RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Första Kammaren. N:o 31.
Lördagen den 17 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades tre protokollsutdrag för den 14 och protokollet för
den 9 April.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:
N:o 14, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikatio¬
ner, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;
N:o 15, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jern-
vägsanläggningar; och
N:o 16, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kredi-
tivsummor.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:
N:o 17, i fråga om indrifvande af resterande bidrag från del¬
ägare i brandstodsinrättning å landet; och
N:o 18, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående lag om allmänna värnpligten samt om antagande af en lag
angående flottan tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet un¬
der fredstid.
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 31.
1
N:o 31. 2
Lördagen den 17 April.
Herr Talmannen tillkännagaf, att, enligt en till honom från
Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet an¬
kommen skrifvelse, två kronofartyg utom minfartyget Rån blifvit
af Kongl. Maj:t stälda till Riksdagens förfogande för att möta ån¬
garen Vega vid dess ankomst till Stockholms skärgård.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Konstitutions-Utskottets den 14 April bordlagda Utlåtanden N:is 7
och 8.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut-
skottets den 9 och 10 April bordlagda Memorial N:o 29, i anled¬
ning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande Riksstatens
åttonde hufvudtitel.
l:sta punkten.
Mom. a.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Mom. b.
Utskottets hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Löneförhöjning Herr Carlson: Den återremiss, som Första Kammaren beslöt,.
&tlära™1 och* ^å denna fråga sist var föremål för Kammarens behandling, afsåg
lärarinnor i icke sjelfva anslaget, utan de vilkor, som skulle bestämmas för åt-
folksholor. njutandet deraf. De lärare och lärarinnor, för kvilka en löneför¬
höjning har blifvit ifrågasatt, äro så kallade biträdande lärare och
lärarinnor. Hvilka som under denna benämning inbegripas, framgår
tydligt af Kongl. kungörelsen den 3:dje December 1875; de äro nemligen
sådana lärare, som, utan att vara utexaminerade, undervisa i folk¬
skolans ämnen. Skulle man nu för dessa lärare såsom vilkor för
erhållande af löneförskott stadga, att de böra aflägga samma prof
som lärare i småskolan, så skulle detta ingalunda vara ändamåls¬
enligt. Folkskolan har nemligen vid behandlingen af sina ämnen, åt¬
minstone till en stor del, andra sätt att gå till väga än smaskolan;
den fordrar således en annan förberedelse. Vill man således, kvilket
är väl behöfligt, höja ifrågavarande lärares löner, så böra andra
vilkor föreskrifvas, men derför icke svårare än de motsvara, som
för småskolelärare föreskrifvits i 1878 års kungörelse. Det är vis¬
serligen sant, att dessa mindre skolor endast äro att anse såsom en
Lördagen den 17 April.
Ä:o 81.
nödhjelp för närvarande; men de kunna ännu länge blifva behöfliga,
och det är då af vigt, att de lärare, som vid dem anställas, erhålla
en för detta ändamål afpassad utbildning. Jag får på grund häraf
hemställa, att Kammaren ville med någon förändring i Utskottets
förslag fatta följande beslut:
att Riksdagen, i anledning af Herrar C. E. Casparssons och J.
O. Boströms ofvan berörda framställningar, måtte för sin del besluta,
att hvarje skoldistrikt, som vill öka lönen för biträdande lärare eller
lärarinna från 250 till 300 kronor, må ega att utöfver det stats¬
bidrag, distriktet, på grund af Kongl. kungörelsen den 16 Juni 1875,
varit berättigadt att erhålla, af statsmedel undfå hälften eller tjugu¬
fem kronor af denna lönetillökning, med vilkor att läraren eller
lärarinnan genom undergången offentlig pröfning ådagalagt kunska¬
per motsvarande dem, som genom Kongl. kungörelsen den 11 Ja¬
nuari 1878 äro stadgade såsom vilkor för ökade lönetillskott; och
att för sådant ändamål förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare
vid folkskolor och småskolor» höjes med 22,000 kronor eller från
2,260,000 kronor till 2,282,000 kronor.
Herr Törnebladh: Då detta ärende förra gången behandlades
inom Kammaren, framstälde samme talare, som nyss uppträdt, ett
yrkande, affattadt i ungefär liknande ordalag med det som han nu
afgifvit. Kammaren beslöt då på hemställan af flere af dess leda¬
möter att återremittera frågan till Stats-Utskottet för att der er¬
hålla förnyad utredning. Någon sådan utredning har dock icke kun¬
nat åstadkommas, enär Utskottets förslag blef af Andra Kammaren
bifallet, till följd hvaraf Utskottet ej kunde göra något annat än
uppmana Första Kammaren att fatta sitt beslut. Det torde således
vara nödvändigt att nu något närmare belysa den föreliggande frå¬
gan, på det man med bestämdhet må veta hvad man antager eller
förkastar. Såvidt jag kan förstå, skiljer sig den föregående talarens
uppfattning af frågan i två punkter från Utskottets. Den ena punk¬
ten angår sjelfva vilkoren för den ifrågavarande löneförhöjningens
åtnjutande; den andra rör uteslutandet af de i Utskottets hemställan
upptagna orden: »bland hvilka inbegripas lärare och lärarinnor vid
mindre skolor». Hvad nu först angår denna senare fråga, sä upp¬
repar jag hvad redan förra gången nämndes, eller att Andra Kam¬
marens ledamöter i Utskottet ansågo det för tydlighetens skull vara
af vigt, att dessa ord blefvo intagna i Utskottets hemställan. Min¬
dre skolor äro, enligt 1853 års kungörelse, likbetydande med små¬
skolor, hvilket namn först fick ett slags officiel giltighet genom
kungörelsen af den 11 December 1863. Sedan dess hafva visserligen
mindre skolor i dagligt tal erhållit en annan betydelse eller den¬
samma, som gifvits dem i 1875 års kungörelse, hvilken visserligen
icke definierar begreppet »mindre skolor», men genom hvad som
meddelas i formulären till statistiska uppgifter gifves åt detta ut¬
tryck eu pregel, som man utan att allt för mycket misstaga sig
Löneförhöjning
åt biträdande
lärare och
lärarinnor i
folkskolor.
(Forte.)
N:o 31. 4
Lördagen den 17 April.
Löneförhöjning skulle kunna kalla officiös, om icke officiel. Det är nu med afse-
åt biträdande en(}e | Yigten deraf, att icke någon oklarhet måtte blifva rådande
lär ari nor i ’ detta afseende, som åtminstone den ene af motionärerna påyrkat,
folkskolor. att den bär ifrågavarande mellanmeningen måtte blifva upptagen i
(Forts.) Utskottets hemställan. För min del vill jag gerna erkänna, att
någon väsentligare olägenhet i praktiskt hänseende väl icke torde
kunna befaras genom uteslutandet af dessa ord, och jag tror således
icke, att häri kan ligga något hinder för bifall till den siste tala¬
rens framställning. — Hvad åter angår den andra och vigtigare
punkten, eller frågan om de föreslagna vilkoren för lönetillökningens
åtnjutande, så skulle man visserligen kunna säga, att, om, såsom den
föregående talaren rigtigt anmärkte, dessa mindre skolor endast äro att
betrakta såsom ett slags nödhjelp, hvilken förr eller senare borde upp¬
höra, det kunde förefalla såsom ett slags fixerande af deras tillvaro, om
man nu bestämde olika kompetensvilkor för lärarne vid dem och vid
småskolorna. Men å andra sidan kunde det vara nyttigt nog, om
Kongl. Maj:t erhölle något friare händer i afseende på de fordringar,
som kunde göras gällande såväl för de ene som för de andre lärarne.
Jag medgifver nemligen, att, såvidt som dessa biträdande lärare och
lärarne vid mindre skolor undervisa förnämligast på folkskolans sta¬
dium, det kan vara nyttigt, att deras bildning och studier rätta sig
mera efter denna skolas kraf än efter arten af deri undervisning,
som meddelas i småskolorna. Men å andra sidan kan det icke heller
bestridas, att många af desse lärare hafva mycket att skaffa just
med undervisningen i dessa sistnämnda skolor, och i detta fall måste
det äfven anses i någon mån nödigt för dem att veta hvad der skall
uträttas. En närmare pröfning af dessa förhållanden är dock myc¬
ket svår att verkställa såväl för Utskottet som för Riksdagen; den
tillhör naturligtvis i främsta rummet Kongl. Maj:t, som ensam kan
hafva den noggranna detaljkännedom om förhållandena i skolorna,
utan hvilken något så när antagliga kompetensvilkor för desse lärare
icke gerna kunna uppställas. Med afseende härpå och då jag före¬
ställer mig, att, om Kammaren nu bifaller den föregående talarens
yrkande, detta beslut i sjelfva verket skulle leda till att frågan blefve
underkastad en ytterligare behandling inom Utskottet för åstadkom¬
mande af ett sammanjemkningsförslag, hvarvid afseende kunde fästas
på möjligheten att bereda Kongl. Maj:t friare händer i förevarande
hänseende, vill jag för min del icke motsätta mig ett bifall till den
siste ärade talarens förslag. Jag afstår således från att yrka bifall
till Stats-Utskottets hemställan och förenar mig med den siste ta¬
laren.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Tal¬
mannen, att under densamma endast hade yrkats, att mom. b. i 18:de
punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12 skulle bifallas med
följande förändrade lydelse:
Lördagen den 17 April.
5 N:o 31.
»att Riksdagen, i anledning af Herrar G. E. Casparssons och J. Löneförhöjning
O. Boströms ofvan berörda framställningar, måtte för sin del besluta, &t biträdande
att hvarje skoldistrikt, som vill öka lönen för biträdande lärare eller i^arinnor i
lärarinna från 250 till 300 kronor, må ega att utöfver det statsbi- folkskolor.
drag, distriktet, på grund af Kongl. kungörelsen den 16 Juni 1875, (Forts.)
varit berättigadt att erhålla, af statsmedel undfå hälften eller tjugu¬
fem kronor af denna lönetillökning, med vilkor att läraren eller
lärarinnan genom undergången offentlig pröfning ådagalagdt kunska¬
per motsvarande dem, som genom Kong!, kungörelsen den 11 Janu¬
ari 1878 äro stadgade såsom vilkor för ökade lönetillskott; och att
för sådant ändamål förslagsanslaget till »lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor» höjes med 22,000 kronor eller från 2,260,000
kronor till 2,282,000 kronor».
Härefter framstäldes först proposition på bifall till det ifråga¬
varande momentet oförändradt, hvarvid svarades nej, och sedermera
proposition på detsammas antagande med den af Herr Carlson före¬
slagna förändrade lydelse, hvilken proposition med ja besvarades.
3:dje och 4:de punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 9 och 10 April bord¬
lagda Memorial N:o 13, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående väckt
förslag om förbud mot befordran med post af tidningar och tid¬
skrifter, som innehålla lotteriannonser.
Herr von Kock: Då denna fråga den 17 sistlidne Mars var
föremål för Kammarens öfverläggning, omfattade jag, och flere ta¬
lare med mig, den åsigt, som sedermera också vid beslutets fattande
blef den rådande i Kammaren. Genomläser man den vid detta till¬
fälle förda diskussionen, torde det vara tydligt, att med detta beslut
afsågs att göra frågan till föremål för gemensam votering, emedan
det annars icke hade tjent någonting till att fatta ett sådant beslut.
För min del är jag också fortfarande af den tanken, att Regerings¬
formens 71 § bör tolkas på sådant sätt, eller åtminstone, om någon
tvetydighet i detta afseende nu förefinnes, en gång framdeles måste
så tolkas, när man nemligen kominer till den punkt, att man skall
stifta en alldeles ny bevillningsförordning. Annars vet jag verkligen
icke, huru man skall kunna i alla dess detaljer genomföra en sådan
lag, om Kamrarne i någon den minsta, men dock oumbärliga detalj
deraf skulle stanna i olika beslut. Men då jag nyss erfarit, att eu
ledamot af talmanskonferensen, för hvilkens åsigter jag hyser den
största aktning, är af olika tanke med mig i denna fråga, så anser
K» 31. 6
Lördagen den 17 April.
jag mig nu icke böra göra något yrkande, utan vill för min del låta
frågan för denna riksdag falla, i förhoppning att vid ett annat till¬
fälle Andra Kammarens majoritet skall i sjelfva hufvudsaken visa
sig litet mindre gynsamt stämd för de tidningsskrifvare, som fort¬
farande kringgå allmänna lagens bud med hjelp af Tryckfrihetsför¬
ordningens tvetydighet.
Öfverläggningen förklarades slutad, och memorialet lades till
handlingarne.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 10 och 12 April
bordlagda Utlåtande N:o BO, i anledning af väckta förslag om an¬
visande af nationalbelöningar åt deltagarne i den med ångaren »Vega»
fullbordade kringseglingen af Asien.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnings- Utskottets den 10 och
12 April bordlagda Betänkande N:o 14, angående stämpelpappers-
afgiften, hvarefter anmälde sig och yttrade:
Herr Lagerstråle: Inom Lag-Utskottet är för närvarande före¬
mål för behandling Kongl. Maj:ts proposition angående lagfart, in¬
teckning och utmätning af jernväg. I det anförande, som af Chefen
för Justitiedepartementet afgifvits i afseende på denna proposition
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t, är åberopadt att den¬
samma innehåller sådana föreskrifter, att det, för den händelse den
blifver antagen, torde blifva nödigt att modifiera de i stämpelpappers-
förordningen förekommande föreskrifter i afseende på sökt lagfart
och sökt inteckning, nemligen så, att då inteckning till säkerhet
för redan upptagna obligationslån sökes af allenast en obligations-
innehafvare, befrielse eller väsentlig lindring i skyldigheten att be¬
lägga obligationerna med stämpelpapper medgifves, äfvensom att
med afseende på den högre köpeskillingen vid försäljning af jern¬
väg i jemförelse med annan fastighet särskilda grunder bestämmas
för stämpelbeläggning af köpebref å jernväg. På det att icke stäm-
pelpappersförfattningen måtte från Riksdagen expedieras, innan den
fråga, som sålunda blifvit väckt, kommit under Riksdagens pröfning,
får jag hemställa, dels att till Bevillnings-Utskottet måtte öfver-
lemnas denna min anmälan i sammanhang med det protokollsutdrag,
som rörande denna frågas behandling kommer att härifrån till Ut¬
skottet afgå, dels ock att Bevillnings-Utskottet icke måtte expediera
Riksdagens beslut i stämpelpappersfrågan förr, än Riksdagen kommit
i tillfälle att pröfva det af Lag-Utskottet ännu icke slutbehandlade
Kongl. förslaget rörande lagfart, inteckning och utmätning af jernväg.
Lördagen den 17 April.
7 Jf:o 31.
Till denna hemställan lemnade Kammaren, uppå gjord proposi¬
tion, sitt bifall.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 10 och 12 April bordlagda Förslag nu ny
Utlåtande N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition vexling.
med förslag till Vexellag samt till förordning om nya Vexellagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall.
Herr Peyron: Det är visserligen icke min mening att mot¬
sätta mig nu föreliggande förslag till vexellag, men jag kan icke
underlåta att för min ringa del uttala, att jag icke kan finna nå¬
gon af de föreslagna förändringarna innefatta någon förbättring för
Sverige. Sverige har hittills haft en vexellag, mot hvilken ej någon
anmärkning gjorts; denna lag har varit i alla afseenden tillfreds¬
ställande, och således förefinnes efter mitt sätt att se saken icke
någon anledning att ändra vår vexellag. Hufvudmotivet för en
ändring skulle ligga deri, att det vore önskligt att få en för de tre
skandinaviska rikena gemensam vexellag. Huruvida detta skulle
vara en så stor fördel, lemnar jag derhän. Skall man hafva gemen¬
sam lag med andra länder, borde det väl ske efter internationella
överenskommelser, så att lagen ej kan i det ena landet ändras
utan medgifvande från det andra landet; men äfven i sådant fall
blifver det mycket svårt och kommer att stöta på många omständig¬
heter att, om man är missnöjd med en lag, vidtaga de förändringar,
som kunna anses nödiga.
Hvad detta förslag angår, har Utskottet recfan gjort de anmärk¬
ningar, som hufvudsakligen kunna framställas mot detsamma. Ut¬
skottet säger härom: »Tvenne punkter i det nya förslaget, nemligen
bestämmelserna om vilkor och inskränkningar vid godkännande samt
om den så kallade notifikationsskyldigheten, har Utskottet emellertid
funnit särskildt anmärkningsvärda.» Det är obestridligt att dessa
två förändringar äro olägenheter och icke fördelar i jemförelse med
hvad nu är föreskrifvet. Sedan säger Utskottet: »Då fördelen af
öfverensstämmande vexellagar i de tre nordiska rikena icke synes
böra för omförmälda tvenne bestämmelsers skull äfventyras, finner
Utskottet desamma kunna och böra godkännas.» Dessa två hufvud-
förändringar anser jag komma att medföra ganska mycket obehag
och ingalunda vara till gagn; de andra förändringarna må nu vara
till någon fördel, fastän jag icke finner dem nödiga. Denna åsigt
tror jag äfven delas af dem, som ligga i större affärsrörelse och
känna till vexelförhållandena i landet. Inskränkningarna vid god¬
kännande skola säkerligen gifva anledning till obehag deruti, att en
köpare, som skulle vilja acceptera en vexel, men med den inskränk¬
ningen att, om den är stöld t. ex. på tre månader, han önskar få
tiden prolongerad till 4 å 5 månader, icke skulle enligt förslaget
kunna verkställa detta på annat sätt än genom att en ny vexel
ST:o 31. 8
Lördagen den 17 April.
Förslag till ny utfärdades. Äfven notifikationsskyldigheten kommer att medföra
vexeilag. obehöflig! besvär. Jag har för min del velat nämna detta, ehuru
(Forts.) jag jc]je sätter mig emot förslagets antagande.
Herr Samzelius: Jag her att få i Kammarens minne åter¬
kalla, huru som Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 Maj 1876
anhöll om utarbetande af en fullständig handelslag för Sverige med
iakttagande deraf, att, så vidt ske kunde, öfverensstämmelse med
motsvarande norsk och dansk lagstiftning blefve åstadkommen. Före-
. varande förslag innefattar första steget på den bana, som genom
nämnda skrifvelse utstakades, och på framgången af detta förslag
beror, huruvida Regeringen kan fortgå på denna här anvisade strå¬
ten. Att handelslagstiftningen icke bör betraktas uteslutande ur
nationel synpunkt, utan bör mer och mer erhålla karakter af kos¬
mopolitisk lagstiftning är erkändt, ty handeln är till sin natur kos¬
mopolit, och lagstiftningen måste lämpa sig derefter. Skall derför
något resultat vinnas i det syfte, som Riksdagen ansett önskvärd!,
synes det mig vara af synnerlig vigt att man ej afstår från att slå
in på den väg här anvisats. Som bekant, har detta lagförslag re¬
dan blifvit framlagd t för representationerna i Danmark och Norge,
och efter meddelade underrättelser har förslaget der blifvit antaget.
Om ock, på sätt den föregående talaren antydde, inom Sverige icke
känts något synnerligt behof af förändring i vexellagstiftningen, så
är det dock af vigt för Sverige att, då Norge och Danmark stå i
begrepp att verkställa en lagförändring på detta område, alla tro
ländernas lagstiftningar så mycket som möjligt närma sig hvaran¬
dra och att det sker med hänsyn äfven till grannländernas lagar»
Efter hvad af betänkandet inhemtas, ligger den tyska lagen hufvud¬
sakligen till grund för den svenska och äfven för det förslag, som
nu blifvit framlagdt. Den tyska lagen är af stor betydelse, emedan,
den tjenat såsom mönster vid uppgörandet af förslag till likartade
lagar icke blott i flere af Europas särskilda länder, utan äfven för
en internationel vexeilag, afsedd att gälla för hela Europa och Ame¬
rika. Sällskapet för kodifikation af den internationella rätten bär
nemligen uti ifrågavarande afseende lagt den tyska lagen till grund
för sina arbeten.
Hvad särskildt beträffar de två olägenheter, som den ärade ta¬
laren anmärkte, har Utskottet äfven fäst någon vigt dervid, dock
icke så stor, att förslaget derför borde falla. Vidkommande accept
och verkan deraf skulle olägenheter följa, om inskränkningar finge
ske i accepten. Det skulle nemligen blifva nödigt att då, om flere
växelgäldenärer finnas, verkställa protest, om godkännande icke skett
ovilkorligt. Det skulle äfven blifva nödvändigt att anställa kraf å
den tid, hvarpå vexeln ursprungligen lyder, och att jemväl då pro¬
testera för att upprätthålla sin vexelrätt. I Tyskland hafva stad-
gandena härom i tillämpningen ledt derhän, att mången gått miste
om sin vexelrätt; och, efter hvad man har sig bekant, hafva äfven
Lördagen den 17 April.
9 N:o il.
inom Tyskland betydande röster böjts för en förändring i öfverens¬
stämmelse med det framlagda förslaget. Hvad angår notifikations-
skyldigheten finnes den intagen i alla vexellagar med undantag af
Sveriges och Finlands. Om än denna notifikationsskyldighet i de
flesta fall innefattar ett besvär, medför den utan tvifvel stor fördel
och, efter livad jag fatt mig uppgifvet af flere affärsmän, brukas
notifikation jemväl i Sverige, fastän föreskrift derom ej finnes; så
snart en vexel icke betalas, skickar man underrättelse derom, om
icke för något annat, så af höflighet. För trassenten är det af vigt
att så snart som möjligt erhålla kännedom om att hans vexel ej
blifvit godkänd, på det att han ej må behöfva remittera valuta
eller draga flere vexlar på samme person. Äfven för indossenterne
är sådant af vigt för att slippa att betala den höga vexelränta, som
i lag föreskrifvits. Då nu påföljden för underlåtenhet att notificera
icke är enligt förslaget på långt när så sträng som i nu gällande
norska, danska, äfvensom i den engelska rätten, utan endast innefat¬
tar skyldighet att ersätta skada och kostnader samt att få vidkän¬
nas olägenheten af att erhålla lägre ränta, är väl detta icke så
svårt. Bevis om notifikation sär ock mycket lätt att åstadkomma,
då qvitto på inlemnadt bref är till fyllest, så vida det icke kan
styrkas att brefvet innehållit något annat. Förslagets olägenheter
äro således icke stora, och då antagandet af denna lag otvifvelaktigt
skall tjena till gagn icke blott inom det särskilda område, som den
afser, nemligen vexelumgänget mellan de tre närbeslägtade folken,
utan äfven, och hvad vigtigare är, i det afseendet, att denna lag
innefattar det första steget till en för dem gemensam handelslag¬
stiftning, som är för Sverige af största behof påkallad, enär vår nu¬
varande handelslagstiftning är högst ofullständig, så synes mig öfver¬
vägande skäl tala för att förslaget må bifallas, hvarom jag härmed
vördsamt anhåller.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.
o Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 10 och 12 April bordlagda
Utlåtande N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förordning angående äktenskaps afslutande i visst
fall inför borgerlig myndighet.
Herr Grafström: Att jag icke kan vara ogynsamt stämd för
det hufvudsakliga syftet i den här ifrågavarande motionen eller för
åstadkommandet af eu lagstiftning rörande det borgerliga äkten¬
skapet mellan de personer, som här äro i fråga, torde jag icke be¬
höfva särskildt nämna, åtminstone icke för dem af Kammarens leda¬
möter, som varit närvarande vid föregående riksdagar. Likväl måste
jag öppet bekänna, att jag mot det nu föreliggande lagförslaget hv-
ser de största betänkligheter. Jag har i de^förslag, som jag förut
Förslag till ny
vexellag.
(Fort*.)
Äktenskaps af¬
slutande i visst
fall inför
borgerlig
myndighet.
N:o 31. 10
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af-i denna fråga framställ, städse förfäktat den åsigten, att, om man
.slutande i visst gp s|dana kyrkans medlemmar, hvilka i juridisk mening ännu till-
^borgerlig höra henne, skulle medgifva rättighet att i vissa fall icke ställa sig
myndighet, kyrkans gällande lagar till efterrättelse, skulle detta i mera eller
(Ports.) mindre mån ändra deras ställning till det kyrkliga samfundet. Denna
uppfattning har vid föregående riksdagar icke gillats af Lag-Utskottet
eller af Kamrarne. Jag kali dock icke frångå min åsigt i detta
ämne, då jag är öfvertygad om dess vigtighet. Frågan är nemligen
den: skall den svenska kyrkan fortfarande aktas och anses såsom
ett samfund, erkändt af det borgerliga samhället, men sjelfständigt
rörande sig på sitt eget område?
Om den åsigt skulle göra sig gällande, att kyrkolagen kunde
suspenderas för hvilken af kyrkans medlemmar som helst, utan att
detta hade något inflytande på dennes rättsliga ställning till det
kyrkliga samfundet, så skulle i sjelfva verket, såvidt jag förstår,
denna kyrkans rätt att bestå såsom ett särskildt samfund i och med
detsamma vara upphäfd. Jag vill då fråga, hvartill särskild kyrko¬
stämma och särskildt kyrkomöte skulle behöfvas. Om kyrkans la¬
gar icke gälla särskildt med afseende på kyrkans medlemmar, så
kunna de ju helt enkelt stiftas af Riksdagen; och icke kan jag i så¬
dant fall fatta betydelsen af den särskilda ställning, kyrkolagen har
till andra lagar i vårt land, emedan kyrkolagen då skulle upphöra
att vara något bestämmande för det kyrkliga samfundet såsom så¬
dant eller alla dess medlemmar, utan endast blifva ett reglemente
för kyrkans tjenstemän och för de kyrkliga tjensternas tillsättning.
Icke heller kan jag förstå, att det då skulle vara behöflig! att stifta
kyrkolagen genom eu särskild delegation af såväl prester som lek¬
män, tillhörande det kyrkliga samfundet; utan jag tänker mig, att
under sådan förutsättning kyrkolagen kan stiftas på samma sätt
som andra lagar, som röra andra statens embetsman. Icke heller
förstår jag, allt med samma förutsättning, nödvändigheten af några
dissenterlagar. Ty hafva kyrkans medlemmar full frihet att utan
någon påföljd frigöra sig från alla kyrkans lagbestämningar, så kunna
de också inom hennes eget område bilda hvilka samfund som helst,
utan att deras verksamhet på något sätt kontrolleras eller deras
kyrkliga ställning rubbas. Det är just med afseende på denna om¬
ständighet, hvartill jag i det föreliggande lagförslaget ser eu port
öppen, som jag mot förslaget hyser de största betänkligheter. Jag
vet visserligen, att icke är det uppmuntrande att uppträda såsom
den der förfäktar sådana åsigter och såsom den der vill försvara det
kyrkliga samfundet i våra dagar; ty många torde glädja sig åt
hvarje sak som bidrager att omkullstörta den gamla vördnadsvärda
byggnaden, under det andra gent emot henne förhålla sig temligen
likgiltiga och på sin höjd anse, att hon kan få existera så länge
hon det kan. Litet hvar torde hysa den tanken, att den tid, då
hon skall upphöra, icke är långt aflägsen. Att försvara ett sådant
samfund kan icke vara mycket uppmuntrande. Nog finnes det i
Lördagen den 17 April.
11 N:o 31.
våra dagar bättre rusthåll att rida för; men jag för min del anser Äktenskaps af-
mig böra uttala min öfvertygelse och bar nu återkommit till tankar,sluta"*** * .*8SS®
som jag vid föregående riksdagar, ehuru utan någon verkan, haft 50rgerUg
äran att frambära. myndighet.
Nu säger man, att bär är icke fråga om en förändring i kyrko- (Fort*.)
lagen; här är endast fråga om en borgerlig stadga, och det kyrk¬
liga samfundet och dess ställning beröres icke af det föreliggande
förslaget. Som bekant är, innehåller förslaget två delar. Den ena
delen handlar om, huru förhållas skall med sådana som icke äro
döpte, och den andra med sådana som icke begått nattvarden. Hvad
nu beträffar den första af dessa båda kategorier, så kunde det väl
tyckas som om de, hvilka icke äro döpte, alls icke skulle tillhöra
det kyrkliga samfundet; ty man kan ju med allt skäl säga, att den,
som aldrig blifvit upptagen i ett samfund, icke heller kan anses
höra dit. Likvisst finnes det juridiska fiktioner, hvilka kunna fram¬
komma med högst besynnerliga antaganden, och det har icke saknats
sådana personer, som bestämdt uttalat, att de, som icke äro döpte,
ändock tillhöra den svenska kyrkan. Domkapitlen hafva visserligen
i sina utlåtanden strängt framhållit orimligheten af ett sådant an¬
tagande; Högsta Domstolens ledamöter hafva också berört detsamma
och, efter hvad mig synes, har såväl Kong!. Maj:t som Utskottet
vid formuleringen af lagförslaget med flit undvikit sådana ord, som
kunde gifva anledning till förmodan, att man betraktat dem, hvilka
icke äro döpte, såsom tillhörande den svenska kyrkan. Om nu så
väl vore, att man om denna sak vore fullkomligt öfverens, skulle
jag visserligen icke hafva något att säga deremot; ty då vore na¬
turligtvis desses ställning till det kyrkliga samfundet fullkomligt
klargjord, emedan de. såsom alls icke hörande dit, ej kunde der hafva
någon rättslig ställning. Emellertid torde denna sak icke vara så
alldeles klar. Kongl. Maj:t har i sin proposition sagt, att det vore
fråga om sådana, som qvarstode i den svenska statskyrkan, och deri
ligger ju ett antagande att äfven odöpte skulle tillhöra statskyrkan.
Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att, om man
nu lagstiftade för sådana, som kom me att intaga en alldeles ny
ställning både till det kyrkliga och det borgerliga samfundet, man
väl icke borde förbigå att i lagen beröra denna deras ställning.
Som bekant är, finnes det nu med afseende på just detta tre olika
kategorier: sådana som tillhöra den svenska statskyrkan och äro
inom henne döpte — desse hafva de rättigheter, som tillkomma kyr¬
kans medlemmar —; sådana som, döpte eller icke döpte, med den
ena eller andra ceremonien tillhöra visst samfund och stå under
dissenterlagen, af hvilken deras borgerliga rättigheter bestämmas;
och slutligen sådana som, från början tillhörande den svenska stats¬
kyrkan, förklarat, att de ur henne utgått, utan att hafva blifvit
upptagna i något af regeringen gillad t samfund. Nu kommer här¬
till en fjerde kategori, nemligen sådana som icke äro döpte. Det
vore ju ensidigt, såsom jag redan sagt, att desses rättsliga ställning
N:o 31. 12
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- till både det borgerliga och kyrkliga samfundet blefve i allmänhet
slutande i visst närmare bestämd, än här skett i ett specielt fall, nemligen med
borgerlig afseende å deras rättighet att ingå borgerligt äktenskap. Om nu
myndighet, redan genom det Kongl. förslaget detta är oklart, så har det otvif-
(Forts.) velaktigt blifvit ännu mera oklart genom Lag-Utskottets förslag;
ty i sjelfva verket har Lag-Utskottet genom sin förändring af hvad
Kongl. Maj:t föreslagit framkallat en femte kategori. •— Jag ber om
förlåtelse, om jag i afseende härå är något vidlyftig, men saken är
så invecklad, att jag svårligen kan undgå att vara det. — Jag upp¬
repar då, hvad jag nyss sade. Det är lagstiftadt, först och främst
för sådana personer, som tillhöra svenska kyrkan och äro döpte på
det sätt, denna kyrka gillar, vidare för dem, som tillhöra dissenter-
samfund, vidare för dem, som förklarat sig vilja ur svenska kyrkan
utgå, men icke inträdt i annat samfund. Enligt Lag-Utskottets
förslag skulle nu de, som icke äro döpte, hafva rätt att ingå borger¬
ligt äktenskap. Men den femte kategorin, som genom Lag-Utskot¬
tets förändring af den Kongl. propositionen uppkommit, har Lag¬
utskottet frånsett, nemligen dem som äro döpta, men icke på det
sätt, att det af svenska kyrkolagen gillas. Om dem finnes intet i
Lag-Utskottets förslag, och för dem skulle således enligt detsamma
ingående af borgerligt äktenskap icke vara tillåtet. Nu kan likvisst
af Lag-Utskottets motivering tyckas som om ett dop, förrättadt
hurusom helst, skulle kunna anses åt den döpte medföra en rätts¬
lig ställning inom det kyrkliga samfundet. Lag-Utskottet har
nemligen gjort den upptäckten, att »ett dop icke saknar giltighet
allenast derför, att det icke blifvit af kyrkans presterskap eller efter
den antagna kyrkoritualen verkstäldt.» .Det är fullkomligt rigtigt,
att kyrkan gillar ett dop, som icke är förrättadt af kyrkans prester¬
skap — det veta vi litet hvar —■ nemligen det s. k. nöddopet, som
dock bör anmälas för vederbörande pastor och af honom genom en
liten ceremoni bekräftas. Det är också sant, att dop, förrättade
inom andra kyrkosamfund, erkännas af den svenska kyrkan; men
icke är det derför sagdt, att hvilket dop som helst, förrättadt efter
hvilken ritual som helst, skall af kyrkan erkännas såsom giltigt.
Jag kommer ihåg, att jag en gång läste, att den utmärkte och vidt
beryktade, ehuru besynnerlige italienske frihetshjelten Garibaldi skulle
hafva döpt ett barn i frihetens, jemlikhetens och broderlighetens
namn. En sådan akt kan väl kallas för ett dop, men icke vill väl
Lag-Utskottet påstå, att ett dylikt dop skall kunna af den svenska
kyrkan gillas. Och om så skulle vara meningen, har Lag-Utskottet
genom sitt påstående på det allvarsammaste sätt ingripit i kyrko-
lagstiftningen, nemligen i tredje kapitlet kyrkolagen, som handlar
om döpelsen. Då nu genom Lag-Utskottets formulering af lagstad¬
gandet en sådan oreda och obestämdhet framkallas och då de icke
döptes ställning till det borgerliga och kyrkliga samfundet ej genom
föreliggande lagförslag blir klargjord, anser jag det vara betänkligt
att antaga förslaget.
Lördagen den 17 April.
13 N:o 31.
Hvad vidare beträffar dem, som icke begått Herrans nattvard, Äktenskaps af-
liar Högsta Domstolen bemödat sig visa, att det förslag, som före- ätande t visst
ligger, i afseende å deras rätt att ingå borgerligt äktenskap, icke
skulle vara någon ändring af livad stadgas i 15 kapitlet ll§kyrko- myndighet.
lagen. Nu frågar jag: Om det icke föreligger att ändra en enda (Fort».)
paragraf i den borgerliga lagen, utan endast och allenast en para¬
graf i kyrkolagen, har då icke kyrkolagen blifvit ändrad? Det är
så besynnerligt att läsa hvad Högsta Domstolens ledamöter i det
fallet yttra, att jag får säga, att mitt förstånd står alldeles stilla.
Så säger t. ex. ett justitieråd, på sätt iuhemtas af det protokoll öfver
förhandlingarne inför Domstolen, som åtföljer Kongl. Maj:ts propo¬
sition: »Här är icke fråga om att upphäfva eller ändra hvarken 11
§ i 15 kapitlet kyrkolagen eller annat gällande lagbud.» Det skulle
icke vara fråga om att ändra denna paragraf. Men hvad skall då
ändras, om icke just det enda ställe och icke något annat, som är
i fråga att ändras? Och likväl säger justitierådet, att det icke är
fråga om att vare sig upphäfva eller ändra, det vill säga på något
sätt beröra detsamma. År denna paragraf således icke ändrad, så
gäller den, och gäller den, kan lagförslaget icke på samma gång
gälla, ty de äro mot hvarandra stridande. En sådan flinthård ju¬
ridisk visdom måste jag säga, att jag icke lian begripa. Ett annat
justitieråd säger, att här icke är fråga om lysning, utan om trolof¬
ning, och det är sant, att 11 § i 15 kap. kyrkolagen handlar om
trolofning, men så vidt jag förstår — och jag har dock någon er¬
farenhet i denna sak, då jag haft äran, att dels såsom ordförande,
dels såsom ledamot sitta i Domkapitel, som hafva med dylikt att
göra — är lysning trolofning, eu åsigt som delas af hvarje prest i
riket. Det är visserligen sant, att trolofning kan ingås på annat
sätt, men lysning är det vanligaste sättet att trolofva sig i juri¬
disk mening. I skolan fick jag lära, att hvad som gäller för genus
äfven gäller för species, men det får man här lära sig icke vara
fallet; ty, som sagdt, ett justitieråd säger, att paragrafen handlar
om trolofning, men icke om lysning.
Nu kan man visserligen mot detta invända, att Lag-Utskottet
aldrig berört frågan, huruvida detta är en kyrkolagsändring eller
icke, och att det således är obehörigt af mig att derom yttra mig,
då denna sak icke nu föreligger till afgörande. Men om Första
Kammaren i dag skulle antaga detta förslag utan att meddela yt¬
trande, huruvida frågan är af kyrkolags natur eller icke, så skulle
det kunna inträffa, och jag vågar till och med med visshet påstå
att det skall inträffa, att vid nästa riksdag till Konstitutions-Ut-
skottet inlemnas en anmälan mot Chefen för Justitiedepartementet,
derför att han förordat ett förslag till lag, som strider emot kyrko¬
lagen, utan att på det sätt Regeringsformen föreskrifver hafva der¬
öfver hört kyrkomötet. Att en sådan anmälan kommer att ske,
tror jag mig, som sagdt, kunna med visshet påstå. Hvad jag der¬
emot icke vet är, huru Konstitutions-Utskottet kommer att upptaga
N:o 31. 14
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- denna anmälan, men det torde vara tillåtet att tänka sig möjlig-
slutande i visst heten af att Konsti tu ti ons-Utskottet skulle anse, att här icke iakt-
faii inför ^ iagar som gälla i landet och således mot Justitieministern
myndighet, föreslå en anmärkning, som måhända äfven denna Kammare kunde
(Porti.) finna behörig. Om så skulle hända och detta ärende komma till
Kammaren för att afgöras, skulle icke Kammaren genom antagan¬
det af detta förslag, i hvilket ligger, om ej tydligen utsagdt, dock
gömdt ett erkännande af att denna lagförändring icke är en för¬
ändring af kyrkolag, hafva redan i år gifvit på hand att erkänna
hvad egentligen tillkommer nästa riksdag att afgöra, och skulle icke
en justitieminister med allt skäl kunna säga, att, då Kammaren an¬
tagit ett sådant förslag, Kammaren i det störa hela erkänt det
procedere, som han ansett vara det rigtiga? Äfven från denna syn¬
punkt hyser jag stor betänklighet för att tillstyrka bifall till detta
förslag. Jag tror nemligen att det är ytterligt vigtigt för ett folk,
som vill bevara sin frihet, att noga hålla på hvad lagen bestämmer,
äfven i det minsta. Jag ber att få omtala ett intryck i denna väg,
som jag sjelf haft. När jag första gången framträdde till Talman¬
nen i denna Kammare för att aflemna min voteringssedel, hade jag,
okunnig om hvad lag stadgar, vikt densamma, och erinrades af den
dåvarande Talmannen, att sedeln skulle vara rullad. Jag tänkte
för mig sjelf, att det var en småaktig anmärkning, men ju mer jag
tänkte derpå, desto bättre förstod jag, huru vigtigt det är, att i
minsta detalj iakttaga, hvad lag bestämmer; ja, jag anser detta vara
det enda sättet för ett folk att bevara sin frihet; ty gifver man
en gång efter något, gifver man snart efter mera inom kort, och
derefter allt oftare gör man eu lex in casu, och snart finnes icke
längre något skydd för en minoritet gent emot majoriteten. Jag
vill således lägga Kammaren på hjertat att icke i denna fråga för¬
bise den rättighet, som enligt gällande lag tillkommer den svenska
kyrkan, och således hellre utsätta sig för att saken kommer att för¬
dröjas genom att kyrkomötet också varder deröfver hördt än alldeles
frånse denna kyrkomötets rätt, som jag för min del måste finna all¬
deles obestridlig. Det finnes ett latinskt ordspråk, som säger: serva
ordinem et ordo te servabit, och det har sin fulla tillämplighet här.
Jag skulle yrka återremiss, om jag kunde hoppas, att Lag-Ut-
sköttet skulle ändra sin uppfattning och i stället för sin formule¬
ring antaga den af Kongl. Maj:t föreslagna ordalydelsen samt till¬
lika uttala, att denna fråga är en kyrkolagsfråga, hvaröfver således
kyrkomötet bör höras; men då jag icke har någon förhoppning om,
att detta skall ske, måste jag yrka afslag. Jag har dertill ännu
ett skäl, som jag ber att nu få omtala. Då jag först började mo¬
tionera i denna sak, gälde den uppfattning, att lysning till äkten¬
skap icke kunde beviljas åt andra separatister än sådana, som till¬
hörde ett af Kongl. Maj:t erkändt separatistiskt religiöst samfund,
men sedermera har den åsigt börjat göra sig gällande, att för er¬
hållande af sådan lysning endast behöfves, att personen i fråga an-
Lördagen den 17 April.
15 Ji:o 31.
mälde, att han ville ur kyrkan utträda; och denna omständighet Äktenskaps af-
har borttagit mycket, ja, jag vågar säga den största delen, af Aenslutande 1 visst‘
konflikt, som förr egde rum; ty hvad beträffar baptisterna, och det ^
är i första rummet just dessa, som hafva vållat detta lagstiftande, myndighet.
så hafva de i allmänhet ingen betänklighet att förklara, att de icke (Fort».)
tillhöra den svenska kyrkan, men hysa deremot stor betänklighet
för att ordna sig till ett religiöst samfund, som på ett eller annat
sätt skulle stå under Kongl. Maj:ts uppsigt. Men då af eu sådan
person icke fordras annat än att han erkänner, det han icke tillhör
svenska kyrkan, för att lysning till äktenskap må honom beviljas,
är, som sagdt, konflikten till största delen bortfallen. Då jag vid
sådant förhållande icke kan inse nödvändigheten af att antaga för¬
slaget just nu och dertill komma mina betänkligheter mot detsamma,
vågar jag uttala den förhoppning, att Kammaren måtte afslå Utskot¬
tets förevarande förslag.
Herr Ekstedt: Det är med djupt bekymmer jag för min del
sett detta lagförslag framläggas, och jag är öfvertygad om, att
detta bekymmer delas icke allenast af den allra största delen af
Sveriges presterskap, utan äfven af den största delen utaf svenska
kyrkans verkliga medlemmar. Det må derför icke förundra, att jag
finner mig föranlåten att beklaga, det ett sådant lagförslag kunnat
utgå från den högsta 'kyrkliga myndigheten i vårt land. Då nu
Lag-Utskottets förslag egentligen endast i formen skiljer sig från det
af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, tillåter jag mig att i de an¬
märkningar, jag ber att få framställa, icke skilja på de båda för¬
slagen, då mina anmärkningar endast gälla sak.
Det är hufvudsakligen i tre afseenden jag funnit skäl till an¬
märkningar emot detta lagförslag. Först och främst anser jag, att
genom detsammas upphöjande till lag den kyrkliga oordningen i vårt
land skulle komma att blifva konstant. Vidare anser jag det inne¬
bära ett sätt att legalisera uppenbar hedendom inom kyrkan; och
slutligen kan jag icke - finna annat än att kyrkomötets rätt genom
lagförslagets framläggande endast och allenast såsom civil lag blif¬
va kränkt. — Jag sade, att förslaget är egnadt att stadfästa den
kyrkliga oordningen i vårt land. Ingen lär väl neka, att det är ett
bevis på stor kyrklig oordning, att personer, som icke vilja under¬
kasta sig kyrkans lagar och ordningar, likväl i vissa afseenden skola
anses tillhöra kyrkan, ega påkalla dess tjenst i vissa mera yttre åt¬
gärder af civil natur och åtnjuta dess förmåner. Ett sådant förhål¬
lande kan dock anses drägligt, så länge det kan betraktas såsom
något öfvergående, ja, då tillhör det till och med den kristliga kär¬
leken att hafva tålamod och bida tiden. Men annorlunda blir för¬
hållandet, om man vill gifva lagens helgd åt sådana ordningar eller
rättare oordningar; det är det samma som att göra en sådan oord¬
ning konstant. Man har visserligen velat betrakta denna lag en¬
dast såsom undantagslag; men min öfvertygelse är, att den med ti-
N:o 31. 16
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- deu icke kommer att verka såsom undantagslag, utan att den tvärt-
slutande i visst ora kommer att blifva mycket anlitad och använd; ty hvar är grän-
fall mfor gen9 gn person behöfver ju endast säga, att han icke vill under-
myndighet. kasta sig kyrkans lagar och ordningar, att han icke vill döpa sina
(Forts.) barn, icke gifva dem någon religiös uppfostran, icke låta konfirmera
dem, och han måste genast räknas till undantagskategorin. Då
uppstå i sjelfva verket två slags medlemmar inom kyrkan: sådana
som skola anses skyldige att iakttaga kyrkans lagar och ordningar,
och sådana som icke äro skyldige att iakttaga dem. Jag frågar: är
icke detta upprörande för rättskänslan och kan något samhälle i
längden fördraga ett sådant förhållande, det må nu vara borgerligt
eller kyrkligt samhälle? Jag är icke någon vän af eu s. k. lagisk
kristendom, men intet samhälle kan bestå utan ordning.
Jag sade vidare, att lagen är egnad att legalisera öppen heden¬
dom inom kyrkan. Denna anmärkning sammanhänger ganska nära
med den föregående, men är till viss grad af annan art. Heden¬
dom inom kyrkan — det låter ju ganska underligt, ty begreppen
hedendom och kyrka skulle väl upphäfva hvarandra; men, mirabile
didu, konseqvensen är dock gifven, ty om en person icke är döpt
och icke tillhör något kristet trossamfund, hvad är han då annat
än en hedning? Dopet är nemligen det medel, Frälsaren anvisat
för att en menniska skall blifva införlifvad med honom och hans
församling. »Gån ut,» sade han, »och gören allt folk till mina lär¬
jungar, i det I döpen dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes
namn, och lären dem hålla allt, det jag häfver eder befalt.» Jag
får kanske icke besvära Kammaren med flere citat ur bibeln, men
ett par till kan jag måhända tillåta mig. Frälsaren har ock sagt:
»Utan en varder född af vatten och andan, kan han icke gå in i
Guds rike», och en Herrans apostel säger: »I, som döpte ären till Kri¬
stum, häfver eder ikläd t Kristum». Kan då någon med skäl komma
och säga, att eu icke döpt person i något afseende tillhör Kristi för¬
samling? Jag vet val, att ett undantagsförhållande kan gifvas; ty
det kan hända, att eu menniska utan sitt eget förvållande och emot
hennes egen önskan, om den kunnat uttalas, kan gå miste om dopet,
men likväl genom ordets hörande komma till tro på Guds Son, och
hon är då en medlem af Kristi församling; med dopet är dock det
normala medlet, hvarigenom nya medlemmar upptagas i denna för¬
samling. Man säger äfven, att lagen egentligen är ämnad för den
baptistiska rigtningen inom kyrkan; men lagen gifver icke sådant
vid handen, lagen är allmän, och, såsom jag redan nämnt, behöfver
en person endast säga nej till att i något afseende underkasta sig
de vigtigaste af kyrkans ordningar, för att han skall räknas till
undantagskategorin. När nu den ena generationen efter den andra
får växa upp uti dessa förhållanden, så är det tydligt att kyrkan, om
den då består, kommer att sluta uppenbar hedendom inom sitt sköte.
Det måste ju vara djupt kränkande för den svenska kyrkan att nöd¬
gas mottaga en sådan lag, utan att ens blifva derom hörd. Härmed
17 N:o 31.
Lördagen den 17 April.
öfvergår jag till den tredje anmärkningen, eller att kyrkomötets rätt Äktenskaps af-
blifver kränkt genom denna lag. Det bör icke finnas någon tvekan sotande i visst
i detta afseende för den, som vet livad kyrkolagen innehåller och ^ i^f.r
icke vill deri inlägga annan mening, än som uttryckligen står der. myndighet.
Ty att detta förslag är ämnadt att upphäfva eller förändra 11 § af (Forts.) '
15 kap. Kyrkolagen, der det stadgas, att ingen må trolofvas, som icke
kan Luthers lilla katekes och häfver begått Herrans nattvard, lärer
väl vara uppenbart; och då dopet ovilkorligen förutsättes hos den,
som vill begå Herrans nattvard, så är ock klart att kyrkolagen för¬
utsätter, att ingen får ingå äktenskap, som icke är döpt. Kyrko¬
lagen har icke kunnat tänka sig det förhållande, att en icke döpt
person, hvilken likväl skulle anses tillhöra svenska kyrkan, skulle
kunna ingå äktenskap. —För öfrigt har alltid lagstiftningen om äk¬
tenskap ansetts beröra kyrkans förhållanden, och äktenskapet sjelft
har ända ifrån kristendomens äldsta tider betraktats såsom en kyrk¬
lig akt. Detta lärer icke kunna bestridas, och jag kan derför in¬
skränka mig till att hafva påpekat detta förhållande, emedan deraf
framgar, att lagen är af kyrklig natur och att kyrkomötets rätt
måste blifva kränkt, om lagen undandrages dess pröfning. Men hvar¬
för vill man då icke hålla sig till hvad lag och rätt i detta afse¬
ende bestämmer? Är man rädd för kyrkomötet, så oskyldigt det
än är? Visserligen medgifver jag, att det kan vara rätt kinkigt
att numera komma någon väg i kyrkolagstiftningsfrågor, sedan icke
mindre än fyra myndigheter skola deröfver höras. Det är icke så
lätt att slippa igenom en sådan skärseld; ty hvad Riksdagen vill,
det vill icke alltid kyrkomötet och hvad kyrkomötet vill, vill må¬
hända icke Riksdagen; hvad Kongl. Maj:t vill — detta kan ibland
vara svårt nog att komma under fund med, men onekligen har
äfven Kongl. Maj:t sin vilja och denna delas icke alltid af kyrko¬
mötet och Riksdagen; dertill kominer, att hvad Första Kammaren
vill, det vill icke alltid Andra Kammaren och hvad Andra Kamma¬
ren vill, vill icke alltid den Första, och sålunda måste dessa fyra
viljor verkligen blifva ganska svåra hinder för kyrkliga reformer.
Detta förhållande anser jag vara att beklaga; men hvem skall då
gifva vika? Nog förefaller det besynnerligt, om den egentliga kyrk¬
liga myndigheten skall vara den, som bör gifva vika i kyrkliga
frågor. Jag är ingen beundrare af vår statskyrka, allra minst i
dess senaste utvecklingsskede, och ännu mindre är jag vän af kyrk¬
lig despotism och ofördragsamhet, jag älskar frihet äfven i dessa
saker, men en verklig frihet, som har lag och rätt till skydd för
den ene såväl som för den andre, för samhället såväl som för indi¬
viden. ^ Var tids sektmakare älska dock icke en sådan frihet; de
älska endast frihet för sig sjelfva, frihet att rifva ned och för att
sa mycket lättare kunna blotta kyrkans skam vända de sig till
Kongl. Maj:t i ödmjuka later med anhållan om nedrifvande af det
ena eller andra stödet för kyrkan för att sedan kunna med så myc¬
ket större styrka säga: »se hvilken sköka, se huru hon bolar med
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 31. 2
K:o 31. 18
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af-verlden, se huru vingården är nedtrampad!» Jag tror icke, att det
slutande i visst gnr[U st:ir så illa till, ehuru förhållandena kunna gifva anledning
'^bol till djupa bekymmer; jag tror att Herrans nåd ännu icke vikit från
myndighet, nordanlanden; men skulle den heliga dufvan redan hafva börjat ställa
(Forts.) sin flygt ifrån vårt svenska Zion, då blir det tid för dem, som vilja
frälste varda, att gå ut från det förverldsligade Jerusalem, på det de
icke må gå miste om det Jerusalem, som ofvantill är, d. v. s. gå
ut från vår förverldsligade kyrka och bilda ett kyrkosamfund, der
Guds ord och tillsägelser hållas i mera helgd. För min del tror
jag dock icke, att den tiden ännu är inne, och jag hoppas, att denna
Kammare måtte sätta aktning för lag och rätt högre än alla mensk-
liga konsideration er, de må komma ofvanifrån eller nedanifrån. Jag
yrkar afslag å det föreliggande lagförslaget.
Herr Statsrådet Almqvist: Hvad som hittills inom denna
Kammare hufvudsakligen blifvit anmärkt mot det föreliggande lag¬
förslaget går derpå ut, att ändring derigenom skulle ske i kyrkola¬
gens stadganden. Men att jemväl inom presterskapet en sådan me¬
ning icke allmänt delas, derom ber jag få åberopa en framställning,
som till Kongl. Maj:t inkom, jag tror vid slutet af år 1878, och i hvil¬
ken ett stort antal prestman, såväl kyrkoherdar som komministrar
och extra ordinarie tjenstemän i kyrkan, hos Kongl. Maj:t anhöllo, att
det måtte förklaras, att underlätet begående af nattvarden icke utgör
hinder för ingående af äktenskap. Denna petition är ännu icke af¬
gjord, men torde kunna anses _tillräckligt besvarad, om det nu före¬
varande lagförslaget bifalles. Öfver nämnda framställning hördes dom¬
kapitlen i riket, och jag har antecknat mig till minnes ett yttrande-
i ämnet af domkapitlet i Karlstad. Der säges bland annat:
— — Vill den borgerliga lagstiftningen jemväl för medlemmar
af den svenska kyrkan, som icke begått Herrans Nattvard, bereda
tillfälle till äktenskaps ingående, då må dertill väljas en utväg, som
icke nödgar kyrkan att helga detta förbund, -— en utväg som kyr¬
kan måste beklaga, men hvilken hon icke kan förhindra, nemligen
civiläktenskapet.
Det förslag, som nu är föremål för pröfning, framlades af mig
inför Kongl. Magt med det uttryckliga förklarande, att jag ansåg det
böra betraktas såsom civillag. Denna åsigt har blifvit gillad af
Högsta Domstolen och af Lag-Utskottet utan skiljaktighet; och blir
den nu äfven gillad af Riksdagen, så torde väl ingen fara förefinnas
för att någon anmärkning skall drabba mig för förslagets framläg¬
gande, såsom här blifvit förespegladt. Man må besinna, att äkten¬
skapet är i sig sjelft en borgerlig inrättning; äktenskapet fans före
kristendomen; och äktenskap ingingos utan vigsel i vårt land långt
efter det landet blifvit kristet. Vigsel har således icke ursprungligen
varit något vilkor för ett giltigt äktenskap. När det nu visat sig,
att inom kyrkan finnas medlemmar, hvilka presterskapet på grund af
kyrkolagens föreskrifter icke vill eller får viga, ehuru de i öfrigt äro
Lördagen den 17 April.
19 N:o 31.
behöriga att ingå äktenskap, så lärer det väl vara nödvändigt att Äktenskaps af-
bereda utväg för desse svenske medborgare att på annat sätt afsluta‘ vi3at
giltigt äktenskap. Jag kan icke finna, att, såsom af en talare nyss
nämndes, derigenom skalle uppstå någon kyrklig oreda; men hvad myndighet.
som är säkert, är att, om det förhållande finge fortfarande ega rum, (Forts.)
som nu lärer ofta och i många delar af landet förekomma, nemligen
att de personer, hvarom här är fråga, ingå äktenskapliga förbin¬
delser utan att kunna erhålla någon kyrklig vigsel eller annan lag¬
lig bekräftelse på dessa förbindelser, så skulle derigenom uppkomma
eu borgerlig oreda af den beskaffenhet, att något måste göras för att
förekomma densamma. Desse makar veta icke om de äro äkta ma¬
kar, deras barn icke om de äro äkta barn, och de, som med dem
ingå aftal, känna ej deras ställning inför lag eller deras rättsför¬
hållanden i afseende å giftorätt, arfsrätt, målsmanskap o. s. v. Då
nu det förslag, som föreligger, är uppgjordt i full öfverensstämmelse
med Riksdagens båda Kamrars mening, sådan denna uttryckts i den
skrifvelse till Kongl. Maj:t, som grundlagt förslaget, kan jag icke tro
annat, än att äfven innevarande Riksdag skall godkänna detsamma.
Herr Lagerstråle: Nog får man stundom under diskussioner
här i Kammaren höra egendomliga skäl framhållas för åsigter, som
af särskilda talare förfäktas; men jag får erkänna, att förr än i dag
har jag aldrig hört åberopas att den påföljd, som under en komman¬
de riksdag antages skola drabba en föredragande i konungens råd,
för dess tillstyrkan af ett lagförslag, borde utgöra skäl för ett beslut,
som skall af den nu församlade Riksdagen om samma lagförslag fat¬
tas. Ingen af oss lärer väl kunna förutspå, hvad under en kom¬
mande riksdag skall inträffa, och så länge en dylik ofullkomlighet
är allmän, lärer väl den ärade talaren, som begagnat förenämnde ar¬
gumentation, icke få många att följa sig i spåren.
Den frågan, huruvida det föreliggande förslaget är att hänföra
till kyrkolag eller icke, är obestridligen grannlaga och svår att med
bestämdhet uttala sig om. Inom Lag-Utskottet hafva framstälts
olika åsigter, dels derutinnan att det vore ett ovilkorligt åliggande
för Utskottet att uttala sig i frågan, dels att denna fråga nu icke
förelåge, enär till Lag-Utskottet endast blifvit remitterad en Kongl.
proposition om stiftande af en civillag, och dels att man under inga
förhållanden borde i ämnet något uttala. En följd af dessa olika
åsigters saminanjemkning har varit, att man inskränkt sig till ett
uttalande endast derom, huruvida det framlagda förslaget, sådant det
lyder, skulle ingå i en civillag eller icke. För min del tillhör jag
emellertid den kategori, som ansett det vara sin pligt att pröf¬
va, huruvida förslaget innebär en förändring i kyrkolagen; men jag
kan för min del icke finna, att så är förhållandet. Hvad är det
för en lagbestämmelse, som skulle blifva rubbad genom detta förslag?
Jo, säger man, det är den som förekommer i 15 kap. 11 § i Kyr¬
kolagen, der det heter: »och skall ingen trolofvas, som icke kan
ff:o 81. 20
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- Lutheri catechisiuum och häfver begått Herrans Nattvard», och i
slutande i visst sanmia kapitel föreskrifves vidare, hvad som skall iakttagas för in-
^bor ''enlig gående medelst vigsel af äktenskap. När denna lag och när vår ci-
myndighet. villag stiftades, iåns icke något annat honorabelt sätt för äkten-
(Forts.) skaps ingående än det som genom kyrklig vigsel skulle helgas. Men
sedan dess har inom lagstiftningen utvecklat sig den åsigten, att för
de borgerliga rättigheternas bestämmande må i vissa uppgifna fall
finnas ett s. k. borgerligt äktenskap, som kan fullbordas utan den
presterliga vigseln. Redan uti 1873 års författning upptagas flera
olika kategorier, inom hvilka det borgerliga äktenskapet kan ega
rum, en del med valfrihet mellan detta och det presterliga, men en an¬
nan del ovilkorligen. Nu säger man, att den föreslagna lagen in¬
nefattar icke någon förändring i den civila lagen. Det är sant, men
den innefattar ett tillägg till den civila lagen, och den innefattar icke
någon förändring i den lag, som utstakar formerna för sådan tro¬
lofning och sådant äktenskaps ingående med presterlig vigsel, som i
kyrkolagen omförmälas. Hufvudsakligen på denna grund sluter jag
mig till dem, som icke anse det föreliggande förslaget vara en för¬
ändring i kyrkolagen utan ett tillägg till gällande civillag, och jag
skulle för min del tro, att äfven de, som uttalat sig i motsatt ret¬
ning, skulle, om frågan gälde att stifta ny civillag och ny kyrkolag,
icke till den senare hänföra de föreskrifter, som bestämma rättighe¬
ten att ingå borgerligt äktenskap. Afgörandet häraf bör väl till¬
komma de myndigheter i samhället, som stifta civil lag. Kyrkola¬
gen åter må innehålla de vilkor, under hvilka det ingångna äkten¬
skapet kan vinna bekräftelse under de former, som kyrkolagen ut¬
stakar. Det må nu anses, att denna min åsigt icke är öfverensstäm¬
mande med den uppfattning, som är rådande inom kyrkan; men då
bör å andra sidan icke förbises, att samma åsigt varit uttalad af
män, hvilka äfven böra få hafva sitt ord med i laget, då fråga är
om lagstiftning. Inom Högsta Domstolen och i Statsrådet bar den
uppfattningen gjort sig gällande, som jag nu omnämnt, och det tor¬
de då kunna försvaras, om en ledamot af Lag-Utskottet slutit sig
till densamma.
Man skulle af hvad här blifvit yttradt kunna tro, att sjelfva in¬
nehållet i denna lag vore förenad! med någon stor våda, eller att
lagen på det presterliga området allmänneligen betraktades med far¬
håga. Men öfver det förslag till lagstiftning, som Riksdagen begärt
och som Kongl. Maj:t hade för afsigt att framlägga och i afseende hvarå
sedermera lagtexten ursprungligen var afxattad sålunda: »villnågon
som icke blifvit döpt och som icke begått Herrans Nattvard, men dock
icke ur svenska kyrkan utträdt, ingå äktenskap, må det afslutas
inför borgerlig myndighet» o. s. v. hördes domkapitlen, och en¬
dast två eller tre af dem hade deremot något att anmärka; alla de
öfriga tillstyrkte utfärdandet af den äskade lagen. Man må då väl
icke kunna föreställa sig, att meningen nu är att på den civila lag¬
stiftningens område införa en lagbestämmelse, som skulle vara af vå-
Lördagen den 17 April.
21 N:o 81.
da för kyrkans bestånd, stadfästa befintlig oreda ocli införa uppen- Äktenskaps af-
bar hedendom i kyrkan. En lag, som kan hafva sådant till följd,**»£«»<*« * »««'<
kunde väl icke vara till sitt syfte tillstyrkt af de myndigheter, som borgerlig
hafva att bevaka kyrkans rätt. Den formella frågan kan visserligen myndighet.
hafva sin betydelse, men med afseende på lagens lämplighet och gil- (Port».)
tighet kan den väl icke uteslutande så upphöjas, att man behöfver
utmåla lagen med de svartaste färger för att göra ett försök att få
den förkastad.
Den förste ärade talaren anmärkte emot den förändring, Lag¬
utskottet föreslagit, att denna antydde, att man inom Utskottet ha¬
de den uppfattningen, att ett dop skulle med full giltighet kunna
ske på hvilket sätt som helst och under det största gäckeri. Så lätt¬
sinnigt har dock frågan icke varit inom Lag-Utskottet behandlad.
Lag-Utskottet har icke sagt annat, än att inom den svenska, lika¬
som inom de flesta andra kristna kyrkor antages, att ett dop icke
saknar giltighet allenast derför, att det icke blifvit af kyrkans pre¬
sterskap eller efter den antagna kyrkoritualen verkstäldt. Det kan
vara under fullt allvarlig sinnesstämning verkstäldt af någon annan
än svenska kyrkans prest och efter någon annan ritual än den af
svenska kyrkan faststälda och ändå betraktas såsom ett behörigt och
rigtigt fullgjordt dop.
Såsom jag förut nämnt, innefattar lagförslaget endast ett tillägg
till den redan befintliga lagstiftningen om borgerligt äktenskap.
Förutom hvad uti en särskild författning är stadgadt om äktenskap
emellan jude och kristen, finnes i 1873 års förordning borgerligt äk¬
tenskap tillåtet, då äktenskapet skall ingås mellan personer, som till¬
höra särskilda främmande religionssamfund med sådant presterskap,
som konungen tillåtit att förrätta vigsel; det är tillåtet emellan
medlem af svenska kyrkan och bekännare af främmande kristen tros¬
lära och det är vidare tillåtet mellan personer, som icke tillhöra
svenska kyrkan och icke heller något främmande tillåtet religions¬
samfund. Det är således ganska omfattande kategorier, inom hvilka
borgerligt äktenskap redan är medgifvet, och nu är endast fråga om
att utsträcka tillåtelsen till sådana personer, som finnas inregistre¬
rade i kyrkans böcker, men icke äro så fastade vid kyrkan, att de
iakttaga hvad som efter kyrkoordningen rätteligen bort af dem full¬
göras. Månne de derför böra förvägras att ingå äktenskap, då i öf-
rigt intet hinder derför förefinnes?
Då Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet icke utta¬
lade sig rörande den af Lag-Utskottet föreslagna förändringen och
således icke heller motsatte sig densamma, vågar jag antaga, att den
af honom gillades och hemtar deraf ett ytterligare skäl för min an¬
hållan om bifall till det af Lag-Utskottet framstälda förslag.
Herr Grafström: Först skall jag be att få förklara, hvilket
jag förut redan gjort, att jag har ingenting emot Kongl. Maj:ts lag-
N:o 81. 22
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- förslag, så vidt dertill bifogas det uttalande, att äfven kyrkomötet
slutande i visst ska}i köras för att denna förändring skall blifva gällande. Jag har
^bol '■erli yttrat mig mot Lag-Utskottets ändring af Kongl. Maj:ts förslag och
myndighet, jag anser fortfarande denna ändring så betänklig, att jag alls icke
(Forts.) vill vara med om att antaga densamma. Kongl. Maj:t har dock
-—• åtminstone så vidt jag förstår — bestämdt definierat hvad som
menas med dop, då det talas om den, som icke inom svenska kyr¬
kan bllfvit döpt. Meningen dermed kan icke vara någon annan än
att det är fråga om dop, som svenska kyrkan icke gillar. Och vi
veta väl, att hon gillar dop, som icke skett efter hennes ritual och
under de ceremonier, kyrkohandboken föreskrifver, endast det som
är det väsentliga för ett kristligt dop blifvit vid den iakttaget.
Lag-Utskottet åter har icke sökt att på något sätt definiera begrep¬
pet dop utan säger blott »den som ej blifvit döpt». Således återstår
den frågan: bar den som väl blifvit döpt, men som icke blifvit döpt
på sådant sätt, att svenska kyrkan kan gilla dopet, rättighet att
ingå äktenskap eller har han det icke? Så vidt jag förstår, har Lag¬
utskottet i högst väsentlig mån inskränkt det af Kongl. Maj:t fram¬
lagda förslaget, så att såsom en följd af dess ändring framgår, att
personer, som väl blifvit döpta men icke så att svenska kyrkan gillar
deras dop, ej kunna ingå borgerligt äktenskap. Jag skall äfven be
att vördsamt få vända mig mot hvad den ärade Justitieministern
har anfört. Han lade mycken vigt derpå, att en petition, under¬
tecknad af både prester och lekmän, blifvit till Kongl. Maj:t inlern-
nad derom, att de, som icke blifvit döpte och icke begått Herrans
Heliga Nattvard, skulle få ingå borgerligt äktenskap. Att en peti¬
tion i hvilken syftning som helst kan till Kongl. Maj:t framlemnas,
veta vi alla; och åt petitionen i och för sig torde väl icke kunna
tillerkännas stor betydelse. Vidare har Herr Justitieministern lagt
vigt på, att, då Domkapitlen med anledning af petitionen blifvit
hörda, de icke yrkat på att lagförslaget skulle kyrkomötet delgifvas;
de hafva gått in på, att borgerligt äktenskap skulle få ingås af de
ifrågavarande personerna, men de hafva icke uttalat att det vore
en kyrkolagsfråga. Jag vill derpå endast svara, att man vanligtvis
iakttager den ordning med afseende på infordrade utlåtanden till
Kongl. Maj:t, att man inskränker sig till att svara på den fråga,
som blifvit framstäld, och icke berör något annat. Det förelåg icke
för Domkapitlen att svara derpå, huruvida förslaget var en kyrkolags¬
fråga eller icke; det kunde de väl förutsätta, att Regeringen sjelf
skulle kunna inse; de ville icke yttra sig derom, och deri ligger
förklaringen öfver att de icke vidare hafva uttalat sig i denna sak.
Jag är öfvertygad, att, om Regeringen i närvarande stund skulle
framställa förfrågan till Domkapitlen, huruvida detta lagförslag är
eu kyrkolagsfråga eller icke, Regeringen skulle erhålla det svaret,
att det visserligen är en kyrkolagsfråga. — Jag har blifvit klandrad
för det jag tillät mig yttranden i afseende på eventualiteter. Det
är sant att ingen kan veta hvad som kan komma att ske; likvisst
Lördagen den 17 April.
23 N:o 51.
tror jag, att man icke bör lagstifta på sådant sätt, att man fram¬
kallar obehagliga förvecklingar. — Jag skall nu be att få fästa upp¬
märksamheten på en annan eventualitet. Högsta Domstolen säger
— och en ärad talare har också yttrat sig i samma rigtning —
att detta lagförslag icke innebär någon förändring i gällande kyrko¬
lag, och det må så vara. Man kan ju antaga det. Således gäller
kyrkolagen, efter som han icke blifvit förändrad. .Nu har Kongl.
Maj:t med kyrkomötets hörande och dess samtycke faststält, huru
kyrkoherde skall förhålla sig i afseende på främmande trosbekännare.
§ 4 i Kongl. Förordningen af den 31 Oktober 1873 lyder nemligen:
»Kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i
afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad
kyrkolag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller för¬
fattning föreskrifves». Således har kyrkoherden genom denna för¬
ordning fått bestämda förhållningsorder, huru han skall bete sig
med afseende på sådana personer, som äro främmande trosbekännare.
Han skall med afseende på dem fullgöra hvad allmän lag eller för¬
fattning föreskrifver. Här åter är frågan om huru förfaras skall
med sådana, som icke äro främmande trosbekännare. Med dem skall
förfaras efter hvad kyrkolag bjuder. Om nu, efter som kyrkolagen
kap. 15 § 11 naturligtvis fortfarande gäller, någon medlem af
svenska kyrkan kommer till en kyrkoherde och begär lysning och
denne, på grund af föreskrifterna i nämnda paragraf vägrar att af¬
kunna lysning, så kan denna embetsåtgärd öfverklagas på admini¬
strativ väg, och' då är det antagligt, att denne kyrkoherdes åtgörande
»ogillas; men hans embetsåtgärd kan äfven öfverklagas på juridisk
väg, och det vore högst intressant att veta, men är mycket svårt
för oss att här kunna afgöra, huru en svensk domare i detta afse¬
ende skulle tillämpa lagen. Jag tror dock för min del, att den som,
när fråga är om svenska kyrkans medlemmar, följer det lagstadgande,
som Högsta Domstolen sjelf förklarat icke vara upphäfdt, icke skall
kunna af någon domare fällas. Man kan ju på ett sådant fall till-
lämpa hvad dissenterlagen bjuder om iakttagande af hvad allmän
lag bjuder. Nu synes det mig vara i hög grad farligt att stifta
lagar af den beskaffenhet, att de kunna framkalla sådana förveck¬
lingar, och jag hade derföre helst önskat, att denna fråga kunnat
blifva till Lag-Utskottet återremitterad i syfte att få Kongl. Maj:ts
förslag antaget i oförändradt skick och att derjemte skulle afgifvas
ett uttalande om att saken borde hänskjutas till kyrkomötet. Då
hade det varit tillfälle för kyrkomötet att göra vissa bestämmelser
och tillägg, hvarigenom sådana förvecklingar som de nyss nämnda
hade förekommits; och jag för min del kan icke anse annat än att
detta för saken sjelf skulle hafva varit i hög grad välgörande. Men
då det nu i detta fall icke finnes någon utsigt att Lag-Utskottet
skulle gå så tillväga och då det dessutom, på grund af de skäl jag
förra gången, då jag hade ordet, angaf, icke torde vara någon bråd¬
ska att få en lagförändring i detta hänseende, anser jag mig fort-
Äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför
borgerlig
myndighet.
(Forts.)
N;o 31. 24
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps a/-farande böra yrka afslag. Jag skulle endast vilja tillägga en enda
slutande i visst gak. fjär har blifvit sagdt, att det endast är fråga om borgerligt
borgerlig äktenskap. Nu frågar jag: när ett förslag föreligger, som talar om
myndighet, dop och om nattvardsgång, kan man då anse, att detta förslag en-
(Forts.) däst behandlar borgerliga angelägenheter? Det är ju alldeles uppen¬
bart, att här vidröras sådana saker, som inom det kyrkliga sam¬
fundet hafva en betydelse, men som icke böra hafva någon sådan
betydelse, der frågan är att stifta lag i rent borgerligt syfte. Om
ett förslag till lag om borgerligt äktenskap hade varit remitteradt
till Lag-Utskottet af till exempel följande lydelse: »hvarje svensk man
eller qvinna kan ingå borgerligt äktenskap med iakttagande af de
bestämmelser allmän lag stadgar», då skulle jag hafva ansett, att
det hade haft något formelt skäl för sig att hysa deri åsigten, att
ett sådant lagförslag icke borde till kyrkomötet hänvisas, emedan
frågan då hade gällt någonting, som kunde anses endast tillhöra
borgerliga förhållanden, ehuru jag äfven under den förutsättningen
måste säga, att med den ställning, som äktenskapet hos oss intager,
såsom å ena sidan eu borgerlig inrättning och å den andra något
som kyrkan äfven måste betrakta såsom sig tillhörande, man både
ingripit på den kyrkliga lagstiftningens område. Här är taladt om
statens rätt att stifta lagar om äktenskapet; det är sagdt, att äkten¬
skapet endast är en borgerlig inrättning, att äktenskap funnos, in¬
nan kyrklig vigsel fans o. s. v. Ja, det är sant, och man kan
ju anse, att det borde lagstiftas i den syftning, att äktenskapet helt
och hållet blefve en borgerlig angelägenhet, hvarmed det kyrkliga
samfundet icke egde att taga någon befattning. Man kunde ju tänka
sig, att det borde vara på det sättet, men det är icke så för när¬
varande, och, äfven om man anser att en lag är dålig, så bör man
lyda den, tills den blifvit förändrad. •— Jag yrkar fortfarande afslag
å Utskottets förslag.
Herr Ekstedt: Jag har endast begärt ordet för att i någon mån
bemöta ett yttrande af Lag-Utskottets högt ärade ordförande. Det
nämndes, att meningen med lagförslaget endast vore att göra ett tillägg
till förut befintlig borgerlig lagstiftning i äktenskapsväg. Ja, det kan
icke bestridas, att så är förhållandet, men det är dock härvid den vig¬
tiga skilnaden, att all förut befintlig lagstiftning i afseende på äk-
tenskapsmål dock endast rörer sådana, som tillhöra något kristet
trossamfund, och här är fråga om att lagstifta för sådana, som åt¬
minstone efter ruin uppfattning, måste betraktas såsom icke tillhö¬
rande något kristet trossamfund, tv, om de äfven i yttre afseende
qvarstå inom Svenska kyrkan, såsom ännu upptagna i kyrkoböckerna,
så kan jag dock för min del icke erkänna dem såsom i något afse¬
ende verkligen varande medlemmar af svenska kyrkan, då de icke
äro döpte eller icke hafva mottagit någon religiös undervisning efter
vår kyrkas lära, hvilket dock Frälsaren sjelf tydligen bestämt såsom
vilkor för att höra till hans församling. Således blir likväl följden
Lördagen den 17 April.
25 N:o 81.
den, att det blir uppenbar hedendom inom kyrkan. Jag ber äfven, Äktenskaps af~
i fall det var rigtadt mot mitt anförande, att få göra ännu en an-slutande i »«**<■
märkning deremot, att det sades att man velat rigta den förebråel- borgerlig
sen emot lagen att den hade till ändamål att befordra hedendom myndighet.
inom kyrkan. Det var åtminstone icke min mening. Jag sade, att (Fort*.)
lagen hade detta till ovilkorlig följd, att den i sina konseqvenser
skulle leda derhän, att det, synnerligen om man tänker sig litet
fram i tiden, blefve uppenbar hedendom inom kyrkan, och ändock
skulle dessa personer anses tillhöra kyrkan. Detta är ett alldeles
för oklart förhållande, som allt för mycket strider emot vår kyrkas
frihet för att kunna fördragas. — Det var hufvudsakligen detta, som
jag för tillfället ville nämna; men efter som jag har ordet, så ber
jag också att få säga, att för min del skulle jag icke hafva något
väsentligt att anmärka emot lagen, om man stannat vid att lag¬
stifta något för dem, som icke enligt vår kyrkas ordning blifvit
konfirmerade och begått H. H. Nattvard, ty konfirmationen är en
mensklig inrättning och icke så synnerligen gammal, men dopet och
nattvarden äro deremot af Frälsaren sjelf inrättade och anbefalde.
Mellan dopet och nattvarden är dock den skilnaden i förevarande
afseende, att dopet är, med den inskränkning hvaruppå jag förut
hänvisat, att betrakta såsom det oundgängliga vilkoret för delaktig¬
het i hans församling, sorn Frälsaren sjelf bestämt, då han bland
annat äfven sade: »den der tror och blifver döpt han skall varda
salig»; då deremot en person väl kan vara medlem af Kristi för¬
samling, äfven om han icke begått nattvarden. Derför kunde det
nog vara skäl att göra eu åtskilnad emellan dessa båda kategorier,
men så snart det är fråga om att lagstifta för iclce döpte, så blir
det i sjelfva verket ingenting annat än att lagstifta för hedningar.
Herr Berg: I princip kan jag icke annat än beklaga, att man
inom Sverige, såsom ett kristet land, skall behöfva lagstifta om ci¬
viläktenskap, men då förhållandet nu är sådant, att det synes vara
nödvändigt, har jag tagit mig friheten begära ordet för att här få
uttala min mening i frågan. Det kan väl icke nekas, att ju icke
äktenskapet i och för sig är en rent borgerlig sak. Man må se saken
från hvilken synpunkt som helst, så måste man medgifva, att det
är en obarmhertighet, eu orättvisa man vill begå, när man tvingar
en hedning till ständigt celibat, (äfven om han bor inom ett kristet
samfund). Nu kan det icke nekas, att vi inom svenska kyrkan
hafva hedningar, i den betydelse nemligen af detta ord, att det be¬
tecknar sådana menniskor, som icke äro döpta. Vi hafva nemligen
ett ganska stort antal uppväxande barn af föräldrar af baptistisk
trosbekännelse. Dessa barn äro icke döpte i den svenska kyrkan
och äro icke heller döpte i sitt eget samfund, men detta oaktadt
kunna de på grund af sin menskliga natur önska ingå äktenskap.
Huru skall nu en sådan ung man eller qvinna bete sig för att ingå
ett hederligt äktenskap, då man säger, att de måste tillhöra kyrkan ?
N:o 31. 26
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- Jo, att de göras till skrymtare. Jag kände för några år sedan en
slutande i visst person som önskade ingå äktenskap; han var visserligen döpt, efter
^bo i°r hvad jag tror, men han var icke konfirmerad och både icke gått
myndighet, till nattvarden i statskyrkan. Han blef på den grund vägrad att
(Forts.) ingå äktenskap med mindre han kunde skaffa betyg derom, att han
blifvit konfirmerad. »Nå, hvad skall du göra?» frågade jag. »Jag
skall naturligtvis gå till en prest och låta honom lära mig litet
glosor», svarade han, och det gjorde han också. Han gick till en
predikant här i Stockholm och blef af honom undervisad, konfir¬
merad och meddelad H. II. Nattvard, samt fick betyg på att hafva
försvarlig kristendomskunskap. Så fick han gifta sig; men han för¬
klarade för mig helt Öppet, att han icke trodde ett ord af hvad
han hade lärt sig. Nu frågas: är det bättre att hafva en sådan
lag, som tvingar menniskor till den afskyvärdaste af alla synder,
nemligen skrymteri, än att bereda dem tillfälle att på annat sätt
ingå lagligt äktenskap? Nej, det är bättre att dessa stackars men¬
niskor få gifta sig, utan att begå sådant skrymteri; men då detta
icke kan ske annat än genom införande af civiläktenskap, så vida
man icke vill att våra prester skola blifva bragte derhän att också
nödgas uppmuntra skrymteriet, så är det bättre, att våra hederlige
prester dermed icke behöfva hafva något att skaffa. Men det är
icke allenast med afseende på baptisternas barn, som jag önskar
framgång åt förslaget, det är äfven af innerlig vördnad för och kärlek
till vår svenska kyrka och dess presterskap, som jag anser denna
lag vara af den beskaffenhet, att den bör helsas välkommen, ty det
kan väl icke nekas, att det är något beklagansvärd^ att presten
som det ena året säger till två personer, som gifta sig, att de hafva
ingått ett sådant förbund, som enligt Kristi ord, är ett oryggligt
förbund och uppmana dem att besinna detta, då det möjligen kan
hända, att efter ett eller två års förlopp den ene kontrahenten fin¬
ner, att han eller hon fått en make eller maka, som icke svarar
mot de förväntningar man gjort sig, hvarför den ene eller andre
till exempel begifven sig till närmaste främmande land och så får
den hemmavarande lysa efter den förlupne — detta kan antingen
vara uppgjordt på förhand kontrahenterna emellan eller också öfver-
gifver endera den andre utan hans vetskap —; allt nog: den ene
kontrahenten far bort och lagar att det gamla äktenskapsförbundet,
som presten förklarat oryggligt, blir sönderrifvet, och sedan kan denne
person till sammans med den, med hvilken han önskar ingå nytt
äktenskap, komma till samme prest och säga: vig oss nu», och denne
är efter nu gällande lag tvungen att ånyo tala om äktenskapets
oupplöslighet, samt förklara att det är ett )kristligt äkta förbund.
Det är att draga ned den svenske presten och den svenska kyrkan
allt för mycket, för att jag icke skulle mot ett sådant förhållande
inlägga min protest, när jag har förmånen och äran att få göra det
i den lagstiftande riksförsamlingen. Det är således icke blott derför,
att sådana som icke blifvit döpte, och icke äro konfirmerade och icke
Lördagen den 17 April.
27 N:o 31.
gått till nattvarden i svenska kyrkan, skola få ingå borgerligt äkten- Äktenskaps af¬
skaf, som jag helsar förslaget välkommet, utan jag gör det äfven slutande < vtsst
derför, att jag tror, att sådane personer, som så förgätit Gud och ^borgerlig
hans ord, att de kunna med lugnt samvete förlöpa sin maka, skola myndighet.
slippa gå till presten och skrymta på nytt. — Beträffande det rent (Forts.)
formella eller den lagliga tiden af frågan, får jag bekänna, att jag
icke förstår, hvilkendera som har rätt, antingen ordföranden i Lag¬
utskottet eller min ärade granne till venster. Jag tror nästan att
de hafva rätt båda två, ty att den å ena sidan är af civillags na¬
tur, anser jag vara fullkomligt tydligt, ty då det säges: »vill någon,
som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Her¬
rans Nattvard, men icke heller tillhör främmande trossamfund)), —
således en verklig hedning — »ingå äktenskap» etc. etc., så synes
det obegripligt, hvarför hyrholagen skall bestämma, huru hedningar
skola gifta sig. Nej, sådant må staten taga om hand, kyrkan har
endast att stifta lagar för kristne. Men en annan ganska vigtig
omständighet gör att jag ändock icke vågar rösta för bifall till
Utskottets förslag utan måste yrka återremiss, och det är den, att,
på samma gång man vill befria presten från förpligtelse!! att viga
hedningar, man icke vill helt och hållet befria honom från att taga
befattning med hedningarnes äktenskap, nemligen beträffande lysnin¬
gen till äktenskap. Det kali ej vara rätt att ålägga den svenske
presten, att tillsammans med bönerna i kyrkohandboken äfven läsa
upp orden: »ett kristligt, äkta förbund» etc. angående sådana kon¬
trahenter, om hvilka kanske hans samvete säger honom, att deras
förbindelse icke blir ett på kristlig grund byggdt äktenskap. Åtmin¬
stone fordrar väl billighet och rättvisa att, innan man ställer saken
på det sättet och icke helt och hållet befriar presten från att be¬
fatta sig med äktenskap mellan sådana personer, som icke blifvit
döpte eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard
men icke heller tillhöra främmande trossamfund, kyrkomötet i eu
sådan fråga varder hördt. För öfrig! synes mig som sjelfva stili¬
seringen i Lag-Utskottets förslag lemnar åtskilligt öfrigt att önska;
det står nemligen: »som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska
kyrkan begått Herrans Nattvard». Kunna Herrarne säga mig ett
enda exempel på att någon, som ej blifvit döpt, fatt gå till natt¬
varden inom svenska kyrkan? Jag tror icke att sådant händt eller
att det kommer att hända. Det är således något dunkelt i det der
tillägget, som Lag-Utskottet gjort. Jag önskar emellertid att frågan
måtte få en god lösning. Och på det att alla parterna måtte varda
belåtne eller åtminstone anse sig kunna antaga förslaget, ber jag att
få yrka återremiss för att om möjligt få det bättre formuleradt.
Herr Ekstedt: Jag vill blott med afseende på den siste tala¬
rens anförande nämna, att jag är alldeles ense med honom i det fall,
att staten har fullkomlig rätt att lagstifta för sina hedningar. Jag
har endast yrkat på, att kyrkan icke skulle hafva någon befattning
Hso 31. 28
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- med desamma, men jag har yrkat, att, så länge de skola anses till—
slutande i visst pöra svenska kyrkan, dess lagar skola gälla äfven för dem. De
“jo!- ‘eflT ha*’va ju sin frihet att utgå ur kyrkan, och då kan man icke säga,
myndighet, att något af de band, som den föregående talaren ansett ligga på
(Forts.) dem, i sjelfva verket förefinnes.
Hvad han för öfrigt nämnde angående vigselformuläret, är jag
äfven deri ense med honom, ty vigselformuläret är något, som kan
och äfven bör förändras, men den saken hör icke hit.
Hufvudsaken är i sjelfva verket den, såsom jag äfven påpekade,
då jag förut hade ordet, huruvida ännu aktning för lag och rätt
skall gälla mera än andra saker; huruvida icke detta är något, som
står högre än den möjliga rätten för de personer, som här äro i
fråga. Deras rätt förefinnes i sjelfva verket redan förut, såsom sa¬
des, om de utgå ur kyrkan.
Herr Grafström: Jag vill fatta mig så kort som möjligt; jag
vill endast med några få ord bemöta, hvad den nästföregående tala¬
ren yttrade, då han framstälde saken i en alltför mörk dager.
Det är nemligen så för närvarande — särskildt genom en lag¬
tolkning, som, efter hvad jag från säker källa har mig bekant, för
icke länge sedan fått bekräftelse genom Eongl. Maj:ts utslag — att
äfven den, som endast förklarat sig vilja ur svenska kyrkan utgå,
men icke bevisligen tillhör något i landet befintligt dissentersam-
fund, ändock kan på grund af lag erhålla lysning till äktenskap.
Det torde således icke vara många fall, om ens några, som kunna
komma under den förutsättning, den näst siste talaren gjorde, nem¬
ligen att en del personer skulle vara hänvisade till celibat eller
olagliga äktenskapsförbindelser, utan de kunna, såsom sagdt, äfven
med den lagstiftning, som för närvarande förefinnes, ingå giltiga
äktenskap.
Hvad han åter yttrade om skilsmessa m. m., innehöll åtskil¬
ligt, som jag för min ringa del finner ganska tänkvärdt; men jag kan
icke förstå, hvad det har för samband med det förslag, som nu före¬
ligger till antagande.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr Lagerstråle: Det yttrades, att genom den förevarande
lagen presterskapet skulle få sig ålagdt en så betungande skyldighet,
som den att tvingas meddela lysning för sådana äktenskap, som här
voro i fråga. Jag kan icke finna annat än att de redan nu hafva
fått ett dylikt tungt åliggande och sjelfvilligt åtagit sig det, då i
den förordning af år 1873 hvilken varit, icke såsom kyrkolag, men
såsom eu bilaga till ett kyrkolagsförslag till kyrkomötet framlagd,
det är föreskrifvet, att lysning till äktenskap utanför den svenska
kyrkan skall verkställas, enär orden lyda: »förr än äktenskap af
främmande trosbekännare ingås, skall lysning afkunnas i den till
svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område qvinnan är
Lördagen den 17 April.
29 N:o 81.
boende»; och så beskaffad lysning kommer jemväl att ega rum i de Äktenskaps af¬
fall, som i en följande paragraf äro uppräknade, nemligen vid äk- slutande t visst
tenskap mellan dem, »hvilka begge tillhöra samma främmande tros- ior^rlig
samfund med sådant presterskap, att konungen funnit åt detsamma myndighet.
kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta»; vidare mel- (Forts.)
lan dem, hvilka tillhöra »olika främmande trossamfund med sådant
presterskap, som nyss är nämndt», eller mellan dem, der blott »en¬
dera är medlem af dylikt samfund»; vidare »emellan bekännare af
främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan», samt
slutligen, då »ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främ¬
mande trossamfund, som ofvan omförmäldt är». I alla dessa fall skall
lysning redan nu verkställas af presterskapet. I det sista skall vis¬
serligen äktenskapet ovilkorligen inför borgerlig myndighet ingås,
men lysning skall dock förut af presterskapet meddelas. Då blif-
ver frågan: kan detta redan nu ske, utan att presten deraf finner sig
förtryckt, så må han väl kunna gemensamt med församlingen uttala
en välönskan för det par, som kommer att gifta sig inför borger¬
lig myndighet, på sätt här är i fråga. För mig är det verkligen
ofattligt, att detta kan betraktas såsom något så betungande.
En talare har anmärkt, att ordställningen i Utskottets förslag
skulle vara oegentlig, derutinnan att man icke kan antaga, att nå¬
gon begått Herrans Nattvard inom svenska kyrkan, utan att hafva
blifvit döpt. Ja, det är alldeles gifvet, att så är fallet, men upp¬
ställningen visar ju, att det är två olika kategorier, som äro i fråga,
nemligen dels sådana, som icke blifvit döpte, men icke heller till¬
höra främmande trossamfund, och dels sådane, som, ehuru döpte,
icke inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard, men icke heller
tillhöra främmande trossamfund. Detta är uppenbarligen meningen
med den ordställning, som här blifvit begagnad, och som jag icke
kan tro annat än att hvarje myndighet, som får åliggandet att tolka
och tillämpa lagen, klart och tydligt skall finna.
Men förenämnde talare yttrade sig också om den hedendom,
som skulle vara auktoriserad genom lagförslaget. Jag vågar säga,
att det är lika mycket förutsatt, att hedendomen i landet finnes,
och att hedningar kunna tillåtas äktenskap, då det i 1873 års för¬
ordning talas om äktenskap mellan sådana personer, som ingendera
tillhör svenska kyrkan och icke heller annat trossamfund, som of¬
van omförmäldt är. Fullt ut kan denna lagbestämmelse rymma
in dessa hedningar, om det vore fara för att vårt land skulle af
sådana öfversvämmas. Men denna nya lag är ju uppenbarligen till¬
kommen i afsigt att hufvudsakligen ordna de förhållanden, som hafva
uppkommit, så att säga, inom vår egen svenska kyrka, emedan der
bildat sig flerfaldiga utgreningar, som sjelfva förmena sig vara Evan-
geliskt-Lutherska kristna, ehuru de icke af presterskapet anses rät¬
teligen tillhöra svenska kyrkan, men som af andra åter anses i huf-
vudsakliga delar omfatta denna kyrkas lära. Jag hvarken kan eller
vill ingå i bedömande af det rätta eller orätta i denna uppfattning,
N:o 31. 30
Lördagen den 17 April.
Äktenskaps af- men jag får dock förklara, att det skulle vara att enligt mitt om-
slutande i visst (]gme införa en dålig lagstiftning, om man ville söka förqväfva så.
Jborgerlig beskaffade religiösa utgreningar i vårt land genom att hindra dess:
myndighet, medlemmar att ingå äktenskap, som voro borgerligt bindande och.
(Forts.) för sedligheten betryggande. Jag anhåller fortfarande om bifall.
Herr Samzelius: Jag är till väsentlig del förekommen af den
siste ärade talaren, men det återstår likväl några ord att yttra i
denna fråga.
Vid behandlingen af densamma i Lag-Utskottet hafva dess med¬
lemmar ingalunda varit ledde af den anda, som antyddes af den
förste talaren, eller att man önskat, att vår gamla vördnadsvärda
kyrka skulle småningom ramla. Tvärtom har Lag-Utskottet önskat
dess bestånd, och det är just derföre man önskat en sådan lag, att
det icke måtte blifva henne omöjligt att kunna existera bredvid
andra religiösa samfund.
Hvad sjelfva den mycket omtvistade och mycket kinkiga frågan
beträffar, huruvida kyrkomötet är berättigadt att deltaga i denna
lagstiftning, har jag varit af den åsigt, att det icke tillkommer
Lag-Utskottet att meddela upplysning eller undervisning åt Kongl.
Maj:t, om hvad han har att iakttaga, utan, om Riksdagen skulle bi¬
falla lagen, tillkommer det ju sedan Kongl. Maj:t att afgöra frågan,
om det erfordras kyrkomötets hörande eller icke.
Den ärade talaren från göteborgsbänken har ingått i pröfning
äf en helt annan fråga än den, som här föreligger. Han har
blott ingått i pröfning af det grannlaga spörjsmålet, huruvida per¬
soner, som icke blifvit döpte och icke begått Herrans nattvard,
egentligen böra tillhöra kyrkan eller icke. Men derom handlar
icke denna lag. Han tyckes vilja, att de skola excluderas från
kyrkan. Sådan framställning gjordes för tre eller fyra år sedan af
en medlem i denna Kammare, men Riksdagen fann icke tillräckliga
skäl att vidtaga den stränga åtgärden att excludera dessa beklagans-
värde, utan ansåg, att dem skulle tillåtas qvarstå i kyrkan under
förhoppning att de vilseförde skulle förr eller senare dit återvända.
Här åter afses endast att få bestämdt, huruvida det är bättre, att
dessa kyrkans medlemmar lefva i olagliga förbindelser och att deras
barn betraktas såsom oäkta, än att de få ingå lagliga äktenskap
och barnen betraktas såsom äkta. Om man också icke hyser något
medlidande med föräldrarna, så bör man åtminstone hafva det med
dessa stackars barn, som icke äro skuld till de förhållanden, under
hvilka de kommit till. Man synes mig derföre af ömhetsskäl böra
bifalla lagförslaget och antaga lagen, och jag kan icke finna, att
derigenom hedendom legaliseras mera än förut, ty det blir icke flera
hedningar, om de få ingå äktenskap, än förut varit. Skulle man åter
vilja tvinga dem att antaga en trosbekännelse för att erhålla för¬
månen att få ingå äktenskap, blifva de sannolikt icke goda kristna
utan skrymtare, och sådana medlemmar behöfver icke vår kyrka.
Lördagen den 17 April.
31 N:o 31.
Under hvilken form denna lysning skall ske, vet jag icke, men Äktenskaps af-
jag har mig bekant, att en del lysningar afkunnats med användandeslutande * ™s<
af t. ex. orden: lysning till äktenskap afkunnas etc. — utan att borgerlig
presten begagnat det vanliga lysningsformuläret. Jag vill lemna myndighet.
derhän, huruvida man bör använda denna form eller någon annan. (Forts.)
Den förste talaren, som med mycken skärpa uppträdde mot för¬
slaget tillkännagaf, att han redan i skolan fått lära sig, att hvad
som gäller för genus, gäller äfven för species. Nu medgaf samme
talare, att, om det vore i fråga att lagstifta om civilt äktenskap
för hela svenska folket, om det vore fråga om att lagstifta för genus,
då berörde det icke kyrkan, utan då kunde Konung och Riksdag en¬
samma stifta sådan lag; men nu, då det gälde ett litet species, desse
stackars varelser, som också äro svenska medborgare, då skulle icke
Konung och Riksdag hafva denna rättighet. Jag hemställer, om det
icke ligger någon motsägelse i detta.
För min del kan jag icke finna, att de betänkligheter, som här
blifvit framstälda, böra blifva vid sakens afgörande bestämmande.
Ty äfven om jag icke vill ringakta dem, då jag tror, att de här¬
leda sig från samvetsömhet och upprigtigt nit för Svenska kyrkan,
så får man icke drifva det till det yttersta. Så gjorde man i de
katolska länderna t. ex. i Frankrike. Det hade till följd, att äkten¬
skapet förvandlades till en rent borgerlig institution. Alla äkten¬
skap skola der ingås inför borgerlig myndighet. Om man allt för
hårdt håller på, att det fordras renlärighet för att ingå äktenskap,
kan man slutligen äfven i vårt eget Sverige bringa det dei'hän;
hvilket jag ingalunda önskar, ty, oaktadt jag erkänner, att äkten¬
skapet i och för sig är en borgerlig institution, har det dock mycket
goda skäl för sig att önska vigselns bibehållande. Man har sett i
länder, der man sökt gifva äktenskapet en mera borgerlig pregel,
att aktningen för äktenskapets helgd och medvetandet om dess oupp¬
löslighet förminskats samt att äktenskapsskilnaderna mer och mer
tilltagit. Jag tror derföre, att äfven den, som hyser ömhet för
Svenska kyrkan, och alldeles icke önskar att den skall ramla, samt
den, som tillika varmt nitälskar för familjebandets renhet och styrka,
tryggt kan rösta för bifall till detta förslag; derom jag ock anhåller.
Herr Forssell, Otto Herman: Jag hade icke tänkt att be¬
gära ordet i denna fråga, emedan jag hade förestält mig, att den
skulle vara temligen enkel; men den förda diskussionen har varit
så beskaffad, att jag tror det vara behöfligt att med några få ord
ställa frågan på dess enkla, klara ståndpunkt.
1734 års lagstiftare hafva i 3 kap. 9 § giftermålsbalken uttalat
de grundsatser, som, enligt svensk civillag, gälla för ett lagligt äk¬
tenskap. Der heter det: »häfdar man sin fästeqvinna; då är det
ett äktenskap»; sedermera tillägger lagstiftarne: »som skall fullkom¬
nas med vigsel»; men tillägger ytterligare: »undandrager han sig
vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja; varde hon då förklarad
N:o 31. 32
Lördagen den 1? April.
Äktenskaps af-för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans». Häraf
.ståtande i. msstföijer ockgj| att barnen hafva äkta barns rätt. Nu stadgar denna
borgerlig Paragraf således, att, om en fästning ingåtts, det vill säga ett lag-
myndigket. ligt aftal mellan tvenne personer träffats om giftermål med gifto-
(forts.) mans samtycke, med den påföljd 9:de paragrafen antyder, så är
detta ett äktenskap, vare sig det tillkommit mellan personer, som
icke varit döpte, mellan dem, som icke blifvit konfirmerade, och
vare sig att lysning och vigsel föregått eller icke. Denna fråga
har ock mera än en gång och senast för ett par år sedan blifvit
stäld på sin spets inför svensk domstol, som förklarat föreningen
vara ett lagligt äktenskap.
Frågan är nu, så vidt jag förstår, denna: skall man tvinga
personer af denna kategori att använda det medel, som finnes i 3
kapitlet 9 paragrafen giftermålsbalken, för att ingå lagligt äkten¬
skap enligt svensk lag, eller skall man, om de önska att slippa denna
utväg, tillåta dem att genom en offentlig handling på förhand för¬
klara, att de ingå äktenskap? Detta är hela frågan. Och jag skulle
icke tro, att någon vill tvinga dem att vidtaga den åtgärd, som
ligger i ordet »häfda». Således återstår för oss blott den frågan:
har detta lagförslag någon framtid för sig; bär det någon praktisk
betydelse; finnes det så stort antal sådana invånare inom vårt
samhälle, att vi behöfva stifta lag för dem? Denna fråga är en
praktisk fråga, som jag icke förmår bedöma. Men skulle deras an¬
tal vara stort, så är det en samvetssak att få lagen igenom. Man
skall icke tvinga dem att använda den nämnda paragrafen; åtmin¬
stone tror jag icke, att pluraliteten af denna Kammares ledamöter
skulle vilja tvinga dem dertill.
Herr Berg: Med anledning af hvad den näst föregående tala¬
ren anfört, har jag ansett mig skyldig att begära ordet för att få
förklara mig.
Är det verkligen så, som den talaren påstod, att i svenska
kyrkan icke döpte, och icke heller i något annat främmande tros¬
samfund döpte, eller sådane, som icke blifvit konfirmerade eller gått
till Herrans Nattvard, ändå skola anses tillhöra svenska kyrkan,
fastän de förklarat, att de lika litet vilja hafva med kyrkan att göra,
som t. ex. jag med zuluernes religion, då får jag förklara, att den
talare, som sagt, att frågan är af kyrkolags natur, synes mig ha
alldeles rätt. Ty det är gifvet, att, om det är för kyrkans med¬
lemmar, man stiftar lag, bör väl också kyrklig myndighet hafva
något att säga i den frågan, och då anser jag det nödvändigt att
betrakta frågan såsom varande af kyrkolags natur.
Men på samma gång jag tager mig friheten att nämna detta,
vill jag också hemställa: hvem är det, som vinner på att anse icke
döpte menniskor tillhöra den svenska lutherska kyrkan. Vinner väl
kyrkan något derpå? Nej, alldeles icke. utan tvärtom skulle väl
kyrkan i sitt eget intresse vara mån att befrias från sådana med-
Lördagen den 17 April. 33 jf;o 31.
lemmar, som uppenbart erkänna, att de icke vilja tillhöra henne; Äktenskaps af-
ty kyrkan vill väl icke leda menniskor i tvångsband såsom medslutande»' visit
grimskaft för att få dem qvar; derför anser jag för min del det ffl inf^r
vara alldeles^ orätt att betrakta dem såsom tillhörande kyrkan. Men myndighet
gör man måhända dessa olyckliga menniskor någon tjenst med att (Forts.)
räkna, dem till kyrkan? Nej, icke det heller. De betacka sig för
att tillhöra ett kyrkosamfund, hvars lära och dogmer och ceremo¬
ni*61..^e icke kunna gilla. De måtte väl hafva rättighet att slippa
tillhöra eu kyrka, hvars grundsatser de icke kunna gilla.
Jag anser således, att jag bör återtaga mitt yrkande om åter-
remiss, och då jag fått det klart för mig, att de tillhöra svenska
kyrkan, är jag tvungen att yrka afslag på förslaget; men är det
meningen att de skola slippa tillhöra en kyrka, hvars lära de icke
gilla, då önskar jag bifall till Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till före¬
varande Utlåtande dels afslag dera, framstäldes propositioner på dessa
yrkanden och besvarades, den första med många ja, blandade med
nej, och den senare med manga nej, blandade med ja; hvaruppå
och efter det proposition på bifall till Utlåtandet ånyo blifvit gjord
samt med många ja, blandade med nej, besvarad, Herr Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås Utlåtandet.
t v °“x??1tnin§1en föret°gs- och vid dess slut befunnos rösterna
naiva utfallit sålunda:
Ja—61.
Nej—30.
O
Anmäldes och bordlädes nedannämnda ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
Första Kammarens Prut. 1880. N:o 31.
N:o 31. 34
Lördagen den 17 April.
N:o 31, i anledning af så väl Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tioner, som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om
eftergift af kronans rätt till vissa danaarf;
N:o 32, i anledning af väckt motion angående eftergift af kro¬
nans rätt till vissa, kronan tillhöriga, men i jordeböckerna från äl¬
dre tider under skattetitel uppförda mindre hemmanslotter;
X:o 33, i anledning af nådig remiss med öfverlemnande af för¬
teckning öfver samtlige under Kongl. Kammarkollegii förvaltning
stälda, för statsverkets räkning utarrenderade egendomar;
N:o 34, i anledning af väckt motion om upphörande af Kongl.
Maj:ts rätt att förfoga öfver uppkomna besparingar på liufvudtitlar-
nes anslag m. m.;
N:o 35, i anledning af väckta motioner om utgifvande af oupp-
sägbara statsobligationer, om utgifvande af obligationer i svenskt
mynt samt om upptagande af ett statslån för konvertering af sta¬
tens äldre lån;
N:o 36, angående antalet egenhändiga underskrifter å Riksgälds¬
kon torets obligationer;
N:o 37, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra in¬
foras i det nya reglementet för Riksgäldskontoret;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15, angående vilkoren
för tillverkning och försäljning af bränvin;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 14, i anledning af väckt förslag
om införande i bankoreglementet af stadganden rörande storleken af
Riksbankens sedlar;
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36, i anledning af väckta förslag
om ändring och tillägg i förordningen den 11 December 1868, an¬
gående särskilda sammankomster för andaktsöfning;
Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 144, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver l:sta punkten i dess Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 15, i anledning af Herr August Wengbergs motion
angående ändrad anordning af undervisningstimmarne i rikets all¬
männa läroverk; samt
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:
NI:u 9, i anledning af väckt motion om aflåtande af underdå-
Lördagen den 17 April. 35
nig skrifvelse till Kongl. Maj:t angående post- och telegrafverkens
förening;
N:o 10, rörande uppskof med och förnyad granskning af Kongl.
förordningen den 22 November 1878 angående befälet å svenska
handelsfartyg;
N:o 11, om underdånig skrifvelse angående åtgärder för utred¬
ning af näringarnes ställning;
hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. V4 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
N:o 31.