RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Första Kammaren. N:o 36.
Måndagen den 3 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades 5 protokollsutdrag för den 1 Maj ock protokollet för
den 21 April.
Upplästes ock godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till förordning angående äktenskaps afse¬
lande i visst fall inför korgerlig myndighet.
Föredrogos, men kegärdes af flere ledamöter ånyo på kordet
Stats-Utskottets den 1 Maj kordlagda Utlåtanden ock Memorial Nås
46, 52, 53 ock 54; kvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle sät¬
tas nederst å föredragningslistan för nästa sammanträde.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 16, angående tullkevillningen.
2:dra punläen. Tullen å Album.
Herr Bennick: Det är icke min afsigt att kegära proposition på
något annat än kifall till Utskottets förslag i afseende å denna jemförel¬
sevis oketydliga artikel, men jag kan icke underlåta att vid början af
bekandlingen utaf sjelfva tullsatserna fästa Kammarens uppmärksamket
derpå, att den utjemning af tullafgifterna, som blifvit af Utskottet
föreslagen, i sjelfva verket går ut på att kär koja en redan mycket
kög afgift. Den å album nu lagda tull uppgår ofta till 60 å 70
procent af varans värde ock utgör 40 öre per skålpund, mot¬
svarande 94,1 öre per kilogram. Nu har Utskottet icke nöjt sig
med att godkänna Kongl. Maj:ts förslag om att bestämma denna
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 36. 1
N:o 36. 2
Måndagen den 8 Maj.
Tullen å Album, tullsats till 94 öre per kilogram, utan utjemna! den till en krona,
(Forts.) hvaraf följer att tullen på album blir ännu några procent högre än
förut i förhållande till varuvärdet. Det finnes ledamöter inom Riks¬
dagen och särskildt i denna Kammare, som blifvit mycket hänförda
af den nya tulltaxan i Tyskland, hvilken anses vara mycket protek¬
tionistisk samt följaktligen tillfredsställande. Denna taxa sätter
emellertid tullen för album allenast till 47ä å 9 öre för svenskt
skålpund, under det vi hafva 40 öre och således från 400—800 pro¬
cent högre afgift än den genom sista tullrevisionen i Tyskland be¬
stämda, och ändock föreslår Utskottet en ytterligare förhöjning af
denna tullsats. Det synes mig, som om intet rimligt skäl skulle
kunna finnas för ett sådant åtgörande, och det så mycket mindre
som, om man ser på den tullafgift, Utskottet sedermera föreslår för
varor, som med album äro närmast jemförliga, nemligen bokpermar
samt lackerade papp- och pappersarbeten, man finner, att den blif¬
vit föreslagen till allenast 60 öre per kilogram.
Jag har velat härpå fästa uppmärksamheten, på det Herrarne
må finna, att vår tulltaxa redan är så protektionistisk och skyd¬
dande för våra handtverkerier, att något ytterligare steg i den rigt-
ningen ingalunda är behöfligt. Men, som sagdt, jag gör icke något
yrkande, emedan jag ej vill föranleda gemensamma voteringar, då
frågan icke är af större vigt än denna.
Herr Stråle, Holdo: Efter jag haft den äran att på en afdel¬
ning inom Bevillnings-Utskottet med den siste värde talaren deltaga
i behandlingen af tullsatsen för denna artikel, tillåter jag mig upp¬
lysa, att, såvidt jag kan erinra mig, han hvarken der eller i Ut¬
skottet gjorde någon invändning mot den här ifrågasatta tullförhöj¬
ningen. Han har icke heller reserverat sig mot Utskottets beslut
och med afseende å allt detta kan jag icke undertrycka min öfver¬
raskning vid att höra honom yttra sig så, som han nyss gjorde.
För öfrigt tror jag icke, att man kan åberopa, att denna artikel
kan tjena till brödföda för den fattige arbetaren, utan snarare kan
räknas till lyxartiklar, och talaren har i Utskottet varit med om
icke oväsentliga förhöjningar af tullafgifterna å dylikt kram. Jag
upprepar derföre, att det var oväntadt höra talarens yttrande, men
då han icke framstälde något yrkande, vill jag nu inskränka mig
till att anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
3:dje och 4:de punkterna.
Biföllos.
5:te punkten.
Måndagen den 3 Maj.
3 x\:o 36.
Herr Stråle, Holdo: Jag' bär tillåtit mig att reservera mig Tullen å Band.
mot Utskottets förslag att framställa alternativa tullsatser, för den
händelse nemligen att den franska traktaten skulle komma att än
vidare förlängas. Vid ett föregående sammanträde i Kammaren
yttrade Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet sig mot
dessa alternativa tullsatser. Jag ansåg icke då lämpligt att när¬
mare ingå på frågan, men jag antydde, att jag var af motsatt
åsigt mot honom, ehuruj jag kom till samma resultat. Inom Ut¬
skottet har jag, som sagdt, bestridt framläggandet af förslaget om
de alternativa tullsatserna och jag har i min reservation mot Ut¬
skottets betänkande utvecklat mina skäl derför, men det må till¬
låtas mig att äfven nu med några ord beröra denna fråga.
Man brukar visserligen ofta nog säga, att en fråga är så vig¬
tig, att man icke kan underlåta att derom yttra sig, men, om
äfven någon gång detta uttryck missbrukas, vågar jag dock påstå,
att det här skulle vara fullt befogadt; ty bland alla frågor, som
förekomma i en lagstiftande församling, torde väl de vara bland de
vigtigaste, då man fattar beslut, hvars följder kunna räcka genom
decennier, utan att den lagstiftande församlingen kan — hvad helst
än inträffar — ändra ett sådant beslut. Efter min uppfattning står
här för dörren något dylikt, om nemligen Riksdagen har för afsigt
att nu på förhand afsåga sig all sjelfbestämningsrätt i afseende på
sina tullafgifter eller de inkomster, som genom tullen beredas lan¬
det. Det är kanske mer vanligt än lofligt att, då man i Kamrarne
har ordet, åberopa hvad i tryckta skrifter förekommer; men jag kan
dock icke underlåta att här uppläsa några ord ur »Nordisk tidskrift
för vetenskap, konst och industri» för år 1879. Der säger en ärad
författare i 8:de häftet för sagda år: »Sålunda har ju obestridligen
i traktaternas stadgande om tullsatsernas belopp förefunnits ett band
på de kontraherande staternas frihet, som under vissa förhållanden
kunnat blifva af mycket ömtålig natur. I länder som behöfva
ökade statsinkomster» — och för min del vågar jag påstå, att Sve¬
rige befinner sig i den kategorien, att landet behöfver ökade stats¬
inkomster — »händer det lätt, att dylika förbindelser komma i
strid med det rent finansiella intresset, och vid en sådan konflikt,
hvaruti nationalkänslan så gerna tager liflig del, får vanligen begä¬
ret efter sjelfbestämningsrätt öfverhanden öfver alla andra hänsyn.»
Jag har lagt märke till dessa, efter min uppfattning, ganska väl
sagda ord, att sjelfbestämningsrätten är en vigtig faktor i denna
fråga, och om jag har rätt i min uppfattning, att Sverige är bland
de länder, som behöfva ökade skatteinkomster, så har jag också rätt
deri, att vi icke under några vilkor böra genom att lemna vårt
medgifvande till en blifvande traktat afsåga oss vår sjelfbestämnings¬
rätt för vare sig tio, tolf år eller någon annan viss tidsperiod. Det
är så många omständigheter, som äro bestämmande i afseende å
frågan om förlängning eller förnyande af den franska traktaten, att
det må förlåtas hvar och en att han försöker att med vaket med-
N; o 36. 4
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. vetande sätta sig in i frågan. Dervid framställer sig ganska natur-
(Forts.) Kgt detta spörsmål: är det jemnt spel, då vi afsluta en traktat
med Frankrike eller icke? Jag finner hos den af mig nyss åbero¬
pade författaren ett yttrande, som klargör denna fråga. Då år
1875 var fråga om, att traktaten skulle af Frankrike uppsägas,
hördes deröfver femtiofem handelskamrar och tjugufyra manufaktur-
kamrar, summa sjuttionio, af hvilka sextiotvå uttalade sig för en
förlängning af traktaten, i det de såsom slutligt skäl framhöllo den
obestridliga sanningen, att konventionerna i synnerhet måste anses
gynsamma för de industrielt mest utvecklade länderna, till hvilka
med skäl Frankrike kunde hänföras; hvarjemte den erfarenhet som
vunnits, när Förenta Staterna på en gång genom en hastig öfver¬
gång till en prohibitiv tulltaxa utestängde den franska industrin
från sin marknad, syntes för de fleste ådagalägga vigten af att,
såvidt möjligt, genom konventioner betrygga de franska manufaktur-
alsternas afsättning å utländsk marknad. — Af detta, som jag an¬
tager vara rigtigt återgifvet, kan jag för min del icke draga annan
slutsats än att Frankrike genom konventionen vill hafva Sverige till
afsättningsort för sina industrialster. Jag behöfver icke i Herrarnes
minne återkalla hvilka Frankrikes industrialster äro, utan kan der-
förutan påstå, att knappast något af dem i vårt land kan räknas
till nödvändighetsvaror. Nu har man sagt: hvad gör det, om vi
öppna våra hamnar för Frankrikes lyxartiklar, då det finnes andra
industrier i vårt land som hafva Frankrike till afsättningsort? Men
jag säger, att man icke bör klappa det hvita barnet så att man
glömmer det svarta. Man må gynna svensk och i synnerhet norsk
sjöfart, man må tro sig gynna exporten till Frankrike af trä och
jern, men åtminstone bör man äfven noga taga reda på andra med
denna sjöfart och export icke sammanhängande förhållanden. Jag
ber få upplysa Kammaren derom, att inom den afdelning af Ut¬
skottet, der jag har plats, jag fordrade att vi skulle inkalla trä-
och jernexportörer samt sjöfartsidkare för att genom deras hörande
bilda dem, som i likhet med mig äro okunnige om denna del af
frågan, en föreställning om fördelarne för Sverige af den franska
handelstraktaten. Denna fordran afslogs af majoriteten och frågan
förföll, Jag omnämner detta derför, att Herrarne icke må förundra
sig öfver, att, om vi å ena sidan veta, det Frankrike företrä¬
desvis söker traktatens förnyande för att få sina lyxartiklar, sitt
vin, sina bijouteri var or och sitt siden afsätta i vårt land, vi å
andra sidan vilja hafva klart för oss, att traktaten är till öfvervä¬
gande fördel för vårt land. För min del tycker jag, att detta för
hvar och en borde förefalla så naturligt, att man åtminstone skulle
ursäkta oss, som icke äro sjöfartsidkare eller trä- och jernexportö¬
rer, att vi litet betänka oss, innan vi säga ja och amen till en
förlängning af traktaten.
År 1875 voro, såsom jag nyss nämnde, af sjuttionio handels-
och manufakturkamrar i Frankrike sextiotvå af den åsigt, att tråk-
Måndagen den 3 Maj.
5 N:o 36.
taterna borde förnyas för att åt Frankrikes industriartiklar bereda Tullen å Band.
den marknad, som blifvit för dem afstängd i Amerika. Men 1879 (Fort».)
både en förändring inträdt och då förklarade icke mindre än sextio
af dessa kamrar sig icke nöjde med bestående förhållanden utan
fordrade större förmåner. Hvad innebär då denna fordran på större
förmåner? Jo, att deras lyxartiklar skola kunna vinna afsättning
till ännu billigare pris, och ännu lättare kunna öfversvämma
vårt land. Jag undrar om under sådana förhållanden det icke är
skäl att våra statsmän noga betänka sig, innan de skrifva under en
förlängning af traktaten, och jag skulle i detta hänseende kunna
åberopa en auktoritet, som, om ej i Sverige, åtminstone i Europa
gäller lika mycket som våra lagstiftare. Han heter Bismarck och
skrifver vid ett tillfälle: »Afsilande af något handelsfördrag med
konventionaltariff kan jag icke förorda, så länge ej frågan om revi¬
sion af vår egen tariff funnit sin lösning». Det är just detta jag vå¬
gat i min reservation föreslå, att vi skola bestämma vår tulltaxa obe¬
roende af alla handelstraktat i verlden, och om sedermera det må
finnas att våra små intressen böra vika för de större, hafva vi åt¬
minstone något att köpslå om och hafva icke redan på förhand
afsagt oss alla fördelar.
Det kan hända, att jag nu sagt både för mycket och för litet,
men hvad jag vet är, att jag aldrig i hela mitt lif varit så allvar¬
lig, som jag nu är, och att jag knappast någonsin har haft ordet i
en så vigtig och allvarlig fråga som denna. Jag har kanske allt
för ofta här åberopat Medkammaren, men jag vågar dock erinra om
det beslut, Andra Kammaren förlidet år fattade, att icke någon för¬
längning af den franska traktaten skulle få beslutas eller någon ny
traktat afslutas, utan att representationen blefve deröfver hörd. Jag
begär icke något annat, men derför att jag begär detta och att,
efter hvad äfven de ledamöter inom Utskottet, som voro af motsatt
åsigt med mig, erkände, siden- och sammetsband äro lyxartiklar,
hvarpå tullen bör höjas, får jag anhålla, att Kammaren, utan hän¬
syn till den franska traktatens möjliga förlängande eller förnyande,
vill åsätta artikeln: band, silkessammets- och helsiden-, en tullsats
af fem kronor per kilogram.
Friherre Klinckowström: På sätt den siste talaren ganska
rigtigt anmärkte, är den fråga, som Kammaren nu går att afgöra,
af den allra största betydelse för framtiden. Den har blifvit in¬
kastad på artikeln band, men berör, efter mitt förmenande, den
stora frågan, om vi skola gilla den franska traktatens fortvara, ifall
Frankrike önskar vidhålla den, eller om vi med detta års' slut skola
uppsäga denna traktat, som enligt min åsigt åstadkommit så mycket
ondt för våra näringar och vårt industriella arbete. När för snart
femton år sedan inom Sveriges dåvarande representation var fråga
om att antaga denna traktat, satte jag mig deremot på de skäl,
som af mig då androgos och som finnas antecknade i Riksdagens
N:o 36. 6
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. protokoll. Jag har sedan dess med största sorgfällighet sökt sätta
(Forts.) mig in i hithörande förhållanden, sökt skalla mig underrättelse om,
huru denna traktat i alla grenar af vårt näringslif verkat, och jag
kan försäkra, att jag deraf endast blifvit befäst i den öfvertygelse,
att det vore en stor olycka för fäderneslandet, om den fortfarande
komme att gälla. Det är på denna grund jag med full öfvertygelse
kan säga mig hafva hoppats, att den franska traktaten skulle blifva
för alltid begrafven och att vi åter skulle göra oss till herrar i
vårt eget hus, så att vi kunde bestämma öfver våra tullsatser,
skydda Sveriges näringar, erhålla bidrag till betäckande af statens
utgifter samt på ett rättvist och billigt sätt fördela tull beskattnin¬
gens tunga de olika skattdragande klasserna emellan.
Vid Kammarens sammanträde förliden Lördag, när frågan om
tullbevillningen började handläggas, uppträdde Herr Statsrådet och
Chefen för Finansdepartementet med ett yttrande rörande den franska
traktaten. De åsigter, han dervid angaf såsom sina och, efter hvad
jag, på grund deraf att han yttrade sig från statsrådsbäuken, för¬
modar, äfven såsom regeringens, kan jag icke annat än i fyrfaldiga
afseenden beklaga. Han uttalade sin önskan, att de alternativa tull¬
satserna icke skulle komma i fråga, och så till vida är jag öfverens
med honom, men han ville icke godkänna de af Utskottet föreslagna
tullsatser, som äro högre än de enligt franska traktaten nu gällande,
vederbörligen evalverade, emedan han, för den händelse att de högre
tullsatserna antogos, befarade, att traktaten icke skulle kunna kom¬
ma att bestå, hvilket han ansåg vore en olycka, men jag för min
del skulle betrakta såsom en stor lycka. Det skrämskott, han vid
samma tillfälle afsköt mot den sida, hvartill jag räknar mig, nem¬
ligen att, om vi skulle nödgas att i vår handelsrelation med Frank¬
rike återgå till den s. k. generella tariffen för franska tulltaxebe-
stämmelser, det skulle vara en ganska stor skada, enär dels import¬
förbud dels i några fall ända till 100 procent högre tullsatser än
enligt den konventionella tariffen deraf skulle blifva en följd, förfe¬
lade helt och hållet sitt mål. Det är alldeles nödvändigt, för att
få en rigtig föreställning om betydelsen af den franska handelstrak-
taten och det inflytande den haft på våra svenska handelsförhållan¬
den, att ingå i en närmare granskning af dess väsende, och det hade
varit önskligt, om Herr Finansministern äfven i det fallet för Kam¬
maren klarat begreppet om densamma, i stället för att tvärtom
framställa farhågor, hvilka, när man kommer dem närmare på lifvet,
liksom många andra spöken reduceras till stort ingenting. Jag har
gjort mig mycken möda med att närmare undersöka, hvad bety¬
delse den franska handelstraktaten haft å ena sidan för oss, med
afseende å vår export till Frankrike, och å andra sidan för Frank¬
rike, med afseende på dess till Sverige importerade varor. Jag vill
icke besvära Herrarne med att omtala alla de sifferuppställningar,
jag gjort, ty jag vet att Herrarne icke tycka om siffror, men nöd¬
vändigt är emellertid, att Kammaren genom framläggande af för-
7 N:o 36.
Måndagen den 3 Maj.
hållanden inom större grupper af de importerade och de exporterade Tullen å Band.
varorna lär känna traktatens betydelse för de båda länderna. I det (Forts.)
fallet vill jag då först nämna, att af de många varor, traktaten upp¬
tager såsom tillåtet att under vissa förhållanden och vissa tulltaxe-
bestämmelser importera till Frankrike, det är högst få, som Sverige
verkligen exporterar och som äro af den betydelse, att det kan
komma i fråga att öfver dem reflektera.
Den mängd af artiklar, som den ifrågavarande traktaten upp¬
räknar, då den talar om Sveriges export på Frankrike, är verkligen
i ordets egentliga bemärkelse en humbug. Det reducerar sig nem¬
ligen dertill, att Sverige, om man tager 1877 till utgångspunkt, ex¬
porterade varor för ett sammanlagdt värde af 24,942,570 kronor: ,
men häraf representerade jernvarorna ett värde af 2,646,229 kronor,
spanmål 2,766,147 kronor och trävaror 19,217,212 kronor. Om
man alltså frånräknar dessa tre stora grupper af mera betydliga
varuförsändelser, så återstår högst obetydligt af öfriga till Frankrike
exporterade varor. Dessa senare gå alla tillsammans, qvastkäppar
och viskor inbegripna, icke upp till större värde än omkring en
half million kronor. Låtom oss således nu sysselsätta oss med Sve¬
riges export på Frankrike, dess handelsrelationer med detta land och
den fara, ett uppsägande af traktaten kan medföra, endast med af¬
seende på de nu nämnda tre stora och egentligen betydande varu¬
grupperna. — Hvad då först jernvarorna beträffar, så är det all¬
deles icke sanning, att för exporten deraf till Frankrike finnes något
förbud i den generella tariffen. För stångjern, som i detta fall är
utan jemförelse den betydligaste exportartikeln, .innehåller denna ta¬
riff för 100 kilogram 12 francs 48 centimer och den konventionella
taxan, som blifvit oss medgifven, 6 francs. Samma är förhållandet
med plattjern, och hvad smältstycken beträffar, upptager den gene¬
rella tariffen derför 7 francs 28 centimer och den konventionella taxan
4 francs 50 centimer. I den generella tariffen äro smältstycken från
andra länder än Sverige egentligen prohiberade, men äfven der göres
det undantag, att de få införas från Sverige till Frankrike för en
taxa af 7 francs 78 centimer för 100 kilogram. Hvad beträffar de
förslag, som upprättats med afseende på de nu nämnda jernartik-
larne af såväl regeringen som den särskilda komité i Frankrike,
hvars arbeten blifvit lagda på dervarande Kamrars bord och utgöra
basen för de nu pågående öfverläggningarna i ämnet, så är tariffen
för dessa artiklar i dem lika med den hittills gällande uti den kon¬
ventionella tariffen.
Gå vi vidare till den dernäst mest betydande af-våra exportar¬
tiklar på Frankrike eller sp anm ålen, bland hvilken hafren intager
främsta rummet, så betingade utförseln deraf år 1877 ett värde af
2,766,147 kronor och 1878 uppgick hela spanmålsexporten till
3,086,000 kronor. Dessa artiklar äro fria både i den generella och
i den konventionella tariffen och någon förändring med afseende å
dem är icke ifrågasatt hvarken från regeringens eller komiténs
sida.
N:o 36. 8
Måndagen den 3 Maj.
Sålunda återstår allenast en af de stora exportartiklarne på
(Forts.) Frankrike, nemligen trävaror. Såsom jag nyss nämnde intaga dessa
ett så betydande rum, att exporten deraf 1877 uppgick till ett värde
af 19,217,212 kronor och 1878 till 15,620,000 kronor, hvilken minsk¬
ning härrörde af bekanta orsaker. Dessa varor eller åtminstone det
slags trävaror, som vi företrädesvis och utan jemförelse i största
mängden exportera till Frankrike, äro såväl i den generella som i den
konventionella tariffen fria från all tullafgift. Af bräder och plank,
deraf exporten år 1877 uppgick till 17,390,000 kronor, är en del fri,
nemligen sadana, som hafva en tjocklek af 80 millimeter, motsva¬
rande ungefär vara tre-tumsplank, och allt som är af mindre tjock¬
lek betalas med 6'/4 centimer för 100 meter.
Då jag talade om jernvaror, glömde jag nämna stål, deraf till
Frankrike exporterade beloppet dock år 1877 icke utgjorde mer än
141,565 centner. Det är sant, att enligt den generella tariffen skall
derför betalas 37 francs 44 centimer, ja, i vissa fall ändå mera för
100 kilogram, under det att numera enligt den konventionella tariffen
icke betalas mer än 9 francs, och om denna senare tariff upphörde,
skulle alltså för denna artikel erläggas en nära fyra gånger så hög
tullafgift; men det är också den enda artikel, med hvilken detta för¬
hållande eger rum.
Bland trävaror återstår vidare en artikel, som plägar rubriceras
såsom trä, nemligen trämassa. Jag vet icke, hur den rubriceras i
den franska tulltariffen, och har gjort mig mycken möda att komma
under fund dermed; men till och med en så i tullförfattningar och
vart exportväsende . förfaren person som vår aktade och vördade
Generaltulldirektör har derpå icke kunnat gifva svar. Emellertid
tror jag, att det är 10 procent af värdet, som man derför skall er¬
lägga i Frankrike, men kan icke påstå att denna uppgift är rigtig.
Af trämassa exporterades är 1877 till Frankrike för ett värde af
620,470 kronor.
Hvad vidare beträffar artikeln tändstickor, så är förhållandet
dermed det, att, om den generella tariffen komme i vigör, vore denna
export-artikel förbjuden; men nu drager den uti den konventionella
tariffen en tull af 5 procent utaf värdet. I den senast föreslagna
tariffen begär regeringen en tull af 12 francs för 100 kilogram och
hvad utslaget härå blir, kan jag naturligtvis icke förutsäga.
Af hvad jag nu nämnt, torde Herrarne finna, att af dessa tre
stora grupper, som innefatta nästan hela värdebeloppet af vår ex¬
port, i det nemligen samtliga öfriga exporterade artiklar icke mot¬
svara högre exportvärde än omkring 500,000 kronor, är det endast
eu artikel, nemligen tändstickor, som blefve förbjuden, om den ge¬
nerella tariffen skulle åter tillämpas, och möjligen äfven trämassa,
och hvilken artikel, såsom jag nyss upplyste, icke är en ovigtig export¬
artikel. Häraf framgår, att hvad Chefen för Finansdepartementet
under Lördagens diskussion lät påskina angående den fara, vår export
och vara handelsrelationer med Frankrike skulle löpa, om vi uppsade
Måndagen den 3 Maj.
9 Jt:o 36.
eller underläte att förlänga den franska traktaten, är helt enkelt Tullen å Band.
chimérer och saknar all betydelse för vår betydligare export till (Ports.)
nämnda land.
Hvad importen af franska varor beträffar, så är det sanning,
att denna i anseende till varornas antal och beskaffenhet varierar
mycket mer, än hvad förhållandet är med vår export till Frankrike,
äfven om man, såsom jag gjort i fråga om exporten, grupperar den¬
samma i vissa större kategorier för att derigenom förenkla frågan.
Den hufvudsakliga importen från Frankrike kan alltså sammanfattas
inom följande gupper, deraf importen år 1877 uppgick till nedanstå¬
ende belopp, nemligen:
Värde.
Konserver, konfityrer, plommon och russin ...... 394,558 kronor
Talg, oljor ocholjekakor.............................. 427,286 »
Bomull ................................................... 1,356,756 »
Bränvin och sprit samt likörer ..................... 1,034,328 »
Kaffe ...................................................... 603,625 »
Socker och sirap ....................................... 2,149,980 »
Yiner af alla slag....................................... 1,416,644 »
Sammanlägger jag värdet af dessa sju stora grupper af impor¬
terade varor, så utgör detta 7,383,177 kronor, under det att värdet
af hela Sveriges import från Frankrike nämnda år icke utgjorde mer
än 9,286,876 kronor, och alltså äro de väsentligaste importartiklarne
inbegripna i dessa sju stora grupper.
Huru förhålla sig nu dessa grupper till den franska traktaten
och den franska generella tulltaxan? Härvid märkes, att af de upp¬
räknade artiklarne äro talg och oljekakor fria från tull här i landet;
likaså bomull; i öfrigt erlägges i tull för konserver 16 öre, konfi¬
tyrer 20 öre, plommon 8 öre och russin 10 öre; bränvin och sprit
draga så många olika tullar, att jag nu icke kan uppgifva dem
alla, utan att allt för mycket gå in i detaljer; men säkert är, att
de utgöra en af de mest väsentliga importartiklarne i afseende
å handelstraktaten. Att kaffe drager tull, har sin orsak uti statens
behof af inkomst, och hvad socker beträffar, så är större delen af
det, som hit importeras från Frankrike, raffineradt socker, som dra¬
ger mer än 2,100,000 kronor om året ur landet. Viner är också
en artikel, på hvilken Frankrike skördar den största vinsten och som
vi envist söka göra ett slags monopol på här i landet, till förfång
för importen från andra främmande länder.
Vi se alltså, att, hvad importen från Frankrike beträffar, någon
fara icke förefinnes af en uppsägelse af den franska traktaten, utan
att sådant tvärtom skulle lända till fördel för oss, enär redan senaste
Riksdag bestämde en betydligt högre tull på franska viner, och jag
tror, att derigenom skulle skänkas landets statsmakter ett medel att
vid behof reglera våra handelsförhållanden, hvilket omöjliggöres, om
vi lemna ifrån oss detta för tio å tolf år i sänder, såsom hittills egt
JJ:o 38. 10
Måndagen den 3 Maj.
Tullen & Band. rum. Detta är, om jag får begagna en liknelse, detsamma, som om
(Forts.) en rik man, som bar ett stort bushåll, skulle läsa in sina tillgångar
i en kassakista och skicka nyckeln ut i främmande land.
Ser man på Sveriges export och import i förhållande till Frank¬
rike under tiden före den franska traktatens afstötande och jemför
denna med exporten och importen efter traktatens trädande i kraft,
så finner man visserligen, att före nämnde tidpunkt vår import och
export utvisade små värdebelopp, evalverade i pengar, och att den
nuvarande deremot visar en ofantligt stor tillväxt; men jag anser
detta icke vara rätta sättet att gå till väga för bedömande af nyttan
af stora handelsförbindelser, som den franska traktaten föranledt.
Jag tror det rigtiga är att söka upplysning derom, huruvida
importen från detta land, jeraförd med exporten från Sverige till det¬
samma, visar sig fördelaktig, hvad värdenas inbördes förhållanden be¬
träffar; och då finna Herrarne, att under de sju år, som föregingo
den franska traktatens ingående, vår export visar ett öfverskott öfver
importen på Frankrike exempelvis 1858 på nära 4V3 millioner, så att
vår export var 4Va gånger större än vår import från Frankrike; 1859
visar sig exportens öfverskott öfver importen nära 3 72 gånger större;
och så hela vägen ända till 1864, som utvisar ett importbelopp från
Frankrike af 2,261,000 kronor, då vår export på detta land utgjorde
9,450,000 kronor; det är således mera än fyradubbelt den import af
franska varor, som vi mottogo i våra hem. För att vinna exaktare
kännedom om dessa vigtiga förhållanden får jag nämna, att
|
|
|
Sveriges import
|
Sveriges export
|
|
|
|
från Frankrike
|
till Frankrike
|
|
|
|
kronor
|
kronor
|
år
|
1858
|
utgjorde 1,091,000.
|
5.561,000.
|
»
|
1859
|
»
|
2,374,000.
|
7,679,000.
|
»
|
1860
|
))
|
1,792,000.
|
7,705,000.
|
»
|
1861
|
y>
|
1,503,000.
|
10,429,000.
|
|
1862
|
»
|
1,845,000.
|
9,801,000.
|
»
|
1863
|
»
|
2,570,000.
|
9,424,000.
|
»
|
1864
|
»
|
2,261,000.
|
9,405,000.
|
Huru förhåller det sig under de senare åren af den så mycket
beprisade franska handelstraktaten? Jo, under de senare åren hafva
vi, exempelvis 1873, importerat franska varor för nio millioner och
exporterat för nitton millioner; 1875 utgjorde importen tio millio¬
ner, exporten åter tjugufyra millioner; 1877 var importen nio millio¬
ner och exporten ungefär tjugufyra millioner.
Eller för att likasom nyss ofvan vinna exaktare kännedom om
dessa totala export- och importvärden i våra handelsrelationer med
Frankrike må här nämnas, att efter handelstraktatens afstötande ut¬
gjorde:
|
|
Måndagen den 3 Maj.
|
|
11 N:o 36.
|
|
|
Sveriges import
från Frankrike
kronor
|
Sveriges export
till Frankrike
kronor
|
Tullen å Band.
(Forts.)
|
år
|
1873
|
9,367,000.
|
19,189,000.
|
|
|
1874
|
10,738,000.
|
19,806,000.
|
|
|
1875
|
10,129,000.
|
24,687,000.
|
|
5)
|
1876
|
11,601,000.
|
25,335.000.
|
|
»
|
1877
|
9,287,000.
|
24,943,000.
|
|
»
|
1878
|
8,013,000.
|
26,001,000.
|
|
Herrarne se, huru dessa stora absoluta värdebelopp mellan import
och export ställa sig vida mindre fördelaktigt för Sverige och våra
handelsförhållanden, än om man jemför förhållandena före den fran¬
ska handelstraktatens ingående. Och jag vill särskild! nämna, eme¬
dan mina motståndare ofta framhålla, att det är jernhandeln och
jernexporten på Frankrike, som är så vigtig för oss, att vi derför
skulle i det längsta hålla på den franska traktaten, att år 1865, så¬
ledes snart sagd! innan den franska traktaten hunnit göra tillbörlig
verkan, vi exporterade 216,473 centner stångjern, under det att vi
år 1877, med den franska traktaten, icke kunno upp till högre be¬
lopp än 240,601 centner. Då kunna Herrarne lätt finna, att icke
åtminstone den franska handelstraktaten verkat så ofantligt till hö¬
jande af vår export på Frankrike af den ifrågavarande expor tar ti-
keln. Och samma är förhållandet hela vägen sedan. Jag vill icke
trötta Herrarne med anförande af en hop siffror, men jag vill sär¬
skilt nämna, rörande vår jernexport på Frankrike, en sak, som san¬
nolikt är fullkomligt känd för alla dem af Kammarens ledamöter,
hvilka sysselsatt sig med hithörande frågor, nemligen att den mo¬
derata tull af sex francs per 100 kilogram, som för närvarande är
vårt stångjern och plattjern åsatt i Frankrike, icke behöfver betalas
af jernexportören, om han tillkandlar sig den så kallade >■acquits ä
caution», som lemnar tillfälle att för en vida mindre liqvid eller ett
vida mindre pris erhålla rättighet att införa de ifrågavarande jern-
varorna. Dessa acquits å caution betalades 1864 med 2 å 2,2 5
francs per 100 kilogram. 1870 utfärdade regeringen ett dekret, som
betydligt försvårade dessa »acquits» erhållande; men icke vidare, än
att de år 1872 stodo till ett pris per 100 kilogram af 2,50 francs;
år 1873 till 2,50 francs å 3,50 francs, år 1874 till 2,70 francs å
4,50 francs, samt slutligen åren 1875 och 1876 varierade mellan
3,5 0 francs och 5,5 0 francs. Deraf synes, att de först under de
sista åren blifvit så dyra, att det mindre lönar sig att skaffa sig
sådana. Således är skilnaden numera endast 50 centimer mot den
verkliga tullen.
Men, säger man, den franska traktaten är dock af eu stor nöd¬
vändighet för våra handelsförhållanden, derför att vid densamma är
fasthäftad den så kallade Sjöfartstraktaten, som jag har här i min
hand. Den afslutades på samma gång som Handelstraktaten och
densammas antagande gjordes såsom vilkor för bifall till Handels-
N:o 36. 12
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. traktaten; det var således ganska fintligt hopfogadt. Hvad har denna
(Forts.) Sjöfartstraktat egentligen förskaffat oss för reella fördelar? Jag skall
bedja Herrarne att i det fallet få gå litet tillbaka i tiden, på det
Herrarneo måtte få en fullt klar uppfattning om, hvad som här är i
fråga. År 1857 proponerade nemligen Kongl. Maj:t och antog Riks¬
dagen förslag att borttaga de dittills för främmande fartyg gällande
extra licentafgifter, och dessa fartyg likstäldes med våra egna far¬
tyg, hvarvid Rikets ständer förklarade: »att det torde väl, hvad
Frankrike beträffar, vara möjligt att underhandlingar om bortta¬
gandet af de undantagsbestämmelser, som derstädes mot svenska
fartyg nu tillämpas, skulle kunna främjas genom ett samtidigt er¬
bjudande för detta lands fartyg, när de hit ankomma, af fullkom¬
lig jemnlikhet i behandling och rättigheter med landets egna; men
det är å andra sidan icke heller oantagligt, att en på förhand vi¬
sad benägenhet att gynna och befordra Franska skeppsfarten i
Sveriges hamnar skulle till ernåendet af berörda önskvärda mål
lika eller kanske ännu mera bidraga». Således: de till och med
1857 gällande undantagsbestämmelser för franska fartyg och deras
laddning upphörde. All skilnad upphörde mellan helfria och half-
fria fartyg, och det bestämdes, att alla fartyg, till hvilken ort och
hvarifrån de än kommo, icke underkastades annan eller högre afgift
än den, som ålåg de svenska så kallade helfria fartygen. Den lätt¬
nad i sjöfarten, som härigenom vans. bestod dels i befrielse från
40 procent högre tull och dels i enahanda sjöfartsafgifters erläg¬
gande som våra egna fartyg. Hvad gjorde nu Frankrike, då det i
Sverige så ädelmodigt och så slösande erhållit en så ganska betyd¬
lig förmån? Det gjorde för oss och vår skeppsfart — ingenting.
Det var först 1865, således nära åtta år sedan Frankrike af det lilla
fattiga Sverige hade erhållit ett så generöst medgifvande rörande
sin sjöfart, som Frankrike genom den ifrågavarande sjöfartstrakta-
ten gick några af de önskningar till mötes, som vi sedan dessa långa
år väntat oss af Frankrikes ädelmod. Men den så kallade likställig¬
het, som svenska fartyg i franska hamnar åtnjöto med franska far¬
tyg i svenska hamnar, den hafva vi endast ofullkomligt genom
denna traktat af 1865 erhållit; och för att närmare för Herrarne
precisera denna så kallade likställighet, sådan den finnes här upp-
gifven, i första artikeln a sjöfartstraktaten, vill jag nämna, att,
hvad reciprociteten i sjöfarten beträffar, befinnes, att hvar helst
ifrån franska fartyg må komma, direkt eller indirekt från Frank¬
rike och äfven från andra hamnar med eller utan last och in¬
löpa i svensk hamn, åtnjuta de samma förmåner och äro betun¬
gade med samma afgifter som svenska fartyg der åtnjuta eller dra¬
ga. Men nu skola Herrarne få höra, huru det förhåller sig med
svenska och norska fartyg: För att dessa fartyg skola få åtnjuta
större förmåner i franska hamnar än hittills, måste de komma direkt
från svenska eller norska hamnar och vara lastade med hvad som
inom landet producerats, och ändå inedgifvas icke samma förmåner
för dem som för franska fartyg i svenska hamnar, utan dem är en-
Måndagen den 3 Maj.
13 Jf:o 36.
dast medgifvet samma förmåner som de mest gynnade nationer. Tullen å Band.
Detta lemnar franska flaggan en stor fördel och ett långt försprång. (Forts.)
Detta var nyss efter det den franska traktaten blifvit afslutad.
Hvilka öfriga rättigheter sedermera, måhända, hafva kunnat lemnats
åt svenska och norska fartyg i franska hamnar, derom må de herrar
och män, som hafva närmare kännedom om dessa förhållanden än
jag, meddela upplysningar — om de så vilja och om så skulle vara
förhållandet. Således kan hvilket franskt fartyg som helst idka
fraktfart mellan alla andra länder och Sverige, medan deremot sven¬
ska fartyg icke ega rätt att från andra hamnar än svenska och
norska föra en enda kolly, utan att betungas med alla de afgifter,
hvilkas borttagande genom Sjöfartstraktaten skulle vårt land beredas
och som öppnandet af vårt land för öfversvämmande af franska va¬
ror bort berättiga till.
Jag skall nu resumera, hvilka välsignelser, efter min tanke,
den franska handelstraktaten i stort taget har haft för våra närin¬
gars utveckling. Spåren dertill skall jag bedja att i några få ord
få angifva, och Herrarne skola deraf finna, om det är skäl att längre
hålla på att söka blåsa lif i detta kadaver; ty det är denna han¬
delstraktat såväl för Frankrike som för oss.
Hvad då först beträffar de förluster, som vi gjort på densamma,
så äro de ganska mångfaldiga. När denna traktat afslutades, gjorde
den komité, som hade sig uppdraget att förbereda densamma, en
kalkyl öfver den förlust, som den skulle bereda statsinkomsterna.
Efter afdrag af den tillökning, som skulle kunna åstadkommas genom
traktaten, slutar denna kalkyl med en förlust af 2,267,000 kronor.
Jag har i min motion, sidan 9, tagit mig friheten att göra eu be¬
räkning för de derefter följande åren, grundad på denna kalkyl och
de olika importbeloppen evalverade i penningar, och denna beräk¬
ning slutar med 1877 å en förlust af 38,558,703 kronor. Men det
är icke på långt när allt; ty, utom denna förlust, finnes det en an¬
nan, som icke torde hafva varit beroende på den franska handels¬
traktaten, men som Kongl. Maj:t genom särskild förordning och
tillkännagifvande för Riksdagen vållade. Det var nemligen, att den
tulltaxa, som vi med Frankrike öfverenskommit om, skulle gälla för
alla länder. Det är något så oförklarligt och bevisar verkligen ett
sådant lättsinne från de styrandes sida, att man måste förvåna sig
öfver, att något sådant har kunnat ske. Jag har äfven i denna
min motion, men endast för några få artiklar, nemligen vin samt
hel- och half-sidenväfnader, gjort eu kalkyl för att visa Herrarne,
hvilka ofantliga belopp blifvit, man kan säga, bortslösade af sjelfva
statsmakterna, derigenom att de gjorde den speciella franska tull¬
tariffen till en generel för alla länder. Är det nu förnuftigt att
med sådana länder som Ryssland, Amerika, Tyskland och flera an¬
dra länder, som satt mot våra exportartiklar skyhöga tullar, är det
rigtigt, att vi, ett fattigt land, skola öppna våra hamnar på vid
gafvel för deras artiklar, hvilka som helst, och icke åtnjuta någon
N:o 36. 14
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. reciprocitet? Det är så galet, att man förvånar sig öfver, att vi
(Ports.) kunnat gå så tillväga, och om vi nu söka blåsa lif i detta kadaver,
såsom jag nyss nämnde; om vi fortsätta denna franska handelstrak¬
tat, skall måhända för en lång följd af år samma förhållande ega
rum, och vi fortfarande lättsinnigt bortsluddra de millioner, som
mer än väl kunde komma svenska staten till godo. Äfven derför,
mine Herrar, är det väl tid att klippa af dessa förhållanden, som
nu bättre än någonsin kunna klippas af, emedan vi icke hafva nå¬
gon förbindelse i detta fall.
Den tredje egentliga och kanske största förlusten, och som det
under dessa femton år varit oss omöjligt att kunna borttaga just för
den franska handelstraktatens skull, har varit den, som uppstått till
följd af våra näringars tillstånd. Den, som ännu vill påstå, att
våra näringar icke behöfva skydd, han har antingen icke talat upp-
rigtigt eller också vet han icke, hvad han säger. Han har icke un¬
dersökt förhållandena, ty eljest kunde han finna, att länder, som äro
i afseende på industri, kommunikationer och allt oss vida öfverlägsna,
och der säkerligen icke mindre förstånd och klokhet finnes att be¬
döma näringarna, dock hafva ansett nödigt att skydda landets nä¬
ringar. Så hafva Tyskland, Frankrike, Ryssland och Amerika gjort;
och man kan icke påstå att der icke finnas män, som äro fullt
skicklige och kompetente att bedöma näringarnas behof. Den skall
vara blind eller okunnig, som icke inser att våra näringar äro i en
vida ofördelaktigare ställning än i dessa andra länder. Man påstår
att våra näringar icke lida några förluster; man vill med lumpna
statistiska siffror, som man radar upp, visa, att våra näringar be¬
finna sig i ett blomstrande tillstånd, Men deri ligger just bristen
hos Bevillnings-Utskottet, att det icke gjort sig mödan att taga
reda på förhållandena, utan nöjt sig med att sopa ihop några stati¬
stiska siffror och säga, att allt står väl till. Om Herrarne visste,
huru det står till med våra näringar, huru de äro tryckta och släpa
sig fram i brist på kapital, så att det är synd och skam deråt! Och
dessutom lider äfven landtbruket. Jag skulle kunna för Herrarne
framlägga speciella bevis på, huru uppskörtad den mindre landtbru-
karen blifver, då han någon gång behöfver förlag för att drifva sin
näring. Men ett bevis finnes, att det icke står väl till, och detta
bevis kan icke någon neka att erkänna, och det är det ofantligt
sjunkande värde, som alla våra industriella aktier undergått i hela
landet. Jag har vid denna riksdag, då det var fråga om en likar¬
tad sak, nämnt, att det är beräknadt och kalkyleradt af personer,
som kunna anses‘fullt kompetente och väl hemmastadde i dessa saker,
att detta sjunkande värde representerar ett kapital af 500 millioner
kronor. Jag tycker, att statsmakternas ögon borde öppnas vid dessa
förhållanden och att de borde söka bot för sådant. Ett vidare bidrag
och en illustration på detta näringarnas tillstånd är —- och jag tror,
att flertalet af Kammarens ledamöter känna till det — det bedröf¬
va skick i flera hänseenden, hvari våra enskilda jernvägar befinna
sig. Det kan icke vara någon af Herrarne, som hafva aktier i eu-
Måndagen den 3 Maj.
15 N:o 36.
skilda jernvägar — ock det är icke många som icke kafva det, ock Tullen å Band,
de, som icke kafva sådana, kafva aktier i kanker, der jernvägsaktier (Forts.)
äro nedlagda — obekant, att aktieegarne icke allenast icke få nå¬
gon utdelning utan äfven vid många jernvägar måste ur egen kassa
släppa till för att betala obligationernas räntor och amortering, der de
kunna det; och tidningarna kafva flerestädes upplyst, att många en¬
skilda jernvägar icke alls kunnat betala ens räntorna på sina lån.
Jag kar tagit mig friheten att för de enskilda jernvägar, som det
stått till att få upplysning om, nemligen för dem, som antingen
hafva bidrag af staten och således äro förbundna att lemna årliga
redogörelser öfver sitt tillstånd, eller ock för dem, som kafva tagit
lån, göra ett sammandrag öfver de olika summor, som enskilda jern-
vägars aktieegare få betala för att inlösa obligationer samt till rän¬
tor och amortering, ock de förluster de göra, derigenom att deras
aktier icke gifva någon utdelning, belöpa sig för tjugufem jernvägar
till omkring tre millioner kronor om året. Det är ett ganska stort
tal, som äfven till stor del härleder sig af våra näringars förtviflade
och dåliga tillstånd.
Slutligen kommer jag till ett nytt bevis, som jag äfven koppas
ingen kan jäfva, hvilken sida kan än i denna fråga tillhör, ock det
är den fruktansvärdt tilltagande emigrationen, som pågår. För
detta år är den af ett så stort omfång, att man icke kar sett nå¬
got dylikt; ty vi äro icke längre komna på detta år än fyra måna¬
der ock redan hafva 15,067 personer emigrerat från fäderneslandet.
Under föregående år var emigrationen så försvinnande liten, att den
nu icke kan annat än anses till väsentlig del hafva sin orsak i våra
bedröfliga näringsförhållanden ock en försämring i våra näringar,
som gör, att raskt och arbetsskickligt folk säljer sin gård och sitt
bohag ock går ut att söka arbete i främmande land. År 1876 ut¬
gjorde under de fyra första månaderna emigranternas antal icke
mer än 998 personer; år 1877 uppgick antalet för samma måna¬
der till allenast 658 personer; år 1878 till icke mer än 927
personer; år 1879 till 1,791 personer, ock nu, under årets fyra för¬
sta månader, har det utgjort 15,067 personer! Det är af en så
beskaffad fruktansvärd betydelse, synes det mig, att det verkligen
vore en regerings pligt att äfven undersöka detta förhållande och
lemna Riksdagen och svenska folket del af resultatet deraf; ty det
är fara värdt, att emigrationen eljest kommer att borttaga vårt
friska, starka, unga arbetsfolk, till så stor massa, att det kommer
att blifva för oss till betydlig skada. Såsom synes af tidningarna,
gå från Norrköping efter erhållet anbud stora skaror, ja hundratal
af arbetare, öfver till Ryssland. Om man också icke antager, att
dessa emigranter medföra mer än 500 kronor per man, så, om man
antager, att emigrationen kommer att till slutet af December detta
år, efter beräkning af antalet under årets fyra första månader, uppgå
till 40,000 menniskor, gör det dock, med 500 kronor för hvarje,
ett kapital af 20 millioner kronor; och större än penningeförlusten
är förlusten af arbetskrafter, som derigenom lemna landet.
N:o 36. 16
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. När man ser alla dessa olyckliga förhållanden, finner jag, med
(Forts.) den förste ärade talaren i denna fråga, att det icke är för mycket
att afsluta räkningen med den så kallade franska handelstraktaten,
och, utan hänsyn till densamma, för den punkt, som nu är i fråga
och för alla de punkter i detta utskottsbetänkande, der tullen är
satt alternativ, för alla artiklar stryka de mindre tullsatser, som
hafva afseende på den franska handelstraktaten, och endast bi¬
behålla dem, som stå der såsom alternativ, för den händelse den
franska handelstraktaten icke skulle förnyas. Derigenom har Riks¬
dagen på ett värdigt sätt och såsom det tillkommer Riksdagen,
såsom den myndighet, hvilken ensam bör besluta rörande den all¬
männa bevillningen, uttalat sig om denna franska handelstraktat. Jag
får således vördsamt anhålla, att vid hvarje punkt, der alternativa tull¬
satser äro satta, Kammaren ville sluta sig till de högre belopp som
äro satta, tillkännagifvande derigenom att ingen fransk handelstrak¬
tat vidare skulle föreligga att afsluta.
Herr Bennich: Om Kammaren låter öfvertyga sig af mycket
starka uttryck, så är jag verkligen i förlägenhet att kunna uppträda
mot den siste ärade talaren, ty med honom kan jag icke derutinnan
mäta mig. Jag skall icke heller besvära Kammaren med ett anfö¬
rande af den ytterliga vidlyftighet och der allting till saken icke
hörande blifvit vidrördt, såsom denne talare har gjort, utan jag
ber blott att i största korthet få bemöta de satser, som blifvit fram-
stälda mot Bevillnings-Utskottets föreslagna alternativ.
Att motståndarne mot en friare tull-lagstiftning redan år 1865
ganska bestämdt gåfvo tillkänna sin motvilja mot den franska trak¬
taten och bland dem icke minst den ärade talare, som sist hade
ordet, erinrar jag mig mycket väl, och att det följaktligen är fullt
konseqvent af dem att förneka den franska traktatens värde för
Sverige, erkänner jag också villigt; men är det så alldeles gifvet,
att den undersökning, som är gjord af Friherre Klinckowström och
åtskilliga andra angående den franska traktatens inverkan på våra
förhållanden, är verkstäld med den oveld, den noggrannhet och den
sakkunskap som man har rätt att fordra i en så vigtig fråga, och
är det så alldeles gifvet, att dessa antaganden, på grund hvaraf de
förnekat traktatens värde för oss, äro rigtiga? Nej, långt derifrån,
efter min uppfattning! Franska traktaten, säger Friherre Klinckow¬
ström, har tillfogat Sverige betydliga förluster. Storleken af denna
förlust uppskattade han år 1865 till ett penningvärde af för ett år
omkring två millioner, men nu räknar han för de femton sistför-
flutna åren denna förlust till icke mindre än trettioåtta millioner.
Hvem har förlorat dessa penningar? Har Sverige betalt till Frank¬
rike de två eller de trettioåtta millionerna? Visserligen icke! —
Svenska staten har icke tagit ut af sina skattdragande medborgare
dessa trettioåtta millioner; men icke kan väl det vara en förlust för
landet, att vi icke ytterligare beskattat Sveriges invånare med
17 Jf:o 36.
Måndagen den 3 Maj.
nämnda belopp, förutsatt att vi hade kunnat taga ut det af in-
vånarne? Är det förlust för ett land att man sätter ned de afgif-
ter, som äro lagda på förbrukningsartiklarne? Man har i allmänhet
ansett det såsom en fördel för ett land att hafva låga skatter och
billiga afgifter på förnödenhetsartiklarne, men efter de åsigter Fri¬
herre Klinckowström har förfäktat, skulle det vara eu förlust för
Sverige, att vi icke ytterligare uttagit trettioåtta millioner af in-
vånarne. Jag för min del ser i detta förhållande en ren vinst för
landet.
Om landet besparats den högre skatten, så torde man dock
föreställa sig, att åtminstone statskassan fått mindre tullinkomster
efter år 1865 än den hade före det året. Så är dock ingalunda
förhållandet. Ku minnes jag icke precis, huru mycket tullinkomsterna
utgjorde år 1865, men jag tror att de uppgingo till omkring tretton
eller fjorton millioner, och nu uppgå de till omkring tjugufem millio¬
ner, ja, ett år hafva de uppgått till tjugunio millioner. Vid sådant
förhållande kan man väl icke påstå, att statskassan har gjort någon
förlust, då den ju har fått ökade inkomster, under det att de skatt¬
dragande icke blifvit högre beskattade och under det att de konsu¬
merande fått lägre afgifter på sina förbrukningsartiklar.
Traktaten hade vidare, enligt den ärade talarens påstående,
det stora felet, att den var sammanknippad med en sjöfartstraktat,
som på intet vis medförde några fördelar för Sverige. Jag vet väl,
att Friherre Klinckowström icke gillar några siffror, så snart han
icke kan åberopa dem till sin fördel, men det bör väl tillmätas dem
samma betydelse och samma bevisningskraft, från hvilken sida de
än må anföras, och jag ber derför att ur Kommerskollegii berättelse
för år 1878 få anföra några siffror. Af tabellen N:o 18 i denna
berättelse visar det sig i afseende å våra direkta sjöfartsförbindelser
med Frankrike att de till Sverige med last ankomna fartygens
antal och drägtighet utgjorde: de från Frankrike ankomna franska
fartygen till antalet nio om tillsammans 1,515 tons och de från samma
land ankomna svenska fartygen femtionio st. om 22,486 tons. Sverige
hade följaktligen der tagit ett så betydande öfvertag öfver den
franska sjöfarten, att denna i tontal icke ens uppgick till en tiondedel
utan blott till omkring en femtondedel af den svenska. I fråga åter
om vår export till Frankrike visar samma tabell, att den verkstäldes
med 319 svenska fartyg till ett tontal af 101,000, under det att
de franska fartygens antal utgjorde 218 med ett tontal af allenast
43,000. Sveriges handelsflotta ligger följaktligen nu högst betydligt
öfver Frankrikes både i afseende på införandet af franska produkter
till Sverige och utförandet af svenska produkter till Frankrike. Men
huru var förhållandet före den franska traktatens afsilande? Jo, vi
sago då den franska flaggan i hvarenda hamn och den egde till den grad
öfvertaget, att de svenska fartygen icke kunde uthärda täflan dermed.
Men hela denna vinst för den svenska sjöfarten reduceras naturligt¬
vis från den synpunkt, ur hvilken Friherre Klinckowström ser saken,
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 36. 2
Tullen a Band.
(Forts.)
N:o 36. 18
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. till noll och intet värde. — Sveriges handelsförbindelser med Frank-
(Forts.) rike upplysas af en annan tabell N:o 6 i Kommerskollegii berättelse
för år 1878 sid. 81 och 82. Friherre Klinckowström har åberopat
1877 års siffror, jag har uppgifterna för 1878 i min hand. Värdet
af importen från Frankrike går enligt dessa uppgifter till åtta mil¬
lioner och exporten till Frankrike till tjugusex millioner. Sverige lig¬
ger följaktligen öfver med icke mindre än aderton millioner i afseende
på export och import till och från Frankrike. Huru var förhållandet
före traktaten? Jo, Sverige importerade för omkring tre millioner och
exporterade för omkring nio. Det var således då en differens af sex
millioner mellan export- och importvärdet, men nu utgör differensen
aderton millioner. Men icke heller detta tillmätes någon betydelse.
Det betyder ingenting att våra större exportartiklar hafva vunnit
en stor afsättning i Frankrike, hvarest de före franska traktatens
afslutande blott hade en mycken liten marknad. För Friherre
Klinckowström och dem, som tänka lika med honom, betyder det
mycket mera om några handtverkare, skomakare och skräddare, sät¬
tas i tillfälle att beskatta allmänheten med några tusen kronor
mera, än om Sverige kan exportera varor för aderton millioner
kronor mera till Frankrike nu än förr.
»Vi hafva bortsluddrat våra fördelar dergenom, att vi, sedan
franska traktaten var afslutad, gjorde vår tulltaxa till en generel
taxa», säger vidare Friherre Klinckowström. Först och främst torde
en hvar, som vill tänka något öfver dessa förhållanden, lätt inse,
att det finnes ingenting sämre än differentialtullar, hvarigenom han¬
deln tvingas att gå i krokvägar för att föra varor från ett land
till ett annat. Antåg, att jag har en lägre tulltaxa med ett land
och en högre med ett annat. Följden blir då den, att det land,
som jag pålägger en högre afgift, för öfver varorna till det land,
derifrån man får föra in dem mot lägre afgift. Man belastar så¬
lunda blott varorna med onödiga omlastningar med deraf härfly¬
tande kostnader. År det ett så beskaffadt system, som skulle kunna
vara rimligt eller lyckligt för något land? Jag tror det icke.
Dessutom är det icke blott med Frankrike som vi hafva handels¬
traktat, utan vi hafva handelstraktat med hela den civiliserade
verlden (med undantag möjligen af två eller tre småstater). Och i
alla dessa traktat betingas ömsesidigt lika fördelar med de mest
gynnade nationer. Sverige är genom dessa traktat på det sättet
bundet, att, så snart det med ett land gjort upp ett aftal om lätt¬
nader i handels- och sjöfartsförbindelserna, måste detta äfven komma
de andra till godo. Undantag från denna regel kunde man må
hända hafva gjort t. ex. för Monaco eller någon dylik stat, men
hvartill skulle det hafva gagnat?
Värre, mycket värre än de der finansiella förlusterna är det,
säger den ärade talaren på elfsborgsbänken, att vi hafva ruinerat
våra näringar. Ja, vore det sant att den franska traktaten ruine¬
rat våra näringar, så vore det naturligtvis mycket illa, men beviset
Måndagen den 3 Maj.
19 N:o 36.
derför återstår. Beviset derför hemtas icke deraf, att vi bygt jern-
vägar utöfver hvad trafiken för ögonblicket kunnat sysselsätta och
att dessa jernvägar derföre icke burit sig; det bevisas icke ens deraf,
att en mängd industriella företag blifvit anlagda i så stor skala och med
så liten beräkning och möjligen också blifvit med så liten skicklighet
och omtanke skötta, att värdet å deras aktier betydligt sjunkit.
Detta är nemligen något, som har inträffat i de mest protektioni¬
stiska länder lika väl som hos oss och i andra länder, som afgjordt
hylla frihandelns grundsatser. Jag tror, att Friherre Klinckowström,
som, om jag icke allt för mycket misstager mig, företrädesvis har
erfarenhet om österrikiska förhållanden, ganska väl kan vitsorda,
att i det, landet, som ju har en mycket tillfredsställande protektio¬
nistisk tulltaxa, ruinen varit ojemförligt mycket större ibland indu¬
striella företag än hos oss. Jag tror också, att Friherre Klinckow¬
ström, om han vänder blicken till det strängt protektionistiska
Nordamerika, skall finna, att ruinen der varit mycket större och
våldsammare än hos oss, och jag vill tillika fråga: huru har för¬
hållandet varit i det mycket beprisade Tyskland, sedan det mottog
de franska milliarderna? När man läser de berättelser, som äro
afgifna af de nedsatta undersökningskommissionerna i Tyskland, så
får man icke vackrare skildringar af tillståndet än dem, som den
ädle Friherren nu lemnat oss. För icke längre sedan än vid förra
riksdagen behagade Friherre Klinckowström medgifva, att våra nä¬
ringar voro i stigande till och med år 1874. Då hade likväl fran¬
ska traktaten varit gällande i nio år. Efter 1874 hafva näringarna
gått tillbaka, men de äro nu på väg att åter gå upp igen. Finnes
det emellertid någon anledning att tillräkna traktaten dessa vexlin-
gar i konjunkturerna efter den tid, då traktaten afslöts? Det kan
väl hända att eu allt för stark uppblomstring likasom all öfveran¬
strängning åtföljes af en reaktion och denna hafva vi, lika litet
som något annat land, undgått, ty den är en naturnödvändig följd
af öfverretning och kan icke förekommas genom någon tullagstift¬
ning i verlden.
Slutligen komma vi till emigrationen, ty den tjenar till allting.
När» beväringslagen var före, så sade man: folket emigrerar af fruk¬
tan att blifva enrollerade. Nu, då det är fråga om tullagstiftnin¬
gen, heter det: folket emigrerar derför att vi icke skydda våra nä¬
ringar. Huru förhåller det sig då i sjelfva verket med emigratio¬
nen? Låtom oss gå till de statistiska uppgifterna. Jag har väl icke
nu sjelfva berättelserna till hands, men jag tror, att jag kan erinra
mig de hufvudsakligaste data derur. Efter de svåra hemsökelser,
för hvilka vårt land var utsatt under loppet af åren 1867 och 1868,
steg emigrationen med en våldsamhet så stark, att, om jag minnes
rätt, år 1869 emigrerade icke mindre än 39,000 menniskor. Efter
1869 sjönk emigrationen småningom, men uppgick ännu år 1874
under vår mest briljanta period, då vi betalte så höga dagspennin¬
gar, att jordbrukaren klagade öfver snart sagdt omöjligheten att få
Tullen å Band.
(Forts.)
N:o 36. 20
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. lega folk, till omkring 13,000 personer. Efter 1874, då konjunk-
(Forts.) turerna hos oss blefvo sämre och näringarnas tillstånd allt mer och
mer trycktes, har emigrationen gått ned så, att den år 1876 en¬
dast utgjorde 9,000, och 1877 tror jag att hela antalet emigrerande,
om jag fråndrager dem som åter inflyttade, utgjorde omkring 4,000
och 1878 mellan 5 och 6 tusen. Hvad är det som framkallat dessa
fluktuationer i emigrationen? Det har visat sig, att emigrationen
var mycket stark, då våra näringar befunno sig i det mest blom¬
strande tillstånd, nemligen år 1874, och att emigrationen sjönk, när
våra näringar blefvo sämre samt att emigrationen nu åter börjat
att tilltaga. Det finnes en annan orsak härtill, som hvarken ligger
i de inhemska näringarnas tillstånd eller i tullagstiftningen eller i
beväringslagen, och det är förhållandena i Amerika, dit emigratio¬
nen egentligen går. Efter ett ofantligt betryck har näringslifvet der
börjat gå upp igen, dagspenningarne blifvit allt högre och högre samt
bergnings- och förvärfsutvägarne rikligare. Af utsigten till snar
och riklig vinst lockas folket att begifva sig öfver hafvet. Deri
ligger anledningen till dessa emigrationens fluktuationer, men hvar¬
ken i beväringslagen eller tullagstiftningen.
Jag, som öppet bekänner mig till den åsigten, att tarifftraktater
i och för sig ingalunda äro önskliga, anser emellertid förhållandena
kunna vara sådana, att man genom dylika traktat kan vinna för¬
delar vida öfvervägande olägenheterna, och der så är fallet måste
man ju underkasta sig de mindre olägenheterna och eftergifterna för
att vinna de större fördelarne. Sådant var och är, enligt min öfver¬
tygelse, förhållandet med de ifrågavarande franska traktaten.
Hade man kunnat bereda landet de fördelar, som vi genom
franska traktaten vunnit utan att derigenom bindas af något slags
tvång, så hade det naturligtvis varit allra bäst; men hellre än att
afsäga sig dessa fördelar, underkastade man sig de små obehag, som
med traktaten äro förknippade, den för nationalkänslan icke minst
retsamma, att icke när som helst kunna ändra hvilken tullsats som
helst. Då jag fortfarande tror det vara af stor vigt för Sverige, att
icke kasta bort möjligheten att kunna få franska traktaten för längre
eller kortare tid förnyad, till dess en annan sakernas ordning inträ¬
der, och då jag anser, att vilkor et för en så beskaffad förnyelse på
längre eller kortare tid ligger deri, att Riksdagen icke på förhand
bestämmer sådana tullsatser, som omöjliggöra en förnyelse, så synes
mig Riksdagen handla klokt, om Riksdagen antager de alternativa för¬
slagen, men hvarken det ena eller det andra ovilkorligt. Det är icke
fråga om, att icke jag, lika väl som Friherre Klinckowström och
många andra af Kammarens ledamöter, skulle kunna vara böjd för
att på sidenband och andra jemförliga artiklar, som i följd af franska
traktaten blifvit lågt beskattade, lägga en något högre afgift så
länge vi i allmänhet tullbeskatta angelägnare beklädnadsvaror, men
för åstundan af högre afgift på relativt obetydliga artiklar må möj¬
ligheten att få traktaten förlängd eller att för framtiden kunna få
Måndagen den 3 Maj.
21 N:o 36.
förhållandena ordnade på ett fördelaktigt sätt för vår stora industri Tullen & Band.
icke uppolfras. Den i sig sjelf aktningsvärda sjelfkänsla, som krafvel’ (Forts.)
bestämmande rätt i fråga om tullsatsen å hvarje vara, lika litet som
vår önskan att beskatta lyxen med några tusen kronor, må aldrig
leda derhän att vi förgäta betydenheten af vår sjöfart och af våra
stora . exportartiklar. Enligt hvad Friherre Klinckowström på grund
af 1Ö77 års Kommerskollegii berättelse beräknade, uppgick vår
export till Frankrike samma år till ett värde af nära 25 millioner.
År 1868 beräknas värdet af samma export till 26 millioner, deraf
spanmålsexporten ensam till mera än 6 millioner kronor, trävaruex¬
porten till nära 15 millioner och exporten af jern till omkring 8
millioner kronor. Så beskaffade exportartiklars afsättning på den
stora, franska marknaden vill åtminstone icke jag äfventyra för tull-
förhöjning å sidenband och spetsar, och jag får derför anhålla om
bifall till Bevillnings-Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Den mening, som här af en talare på
elfsborgsbänken blifvit framstäld, har föranledt mig att yttra några
ord, då jag icke kan i densamma till fullo instämma. Det är eu
ganska vansklig sak att uppställa den så kallade handelsbalansen;
man glömmer så lätt åtskilliga deri ingående faktorer, och sådana,
som icke äro obetydliga, utan ganska ingripande, och det är ju möj¬
ligt, att dessa faktorer äro af tillfällig natur, men det är då så
mycket säkrare att de förvrida det resultat, hvartill man trott sig
genom beräkningar komma.
Den ärade talare, som jag nu åsyftar, har sagt, att exporten
hufvudsakligen utgöres af jern, trävaror och spanmål, men han har
glömt en vigtig exportartikel, nemligen räntebärande obligationer.
Så länge denna faktor ingår i exporten till så högst betydligt belopp,
som den nu gör, så är det i viss mån omöjligt att bedöma, huru
det förhåller sig med vårt lands utbyte af egna produkter mot pro¬
dukter från främmande land. Det är en sak, som jag hoppas är öf-
vergående och så småningom reglerar sig sjelf, men säkert är, att
den för närvarande utöfvar ett större inflytande på handelsbalansen
än man i allmänhet föreställer sig. Vidare glömde den ärade tala¬
ren importen af lottsedlar. Det gjorde på mig ett beklagligt intryck,
då jag hörde de välmenande åtgärder som föreslogos för att få 1844
års författning mot lotterier att blifva en sanning. Men fåfängt. Im¬
porten af lottsedlar är emellertid mycket betydligare, än man före¬
ställer sig, ehuru den icke är inregistrerad i tullens annaler.
Den ärade talaren har yttrat sig mot frånsila traktaten. Jag
tror icke, att alla hans uppgifter få tagas för kontant; jag vet åt¬
minstone att i 1865 års författning om sjöfarten finnes eu paragraf som
tydligen säger, att »svenska och norska fartyg, kommande till Frank¬
rike från ett tredje land, skola i alla afseenden behandlas såsom den
mest gynnade nations fartyg». Jag tror mig också kunna af egen
erfarenhet säga, att svenska fartyg, som hafva gått mellan Amerika
N:o 36. 22
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. och Frankrike, hafva blifvit behandlade såsom franska fartyg, åtmin-
(Forts.) stone när de hafva haft amerikanska produkter till last, så att den
uppgift, som den ärade talaren trakterat oss med, torde allt behöfva
att något litet justeras.
Det har blifvit yttradt af samme ärade talare, att man upp-
drifvit vinimporten genom den franska traktaten. Ja, mine Herrar,
skola vi dricka vin, gå låtom oss så gerna dricka godt vin som dåligt,
och har importen af vin från Frankrike blifvit ökad, så tror jag,
att man mycket lätt kan få det intyget af hvilken läkare som helst,
att det är en mycket helsosammare dryck än en hel del hetsiga vi¬
ner från andra länder, så att importerandet af den varan bör åtmin¬
stone icke läggas franska traktaten till last.
Det som blifvit yttradt med afseende på jernvägsaktiebolagens
beklagansvärda ställning ber jag att till alla delar få instämma i,
men icke är det väl värdi att draga ihop den saken med tulltaxan,
utan hade Riksdagen behagat att för sex år sedan lagstifta i detta
ämne och gifvit oss en lag om inteckning i jernväg, så hade ställ¬
ningen icke varit så beklaglig som den nu är; men då man låter
allt gå vind för våg och icke i rättan tid vidtager nödiga lagstift¬
ningsåtgärder, då uppstå sådana oredor och härflyta deraf sådana
värdeförminskningar, som nu hafva uppkommit i fråga om de en¬
skilda jernvägarnes obligationer.
Ja, när det var fråga om värnpligtslagen, så sade man, att
om den antoges, skulle emigrationen ökas. Har månne emigrationen
minskats, sedan denna lag förkastades? Jag tror det icke! Andra
säga, att om vi icke få allmän rösträtt, kommer emigrationerf att
ökas, och på detta sätt tager man argumenter hvar man kan, derföre
att man saknar verkliga motiv. Att dugliga arbetare emigrera är
en beklaglig sanning, men det kommer sig deraf att vårt industri¬
ella lif icke är sådant, som man kunde önska att det vore, och detta
åter kommer af så många förhållanden, att det är ganska svårt att
säga hvari felet ligger och om det kan ändras genom en förändring
i vårt tullsystem. Under sådana förhållanden och då här importe¬
ras saker, som exempelvis redan försålts på konkursauktion i andra
länder och der afyttrats under sjelfva tillverkningsvärdet, ligger det
i sakens natur, att vår industri icke kan täfla med en sådan pro¬
duktion. Men allt detta är icke normalt, och man kan väl icke
tro, att sådant skall fortfara, ty det vore att misströsta om landets
sunda utveckling, utan det är en kris, som drabbar penningemark-
naden och det industriella lifvet. Huru mycket jag således än må
beklaga emigrationen och ehuru jag finner, att vårt land har behof
af arbetskrafter och hur Öfvertygad jag är att här är utrymme icke
blott för 4 72 million er, utan för 20 millioner menniskor i månafen
stigande odling, vill jag dock säga, att den ärade talaren har glömt
en sak, som icke så litet oroar det industriella lifvet, och det är att
en enda samhällsklass med öfverväldigande styrka hotar att miss¬
bruka sin_ makt. Sådant oroar det industriella lifvet. Jag hoppas
23 N:o 36.
Måndagen den 3 Maj.
visserligen, att det icke skall inträffa, men att man hyser fruktan Tullen å Band.
derför "inom alla de grenar af det industriella lifvet, der man är (Forts.)
vanmäktig gent emot den styrka, denna mäktiga samhällsklass kan
utveckla, det är säkert.
Hvad jag ville säga om den franska traktaten är det, att den
alldeles obestridligt har gagnat vårt land. Detta kan icke bortre¬
soneras, ty om man följer utvecklingen af vår beröring med Frank¬
rike, är det ganska säkert, att hvar och en, som vill på något sätt
göra rättvisa åt siffror, skall erkänna det gagn denna traktat gjort
vårt land. Men hvad som är beklagligt är, att i de lagstiftande
församlingarna i Frankrike man icke velat besluta sig i dessa frågor,
utan att vi få endast sex månaders förlängning på en traktat, hvars
största värde låg deri, att man för en längre tid var betryggad i
sina handelsförhållanden, så att man visste hvad man hade att rätta
sig efter. Då frågan om traktatens förlängande allt jemt är sväf¬
vande, så finner jag Utskottets förslag om alternativa tullsatser vara
välbetänkt. Utskottet föreslår att tullen på sidenband m. m. »må
höjas till fem kronor». Det står således icke att afgiften skall höjas
till nämnda belopp, utan att det öfverlemnas åt regeringen att höja
afgiften till högst denna siffra, i händelse icke franska traktaten
kommer att förlängas, och det är väl kändt, att de rådgifvare, med
hvilka konungen nyligen omgifvit sig, hafva blifvit skärskådade från
den ena delen af landet till den andra, men inga reflexioner hafva
blifvit gjorda i den syftningen, att det skulle vara en liufvudgrund-
sats för den nya regeringen att tillämpa ett protektionistiskt tull¬
system. Det ligger således ingen fara i att öfverlemna denna latitud
till regeringens pröfning. Jag åtminstone gör det med lugn och an¬
håller derföre om bifall till 5:te punkten.
Herr Wmrn, Carl Fredrik: Då flere talare före mig grund¬
ligt vederlagt de påståenden, som framkastats om de skadliga verk¬
ningarna af den franska traktaten, vill jag blott i likhet med dem
påpeka, att, om alla de olyckor, som tillskrifvits traktaten, verk¬
ligen skulle vara föranledda af densamma, måste de, som påstått
detta, visa sammanhanget mellan traktaten och dessa olyckor samt
att det konseqvent så fortgått. Men då de sjelfva medgifvit, att
det gått fram och tillbaka och att industrin intill ar 1874 visat
sig vara i en sådan tillväxt, att det icke förekommit ett enda
argument för påståendet, att denna traktat gjort ondt, utan den
tvärtom gjort mycket godt i vissa rigtningar, huru kan det då
vara franska traktaten, som förorsakat olyckorna under de sista
åren? Emigrationen skulle också, säger man, vara föranledd af
franska traktaten, men den har också gått fram och tillbaka, och
huru är det för öfrig! möjligt, att denna traktat skulle kunna verka
på det sättet? Det sjunkande värdet å aktier och obligationer
skulle äfven hafva sin grund i traktaten! Ja, på den sista tiden
hafva sådana papper fallit i värde, men icke kan det vara trakta-
N:o 36. 24
Måndagen den 3 Maj.
Tnllen a Band. tens fel, då de förut under många år af dess tillvaro ständigt stigit
(Forts.) 1 varde. Men veta vi då icke hvad som är anledningen till de sista.
årens olyckor? Jo, anledningen är den, att kapitalen blifvit för
mycket bundna . och att man grundlagt många företag, som varit
dåliga °från början. Vi hafva dock jemförelsevis lätt kommit ur
den svåra tid, som inträdde redan år i873, men som icke kom till
oss förr än år 1876. Vi hafva bättre än de flesta andra nationer
gått igenom denna kris och vi kunna hoppas, att det sjunkande
värdet på aktier skall åter rätta sig, likasom vi kunna glädja oss
åt, att i vårt land jemförelsevis få företag gått helt och hållet i
kull. Jernvägarne hafva möjligen, såsom talaren från elfsborgsbänken
påstod, kostat oss öfver 3 millioner årligen i förlorade räntor, men
huru manga jernvägar hafva blifvit i vårt land anlagda med utsigt
om direkt vinst på aktierna? De hafva blifvit anlagda med hänsyn
till den indirekta vinst de lemna de orter, genom hvilka de gå fram.
Då jag sjelf har den förmånen att vara direktör i ett jernvägsbolag,
kan jag upplysa Herrarne, att med afseende å denna jernväg det
visat sig,. att den, hvad inkomsten beträffar, redan under de två
första månaderna af året ungefärligen återgått till hvad den var
år 1876 och högst betydligt öfverstiger de senaste årens inkomst,
och detta har jag. sett äfven vara förhållandet med statens banor.
Hvad emigrationen beträffar, skiljer jag mig från den siste
talaren med afseende a orsakerna dertill, derutinnan, att jag anser
hufvudorsaken dertill vara den, att de, som redan emigrerat, skrifva
till sina vänner och bekanta i Sverige och tala om, i hvilka för¬
hållanden de lefva och för huru billigt pris de kunna skaffa dem
jord, . och åtaga sig äfven att göra det. Det är tillgången på god
jord i Amerika till mycket lågt pris, som gör att emigranterne der
kunna komma i en bättre ställning än här hemma, och att de der¬
före . utvandra, men det beror alldeles icke på förhållandena i
Sveiige. Det är den stora företagsamheten i Amerika, som drifvit
upp industrin der till en sådan höjd och som spridt sig till hela
verldeii. ^Då de der bygga 7,000 engelska mil jernväg på ett enda
ai och halla pa sa i 2 å 3 ar, maste ju detta hafva stort inflytande
på rörelsen i hela verlden. Likaså har emigrationen i högst bety¬
dande .man blifvit föranledd deraf att amerikanska regeringen gaf
dessa jernvägar jord på visst afstånd från lini erna och att bolagen
sedan, sålt denna jord på för köparne förmånliga vilkor, emedan
jernvägarne hade vinst deraf, att landet utmed dem uppodlades.
Följden är den, att denna jord bjudes ut och att de svenskar, som
äro derute, underrätta sina vänner här hemma derom, och då de
se, att pa sa och sa billiga vilkor kunna de få köpa sin jord och
pa. så. och så många år odla upp den samt sålunda komma i en
ställning, som de icke kunde uppnå här hemma, så emigrera de.
Detta är hufvudmotivet för emigrationen, ehuru det är klart, att
dertill kunna finnas äfven andra anledningar, men att något miss¬
nöje med förhållandena här hemma skulle tvinga ut folk, är
Måndagen den 3 Maj.
25 N:o 36.
ogrundad!:. Jag trodde icke, att det var meningen, att vi skulle Tullen å Band.
diskutera den franska traktaten, då en komité blifvit tillsatt för (Forts.)
att utreda dithörande förhållanden, och jag trodde att det för sådant
ändamål vore nödvändigt att veta något så när, hvad Frankrike
kan och vill bjuda oss samt hvilka tullsatser med anledning häraf
kunna och böra ifrågakomma. Då man yrkat en dubbel komité,
trodde jag, att meningen var eu ytterligare utredning i ämnet;
men nu säger man att detta är obehöflig!!
Hvad som här föreligger är frågan om vi skola sätta alterna¬
tiva tullsatser och om vi skola höja tullen på band till 5 kronor,
och jag är emot båda delarne. Jag vet icke om man kan läsa
punkten b på det sätt, som den siste talaren gjort, eller att Kongl.
Maj:t skulle hafva makt att utan Riksdagens vidare hörande höja
tullen till hvilket belopp han behagade, dock icke öfver 5 kronor.
Jag anser derföre för min del att vi göra bäst i att hålla oss en¬
samt till punkten a och det förefaller mig i sig sjelf icke lämpligt
att höja tullen på band. Det har blifvit af Kongl. Maj:t vid denna
Riksdag föreslaget att höja tullen på tobak, men detta förslag har
väckt motstånd, emedan man ansett att, ehuru tobaken i sig sjelf
är en lyxartikel, den dock genom vanan blifvit oumbärlig för de
fattigare folkklasserna, hvilka genom tull derpå skulle obilligt be¬
skattas. Men månne icke med afseende å de fattigare klasserna
artikeln band äfven är att betrakta såsom eu lyxartikel, vid hvilken
äfven de fattigare klasserna vant sig och hvarå förhöjd tull
skulle utgöra en för dem känbar beskattning? Månne icke äfven
de fattiga qvinnor, hvilka kasta ut sina pengar för att få ett stycke
band om halsen, hafva lika grundade anspråk på att hänsyn tages
till deras behof, som de män, hvilka röka eller tugga tobak, kunna
hafva? Jag anser det icke lämpligt att höja tullen på band och
anhåller derföre om proposition på bifall ensamt till punkten a.
Herr Ekman, Johan Jakob: Då deri ärade representanten
för Elfsborgs län talade om tull på jern, som införes till Frankrike,
aflägsnade jag mig för att hemta den franska tulltaxan, och då jag
för sådant ändamål varit temligen länge frånvarande, gick jag miste
om en stor del af hans föredrag. Jag fick dock äfven höra slutet
deraf.
Jag är skyldig att göra honom den rättvisa, att de uppgifter
han lemnade angående tullsatserna efter såväl den generella som den
konventionella tariffen äro rigtiga, utan att jag dock dermed vill
säga, att dessa uppgifter äro fullständiga. Tvärtom anser jag dem
vara i viss mån ganska ofullständiga. Jag skall längre fram yttra
mig härom, men anhåller, att Kammaren icke illa upptager, om jag
först yttrar mig om sjelfva traktaten i allmänhet i hvad den afser
artilden jern, hvarom jag borde ega någon kännedom. När traktaten
med Frankrike afslutades, bereddes dermed egentligen icke någon annan
direkt fördel för jernexporten från Sverige, än att för smältstycken
N:o 86. 26
Måndagen den 8 Maj.
Tullen & Band. och råstänger (fer brut en masseaux ou prismes retenant encore des
(Forts.) scories), hvilka då voro fullständigt och ännu äro från andra länder
till införsel förbjudne, medgafs införselrätt från Sverige, emedan allt
jern, som Icunde härifrån införas i Frankrike, infördes på grund af
så kallade acquits å caution, hvilket icke betyder något annat än
att de franske maskintillverkarne m. fl. egde rättighet att importera
en deras export motsvarande qvantitet jern, vare sig att de införde
det för egen räkning eller öfverflyttade sin rätt på andra. Det var
då klart, att, när exporten af maskiner och andra jernvara!' var större
än importen af jern, de skulle kunna importera en ganska stor mängd
jern tullfritt, och då sålde de dessa acquits till jernimportörer. Den
egentliga fördelen för svenska jernexporten till Frankrike bestod der¬
för deruti, att genom de lättnader, som bereddes svenska och norska
fartyg, äfvensom genom den, till följd af traktaten, ökade utförseln
af trävaror nedsattes frakttaxan för svenskt jern högst betydligt. I
stället för att man förut afsändt hela fartyglaster med jern, skic¬
kades detta nu blott såsom barlast. Sedermera har rättigheten att
på andra öfverlåta dessa acquits blifvit afskaffad, emedan det ej
utan skäl ansågs som ett missbruk att öfverflytta densamma på jern¬
importörer, hvilka i annat fall skolat till staten betala tull efter gäl¬
lande satser. Dessa tullsatser äro, beträffande smältstycken och rå¬
stänger från Sverige, i le tarif general bestämda till 7 francs pr 100
kilos, men utgå för oss, enligt le tarif conventionnel, med endast
4 francs 50 centimes. Siffran af 7 francs står utan all betydelse, helst
införseln af smältstycken och råstänger från andra länder är för¬
bjuden. För svenslct stång- och finjern är tullen enligt den generella
tariffen 7 francs pr 100 kilos, men utgör för jern, infördt från Sverige,
endast 6 francs, hvarjemte för andra länder hvilka icke hafva sär¬
skilda fördrag, på grund af hvilka tullen beräknas enligt le tarif
conventionnel, denna utgår med 12 till 16 francs 80 centimes. Skulle
icke nu den franska traktaten blifva förnyad, antar jag som en möj¬
lighet att vi icke skulle få åtnjuta den rättighet som le tarif gene¬
ral nu lemnat oss, att i tull för allt slags jern betala endast 7 francs
utan att vi då måhända komma in under den allmänna bestämmel¬
sen af 12 till 16 francs 80 centimes för stång- och finjern samt
att införseln af smältstycken och råstänger blefve helt och hållet
förbjuden. Under sådana förhållanden lärer väl hvar och en inse,
att för vår jernexport det är af största betydelse att franska trak¬
taten förnyas. Den ärade talaren har sagt, att värdet af denna
export icke vore af någon stor betydelse, och han uppgaf, att den
år 1877 uppgick till 21/t å 3 millioner kronor. Man har sig väl
dock bekant att exporten af jern under de 3 sista åren varit jem¬
förelsevis ringa äfvensom att prisen varit låga, men under andra och
bättre konjunkturer tror jag icke att denna värdebestämmelse skulle
kunna anses berättigad, och jag föreställer mig, att siffran då skall
komma att, om icke fördubblas, åtminstone uppgå till bortåt 5 mil¬
lioner. Det motiv, som den ärade talaren bland annat anförde eller
Måndagen den 3 Maj.
27 N;o 36.
att Tyskland börjat vidtaga åtgärder i prohibitistisk rigtning, anser Tullen & Band.
jag för ram del icke kunna blifva något rättesnöre för oss, ty om (Forts.)
ett land begår ett misstag, lärer det icke vara skäl för oss att begå
samma misstag. Det lärer väl icke heller vara obekant, att anled¬
ningen till det förändrade tullsystemet i Tyskland varit icke så myc¬
ket af ekonomisk natur, utan fast mera berott på politiska beräk¬
ningar och en åstundan att tillfredsställa allas intressen. Men den,
som detta vill, tillfredsställer ingens intresse, och missnöjet i Tysk¬
land har redan blifvit så stort, att det är ganska sannolikt, att, när
den man, som nu leder Tysklands öden, icke mera finnes till, eu
ändring i systemet kommer att inträda.
I afseende på vår skeppsfart har det redan blifvit antydt, huru
förhållandena hafva gestaltat sig nu mot förr, innan franska trak¬
taten afslöts. Vi sågo då temligen allmänt den franska flaggan i
våra hamnar, och knappast något jern utfördes med svenska fartyg.
Förhållandena äro nu helt annorlunda. Nästan icke något jern utföres
nu annat än såsom barlast, och både svenska och norska sjöfarten
har derigenom vunnit stora fördelar.
På grund af hvad jag nu anfört skulle jag för min del på
det högsta beklaga, om Kammaren icke skulle åtminstone anta¬
ga den föredragna punkten, såväl mom. a. som mom. utan
inskränka sig till att antaga endast de i mom. b. bestämda tull¬
satser, vare sig traktaten med Frankrike kommer att upphöra eller
förnyas. Jag kommer dock att instämma i den siste talarens yr¬
kande, att mom. a. måtte komma att af Kammaren antagas i
hvilket af dessa fall som helst. Jag hemtar anledning till ett sådant
yrkande af det yttrande, Chefen för Finansdepartementet här hade,
då han anförde de stora olägenheter som skulle uppstå om alterna¬
tiva tullsatser beslutades, emedan, i ovisshet om traktaten kommer
att förnyas eller icke från och med nästkommande års början, Kongl.
Maj:t kan förhindras från utfärdande af tulltaxan till inemot detta
års slut, likasom det synes mig betänkligt, om under loppet af år
1881 tullsatserne skulle komma att förändras. Det är icke någon
småsak utan af stor betydelse, om man ständigt jemkar på denna
tulltaxa. En komité är nedsatt för att yttra sig om densamma och
jag skulle önska, att taxan finge vara i fred, till dess komitén fått
fullborda sitt arbete, och att vi således icke nu måtte vidtaga större
ändringar än de jemkningar som Utskottet föreslagit för siffrornas
afrundande. De 600,000 kronor, som äro beräknade såsom en ytter¬
ligare inkomst efter införandet af de högre tullsatserna i händelse
traktaten icke skall förnyas, tror jag ej betyda rätt mycket. Vi se
ju redan nu, att statsinkomsterna ständigt ökas, och jag ser ingen
anledning, att icke samma lyckliga förhållande skall komma att fort¬
fara.
Herr Forssell, Otto Herman: Man har här talat om det ty¬
nande lif våra näringar fört under de senare åren och man har påstått,
N:o 36. 28
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. att flera hnndra millioner gått förlorade på några år samt att bri-
CEVts.) sten på skydd för näringarna dertill vore vållande. Flere talare hafva
åter sökt visa, att näringslifvets bedröfliga tillstånd berodde icke
på nyssnämnda förhållande utan på helt naturliga orsaker. Jag ber
emellertid att få fästa uppmärksamheten på en omständighet, deri
man kan söka orsaken till åtminstone en stor del af de rubbningar
i näringslifvet, som röjt sig inom vårt samhälle under de sista åren.
i'i 1845 års riksdag väckte 2 ledamöter af Riddarhuset eu motion
derom, att aktiebolagsinstitutionen skulle införas i vårt land. I
motiven till förslaget yttrade dåvarande Lag-Utskottet, att »aktie¬
bolag vanligen bildades för utförande af större företag, till befor¬
drande af vigtigare ändamål, som i allmänhet öfverstiga några få
enskildes förmåga eller äro förenade med sådan osäkerhet i afseende
på utgången och den deraf väntade vinst att enskilde ej vilja blott¬
ställa sig för äfventyret af betydligare förluster eller för vidsträck¬
tare ansvarighet än till beloppet af vissa summor, som de åtaga sig
att tillskjuta».
Då Rikets Ständer sedermera öfverlemnade till Regeringen för¬
slag till aktiebolagsförordning, uttalade de den grundsats, att
dessa bolag skulle vara undantag från den regeln, att hvarje person
skulle ansvara för sin skuld och att aktiebolag borde åvägabringas
egentligen i de fall, der äfventyret vore för stort för att eu enskild
person skulle våga åtaga sig det. Man afsåg dervid egentligen för¬
säkringsbolag, emedan under de föregående åren en massa penningar
strömmat ur landet för försäkringar tagna i utländska försäkrings¬
bolag. Huru denna lag — som till sin grund är rigtig, då den
öfverlemnar pröfningen i hvarje fall till regeringen — sedermera
blifvit tillämpad, det känna vi alla. Den har tillämpats på alla
näringsgrenar utan afseende på om samma näringar kunnat bedrif-
vas och blifvit bedrifna i lika stor skala af enskilda personer. Följ¬
derna deraf inses lätt. Aktiebolag hafva mera än en olägenhet med
sig. Det paternella förhållandet mellan husbonde och tjenare för¬
svinner, det etkiska och intellektuella kapitalet, som utgör en så vig¬
tig faktor i näringslifvet, är också borta och man tror sig hafva
nog med sjelfva penningen. Men derjemte hafva aktiebolagen eu
benägenhet att skada de industriidkare, som bedrifva samma rörelse
som de sjelfva. De måste, då nöden är stor, sälja sina varor ä tolft
prix för att skaffa penningar till rörelsen och trycka derigenom
ned prisen. Jag vill icke längre uppehålla mig härvid, men jag har
velat antyda att aktiebolagen i flera afseenden skada de industriid¬
kare, som drifva yrket på egen risk och ansvar.
Här har blifvit uppgifvet, att 4 å 5 hundra millioner gått för¬
lorade under de senare åren. Jag vill icke inlåta mig derpå, men
om man har skäl att förmoda att sådana förluster egt rum, så har
detta till största delen kommit af aktiebolagen. Jag tror åtminstone
icke, att man kan med skäl skylla detta på näringarnas betryckta till¬
stånd eller på brist på skydd i tulltaxan, utan man bör söka orsa-
Måndagen den 3 Maj,
29 N:o 36.
ken der den verkligen finnes. Det vore derföre önskligt, om en kom- Tullen å Band.
mande regering med mera varsamhet behandlade detta rättsinstitut, (Forts.)
ty det bör och måste behandlas såsom ett undantag, och missbrukas
det, då är det ett gift, som förderfvar hela samhället.
Herr Reuters värd: Jag skall icke tillåta mig att tala om
aktiebolag eller räntebärande obligationer eller lottsedlar eller annat,
som icke hör hit, utan jag vill yttra mig om den nu föredragna
femte punkten, som handlar om den obetydliga artikeln band. Men
om också denna artikel är ringa och det kan vara likgiltigt hvilken
tullsats, som åsättes densamma, så är det dock här fråga om en
princip af den genomgripande vigt, att jag anser det vara en
pligt för en hvar, som har en öfvertygelse i detta afseende, att
också uttala densamma.
Om det är en sanning att tull-lagstiftningen inverkar på ett
lands ekonomiska förhållanden och djupt ingriper i dess näringsiif,
så måste det vara tillåtet för den, som icke hyllar de principer, som
på senare tider gjort sig gällande, att uttala sin mening derom.
Och om äfven denna mening icke gillas af våra högt aktade stats¬
ekonomer, af hvilka vi hafva nästan öfverflöd, så vågar jag dock
påstå, att äfven den praktiske mannen, som icke kan följa med dem
på deras högre flygt, har rättighet att framlägga den erfarenhet
han under sitt prosaiska lif vunnit. Tyvärr är det icke samma för¬
hållande med oss protektionister som med herrar frihandlare, hvilka
äro i besittning af snillets makt och ega förmågan att genom vackra
fraser och ett utmärkt framställningssätt hänföra sitt auditorium.
Må det emellertid tillåtas mig anföra de enkla fakta jag känner i
fråga om dessa förhållanden.
Jag får då säga att, om det var en sanning den tid, då man
förde oss in på frihandelssystemet, att, såsom frihandlarne då sade,
man måste akta på tidens tecken och följa andra länders exempel,
så vågar jag påstå, att om detta då var en sanning, så är det nu,
då vinden blåser i protektionistisk rigtning, en skyldighet för vårt
lands representanter att gifva akt på tidens tecken och se till att
vi icke stå här och inbilla oss, att vi förstå saken bättre än alla
andra länders statsekonomer. Jag vågar påstå, att andra länders
statsmän haft mycket att tänka på i denna vigtiga fråga. Här åter
anser man, att man kan göra upp den saken genom att reducera
tullarne. Det är icke min vana att ställa mig i opposition mot re¬
geringen, men med anledning af hvad, som yttrades från statsråds-
bänken i början af debatten, skulle jag vilja uttala den önskan, att
regeringen toge denna fråga i noggrann ompröfning, innan den på
rak arm afgjorde den och inledde oss i en traktat, som skulle binda
händer och fotter på oss i ytterligare tio å tolf år.
Jag vet, att jag har många industrins målsmän med mig, då
jag säger, att denna franska traktat varit en olycka för vår indu¬
stri. Den har fört industrin här i landet på villovägar, den har
N:o 36. SO
Måndagen den 3 Maj.
Tullen & Band. ledt oss derhän, att vi icke kunna konkurrera med den öfriga verl-
(Forts.) den, den har lärt oss att göra dåliga varor för att i prisbillighet
kunna konkurrera med utlandet, ja det har gått så långt, att man
lärt oss att förgifta matvaror och andra artiklar för att få dem i
utseende likna de för oss svenskar så eftersökta utländska varor.
Jag ber att få nämna, att det är ett egendomligt påhitt att
här framlägga alternativa tullsatser, något som vi aldrig hört talas
om förut. Hvad kan vara den innersta meningen med detta? Jo!
att vi skulle redan nu afsåga oss all pröfningsrätt och möjlighet att
bestämma öfver våra egna förhållanden, och vår sjelfbeskattnings-
rätt, under det att alla andra länder sträfva i motsatt rigtning för
att kunna utöfva större tryck på oss. Jag vill gerna gifva rätt¬
visa åt det yttrande Herr Björnstjerna hade, då han sade, att vår
handelsbalans till Frankrike har för Sverige varit ganska fördelaktig.
Det erkänner jag villigt och vore det här blott fråga om en sär¬
skild tulltariff med afseende på Frankrike, så skulle jag icke tveka
att ingå derpå. Men derföre att vi kunna få en liten öfverbalans
mot Frankrike, så skänka vi bort till andra länder, med hvilka vi
icke hafva reciprocitet, våra dyrbaraste intressen, blott derföre att
man skall få spela seigneur och vara liberal i sina åsigter. Jag
vågar påstå att, om vi nu ytterligare för en följd af år binda oss
med en traktat, så hafva vi för denna tid gjort oss till ett lydrike
under Frankrike; ty om vi skulle finna det vara af behofvet påkal-
ladt att på indirekt väg söka få inkomster för statsverket i och för
lösningen af sådana frågor som härordningens ombildning, grund¬
skatternas afskrifning m. m., så kunna vi icke skaffa oss dessa in¬
komster på indirekt väg, utan vi skulle blifva hänvisade till att
ålägga mångdubbel bevillning efter andra artikeln. Men tron I, mine
Herrar, att vårt folk vill underkasta sig en förhöjning af allmänna
bevillningen till 2 å 300 procent. Jag tror det icke och anser det
derföre nödvändigt, att man redan nu beträder en annan handels¬
politik än den som hittills blifvit följd.
Ehuru jag i princip hyllar samma åsigter som en ärad talare
här framför mig, vill jag dock reservera mig mot de mindre lämp¬
liga uttryck han vid åtskilliga tillfällen användt och jag nämner
detta särskildt för att man icke må, med anförande af hvad en eller
annan ledamot yttrat, säga, att protektionisterne föra ett så och så
beskaffadt språk. En ärad talare yttrade, att han grundade sina upp¬
gifter på sakkunskap och oveld, men hvad ovelden beträffar, fruktar
jag att den saknas hos honom.
Hvad här har yttrats om emigrationen vill jag icke fästa mig
vid. Men här har sagts att man kan och bör underkasta sig små
olägenheter för att vinna ett stort mål. År det så små olägenhe¬
ter att binda sig för många år? Jag vet icke för huru lång tid
vår nuvarande regering vill binda oss, men jag kan icke betrakta
det såsom eu småsak att, då vi nu snart skulle kunna vara herrar
i vårt eget hus, vi skulle frånsåga oss rätten till all vidare pröf¬
ning af dessa frågor.
Måndagen den 3 Maj.
31 N:o 36.
Man har sagt att det är konsumenterne oeh i synnerhet de Tullen å Band.
fattige, som få betala tullen. Detta håller icke streck. Jag tror (Forts.)
mig vid ett föregående tillfälle hafva visat att i många fall är det
mellanhänderna, som få betala tullen, och jag vill påstå att i de
flesta fall är det producenten, som får betala den. Jag vill anföra
ett exempel som jag känner till. Danmark har tull på maskinerier
och fartyg. Ett bolag, som idkar sjöfart der, hade en beställning
på tre jernbåtar och infordrade anbud från både Sverige, Norge och
Danmark. Den svenske fabrikanten måste vid beräkningen intaga
tullen, hvilket den danske spekulanten ej behöfde, men för möjlig¬
heten att kunna konkurrera i pris med ett land som har tullar,
måste den svenske fabrikanten antingen afstå från att göra anbud
eller ock att underkasta sig att få så mycket mindre för sin pro¬
dukt som motsvaras af tullen. Jag frågar då: är det konsumenten
eller producenten som i dylika fall får betala tullen?
En stor statsman i tyska riksdagen sade också, att det är ut-
ländingarne, som skicka på oss sådana varor, som vi sjelfva kunna
producera, som få betala tullen.
Emellertid skall jag icke längre upptaga tiden, men det må ur¬
säktas mig att, när jag inom Utskottet förfäktat dessa åsigter och
der lidit nederlag, jag ansett mig böra här uttala dem. Jag an¬
håller att icke några alternativa tullsatser måtte af Kammaren an¬
tagas, och att i denna punkt den högre tullsatsen måtte af Kamma¬
ren beslutas.
Herr Björnstjerna: I likhet med flere af de föregående
talarne erkänner jag fullkomligt, att det är föga lämpligt att ingå
traktat om tariffbestämmelser. Regeringen har också sökt undvika
sådana. Under den tid jag hade äran förestå Utrikesdepartementet
inkommo flere gånger förslag från andra länder, som ville hafva
tarifftullar på vissa artiklar, men detta afslogs alltid, och man har
sökt få handelstraktater byggda endast på vilkoret af ömsesidig be¬
handling såsom den mest gynnade nation. Vi hafva icke heller nå¬
gra tarifftraktater med andra europeiska länder än Frankrike och
Turkiet. Med Frankrike blef det nödvändigt att ingå en sådan
tarifftraktat, när detta mäktiga land icke ville medgifva samma tull¬
satser, som åt den mest gynnade nation, utom på grund af särskild
tarifftraktat. Såsom bekant, är den franska allmänna tariffen så
orimligt hög, att den nära nog helt och hållet utestänger ett land från
den franska marknaden, ifall det skall underkastas denna tariff.
Derföre måste så godt som alla nationer beqväma sig till att af-
sluta tarifftraktater med Frankrike. Ett sådant land som England,
hvilket gått i spetsen för frihandeln, skulle säkerligen icke hafva
underkastat sig en tarifftraktat med Frankrike, om det kunnat und¬
vikas. Men när England icke kunde undvika det, var det icke heller
möjligt för Sverige.
Jag vill fästa uppmärksamheten derå, att här är icke fråga om
N:o 36. 32
[Måndagen den 3 Maj.
Tullen « Band. att afsluta en ny handelstraktat med Frankrike. Punkten innehåller
(Forts.) endast det vilkoret: »derest den med Frankrike nu gällande handels¬
traktat för nästkommande år komme att förnyas». Det angår så¬
ledes endast den nu gällande traktaten om den förnyas, men icke
något vidare. Det är således icke fråga om att, såsom här blifvit
sagdt, binda oss för 10 å 15 år, utan endast att, i fall Frankrike icke
har sin tulltariff färdig till detta års slut och ny traktat icke då hunnit
afslutas, vi icke skulle nödgas att kanske för hela nästkommande år
underkasta oss den allmänna tariffen, hvilket skulle hafva till följd
att en stor del af våra exportartiklar skulle utestängas från den franska
marknaden. Man binder sig således icke för framtiden. För öfrigt
vill jag nämna, att, långt ifrån att, såsom man här påstått, det blå¬
ser _ en protektionistisk vind i Frankrike, så tyckes den nya allmänna
tariff, som håller på att antagas i Frankrike, blifva mycket liberalare
än den nu gällande. Den har i många punkter närmat sig den
konventionella tariffen, och det kan hända, att Frankrikes nya tull¬
satser blifva sådana, att vi icke behöfva afsluta någon ny tarifftrak¬
tat med detta land, utan endast en traktat som tillförsäkrar oss sam¬
ma behandling som de mest gynnade nationer. Om detta låter sig
gorå, lärer nog icke regeringen binda oss genom en tarifftraktat.
Men skulle i motsatt fall den allmänna tariffen blifva så hög, att
alla andra länder funne det vara med sin fördel förenligt att gå in
på särskilda traktater med Frankrike, vore det väl oklokt af oss att
icke göra det.
Men derom är icke fråga nu, utan endast om gällande traktat
skall kunna förnyas intill dess eu ny öfverenskommelse hinner träffas
eller om vi skola omöjliggöra detta genom att förkasta denna första
punkt. Hvad sjelfva den franska traktaten beträffar, erkänner jag
villigt, att när jag först såg den, hyste jag stora tvifvel om huruvida
den var fördelaktig för oss, eller om vi icke gjort för stora efter¬
gifter för att erhålla densamma, men jag måste också säga, att er¬
farenheten lärt mig, att så icke var händelsen, utan att denna trak¬
tat verkligen varit välgörande, och vi behöfva icke gå många år
tillbaka i tiden för att finna den allmänna meningen vara enig med
mig derutinnan. Sedan hafva ogynsamma konjunkturer inträffat,
icke allenast här i landet utan äfven i andra länder, och man har
börjat tänka på, huruvida icke orsaken kunde ligga i för låga tullar.
Men när alla länder lidit af tryckta näringar, måtte det väl ej vara
tullarnes fel, ty något land skulle val göra vinst på dessa låga tul¬
lar, något land skulle väl exportera mer än förut och då draga
fördel af de.låga tullarne. Jag tror, att många, som klandra denna
traktat, icke känna hvad den innehåller. Af alla dessa varor, som
äro tullfria hos oss, är det högst få, som finnas omnämnda i den
franska traktaten, och de flesta om icke alla af dessa voro redan
före traktatens afsilande tullfria hos oss. När vi i allmänhet hafva
födoämnen, råvaror och maskiner tullfria, är det icke den franska
traktaten, som bestämt detta, utan den svenska Riksdagen, som an-
Måndagen den S Maj.
33 N:o 36.
sett sådant ligga i landets intresse. Af alla dessa artiklar är det, Tullen å Band,
så vidt jag erinrar mig, endast maskiner och redskap, ångmaskiner (Forts.)
och ångpannor, som nämnas i den franska traktaten såsom tullfria,
och jag tviflar icke på att man vid underhandlingar om en ny trak¬
tat skulle kunna förbehålla sig rätt att belägga dessa varor med
tull, då Frankrike sjelf ålägger dem höga tullar.
Alla de öfriga artiklarne deremot, hvarom vi röstat i sista ple¬
num, stå icke i den franska traktaten omnämnda och vi äro således
oförhindrade att lägga tull på dem.
Hvad Friherre Klinckowströms betraktelser vidkommer, vill jag
inskränka mig till att endast nämna hvad sjöfartstraktaten med
Frankrike innehåller. En föregående talare har redan framhållit,
att enligt denna traktats 5:te artikel våra fartyg, hvarifrån de än
inå komma, skola behandlas såsom de mest gynnade nationers, och
enligt Kommerskollegii berättelse för 1878 utgjorde svenska far¬
tygens tontal i franska hamnar under detta år 170,000 och det in-
tienade bruttofraktbeloppet 4,536,000 kronor. Detta är således icke
någon obetydlighet.
Hvad beträffar sjelfva den förevarande frågan, måste jag yrka
bifall till punkten Å, och vill ej motsätta mig punkten B, då jag
anser temligen likgiltigt, om en högre tull sättes på artikeln band
af silkessammet eller helsiden.
Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke vara mångordig, men ett
par talare och isynnerhet en på stockholmsbänken hafva fält yttran¬
den, som jag skall be att något få bemöta. Denne talare beklagade,
att myndigheterna i Frankrike icke ännu fattat beslut i afse¬
ende på tullagstiftningen, utan att Sveriges invånare skulle lefva i
ovisshet i detta hänseende, nemligen om den franska traktatens vara
eller icke vara. Det må nu så vara att vårt land är litet, och
kanske att den satsen blir tillämpad här som i många andra fall,
att den mindre skall söka det goda hos den större, men mig synes,
att då Frankrike icke är angeläget att fä denna traktat förnyad på
någon längre tid, borde Sveriges Regering och Riksdag också säga.
att, när Frankrike icke är angeläget om att hafva handelsförbindelse
med oss, afstå också vi derifrån såsom icke med vår fördel förenligt.
Från den synpunkten vill jag se saken och icke mycket inlåta mig
i tvist, huruvida denna traktat varit skadlig eller nyttig, ty talet
derom har jag nu hört vid riksdagen under 14 år och jag har hört
upphofsmannen till denna traktat, med hvilken icke inånga nu kunna
mäta sig i fråga om kraft i ordet. Jag tror det kunde vara på
tiden nu, att, om Frankrike har så stora fördelar af traktaten och
tror sig derigenom bereda Sverige så betydliga förmåner, vi nu sade,
att vi icke vilja förnya densamma.
Generaldirektör Bennich anförde huru stor Sveriges export till
Frankrike är, nemligen 18 millioner mot 6 millioner förut, men han
talade icke om huru stor Sveriges export till utlandet är i det hela,
Första Kammarens Prut. 1SS0. N:o 36. 3
N:o 36. 34
Måndagen den 3 Maj.
Tullen å Band. och jag tror att denna ökats ganska mycket icke blott till Frank-
(Forts.) rike, utan äfven till andra länder; och hvad beträffar de varor vi in¬
föra från Frankrike, tror jag, att en stor del är sådana, som icke
kunna räknas för de nödvändigaste för vårt land. Skola vi fortgå.
på den vägen, att vi ytterligare låna några hundra millioner, vare
sig att de nedläggas i jernvägsbyggnader eller användas på annat
sätt, fruktar jag, att vi icke kunna betala ränta på dessa lån, isyn¬
nerhet om vi också fortfarande skola köpa alla dessa onödiga artik¬
lar från utlandet.
Det har yttrats här — och måhända borde jag företrädesvis
känna mig tvålbad deraf — att man vid öfverläggningen om värn-
pligtslagen åberopade den tilltagande emigrationen, Fn talare, Herr
Wsern, har angifvit rätta orsaken till detta onda. Mig förefaller det
mer än besynnerligt att emigrationen icke är mångdubbelt större än
den verkligen är, och hvar och en, som känner de förhållanden,,
hvarunder den lilla svenska bonden måste sträfva allt ifrån sin barn¬
dom och till lifvets slut, utan utsigt att blifva något annat, om
icke särdeles egna omständigheter inträffa, han måste tacka sin Gud,,
att emigrationen icke är större än den är.
Jag har icke något yrkande att göra.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till den
förevarande punkten, dels att Kammaren, med afslag å Utskottets
hemställan om fastställande af alternativa tullsatser för silkessammets-
och helsidenband, måtte bifalla den lydelse för rubriken Band, som
i momentet a funnes intagen, och dels att Kammaren, med afslag å.
Utskottets hemställan om bestämmande af alternativa tullsatser för
ofvannämnda slag af band, skulle godkänna den ifrågavarande rubri¬
ken med den lydelse, som i momentet b angåfves; framstäldes pro¬
positioner på dessa yrkanden och besvarades, den första med många
ja jemte åtskilliga nej och de två senare med många nej jemte åt¬
skilliga ja, hvarefter proposition på bifall till punkten förnyades, och.
sedan dertill svarats många ja jemte åtskilliga nej, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
6:te—ll:te punkterna.
Biföllos.
Tullen å 12'.te punkten.
Champignoner.
Herr Bennich: Jag är skyldig att meddela den upplysning,
att Andra Kammaren bestämt alternativa tullsatser äfven för eham-
pignoner, på sätt Utskottet föreslagit i fråga om en följande artikel,
nemligen tryffel. Saken kan ju vara temligen likgiltig, men då det
vore en vinst att undgå en gemensam votering om en så obetydlig
Måndagen den 3 Maj.
35
N:o 36.
artikel som denna, hemställer jag, om icke Kammaren ville biträda
Andra Kammarens beslut eller att, derest den med Frankrike nu
gällande handelstraktat kommer att för nästkommande år förnyas,
tullafgiften för champignoner bestämmes till 30 öre per kilogram,
men att tullafgiften å denna vara i motsatt fall böjes till 50 öre
per kilogram, allt bruttovigt.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag medgifver, att champigno¬
ner är en artikel, som utan skada kunde åsättas högre tull, men
jag kan icke annat än protestera mot att här höja tullsatser eller
göra andra förändringar blott för att vi skola slippa en gemensam
votering, och jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr Reutersvärd: När Herr Bennich nu upplyst om det för¬
biseende, som här egt rum, i det att Utskottet icke för denna vara
föreslagit alternativa tullsatser, anser jag mig böra anhålla om bi¬
fall till hans förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till den
förevarande punkten, dels ock af Herr Bennich, att Kammaren måtte
besluta, att, för den händelse handelstraktaten med Frankrike komme
att för nästa år förnyas, den ifrågavarande rubriken skulle erhålla
den af Utskottet föreslagna lydelse, men att, i motsatt fall, med bi¬
behållande af denna lydelse i öfrigt, tullsatsen å varan skulle höjas
till 50 öre per kilogram.
Härefter framstäldes först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera proposition på bi¬
fall till Herr Bennichs ofvanberörda yrkande, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej, och förklarades ja nu hafva varit öfver¬
vägande.
13:de—56:te punkterna.
Biföllos.
57-.de punkten.
Frih. Barnekow: Då jag är antecknad såsom reservant vid
denna punkt, vill jag ej låta den gå förbi utan att yttra några
ord. Friherre Klinckowström och Herr Fredriksson hafva såsom
skäl för de af dem föreslagna tullafgifter å mais åberopat den in¬
hemska jordbruksnäringens behof af skydd mot utländsk täflan. Jag
vågar bestrida att ett sådant skydd skulle derigenom vinnas, ty det
måste för den svenska jordbrukaren vara af stor vigt, om han vill
hafva sin jord i kraft, att erhålla billiga utfodringsämnen för att
Tullen å
Champignoner
(Forts.)
Tull å Mais.
K jo 30. 36
Måndagen den 3 Maj.
Tull å Mats. åstadkomma en stark utfodring, ock mais är just ett sådant billigt
(Forts.) ämne, som med fördel kan användas till utfordring icke endast, så¬
som Utskottet säger, företrädesvis åt hästar, utan bäst och säkrast
för fäkreatur, svin och höns. Om jag utgår från den princip, att det
är af vigt för jordbrukaren att få ett billigt och kraftigt foderämne
för sin ladugård, hemställer jag om icke, i fall man lägger tull på
mais, denna derigenom fördyras, och om jag fördyrar råämnet,
fördyrar jag ju produktionen, och för min del anser jag maisen vara
ett råämne för landtbrukaren. Anser man icke att produktionen
fördyras genom råämnets beläggande med tull, hvarför kan man då
icke belägga humle med tull, om jag dermed icke skadar bryggaren,
och råa hudar, om jag dermed icke fördyrar råämnet för garfvaren?
Herrar Magni och Persson hafva till stöd för sina förslag om
tull på mais anfört, att den mais, som importeras, nästan uteslu¬
tande användes till bränvinstillverkning, och påpekat de skadliga
följder, som af en medelst utländskt råämne bedrifven bränvins-
fabrikation skulle uppkomma. Hvilka skulle då dessa skadliga följ¬
der vara? Det skulle väl vara, att det råämne, som produceras här
i landet, skulle blifva billigare. Men jag vill då först påpeka det
faktum, att detta råämne eller potatisen dock är ett vigtigt födo¬
ämne för eu stor del af Sveriges befolkning, genom hvilkets fördy¬
rande man således höjer lefnadskostnaden för denna del af befolk¬
ningen. Vidare är potatisen äfven ett foderämne, och om man för¬
dyrar detta foderämne, fördyrar man den produkt, som framkallas
deraf.
Såsom skäl för tull å mais säges äfven, att importen deraf så
betydligt vuxit, nemligen från 49,552 kubikfot år 1874 till 384,204
kubikfot år 1878. Men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå,
att importen af potatis år 1874 var 965,849 kubikfot och år 1878
127,533 kubikfot. Häraf synes, att i samma mån som importen af
inais ökats, har importen af potatis aftagit.
Utskottet säger äfven, att potatis är af den beskaffenhet, att
den icke lämpar sig för utförsel. Om detta vore sant, skulle väl
ingen utförsel deraf ega rum, men år 1874 exporterades dock 14,000
kubikfot och 1878 33,000 kubikfot, hvilket ju visar, att potatisen
är en vara, som dock kan exporteras.
Importen af mais, påstår Utskottet ytterligare, skulle uttränga
användningen af potatis vid bränvinsbränning. Detta vågar jag äf¬
ven bestrida, ty potatisen uttränges icke derigenom, utan den ned¬
så ttes allenast i pris, och med afseende derpå vill jag framställa en
jemförelse. Om jag antager medelskörden af potatis lågt beräknad
till 40 tunnor per tunnland och reducerar detta till sitt värde i pen¬
ningar, får jag, om jag beräknar tunnan till 3 kronor, en medelaf-
kastning af 120 kronor per tunnland; om råg på samma sorts jord¬
mån afkastar 8 tunnor per tunnland, utgör detta efter 14 kronor
tunnan 112 kronor; hafren under samma förhållande afkastar om¬
kring 10 tunnor per tunnland, hvilket med beräkning af 9 kronor
Måndagen den 3 Maj.
87 N:o 36.
tunnan gör 90 kronor; och går jag slutligen till korn, som icke Tull a Mai
växer annat än på god jord, och beräknar afkastningen till 8 tun- (Forts.)
nor per tunnland, får jag efter 12 kronor tunnan 96 kronor. Häraf
framgår, att potatisen gifver den högsta medelafkastningen. Då hem¬
ställer jag, om man behöfver skydda potatisodlingen genom att lägga
tull på mais. År meningen åter icke att skydda jordbruket, utan
att skaffa staten större inkomst, då må man lägga tull på mais
men dervid öppet erkänna, att sådant sker just för det ändamålet
och icke för att skydda jordbruket. De som få betala tullen, äro
konsumenterne af mais det vill säga jordbrukare, och tullen blir så¬
ledes icke en fördel för dem, utan en beskattning, som drabbar dem.
Af dessa skäl hemställer jag om afslag å Utskottets förslag och
bifall till reservanternes.
Herr Stråle, Holdo: Det är icke min mening att länge
upptaga Kammarens tid med mitt anförande. Jag tillåter mig blott
att hänvisa till sidan 39 i betänkandet, der det upplyses om af
hvilken vigt potatisodlingen är för vårt land. Såväl mom afdel-
ningen som i Utskottet framhölls af flere utskottsledamöter, huru¬
ledes på flera ställen, men i synnerhet i provinsen Blekinge potatis¬
odlingen nästan höll på att upphöra till följd af den ökade importen
af mais, hvilken import utgjorde 1875 8,731 kubikfot, men 1878
stigit till 384,204 kubikfot. Nu kan det vara möjligt, att en tull
af 1,5 öre per kilogram, eller 65 öre på centnern — en centner
gäller i medeltal mellan 4 och 5 kronor — kan åstadkomma någon
ökning i pris, det vill jag icke bestrida; men vi hörde senast här¬
om dagen, att åtskilliga mycket angenäma fyrfota djur kunna med
fördel föras för försäljning från Skåne till Stockholm, och jag vågar
påstå, att äfven med den föreslagna tullen skola de blifva välkomna
och gå åt. T egenskap af lagstiftare hafva vi icke i fråga om andra
industrialster fäst något afseende på producenterna, och jag kan icke
se hvarför man här skulle göra ett undantag. Jag hemställer, huru¬
vida icke en så betydlig del af det, som odlas på vår jord, som po¬
tatisen borde hafva mycket att bet3rda, och jag vill endast tillägga,
att äfven de, som i öfrigt i Utskottet voro mest prononcerade mot
att icke åsätta några tullar, gjorde i detta fall ett billigt undantag
och deltogo i den föreslagna ändringen, derå jag vågar anhålla om
proposition å bifall.
Herr Ekman, Johan Jakob: Jag medgifver visserligen, att
en tull på mais skulle för statskassan kunna inbringa ett icke så
alldeles obetydligt belopp, och då det är uppgifvet, att detta sädes¬
slag användes i stora qvantiteter för tillverkning af bränvin och
denna tillverkning har en alldeles exceptionel tullagstiftning här i
landet, så skulle det väl icke synas obilligt, om man med tull be¬
läde mais, så vida den användes för bränvinstillverkning; men nog
synes det vara ganska hårdt att, derför att staten skulle tillgodo-
N:o 3ö. 38
Måndagen den 3 Maj.
Tull & Mala. räkna sig en fördel för bränvinstillverkning, då dertill användes
(Forts.) mais, alla andra, som använda detta sädesslag, också skulle få betala
tull derför. Såsom bekant, utgör mais ett ganska nyttigt foderämne
för kreatur, ock det är endast att beklaga, att det icke dertill an¬
vändes mer än som sker. Den dag torde dock komma, då mais
förbrukas vida mer än nu, i synnerhet som den torde i viss mån
kunna ersätta bruket af oljekakor. Icke heller kan jag se, att man
behöfver hafva så stor ömhet för dem, som odla potatis,' att man
för deras skull bör belägga mais med tull. Jag tror icke, att vårt
landtbruk vunnit på den stora potatisodling, som egt rum, utan att
det vore nyttigt, om man komme att odla mindre potatis än hit¬
tills, och då bränvinstillverkarne sjelfva odla största delen af den
potatis, som de förbruka, så kunna de åtminstone icke hafva något
emot, om de komma i tillfälle att odla andra växter och köpa mais.
Då jag sålunda icke vill neka, att, med afseende å bränvinstillverk-
ningen, det kunde vara billigt, att någon skatt erlades för mais,
men jag icke inser, huru denna skatt skall kunna beräknas på det
sätt, som blifvit föreslaget, eller att den skulle utgå i form af tull,
så har jag ansett det enda möjliga sätt, hvarigenom mais, som an¬
vändes för bränvinstillverkning, skulle kunna beskattas, vara, att
en skatt lades på det bränvin, som deraf tillverkas. Att nu besluta
något sådant är emellertid omöjligt. Alla Riksdagens beslut an¬
gående bränvinslagstiftning hafva hvilat under ett par års tid i af¬
bidan på den utredning, som nu derom blifvit verkstäld. Af Ut¬
skottets betänkande kan jag icke heller draga någon slutsats om
huru mycket bränvin, tillverkadt af mais, blir billigare än potatis-
bränvin. Under dessa förhållanden tror jag, att vi göra bäst att
afstå Utskottets förslag om tull på mais, och jag anhåller derför
om proposition härå.
Herr Statsrådet Forssell: Eu jemförelse mellan Utskottets
förslag och reservationen vid denna punkt visar, att förslaget till
tull å mais har tillkommit genom en förening mellan protektioni-
sterne och några frihandlare i Utskottet. Då jag varit från Kam¬
maren frånvarande, vet jag ännu icke hvad Kammarens ledamöter
på begge sidor i allmänhet tänka om förslaget, men för min del
får jag bekänna, att jag skulle hvarken såsom protektionist eller så¬
som frihandlare kunna vara benägen att erkänna den sålunda till¬
komna bastarden. Jag frågar Kammarens protektionister, huru de
kunna med sina grundsatser — såsom allvarliga vänner af skydd
för svensk industri och svensk arbetsflit — finna förenligt att lägga
femton procent tull på råvaran för eu stor svensk industri, och hu¬
ruvida de äro beredde att taga konseqvenser häraf i femton procent
tull på till exempel den för svenska finare porslinsfabrikationen nöd¬
vändiga utländska leran — till skydd för Upsalajordens produkter —
eller å den för Norrköpings klädesfabriker och väfverier nödvändiga
råvaran ull och bomull. Och jag frågar Kammarens herrar frihand-
Måndagen den 3 Maj.
39 N:o 36.
lare om de, för att tillfredsställa begäret att något litet minska
skyddet för svensk bränvinstillverkning — jag kan knappt tänka
mig något annat motiv — skulle kunna beqväma ock lämpa sina
principer till en tullsats, hvars utsagda korollarium är fördyrande af
potatisen, en af Sveriges fattigaste befolknings allra oundgängligaste
lifsförnödenheter, och som på sitt änne bär pregeln af det minst mo¬
tiverade och mest onödiga skydd man gerna kan tänka sig. Det
-är icke svårt att leta upp motståndare till denna tull. De måste
finnas bland bränvinstillverkare i allmänhet och i synnerhet bland
bränvinstillverkare i norra och mellersta Sverige, h vilka denna tull
komme att vålla olägenheter utan att på ringaste sätt gagna någon
annan. Det är också antagligt, att motståndare skola finnas bland
dem, som ifra för rationel kreatursutfordring och bättre utveckling
af landtmannanäringen. Jag letar deremot fåfängt efter något sådant
stort och vidtomfattande intresse, som ensamt kunde vara förklaring
och grund till eu tullsats, sådan som den här föreslagna. Potatis
-odlas öfver hela Sveriges rike, men endast inom ganska begränsade
områden bestämmes priset derå af bränvinstillverkningen och är
sambandet mellan potatispriset och bränvinstillverkningen sådant,
att en minskning i konsumtion af potatis för bränvinstillverkning
-kan utöfva något större inflytande på potatispriset. Dessa trakter
äro hufvudsakligast Kristianstads län och Blekinge. Då hemställer
jag, huruvida man för att undanrödja olägenheter, som kunna vara
tillfälliga och kännas af en mycket ringa flock af sådane närings¬
idkare, kan hafva fog att eftersätta icke blott de berättigade an¬
språken hos en stor svensk industri, icke blott frihandelns allra enk¬
laste grundsatser, utan äfven de grundsatser, som måste vara gemen¬
samma för frihandlare och protektionister. Statskassans inkomster,
det inser Kammaren mycket val, kunna omöjligt ökas genom den
föreslagna tullen, ty den hindrar importen af mais och derigenom
omöjliggöres den inkomst, som synes vara utlefvad af den höga tull¬
satsen.
Friherre Klinckowström. Jag vill visserligen icke följa den
siste ärade talaren i hans anförande, då han kastade eu blick bakom
kulisserna inom Bevillnings-Utskottet. Jag tror, att han liksom jag
icke är ledamot af nämnda Utskott, och jag tror, att han mycket
misstagit sig i sina förmodanden om huru det tillgått i afseende å
bestämmande af tull å mais. Hvad som deremot är säkert, men det
kan samme talare naturligtvis icke fullt bedöma, det är, att sven¬
ska jordbruket i den betydligt största delen af landet kan mycket
väl existera utan mais, och hvad mera är, jag är fullt viss och öf-
vertygad derom, att så länge denna import fortfar, synnerligen med
den tillökning, som den på senaste åren fått, kommer den att på
ett högst menligt sätt inverka först och främst på potatisodlingen
i landet, vidare, till följd deraf, på den fattiga jordbrukande klas¬
sens utkomst, och slutligen på odlingen af vissa sädesslag inom lan-
Tall å Mais.
(Forts.)
U:o 36. 40
Måndagen den 3 Maj.
Tull å Mats. det. Det är hufvudsakligen för bränvinstillverbningen man vill hafva
(Forts.) mais för så billigt pris som möjligt in i landet. Men. mine Herrar,
är det nu lämpligt att under en tid, då man med skäl ur moralisk
synpunkt måste fördöma br än vinstillverkningen och den utvidgning,
den fatt under senare tiden, är det då lämpligt eller rimligt, frågar
jag, att vilja ytterligare understödja denna tillverkning på bekost¬
nad af den fattiga jordbrukande befolkningen och laudtbruket för
att kunna få en tillverkningsmetod för att bränna denna helvetes-
dryck så, att vårt land till sist skall komma att drunkna i brän¬
vin? Jag har i allmänhet i min motion begärt skydd för svenska
jordbruket. Alla mina förslag har jag under denna riksdag sett
blifva af Utskottet öfverstrukna, men jag har dock icke haft sär¬
deles mycket att knota öfver, emedan jag är fullt förvissad om att
detta skydd för jordbruksnäringen kommer att hafva en framtid för
sig. Då nu endast ett enda af mina förslag vunnit nåd för Utskot¬
tets ögon, så må det icke förtyckas mig, om jag med dessa få ord
velat rekommendera det till benägen åtanke. Går man till främ¬
mande land, så ser man, att så stora stater som Tyskland och Ryss¬
land dock hafva tull å mais. I Nordamerika är tullen jemförel¬
sevis ganska betydlig mot hafre, som der motsvarar mais för oss-
Af dessa exempel från tre stora kulturstater finner jag oss uppma¬
nade att icke afslå hvad Utskottet här hemstält, och yrkar jag så¬
ledes bifall dertill.
Herr W se r n, C a r 1 Fredrik: En vid denna riksdag af Herr Carl-
sund väckt motion, som gaf anledning till ganska betydlig debatt vid bör¬
jan af diskussionen angående detta betänkande och som då visade sig vara
ett bestämdt uttryck för eu del af Kammarens ledamöter, som vilja
hafva förhöjda tullar, börjar med en beskrifning på de svårigheter,
med hvilka landet kämpar och på grund af hvilka motionären ville
införa högre tullar. Främst bland dessa svårigheter namnes vårt
lands afskilda läge från verldsmarknaden. Detta läges afskildhet
är för oss menligt på det sätt att det föranleder högre frakter för
såväl våra exporterade som importerade varor; men alldeles samma
verkan, som de höga frakterna hafva, af hvilka vi lida, har också
tullen. Om här lägges en tull på mais, måste det hafva alldeles
samma verkan som en förhöjning i frakt för densamma. Nu för¬
håller det sig så, att försynen delat sina håfvor ganska olika på
jordens särskilda länder, så att det ena landet producerar ett och
det andra ett annat. Kan då någon tro. att det linnes något land,
som kan förvärfva rikedom och bestå i täflan med andra länder, om
det vill inskränka sig till att använda endast sina egna råämnen,
icke tillgodogöra sig för sin industri något, som icke producerats
inom landet. Jag tror, att det land, som följde en sådan politik,
skulle befinna sig ganska illa. Men hvad är det nu här fråga om?
År icke mais ett råämne, som icke hos oss produceras, men blifvit
användt i den svenska industrin, icke blott på ett sätt, utan på
Måndagen den 3 Maj.
41 N:o 36.
mångahanda sätt. Och öka vi icke vårt afskeda läge från verlds- Tull å Mms.
marknaden, om man, genom att lägga tull på mais, försvårar möj- (Forts.)
ligheten att använda den. Vi hafva nu en tid haft stadga i våra
tullbestämmelser, då protektionisterne icke kunnat beklaga sig öfver
de höga tullar vi ålagt nästan alla fabrikat och fribandlarne funnit
sig i att låta dessa tillsvidare fortfara, då den tullfrihet, som blifvit
medgifven för råämnen och maskinerier möjliggjort industrins ut¬
veckling, men den följdrigtighet, som på detta sätt varit herskande
i vårt tullsystem, vill man nu kasta öfver bord, utan annan synbar
anledning än att vinden i några utrikes länder blåser åt det hållet.
Och hvarföre skola vi lägga tull just på mais? Jo, för att skaffa
skydd för potatisen, som är ett födoämne för den fattigaste befolk¬
ningen och mer än något annat utsäde är underkastad risk af miss¬
lyckade skördar och sjukdomar, hvarigenom den stundom kan blifva
rätt dyr för den fattige. Man klagar öfver importen af amerikanskt
fläsk och säger, att den förhindrar den svenska svinafveln. Orsaken
till ett sådant förhållande i den mån det verkligen gör sig gällande,
kan ej vara annan än att amerikanarne kunna, tack vare maisen,
uppföda sina svin för en synnerligt ringa kostnad. Nåväl, det visar
sig nu att frakten för ifrågavarande foderämne icke är högre än
att det går an att Utföra det till föda för svin och konkurrera med
det amerikanska fläsket här hemma. Det vill man nu alldeles för¬
hindra och genom konstlade medel göra det för den svenske indu-
striidkaren omöjligt att täfla med den utländske. Jag kan icke för¬
stå annat än att man såväl principielt som i praktiken är på en
ganska betydande afväg, och yrkar afslag å Utskottets förslag och
tullfrihet för mais.
Herr Olsson, Peter: Jag begärde ordet för att lemna Kam¬
maren några upplysningar angående konsumtionen af mais, hufvud¬
sakligen i England, men, innan jag lemnar dessa upplysningar, an¬
håller jag att med några ord få bemöta talaren från Kristianstads
län, som yttrade sig först i denna fråga. Han menade, att mais
skulle ega stor betydelse för jordbruket; och han yttrade, att
jorden lemnar en så riklig potatisafkastning, att, äfven om potatisen
skulle falla i pris, komme det ändock att löna sig bättre att odla.
potatis än annan spanmål, emedan afkastningen af korn, råg och
hafre vore, i förhållande till den, man finge af potatis, betydligt
mindre. Jag tror likväl, att hvad han härutinnan meddelade endast
gäller för den trakt, der han är boende, och har sin grund deri, att
jorden der lämpar sig bättre för odlande af potatis än andra sädes¬
slag.
Häraf torde följa att den bevisning i fråga om potatisodlingen
och förbrukningen af mais, han ville grunda på sin kännedom i detta
hänseende, är ensidig och derför, då frågan tages i sin allmänhet,
icke bindande. Jag är nemligen fullkomligt öfvertygad derom, att
i de flesta trakter af vårt land, och det just i de bördigaste, lönar
N:o 36. 42
Måndagen den 3 Maj.
™ å Mats. sig sädesodlingen vida bättre än odlingen af potatis; ehuru jag dock
(Forts.) på samma gång erkänner, att i de trakter af landet, der en omfat¬
tande brän vinsbränning bedrifves, potatisodlingen är icke blott den
mest vinstgifvande, utan kanske den enda möjliga.
Hvad nu konsumtionen af mais beträffar, ber jag få nämna, att man
i England säkerligen har den största erfarenhet i detta hänseende.
Det torde för Kammaren vara bekant, att till England importeras
stora qvantiteter mais; och man har derstädes med största ihärdig¬
het försökt att använda denna vara icke blott för tillverkning af
sprit och gödning af kreatur, utan äfven till utfodring af hästar;
men, så vidt man har sig bekant, har det icke lyckats att ut¬
tränga hafren.
Jag nämnde nyss, att stora qvantiteter mais i England användas
för tillverkning af sprit. Samma är förhållandet äfven i Skotland,
Irland, . Danmark och Tyskland, och min öfvertygelse är den, att,
om mais fortfarande, såsom nu är fallet, kommer att blifva billig i
pris, den torde äfven i vart land blifva använd för sprittillverkning;
ty, så vidt jag vet, är det endast, eller i allt fall hufvudsakligen, de
befintliga bränneriernas konstruktion, som för närvarande lägger
hinder i vägen för användande af mais. I den mån dessa bränne-
rier blifva ändrade, så att mais vid dem kan användas, kommer den
ock att blifva använd. Häraf torde följa att de trakter, der den
hufvudsakliga bränvinsbränningen nu pågår, på detta sätt komme
att. lida, att de icke skulle få någon egentlig afsättning för sin po¬
tatis och att sprittillverkningsrörelsen derstädes på detta sätt komme
att. förtryckas. Jag talar nu icke om nyttan eller skadan af denna
sprittillverkning, jag vill blott säga, att i samma mån mais blir
billig och kommer att användas för tillverkning af sprit, komma
dessa trakter af vart land, som nu hufvudsakligen lefva på potatis¬
odling, att lida betydligt. Och här är det icke blott de, som bränna
biänvin, och de, som odla potatis, utan äfven de arbetare, som sys¬
selsättas med. denna potatisodling, som på det betänkligaste sätt
komma att sitta emellan. Det är denna omständighet, som måste
tagas med i räkningen, när man vill tänka sig, huru det i en fram¬
tid. skall komma att gestalta sig, då mais kommer att uttränga po¬
tatis.
Det har här sagts, att jordbruket skulle komma att lida, om
mais fördyrades, och att man nu för utfodring använder stora qvan¬
titeter deraf; men jag, för min del, är öfvertygad, att den erfaren-
man i England vunnit, rörande förbrukningen af mais jemväl i
vårt land komme att stadfästas. Jag tror, att det hufvudsakliga,
hvartill mais kommer att användas här i landet, är sprittillverk¬
ning ; möjligen i någon ringa mån till gödning af kreatur, men der¬
emot. icke till. utfodring af hästar eller mjölkkor. Jag anser, att
den lilla qvantitet, som användes till gödning af kreatur, icke spelar
någon roll vid vart jordbruk, och är således fullt öfvertygad, att
det svenska jordbruket icke kommer att lida det ringaste, om mais
belägges med den ifrågavarande tullafgiften.
Måndagen den 3 Maj.
43 N:o 36.
Härvid är ock en annan sak att lägga märke till, ock det är, Tull å Mats.
att, som vi veta, mais importeras från Amerika och hamnarna vid (Forts.)
Svarta hafvet. Nu veta vi, att priset på mais beror på huru rika
skördar man erhållit hufvudsakligen i Amerika. Blifva skördarna
dåliga och alltså tillgången ringa, stiger priset på mais 25, ja, ända
till 50 procent. Om nu här i Sverige sprittillverkningen pådrifvits
under eu tid, då tillgången varit riklig och priset billigt, måste icke
då, när maistillgången minskas, och priset följaktligen ställes betyd¬
ligt högre, en spekulation uppstå i den förut ganska beklagliga sprit-
tillverkningsrörelsen, som är allt annat än nyttig.
Det uttalande af Herr Finansministern, att den ifrågavarande
tullen skulle göra det rent af omöjligt att införa mais, tillåter jag
mig bestrida, emedan de fluktuationer i priset, som nyss antyddes,
göra att maispriset säkerligen ganska ofta kommer att blifva betyd¬
ligt högre än hvad det nu är, äfven om till det nu gällande priset
lägges den ifrågavarande tullsatsen. Det är visserligen sant att pri¬
set på potatis äfven stiger och faller i förhållande till tillgången,
men en mångårig erfarenhet har dock visat, att prisförändringen på
denna vara icke är så stor och icke kan medföra sådana rubbnin¬
gar för den, som tillverkar sprit, som prisförändringen på mais.
Jag skulle visserligen allra helst önska, att bränvinstillverkningen
icke blott minskades, utan helt och hållet upphörde; men då detta
icke torde låta sig genomföras, och statskassan dessutom ganska väl
behöfver den stora bränvinsskatten, har jag tagit saken sådan den
är, och ansett mig skyldig lemna dessa upplysningar.
Jag vill icke göra något yrkande — då det måhända för när¬
varande icke är nödvändigt för fyllande af statskassans behof att
pålägga mais någon tull — men, emedan jag hyser den öfvertygel-
sen, att det skall komma att visa sig, att stora qvantiteter deraf
komma att användas för sprittillverkningen, anser jag det på fullt
allvar böra tagas i öfvervägande, huruvida icke den ifrågasatta tullen
å mais må antagas, och det desto hellre, som — jag upprepar det
— jag icke kan inse, att mais spelar någon roll vid det svenska
jordbruket. Skulle redan vid denna riksdag en tull åsättas mais,
ser jag deri icke den ringaste skada, snarare eu viss fördel, och jag
föreställer mig, att regeringen lika gerna bör antaga eu sådan tull-
bevillning, som till exempel en förhöjd skatt på tobak.
Jag har dock, som sagdt, intet yrkande att framställa.
Grefve Strömfelt: Jag både icke tänkt yttra mig i dessa nu un¬
der behandling varande tullbevillningsfrågor, emedan jag mycket väl
vet, att allt hvad jag rörande desamma kan anföra, dock icke skall
leda till annat resultat än hvad som nu i alla fall synes blifva Riks¬
dagens beslut. Jag har dock nu blifvit uppkallad genom ett ytt¬
rande, som nyss fäldes af Chefen för Finansdepartementet. Innan
jag svarar derpå, ber jag dock att få begagna tillfället för att till
protokollet uttala, det jag för min del ingalunda godkänner de från
3f:o Sfi. 44
Måndagen den 3 Maj.
TM h Man. frihandlarnes sida uttalade åsigter, och att jag icke kan medgifva
(Forts.) giltigheten af de skäl, som de anfört till försvar för desamma och
för de beslut, som de i deuna Kammare lyckats i de flesta fall ge¬
nomdrifva. Lika litet kan jag instämma i hvad de yttrat om arbe-
tarnes sanna intressen, och det skulle icke vara svårt för mig att
visa, det arbetarnes sanna intressen alldeles icke bevakas genom
dessa beslut.
Hvad den nu föredragna punkten beträffar, ber jag att med
några få ord få uttala min uppfattning af frågan. Bevillnings¬
utskottet säger på ett ställe när det »talar praktiskt», att »efterfrå-
frågan» på landtmannaprodukter »är obegränsad». Det kan nu visst
vara möjligt, att vi, som bo på landet och arbeta i den praktiska
ver Iden, icke kunna tala på långt när så der »praktiskt» som Ut¬
skottet, men vår erfarenhet är helt annan. Yi veta nemligen, att
vi många gånger hafva svårighet att afyttra de dyrare sädesslagen,
och att det egentligen är blott en enda vara, som är verkligen ku¬
rant, och det är hafre. Det torde då för bedömandet af föreliggande
fråga vara skäl att tillse, huruvida en import af mais i någon större
skala skulle kunna inverka på hafrepriset, och jag är då nog lyck¬
lig att kunna anföra några ord rörande förhållandena i England,
hvilka ord torde vara egnade att belysa just denna fråga. I Gene¬
ralkonsulns rapport säges det:
»Hafrens farliga konkurrent är maisen, och orsaken till de tryckta
prisen är den oerhörda tillförseln af denna vara från Amerika,
hvilken sistlidna år egt rum. Maisen användes icke blott i stor ut¬
sträckning till boskaps- och hästfoder (om dess ändamålsenlighet i
sistnämnda hänseende råder för öfrigt meningsskiljaktighet), utan
intager tillika till stor del kornets plats i brännerierna.»
Hvad som nu i England i en sådan fråga har en viss bestämd
verkan, det skall väl äfven i Sverige verka på samma sätt, och följ¬
aktligen torde man kunna påstå, att en ohämmad och af tullfrihet
uppmuntrad import af mais måste äfven hos oss verka nedsättande
på hafrepriset. För min del tror jag, att Sveriges jordbruk en gång
får plikta för den oerhörda produktionen af hafre; men denna pro¬
duktion minskas icke derföre att priset af eu eller annan orsak
något sänkes. Jag tror derför, att, då hafre är den enda egentligen
kuranta varan för landtbruket, vore det ingalunda olämpligt att ge¬
nom en tull på mais hindra, att samma förhållande må inträffa här,
som i England; ty i så fall vet jag sannerligen icke, hvarifrån våra
svenska landtbrukare skola taga penningar till att sköta sin jord
och betala sina skatter. Jag får derföre för min del anhålla om
bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Hvad nu beträffar Herr Finansministerns till Norrköpings fabri¬
kanter stälda fråga, huruvida de skulle vara sinnade att betala fem¬
ton procents tull på sina råvaror, så ber jag att få nämna, att, om,
såsom i Herr Carlsunds motion föreslagits, färdiga fabrikat äfven
skulle åsättas motsvarande tullsatser, och således fabrikanterne vid
Måndagen den 3 Maj.
45 Ji:o 36.
försäljningen af sina fabrikat erhålla ersättning för den utlagda Tull & Mats.
tullafgiften, skulle de säkerligen icke hafva något emot att betala (Forts.)
femton procent på råämnena, särdeles i en tid, då statskassan har
så stort behof af intrader, att Chefen för Finansdepartementet ansett
sig nödsakad att för Riksdagen framlägga ett sådant förslag som att
använda en half million af influtna medel för försålda statens fa¬
stigheter att dermed betacka 1881 års förfallande räntor på statsskul¬
den derför, att Riksgäldskontoret saknar medel att fullgöra denna
liqvid. Det är naturligtvis gifvet, att det alltid skall verka tryc¬
kande på en industri, om man måste betala tull på råvaran; men
jag anser mig dock kunna försäkra Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet, att, med afseende å nyssnämnda förhållande,,
åtminstone flertalet af fabrikanter i Norrköping troligen icke skulle .
undandraga sig att bidraga till den ifrågavarande tillökningen i
statsinkomster.
Herr Jöns Pehrsson: Tiden tillåter icke att tala många ord
i denna sak eller i något annat ämne; jag har dock ej kunnat undgå
att begära ordet, då jag måste bekänna, att jag icke på länge från
statsrådsbänken hört något yttrande, som på mig gjort ett så sorg¬
ligt intryck som det af Herr Finansministern nyss afgifna. Det
enda, som kunde rättfärdiga ett sådant yttrande, vore eu så hög
grad af ömhet hos Finansministern för dem af våra svenska arbe¬
tare, som rest till Amerika, att han på detta sätt ville draga för¬
sorg om att de måste få någon ersättning för hvad de der borta
producera. Jag måste bekänna, att jag för min del ej kan hysa en
så högt uppdrifven ömhet, och jag tror, att vi i vårt eget land hafva
så många intressen att bevaka, att vi icke böra lemna marknaden
öppen för de utländska varorna. Det må vara sant att man ej kan
begära af vederbörande, att de skola hafva reda på sakförhållandena
i landets alla trakter; men säkert är, att i många orter, såsom i
Småland, är förhållandet sådant, att om folket icke finge odla sin
potatis, vet jag sannerligen icke hvad de skulle betala sina skatter
med. I det län jag tillhör finnas för närvarande tre bränvinsbrän-
nerier, som använda endast mais vid bränvinsbränningen, och all¬
mogen der i orten har till följd deraf all möda att få sin potatis
såld. Det är nog möjligt, att det är fördelaktigare för bränvins-
brännerierna att använda mais i stället för potatis; men jag får säga,
att om vi gå vidare framåt på den sålunda beträdda vägen, skall
det måhända ej dröja så länge, innan vi i vårt land få se allt flere
och flere obeboeliga trakter. Jag hoppas, att den förevarande punkten
måtte bifallas.
Herr Statsrådet Forssell: Jag är uppkallad till en mycket-
kort replik af den näst siste talaren. Han svarade på min fråga,
att Norrköpings fabrikanter skulle vara benägna att betala 15 pro¬
cent i tull på råvaran om de erkölle 15 procent tull på sitt fabri-
S:o 36. 46
Måndagen den 3 Maj.
Tull å Mats. kat. Så vidt jag vet, finnes det högst få af Norrköpings fabriker,.
(Forts.) som icke hafva ett skydd af minst 15 procent; för många och de
flesta af dem tillverkade artiklar uppgår skyddet till 20, 30, 40, 50
och kanske flera procent af varuvärdet. Således får jag, af hvad
den ärade talaren sagt, draga den slutsats, att man på denna ort
skulle vara benägen att draga 15 procent tull på råvaror. Jag
hade icke väntat mig det.
För öfrigt ber jag helt kort få anmärka, att det är icke rigtigt
fattadt, att den Kongl. propositionen skulle innehålla något förslag
om betäckande åt räntan å statens skuld genom försäljning af kro¬
nans egendomar. De 500,000 kronor som efter den Kongl. proposi¬
tionen skulle hemtas från försäljning af kronoegendomar, behöfva,,
alldeles icke användas till att betacka räntan på statens skuld, utan
endast för att bidraga till amortering af densamma, det är förvärf¬
vande af nytt kapital, hvartill jag ansåg, att de staten förut till¬
höriga kapital kunde användas.
Herr Kockum: Då jag antecknat mig såsom reservant, så hade
jag icke tänkt yttra mig, sedan Herr Finansministern så nyss uttalat
sig i denna fråga. Men det var efter hans uppträdande en talare på
elfsborgsbänken, som föranledde mig att begära ordet. Han yttrade,
att det var endast, emedan Herr Finansministern icke kände till det
svenska jordbruket, som han kunde så tala. Jag vågar nästan tro,
att den ärade talaren på elfsborgsbänken icke känner till hvad det
svenska jordbruket kräfver. Detta säger jag icke såsom något klan¬
der mot honom, ty då han är kunnig i så många andra ämnen,
torde han icke hafva någon skyldighet att känna till äfven detta.
Men da han säger, att den svenske mindre jordbrukaren skulle be¬
tagas möjligheten att odla potatis, så kan jag icke inse, hvad det
kan hafva att göra med maisimporten. Ty äfven om bär införes
majs till vissa delar af landet, så tror jag icke, att den mindre jord¬
brukaren eller torparen kan blifva hindrad att odla potatis; han odlar
hvad han behöfver för sig och möjligen sin närmaste granne.
Här yttrades af en talare till höger om mig, att det är hufvud¬
sakligen för bränvinstillverkningen som maisen har blifvit införd.
År 1877 infördes här i landet 200,434 kubikfot mais, deraf endast
70,000 användes till bränvinstillverkningen, resten till kreaturs-
utfodring. Jag tror, att det är just ett fel, som vidlåder oss sven¬
ske jordbrukare, att. vi icke veta att tillräckligt se vår ladugårds¬
skötsel till godo. Äro vi måna derom, så skola vi väl inköpa ett
kraftfoder så billigt som möjligt. Om vi få kraftfodret fördyradt,
så blifva också våra produkter af ladugården fördyrade. Som Her-
rarne känna, begagnas till utfodring oljekakor och vi få dem från
Medelhafsländerna och Ostindien, men dessa blifva allt mer och mer
förfalskade. Mais är deremot ett råämne som man icke så lätt kan
förfalska och som endast fordrar någon större vana för att lemna
ett gynsamt resultat. Här är sagdt, att i England har man till
47 N:o 38.
Måndagen den 3 Maj.
utfodring af hästar icke med fördel begagnat mais. Jag tror, att Tull å Mai
det är misstag. Ett stort omnibussällskap i London finnes, som (Forts.)
fodrat upp stora qvantiteter mais, hvaraf det skördat betydlig vinst.
I detta märkvärdiga betänkande säger man här, att potatis¬
odlingen skulle i vissa trakter upphöra. Men å sidan 49 säger samma
Utskott, då det yttrar sig öfver Friherre Klinckowströms motion om
införseltull på potatis:
»Uti sin ofta omförmälda motion föreslår Friherre Klinekowström,
att potatis måtte åsättas en införseltull af 10 öre kubikfoten.
Då denna vara likväl otvifvelaktigt utgör ett af vårt folks vig-
tigaste födoämnen, hemställer Utskottet, som anser den under senare
årtionden inom vår tullagstiftning tillämpade grundsats om tullfrihet
för de oundgängligaste lifsförnödenheterna icke böra öfvergifvas,» o. s. v.
Således anser Utskottet här, att det vore nyttigt att potatisen
blefve så billig som möjligt, och detta är ju ett sätt att få den bil¬
lig. Jag tror äfven, att våra bränvinstillverkare icke behöfva vara
oroliga.
Jag yrkar bifall till reservationen och afslag å Utskottets för¬
slag.
Grefve Strömfelt: Jag beklagar, att Herr Statsrådet och Che¬
fen för Finansdepartementet missuppfattat eller kanske icke upp¬
märksammat hvad jag yttrade. Jag sade nemligen, att Norrköpings
fabrikanter skulle på råvaran sannolikt betala 15 procent tull, om
de på den färdiga varan finge ett skydd af 15 procent i öfverens¬
stämmelse med Herr Carlsunds motion, som innehöll inregistrerings-
afgift på alla artiklar.
Hvad för öfrigt beträffar Kongl. Maj:ts proposition, så förestäl¬
ler jag mig, att de amorteringar å statsskulden, som skola verkstäl¬
las, blefvo förskrifna, då lånet kontraherades, och då var väl icke
meningen att man, för att fullgöra denna förbindelse, någonsin skulle
behöfva använda medel, som uppkomma genom att försälja statens
fastigheter. Jag är i denna fråga icke öfverbevisad om att hafva
haft orätt.
Herr Olsson: Jag ber att få i all vänlighet bemöta en granne
här till venster och säga, att hans uppgift i afseende på förbruk¬
ningen af mais år 1877 är ett misstag, dels derföre att det är svårt
att bestämma huru mycket som användts för utfodringen och för sprit¬
tillverkningen, dels ock hufvudsakligen derföre att jag beträdande
denna användning har en alldeles olika uppgift.
Vidare ber jag att få anmärka i fråga om användningen af
mais till utfodring för ladugården, att den konstaterade erfarenhe¬
ten är den, att man icke med fördel kan använda mais, emedan
man då icke får det fina smör, som har högsta priset i England.
Hvad slutligen beträffar omnibusbolagen i London och deras för¬
brukning af mais, så har den sista erfarenheten visat, att de blott
K:o 36. 48
Måndagen den 8 Maj.
Tull å Hals. kunnat använda en del af denna vara och i stället användt hafre.
(Forts.) Vidare anmärker jag, såsom ett bevis på detta förhållande, att 1880
den 31 Mars fans på lager i London 270,000 quarters hafre och en¬
dast 12,000 quarters mais. Detta är ju ett bevis derpå, att om de
hade ett sådant bruk af mais, skulle de då hafva saknat denna till¬
gång, som för en sådan förbrukning vore nödvändig. Deremot har
förbrukningen af hafre succesivt hvarje år stigit, så att den under
de sista 30 veckorna utgjorde i London 60,478 quarters eller om¬
kring 105,000 tunnor i veckan, då deremot maisförbrukningen till
utfodring af hästar minskats den sista tiden.
Herr Kockum: Jag vill blott anmärka, att det är 70,000
centner, i stället för 70,000 kubikfot, såsom jag nyss nämnde, som
år 1877 användts till sprittillverkningen här i landet. Hvad det
beträffar, att man icke skulle kunna särskilja hvad som har an¬
vändts till utfodring och till bränvinstillverkning, så finner man
det uti de af Bränvinskontrollbyrån meddelade uppgifter angående
bränvinstillverkningen i riket, och hvad som ej åtgått till bränvins-
bränning, har naturligtvis begagnats till kreatursutfodring.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till den föreva¬
rande punkten och dels att Kammaren, med afslag derå, måtte be¬
sluta, artikeln Mais fortfarande skulle vara tullfri; framstälde Herr
Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på afslag
derå och bibehållande af tullfrihet för den ifrågavarande artikeln,
då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej; och för¬
klarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller 57:de punkten i Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande N:o 16, röstar
Ja
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren punkten och beslutar, att artikeln
Mais fortfarande skall vara tullfri.
Måndagen den 3 Maj. 49 N:o 36.
Omröstningen företogs, och befunnos vid dess slut rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—43.
Nej—53.
Den vidare föredragningen af Betänkandet uppsköts härefter till
nästa sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Banko-Utskottets Utlåtande N:o 18,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om förhöjning af den för vaktmästare vid
Riksbankens hufvudkontor nu tillkommande aflöning; hvarefter be¬
slöts, att detta Utlåtande skulle uppföras främst bland målen på
föredragningslistan för nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. nära 12 på natten.
In fidem
O. Braliel.
Första Kammarens Prof. 1880.
N:o 36.
4