RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Första Kammaren. N:o 18.
Onsdagen den 17 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades sju protokollsutdrag för den 13 och protokollet för den
8 Mars.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till Riks¬
dagens underdåniga skrivelser:
N:o 8, angående val af Fullmäktige i Riksbanken;
N:o 9, angående val af Fullmäktige i Riksgäldskontor;
dels ock till Riksdagens förordnanden:
N:o 10, för Fullmäktige i Riksbanken;
N:o 11, för suppleanter till Fullmäktige i Riksbanken;
N:o 12, för Fullmäktige i Riksgäldskontoret;
N:o 13, för suppleanter till Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
Företogs val af ytterligare tre suppleanter i Lag-Utskottet; och
befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Herr Hasselrot................................................... med 46 röster
» Anderson, F. A........................................ » 46 »
» Roos......................................................... » 46 »
sedan ordningen dem emellan genom lottning bestämts.
Herr Talmannen tillkännagaf, att, i enlighet med den vid hållet
Talmanssammanträde träffade öfverenskommelse, omröstningar jemlikt
65 § Riksdagsordningen komme att Torsdagen den 1 April anställas
öfver alla de voteringspropositioner, som dessförinnan blifvit af båda
Kamrarne godkända.
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 18.
tf: o 18.
2
Onsdagen den 17 Mars.
Förbud emot
postbefordran
(tf tidningar,
som innehålla
lotteri-
annonser.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 10 och 13 Mars bord¬
lagda Memorial N:o 11, i anledning af Första Kammarens återremiss
af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, angående väckt förslag om
förbud mot befordran med post af tidningar och tidskrifter, som inne¬
hålla lotteriannonser.
Herr Stråle, Holdo: Det torde vara öfverflödigt att i Kamma¬
rens minne återföra, huruledes, då denna fråga förra gången var före,,
en ärad representant från Göteborg väckte ett förslag till förändrad
lydelse af Herr Bergs motion. Det nämnda förslaget innefattade, att
man skulle till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med be¬
gäran »det täcktes Kongl. Maj:t- meddela föreskrift för Generalpost¬
styrelsen att, derest till dess kännedom kommer, att uti någon på
svenska språket tryckt tidning, tidskrift eller bilaga till det ena eller
andra af förenämda slags tryckalster, finnes infördt tillkännagifvande
om försäljning af lotter till penningars eller annan lös eller fast egen¬
doms bortlottande inom eller utom riket eller om tilldelande åt prenu¬
meranter af särskilda premier, hvilkas fördelning bestämmes genom
lottning, då genast genom cirkulär till samtliga postanstalter i riket
förbjuda emottagande vid dem af prenumeration af denna tidning eller
tidskrift.» I afseende på detta af den ärade i'epresentanten från Gö¬
teborg framstälda förslag tillåter jag mig att erinra, att det visserligen
så till vida är bättre än den ursprungliga motionen, som det här icke
är lagdt direkt i de underordnade posttjenstemännens händer att cen¬
surera och straffa tidningar, som anses innehålla dylika annonser, utan
denna rättighet är Överflyttad på Generalpoststyrelsen, som man i det
fallet kan tillmäta en större förmåga att pröfva och bedöma; men å
andra sidan tillåter jag mig också att påpeka, hurusom detta förslag
efter min uppfattning lider af ett stort fel, nemligen det, att, om en
anmälan af denna beskaffenhet sker, Generalpoststyrelsen skulle ega
rättighet att för all framtid eller åtminstone för obestämd tid förbjuda,
all prenumeration af sådana tidningar, äfven sedan de upphört att in¬
taga lotteriannonser. Den frågan blir i allt fäll lagd i de lägre post¬
tjenstemännens händer och hela förslaget lider af samma fel som mo¬
tionen, nemligen att man vill på en omväg genom administrativa åt¬
gärder åstadkomma något, som ovilkorligen bör stå i tydlig lag. Så¬
som Kammarens ledamöter väl torde känna, har inom Medkammaren
väckts en motion af Herr Adlercreutz, hvarigenom han önskar få in¬
förda i 1844 års Kongl. förordning åtskilliga stadganden i förevarande
syfte. Denna fråga ligger nu på Medkammarens bord och torde kunna
blifva föremål för pröfning äfven inom denna Kammare.
Jag vill icke nu ingå i någon pröfning deraf, utan har endast velat
påpeka detta för att visa, att, hvad beslut vi än här fatta, frågan
kan återkomma. För min enskilda del bestred jag, då jag förra gången
hade äran att yttra mig i frågan, att Kammaren skulle bidraga till
att denna fråga dragés in på det administrativa området. Jag är fort¬
farande af den åsigten, och på de skäl, jag då anförde, tillika med
dem, jag nu framstält, tillåter jag mig anhålla om afslag å motionen,
och bifall till Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8.
Onsdagen den 17 Mars.
3
Herr Kockum: Då jag inom Utskottet varit reservant, vågar
jag till Kammaren framställa följande förslag: »att Riksdagen för sin
del beslutar, att genom Kongl. kungörelsen angående vilkoren för tid¬
ning are och tidskrifters postbefordran den 2 Maj 1879 må ej anses
vara någon medgifvet att erhålla postbefordran af sådan, på svenska
språket tryckt tidning, tidskrift eller bilaga dertill, hvaruti utbjudas
lotter till här i riket otillåten bortlottning af lös eller fast egendom.»
Herr Bennich: Jag anhåller att helt och hållet få instämma i
Herr Kockums förslag. En så beskaffad föreskrift, som det förslaget
innehåller, lägger ingalunda ensidigt i den administrativa myndighetens
makt att ingripa i de vilkor och friheter, under hvilka tidningar och
tidskrifter få med posten befordras. Det är Riksdagens rätt att åt¬
minstone deltaga i besluten om vilkoren för postbefordran, och om icke
detta vore Riksdagens rätt, så hade sannolikt icke Kongl. Maj:t ge¬
nom sin proposition till sistlidna Riksdag begärt, att Riksdagen härom
måtte besluta. Nu innefattar det af Herr Kockum framlagda för¬
slaget ingenting annat än att till de förut bestämda vilkoren för post¬
befordran — vilkor som Konung och Riksdag gemensamt fäststält —
skulle läggas detta nya, att postbefordran icke må medgifvas för de
tidningar och tidskrifter eller bilagor dertill, i hvilka en förbjuden för¬
säljning af lotter omförmäles. För min del kan jag derför icke annat
än tillstyrka bifall till det förslag, Herr Kockum framstält.
Herr Stråle: Jag kan icke underlåta att beklaga, att icke det
af Herr Kockum nu framstälda förslaget framkommit, antingen under
form af en reservation eller då frågan förra gången var före. Det
upplästes först i dag, och från min aflägsna plats har det icke varit
mig möjligt att ens höra det i sin helhet. Det synes mig derför
opraktiskt, att vi här skulle rösta öfver ett förslag, som vi icke alla
ens^ fullständigt hört. Jag vet icke, om det kan vara lämpligt eller
tillåtet att begära det på bordet, men får emellertid anhålla, att det
åtminstone måtte ånyo uppläsas. Det är redan mycket begärdt, att
man genast skall fatta beslut öfver ett förslag, som framkommit i
»tolfte timmen».
Herr von Koch: Till en början ber jag att få instämma i hvad
Herr Stråle begärt, nemligen att förslaget måtte ånyo uppläsas.
Sedan det ifrågavarande förslaget blifvit uppläst, yttrade sig
vidare:
Herr von Koch: Jag ber nu att, sedan förslaget blifvit uppläst,
få yttra några ord angående denna fråga. Att Kammaren i dag måste
fatta sitt beslut, lärer icke kunna hjelpas, alldenstund ärendet är åter-
förvisadt, och Utskottet har hemstält, att Kammaren måtte i ämnet
besluta, och detta Utskottets betänkande redan är bordlagdt två gånger.
Hvad sedan beträffar, att det skulle vara svårt att nu granska detta
förslag, så kan jag upplysa, att de ledamöter af Kammaren, som in¬
tresserat sig för denna fråga, haft tillfälle att se och granska detta
N:o 18.
Förbud emot
postbefordran
af tidningar,
som innehålla
lotteri¬
annonser.
(Forts.)
Ztf:o 18.
4
Onsdagen den 17 Mars.
Förbud mot
postbefordran
of tidningar,
som innehålla
y lotteri¬
annonser.
(Forts.)
förslag, som uppgjorts af Herr Kockum under flera ledamöters med¬
verkan, hvilket må hända äfven kommer att visa sig under debatten.
Jag ber emellertid få instämma i detta förslag. Att detta ärende är
ett sådant, hvarom kan och bör voteras, tror jag, att Herr Stråle
skall medgifva, om han närmare vill genomläsa och öfvertänka för¬
slaget, ty han skall då finna, att här blott är fråga om ett tillägg till
den författning, som utkom i fjor och som bestämmer vilkoren för post¬
befordran. Denna författning tillkom på det sätt, att Kongl. Maj:t
framstälde proposition, hvarigenom begärdes, att Riksdagen för sin del
måtte medgifva, att de och de ändringarna i vilkoren för postbefordran
finge göras. Då det nu är fråga om ett tillägg till eller en förklaring
af denna författning, så skall ärendet naturligtvis behandlas på samma
sätt som sjelfva författningen, nemligen såsom en bevillningsfråga, som
måste afgöras genom gemensam votering, i händelse Kamrarne stanna
i olika beslut. Jag förmodar, att Herr Stråle, då han fått studera
förslaget, skall inse, att det icke är fråga om att lemna den admi¬
nistrativa myndigheten någon ny, särskild makt, utan att förslaget är
så uppstäldt, att det innefattar en beskattningsfråga, i hvilka frågor
det är Riksdagen, som beslutar i afseende på sjelfva skatten, men
sedermera, när det angår postärenden och i allmänhet sådana ärenden,
i hvilka Kongl. Maj:t utöfvar sin administrativa rätt, är det Kongl.
Maj:t ensam som beslutar, och just i denna form är det föreliggande
förslaget uppstäldt. Det är allom bekant, att staten årligen måste
gifva ut stora summor till postverkets understöd och särskildt utgår
årligen ett stort belopp till underlättande af tidningars och tidskrifters
postbefordran, emedan man genom detta anslag vill bidraga till nyttiga
kunskapers spridande. Så uppgingo år 1876 postverkets kostnader för
transporten af tidningar och tidskrifter till 800,000 kronor; deraf erhöll
postverket likväl endast 130,000 kronor i befordringsafgift, hvadan tid-
ningarne således hade blifvit gynnade med icke mindre än 670,000
kronor. Häri yrkar jag ingen förändring, men jag anser det icke vara
för mycket begärdt, att man tillser, att hvad som är svensk brott¬
målslag icke får kringgås på det sätt nemligen, att staten icke bör
belastas med de dryga ntgifterna för postbefordran af sådana tidnin¬
gar och tidskrifter, som innehålla lotteriannonser. Jag förenar mig
derför i allo i det förslag, som Herr Kockum framstält.
Herr Stråle: Den siste talarens varma anförande synes hän-
tyda på, att rösten är Jakobs, men händerna Esaus. I sjelfva saken
får jag hemställa till Kammaren, huruvida det kan vara fullt allvar
att ifrågasätta, det Kammaren skulle besluta, att i denna Kongl. kun¬
görelse den 2 Maj 1879 ingenting annat är medgifvet, än hvad der är
medgifvet. Kan Riksdagens Första Kammare verkligen fatta ett sådant
beslut och är det med Kammarens värdighet öfverensstämmande att
upptaga tiden dermed?
Herr Jöns Pehrsson: Jag är verkligen i någon förlägenhet, om jag
skall yttra mig i denna fråga, synnerligast som jag i de flesta andra
fall är ense med Herr von Koch och jag gerna skulle vilja vara med
om att uppfinna något botemedel mot det onda, hvarom här är fråga;
Onsdagen den 17 Mars,.
5
K:o 18.
men jag tror icke, att vare sig nämnde ärade ledamot eller någon
annan eller ens Bevillnings-Utskottet kan vilja på detta sätt bringa
frågan i sådan ställning, att den må blifva föremål för gemensam
votering. Dertill lemnar motionen i sitt ursprungliga skick icke någon
anledning; och kan det då vara på sin plats, att Kammaren drifver
saken derhän? Sker det, är det att befara, att man i mångra andra
långt vigtigare fall slår in på samma väg.
I sak vidhåller jag hvad jag förut yttrat, att här finnes så mycket
annat ondt, som behöfver reformation och förbättring, att detta icke
bör vara det, som drager den största uppmärksamheten till sig, ehuru
jag på samma gång medgifver, att, om lotteriväsendet kunde stäfjas,
det icke vore mig emot. Efter hvad jag hört, har ett af Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskott förordat ett der framstäldt skrifvelseförslag
med anhållan om tillägg till gällande förordning mot lotterispelet; och
blir detta förslag antaget, tror jag att förordningen skulle blifva i det
närmaste tillfyllestgörande. Jag förenar mig med den förste talaren
och yrkar afslag.
Herr Carleson: Såvidt jag kan förstå det af Herr Kockum upp¬
lästa förslaget, afser det en närmare bestämning af vilkoren för tid¬
ningars och tidskrifters postbefordran. I den motion, som föranledt
Utskottets betänkande, innefattas också efter min uppfattning alldeles
tydligt den mening, att man begagnat sig af Kongl. kungörelsen den
2 Maj 1879 — liksom förut af äldre kungörelser i samma ämne —
till att göra staten till lagbrytare, i det man låtit genom postverket
och på statens bekostnad utbjuda lotter till förbjudna lotterier. Ett
förtydligande af vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran
har synts motionären erforderligt, till förekommande deraf att staten
kunde sägas med öppna ögon medverka till hvad den förklarat vara
brottsligt.
Genom det förslag, som nu är frnmstäldt, skulle ingen på något
sätt hindras från att trycka hvad som helst han behagar och tror sig
kunna svara för. Icke heller skulle någon hindras från att på egen
bekostnad och eget äfventyr, bäst han gitte, sprida ut sina tryckalster;
men man skulle komma att sakna anledning till att tro sig vara be¬
rättigad att använda statens embetsverk och medel till befrämjande af
ett lagstridigt syftemål. Det kunde visserligen icke förekommas, att en
och annan, som funne med sin fördel förenligt att prångla ut lotter,
lyckades att i tidningar och tidskrifter få införda annonser om sådant
och att. sedermera dessa annonser råkade att genom postverket föras
ut bland allmänheten; men den omständighet, att tidning eller tidskrift,
som innehöll sådan annons, vore underkastad äfventyret att blifva qvar-
liggande på posten eller derstädes icke blefve emottagen, skulle vara
af sådan betydelse att, efter hvad jag föreställer mig, man ganska
snart komme att afstå från allt försök att på detta sätt prångla ut
lotter.
Då det nu ifrågasatta förslaget sålunda icke innebär annat än att
staten undandrager sig att sjelf befordra handlingar, dem den förklarar
vara lagstridiga, instämmer jag i samma förslag.
Förbud mot
postbefordran
af tidningar,
som innehålla
lotteri-
annonser.
(Forte.)
K:o 18.
6
Onsdagen den 17 Mars.
Förbud mot
postbefordran
af tidningar,
sowi innehålla
lotteri¬
annonser.
(Forts.)
Ändring af §
48 mom. 1 i
fattigvårds-
förordningen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Tal¬
mannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till Bevillnings¬
utskottets betänkande N:o 8, dels ock af Herr Kockum, att Kammaren,
med afslag å samma betänkande, måtte antaga ett förslag af följande
lydelse:
»att Riksdagen för sin del beslutar, att genom Kongl. kungörelsen
angående vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran den 2
Maj 1879 må ej anses vara någon medgifvet att erhålla postbefordran
af sådan, på svenska språket tryckt tidning, tidskrift eller bilaga der¬
till, hvaruti utbjudas lotter till bär i riket otillåten bortlottning af lös
eller fast egendom».
Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall till
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, hvarvid svarades många nej,
blandade med ja, och sedermera proposition på afslag derå och an¬
tagande af Herr Kockums förslag, då svaren utföllo med många ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, röstar
f
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren detta betänkande och bifaller det
förslag, Herr Kockum i ämnet afgifvit.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 29.
Nej — 45.
Vid förnyad föredragning af Banko-Utskottets den 10 och 13 Mars
bordlagda utlåtande N:o 9, i anledning af väckt motion om åtskilliga
ändringar i bankoreglementet, biföllos Utskottets i l:a—4:e punkterna
gjorda hemställanden och lades den 5:e punkten till handlingarne.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 10 och
13 Mars bordlagda Utlåtande N:o 6, i anledning af väckt förslag om
förändrad lydelse af § 48 mom. 1 i Kongl. förordningen om fattig¬
vården.
Onsdagen den IT Mars.
7
>T:o 18.
Herr Wennerberg: Den ändring i gällande förordning angående Ändring af
fattigvården, som motionären önskat och flertalet af Utskottets leda- § 4H. *
möter förordat, kan jag för min del icke finna vara af beskaffenhet, att
den bör föranleda till det slut, hvari Utskottet stannat. Genom niotio- (Forts.)'
närens förslag skulle § 48 af berörda förordning erhålla följande tillägg:
»dock att fångvårdsstyrelse, som vill söka ändring i af Konungens
Befallningshafvande i annat län meddeladt beslut, må ega att besvären
till Konungens Befallningshafvande i hemorten aflemna, genom hvars
försorg besvären, försedde med anteckning om dagen, då de inkommit,
böra till Konungens vederbörande Befallningshafvande för handläggning
öfverlemnas». Hela skilnaden mellan nu gällande stadgande i detta
afseende och motionärens förslag består deri, att, enligt förslaget,
Konungens Befallningshafvande i det län, der klaganden finnes, skulle
såsom ombud öfverlemna hans besvär till Konungens Befallningshaf¬
vande i det län, mot hvars fattigvårdsstyrelse besvären äro rigtade.
Redan nu hafva Konungens Befallningshafvande mycket att skaffa så¬
som ombud i en mängd ärenden, som dock i de flesta fall röra eget
län. Här är nu fråga om att ytterligare begagna Konungens Befall¬
ningshafvande såsom ombud och det i ärende, som, strängt taget, icke
rör det egna länet.
Då år 1871 fattigvårdsförordningen var föremål för pröfning såväl
inom komiterades krets som i Lag-Utskottet och slutligen hos båda
Kamrarne, uttalades, så vidt jag kan påminna mig, ingenstädes någon
önskan om den nu åsyftade ändringen; och dock blefvo vid dessa till¬
fällen förordningens särskilda paragrafer med synnerlig noggranhet
genomgångna och diskuterade. Jag nämner detta, emedan jag anser,
att den grundliga pröfning, fattigvårdsförordningen för få år sedan
.sålunda paragrafvis undergick, bör vara en borgen för att en kort der¬
efter ifrågasatt förändring af densamma icke kan vara af beskaffenhet,
att man för densammas åstadkommande behöfver ingå till Kongl. Maj:t
med någon underdånig skrifvelse.
Dertill skulle dock finnas fullt skäl, om med eu sådan skrifvelse
kunde vinnas något synnerligt; men jag kan icke inse, att så skulle
kunna blifva förhållandet med den nu ifrågasatta. Motionärens mening
är uppenbarligen att åt fattigvårdssamhällen bereda en lättnad vid be¬
svärs afgifvande. Det heter nemligen i motionen, att genom den före¬
slagna ändringen fattigvårdssamhälle skulle vinna befrielse från eljest
oundvikliga kostnader. Dessa kostnader, oftast ganska ringa, tror jag
dock i de flesta fall skulle komma att qvarstå, enär ombud fortfarande
vore erforderligt och det dessutom mången gång kunde hända, att ett
klagande fattigvårdssamhälle hade längre väg till Konungens Befall¬
ningshafvande i det egna länet än till Befallningshafvande!! i det andra.
Detta är för öfrigt något som egentligen borde hjelpas på helt annat
sätt; och stode vi nu på den punkt, att alla andra besvär finge ingif—
vas per posto, skulle jag naturligtvis icke vara mot att ändra fattig¬
vårdsförordningen i sådant syfte; men detta göra vi icke och, såsom
förhållandena nu äro, är det åsyftade undvikandet af kostnader genom
det föreslagna sättet mycket osäkert.
Jag kan icke inse, att Riksdagen gör rätt i att till Kongl. Maj:t
aflåta skrivelser åsyftande lagändringar, så vidt sådana ändringar icke
N:o 18.
8
Onsdagen den 17 Mars.
Ändring af
§ 48 mom. 1 1
/attigvårdsfor¬
or dning en.
(Forts.)
äro påtagligen nödvändiga. Under den tid, fattigvårdsförordningen
vant gällande, har jag icke funnit, att något ondt åstadkommits af nu
ifrågavarande stadgande, utan kan det tvärtom sägas hafva stält be¬
svärs anförande på dess rätta botten, då enligt detsamma klagande sjelf
skall inlemna sina besvär till den myndighet, mot hvars beslut besvä¬
ren anförts, och ej ega att dertill begagna annan myndighet; ett för¬
faringssätt, hvartill motsvarighet i andra fall svårligen torde förfinnas.
Då jag dessutom icke kan finna den ifrågasatta förändringen i fattig¬
vårdsförordningen vare åt beskaffenhet att kunna åstadkomma något
väsentligt gagn, yrkar jag afslag å Utskottets betänkande.
Herr Stråle, Wilhelm: Äfven jag erinrar mig nogsamt, att
förslaget till den nya fattigvårdslagen blef vid många sammanträden
sorgfälligt pröfvadt, men, så vidt mitt minne icke felar, var just den
fråga, hvarom förevarande paragraf handlar, ej föremål för diskussion.
Det har emellertid visat sig, på sätt motionen och betänkandet inne¬
håller, att domaremakten förklarat sådana besvärsmål, i hvilka ersätt¬
ningsanspråk rigtats mot fattigvårdssamhälle inom annat län, deserta,
i fall besvären ingifvits till Konungens Befallningshafvande i hemorten, der
anspraket väckts. Om det nu vore fråga om att i lagstiftningen införa
en ny princip, den nemligen, att innebyggare i ett län finge vända sig
till Konungens Befallningshafvande derstädes äfven i sådana frågor,
som skulle handläggas af Konungens Befallningshafvande i ett annat
län, så kunde man tilläfventyrs vilja gå in på hvad den siste talarea
sade; men nu är i lagen redan införd den bestämmelse, att fattigvårds¬
samhälle, som emot dylikt samhälle i annat län vill föra talan om er¬
sättning för lemnad fattigvård, får göra sin talan anhängig hos Konun¬
gens Befallningshafvande^ i det län sökanden tillhör. Skälet dertill synes-
vara, att det icke är frågan om någon enskild person, som vill vinna
något för sin räkning, utan om en kommun, ett tvunget bolag, som
nödgas af kommunens gemensamma medel uppoffra penningar för att
hjelpa behöfvande. När nu principen redan är på nämnda sätt införd,
hvilken ratio legis finnes väl då för att det fattigvårdssamhälle, som
väckt hos Konungens Befallningshafvande i hemorten anspråk på er¬
sättning af en kommun inom annat län, hvilket anspråk alltså skalf
af Konungens Befallningshafvande i det senare länet pröfvas, icke
skall få följa samma metod, i fall fattigvårdssamhäilet vill öfverklaga
länsmyndighetens beslut? Hvarför skall ett fattigvårdssamhälle vara
befriadt från de kostnader och besvär, som äro förbundna med att
föra talan hos styrelsen i ett annat län, endast när målet anhängig-
göres, men vara beröfvadt denna förmån, om det vill hos Kammar¬
rätten fullfölja sin talan? Härtill kommer nu den beaktningsvärda om¬
ständigheten, . att en kommun, som har svårt att fatta denna skilnad
och lemnar, in ^sin besvärsskrift till Konungens Befallningshafvande i
hemorten, far målet af domaremakten förklaradt desert. Om den före¬
slagna förändringen skulle medföra något nämnvärdt besvär för Konun¬
gens Befallningshafvande, funnes det något skäl att sätta sig mot den¬
samma, men så är icke förhållandet; Konungens Befallningshafvande i
det län, der anspråket väckes, har dermed ej annat att göra än att
sända handlingarna öfver till den andra länsstyrelsen, som infordrar
Onsdagen den 17 Mars.
9
ÄT:o 18.
vederbörandes förklaring, på samma sätt som det går till vid an- Ändring af g
språkets väckande. Då nu kommunen får valfrihet att ingifva besvären 48 m.om;■ 1 *
till den ena eller andra länsstyrelsen, kan ju förändringen icke i något förordnin*m
fall medföra olägenhet för kommunen. Huru man än betraktar frågan, (Forts.)
tror jag att man bör medgifva denna lilla lättnad i den i alla fall
tryckande fattigvårdstungan. En ordförande i en fattigvårdsstyrelse
har ändå så mycket besvär, att man torde böra så vidt möjligt minska
detsamma, när tillfälle dertill erbjuder sig. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr Ekström: Min ärade granne och embetsbroder, som nyss
hade ordet, har framstält åtskilliga anmärkningar, på grund af hvilka
han anser sig icke kunna biträda det af mig väckta förslaget. Jag
ber att med några ord få upptaga dem till besvarande. Hans första
anmärkning gick derpå ut, att ett bifall till förslaget, som han för
öfrigt icke ansåg vara af den vigt, att Riksdagen borde taga befatt¬
ning dermed, skulle bidraga till att ytterligare föröka de mångfaldiga
göromål, som redan tillhörde Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes hand¬
läggning, och han tilläde, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande der¬
igenom skulle få taga befattning med frågor, som egentligen icke tillhörde
länet. Ja, det är utan tvifvel sant, att Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande skulle få något mera att göra med fattigvårdsärenden än förut,
men utom det att länsstyrelsen enligt min uppfattning är till för att
tillhandagå länets invånare i ärenden, som röra deras allmänna ange¬
lägenheter, så torde icke tvister mellan fattigvårdssamhällen, tillhö¬
rande skilda län, förekomma i så stort antal, att, om det af mig fram-
stälda förslag bifalles, derigenom skulle kunna förorsakas någon verk¬
ligen afsevärd tillökning i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes göromål.
Den ärade talaren framhöll äfven att, då fattigvårdskomitén afgaf sitt
förslag till ny förordning, uttalades icke af komitén och ej heller se¬
dermera vid förslagets behandling hos Riksdagen någon önskan om
införande af ett stadgande i den syftning jag föreslagit. Så är visser¬
ligen förhållandet, men att döma efter yttranden af åtskilliga leda¬
möter i komitén, med hvilka jag i ämnet samtalat, vågar jag antaga,
att, om uppmärksamheten inom komitén blifvit fäst på denna fråga,
skulle ett stadgande i den syftning, motionen afser, äfven blifvit af
komitén tillstyrkt. — Att icke någon fördel skulle vinnas genom ett
sådant stadgande, tillåter jag mig bestrida. Det måste väl vara en
fördel för en fattigvårdsstyrelse att få anlita Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i sitt eget län för att få sina besvär öfversända till
länsstyrelsen i ett annat. Det låter ju mycket väl tänka sig, att en
fattigvårdsstyrelse i något af rikets södra län vill anföra besvär öfver
ett utslag, som meddelats af en länsstyrelse i norra delen af riket.
Det skulle väl dä vara en betydlig lättnad för klaganden att få in¬
lemna sina besvär till länsstyrelsen i hemorten mot att, såsom nu är
förhållandet, vara nödsakad att ingifva dem till Kongl. Majrts Befall¬
ningshafvande i det aflägsna länet. Detta är, såsom redan af Herr
Stråle blifvit framhållet, icke något annat än en ytterligare tillämp¬
ning af den grundsats, som redan finnes uttalad i fattigvårdsförord-
ningen, enligt hvilken det fattigvårdssamhälle, som har anspråk på
tf:o 18.
10
Onsdagen den 17 Mars.
Ändring eif §
48 mom. 1 i
fattigvårds-
förordninqen.
(Forts.)
ersättning från ett annat i ett främmande län, har rättighet att för
sådant ändamål vända sig till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hem¬
orten. Det är således här icke frågan om någon ny grundsats, utan
endast om vidsträcktare tillämpning af en redan använd. -—• Hvad an¬
går frågan om den större eller mindre kostnaden, så tror jag mig med
bestämdhet kunna påstå, att den genom mitt förslag skulle blifva för¬
minskad. Med de lättade tillfällen till kommunikationer, som numera
finnas, kan det i många fall låta sig göra att utan någon kostnad få
besvärsskriften inlemnad i länets residensstad genom en eller annan,
som har ärende dit, medan deremot utan tvifvel särskilda omkostnader
äro nödvändiga för att genom ombud få besvären inom laga tid in-
gifna till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ett främmande län. Min
ärade embetsbroder yttrade, att, om förslaget afsett medgifvande af
tillåtelse att med posten insända besvärshandlingarne till vederbörande
myndighet, skulle han ej hafva haft något emot mitt förslag. Men
om också icke allt kan vinnas på en gång, är det väl derför icke skäl.
att motsätta sig en åtgärd, hvarigenom eu mindre fördel kan ernås.
Jag har med flit icke velat vidröra frågan om handlingars insändande
med posten, emedan förslag om begagnandet af denna utväg för när¬
varande är beroende på pröfning i hvad angår de mål, som tillhöra
Kaminarkollegii handläggning, och först sedan denna pröfning egt rum
torde, derest förslaget vinner godkännande, en allmännare tillämpning
af ett sådant sätt för besvärshandlingars aflemnande böra ifrågakomma.
För att finna, att de nuvarande stadgandena medföra olägenheter,
behöfver man blott kasta en blick i den tidskrift, som utgifves af
vice Häradshöfding Holm, och som redogör för Högsta Domstolens ut¬
slag i fattigvårdsmål. Häraf visar sig, att icke få sådana mål, som
här är fråga om, blifvit förklarade deserta till följd af origtigt för¬
farande vid besvärens inlemnande. Vederbörande hafva nemligen trott,
att besvären finge ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
hemorten; derifrån hafva de då blifvit öfversända till vederbörande
länsstyrelse, men vid sedermera i Kammarrätten skedd granskning af
besvären har Kammarrätten af denna anledning förklarat sig icke kun¬
na upptaga dem till pröfning. Äfven andra fall förekomma, då be¬
svären blifvit inlemnade omedelbart. till Kammarrätten på den grund
att i besvärshänvisningen stått, att besvären skulle ställas till denna
myndighet; och till följd häraf hafva de ej blifvit upptagna till pröf¬
ning. Om det nu medgåfves, att besvären finge inlemnas till läns¬
styrelsen i hemorten, och detta utsattes i besvärshänvisningen, skulle
anledningarne dertill att fattigvårdsstyrelserna, i följd af origtigt till—
vägagående, ofta nog förlora talan, väsentligen undanrödjas. För min
del är jag icke någon vän af fattigvårdsmål; ty det förefaller ganska
ofta, som om fattigvårdsstyrelserna hade för ögonen den gamla Talley-
randska regeln, att »orden äro till för att dölja tankarne». De söka
blanda bort korten för länsstyrelserna, så att det ofta kan vara ganska
kinkigt att utreda, huruvida ett anspråk är behörigen grundadt, eller
bestämma af hvem lemnad fattigvård bör bekostas; men jag har äfven
sett prof på, huru ganska rättmätiga anspråk gått förlorade, derför
att vederbörande origtigt förfarit i det här ifrågavarande afseendet.
Onsdagen den 17 Mars.
11
N:o 18.
Jag får på grund af hvad jag nu anfört anhålla, att Kammaren be- Ändring af §
hagade bifalla Utskottets hemställan. 4f mom-, 1 1
0 fattigvaras•
Herr Forssell, Otto Herman: Jag är till hufvudsaklig del
förekommen af den ledamot i Utskottet, som jemte mig reserverat sig
mot Utskottets hemställan, men jag anhåller att få tillägga några ord.
Här har anförts, att den föreslagna förändringen blott vore en kon¬
seqvent tillämpning af ett annat stadgande i samma fattigvårdsför-
ordning i afseende på ansökningars inlemnande till Konungens Befall¬
ningshafvande. Det är dock en väsentlig skilnad. Nämnda stadgande
gäller sjelfva ansökningens inlemnande, ej några besvär. Ansökningen
är icke underkastad någon fatalietid; hos Konungens Befallningshaf¬
vande samlas alla materialierna, på hvilka fattigvårdssamhället vill
grunda sitt anspråk, och, sedan det skett, skickas alla papperen öfver
från den ena länsstyrelsen till den andra. För öfversändandet finnes
ej någon fatalietid utsatt. Nu hemställer motionären, att derför att
ansökningen och dertill hörande materialier samlas och ordnas hos
Konungens Befallningshafvande i hemorten, äfven besvär öfver beslut,
som meddelats af Konungens Befallningshafvande i annat län, skulle
få af fattigvårdssamhället inlemnas till den förra länsstyrelsen, som
skulle hafva att i sinom tid fortskaffa besvären med tillhörande hand¬
lingar. Genom detta förfarande skulle ett fattigvårdssamhälle, som är
missnöjdt med ett af Konungens Befallningshafvande i annat län med-
deladt beslut, få en förlängd fatalietid. Jag har dock ej velat fästa
mig vid denna omständighet, ty jag anser den vara af temligen under¬
ordnad vigt, ehuru en sådan åtgärd möjligen kan framkalla oreda och
förvirring. Hufvudsakliga skälet för min reservation är, att ett fattig¬
vårdssamhälle icke skulle genom den föreslagna ändringen vinna annan
fördel, än att det, hvar gång samhället klagade i dylika fall, skulle
besparas en utgift på en eller ett par kronor, och detta har jag före¬
stält mig vara en fördel af så underordnad vigt, att Riksdagen icke
skäligen bör befatta sig med lagreformer af så obetydlig beskaffenhet.
Har jag misstagit mig deri, att Riksdagen bör sätta en gräns för sina
skrifvelse!- och icke befatta sig med småsaker, då förfaller min re¬
servation.
förordningen.
(Forts.)
Herr Ekström: Den väsentligaste anmärkning, som den siste
talaren framstälde mot förevarande förslag, gick ut derpå, att veder¬
börande klagande fångvårdsstyrelse derigenom skulle få förlängd fa¬
talietid. Denna anmärkning synes mig dock ej hafva skäl för sig.
Fatalietiden skulle ju i alla händelser räknas från den dag, då den
klagande fattigvårdsstyrelsen erhöll del af beslutet, och besvären skulle in¬
lemnas inom 30 dagar efter den dagen. Om nu någon fångvårdsstyrelse är
missnöjd med ett utslag af Konungens Befallningshafvande i ett annat
län, och får lemna in sina besvär hos Konungens Befallningshafvande
i hemorten, så skulle det också ske inom trettio dagar efter delfåendet,
och fattigvårdsstyrelsen finge möjligen litet längre tid att fundera öfver
uppsättandet af sina besvär, än den eljest skulle hafva, då besvären
böra ingifvas till Konungens Befallningshafvande i ett främmande, må¬
hända långt aflägset beläget län; men det kan skäligen icke sägas, att
N:o 18.
12
Onsdagen den 17 Mars.
Ändring af § den klagande till följd deraf kommer i åtnjutande af längre fatalietid.
48 mom. 1 t Icke heller kan med skäl sägas, att genom den nu föreslagna lätt—
förordninm lia(^en fattigvårdsstyrelsen blott skulle besparas en utgift på en eller
J (Forts.) ' ett Par kronor, då den utgift, som af nu gällande bestämmelser för¬
anledas, för visso är mycket större. Hufvudsaken är emellertid, att en
fattigvårdsstyrelse ej till följd af bristande kunskap om stället, hvarest
den bör inlemna sina besvär, skall mången gång förlora rättigheten
att få ganska rättmätiga ersättningsanspråk pröfvade. Jag vädjar till
alla dem bland Kammarens ledamöter, som äro bosatte i landsorten
och närmare känna till fattigvårdsförhållandena derstädes, om det icke
må vara ensidigt, att den af mig föreslagna lättnad i afseende å full¬
följande af talan i fattigvårdsmål varder fattigvårdsstyrelserna beredd.
Herr Stråle: Den näst siste talaren ansåg denna fråga vara
mycket underordnad. Jag tror dock icke, att den är så obetydlig som
han ville påstå, och jag skall försöka åskådliggöra detta genom ett
exempel. Antåg, att eu kommun i Malmöhus län väcker anspråk på
ersättning för lemnadt fattigunderstöd åt en person, som har sin hem¬
ortsrätt i Norrbotten. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus
län har då icke annat att göra än att mottaga den ingifna skriften,
anteckna dagen för inlemnande! och öfversända den till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Luleå. Några materialier har Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i Malmö icke att anskaffa. Länsstyrelsen i Luleå
hör nu den kommun, mot hvilket anspråket är rigtadt, och mottager
dess förklaring. Jag antager, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner, att fattigunderstödet icke bevisligen är lemnadt efter första
paragrafen i fattigvårdsförordningen. Han ogillar då ansökningen och
öfversänder utslaget till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmö,
som delgifver det åt den kommun som ingifvit ansökningen. Denna
skaffar sig då bättre bevis, i akt och mening att anföra besvär öfver
Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes i Luleå utslag. Skall då denna
kommun i Malmöhus län behöfva bereda sig ombud i Luleå för att
ingifva besvären? Detta är frågan, och jag kan för min del icke finna
den vara så helt och Hållet obetydlig. Nuvarande stadgande föranleder
både omgång och kostnader, utan att nämna äfventyret att fatalierna
gå förlorade, och jag är öfvertygad, att den klagande kommunen, om
det stode henne öppet att välja, i de flesta fall skulle föredraga att
inlemna sina besvär till länsstyrelsen i hemorten på sätt den ärade
motionären föreslagit.
Herr Wennerberg: Blott ett par ord! »Skall då det klagande
fattigvårdssamhället i Malmöhus län skaffa sig ombud i Luleå för att
der utföra och fullfölja sin klagan?» — Ja, utan tvifvel! Ligger väl
deri någon orättvisa, eller ens någon större,,svårighet, då sådana ombud
nu vid alla länsstyrelser finnas att tillgå? År det icke snarare öfverens¬
stämmande med hvad som rörande andra angelägenheter är föreskrifvet,
der man har besvär att anföra, som man anser förtjena afseende? —
Efter mitt förmenande är här fråga om att göra ett, i jemförelse med
hvad eljest i dylika fall är föreskrifvet, synnerligt undantag vid be¬
handlingen af fattigvårdsärenden.
Onsdagen den 17 Mars.
13
N:o 18.
Jag är icke heller någon vän af fattigvårdsmål och jag tror, att
hvar och en, som haft med sådana att göra, måste för sin del säga
detsamma; ty han måste då hafva sett, huru det ena fattigvårds-
samhället går till väga mot det andra, huru de draga fram. alla möjliga
och omöjliga skäl för att göra sina påståenden gällande. Jag skall
också, såsom motionären, vädja till alla representanter från landsorten,
som bär finnas, och fråga om det ej kan vara rätt väl, att det finnes
något återhållande sätt, hvarpå man möjligen kan freda sig mot ett
fattigvårdssamhälle, som går till ytterligheter för att få ut en förment
fordran eller slippa ifrån en påtaglig skuld. Yi skola icke tänka oss,
att rätten alltid är på det fattigvårdssamhällets sida, som ihärdigast
framställer sina anspråk, och att detta således företrädesvis bör af
lagen understödjas; lika många gånger torde den ligga på den andra
sidan. Det ena fattigvårdssamhället är lika godt som det andra. Den,
som före 1871 sett, huru långt rättshafveriet i fattigvårdsmål drifvits,
och sedan erfarit den lättnad, som blifvit en följd af den nu gällande
förordningen och måhända mången gång äfven af den lilla qvarstående
svårighet, som innefattas just i denna 48 §, skall säkerligen ej vara
någon varm vän af en förändring i den rigtning motionären föreslagit.
Hvar och en, som vet, att han verkligen har fullgoda skäl att klaga,
skyr nog ej att skaffa sig ett ombud för klagomålens inlemnande, en
sak, som låter sig göra ganska lätt och med ringa kostnad äfven i ett
aflägset län. Har man deremot endast svaga skäl för sitt anspråk,
drager man måhända ej i betänkande! att på vinst och förlust kasta
in sin besvärsskrift hos Konungens Befallningshafvande i hemorten;
hvaremot, om dylika besvär skola ingifvas direkt hos länsstyrelsen i
en aflägsen landsort, man kanske skulle draga sig tillbaka och låta sig
påverkas af den med besvärens anförande förbundna utgiften af ett par
kronor. Att söka åstadkomma någon särskild lättnad för en i fattig-
vårdsärende klagande part, dertill kan jag icke finna något skäl.
Då det förr eller senare torde gå derhän, att man kan per posto
få insända till vederbörande myndigheter sina besvärshandlingar, finner
jag icke skäligt att nu göra denna lilla ändring i 1871 års fättigvårds-
förordning endast för att underlätta vissa besvärsskrifters ingifvande.
Jag medgifver, att saken är liten, och, om Kammaren bifaller
Utskottets förslag, skall det visst icke kännas svårt för mig; men just
derför att den är så liten anhåller jag, att Kammaren, med den akt¬
ning, man är skyldig en nyss antagen lag, icke måtte lemna sitt bifall
till Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarades slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till före¬
varande Utlåtande dels afslag derå, gjordes propositioner på dessa yr¬
kanden och besvarades, den första med många ja jemte åtskilliga nej,
och den senare med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter proposi¬
tioner på bifall till Utlåtandet förnyades, och sedan svaren derpå ut¬
fallit med många ja jemte åtskilliga nej, förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
Ändring af §
48 mom. 1 i
fattigvdrds-
förordningen.
(Forts.)
X:o 18.
14
Onsdagen den 17 Mars.
o Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets den 13 Mars bordlagda
Utlåtanden:
N:o 15, i anledning af väckta förslag om ändring i 54 § Utsöknings-
lagen; och
N:o 16, i anledning af väckt motion om rätt för parter och vittnen
uti vissa till häradsrätt instämda mål att på förhand erhålla under¬
rättelse om dagen, då målet vid rätten förekommer.
Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets den 13 Mars
bordlagda Memorial N:o 17, i anledning af Första Kammarens åter-
remiss af Utskottets Utlåtande N:o 11, angående väckt motion om
ersättning af allmänna medel till vittnen i vissa jagtmål.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 13 Mars bordlagda Utlåtande N:o 18, i anledning af
väckt motion angående upphörande af påföljden af medborgerligt för¬
troendes förlust för ringare brott, som första gången begås.
Efter föredragning af Andra Kammarens den 13 Mars bordlagda
protokollsutdrag N:o 101, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om upphäfvande, ändring
eller uppskof med och förnyad granskning af Kongl. förordningen den
22 November 1878 angående befäl å svenska handelsfartyg; beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende för vidare utredning till sitt
Tillfälliga Utskott N:o 1.
Herr von Kock väckte en motion N:o 49, om aflåtande af under¬
dånig skrifvelse till Kong]. Maj:t angående anbringande af elektrisk
belysning i Kongl. Biblioteket.
Hänvisades till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 12, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde
hufvudtitel;
N:o 20, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets Utlåtande
angående riksstatens Femte hufvudtitel;
Onsdagen den 17 Mars.
15
Jt:o 18.
N:o 21, med förslag till voteringsproposition och sammanjemkning i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvenne frågor rörande
anslagen under riksstatens Sjette hufvudtitel;
N:o 22, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets Utlåtande
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde hufvudtitel;
N:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
sättet för utgående af det utaf Jemtlands läns landsting utfästa bidrag
till byggande af tvärbanan mellan Torpshammar och riksgränsen;
N:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
N:o 25, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;
N:o 26, med anledning af väckt motion om utgifvande af ett sak¬
register till riksdagshandlingarne för åren 1809—1866;
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af väckt motion om
stadgande af skyldighet för utländsk man att vid talans anställande
inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen för kostnad
och skada;
samt Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 110, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8,.
i anledning af väckt förslag om underdånig skrifvelse med begäran om
ändring i sättet för markegångsprisens åsättande och markegångs-
taxornas uppställning.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Friherre von Essen,
Reinhold, Herr Jons Pehrsson och Friherre Barnekow under fjorton
dagar från denna dag samt Herr Kockum under lika lång tid från den
20 i denna månad.
Kammaren åtskildes kl. l/2 1 e. m.
In fidem
O. Brakel.