RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Första Kammaren. M:o 34.
Måndagen den 26 April.
Kammaren sammanträdde kl. 1/2 3 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för den 24 och protokollet för
den 12 April.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
dels Konstitutions-Utskottets den 24 April bordlagda Memorial N:o
9, dels ock Stats-Utskottets samma dag bordlagda Utlåtanden N:is
42, 43, 44, 45 och 47.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 24 April bordlagda
Utlåtande K:o 48, i anledning väckta motioner om statspension åt
f. d. Statsministern Friherre L. De Geer.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
följande, den 24 April bordlagda ärenden, nemligen Stats-Utskottets
Memorial N:o 49, Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 1 samt Banko-Utskottets Memorial N:o 15.
Föredrogs Lag-Utskottets den 24 April bordlagda Utlåtande
N:o 41, i anledning af väckt motion om antagande af en lag om af¬
veckling medelst administration.
Flere ledamöter begärde detta Utlåtande ånyo på bordet; hvar¬
jemte anmälde sig och yttrade
Första Kammarens Prat. 1880. N:o 34.
1
i\:o 34.
2
Måndagen den 26 April.
Herr Stråle, Holdo: På anmodan af motionären, som för
närvarande är borta på en angelägen resa, tillåter jag mig bos Kam¬
maren vördsamt hemställa, att med föredragningen af detta nu för
andra gången bordlagda betänkande måtte få anstå till det plenum,
som först inträffar efter nästa Onsdag. Motionären förmenar sig
hafva upplysningar i saken att meddela och har anmodat mig, att
göra denna hemställan.
Proposition på bifall till detta förslag framstäldes samt besvara¬
des med blandade ja och nej; och förklarades ja hafva varit öfver¬
vägande.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Lag-Utskottets den 24 April bordlagda Utlåtande N:o 42.
Efter föredragning af Andra Kammarens den 24 April bord¬
lagda protokollsutdrag N:o 157, med delgifvande af Kammarens be¬
slut öfver dess Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 16, i anledning
af väckt motion om underdånig skrifvelse angående ändring i 23
§:n af nu gällande fiskeristadga; beslöt Första Kammaren hänvisa
detta ärende för vidare utredning till sitt Tillfälliga Utskott N:o 1.
Efter att hafva beslutit, att de i dag för andra gången bord¬
lagda ärenden, med undantag af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41,
skulle sättas nederst å föredragningslistan för nästa sammanträde,
åtskildes Kammaren kl. 3/i 3 e. in.
In fidem
O. Brakel.
R:o 34.
Onsdagen den 28 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades två protokollsutdrag för den 26 och protokollet för
den 14 April f. m. och e. m.
Herr Statsrådet Lovén framträdde och öfverlemnade till Herr
Talmannen Kong! Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
beviljande af pension å allmänna Indragningsstaten för Professor
Jakob Axel Josephsons enka.
Herr Talmannen emottog den Kongl. propositionen med för¬
klarande, att densamma skulle af Kammaren i grundlagsenlig ord¬
ning behandlas.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riks¬
dagens underdåniga skrifvelse N:o 24, angående anvisande af stats¬
pension åt f. d. Statsministern Friherre Louis De Geer.
Upplästes en från Hans Excellens Herr Ministern för utrikes
ärendena Friherre Hochschild till Herr Talmannen aflåten skrifvelse
af följande lydelse:
Till Herr Talmannen uti Riksdagens Första Kammare.
Sedan Kongl. Maj:t i nåder utnämnt mig till Minister för utri¬
kes ärendena får jag vördsamt tillkännagifva att jag, till följd af
föreskriften i 43 §:n Riksdagsordningen, är förhindrad att i Stats-
Utskottet deltaga. Stockholm den 28 April 1880.
Hochschild.
Jf:o 34.
4
Onsdagen den 28 April.
Herr Talmannen föreslog härefter, att val af en ledamot i Stats¬
utskottet skulle anställas nästa Lördag den 1 Maj; hvilket bifölls.
Utredning af Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 17
näringarnes och 19 April bordlagda Utlåtande N:o 11, om underdånig skrifvelse
stallning. angående åtgärder för utredning af näringarnes ställning.
Herr Statsrådet Forssell: Jemte det jag tager mig friheten
uttrycka den meningen, att de Kammarens ledamöter, hvilka anse
våra starkt protektionistiska tullsatser snarare böra nedsättas än för¬
höjas, alldeles icke behöfva rädas för en undersökning af de sven¬
ska näringarnes utveckling och tillstånd, vill jag förklara, att rege¬
ringen icke har något emot att till en sådan utredning medverka.
Den nu sittande tullkomitén har visserligen icke uti sina instruktio¬
ner sig särskildt och uttryckligen ålagdt att verkställa en dylik en-
quéte; men man kunde väl med fog ifrågasätta, huruvida utan en
sådan dess vigtiga uppdrag kan vederbörligen fullgöras, och jag har
alltid varit beredd att, i fäll någon tvekan om dess kompetens härutin¬
nan kunde uppstå, om så behöfdes tillstyrka Kongl. Maj:t att för¬
tydliga instruktionen och anbefalla undersökningens verkställande.
Fn i detta syfte af Riksdagen uttalad önskan skulle naturligtvis af
mig endast kunna uppfattas såsom ett stöd för denna min afsigt, och
såsom ledamot af denna Kammare är jag beredd att för min del
lemna min röst för bifall till Andra Kammarens beslut.
Herr Svanberg: I den knapphändiga motivering, som det
Tillfälliga Utskottet lagt till grund för sin hemställan, heter det, att
»Utskottet fullkomligt delar motionärens åsigt om nyttan af en ut¬
redning af näringarnas ställning»; men, det oaktadt, kommer dock
Utskottet på slutet till det resultat, som vi nyss hörde föredragas,
eller »att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda». Såsom
skäl härtill anför Utskottet, dels att den tullkomité, som redan är
tillsatt, skulle vara i tillfälle att verkställa en sådan utredning, dels
att de af Kommerskollegium utarbetade statistiska tabellerna redan
innehålla en nyttig ledning för bedömande af industrins och närin¬
garnas ställning, och dels slutligen, att tillsättandet af ännu en komité
skulle medföra stora kostnader för statsverket.
Hvad nu först vidkommer Utskottets erkännande, att det full¬
komligt delar åsigten om nyttan af en utredning, så hyser äfven
jag i denna sak samma öfvertygelse som Utskottet, och jag går
ännu längre, enär jag tillåter mig antaga, att en dylik utredning är
rent af nödvändig. Fn hvar, som med uppmärksamhet följt vårt lands
industriella lif under de snart 15 år, som förflutit efter franska han-
delstraktatens ingående, måste hafva funnit huru flertalet af våra
näringar undan för undan gått tillbaka. Åtskilliga hafva redan dött
ut, och många af de återstående föra ett aftynande lif. Får det ännu
några, år fortgå på detta sätt, vågar jag knappast göra mig en före¬
ställning om, hvad slutet skall blifva, och att jag i detta afseende
Onsdagen den 2.8 April.
5
N:o U.
icke vill göra mig skyldig till någon öfverdrift, derom vågar jag
försäkra Kammaren. Om i en viss näring man af Kommerskollegii
statistiska berättelser finner, att den sysselsätter så och så många ar¬
betare, ja, om der till och med står att läsa att den ökat sin till¬
verkning af det ena eller andra slaget, så bevisa dessa siffror egent¬
ligen ingenting. Ty för att bedöma en närings tillstånd måste man
hafva reda på, huru den med hänsyn till kapitaltillgång och arbets¬
kraft bär sig, huru arbetsgifvare och synnerligen arbetare kunna
lifnära sig under de förhållanden, hvarunder näringen arbetar. Jag
har förut en gång i denna Kammare tillåtit mig säga, att den största
skada, den franska traktaten medförde, var att den inkastade vårt
industriella lif' på en alldeles ny bana. Förut ansågo hederliga till¬
verkare sin uppgift ligga uti att lemna ett godt och varaktigt ar¬
bete; men handelstraktaten har tvingat oss in på denna olyckliga
täflan i prisbillighet, som varit Tysklands förderf, och som slutligen
skall undergräfva äfven våra näringar, om den får fortgå. Här har
vid denna riksdag talats om den stora emigration, som nu eger
rum; man har sagt den kommer sig af politiska orsaker och hufvud-
sakligast till följd af rädsla för värnpligtens införande. Det är icke
sanning. Skaffa blott bröd och arbetsförtjenst åt våra unge män, så
stanna de nog qvar i fäderneslandet. Men såsom förhållandena nu
äro, hafva de ingen framtid och inga förhoppningar, och derföre
lemna de landet. Betrakta blott tillståndet i vår främsta fabriksstad,
jag menar Norrköping, och jemför det med hvad det förut varit.
De flesta af dess fabriker äro nedlagda, och flere hundrade af de
skickligaste arbetare hafva emigrerat, dels med egne medel, dels
på bekostnad af andra. Då jag förliden höst besökte staden, för att
förskaffa mig noggrann kännedom om det industriella lifvet derstädes,
gingo der elfvahundra till tolfhundra menniskor, som icke hade bröd
för dagen. Jag vill fråga, om detta kan kallas vara ett lyckligt till¬
stånd för våra näringar.
Jag öfvergår nu till Utskottets första skäl för sitt afstyrkande,
eller att den nuvarande tullkomitén skulle kunna verkställa den
ifrågasatta utredningen. Med all aktning för denna komité och för
det yttrande, jag nyss hörde från statsrådsbänken, får jag dock säga,
att jag icke kan dela denna åsigt. Dels har ju denna komité blif-
vit tillsatt för helt andra ändamål, dels föreställer jag mig, att den
nu mera i det närmaste slutat sin verksamhet. Derifrån torde så¬
ledes icke kunna väntas någon tillfredsställande lösning på dessa
frågor, derom är jag fullt förvissad; ty att åter få höra uttalas sam¬
ma åsigter, som hittills tid efter annan gjort sig gällande, det torde
väl ej kunna kallas för en tillfredsställande utredning.
Hvad åter Utskottets andra skäl vidkommer, eller de värdefulla
bidrag, som Kommerskollegii statistiska berättelser skulle lemna, så
upprepar jag hvad jag nyss antydde, eller att dessa uppgifter nog
kunna vara nyttiga vid många tillfällen; men mycket beror härvid¬
lag på, att man gör sig rätt reda för hvad de i dessa berättelser
förekommande siffror i verkligheten innebära. Dessutom komma
dessa redogörelser icke nog tidigt för att bringa ljus i en sak, der
utredning så snart som möjligt är af nöden.
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
N:o 34.
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
6 Onsdagen den 28 April.
Slutligen har nu Utskottet här kommit med ett tredje skäl, som
man knappt kunnat vänta från detta Utskott, eller att kostnaderna
skulle blifva så stora. Det kan nu visserligen vara glädjande att
förnimma en så stor besparingslust: men jag får säga, att efter mitt
förmenande kunde väl knappast några penningar bättre användas än
för tillsättandet af en komité, som kunde och ville med verklig oveld
utreda förevarande fråga. Beklagligt skulle det i sanning vara, om
den allmänna meningen i landet verkligen vore den, som vi nyss
hörde uttalas från statsrådsbänken, nemligen att tullsatserna hellre
borde sänkas än höjas. Vore detta förhållandet, vet jag verkligen
icke, huru det skulle sluta. Jag hoppas emellertid, att regeringen
tager denna angelägna fråga om hand, och att komiténs sammansätt¬
ning blifver sådan, att hvarken ensamt protektionisterne eller ensamt
frihandlarne der blifva herskande, utan olika meningar få göra sig
hörda och komma till sin rätt. På grund af hvad jag nu anfört får
jag för min del hemställa, att Första Kammaren måtte bifalla hvad
Andra Kammaren i denna fråga beslutit.
Herr Stråle, Holdo: Efter den förklaring, som Herr Stats¬
rådet och Chefen för Finansdepartementet här afgifvit, skulle det
vid första påseendet kunna synas öfverflödigt att vidare orda om
denna fråga i dess nuvarande skede. Jag måste dock för min del
tillstå, att den förklaring Herr Finansministern afgaf, icke synes
mig i allo nöjaktig. Herr Finansministern yttrade oförtydbart, att,
för den händelse att denna Kammare komme att biträda Medkam-
marens beslut, det vore hans afsigt att lemna den nuvarande tull-
komitén i uppdrag att göra den ifrågavarande utredningen. För
den händelsen ber jag att få påpeka några omständigheter, hvilka
synas hafva alldeles undfallit Plerr Finansministern. Jag tillåter
mig i detta hänseende att i första rummet nämna, att, då denna
fråga under innevarande år behandlades i Andra Kammaren, en af
dess ledamöter, hvars förslag till beslut Kammaren godkände, såsom
skäl för sitt yrkande framstälde alldeles otvetydigt, att afsigten med
ifrågavarande undersökning lika litet skulle vara att den skulle verk¬
ställas med några förutfattade meningar i så att säga protektioni¬
stisk rigtning, som naturligtvis att undersökningen skulle ega rum
med några förutfattade meningar i en annan rigtning. Han upp¬
repade flere gånger, att det var sanningen, endast den rena sannin¬
gen, som han och många med honom önskade få uppdagad genom
denna undersökning, och att landet skulle vara beredt att taga följ¬
derna af den undersökningen. På grund häraf godkände Andra
Kammaren det föreliggande förslaget, »att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t täcktes åt sakkunnige personer uppdraga att verkställa en om¬
fattande och sorgfällig undersökning af våra hufvudsakliga närin¬
gars och industrigrenars nuvarande ställning.» Jag ber att få åter¬
föra i Herrarnes minne, huru denna fråga förut behandlats, hvilket
jag anser nödigt, på det att man må få klart för sig hvad som verk¬
ligen åsyftas. Under förra riksdagen hade Bevillnings-Utskottet i
sitt betänkande N:o 6 afstyrkt bifall till en af Herr Sääf väckt mo¬
tion om en så beskaffad undersökning, som här är i fråga. Under
7
N:o 34.
Onsdagen den 28 April.
den öfverläggning, som i Andra Kammaren hölls härom, var det en
talare, som sade sig icke en gång veta att någon tullkomité fans,
och flere andra, som uttryckte sina starka tvifvel, huruvida man från
den tullkomité, som fans, kunde vänta sig en så beskaffad under¬
sökning som den ifrågavarande. Med anledning deraf redogjorde
Herr Finansministern för egenskaperna hos de herrar och män, som
hade förtroendet att då deltaga i denna komité. Jag skall icke be¬
svära Kammaren med att uppläsa hela det loftal, Herr Finansmini¬
stern då höll öfver tullkomiténs ledamöter; men jag tillåter mig an¬
föra några rader af Herr Finansministerns yttrande, sedan han slutat
nämnda loftal. Han sade då följande: »Jag hemställer. om icke,
vid sådant förhållande, en framställning från Riksdagen till Kongl.
Maj:t, att han måtte tillsätta en ny komité af sakkunnige perso¬
ner att behandla dessa frågor, skulle se ut som ett af Riksdagen
uttaladt omdöme, att dessa män i den nu redan nedsatta komitén
icke äro sakkunnige, och jag frågar Kammaren,. om detta omdöme
vore befogadt.» Efter det af Herr Finansministern fälda yttran¬
det och oaktadt detta yttrande beslöt dock Andra Kammaren att
anhålla hos Kongl. Maj:t om tillsättande af en komité af sakkunnige
män för att anställa den ifrågavarande undersökningen. På samma
gång jag uttalar min största aktning för de herrar och män, som för
närvarande sitta i tullkomitén, måste jag dock å andra sidan bekänna
att jag i detta fall obetingadt ställer mig på Andra Kammarens stånd¬
punkt och på den talares, som i år formulerade Andra Kammarens
beslut, och detta af det skäl, att, lika litet som landet kan begära,
att en komité går till sitt värf med förutfattad afsigt att höja tul-
larne, lika litet kan landet, det vågar jag påstå, hafva behof af att
komitén går till sitt värf med förutfattad afsigt att så mycket som
möjligt sänka tullarne. Låt komitén söka rena sanningen utan för¬
utfattade meningar, hållande sig allenast till saken; ty endast på
det viset kan dess värf blifva så uträttadt, som landets sanna väl
kräfver! Jag skall icke här, allra minst i motsats mot Herr Finans¬
ministern, tillåta mig göra någon karakteristik öfver ledamöterna i
den nuvarande tullkomitén; men jag tror mig icke säga för mycket,
då jag säger, att, oaktadt här är fråga om den svenska industrins
ståndpunkt, denna industris målsmän knappast äro i komitén repre¬
senterade, och jag tror mig icke uttala ett för starkt klander, då jag
säger, att, sedan den ende industriidkaren inom tullkomitén aflidit,
mån icke ansett behöiligt att tillsätta en annan industriidkare i hans
ställe. Jag hyser visserligen den största aktning för våra embets¬
man, särskildt för dem som sitta i tullkomitén; men jag fruktar,
att saken ej blifver vederbörligen utredd, om icke äfven andra si¬
dan får höras, och detta är för sent, sedan tullkomiténs betänkande
en gång blifvit framlagdt. Om derför denna Kammare biträder
Andra Kammarens beslut och Kongl. Maj:t täckes lyssna dertill,
kan jag icke annat än säga, att hvarken Andra Kammarens eller
landets önskningar skulle blifva uppfylda, så vida icke den nuva¬
rande tullkomitén skulle blifva väsentligen tillökad eller rekonstrue¬
rad; ty det må väl vara den billigaste önskan man kan hafva att
industriidkarne må i första hand få bekämpa sådana åsigter, som
Utredning af
näring amen
ställning.
(Forts.)
X:o 34.
8
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forta.)
Onsdagen den 28 April.
inom komitén gorå sig gällande, och der uttala, om ej sina förhopp¬
ningar, åtminstone sina farhågor. Det är dock en offentlig hemlig¬
het att tullkomiten redan har sitt arbete färdigt, och det må ursäktas
oss industriidkare, om vi känna det såsom ett damoklessvärd öfver
våra hufvud. Om nu efter den allvarligaste ekonomiska kris, som
den nuvarande generationen upplefvat, våra industriidkare känna
sväfvande, öfver sina hufvud ett sådant betänkande, der fråga är om
att ytterligare nedsätta tullarne, så —- ehuru jag öppet tillstår att
jag icke är protektionist, utan att jag i afseende på min handtering
är fullt tillfredsstäld med de nuvarande förhållandena — må man
icke undra på om våra industriidkare, då de efter sin uppfattning
befara en väsentlig förändring till något sämre, hysa farhågor, som
kanske borde mera beaktas än hittills skett. På samma gång jag
yrkar att Kammaren måtte biträda Andra Kammarens beslut, tillåter
jag mig vördsamt anhålla, att regeringen, om den följer dessa önsk¬
ningar, må litet allvarligare än förut taga i betraktande den gamla
juridiska satsen: audiatur et altera pars, och att detta må ske redan
i komitén.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Såsom bekant väcktes vid början
af denna riksdag tvenne motioner, en i hvardera Kammaren, af all¬
deles enahanda syfte och nära nog lika lydelse. Den i Första Kam¬
maren väckta motionen afstyrktes af det Utskott, som behandlat
densamma, och denna hemställan blef äfven af Kammaren bifallen.
I Andra Kammaren kom frågan senare före, och vid öfverläggningen
derom, voro meningarne ganska delade, så att utgången syntes tvif¬
velaktig nog. De talare, som der uppträdde mot motionen, höllo-
sig egentligen till dess syfte, hvilket de ogillade, men hade ingen¬
ting emot en ytterligare utredning, hvars nytta de, såsom ju äfven
Första Kammarens Utskott gjort, erkände. I Andra Kammaren
uppträdde då en talare och föreslog att taga bort det uttalade syf¬
temålet och bifalla endast första delen af motionen. Detta blef också
Andra Kammarens beslut. Den fråga, som nu föreligger Första
Kammaren till afgörande och hvaröfver dess Tillfälliga Utskott yttrat
sig, är således den: År det skäl att instämma i Andra Kammarens
beslut, det vill säga begära en utredning utan att uttala något som
helst syfte? För att erhålla någon ledning i afseende härpå, genom¬
läste jag den i Andra Kammaren förda diskussionen, och jag fann
då, att den ledamot, som framstält nyssnämnda förslag, yttrat föl¬
jande såsom hufvudargument derför: »Jag tror ej, att jag öfver-
skrider min befogenhet, när jag till det, jag läser i raderna, söker
ett komplement i hvad som står mellan raderna i Utskottets utlå¬
tande.» Denna olägenhet synes mig nu ingalunda afhjelpt derige¬
nom, att man borttagit den senare delen af motionärens förslag och
bibehållit endast den första, eller att af Kongl. Maj:t begära eu ut¬
redning af industrins tillstånd. Mig förefaller det, att man här kan
läsa mellan raderna mycket mera än hvad som står uti dem, och att,
då Riksdagen på grund af en motion af Kongl. Maj:t begär en åt¬
gärd, utan att uttala hvad den dermed åsyftar, det af motionären
angifna syftet, ehuru uteslutet, dock på detta sätt qvarstår.
Onsdagen den 28 April.
9
]ST:o 34.
För min del hyser jag fortfarande den åsigt, som det Tillfälliga
Utskottet uttalat, eller att det icke kan vara skäl att hafva dubbla
komitéer för samma ändamål, att de årliga statistiska uppgifterna
gifva ganska god ledning vid utredningens verkställande, samt att
det nog kunde vara skäl att undvika de dryga kostnader, som den
nya komitén skulle medföra. Frågan har emellertid nu kommit i
ett helt annat skede, sedan Chefen för Finansdepartementet yttrat,
att han, som icke har något emot en utredning, är betänkt på att
uppdraga densamma åt den tullkomité, som redan sitter. Kammaren
torde finna, att tvenne af de skäl, som Utskottet anfört, nemligen
olägenheten af dubbla komitéer och de onödiga kostnaderna, derige¬
nom förfallit. Mig förefaller det likväl, som om en sådan skrif¬
velse, som motionen ifrågasätter, vore i det hela taget obehöflig.
Den kan visserligen icke heller numera göra någon skada, och jag
vill derföre för min del icke sätta mig emot, att den aflåtes, utan
öfverlemnar åt Kammaren att derom besluta efter sitt behag.
Herr Bennich: Efter det misstroendevotum, som blifvit af
en och annan af Kammarens ärade ledamöter uttaladt mot tull-
komitén i allmänhet och af hvilket misstroendevotum jag kanske
bör känna mig mycket nära träffad, borde jag måhända icke besvära
Kammaren med något yttrande i denna sak; men jag tager ogerna
humör öfver något och allra minst, när det gäller stora och allvar¬
liga frågor. Det kan icke falla mig in att förneka att i vårt land
för närvarande råder en jäsning i sinnena i fråga om vår tullagstift¬
nings rätta ståndpunkt. Det faller mig icke heller in att bestrida
att det bästa sättet att lugna sinnena är att framlägga en klar, full¬
ständig och allsidig utredning af alla de förhållanden, som anses
beröras af denna lagstiftning. Det är följaktligen efter min upp¬
fattning alldeles i sin ordning att under närvarande tid och med
den stämning, som nu är rådande, en undersökning, så beskaffad
som den ifrågavarande, blifver verkstäld.
.Jag kan ju icke tala för att denna undersökning företrädesvis
bör anförtros åt den ena eller andra gruppen af svenska medborgare,
allraminst tala för att denna undersökning må anförtros åt den
komité, i hvilken jag deltager; men då man påstår, att uppdraget
bör lemnas åt dem, som äro fullt opartiske och icke hafva något
enskildt intresse att bevaka, skulle det vara högst intressant att få
veta hvilken svensk medborgare icke härvid har något sådant in¬
tresse. Det finnes en gammal uppdelning af medborgarne i konsu¬
menter och producenter. Producenterne, så påstå många, hafva stort
intresse af att få sin produktion skyddad; konsumenterne åter
hafva stort intresse af att icke skatta allt för mycket åt producen¬
terne. Hvar finnas då de, hvilkas intressen icke i någon mån be¬
röras af denna fråga? Dock torde man ju få antaga, att personer
finnas, som äro höjda öfver allt afseende på egna intressen vid be¬
handling af allmänna angelägenheter.
I fråga om den nuvarande tullkomiténs sammansättning har
uttalats mycket missmod. Det tillkommer naturligtvis icke mig att
försvara komiténs sammansättning; men det bör åtminstone kunna
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
K:o 84.
10
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April.
tillåtas mig att upplysa Kammaren om hvilka grupper af medbor¬
gare, som äro representerade inom tullkomitén. Der äro jordbrukare
från olika delar af landet, der äro bergsbruksidkare, der äro skepps¬
redare och sågverksegare, der var en textilfabrikant, men han är nu
död -—• man kan ju icke hindra en menniska att do. Sedan dess
har komitén icke sammanträdt och behof af en efterträdare således
ej gjort sig gällande; men naturligtvis blir en sådan nämnd, när
komitén skall fortsätta sitt arbete. Der äro beklagligtvis också några
embetsman, men de kunna ju antagas representera, om icke något
annat intresse, åtminstone oveldens, ty dertill äro de af sin verk¬
samhet manade och vande.
Emot undersökningens verkställande genom tullkomitén åbe¬
ropas här Andra Kammarens beslut med en tillförsigt, som om man
här bättre snart sagdt än Andra Kammaren sjelf kunde tolka dess
innersta mening med beslutet. Jag lemnar derhän, huruvida den
talare, som yttrade sig hufvudsakligen med stöd af hvad han för¬
menade vara Andra Kammarens tanke, verkligen återgaf meningen
hos flertalet inom den Kammaren rigtigt. Det må hafva lyckats
honom eller icke, men sjelfva det beslut, som Andra Kammaren
fattat, synes mig icke gifva stöd åt hans uppfattning. I alla hän¬
delser må väl Första Kammaren få fatta beslut alldeles oberoende
af den uppfattning, som må antagas hafva gjort sig gällande i Andra
Kammaren eller verkligen der har gjort sig gällande.
Att här vid frågan om endast en utredning ingå i något be¬
svarande af den klagolåt, som uttalats öfver näringarnas nuvarande
under den sista tiden försämrade tillstånd, synes mig icke lämpligt.
Yi få ganska snart så mycken anledning att tala derom, att icke
Kammarens tid nu bör dermed upptagas. Jag slutar med att förnya
det förklarandet, att jag för min del upprigtigt önskar en allsidig
och opartisk utredning af näringarnes ställning, på det att en hvar
må blifva öfvertygad derom, att näringarnes väl eller ve ingalunda
har sin hufvudsakliga grund i vår nu gällande tullagstiftning.
Grefve Strömfelt: Åsigterna om näringarnes och industrins
närvarande ställning äro så väsentligen olika, att en fördomsfri,
sakrik och omfattande utredning i detta ämne väl borde af hvarje
representant kunna medgifvas. Detta så mycket hellre, som utan
tvifvel ganska stark oro förefinnes i landet i afseende på näringarnes
ställning, en oro, som icke skall vika förr, än en dylik oveldig ut¬
redning blifvit åvägabragt. Utslaget må falla huru som helst, lag¬
stiftningen har då att rätta sig derefter, och sedan skall det lugn
återkomma, som utgör ett nödvändigt vilkor för hvarje sund utveck¬
ling, men som nu blifvit stördt. Ur denna synpunkt är den nu
föreliggande motionen, som inom Medkammaren i sådant syfte blifvit
väckt, af stor betydelse. Första Kammarens Tillfälliga Utskott har
det oaktadt afstyrkt den, och det torde då vara befogadt att något
närmare skärskåda motiven för detta afstyrkande.
Här säges i motiveringen, att Utskottet fullkomligt delar motio¬
närens åsigt rörande nyttan af den ifrågasatta utredningen. Detta
är ett uttalande så mycket märkligare som Utskottet omedelbart der-
Onsdagen den 28 April.
11
N:o 34.
efter affärda* sjelfva hufvudvilkoret för en dylik fördomsfri, sakrik,
omfattande ock oveldig utredning — jag uttrycker mig med afsigt
så efter den förklaring, vi af Herr Statsrådet och Chefen för Finans¬
departementet fått mottaga — genom att antaga, att den nuvarande
tullkomitén, för att kunna nöjaktigt afsluta sitt arbete, måste till fullo
utreda näringsförhållandena. Det torde väl förut hafva varit tvifvel¬
aktigt, huruvida den nuvarande komitén verkligen vore befogad att
företaga en sådan utredning, som den motionen afse*, men denna
ovisshet har dock numera blifvit häfd, sedan Chefen för Finans¬
departementet i sitt nyss afgifna yttrande förklarat, att det vore
hans afsigt att lemna komitén den befogenhet, som den för närva¬
rande saknar. Det blir då så mycket angelägnare att tillse, huruvida
denna komité kan vara fullt lämplig att verkställa en sådan utredning,
och om den kan anses komma att tillfredsställa alla meningar i
landet. Det torde vara för hvar och en bekant, hurusom tullkomitén,
med all aktning för dess ledamöter och deras förmåga i öfrigt, likväl,
till följd af sin sammansättning, aldrig kan komma att känna sig
öfvertygad om behofvet af någon omfattande utredning rörande nä-
ringarnes, och industrins ställning, derför att flertalet af komiténs
ledamöter redan på förhand af principskäl anse, att näringarnes ställ¬
ning i landet är förträfflig. Vi hafva nyss hört ett undantag här¬
ifrån i det yttrande, som tullkomiténs aktade Ordförande afgifvit,
och det vore väl, om hans åsigter delades af flere. Bn undersök¬
ningskommission får icke utgå från någon som helst förutfattad
mening eller önskan i afseende på det slut, hvartill den skall komma,
ty då går sannolikt icke oveld fram ur arbetet. Motionären säger,
att han önskar sakkunnige personer för utförandet af en sorgfällig
undersökning och utredning. Jag vågar säga, att, med undantag hos
några få, högst få ledamöter af tullkomitén, är det just en sådan
sakkunskap, med afseende på den ifrågasatta utredningen, som der
felas, och jag tror mig ej säga för mycket, då jag påstår, att denna
min åsigt delas af tusen sinom tusen medborgare i landet. Vill nu
verkligen regeringen uppdraga åt samma komité att utföra detta
arbete, så tror jag, att en sådan åtgärd icke skall kunna uppfattas
på annat sätt än såsom en utmaning till den tynande industrin att
till det yttersta kämpa för sin tillvaro, och långt ifrån att oron i
landet derigenom varder stillad, skall den tvärt om tilltaga i betydande
grad, något som vore i högsta måtto beklagligt. Sådant tillkänna¬
gifvande " kan göra en representant, som önskar en fördomsfri och
oveldig utredning, tveksam, huruvida han verkligen bör deltaga i
beslutet att begära en sådan. Utskottet har slutligen såsom skäl för
sitt afstyrkande andragit, att den föreslagna komitén skulle, till följd
af den stora omfattning, den nödgades få, kräfva ganska stora kost¬
nader. Utskottet började dock sin motivering med att medgifva
nyttan af en utredning. Dermed måste väl Utskottet anses hafva
erkänt, att näringarnes ställning för närvarande icke är, åtminstone
oomtvistadt, tillfredsställande. Då nu Utskottet icke antydt, och ingen
heller lär vilja påstå, att ett lands industri och näringar i sin helhet
icke representera ett stort och mäktigt statsintresse och särskildt
äro af betydelse med hänsyn till deras förmåga att bära ökade skatte-
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
N:o 34.
12
Utredning af
näringarnes
.ställning.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April.
bördor,, hvarom de tyvärr tidt och ofta erinras, torde väl här om
någonsin en .utgift vara befogad och på sin plats. Jag vågar ännu
hysa den åsigt^ och äfven tillkännagifva den samma, att den nuva¬
rande tullkomitén saknar både lämplighet och sakkunskap för att ut¬
föra en så omfattande utredning som den, hvarom här är fråga.
\ ill man nu söka till visshet klargöra för sig, huruvida en sådan
utredning verkligen är af behofvet påkallad, så torde väl alla kunna
enas derom, att de senast tillryggalagda åren icke tyda på någon
näringarnes och industrins normala ståndpunkt. Erfarenheten gifver
otvifvelaktigt vid handen, att de varit i ett starkt tillbakagående,
delvis kämpat för lifvet och i vissa fall stupat, dervid skakande
samhället hårdt. Orsakerna till dessa fakta angifvas mycket olika.
Somliga påstå, att man har att söka dem i den allmänna kris, som
öfvergått. såväl Gamla som Nya verlden, och att med krisens slut
missförhållandena skola utjemnas. Andra åter förmena, att dessa ut¬
tryck af ohelsa i samhället hafva långt djupare rötter och äro be¬
roende på den fria skola, i hvilken den svenska industrin blifvit
satt, utan tillbörlig hänsyn till dess ålder och utvecklingsstadium
gent emot äldre och mera försigkomna grannar.
En annan företeelse, som i dag blifvit påpekad, och hvars be¬
tydelse icke kan bestridas, är den i så hög grad tilltagande utflytt¬
ningen af . våra bästa och förmögnaste arbetare med deras familjer,
en utflyttning, som i år hotar att antaga hittills okända proportioner
och tyvärr, enligt de senaste dagarnes underrättelser, synes vilja
sträcka sig till näringsområden i vårt land, som hittills varit obe¬
rörda deraf. Jag har hört flera uppgifva, att denna emigration vore
att anse för en så kallad folkvandring, visserligen i smått, men likväl
i det ordets historiska bemärkelse, och att den" således af inga medel
kan hämmas, utan att man måste tåligt bida tiden, då den upphör.
Andra åter förmena, att denna utflyttning är en ström, som flödar
från ett blödande sår, hvilket lagstiftningen under en följd af år
tillfogat landets industri, dervid hvarje utflyttande arbetare utgör
en bloddroppe, hvars förlust nedsätter organismens lifsverksamhet.
Dessa samma personer påstå äfven, att de senare årens erfarenhet
fällt det utslag, att, hvar och när en sådan utflyttning i stort omfång
egt rum, man städse haft att söka orsaken dertill i något lagstift¬
ningens missgrepp, på ena eller andra området, som först verkat
missmod och sedan missnöje hos befolkningen, hvilket missnöje
slutligen tagit sitt uttryck deruti, att den, längtande ifrån de tryckande
förhållandena, utan synnerlig afsaknad lemnar hem och fädernejord.
. Af Kommerskollegii statistiska berättelser finner man, att under
perioden 1874—1878 ett oroväckande tillbakagående egt rum på in¬
dustrins områden. Herrarne kunna sjelfve öfvertyga sig derom att
i. endast .tolf industrigrenar visar sig under denna tid ett sjunkande
tillverkningsvärde af mellan 18 och 19 millioner och på samma gång,
hvilket härvidlag är det vigtigaste, äfven en minskad tillverknings-
qvantitet i anseende till vigt och stycketal. Sjukdomstecken före¬
finnas således i mängd inom samhället. Om en menniska skulle
komma till en läkare och säga: »jag är sjuk, jag lider, undersök
mig»; men läkaren svarade: »ni är icke sjuk, det behöfs ingen under-
Onsdagen den 28 April.
13
N:o 34.
sökning», så torde det väl ej vara tvifvelaktigt, huru mensklighetens
dom skulle falla öfver ett sådant svar, den skulle säkerligen icke
blifva mild. Nu är det just en undersökning, som här blifvit ifråga¬
satt, en undersökning rörande de sjukdomstecken, som yppat sig i
samhällets industriella lif, och det kan väl ej vara rätt handladt att
vägra en sådan.
Utskottets ärade Ordförande har sagt, att denna undersökning
på sätt den blifvit föreslagen, icke skulle ske i något bestämdt syfte.
Jag tror icke, att det är rigtigt; dess syfte vore ju att söka fram¬
draga allt, som kan lända till uppdagande af sanningen. Att mot¬
sätta sig en dylik utredning, skulle nästan tyda på fruktan och jag
är öfvertygad att ingen representant vill vidgå någon fruktan för
följderna af en undersökning, ty dermed skulle han döma sin åsigt
och den skola, ur hvilken den framgått.
Jag anhåller om bifall till det af Andra Kammaren fattade be¬
slutet.
Herr Olsson, Peter: Då det för några dagar sedan berättades,
att Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet hade för af¬
sigt att vid behandlingen af detta ärende i Kammaren tillkännagifva,
att han för sin del icke hade något emot, att en sådan komité, hvarom
detta utskottsbetänkande handlar, blefve tillsatt, hade jag för min
del tänkt att icke yttra mig i denna fråga, då jag anser att i diskus¬
sionen härom icke bör inflyta sådant, som rör vare sig protektionism
eller frihandel. Det är, så vidt jag förstår, här endast fråga om,
huruvida med anledning af den väckta motionen en komité bör till¬
sättas för att åstadkomma den utredning, hvarom samma motion
talar. Men Finansministern började sitt anförande med ett yttrande,
som, med afseende å den framstående plats, han intager, icke blott
såsom konungens rådgifvare utan jemväl såsom den der hufvudsak¬
ligen har om hand landets ekonomiska angelägenheter, synes mig
hafva en särskild betydelse och derför kanske böra gifva anledning
till ett uttalande. Han yttrade, såvidt jag icke missförstod honom,
att en utredning af våra näringars ställning otvifvelaktigt skulle leda
till insigt om att våra redan protektionistiska tullsatser snarare be¬
höfva nedsättas än förhöjas. Såsom jag nyss sade, vill jag icke yttra
mig om vare sig de protektionistiska eller frihandelsåsigterna; jag
vill blott nämna, att, när man behandlar en sådan fråga som den
förevarande, man bör, om man vill taga hänsyn till enkla och natur¬
liga ekonomiska grundsatser och det sätt att gå tillväga, som be¬
gagnas vid dylika frågors handläggning i andra länder, se saken
från ekonomisk synpunkt. Man bör fråga sig på hvad sätt de be¬
fintliga statsbehofven böra fyllas. Böra de fyllas genom den direkta
eller indirekta beskattningen? År det derför Herr Finansministerns
mening med det afgifna yttrandet, att redan vid tillsättningen af
den nya eller kompletteringen af den gamla tullkomitén gå ut ifrån
den förutsättningen att våra redan protektionistiska tullsatser sna¬
rare böra sänkas än höjas utan afseende på våra näringars belägen¬
het och fram för allt utan afseende på statskassans behof, då måste
jag deremot på det allvarligaste protestera. Det går ej an att fylla
Utredning af
närmgarnes
ställning.
(Forts.)
N:o 34. 14
Onsdagen den 28 April.
Utredning af
näringarncs
ställning.
(Forts.)
statskassans behof annorlunda än genom den indirekta beskattningen,
så vidt jag förmår bedöma vår ekonomiska ställning, och det behöfs
visserligen icke heller. I afseende å frågan om den nu ifrågasatta
komitén skall bildas genom förstärkning af tullkomitén eller utgöra
en särskild komité, vill jag icke hafva någon mening eller yttra
något. Jag anser nemligen afgörandet häraf böra bero på Kongl.
Maj:t, som i det afseendet måste besluta och för sitt beslut bära an¬
svaret. Här är endast fråga om sjelfva utredningen, och denna ut¬
redning bör vara så omfattande, så opartisk och i alla afseenden så
beskaffad, att den kan tillfredsställa de olika anspråk, som från olika
sidor på densamma måste ställas.
Den högt aktade vice ordföranden i Bevillnings-Utskottet, som här
förut yttrat sig, erkände, att en jäsning i sinnena verkligen före¬
finnes, och jag föreställer mig, att det var hans mening att denna
jäsning i sinnena gick ut på att förändra och kanske höja tullsat¬
serna. Om detta var hans mening, då han dertill lade, att förden¬
skull bör en undersökning ske, så skulle redan i denna omständig¬
het ligga en antydan om den rigtning, hvari undersökningen borde
ega rum. Han talade sedermera om att i den nuvarande tullkomitén
de olika yrkena och näringsgrenarne finnas representerade, och han
trodde derför, att en sådan utredning, som här anses behöflig, af
komitén med nödig förstärkning skulle kunna verkställas. Jag vill
icke bestrida detta, men jag fäste mig vid hvad han yttrade derom,
att två embetsman också »olyckligtvis» kommit in i komitén och att
desse åtminstone representerade ovelden. Jag vill icke af detta
yttrande draga den slutsats, att icke äfven de öfrige ledamöterne
skulle representera ovelden eller handla efter oveldiga grundsatser,
men jag vill icke heller anse — fastän någon antydan derom förekom
i talarens anförande •— att man skulle kunna på ett sådant sätt upp¬
fatta deras arbete, som om hvar och en vid behandlingen af dessa
ämnen haft sina egna intressen för ögonen och derför äfven i mer
eller mindre mån låtit leda sig af samma intressen. Jag tror, att,
om man erkänner, att embetsmän äro oveldige —- och med detta
yttrande visade talaren intresse för sitt stånd, som man visst icke
bör misskänna — man äfven bör erkänna, att de, som representera
näringarne eller andra samhällsklasser, också kunna på ett tillfreds¬
ställande sätt sköta sina åligganden och sålunda äfven representera
ovelden. Jag tror lika med honom, att snart kommer den tid, då
det kommer att talas om sådana frågor, som röra den egentliga tull¬
lagstiftningen ; men här är icke fråga om annat än tillsättande af en
komité och — jag upprepar det — vid tillsättandet af en sådan
komité går det icke an att se frågan såsom mig förekom att Herr
Finansministern gjorde, med den tanken för ögonen att arbeta på
att åstadkomma nedsättning af våra redan protektionistiska tullsatser,
utan man måste se från ekonomisk synpunkt samt noggrant och
opartiskt undersöka på hvad sätt statsbehofven lämpligast kunna
fyllas, och dervid må man icke fästa sig vid hvarken den ena eller
andra teoretiska grundsatsen, utan taga de praktiska förhållandena
sådana de föreligga i ögonsigte och derefter fatta sitt beslut.
Onsdagen den 28 April.
15
N:o 34.
Jag slutar nu med anhållan att få instämma i Andra Kamma¬
rens beslut.
Herr Carlson: Många gånger har man sett, att ett förslag, som
vid Riksdagen väckts i eu viss rigtning, under öfver]äggningarnes
gång och stridens hetta antagit en annan karakter. Så är efter mitt
förmenande äfven fallet här, och jag tror, att man kan, utan afseende
på de stridiga meningar som här yttrats om hvad resultatet af den
ifrågasatta utredningen skulle blifva, rösta för sjelfva utredningen,
sådan den i Andra Kammarens beslut är bestämd. Jag kan nemligen
icke finna, att den ledamot, som i Andra Kammaren framstälde det
nu föreliggande förslaget till skrifvelse, hade för afsigt, att deri var
något att läsa mellan raderna, utan han yttrade detta om det förslag,
som af Andra Kammarens Tillfälliga Utskott blifvit väckt. För
min del har jag på den tid, då denna fråga förevar, af full öfverty¬
gelse röstat med dem, som gillade nu gällande handelstraktat, och
jag vidhåller ännu samma grundsatser, som derför lågo till grund,
men jag kan derför icke tillsluta ögonen för behofvet af att i enskilda fall
tillse, om en förändring i enskilda fall af nu gällande tullsatser kan
vara erforderlig och, ur denna synpunkt sedt, tror jag att flere med
mig må vara villige att rösta för den ifrågasatta undersökningen.
Men det finnes äfven en annan synpunkt, ur hvilken efter mitt
förmenande en sådan undersökning är, icke allenast nyttig, utan äfven
nödvändig. Vårt lands industri har under en kort, ja jemförelsevis
kanske alltför kort tid gjort särdeles starka ansatser, nästan våld¬
samma steg framåt; den har sedermera gått tillbaka, men endast
partielt, icke i det stora hela. Vid sådana förhållanden är det, lika¬
som för den enskilde, så ock för samhället ett behof att stanna, att
se tillbaka på den tillryggalagda vägen och göra sig reda för sin
ställning, för att kunna besluta för framtiden och ur denna synpunkt,
på det Konung och Riksdag må kunna, på grund af en klar uppfatt¬
ning om hvad den närvarande ställningen innebär, besluta vidare,
bör den ifrågasatta undersökningen ske.
Med anledning af hvad den siste talaren yttrade får jag erkänna,
att, ehuru man i dessa nordliga delar af Kammaren kämpar med
en viss svårighet att kunna klart uppfatta hvad från statsrådsbänken
yttras, att jag icke förstått Herr Statsrådets och Chefens för Finans¬
departementet ord så som om han hade bestämt de män, som skulle
verkställa denna utredning, än mindre som om han dermed skulle
förenat en tanke på sättet att fylla blifvande statsbehof, en fråga
som jag tror är alldeles oberoende af den nu förevarande och äfven
af det skälet icke bör dermed sammanblandas. Det är icke heller
genom skyddstullar utan genom tullen på de s. k. kassa-artiklarne,
man fyller sådana behof.
Jag förenar mig i yrkandet om afslag på Utskottets hemställan
och bifall till Andra Kammarens beslut.
Friherre Klinckowström: Jag hade verkligen i dag äm¬
nat hålla ett långt tal, men efter den öfverläggning, som rörande
denna fråga redan egt rum, samt de upplysningar och meddelanden,
Utredning af
näring arncs
ställning.
(Forts).
K:o 34.
16
Onsdagen den 28 April.
Utredning aj
•näringarnes
ställning.
(Forts.)
som lemnats, jag kan säga dels från statsrådsbänken och dels från
pérsoner, som annars i de fleste frågor pläga uppträda, såsom mina
antagonister, har jag förhoppning om, att den fråga, som nu före¬
ligger, nemligen bifall till Andra Kammarens beslut, skall, oaktadt
det Tillfälliga Utskottets begäran om afslag derå, i denna Kammare
gå igenom, jag hoppas utan omröstning. Jag hade äfven ämnat ingå
i kritik af det Tillfälliga Utskottets betänkande, och jag känner mig
verkligen frestad att göra det, men jag skall emellertid lägga band
på min elaka tunga och visa en sjelfbeherskning i det fallet, som
sjelfva Herr Bennich skall afundas mig. Jag hade icke ansett be-
höfligt att nu uppträda, men ett yttrande af Herr Statsrådet och
Chefen för Finansdepartementet har nödgat mig att inlägga min in¬
saga mot det sätt, hvarpå han uppfattat hela denna fråga. Det är
nemligen fråga om, på hvad sätt den utredning rörande näringarnes
tillstånd som, efter hvad mig synes, önskas af alla partier i denna
Kammare, skall verkställas. Herr Statsrådet och Chefen för Finans¬
departementet synes då anse det vara tillfyllestgörande, om den
komité, som för närvarande finnes — den så kallade tullkomitén —
erhåller en utvidgad instruktion att verkställa denna utredning. Jag
tror, att deri bedrager han sig ganska mycket. Med all aktning för
den nuvarande tullkomitén, vare sig i dess ursprungliga form af år
1876 eller i dess förstärkta form af år 1879, tror jag dock icke, att
den innehåller den kapacitet för den ifrågavarande undersökningen
som det vore önskligt att den dertill använda komitén besutte. Jag
tror, att tullkomitén uppfyllt det ändamål, hvarför den är tillsatt och
hvilket ändamål finnes mer eller mindre dunkelt skizzerad i de två
instruktioner, som Kongl. Maj:t på Herr Chefens för Finansdeparte¬
mentet föredragning och förslag utfärdat. Jag tror äfven — och
många yttranden från kompetenta håll tyckas antyda detsamma —
att denna komité afslutat de väsentligaste göromål, som utgjorde
ämne för dess verksamhet. Under sådana förhållanden hade det varit
önskligt — och jag beklagar om så icke kommer att ske —• att
denna komité nu blifvit upplöst. De personer i densamma, Kongl.
Maj:t ansett fullt tjenliga för de nya åligganden, hvarom nu är fråga,
hade väl i förening med andra kompetenta krafter kunnat formeras
till en ny komité, och icke allenast jag titan flerfaldige personer,
som med mig tänka lika i denna fråga, hade gjort oss förhoppning-
om att så skulle ske. Mig synes, att det varit lämpligt om personer,
som hafva mindre utpreglade åsigter vare sig i frihandels eller pro¬
tektionistisk rigtning, fått det nya uppdrag, som här är i fråga, och
icke sådana personer som, efter hvad vi alla känna och de sjelfve
göra sig en ära af att högt proklamera, äro tillgifne den ena eller
andra åsigten, in optima forma, i afseende å tullagstiftningen. Jag
säger icke detta för att i någon mån förringa tullkomiténs aktade
ordförande. Han är rättvisligen så uppskattad af alla partier, att
något sådant icke kan komma i fråga, och på det han icke må tro,
att det från min sida förefinnes något misskännande af hans insigter,
vill jag, såsom en sammanställning, nämna att, om den omöjliga pro¬
positionen skulle göras mig att inträda i den påtänkta komitén, jag
skulle, likasom jag anser Herr Bennich bör göra, afsåga mig ett så-
Onsdagen den 28 April.
17
tf:o 34.
dant förtroende, emedan jag anser mig vara alltför utpreglad protek¬
tionist för att kunna vara fullkomligt opartisk; och att Herr Bennich
är frihandelsvän, har han sjelf många gånger förkunnat på detta rum.
Jag borde förestält mig, att det skulle kunna finnas två olika
vägar att uppnå det åsyftade målet: en opartisk, omsorgsfull under¬
sökning af våra näringar. Det ena sättet vore att upplösa den nu¬
varande tullkomitén, att derifrån utgallra de element, som jag och
många tusen med mig anse vara otjenliga för en sådan komité och
förstärka återstoden med nya tjenliga krafter. Det andra sättet åter
vore att verkställa den behöfliga undersökningen genom mindre ko-
mitéer af förslagsvis 3 till 5 personer, som skulle hafva sig upp¬
draget att undersöka de stora näringsgrupper eller grenar deraf, som
för vårt lands industri och näringar äro vigtigast. På det sättet
kunde med minsta kostnad, största omsorg och fortast de ifrågava¬
rande arbetena utföras. Jag har här i min hand resultatet af den
utaf den franska regeringen verkstälda undersökning öfver näringar-
nes tillstånd derstädes, d. v. s. de rapporter, som inkommit och blif-
vit framlemnade för de franska kamrarne, och det slutliga förslag,
som af kommissionen framlagts. Sjelfva den primära undersöknin¬
gen af de olika näringarne bildar 3 stora volymer. Vill man genom¬
läsa dessa volymer, skall man lätt finna, huru origtigt det vore att,
på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet ansåg
tillfyllest, endast genom en förnyad instruktion sätta den nuvarande
tullkomitén i tillfälle att verkställa ifrågavarande undersökning. Den
franska komitén utgjordes af 33 personer. Af desse voro 15 rappor¬
törer, och de näringsgrenar, som undersöktes, uppgingo till 56. Ko¬
mitén formerades den 1 Juli 1878 och redan i December 1879, så¬
ledes icke fullt 1 V2 år derefter, aflemnades den tryckta rapporten
på kamrarnes bord för den diskussion öfver tulltaxan, som, efter
livad vi alla veta, inom kamrarne börjades i Januari'detta år och
ännu icke är på långt när afslutad, utan sannolikt kommer att räcka
hela detta år och kanske äfven ett stycke på det nästa. Den af 33
ledamöter bestående kommissionen fördelade sig i två stora sous-
kommissioner och dem meddelades alla af näringsidkare afgifna be¬
rättelser rörande näringarnes tillstånd, hvarom dessutom förhör an-
stäldes inför kommissionen och togos till protokollet.
Ännu vidlyftigare än den franska kommissionen gått till väga,
har den tyska, hvars arbetsresultat jag äfven har här i min hand,
verkstält den undersökning, som blifvit den ålagd af den tyska för-
bundsriksdagen och till följd hvaraf, såsom vi alla känna, den genom¬
gående förändring i tullagstiftningen eger rum, som började förlidet
år. Denna undersökning har skett med en omsorg och en sak¬
kännedom, som är förvånande och som utan tvifvel torde lemna rika
materiel till eu blifvande kommission här i samma syfte, om rege¬
ringen vill låta verkställa densamma omfattande och sorgfälligt och
sålunda lyssna till den underdåniga begäran, som jag hoppas snart
måtte blifva Eiksdagens beslut.
Jag måste mycket betvifla att Herr Finansministern haft till¬
fälle att fullt sätta sig in i dessa frågor, och säkert är, att om han
•det minsta ville lemna sitt öra åt hvad jag nu har äran frambära,
Första Kmmarens Prot. 1880. N:o 34.
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
2
N:o 31.
18
Onsdagen den 28 April.
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
lian lätteligen skulle finna, att det är åtminstone lika intressant sons
den enskilda konversation, lian nu förehar. Af hans meddelanden
till Kammaren har jag, som sagdt, funnit tillfyllest, att han icke fullt
satt sig in i denna fråga, ty hade han det gjort, hade han åtmin¬
stone genomögnat de ofantliga arbeten, som i Frankrike och Tysk¬
land egnats åt utredande af näringarnes tillstånd i dessa land, skulle
han tvifvelsutan icke framkommit med förslag om bildande af en
sådan undersökningskommission, som hans meddelande lät förmoda*
ty att den talrika mängd bekymrade näringsidkare i landet, hvilka
önska en omsorgsfull undersökning, icke kunna vara belåtne med en
så beskaffad, icke tillfyllestgörande undersökning, får han benäget
ursäkta.
Hvad Herr Bennich nämnde om den nuvarande komiténs tjen¬
lighet för den ifrågavarande undersökningen är jag fullkomligt för¬
vissad om, att han vid närmare besinning återtager. Han måste finna,,
att den näring, de tre tulltjenstemännen inom komitén representera,,
är konsumtionsnäringen, ty någon annan vet jag icke de egentligen
företräda. Att de skulle vara fullt opartiske, hoppas jag; men man
kan ju icke vara tjenlig att verkställa en undersökning om närin¬
garnes tillstånd och det skydd, de böra åtnjuta, när man högt pro¬
klamerar den teorin, att tullagstiftningen icke bör lemna något skydd
åt näringarne. Den teorin har Herr Bennich icke en, utan många,
gånger uttalat, och jag hoppas, att han som en man står vid sina
ord. Huru skall han då kunna vara lämplig att verkställa en sådan
undersökning, och jag hoppas derför, att han slutligen skall på sig
tillämpa den åsigt, jag rörande min person i det fallet uttalat.
Hvad beträffar den jäsning, som skulle förefinnas inom landet
med anledning af den nuvarande tullagstiftningen, så finnes verkli¬
gen en sådan, men den är en djupt gående rörelse i motsatt rigt-
ning, en långsamt mognande öfvertygelse om den nu sedan 16 år
rådande tullagstiftningens skadlighet för landets näringar och det
industriella arbetet, och jag är icke främmande för denna rörelse.
Jag tror mig tvärtom känna sinnesstämningen i landet, i afseende
på tullagstiftningen, bättre än någon ledamot af denna Kammare,
Konungens rådgifvare icke undantagne; ty jag har från alla delar af
landet sådana underrättelser, att jag tror mig kunna med bestämdhet
förklara, att det råder en allmän öfvertygelse inom landet, att vår
nuvarande tullagstiftning icke uppfyller de anspråk, man har rätt
att af densamma fordra, och det vore derför att hoppas, att Kongl.
Maj:t ville genom en omfattande och sorgfällig undersökning utaf
dertill fullt skickliga personer söka lugna landet och dess båda störa
partier i fråga om tullagstiftningen samt visa, huruvida näringarne
behöfva något stöd, huruvida de äro på återgång och om det är för-
enadt med någon fara att längre stanna på den punkt, der vi nu
stått under 16 år. Om Chefen för Finansdepartementet oaktadt den
diskussion, som nu här eger rum, envist fasthåller vid sitt beslut att
föreslå Kongl. Maj:t att endast göra ett tillägg till den nuvarande
tullkomiténs instruktion och derefter låta denna komité verkställa,
den undersökning, hvarom nu är fråga, så kan det hända, att denna,
undersökning kommer att draga ut på tiden flere år; men herrar fri-
Onsdagen den 28 April.
19
N:o 84.
handlare må icke inbilla sig, att vi derför ämna låta betaga oss vår
rätt att vid kommande riksdagar i motionsväg framställa de förslag,
som vi kunna anse nödiga för att skydda näringarne eller delar
deraf; ty vi vilja icke genom en så beskaffad förklaring eller tillägg
till instruktionen låta binda munnen till på oss.
Jag slutar med att anhålla, att Kammaren ville, med afslag å
det Tillfälliga Utskottets hemställan, bifalla det beslut, som Andra
Kammaren fattat i denna fråga.
Herr Stråle: I afseende på frågans utgång inom Kammaren
kunde det vara öfverflödigt att yttra något vidare, men jag nödgas
dock till besvarande upptaga några yttranden af en talare på jemt-
landsbänken. Han ansåg, att hvad jag yttrat skulle innebära ett
misstroendevotum mot den ursprungliga tullkomitén. Jag ber att
häremot få erinra, att om mitt yttrande kunde så uppfattas, så är
jag icke ensam om den åsigten, emedan den delats af Andra Kam¬
marens majoritet vid två på hvarandra följande riksdagar. Han på¬
stod, att jag skulle hafva origtigt tolkat Andra Kammarens vid senaste
riksdag fattade beslut i ämnet; men sedan Chefen för Finansdepar¬
tementet uti Andra Kammaren tydligen uttalat sin uppfattning af
den sammansättning af komitén, som då förefans, så hemställer jag
till Kammaren, huruvida den omständigheten, att Kammaren det
oaktadt icke blott förra året utan äfven i år beslutat att åt sakkun¬
nige personer uppdraga att pröfva näringarnes tillstånd, kan tolkas
på annat sätt, än att Kammaren icke var nöjd med den samman¬
sättning, komitén då hade. I annat fäll hade det väl legat närmare
till hands, att Kammaren begärt att åt den redan befintliga tullkomi¬
tén skulle lemnas det ifrågavarande uppdraget. Om jag i öfrigt
skulle hafva origtigt tolkat Kammarens innevarande år fattade be¬
slut, så ber jag få uppläsa några rader ur ett yttrande i frågan.
Den ledamot, hvars förslag sedan blef Kammarens beslut, yttrade
nemligen bland annat: »hvad bör väl en sådan undersöknings mål
vara? Det bör vara sanningen, den rena och opartiska sanningen.
Man bör på förhand vara ense om att, den må slå ut på det ena
eller andra sättet, man sedermera i alla händelser skall rätta sig
efter det gifna resultatet. Men icke får jag gå till undersökningen
med förutfattad mening om det resultat, till hvilket jag vill komma».
Jag tillåter mig hemställa, huruvida icke 1876 års tullkomité gick
med förutfattad mening till sitt arbete.
Den ärade talaren yttrade vidare, att det skulle råda en jäsning
inom landet, och jag skulle vilja till den ursprungliga tullkomitén
hemställa, huruvida den med lugn kan lägga handen på sitt bröst
och säga, att icke komitén har på sitt ansvar, att en sådan jäsning-
förefinnes.
Vidare sade han, att han delade landets invånare i producenter
och konsumenter och nämnde tillika, att det ock funnes några em¬
betsman i tullkomitén samt att desse skulle hafva den förtjensten,
att de vore oveldiga. Men jag ber då få fråga den ärade talaren,
hvart han räknar dessa embetsman, till producenterna eller till kon-
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
N:o 34.
20
Onsdagen den 28 April.
Utredning af
niiringarnes
ställ/ning.
(Forts.)
sumenterna, eftersom lian hänfört landets invånare till en af dessa
två kategorier.
Han påstod vidare, att allt vore väl bestäldt med den nuvarande
tullkomitén, emedan der funnes representanter för jordbruket, bergs¬
bruket, skeppsfarten o. s. v.; men dessa äro icke producenter i den
mening, hvarom nu är fråga, och om jag granskar den nuvarande
komitén med dess 13 ledamöter, så finner jag, att 12 V2 äro konsu¬
menter och möjligen 1/2 producent. Detta förhållande kan icke an¬
ses vara val bestäldt och man borde kunna vänta, att inom en så
talrik komité något rum lemnades åt fabriksindustrin, som nu icke
är der representerad; ty man är icke tillverkare derför, att man möj¬
ligen har en eller annan aktie i en fabrik. Dertill fordras annat än
att klippa kuponger och är det detta, som skall ligga till grund för
behörigheten, så beklagar jag oss. Det kan ju hända, att undersök¬
ningen blir sådan, som vi önska den; men den åvägabringas åtmin¬
stone icke på samma sätt som i andra länder, der man, enligt hvad
vi hört, är mycket mån om att båda sidorna må få framställa sina
åsigter och utkämpa sina strider inom de komitéer, som tillsättas.
Nekas kan ej, att de, som icke dela ffihandelsåsigterna, befinna sig
i en mycket ofördelaktig ställning med afseende på komitén.
Herr Statsrådet Forssell: Med anledning af det myckna tal,
som förts om den nuvarande tullkomiténs sammansättning, ber jag
få fästa uppmärksamheten derpå, att i denna komité är jernindustrin
representerad genom två ledamöter, af hvilka en är chef för ett af
våra största jernförädlingsetablissement; textilindustrin var repre¬
senterad af två ledamöter, och sedan den ene af dem aflidit, torde
Kongl. Maj:t icke underlåta att ersätta honom med en annan måls¬
man för samma industri; skeppsbyggeriet representeras af en leda¬
mot; trävarurörelsen af en; jordbruket var representeradt af tre leda¬
möter och numera, sedan en af dem ingått i Konungens råd, af
tvenne. Hvad de internationella förhållandena beträffar, har komitén
haft två i det afseendet sakkunnige ledamöter och har fortfarande
en sådan. Tulltekniken är representerad af tre medlemmar och af
desse tre tillhör åtminstone en den meningsfraktion inom Riksdagen,
som lifligast klagar öfver komiténs sammansättning. I komitén sak¬
nas representanter ur de öfriga större och mindre betydande indu¬
striernas led, men en hvar kan inse, att regeringen ej kan bereda
plats för dem alla, och att valet är svårt mellan de lika berättigade.
Deremot kunna de alla sägas vara representerade af chefen för tek¬
niska högskolan, som i de flesta dem rörande tekniska frågor är en
auktoritet. Slutligen är inom komitén arbetsklassen representerad af
en ledamot och det är kanske denne representant för arbetsklassen,
som mest skiljer den svenska tullkomitén från de många andra kom¬
missioner, hvilka här åberopats såsom mönster för oss. Om jag nem¬
ligen kastar en blick på de enquéte-kommissioner, som åren 1875,
1876 och 1877 tillsatts i Frankrike och åren 1878 och 1879 i Tysk¬
land, får jag bekänna, att vår komité i afseende å sakkunskap och
allsidigt representerande af de olika intressena icke står dessa efter.
De två enquéte-kommissionerna i Tyskland under ordförandeskap af
Onsdagen den 28 April.
21
K:o 34.
dr Serlo och dr Herzog, båda embetsman, hade väl upptagit några
industriidkare, men bestodo till öfvervägande del af embetsman.
Hufvudsaken ansågs der vara att hafva en allt omfattande kännedom
och opartiskt omdöme representerade i den myndighet, som skulle
bedöma industriidkarnes anspråk. Kommissionerna gingo till sina
arbeten med utsändande af frågor till industriidkarne. Dessa frågor
skulle bearbetas; svaren skulle sedan sammanställas och särskildt
mycket noggranna undersökningar anställas med inkallade industri¬
idkare, hvilka förhördes i långa och mödosamma sessioner. För ett
allsidigt och noggrant bedömande af dessa svar fordrades insigter,
som man endast kunde vänta af dem, som egnat sig åt att behandla
industriella frågor från en mera upphöjd ståndpunkt. Jag vet icke,
om tullkomitén här i Sverige kan verkställa ett så fullständigt ar¬
bete, som dessa 1878 års kommissioner åstadkommo i Tyskland; men
om så ej låter sig göra, så kommer det att bero deraf, att våra sven¬
ska industriidkare icke lika beredvilligt afgifva upplysningar som
de tyske och franske. Svårigheten ligger måhända hufvudsakligen
deri, att våra industriidkare icke ega samma korporativa samman¬
hållning, ,som de mera utvecklade industriländernas, med sina han¬
dels- och handtverkskamrar. Dessa representativa korporationer hafva
vid undersökningen varit af den största nytta. Dessutom har jag
af den undersökning, som verkstälts af enquéte-kommissionerna, fått
det intryck att industriidkarne i Tyskland och Frankrike måtte vara
mera vane att för sig sjelfva uppgöra noggranna öfverslag öfver sin
affärsställning och mindre rädda att för allmänheten framlägga de¬
samma, än förhållandet är här i Sverige. Jag har sjelf varit i till¬
fälle att öfvervara förhandlingarne inom svenska tullkomitén, då in¬
dustriidkare der meddelat sina upplysningar under det uttryckliga
förbehåll, att deraf intet finge komma till allmänhetens kännedom.
Det är dessa förhållanden, som göra, att en undersökning af svenska
näringsförhållanden måhända icke kan blifva så uttömmande som ena¬
handa undersökningar i andra länder; men jag bestrider, att i den
svenska tullkomitén skulle saknas sakkunskap och förmåga att be¬
döma de upplysningar, som de svenske industriidkarne kunna lemna
komitén. En jemförelse mellan vår nuvarande komité och den af
franska senaten år 1877 nedsatta under ordförandeskap af Mr Ancel
eller den af deputeradekammaren år 1878 nedsatta, hvilken varit
ledd af Mr Ferry, sedan af Mr Tirard, den bekante frihandlaren
och handelsministern, slutligen och senast af Mr Malésieux — en
sådan jemförelse skulle icke vara fullt rättvis, emedan dessa kommissio¬
ners sammansättning var så väsentligen bestämd af rent politiska
faktorer. Deremot skulle en jemförelse med den komité, som af
regeringen nedsattes år 1875 och som utgjorde en förstärkning af
deras Conseil supérieur du commerce, de 1’industrie et de l’agricul-
ture, visa att i denna komité, der handelsministern förde ordet, fans
embetsmannaelementet fullt lika mycket representeradt som i vår
tullkomité. Der sutto nemligen general tulldirektören Mr Amé, en
bekant frihandlare, Mr Ozenne och flere andre, som med dessa frå¬
gor tagit befattning mera ur teoretisk än praktisk synpunkt. Jag
Utredning af
näringarnes
ställning.
(Forts.)
N:o 34.
22
Onsdagen den 28 April.
Utredning af kan alltså icke erkänna, att vår komité i afseende å sakkunskap står
narmgarnes efter de föredömen, som här famstälts.
stallning. 1
Herr Wallenius: Då jag vet, att protektionister och frihan-
lare vanligen uppträda mer eller mindre hänsynslöst, så vet jag äf¬
ven, att den som kastar sig in i striden, utsätter sig för att blifva
temligen omildt bedömd. Jag vet icke, hvartill komitén för utredande
af näringarnes tillstånd skulle tjena, och hade trott, att den möjligen
kunde blifva skadlig, om jag icke blifvit hugnad af dem, som här å ömse
sidor förfäktat densamma och påstått, att den skulle blifva opartisk.
Jag vill derför icke motsätta mig, att den kommer till stånd. Det är
naturligt, att våra hufvudnäringar, jordbruket, bergsbruket och trä¬
varurörelsen icke blifva styfmoderligt behandlade, dessa näringar,
som fordra, att de, som arbeta, få sina lefnadsförnödenheter och sina
kläder billiga, på det att de må kunna tillverka varor, som kunna
afsättas på utlandet och täfla med andra nationers, hvilka hafva bil¬
ligare lefnadsförhållanden och billigare kläder. Det är på denna
grund jag icke vill motsätta mig den föreslagna komitén, emedan
jag tror, att den skall välvilligt se våra näringar till godo.
Det har sagts, att komitén skall blifva opartisk. Jag önskar då,
att den må kasta en blick på de näringar, som lida af en hög tull¬
lagstiftning. Det finnes näringar i vårt land, som skola tillgodose
arbetarne med kläder, och dessa näringar hafva skrikit öfver betryck
till den grad, att de tagit tull ur arbetarnes fickor, och när de väl
fått denna tull, hafva de män, som bedrifvit dessa näringar, betin¬
gat sig så hög betalning för de varor, de tillverkat, att de fått en
oskäligt stor vinst. Detta har åter framkallat en oerhördt stor kon¬
kurrens inom riket, så att långt mera varor tillverkats, än som be-
höfts, och de, som sysselsatt sig dermed, hafva blifvit ruinerade.
Jag hoppas, att dessa opartiske män i komitén må kasta en blick
äfven på dessa näringar, och under denna förhoppning har jag intet
emot, att komitén kommer till stånd, utan kommer att rösta för
densamma.
Herr Svanberg: Jag skulle nästan vilja säga, att jag djupt
beklagar, att Chefen för Finansdepartementet fått så litet reda på
vårt lands industri, att han icke vet, att det här finnes föreningar,
till hvilka komitén kan vända sig för att få svar på uppgifna frågor.
Jag ber emellertid få upplysa honom, att det finnes i nästan alla
större städer och äfven några af de mindre städerna föreningar, dels
handtverks- och industriföreningar och dels särskilda idustriförenin-
gar, och att den nuvarande tullkomitén ansett det under sin värdig¬
het att till någon af dessa föreningar framställa några spörsmål, det
kan väl icke helt och hållet neutralisera dessa föreningars existens.
Ytterligare beklagar jag, att Chefen för Finansdepartemetet så
flygtigt genomläst den tyska tullkomiténs berättelse, att han icke
observerat, att af de spörsmål, som utskickades kring landet till ett
antal af 2,873, återkommo icke mer än 1,639. Detta visar icke, att
man i Tyskland är mera benägen än i Sverige att svara på dylika
23
N:o 34.
Onsdagen den 28 April.
frågor, och om man här i Sverige icke svarat, så synes det mig
förlåtligt, då någon fråga aldrig blifvit framstäld.
Medan jag har ordet, ber jag att, ehuru det icke synes löna
mödan att besvara representantens från Skaraborgs län yttrande, deri
han anhöll, att den komité som blefve tillsatt, ville taga de närin¬
gar, som nu åtnjuta alltför stort skydd, i behörig upptuktelse, lik¬
väl få nämna, att jag har svårt att inse, huru hans yttande, att or¬
saken till det öfverklagade lidandet inom de industriella yrkena vore,
att många kastat sig in på vissa näringar, som vore så lönande, att
derigenom uppstått en öfverproduktion och att detta verkat så, att
inånga blifvit ruinerade — jag kan icke inse, säger jag, huru detta
•står tillsammans med de dyra priserna, ty enligt min erfarenhet är
följden af öfverproduktion tvärtom, att priserna blifva billiga, och
jag kan försäkra honom, att det icke är till följd af konkurrensen,
som varorna blifva dyra. Dåliga varor kan man klaga öfver, men
icke numera öfver dyra.
Herr Stråle, Holdo: Jag hade icke tänkt besvära Kammaren,
men då Chefen för Finansdepartementet här ansett sig kunna och
böra yttra, att de svenska industriidkarne icke lika beredvilligt som
i andra länder lemnat upplysningar, måste jag på det bestämdaste
protestera mot detta påstående. Jag har så godt jag förmådde lem¬
nat komitén alla möjliga upplysningar; och jag kan tillägga, att jag
till' och med från England införskaffat upplysningar om. förhållan¬
dena der vid i storlek motsvarande fabriker, och att jag lemnat
tullkomitén det bref, jag derom fått. Men om tullkomiten haft den
erfarenheten, att en och annan industriidkare icke lika beredvilligt
som jag meddelat upplysningar, kan det ju hända, att detta härle¬
der sic från farhågan, att tullkomiten varit sammansatt med förut
fattad mening; och det kan ju hända att, om tullkomiten varit an¬
norlunda sammansatt, det vill säga, om äfven den andra sidan eller
Sveriges industriidkare hade sina målsmän der, beredvilligheten
kunde hafva blifvit större att lemna upplysningar..
Att Herr Finansministern varit okunnig om tillvaron af fabriks-
och handtverksföreningar har redan af eu föregående, talare blifvit
påpekadt, och denna okunnighet har förvånat äfven mig..
Jag har endast velat, åtminstone hvad mig angår, inför Kam¬
maren nedlägga min protest mot påståendet, att de svenska indu¬
striidkarne icke varit nog beredvillige att lemna upplysningar.
Herr Wallenius: Jag har begärt ordet endast för att besvara
talaren på elfsborgsbänken och förtydliga min tanke, om tullen, eme¬
dan jag ser af dennes yttrande en benägenhet på vissa håll att för¬
vrida densamma. Det är klart, att då öfverproduktion framträder,
det blifver billiga pris, men de höga tullarne, som hafva framkallat
denna industri och som till en början gjorde den så lönande, att
•det blef en sådan oskälig inkomst, hafva åstadkommit, att många
kastat sig på dessa näringsgrenar; hvarigenom orimligt prisfall upp¬
stått på tillverkningen, och' till följd deraf har tullen ruinerat dessa
samma näringar.
Utredning af
näring amen
ställning.
(Forts.)
N:o 34.
u
Onsdagen den 28 April.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutat och Herr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma endast hade yrkats, att Kamma-
ren> a^aS å förevarande utlåtande, skulle antaga det beslut,.
Andra Kammaren i ämnet fattat; gjordes först proposition på bifall
till utlåtandet, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på
afslag derå och antagande af Medkainmarens i frågan fattade beslut,
hvilken proposition med ja besvarades.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 21 och 23 April
bordlagda Memorial och utlåtande:
N:o. 39, i anledning af väckt fråga om anslag för värnpligts-
lagens tillämpning; och
N:o 40, i anledning af väckt motion angående underdånig skrif¬
velse om framläggande för nästa Riksdag af förslag till ny härord¬
ning enligt vissa angifna grunder.
Vid föredragning af Stats-Utskottets den 21 och 23 April bord-
lagda Memorial N:o 41, med förslag till voteringsproposition m. m.
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om ny lönestat
för Armeförvaltningen; godkände Kammaren den i lista punkten
föreslagna voteringspropositionen och biföll Utskottets i 2:dra punk¬
ten gjorda hemställan.
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 21 och 23
April bordlagda Utlåtanden:
N:o 37, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande
bestämmelser rörande mark, vid skifte afsatt för skiftesdelegarnes
gemensamma behof; och
N:o 38, i anledning af väckt motion om antagande af en för¬
fattning rörande gäldandet af sådan ersättning, som omförmäles i 13
kapitlet Skiftesstadgan.
Upphäfvande
af 1866 års
förordning om
dispositions¬
rätten öfver
skogen å ny-
byggen.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 21 och 23 April bordlagda
utlåtande N:o 39, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
eller ändring i förordningen den 29 Juni 1866, angående disposi¬
tionsrätten öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomma af
“ybyggen, hvilka hädanefter från kronan upplåtas, m. m.
Herr Ny ström: Då jag icke kan gilla det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit i denna fråga, ber jag få yttra några ord för min
åsigt.
. Utskottet medgifver, att 5 paragrafen uti ifrågavarande förord¬
ning är hinderlig för jordbrukets framsteg. Den 5 § lyder sålunda:
Onsdagen den 28 April.
25
Ji:o 34.
»Vill egare af sådant skattehemman,' hvarom i §§ 1 och 2 är sagdt, Upphäfvande
för skogsmarks uppodling till åker eller äng å hemmanet, utöfver ‘f ars
husbehofvet, och det enligt § 1 utsynade årsfiygget, fälla skog, göre dZpositiom™
derom ansökning hos Vår Befallningshafvande med bifogande af rätten öfver
två trovärdige mäns intyg om odlingsmarkens läge, storlek, beskaf- skogen å ny-
fenhet, tjenlighet för odling samt om den tid, som för odlingens byggen.
fullbordande erfordras; och ege Vår Befallningshafvande, der ytter- (Foits.)
ligare besigtning anses nödig, låta sådan på sökandens bekostnad
af vederbörande kronobetjent verkställas. Finner Vår Befallnings¬
hafvande skäl att ansökningen bifalla, förelägge sökanden för odlin¬
gens fullbordande viss tid, vid lämpligt vite, och må derefter den
å marken växande skog, sedan den blifvit vederbörligen utstämplad,
af hemmansegaren fritt fällas och användas». Att bestämmelserna i
denna paragraf varit högst hinderliga och ännu äro det för odlingen,
kan hvar och en lätt inse, om man något noggrannare betraktar de
följder, som komma af paragrafens efterföljande. Paragrafen stad¬
gar nemligen, att det skall så tillgå, för att en jordbrukare, som fått
ett nybygge och gjort alla de för nybyggets öfverföring till skatte
erforderliga åtgärder, nemligen att bebygga hemmanet och att odla
allt, som genom afvittringsutslaget blifvit föreskrifvet för hem¬
manets öfverförande till skatte, men vill odla t. ex. en bit om ett
eller ett hälft tunnland eller större del, att han skall först låta två
trovärdige män besigtiga lägenheten och gifva intyg om läge, stor¬
lek, beskaffenhet, duglighet för odling o. s. v.; att han sedan skall
göra ansökning till Konungens Befallningshafvande och bifoga detta
intyg, då Konungens Befallningshafvande derefter kan, om den icke
finner skäl att bifalla ansökningen, på den utredning, som skett,
förordna vederbörande kronobetjent att, på sökandens bekostnad,
verkställa ny besigtning å lägenheten; derefter skall Konungens Be¬
fallningshafvande utfärda en resolution eller ett utslag, hvarigenom
det väl blifver honom tillåtet att odla den der marken, men han
tillika skall åläggas att inom viss tid verkställa odlingen — och
detta på ett skattehemman, hvartill han väl bör hafva sin egen full¬
komliga rätt stadgad. Och slutligen skall hemmansinnehafvaren för
att få odla denna fläck anlita jägeritjenstemän, som hafva rättighet
att taga tio öre för utsyning afl hvarje större eller mindre träd, som
kan finnas der. Först derefter skall han hafva rätt att odla denna
bit. Hela denna besvärliga omgång och alla deraf följande kostna¬
der, som icke kunna gå till mindre än hundratal kronor, för så vidt,
alla dessa föreskrifter skola efterföljas, verka ju derhän, att det är
precis detsamma som ett förbud mot odling, eller också, såsom det
nu i allmänhet sker, att lagöfverträdelser ifrågakomma. Ty icke må
man tro, att en fattig nybyggare, som nyligen uppröjt ett litet
hemman och derå uppfört byggnader för att få detsamma omfördt
till skatte, har råd att ställa till med så dyrbara undersökningar;
utan vill han hafva denna lilla bit odlad, måste han blifva lagöver¬
trädare mot detta stadgande. Jag hemställer derföre, om det kan
vara skäl att behålla en( sådan författning oförändrad, som lägger så
stora band på odlingens framsteg; isynnerhet då Lag-Utskottet in-
tf:o 84.
26
Onsdagen den 28 April.
Upphäfvande
af 1866 års
förordning om
dispositions¬
rätten öfver
skogen å
nybyggen.
(Forts.)
sett och yttrat, att den är hinderlig för odlingen. Hvarför icke då
söka att på något sätt få den ändrad?
Lag-Utskottet säger visserligen, att hindren troligen kunna på
administrativ väg afhjelpas. Men författningen är stiftad af Konung
och Riksdag, d. v. s. den har icke ansetts kunna stiftas på admi¬
nistrativ väg, emedan den skapade ett nytt slag af skattehemman;
och jag hemställer då till herrar jurister och andra, om det är tänk¬
bart, att författningen kan upphäfvas på administrativ väg. Jag tror
icke ens, att den kan på denna väg ändras.
Här begärcs ju blott en skrifvelse till Kongl. Maj:t — och så¬
som vi i föregående fråga sett, beslöts skrifvelse till Kongl. Maj:t —
hvarför kan man icke då få en skrifvelse till Kongl. Maj:t med an¬
hållan om ändring i denna författning? Lägges härtill nu, att för¬
fattningens 5 § icke tillåter, hvad som i de nordliga bygderna an¬
ses alldeles nödvändigt, nemligen att få bränna bort småris och
buskar, som hvarken kunna begagnas till husbehof eller utförsel,
och att det alltid der varit vanligt att få bränna bort sådant, isyn¬
nerhet då dessa trakter äro belägna långt från bostäder, och man
till följd deraf icke med fördel kunnat hemföra virket, samt att
hemmansinnehafvarne i detta fall skulle stå till ansvar för åverkan,
om icke lagen medgåfve någon jemkning, torde äfven på grund
häraf en ändring vara behöflig. Jag vill ytterligare tillägga, att
Konungens Befallningshafvande, enligt denna lag, nu kan ålägga
skattehemmans innehafvare att vid vite verkställa den der odlingen
inom viss tid, hvilket är ett intrång, stridande mot afvittringslagen,
som påbjuder att genom afvittringsutslag skall bestämmas, i hvad
mån odlingen skall fullgöras för att få hemmanet omfördt till skatte.
Jag kan då icke se annat, än att denna författning, äfven sedd
från dessa senare sidor, är högst olämplig och icke vidare bör
qvarstå.
Om man nu också anser, att denna paragraf borde förändras
utan andra skäl, vill jag dock upptaga till bemötande de skäl, Ut¬
skottet anfört till stöd för afslag. Lag-Utskottet säger, att inga nya
förhållanden inträdt, sedan förordningens antagande, och att de skäl,
som föranledde densamma, fortfarande ega giltighet. Alla minnas
väl, att det år 1866 var ett svårt raseri i de norra orterna rörande
afverkning af skog, och då gjordes hvad som för det dåvarande
kunde göras, och denna författning tyckes sålunda hafva tillkommit
för att i någon mån stäfja detta raseri; men, med den kännedom
jag har om Norrland, vet jag icke, att denna förordning verkat i
ringaste mån fördelaktigt för att stäfja skogssköflingen. Jag kan
äfven försäkra att för den nordligaste fjerdedelen af landet, eller
Norrbottens län, den icke är stödd på rigtiga uppgifter; ty deri
står, att hemmanets skog skulle i de flesta fall vara jemnad med
marken. Det har icke inträffat med något enda hemman inom Norr¬
bottens län, att, under föregifvande att odla hemmanet, skogen blifvit
så i grund sköfiad. Det skälet anser jag således alldeles icke
rigtigt.
Men nu kommer ett annat förhållande, som jag anser vara
mycket bestämmande för upphäfvande af denna paragraf och förord-
Onsdagen den 28 April.
27
N:o 34.
ningen i dess helhet, för Norrbotten åtminstone. Der finnes nem¬
ligen den så kallade Norrbottenslagen af den 29 September 1874.
Den är alldeles tillräcklig för att gifva det skydd, som man i denna
nordliga del af landet afsåg att bereda genom 1866 års förordning.
Denna lag, hvartill jag har varit med om att afgifva förslag, nem¬
ligen såsom ledamot i före detta skogskomitén, tåles väl af ortens
jordbrukare, men den är tillika ett tillräckligt skydd mot all öfver¬
drifven afverkning, och jag har bevis, äfven från Skogsstyrelsen,
att all öfverdrifven afverkning snart sagdt upphört inom detta län.
Vid sådant förhållande, nemligen att denna lag tillkommit efter
1866 års förordning, är det ju äfven deri ett ytterligare skäl att
taga bort denna öfverflödiga och onyttiga förordning, och det är
detta, som, jag vill hålla derpå, hade bort utgöra skäl för Lag-Utskottet
att säga, att det numera blifvit utfärdad sådan lag och kommit så¬
dana skäl, som gorå det till en möjlighet att kunna ändra författ¬
ningen i den del, hvarom nu är fråga.
Jag yrkar således, på grund af hvad som nu blifvit anfördt,
och då jag anser det alldeles nödvändigt att ställa så till, att intet
band får finnas för odlingens framsteg i de nordliga trakterna, så¬
vida man icke vill göra det öfre Norrland till en obygd, att, med
afslag å Utskottets hemställan, Riksdagen måtte i underdånig skrif¬
velse anhålla om upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 29 Juni 1866 rörande disposition till skog å skattehemman
i hvad den afser de delar af Norrbottens län, der den s. k. Norr¬
bottenslagen af den 29 September 1874 är gällande, äfvensom af för¬
ordningens 5 § jemväl för öfriga delar af Norrland och Dalarne.
Upphäfvande
af 1866 ars
förordning om
dispositons-
rätten öfver
skogen a
nybyggen.
(Forts.)
Friherre Hamilton: De förhållanden, som i forna tider och
för icke så alldeles länge sedan voro rådande i de norrländska lä¬
nen, lära hafva varit sådana, att man, under föregifvande att vilja
åstadkomma landets uppodlande, sökt skaffa sig tillfälle att sköfla
och att plundra skogen så mycket som möjligt. Länge fortgfick det,
men väckte till slut sådant uppseende, att förordningen af den 29
Juni 1866 utkom för att stäfja detta ofog. Nu vill man, att denna
förordning skall upphäfvas för att ännu mera göra denna sak lättare;
man säger, att odling icke kan ega rum, om de stadganden, som
finnas i denna förordnings 5 §, fortfarande skola gälla. Sant är vis¬
serligen, att jag icke känner de norrländska förhållandena på långt
när så väl som den siste talaren, men så vidt jag kunnat inhemta —
och jag har sökt sätta mig in i saken så mycket jag kunnat — bör
den icke vara till stort hinder för hvarken egare eller innehafvare
af dylika nybyggen att få odla så mycket som han sjelf kan antaga
att han medhinner för året. Egaren har ju rättighet att utan utsy¬
ning eller någon annan dylik åtgärd från myndigheternas sida af¬
verka så mycket skog, som han för sitt husbehof kan anse nödigt.
Det förefaller mig då, som om detta årliga husbehof icke skulle
vara så litet, att han, om han afverkade det på de platser, der od¬
ling kan ske, skulle kunna hinna med att odla mera än de trakter
han för året afverkat. Sant är väl, att en del skog der blifvit skyd¬
dad genom den så kallade Norrbottenslagen, men denna afser ju
]ST:o 34.
28
Onsdagen den 28 April.
Upphäfvande
af 1866 års
förordning om
dispositions¬
rätten öfver
skogen å
nybyggen.
(Forts.)
endast att skydda skogens sköfling för utförsel; deremot har den
lemnat full frihet att sköfla skogen till afsalu inom landet huru
mycket som helst; och deri ligger den förordningens stora fel att
den binder skogsegarens förmåga att göra sig verklig nytta af skogen,
under det den icke hindrar skogens afverkning till mer eller mindre
gagnlösa ändamål. Mången gång torde, förhållandet vara så, att de
så kallade odlingarna icke blifva så nyttiga i dessa, så långt upp
belägna norrländska provinser. Jag skulle beklaga, om man skulle
börja att söka släppa lösa de band, som äro lagda för att något så
när skydda skogen, och jag anhåller derföre om bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Anderson: De hemman, hvarom här är fråga, hafva
uppkommit af nybyggen, för hvilka odlingsskyldigheten icke blifvit
inom föreskrifven tid fullgjord eller hvilka upptagits efter utfär¬
dandet af 1866 års förordning. I de skattebref, som hafva utfärdats
för dessa hemman, är utsatt, att egarne endast hafva inskränkt dispo¬
sitionsrätt till skogen. Egarne af dessa hemman visste således då
de förvärfvade eganderätten, med hvilka vilkor de kunde komma i
besittning af hemmanen. Om nu så vore förhållandet, att, såsom
den förste ärade talaren anförde, eu egare af ett sådant hemman
skulle för uppodling af ett hälft eller ett helt tunnland jord behöfva
vidtaga alla de åtgärder han omnämnde, så skulle jag instämma med
honom och anse, att man hade lagt allt för stora hinder i vägen för
dessa hemmansegare; men så är verkligen icke förhållandet. Den
näst föregående talaren har påpekat, hurusom en egare till ett hem¬
man af detta slag kan bereda sig tillfälle att odla mindre jordrym¬
der genom att på samma område afverka skog till sitt husbehof
Enligt 5 § i den af den förste talaren åberopade förordningen har
egare till dettati slags hemman rätt att afverka skog till husbehof,
utan afsyning. År det fråga om odling af en större areal, då finnes
det väl i de flesta fäll så mycket skog derpå, att det väl torde
kunna löna sig för hemmansegaren att begära tillstånd till uppodling
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och få utsyning af jägeri-
betjent, helst denna syn, såsom den förste talaren nämnde, icke
medför större kostnad än 10 öre för hvarje träd.
Vidare nämnde den förste talaren, att det vore obilligt, att före¬
skrift meddelades om att odlingen skulle fullbordas inom viss tid,
men om icke sådan föreskrift meddelas, så har man ingen säkerhet
för att hemmansegaren någonsin verkställer odlingen. Enligt nu gäl¬
lande lagstiftning får Sen egare till dessa hemman icke från hem¬
manet försälja någon skog utan efter utsyning. Jag tror det vore
ganska farligt att släppa efter denna bestämmelse, ty om skogen är
utsynad och timret derefter blifvit vederbörligen utstämpladt, så är
det lättare att utöfva kontroll deröfver, att skogen icke uthugges
och försäljes under förebärande af odling. Skulle deremot egarne i
vissa fall få sälja skog utan utsyning och stämpling, så vore all
kontroll öfver hemmansegarnes görande och låtande bortfallen,
Hvad nu den så kallade Norrbottenslagen beträffar, så har den
egentligen icke något med denna förordning att göra, den sträcker
Onsdagen den 28 April.
29
R:o 34.
sig endast till ett enda län och dessutom kan ju, såsom den siste
talaren anförde, försäljningen ske inom länet.
Jag anhåller om bifall till Lag-Utskottets förslag.
Upphäfvande
af 1866 års
förordning om
rätten öfver
Herr Nyström: Jag anhåller att för ett kort ögonblick få skogen å
taga den ärade Kammarens tid i anspråk för att besvara de anmärk- nybyggen.
ningar, som blifvit gjorda mot mitt förra anförande. Det nämndes, (Forts.)
att det enligt författningen skulle vara fritt tillåtet att inom länet
försälja skog. Det är visserligen sant, men det är också lika sant,
att det genom Norrbottenslagen är tillräckligt sörjdt för att det icke
från länet afverkas och afyttras så mycket, att fara kan uppstå för
skogens framtida bestånd. Om det således förekommer till utstämp-
ling 10, 20 eller 50 undermåliga träd från den trakt, om hvars od¬
ling det är fråga, så kunna väl dessa öfverlåtas och säljas till en
granne inom orten, men de få icke afyttras utom orten. Då nu
hvar och en derstädes i allmänhet har hvad han behöfver för sitt
husbehof, så uppstår der icke något sådant förhållande, att det blir
någon frestelse att under förevändning af odling söka att till öfver¬
drift afverka skog på sitt hemman. Jag har varit mån om att söka
skydda Norrbotten och de norra orterna från öfverdrifven skogs-
afverkning, mina åtgöranden i skogskomitén hafva gått derpå ut;
men å andra sidan har jag också varit mån om att söka ställa så
till, att befolkningen skulle finna sig vid de lagar som utfärdas, och
att man icke finge en lag, som tvingade den att blifva lagbrytare
eller också förorsakade stora kostnader. Norrbottenslagen är, såsom
jag nyss nämnde, ett tillräckligt skydd för skogen, och blefve den
gällande äfven för det öfriga Norrland, så tror jag, att detta skulle
vara särdeles lyckligt, ty under de 6 år, den varit bestående, har
jag icke hört ett enda klagomål af någon skogsegare öfver den¬
samma. Den är visserligen ett band och kan väl anses medföra ett
visst intrång i eganderätten, men detta intrång är så lent, att det
borde kunna tålas af hvarje skogsegare, ty lagen gör icke vidare
inskränkning än att den ålägger den enskilde att icke afyttra för
afsalu från orten undermålig skog, med mindre än att vederbörande
skogstjensteman gifvit sitt bifall dertill, hvarför denna bestämmelse
således är förenlig med skogens rationella behandling. Jag måste
derföre bedja att Herrarne, om möjligt, ville här bifalla denna skrif¬
velse till Kongl. Maj:t. Det är ju icke mera än en skrifvelse man
här begär, och är det så att Kongl. Maj:t icke vill bifalla densamma,
så kan det icke hjelpas. Redan år 1878 väcktes inom Andra Kam¬
maren motion i denna rigtning, men frågan föll då i Andra Kam¬
maren med 89 ja mot 30 nej. Hvad utgång frågan nu kan få, kan
man naturligen icke veta, men jag hoppas att Herrarne vilja bifalla
denna underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till Lag-
Utskottets förevarande utlåtande, dels af Herr Nyström, att Kamma¬
ren, med afslag å samma utlåtande, måtte för sin del besluta, att
Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla om iipphäfvande af
N:g 34.
30
Onsdagen den 28 April.
Upphäfvande
af 1866 ars
förordning om
dispositions¬
rätten öfver
skogen a
nybyggen.
(Forts.)
Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 29 Juni 1866 rörande dispo¬
sition till skog å skattehemman, i hvad den afser de delar af Norr¬
bottens län, der den s. k. Norrbottenslagen af den 29 September
1874 är gällande, äfvensom af förordningens 5 § jemväl för öfriga
delar af Norrland och Dalarne.
Härefter framstäldes propositioner på dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen om bifall till utlåtandet vara med ja be¬
svarad.
Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 21 och 23 April
bordlagda utlåtande N:o 40, i anledning af väckt motion i fråga om
offentlighet vid underrätters och polisdomstolars förhandlingar.
Föredrogos å nyo och biföllos Första Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtanden:
N:o 12, i anledning af ett inom Riksdagens Andra Kammare
väckt och af Kammaren godkändt förslag om aflåtande af under¬
dånig skrifvelse, angående ändring i sättet för markegångsprisens
åsättande och markegångstaxornas uppställning;
N:o 13, angående förändrad röstberäkning vid val af folkskole¬
lärare; och
N:o 14, angående underdånig skrifvelse rörande ändring i gäl¬
lande föreskrifter om tiden för af- och tillträde af folkskolelärare¬
platser.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets den 19
April bordlagda memorial N:o 38, i anledning af Statskontorets un¬
derdåniga berättelse angående undsättningsfonden.
Föredrogs å nyo och bifölls Konstitutions-Utskottets den 24 och
26 April bordlagda memorial N:o 9, i anledning af Kamrarnes be¬
slut i fråga om de i Utskottets utlåtanden N:is 4 och 5 tillstyrkta
ändringar i §§ 87 mom. 1 och 53 Regeringsformen samt § 42 mom.
1 Riksdagsordningen.
Anstånd med Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 24 och 26 April bord-
amortermg af lagda utlåtande N:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om
StVelsman—1 beviljande af anstånd med förskrift^ rånte- och kapitalafbetalningar
Barkens jern- & de Vessman—Barkens jern vägsaktiebolag beviljade statslån.
vägsaktiebolag.
Herr Reutersvärd: Jag ser af detta utskotts-betäaikande, att
flere af Kammarens ledamöter inom Stats-Utskottet reserverat sig,
Onsdagen den 28 April.
31
N:o 34.
men då jag nu finner, att ingen af dem är närvarande, tager jag
mig friheten att för några ögonblick begära ordet. Inom Utskottet
har sjelfva frågan blifvit så belyst, redan från början ända till dess
nuvarande ståndpunkt, att något derom icke vidare torde behöfva
yttras; men reservanterna upplysa äfven om de verkligen ömmande
förhållanden, som här kunna vara att taga i betraktande; så mycket
mera som bolaget icke genom eget förvållande kommit i den ställ¬
ning, hvari det för närvarande befinner sig.
Reservanterna hafva här icke föreslagit något annat, än att de
annuiteter, som detta bolag icke har kunnat verkställa för de två
eller tre sista åren, måtte till betalningstiden få framflyttas för tre
år. Statsverket gör på detta icke någon nämnvärd förlust, och då
så många goda skäl tala för bifall till reservanternas förslag, tager
jag mig friheten att anhålla om bifall till reservationen.
Friherre Klinckowstrom: I likhet med den siste talaren finner
jag frågan fullständigt utredd, men i olikhet med honom finner jag
det beslut, Stats-Utskottet här föreslagit, vara så rigtigt och isynner¬
het för framtiden så vigtigt, att jag icke kan annat än bedja Kam¬
maren att biträda Utskottets förslag; så mycket hellre som näst före
klämmen förekommer, att, äfven om Riksdagen ej finner skäl att be¬
vilja det sökta anståndet, fullmäktige i Riksgäldskontoret dock icke
äro förhindrade att, der sådant, med hänsyn till statens bästa och
med bevarande af dess rätt och säkerhet, ske kan, medgifva den
lättnad vid betalningsskyldighetens fullgörande, som af förhållandena
kan påkallas. På grund af dessa skal vågar jag anhålla om bifall
till Stats-Utskottets förslag.
Ö
Herr Reutersvärd: Det är visserligen sant, att Stats-Utskottet
har resonnerat på sätt den siste ärade talaren uppgifvit, men då
Riksgäldskontoret har låtit två år passera, så torde det blifva svårt
för Riksgäldskontoret att i längden utan Riksdagens medgifvande
tillåta sådant uppskof. För min del måste jag vidhålla mitt förra
yrkande, och jag anhåller att för Herrarne få omnämna, att med
denna jernväg är det egendomliga förhållande, att utom det att jern-
vägen är lemnad såsom pant för bolagets skuld till staten, så är det
äfven stäldt proprie-borgen för bolagets förbindelser. Det var ur¬
sprungligen fem personer som härför voro i borgen, men deraf åter¬
stå nu endast tre eller fyra, hvilka således ensamme få bära ansvaret
och i första hand skulle drabbas af det verkligen hårda ödet att nöd¬
gas betala ut dessa penningar till Riksgäldskontoret för att sedan
sätta bolaget i konkurs. Jag tror för min del, att hvarken staten
eller det allmänna kan vinna på en sådan åtgärd, hvarigenom tra¬
fiken på denna trakt möjligen skulle kunna komma att för åratal
blifva stängd. Hvad som isynnerhet har bragt denna jernväg på
obestånd, det är de konkurrerande jernvägar, som under de senare
åren der blifvit anlagda. Dessutom har jag mig bekant, att denna
jernväg var en bland de allra första —- jag tror den var den andra i
ordningen — som anlades här i landet. På den tiden saknades här både
skickliga ingeniörer och skickliga arbetare, hvilket gjorde att kost-
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern¬
väg sak tiebolag.
(Forts.)
Itf:o 34.
32
Onsdagen den 28 April.
Anstånd med
-amor tering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern¬
väg salt tieb olag.
(Forte.)
naden för jernvägsanläggningen steg til] mera än dubbelt mot hvad
kostnadsförslaget utvisade, och bolaget har sedermera haft stora svå¬
righeter att Bekämpa. Det har på senare tiden gått så långt, att
knappt någon velat inträda i styrelsen derför, att bolaget ofta måst
taga upp tillfälliga lån för att kunna underhålla trafiken. Nu har'
emellertid på sista tiden en ljusning inträffat för jernvägarne, isyn¬
nerhet inom bergslagsorterna, och förhoppning finnes, att det kan
blifva bättre för dem. Om derför Riksdagen ville bevilja ett fram¬
flyttande af annuiteterna, så kan jag för min del icke inse att detta
vore alls något farligt prejudikat. Då frågan blifvit fullkomligt ut¬
redd och då en Kongl. proposition i ämnet föreligger, så måtte
Riksdagen kunna vara öfvertygad om, att frågan verkligen är be-
hjertansvärd. Jag yrkar derför fortfarande bifall till reservanternas
förslag.
Herr Falk: Detta är verkligen en fråga, som är väl värd att
behjertas: Utskottet har afstyrkt förslaget på den grund att det an¬
sett, att vilkoren för bolaget ingalunda skulle förbättras utan tvärt¬
om blifva sämre, om det Begärda betalningsanståndet beviljades. Så
tror jag emellertid icke, att förhållandet skulle blifva, ty, såsom vi
alla känna, hafva under de sista åren konjunkturerna varit ytterst
dåliga, hvarigenom trafiken på den ifrågavarande lilla jernvägen för¬
minskats. Dessutom finnes det ett bolag, som af Kongl. Maj:t fått
koncession att anlägga en ny bana, och i denna koncession ingår det
vilkoret, att detta bolag skulle inlösa Vessman—Barkens jernväg,
och härtill kommer, att tiderna ju nu förbättrats, så att utsigterna
för det ifrågavarande bolaget från och med detta år synas komma
att blifva ljusare. Jag tror derför icke, att det för staten längre
fram kan blifva svårare att få ut sin rätt än hvad det för närvaran¬
de är. Skulle Stats-Utskottets förslag af Riksdagen godkännas, kom-
me det säkerligen för de personer, som iklädt sig borgen för full¬
görandet af bolagets skyldigheter, att kännas ganska tryckande; en
af dessa borgesman är visserligen i den ställning att en dylik utgift
för honom ingenting betyder, men så är icke förhållandet med de
öfriga. Detta anser jag vara en behjertansvärd omständighet, och
jag får derför yrka afslag å Stats-Utskottets förslag och bifall till
reservanternas.
Herr Ekman, Carl: Jag var tillfälligtvis icke närvarande i
Kammaren, då diskussionen öfver detta utlåtande börjades, och då
jag således icke har hört allt hvad som här i fråga blifvit yttradt,
så är det mycket möjligt att jag icke blir i tillfälle att kunna be¬
svara de skäl, som af några talare hafva blifvit anförda till stöd för
bifall till Utskottets utlåtande, hvilket jag här hörde påyrkas sär¬
skilt af en ärad talare på elfsborgsbänken. För de af Herrarne,
som hafva tagit kännedom om handlingarna, framgår det tydligt, att
här icke är fråga om någonting annat än att lemna någon tids an¬
stånd med betalningen af det belopp, som eljest skulle vara förfal¬
let att betalas för Vessman-—Barkens jernvägsaktiebolag. Anled¬
ningen till denna framställning härleder sig egentligen derifrån, att,
Onsdagen den 28 April.
33
3T:o 34.
sedan åtskilliga nya jernvägar fått koncession och åstadkommit en
ganska svår konkurrens med Vessman—Barkens jernväg, inkomsterna
för detta jern vägsbolag, hvilka till en början voro mycket goda, så
småningom betydligt nedgått, att det mött svårigheter för bolaget
att kunna betala de bestämda annuiteterna. Till säkerhet för den
fordran, staten har, är stöld dels sjelfva jernvägen, dels också bor¬
gen af några personer, hvilka tillsammans helt visst äro fullt ve-
derhäftige för den förbindelse, de hafva ingått. Nu är det väl just
icke mycken anledning att tro, att trafiken på Vessman—Barkens
jernväg skall, sedan de nya kommunikationslederna kommit till stånd,
kunna blifva betydligt större, än den har varit under de senare åren.
Således finnes icke något egentligt skäl att bifalla den ansökan om
betalningsanstånd för bolaget, som här blifvit gjord, såvida icke an¬
dra förhållanden tillkommit, som kunde gifva anledning att hoppas,
att detta bolag skulle, utan att borgesmännen behöfde anlitas för
sina förbindelser, kunna liqvidera sin skuld till staten. En sådan
omständighet har emellertid tillkommit, sedan bruksegaren O. G.
Timm m. fl. erhållit koncession att anlägga en jernväg från Engels-
berg förbi Fagersta till lämplig punkt vid Dalelfven, och Kongl.
Maj:t vid meddelandet af denna koncession bestämt, att, innan an¬
läggningen af denna jernväg får påbörjas, skall det bolag, som an¬
lägger den nya jernvägen, hafva betalt Vessman—Barkens jernvägs-
aktiebolags skuld till staten eller stält nöjaktig säkerhet för att sta¬
tens fordran af detta bolag skall blifva till fullo betald. Det är un¬
der loppet af innevarande års sommar, som det skall visa sig, huru¬
vida detta nya jernvägsföretag kan komma till stånd, och under så¬
dana förhållanden är det också, som Kongl. Maj:t ansett det lämp¬
ligt att afgifva proposition till Riksdagen att, till dess man får er¬
fara, huruvida detta nya jernvägsbolag kommer till stånd och upp¬
fyller det vilkor, som vid koncessionen blifvit fästadt, anstånd med
betalningen måtte lemnas åt Vessman—Barkens jernvägsaktiebolag.
För min del kan jag icke neka till att jag tycker det ligger mycken
billighet i att under sådana förhållanden medgifva detta anstånd, och
någon risk för staten kan jag icke finna vara förknippad med att
bifalla detta betalningsanstånd, enär enligt det förslag, som reser¬
vanterna här framstält, borgesmännen fortfarande skulle bibehållas
vid samma förbindelse, som nu åligger dem, nemligen att, i händelse
ntt bolaget icke kan verkställa liqviden af sin skuld till staten, full¬
göra denna _ betalningsskyldighet. Om staten nu förfar strängt och
utkräfver af borgesmännen det belopp, som bolaget är skyldigt, så
tror jag för min del, att borgesmännen icke göra någon förlust
derigenom att de få utbetala hvad deras borgesförbindelse ålägger
dem att betala, men det skulle deremot högeligen förvåna mig, om
icke borgesmännen, sedan de på grund af sina förbindelser fått
betala bolagets skuld till staten, genast skulle vidtaga sådana åtgär¬
der, hvarigenom de kunde göra sig betäckte för hvad^de varit tvungne
att utbetala. Efter mitt förmenande lemnar jernvägen med sina ske¬
nor och den rullande materiel, som bolaget eger, full tillgång till
betäckande af det belopp, som bolaget nu är skyldigt staten och hvilket
.således borgesmännen skulle få "betala, och den enklaste utvägen
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 34. 3
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Parkens jern-
väqsaktiebolaq.
(Forts.)
N:o 34.
34
Onsdagen den 28 April.
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern-
väasaktiebolag.
(Forts.)
för borgesmännen synes då vara den att, sedan de betalt ut ifråga¬
varande belopp, realisera bolagets tillgångar, och då blir ju hela
jernvägen slopad. Att vidtaga en åtgärd, som efter all anledning
skulle komma att föra till ett sådant mål, synes mig icke vara lämp¬
ligt, och då det efter mitt förmenande, är ganska sannolikt, att det
andra bolaget, som fått koncession att bygga jernväg från Engels-
berg till Dalelfven, verkligen kommer till stånd samt att detta bo¬
lag då, på grund af det vilkor, som Kongl. Maj:t fäst vid medde¬
landet af koncessionen, äfven gör upp den skuld, som Vessman—
Barkens jern vägsaktiebolag har till staten, är det ju här endast fråga
om ett år, och det är väl under sådana förhållanden, som här före¬
ligga, allt skäl, åtminstone enligt mitt förmenande, att medgifva det
begärda betalningsanståndet. Det är på dessa skäl jag vågar an¬
hålla, att Kammaren, med afslag på hvad Utskottet hemstält, i
stället måtte bifalla Kongl. Majrts proposition på det sätt, som den
vid Utskottets utlåtande fogade reservationen innehåller.
Herr von Kraemer: Af laga förfall hindrad, var jag icke när¬
varande i Utskottet, när detta ärende der behandlades och jag visste
icke ens af att det behandlades under min frånvaro, hvarföre jag
icke heller är antecknad såsom frånvarande. Jag kunde således
egentligen icke hafva någon skyldighet att försvara Stats-Utskottets
mening, men då jag icke hört någon ledamot af Utskottet, som del¬
tagit i beslutet, försvara detsamma och jag, om jag varit tillstädes,
skulle hafva deri deltagit, anser jag mig böra yttra några ord till
försvar för det slut, hvartill Utskottet kommit.
Denna jernväg, ehuru den är en jernväg,, tillhör egentligen en
så att säga öfvervunnen ståndpunkt i kommunikationsväsendet. Den
är eu fulländning af en kanalbyggnad, nemligen Strömsholms kanal,
som sammanbinder Barken med Mälaren. Detta kanalsystem var
ursprungligen afsedt att fortsättas vidare genom en kanal från Bar¬
ken till Vessman. Men kanalernas period förgick—jern vägsperioden
inbröt. Den tillämnade Barken —Vessmans kanal ersattes med denna
jernvägsbit. I detta förhållande ligger denna jernvägs framtida horo¬
skop bestämdt, ty lika så visst som kanalkommunikationer icke kunna
uthärda täflan med de mera tidsenliga jernvägarne, lika litet kan en
jernvägsstump, som är en fulländning af ett kanalsystem och af det¬
samma beror, hafva någon verklig framtid. Äfven ber jag att få
påpeka, hvad som också står i betänkandet, att denna jernväg såsom
en af de tidigaste i landet fick af Rikets Ständer lån på ytterligt
billiga vilkor: det första mot 3 procent ränta utom kapitalafbetalning
och det andra mot 4 procent ränta utom kapitalafbetalning, hvadan
den väl ej rimligen bör ytterligare få en fördel genom det begärda
anståndet.
En ytterligare fördel denna jernväg erhållit är att, då ett bolag
af bruksegare 1878 erhöll koncession på en. jernväg från Engelsberg
till Ludvika, förelädes detta nya bolag af Kongl. Maj:t det vilkor
att det ej finge bygga på sträckan mellan Barken och Vessman,
innan det inlöst den äldre jernvägen.
Onsdagen den 28 April.
35
N:o 34.
Det har nu förmenats att, om ett uppskof med räntebetalningen
nu icke medgåfves, skulle detta hindra eller omintetgöra denna
inlösen. Jag kan icke rigtigt förstå detta. Mig synes snarare som
om ett uppskof förvägrades, detta skulle påskynda den ifrågavarande
uppgörelsen; och då denna uppgörelse, såsom vi nyss hört en talare
anföra, är i fråga att ske under detta års sommar, så vore det väl
särskildt icke lämpligt, äfven under förutsättning att ett uppskof
skulle befordra uppgörelsen, att medgifva ett uppskof på tre år.
Icke heller kan jag tro att, om borgesmännen skulle drifvas till den
ytterligheten att nödgas betala jernvägens skuld, som för öfrigt icke
är så stor, de skulle tillgripa den utvägen att rifva upp skenorna
och sälja dem tillika med den rullande materielen, helst just då det
är föreskrifvet att den nya jernvägen icke får byggas förr, än denna
blifvit inlöst, och det således är att förmoda, att de skulle vilja bi¬
behålla jernvägen i så högt värde som möjligt till inlösningstill-
fället.
Jag kan således icke se annat än att ett bifall till Stats-Utskot-
tets förslag snarare skulle påskynda denna uppgörelse; och då slut¬
ligen, äfven om det icke är fråga om någon stor summa och staten
kanske icke skulle löpa någon allvarligare risk, ett sådant medgif¬
vande af uppskof dock alltid är ett prejudikat, hvilket tvifvelsutan
kommer att följas af liera andra dylika ansökningar, så synes det
mig, som om Stats-Utskottet på högst goda skäl kommit till det af¬
styrkande slut, betänkandet innehåller. Jag får derföre för min del
anhålla om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Reutersvärd: Jag ber att få bemöta något af hvad den
siste talaren yttrade. Han sade, att denna jernväg vore en öfver-
vunnen ståndpunkt. Det må så vara, att den blifvit det genom de
konkurrerande jernvägarne, som tagit trafiken från den, men den
betjenar likväl högst väsentligt rörelsen i dessa trakter derigenom,
att den sammanbinder Strömsholms kanal med de stora vattnen i
Dalarne och på sådant sätt underlättar forslingen af de betydliga
qvantiteter malm, som från Grängesberget föres till nedanför lig¬
gande masugnar. Att denna bana icke har någon framtid, såsom
denne talare sade, är klart om det nya bolaget kommer att inlösa
banan, men då gör staten icke någon förlust, ty staten får då genast
såväl kapital som ränta åter.
Han yttrade vidare, att det vore en bagatell för borgesmännen
att betala banans skuld. Jag känner ett par af dessa borgesman och
jag tror visst att de äro fullt, vederhäftiga; men om de få betala ut
60,000 kronor för ett företag, hvarför en af dem åtminstone nu är
ointresserad, emedan han lemnat orten, så skulle det vara en ovanlig
släpphändhet, om de icke sökte regress till jernvägen. Jag tror icke,
att det är en sådan bagatell att oförskyldt få betala 60,000 kronor.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Warn, Carl Fredrik: Jag åhörde med uppmärksamhet den
näst siste talarens anförande för att komma under fund med motiven för
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern¬
väg saktiebolag»
(Forts.)
K:o 34.
36
Onsdagen den 28 April.
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern¬
vägsaktiebolag.
(Forts.)
Utskottets hemställan, men jag har för min del icke kunnat gilla,
hvad han yttrat till försvar derför.
Han påstod i främsta rummet, att man här borde vara sträng
derföre, att dylika banor som denna, d. v. s. sådana, som med hvar¬
andra sammanbinda särskilda genom kanalanläggningar för sjöfart
öppnade kommunikationer, icke hade någon framtid. Jag förstår
icke hvad det har med denna sak att göra; men jag bestrider för
öfrigt, att förhållandet skulle vara, att kanaler och derföre äfven i
samband med dem stående jernvägar icke hafva någon framtid för
sig. Der stora vattenkomplexer finnas, kunna icke jernvägarne sprida
sådan lättnad för kommunikationerna som kanalerna, hvilka förena
sjöarne med hvarandra. Men jag förstår icke, hvad frågan om vat¬
tensystemen hafva framtid eller icke har med denna sak att gorå..
Förtjenar saken i och för sig att vinna erkännande, lärer väl icke
derpå kunna inverka, om denna bana kommer att blifva efterföljd
af andra dylika eller icke.
Ett annat skäl, som talaren anförde, var att banan fått så billiga
lånevilkor, när den anlades. Mine Herrar, visar icke erfarenheten
tvärtom, att dessa vilkor varit allt för betungande för dem, som an-
lade banan, men hvad för öfrigt en jemförelse mellan de vilkor,
detta bolag erhållit, och dem, som beviljats andra bolag, skulle in¬
verka på denna sak, kan jag icke heller inse, då särskilda bolag all¬
deles icke kunna förutsättas hafva samma eller lika stor förmåga att
bära betungande vilkor.
Slutligen yttrade han, att det kunde blifva ett prejudikat; men
om jag icke hörde orätt, sade han sjelf, att flera sådana prejudikat
redan blifvit gifna och vi kunna vara fullt öfvertygade om att, huru
stränga vi än föresätta oss att vara, så komma alltid förhållanden
af särskild beskaffenhet att inträffa och bland dem sådana som de
större eller mindre sympatier, som kunna förefinnas för någon viss
ort eller något visst företag, den större eller mindre förmåga, med
hvilken dess talan föres o. s. v., då en mildring eller ändring skall
komma att beviljas. Men om detta måste medgifvas, då äro vi ock
tvungne att erkänna, att en principiel stränghet utan pröfning af
sakskäl och afseende på dem, der de förtjena det, måste medföra en
ganska stor risk att vi blifva, hvad vi dock säkert icke vilja vara,,
nemligen orättvisa.
Då staten, såsom i detta särskilda fall synes vara utredt, icke
skulle förlora någonting på en eftergift, synes det mig att staten
äfven kunde tillse att för den enskilde skadan blir så liten som
möjligt. Att, såsom här i dag blifvit antydt, genom vägran af det
begärda anståndet utöfva en påtryckning på bolaget i syfte att en
förening af denna jernväg med en annan måtte komma till stånd,
skulle, synes mig, vara ett föga lämpligt förfarande. Af alla dessa,
skäl tillstyrker jag bifall till reservanternas förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till Stats¬
utskottets förevarande Utlåtande, dels afslag derå samt antagande
af den vid Utlåtandet fogade, af Herr Ekman m. fl. afgifna reserva-
Onsdagen den 28 April.
37
N:o 34.
tion, framstäldes propositioner på dessa yrkanden och besvarades
med inånga ja och nej i blandning; hvarefter proposition på bifall
till Utlåtandet förnyades, och sedan dertill svarats många så väl ja
som nej, förklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 42, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren detta Utlåtande och bifaller den
dervid fogade, af Herr Ekman m. fl. afgifna reservation.
Omröstningen företogs, och vid dess slut hefunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—42.
Nej —50.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 24 och 26 April bordlagda
Utlåtande N:o 43, i anledning af väckt motion om alla statsinkom¬
sters ingående till Statskontoret och alla statsutgifters bestridande
af samma verk.
Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke besvära med många ord,
då jag icke har för afsigt att framställa något yrkande i denna fråga,
men det förefaller mig, som om Utskottet till en del missuppfattat
innehållet af min motion. Utskottet säger nemligen att i riksstaten
upptagas redan från och med år 1877 alla statsutgifter. Derom har
aldrig varit taladt i min motion, utan min framställning har afsett
att alla statsutgifter skulle bestridas af Statskontoret. Så är nu icke
förhållandet, ty åtskilliga utgifter bestridas af Kiksgäldskontoret, så¬
som Riksdagskostnaderna och en hel del utgifter, som rätteligen
skulle höra till Statskontoret. Ehuru hela Stats-Utskottet varit af
den mening att icke något afseende hör fästas vid min motion, tror
jag likväl att för framtiden det blir nödvändigt att få en klarare
öfversigt, hurudan statens ställning är, och kommer jag att fortfarande
vara med vid Riksdagen, skall jag icke glömma af denna sak, ty det
är så många sammanblandningar, som göras, att det är omöjligt för
den, som icke är mycket väl hemmastadd, att få veta, huru statens
Anstånd med
amortering af
statslånen till
Vessman—
Barkens jern-
vägsaktiebolag.
(Forte.)
N:o 34.
38
Onsdagen den 28 April.
ställning står. Jag har tillräckligt uttalat detta i motionen, men jag
vill lägga Stats-Utskottet på minnet att det bör försöka att åstad¬
komma, att en klar öfversigt vinnes öfver Statsverkets ställning vid
en viss tidpunkt på året, ty så länge man kan tvista om huruvida
många millioner äro ett kassaförskott eller icke, kan man icke tänka
på att få någon reda i detta afseende.
öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.
Förlängning af Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 24 och 26 April bordlagda
arrenderätten Utlåtande N:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
ull tndttte- angående förlängning af arrenderätten till indragna militiebostället
Smuttan. Smuttan i Stockholms län.
Herr Hammar: Mot detta Utskottets förslag har jag reserve¬
rat mig och har gjort det af billighetsskäl. Såsom Kammaren behagade
af Utskottets betänkande inhemta, utgör denna lilla hemmansdel ett
militieboställe, som är indraget till kronan. Utskottet har dels ge¬
nom Kongl. Maj:ts proposition, dels af tillgängliga handlingar fun¬
nit att arrendatorn af' ifrågavarande boställe har delvis uppodlat det¬
samma och nedlagt betydliga kostnader derå. Enligt mig sedermera
af en utaf besigtningsmännen, som närvarit vid bestämmande af för¬
slag till minimi- och maximiarrende, lemnad promemoria, som icke
kommit Utskottet tillhanda, utan lemnats mig efteråt, finnas ytter¬
ligare några omständigheter att taga i betraktande, för hvilka betän¬
kandet icke redogör. Utskottet har sagt, att inrösningsjorden år 1838
upptagits till 28 tunnland lj„ kappland och 1878, då förslaget till
minimi- och maximiarrende upprättades, beräknats utgöra 36 tunnland.
Det är mycket rigtigt att så är förhållandet med inrösningsjorden,
men deraf utgjorde åkerarealen år 1838 icke mera än 15 tunnland,
då den nu utgör 28. Han har således odlat 13 tunnland och han
har derjemte ombyggt en stor del af uthusbyggnaderna.
Utskottet har vidare sagt, att han borde kunnat förutse, att han
vid arrendetidens slut icke skulle ovilkorligen tillerkännas options¬
rätt. Jag tror att detta icke är alldeles rigtigt, ty på den tiden, då
han mottog hemmanet på arrende, var det ett militieboställe, och
ehuru han icke hade ovilkorlig rätt till företräde vid arrendetidens
slut, fans der dock en föreskrift att, om arrendatorn väl skött jorden, så
hade direktionen för löningsfonden rätt att förlänga hans arrende. Han
torde således icke kunnat se annat än att, då han väl skött stället, hans
arrenderätt borde förlängas. Enligt hvad alla tillgängliga handlingar
visa och myndigheterna intygat, har han gjort uppodlingar, ombyggt
uthusen och förbättrat jorden genom användande af artificiella göd¬
ningsämnen och verkställande af utdikningar, och det finnes der icke
mera jord att uppodla än hvad han gjort; hvarjemte betet åutmarks-
jorden är otillräckligt. Nu skulle för arrendet uppgöras maximi-
och minimibestämmelser och maximum gick då till 320 kronor i
Onsdagen den 28 April. 39
stället för förut varande 108 kronor. Den komme således att ut¬
göra omkring 10 kronor pr tunnland af åkerjorden, och, enligt hvad
upplyst blifvit, är den af svag beskaffenhet. Det tyckes, som om ett
belopp af circa 10 kronor pr tunnland för en jordrymd af 38 tunn¬
land, hvarpå han skulle lefva och betala sitt arrende, vore ganska
mycket. Innehafvaren har dock förklarat sig villig att betala detta,
om han får behålla stället, och Kongl. Maj:t har föreslagit, att han
skulle få behålla det på 20 år.
Utskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande anfört att det
skulle vara ett farligt prejudikat och att hvar och en, som hade ett
sådant, arrende, skulle komma till Riksdagen och begära att få be¬
hålla detsamma. För min del fruktar jag icke för något sådant, ty
hvar och en som skött sig så väl som denne arrendator, han må
mycket gerna hos Kongl. Maj:t begära att få arrendet förlängdt,
isynnerhet då han erbjuder sig att betala det maximum, som är be¬
stämdt. Skulle Kongl. Maj:t finna honom deraf förtjent och derom
framställa nådig proposition, så står det alltid Riksdagen fritt att
pröfva hvarje sådan sak för sig.
Emellertid har Utskottet funnit, att någon ersättning skäligen
måtte beviljas honom och derföre föreslagit, att han skulle få be¬
hålla stället ett år på de gamla arrendevilkoren. Jag tror icke, att
han bör vara mycket tacksam, om detta blir Riksdagens beslut, ty
hans arrende var slut den 14 Mars i år och han har fått uppdrag
att sköta stället detta år för statens räkning. Då denna skötsel
skall drifvas med hans kreatur och han naturligtvis äfven skall hafva
ersättning för sitt arbete, så måste väl ersättningen för denna sköt¬
sel gå till mera än skilnaden mellan det gamla och nya arrendet,
eller omkring 200 kronor. Om Utskottets förslag under sådana för¬
hållanden skulle medföra någon fördel för honom, det lemnar jag
å sido.
På grund af alla dessa skäl har det synts mig vara billigt, om
Kongl. Maj:ts proposition bifölles. Helst skulle jag derföre hafva
yrkat bifall till densamma, men då jag icke tror, att detta förslag
kan vinna pluralitet inom Riksdagen, vill jag yrka bifall till ett
förslag, som i Stats-Utskottet vann mycken sympati, ehuru det icke
lyckades vinna majoritet. Jag vill anhålla om proposition derå, att
stället måtte till nuvarande arrendatorn upplåtas på arrende under
5 års tid; ty då kan han hafva någon ersättning för de betydliga
kostnader han på ett så litet ställe nedlagt.
Herr Ekman, Carl: Denna fråga har inom Stats-Utskottet
föranledt en ganska långvarig öfverläggning, och äfven der framdrogs,
hvad som af den föregående talaren äfven blifvit framhållet och som
onekligen är fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
nemligen att arrendatorn af detta boställe har under den tid, han
innehaft detsamma, skött det på ett utmärkt sätt. Han hade äfven,
då det var till honom utarrenderadt såsom ett militieboställe, någon
anledning att kunna hoppas, att för de omkostnader, han nedlagt
på detta boställe, han skulle kunna få en ytterligare ersättning der¬
igenom, att han kunde få arrendet förlängdt. För min del tror jag
N:o 34.
Förlängning af
arrenderätten
till militie-
bostället
Smuttan.
(Forts.)
N:o 34.
40
Onsdagen den 28 April,
Förlängning af också, att det vore lyckligt, om vid förnyadt utarrenderande af kro-
nanS egen(^omar det fastades afseende vid, huru den föregående
‘bostället' arrendatorn skött desamma. Men detta är en fråga, som egentligen
Smuttan. icke hör hit. Här är förhållandet det, att arrendatorn skall, såvida
(Forts.) icke något bifall lemnas till Kong!. Maj:ts proposition, afstå från
arrendet; och då det väl får medgifvas, att det för den, som skött
ett hemman väl och som, då han tog emot arrendet, haft en förhopp¬
ning, att just den omständighet, att han skötte det väl, skulle be¬
rättiga honom till förnyadt arrende, måste vara hårdt att få afstå från
det, så vida han icke betalar en väsentligt förhöjd arrendeafgift
och måhända äfven en hög städja, omfattade jag äfven under öfver-
läggningen i Stats-Utskottet det förslag, som der förekom och som
nyss af den föregående talaren blifvit såsom hans yrkande framstäldt.
Men äfven detta förslag rönte inom Utskottet ett sådant motstånd,
såsom äfven synes af Utskottets betänkande, då det icke finnes mera
än en reservant, att jag för min del är öfvertygad, att icke något
annat beslut kommer att af Riksdagen fattas, än det som Utskottet
föreslagit. Ehuru jag således af billighetsskäl skulle hafva velat
biträda det yrkande, som af den föregående talaren blifvit framstäldt,
anser jag det dock nu vara föga skäl att göra det, då efter mitt
förmenande ett sådant beslut, fattadt af denna Kammare, icke kan
komma att blifva Riksdagens beslut. Det är derföre som jag emot
min egen önskan ser mig tvungen att yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Stråle, Vilhelm: Riksdagens beslut i förevarande fråga
må blifva hvilket som helst, så tillåter jag mig dock för min del
att hemställa om bifall till Herr Hammars förslag. Jag tror, att der¬
till finnas mycket goda skäl, och jag sätter i fråga, huruvida någon
jordegare, som arrenderat ut ett hemman och vid arrendetidens slut
finner sin jord så väl brukad, som handlingarne utvisa, att här är för¬
hållandet, finner husen ombyggda och hemmanets värde höjdt med
nära 300 procent, vill genast drifva bort en sådan arrendator. Jag
tror det icke. Man anför såsom skäl mot bifall till denna hemstäl¬
lan, att liknande framställningar vore att äfventyra. Efter mitt för¬
menande vore det ganska lyckligt om sådana framställningar, åtföljda
af så goda skäl som denna, nemligen att arrendatorn icke suger ut
jorden, utan sköter den som sin egen, ofta förekomme. Återstår det
af Utskottet anförda skäl, att bostället är afsedt att försäljas. Ja,
om det ock dröjer några år med försäljningen, är väl detta icke nå¬
gon vigtig omständighet, men bra obilligt är det väl mot arrenda¬
torn, om han till belöning för att han skött bostället väl, skall från¬
träda det utan annan uppmuntran för sitt välförhållande än den, som
Utskottet föreslagit och hvilken är högst obetydlig.
Jag yrkar bifall till det af Herr flammar framstälda förslag.
Friherre Klinckowstrona: Jag finner, lika med den siste ta¬
laren äfvensom i likhet med Herr Hammar, det vara hårdt och obil¬
ligt att bifalla det förslag, Utskottet framstält, och då Herr Ham¬
mars förslag, så vida jag uppfattat det rätt, modifierar Kongl. Maj:ts
Onsdagen den 28 April.
41
N:o 84.
propositien derhän, att tiden för arrendets förlängande skulle ned¬
sättas från 20 till 5 år, finner jag allt skäl att sluta sig till detta
förslag, och jag anhåller derföre, att Kammaren, med afslag å Ut¬
skottets betänkande, ville bifalla Herr Hammars förslag.
Herr Eylander: Jag går för min del mycket gerna in på det
af Herr Hammar framstälda förslag, men det är en annan sak, hvarpå
jag velat vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten, nemligen att det
icke går så alldeles rätt till vid utarrenderingen af kronans egen¬
domar, i det att myndigheterna på sista tiden godkänt förseglade
anbud på obestämda belopp, så att man bjudit ett visst belopp öfver
hvad en annan komme att bjuda. Sådana auktioner hafva förekom¬
mit och blifvit öfverklagade, men jag tror, att de blifvit faststälda,
ehuru det kanske icke varit rätt. Men hvart skall det taga vägen,
om de taga mot sådana anbud? Fortsätter man på detta vis, finnes
derför ingen gräns. Jag instämmer med Herr Hammar.
Förlängning
af arrende¬
rätten till
militie-
bostället
Snutt tan.
(Forte.)
Grefve Pos se, Knut: Då jag inom Utskottet biträdt det slut,
hvartill Utskottet kommit, anhåller jag att få tillkännagifva, att ma¬
joriteten dermed icke afsett någon stränghet mot arrendatorn, utan
att det hufvud sakliga skälet för Utskottets beslut var, att man fruk¬
tade att göra Stats-Utskottet till en domänförvaltning och derigenom
ådraga sig den ena ansökningen efter den andra. Detta var det
hufvudsakligaste motivet, hvarföre den Kongl. propositionen blef af-
slagen. Ser man ytterligare på handlingarne i denna sak, finner
man, att detta boställe har på 42 års tid blifvit odladt med 8 tunn¬
land. Man har i dag upplyst, att den mark, som under denna tid
blifvit uppodlad, skulle belöpa sig till 13 tunnland, men äfven om så
vore förhållandet, tyckes detta icke vara något så ovanligt arbete
under en så lång tid. Äfven torde bemärkas, att icke den nuvarande
arrendatorn har odlat allt detta. Dessa uppodlingar hafva skett un¬
der åren 1838—1880, och den nuvarande arrendatorn tillträdde bo¬
stället först år 1868. Huruvida det kan vara klokt och lämpligt, att
eu arrendator, som skött sitt arrendehemman väl, får fortfarande in¬
nehafva det, äfven om han icke har någon vidare rätt dertill, vill
jag icke bedöma, men för min del skulle jag tro, att det vore myc¬
ket lyckligt, om en ändring skedde i den nu gällande föreskriften,
att någon optionsrätt icke får ega rum. Detta skulle innebära en
trygghet för den, som väl skött ett boställe, att få behålla det, men
skall tryggheten bestå deri, att man skall gå in till Kongl. Maj:t
för att få en Kongl. proposition till Riksdagen med begäran om bi¬
behållande vid arrendet, tror jag, att man kommer in på en farlig
väg. Jag kan således icke underlåta att anhålla om bifall till Stats¬
utskottets betänkande.
Herr Statsrådet Forssell: Kammaren behagade af hvad i stats¬
rådsprotokollet och Utskottets betänkande är anfördt finna, att här
föreligger ett fall som är af temligen säregen beskaffenhet, hvarföre
icke bör befaras, att ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition skulle
tjena till prejudikat för andra likartade fall. Då emellertid, såsom
Första Kammarens Prat. 1880. N:o 34. 4
N:o 34.
42
Onsdagen den 28 April.
Förlängning af Stats-Utskottets ordförande upplyst, det knappast finnes utsigt till,
arrenderatten l£ongl_ Maj:ts proposition skulle bifallas af Riksdagen, men det
^boställe™' Herr Hammar framstälda förslag synes mig mera tillmötesgå hvad
Smuttan. som med verklig billighet är förenadt, har jag icke något emot att
(Forts.) instämma med dem, som yrkat bifall till detta förslag.
Jag begagnar tillfället för att med anledning af en talares ytt¬
rande om oegentligheter vid utarrenderingar af kronans egendomar
lemna den upplysningen, att besvär verkligen förekommit deröfver
att obestämda anbud — d. v. s. anbud å 10—20 kronor öfver det
högsta — blifvit afgifna och af Kammarkollegium antagna. Kongl.
Maj:t har icke kunnat ändra sådana redan uppgjorda och utskrifna
kontrakt, men likväl förklarat sig ogilla ett sådant förfaringssätt, som
således icke kommer att för framtiden ega rum.
Herr Jöns Pehrsson: Då denna arrendefråga på ett ganska
oskyldigt sätt kommit på tal, kan jag icke fördölja, att man på
mångahanda sätt söker att kringgå hvad som måste vara det rätta i
afseende på arrendens afsilande. Jag minnes, huru man på den
tid, då det var fråga om att införa domänförvaltningen, ville, att det
skulle ligga i förvaltningens skön att antaga hvilket anbud som helst.
Man lyckades då att motverka detta förslag. Nu försöker man på
ett och annat sätt att få Kongl. Maj:t att komma in med förslag
både i den ena och andra rigtningen. Jag tror, att, om man vill
vara rättvis i dessa förhållanden, man bör här liksom i hvarje annan
affärsväg låta hvar och en sköta sig sjelf och icke besvära vare sig
Kongl. Maj:t eller Riksdagen med sådana frågor. I principen kan
det icke vara annat än rätt, att vid arrendeauktioner den högstbju¬
dande, som tillika är dertill skicklig och ställer borgen, antages till
arrendator. Gör man icke detta, inför man ett favoritsystem, som
kan vara farligt. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Tornerhjelm: Jag hade icke ämnat begära ordet, men
då jag hörde den siste talaren tala om rättvisa på ett sätt, som gör
rättvisan till den största orättvisa, har jag icke kunnat underlåta att
yttra mig i denna fråga. Han sade, att det är mot all princip, att
staten inblandar sig i dessa frågor. Det är dock fråga om sta¬
tens förvaltning och då är det också gifvet, att staten skall vara in¬
blandad i de orättvisor, som dervid kunna uppstå, och när det för
afhjelpande af en orättvisa gäller att göra undantag från gällande
föreskrifter, är det naturligt att Kongl. Maj:t skall vända sig till
Riksdagen. Den siste talaren sade äfven, att det enda rätta sättet
att gå till väga vid utarrenderande af kronans egendomar vore att
gifva arrendet åt den högstbjudande, om han tillika kunde ställa ve¬
derhäftig borgen. Detta är dock en högst origtig princip. Jag har
stor erfarenhet i fråga om arrendesystemen, då jag varit en bland
de förste i Skåne, som började att arrendera ut hemman, och jag
har den erfarenheten, att arrendatorerna sköta sina hemman mycket
bättre, då de äro förvissade, att den möda, de nedlagt å jorden, skall
komma dem till godo och att de icke skola kastas ut, derför att jag
af en annan blir bjuden några kronor mera. Den principen att taga
Onsdagen den 28 April.
43
>':o 34.
bort optionsrätten är en komplett misshushållning för Kongl. Maj:t Förlängning af
och kronan, och derföre skötas också kronans egendomar så illa -och ar^rderatten
principlöst. Det rätta vore att bifalla Kongl. Maj:ts proposition, och Uställct
det är en princip, som borde tillämpas vid hvarje utarrendering af Smuttan.
statens egendomar, att den, som skött sitt hemman väl, får någon (Forte.)
ersättning. Nu säger deremot Stats-Utskottet, att ifrågavarande ar¬
rendator skulle få innehafva bostället ytterligare endast ett år. Det
är möjligt att han haft hemmanet till för billigt pris, men om
han vill gifva detsamma som en annan bjuder, bör han hafva före¬
trädet. Så går det till i det enskilda lifvet och man vräker icke
der bort den, som i många år skött ens jord väl. Det är rent af
sorgligt, huru man går till väga i detta afseende med kronans jord.
Huru gick man väl till väga t. ex. då Tullgarn för några år sedan
utarrenderades för kronans räkning. Der funnos familjer, som suttit
vid sina hemman i hundra år och skött dem väl. De kunde erlägga
den fordrade arrendeafgiften, men icke ställa den erforderliga säker¬
heten och måste derföre skiljas från sina arrenden. Om en enskild
person handlade så, skulle han blifva utskäld i alla skandaltidningar.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Jöns Pehr sson: Den siste talaren glömde att antyda en
annan omständighet, som jag sade skulle tagas i betraktande vid
arrendatorers antagande, nemligen att den, som antages, befinnes i
öfrigt lämplig att sköta arrendet. Jag kan icke gå ifrån den åsig-
ten, att ett godtyckligt system skulle införas, om icke någon täflan
eller offentlighet vid arrendenas bortlemnande eger rum, och för
öfrigt tror jag väl, att den tid icke kan vara så särdeles aflägsen,
då staten i sitt eget intresse afhänder sig dessa små egendomar.
Min granne har sagt hvad som också är en sanning, att, om arren-
datorerna skola få framkomma på detta sätt, skall Riksdagen blifva
så öfverhopad med^ansökningar att vi få för mycket att göra. Jag
vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Plerr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till Stats¬
utskottets förevarande utlåtande och dels af Herr Hammar, att Kam¬
maren, med afslag å utlåtandet, skulle bifalla Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande nådiga proposition, dock med den ändring, att tiden för
arrendets förlängning inskränktes till fem år; framstälde Herr Tal¬
mannen först proposition på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och sedermera proposition på afslag derå
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition med ofvanberörda ändring,
då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 24 och 26
April bordlagda Utlåtande N:o 45, i anledning af väckt motion om
Jf:o 34. ' 44
Onarlagen den 28 April.
indragning af inspektorsbefattningen vid de så kallade Yisingsö
skolegods m. m.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 24 och 26 April bordlagda Utlåtande N:o 47, i an¬
ledning af väckta motioner angående afskrifning af grundskatterna
och indelningsverket samt ändrad fördelning af det rikets städer
och köpingar åliggande ordinarie båtsmanshållet.
lista punkten.
Bifölls.
2:dra punkten.
Herr Peterson, Gustaf: Det sätt, på hvilket Stats-Utskottet
nu för andra gången affärdat frågan om en ny fördelning af det
rikets städer och köpingar åliggande båtsmanshållet, manar mig att
bedja om Kammarens uppmärksamhet åt denna fråga. Stats-Utskottet
behandlade denna fråga äfven förlidet år på grund af en utaf Herr
Gasslander då afgifven motion och afstyrkte då motionen bland an¬
nat på den grund, att motionären saknat uppdrag af en eller flere
städer att begära en ny sådan fördelning. Det torde höra till de största
sällsyntheter, att en motion afstyrkes på sådan grund. Emellertid
godkände Kamrarne enhälligt det då af Utskottet afgifna afstyrkande
utlåtandet. Herrar Gasslander och Dahl hafva nu i Andra Kammaren
förnyat denna motion och begärt, att skrifvelse skulle aflåtas till
Kongl. Maj:t med anhållan om förslag till en ny sådan fördelning.
Då har Utskottet föreburit, att detta skulle utöfva ett menligt in¬
flytande på skatteregleringskomiténs arbeten. Detta är dock icke
förhållandet, utan förhållandet är så, att båtsmanshållet åligger rikets
städer och köpingar gemensamt. De skola gemensamt underhålla
■885 båtsmän, och detta underhåll skall fördelas mellan städerna och
köpingarna, så att hvar och en skall i förhållande till fastighetsvärdet,
värdet på oroterad jord och bevillning af borgerlig rörelse bidraga
till detta underhåll. Statsverket har således icke ett öres ökad eller
minskad inkomst, i den händelse denna fördelning uppgöres på ena
eller andra sättet. Alltså kan en sådan ny fördelning på intet sätt
utöfva det minsta inflytande på skatteregleringskomiténs arbete.
Dessutom är i 1839 års Kongl. bref, hvarigenom nu gällande för¬
delning blifvit faststäld, uttryckligen sagdt, att städerna ega vid
hvarje riksdag begära en ny fördelning. Denna begäran är gjord
för flera år sedan och har nu förnyats. Jag finner visserligen, att
i denna Kammare något icke kan vid detta tillfälle uträttas, men
jag har ansett mig böra framhålla dessa förhållanden, på det att,
när frågan återkommer, den må tillvinna sig större uppmärksamhet
än nu. Jag gör icke något yrkande.
45
Jf:o 34.
Onsdagen den 28 April.
Herr Hammar: Då den föregående talaren icke framstälde nå¬
got yrkande, kunde det vara onödigt att söka vederlägga hvad han
sade, men när jag för sådant ändamål begärde ordet, kunde jag ej
veta, att han skulle sluta med att icke göra något yrkande. Emel¬
lertid yttrade han, att frågan var före äfven förlidet år; ja, det är
mycket rätt; men sedan dess har den s. k. skatteregleringskomitén
blifvit tillsatt och det är hufvudsakligen på den grund, som Utskot¬
tet stödt sitt afstyrkande af motionen. Talaren sade också, att en
förändring i förevarande hänseende icke kunde hafva någon rubbande
inverkan på statsverkets inkomster. Utskottet har heller icke sagt,
att något sådant skulle blifva en följd af bifall till motionen; men
hvad Utskottet sagt, ehuru det af talaren förbigicks, är att det skulle
föranleda förvecklingar för komitén, som redan infordrat och äfven
erhållit uppgifter å städernas onera och bland dem äfven båtsmans-
hållet. En sådan reglering städerna emellan, som här föreslås,
hvilken icke kunde genomföras så fort, utan sannolikt skulle dröja
några år, skulle innebära en förändring i afseende på städernas onera
mot hvad de af komitén infordrade uppgifterna innehålla, och i an¬
gelägenheten att undvika sådana förvecklingar, som deraf kunde
uppstå, har Utskottet sett ett ytterligare stöd för motionens afstyr¬
kande; och får jag anhålla om bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 24 och 26 April
bordlagda Memorial N:o 49, med förslag till sammanjemkning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 12, angående regleringen af utgifterna under rikssta-
tens Åttonde hufvudtitel.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets Utlå¬
tande N:o i, med anledning af väckt motion angående domkapit¬
lens ombildning.
Herr Ekstedt: Jag skall icke upptaga Kammarens tid med
något längre anförande och icke heller med att göra fruktlösa yr¬
kanden, men jag kan icke underlåta att göra en liten erinran vid
den motivering, som Utskottet begagnat för att afstyrka min motion.
Det hufvudsakliga motivet är, såsom synes, att frågan anses för när¬
varande hvila hos Kongl. Maj:t, men jag tillåter mig erinra, att om
representanternes rätt att motionera och Riksdagens rätt att besluta
skall inskränkas till sådana frågor, som möjligen ej kunna anses
hvila hos Kongl, Maj:t, fruktar jag att till sist Riksdagens rätt kan
blifva temligen inskränkt. Jag tillåter mig för öfrigt blott uttala
den önskan, att det icke måtte dröja för länge, innan vederbörande
med allvar taga itu med denna för vår kyrkas bestånd och utveck-
Första Kmmarens Prof. 1880. N:o 34.
5
N:o 34.
46
Onsdagen den 28 April.
ling vigtiga fråga. Man gör mycket i våra dagar för att skada kyr¬
kans skepp; må man då också göra något för att reparera detsamma.
Jag framställer icke något yrkande.
Herr Sundeil: Det kunde vara alldeles öfverflödigt att yttra
sig, då motionären icke framstäf något yrkande, men jag vill blott
fästa hans uppmärksamhet derpå, att, enligt 87 § 2 mom. Regerings-
formen, förslag i frågor sådana som denna, hvilka skola behandlas
jemväl af kyrkomöte, skola, för den händelse de af Riksdagen gillas,
vara utfärdade genom allmän kungörelse före början af riksdagen
näst efter den, som antagit förslaget. Om nu Riksdagen bifölle Herr
Ekstedts motion, hvilket jag emellertid anser vara alldeles omöjligt,
så skulle Kong!. Maj:t för denna frågas skull sammankalla extra
kyrkomöte redan detta år, och det tror jag, att motionären ej kan
vänta. Om han vidhåller förslaget om domkapitlens ombildning, är
det skäl att dröja med motion derom till den riksdag, som hålles
under det år, hvarunder ordinarie kyrkomöte infaller; men förslaget
bör då vara väsentligt omarbetadt.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.
Härefter föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet den vid
sammanträdets början aflemnade Kongl. propositionen.
Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o
16, angående tullbevillningen;
äfvensom Banko-Utskottets Memorial och Utlåtande:
N:o 16, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om åtgärder för Riksbankens
förstärkande vid upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar, lydande å tio kronor: samt
N:o 17, i anledning af väckt motion om inrättande af ett Riks¬
bankens afdelningskontor i Östersund;
hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Stockholm, K. L. Beckman. 1880.