böra omnämna detta såsom bevis på, huru den ifrågavarande Kong!,
förordningen, ehuru till sin princip god och rigtig, dock i ett eller
annat fall möjligen slår öfver målet.
Hvad vidare angår den svåraste bland de anmärkningar, som blifvit
gjorda emot Kongl. Förordningen af den 22 November 1878, att nämnda
författning i vissa fall fråntager svenske män en rättighet, hvilken de
lagligen förvärfvat sig och icke på något sätt förverkat, rättigheten
nemligen att föra högre eller lägre befäl på vår handelsflotta, så kan
Utskottet ej annat än i viss mån erkänna befogenheten af en sådan an¬
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5
märkning, ty meranämnda författning fråntager först och främst många
oexaminerade sjömän den rätt de nu lagligen innehafva att såsom bäste¬
män eller 2:dra man ombord föra befäl på fartyg, som segla bortom
Skagen och Lindesnäs till Brest och England. Den fråntager vidare
dem, som aflagt sjökaptensexamen af lista och 2:dra klassen, den oin¬
skränkta rätt de förut lagligen egt att föra befäl å handelsfartyg inom
de för hvar och en af dessa klasser bestämda gränser, i det att den
uppställer vissa nya fordringar på praktisk öfning såsom vilkor för erhål¬
lande af befälhafvarebref, hvilka fordringar kunna blifva svåra, ja omöj¬
liga att uppfylla. Man tanke sig exempelvis en sjöman, som länge seglat
måhända på alla jordens Imf. Han återkommer till hemorten, besöker
en navigationsskola, der han snart nog tar sin styrmansexa men och beger
sig derefter åter ut på sjöresor under ett eller annat år, hvarefter han
återvänder och absolverar sjökaptensexamen af 2:dra och slutligen äfven
af lista klassen. lian är efter nu gällande författningar då berättigad
att föra befäl å segelfartyg på alla haf. Nu stadgas det emellertid i
7 § b) af 1878 års Förordning såsom vilkor för erhållande af befäl¬
hafvarebref »att hafva erhållit styrmansbref och derefter farit till sjös
i 15 månader, hvaraf minst 6 månader i utrikes sjöfart såsom förste
eller andre styrman eller befälhafvare» o. s. v. Den ifrågavarande man¬
nen, som efter absolverandet af sina examina seglat möjligtvis endast på
inrikes sjöfart, kan nu icke uppfylla detta vilkor pch har således gått i
mistning af sin rätt att få vara befälhafvare i den vidsträckta mening,
hvartill hans aflagda prof förut tillförsäkrat honom. Man kan visserli¬
gen säga, att det ju står eu sådan man öppet att hos Konungen begära
dispens, hvilket aldrig vägras, der skäl för beviljandet förefinnas. Men
att begära såsom nåd hvad man anser sig böra hafva såsom rätt, kan
understundom kännas tungt nog för en sjelfständig man. Förordningen
af den 22 November 1878 fråntager vidare mången duglig och erfaren
sjökapten den rätt han nu eger att utan afiagd ångbåtsbefälhafvare-
examen föra befäl på lastångare, bestämda äfven till aflägsnare farvatten.
I maskinisters rätt att fortfarande få bekläda de tjenster, som de nu lag¬
ligen innehafva, är äfven inskränkning gjord o. s. v.
Utskottet klandrar i dessa afseenden ingalunda sjelfva bestämmel¬
serna i författningen, men kan ej annat än finna det anmärkningsvärd^
att dessa bestämmelser hafva en retroaktivt upphäfvande inverkan på
förut lagligen existerande förhållanden. Det synes nästan som Förord¬
ningen af den 22 November 1878 i detta fall slagit in på en afväg,
hvilken man såväl i den svenska som utländska lagstiftningen på detta
område hittills sökt att på allt sätt undvika. I England t. ex. har man
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
vid stiftandet af nya lagbestämmelser för sjöfarten varit, särdeles noga
med att se till, att intet intrång gjordes på förut lagligen förvärfvade
och bestående rättigheter. I vårt land har äfven, så vidt Utskottet har
sig bekant, samma grundsats gjort sig gällande äfven i den lagstiftnings-
gren, hvarom här är fråga. Kongl. Förordningen af den 7 Maj 1842
bestämmer tydligen, att »alla de, som i behörig ordning förvärf vett sig
rättighet i det afseende, hvarom författningen handlar, skola vara i oför¬
kränkt besittning deraf» o. s. v. Anmärkningsvärdt är äfven, att ehuru
sistnämnda författning knappast kan sägas innebära så många eller stora
förändringar i lagbestämmelserna rörande rättighet att föra befäl å fartyg
som Förordningen af den 22 November 1878, så uppsköts dock tillämp¬
ningen af densamma i o år eller till år 1845, förmodligen derföre, att
alla de, som Folio på med att absolvera sina kurser efter förut gällande
lagbestämmelser, måtte komma i tillfälle att aflägga sina examina och
förskaffa sig kompetens innan den nya författningen trädde i kraft. Då
tilläts det att förut gällande lagbestämmelser och förhållanden fingo
sträcka sig in på den nya lagstiftningstidens område, nu vill man så att
säga gå en motsatt väg och låta det nya verka tillbaka på det förut
bestämda. Om detta äfven kan vara lagligt, gagneligt eller behöfligt
för Sveriges sjöfart är det troligtvis icke.
En annan mindre väsentlig anmärkning mot Förordningen af den
22 November 1878 har blifvit framstäf derföre, att nämnda författning
pålägger personer, som lagligen förvärfvat sig rätt att utöfva sitt kall,
en ny kostnad och besvär genom föreskriften i § 9, att hvar och eu som
önskar erhålla styrmans- eller befälhafvarebref skall derom göra ansök¬
ning hos Kongl. Kommerskollegium m. in. Kostnaderna torde måhända
icke vara af betydenhet, ehuru de för eu fattig man kunna blifva kän-
bara nog. Med besväret åter kan det blifva värre, t. ex. för eu befäl¬
hafvare eller styrman, som återvänder hem efter eu längre sjöresa för
att inom kort åter afsegla. Utskottet kan derföre icke annat än anse att
det ligger något berättigadt i deras fordran, som begära att befälhaf-
vare- och styrmansbref böra kostnadsfritt på sjömanshusen eller annor¬
städes tillhandahållas dem, som före författningens trädande i kraft varit
behöriga att utöfva dylika befattningar.
Enligt Kommerskollegii underdåniga berättelse för år 1878 utgör
antalet af befälhafvare på Sveriges handelsflotta 2,268. Emedan styr¬
männens antal måste vara ej så obetydligt större, så torde samtliga
befälhafvare- och styrmansplatser på vår handelsflotta utgöra omkring
5,000. För något mer än 1,700 af dessa 5,000 äro för närvarande ut¬
färdade befälhafvare- och styrmansbref. Det är visserligen svårt, ja nära
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.
nog omöjligt att med någon säkerhet kunna bestämma, huru många så¬
dana bref utöfver dessa 1,700 som ännu behöfva utfärdas, för att svenska
handelsflottan må kunna erhålla ett tillräckligt antal laglige befälhafvare
och styrmän innan den 1 nästkommande April, för den händelse att
Kongl. Förordningen af den 22 November 1878 då kommer att träda i
kraft; men otroligt är det icke, att behofvet ännu icke är på långt när
fyldt. Äfven af denna orsak anser Utskottet sig böra tillstyrka, att ett
längre uppskof med meranämnda författnings tillämpning än det, som
redan lemnats, måtte blifva den svenska sjöfarten förunnad, med vilkor
naturligtvis att de kompetensbref, som redan utfärdats eller framdeles
komma att af Kommerskollegium utfärdas, äfven under tiden hafva fullt
gällande kraft.
Att en förnyad granskning af Kongl. Förordningen af den 22 No¬
vember 1878 torde vara behöflig samt, långt ifrån att verka skadligt,
troligen skulle kunna blifva till stort gagn för vår sjöfart, det anser
Utskottet vara ådagalagdt såväl af de ingifna motionerna, af diskussio¬
nen i frågan vid sistlidne riksdag äfvensom genom det, som här ofvan
blifvit anfördt, och får derföre, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad både Herr Ödman och Axell yrkat, härmed för Kammaren hemställa,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse så fort
som möjligt anhålla det Kongl. Maj:t behagade
dels föreskrifva att Dess nådiga Förordning af den
22 November 1878 angående befälet å svenska handels¬
fartyg skall utom hvad angår det Kongl. Kommers¬
kollegium redan lemnade bemyndigande att på derom
* gjord ansökan meddela styrmans- och befälhafvarebref
samt den behörighet, som innehafvande af sådant bref
eller afläggande af den i gällande reglemente för naviga¬
tionsskolorna i riket föreskrifna ångbåtsbefälhafvare-,
öfvermaskinist- och maskinistexamen medför, i öfrigt
träda i kraft först från och med den 1 April 1885, samt
dels ock dessförinnan lemna tillfälle åt sakkunnige
och praktiske män och föreningar i vårt land att in¬
komma med underdåniga utlåtanden öfver ofvan nämnda
förordning, samt på grund deraf taga ärendet i förnyad
nådig ompröfning.
Stockholm den 2 Mars 1880.
o
A Utskottets vägnar:
A. J. LYTE.