RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Första Kammaren. N:o 25.
Fredagen den 9 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 1 April.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
följande, den 7 April bordlagda ärenden, nemligen Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 87a och Memorial N:o 27, Banko-Utskot¬
tets Utlåtanden N:ris 12 och 13 samt Första Kammarens Tillfäl¬
liga Utskotts Utlåtande N:o 8; hvarefter beslöts, att dessa ären¬
den skulle sättas nederst å föredragningslistan till nästa sam¬
manträde.
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets i lista punkten
af Utlåtandet N:o 23 framlagda förslag till lag om allmänna värn-
pligten.
§§ 2-5.
Biföllos.
§ 6.
mom. 1.
Bifölls.
mom. 2.
Friherre Klinckowström: Jag beklagar, att jag icke varit
i Kammaren närvarande från och med föredragningen af 2 §, eme¬
dan jag haft åtskilliga detaljanmärkningar att göra mot de nu
redan antagna lagbestämmelserna, för att dermed visa, huru litet
de böra tillfredsställa äfven dem, som önska framgång åt lagen.
Särskildt vid 6 § 1 mom. skulle jag hafva påpekat, att man icke
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 25. 1
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
N:o 25.
2
Fredagen den 9 April.
Lagförslag kan veta hvad som menas med det der begagnade ordet “vapen-
allmänna tjenst11. I afseende å 2 mom. af förenämnda 6 §, vid hvilken före-
V<l(FoiU)n' dragningen nu stannat och som innehåller bland annat, att “värn¬
pligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring, för¬
rätta den tjenst, honom af vederbörande befälhafvare anvisas",
har jag en ganska vigtig anmärkning att göra, hvilken framträder
vid en jemförelse med motsvarande bestämmelse i Kong], kungö¬
relsen den 13 November 1860 rörande beväringsinrättningen. Der
heter det i 27 §: “Beväringen är under tjenstgöringen befriad från
alla slags arbetskommenderingar, sådana arbeten och. handräck¬
ningar likväl undantagna, som under vapenöfning eller tjenstgöring
i krigstid förefalla eller till fältarbeten räknas". Mig synes, på
sätt jag i onsdagens sammanträde i förbigående anmärkte rörande
Lag-Utskottets sätt att gå till väga vid det nya lagförslagets gran¬
skande, att det hade varit nödvändigt att bredvid hvar och en af
detta förslags paragrafer i Betänkandet införa de parallelställen i
hittills gällande författningar angående beväringsmanskapet, som
den nya lagen afser att upphäfva eller förändra. Derigenom hade
de många, hvilkas åliggande det är att i sista hand granska samt
godkänna eller förkasta den nya lagen, blifvit satta i tillfälle att
göra det med den fulla sakkännedom, som de nu icke kunna an¬
ses ega. För min del finner jag föreskrifterna i 1860 års Kongl.
kungörelse bättre och mera bestämda än stadgandet i nu före¬
dragna 6 § 2 mom., hvarför jag också icke kan godkänna sist¬
nämnda moment, utan yrkar derpå återremiss.
Herr Lagerstråle: I afseende å formen för Lag-Utskottets
förevarande betänkande är anmärkt, att det för större åskådlig¬
hets skull bort innehålla de parallelställen i gällande författnin¬
gar, som genom den nya lagen skulle upphäfvas. Något sådant
har dock hittills icke varit vanligt vid framställandet från Lag¬
utskottet af nya förslag. Det kan emellertid nog hafva sin för¬
del med sig, men derpå ligger efter mitt omdöme dock icke någon
större vigt. Med denna lag eger för öfrigt det särskilda förhål¬
lande rum, att den bäst lämpar sig för jemförelse med de förslag
till lag om allmänna värnpligten, som tid efter annan blifvit af
Riksdagens Kamrar pröfvade och af dem, hvar för sig, godkända.
Jemför jag då ifrågavarande paragraf med de förslag till värnpligtslag
som 1877 och 1878 förekommo till behandling, så finner jag att i detta
afseende alla förslagen öfverensstämma. Den ärade talarens farhå¬
gor, att en värnpligtig skulle kunna anbefallas ett arbete, som
tillhör arbetskommendering, kan jag icke tro annat än böra häf-
vas genom stadgandet i 1 mom. af denna paragraf, der det heter,
att den värnpligtige utskrifves till avapenfjenst“. Detta ord utmär¬
ker ju tydligt och klart för hvad ändamål han skall utskrifvas.
Jag anhåller om bifall till momentet.
Friherre Klinckowström: Det förvånar mig, att den siste
värde talaren underskattade min anmärkning beträffande nödvän¬
digheten af att, då nya lagar framläggas för Riksdagen, äfven
Fredagen den 9 April.
3
N:o 25.
framlägga de gamla lagar, som skola uppkäfvas. Att han påstod,
det så icke skett tillförene, förvånar mig ännu mer. Jag är icke
lagkunnig, men jag kan dock visa, att mångfaldiga gånger nya
lagförslag varit åtföljda af de parallelställen, som voro afsedda
att ändras eller upphäfvas; och nödvändigheten deraf hoppas jag,
att han icke vidare bestrider.
Hvad åter beträffar, att det icke skulle vara nödvändigt, att,
på sätt gällande beväringslag af år 1860 innehåller, meddela före¬
skrift om den slags tjenstgöring, hvarifrån värnpligtig skall vara
befriad, får jag säga att talaren hade orätt i sitt påstående att
en sådan förklaring skulle finnas i förevarande paragraf; ty här
står endast, att han skall utskrifvas till vapentjenst. Jag har
inga anspråk på att vara en auktoritet i juridiskt hänseende och
jag hoppas, att Herr Lagerstråle icke tror sig vara det i militä¬
riskt, äfven om Lag-Utskottet nu gifvit sig in på ett fält, som för
Utskottet är obekant och som Herr Lagerstråles sista anmärkning
visar, att icke heller han känner. Jag, som under trettio års tid
gjort till mitt yrke att studera militära saker, kan icke bestämdt
formulera, hvad som menas med vapentjenst; och om denna lag i
en aflägsen framtid kommer att blifva af Riksdagens båda Kam¬
mare godkänd, då kommer äfven att i densamma förklaras, hvad
med vapentjenst egentligen bör förstås. Detta är nemligen ett så
obestämdt uttryck, att det icke kan få bero på befälets godtycke
att förklara det.
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
(Fort!.)
Herr Statsrådet Rosensvärd: Den anmärkning, som blifvit
rigtad mot första momentet af nu förevarande paragraf torde jag
kunna förbigå, då detta moment redan blifvit af Kammaren god-
kändt. Jag vill blott anmärka, att samma moment är ordagrant
lika med motsvarande moment i de lagförslag, som förut varit
under Riksdagens pröfning, och att det då blifvit af denna Kam¬
mare utan anmärkning godkärmt, hvilket jag förmodar icke skett,
om Kammaren ej förstått det begagnade uttrycket.
Till bemötande åter af den mot andra momentet framstälda
anmärkflingen, får jag erinra, att det i 27 § af nu gällande bevä¬
ringslag utaf år 1860 förekommande stadgandet, att beväringen är
befriad från arbetskommenderingar, der qvarstod från äldre för¬
ordningar. Vid beväringsmanskapets införande genom 1812 års
Kongl. förordning meddelades ingen bestämmelse om den tid, hvar¬
under beväringsmanskapet i fredstid skulle vara inkalladt, blott
att inkallelsen skulle ske klassvis efter ålder. Antagligen var det
derför man i nämnda Kongl. förordning föreskref, att manskapet
icke skulle fä inkallas till arbetskommenderingar. I nu gällande
beväringslag af år 1860 bestämmes, att Kongl. Maj:t i fredstid
eller under de förhållanden, som i 10 § förutsättas, endast får in¬
kalla beväringsmanskapets första och andra klasser. Det kunde
då också vara något skäl att bibehålla denna föreskrift om att
beväringen icke finge inkallas för att till arbetskommenderingar
användas, ehuru det i sjelfva verket var obehöfligt. De senare
framlagda lagförslagen hafva uppenbarligen och tydligen endast
N:o 25,
4
Fredagen den 9 April.
Lagförslag afsett, att beväringsmanskapet skulle utgöra en förstärkning åt
om allmänna arruén i krigstid och för sådant ändamål undergå vapenöfning i
*°(Forts.)*' fredstid. Den omnämnda föreskriften har således i dem icke va¬
rit behöflig och, oaktadt jag deltagit i behandlingen af alla de
denna lag liknande förslag, som sedan år 1875 framkommit,
har jag, så vidt jag kan påminna mig, aldrig hört någon sådan
anmärkning, som den, hvilken nu af en talare blifvit frainstäld. Men
äfven om denna anmärkning skulle hafva någon vigt, måste den
dock här helt och hållet förfalla, då Kongl. Maj:t enligt 24 § i
denna lag icke kan inkalla beväringen till öfning under längre tid
än femton dagar under hvart af två år; och vid sådant förhållande
kan det ju icke blifva fråga om att inkalla beväringen till arbets¬
kommendering.
Herr Lagerstråle: Jag är i viss mån brydd för hvad jag
skall såga, sedan jag nu hört Herr Statsrådet och Chefens för
Landtförsvars-departementets yttrande. Så vidt jag rätt uppfat¬
tade detsamma, anser han, att hindret för värnpligtiges använ¬
dande till arbetskommenderingar ligger i den korta tid, på hvil¬
ken de kunna inkallas. För min del har jag ansett detta hinder
bero på dels den i 1 § upptagna bestämmelsen för den värnplig¬
tiges verksamhet, dels det i 6 § 1 momentet befintliga stadgandet
om det ändamål, hvartill värnpligtig utskrifves, dels ock den mot¬
sats mellan sysselsättningen för dem, som äro med god frejd för-
sedde, och dem, hvilka sakna medborgerligt förtroende, som fram¬
går af stadgandet i 9 §, der det heter, att desse senare icke få
“vapenöfvas" utan skola “till lämpliga arbeten hållas". Med af¬
seende å allt detta har vid förslagets granskning inom Lag-Ut¬
skottet det för mig varit uppenbart att, enligt dess tydliga me¬
ning, några arbetskommenderingar, i detta ords verkliga betydelse,
icke kunde åläggas värnpligtig. Att åter utförandet af sådana
arbeten, som tillhöra sjelfva vapentjensten, kan anvisas de värn-
pligtige lika väl som andra soldater, ligger deremot i sakens
natur.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag kan icke fatta, huruledes
den ärade talare, som sist hade ordet, kunnat finna någon motsä¬
gelse mellan hvad han och jag yttrat. Jag har förklarat, att jag
ansåg, det ifrågavarande bestämmelse till och med i 1860 års be-
väringslag var fullkomligt öfverflödig, enär det icke ens efter den
lagen skolat kunna komma i fråga att uppbåda beväringsmanskap
till att göra hvad man kallar arbetskommendering, såsom att
bygga hus, kanaler eller vägar under fredstid; men jag har äfven
sagt, att i de senare framlagda lagförslagen bestämmelserna, rö¬
rande beväringsmanskapets uppkallande, varit sådana, att alla före¬
skrifter om att beväringen under fredstid icke skulle kunna in¬
kallas specielt för det ändamål att utföra arbetskommenderingar
varit fullkomligt öfverflödiga. Om emellertid någon tvekan i detta
hänseende skulle kunna uppstå, måste den — har jag slutligen
sagt — helt och hållet förfalla i betraktande af den kompletta
Fredagen den 9 April.
Jf:o 25.
omöjligheten af att på femton dagar med de värnpligtige utföra Lagförslag
något arbete, då de under dessa femton dagar jemväl skola öfvasom.. all™änna
• 11 oj varnplwten.
i vapnens bruk. (Forts.)
Herr Anderson: Om man jemför 2 momentet i 6 § med 24
§ af Utskottets förslag, tror jag att man i den senare paragrafen
skall finna en närmare förklaring öfver de gränser, som i afseende
å användandet af beväringsmanskapet äro för vederbörande befäl
gifna. I 24 § heter det: “Intill dess annorlunda varder bestämdt,
är värnpligtig, sedan han blifvit utskrifven, skyldig att för sin ut¬
bildning under fredstid tjenstgöra" etc. Yärnpligts tjenstgörings-
skyldighet under fredstid afser således endast hans utbildning och
vid sådant förhållande tror jag icke att det är någon risk att bi¬
falla 2 momentet i 6 §.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till det förevarande momentet dels återremiss deraf, framstäldes
proposition på bifall till momentet och besvarades med ja.
§ 7-
Bifölls.
§8.
Friherre Klinckowström: Äfven i afseende pådennapara-
graf har jag en icke oväsentlig anmärkning att göra, hvilken
framstält sig för mig vid jemförelse med motsvarande föreskrift i
Kongl. kungörelsen den 13 November 1860 § 30. Denna paragraf
innehåller: “Blifver den beväringsskyldige ej i verklig krigstjenst
nyttjad, utan varder hemförlofvad under den tid städselaftal eller
arbetskontrakt omfattar, bör han, för fullgörande af sin förbin¬
delse, ofördröjligen anmäla sig hos husbonden eller mästaren. Har
han för vapenöfningen eller tjenstgöringen varit frånvarande högst
åtta veckor, får han återgå i tjensten, tv eljest ankommer det på
husbonden eller mästaren att honom i tjensten återtaga eller ej“.
Hvarför Kong]. Maj:t ur sitt föreliggande förslag uteslutit en så
vigtig bestämmelse, som tryggar ömsevis både den beväringsskyl¬
dige samt husbonden eller mästaren i afseende å arbetsaftal, kan
jag icke fatta. Mig synes, att det hade varit bättre och försigti-
gare att bibehålla denna i 1860 års Kongl. kungörelse intagna
föreskrift, än att så utan all anledning och, hvad värre är, utan
att anföra några motiv, utesluta den. Det är stor svårighet för
Riksdagens ledamöter att alltid veta hvad som blifvit uteslutet
eller förändradt eller försämradt i den äldre beväringslagen, och
denna svårighet både kunnat höfvas endast genom uppställande af
parallelställen. Så har icke skett och jag fruktar derför att mången
löper in i en snara, då han ju icke känner hvad förr varit bestämdt
och nu blifvit uteslutet. Jag yrkar återremiss å paragrafen.
K:o 25.
6
Fredagen den 9 April.
Lagförslag Herr Lagerstråle: Jag kan äfven här stödja mig vid att
°7ärnvUgtena ^en före^ragna paragrafen är lika med dem, som i förut behand-
(FortB.) ' la(le förslag till värnpligtslag blifvit af Riksdagens Kamrar pröf-
vade och godkända; men jag vill dock, med afseende å hvad Fri¬
herre Klinckowström anmärkt om behofvet att här intaga det af
honom citerade stadgandet, erinra, att sådana föreskrifter icke
rätteligen hafva sin plats i en värnpligtslag, utan tillhöra andra
författningsområden, och att den, som anser behöfligt erhålla en
sådan kompletterande föreskrift, har tillräcklig tid att motionera
sådant intill är 1882, då denna lag först träder i kraft.
Friherre Klinckowström: Det förefaller mig rätt sällsamt,
att den ärade ordföranden i Lag-Utskottet anser, att denna para¬
graf icke hör till värnpligtslagen utan till tjenstehjonsstadgan.
Han kan dock icke vara okunnig om att den hittills stått, icke i
nämnda stadga, utan i 1860 års beväringslag, och nödvändigheten
af att den äfven får inflyta i värnpligtslagen, hoppas jag han skall
inse, då denna lag nästa gång kommer under behandling i ett
blifvande Lag-Utskott. Men det kan jag säga, och det tror jag,
att Herr Lagerståle medgifver, att den af Kongl. Maj:t framlagda
beväringslagen är så illa hopkommen, att den icke en gång säger,
huruvida de författningar rörande beväringen, som hittills varit
gällande, genom densamma skulle upphäfvas eller icke. Lag¬
utskottet har också ganska rigtigt i inledningen till sitt förslag
till lag berört nödvändigheten af att upphäfva dessa gamla lagar,
författningar och förordningar rörande beväringsmanskapet; men
hade man endast följt Kongl. Maj:ts förslag och icke haft denna
inledning, för hvilken jag är Lag-Utskottet mycket tacksam, skulle
vid sidan af den nya lagen alla dessa äldre förordningar rörande
den allmänna beväringen blifvit gällande, och deribland i främsta
rummet 1860 och 1861 års Kongl. kungörelser. Nog synes det
mig, som om, då Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåter ett förslag
rörande en så vigtig fråga, Kongl. Maj:t borde på samma gång an¬
gifva, huruvida de äldre förordningar, som gälla samma fråga,
genom förslagets antagande upphäfvas i sin helhet eller om några
paragrafer deri skola fortfara att gälla. Det torde icke vara mer
än hvad Riksdagen har rätt att fordra.
Sedan öfverlägguingen ansetts härmed slutad och de derunder
gjorda yrkanden å dels bifall till den förevarande paragrafen dels
återrenuss deraf blifvit af Herr Talmannen upptagna, gjordes
proposition på bifall till paragrafen och besvarades med ja.
§ 9.
Bifölls.
Fredagen den 9 April.
7
mom. 1.
(
Herr Mannerskantz: Jag ber få anmärka, att jag icke
kunnat påträffa någon föreskrift om storleken å de utskrifnings-
områden, som skulle bildas. Jag tager för afgjordt, att denna
indelning kommer att ske med den största omsorg, så att äfven i
det afseendet det icke blir alltför svårt för de värnpligtige att
uppfylla de nya åligganden, som skulle komma att tilldelas dem:
men jag måste i fråga härom särskildt anmärka, att i dep trakt,
der jäg bor, och i nejden deromkring saknas allt armén tillhörigt
befäl och följaktligen erfordras, att derstädes förläggas_ icke blott
kompanichefer utan ock underordnadt befäl för att hjelpa kom¬
panicheferna att hålla reda och kontroll på det stora antal värn-
pligtigt manskap, som der finnes, hvilket säkerligen blifver ganska
svårt i den trakten med den der rådande lifliga vandringslustan.
Jag har begärt ordet för att inför chefen för Landtförsvarsdepar¬
tementet uttrycka en önskan, att han må särskildt egna pin upp¬
märksamhet åt dessa trakter, nemligen Södra Möre, Blekinge och
Öland, hvilka sakna allt, såsom jag nyss nämndt, iandtbefäl och
endast hafva en officer vid flottan för flere hundra man att hålla
reda på de der förlagda båtsmännen, och denne officer kan icke der¬
utöfver betungas, emedan det i allt fall är illa sörjdt med afse¬
ende på befälet öfver den stora till flottan hörande manskaps-
styrka som der finnes, och det förorsakar mycket besvär för de
nuvarande rust- och rotehållare och det af dem underhållna man¬
skapet att söka upp sina befälhafvare när de behöfva vidtala
dem. Skulle det i framtiden blifva så illa stäldt med hållandet
af befäl för beväringsmanskapet i dessa trakter, som det är med
båtsmannen, tror jag, att det verkligen blifver en svår ny tunga,
som derigenom skulle påläggas de unge värnpligtige.. Jag tror,
att detta till en del kan undvikas, derigenom att de icke få för
långa afstånd till de ställen der de skola anmäla sig, men det for¬
dras härtill ett stort antal befäl och dermed förenade kostnader
för att utan för stort besvär kunna uppfylla den nya strängare
kontroll, som skulle åläggas de värnpligtige, och då derjemte
ibland desse skall uttagas en del för att tilldelas de olika vapnen
och åtskilliga grunder för befrielse från värnpligten förefinnas,
tror jag mycken omtanke och kännedom om folket erfordras och
att det icke är tillräckligt, att befäl kommenderas till de trak¬
terna för kortare tid utan att sådant ständigt finnes der i likhet
med hvad förhållandet är inom kompaniområdena på andra stäl¬
len. Skall man införa en ny ordning i dessa trakter, tror jag
man bör göra det på ett fullständigt sätt och så att den icke blir
alltför betungande för de värnpligtige och deras målsmän, hvilka
i många fall få göra långa resor i och för de anmälningar, som
måste ega rum, och om man skall kunna hålla reda på de värn¬
pligtige, får man icke vara alltför njugg med anslag af medel
dertill.
N:o 2ä.
Lagförslag
m allmänna
'ömkligt en,
(Forts.)
Herr Statsrådet Eosensvärd: Med anledning af den siste
>:o 25.
8
Fredagen den 9 April.
Lag förslå;, ärade talarens yttrande, ber jag endast att få anmärka, att de
Tä,f™trsvåri"heter’ som förestä vid ordnandet af bevfiringens utskrifnings-
”a^zr områden_ och dermed sammanhängande förhållanden, hafva icke
varit krigsstyrelsen obekanta och icke heller har den försummat
att derå fästa uppmärksamheten, såsom synes af det statsråds¬
protokoll, som åtföljer den Kongl. propositionen i ämnet, der det
heter på sidan 18: “Det nu ifrågasatta förslaget till värnpligts-
lag åter skulle framträda under andra förhållanden eller utan nå¬
gon i sammanhang dermed stående befälstillökning. Väl komme
befälet vid arméns regementen och kårer att lägga en verksam
hand vid lagens tillämpning, men detta befäls tjenstgöring är icke
sådan, att den fortgående grundläggande rullförningen och redo¬
visningen, äfvensom beröringen med de värnpligtige i hembygden
under alla förhållanden kan åt detsamma uppdragas, och dessutom
finnas vidsträckta delar af landet, inom hvilka intet befäl är för-
lagdt. Lagens tillämpning fordrar således särskilda åtgärder och,
om än tillgång till lämpliga personer torde kunna erhållas dels
bland det indelta befälet, dels ock bland pensioneradt befäl, livil-
ket till följd af de nym pensionsgrunderna afgått från tjensten vid
en ålder, som ännu medgifver full verksamhet af här ifrågasatt
beskaffenhet, så kan detta dock icke ske utan kostnader, hvilkas
belopp väl icke, innan någon erfarenhet blifvit vunnen, kan med
säkerhet beräknas, men som efter gjordt öfverslag kan anta¬
gas uppgå till omkring 50,000 kronor om året. Då för lagens
tillämpning vid 1882 års ingång en del förberedande åtgärder må¬
ste vidtagas och arbeten utföras under loppet af år 1881, så blif-
ver för den senare delen af sistnämnda år halfva beloppet eller
omkring 25,000 kronor erforderligt11. Detta förhållande har alltså
icke lemnats obemärkt och naturligtvis ligger det i krigsstyrelsens
intresse att göra lagens tunga så lätt som möjligt och icke mera
känbar, än som är nödvändigt. Men på det hela taget fordras ju
endast, att man ställer så till, att de flyttningsanmälningar, som
skola ifrågakomma, kunna så lätt som möjligt verkställas.
Herr Hannerskantz: _ Hvad chefen för Landtförsvarsde¬
partementet nu uppläst har icke undfallit min uppmärksamhet och
och jag har icke hyst den tanken, att icke på förhand skulle vara
påtänkt något sätt för ordnandet af kontrollen öfver de värnplig¬
tige; men jag har velat erinra derom, att det efter min uppfatt¬
ning fordras ett temligen tätt placeradt befäl för att kunna hålla
reda på hela beväringsstyrkan, och jag har velat uttala den ön¬
skan, att detta befäl derför icke må blifva alltför fåtaligt. Det
är lätt nog för en kompanichef, som får underbefäl till hjelp, att
hålla reda på styrkan i de trakter, der militär finnes; men det är
icke lätt för en enda kompanichef uti de stora trakter, hvilka jag om¬
nämnt. Jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att det är nöd¬
vändigt att icke spara på de krafter, som der måste användas,
om man vill vidmakthållande af ordning och kontroll. Det hade
varit önskligt, om på samma gång hade föreslagits, att der för¬
lägga någon mindre stamtrupp eller åtminstone eu underbefäls-
Fredagen den 9 April.
9
H:o 25.
styrka under kompanichefen, så att man kunde få en fullständig Lagförslag
och verklig kontroll utförd, som dessutom hade kunnat genomså-0”?: all™ä-nna
dant befäl både befrämja utvecklingen af den militära skicklighe-
ten inom de ifrågavarande orterna och möjliggöra det för de
värnpligtige att på samma gång uppfylla sin pligt att anmäla sig
och kunna vänjas vid någon ordning och disciplin.
Ofverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
mom. 2.
Bifölls.
§ It
Bifölls.
§ 12.
Friherre Klinckowström: Här stadgas, att de värnpligtige,
som icke tilldelas specialvapnen eller flottan, skola tillhöra det
regemente eller den corps, inom hvars utskrifningsområde de äro
utskrifne. Jag får vördsamt hemställa till chefen för Landtför¬
svarsdepartementet, att han behagade meddela mig upplysning
om, huru de värnpligtige skola bära sig åt, inom hvilkas bevä-
ringsområde icke finnes någon stamtrupp, något regemente eller
någon corps. Jag gör det endast för att visa, huru nödvändigt det
hade varit att först i sammanhang med organisationen af stam¬
trupperna ordna detta beväringsmanskap och att icke göra det
särskilt; ty nu vet ingen, och jag trotsar hvem som helst att
kunna säga, hvart det beväringsmanskap skall taga vägen, inom
hvars område någon stamtrupp icke finnes.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Förslag till indelning af riket
i bevärings-utskidfningsområden har icke eu utan flere gånger va¬
rit framlagdt för Riksdagen. Att dessa områden icke kunna vara
definitiva, förr än sjelfva tillämpningen skall ega rum, utan måste
undergå detaljförändringar, faller af sig sjelft. Om den ärade
talaren jemför 12 § med den 10 §, skall han finna, att der står,
att “riket indelas i utskrifningsområden, som tilldelas fotfolkets
regementen eller corpser". Let ligger i sakens natur att, såsom
redan nu eger rum, det icke blir möjligt att ställa så till, att
hvarje regemente får sitt utskrifningsområde precist inom rege¬
mentets stånd, ty i sådant fall skulle t. ex. i hufvudstaden, der
flere regementen finnas, hvarje utskrifningsområde blifva mycket
litet och derför hafva dessa blifvit förlagda inom Mälardalen. —■
Let tillhör ju Kongl. Maj:t att tillämpa stadgandet och jag för¬
modar, att han skall göra det på bästa sätt, som under den nu¬
varande organisationen är möjligt.
K:o 25.
10
Fredagen den 9 April.
Lagförslag Friherre Klinckowström: Den förklaring, som Statsrådet
om allmänna Chefen för Landtförsvarsdepartementet nu lemnat, jemförd
^(Forta*)"' med den som nyss lemnades af ordföranden i Lag-Utskottet, vi¬
sar hvarthän man kan gå på afvägar, när man låter sig dertill
förleda. Man har grundat detta förslag till lag på och Lag-Ut-
skottet har granskat det under den förutsättningen, att de mång¬
faldiga, hvarandra sig korsande beslut, som Riksdagen eller en
eller annan af Riksdagens Kamrar fattat under de 16 år, denna
fråga stått på dagordningen, skulle vara tillräcklig förklaring och
försvar för det förslag, som nu afgifvits. Det är för mig ofatt¬
ligt, att myndigheterna kunnat så gå till väga, tv här är fråga
om en ny lag och den skall väl motiveras på grund af verkliga
bestående förhållanden och icke grunda sig på de beslut, som
framfarna Riksdagar under en följd af år fattat, vare sig enhälligt
eller blott endera af dess Kamrar. Dessa beslut hafva ingen lag¬
ligt gällande kraft och det vore derför rättast, om Regeringen
lemnade sådana saker å sido. I stället hade lagen bort vara moti¬
verad af sig sjelf eller af bestående förhållanden eller af bestå¬
ende lagar. Detta är blott en af de många anmärkningar jag
har att göra för att visa, huru illa detta lagförslag är hopkommet.
Friherre von Yegesach: Den som känner, huru roterings-
verket inom länen ligger, vet också, att inom vissa trakter icke
finnas några stamtrupper, till hvilka de utskrifne skulle kunna
tilldelas. Man vet ju t. ex. att i Vesternorrlands län endast fin¬
nes beväring och så äfven i Halland. Dessa län kunna ju alltså
icke utan allt för mycket besvär för de värnpligtige föras till
något af de regementen, som ligga dem närmast. I likhet med
Friherre Klinckowström har jag funnit detta förhållande något
egendomligt; men jag har trott, att bestämmelser derom borde
meddelas längre fram nemligen vid 48 §, som innehåller öfver-
gångsstadgandena, och der hade jag ämnat begära ett tillägg för
att göra klart, att intill dess någon stamtrupp kan komma att
inom ifrågavarande områden uppsättas, de må såsom hittills ut¬
göra särskilda corpser och således icke tilldelas något af de nu¬
varande regementena eller corpserna. Denna bestämmelse har
jag, som sagdt är, ansett böra inrymmas bland öfvergångsstad-
gandena och hade vid föredragningen deraf ämnat yttra mig i
frågan.
Herr Lagerstråle: Jag anser mig endast böra fästa de
båda talares, hvilka yttrat sig emot förslaget, uppmärksamhet
derpå, att 10 §, 1 mom. bestämmer, att riket indelas i utskrifnings-
områden, som tilldelas fotfolkets regementen eller corpser. Det
är icke dessa regementens områden, som skola bestämmas, utan
andra områden, hvilka derefter tilläggas de särskilda regementena
eller corpserna.
Friherre Klinckowström: Den senast af Herr Lagerstråle
gjorda anmärkningen visar bäst huru orimligt det varit att re-
Fredagen den 9 April.
It
N:o 25.
mittera detta betänkande till utredning af Lag-Utskottet. Jag
säger icke detta för att tadla Lag-Utskottet, ty jag vet väl, att'
Utskottet varit pligtigt att mottaga det betänkande, som af
Riksdagen blifvit till detsamma remitteradt, men jag påstår, att
det varit obetänksamt af Riksdagen att till Lag-Utskottet förvisa
denna fråga, och jag vill härmed hafva sagt detta, på det att icke
Herr Lagerstråle må tro att det är af begär att klandra Lag¬
utskottet, som jag nämnt detta. Om han nemligen hade den be¬
kantskap med Norrland och dess förhållanden som jag för min
del har, oaktadt jag sjelf aldrig varit der, genom upplysningar
från erfarne militärer, så skulle han veta att der finnas så få
stamtrupper förlagda, att det är nästan omöjligt att sammandraga
hela det beväringsskyldiga manskapet, ty på ett så stort område
som nästan halfva Sverige finnas, såsom nämdt, så få stamtrupper,
att de icke på långt när räcka till att i sina kadrer militäriskt upp¬
taga och vapenöfva denna beväringsstyrka. Om någonsin hade
det väl derför varit nödigt att ordna dessa förhållanden och denna
omständighet visar bäst, huru detta af Regeringen framlagda för¬
slag, så att säga hänger i luften och endast för den skull är för¬
tjent af att, såsom jag hoppas, vill drud, snart måtte ske, blifva
afslaget.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag ber endast med anled¬
ning af den siste talarens sista anmärkning få fråga: huru går
det till nu? Exerceras icke beväringsmanskapet i. Norrland? Hvad
åter Vester-Norrland beträffar, så har det sin särskilda bevärings-
bataljon och befäl dertill.
Herr Mannerskantz: För min del har jag icke förbisett
den brist, som kan anses finnas i nu föredragna lag, likasom i
andra delar af den framlagda lagen; men om jag det oaktadt
röstar för bifall dertill, så gör jag det derför, att jag tager för
gifvet att det icke kan dröja mera än en mycket kort tid innan
man får det nödiga komplementet till denna lag genom en ut¬
vecklad organisation, som stöder sig på en fullständig tillämpning
af den allmänna värnpligtens grundsats. Detta vill icke Friherre
Klinckowström hafva och följaktligen anser han, att en ofantligt
lång tidrymd kommer att förflyta innan lagen blifver fullständigt
tillämpad, men jag, som för min del hyser den förhoppning, att den
snart kommer att tillämpas, har icke kunnat fästa så stor vigt
vid denna här anmärkta och andra brister, fastän jag tillhör en
trakt som saknar befäl och har ett stort område, så att det är
ganska långt till den plats, der det finnes en gammal stamtrupp
förlagd, som ortens värnpligtige skulle, efter hvad här är före-
skrifvet, komma att tillhöra.
Friherre Klinckowström: Den anmärkning som Herr Chefen
för Landtförsvarsdepartementet nyss gjorde rörande beväringens
exercis äfven nu under fredstid, kan naturligen icke hafva någon
tillämpning på den frågan, huruvida beväringsmanskapet bör hafva
Lagförslag
•>m allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:0 25. 12 Fredagen den 9 April.
omaffnrSlaff stamtruPP äfven i krigstid. Det är väl icke meningen endast att
värnplikten'vart beväringsmanskap likasom tennsoldater skola roa vederbö-
(Forts.) rande med fredlig exercis, utan meningen torde väl vara att en
sådan organisation skall åstadkommas, att beväringen äfven under
krigstid skall, hafva en stam i hvars kadrer den kan inrangeras
för att der vinna ren öfning den behöfver för att med framgång
kunna föras mot fienden. Det är detta som jag egentligen afsett
med min anmärkning, ty huru beväringen exerceras i Norrland i
fredstid, det känner jag icke; men säkert är, att de der förlagda
stamtrupperna icke kunna anses tillfyllestgörande såsom stam för
denna massa af beväring, som i händelse af krig skulle föras mot
rikets fiender, något, som väl ändå måste vara meningen med dessa
uppbåd af värnpligtige.
Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.
£ 13.
mom. 1.
Friherre Hochschild: Jag har förgäfves sökt att fatta, hvar¬
för det i denna paragraf heter, att Konungens Befallningshafvande
skall mottaga och ofördröjligen till vederbörande regements- eller
corpschefsembete öfversända de af mantalsskrifningsförrättaren till
Konungens Befallningshafvande insända listorna. Detta stadgande
synes mig förvandla Konungens Befallningshafvande i detta fall
endast till ett slags postkontor. Jag förmodar, att meningen väl
varit den, att Konungens Befallningshafvande skulle taga del af
dessa listor eller, rättare sagdt, hafva i sitt förvar ett exemplar
af dessa listor för att i administrativt afseende fortfarande hafva
reda på,, hvilka de värnpligtige äro, samt för att, i händelse af
behof, vid begäran om handräckning lättare kunna verkställa
denna. Jag skulle derföre vilja föreslå, att den punkt i denna
paragraf, som börjar med ordet “sedan11, måtte erhålla följande
lydelse: “Sedan skall mantalsskrifningsförrättaren insända dessa
listor, behörigen transporterade och summerade, t två exemplar till
Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen öfversänder det
ena exemplaret till vederbörande regements- eller corpschefsembete.11
Detta är den enda anmärkning jag velat göra mot förevarande
paragraf.
Herr Lagerstråle: Det kunde väl möjligen vara till gagn,
om det funnes ett exemplar af dessa listor att tillgå hos Konun¬
gens Befallningshafvande, men dessa vidt omfattande listors upp¬
görande är verkligen af den besvärliga beskaffenhet, att man icke
onödigtvis eller utan något vigtigare ändamål bör besvära man¬
talsskrifningsförrättaren med att deraf upprätta mera än ett exem¬
plar, hvilket är nödvändigt att hafva för att läggas till grund för
sjelfva stamrullan, som sedermera skall upprättas öfver de värn¬
pligtige. Då man besinnar, att i dessa listor skola uppföras tolf
Fredagen den 9 April.
13
N:o 25,
åldersklasser, så kan man lätt finna huru inveckladt och besvär¬
ligt detta göromål måste vara, i synnerhet då man derjemte tager
i betraktande att dessa listor skola upprättas på den tid, då man-
talsskrifningsförrättaren förut är så öfverhopad af göromål, att
man verkligen icke bör ålägga honom något mera. Det har tvärt¬
om varit stora betänkligheter inom Lag-Utskottet att uppdraga
ett så omfattande arbete, som dessa listors uppgörande verkligen
är, åt liäradsskrifvarne, som vid den tiden, dä listorna skola upp¬
rättas, äro ytterligt betungade med arbete. Jag tror för min de!
icke, att det gagn, som skulle vinnas derigenom, att Konungens
Befallningshafvande finge behålla ett exemplar af dessa listor,
verkligen är af så stor betydenhet, att man för vinnandet deraf
bör i så hög grad försvåra och öka det arbete, som mantalsskrif-
ningsförrättaren i denna paragraf fått sig åiagdt mot hvad han
för närvarande har. Jag anhåller på denna grund om bifall till
paragrafen oförändrad.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Tal¬
mannen, att derunder hade yrkats dels bifall till det förevarande
momentet oförändradt dels bifall till detsamma med den förändring,
att tredje meningen erhöile följande lydelse: “Sedan skall man-
talsskrifningsförrättaren insända dessa listor, behörigen trans¬
porterade och summerade, i två exemplar till Konungens Befall¬
ningshafvande, som ofördröjligen öfversänder det ena exemplaret
till vederbörande regemente- eller korpschefsembete.11
Härefter gjordes propositioner å dessa yrkanden och besva¬
rades, den första med många ja jemte några nej och den senare
med många nej jemte några ja; hvarefter proposition på bifall till
momentet oförändradt förnyades, och sedan dertill svarats många
ja jemte några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
mom. 2—5.
Biföllos.
§ 14.
mom. 1.
Friherre Klinckowström: Det är med anledning af ett ut¬
tryck i denna paragraf rörande beväringsynglingarnes ålder som
jag ber att till protokollet få nedlägga min mening i en sak, som
jag mycket väl vet egentligen tillhör förslagets första paragraf
men som jag då under stridens hetta angående förslaget i sin
helhet glömde att anföra. Min anmärkning rör, såsom jag nyss
nämde, beväringsynglingarnes ålder. Jag anser, att utskrifningen
icke bör ske förr än året efter det, under hvilket ynglingen fyllt
22 år, och det är på goda grunder och efter de omsorgsfull aste
undersökningar samt upplysningars inhemtande från vederbörande
Lagförslag
nm allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:o 25. 14 Fredagen den 9 April.
Lagförslag såväl vetenskapliga som administrativa myndigheter, som detta
‘TärnpuTen1 ^ ^era föregående Riksdagar blifvit ifrågasatt och ansett för
(Forte.) det rigtiga. — Den andra anmärkningen, som jag äfven her att
få i protokollet bevarad, är den, att jag anser att Kongl. Maj:t
icke bör ega rätt att till krigstjenst utkalla den yngsta klassen
beväring för att gå mot fienden.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
mom. 2—6.
Biföllos.
§ 15.
Bifölls.
§ 16.
mom. 1.
Friherre Hochschild: Vid mom. b, § 16 skulle jag be att
få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att, såsom detta mom.
nu är redigeradt, några förhållanden kunna inträffa, som det må¬
hända icke är Riksdagens mening att gilla. Här står: “ende ar¬
betsföre sonen till orkeslös eller vanför fader eller enka". Det
kan således hända, att ende arbetsföre sonen till orkeslöse för¬
äldrar, derest båda äro vid lif, skulle hemfalla under krigstjenst.
Här står äfven att enka skall vara orkeslös eller vanför för att
hennes son skall kunna vinna uppskof med utskrifningen. Menin¬
gen är väl emellertid, att enka alltid skall kunna göra anspråk
på rättigheten att se sin ende son stanna i hemmet för att hjelpa
henne, derest hon för sitt uppehälle är beroende af hans arbete.
Jag tror derför, att man borde återremittera denna punkt, på det
att den måtte få en tydligare ordalydelse. — I slutet af denna
punkt står det, att sådant uppskof äfven må medgifvas åt “ende
arbetsföre brodern till ett eller flera minderåriga eller vanföra
fader- och moderlösa syskon, derest dessa hans närmaste för sitt
uppehälle äro beroende af hans arbete och med honom samman¬
boende11. Detta sista vilkor synes mig vara bra hårdt, ty han kan
ju mycket väl vara deras enda stöd utan att vara med dem sam¬
manboende. Jag anser derför att dessa ord “och med honom sam¬
manboende11 borde utstrykas ur paragrafen och anhåller vördsamt
att Kammaren behagade återremittera punkten för att få den tyd¬
ligare redigerad.
Herr Lagerstråle: Det kan visserligen vara möjligt att det
här i en eller annan paragraf kan förefinnas någon anledning till
ett större förtydligande eller till ett och annat tillägg och jag
skall icke i den egenskap, hvari jag här uppträder, motsätta mig
Fredagen den 9 April.
15
K:o 25.
en återremiss, om Kammaren anser att, i ocli för så beskaffade
underordnade förhållanden, hela lagförslaget bör blifva interimi¬
stiskt hvilande. Den paragraf, som här af Kong]. Maj:t blifvit
föreslagen och af Lag-Utskottet tillstyrkt, har vid tvänne före¬
gående .Riksdagar blifvit granskad inom Särskilda Utskott, som
haft lyckan att bland sig ega flera framstående militärer. Jag
medgifver, att detta icke egentligen är någon militärisk fråga utan
en fråga, som kan bedömas af snart sagdt hvilka Utskotts leda¬
möter som helst, och det förefaller mig icke som om det vore af
behofvet påkalladt att i paragrafen intaga detta förtydligande
eller detta tillägg. För min del kan jag derför icke annat än
tillstyrka bifall till paragrafen i dess oförändrade skick.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Då jag har varit ledamot af
de Särskilda Utskott, hvilka behandlat en likadan paragraf, som
den nu föreliggande § 16, vid två föregående riksdagar, så ber
jag att få upplysa derom, att just denna paragraf rörande befriel¬
ser har inom dessa Utskott varit mycket starkt diskuterad och
jemförd med de motsvarande befrielser, som varit medgifna i andra
länders värnpligtslagar. Det är från dessa meningsbrytningar,
som denna paragraf, såsom den nu är redigerad och med den orda¬
lydelse den nu har, framkommit. Då vår nu gällande bevärings-
lag icke innehåller några egentliga befrielser på grund af sådana
bestämda orsaker, som här finnas uppgifna, så bär i allmänhet,
vid behandlingen af denna fråga, den tanken gjort sig gällande,
att undantagen borde vara så få som möjligt och orsakerna till
dessa undantag så påtagliga som möjligt. Hvad nu särskilt be¬
träffar mom. b af denna paragraf, så har meningen varit, att,
derest ende sonen vore behöflig för sina föräldrars eller syskons
uppehälle och omvårdnad, skulle han vinna befrielse, men icke
under annan förutsättning. Att en enka hade en ende son, ansåg
man icke vara tillräckligt skäl till sonens befrielse, för så vida
icke denne sons frihet från värnpligten vore behöflig för att
upprätthålla hennes existens, antingen för hennes ekonomiska för¬
hållandens skull eller för hennes personliga omvårdnad. Från
samma synpunkt betraktade man befrielsen för en arbetsför och
kraftig beväringsyngling, som vore ende brodern till minderåriga
eller vanföra fader- och moderlösa syskon. Det ansågs icke nog
med att han i ekonomiskt afseende vore deras enda stöd, utan han
skulle äfven personligen vårda sig om dem, ty man hyste den
meningen, att det icke vore skäl att medgifva befrielse åt en i
beväringsåldern inträdande yngling blott derför, att han kunde
bevisa, att han skickat hem några riksdaler till sina fattiga syskon,
utan det borde vara allmänt kändt, att han personligen vårdade
sig om dem, ty eljest skulle det kunna blifva mycket svårt att
pröfva ansökningarna om befrielse på grund af dylika anledningar,
och stadgandet härom skulle kanske blott gifva anledning till miss¬
bruk, på det sätt nemligen, att han en gång skickade hem en obe¬
tydlig penningesumma för att vinna en dylik befrielse. Från mili¬
tärisk synpunkt finnes naturligen icke något skäl till att, om
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
(Forts.)
K:o 25.
16
Fredagen den 9 April.
Lagförslag Riksdagen anser att flera befrielseorsaker böra i lagen införas,
om allmänna %n gom j denna paragraf nu finnas uppgifna, motsätta sig ett
*°(Forts.)”' sådant beslut; verkningarna deraf kunna nemligen icke blifva så
betydliga i militäriskt afseende. Jag har emellertid nu redogjort
för de bevekelsegrunder, som gjort att denna paragraf fått sin
nu varande ordalydelse. Jag vill minnas, att vid 1877 års Riks¬
dag, då en lika lydande paragraf, som denna, var föremål för be¬
handling inom denna Kammare, en ledamot framstälde anmärk¬
ningar i ungefär samma rigtning, som friherre Hochschild nu gjort.
Jag redogjorde äfven då för Utskottets uppfattning af frågan, och
Kammarens beslut blef då sådant, som Utskottet hade föreslagit.
Herr von Koch: Då jag nu första gången begärt ordet under
öfverläggningen om denna lag, tager jag mig friheten tillkänna¬
gifva, att jag röstat för den första paragrafen. Jag har gjort det
och tänker äfven rösta för de följande paragraferna, om än jag
kommer att tillåta mig en eller annan anmärkning till protokollet,
under den förutsättning, att detta endast är det första steget till ett
snart derpå följande, då vi få tillfälle, jag och mången med mig,
som ingingo den mycket klandrade kompromissen, eller rättare
sagdt tillstyrkte 1873 års skrifvelse, att fortgå på den bana, som
Riksdagen då förklarade att vi borde beträda för försvarets ord¬
nande. Trodde jag icke det, skulle jag icke hafva velat med min
röst bidraga till detta förslags framgång.
Den betänklighet, som har funnits, och som till en viss grad
äfven bos mig har uppstått, har varit eu grundad betänklighet.
Men det finnes en hop betänkligheter, som vi fingo höra talas om
i sista plenum, stödda på en missledd opinion om denna lag, uttalad
vid oxmöten och andra möten, hvilken man velat här lägga till grund
för vårt beslut. Dervid fäster jag mig icke. Vi skola, stödda på
grundlagarna, ordna vårt försvar, så vidt vi kunna; dertill hafva
vi både rättighet och skyldighet, och vi skola ock, vår pligt lik¬
mätigt, göra det så fort som möjligt. Tyvärr tror jag, att all¬
männa opinionen är så missledd genom lättsinniga tidningsskrif-
vare och annat lättsinnigt och okunnigt folk i fråga om det före¬
liggande förslaget, att jag, för min del, åtminstone fruktar, att
man icke har mycket hopp att få förslaget antaget af Hedkam¬
maren. Det är derföre, som jag, ungefär i den rigtning, herr Man-
nerskantz vid sista plenum framlade, tror det vara nödvändigt,
att de, som äro vänner af ett värnpligtsförslag, till hvilka jag
räknar mig och dit jag äfven tror, att majoriteten i Andra Kam¬
maren hör, blifva öfvertygade derom, att de snart skola få ett
sådant förslag och icke ett sådant att, sedan indelta armén blifvit
väl försedd med löner och pensioner, de, som älska denna institu¬
tion, t. ex. min granne här framför mig och den flitige talaren på
elfsborgsbänken, skulle få sin vilja fram, derigenom att de vinna
ett understöd, som är mycket farligt, nemligen ett understöd från
den indelta militären, på hvilkens omdömen såsom sakkunnigt folk
skulle fästas stort afseende. Den betänkligheten hyses af många
och jag kan icke neka, att jag tyckt mig finna, att nitet för den
Fredagen den 9 April.
17
S:0 25.
allmänna värnpligten har på det hela taget svalnat hos våra offi¬
cerare vid den indelta armén. I det afseendet är det nödvändigt.
om vi icke skola allt mer och mer aflägsna oss från målet, att
man så fort som möjligt skrider till verket, och att vi blifva för¬
säkrade — isynnerhet då motståndet blifvit häftigare — att vi,
säger jag, för att undanrödja detta motstånd erhålla en försäkran
af den minister, som för närvarande finnes och som lagt fram
detta förslag, en sådan försäkran, att vi dertill kunna trygga oss,
att, så fort ske kan, på denna proposition följer en annan i den
retning, som värnpligtens vänner hoppas och önska. Jag vet icke,
om någonting härutinnan kan ske genom ett formligt beslut från
denna Kammare, men jag tror det icke. Jag tror i allt fall, att
det vore väl, om alla de, som räkna sig till värnpligtens vänner,
ledde sina yttranden i den rigtningen, att de förklarade, att de
icke ansågo 1873 års skrifvelse redan vara försvunnen till all kraft
och verkan, samt att de icke ansågo sig löste från de band, de
åtogo sig, då de voterade den skrifvelsen. Kunde Andra Kam¬
maren blifva öfvertygad om detta, hoppas jag, att förslaget möj¬
ligen äfven i Andra Kammaren skalle kunna gå igenom.
På de skäl, som af många sakkunnige framförts, och isynner¬
het för att under bildningstiden få tjenliga befälsämnen, tror jag.
att man icke bör dröja, utan att man nu bör taga detta första steg;
ty faller detta förslag, då faller derigenom äfven det förnämsta
stödet, ja, snart sagdt, den enda förhoppning, som nationen kan
hafva, att en sådan organisation skall komma till stånd inom nå¬
gorlunda beräknelig tid; då är jag rädd, att vi kastat oss ut på
ett villande haf och att vi för lång tid skjutit undan denna fråga,
som jag hoppats få se löst under min snart slutade lifstid. Det
kan jag i så fall icke vidare hoppas, men jag vill hoppas, att det
icke skall dröja för länge efter mig, förr än försvaret blir ordnadt.
Jag tillstyrker på det lifligaste, att förslaget måtte antagas.
Hvad nu den förevarande paragrafen angår, hade jag tänkt
äfven nu, likasom vid de flesta tillfällen förut, då dylika förslag
varit före, då jag stod på samma punkt som nu och der jag alltid
måste stå, att, om man vill genomföra en stor sak och vinna ett
stort mål, man, så snart en reform är af den beskaffenhet, att
fördelarne deraf väsentligt öfverstiga alla de olägenheter, som
måste medfölja hvarje förändring, alltid bör votera för densamma
och låta sina egna små betänkligheter falla, på det att man icke
må bära ansvaret för, att det goda och stora, som kan vinnas,
icke må gå förloradt, derför att ett menskligt verk, såsom det
alltid måste vara, är mer eller mindre ofullständigt. Vid denna
paragraf och dess redaktion har jag flerfaldiga gånger förut gjort
anmärkningar, men på samma sätt som nu. nemligen på det sätt,
att, om det icke finnes hopp att få rättelse, utan att det hela
faller, och om jag vinner något understöd, jag skulle vilja få åter-
remiss, derest detta icke bestrides från statsrådsbänken, som eger
största ansvaret för att detta förslag må gå igenom. Bestrides
återremiss, inskränker jag mig till att förklara, nn som förut, att
jag anser denna paragraf felaktig, så väl till innehåll som redak-
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 25. 2
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:0 35.
18
Fredagen den 9 April.
Lagförslag tion. Jag förklarar det då allenast till protokollet, på det att det
om allmänna vj(] en framtida revision af författningen må kunna i akt tagas.
,0(Forts.r J a g kommer nu till anmärkningarna mot sjelfva paragrafen.
Först och främst i afseende på innehållet skulle jag vilja hafva
ändring. Der står: “ende arbetsföre sonen till orkeslös eller
vanför fader eller enka, äfvensom ende arbetsföre brodern till ett
eller flere minderåriga eller vanföra fäder- och moderlösa syskon,
derest dessa hans närmaste för sitt uppehälle äro beroende af hans
arbete och med honom sammanboende11. Jag ville inskjuta ordet
“till" framför ordet “enka11, på det att klarare må uttryckas, det
undantaget tillämpas å ende arbetsföre sonen till enka, äfven om
hon icke är orkeslös eller vanför. I slutet af punkten står ordet
“dessa", hvilket icke passar, då det talas om “ett eller flere11, ty
meningen är blott att någon skall vara “beroende11 för sitt uppe¬
hälle af den värnpligtige, för att denne skall befrias då från ut¬
skrifning, men det behöfver icke vara flere. Derför borde i stället
för ordet “dessa11 stå ordet “sådan11; således: “derest sådan hans
närmaste för sitt uppehälle är beroende af hans arbete och med
honom sammanboende11. Jag skulle nu, såsom vid andra tillfällen,
icke önska, att på stående fot införa några redaktionsförändringar,
men, för den händelse, att en återremiss medgifves från statsråds-
bänken och icke anses farlig för förslaget i sin helhet, förenar jag
mig med friherre Hochskild i yrkandet om återremiss.
Herr Ry lan der: I likhet med någre andra talare anser jag,
att denna punkt bör återremitteras. Hvarför skall detta tillägg
finnas: “och med honom sammanboende?11 Det borde icke stå
der. Förhållandena kunna vara sådana, att den, som är “be¬
beroende af hans arbete", icke kan vara i hans hus. Detta kunde
väl ändå gå an, men här finnes ett annat förhållande, en annan
brist. Fn värnpligtig har rättighet att gifta sig vid 21 års ålder,
således vid tiden för sitt första värnpligtsår. Om han blir ut-
skrifven vid den tiden, kan han ju då hafva en hustru, som är
vanför; hon kan föda barn och äfven dessa kunna vara vanföra.
Han kan sålunda hafva hela sitt hushåll liggande. Hvarför skulle
icke äfven en sådan person blifva befriad? Jag tror, att det vore
bäst att inrycka äfven ett stadgande derom och derför yrkar jag
återremiss.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De G-eer: Jag
ämnar icke inlåta mig på öfverläggningen om den nu föredragna
paragrafen, för bifall hvartill jag anser, att Chefen för Landtför¬
svarsdepartementet. redan har anfört tillräckliga skäl. Men, då
den näst siste talaren, likasom flere talare under öfverläggningen
i förrgår, hafva uttalat en förväntan, att från någon af statsråds-
bänkarne få uttaladt, att, om Riksdagen nu antager i fråga varande
värnpligtsiag, allting icke dermed vore afslutadt, utan att Rege¬
ringen ämnade genomföra hela den af 1873 års Riksdag utstakade
plan för så väl indelningsverkets och grundskatternas upphörande
som en ny arméorganisation, vill jag yttra några ord, desto hellre
Fredagen den 9 April.
19
>:o 25.
som, så vidt jag rätt fattade vår ålderspresident^ yttrande i förra
plenum, det innebar en till mig personligen stöld uppmaning.
Det är icke min vana att gifva löften, som jag icke vet, om
jag skulle kunna infria, och mina krafter räcka sannerligen icke
till att utföra ett så stort verk, om man fordrar, att det skall
utföras på en gång och snart sagdt med ett penndrag. Men om
man derför trott, att jag icke vill sträfva till det mål, som 1873
års Riksdag utstakat, har man misstagit sig. Jag har flere gånger
inom Riksdagen yttrat — och jag gjorde det senast i förra plenum
— att jag för min del vidhållit 1873 års grundsatser, och jag tror
icke, att någon regeringshandling har utgått, under den tid jag-
varit ledamot af Konungens råd, som häremot varit stridande.
Men de starka meningsskiljaktigheter, angående fordringarna på
en armé, som skall ersätta indelningsverket, hafva ännu icke kun¬
nat öfvervinnas, och för min del har jag ansett angeläget att
under tiden söka att åtminstone få en grundläggande värnpligts-
lag antagen. Jag bär dock aldrig lemnat målet ur sigte.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till det förevarande momentet dels återremiss deraf, framstäldes
propositioner å dessa yrkanden och besvarades, den första med
många ja jemte några nej och den senare med många nej jemte
några ja; hvarefter proposition på bifall till momentet ånyo gjor¬
des, och sedan dertill svarats många ja jemte några nej, för¬
klarades ja hafva varit öfvervägande.
mom. 2.
Bifölls.
§§ 77, 18 och 19.
Biföllos.
20.
mom. 1.
Bifölls.
mom. 2.
Herr von Kock: Vid detta moment har jag också en an-
% märkning att göra, men gör den nu endast till protokollet, isyn¬
nerhet som den förra anmärkningen icke medgafs från statsråds-
bänken — och det kan vara ett godt skäl dertill deri, att, då
detta förslag kommer till Andra Kammaren, det i så fall kan
vara i sin helhet antaget af Första Kammaren. Jag vill derföre
till protokollet göra den anmärkning, att, så vidt jag kan erinra
Lagförslag
om allmänna
v dråpligt eu.
(Forts.)
JJ:o 25.
20
Fredagen den 9 April.
Lagförslag mig, det är för första gången genom detta moment tillåtet eu
om allmänna ledamot af den myndighet, som fattat heslutet, att klaga öfver detta
Vä(FPlTts)" beslut. är'kanske” något för mycket slaf utaf de juridiska
01 " formerna, men mig förefaller det mycket besynnerligt, om en
Sättens ledamot skulle få öfverklaga samma Rätts beslut. Jag
tror icke heller, att i de administrativa verken sådant någonsin
förr medgifvits. Här står emellertid: “Utskrifningsrevisionen eger
att ändra eller upphäfva sådana utskrifningsnämndens beslut, mot
kvilka besvär anföras af någon nämndens ledamot eller af värn¬
pligtig, som frågan rör“. Jag skulle tro, att det möjligen kan
försvaras dermed — man har här sagt mig det — att denna ut-
skrifningsnämd till en del är sammansatt af personer, som blifvit
utsedda af landstingen, och att dessa personer till följd deraf
möjligen kunna anses både såsom domare och såsom parter eller
bevakande ett intresse för dem, som hafva utsett dem. Jag kan
likvisst icke tro. att det kan vara rätt välbetänkt att i en så
vigtig lag som denna utan största nödfall införa en så fullständig
afvikelse från vanliga och rigtiga grundsatser. Jag skulle der¬
före helst hafva sett, att det stått: “mot hvilka besvär anföras
af någon, som frågan rör“, och att således orden: “nämndens
ledamot eller af värnpligtig" strukits ut. Jag nämner detta till
protokollet endast derför, att då värnpligtslagen skall revideras,
det må återfinnas i våra gamla protokoller, om någon då läser
dem; ty förr i verlden åtminstone, då jag var med, brukade man
se till, hvad föregående Riksdagar sagt i saken. Jag gör intet
yrkande.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Då den ärade talaren icke
gjorde något yrkande, ber jag blott att få lemna en upplys¬
ning. I den lag, som år 1877 utgjorde föremål för Kamrarnes
öfverläggning, förekommer i 20 § 2:dra momentet följande: “ut¬
skrifningsrevisionen eger att ändra eller upphäfva sådana ut-
skrifningensnämndens beslut, mot hvilka besvär anföras af nå¬
gon nämndens ledamot eller af värnpligtig, som frågan rör“.
Det gjordes då, så vidt jag minnes, icke någon anmärkning der¬
emot. Denna redaktion har, så vidt jag kan påminna mig, icke
varit förändrad någon gång, då lagen varit framlagd, och jag
kan icke heller påminna mig, att inom det Utskott, som behand¬
lade frågan, någon anledning till anmärkning mot denna redaktion
förekom.
Herr Lagerstråle: Till de upplysningax', som herr Stats¬
rådet och chefen för Landtförsvarsdepartementet lemnat, ber jag
endast få göra det tillägg, att grunden för detta stadgande synes
mig vara den, att någon bör finnas, som bevakar det allmännas
rätt i fråga om utskrifning. Den enskildes rätt kan bevakas genom
besvärs anförande af honom sjelf, men icke så det allmännas; och
detta föreställer jag mig vara afsigten med, att en besvärsrätt
sådan som denna här lemnats åt en ledamot. Det kan ju hända,
att pluraliteten i nämnden fattar 3ådana beslut, som icke öfver-
Fredagen den 9 April. 21 ^*0 25*
ensstämma med de fordringar, som de militära myndigheterna Lagförslag
kunna hafva på nämndens beslut och då är det nödvändigt, att°“ “
någon finnes, som kan bevaka denna det allmännas och de mili- (ports.)
tära myndigheternas rätt. Någon annan än en ledamot kan man
väl dervid icke hänvisa på. Jag anhåller om bifall.
Herr von K och: Hvarken det skäl, att det fått passera en
gång förut uti ett lagförslag, tror jag kan vara tillräckligt skal
derför, att man sedermera, då man upptäcker något origtigt,_ vare
sig i sak eller form, icke bör rätta detsamma vid ett följande
tillfälle. — Jag har sutit i åtskilliga år med den person, som
kanske i detta sekel egt den största förmågan att skrifva lag¬
paragrafer både på grund af begåfning och mångårig vana och
jag hörde honom yttra, att, huru många gånger han än reviderade
ett lagförslag, om han än reviderade det tio gånger, fann han
alltid något att ändra. Det ligger i de menskliga sakernas ofull¬
komlighet att allt menskligt verk är ofullständigt och kan för¬
bättras; och det bör ske, när man finner skäl och tillfälle dertill.
Ej heller kan jag —• jag bekänner det —■ finna, att hvad som
yttrades af Lag-Utskottets ordförande innebar skäl verkande der¬
hän, att ändring: skall vara obehöflig. Han har fullkomligt rätt
deri, att det alltid på alla ställen bör finnas någon, som kan be¬
vaka det allmännas rätt. Detta är nog riktigt och det. är just,
hvad jag tänker här skulle ske, men jag påminner mig icke, att
man någonsin anförtrott bevakandet af det allmännas .rätt åt en
ledamot, som sitter och dömer sjelf. Minst synes mig sådant böra
anförtros åt en ledamot af en myndighet, hvilken, såsom här, skulle
få klaga hos den myndighet, hvilken sedan har i så grannlaga
ämne, att döma definitivt utan appell i frågan. Jag tror,, det är
att onödigtvis rifva ned lagstiftningsgrundsatser, som hitintills
varit tillämpade. Det är dessutom icke sagdt, att just de leda¬
möter, som sutit der, kunna bäst bevaka det allmännas rätt. De
kunna visserligen vara bäst i tillfälle att se allt i sitt samman¬
hang, men de hafva dömt och afgifvit sin mening, och då är folk
i allmänhet icke synnerligen fallet för att gifva upp denna mening
och visa den opartiskhet bevakaren af det allmännas väl städse
enligt min tanke bör ådagalägga. Med ett ord, jag tror icke, att
man är lämplig att klaga öfver sitt eget eller sina kamraters be¬
slut. Emellertid gör jag intet yrkande, utan vill endast hafva
denna min tanke till protokollet.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
mom. 3 och 4.
Biföllos.
§ 21.
Bifölls.
N:o 25.
Fredagen den 0 April.
Lagförslag
om allmänna
vär rimligt eu.
(Forts.)
Friherre Klinckowström: Jag anser att detta är eu före¬
skrift som kommer att träda mångas rätt för nära. När den
fattigaste medborgare i Sverige har rätt att fly till sin Konungs
rättvisa och afgörande i mycket mindre vigtiga frågor än den,
som kan röra en 20-årig militärtjenst, så finner jag det upp¬
rörande att icke en heväringsyngling, som antingen kanske orätt¬
vist undergår beväringsöfning eller icke erhåller den befrielse
derifrån under vissa år, som han kanske för sin eller de sinas
utkomst nödvändigtvis behöfver, att, säger jag, icke äfven han
skall kunna fly till att beklaga sig hos Kongl. Maj:t och der söka
den rättvisa, som han stundom måhända icke kan finna i utskrif-
ningsrevisionen. Denna utskrifningsrevision skall enligt den nu
föreslagna lagen bestå af fem personer. Tre af dem utgöra alltså
majoritet, och det är väl icke otänkbart att tre personer samfäldt
kunna hafva sådana åsigter, att hela hans framtid under en längre
följd af år verkligen på ett högst känhart sätt varder störd och
hans rätt för nära trädd. Jag skulle derför våga tro att det äfven
i detta fäll borde tillåtas en värnpligtig, som icke är nöjd med
utskrifningsrevisionens beslut, att framställa sina klagomål inför
konungen.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag har i afseende på denna
fråga ingenting annat att anföra än att denna paragraf, sådan den
nu lyder, flere gånger varit föremål för Riksdagens delegationers
öfverläggningar, d. v. s. inom Kamrarne och Särskilda Utskott,
samt att man dervid har godkänt sjelfva den tanke, som ligger
till grund för hela denna revision och utskrifning, nemligen att,
i stället för att uttagning af de värnpligtige skulle ske såsom hit¬
tills genom en Konungens embetsman, den nu skall ske genom en
nämd, hvari dels Konungen har sina förtroendemän och dels också
landets befolkning sina förtroendemän. Desse personer afgöra
frågan i första rummet, men på det att icke några misstag der
må kunna begås och tillika på det att icke tillförlitliga upplys¬
ningar der må fattas, så är tillfälle beredt att anföra besvär in¬
för en annan nämd. Denna utskrifningsrevision har sig tilldelade
två personer, som äro Konungens och det allmännas sakförare,
eller ombud, samt tre personer, som äro folkets ombud, men man
har ansett det vara nödvändigt, att denna utskrifningsrevision
skulle, efter pröfning af de besvär, som hlifvit framstälda, ega
att afgöra saken utan appell just derför, att denna inrättning icke
är att likna vid en vanlig domstol utan utgör en förtroendenämd,
hvari folkets ombud bilda majoriteten, och åt hvilken man derför
utan fara ansett sig kunna öfverlemna det slutliga afgörandet af
dylika frågor. Det skulle eljest naturligen kunna inträffa, att så¬
dana massor af besvär kunde inkomma till Kongl. Maj:t, att
lagens tillämpning derigenom för lång tid fördröjdes. Dessutom
ligger det något oformligt deri, att man på administrativ väg skulle
kunna hos Kongl. Maj:t få upphäfda beslut som blifvit fattade af
Fredagen den 9 April.
23
>’:<> 25.
ett slags förtroendemän — jag säger icke detta med anspråk på Lagförslag
att sjelf blifva ansedd såsom lagfaren, men jag vill minnas, att0^”®®^®
man under föregående års öfver!äggningar just framdragit detta (Fort!)
såsom skäl mot medgifvandet af rätt till dylika besvärs afgifvande.
Sådana besvär skulle väl då snarare gå till domstols afgörande, men
hvad skulle väl deraf blifva följden med de långa förhandlingar,
som deraf kunde föranledas? För öfrigt är jag, såsom nämdt, icke
tillräckligt lagfaren för att kunna afgöra denna fråga, utan bar
endast velat upplysa, huru den förut varit betraktad samt hvar¬
för den bestämmelse, som i förevarande paragraf finnes intagen,
vid alla föregående tillfällen, då frågan varit å bane, blifvit gillad
och godkänd.
Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen bifölls.
§ 23.
Herr Abelin: Af de förändringar Utskottet föreslagit i Kongl.
Maj:ts förslag till värnpligtslag utgör denna och den i näst ef¬
terföljande paragraf de vigtigaste. De äro dessa båda af den be¬
skaffenhet, att de, långt ifrån att kunna hänföras till förbättrin¬
gar, borde så vidt möjligt är undanrödjas. Förändringen vid denna
paragraf, gående ut på att undandraga värnpligtig, som icke hör¬
sammat 'kallelse till vapenöfning, ansvar inför krigslag, synes mig
lika opåkallad som i sina konsekvenser orimlig. Jag antager, ja,
är viss på, att förändringen icke tillkommit för att lägga hyende
under en lös och pjunkig uppfattning af den militära lydnadsplig-
ten, icke heller för att underblåsa den temligen allmänt gängse
fullt origtiga uppfattningen af vår militära strafflags relativa
stränghet; men jag fattar icke då hvad man egentligen åsyftar
med förändringen. Afser man en fördel för den värnpligtige, så
ligger misstaget i öppen dag, ty förseelsen skulle, måhända för¬
de flesta fall, der bestraffning efter krigslag komme i fråga, en¬
dast medföra en eller ett par dagars ljus arrest, eller om uteblif¬
vande! komme att sträcka sig öfver 8 dagar, en eller annan dags
mörk arrest, då om samma förseelse skulle enligt Utskottets för¬
slag beläggas med böter af 20 till 40 kronor, straffet skulle, vid
det förhållandet, att den allra största delen af de värnpligtige
icke kunde undvara så stora summor, för desse obemedlade för¬
vandlas till fängelse vid vatten och bröd som icke för något fall
skulle kunna understiga 4 dygn men väl uppgå till 7. Då jag
härmed tror mig hafva visat, att den ifrågavarande förändringen
icke är till fördel för individen, så ligger det tillika klart för hvar
och en, att den icke är till fördel för det militära föreställnings¬
sättet, hvilket likväl är af vigt att bibringa de värnpligtige så
vidt möjligt från första stunden vid deras inträde på den militära
banan. ’ Kallelsen till vapenöfningar kommer ju att ske genom
militärbefäl förmedelst utfärdade direkta orders eller genom kal¬
lelse af befälet, införd i Konungens Befallningshafvandes kungö¬
relser, hvilken, äfven i sådant fall, är att betrakta såsom en mi-
K:o 25.
Fredagen den 9 April.
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
(Ports.)
litärisk order, och brott mot den på ena eller andra sättet gifna
ordern förblir alltid en militär förbrytelse, som, om någonsin, bör
efter militärlag anses samt, hvarpå ligger vigt, af militär myn¬
dighet bedömas och bestraffas. Saken är så klar, att jag icke kan
finna, hvarför den bär kommit så behandlad från Utskottet, om
icke^ derföre att Utskottet icke fästat uppmärksamheten vid de
iörhållanden jag nu antydt. Jag skulle genom en återremiss vilja
hafva denna paragraf förändrad i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag, men vill dock icke, så vida ej min åsigt mera all¬
mänt delas, härom göra något yrkande.
• Herr Jöns Uehrsson: Jag lofvade i Uördags afton, att jag
icke skulle spilla många ord på denna värnpligtslag och jag skall
söka haka mitt löfte. Men bär förekommer den 28 § i förening
med den 25,. hvilket i förening med hvad som förut yttrats så vid
som hvad jag i dag bort, gör, att jag icke kan tiga. Hvad nu
beträffar denna paragraf, jemförd med den 25, så har jag icke
n^S°t o annat att säga om denna än att, då Kammarens majoritet
bär, så vidt som på dem kunnat ankomma, redan har, så att säga,
sålt nationen under krigsl.agarnes nuvarande stränga bestämmel¬
ser, jag icke. har för afsigt att deri vinna någon ändring. Jag
lefver ännu i den förhoppning, att det linnes en befolkning, sota
är mera representerad i vår Medkammare, som ännu kan bevara
vårt land från tillämpningen af den försäljning, som här skedde
genom voteringen i Lördags afton. Jag fick då af Utrikesmini¬
stern uppbära. särdeles mycket förebråelser, derföre att jag varit
alltför. upprigtig att tala om, hvad som förekommit, när jag var
ute på .resor. Jag nämnde då en plats, men jag skulle kunna
nämna 50 andra ställen der det har varit samma utlåtande, som
iaS närande.. Jag hörde den till lefnadsåren äldste ledamoten
af Kammaren, påstå, att denna opinion vore en konstlad opinion,
framkallad ar dåliga, lättsinniga tidningar. Jag vill icke tvista
med honom i detta hänseende. Men här finnas andra tidningar,
som tyckas vara ännu mer lättsinniga, och jag tror, att det äfven
finnes ledamöter här, som, enligt min tanke, äro det, då de nem¬
ligen påstå att knektekontrakten icke ega någon vidare vigt och
betydelse i fråga om detta lagförslag. 1 Utskottets betänkande
i r.,mari var:*t så djerf, att man sagt, att för Kronobergs län icke
skuLe finnas något knektekontrakt. Här är dock en styrkt af¬
skrift af ett sådant för Jönköpings och Kronobergs län, som är
af samma innehåll som det en stabsofficer uppläste vid sista ple¬
num. Detta knektekontrakt är dateradt den 28 Mars 1684. Men
i Lag-Utskottets utlåtande heter det, att det finnes icke något
knektekontrakt för dessa län. Jag hemställer till Eder, mina
Herrar, om man skulle kunna hafva något särdeles förtroende för
de personer, som icke. bättre sätta sig in i förhållandena utan
skrifva detta i offentliga utlåtanden. Men jag vill icke mycket
fästa mig vid sådant, det kan ju lätt bero på misstag. Men
det kan aldrig bero på ett misstag att man kunnat på sådant
sätt tolka dessa knektekontrakt, som man sökt göra i dessa
Fredagen den 9 April. 25
tidningar, Indika den ärade ledamoten icke kallade lättsinniga.
Jag upprepar det för Er, mina Herrar, att så länge I drifven den6
läran, skall det aldrig lyckas Er att fä något förslag om vårt
försvar igenom. Här var en ledamot sista plenum, som påstod,
att rust- ock rotehållare hafva ingen rätt, men af billighetsskäl
vore han villig att medgifva något i den vägen. Det var öfver-
ståtkållaren. Men jag har mer än en gång yttrat att dessa rust-
och rotehållare äro ett stolt folk och jag är öfvertygad om att
de icke _ taga emot den nådegåfvan, om det kan juridiskt bevisas
att de icke hafva denna rätt, åtminstone jag är en af dem, som
äro så stolta, och skall icke taga emot den gåfvan, om den bju-
des på sådant sätt, huru ringa jag än är, och ehuru jag måste
deltaga i aflöning och underhåll af 8 soldater.
Utrikesministern beklagade sig — jag trodde, att det skulle
vara en öfvervunnen ståndpunkt — att Kronobergs läns landsting
vore orsake.n till att jag sitter såsom medlem af denna Kammare.
Jag vill ej fälla något omdöme om mitt uppträdande här, men
min sträfvan har alltid varit att utreda sakerna efter bästa öf¬
vertygelse och att följa sanningen. Talaren ville emellertid låta
påskina, att mina uppgifter icke voro sanningsenliga. Men vill
han, att jag skall bevisa det, så kan jag göra det med många
hundra personers vittnesbörd. Mina affärer äro sådana, att jag-
måste resa mycket omkring, och jag träffar många personer, och
det är kanske en olycka för mig att folket tror, att, då jag oför¬
behållsamt uttalar min mening, jag äfven vid Riksdagen kan ut¬
rätta mycket, hvarföre man också öfverhopar mig med framställ¬
ningar mer än andra; åtminstone är jag öfvertygad om att en hel
del af Herrar landshöfdingar icke blifva så mycket öfverhopade i
detta afseende som jag.
Jag kommer ihåg att Herr Utrikesministern bland annat i
sitt anförande ville kasta skugga på ett helt län. Jag tror icke,
att denna skugga faller ensamt hvarken på mig eller på de be¬
väringsskyldige i länet, utan den måste falla på länsstyrelsen och
krigsbefälet i detta län. Hans Excellens uppläste några tabeller,
som åtfölja Kongl. Maj:ts proposition och påstod att ungefär hälf¬
ten af de beväringsskyldige i Kronobergs län undandraga sig va-
penöfningarna. Af dessa tabeller visar Litt. A att af hela rikets
första beväringsklass 1,103 ynglingar undandragit sig bevärings-
skyldighetens fullgörande. Men så visar tabellen C, att i Kro¬
nobergs. län skulle hafva funnits 1,762 uteblifna. Huru kan detta
hänga ihop, att ensamt från Kronobergs län skulle hafva ute-
blifvit 600 mer än som tabellen A upptager såsom uteblifna från
hela riket? Jag tillåter mig icke fälla något omdöme om, att
man stödjer sina påståenden vid sådana tabeller, men huru man
kan framlägga sådana tabeller, det förstår jag icke.. Jag vill, då
ingen annan af Kronobergs läns representanter velat uppträda,
söka att, så vidt jag kan, försvara Kronobergs län i det fallet,
ty det är icke sämre än andra län. I fall tabellen skulle gälla,
så synes det här, att i Malmöhus län skulle det vara 3,402 st.
uteblifna beväringsskyldige, äfvensom i Elfsborgs län 2,520 o. s. v.
K:o 25.
Lagförslag
m allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:o 25.
Fredagen den 1) April.
26
Lagförslag men det märkvärdigaste i dessa tabeller är att då folkmängden
"m; allmänna i runc[t tal består i Jönköpings län af 174,000 personer och i
''"(Porto Kronobergs län af 163,000, således 11,000 personer mer i det förra,
så skall dock antalet uteblifna beväringsynglingar utgöra öfver
900 mer i det senare länet än i det förra, men i det hänseendet
bör väl icke Kronobergs län stå så mycket efter. Dessa siffror
kunna måhända bero på något misstag eller tryckfel, men jag tror,
* att en Utrikesminister icke borde med dem kasta hån på ett helt
län, förr än han närmare kontrollerat dem. Han ville påstå, att
rust- och rotehållares bördor nu vore ingenting emot hvad de voro
förr, och deri har han rätt. Men om han säger, att dessa bördor
nu äro ingenting, tager han fel. Och jag försäkrar, att, om jag
hade nöjet att hafva honom bredvid mig en vacker sommardag
under skördetiden, då många mindre rust- och rothållare hafva
arbete hos den som eger något mera, så skulle han finna, att det
för dem ej är någon obetydlighet att förtjena dessa slantar, med
hvilka de måste aflöna sina soldater. Men så länge han är Ut¬
rikesminister, kan han gerna säga sådana saker; det måste bero
derpå, att han icke har kännedom om förhållandena, sådana de
gestalta sig. Hufvudsaken af hvad jag nu sagt och hvartill jag
ville komma, är, att principen här är antagen och jag skall icke
tillåta mig att göra den ringaste framställning om en ändring af
lagen, då jag lefver på det hopp, att Sveriges allmoge reder sig
sjelf, och att Andra Kammarens majoritet skall skydda landet
från det, hvartill denna Kammare vill sälja det, nemligen att ställa
befolkningen under krigslagarne i 20 år. Jag vet, huru det till¬
gick, när den nuvarande beväringsinrättningen tillkom, och huru.
det tillgick, då den sist blef ökad. Jag är icke så gammal, men
jag har läst rätt mycket i riksdagsarkivet, och der förnam jag,
att, då första gången beväringen antogs år 1812, då iofvades guld
och gröna skogar, att. så snart det kunde genomföras, skulle ge¬
nast indelningsverket blifva förändradt. — Man har arbetat derpå
i Bondeståndet mer eller mindre kraftigt. Vid 1858 och 1859 års
riksdag blef beväringen ytterligare ökad. Herrarne veta, att det
blef antaget mot hela Bondeståndets enhälliga protest mot att
något skulle göras innan man fick någon förbättring i rust- och
roteringsskyldigheten. Men den tidens Riksdagsordning var så¬
dan, att man kunde göra hvad som helst, hvilket också är möj¬
ligt med den nuvarande, om man dertill har makten. Då låg
makten hos de tre andra stånden, och det hjelpte icke hvad Bonde¬
ståndet påstod. Under hela denna långa mellantid har man
ofta fått höra, att man skulle lindra dessa bördor; det har man
också fått höra i dag af Herr Justitieministern. Han yttrade i
sitt anförande att han icke trodde, hans krafter räckte till att
genomföra ett så stort verb, men att hela hans sträfvan skulle gå
derpå ut. Det betviflar jag ingalunda. Men skulle hela vår sträf¬
van gå derpå ut, som en talare velat påstå, att framföra värn-
pligtens vänners förslag, då skulle jag tacka Gud om detta i stäl¬
let blefve antaget. Om jag icke misstager mig, så få Herrarne
v änta länge förr än vi få den andra delen af representationen att
Fredagen den 9 April. 27
gå in på en längre öfningstid än den här föreslagna. Men jag
skall icke vidare tala om detta. Jag vill icke göra något yr¬
kande, men jag ber för framtiden, att man icke tillvitar ett helt
län något sådant som att vilja understödja oordning.
Det var en talare här, som sade, att om man vill tillämpa
den nu gällande lagen på de beväringsskyldige, så bör man kunna
taga fram dem. Men vi böra komma ihåg, huru befälet för sina
rullor. Jag hade en bokhållare, född i Skåne, som exercerade i
sin hemort och fick intyg deröfver af befälet. Icke desto mindre
kom från armébefälet i Kronobergs län tre på hvarandra följande
år begäran att få honom ut, och likvisst hade hans försigtighet
varit så stor, att han hade lemnat det bevis, som han fått, till
pastorn i församlingen.
Ett annat förhållande var, att jag hade en son, som läste i
Malmö skola, och derför exercerade beväring i Skåne. Det oak¬
tadt kom fordran från chefsembetet efter honom 2 år, sedan han
fullgjort sin beväringsskyldighet. När man har sådana exempel
för ögonen, kan man icke fästa mycket afseende vid de tabeller,
som uppgöras i Arméförvaltningen.
Jag har intet yrkande att göra vid detta tillfälle.
Eriherre Klinckowström: Intill dess att det förslag till
ändring i grundlagen, som Regeringen har inlemnat till denna
Riksdag, och som ännu beror på Riksdagens beslut, blir afgjordt,
och intilldess den förändring af våra krigslagar, som på veder¬
börande myndigheters åtgöranden ännu beror, enligt hvad Lag-
Utskottets utredning derom har utvecklat, kan jag icke med min
röst biträda denna paragraf utan måste yrka på dess afstående,
emedan mig synes det vara nödvändigt att veta, hvilka krigsla¬
gar beväringsynglingarne skola åtlyda i detta fall likasom i alla
andra, och huruvida Riksdagen kommer hädanefter att gemensamt
med Kongl. Maj:t afgöra krigslagarne likasom öfriga lagar. In¬
tilldess dessa båda frågor blifva afgjorda, anser jag det vara
för tidigt att godkänna denna paragraf. Jag yrkar således af-
slag derå.
Herr Lagerstråle: Den förste talaren har ansett det af
Utskottet vara opåkaliadt och olämpligt att förestå den ändring,
som här är förordad i Kongl. Maj:ts proposition. En följd af
ärendets remitterande till Utskott är ju att åsigterna från begge
Kamrarne der hafva tillfälle att framkomma och med hvarandra
jemföras. För den som önskade det framlagda förslagets fram¬
gång, var det ju ock en gifven sak att man tillsåg, att sådana
bestämmelser, som efter sorgfällig pröfning icke ansågos i främ¬
sta rummet behöfliga och dessutom uppenbart skulle blifva hinderliga
för det helas framgång, nr det nu framlagda förslaget uteslötos
eller förändrades. Man kan väl här äfven åberopa, att den para¬
graf, som i Kongl. Maj:ts förslag förekommer, var upptagen i de
förslag, som vid 1877 års och 1878 års Riksdagar behandlades
inom de särskilda Kamrarne. Men det må erkännas, att vid den
N:o 25.
Lagförslag
un allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:o 25.
Fredagen den 9 April.
Lagförslag
om allmänna
vårnpligten.
(Forts.)
9 8
första Riksdagen den föreslagna lagen icke kom till speciel be¬
handling inom Medkammaren, och vid det andra tillfället kom den
under behandling endast i sammanhang med ett förslag, som nu
icke föreligger. Man må emellertid icke förglömma, att den nu¬
varande beväringslagen icke upptager bland de förbrytelser, som
skola bestraffas efter krigslagarne, uteblifvande från vapenöfnin-
garne. Då uppställer jag den frågan: månne nu, då här icke är
ett utarbetadt arméförslag i hela sin omfattning, utan endast en
värnpligtslag att inpassa i de nuvarande förhållandena, det kan
vara något skäl, någon utsigt till att — från militärisk synpunkt
erkänner jag visserligen det önskvärda deri — få den utskrifne
värnpiigtige i ofvannämnda hänseende lydande under krigsla¬
garne. Men att döma af de åsigter, som uttalats icke blott från
Medkammaren, utan äfven af ledamöter från denna Kammare, som
inom Utskottet hade sin verksamhet, får jag för min del uttala
den åsigten, att, om denna paragraf hade bibehållits, så hade den
i och för sig innefattat ett så stort hinder för framgången af för¬
slaget i öfrigt att man omöjligen med skäl kunde bibehålla den,
när man icke ansåg den alldeles nödvändig. Den ärade talaren
anförde visserligen att det skulle ligga en fördel för de värn¬
piigtige deri, att den påföljd, som skulle drabba dem för uteblif¬
vande, blefve af militära myndigheter ådömd, och kallade denna
påföljd temligen obetydlig.
Det är onekligt, att om detta uteblifvande inträffar allenast
eu gång, den militära påföljden icke är af en så särdeles svår be¬
skaffenhet eller mera tryckande, än hvad nu är föreslaget, men då
den nuvarande krigslagen innehåller, att vid återfall den uteblifne
skall ställas inför domstol och dömas lista gången till fängelse i
högst 6 månader, 2:dra gången till fängelse från och med sex må¬
nader till och med ett år och 3:dje gången till straffarbete från
och med 6 månader till och med 2 år, då får man erkänna, att
straffpåföljden växer i eu ganska hög grad. Att så stränga stad-
ganden finnas för den, som gjort till sitt yrke att vara soldat
och som, då han uppkallas till tjenstgöring, erhåller direkt order,
är icke underligt, men deremot är det betänkligt, om samma på¬
följd skall drabba den, som endast på grund af sin värnpligt bär
till uppgift att värna sitt fosterland och hvilken uppkallelse dess¬
utom sker icke genom eu direkt order utan genom en kungörelse
i kyrkan. I dessa senare fall kan man hafva sina betänkligheter,
huruvida dessa påföljder äro fullt befogade. Sjelfva kungörelsen
måste visserligen anses såsom ett meddelande eller en order att
inställa sig, men huru många gånger kan det icke inträffa, att den
uppkallade icke har den ringaste aning om en sådan uppbådning.
Det är visserligen sant, att han af lagen bör veta, att han under
det år, som kallelsen ifrågakommer, är värnpligtig, men det kan
ju äfven förekomma inkallelser, som icke direkt sammanfalla med
ett på förhand kändt möte. Den påföljd, som nu är föreslagen,
nemligen böter, förutom den bibehållna påföljden att varda på
egen bekostnad hemtad, bar synts Utskottet vara en tillräcklig
sträng påföljd. Man kan säga att för den fattige, som i brist af
Fredagen den 9 April.
29
N;o 25.
tillgångar blir ådömd vatten och bröd, detta är ett ganska svårt Lagförslag
förvandlingsstraff. Det erkänner jag villigt, men jag vill på sam-
ma gång fästa uppmärksamheten derpå, att frågan om upphöran- ‘^Forts.)
det af detta straffs begagnande såsom ett förvandlingsstraff är
långt framskriden i den allmänna föreställningen och man kan
väl motse, att det icke skall dröja alltför länge, förrän detsam¬
ma såsom sådant uppkäftig. Af dessa skäl får jag för min del
med fullt erkännande, att endast från militärisk ståndpunkt denna
förändring kan anses såsom mindre önskvärd, likväl från min
ståndpunkt, då jag önskar framgång å lagen i sin helhet, hem¬
ställa, att Kammaren ville bifalla Utskottets förslag.
Herr Mannerskantz: Jag begärde ordet för att bemöta
några satser, som af talaren på kronobergsbänken uttalats och
hvilka jag anser vara af den farliga beskaffenhet, att det synts
mig nödvändigt att bemöta dem, om det ock icke egentligen till¬
hör det ämne, hvarom den föreliggande punkten handlar; men då
det berör sjelfva den fråga, hvarom vi för närvarande öfverlägga,
så ansåg jag mig böra bemöta dessa satser. Då han likväl icke
för tillfället är närvarande i Kammaren, ber jag att till föredrag¬
ningen af den följande punkten, der dessa satser kunna likaväl
som nu bemötas, få uppskjuta hvad jag nu ämnade säga.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Hvad sjelfva den nu före¬
dragna lagparagrafen beträffar, så har jag redan vid början, af
den diskussion, som hölls vid förra plenum,, yttrat, att ehuru jag
anser paragrafen, sådan den af Kongl. Maj:t varit framlagd,.så¬
dan den hvarje gång denna lag behandlats blifvit af de särskilda
Utskotten godkänd och af Kamrarne, såsom mången gång anmärkts,
också antagen, hafva företräde framför den af Lag-Utskottet åt
samma paragraf gifna lydelse, jag dock icke anser den förändring.
Lag-Utskottet nu gjort, vara af den vigt och beskaffenhet, att
icke lagen kunde och borde i detta skick antagas. Men hvad som
nu uppkallat mig är endast, att jag anser, att i protokollet icke
böra stå qvar utan någon gensaga några anmärkningar, som fram-
stäits mot de tabeller, som medföljt Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet. Det sades nemligen, att då 1878 hela antalet utebiifne
beväringsskyldige varit 900 eller omkring 1,000, så skulle en ta¬
bell upptagit antalet utebiifne inom Kronobergs län till 1,200 eller
derutöfver och att denna motsägelse skulle visa, att dessa tabeller
voro slarfvigt uppgjorda eller försedda med tryckfel. Ja, det kom¬
mer sig deraf, att, då man vill jemföra uppgifter med hvarandra,
man bör jemföra sådana uppgifter, som stå till hvarandra i sam¬
ma förhållande. Tager man nu tabellen A), så förekommer der
visserligen, att år 1878 antalet af utan laga förfall från vapenöf¬
ning frånvarande beväringsskyldige af l:sta klassen icke varit
mera än 900. Detta är ganska rigtigt, men inga andra hafva
skyldighet att vara närvarande vid vapenöfningarne än sådana
som undergått mönstring och då blifvit godkända. Deremot är
antalet mönstringsskyldige, som utan laga förfall varit vid mön-
Ji:o 25.
Fredagen den 9 April.
30
Lagförslag stringarne frånvarande för samma år upptaget till 15,955. Tager
om allmänna man åter den tabell, som utgör ett sammandrag af Landshöfdinge-
(Forts./'™' embetenas förslag öfver det inom länet befintliga beväringsman¬
skap år 1879, så finner man angående Kronobergs län, att antalet
af de från mönstring uteblifne af lista årsklassen utgör den stora
summan af 1,016, men att antalet af dem som uteblifvit från va-
penöfningarne blott uppgår till 40. Således måtte den ärade an-
märkaren icke hafva jemfört rigtige kolummer mot hvarandra.
Jag har blott velat yttra detta till försvar för att icke dessa ta¬
beller blifvit så lättsinnigt uppgjorda, som den ärade talaren ve¬
lat påstå. De äro nemligen väl kollationerade utdrag ur de för¬
slag och uppgifter, som från särskilda håll till vederbörande de¬
partement inkommit. Jag skulle kunna nöja mig med att hafva
sagt detta, men jag vill dock yttra ännu ett ord. Utan att vilja
inlåta mig alls i striden om knektekontrakten samt rust- och rote-
hållarnes skyldigheter, vill jag blott anmärka, att då man påstår,
att sedan år 1812 rust- och rotehåilarne icke fått några lindrin¬
gar, man förbiser åtskilliga saker, som verkligen passerat, hvari¬
bland'jag blott vill nämna upphörandet af beklädnadsbidraget, mö-
tespassevolansafgiften, trosspassevolans- och fourageringspassevo-
lansafgifterna, med mera dylikt.
Herr Äbeiin: Med anledning af den ärade ordförandens i
Lag-Utskottet anförande, ber jag få yttra några ord. Jag vill till
en början nämna, att jag anser förändringen anmärkningsvärd, må¬
hända synnerligen derför, att den utgör eu förändring i en af .Riks¬
dagen redan pröfvad och godkänd samt af sakkunnige såsom nö¬
dig ansedd bestämmelse. Denna bestämmelse, att värnpligtig för
uraktlåten inställelse vid kallelse till öfning skulle underkastas
krigslag, har förekommit i alla sedan mer än tio år tillbaka före¬
kommande förslag till värnpligtslag och den diskuterades äf¬
ven år 1871 i Andra Kammaren, der den efter försvar af bland
andra ett par framstående medlemmar af landtmannapartiet god¬
kändes utan votering. Att under sådana förhållanden upptaga
Lag-Utskottets förslag, befarar jag skall lända till att öka den
redan lösa uppfattningen af militärisk lydnadspligt och underhålla
föreställningen om vår militära strafflags relativa stränghet, hvit¬
het allt vore lika illa som oberättigad!. Det yttrades, likaledes
af den ärade ordföranden, att en sådan uraktlåtenhet icke heller
nu anses straffbar efter krigslagen. Detta är rigtigt, men förhål¬
landena äro nu vidt skiljaktiga mot dem, som förutsättas i den
nu föreliggande lagen. Ku kallas de värnpligtige genom de civila
myndigheterna till mötena, men enligt den nu föreslagna lagen
skall detta ske genom militärbefälet, och om någon order är af
militärisk natur och af vigt att efterlefvas, är det väl den, hvar¬
igenom krigstjenstskyldig kallas till tjenstgöring. Det yttrades
vidare, att straffbestämmelserna för de mindre, första förseelserna
visserligen icke voro så hårda, men att de vid återfall stego i eu
betänklig grad. Ku förhåller det sig emellertid så, att vid åter¬
fall första gången straffas den felande med fängelse i högst 6 må-
Fredagen den 9 April.
31
X:o 25.
nader, men intet hindrar, och jag är förvissad att så för de flesta
fall skulle ske, att man reducerade straffet till fängelse i några
dagar, och i sådant fall blefve förhållandet ej så synnerligen be¬
tänkligt. Fängelse i tre dagar är nemligen lika med en dags mörk
arrest och först vid 28 dagars fängelse uppgår straffet till 10 da¬
gars mörk arrest. Att återfall sker 2 gånger är icke att antaga,
men äfven om så skedde och 6 månadernas fängelse skalle ådö-
mas, så kan ju detta straff förvandlas till 30 dagars mörk arrest,
allt under förutsättning att krigslag tillämpas. Vidare yttrades
det, att bestämmelsen väl hade tillämplighet på dem, som hade
krigstjensten till sitt yrke, men mindre på dem, som endast under
kort tid vapenöfvades. Den omständighet, att de värnpligtige öf-
vas kort tid, gifver, synes mig, icke anledning till att uraktlåta
något tillfälle att bibringa dem militäriskt föreställningssätt.
Tvärtom bör under sådant förhållande hvarje ögonblick dertill
begagnas. Dessutom, vare sig att de värnpligtige hafva en lång
öfningstid eller icke, så står dock hvar och en första gången han
kallas till vapenöfning lika ovan vid och främmande för de mili¬
tära lydnadsförhållandena, hvadan ock uraktlåtenhet att hörsamma
sådan kallelse bör, för hvilketdera fallet som helst, bestraffas lika.
Hans Excellens Herr Ministern för Utrikesärendena Björn¬
stjerna: Som jag förmodar att de fleste nu närvarande ledamö¬
terna af denna Kammare voro här tillstädes äfven i onsdagens
aftonplenum, är jag öfvertygad, att de skola erkänna, att hvad
talaren på kronobergsbänken nyss anfört i fråga om hvad jag då
yttrat, är från början till slut origtigt, och att han vanstält både
mina ord och meningen, som låg deri. Men det är icke för att
svara honom på detta, som jag begärt ordet, utan för att fästa
hans uppmärksamhet derpå, att han just genom sitt påstående, att
dessa tabeller äro origtiga, samt flera andra uppgifter af honom
gifvit mig ett godt vapen i händerna för att visa nödvändigheten
af att en bättre kontroll öfver beväringen införes genom att rege¬
ringen får medel i händerna att kunna hålla reda på densamma.
Om man för öfrigt läser tabellerna i rätta kolumner, äro de icke
så litet öfverensstämmande, som han påstått.
Herr Mannerskantz: Då ledamoten från Kronobergs län
nu återkommit, anhåller jag att med några ord få bemöta åtskil¬
liga af de satser, som han i sitt sista anförande framstält och
hvilka jag anser vara af en ganska betänklig beskaffenhet. Han
nämnde nemligen, att, när vi nu kommit till dessa paragrafer, vi
kommit till sådana lagbestämmelser, hvarigenom Svenska folket
skalle beröfvas sin frihet och blifva underkastade krigslagarnes
stränghet och att han — om jag icke orätt uppfattade syftet af
hans ord — vore glad, att det fäns en annan del af representa¬
tionen, der man kunde vara säker att skyddas mot det maktmiss¬
bruk, som af regeringen med denna Kammares hjelp, vore rigtadt
mot Svenska folket. Jag hemställer till honom, om vi icke lefva
i ett land och utgöra delar af ett folk, som har en oskattbar egen-
Lcu/fÖrslag
om allmänna
värnpligten.
(Forts.)
N:o 25.
32
Fredagen den 9 April.
Lagförslag
om allmänna
vämpligten.
(Forts.)
dom af mångfaldigt slag att försvara mot främmande öfvervåld,
och jag hemställer vidare till honom sjelf, om han icke måste er¬
känna, att, oaktadt vi under mer än ett hälft århundrade fått lefva
lugna och trygga under ostördt fredliga förhållanden, det dock
icke kan komma en tid, då vi kunna blifva anfallna af fram man de
öfvervåld och då man skall försöka beröfva oss det dyrbaraste af
hvad vi ega, icke blott jordtorfvan vi besitta, utan allt annat, som
vi ega för oss kärt, vårt språk, våra lagar, vår frihet, vår rättighet att
stå på denna plats och råda för våra egna angelägenheter och fritt
uttala allt hvad. vi tänka, samt strida för allt hvad vi anse vara rätt
och gagneligt. År icke detta väl värdi att okränkt bevaras och för¬
svaras? Men hur skall detta kunna ske på annat sätt, än att
folket gör sig skickligt och beredt till att uppträda, att med kraft
och framgång kunna försvara allt detta? Och huru skall man
kunna göra det utan att den manliga ungdomen underkastas det
tvång och den öfning som fordras för att utbildas till skicklighet
att kunna föras såsom en ordnad, i vapens bruk öfvad och stridsfär¬
dig, här mot fienden och ställas under krigslagens sammanhållande
band, ett band som måste påläggas för att vi icke skola få att
skicka blott en oordnad hop som ingenting kan uträtta uti stri¬
den, utan få dertill en utbildad, disciplinerad och vapenöfvad här,
med förvärfvad och utvecklad förmåga till att kunna utöfva ett
kraftigt försvar? Kan det väl af Herr Jöns Pehrsson förnekas, att
det är alldeles absolut nödvändigt att underkasta sig denna öf-
ningstid, som fordras för att utbilda de unge värnpligtige män¬
nen till verkliga stridsskickliga soldater, att kalla dem in i tillräck¬
ligt stort antal till öfningar och i fredstid underkasta dem den
disciplin, som gör att man i krig kan föra dem med samlad kraft
mot fienden? Huru är det väl möjligt att låta bli att underkasta
sig allt detta, om man vill vara medlem af ett fritt folk. Då är
det förunderligt att Herr Jöns Pehrsson i sin ställning och då man
så länge som han varit med i representationen samt då han utgör
en så upplyst medlem af den yrkesklass han tillhör icke blott bär
bland oss skall drifva sådana satser, utan äfven oemotsagda låta
sprida ut sådana satser på annat håll. I denna del af sina satser
har han alldeles fullkomligt orätt och gör stor skada med att låta
sådana åsigter få rot inom den oupplysta befolkningen, men hvad
han kan hafva rätt i, det är, att denna pligt att uppträda till
fosterlandets försvar skall delas lika af alla svenska medborgare.
Men han förringar kraften af detta sitt påstående, då han vill att
folket skall komma ifrån att underkasta sig de skyldigheter som
oundgängligen måste fordras af hvarje man ibland folket för att
detsamma skall kunna försvara sig då det behöfves. Han skulle
i stället säga: Jag underkastar mig och mina söner, tjenare och
grannar med nöje allt som fordras för att kunna deltaga i vårt
för oss dyrbara lands försvar, men jag fordrar då också, att alla
andra Sveriges söner på samma gång skola göra det och så, att
vi alla taga lika del deri. Han yttrade sig vidare om Hans Ex¬
cellens Herr Statsministerns nyss förut gjorda uttalande och han
ville tolka dennes ord så, som om Hans Excellens skulle hafva
Fredagen den 9 April.
33
N:o 25.
förklarat det han funne sig icke vidare kunna i sin helhet utföra Lagförslag
det svåra uppdraget att verkställa allt som enligt 1873 års pro-
gram fordras för att reformera både hela vår försvarsorganisation l a(Fortl)
med de nya grunderna för dess underhåll samt hela vårt skatte¬
väsende i öfrigt. Hvad Hans Excellens efter min uppfattning ytt¬
rade var blott, att han icke kunde inse möjligheten att med alla
de stridigheter i meningarne derom, som nu finnas inom represen¬
tationen, kunna af sitt åtagna uppdrag genomföra allt på en gång,
utan att, om han skulle kunna fortsätta med sin verksamhet och
något uträtta i det afseendet, han då måste förbehålla sig att få
göra en sak i sänder. Den del af åtagandet eller uppgiften som
alltid måste ställas i främsta rummet är det, som det nu är fråga
om, och om vi blott i förtroende sluta oss tillsammans ikring vår
regering för att börja successive utföra 1873 års program, så skola
vi utan tvifvel mycket fortare komma till målet, än om vi måste
vänta till dess det möjligen i en framtid kan på en gång bringas
till verkställighet. Det finnas så många olika sätt, hvarpå vi
skulle kunna påskynda den vigtiga sak vi förehafva och komma
till skatternas reformerande och försvarsväsendets ordnande, och
det är derföre i det afseendet nödvändigt att sluta oss ikring
någon, till hvilken vi alla med fullt skäl kunna sätta vår lit.
Den man, som nu står i spetsen för vår regering, är också
fullt berättigad att omhuldas af ett sådant förtroende. Han har ut¬
fört sådana stora saker förut och han har dessutom eu sådan
ädel, öfver partiernas intressen upphöjd karaktär och en sådan
förmedlande ställning i samhället, att jag icke vet någon, som
bättre skulle fortfarande kunna samla oss alla omkring sig. Höllo
vi ut att göra det, är jag öfvertygad om, att vi snart skulle
kunna lösa de stora frågor, vi hafva framför oss. Det går icke
an att ständigt säga: “Jag vill icke åtaga mig det, som är af den
största vigt för mitt lands välfärd, så vida det ej bifalles som
jag måste fordra, att alla skola göra alldeles som jag vill". Det
måste finnas större eller mindre skäl för ett sådant påstående,
som så envist vidhålles och jag har medgifvit, att det bör kunna
fordras, att vi skola gå våra medrepresentanter i Andra Kamma¬
ren i åtskilliga delar till mötes, så vidt vi möjligtvis kunna det,
och försöka göra dem fullt rätt på det området der de anse sig
förorättade och vi böra göra detta för att sedan med så mycket
större kraft kunna sluta oss alla tillsamman. Men de måste då
å sin sida låta bli att sträfva emot det, som är absolut nödvän¬
digt för att sätta oss i försvarsskick och medgifva att vi icke
längre må behöfva uppskjuta att gifva vår vapenföra manliga
ungdom den öfning i vapnens bruk, som ovilkorligen behöfves
om den skall kunna föras till strid emot en anfallande fiende.
Yi skola pröfva, hurudana krigslagar vi behöfva för att sätta oss
i denna nödvändiga försvarsställning, undersöka om vi behöfva
dem mer eller mindre stränga, eller om det fordras längre eller
kortare tid för att gifva våra vapenöfningar den nödiga utveckling,
som icke får fattas, om ändamålet dermed skall vinnas. Yi måste
taga reda på, hvad vi i dessa afseenden under alla förhållanden
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 25, 3
N:o 25.
34
Fredagen den 9 April.
Lagförslag måste underkasta oss och sedan icke underlåta det som är abso-
^viirn^ltten ^ nödvändigt, men såsom det nu är, kunna vi icke neka att vi
”(Fortsäro underkastade mycket mindre besvär för upprätthållandet af
vårt försvar, än som ovilkorligen erfordras, och äfven det som nu
är i fråga att göra är mycket för litet och borde icke af någon
kunna vägras, som inser och känner, att det är hans lands sjelf¬
bestånd, som saken verkligen obestridligen gäller.
Det vore i hög grad önskvärdt, om vi allesamman snart ville
lägga bort det der att envist neka bifalla det, som är nödvändigt,
för att komma till ett aftal om huru vi bäst böra ordna och ut¬
veckla våra lefvande försvarskrafter, och om vi upphörde att miss¬
tro hvarandra, utan i stället slöte oss fast och endrägtigt tillsam¬
man för att gorå, hvad vi behöfva för att skaffa vårt land det
betryggande försvar, af hvilket dess hela framtida lugn och väl¬
färd ytterst är beroende. Yi som i begge Kamrarne äro svenska
folkets ombud hafva fått oss så mycken makt gifven i det nya
statsskicket, att vi borde veta och aldrig förgäta, att då det är
något, som måste göras för att bibehålla vår sjelfständiga ställ¬
ning ibland jordens folk, så är det i främsta rummet vår pligt
att icke försumma göra det, och hufvudsakligen på vårt ansvar,
att de uppoffringar åtagas, som äro nödvändiga för att icke bort¬
spilla och för alltid förlora allt det dyrbara goda, som vi hafva
att skydda och bevara.
Hvad jag nu yttrat hör kanske icke alldeles till ämnet i den
föredragna punkten, men då den ärade talaren uttalat den åsigt,
att han ansåg för mycket hafva blifvit fordradt genom detta för¬
slag, som yi nu behandla, så har jag ansett mig böra bemöta
detta, och visa att yttrandet härom är helt och hållet falskt och
grundlöst.
.Herr Ekström: Lika med en föregående talare kan icke hel¬
ler jag godkänna den ändring i förevarande paragraf, som af Lag¬
utskottet blifvit vidtagen. Kong!. Majds proposition innehåller i
motsvarande paragraf:
“Utskrifven värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna
bestämmelser, så väl under all tjenstgöring och under marscher
till och från tjenstgöringsorten, som ock i fråga om åtlydnad af
påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring. Försummad in¬
ställelse till sådan mönstring, som § 26 omförmäler, anses dock
icke efter krigslag."
Den nu gällande Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860,
om den allmänna beväringen, stadgar i detta hänseende i dess
31:ste §:
“Beväringsmanskapet skall, sedan det till tjenst blifvit upp-
bådadt, och intill dess detsamma, från mötes- till samlingsplat¬
serna återfördt, derifrån af vederbörande befäl hemförlofvas, vara
underkastadt samma lydnad och skyldigheter, som åligga den öf-
riga krigsmakten enligt för den gällande lagar, efter Indika äfven
komma att bestraffas de förbrytelser, som emot dem begås."
Kongl. Maj:ts förslag öfverensstämmer således i det afseendet
Fredagen den 9 April.
35
N:o 25.
med nu gällande lag,. och Jag: ser icke något skal hvarför man
skulle frångå det, som i detta fall redan finnes stadgadt. t&mpUgUm.
En talare på kronobergsbänken bar anfört något, som enligt (Forts.)
hans tanke skulle vara ett stort bevis att man icke borde under¬
kasta sig, såsom han sade, det godtycke, som här föreslås. Han
har talat om en hos honom anstäld bokhållare, hvilken, ekum
tillhörande Kronobergs län, fullgjort sin beväringspligt i något
af de södra länen, men som, oaktadt han sålunda fullgjort denna
sin plio-t och hade betyg deröfver förvaradt hos pastorsembetet,
icke dess mindre blifvit i hemorten eftersökt. Men jag tiågar.
hvad är naturligare än att han under sådana förhållanden skulle
blifva eftersökt? Han stod upptagen i länets kullor, men var vid
mönstringen frånvarande, emedan han begifvit sig till bimåne för
att exercera der, och bl ef såsom frånvarande vid mönstringen
dömd att bota. Sedan alla mönstringsförrättningarna för året äro
slut, utskrifvas nemligen utslag rörande alla som vant .borta dels
från mönstringarna och dels från vapenöfningarna, och. jag kan
försäkra att detta icke är något lätt arbete, och detta häriör till
stor del deraf, att de beväringsskyldige kunna fullgöra sm exer¬
cis i annat län utan att derom göra anmälan hos länsstyrelsen i
hemorten, hvaremot de i stället aflemna sina intyg öfver exerci¬
sens fullgörande hos pastorsembetena, der de nog ligga i godt
förvar men ingalunda freda från. böter för utevaro i hemorten.
Om en sådan beväringsskyldig då icke kan anträffas af den, som
skall taga ut böterna, öfverföres han till nästa års rullor, blir
åter bötfäld, då han naturligtvis icke heller då inställer sig, och
på det sättet fortgår det i flere år då man ej kan fa tåg i honom.
Sådant visar dock nödvändigheten af skärpta kontroller pa de be¬
väringsskyldige. Samme talare har äfven åberopat hvad han m-
hemtat under en resa inom det län, han tillhör. Jag har .icke
varit ute på någon resa, men jag har talat med personer mom
det län, jag har äran att förvalta, och desse, samtlige fullt tro¬
värdige personer, bland dem en af domarne i orten, hafva sagt
mig, att bland folket förefinnes eu fullkomligt origtig föreställning
om hvad detta lagförslag innebär, i det att man tror att det är
fråga om att införa kasernlif och ett mångårigt exercerande o. s. v.
och det har icke lyckats andra, som hafva bättre insigter, att
borttaga dessa falska föreställningar. Huru sådana .föreställnin¬
gar uppkommit, lemnar jag derhän; men jag vågar i likhet med
Hans Excellens Utrikesministern uttala den förhoppningen att den
värde representanten från Kronobergs län gjort sitt till för att
skingra sådana villfarelser. .
Jag bär i förrgår icke begärt ordet, emedan diskussionen da
ändock' var nog lång; men då det är den första och kanske äfven
den sista gång, jag tillhör Riksdagen, och jag sålunda icke vant
i tillfälle att uttala min mening i den stora fosterlandska ange¬
lägenhet, som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning, ber
jag att få yttra några ord för att hafva min mening till proto¬
kollet förvarad. . „ , ...
Kastar man en skärskådande blick tillbaka pa de öfverlagg-
N:o 25.
36
Fredagen den 9 April.
otaff/åmäZaf^\som, sedan den nya Riksdagsordningen antogs, egt ruin i
värn piigten. „ om oidnandet af landets försvar, erbjuda visserligen dessa
(Forts.) orverläggningar några få ljuspunkter, ock om en bland dessa har
co —o . ^ uun uui eu uiana aessa nar
Kammarens vice Talman i senaste plenum erinrat; men de lemna
äfven mycket rika anledningar till nedslående betraktelser. Den
tutia, som härvid, enligt min uppfattning, om hvilken jag icke är
ensam, för den uppmärksamme betraktaren framställer sig, visar
bilden åt ett tolk som under åtnjutandet af ett långvarigt lyckligt
fredslugn, derunder landet vunnit en storartad utveckling icke
blott i ändlig kultur, utan äfven i materiel förkofran, synes hafva
glomt icke blott de allvarliga lärdomar, som dess egen historia
har att meddela, på hvars blad så ofta finnas upptecknade krigs¬
händelser med deraf följande, i folkets innersta krafter ingripande
uppoffringar, utan äfven de varningar, som andra länders historia
jemn ar om de folk, hvilka, hemfallna åt inre söndringar och stri-
aer, försumma att värna om det, som dock utgör det vigtigaste
åt allt, sin trygghet, sin säkerhet mot yttre fiender. De visa oss
dessa öfver!äggmngar bilden af ett folk, som låtit de skickelse¬
digra händelser, hvilka under de två sista decennierna timat i
Europa, ga sig förby utan att känna sig manadt att, såsom veder¬
bort, åt landets vigtigaste fråga, som innefattar vilkoren för möj¬
ligheten att kunna bestå såsom ett fritt och sjelfständigt folk, egna
den allvarliga, från alla biafsigter frigjorda uppmärksamhet och
omvårdnad, som sakens störa fosterländska betydelse oafvisligen
kratver. Sadant är det intryck jag erfarit vid studiet af riksdags-
torhandungarna och.jag befarar, att utgången af dem som nu ega
rum, skola, långt ifrån att mildra detta intryck, ytterligare be¬
fästa detsamma. Hvad är det då, som nu fordras? I det hela
endast att vinna en ökad _säkerhet i afseende derpå att hvad lan¬
det har att fordra af sin beväringsstyrka också kan utkräfvas!
Huru länge bär icke klagats just öfver “bristen på ett fullständigt
redovisningssätt för beväringsmanskapet mellan och efter vapen-
otnmgarna och deraf följande obekantskap om beväringens styrka
och hvar de beväringsskyldige finnas, hvarjemte saknaden af alla
band pa de beväringsskyldige mellan vapenöfningarna och synner¬
ligen sedan dessa blifvit fullgjorda med allt skäl ansetts verka
omvägande pa den känsla af att tillhöra landets stridsmakt, som
borde_ finnas hos beväringen, och lätt kunna leda till den före¬
ställningen att med den sista vapenöfningen pligten såsom landets
försvarare äfven vore fullgjord. I intet land är denna sak så för¬
summad som i Sverige".
Så yttrar sig den komité, som år 1865 afgaf betänkande om
landets försvar och lag har tagit mig friheten uppläsa dessa ord utur
betankandet. Da förevarande förslag i främsta rummet afser att
afhjelpa denna högst betänkliga brist, har jag naturligtvis, äfven
om det icke jemväl i Girigt beredde andra stora fördelar, icke
Kunnat underlåta att vid omröstningen i förrgår afton dertill lemna
mitt ja. .
Kn af mina grannar har under senaste öfverläggningen funnit
anledning act i varma uttryck försäkra Kammaren om sin foster-
Fredagen den 9 April.
37
N:o 25.
landsbänsla och yttrat att han ansåge det förnärmande, om någon Lagförslag
skulle sätta denna i fråga. Jag tror, att han icke hade anledning
att afgifva en sådan försäkran och ännu mindre att sätta i fråga ^(Fortl)”’
att någon skulle betvifla upprigtigketen och värmen af hans foster¬
landskärlek; men jag tror också, att, om man älskar sitt land, bör
man framför allt önska att åt detsamma bevara fredens välsignel¬
ser och från de gamla romarnes dagar höra vi ännu genom sek¬
lerna denna allvarliga maning: “Si vis pacem para bellum“, vill
du freden, så gör dig beredd för kriget. Detta är det, som vi i
någon mån göra genom att bifalla hvad i förslaget af oss fordras.
Herr Lagerstråle: Diskussionen har antagit en vidsträcktare
omfattning än den hade från början och hvartill den föredragna
paragrafens innehåll egentligen föranleder, men jag ber att få åter¬
komma till något af hvad mot paragrafen blifvit anmärkt. Af
några talares yttranden och yrkanden i afseende på denna para¬
graf skulle man tro att beväringsmanskapet för närvarande icke
vore stäldt under krigslagarne och att paragrafen afsåge en för¬
ändring i detta förhållande. Men Utskottets förslag afseri sjelfva
verket icke att ställa beväringen under krigslagarne i andra fall
än den nu är det. Den förste talaren åberopade, att den före¬
slagna förändringen vore så mycket mindre befogad som vid 1871
års riksdag en med Kongl. Maj:ts proposition lika bestämmelse
antogs af Andra Kammaren. Dertill har jag ej annat att svara
än att mellan åren 1871 och 1880 ligga 9 år, under hvilka inträdt
ganska väsentliga förändringar i förhållanden och åsigter, för
hvilka man icke får blunda.
Den jemförelse, som blifvit uppdragen emellan soldatens och
och den värnpligtiges skyldighet att lyda ordres och den derpå
stödda åsigten att desse borde vara likstälda, kan enligt min tanke
ej hålla streck. Den i tjenst anstälde soldaten får sina ordres
direkt meddelade, men enligt 30:de §:n i denna lag skola de värn-
piigtige lyda icke allenast omedelbar order utan äfven sådan, som
meddelas genom kungörelse i kyrkorna och i tidningarna.
Äfven har antydts, att den påföljd, som kunde ådömas för
itereradt uteblifvande, kunde inskränka sig till några få dagars
enkelt fängelse; men gällande krigslag hänvisar till allmän lag
och således kan i detta fall icke åläggas kortare fängelsetid än
den minsta eller en månad.
Hvad som egentligen uppkallade mig var den siste ärade ta¬
larens yttrande om innehållet i 31 § af 1860 års kungörelse. Denna
paragraf innehåller, såsom talaren citerade: “Beväringsmanskapet
skall, sedan det till tjenst blifvit uppbådadt och intill dess det¬
samma, från mötes- till samlingsplatserna återförd t, derifrån af
vederbörande befäl hemförlofvas, vara underkastadt samma lyd¬
nad och skyldigheter, som åligga den öfriga krigsmakten enligt
författningar och krigsartiklar, efter hvilka äfven komma att be¬
straffas de förbrytelser, som emot dem begås."
Talaren ansåg — och jag medgifver, att ordalagen derutinnan
kunna vara otydliga — att det redan nu vore stadgadt, att ute-
N:o 25.
38
Fredagen den 9 April.
Lagförslag
om allmänna
värnpligten.
(Forts )
blifvande från så beskaffadt uppbåd till tjenstgöring skulle straffas
efter krigslag. Såsom jag sagt, erkänner jag, att stadgandet är
otydligt, men denna otydlighet försvinner, om vi gå till den
praxis, som alltid gjort sig gällande, och dessutom se på innehål¬
let i 21 § i 1861 års förordning om allmänna beväringens mönst¬
ringar och öfningsmöten, der det heter: “Uteblifver den, som till
vapenöfning blifvit kallad, utan laga förfall, vare han underkastad
den vitesbot och den öfriga påföljd, som här ofvan i 11 § 4 mo¬
mentet stadgas för uteblifvande från mönstring" och detta ute¬
blifvande straffas med böter från 5 kronor. 1 1860 års författ¬
ning finnes ock i 18 § en bestämmelse, som utmärker att det icke
egentligen är efter krigslag han bör bedömas.
Följaktligen måste jag för min del förklara den siste talarens
uppfattning att det redan nu vore i lag stadgadt, att den, som
uteblifver från beväringsmöte, skall straffas efter krigslag, vara
alldeles ohållbar.
Jag anhåller om paragrafens antagande i oförändradt skick.
Herr Jöns Pehr sson: Då jag förra gången hade ordet och
icke gjorde något yrkande, trodde jag ej att jag skulle ånyo be¬
gära det. Då jag nu vänder mig mot landshöfdingen i Jönkö¬
pings län i fråga om hans uppfattning af förhållandena der, så
vågar jag tillräkna mig lika mycket erfarenhet i dessa förhållan¬
den som han, ehuru jag icke varit landshöfding. Hvad beträffar
hans yttrande om de exempel jag framdrog, så vill jag säga, att,
om presterskapet gör sin skyldighet, så skall det, när en yngling
exercerat i annat län, meddela bevis derom till landshöfdingeem-
betet, och om verkan deraf också skulle slå fel ett år, så bör väl
dock ej en sådan begäran, som jag omtalat, återkomma tre år å
rad. Hvad beträffar vår ärade ålderspresidents yttrande, så sä¬
ger jag liksom den unge mannen vid sista plenum, att, om man
säger mig att jag icke besitter fosterlandskärlek i denna fråga, så
är det en stor förnärmelse. Jag har i de många år jag varit
med arbetat lika kraftigt som ålderspresidenten efter min lilla för¬
måga för försvaret och jag vågar försäkra, såsom jag gjorde vid
remissen af den Kong!, propositionen, att om man började i den
rätta ändan, så skulle den öfriga delen falla af sig sjelf, men den
rätta ändan är att man börjar förklara och erkänna att rust- och
rotehållarne hafva laglig rätt att icke blifva ytterligare betungade.
I praktiskt hänseende är ju ock uppenbart, att, om detta förslag
blir lag, så får landet icke en enda soldat mer eller mindre än
det förut har, ty de indelta soldaterna måste tagas utur dessa ål¬
dersklasser. Jag är i princip emot 1 §, ty i praktiskt hänseende
låter den sig icke utföra, men hade man varit så angelägen att
få något gjordt vid 1878 års riksdag och hade Konungens rådgif¬
vare icke afhållit sig från att rösta utan röstat med de 56, så hade
vi haft dessa stora hufvudtvister redan afslutade. Jag förklarar
här och allestädes, att, om jag såge någon enda fördel af detta
förslag, om det blefve en enda dags öfning mer och försvarsstyr-
kan på något sätt ökades, skulle jag dock kunna vara med om
Fredagen den 9 April.
S9 N:o 25.
det, ty det lider intet tvifvel att, om myndigheterna strängt full- Lagförslag
göra bestämmelserna i den nu gällande lagen, så skola de kunnaom. allJ»änna
redovisa de beväringsskyldige, när krig kommer. Jag förklarar ^(portfs)"'
ytterligare — med anledning af hvad som sades att, i fall Carl
Änders Larssons förslag gått igenom, så skulle ej en lefvande
själ blifvit qvar i Småland — att de fattige småländske rust- och
rotehållarne, att, säger jag, det fattiga folket, om det erfar att
man här i .Riksdagen vill göra rättvisa, icke skall neka att lemna
hvar och en den skårf han förmår. Jag hoppas, att man icke
skall tro, att jag har något särdeles stort inflytande i denna fråga,
utan jag har blott min röst och öfvertygelse och uttalar den så
länge jag förmår.
Herr vice Talmannen: Icke heller jag kan låta den förän¬
dring, som Lag-Utskottet infört i denna paragraf, passera utan
anmärkning. Efter den Kongl. propositionen skall försummad in¬
ställelse till sådan mönstring, som i 26 § omförmäles, icke anses
efter krigslag, men Lag-Utskottet tillägger, att icke heller försum¬
mad inställelse till sådan tjenstgöring, hvarom handlas i § 24, må
anses efter krigslag; och Utskottet motiverar detta dermed, att krigs¬
lagens stadganden synas både till affattning och straffbestämmel¬
ser vara meddelade för dem, som gjort krigstjensten till sitt yrke
och med hänsigt till helt andra förhållanden än underlåten instäl¬
lelse till tjenstgöring i fredstid från en värnpligtigs sida. Om
hvilken tjenstgöring är det då fråga i § 24? Jo, om den tjenst¬
göring, hvari värnpligtig är skyldig att deltaga under fredstid för
sin utbildning till duglighet i krig. Mine Herrar, om vid de
många och långa förhandlingarne om försvarsfrågan meningarne
varit eniga i något afseende, så är det väl deri, att försvaret skall
i vidsträckt mån ställas på den allmänna värnpligtens grund, och
deri, att en vidsträckt öfning för de värnpligtige är vilkoret för
deras brukbarhet för försvaret. Här kommer emellertid Lag-Ut¬
skottet och kontrasterar yrkessoldaten mot den värnpligtige. Här
säger Utskottet, att inställelse till just det, som är vilkoret för
att den värnpligtige skall duga till soldat, just det skall icke an¬
ses efter krigslag. Jag måste för min del säga, att med sådana
koncessioner köper man, efter min tanke, icke en lycklig lösning
af frågan. Huruvida denna koncession är tillräcklig för att be¬
reda lagen framgång i morgon hos det forum, inför hvilken den då
träder, kommer att visa sig, men jag får för min del säga, att jag
vill icke vara personligen bunden vid att lemna en bestämmelse
sådan som denna utan protest, och derför har jag nu begärt ordet.
Grefve Mörner, Oscar: Icke heller jag har inom Lag-Ut-
skottet önskat den förändring, som Utskottet föreslagit uti ifråga¬
varande paragraf, men då hos mig den känsla varit förherrskande,
att man borde söka undvika allt, som kunde sönderrifva förslaget
eller leda till splittring, så har jag icke afgifvit någon reservation
mot förevarande förändring. Om jag således icke godkänt Ut¬
skottets beslut, kan jag likvisst icke anse mig hafva rätt att nu
N:o 25.
40
Fredagen den 9 April.
Lagförslag framställa något yrkande om ändring deri. Jag skulle således
om allmänna pafva tegat, om icke mycket här blifvit sagdt, som väl utan att
r°(Fortf)Ä' tillhöra denna paragraf, dock fullt påkallar ett genmäle. En ta-
v lare, visserligen varm och välvillig men kanhända ibland litet
vilseförd i fråga om värdet af sin egen mening, representanten
från Sunnerbo, har uppträdt såsom ungefär ensam representant
för rust- och rotehållarne och påyrkat åtskilligt, som han påstått
vara dessas rätt. Jag bär hört talas om många önskningar i fråga
om förändring af rust- och rotehållarnes förhållanden, men jag-
trodde ännu icke, att önskningar kunde påstås vara rättigheter. Så
länge de önskade ändringarne stå på önskningarnes område, må
väl talan om dem kunna framföras, men det bör ske hofsamt och
mildt och utan anspråk på att vara befallande och bjudande, ty
befallande är lagen men icke fordringar, hvilkas rättvisa och be¬
hörighet ännu icke är bevisad och som ännu icke vunnit fram¬
gång inför det forum, der de skola pröfvas och afgöras. Jag är
sjelf rotehållare, efter hvad jag kunnat inhemta i icke alldeles
obetydligt högre grad än den af mig antydde talaren. Jagjäfvar
honom helt och hållet såsom min målsman och vill här föra min
talan sjelf. Jag önskar icke eller begär dessa eftergifter, hvarom
han talade så mycket, och jag säger vidare, att jag icke har er¬
farenhet af den ökade tunga af roteringen, som blifvit framhållen
på så många håll, utan har jag tvärtom funnit att roteringsbesvä-
ret snarare blifvit lindrigare. Han talade om arbetet om somma¬
ren och sade, att man skulle gå bredvid honom och se dessa ar¬
betande personer och dessa soldater, som så behöfva släpa för för-
tjensten. Äfven soldaterna kunna visserligen behöfva förtjenst
liksom de flesta andra, men sannerligen deras tjenstgöring ännu
varit så sträng, åtminstone icke i fråga om dem i min hemort,
att den kunnat anses för rotehållarne medföra någon tunga, som
är värd att framhållas.
Här har fälts många yttranden af missmod, men det gagnar
till ingenting. Hvarför skola vi här höra en sådan misströstan
om förslagets framgång? Ännu är intet förloradt. Nej, jåtom oss
säga, att vi hoppas på framgång af en lag, hvars nytta ingen kan
bestrida, och låtom oss tro, att alla beräkningar på enskild vinst
skola vika vid tanken på att fäderneslandet har anspråk på att
vi vidtaga de åtgärder, som stå att vidtagas och som kunna ske.
Kastar denna lag någon obehörigt ökad tunga på svenska folket?
Det gör den icke i fredstid; och kommer krig, då har landet an¬
språk på att det af oss omfattas med all vår kraft och åtagande
utan knot af den tunga som då blir oundviklig. Således, utan
misströstan och ännu med gladt mod, vill jag fortsätta kampen
för denna lag, och jag hyser den förtröstan att denna kamp, på
hvad rum den än skall utkämpas, kommer att utfalla segerrikt
och för fäderneslandet gagneligt. Vi veta väl att från åtskilliga
håll fordras äfven andra stadganden som anses nödiga och, efter
hvad vi hört, äro åtgärder i de önskade delarne äfven framdeles
att förvänta.
Fredagen deri 9 April.
41
N:o 25.
Då det sker, så tillhör det den församling, som då finnes, att Lagförslag
pröfva visheten och gagnet af dessa åtgärder; oss tillhör nu
pröfva visheten och gagnet af den åtgärd som nu föreligger. (Fortl)
Friherre af Ugglas: Ehuru jag af hela min öfvertygelse in¬
stämmer i de ord, den siste talaren yttrat angående rust- och rote-
hållarne, och ehuru det frestande det vore att äfven nu i det afseen¬
de! försöka bryta en lans, tror jag, att man vid denna paragraf
gör bättre att icke taga hela frågan i dess stora betydelse, utan
hellre bör hålla sig till hvad denna paragraf innehåller, så att
man icke, genom att ej se på den, möjligen fattar ett beslut, hvar¬
med man kanske sedermera ej skulle vara belåten. Jag ber så¬
ledes att helt enkelt få återföra uppmärksamheten till den para¬
graf, hvarom nu är fråga, den 23. I afseende derå kan jag icke
neka, att Kongl. Maj:ts proposition har så stora företräden, att
jag med största nöje skulle skänka min röst derför, men här blir
dock att pröfva, huruvida den ändring, Lag-Utskottet föreslagit,
är af den betydelse, att, då man verkligen hört betänkligheter
i detta fäll mot det Kongl. förslaget, dessa betänkligheter icke
äfven kunna i någon mån beaktas. Detta beror derpå, huruvida
förslaget sådant det från Utskottet föreligger, är helt och hållet
förkastligt eller icke. För min del får jag säga, att jag anser Ut¬
skottets förslag verkligen antagligt, och jag gör det, då jag jem-
för förslaget med förhållandena sådana de nu i sjelfva verket äro.
Herr Lagerstråle har redan fästat uppmärksamheten på, och jag
ber att särskildt få påpeka, att hvad af Utskottet föreslagits är
ungefär detsamma som för närvarande gäller. I 31 § af 1860
års författning stadgas: “Beväringsmanskapet skall, sedan det
till tjenst blifvit uppbådadt och intill dess detsamma, från mötes-
till samlingsplatserna återfördt, derifrån af vederbörande befäl
hemförlofvas, vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter,
som åligga den öfriga krigsmakten, enligt författningar och krigs¬
artiklar, efter hvilka äfven komma att bestraffas de förbrytelser,
som emot dem begås“. Det är precist detsamma, som Utskottet i
1 mom. föreslagit: “Utskrifven värnpligtig är underkastad de
i krigslag gifna bestämmelser11. Sedermera komma vi till 2 mo¬
mentet, som föreskrifver att försummad inställelse till sådan tjenst¬
göring, hvarom handlas i § 24, (det vill säga dessa små möten på
15 dagar) och till sådan mönstring som § 26 omförmäler, icke
skall anses efter krigslag. Förändringen är således den, att Ut¬
skottet undantagit äfven den fredstjenstgöring, som § 24 omtalar
från att vara underkastad krigslagar. Det är precist detsamma,
som gäller i § 18 af 1860 års författning, som lyder: “Bevä¬
ringsskyldig, som utan laga förfall uteblifver från mönstring eller,
sedan lian blifvit inmönstrad, obehörigen undandrager sig den
tjenstgöring, som honom åligger, skall, derest han undanhållit sig
från sista årets möte, i beväringen qvarstå under fem år, och, om
han försummat andra årets vapenöfning, under fyra år, räknade
från och med det år, då han sin berörda skyldighet rätteligen full-
Första Kammarem Prof. 1880. N:o 25. 4
N:o 25.
42
Fredagen den 9 April.
Lagförslag gör, och vare derjemte underkastad den för sådan försummelse
"vär^uTeTstadgade vitesbot samt äfventyr att varda på egen bekostnad
>,a'(VoTts.)n hemtad“. Det kan väl nu icke vara någon så stor fara att i detta
fall gå uttryckta önskningar till mötes, att man verkligen skulle
så strängt hålla på den Kongl. propositionen och påyrka bifall
dertill. För min del tror jag att Första Kammaren verkligen
handlar fullt klokt och rätt i att i detta fall understödja Lag-
Utskottets förslag, om bifall hvartill jag anhåller.
Herr Stjernspetz: För min del hvarken vill eller kan jag
jäfva det, som en talare på östgötabänken yttrat om denna para¬
graf, men jag ber ändock att få till fullo instämma med den siste
talaren, då jag tror, att paragrafens antagande skall lända till
lagens framgång.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande paragrafen dels afslag derå, framstäldes pro¬
positioner på dessa yrkanden och besvarades, den första med
många ja jemte några nej och den senare med många nej jemte
några ja; hvarefter proposition på bifall till paragrafen förnyades,
och då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
Den vidare föredragningen af Utlåtandet blef härefter upp¬
skjuten till nästa sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets Utlåtanden:
N:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Riksdagen med förslag till förändrad lydelse af 87 § 1 mom.
Regeringsformen och 42 § 1 mom. Riksdagsordningen.
N:o 5, angående väckt motion om tillägg till 53 § Regerings¬
formen och 42 § Riksdagsordningen;
N:o 6, i anledning af väckt motion om ändring af 30 § Rege¬
ringsformen ;
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28, med anledning af väckta
motioner om försträckningar åt enskilda jernvägsbolag samt om
beviljande af räntegaranti för amorteringsobligationer, utfärdade
af svenska jernvägsaktiebolag;
Samma Utskotts memorial N:o 29, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i frågor rörande Riksstatens åttonde hufvudtitel;
Bevillnings-Utskottets memorial N:o 13, i anledning af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut rörande Bevillnings-Utskottets Betänkande
Fredagea deu 9 April. 43
N:o 8, angående väckt förslag om förbud mot befordran med post
af tidningar och tidskrifter, som innehålla lotteriannonser;
hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1/i 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
♦