RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Första Kammaren. N:o 21.
Lördagen den 3 April, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 24 Mars.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Banko-
Utskottets den 1 April bordlagda utlåtanden N:is 10 och 11; hvar¬
efter beslöts, att dessa utlåtanden skulle sättas nederst å föredragnings¬
listan till nästa sammanträde.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 17 och 19 Mars bordlagda utlåtande N:o 12, angående re¬
gleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde hufvudtitel.
lista punkten.
Grefve Sparre: Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammare
hafva icke i den föreliggande frågan kunnat förena sig med Utskottets
majoritet. Skilnaden mellan Utskottets förslag och reservanternes hem¬
ställan, hvilken ganska nära öfverensstäminer med Kongl. Maj:ts pro¬
position, afser dels intendentens löneförmåner, hvilka Kongl. Maj:t
föreslagit till 4,500 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgörings-
penningar, hvaremot Utskottet föreslagit dem till 4,000 kronor i lön
och 2,500 kronor i tjensgöringspenningar, dels ock aflöningen till vakt¬
mästare i Nationalmuseum. Hvad den första punkten angår, har det
synts reservanterne, som om den af Kongl. Maj:t för intendenten före¬
slagna lönen jemte tjenstgöringspenningarne väl öfverensstämmer med
hvad Riksdagen i dylika fäll förut beslutat, hvaremot Utskottets för¬
slag synts reservanterne innefatta för stor del af löneinkomsterna i
tjenstgöringspenningar.
Hvad vaktmästarnes löner beträffar och dervid till en början förste
vaktmästarens lön, så är denna föreslagen till 950 kronor jemte bostad
och vedbrand, beräknade till 150 kronor, eller tillsammans 1,100 kro¬
nor, eller samma belopp, som alla förste vaktmästare i hittills regle¬
rade embetsverk uppbära. Om jag frågar mig, huruvida en förste
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 21.
Ny stat för
National¬
museum.
1
N:o 21. 2
Lördagen den 3 April, f. m.
2Vy stat för
National¬
museum.
(Forts.)
vaktmästare i Nationalmuseum är behöflig, och jag tror man måste
besvara denna fråga med ja, är det af Kongl. Maj:t begärda löne¬
anslaget också erforderligt. Ser jag till exempel på förhållandena i
Riksarkivet, der endast tvenne, och Kongl. Biblioteket, der ett färre
antal vaktmästare finnas än vid Nationalmuseum, så är en af dem
förste vaktmästare, och på samma sätt inom öfriga reglerade embets¬
verk. Då nu vid Nationalmuseum finnes ett stort antal vaktmästare,
så torde det vara lämpligt att bland dem finnes en vaktmästare, som
har förste vaktmästarelön, så mycket mer som denne tillika är port¬
vakt. Hvad den vaktmästaren angår, som tillika är gårdsdräng, så
var hans lön af Kongl. Maj:t föreslagen till 800 kronor jemte fri bo¬
stad och vedbrand, beräknade till 150 kronor, eller tillsammans 950
kronor, men utan ålderstillägg. Lägsta vaktmästarelönen har hittills
varit 800 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor efter fem års
tjenstgöring, hvadan den för denne vaktmästare föreslagna lönen, som
endast är 50 kronor mera, icke kan anses för hög, då han tillika är
gårdsdräng.
Högst egendomlig synes mig också den nedsättning, som Utskottet
gjort i anslaget till vaktbetjeningen vid de offentliga förevisningarne.
Löneregleringskomitén hade föreslagit fem fasta vaktmästareplatser samt
fyra vaktmästareplatser mot arfvode!!, men Kongl. Maj:t ansåg deremot,
att icke några vaktmästare borde för detta ändamål på fast plats till¬
sättas, utan endast mot arfvoden, men beräknade likväl för ändamålet
samma summa, som löneregleringskomitén funnit lämplig eller 5,600
kronor, hvilket belopp Utskottet nu nedsatt till 5,000 kronor. Jag
ber härvid få bemärka, att det icke afses någon förökning i vakt-
mästarnes nuvarande antal, ty de skola hädanefter som hittills vara
fem med daglig tjenstgöringsskyldighet och fyra med skyldighet att
tjenstgöra tre dagar i veckan. Förhöjningen beror endast derpå, att,
då lägsta vaktmästarelönen öfver allt bestämts till 800 kronor, löne¬
regleringskomitén och sedan Kongl. Maj:t ansett, att samma lön borde
tillkomma äfven dessa vaktmästare. Utskottet har såsom skäl för ned-
sättningen anfört, att den af Kongl. Maj:t begärda och af Utskottet
tillstyrkta förhöjningen i anslaget för tillsyn och vård af lifrustkam-
maren, derest densamma af Riksdagen beviljades, kunde antagas komma
att, så länge lifrustkammaren är i museibyggnaden inrymd, i någon
mån minska behofvet af anslag för nu ifrågavarande ändamål. Jag
kan icke förstå, huru detta i någon mån kan inverka på detta anslag,
ty sjelfva förhöjningen i lifrustkammarens tillgångar skulle ju blifva
endast några hundra kronor större, då man frånräkna!' det belopp,
hvarmed N ationalmusei bidrag till lifrustkammaren är afsedt att minskas.
Utskottet har äfven hänvisat till de så kallade förevisningsmedlen, men
att hänvisa till dessa för aflöning af vaktmästare synes mig icke böra
ifrågakomma, dels emedan det icke skett så hittills och dels emedan
dessa afsetts för helt annat ändamål, hvilket framgår af komiterades
betänkande, då komitén föreslagit att de medel, som inflyta genom
den stadgade inträdesafgiften, må, på förslag af intendenten och efter
nämndens bestämmande, i mån af behof användas till bekostande af
erforderliga renoveringsarbeten vid konstafdelningen och till godtgö-
relse af renskrifningsgöromål vid gravyr- och handteckningssamlin-
Lördagen den 3 April, f. m.
3 N:o 21.
garne, samt att derefter för hvarje år befintligt öfverskott å förevis- Ny stat för
ningsmedlen må öfverföras å det till museinämndens disposition stälda Nationai-
anslag till samlingarnes kompletterande genom inköp. museum.
Deraf torde framgå, att dessa medel icke äro afsedda att användas ^ or s-'
till aflöningar åt vaktmästare.
På grund af hvad jag anfört får jag anhålla, att Kammaren ville
bifalla den reservation, som af Herr Ekman med flere blifvit afgifven.
Herr Wennerberg: Den tillfredsställelse, som jag erfar, då jag
ser det starka understöd Stats-Utskottet och särskildt reservanterne
från denna Kammare lemnat åt Kongl. Maj:ts proposition i denna
punkt, är hos mig särskildt verkligen så stor, att, ehuru jag hade åt¬
skilliga anmärkningar mot förslaget att göra, de likväl till följd af
sin litenhet icke af mig skola framställas, emedan jag i afseende på
det hela ingenting högre kan önska, än att Kammaren måtte lemna
sitt bifall till det af den näst föregående talaren framstälda yrkande.
Det torde vara gifvet, att, om Riksdagen nu bifaller Kongl. Maj:ts pro¬
position, tjenstemännens vid Nationalmuseum verksamhet, som i hög
grad är beroende af aflöningsstaten, skall taga en betydande fart
framåt och gifva åt vården af våra konstsamlingar en kraft och en
omtanke, som Kongl. Maj:t redan länge ansett behöflig och som jag
nu hoppas, att Riksdagen äfven skall inse. Tolf år äro nemligen
gångna, sedan en Kongl. Maj:ts proposition i detta afseende, i det
närmaste liknande den nu föreliggande, aflemnades till Riksdagens af¬
görande; men den vann icke då gehör. Då man nu har den största
utsigt, att förhållandet skall blifva annorlunda, beroende af en klarnad
insigt i afseende å frågans vigt, har jag icke kunnat afhålla mig från
att besvära Kammaren med några ord, om ock blott för att få uttala
min tillfredsställelse. Jag förenar mig i den föregående talarens yr¬
kande om bifall till den af Herr C. Ekman m. fl. afgifna reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på
antagande af den utaf Herr Ekman in. fl. emot punkten afgifna re¬
servation, hvilken proposition med ja besvarades.
2tära—5:te punkterna.
Biföllos.
6:te punkten.
Herr Ljungqvist: Jag ber att få beklaga det slut, hvartill Ut- Ansiagstuiök-
skottets majoritet i den nu föredragna punkten kommit, och anhåller ning för Up-
att i stället få hänvisa till det yrkande, som i den afgifna reservatio- salf J>otamska
nen finnes framstaldt, der, såsom mig synes, logiken onekligen ar iot<fnislt,a mu-
bättre bevarad. Utskottet har erkänt önskvärdheten och behofvet af Seum.
det begärda anslaget, men dertill anfört, att, såvidt det varit Utskottet
bekant, frågan icke varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning och att
sålunda utredning saknades, huruvida icke det erforderliga beloppet
N:0 21. 4
Lördagen den 3 April, f. m.
AnslagstillöTc- skulle kunna beredas af universitetets egna medel. Det upplystes dock
mng för Vp- jnom Utskott et, att icke mindre än tre särskilda gånger dels fakul-
trädgård och teten, dels konsistorium, dels ock kanslersembetet in amplissvma forma
botaniska mu- förordat anslagets beviljande, och det visades äfven genom ett proto-
seum. kollsutdrag frän universitetets drätselnämnd för den 26 Augusti 1879,
(Forts.) att då upplysts, »att universitetets egna medel så mycket mindre lem-
nade tillgång till fyllande af ifrågavarande behof, som universitetets
tillgångar äro och under en längre tid blifva hardt anlitade för andra
ändamål och särskildt till betäckande af utgifter för universitetsbygg¬
naden, hvartill det af Riksdagen beviljade anslag icke förslår». Det
s. k. byggnadsanslaget är också anfördt af Utskottets majoritet såsom
ett hinder för beviljandet af den i motionen och af reservanterne på¬
yrkade anslagstillökningen. Men icke dess mindre har Utskottets ma¬
joritet ansett sig böra på grund af den bekanta statsbristen föreslå en
minskning i detta anslag med en tredjedel. Att emellertid motionä¬
rens och reservanternes framställning i intet eller åtminstone icke i
något nämnvärdt afseende bör kunna öka statsbristen, derom tror jag
att den högt ärade Chefen för Finansdepartementet, om han vore till¬
städes, skulle kunna lemna fullt vitsord, ifall han så funne för godt.
Otillräckligheten af det nu utgående anslaget till Upsala botaniska
trädgård och botaniska museum är, såsom af Utskottet blifvit erkändt,
genom motionärens framställning fullständigt ådagalagd, och man finner
af motionen, att i redan fulla tjugo år en ständig klagan hörts öfver
detta anslags knapphet och att denna klagan för hvarje år växt i
styrka. Motionären har till jemförelse anfört flere både in- och ut¬
ländska institutioner i denna väg, hvilka årligen åtnjuta understöd af
tio till tolf gånger större belopp än det, som nu blifvit ifrågasatt för
Upsala universitet, och jag ber få erinra derom, att det belopp, som i
Kristiania förlidet år befans vara otillräckligt för dervarande trädgård,
dock utgjorde 7,000 kronor eller mer än dubbelt mot hvad nu begäres
för Upsala botaniska trädgård. Men motionären har icke omnämnt
det förhållandet, att föreståndaren för botaniska trädgården i Upsala
under en följd af år måst hos privata gynnare och vänner anropa om
tillfällig hjelp för att kunna hålla trädgården och museum i drägligt
skick för de många främlingar, som årligen besöka Upsala och dess
märkvärdigheter, äfvensom för att kunna anskaffa det allra nödvän¬
digaste för den botaniska undervisningen. Att sådant icke bör fortgå,
helst då de tillfälliga källorna redan sinat ut, och att sådant icke
lämpligen kan sägas främja de naturvetenskapliga studierna, hvilka,
såsom Utskottet säger, vid Upsala universitet alltid med så stor ut¬
märkelse vårdats, att det skänkt oss verldshistoriens på detta område
ärofullaste namn, samt att detta icke kan, såsom man säger, vara stats¬
makten värdigt, derom vågar jag tro, att meningarne inom denna
kammare icke kunna vara delade.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Carlson: Om man tager i betraktande, hvad den inrätt¬
ning, som här är i fråga, egentligen betyder och hvilken roll den
spelar i undervisningen, så förekommer det mig, som om man icke
gerna kan tveka i sitt omdöme om det ifrågasatta anslaget. Botaniken är
Lördagen den 3 April, f. m.
6 N:0 21.
en så beskaffad vetenskap, som icke kan lefva utan åskådning. Det AnslagstiUek-
är åskådningen af den lefvande naturen, som höjer och lifvar hela”*”9’/?'’ F?~
undervisningen. For detta ändamål ar en botanisk trädgård nodvan- trädgård och
dig, och denna innefattar i sj elfva verket en mångfald af inrättningar: botaniska mu-
först och främst trädgårdsanläggningen i fria luften, hvilken beliöfver seum.
en vidlyftig anordning af till en stor del sällsynta och dyrbara växter (Forts.)
för att framvisa de naturliga systemen, vidare växthus och drifhus för
så beskaifade växter, som hos oss icke kunna lefva i fria luften, och
slutligen en fullständig samling af torkade växter, som förvaras i det
botaniska museet.
Dessa inrättningar erfordra kostnader, hvilka till en stor del äro
för desamma egendomliga, emedan de kräfva så vidlyftiga arbeten och
således äro beroende icke blott af priset på materialier samt på ut¬
ländska, ofta dyrbara växter, utan ock väsentligen på arbetslönerna i
landet.
Nu har denna institution råkat i ett sådant skick, att den, efter
hvad som blifvit offentligen intygadt, är i behof af en förbättring i
sitt anslag. Den föregående talaren har redan upplyst, att sådant fram¬
går af officiella framställningar, dels af konsistorium och dels äf kans¬
leren. Det är också å andra sidan en så beskaffad olägenhet, som kan
afhjelpas med en jemförelsevis ringa kostnad. Här är nemligen icke
fråga om mera än 3,000 kronor till den första institutionen och 500
kronor till den andra; då blefve anslaget till hela denna komplicerade
inrättning 6,000 kronor.
Den föregående talaren har redan upplyst, huru förhållandet är i
Kristiania, och vill man taga hänsyn till en trädgård, som står på
höjden af sin tids utveckling, nemligen den i Köpenhamn, så har den
ett årsanslag af 37,000 kronor. Man kan då finna, att det nu begärda
anslaget i sj elfva verket är ganska måttligt, och då man kan vinna ett
betydande ändamål med en så ringa summa, hoppas jag, att Kammaren
icke skall hysa någon tvekan att bevilja densamma.
Det återstår mig endast att beröra den punkten i Utskottets utlå¬
tande, der Utskottet såsom skäl för utslag anför, att frågan icke varit
föremål för en Kong! proposition. Detta är onekligen en grundsats, som
i allmänhet måste erkännas såsom rigtig, men här föreligger ett sådant
fall, der någon vidlyftigare administrativ utredning icke behöfves, dels
emedan det är ett rent materielt anslag och dels emedan de upplys¬
ningar, som skulle behöfvas, redan föreligga i officiella handlingar.
Man kan lätt föreställa sig, att vid början af Riksdagen, då ställningen
var annorlunda än nu och strängt påkallade den största sparsamhet,
denna fråga icke kunde föranleda till en Kongl. proposition; men se¬
dan på de föregående hufvudtitlarne så betydande nedsättningar blifvit
gjorda, att detta ringa anslag icke kan komma att förorsaka någon
förlägenhet vid statsregleringens uppgörande, synes det mig, att för¬
hållandet är ett annat. Det är ett stort ändamål, som kan vinnas med
en liten uppoffring. Slutligen gäller det här en institution, som är
föremål för stor uppmärksamhet inom hela Europa, emedan alla fråga,
huru Linnés institution upprätthålles och vårdas. Vid betraktandet af
allt detta hemställer jag, i likhet med den föregående talaren, att Kam¬
maren ville med utslag på Utskottets utlåtande lemna sitt bifall1 till
N:o 21.
Lördagen den 3 April, f. m.
Anslagstillök- motionen och således bevilja ett anslagstillägg af 3,500 kronor till den
tung för botaniska institutionen vid Upsala universitet.
sala botaniska A
trädgård och Q
botaniskamu- Herr Statsrådet Vält von Steyern: Begäran om ifrågavarande
seum. anslag har i vederbörlig ordning blifvit till Kongl. Maj:t framstäld,
(Forts.) innan Herr Hammarskjölds motion väcktes, och enda anledningen, hvar¬
för Kongl. proposition derom icke blifvit till Riksdagen afgifven, finnes
att inhemta af det statsrådsprotokoll, som blifvit Riksdagen meddeladt
och som innehåller bland annat, att Kong]. Maj:t anbefalt vederbörande
departementschefer att vid den blifvande statsregleringen så vidt möj¬
ligt hålla hvar och eu sin hufvudtitel inom de anslagsbelopp, som blif¬
vit i 1880 års riksstat bestämda. Till följd häraf har departementschefen
på denna hufvudtitel knappast 'föreslagit något anslag, som icke är en
följd af redan fattade beslut eller afser fullbordandet eller fortsättandet
af redan påbörjade företag. Ställningen har emellertid numera för¬
ändrats, sedan Riksdagen på de redan genomgångna hufvudtitlarne
afslagit åtskilliga, af Kongl. Maj:t begärda anslag. Om Riksdagen der¬
för nu skulle finna sig kunna bevilja detta anslag, är jag öfvertygad,
att Kongl. Maj:t med tillfredsställelse skulle erfara ett sådant beslut,
och jag tror mig kunna vitsorda, att universitetets egna tillgångar icke
blott nu utan äfven för den närmare framtiden blifva så strängt tagna
i anspråk för fullbordande och inredande af den nya universitetsbygg¬
naden, att de icke förslå att fylla detta behof, isynnerhet som det¬
samma icke är tillgodosedt med ett bidrag för en gång utan klöfver
ett årligt anslag.
Grefve Sparre: Det skulle varit mig synnerligen angenämt, om
jag med föregående talare kunnat yrka afslag å Utskottets betänkande
och bifall till motionen, ty det synes mig otvifvelaktigt, att det an¬
slag, som botaniska institutionen i Upsala har, icke är tillräckligt för
dess behof, liksom det otvifvelaktigt också är Riksdagens skyldighet
att förse denna institution med nödigt anslagsbelopp. De skäl, som
förmådde mig att inom Utskottet förena mig med dem, som tillstyrkte
afslag å motionen, äro af ren formel natur. Det synes mig nemligen
föga lämpligt att på grund af enskild motionärs framställning öka an¬
slaget till någon statsinstitution. Det synes mig också, att den pröf¬
ning, som frågan bör underkastas hos Kongl. Maj:t, bör föregå Riks¬
dagens beslut i ämnet, och jag fruktar för konseqvenserna af ett mot¬
satt förfaringssätt. Vi kunna dessutom icke känna, huru många frågor
i år blifvit undanskjutna blott på grund af den ekonomiska ställnin¬
gen och om icke många andra institutioner varit till och med mera
än denna i behof af ökade anslag. Jag fruktar äfven, att, om Riks¬
dagen på grund af enskild motionärs.framställning medgifver förhöj¬
ning i anslagen till statsinstitutioner, man lär dessa att gå Kongl.
Maj:t förbi och att man derigenom kommer att behandla frågorna i
en orätt ordning. Detta har varit skälet till Utskottets förslag och
skälet till, att jag nu yrkar bifall till detsamma.
Friherre af Ugglas: Hvad som kan sägas till försvar för motio¬
nen, har blifvit så väl utveckladt af deri förste och andre talaren, att
7 N:o 21
Lördagen den 3 April, f. m.
ias icke har något att tillägga, utan instämmer med dem. Men sedan Anslagsiam-
de yttrade sig, har en ledamot af Stats-Utskottet uppträdt till försvar fji^anis^a
för Utskottets förslag och såsom skäl för detsamma, anfört,, att det trädgård och
skulle vara föga lämpligt att besluta anslag till offentliga institutioner botaniska mu-
på grund af enskild motionärs framställning, att detta skulle vara ett seum.
farligt prejudikat och möjligen leda derhän, att dessa institutioner vande (Forts.-)
sig vid att gå Kongl. Maj:t förbi och vända sig direkt till Riksdagen.
Hvad denna fråga beträffar, har såväl den andre talaren som Herr Stats¬
rådet von Steyern upplyst, att universitetet icke en utan flere gånger
ingått till Kongl. Maj:t med framställning om behofvet af en förhöj¬
ning i detta anslag samt att detta behof varit af Kongl. Maj:t insedt,
men att särskilda anledningar just vid denna riksdag förmått Kongl.
Maj:t att icke nu framlägga en proposition i ämnet, ehuru Kongl.
Maj:t fulleligen insett behofvet. Kongl. Maj:ts regering har också
genom sin härvarande representant förklarat sig med glädje, skola se,
om Riksdagen lemnade sitt bifall till förslaget. Jag föreställer mig
att efter eu sådan förklaring den farhåga, som den ärade ledaren af
Stats-Utskottet hyst, skulle kunna anses vara häfd, och att Första Kam¬
maren kan i förevarande fall handla på samma sätt som vid många
tillfällen förut skett, eller att, då en enskild motion vunnit understöd
från regeringens sida och Kammaren i öfrigt funnit ^den vara. förtjent
af understöd, Kammaren lemnat sitt bifall till en sådan motion. Da
således behofvet är fullt utredt och då det tillika är adagalagdt, att
de erforderliga medlen icke kunna tagas af universitetets egna till¬
gångar, skulle jag för min del beklaga, om icke Första Kammaren
ville behjerta detta behof och skänka sitt bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till den
förevarande punkten, dels afslag derå och antagande af den emot samma
punkt af Herr Ekman med flere afgifna reservation; framstälde Herr
Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på afslag
derå och bifall till reservationen, då svaren likaledes utföllo med många
så väl ja som nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller 6:te punkten
12, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Stats-Utskottets utlåtande N:o
Vinner Nej, afslår Kammaren punkten och bifaller den af Herr
Ekman med flere mot samma punkt afgifna reservation.
N:o 21. 8
Lördagen den 3 April, f. m.
Ansiagstiilöjc- Omröstningen företogs, och befunnos vid dess slut rösterna hafva
?!?£ l°Lrl: utfallit sålunda:
Ja — 45.
Nej — 57.
7:de punkten.
Bifölls.
8:de punkten.
Herr Wennerberg: Oaktadt det är mycket litet uppmuntrande
att uppträda till försvar för en enskild motion, hvilken dessutom icke
lyckats inom Stats-Utskottet vinna någon för sig förmånlig uppmärk¬
samhet, ber jag dock att få inför Kammaren yttra några ord vid denna
punkt.
Genom eu Kong! Maj:ts proposition till 1877 års Riksdag erhöll
Oskarshamn rättighet att under vissa vilkor få ett femklassigt läroverk.
Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse gjorde dock dervid den bestäm¬
melsen, att i -fjerde och femte klasserna icke skulle få undervisas i
klassiska språk. Derigenom kom det femklassiga läroverket i Oskars¬
hamn att utgöra alldeles eu särskild klass lör sig af läroverk inom
Sverige; ty. det finnes blott detta läroverk, för hvilket en sådan be¬
stämmelse är stadgad. Nu begär detta läroverk genom motionären,
att undervisning må fä meddelas der på samma sätt som i alla andra
femklassiga läroverk. Kommunen har uppfylt det förelagda vilkoret
att anskaffa lämplig lokal, och läroverket har tillräckliga lärarekrafter.
Här är icke ^fråga om att anslaget skall ökas, utan det begäres blott
samma förmåner för denna stad, som beviljats andra städer med fem¬
klassiga läroverk. Det skäl, Utskottet anfört, eller att, sedan Riks¬
dagen så nyligen fattat ett sådant beslut som det, på hvilket Oskars¬
hamns ensidighet hvilar, detta beslut nu icke bör ändras, är onekligen
talande. Det har dock redan för flera år sedan blifvit sagdt, att eu
sådan klass af läroverk som det, hvarom nu är fråga, snart och med
allt skäl skulle komma med anspråk på att få undervisningen ordnad
på samma sätt som vid andra femklassiga läroverk, då sådant ju kunde
ske utan något större anslag och utan att lärarekrafterna behöfde ökas.
Om också Riksdagen eu gång fattat ett beslut i syfte att göra real-
linien starkare, torde någon vidare åtgärd i det afseendet icke erfor¬
dras, då det visat sig att reallinien i allt fall är i ett hastigt och stän¬
digt tillväxande. Vill man för öfrigt befordra realliniens tillväxt, be¬
höfva åtgärderna i det afseendet icke vara af den art, att Riksdagen
derför bör^ skapa ett undantagsförhållande. Skall Oskarshamn fort¬
farande sta ensamt pa detta sätt, måste det inom samhället kännas
såsom en orättvisa; uppstå åter flera sådana läroverk, kommer helt sä¬
kert från ^alla dessa, på. sätt som nu skett från Oskarshamn, samma
begäran: . lat oss blifva likstälda med de andra, låt oss, som fullgjort
samma vilkor som de, äfven få samma fördelar! ■— Och det begäres
da icke annat, än att samme lärare, som läsa i fjerd o och femte klas¬
serna och hvilkas krafter dertill räcka till, må få undervisa på samma
sätt som lärarne vid andra läroverk.
sala ootanisKa
trädgård och
botaniska mu¬
seum.
(Forts.)
Förändring af
realläroverket
i Oskarshamn.
Lördagen den 3 April, f. m.
9 N:o 21.
Men Utskottet säger nej, ty Kongl. Maj:t vill, säger det, att yng- Förändring af
lingarne i Oskarshamn skola beredas för inträde vid tekniska läroverk, re^larov^rket
handels- och landtbruksinstitut. Jag tror, att det är ett missförstånd'
att tro, att Kongl. Maj:t velat anställa en sådan predestination för en or s'
viss stad; ty äfven i en handelsstad, der det är fullt af fabriker och
dylikt, kan det ju hända, att en och annan yngling finnes, som icke
har fallenhet' för sådant, utan deremot har bestämd fallenhet för att
blifva lärare, prest eller läkare, för hvars skull fordras att blifva under¬
visad i klassiska språk. Det är detta, som man icke vill låta veder¬
faras Oskarshamn. Men hvad blir väl följden, då dessa lärare hafva
fullt god tid öfrig att undervisa, efter som de läsa mindre än lärarne
vid andra läroverk? Jo, då föräldrarne icke kunna få undervisningen
fritt för sina söner, så använda de dessa lärare såsom privatlärare, och
hela skilnaden blir således den, att de måste utbetala penningar för
att få denna undervisning och för att slippa skicka sina söner två år
tidigare till Kalmar eller annat fullständigt läroverk. Detta är allt,
och jag kan icke finna, att det har skäl för sig; men jag vet också af
gammalt, hvad det betyder att föreslå en så betydande ändring på
grund af en enskild motion. Jag vågar derför icke göra något yr¬
kande, men skulle någon annan vilja göra det, vore det mig kärt.
Emellertid har jag gjort så mycket, att saken är hållen öppen; och i
samma mån som det uppstår flere sådana läroverk som Oskarshamns,
skola dessas röster blifva allt starkare, och i samma mån skall också
förr eller senare inses både billigheten och rättvisan i, att alla fem-
klassiga läroverk få samma förmåner.
Herr Heder stjerna: Det är eu sanning, att Oskarshamns läro¬
verk är det enda i sitt slag, och det är också eu sanning, att dess ut¬
veckling till femklassigt läroverk äfven på klassiska linien icke skulle
medföra någon särskild kostnad, men det är likaledes en sanning, att
man hittills ansett, att med största fördel de båda linierna kunna vara
åtskilda, och det är äfven en af erfarenheten ådagalagd sanning, att,
der en kommun fått ett läroverk fullständigt på båda linierna, det,
om och när man skulle önska indraga endera linien, möter ett så
starkt motstånd från den kommunens sida, att det visat sig nästan
omöjligt att få ett på båda linierna fullständigt läroverk förändradt till
ett fullständigt läroverk endast på den ena linien. Nu är det visserligen
sant, att detta gäller endast i viss mån i afseende på femklassiga läro¬
verk, men obestridligt är, att Oskarshamn sannolikt förr eller senare får
sitt läroverk utveckladt till ett fullständigt läroverk. Detta bör då ske på
en af dessa linier, och när Riksdagen 1877 anslog medel för läroverkets
utveckling till femklassigt, så förutsåg Riksdagen dess utveckling jemväl
till fullständigt läroverk och ansåg att det borde ske på den reala linien,
men att man icke borde taga något steg för dess utveckling äfven på
den klassiska linien. Detta var Riksdagens beslut 1877, och i afseende
derpå har ingen förändring inträdt, som kunde föranleda en rubb¬
ning i detta beslut. Utskottet har derför haft goda skäl att afstyrka
motionen, och anhåller jag för min del om bifall till Utskottets förslag.
Herr Törnebladh: I fall det vore fråga om att nu genomföra
N:o 21. 10
lördagen den 3 April, f. m.
Förändring af gn fullständig skilnad emellan real- och latinläroverk, erkänner jag
realläroverket ytligt att det icke förefinnes tillräcklig anledning att förändra be-
(Forts) stamnieiserna i afseende pa Oskarshamns läroverk; men da nu icke
01 s' egentligen någon sådan fråga föreligger, synes det mig som om, från
ortens synpunkt betraktadt, det kunde vara billigt att motionen bi-
fölles, helst det icke skulle medföra någon ökad kostnad för stats¬
verket. Yore detta förhållandet, skulle saken naturligtvis ställa sig
något annorlunda, men då, som sagd!, så icke förhåller sig, kan jag
icke inse, hvarför Oskarshamn längre bör vara i saknad af den lilla
förmån, som här afses, allra helst som de på latinlinien fullständiga
läroverken, åtminstone här i Stockholm, hafva reallinie i 4:de och
5:te klasserna och således åtnjuta den förmån, att realister likaväl som
latinare i nämnda klasser kunna undervisas, fastän läroverkens liufvud-
syfte är att vara fullständiga latinläroverk. Jag är i tillfälle att upp¬
lysa, att efter 1873 års förändrade organisation realliniens lärjungars
antal vuxit med icke mindre än 42 procent, under det att klassiska
liniens lärjungars antal ökats med ungefär hälften. Detta synes mig
vara ett mycket glädjande tidens tecken, och visar, att, när man öpp¬
nar tillfälle för båda bildningslinierna, kommer det bildningens behof
att inom skolorna göra sig gällande, som inom landet mer och mer
kännes såsom det vigtigaste och för den stora massan särskildt beak-
tansvärdt.
Jag vill dock icke, lika litet som den förste talaren, göra något
bestämdt yrkande, emedan jag anser, att det under nuvarande förhål¬
landen vore gagnlöst.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
9-.de, 10:de och ll:te punkterna.
Biföllos.
Förhöjning af 12lte flinkt Cii..
anslaget till
semmanerna. Herr Ljungqvist: Jag skall icke våga framställa något särskildt
yrkande i afseende på denna punkt, men jag kan icke låta tillfället
gå förbi obegagnadt att uttala en varm önskan att en framställning i
detta ämne hade blifvit gjord från Kongl. Maj:t i stället för från en¬
skild motionär. Förhållandet nu år 1880 är i detta afseende betyd¬
ligt förändradt mot år 1877, och erfarenheten har visat, att under dessa
år det icke mött några oöfvervinneliga svårigheter för folkskolelärare
att meddela undervisning i slöjd eller för dem ökat bördan, utan tvärt¬
om att deras arbetsbörda synts hafva blifvit lättad, att deras håg för
arbetet ökats till fromma både för dem och för barnen. Det vore
onekligen förledande att vid denna fråga fästa sig ett ögonblick vid
dess stora vigt och betydelse såväl för barnens teoretiska och praktiska,
som kanske allra mest för deras etiska utbildning, hvilken ju är
kärnan i karakteren och den enda grunden för menniskovärdet; men
inom denna ärade Kammare torde flertalet ega både mycket vidsträck¬
tare insigter och större framställningskonst än jag, om jag ock skulle
Lördagen den 3 April, f. m.
11 N:o 21.
våga mäta mig med dem i intresse och kärlek för saken. Jag tager
mig friheten erinra derom, att forntidens sedligaste folk onekligen
var judarne, och jag tror mig utan fara för att misstaga mig kunna
påstå, att en af de mäktigaste faktorerna, som verkade derhän, var
just det lagbud, som bestämde, att hvarje gosse skulle vid 12 års ålder
inläras i ett yrke. Särskilt erinrar jag om Gamaliels bekanta ytt¬
rande, att all slags lärdom, äfven studiet af lagen, vore, utan under¬
visning i något yrke, af intet gagn och ledde till synd, men jag kan
icke heller annat än påminna mig, att frågan-här icke gäller att upp¬
fostra handtverkare och mästare i slöjd, utan endast och allenast att
undervisa barn i enklare slöjder och bibringa dem de första hand¬
greppen för begagnandet af vanliga verktyg och kanske allra mest
att hos dem inplanta kärlek och aktning för handarbetet och vänja
dem att i sj elfva nöjet och tidsfördrifvet inlägga en mening. I huru
väsentlig grad .statsmakternas uppmärksamhet på frågan utöfvar in¬
flytelse på hennes behandlingssätt i landsbygden, synes bäst af lands¬
tingens förhandlingar efter 1877, då frågan mer och mer börjat be¬
aktas och anslaget till slöjdundervisningens befrämjande för hvarje år
ökats. Särskildt har det börjat visa sig, att just folkskolelärarne äro
de lämpligaste slöjdundervisarne och det af tre enkla skäl, nemligen
dels derför att de äro de billigaste, dels derför att de åtminstone i de
flesta fall besitta den största undervisningsvanan, så att de med god
framgång kunna undervisa, äfven om deras egen slöjdskicklighet icke
är så stor, dels ock emedan de vid denna undervisning komma i direkt
beröring med barnens praktiska anlag, hvarigenom bandet mellan lä¬
raren och lärjungen vinner i styrka och värme. Hvad som särskildt i
det län, jag representerar, vunnits i detta afseende sedan 1877, derom
är ingen mera kompetent att lemna upplysning än länets höfding.
Han vet bäst, huru hans bemödanden i detta hänseende med allt större
tacksamhet och intresse upptagits af kommunerna inom länet.
Då det nu icke lärer vara någon utsigt att åstadkomma bifall
till motionen, ber jag blott att i korthet få uttala min lifliga öfver¬
tygelse, att det skulle lända till stor välsignelse, om det nu temligen
knappa anslaget för den enklare slöjdundervisningens befrämjande
mycket snart kunde blifva ökadt.
Grefve Beck-Friis: Jag har inom Utskottet icke kunnat gilla
de skal, som af detsamma blifvit anförda för afslag å motionen. Ut¬
skottet säger, att de skäl, som förut under öfverläggningen inom båda
Kamrarne i ämnet blifvit anförda emot samma förslag, lära få anses
fortfarande ega giltighet. Jag tror, att erfarenheten under de senaste
åren gått i den rigtning, att denna folkskolelärarnes ytterligare upp¬
gift att meddela undervisning i slöjd både visat sig möjlig att utföra
och blifvit på ett tillfredsställande sätt löst. Om derför ock motionen
afslås, hade dock enligt min åsigt detta skäl icke bort derför åbe¬
ropas.
Jag vill emellertid icke göra något bestämdt yrkande om bifall
till motionen, ty den föregående voteringen har visat, att Kammaren
ogerna gifver anslag till statsinstitutioner på enskild motionärs förslag.
Förhöjning af
anslaget till
seminarierna.
(Forts.)
N:0 21. 12
Lördagen den 3 April, f. m.
Förhöjning af Herr Carlson: Då bär egentligen synes vara fråga om att taga
anslaget till steg framåt i den rigtning, som jag anser vara den rätta, kan jag
—-•ieke undgå att uttrycka min glädje öfver att fortgången af slöjdunder-
01 s' visningen i landet verkligen visat sig ganska märkbar sedan år 1877.
Den Kongl. proposition, som då afläts till Riksdagen, blef icke i det
skick eller i den form, den var affattad, bifallen af Riksdagen, men
den förändrade lydelse, hvari beslutet fattades, har dock ovedersäg¬
ligen verkat, såsom jag tror, till eu ganska helsosam förbättring i
folkskoleväsendet. För hvarje år ökar sig antalet af de skoldistrikt, i
Indika slöjdundervisning meddelas; vi räkna dem redan i flera hundra¬
tal; och det är en rörelse, som är så naturlig i sig sjelf, att den också
otvifvelaktigt kommer att fortgå. Huru man vid sådant förhållande
skall kunna undgå att äfven vid bildningsanstalterna • för blifvande
folkskolelärare meddela dessa kännedom om slöjd, öfvergår alldeles
min föreställning. Då Riksdagen 1877 afslog Kongl. Maj:ts framställ¬
ning i ämnet, hafva naturligtvis icke några allmänna åtgärder i sådant
syfte kunnat vidtagas, men jag känner från den tid, då jag hade med
dessa ärenden att göra, att vid ett och annat seminarium slöjdunder¬
visning försöksvis blifvit meddelad, hvilket alltid slagit val ut och
åstadkommit intresse för saken och en glad och liflig sinnesstämning
hos lärjungarne. Om också ett eller annat seminarium icke gått i den
rätta rigtningen, har detta berott deraf, att dess lärarekrafter icke
varit tillräckligt utvecklade. I Karlstad, på hvars utstälda slöjdalster
man gjort anmärkning, har en förändring redan inträdt.
Jag tror, att undervisningen i slöjd ligger såsom en nödvändighet
i vårt folkskoleväsendes utveckling, att denna öfning för hand och öga
är en naturlig motvigt mot det intellektuella arbetet.
Om någon yrkat återremiss af frågan, skulle jag hafva deltagit
deri, men då förmodligen vid denna riksdag ingenting kan uträttas,
må det vara tillräckligt att hafva uttalat sin tanke i den, såsom jag
uppfattar saken, alldeles otvifvelaktiga öfvertygelse att sjelfva frågan
kommer att röna framgång.
Herr Ekström: Då en af mina länskamrater omnämnt de åt¬
gärder, som inom Jönköpings län vidtagits för att befrämja en ökad
slöjdskicklighet hos ungdomen, och då han äfven antydt den del, jag
haft i dessa åtgärder, så kunde det måhända tydas såsom likgiltighet,
om jag icke yttrade mig i denna fråga. Jag ber derför att få upp¬
lysa om, hvad som i nu förevarande hänseende blifvit åtgjordt inom
Jönköpings län, i syfte att genom folkskolelärare söka bibringa under¬
visning i slöjd åt folkskolans lärjungar. Landstinget och Hushållnings¬
sällskapet i länet hafva hvardera anvisat för detta ändamål 2,500
kronor och stält dessa medel till förfogande af särskilda komiterade,
bland hvilka jag är en. För att vinna just det ändamål, som Kongl.
Maj:t afsåg med sin vid 1877 års riksdag aflåtna proposition eller
befordrandet af slöjden i folkskolorna, sökte vi att vidtaga någon åt¬
gärd för att intressera folkskolelärarne för saken. Vi engagerade eu
lärare i slöjd, och i den tekniska afton- och söndagsskolan, som finnes
i Jönköping sedan P/2 år och i hvilken skola undervisning meddelas
efter den nya ritmetod, som enligt Kongl. Maj:ts förordnande skall
Lördagen den 3 April, f, m.
13 N:o 21.
tillämpas vid läroverken, funnos krafter att tillgå för lemnande af Förhöjning af
undervisning i ritning. En inbindning utfärdades till fblkskolelärarne ansla9et Ul1
att deltaga i kursen, och vi fango mottaga något öfver fyratio ansok- ■
ningar. Då tillgångarne ökats derigenom att Kongl. Maj:t äfven stält ' 01 3'
medel till komiterades disposition, så kuncle man mottaga fyratio elever
i den kurs, som anordnades att ega rum under Juli månad sistlidna
år. Eleverna delades i tvenne afdelningar; den ena undervisades i
teckning och ritning på förmiddagen och den andra i slöjd; på efter¬
middagen tvärt om. Hos folkskolelärare var intresset för undervis¬
ningen i slöjd så stort, att de ofta fortsatte sitt arbete ganska sent
in på natten. Ehuru kursen icke kunde utsträckas öfver Juli månad,
emedan folkskolelärarne icke hade längre ledighet och medlen ej voro
tillräckliga, var resultatet utmärkt tillfredsställande, hvilket alla, som
hade tillfälle att taga del af de arbeten, som åstadkommos, ganska
enstämmigt vitsordade. Då folkskolelärarne lemnade Jönköping, före¬
nade de sig samtliga om en framställning till mig att söka ordna en
liknande kurs äfven för detta år. Ett annat resultat, som framgick
af kursen, var, att vi från tjugofem särskilda kommuner fått mottaga
anmälningar, att skolor der bildats, i hvilka folkskolelärarne åtagit sig
undervisning i slöjd. Då komiterade af erfarenhet från andra orter
visste, att ett allt för knappt understöd vore otillräckligt för att få
saken i gång, tillerkändes en hvar af dessa kommuner 75 kronor för
en gång, för inköp af materialier och verktyg, och derjemte ett årligt
anslag af 144 kronor till aflöning åt en lärare och en lärarinna för
en dags undervisning under hvarje af läsårets trettiosex veckor. Häraf
behagade Kammaren finna, att det väl låter sig göra att befordra
slöjdundervisningen i folkskolorna och att det vore skäl att göra en
utsträckning af denna undervisning.
Jag finner emellertid icke anledning att med afseende å den nu
föredragna punkten göra något yrkande.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
13:de punkten.
Mom. a.
Bifölls.
Mom. b. Löneförhöj-
ning åt biträ-
Herr Carlson: Jag anhåller att i anledning af det af Utskottet„chiärarinnor
här föreslagna beslutet få yttra några ord. Den förmån, som är af- folkskolor.
sedd för de här ifrågavarande lärarne, är ett slags tillägg till hvad
som beslöts år 1877. Då beslöt Riksdagen att höja årslönen för lä¬
rarne och lärarinnorna vid småskolorna med ett statsbidrag af 25 kro¬
nor. Nu förekommer, att mellan de egentliga folkskolorna och små¬
skolorna existerar ett slag af skolor, som egentligen är en lemning
från en förgången tid, då de fullständiga folkskolorna ännu icke voro
organiserade. Detta slags skolor kallas numera mindre skolor, men
N:o 21. 14
Lördagen den 3 April, f. m.
Löneförhöj- spela egentligen en roll af folkskolor utan examinerade lärare. De äro
mng åt fotra-en nödhjelp på sådana orter, som i anseende till sin vidsträckta terräng
ochUirarinmrkafva svart att förse sig med ett tillräckligt antal af egentliga folk¬
lif folkskolor, skolor.
(Forts.) Namnet biträdande lärare betecknar dels en sådan, som i en
egentlig folkskola tjenar till den examinerade lärarens biträde vid
undervisningen, dels ock en sådan lärare, som undervisar ensam i en
mindre skola af den beskaffenhet jag nyss beskref. De senare kallas
biträdande lärare, emedan de i sjelfva verket fullgöra den undervis¬
ning, som erfordras för att en lärjunge sedermera skall ingå i de
högre klasserna i den egentliga folkskolan.
Jag har måst i korthet redogöra härför för att klargöra mitt blif¬
vande yrkande.
Den förhöjning, som 1877 års Riksdag beslöt för småskolelärarne,
har sedermera visat sig i hög grad gagnelig, icke blott derför, att den
i någon mån upphjelpt lärarnes ställning och vilkor, utan äfven derför,
att genom de vid beslutet fästa vilkor lärarnes bildning höjts och
till följd deraf dessa skolors art upphjelpts. Redan finnas mellan sex
och sju hundra lärare, som uppfylt de fordringar, hvilka af Riksdagen
såsom vilkor uppstäldes.
För min del är jag alldeles ense med Utskottet derom, att de nu
ifrågavarande lärarne förtjena en sådan förbättring af deras vilkor, som
här är föreslagen. Likaledes är jag ense derom, att man bör såsom
vilkor för denna löneförbättring uppställa ökade fordringar på lärarnes
kunskaper. Men jag kan icke instämma i fråga om den form, som
Utskottet gifvit åt sin framställning, och detta af följande skäl.
I Utskottets hemställan förekommer, att hvad genom Kongl. Kun¬
görelsen den 11 Januari 1878 angående ytterligare lönetillskott åt lä¬
rare och lärarinnor i småskolor förordnats må tillämpas jemväl i fråga
om biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, bland hvilka inbe¬
gripas lärare och lärarinnor vid mindre skolor. Man frågar sig då:
hvad innehåller i sjelfva verket Kongl. Kungörelsen den 11 Januari
1878? Jo, der stadgas om vissa kunskapsfordringar, men många af
dessa fordringar äro icke tillämpliga på här ifrågavarande lärares verk¬
samhet. Ty dessa undervisa icke i småskolan, utan i folkskola. Det
förekommer visserligen någon gång, att dessa så kallade mindre skolor
omfatta både småskolans och folkskolans undervisning; men alltid ut¬
märkas de af det kännetecknet, att deras undervisning går in på folk¬
skolans område. Detta är just hvad som skiljer dem från småskolorna.
Kunskapsfordringarne måste derför med afseende på detta sakförhållande
uppställas. Vidare bör jag upplysa, att då Utskottet säger, att bland bi¬
trädande lärare och lärarinnor vid folkskolor inbegripas lärare och lära¬
rinnor vid mindre skolor, så är detta något, som nu mera icke be-
höfver uttryckas, emedan genom en Kongl. Kungörelse af den 3 De¬
cember 1875 det är klart och tydligt utstakadt, hvad som förstås med
biträdande lärare.
Skulle man nu i följd af en Riksdagens skrifvelse, från hvars
ordalag man icke kan vika, ställa upp en ny förklaring, så komme
det att leda till oreda i fråga om hvad med biträdande lärare och
lärarinnor kan förstås.
Lördagen den 3 April, f. in.
lo N:o 21.
Allt detta kan afhjelpas genom en lindrig förändring i redaktio- Lsneferhsj-
nen, som går ut derpå att icke ordalagen i denna förordning af den mna & Mträ-
11 Januari 1878 skola tillämpas i afseende å nu ifrågavarande lärare,0chUrarinnor
det vill säga att fordringarna eller vilkoren icke skola vara desamma vid folkskolor.
för dessa lärare som för småskolans lärare, utan att fordringarna skola (Forts.)
vara motsvarande, men lämpade efter hvad som behöfves för ifråga¬
varande lärares verksamhet. Jag tager mig derföre friheten föreslå,
att Kammaren behagade besluta,
att Riksdagen, i anledning af Herrar C. E. Casparssons och J. O.
Boströms ofvan berörda framställningar må för sin del besluta, att
hvarje skoldistrikt, som vill öka lönen för biträdande lärare eller lära¬
rinna från 250 till 300 kronor, må ega att utöfver det statsbidrag, di¬
striktet på grund af Kong! Kungörelsen den 16 Juni 1875 erhållit, af
statsmedel undfå hälften eller tjugufem kronor af denna lönetillökning,
med vilkor att läraren eller lärarinnan genom undergången offentlig
pröfning ådagalagt kunskaper motsvarande dem, som genom Kongl.
Kungörelsen den 11 Januari 1878 äro stadgade såsom vilkor för ökade
lönetillskott; och att för sådant ändamål förslagsanslaget till »lönetill-
skott åt lärare vid folkskolor och småskolor» höjes med 22,000 kronor
eller från 2,260,000 kronor till 2,282,000 kronor.
Detta förslag är uppstäldt i närmaste öfverensstämmelse med 1877
års Riksdags beslut. Derigenom läggas detaljerna i administrationens
hand, såsom det också gick till 1877; man bestämmer, att fordringarna
böra vara af lika svårighet med dem, som i Kongl. Kungörelsen den
11 Januari 1878 uppställas, men icke att de skola vara alldeles de
samma som för småskoleläraren, emedan dessa här icke passa.
På det sättet är jag öfvertygad, att anslaget skall göra väsentlig
nytta och höja dessa lärare; men om man likställer dem med småsko¬
lans lärare, skall icke det afsedda ändamålet vinnas. Jag anhåller om
proposition på det af mig nu framstälda förslag.
Herr Hederstjerna: Jag får upprigtigt bekänna, att jag icke
kunnat följa den föregående talaren fullständigt och att jag icke inser,
hvari hans förslag hufvudsakligen skiljer sig från Utskottets. Utskot¬
tet har endast afsett, att på grund af de väckta motionerna sätta de
ifrågavarande lärarne i samma rätt, som tillkommer lärarne vid små¬
skolorna. Motionärerne hafva icke föreslagit och Utskottet har väl icke
varit berättigadt att skärpa de vilkor, som skulle uppställas för åtnju¬
tande af lönetillägg utöfver hvad i Kongl. Kungörelsen den 11 Janu¬
ari 1878 föreskrifves. Så vidt jag kunnat fatta den siste talarens fram¬
ställning, var hans afsigt att utöfver 1877 års Riksdags beslut och
nämnda kungörelse skärpa de kunskapsmått, som skulle fordras af de
biträdande lärarne, men något sådant förslag har icke blifvit väckt
och Utskottet har derföre saknat skäl att föreslå något sådant. Jag
tviflar också på, att Kammaren nu skulle kunna, så att säga, på rak
arm fatta ett beslut i det hänseendet. De af Utskottet tillstyrkta mo¬
tionerna åsyfta blott, att de biträdande lärarne må komma i åtnjutande
af samma förmåner som småskolans lärare.
N:0 21. 16
Lördagen den 3 April, f. in.
Löneförhöj- Herr Carlson: Jag kan icke förundra mig deröfver, att det må-
”dande lärarehända ej varit så lätt att följa min framställning i detalj. Jag tror
och lärarinnorockså, att det varit Utskottets mening att framkalla ungefär samma
vid folkskolor, verkan, som den jag tror böra eftersträfvas, men jag måste bestrida,
(Forts.) så väl att det skulle vara lämpligt att formulera skrifvelsen så, som
Utskottet föreslagit, som ock att det icke skulle vara Utskottets rätt
att föreslå och Kammarens att fatta ett sådant beslut som det, hvarom
jag hemstält. Jag vill endast erinra derom, att vid 1877 års riksdag,
då det beslut tillkom, till hvilket man nu vill göra ett tillägg, hade
motionärerna alls icke föreslagit några ökade kunskapsfordringar för
småskolans lärare, utan endast att, om församlingarna ville höja dessa
lärares löner till 250 kronor, så skulle staten lemna 25 kronor; men
Stats-Utskottet tilläde då dessa kunskapsfordringar såsom vilkor, ett
tillägg, som jag tror vara mycket välbetänkt och hafva visat en sär¬
deles gagnelig verkan.
Vid denna riksdag hafva motionärerne sjelfva föreslagit vissa vil¬
kor och dervid hänvisat till författningen af den 11 Januari 1878.
Men vid detta förhållande må väl så mycket mindre något hinder fin¬
nas att nu uppställa lämpliga fordringar såsom vilkor för lönetillskott.
Härmed likartade beslut tror jag fattas vid hvarje riksdag på förslag
af Stats-Utskottet.
Men det väsentliga är ju, huruvida det är ändamålsenligt och rig-
tigt, att Riksdagen, då den vill gifva ett anslag och uppställa vissa
vilkor för att åstadkomma en viss verkan, uttrycker sig på ena eller
andra sättet, och då tror jag verkligen, att, när det är fråga om lärare,
för hvilka det karakterisktiska är, att de undervisa i folkskolan utan
att vara examinerade, det icke är ändamålsenligt att fordra, att de
skola vara hemma i småskolans läroämnen.
Mitt förslag åsyftar icke att skärpa de fordringar, som Utskottet
uppstält, utan endast att förändra dem så, att de komma att passa
in på de biträdande lärarnes verksamhet. Hvad särskildt angår läro¬
ämnenas praktiska behandling, hvilken här är en hufvudsak, kan det
vidlyftiga arbetet med åskådningsöfuingarna och med inhemtandet af
skrifläsningsmetoden med fördel utbytas mot öfning i behandlingen af
sådana läroämnen, som tillhöra folkskolan. Genom en sådan förändring
blifva fordringarna ej svårare, men mera lämpliga.
Småskolans läroämnen äro hufvudsakligen åskådning söfning ar,
innanläsning, skrifning och de första grunderna af kristendomskun-
skapen och af räknekonsten.
Folkskolans undervisning omfattar kristendomskunskap, svenska
språket, naturkunnighet, historia och geografi, aritmetik och geografi.
Kunna vid sådant förhållande kunskapsfordringarna för lärarne i
dessa olika slag af skolor vara lika?
Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till sam¬
manträdets fortsättning kl. 7 e. m.
Herr W en ner b er g: Då det slut, till hvilket Utskottet kommit,
synts mig hittills vara ganska antagligt, men jag dock icke kan neka,
att det af Herr Carlson gjorda ändringsförslag innebär mycket, som är
Lördagen den 3 April, f. m.
17 N:o 21.
värdt att tänka på, och det i en sådan detaljfråga som denna torde Löneförhöj-
vara omöjligt för Kammaren att nu fatta beslut, anhåller jag om åter-”'”? åt iiträ~
remiss. da”de Urare
och larannnor
Herr Törnebladh: För min del har jag intet emot, att den sistemd^**fl‘>j°r'
talarens yrkande vinner afseende hos Kammaren. Jag har blott ansett 01 S’'
mig skyldig att upplysa om, huru man tänkt sig denna fråga, efter¬
som jag i Utskottet deltagit i dess behandling. Utskottet har, såsom
af Herr Hederstjerna blifvit upplyst, hufvudsakligen hållit sig till mo¬
tionärernas förslag, nemligen att ifrågavarande lärare icke måtte
komma i sämre ställning än småskolans lärare, utan undfå samma för¬
måner, som lemnats åt dessa. Det är derifrån Utskottet utgått, och
att i Utskottets hemställan intagits, att bland biträdande lärare och
lärarinnor vid folkskolor må inbegripas lärare och lärarinnor vid min¬
dre skolor, det har skett på grund af direkt upplysning från Ecklesiastik¬
departementet, der det meddelades, att just i det antal biträdande lä¬
rare och lärarinnor, som uppgifvits, voro inbegripna lärarne och lära¬
rinnorna vid mindre skolor.
Beträffande det yrkande, som här blifvit gjordt, att fordringarne
skulle ställas något olika för dessa biträdande lärare och småskolans
lärare, så vill jag icke förneka, att något sådant skulle hafva sin för¬
del med sig, men det har ock eu olägenhet, och det är den, att man
derigenom legalt tillskapar tre olika klasser af lärare, examinerade
folkskolelärare, halfexaminerade biträdande lärare och hel- eller half-
examinerade småskolelärare, och möjligen skulle deraf kunna uppkomma
hos denna mellanstående klass ett begär att få högre lön än småsko¬
lans lärare. Allt detta rör dock förhållanden, i hvilka man icke i
första ögonblicket kan tillräckligt sätta sig in, och derför kunde nog
en återremiss vara nyttig. Särskilt må dock här anmärkas, att för
dem, som skola visa, att de hafva kunskaper, tillräckliga för att under¬
visa i småskolan, är den förmånen beviljad, att vissa anstalter finnas, som
förbereda för småskolan, och efter hvilkas kurser examensfordringarna
kunna rättas, hvaremot, så vidt jag vet, det icke finnes någon direkt
förberedande anstalt för nu ifrågavarande lärare.
Herr Olsson, Peter: Jag begärde endast ordet för att yrka
återremiss och anhåller nu att få instämma i det derom gjorda yrkan¬
det, icke derför att jag vågar betvifla lämpligheten af det förslag, som
en framstående talare och sakkunnig man här framstält, utan emedan
jag tror, att förslaget måhända bör pröfvas af Stats-Utskottet, så att
enhet blir i de beslut, som inom begge Kamrarne fattas. I allmänhet
torde det ock vara vanskligt att bifalla ett förslag så att säga på rak
arm, utan att det varit föremål för Utskottets behandling.
Herr Carlson: Då det är svårt att in pleno föra till slut en
fråga af denna detaljerade beskaffenhet och redaktionen lättare upp-
göres af Utskottet, återtager jag mitt förra yrkande och förenar mig i
anhållan om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till det
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 21.
2
N:o 21. 18
Lördagen den 3 April, f. m.
Löneförhöj- förevarande momentet, dels återremiss deraf, framstälde Herr Talman-
ning åt biträ- nen forsfc proposition på bifall till momentet, hvarvid svarades många
dande lärare • • ^ några ia, och sedermera proposition på återremiss deraf, då
vid folkskolor, svaren utfollo med rnanga ja jemte nagra nej; och förklarades ja nu
(Forts.) hafva varit öfvervägande.
Revision af Hide punkten,
hospitalens
räkenskaper. Herr Statsrådet Yult von Steyern: Stats-Utskottet har vid
denna punkt så utförligt redogjort för de skål, som föranledt Kongl.
Maj:t att begära ett särskildt anslag till arfvode för revision af hospi¬
talens räkenskaper, att jag endast i korthet behöfver erinra om för¬
hållandet.
Då Serafimerordens-gillet, som förut utgjorde öfverstyrelsen för
hospitalen, år 1876 upplöstes, fans på dess stat upptaget ett anslag
för revision af hospitalens räkenskaper. Detta anslag öfverflyttades då
med ett belopp af 1,000 kronor på Sundhetskollegii stat i sammanhang
dermed att detta kollegium öfvertog vården af hospitalen. Aret derpå
omreglerades Sundhetskollegium i öfverensstämmelse med komiterad.es
förslag till en Medicinalstyrelse, dervid från dess stat uteslöts anslaget
till ifrågavarande, revision af det skäl, att man ansåg, att denna revi¬
sion derefter borde tillkomma, icke Medicinalstyrelsen, utan Kammar¬
rätten. Departementschefen yttrade i sitt anförande till statsråds¬
protokollet: »Jemväl får jag lika med komiterade och på de af dem
anförda skäl hemställa, att revisionen af hospitalsräkenskaperna måtte
skiljas från Medicinalstyrelsens befattning, äfvensom att under denna
förutsättning det-till revisoren nu anvisade anslag måtte ur staten
utgå.»
Således, om Medicinalstyrelsen skulle hafva fortfarit att revidera
dessa räkenskaper, hade anslag derför blifvit begärdt och, det torde icke
vara för vågadt att antaga, beviljadt, då frågan ej gälde något nytt
anslag, utan ett anslag för ett för länge sedan pröfvadt och af Riks¬
dagen godkändt behof. Då Kammarrätten 1879 omreglerades, hade
man emellertid kommit till en annan åsigt i fråga om den revision af
räkenskaper, som tillhörde åtskilliga centrala embetsverk. Man ansåg,
att det skulle leda till kraftigare och verksammare kontroll, om denna
revision fortfarande verkstäldes inom det embetsverk, hvarunder de
myndigheter, hvilkas räkenskaper skulle revideras, närmast lydde. Kam¬
marrätten blef derföre reglerad så, att inga arbetskrafter afsågos för
hospitalsräkenskapernas revision. Riksdagen och Kongl. Maj:t äro alltså
ense om att Medicinalstyrelsen skall revidera dem, men detta verk
saknar ännu de för ändamålet erforderliga anslag. Visserligen säger
Stats-Utskottet: »Då emellertid bland de för åtnjutande af aflönings-
förmåner enligt den af 1877 års Riksdag godkända nya staten för
Medicinalstyrelsen stadgade vilkor förekommer, att ernbets- eller tjenste¬
man vid nämnda styrelse skall vara underkastad den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid en möj¬
ligen inträdande förändrad organisation af styrelsen eller dess särskilda
afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, lära de göro¬
mål, som påkallas genom bibehållandet vid styrelsen af revisionen utaf
Lördagen den 3 April, f. m. 19
hospitalens räkenskaper, kunna utan särskild godtgörelse åläggas någon
af styrelsens ordinarie tjensteman.» Jag tror emellertid för min del,
att detta vilkor snarare syftar på en förändring af styrelsens inre
organisation, en förändrad fördelning af det redan befintliga arbetet
mellan tjenstemännen än på en tillökning i arbetets qvantitet, hvilken
ju att döma efter de använda ordalagen kunde blifva alldeles obegrän¬
sad. Under inga förhållanden lärer ifrågavarande vilkor kunna be¬
tyda, att ett arbete, som, när regleringen skedde, förklarades tillhöra
ett annat embetsverk, i följd hvaraf ock staten för Medicinalstyrelsen
minskades med det för arbetets utförande nödiga anslag, nu skulle
kunna återflyttas till Medicinalstyrelsen och påläggas dess ordinarie
tjensteman utan någon godtgörelse. Utskottet hänvisar vidare på det
belopp, 11,000 kronor, som jemte de ordinarie lönerna är uppfördt på
Medicinalstyrelsens stat. Antagligen syftar Utskottet icke på den del
af anslaget, som är afsedd till medikamentsräkningars granskning,
vikariatsersättning, renskrifning och flitpenningar, utan på den åter¬
stående delen, 6,000 kronor, som är afsedd till amanuenser och extra
biträden. När detta anslag begärdes, redogjorde Departementschefen
omständligt för, huru denna del af anslaget var ämnad att användas,
huru många amanuenser som skulle anställas, vid hvilka arbeten hvar
och en af dem skulle biträda o, s. v., hvadan således detta anslag kan
sägas vara i detalj granskadt, om icke af Riksdagen, så åtminstone af
Stats-Utskottet, och då anslaget vid en sådan granskning befunnits
erforderligt för det ändamål, hvarför det då anvisades, och hvarför det
fortfarande till fulla beloppet utgår, torde man icke kunna begära, att
det nu skall förslå äfven för ett annat arbete, hvarom då alldeles icke
var fråga och som är så omfattande, att det anses kräfva en ersättning
af omkring 1,200 kronor. Det gifves visserligen en tredje utväg att
anskaffa erforderliga medel, nemligen den, som Kongl. Maj:t ad interim
anlitat under de sista åren, att anvisa anslag från besparingarna på
Åttonde hufvudtiteln, men dermed kan man svårligen länge fortsätta
utan att råka i strid med Riksdagens bestämmelse om användandet af
besparingar å ordinarie anslag, nemligen att dessa icke få anvisas till
löner eller ständiga arfvoden åt tjensteman. Så snart det efter Kam¬
marrättens reglering blef afgjordt, att denna revision skulle tillkomma
Medicinalstyrelsen, ansåg Kongl. Maj:t sig derföre böra begära, att
det erforderliga anslaget uppfördes på styrelsens stat. Jag tror, att
detta är det bästa och mest korrekta sättet att lösa frågan och hem¬
ställer, att Kammaren behagade bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Hochschild: Då jag icke inom Utskottet deltagit i be¬
handlingen af denna punkt, ber jag att här få tillkännagifva, att om
jag deri hade deltagit, jag skulle hafva instämt i den reservation, som
af mina kamrater Herr Nordenfelt, Grefve Sparre med flera blifvit
afgifven till förmån för Kongl. Maj:ts proposition. Utskottets motive¬
ring synes mig icke på något sätt rättfärdiga dess hemställan om af¬
steg. En talare på statsråds bänken har så utförligt behandlat denna
fråga, att icke mycket återstår att derom yttra. Jag vill blott fästa
uppmärksamheten dervid, att då Utskottet säger, att embets- och tjen¬
stemännen äro underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
N:o 21.
Revision af
hospitalens
räkenskaper.
(Forts.)
N:o 21. 20
Lördagen den 3 April, f. m.
Revision af
hospitalens
räkenskaper.
(Forts.)
eller jemkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad
organisation af styrelsen eller dess särskilda afdelningar eller eljest i
allmänhet kan varda stadgad, kan naturligtvis dermed icke menas skyl¬
dighet att utföra ett arbete, som redan vid verkets omorganisation
blifvit uttryckligen undantaget, ty löneregleringskomitén föreslog lö¬
nerna under förutsättning att revisionen af hospitalsräkenskaperna
skulle från Medicinalstyrelsens befattning skiljas. Det kunde således
aldrig komma i fråga att ålägga detta verks tjensteman en sådan revi¬
sion. Hade en sådan möjlighet varit förutsatt, skulle ifrågavarande
anslag också blifvit på styrelsens stat begärdt.
På detta skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Ekman, Carl: Då jag inom Utskottet biträdt det förslag,
som nu föreligger till Kammarens afgörande, torde jag få yttra några
ord om anledningen, hvarför jag ansett mig kunna göra detta. Så¬
som från statsrådsbänken nyss blifvit omförmäldt, skedde regleringen
af Medicinalstyrelsen för icke längre tid sedan än år 1877. Visser¬
ligen är det sant att vid den reglering, som då verkstäldes, det var
bestämdt, att den revision af hospitalsräkenskaperna, för hvilken Kongl.
Maj:t nu begärt anslag, skulle verkställas af Kammarrätten, och att
det sedermera befunnits, att denna revision icke lämpligen borde ske
der, utan i Medicinalstyrelsen; och man skulle vid sådant förhållande
kunna säga, såsom äfven här blifvit sagdt, att då vid reglering af
Medicinalstyrelsen det icke togs i betraktande, att medel borde anvisas
för verkställandet af denna revision, det vore skäl att bifalla hvad
Kongl. Maj:t i förevarande fäll begärt. Men det är likväl att märka,
att vid den organisation af Medicinalstyrelsen, som 1877 vidtogs, upp¬
fördes, såsom ock utlåtandet innehåller, till bestridande af särskilda
utgifter ett' belopp af icke mindre än 11,000 kronor och att det vid
beviljandet af detta belopp särskild! fästes afseende dervid, att för till¬
fälligt biträde vid räkenskaps föringen skulle af beloppet användas
hvad som kunde vara behöfligt. Det må vara, att detta anslag då
pröfvades så noga, som här blifvit af en föregående talare antydt, men
det framgår emellertid hvarken af de handlingar, som då voro för
Riksdagen framlagda, ej heller af den nu afgifna Kongl. propositionen,
att icke en sådan anordning af arbetet inom Medicinalstyrelsen skulle
kunna ega rum, att det nu begärda anslaget blefve obehöflig!. Således
utan att vilja påstå, att det verkligen icke framdeles kan blifva nöd¬
vändigt att för ifrågavarande ändamål bevilja det begärda anslaget,
har jag för min del icke för närvarande funnit en sådan utredning af
frågan, att jag icke anser det vara rättast att med hänvisande på det
anslag af 11,000 kronor, som Utskottet i sitt utlåtande omförmält,
för närvarande afstå den Kongl. propositionen. Jag anhåller således
om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den
förevarande punkten, dels afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga framställning; gjordes först proposition på bifall
till punkten, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt >
21 N:o 21.
Lördagen den 3 April, f. m.
sedermera proposition på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller 14:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 50.
Nej — 54.
15:de—25:te punkterna.
Biföllos.
26:te punlcten.
Mom. a.
Herr Ekman, Carl: Det slut, till hvilket Utskottet kommit i
den nu föredragna punkten, har jag icke kunnat biträda; utan har jag
till detta utlåtande fogat en reservation, som jag anhåller att Kam¬
maren måtte bifalla. Då anslaget 740,000 kronor lemnades till uni¬
versitetsbyggnaden i Upsala, bestämdes visserligen ej med hvilket be¬
lopp under hvart och ett af de följande åren detta anslag skulle utgå;
men om Upsala universitet påräknat, att Riksdagen vid beviljandet af
detta anslag icke skulle förfara annorlunda än i fråga om andra an¬
slag, som lemnats att utgå under loppet af flera på hvarandra följande
år, eller att anslaget, skulle utgå med de belopp, som erfordrades för
att den uppgjorda arbetsplanen för byggnaden skulle kunna orubbad
följas, så tror jag att universitetet i det antagandet varit uti sin goda
rätt. Om jag icke misstagit mig häri, gestaltar sig den föreslagna
nedsättningen af anslaget med 50,000 kronor precis på samma sätt
som om Riksdagen skulle vilja säga att af detta anslag, som lemnats
till universitetet, tager Riksdagen tillbaka räntan på 50,000 kronor,
som universitetet måste söka på annat sätt anskaffa, eller med andra
ord sätter ned anslaget med 2,500 kronor. Jag vågar vädja till Kam¬
maren, huruvida det kan vara lämpligt att så förfara. Icke är ställ¬
ningen för staten svårare än att ett anslag af 150,000 kronor för full¬
följande af ifrågavarande byggnadsföretag kan utan svårighet för stats-
regleringen utgå. Jag tror ej, att jag i denna Kammare behöfver till-
Revision af
hospitalens
räkenskaper.
(Forts.)
Anslag till
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
N:0 21. 22
Lördagen den 3 April, f. m.
Anslag till
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
(Forts.)
lägga något till hvad jag redan yttrat för att våga hoppas, att Kam¬
maren, med ogillande af Utskottets förslag i denna punkt, i stället
bifaller Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Hoschschild: Då man genomläser Kongl. Maj:ts propo¬
sition i hvad den rör nu föredragna punkt, finner man, att föredra¬
gande Departementschefen i fråga härom yttrat: »Till de arbeten,
hvilka enligt den uppgjorda byggnadsplanen borde under år 1881 ut¬
föras, har en summa af minst 150,000 kronor beräknats vara erforder¬
lig»; samt vidare: »Den förra af de sålunda begärda anslagssummorna
torde icke kunna utan stora olägenheter nedsättas». Detta är hvad
Chefen för Ecklesiastikdepartementet härom anfört. Utskottets majoritet
har emellertid nedsatt ifrågavarande anslag från 150,000 kronor till
100,000 kronor, utan att gifva något godt skäl för sig. Utskottet har
troligen tänkt sig, att universitetet i Upsala disponerade öfver så stora
belopp, att det kunde af sin enskilda förmögenhet tillsätta penningar
för ifrågavarande byggnadsföretag; men den nya universitetsbyggnaden
torde i alla händelser komma att kosta betydligt mer än det anslag
Riksdagen för ändamålet beviljat och universitetets tillgångar att i
ganska betydlig mån anlitas, ty det torde ej blifva möjligt att för den
anslagna summan uppföra en byggnad, värdig Upsala universitet och
hvilken svenska folket kan med stolthet betrakta såsom ett nationelt
monument. För min del kan jag icke finna något skäl att inskränka
det af Kongl. Maj:t begärda anslaget, utan anhåller om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Grefve Beck-Friis: Till de af föregående talare anförda skäl
ber jag att äfven få nämna, att enligt det kontrakt, som blifvit med
vederbörande byggmästare uppgjordt, Upsala universitet åligger att till
byggnadsföretagets fullföljande under år 1881 utgifva en summa, som
med 100,000 kronor öfverstiger det af Kongl. Maj:t nu begärda an¬
slaget. Skulle detta nu minskas med 50,000 kronor, tror jag man
öfverskattar universitetets tillgångar, om man föreställer sig, att det
skulle kunna af egna medel lemna ytterligare detta senare belopp.
Att låta byggnadsföretaget afstanna är omöjligt, ty det är ett arbete,
som icke utan stor olägenhet kan uppskjutas. Det vore dessutom, så¬
som en föregående talare sade, att nära nog svika ett förut gifvet
löfte. Då kontraktet icke gifvit anledning till någon anmärkning, är
det ej Riksdagen värdigt att ingripa på detta våldsamma sätt. Det
är visserligen sant, att anslaget till universitetsbyggnaden i Lund blif¬
vit, enligt Kongl. Maj:ts proposition, nedsatt med 50,000 kronor, och
det må väl vara en stor olägenhet för detta universitet att ej få sin
byggnad färdig så tidigt som det önskat; men för detta universitet
vållar nedsättningen icke så stort trångmål, emedan derigenom endast
byggnadens inredning fördröjes, hvilket betyder mindre. För Upsala
universitetsbyggnad gäller det deremot, att få sjelfva stommen med
väggar och tak uppförd, hvilket arbete ej utan betydande olägenhet
kan afbrytas, hvartill kommer, att byggmästaren enligt kontraktet
eger fordra sin betalning, till hvilken man, derest anslaget nedsättes,
23 N:o 21.
Lördagen den 3 April, f. m.
icke vet hvarifrån man skall taga penningar. Jag yrkar derför afslag
å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Grefve Sparre: Hvad som ligger till grund för Utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt är endast sparsamhetsskäl, som Utskottet
ansett äfven i år höra gälla i en fråga sådan som denna. Utskottet
har ansett sin skyldighet vara att se till, att sådana utgifter, som
utan större olägenhet kunde till framtiden undanskjutas, för närva¬
rande inbesparades. Något löfte om en viss årlig anvisning af medel
till universitetsbyggnaden i Upsala har Riksdagen, mig veterligen, icke
gifvit, utan för hvarje särskildt år har Riksdagen haft att bestämma,
huru stor del af anslaget borde under det närmast följande aret utgå.
Jag ber att få i Kammarens minne återkalla, att, när anslaget till
universitetsbyggnaden i Upsala första gången beviljades, hela anslags¬
summan bestämdes till 740,000 kronor; men jag tror mig veta, att
kostnaden för denna byggnad kommer att ej obetydligt öfverstiga
denna summa och att detta öfverskott kommer att utgå af universite¬
tets egna medel. Hvad sker då, om Riksdagen nu bifaller Utskottets
förevarande hemställan? Jo, endast att universitetet komme att bi¬
draga med sina medel litet tidigare än eljest skulle blifva fallet. Jag
ber äfven att få erinra, att, för att få budgeten i år att gå ihop, har
Kongl. Maj:t föreslagit förhöjning af tullen på tobak med 600,000
kronor, hvarjemte Kongl. Maj:t beräknat för statsregleringen dels
200,000 kronor af de för försålda mindre kronolägenheter inflytande
medel samt dels 300,000 kronor, utgörande köpeskillingen för det gamla
veterinärinstitutets tomter. Hvad dessa senare nämnda, af Kongl.
Anslag till
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
(Forts.)
Maj:t för statsregleringen beräknade tillgångar beträffar, tviflar jag, sär¬
skildt hvad angår försäljningsbeloppen för mindre kronolägenheter, hvilka
Riksdagen redan anvisat till annat ändamål, på Riksdagens beredvillighet
att bifalla Kongl. Maj:ts framställning. Vidare äro de besparingar,
som å hufvudtitlarne hittills blifvit gjorda, icke särdeles betydliga,
hvarförutom af bankovinsten icke så stor del blifvit till statsverket
afsatt, som Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit. Kammaren torde
häraf finna, att Utskottet ej saknat skäl till sparsamhet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet Vidt von Steyern: Det är visserligen sant,
att Riksdagen icke utfäst sig att inom en viss tid anvisa det belopp,
740,000 kronor, som beviljats för ifrågavarande universitetsbyggnad;
men det vanliga bruket i dylika fall har ju varit, att medlen anslagits
att utgå under den tid, byggnadsarbetet fortgått. Då Riksdagen för
universitetsbyggnaden under första året anvisade en femtedel af hela
anslaget och ett byggnadsarbete af icke större omfattning än detta
icke lämpligen torde kunna fördelas på mer än fem är, sa vida kost¬
naden för detsamma icke skall blifva allt för stor, sa är det helt na¬
turligt, att universitetet beräknat att icke under något ar erhålla min¬
dre än en femtedel af anslaget. Enligt uppgift från universitetets
rektor till Chefen för Ecklesiastikdepartementet har universitetet till
slutet af år 1881, det vill säga den statsregleringsperiod, hvarom nu
är fråga, för redan bestäldt arbete betalt och utfäst sig att betala ett
N:o 21. 24
Anslag till
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
(Forts).
Lördagen den 3 April, f. m.
belopp af omkring 670,000 kronor. Af statsanslaget har universitetet
hittills fått lyfta 400,000 kronor, hvartill, i händelse Kongl. Ma.jits
proposition bifalles, skulle komma ytterligare under år 1881 150,000
kronor, det vill säga tillsammans 550,000 kronor. Återstår således en
brist af 120,000 kronor, som universitetet måste bereda sig på att för¬
skjuta. 1S1 edsättes det af Kongl. Maj:t begärda anslaget på sätt Ut¬
skottet föreslagit, ökas förskottet med 50,000 kronor. Huruvida uni¬
versitetet da kan bära det, torde vara tvifvelaktigt; åtminstone kan
det ej ske utan stora kostnader. I alla händelser lärer det icke kunna
bestridas, att universitetet skulle komma i större förlägenhet, om den
af Kongl. Maj:t äskade summan nedsättes i enlighet med Utskottets
förslag, än statsverket, om den till oförändradt belopp beviljas.
Herr Carlson: . Efter de upplysningar, som nu lemnats från
statsradsbänken, är icke mycket att tillägga, men jag anhåller dock
att få yttra några ord i anledning af hvad eu ledamot af Stats-Ut-
skottets majoritet anfört. Den omständigheten att universitetet måste
tillskjuta icke obetydligt af egna medel för att åstadkomma denna
byggnad synes mig snarare tala till fördel för Kongl. Maj:ts proposi¬
tion än för Utskottets förslag; ty om universitetet måste vidkännas
betydliga tillskott för att fa byggnaden till stånd, ökar man tyngden
af denna olägenhet, om man afviker från hvad förut i dylika fall varit
vanligt, nemligen att det belopp, som en gång anvisats, sedermera
fortfarande fatt oförändradt utgå. Anslaget har visserligen en enda
gång förut varit sänkt, men det var derför, att ritningen då ännu ej
var färdig och byggnaden ej påbörjad; men sedan man begynt bygga,
tror jag att hvar och en, som varit verksam i fråga om ett större
byggnadsföretag, medgifver, att det är fördelaktigt att detsamma
drifves med styrka, och det är hvad universitetets myndigheter nu
gjort. De hafva afsett, att grunden till den nya byggnaden skulle
läggas år 1879, att år 1880 hela stommen skulle uppföras samt år 1881
det öfriga, trappor och så vidare skulle tillkomma. Det är klart att
detta grundats på den förutsättning, att sålunda kostnaden skulle be¬
tydligt minskas dels genom materialiers anskaffande på en gång, dels
genom undvikande af olägenheten att för vintern särskildt täcka så
mycket af muren, som hunnit uppföras, dels ock genom nedsättning
af arfvodena för tillsyn. Efter denna plan uppgjordes förslaget, och
det sedermera upprättade kontraktet är bygdt på nämnda förutsättning.
För min del kan jag icke finna något klandervärdt deri, att styrelsen,
med fäst öga pa sådana fördelar, uppgjort en plan, som grundar sig
pa den förutsättningen, att Riksdagen skulle vara benägen att bevilja
hvarken lägre eller högre anslag, utan samma belopp som hittills ut¬
gått. I afseende på huruvida statsregleringen låter sig uppgöra, om
reservanternes förslag bifalles, hänför jag mig till hvad Ståts-Utskottets
Ordförande yttrat och anser, att han har full kännedom om förhållan¬
dena. Jag kan ej annat än vara öfvertygad att statsregleringen skall
ganska väl gå ihop, äfven om Kongl. Maj:ts proposition godkännes.
På dessa grunder får jag yrka bifall till reservanternes förslag.
Friherre Flin eko wström: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna
Lördagen den 3 April, f. m.
25 N:o 21.
fråga till försvar för Utskottets betänkande, emedan jag förestält mig Anslag till
att, då flertalet af ledamöterna i Utskottet från denna Kammare bi-
trädt betänkandet i denna punkt, detsamma skulle gå igenom; men *
då Utskottets Ordförande med hela tyngden af sitt anseende lagt sig (Forts.')
ut för de återstående 50,000 kronornas beviljande, kan jag ej annat
än lyckönska Riksdagen och hela landet dertill, att nu för tiden så
stora tillgångar finnas i Stats-Utskottet att disponera, att intet hinder
skulle möta att bevilja detta stora anslag. Jag tror dock, att, innan
statsregleringen är fullt bestämd, med afseende på statens inkomster,
hvaribland hör en ganska vigtig bevillningsfråga, som ännu är oafgjord,
kan hvarken Herr Ekman eller någon annan med visshet påstå, att
så stora tillgångar finnas, att vi ej behöfva spara, der sparas kan.
Hvad det beträffar, som en reservant framhöll, att universitetets
myndigheter uppgjort ett arbetskontrakt om ifrågavarande byggnad
och deri förbundit sig till en större utbetalning än som kunde be¬
stridas med de 100,000 kronor, hvarom nu är fråga, vore det ganska
betänkligt att låta det gälla såsom skäl för att Riksdagen skulle be¬
vilja det af Kongl. Maj:t begärda anslaget; ty, om Riksdagen det gör,
skulle vederbörande vid alla byggnadsföretag komma att förfara på
samma sätt; man skulle göra upp kontrakt och sedan säga: det går
icke an, att Riksdagen vägrar att anslå den begärda summan, ty vi
hafva gjort upp kontrakt derom och satt våra namn derunder.
En ledamot af statsrådet har såsom skäl för det större anslagets
beviljande anfört, om jag rätt uppfattade hans ord, att dylika bygg¬
nader icke skulle kunna uppföras utan under en kortare tidrymd. Jag
vill minnas han nämnde fem år. Jag tror tvärtom, att det både för
byggnadens bestånd och arbetets utförande är helsosamt att till ett
sådant företag använda något längre tid än fem år, och erfarenheten
öfverallt i riket har visat, att mångfaldiga större byggnader fordrat
många flera år att vinna sin fullbordan. Att någon svårighet skulle
uppstå för universitetet att förskjuta de 50,000 kronor, som nu äro i
fråga, om icke Riksdagen beviljar det högre anslaget, kan jag ej före¬
ställa mig, synnerligast under en tid, då en sådan uppsjö på penningar
finnes i alla bankinrättningar, som nu är fallet. Att universitetet ej
skulle kunna lemna tillräcklig och fullgod säkerhet såsom hypotek för
ett lån å nämnda belopp, kan väl ingen vilja påstå, och jag tror till
och med, att universitetet skulle kunna af egna tillgångar förskjuta
denna summa.
De skäl, som hittills anförts för bifall till Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, kan jag alltså icke finna vara af den betydenhet, att de böra
afhålla Kammaren från att bevilja endast den mindre summan, hvilket
är nödvändigt för att få staten att gå ihop. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr Ekman: Med den föregående talaren ämnar jag ingalunda
tvista derom, att det är Riksdagens skyldighet att söka spara öfver allt
der sparas kan; och så vidt på mig ankommit, har jag alltid sökt att
ställa mig denna grundsats till efterrättelse i hvarje fråga, der sådant
varit möjligt. Här föreligger dock en fråga af den beskaffenhet, att
man, så vidt jag kan förstå, dervid icke kan göra någon besparing.
N:o 21. 26
Lördagen den 3 April, f. m.
Anslag till
universitets¬
byggnaden i
Upsala.
(Forts.)
Ty hvad det här ifrågavarande byggnadsarbetet beträffar, så är
öfverenskommelse med byggmästarne redan träffad om dess fullgörande
på fem års tid, och någon rubbning i det mellan universitetet och
entreprenörerna afslutade kontraktet kan icke ske. Byggnadsarbetet
måste fortgå efter den uppgjorda planen och kan icke utan skada
uppehållas. Lika med den föregående talaren tror jag visserligen, att
det icke skulle möta någon svårighet för universitetet att få låna de
50,000 kronor, som skulle komma att fattas, om anslaget icke beviljades
till det af Kong!. Maj:t föreslagna beloppet. Men då härigenom skulle
förorsakas universitetet en opåräknad ränteutgift i och för denna upp¬
låning, så ställer sig saken helt enkelt så, att universitetet i sådant fall erhål¬
lit så mycket mindre i statsanslag för sitt byggnadsarbete, som universitetet
måst utbetala i ränta för de penningar, som det nödgats upplåna för
fullgörandet af sina förbindelser. Jag hemställer då till Kammaren,
huruvida det kan vara lämpligt att, sedan universitetet på goda grun¬
der antagit, att statsbidraget skulle komma att utgå med i det när¬
maste en femtedel om året, Riksdagen nu skulle vidtaga en minskning
i detta belopp, och det på ett sådant skäl, som Herr Ordföranden på
Stats-Utskottets andra utgifts afdelning nyss anförde, eller att detta
vore det enda ställe på Åttonde hufvudtiteln, der någon besparing
kunde ega rum. Grefve Sparre har nemligen öppet förklarat, att an¬
ledningen hvarföre Utskottet föreslagit denna nedsättning är den, att
man på Åttonde hufvudtiteln sökt efter någon utgiftspost, der det vore
möjligt att göra någon nedsättning. Jag beklagar då, att man dertill
valt just en utgiftspost som denna, der någon nedsättning icke kan
ske, utan att den andra kontrahenten eller universitetet genom en
dylik åtgärd i sjelfva verket erhåller af staten ett mindre understöd
än det från första början vid anslagets beviljande haft anledning att
påräkna. Tiderna äro nu verkligen ganska väsentligt förändrade mot
hvad de voro, då Kongl. Maj:ts proposition afläts till Riksdagen. Huru
Riksdagen vill beräkna statsinkomsterna för 1881, kan jag naturligtvis
nu icke säga; men alla de uppgifter, som för närvarande föreligga och
hvilka äro tillgängliga för hvar och en af Riksdagens ledamöter, som
önskar derom taga kännedom, gifva vid handen, att inkomsterna af
så väl jern vägstrafiken som tullen äro större än hvad som beräknades,
då Kongl. Maj:ts proposition afgafs; och att denna förhöjning är större
än den minskning, som möjligen förefinnes på vissa andra statens in¬
komsttitlar, det tror jag man lätteligen skall finna, utan att många
ord behöfva spillas derpå. Det torde således, på sätt också från stats-
rådsbänken nyligen yttrades, kunna antagas som temligen säkert, att
mindre svårighet skall möta för Riksdagen att reglera riksstaten så,
att det här ifrågavarande anslaget kan utgå till oförändradt belopp,
än för universitetet att reda sig, om Riksdagen skulle nedsätta ansla¬
get för nästa år med 50,000 kronor. Jag vidhåller således mitt yr¬
kande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till det
förevarande momentet, dels afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga framställning, gjordes först proposition på bifall
27 N:o 21.
Lördagen den 3 April, f. m.
till momentet, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och seder- Anslag till
mera proposition pa afslag derå samt bifall till Kongl. Maj :ts fram - j
ställning, då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och för- afjpsata
klarades ja nu hafva varit öfvervägande. (Forts.)
Mom. b.
Bifölls.
27:de—30:de punkterna.
Biföllos.
31:sta punkten. Löneförlatt-
ring åt vissa
Herr Carlson: Att Utskottet icke kunnat komma till annat re- ‘“re¬
sultat än det här föreliggande, måste jag lifligt beklaga. Löneregle¬
ringen för statens ernbets- och tjensteman lider till sitt slut; det fin¬
nes0 nu mera endast ett eller annat embetsverk qvar, hvars löneförhål¬
landen återstå att reglera; men i afseende på den här ifrågavarande
tjenstemannacorpsen har ännu ingenting definitivt blifvit åtgjord!.
Det förefinnes dock så mycket mindre skäl att låta dessa tjenste¬
man senare än andra uppnå en förbättrad ställning, som alldeles sär¬
skilda förhållanden tala till deras förmån.
En hvar torde medgifva, att en ganska betydlig missproportion
förefinnes mellan den aflöning, som lärarne åtnjuta, och den, som blif¬
vit anslagen åt statens öfrige tjensteman. Grunden till detta missför¬
hållande ligger deri, att lärarne i äldre tider varit tillgodosedde med
en anvisning på framtiden, som utgjorde deras förnämsta förmån, men
som nu mera icke finnes qvar. Denna förmån var utsigten att snart
vinna befordran i kyrkans tjenst. Till följd af den utveckling, som
nu mera egt rum inom skolan, i det läroämnena blifvit flere och mera
olikartade samt större fordringar ställas på den metodiska behandlin¬
gen af hvart och ett af dem, hafva lärarne kommit att intaga en helt
annan ställning i förhållande till kyrkan än förut, och nämnda utsigt
till befordran har till följd deraf i de flesta fall upphört, på gör sig
krafvet på en förbättrad löneinkomst gällande med hela sin kraft; i
synnerhet när dertill kommer den allmänna stegringen af alla pris.
Den tillökning i lärarnes löner, som medgafs 1874, kan ej anses
annat än som eu mellertidig åtgärd, ett steg framåt, men ett otill¬
räckligt — icke som en definitiv lönereglering.
Nu hafva sedan nämnda riksdag löneregleringar tillkommit för
nästan alla tjenstemän och begreppen stadgats om hvad man anser
dem rätteligen böra åtnjuta.
Då är frågan, om lärarnes aflöning motsvarar den vigt och bety¬
delse, som deras verksamhet eger för’ samhället i dess helhet. Den
ungdomliga, blomstrande verld, i hvilken läraren verkar, är just det
område, der framtidens frukter beredas till blifvande mognad, ^och af
det sätt, hvarpå han sköter sitt ansvarsfulla kall, kommer också i vä¬
sentlig mån framtiden att bero. Kan man icke för denna verksamhet
vinna unge män med goda naturanlag och grundliga kunskaper, och
U:o 21. 2S
Lördagen den 3 April, f. m.
lärare.
(Forts.)
Lönefdebatt- beredes icke skolläraren en så vida sorgfri ställning, att lian med friskt,
rm9lltarta :if näringsbekymmer oförtyngdt sinne kan arbeta i ett kall, som mera
än de flesta tager personligheten i anspråk, då är det illa bestäldt. Jag
vill nu icke inlåta mig pa detaljer; det tillåter nu icke tiden. Men
den komité, som bearbetat och utredt detta ämne, har ådagalagt, att
den förberedande studietiden för dessa statens tjensteman är längre
och kostsammare är för alla andra, med undantag endast af läkarne,
hvilka dock hafva helt andra framtidsutsigter; vidare att den aflöning,
som nu utgar till lärarne, verkligen icke är tillräcklig, äfven för en
anspråkslös mans lefnadsbehof, samt att missförhållandet mellan dessa
löner och .. dem, som i öfrigt af Riksdagen under de sista sessionerna
beviljats, är ganska mycket i ögonen fallande. Jag vill i sist nämnda
hänseende endast nämna, att den högsta lön, hvartill eu lärare kan komma,
star ungefär pa samma trappsteg, som den lägsta ordinarie lönen i ett
statsdepartement, samt att den störa mängden af lärare hafva en aflö¬
ning sämre än den, som uppbäres af en kammarskrifvare i tullverket,
under det att utsigterna till vidare befordran äro vida mindre.
Alla dessa förhallanden påkalla en snar lösning af denna löne-
regleringsfråga, och om en sådan icke kan vid denna riksdag åstadkom¬
mas,sa är jag öfvertygad derom, att statsmakterna icke skola låta ännu
en riksdag förflyta utan att vidtaga kraftiga åtgärder för dess slutliga
framgång.
Herr Törne bladlik Då jag inom Utskottet deltagit i behandlin¬
gen af denna fråga och icke antecknat mig såsom reservant mot Ut¬
skottets beslut, så anhåller jag att med några ord få antyda de skäl,
som föranledt mig att för närvarande biträda detsamma. Jag har gjort
det väsentligen på grund af de svårigheter, som förefinnas att åstad¬
komma de erforderliga anslagsbeloppen. Det är nemligen fråga om
ganska betydliga summor, och under nuvarande förhållanden vore det
mahända icke lämpjigt att pa grund af enskild motion framkomma
med förslag om en så stor tillökning i statsutgifterna. Men hvad sjelfva
saken angår, ber jag att på det varmaste få instämma i den föregå¬
ende talarens yttrande, i all synnerhet hvad beträffar lärarne i lägre
grader; ty deras aflöning är verkligen högst obetydlig och växer först
efter många år till ett någorlunda, om ock ej fullt tillräckligt belopp.
Lärarnes ställning är, såsom redan blifvit antydt, betydligt sämre än
tjenstemånnes i de. nu reglerade embetsverken. Komiténs betänkande,
som ännu. icke blifvit utdeladt, visar detta på det allra bestämdaste
och ådagalägga-, att staten i detta afseende ännu icke uppfylt hvad
pa densamma ankommer. Jag är dock fullt öfvertygad om, att så
foH detta förhållande blifvit allmännare kändt och närmare taget i
skärskådande, en ändring till det bättre skall ske, och det är i denna
förhoppning, som jag för närvarande icke framställer något yrkande,
uta,n åtnöjer mig med att instämma i den föregående talarens yttrande.
^1e.^a.u ^en erforderliga utredningen af alla hithörande omständigheter
blifvit verkstäld och saken betraktad från behörig synpunkt, är det
mm lifliga tro, att saväl denna Kammare som öfrige vederbörande
S n^.e^na <Jen .vigtiga frågan all den uppmärksamhet den förtjenar
och bereda åt lärarne en sådan ställning, som dem tillkommer i för-
Lördagen den 3 April. f. m.
29 N:o 21.
hållande till statens öfriga tjensteman och som kan sätta dem i stånd Löneförbätt-
att till gagn för samhället arbeta i sitt vigtiga kall. ”"iäranT*0
Herr Dahm: Ehuru jag egentligen icke har något att tillägga (Fo,ts-)
till hvad de föregående talarne yttrat, så ber jag dock att få uttala
mitt lifliga instämmande i de åsigter, som i förevarande ämne blifvit
utvecklade af motionären. Jag anser mig visserligen icke för närva¬
rande böra yrka bifall till motionen; men då det i denna Kammare
icke torde finnas någon, som i detta afseende har så stor erfarenhet
som den jag under 84 terminers tjenstgöring i skolan har förvärfvat
mig om skollärarnes från fordomtima betryckta ställning, så kan jag
icke annat än på det bestämdaste förklara, att ett starkt behof före¬
finnes af att skollärarnes löner snart blifva förbättrade. Jag kan för¬
säkra Kammaren, att skolan ganska mycket lider derigenom, att skol-
lärarne icke kunna, befriade från näringsbekymmer, egna sig åt fyl¬
landet af sitt kall. Särskildt ber jag att ännu en gång få accentuera
den förste talarens yttrande, att staten fordrar längre och vidlyftigare
studier af skollärarne än af öfriga tjensteman, men ändock aflönar dem
sämre. Detta är utan tvifvel ett förhållande, som fordrar ett snart af¬
hjelpande.
Herr Bennich: Jag kan icke underlåta att nu, då denna fråga
kommit på tal inom Kammaren, uttrycka mitt lifligaste deltagande för
densamma och min önskan, att det väckta förslaget snart mätte vinna
framgång. Det har under många år förefallit mig rent af upprörande
att se, huru en tjenstemannacorps, sådan som skollärarnes, hvilkas arbete
är af så stor betydelse för samhällets nutid och framtid, blifvit med
hänsyn till löneförmåner tillbakasatt i jemförelse med alla andra tjenste¬
man. Jag har endast velat uttala detta såsom ett uttryck af min upp¬
fattning, att Riksdagen har en allvarlig pligt här ouppfyld, och att så
snart nödig utredning af hithörande förhållanden blifvit åstadkommen,
Riksdagen måtte bereda den länge erforderliga löneförhöjningen. Att
detta icke i närvarande ögonblick kan ske, inser jag med ledsnad; men
jag tror, att ju flera röster nu höja sig för att något i detta afseende
måtte göras, desto snarare kan man hoppas att frågan skall få sin till¬
börliga lösning.
Herr Almqvist: Äfven jag erkänner billigheten af lärarnes an¬
språk på förbättrade lönevilkor, hvarigenom de skulle komma i ett
mera rättvist förhållande till statens öfriga tjensteman. Många skäl
hafva anförts härför, och ett af de vigtigaste är, att staten numera på
lärarnes utbildning ställer högre anspråk än på andra tjenstemäns och
detta ehuru de förre äro relativt sämre aflönade. Jag ber dock, att
med hänsyn till denna fråga få fästa uppmärksamheten på en annan
omständighet, nemligen den, att skolundervisningen under senare tider
tagit en utsträckning, som efter min öfvertygelse icke står i öfverens¬
stämmelse med vårt lands rgsurser och icke heller är till nytta och
gagn för landet. Det kan icke vara nyttigt att hålla gossar i skolan
och sysselsätta dem med lexläsning, tills de äro nära att blifva män, eller
ynglingar vid universiteten, tills de stå på gränsen att blifva gubbar.
N:o 21. 30
Lördagen den 3 April, f. m.
Loneförbätt- Vi hafva nyligen sett offentliggjord en statistik öfver medelåldern hos
riMLtr''st"deilterna Upsala universitet, och deraf framgår, att studenterna
,Forts) a* flera uat’01ier äro i medeltal 26 till 28 år gamla. Hvad innebär
° s- detta, om icke att genom den långa studietiden borttages för de unga
männen, som egna sig åt det allmännas tjenst, den lifskraft och den
spänstighet, som fordras för att genom intresse och arbete tillegna sig
den duglighet i sitt lefnadsfack, som är af nöden för att blifva en fullt
nyttig medborgare. Deii ensidiga rigtning i mångläseri, som under
senare åren gjort sig gällande, innebär en uppenbar fara att ett gubb¬
hus bildas af hela den bildade klassen.
För min del tror jag, att den rätta vägen för att råda bot på det
nu öfverklagade onda vore att söka ordna undervisningen så, att med
bibehållande af det nuvarande anslaget ändock tillfredsställande löne¬
förmåner kunde lärarne beredas. Detta kan ske först derigenom, att
åtskilliga läroverk indragas, som äro föga besökta och lätteligen kunna
undvaras. Med nutidens lätta kommunikationer torde det icke möta
någon svårighet att från sådana orter skicka ynglingarne till en skola
några mil från hemmet. Vidare kunde, utan skada, de långa lärokur¬
serna n|got inskränkas. Medelåldern för skolynglingar, som afgå från
fullständiga läroverk, var för några år sedan i allmänhet 21 å 22 år.
Det vore väl icke för mycket, om det stäldes så, att utträdet från sko¬
lan vore beräknadt till en ålder af 18 år. Ynglingarne borde då
kunna ega tillräcklig förkunskap, blott de mindre belastades med en
mångartad minneskunskap än för närvarande är fallet. Detta miss¬
förhållande beror på. utsträckta, icke i allt ändamålsenliga och kon¬
trollerade fordringar, som på senare tider .tillkommit och ställas på
ynglingen före hans utträde i lifvet. Jag tror det lika litet nödvän¬
digt som eftersträfvansvärdt att söka i allmänhet bilda ynglingarne till
lärda män; de blifva derigenom icke mera dugliga att fylla det prak¬
tiska lifvets fordringar. Såsom nu är stäldt, fordras för'att blifva stu¬
dent fullt jemn godt kunskapsförråd som för 50 år sedan för att blifva
filosofie kandidat.
Jag tror i förevarande fråga lämpligt, att Riksdagen uttryckte
den åsigten, att med bibehållande af nuvarande anslaget till läroverken
sådana anordningar vidtagas, att genom inskränkning i lärokurserna
och lärarnes antal lönerna kunde i väsentlig mån förbättras. Natur¬
ligtvis möter här det svar, att sådant icke låter sig göra. Men jag,
för min del, tror ej på sådan omöjlighet. Jag minnes från min ung¬
dom, då det var fråga om reglering af Riksbanken. Ständerna yrkade
inskränkning i tjenstémännens och betjeningens antal; men såidant be¬
svarades såsom overkställbart. Slutligen blef vid 1830 års riksdag be-
slutadt, att i mån tjenstemännens antal inskränktes, lönerna skulle, så
långt dåvarande anslag medgaf, få förbättras. Då visade sig saken
möjlig. Löntagarnes antal nedbragtes från 200 till omkring 50, och
det visade sig, att göromålen i banken ändock kunde lika sorgfälligt
skötas. Jag tror, att man i den nu föreliggande frågan skulle kunna
gå på liknande sätt till väga, visserligen icke i samma skala, men
dock i samma rigtning; och det är min öfvertygelse, att man derige¬
nom skulle utan statsverkets ytterligare betungande kunna bereda lä¬
rarne en ganska väsentlig löneförbättring. Äfven jag är, som sagdt,
Lördagen den 3 April, f. m.
31 N:0 21.
af den åsigten, att eu löneförbättring är af behofvet påkallad; och om LSneferbsu-
jag också nu icke gör något yrkande, har jag önskat få till protokollet
antecknadt min tanke om det sätt, hvarpå sådant lämpligast skulle
, „ .. , • 1 j. o (lorts.)
kunna avaga bringas.
Herr Törnebladh: Med anledning af hvad, som sist yttrats, vill
jag endast fästa uppmärksamhet derpå, att den ordning, som år 1873
grundlädes för skolorna, först nästa år kommer att visa sina frukter i
studentexamina. Enligt den ordningen hafva kurserna blifvit något
nedsatta, hvilket jag velat antyda utan att närmare inlåta mig på frå¬
gan, i synnerhet som Kammaren torde längre fram få tillfälle att af¬
handla det ämnet. Att Kongl. Maj:t är betänkt på besparingar under
denna del af hufvudtiteln visar sig redan i motiveringen till förslaget
om medels anvisande för nästa år till arfvoden åt extra lärare vid de
allmänna läroverken. Det synes mig ej vara skäl att nu upptaga till
behandling den framkastade frågan i afseende på de studerandes medel¬
ålder och dylikt, i hvilket hänseende jag möjligen skulle hafva andra
siffror att anföra än dem, som nyss blifvit angifna.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
32:dra—49:de punkterna.
Biföllos.
Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 19 och 24 Mars bord- Statsråds-
lagda Memorial N:o 3, angående fullbordad granskning af de i Stats- protokollens
rådet förda protokoll. granskning.
Härvid anmälde sig och yttrade
Herr vice Talmannen: Jag anhåller få hemställa till Kamma¬
ren, att Konstitutions-Utskottets förevarande memorial må på det sätt
föredragas, att början göres med Utskottets yttrande, att anledning
icke förekommit att tillämpa 106 § Regeringsformen; att derefter före-
drages Utskottets hemställan om anmärkning enligt 107 § Regerings¬
formen samt slutligen Utskottets redogörelse för några regeringsåtgär¬
der, hvilka, ehuru icke af beskaffenhet att föranleda till någon an¬
märkning enligt 107 §, dock synts Utskottet vara förtjenta af särskild
uppmärksamhet.
Sedan öfverläggningen angående sättet för memorialets föredrag¬
ning förklarats slutad, framstälde Herr Talmannen proposition på hvad
Herr vice Talmannen i afseende derå föreslagit; och blef denna pro¬
position med ja besvarad. *
Utskottets anmälan, att anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af Statsrådet tillämpa 106 § 'Regeringsformen.
Lades till handlingar^.
K;o 21.] 32
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
Lördagen den 3 April, f. m.
Utskottets enligt 107 § Regeringsformen gjorda anmärkning.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: Aktnin¬
gen för den höga auktoritet, som grundlagen tillägger Konstitutions¬
utskottet såsom grundlagens högste väktare, synes mig bjuda att, då
Utskottet framstält anmärkningar mot det sätt, hvarpå Konungens
rådgifvare fullgjort sitt kall, dessa anmärkningar icke lemnas helt och
hållet obesvarade från den plats i Kammaren, som är åt statsrådets
ledamöter anvisad; och utan att inlåta mig på Utskottets formella be¬
handling af dechargebetänkande!, anser jag mig i hvarje fall berätti¬
gad att till försvar söka bemöta innehållet af Utskottets anmärkningar.
Med den föredragningsordning, som nu är beslutad, vill jag åt¬
minstone för ögonblicket inskränka mig till den anmärkningspunkt,
som nu är föremål för pröfning. Denna anmärkning är af Utskottet,
såsom det vill synas, uteslutande rigtad mot föredraganden, ehuru jag
för min del icke kan inse något skäl, hvarför den icke blifvit rigtad
mot alla de statsrådets ledamöter, som tillstyrkt den anmärkta åtgär¬
den, enär det icke lärer kunna läggas föredraganden till last, att han
undanhållit någon upplysning, som på sjelfva beslutets fattande kunnat
inverka.
Med sjelfva saken förhåller det sig så, enligt" hvad som framgår
af handlingarne i målet, att en välkänd dansk man med någon för¬
mögenhet och stor familj ville försöka sin lycka i Sverige och härstädes
inköpte en egendom, som han betalade med ett öfverdrifvet högt pris.
Då utläuding icke eger rätt att utan Kongl. Maj:ts tillstånd besitta
fast egendom här i riket, ingick han med ansökan derom i vanlig ord¬
ning. Konungens Befallningshafvande afstyrkte bifall till ansökningen
hufvudsakligen på den grund, att den nye egaren företagit sig en stark
skogsafverkning på egendomens redan förut hårdt medtagna skog och
att egendomens dragare och arbetsstyrka i så hög grad användes för
denna skogsafverkning, att efter all anledning egendomens behöriga
skötsel skulle försummas, och någon nytta af en sådan jordägare an¬
sågs följaktligen icke för landet vara att förvänta. Ansökningen af¬
suga också af Kongl. Maj:t; men egaren kom in med en förnyad an¬
sökning och sökte ådagalägga, att de af Konungens Befallningshaf¬
vande anmärkta omständigheter icke egde rum. Konungens Befall¬
ningshafvande vitsordade äfven, att skogsafverkningen dåmera upp¬
hört, att jorden var i godt skick och att åkerbruket icke försummades;
men Konungens Befallningshafvande anmärkte åtskilliga andra om¬
ständigheter, såsom trassel vid verkstälda liqvider, egendomens utarren¬
derande, upprättandet af lösöreköpsafhandling med mera och vidhöll
på grund deraf sitt afstyrkande af ansökningen. Kongl. Maj:t fann
icke heller denna gång skäl att bifalla densamma; men derefter kom
samme egare för tredje gången in och klagade sin nöd. Det åberopa¬
des, att den person, af hvilken han köpt egendomen, gjort konkurs;
att om han icke kunde få lagfara med egendomen, skulle denna följ¬
aktligen återgå till konkursmassan och köparen finge nöja sig med att
för hvad han betalt å köpeskillingen ega fordringsrätt i massan, vid
hvilket förhållande han skulle blifva fullkomligt ruinerad. Han upp-
gaf vidare, att det icke längre vore hans mening att sjelf besitta egen-
Lördagen den 3 April, f. m.
33 N:o 21.
domen; lian sökte endast ett sätt att komma ifrån densamma och hade Statsråds-
sålt den till en annan dansk man, hvilken emellertid vägrade att er- protokollens
lägga någon betalning, förrän han erhållit åtkomsthandlingar, och det ^önskning.
vore för anskaffandet af sådana, som han nu önskade Kongl. Maj:ts horts.)
bifall till ansökningen. Med anledning häraf beviljade Kongl. Maj:t
icke ett sådant tillstånd, som eljest vid dylika fall gifves åt utländin-
gar, utan endast rättighet att för uppgifna ändamålet lagfara med egen¬
domen. Sedermera blef emellertid, efter hvad jag har mig bekant,
egendomen försåld på utmätningsauktion, förmodligen derför att den
nye köparen icke velat betala ränta på den intecknade skulden, och
på denna auktion inropades egendomen af en svensk man.
Såvidt jag kan se, har af denna regeringsåtgärd ingen skada skett
och ingens rätt blifvit kränkt; och ett afslag sista gången skulle en¬
dast haft till följd, att säljarens konkursmassa gjort en orättmätig vinst
på affären. Jag kan derför af Utskottets skäl icke finna mig öfver-
tygad om, att Konungens rådgifvare i detta ämne gifvit något vilse¬
ledande råd.
Herr Hallenborg: Såsom synes af min vid betänkandet fogade
reservation, har jag icke kunnat deltaga i Utskottets beslut i afseende
å den nu föredragna punkten. Då det torde vara öfverflödigt att nu
upptaga Kammarens tid med att antyda orsakerna till denna min skilj¬
aktighet, enär dessa äro angifna i reservationen och öfverensstämma
med hvad som nyss yttrats från statsrådsbänken, vill jag endast fram¬
ställa yrkande, att den föredragna punkten lägges till handlingarne.
Jag kan icke annat än beklaga att, då det visat sig, att 107 §
Regeringsformen på grund af förändrade tidsförhållanden blifvit ett
vapen, som är alltför skarpt mot den det äfven med urskilning an¬
vändes, detta vapen vid detta tillfälle visat sig vara äfven för tungt
för den hand, som skolat föra detsamma.
Herr Lindström: Det Konstitutions-Utskottets betänkande, som
nu är föremål för diskussion, är i flere afseenden så märkvärdigt, att
det kan vara skäl att närmare uppehålla sig vid detsamma. Det är
märkvärdigt icke blott genom det slut, hvartill Utskottet efter gransk¬
ning af statsrådsprotokollen kommit, utan kanske ändå mera genom
de reservationer, som äro betänkandet bifogade. Den hufvudsakliga
anmärkningen, jag har att emot dessa senare framställa, hör egentligen
icke till den punkt, hvarom nu är fråga, och jag skall derför för när¬
varande inskränka mig till att i afseende å denna punkt yttra hvad
jag för min del deruti finner anmärkningsvärdt.
Till att börja med ser det besynnerligt ut, att, när Utskottets
flertal beslutit göra en så sträng anmärkning som den här förekom¬
mande, Utskottet icke ens upplyst Kainrarne om det beslut, Kongl.
Maj:t i statsrådet fattat på tillstyrkande af Chefen för Justitiedeparte¬
mentet, och sålunda lemnat Riksdagen i okunnighet om den regerings¬
handling, som egentligen borde utgöra föremål för anmärkning. Det
är reservanterna men icke Utskottet, som om denna regeringshandling
lemnat upplysning, och det är kanske just derför, som Utskottets fler¬
tal icke heller talar om en regeringshandling, utan endast om en råd-
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 21. 3
N:o 21. 34
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
Lördagen den 3 April, f. m.
gifvareåtgärd. Då Utskottet kommit till det slut, att anmärkning
borde göras enligt 107 § Regeringsformen, borde val hafva undersökts,
huruvida denua anmärkning icke skulle drabba samtlige Konungens
rådgifvare, såsom Herr Statsministern äfven nyss påpekade. För min
del anser jag, att, om någon påföljd af Utskottets anmärkning skulle
kunna ega rum, borde Utskottet, sin pligt och grundlagens föreskrift
likmätigt, hafva bestämt, kvilket af de moment, som 107 § innehåller,
här borde vara tillämpligt eller icke. Den 107 § innehåller nemligen
två särskilda moment, förutsättande det ena, att en eller flere af konun¬
gens rådgifvare försummat iakttaga rikets sannskyldiga nytta, och det
andra, att föredraganden icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt
förtroendeembete utöfvat. Nu har emellertid Utskottet endast fram-
stält en naken anmärkning enligt 107 § och sålunda velat lemna Kam¬
maren fritt att afgöra, hvilketdera af de båda momenten som skulle
vinna tillämpning. Vid sådant förhållande förefaller det besynnerligt,
att de ledamöter af Utskottet, hvilka emot Utskottets beslut i hufvud-
saken velat, reservera sig, icke närmare betonat denna sida af saken,
utan då till exempel Utskottets främste ledamot reserverat sig, har
detta skett under åberopande endast af hvad 2:dra momentet i 107 §
innehåller, hvaraf följaktligen kan antagas, att från hans ståndpunkt
anledning till anmärkning möjligen skulle kunna förefinnas enligt
l:sta momentet derom, att en eller flere af Konungens rådgifvare icke
skulle hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Jag vill väl icke tro,
att detta varit hans mening; men ett sådant antagande ligger nära
till hands, emedan om en anmärkning skulle göras i fråga om en viss
regeringshandling, lärer den icke kunna hänföras under det moment,
som talar om bristande oveld, nit, skicklighet och drift, utan den skulle
väl snarare häntyda derpå, att Konungens rådgifvare icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta. Jag tror, att i fråga om så vigtiga ären¬
den som det förevarande, der det måste vara i högsta grad angeläget,
att Riksdagen icke låter något fel komma sig till last, som kan ned¬
sätta dess värdighet, det är nödvändigt att så klart framställa hvad
man åsyftar, att rum icke kan lemnas för en sådan anmärkning, som
den jag för min del funnit mig böra framställa vid genomläsandet af
Utskottets betänkande. För öfrigt ber jag få såga, att, då jag lika
mycket som någon annan är mån om Riksdagens värdighet, det aldrig
skulle falla mig in att, på grund af den anmärkning, som här är fram-
stäld, vilja draga någon af Konungens rådgifvare till ansvar enligt
107 § Regeringsformen, utan skall jag för min del söka bidraga der¬
till, att anmärkningen lägges till handlingarne.
Herr Hallenborg: Jag kan naturligtvis icke hafva skyldighet
att försvara Utskottets betänkande, då jag mot detsamma afgifvit min
reservation; men då den siste talaren framstält en särskild anmärkning
mot det sätt, hvarpå jag affattat denna min reservation, vill jag nämna,
att jag icke ansett mig skyldig afgifva reservation mot något annat
än Utskottets beslut. Uti 107 § Regeringsformen heter det: »Skulle
Konstitutions-Utskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfäldt
eller eu eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och
steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredra-
Lördagen den 3 April, f. m.
35 N:o 21.
gande icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete Statsråds-
utöfvat, ege då Utskottet att sådant tillkännagifva för Riksdagen». Pr°t°kollens
Der är sålunda bestämdt, hvilka fel skola ligga föredraganden till last, 9,™skum9-
för att Utskottet i afseende på honom skall ega rättighet att tillämpa or 8'^
paragrafens innehåll. Nu har Utskottet icke vändt sig mot någon
annan än föredraganden och jag har derför icke ansett lämpligt att
reservera mig mot något annat än Utskottets beslut att, på grund af
föredragandens sätt att gå till väga, mot honom framställa en anmärk¬
ning. Kan jag emellertid göra talaren ett nöje dermed, ber jag få
förklara, att jag för min del icke tror, att rikets sannskyldiga nytta
genom det ifrågavarande beslutet blifvit på något sätt åsidosatt och
att, derest i Utskottets betänkande något i detta afseende förekommit,
jag icke skulle hafva underlåtit att i min reservation äfven låta denna
min åsigt inflyta.
Herr Carleson: Derest jag rätt läser den föredragna delen af
betänkandet, har Utskottet deruti hvarken mot Konungens rådgifvare
i allmänhet eller mot någon föredragande särskildt anmärkt sådant
förhållande, som 107 § Regeringsformen omförmäler, utan endast förmält
sig hafva funnit ett visst ärende vara af beskaffenhet, att detsamma borde
enligt 107 § anmärkas, hvarjemte Utskottet, efter att hafva beskrifvit
ett af Kongl. Maj:t afgjordt mål rörande enskild persons rätt och an¬
gelägenhet samt vederbörande föredragandes åtgärd dervid, förklarat
att denna rådgifvareåtgärd syntes vara af den märkliga beskaffenhet,
»att Utskottet ansett sig pligtig att, i den ordning 107 § bestämmer,
bringa densamma till Riksdagens kännedom».
"Men att på detta sätt draga ett Konungens beslut i fråga om en¬
skild persons rättigheter och angelägenheter under Riksdagens öfver¬
läggning, står i strid icke blott mot 107 §, utan äfven emot 90 §
Regeringsformen, och är genom den förstnämnda paragrafen särskildt
förbjudet att använda såsom form för tillkännagifvande af anmärkning
mot statsrådets ledamöter eller någon föredragande. Vid det förhål¬
lande således att endast anmälan skett om ett ärende, som icke får
komma under Riksdagens öfverläggning, föreställer jag mig, att följ¬
den icke kan blifva annan, än att den föredragna punkten lägges till
handlingarne.
Öfverläggningen förklarades slutad och förevarande del af memo¬
rialet lades till handlingarne.
Utskottets redogörelse för några regeringsåtgärder, hvilka, ehuru
ej af beskaffenhet att föranleda till någon anmärkning enligt 107 §
liegeringsformen, dock synts vara förtjenta af särskild uppmärk¬
samhet.
Grefve Lagerbjelke: Grundlagen föreskrifver ganska bestämdt
det sätt, på hvilket Konungens beslut och regeringshandlingar kunna
komma under Kamrarnes öfverläggning och pröfning. I detta afseende
innehåller 90 § Regeringsformen:
»Under Riksdagens, dess Kamrars eller Utskotts öfverläggningar
N:o 21. 36
Lördagen den 3 April, f. m.
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
och pröfning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt,
än grundlagarne bokstafligen föreskrifva, komma frågor om embets-
och tjenstemäns till- och afsättande, regerings- och domaremakternas
beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden, eller verkställigheten af någon lag, författning eller in¬
rättning.»
Se vi vidare efter, på hvad sätt grundlagarne föreskrifva, att sådana
frågor kunna göras till föremål för öfverläggning och pröfning, så
finnes föreskrift i det afseendet meddelad endast i 107 § Regerings¬
formen, der det heter:
»Skulle Konstitutions-Utskottet anmärka, att statsrådets ledamöter
samfäldt eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna
mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon
föredragande icke med oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-
embete utöfvat, ege då Utskottet att sådant tillkännagifva för Riks¬
dagen, hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos Konun¬
gen skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån
embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.»
Det är alltså tydligt, att på sätt i 107 § finnes omförmäldt och
nu blifvit anfördt, kunna under öfverläggning i Kamrarne komma re¬
geringens beslut och handlingar, men icke på något annat sätt. Detta
oaktadt har Konstitutions-Utskottet tagit sig före att, sedan Utskottet
beslutat, att någon anmärkning enligt 107 § i dessa två ärenden icke
skulle ske, likväl på ett annat af Utskottet uppfunnet sätt bringa saken
till Kamrarnes kännedom. Utskottet yttrar nemligen:
»I öfrigt har Utskottet icke trott sig böra underlåta att i korthet
redogöra för några regeringsåtgärder, hvilka, ehuru ej af beskaffenhet
att föranleda till någon anmärkning enligt 107 § Regeringsformen
från Utskottets sida, dock synts vara förtjenta af särskild uppmärk¬
samhet». Detta sätt att utom, bredvid eller rättare emot grundlagen
uppfinna en ny form för bringande under Kamrarnes öfverläggningar
af regeringens handlingar kan icke vara lagenligt, hvarför jag vörd¬
samt anhåller, att Kammaren behagade lägga de nu föredragna punk¬
terna till handlingarne, med ogillande af Konstitutions-Utskottets för¬
faringssätt.
Eu mängd ledamöter hördes häri instämma.
Herr Lindström: Att från min sida inleda en tvist om rätta
uppfattningen af en grundlagsparagraf, särskildt då jag dervid har till
motståndare såväl den talare, hvilken nyss yttrade sig, som äfven ett
stort antal af Konstitutions-Utskottets ledamöter, kan väl synas vara
något betänkligt; men då hvar och en otvifvelaktigt har både rättig¬
het och skyldighet att söka tolka grundlagen efter bästa förmåga, ber
jag att för min del få, icke inlägga en protest mot den uppfattning
af 107 § Regeringsformen, som här gjort sig gällande, men väl söka
göra klart, att, äfven om man ser denna sak från en motsatt synpunkt,
man dervid kan stödja sitt omdöme på grundlagen. Vore frågan in¬
skränkt till att bedöma, om Utskottets flertal handlade såsom sig borde,
då det beslöt att för Riksdagen framlägga de relationer, som i betän-
Lördagen den 3 April. f. m.
37 N:o 21.
kandet återfinnas, skulle jag vara den förste att utan vidare ogilla Statsråds-
denna åtgärd; men då man velat påstå, att detta framdragande, detta Prt>tok°Ul>ns
bringande till Riksdagens kännedom af två särskilda regeringshand-
lingar skulle vara grundlagsvidrigt eller, såsom en reservant uttryckt 01 S'J
sig, vid sidan af grundlagen, bar frågan derigenom erhållit sådan vigt,
att det kan vara skäl att ett ögonblick uppehålla sig vid densamma.
Till en början vill jag då emot Herr Grefve Lagerbjelke erinra,
att det alldeles icke är någon ny form, Konstitutions-Utskottet denna
gång gifvit åt sitt betänkande. Många gånger tillförene hafva berät¬
telser af enahanda beskaffenhet med de nu förekommande blifvit af
Utskottet för Riksdagen framlagda. Så skedde vid 1815 års riksdag
och har sedermera förnyats 1818, 1823, 1840, 1850 och 1859. Detta
bevisar naturligtvis ingenting hvarken för eller mot rigtigheten af den
tolkning utaf grundlagen, som Konstitutions-Utskottets flertal nu gjort
gällande; men då Konstitutions-Utskottet, som har både rättighet och
skyldighet att granska rikets grundlagar och hos Riksdagen föreslå de
ändringar deruti, dem Utskottet anser nödiga eller nyttiga, detta oak¬
tadt aldrig gjort någon anmärkning i anledning af hvad sålunda före¬
kommit eller sökt åstadkomma någon rättelse i de delar af grund-
lagarne, hvarom nu är fråga, synes mig, som om den af Utskottet nu
framhållna meningen åtminstone borde kunna få lof att göra sig gäl¬
lande, på det sätt nemligen, att man må kunna påstå, att det i grund¬
lagen icke är förbjudet att för Riksdagen framlägga enskilda regerings¬
handlingar. Men om det är förbjudet eller åtminstone icke tillåtet,
skulle jag i första hand vilja till den, som leder Konstitutions-Utskot¬
tets förhandlingar, ställa frågan, hvarför han icke vid detta tillfälle
vägrade proposition. Den aktade ledamot af Konstitutions-Utskottet,
som nu begär ordet, skall helt säkert svara, att han icke känner någon
grundlagsparagraf, som gifver honom en sådan rätt, och deri kan han
möjligen hafva rätt; men ett försök att vägra ett sådant förslag pro¬
position kunde väl alltid hafva gjorts, äfven om flertalet sedan skulle
hafva ålagt honom att framställa proposition derå.
En annan omständighet, som kan synas i någon mån tala för
befogenheten af hvad Utskottets flertal beslutat, är just den, att det
är flertalet af Konstitutions-Utskottets ledamöter, som fattat detta be¬
slut. När Riksdagsordningen åt Konstitutions-Utskottet öfverlemnat
den vigtiga befattningen att utöfva ett slags domsrätt öfver Kamrar-
nes talmän i fråga om vägran af proposition samt till och med öfver
Kamrarne, då de stannat i olika meningar om till hvad Utskott en
fråga bör remitteras, bör man — åtminstone med det mått af styrka,
som en analogisk bevisning eger — kunna påstå, att flertalet af Kon¬
stitutions-Utskottets ledamöter har befogenhet att äfven uti ifråga¬
varande fall afgöra hvad rätt är. För öfrigt hafva ledamöterna i
Konstitutions-Utskottet, såväl som i hvarje annat Utskott, enligt grund¬
lagen rätt att reservera sig, det vill säga att uttala sin från Utskottets
beslut skiljaktiga mening. Kunna nu tio ledamöter af Konstitutions¬
utskottet, i händelse de befinna sig i minoriteten, hafva denna rätt
att reservera sig och att motivera sin mening genom att draga fram
de regeringshandlingar, hvarom frågan gäller, följer äfven deraf, att
samma antal ledamöter, i händelse de genom den förseglade sedeln
N:o 21. 38
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
Lördagen den 3 April, f. in.
komma i majoriteten, böra hafva samma rätt att uttala sin mening och
för Riksdagen framlägga enskilda regeringsåtgärder. Då Riksdagen,
utan att ifrågasätta någon grundlagsförändring, flera gånger låtit det
passera, som nu framkallar så mycken ovilja, har deråt gifvits ett slags
häfd, till sin art ungefär lika med den, som under senare riksdagar
vunnit insteg, i det Riksdagen, oaktadt grundlagen icke tillåter den¬
samma att ajournera sig, likväl genom ett slags tyst öfverenskommelse
under påsken rymmer fältet.
Ytterligare förekommer å en af de mot Utskottats betänkande af-
gifna reservationerna något, som jag icke kan underlåta att fästa upp¬
märksamheten på. Herr von Ehrenheim meddelar nemligen i sin re¬
servation, att, då frågan om den i betänkandet först anmärkta rege¬
ringsåtgärden förekom till behandling i Utskottet, samtidigt beslöts,
att någon annan anmärkning icke skulle till Riksdagen frambäras,
utan att de anmärkningar, som mot de i betänkandet sist omförmälda
två åtgärder blifvit framstälda, skulle förfalla. Såvidt jag kunnat in¬
hemta, lärer dock icke härmed förhålla sig alldeles så, som i reserva¬
tionen framställs, utan skall, då vid omförmälda tillfälle af flere leda¬
möter yrkats, att äfven de två sistberörda åtgärderna skulle blifva före¬
mål för anmärkning, af den, som ledde förhandlingarne, hafva svarats,
att majoriteten vid justeringen af betänkandet egde rätt att skrifva
hvad som helst. Emellertid är det icke på detta, jag stöder hvad jag
nu ernar säga, ty hvad mig sålunda berättats kan hafva berott på en
missuppfattning; men då reservanten vidare sagt, att det upplifvande
af ett föregående beslut, som enligt hans förmenande skett vid juste¬
ringen af betänkandet, skulle vara stridande mot grundlagen, och så¬
som stöd derför åberopat 60 och 76 §§ Riksdagsordningen, vill jag
deremot påstå, att hans uppfattning är fullkomligt stridande mot dessa
paragrafers ordalydelse. 76 § Riksdagsordningen, som väl skulle vara
hufvudsakligen bestämmande för detta hans omdöme, har nemligen
intet att göra med ärendena, sådana de inom ett Utskott afgöras. Der
stadgas, att vid justering må icke Kammaren tillåta sig att ändra det
en gång fattade beslutet, men denna paragraf har intet att göra med
det sätt, hvarpå ärendena i Utskotten behandlas. Detta framgår deraf,
att 76 § Riksdagsordningen tillhör den cykel af paragrafer, som, bör¬
jande med den 51 §, har till öfverskrift: »ärendenas behandling i Kam¬
rarna», under det att deremot den följd af paragrafer, som utmärkes
med öfverskriften: »ärendenas beredning» icke bär något att förmäla
om Utskottens rätt att vid justering ändra ett beslut. Häraf kan man
med fullt fog draga den slutsats, att grundlagsstiftaren, då han för¬
bjudit sådant upprifvande af beslut, som fattats inom Kamrarne, icke
haft för afsigt förhindra att Utskott vid justering ändrade sitt beslut,
och detta, efter hvad man lätt kan fatta, af det skäl, att, i händelse
Utskott vid justering af ett hastigt tillkommet beslut på grund af
bättre upplysningar skulle inse, att detsamma vore origtigt, det är
mycket att föredraga, att Utskottet då ändrar samma beslut, framför
att ett origtigt sådant till Kamrarne öfverlemnas.
Med hvad jag nu yttrat vill jag ingalunda hafva sagt, att jag
gillar Konstitutions-Utskottets beslut att hos Kamrarne redogöra för
ifrågavarande två regeringsåtgärder, ty jag anser dessa åtgärder sakna
Lördagen den 3 April, f. in.
39 N:o 21.
den konstitutionella vigt ock betydelse, som ensamt kan rättfärdiga ett
sådant beslut, men jag har velat ställa mig på grundlagens botten och
försvara sjelfva anmälningsåtgärden, såsom den der i grundlagen icke
är förbjuden, utan fast hellre kan anses vara fullkomligt tillåtlig.
Herr Hallenborg: Då den siste talaren ånyo vändt sig direkt
mot mig, torde Kammaren finna det naturligt, att jag ännu en gång
uppträder för att söka bemöta hvad han nu yttrat. Han frågade till
eu början, hvarför jag icke vid det af honom angifna tillfället inom
Utskottet vägrade proposition på det framstälda förslaget, och han var
nog välvillig att sjelf i min mun lägga det svaret, att jag dertill icke
hade rättighet. Och han har derutinnan rätt, ty Utskottens ordförande
ega icke vägra proposition. Kamrarnes Talmän äro de enda, som grund-
lagsenligt hafva eu sådan rättighet, och denna deras rättighet är för
öfrigt af den beskaffenhet, att, om Kamrarne icke åtnöjas med det
sätt, hvarpå Talmännen utöfva densamma, åt Konstitutions-Utskottet
öfverlemnas att bedöma, om Talmännen till sin propositionsvägran haft
rätt eller icke; och de hafva rätt dertill, allenast då de finna väckt
fråga strida mot grundlags lydelse. Till hvem skulle nu Konstitutions¬
utskottet vädja, om dess ordförande vägrade proposition och Utskottet
förmenade honom dertill sakna all befogenhet? Det är visserligen sant,
såsom talaren vidare antydde, att ordföranden för sin del kan förklara,
att han icke vill framställa proposition och till Utskottet öfverlemna
att bestämma, huruvida han dertill må vara skyldig eller icke; men
sakeii skulle efter all sannolikhet icke blifva bättre för det, ty om,
såsom i förevarande fall, tio ledamöter stå mot tio, måste, då ord¬
föranden väl icke kan votera om sitt eget beslut, utan träder tillbaka,
de nio, som dela hans åsigt, öfverröstas af de öfriga tio, och han blir då
tvungen att framställa proposition.
Den ärade talaren sökte vidare förfäkta, att allt, som i grundlagen
icke uttryckligen förbjudes, är tillåtet. Jag tror det är farligt att
drifva en sats, så vådlig till sina konseqvenser. Endast på ett ställe i
grundlagen förekommer någonting sådant, nemligen i 2 § Tryckfri¬
hetsförordningen, der det förklaras stå hvar och en fritt, att i tryck
allmänt kunnigt göra allt hvad som i nämnda lag icke finnes uttryck¬
ligen förbjudet. Hvad särskild! Konstitutions-Utskottets rättigheter
och skyldigheter beträffar, finnas de angifna i 38 § Riksdagsordningen
samt 105, 106 och 107 §§ Regeringsformen. Der stadgas hvad Ut¬
skottet för vissa fall har att göra; och endast då de omständigheter
inträffa, som i nämnda paragrafer förutsättas, eger Utskottet att på
ett der likaledes bestämdt sätt gå till väga. I sagda paragrafer står
emellertid icke, att Utskottet bör uttala något omdöme om regerings¬
systemet eller om Konungens rådgifvares åtgöranden i allmänhet, utan
endast, att, om Konstitutions-Utskottet skulle anmärka, att statsrådets
ledamöter i deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oveld,
nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, Utskottet då
eger att sådant för Riksdagen tillkännagifva.
Samme talare ^yttrade äfven, att Herr von Ehrenkeim i sin till
Utskottets betänkande fogade reservation lemnat uppgifter, som icke
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
N:o 21. 40
Lördagen den 3 April, f. m.
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
skulle vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, samt att
Utskottets minoritet skulle hafva erhållit rätt att vid justeringen af
dechargebetänkande! få deri omförmäla de regeringsåtgärder, hvarom
nu är fråga. Så är emellertid icke fallet. Under de två eller tre
senaste åren har inom Utskottet drifvits den satsen, att Utskottet borde
besluta, huru dechargebetänkandet skulle uppställas, innan beslut fatta¬
des om de särskilda anmärkningarne, då man alltid förut gått så till
väga, att Utskottet icke fattat några bestämmelser om uppställningen
förr än det beslutats, om anmärkningar skulle till Riksdagen fram¬
ställas eller ej. Då flertalet af Utskottets ledamöter äfven vid denna
riksdag motsatte sig ett sådant sätt att gå till väga, som af några
andra ledamöter föreslagits, yrkade dessa, att de ifrågavarande regerings¬
åtgärderna skulle anmälas för Riksdagen i den ordning 107 § Rege¬
ringsformen föreskrifver. På grund häraf framstälde jag till Utskottet
proposition, huruvida Utskottet ville, att frågan om anmärkning mot
dessa regeringsåtgärder skulle förfalla, eller om den skulle föranleda
till den åtgärd, som i 107 § Regeringsformen omförmäles; och Ut¬
skottet beslöt att frågan skulle förfalla, med hvilket uttryck måste
förstås, att den icke mer kan. komma på tal och sålunda icke till någon
Utskottets åtgärd föranleda. Häraf torde synas, att hvad såväl Herr
von Ehrenheim som jag i reservationerna omförmält är med sanna för¬
hållandet öfverensstämmande. Klart är, att, sedan ett beslut är fat-
tadt, ingen kan hindra en majoritet inom Utskottet att sätta upp sitt
betänkande, huru den vill; men det ligger i sakens natur, att det bör
uppställas så, att det faller inom gränsen för de fattade besluten. Men
äfven om majoriteten vill uppställa sitt betänkande så, att det af mi¬
noriteten icke kan anses enligt med grundlagen, kan emellertid ingen
förhindra något sådant, och denna majoritet får sjelf bära ansvaret för¬
sina åtgöranden. Att, på sätt Herr Lindström förmenat, jag eller
någon annan ledamot af Konstitutions-Utskottet skulle hafva uppmun¬
trat dess ifrågavarande majoritet att uppställa dechargebetänkandet så
som skett, har icke varit fallet; utan har jag deremot sagt, att de, som
icke åtnöjas med betänkandet, sådant det af sekreteraren blifvit upp-
stäldt i enlighet med Utskottets beslut, sjelfva få framlägga ett annat
förslag till Utskottets bepröfvande. Så har nu skett, i det Utskottets
minoritet, som genom den aflagda sedeln vid omröstningen förändrades
till majoritet, framlagt och godkänt detta förslag till uppställning af
betänkandet, som jag och andra Utskottets ledamöter icke kunnat gilla,
såsom af reservationerna synes.
Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid med att orda öfver
denna fråga, men då jag här blifvit direkt interpellerad, har jag an¬
sett mig skyldig bemöta hvad emot mig blifvit anmärkt.
Herr von Möller: Den näst siste talaren, hvilken granskade
Konstitutions-Utskottets förevarande betänkande och äfven utsträckte
denna granskning till deremot afgifna reservationer, har under diskus¬
sionen framlagt hvad han hört sägas skola hafva passerat i Utskottet
och dermed liksom velat kasta en skugga på Utskottets ärade ord¬
förande. Då denne emellertid redan till sitt försvar andragit allt, som
i detta hänseende kan anses behöflig!;, har jag icke något att i anled-
Lördagen den 3 April, f. m.
41 N:o 21.
ning deraf yttra. Men talaren har, som sagdt, äfven vändt sig mot
den af Herr von Ehrenlieim afgifna samt af Herr Odelberg och mig
biträdda reservationen, i det han påstått, att vi icke skulle hafva för¬
stått att rätt tolka grundlagen. Jag vill då till bemötande af detta
hans påstående fästa uppmärksamheten derpå, att i reservationen åbe¬
ropas 60 och 76 §§ Riksdagsordningen, hvarest föreskrifves, i 60 §,
»att ingen må försöka att ett fattadt beslut genom ny öfverläggning
upprifva», och i 76 §, »att ett beslut icke vid justering kan ändras,
men att väl sådana tillägg må göras, hvarigenom ingen ändring i be¬
slutet uppkommer». Nu har Herr von Ehrenheim visat, att, sedan
under granskningen af statsrådsprotokollen blifvit yrkadt, att Utskottet
skulle enligt 107 § Regeringsformen anmärka under diskussion varande
tvenne regeringsärenden, Utskottet efter votering beslutat, i ena fallet
med 14 röster mot 5 och i det andra med 12 röster mot 7, att de
framstälda anmärkningarne skulle förfalla; men det oaktadt har seder¬
mera genom den förseglade sedeln beslutats, att dessa regeringsären¬
den, på sätt äfven skett, skulle för Riksdagen framläggas.
Jag har blott velat yttra detta, under påpekande tillika, att det
är lätt att klandra en persons åtgöranden; men att klandraren dess¬
förinnan bör granska grundlagen så, att han icke påstår, att den
klandrade ej rätt uppfattat dess betydelse, då det i sjelfva verket är
den förre sjelf, som ej gjort det.
Herr Lindström: Första vilkoret för att den ene riksdagsman¬
nen må ega gifva den andre en tillrättavisning för hvad han yttrat,
är väl att han sjelf försökt att rätt uppfatta motståndarens yttrande.
Jag har icke velat kasta någon skugga på Konstitutions-Utskottets
ordförande, än mindre på någon annan af dess ledamöter. Jag har
endast omnämnt ett faktum, som, äfven om det nu blifvit bestridt,
likväl icke är bevisadt vara felaktigt, ehuru det så litet hör till sjelfva
saken, att jag nu förbigår detsamma. 'Till samma missuppfattning
har talaren äfven gjort sig skyldig, då han mot mig åberopat den i
Herr von Ehrenheims reservation förekommande hänvisning till grund¬
lagen, liksom om jag icke skulle hafva tagit kännedom om dess stad-
ganden. Jag har tvärtom icke allenast gjort detta, utan äfven sökt
att tolka grundlagen efter dess ordalydelse och på sådant sätt sökt
styrka, att 76 § Riksdagsordningen icke har att göra med hvad ett
Utskott gör eller låter, i det jag påpekat att denna paragraf hör till
den grupp af stadganden, som har till öfverskrift: »ärendenas behand¬
ling i Kamrarne»; och med afseende särskildt härå kan jag icke inse,
huru denna paragraf kan anses tillämplig i detta fall.
Med anledning af hvad Konstitutions-Utskottets ordförande sist
yttrade derom, att man icke får anse allt vara tillåtet, som icke är
uttryckligen förbjudet, vill jag bemärka, att jag aldrig påstått något
sådant; jag har endast sökt att ur grundlagens ordalydelse sluta mig
till grundlagsstiftarens mening.
Konstitutions-Utskottet har väl något annat åliggande än att, på
det sätt 107 § Regeringsformen föreskrifver, för Riksdagen framlägga
anmärkningar mot statsrådets åtgöranden; ty enligt en annan grund-
lagsparagraf har Utskottet skyldighet att granska statsrådsprotokollen,
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 21. 4
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
N:o 21. 42
Lördagen den 3 April, f. m.
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
och om i detta stadgande ligger någon menings skall väl deraf strängt
taget följa, att man vid denna granskning nar rätt att ingå i pröf¬
ning äfven af särskilda regeringshandlingar. Man kan ju mot regerings¬
systemet i sin helhet hafva anmärkningar och meddelanden att till
Riksdagen frambära, utan att derför de handlingar, som äro i fråga,
äro af beskaffenhet att kunna falla under 107 § Regeringsformen.
Äfven dessa handlingar måste Konstitutions-Utskottet ega rätt att för
Riksdagen anmäla. 107 § börjar med det betydelsefulla ordet »skulle».
Skulle Utskottet vid granskning af statsrådsprotokollen finna sådana
regeringshandlingar, som påkalla tillämpning af 106 eller 107 § Re¬
geringsformen, då skola dessa för Riksdagen tillkännagifvas. Detta
ordet »skulle» gör det antagligt, att det finnes regeringshandlingar,
som, ehuru icke af den beskaffenhet, att de kunna hänföras under
någon af nyssnämnda paragrafer i Regeringsformen, likväl för rege¬
ringssystemets granskning kunna och böra af Konstitutions-Utskottet
Riksdagen meddelas.
Herr vice Talmannen: I anledning af den siste talarens första
yttrande om de meddelanden öfver utskottsmajoritetens förfaringssätt,
jag lemnat i min reservation, ber jag få nämna, att dessa meddelan¬
den grunda sig på Konstitutions-Utskottets inför Utskottet justerade
protokoll. Hvad åter angår hans sista uttalande eller det, att 76 §
Riksdagsordningen uteslutande skulle vara tillämplig på förhandlin-
garne i Kamrarne och icke alls afse Utskotten, får jag säga, att efter
min uppfattning måste de bestämmelser, Riksdagsordningen innehåller
i afseende på ärendenas behandling, jemväl i tillämpliga delar vara
gällande för Utskotten, emedan i annan händelse intet rättesnöre fin¬
nes för Utskottens handläggning af sina ärenden; och särskildt i detta
fall är tillämpligheten utom allt tvifvel, då Konstitutions-Utskottet
här har att afgöra en fråga med Riksdagens rätt. Hvad Konstitutions¬
utskottet beslutar att låta förfalla, det kan nemligen icke af Riks¬
dagen till vidare granskning upptagas. Det är således ett formligt
beslut, och att Riksdagsordningens föreskrifter i afseende å fattandet
af beslut inom Kamrarne särskildt i en sådan fråga böra vara äfven
för Utskottet bindande, synes mig, som sagdt, vara utom allt tvifvel.
Jag instämmer i Herr Grefve Lagerbjelkes yrkande.
Herr Reuters värd: Jag hade hoppats, att någon af de före¬
gående talarne gjort klart för Herr Lindström hvad grundlagens bud
säger i detta afseende, men då så ej skett, har jag nu tillåtit mig att
begära ordet. En utskottsledamot eger rätt att reservera sig mot ut¬
skottsmajoritetens beslut i ett visst ärende, men — och häri ligger
den väsentliga skilnaden — han eger efter mitt förmenande icke rätt
att i sin reservation framdraga och sålunda för Riksdag och allmänhet
framlägga sådana ärenden, dem Konstitutions-Utskottet ansett icke
böra till Riksdagens och allmänhetens kännedom komma. Det är så¬
ledes ett missbruk, som på senare tider gjort sig gällande, att i form
af reservation för allmänheten framlägga hvilka regeringsåtgärder som
helst, och det faller af sig sjelft, att det icke kan vara grundlagens
mening, att Utskottet skall hafva en sådan rättighet, hvarför jag äfven
Lördagen den 3 April, f. m.
43 N:o 21.
förenar mig med dem, som yrka, att förevarande betänkande med
ogillande skall läggas till handlingarne.
Herr Lindström: Endast några ord i anledning af den siste
talarens anmärkning. Till honom får jag svara, att Riksdagsordningen
och Regeringsformen icke innehålla något tal om en ledamots af
Kammaren eller ett Utskott reservationsrätt. »Reservationsrätt» är
ett ord, som icke förekommer i grundlagarne, men i 48 § 2 mom.
står det: »ledamot, som i Utskotts beslut ej instämt, är obetaget att
jemte Utskottets yttrande lemna Kamrarne del af sin skiljaktiga me¬
ning». Med en reservation, sådan som talaren åsyftade, menas för¬
modligen icke annat, än det ofta förekommande fallet att reservantens
namn allenast antecknas och icke vidare. Med reservation enligt grund¬
lagarne åter menas uttalande af den särskilda mening, som reservanten
har, och en sådan mening får sålunda uttalas, till den kraft och ver¬
kan den hafva kan. Då är man inne på just det, som jag anser vara
tillåtet, men som den siste talaren anser vara förbjudet. Detta är
grundlagarne, fattade efter sin ordalydelse, och när bestämmelserna äro
så klara som i detta fall, har man icke rätt att anse reservanternes
tillvägagående olagligt.
Herr Reutersvärd: . Jag vill icke bestrida ledamöters reserva¬
tionsrätt, men de ega icke rätt att reservera sig rörande andra saker,
än dem frågan gäller, och det är just detta, som reservanterne hafva
öfverskridit; ty det gäller icke för Riksdagen att pröfva någon annan
fråga än den, som Konstitutions-Utskottet framlagt, icke dem, som re¬
servanterne framlagt. Detta är en väsentlig skilnad.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma endast hade yrkats, att Kamma¬
ren, med ogillande af Utskottets förfaringssätt, skulle lägga memoria¬
lets nu ifrågavarande del till handlingarne; framstälde Herr Talmannen
först proposition derå, att memorialets ifrågavarande del skulle läggas
till handlingarne, hvarvid svarades talrika nej jemte några ja, och
sedermera proposition derå, att Kammaren, med ogillande af Utskot¬
tets förfaringssätt, skulle lägga memorialets merberörda del till hand¬
lingarne, då svaren utföllo med talrika ja jemte några nej; och för¬
klarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
Statsråds¬
protokollens
granskning.
(Forts.)
In fidem
O. Brakel.