RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Första Kammaren. N:o 14.
Måndagen den 8 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 6 Mars.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6 Mars bordlagda
Utlåtande N:o 5; hvarefter beslöts, att detta Utlåtande skulle upp¬
föras nederst å föredragningslistan för nästa sammanträde.
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12,
i anledning af Kongl. Majds nådiga proposition med förslag till
förordning om j or degar es rätt öfver vattnet å hans grund med
flere dermed sammanhängande författningar.
Utskottets förslag till förordning om jordegares rätt öfver vattnet Förordnings-
Friherre Hamilton: Jag nödgas anhålla att mot den nu (Forts.)
föredragna, paragrafen få göra några anmärkningar, hvilkas natur
tvingar mig att .vidröra en fråga, som icke direkt är föredragen,
men dock hör tillsammans med det förevarande ämnet. Sista
momentet af paragrafen lyder sålunda: “Vattenled, som för fiskens
gång finnas bör, efter ty derom är särskildt stadgadt, skall ock
lemnas från byggnad och stängsel fri11. Detta i och för sig tem-
ligen oskyldiga stadgande medför dock en betänklig följd. Ser
man nemligen på den 8 §, i hvilken stadgas den allmänna prin¬
cipen för kongsådra eller huru stor del af vattnet som skall lem¬
nas öppen för allmänt behof, tror man, att dermed allt är väl be-
stäldt och att i de vattendrag, der kongsådra af ålder icke varit,
sådan icke erfordras. Af de författningar, som handla om fiskets
vårdande, finner man deremot, att förhållandet är ett helt annat.
Ifrågavarande stadganden innehållas uti Fiskeristadgan. af den 29
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 14. 1
å hans grund.
7 §■
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund»
N:0 14. 2 Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- Juni 1852 och förslag till deras omredigering i enahanda syfte är
förslag om a£ Lagberedningen framstäldt. Der heter det i 2 kap. 11 §: “i
^rött öfver hvarje eif, ström, å eller sund, skall kongsådra alla tider på året
vattnet å i det djup, att all fisk framkomma kan, hållas öppen till en tredje-
hans grund. Jel af vattnet, der sådan ådra af ålder varit, och hälften mindre
(Forte.) eller en sjettedel af vattnet, der ingen ådra af ålder varit, men
fiske ofvanför ligger“ o. s. v- No lärer man väl svårligen kunna
hitta på något vattendrag, der det icke finnes någon fisk, och en
person, som bor vid vattendraget, kan följaktligen tvinga de nedan¬
för boende att lemna en sjettedel af vattnets bredd öppen, så att
fisken må kunna komma fram. I 14 § stadgas visserligen åt¬
skilliga undantag, då kungsådrans öfverbyggande är medgifvet,
såsom t. ex. för vattenverk, der så oundgängligen tarfvas och
andre vattenverksegares rätt deraf ej förnärmas, så framt öfver-
byggandet sker på sådant sätt, att flott- eller farled, när den behöf-
ves, utan betalning hållas öppen samt fiskens upp- och nedgång ej
hindras; äfvensom i smärre vattendrag, der farled ej underhållas
kan, såvida ofvan boende derigenom ej lida i sin rätt, öfverbygg¬
nad medgifves, om höst och vår fiskens uppgång genom tjenlig
öppning befrämjas. Men vid de flesta af de vattenverk, som jag
känner till, har man icke tagit hänsyn härtill och jag vet icke,
huru de skulle vara inrättade i detta afseende, utan att derigenom
hindrades vattnets användande till dess fulla kraft. Det heter
visserligen vidare, att uti så beskaffade smärre vattendrag, der
något angeläget verk drifves, som i sträng torka har af nöden
allt vattnet till sin drift, vare vid slik händelse tillåtet att igen¬
stänga ådran hel och hållen. Men först och främst skall det vara
ett “angeläget" verk och jag vet icke, hvad dermed menas, ty det
kan hvarje verk vara, af hvilket någon har nytta; och vidare får
igenstängandet blott ske i sträng torka, d. v. s. då vattenverkets
förmåga att göra nytta vanligen upphör, och då kan det göra det
samma, om man stänger eller ej. Jag tror, att det för egare af
mindre jord och mindre vattendrag är af stor vigt, att han icke
genom en administrativ förordning hindras att begagna den rätt,
som civillagen tillägger honom i afseende å begagnandet af vatt¬
net. Jag vet nemligen, att detta kan af dem användas för flere
ändamål, såsom för drifvande af ett mindre tröskverk eller en
spånhyfvel m. m. d., men skall man fästa afseende vid fiskens
gång, så blifva sådana anläggningar omöjliga. För öfrigt vågar
jag påstå, att fisket i våra mindre vattendrag är af så ringa värde,
att det icke förtjenar det stora afseende, man deråt egnat. Fisken
går vårtiden i alla händelser ned med vattnet, men huru han skali
kunna komma uppför detsamma, vet jag icke, ty jag känner en¬
dast laxen, som kan gå uppför forsarne; och huru bottenluckorna
skulle inrättas, för att fisken skulle komma både upp och ned,
vet jag icke heller. På grund af hvad jag nu anfört och då jag
anser, att ett alltför stort ingrepp skulle göras i vattenfallsegares
rätt att begagna sig af vattnet, om det nu ifrågavarande stad¬
gandet bibehålies, samt jag icke vill genom något påpekande i
civillagen gifva stöd åt det redan i den ekonomiska lagstiftningen
Måndagen den 8 Mars.
3
N:o 14.
"befintliga stadgandet, så anhåller jag, att det sista momentet i
den nu föredragna 7 § måtte få utgå.
Grefve Strömfelt: Vid den nu föredragna paragrafen an¬
håller jag att få göra en anmärkning i ungefär samma syfte som
den föregående talaren. 3:dje momentet i denna paragraf inför,
efter mitt förmenande, en ny bestämmelse i lagen och dermed
måhända ett indirekt godkännande af den inskränkning i egande-
och nyttjanderätten till vattnet, som den administrativa lagstift¬
ningen allt sedan 1766 i fiskeristadgan gjort. Såväl jord- som
strand- och vattenverksegare hafva säkerligen i allmänhet erfarit
de många, stora och ofta påkommande olägenheter, hvilka fiskeri-
stadgans föreskrifter i 2 kapitlet 11 § medföra. Att fiskens gång
icke bör förhindras, är jag öfvertygad att hvar och en villigt med-
gifver; men detta kan ske utan den så kallade mindre kungsådran,
på hvilken detta moment dock syftar, och alldeles bestämdt utan
att något derom inrymmes i den civila lagen. Jag har hört upp-
gifvas, att en fiskeriintendent på senare åren blifvit ganska tvek¬
sam, huruvida den mindre kungsådran, beträffande fisket, verkligen
uppfyller dermed afsedda ändamål, och säkert är, att den icke
gör det i afseende på laxen.
Den siste talaren nämnde, att laxen icke går upp i dam¬
luckorna; men jag ber få upplysa, att han hoppar öfver hela
fallet, så att nog går han upp.
Den första vattenrättskömitén tyckes hafva velat helt och
hållet ur lagstiftningen utesluta bestämmelserna om kungsådra.
Den andra komitén bibehöll den större kungsådran, men beträf¬
fande den mindre föreslogs ett så lydande stadgande: “är för
vattendrag, der kungsådra ej af ålder varit, genom aftal eller
eljest bestämdt, att för fiske eller flottled eller till förekommande
af vattendämning, viss del af vattnet skall hållas öppen, galle
sådan bestämmelse intill dess förändrade förhållanden kunna till
ändring deri föranleda".
Det är ganska intressant att i afseende å den nu föreliggande
frågan erfara, hvad den nya Lagberedningen yttrat om dessa
vattenrättskomitéers försök att borttaga stadgandena om kungs¬
ådra. Den säger nemligen: “derigenom blef den mindre kungs-
“ ådran i sj elfva verket afskaffad, så vidt angick allt annat än
“fisket, samt en antydning gifven, att hinder ej mötte för dess
“borttagande jemväl ur fiskeristadgan1'''. Häraf framgår, att båda
vattenrättskomitéerna hyst tvifvel om det gagn, föreskrifterna i
fiskeristadgan om den mindre kungsådran medfört, och om man
härtill lägger, att fiskeristadgan nästan omöjliggör begagnandet
af vattnet såsom drifkraft för industriella anläggningar i mindre
vattendrag, samt slutligen tager i betraktande Lagberedningens
yttrande, att den delar vattenrättskomitéernas åsigt derom, att
lagstiftningen om fisket icke eger något nödvändigt sammanhang
med vattenrätten i öfrigt, så torde, om man sammanfattar allt
detta, något skäl icke förefinnas att uti den vattenrättsförordning,
som nu föreligger till antagande, för första gången uti en civillag
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
N:o 14.
i
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
inrymma något, som hör till fiskeristadgan, eller ens göra en
hänvisning till densamma. Jag ber derför att få instämma med
den föregående talaren och yrkar, att den nu föredragna 7 § må
antagas med uteslutande af 3:dje momentet i densamma.
Herr Lagerstråle: Det ifrågavarande momentet, som är
öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga
proposition, afser införandet af en bestämmelse, som visserligen
kan anses vara ny, men som i verkligheten blifvit tillämpad öfver
100 år. När en rättsbestämmelse under så lång tid varit tilläm¬
pad och blifvit bibehållen äfven under den förändring i lagstift¬
ningen, som på senare tid egt rum, samt, så vidt jag vet, icke
någon protest från representationens sida deremot skett eller
någon önskan uttalats om rättsprincipens ändring i den admini¬
strativa lagstiftningen, så synes mig häri ligga tillräcklig anled¬
ning, att uti en författning, som afser att innehålla de uttryck¬
ligen civila lagbestämmelserna, jemväl för fullständighetens skull
hänvisning göres till en annan författning i ämnet, som på'admi¬
nistrativ väg utfärdas. På samma sätt förekommer uti det föl¬
jande lagförslaget en anmärkning derom, att förslaget i och för
sig icke fullständigt uttömmer ämnet, utan att derjemte erfordras
föreskrifter meddelade i annan ordning. Så äfven här: lagstift¬
ningen angående fisket är föremål för en stadga, som hittills varit
i administrativ väg behandlad och som sålunda bör på samma
sätt ändras. Jag anhåller om bifall till paragrafen i sin helhet.
Herr Jöns Pehr sson: De båda första talarne hafva gifvit
fullständiga skäl för sina påståenden och jag kan derför inskränka
mig till att instämma uti deras yrkande, under åberopande tillika
af hvad jag i Lördags yttrade derom, att, om det förevarande för¬
slaget blifver lag, så blifver det omöjligt att begagna vattenverk
i de mindre vattendragen för att icke säga i de flesta. Jag tror
derför, att stora skäl tala för bifall till dessa talares yrkanden,
hvartill äfven jag ber att få ansluta mig.
Grefve Strömfelt: Lag-Utskottets ärade ordförande har i sitt
sista anförande erkänt, att den nu ifrågavarande bestämmelsen är
ny för den civila lagen. Han har äfven sagt, att tillämpningen
deraf egt rum i 100 år, och det utan att den varit i civillagen
införd. Häraf lärer väl följ a, att fiskeristadgans föreskrifter fort¬
farande kunna tillämpas, utan att någon antydan derom göres i
civila lagen, och följaktligen behöfver intet ingrepp göras uti
fiskeristadgan, derför att ur civillagen uteslutes något, som rör
nämnda stadga. Det är detta “indirekta erkännande" af en för¬
ordning, som ovilkorligen verkar menligt för de fleste medborgare
i landet, som jag skulle önska aflägsna, derigenom, att ifråga¬
varande moment uteslutes, och fortsätter derför mitt förut fram-
stälda yrkande.
Herr Statsrådet Almquist: Med anledning af hvad den siste
Måndagen den 8 Mars. 5
talaren nämnt, ber jag få erinra derom, att bär icke är fråga om
införande nti civillagen af något nytt stadgande, utan endast af en
erinran om det faktiska förhållande, som eger rum, att i fiskeri-
stadgan är särskildt afhandladt, huru fisket må bedrifvas, och för
fullständighetens skull har Lag-Utskottet, i likhet med Kongl.
Maj:t, ansett, att äfven här borde införas en antydan derom så¬
som påminnelse, att vattenled i dylika fall skall vara från bygg¬
nader och stängsel fri. Detta hör till fullständigheten hos författ¬
ningen och jag tror derför, att stadgandet bör qvarstå och att det
kan qvarstå utan att skada eller gifva anledning till missförstånd.
Herr von Koch: Det förevarande stadgandet hörer antingen
till civillagen eller till Konungens ekonomiska lagstiftning. Att
det skulle höra helt och hållet till den senare atp gifva en sådan
bestämmelse, som fiskeristadgan innehåller, nemligen att vattnet
alltid skall hållas öppet till en viss bestämd bredd uti de mindre
vattendragen, vågar jag för min del betvifla, emedan det medför
en väsentlig inskränkning i eganderätten, utan, om ett sådant
stadgande skall finnas, tror jag, att det bör med tydliga ord in¬
föras i civillagen; att åter, såsom här sker, åberopa, att derom är
särskildt stadgadt, är något som ofta begagnas, då man vill hän¬
visa till ekonomiska stadganden, och det kan gifva anledning till
missförstånd. Om momentet hade den lydelse, som Lag-Utskot-
tets ordförande nämnde, eller att derom stadgas i annan ordning,
så vore det klart, att här endast gjordes hänvisning till den eko¬
nomiska lagstiftningen. Men med den nu föreslagna lydelsen tror
jag det skulle förefalla, som om stadgandet blifvit hittills tilläm¬
pad! och icke mött motsägelse, och detta måste jag bestrida. Jag
har vatten, som går fram eu half mil öfver eller invid mina egor;
men jag har aldrig hört, att det satts i fråga, att man skulle hålla
strömmen öppen för fisken, och sådant skulle vara högst skadligt
för de betydliga fabriker af alla slag, som der begagna sig af
vattnet. Detta skulle leda till oändligt mycket trassel och krån¬
gel. Hör stadgandet emellertid till Konungens ekonomiska lag¬
stiftning, så låt Konungen utöfva den; men att på det, sätt här
möjligen kunde anses ske, införa stadgandet i den civila lagen,
får jag för min del afstyrka. Meningen är ju att nu så vidt
ske kan afskilja civillagens från den ekonomiska lagstiftningens
bestämmelser, och här behöfves då knappt någon hänvisning
ifrån den ena författningen till den andra; men sker en sådan,
som nu är i fråga, fruktar jag, att detta skulle tydas så, som hade
derigenom stadfästats hvad i fiskeristadgan förekommer angående
kungsådra. Jag förenar mig i yrkandet om uteslutande af sista
momentet i den nu föredragna paragrafen.
Herr Wallenius: Till de paragrafer i den nu föreslagna la¬
gen, hvilka väcka många bekymmer, hör äfven den 7:de §:n. Éisket
i strömmar af så ringa betydenhet, att der icke hålles någon kungs¬
ådra öppen, är så obetydligt, att derå behöfver icke fästas något
afseende, och följden af detta stadgande skulle endast blifva, att
Ji:o 14.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
N:o 14.
6
Måndagen den 8 Mars,
Förordnings- intrång gjordes på industrien, derigenom att vattenverken gjordes
förslag om 0(Jngliga, om de i de mindre vattendragen befintliga dammarne
Ht/öfver skulle hållas öppna. Eiskeristadgan har i detta afseende hittills
vattnet å icke varit så noga tillämpad uti de'mindre strömmarne; men vid
7i»«ä grund, hvarje landsting uti det län, jag tillhör, hafva försök gjorts att få
(Forts.) fiskeritillsyningsmän tillsatte, hvilka skulle färdas uppför ström¬
marne, och jag tror, att desse af tjenstenit icke skulle försumma
något tillfälle att rasera alla möjliga dugliga inrättningar på
grund af denna föreskrift och för möjligheten att få någon fisk
att gå upp. Det är endast i större strömmar, som fiske af någon
betydenhet förekommer och i dem kommer ju kungsådra alltid att
hållas öppen. Jag ber att få förena mig med de talare, som yr¬
kat uteslutande af det sista momentet.
Herr Lagerstråle: Med anledning af en föregående talares
yttrande, vill jag erinra, det jag ej påstått, att icke på något håll
missbelåtenhet uttalats med gällande stadganden om vattenled för
fiskens gång; ty hvar helst ett stadgande förekommer, som inver¬
kar på den enskildes rätt, brukar deröfver uppstå missbelåtenhet.
Men jag sade, att jag från representationens sida icke hört sådan
missbelåtenhet uttalas.
En annan talares yttrande syntes gå derpå ut, att genom
intagande i civillag af 3 mom. i förevarande paragraf redan be¬
fintliga vattenverk skulle utsättas för faran att nödgas afstå någon
del af det vatten, som för deras drifvande vore oundgängligen
nödigt; men jag hänvisar då på 26 §, som innehåller ett betryg¬
gande för sådana verk att få förblifva i sin rätt. Den lyder:
“Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet,
som bergverk så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk förunnad
är, ej heller i annan laglig rättighet att vattendrag stänga eller
uppdämma eller i öfrigt öfver vattnet förfoga annorledes än med
ofvan gifna stadganden öfverensstämmer". Jag tror således det
vara en allt för långt drifven farhåga, som haft sitt uttryck i här
afgifna yttranden, och anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wallenius: Till svar på den del af den siste talarens
anförande, som var riktad mot hvad jag förut yttrat, vill jag på¬
peka, att många af de utaf mig åsyftade vattenverken icke hafva
fullt laglig rätt att förfoga öfver de vattendrag, som för verkens
drifvande äro nödvändiga. Jag har hört omtalas, att mot många
sådana attentat varit på väg att. verkställas, hvarigenom verken
skulle blifvit helt och hållet ruinerade. Tack vare emellertid den
tolerans, frånvaron af särskilda tjensteman för beifrande af slika
förhållanden medgifvit, hafva de påtänkta attentaten icke kommit
till utförande; men få vi en gång fiskeritillsyningsmän, skola dessa
snart nog börja sin förstörande verksamhet i fall ifrågavarande
moment blifver lag.
Herr Asplund: Då jag biträdt Kongl. Maj:ts proposition i
denna del, ber jag att till densammes försvar fä säga några ord;
Måndagen den 8 Mars. 7 NtO 14.
och vill lag dervid hufvudsakligen vända mig mot talaren från Förordning*-
Blekinge. Såvidt jag förstod honom rätt, säde han till en början,
att ifrågavarande stadgande icke vore af civillags natur, utan till- r^ öfver
hörde den administrativa rätten. Derefter erkände han dock, att vattnet å
stadgandet innebar en ganska stor inskränkning af eganderätten. tians grund.
Jag hemställer då, om icke just till följd deraf det bör få inflyta ^or s'}
i civillagen. Skulle detta moment här uteslutas, kan, efter mitt
förmenande, stadgandet icke heller bibehållas i den administrativa
rätten; ty mig synes det strida mot alla lagstiftningsgrundsatser
att, sedan man i denna lag intagit bestämmelser rörande alla
Övriga intrång af liknande beskaffenhet, man utesluter det här
ifrågasatta intrånget och hänvisar detsamma till administrativ lag.
Samma paragraf i fiskeristadgan, som talar om att eif, ström,
å eller sund bör hållas öppen för fiskens uppgång, föreskrifver
äfven, att så bör ske, der flottled nyttjas. Ingen vill emellertid
taga bort andra momentet i denna paragraf, dit nyss berörda före¬
skrift är öfverförd; men hvarför skulle det qvarstå, då man anser
obehöfligt att här införa bestämmelse om att vattenled för fiskens
gång skall hållas öppen?
Jag medgifver, att fisket i många smärre vattendrag kan vara
så betydelselöst, att de industriela anläggningarne icke borde vara
tvingade att gifva vika derför; men genom att stryka ifråga¬
varande stadgande, skulle man omöjliggöra jemväl det indrägtig^
ilsket i många af våra vatten. Mig synes derför, att det bör få
qvarstå. Helst skulle jag här hafva intagit, sjelfva lagbudet full-
ständigt och icke i fråga om detsamma hänvisat till en admini¬
strativ författning; ty bestämmelsen är af civilrättsligt natur och,
då den skall gälla, bör den följaktligen äfven stå i civil författ¬
ning. Såsom nu är, yrkar jag emellertid, att paragrafen måtte
antagas oförändrad.
Herr von Kock: Den siste talaren har missförstått mig full¬
komligt. Jag sade alldeles icke hvad han påstod mig hafva sagt.
Detta stadgande, sade jag, är antingen af civillags natur eller
tillhör det det ekonomiska området. År denna bestämmelse, som
nu endast finnes intagen i fiskeristadgan, af civillags natur och
vill man derför hafva in den här, bör den äfven här inflyta med
tydliga och klara ord och icke, såsom Utskottet föreslagit, i form
af én hänvisning, hvars rätta mening man ej känner.^ Skulle man
emellertid föreslå att i civillag intaga stadgandet o ny den ^ min dre
kungsådran, komme jag att motsätta mig ett sådant förslag, lik¬
som jag nu motsätter mig meddelandet af en tvetydig hänvisning,
hvaraf man icke med säkerhet kan veta, huruvida stadgandet i
fiskeristadgan derigenom sanktionerats eller ej.
Jag vill minnes, att det för några år sedan här var fråga om
åtskilliga ändringar i fiskeristadgan, och jag tror,, att en under¬
dånig skrifvelse derom äfven afläts. Skulle en sådan skrifvelse
nu verkligen aflåtas, blifver tillfälle att se till hvad som för fiskets
skyddande kan vara af nöden.
Den hufvudsakliga delen af fiskeristadgan är väl al ekono-
N:o 14.
8
Måndagen den 8 Mars.
^flrliaa^om na^ur> men då en författnings föreskrifter närmar sig den
jordegares nasfoa^ oupparagliga gränsen .mellan det civila och ekonomiska
rätt öfver området, brukar Kong!. Maj:t iakttaga den varsamhet och — om
vattnet å jag må begagna ett sådant ord - uppmärksamhet mot den andra
?Fofts? ^.a\sm/kteib att kan lemnar den tillfälle att yttra sig deröfver.
Vi hafva således — detta stadgande må nu vara af civil eller ad¬
ministrativ natur — förhoppning att framdeles få pröfva det-
samma, äfven om det här icke intages. Skall det emellertid här
inflyta, vore det, som sagdt, bäst att göra det i bestämda ord.
IJetta har äfven, den siste talaren medgifvit, men då borde han
icke tillstyrka bifall till Utskottets förslag utan yrka återremiss
för att få paragrafen så omredigerad, som han vill hafva den. För
att icke belasta Utskottet med alltför mycket återremisser, hvaraf
det ändå torde få tillräckligt, kan man alldeles utesluta nu ifråga¬
varande 3:dje moment.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
laimannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande §:en dels densammas antagande med uteslu¬
tande af den sista meningen, framstälde Herr Talmannen först
proposition, på bifall till §:en, hvarvid svarades många nej, blan¬
dade med ja, och sedermera proposition på antagande af §:en med
uteslutande af den sista meningen, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej 5 och förklarade Herr Talmannen sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
8 §.
Grefve Strömfelt: 20:de kapitlet 3 § Byggningabalken bestäm¬
mer,. att. kungsådra utgör “tridiung af vattnet1'. Fiskeristadgans an¬
dra Kapitel 11 § bestämmer kungsådran likaledes till en tredjedel
af vattnet. Alla de paragrafer i lagen, som innehålla bestämmel¬
ser om kungsådra, föreskrifva således, att den utgör en viss del
af vattnet: men vatten är en . kropp och efter vanligt svenskt språk¬
bruk måste “vattnet" vara liktydigt med vattenmängden eller vat¬
tenkvantiteten. Den mätes eller bestämmes efter sektionsarean
och vattnets hastighet. Kong!. Maj:ts såväl som Utskottets nu
förevarande förslag bestämmer i 8 §, att kungsådra skall beräknas
till en tredjedel af vattendragets bredd.. Den mätes efter vattnets
yta. Det är således här fråga om att införa en ny bestämmelse
i vattenrätten; och hvarför? Det, må jag bekänna, har jag icke
kunnat utforska, men väl påföljden; och den blir ett ytterligare
borttagande och inskränkande af en naturlig och billig drifkraft
för industrien, som nu gällande lag lemnat den. — Jag nämnde,
att jag icke kunnat utforska orsaken till den här ifrågasatta för¬
ändringen. Lagens bokstaf är, som sagd!, tydlig, då på ofvan
citerade ställen det talas om “vattnet"; men äfven om så icke
vore förhållandet, erhåller man ett förtydligande i föreskriften
derom, att till segelled skall lemnas 12 alnar och till båtled 8
alnar. Denna föreskrift har uppenbarligen tillkommit af det skål,
Måndagen den 8 Mars.
9
N:o 14.
att många af våra strömmar äro af den beskaffenhet, att eu tredje¬
del af vattnet, det vill säga af vattenmängden, icke lemnar vid
ytan så stort utrymme, som behöfves till segel- eller båtled.
Detta beror af bottens beskaffenhet. Aro stränderna mycket lång-
sluttande och i strömmens midt djupet stort, blifver ofta förhållan¬
det, att tredjedelen af vattnet, taget på det djupaste stället, icke
på ytan lemnar det för segel- eller båtled bestämda utrymmet.
Att man tillagt detta stadgande om segel- och båtled, anser jag-
bevisa, att man vid bestämmandet af kungsådrans storlek afsett
vattenmängden, ty eljest hade man icke i den gamla lagen behöft
göra ett sådant tillägg.
Jag nämnde nyss, att detta nya lagstadgande skulle hafva
till följd ett borttagande eller inskränkande af drifkraft. I går
uppgjorde jag en beräkning öfver en ganska ofta förekommande
vattenprof!!. Enligt denna beräkning, som jag har här, skulle,
för den händelse att här ifrågasatt bestämmelse blefve lag, den
ene strandegaren erhålla 10 och den andra 16 procent af vatten¬
mängden, under det att till kungsådran skulle lemnas 74 procent.
Denna beräkning är uppgjord endast efter sektionsarean utan af¬
seende å vattnets hastighet; och som hastigheten är störst, der
vattnet är djupast, skulle, om jemväl denna faktor toges i beräk¬
ning, procenttalet för kungsådran blifva ännu högre och för strand-
egarne ytterligare förminskas. Jag frågar, om någon tror, att nu
gällande lag afsett en sådan förklaring — att icke säga bortför¬
klaring — af lagbudet. Om strömmen viker, hvilket ju ofta hän¬
der, flyttas kungsådran nästan alltid till den ena stranden. Huru
skall det då gå? Den strandägare, åt hvilkens strand strömmen
viker, skall sannolikt nödgas hoppa öfver kungsådran för att komma
åt sin del af strömmen; och jag lemnar derhän, huru behagligt
granskapet mellan denne och den motsatta strandens egare skulle
blifva. Detta förhindras dock i de flesta fall, om lagens gamla
bud får qvarstå och rätt tolkas; tv viker strömmen, kommer dju¬
pet åt den ene strandegarens sida, stranden sluttar då vanligen
äfven mera der och han kan få vattenverket på sin sida af ström¬
men genom att vattenqvantiteten utgår till en tredjedel.
I ingeniörföreningen diskuterade man redan år 1872 denna
fråga. Jag har skaffat mig tillgång till förhandlingarne rörande
denna diskussion och ber att, såsom bevis för rigtigheten af den
lagtolkning, jag här framhållit, få uppläsa och i protokollet in¬
taget hvad Professor Ångström till frågans utredning anförde.
Han yttrade:
“Som vatten ej existerar utan såsom kropp, med en viss massa,
motsvarande en viss volum och vigt, så kan en uppmätning eller
fördelning deraf icke ske på annat sätt än efter mått eller vigt.
Med “tridiung af vattnet" menas följaktligen helt enkelt hvad
som uttryckligen säges — en tredjedel af vattnet eller vattenmas¬
san. Denna del skall lemnas öppen, fri från intrång, det vill säga
lemnas att fritt strömma fram. Detta bevisas ju äfven af det
följande: ty om med tridiung af vattnet menats en tredjedel af
vattendragets bredd, hade varit alldeles öfverflödigt, att sedan
Förordning8-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
K:o 14.
10
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- utsätta
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
en miminibredd af 12 å 8 alnar, då vid alla elfvar, der
kungsådra bevaras och der segelled eller båtled finnes, tredjedelen
af hela vattendragets bredd helt visst uppgår till långt mer än
de uppgifna måtten. Men just derför, att med anförda uttryck
menas en 1/3 af vattenmängden, som skall få strömma fritt fram
uti den djupaste delen af vattendraget, tillägges den bestämningen,
att, för den händelsen att kungsådrans vattenmängd, uttagen på
strömmens djupaste del skulle motsvara för liten del af strömmens
bredd, för att kunna befaras af båtar etc-, så skall derjemte för dep
händelsen, utom den bredd som motsvarar och upptages afkungs-
ådran, afstås så stor bredd af vattendraget, att den fria till kungs-
ådran, för båtfart upplåtna bredden, sammanlagdt uppgår till 12
ä 8 alnar. “
Detta är den tolkning, han gifvit åt det gamla lagbndet; och
jag anser denna tolkning vara den enda riktiga.
Se vi nu till, huruvida den här uttalade grundsatsen blifvit i
förslaget konseqvent genomförd, finna vi, att man redan i början
af förslaget — om jag så får uttrycka mig — kört på grund. 3
§ bestämmer nemligen, att vid gemensam dambyggnad hvardera
strandegaren skall hafva lika lott i det vatten, som vid dam¬
men samlas. Här afses uppenbarligen vattenqvantiteten; och hvar¬
för? Jo derför att den i 8 § föreslagna fördelningsgrunden icke
här kunde tillämpas utan eu ganska stor orättvisa. Den ena
strandegaren skulle, om denna fördelningsgrund tillämpats, kun¬
nat få mycket och den andra nästan intet vatten. Allt skulle
bero uteslutande på vattendragets botten, om fördelningen skulle
verkställas genom att för hvardera strandegaren mäta af hälften
af vattnets yta, tvärs öfver. Som Kammaren genom bifall till 3
§ redan godkänt den der antagna delningsgrunden, hoppas jag,
att Kammarens flertal måtte biträda mig, då jag på anförda skäl
vördsamt yrkar återremiss af denna paragraf, i syfte att få orden
“vattendragets bredd'1 utbytta mot “vattnets mängd“.
Herr Lagerstråle: När i 1734 års lag 3 § 20 kapitlet
Byggningabalk^ skrefs, hade sannolikt lagstiftarne icke tillfälle
att inhemta ledning för redaktionen af någon ingeniörsförening.
De gillade troligtvis den tolkning, som åt äldre lagstadganden
gifvits af samma ord, och den tillämpning, som gjort sig gällande
i det allmänna lifvet. Stadgandet erhöll sålunda den lydelse, jag
ber att nu få upprepa. “Der kungsådra af ålder varit häfver,
skall tridiung af vattnet öppen lemnas, och der segelled är, tolf
alnar; till båtled åtta alnar, allt i djupaste vattnet". Läser man
dessa ord med uppmärksamhet, synes klart, att hvad som skall
hållas öppet är hvad som är uppe i dagen och icke i botten. De
särskilda måttbestämmelser, som förekomma i den senare delen
af det upplästa stadgandet, syfta, så vidt jag förstår, på de fall
att i eljest breda elfvar förekomma trånga passager, der tridiung
af vattnet icke skulle innehålla den bredd som för segelled och
båtled minst erfordras. I dessa skall nu det uppgifna minimum
af bredd lemnas öppet. Så tror jag detta stadgande böra tolkas
Måndagen den 8 Mars. 11 N;0 14.
och så — tror jag — har det äfven från 1734 till 1880 tillämpats Förordnings
vid de allmänna domstolarne; '%-degare's
En sanning är, att i vissa fall har genom domslut skett en gfeer
begränsning i afseende på bredden, der nemligen en eif icke bi- vattnig å
behåller samma bredd under hela sitt lopp utan på olika ställen tians grund
utvidgar sig olika. Särskilda föreskrifter hafva då meddelats för orts')
utrönande af den normalbredd, hvaraf en tredjedel skulle läggas
till kungsådra, och för att förhindra att kungsådran beräknades
till en tredjedel af sådana mindre utvidgningar af elfven, der ett
grundvatten på ömse håll inträdt.
För min del har jag icke någon betänklighet i afseende på
sjelfva grundbestämmelsen för beräkning af kungsådra. Såsom
Kammaren af betänkandet torde finna, har emellertid i fråga om
redaktionen af förevarande paragraf inom Utskottet förekommit
olika meningar och flere bland Utskottets ledamöter hafva med
mig ansett den i Kongl. Maj:ts förslag antagna bestämmelsen vara
allt för svår att tillämpa. Det heter der, att kungsådra skall be¬
räknas till eu tredjedel af vattendragets iredd efter de sista tio årens
medelvattenstånd. Jag skulle således vid en uppkommen tvist icke
kunna få vattendragets bredd bestämd utan att först utröntes,
huru medelvattenståndet varit under de sista tio åren; och åt
dessa ord kan äfven gifvas en sådan tolkning, att man fläste be¬
räkna vattenståndet, icke under en viss tid af alla åren, utan
jemväl under årets olika tider. Keservanterne hafva föreslagit en
annan redaktion af paragrafen än Utskottet, som hemstält, att
kungsådran skulle beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd.
Denna lydelse lemnar, efter min åsigt, allt för stort rum åt den
tydning, att kungsådrans bredd varierar, så att den vid vårflod
är större än vid lågt vattenstånd, samt kan följaktligen vara svår
att tillämpa. Det är ingalunda lätt att finna något exakt uttryck
för hvad man i detta afseende anser vara ändamålsenligast. Som
emellertid i denna paragraf endast kan angifvas sj elfva hufvud-
grunden för beräkning af kungsådra, har det synts mig och öfriga
reservanter bäst, om, i öfverensstämmelse med den tillämpning,
•som åtminstone i vissa vattendrag hittills egt rum, paragrafen
innehölie, att “kungsådra skall, så framt den ej är annorledes be¬
stämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredje¬
del af vattendragets bredd vid vanligast förekommande, lågt vatten¬
stånd11. Man har på detta sätt velat uttrycka, att beräkningen
icke bör ske efter det höga vattenstånd, som, åtminstone inom
vissa orter, förekommer under ganska betydande delar af året,
utan efter lågt vattenstånd, dock icke det allra lägsta, utan det
låga vattenstånd, som vanligast förekommer. Någon fullt exakt
bestämmelse är, såsom jag redan sagt, omöjligt att utfinna; men
om denna grundtanke inlägges i lagen, föreställer jag mig, att man
vid densammas tillämpning skall hemta ledning af de synliga
märken på stränderna, som utvisa det låga vattenståndet.
Detta är det förslag, hvartill vi efter mycket öfvervägande
kommit. Jag vet icke, om stadgandet kan mera exakt uttryckas.
I en kunglig dom, hvaraf Utskottet hade tillfälle taga del, var i
N:o 14.
12
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- ett visst fall förklarad!, att kungsådrans bredd skulle beräknas
förslag om efter lägsta vattenstånd. Detta syntes dock oss reservanter vara
^rätt öfver ^ör långt gånget; och vi kommo då till den bestämmelse, vi
vattnet å föreslagit och hvilken jag anhåller måtte blifva föremål för propo-
hans grund, sition. Jag hemställer alltså, att, med afslag å Utskottets fram-
(Forts.) ställning i denna del, det af reservanterne framstälda förslag till
paragraf måtte bifallas.
Herr Wallenius: Det är för mig svårt att förstå, hvarför
Lag-Utskottet har så stor benägenhet att inkräkta på vattenverks-
egarnes rättigheter, då det här är fråga om att uppgöra en lag,,
som skall vara öfverensstämmande med billighet och rättvisa. Jag
förstår icke, huru Lag-Utskottet kunnat komma derhän att för¬
klara, att en tredjedel af vattnet är detsamma som en tredjedel
af vattnets bredd. En tredjedel af vattnet kan ju mycket väl
vara en tiondedel af vattnets bredd, beroende på vattnets djup.
Jag kan icke fatta de äldre lagarnes bestämmelse derom, att kungs-
ådra skall vara en tredjedel af vattnet, på annat sätt än att der¬
med förstås en tredjedel af vattenmängden, som, der kongsådra
framgår, skall lemnas öppen, och då är det klart, att med lång-
sluttande stränder, der vattnet står lågt men är djupt på midten,.
det skall blifva en helt annan sak, än om man helt nonchalant
förklarar, att det skall vara eu tredjedel af vattendragets bredd,
der vattnet är djupast. Då jag tänker på våra små elfvar, gör
det icke så mycket, ty der blir kungsådran kanske blott 40 å 50
fot, men då jag tänker på våra stora elfvar, på Dalelfven med
dess bredd af 800 fot, då blifver förhållandet helt annorlunda.
Der skulle det då kunna bli fråga om en 200 till 300 fots bred
kungsådra och då man vet, att dessa stora strömmar på sina stäl¬
len äro mycket långgrunda, kan det blifva fråga om de vatten¬
verks existens, som der redan äro anlagda på de ställen, der kungs-
ådran utgör blott en tredjedel af vattenmängden. Jag undrar,
huru det skulle komma att gå i detta fall med de mycket stora
anläggningarna, om man der skulle hålla öppet ytterligare en hun¬
dra fot för kungsådra. Då voro väl dessa verk snart ruinerade;
åtminstone fingo de nedlägga hundra tusentals kronor för att åter¬
vinna den drifkraft, som beröfvats dem och gått förlorad. Det
synes deraf, hvilka orimligheter man kan komma till, om man sä¬
ger, att kungsådra skall utgöra en tredjedel af vattnets bredd i
stället för eu tredjedel af vattnets mängd. Det är ock af en före¬
gående talare klart ådagalagdt, att man icke kan mäta vattnet
annorlunda än efter mått och vigt. Det duger icke att mäta vatt¬
net genom att taga ett mått på måfå, utan man måste taga i be¬
räkning, huru djupt vattnet är, och det är så tydligt framstäldt i
den gamla lagen, att det nämnes derom, såsom en föregående ta¬
lare sagt, att, om det skall öppnas båtled i vissa vattendrag, så
skall det öppnas tolf alnar, om icke en tredjedel af vattnet räc¬
ker till. Jag tycker, att det icke behöfver ordas mycket om denna
sak, utan endast deraf kan man sluta sig till Lag-Utskottets och alla
de myndigheters benägenhet, som tolkat den lag, som varit och
Måndagen den 8 Mars.
13
N:o 14.
föreslagit den, som skall blifva lag, att vara ogena och orim¬
liga mot vattenverksegare. Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.
Herr Nyström: Jemte det jag instämmer i Herr Lagerstrå¬
les åsigt om det sätt, hvarpå kongsådra bör beräknas, eller att
den skall beräknas efter bredden af vattendraget och icke efter
vattenmassans mängd, tillåter jag mig göra en liten erinran i denna
sak. Uti ingressen till lagen säges det, att allt hvad som i andra
författningar stadgas stridande mot den föreslagna lagen skall
blifva upphäfdt genom densammas antagande. Följaktligen bäf¬
ver genom stadgandet i denna paragraf, att kungsådra skall ut¬
göra en tredjedel af vattnets bredd, upphäfdt, hvad som stadgas
i 11 § af 1852 års Fiskeristadga om att kungsådra skall vara
blott en sjettedel, der ingen ådra af ålder varit, men fiske ofvan¬
för ligger eller flottled nyttjas. Då jag känner, att kungsådra —
som åtminstone i de nordliga orterna anses alldeles sammanfal¬
lande och lika med hvad som afses med flottled och farled — är
i åtskilliga vattendrag genom domar bestämd till endast en sjette¬
del, och då jag vet, att denna öppning är tillräcklig för flottled
och farled äfvensom för fiskens uppgång, samt då jag anser, att
strandegares rätt icke bör förnärmas genom att bestämma kungs-
ådran till större bredd än bebofvet fordrar, kan jag för min del
icke antaga denna paragraf sådan den blifvit föreslagen, vare sig
af Lagberedningen, Kongl. Haj:t, Utskottet eller reservanterna,
med utvidgning af kungsådran till en tredjedel af vattnets bredd.
Jag anser nemligen, att sista delen af paragrafen bör få ungefär
följande lydelse: “kungsådra skall, så framt den icke är annorle¬
des bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas på sätt
särskildt stadgadt är“. Skulle deremot bestämmelsen om kungs-
ådras bredd till en tredjedel af vattnet anses böra förekomma el¬
ler qvarstå i paragrafen, på sätt föreslaget är, synes det dock,
som om något borde stadgas derom, att kungsådra i vissa fäll kan
utgöra endast en sjettedel, äfvensom om det vattenstånd, hvaref¬
ter ådran skall bestämmas. I sistnämnda hänseende anser jag
Kongl. Maj:ts domar af den 8 Juni 1820 och den 15 April 1867
rörande kungsådras bestämmande i Lule eif böra beaktas, emedan
de i tillämpningen visat sig träffa det rätta. I dessa domar står
nemligen, att “kungsådrans bredd bör bestämmas efter vattnets
höjd den tid af året, då den vanligen är lägst, och af elfvens då
varande vidd emellan räta linier af utskjutande land å hvarje sida,
samt utgöra en tredjedel af denna bredd, utan att de af lägre
stränder uppkommande vikar fingo i beräkning deraf ingå eller
kungsådrans sträckning efter hvarje sådan vik utvidgas'1. Slut¬
orden i paragrafen skulle i'ty fall kunna blifva ungefär följande:
“kungsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd, anses
framgå i djupaste vattnet och utgöra en tredjedel eller en sjette¬
del allt efter vattendragets beskaffenhet samt bestämmas, då vat¬
tenhöjden vanligen är som lägst, dock att de af lägre stränder
uppkomna vikar ej må tagas i beräkning".
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
N:o 14.
14
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordägare»
rätt tf ees
vattnet å
hans grand-.
(Forts.)
Jag torde få upplysa, att mitt yttrande i detta fall stöder sig
på den erfarenhet, jag förvärfvat mig. Jag har haft i uppdrag
att utföra den stora rättegång, som började för närmare tjugu år
sedan, rörande Lule eif, och jag har dessutom haft att göra med
utförande af rättegångar rörande bestämmande af kungsådra i min¬
dre vattendrag, der den bestämts till blott en sjettedel. Jag an¬
ser alldeles nödvändigt för att kunna träffa rättvisa i tillämpnin¬
gen, att man följer dessa af mig åberopade domar, ty de hafva
visat sig lämpliga.
Skulle man lägga vattenmassan i en eif till grund för beräk¬
ningen af kungsådra, såsom en talare antydt, kommer man icke
till rättvist resultat, ty det kan hända, att elfvens bredd utvidgas
genom en stor vik, och att vattenmassan utgör vida mer, genom
att man räknar hela vattenmassans utsträckning, än om det blif-
ver så att, sedan man afräknat, hvad som går bort för vikar, det
afsättes en tredjedel till kungsådra. Jag är således ense med
Herr Lagerstråle, att kungsådra bör beräknas efter vattnets bredd,
såsom också lagen synes afse.
Herr Jöns Pehrsson: Man har sig noga bekant, huru många
och svåra tvister, som mångfaldiga gånger existerat i afseende på
tolkningen af den gamla lagen rörande kungsådra och vattenupp¬
dämning. Jag, jemte många andra, hade väl trott, att då man
nu skulle stifta nya lagar om detta, man skulle kunna komma till
något bestämdare resultat än det, hvartill Utskottet kommit. Men det
synes icke vara möjligt. Man upprepar en del af gamla lagens bestäm¬
melser, man inför några nya stadganden och det nya man inför lärer
åtminstone icke förbättra sakförhållandet, utan tvärtom göra det än¬
nu mycket svårare än det förut var. Särdeles i afseende på kungsådra
vill jag att lagen derom skulle innehålla, hvad den gamla lagen i
sjelfva verket innehåller, nemligen att den skall lemnas fri och öppen,
der behofvet sådant krafvel’ för flottning och farled, för båtled och
då andra egare kunna skadas samt för fiskens framkomst i vat¬
tendraget. Nu har man icke tagit hänsyn till någon af dessa
gamla bestämmelser, utan sagt endast, att kungsådra skall finnas
till en tredjedel af strömmens bredd. För mig förefaller det nä¬
stan likgiltigt, huru man vill beräkna denna bredd, ehuru jag med-
gifver, att i vissa afseenden den förste talarens beräkning af kungs¬
ådra skulle göra stort gagn i afseende på fördelen för de anlagda
vattenverkens drifvande, om man beräknade bredden efter vatten¬
mängden, ehuru det å andra sidan kanske är få, som hafva för¬
måga att göra dylik beräkning, synnerligast om de icke hafva
teoretiska insigter i frågan; men hvar och en vet huru fördelak¬
tigt det är att hafva djupt vatten, som gifven stor drifkraft. För
min del skall jag icke på något sätt vara belåten med denna para¬
graf, sådan som den är föreslagen, utan jag tror det blifver
nödigt att återremittera den till Utskottet och hoppas åtminstone,
då jag nu har den lyckan att erfara, att nya ledamöter här in-
trädt i denna Kammare, hvilka obestridligen ega stora insigter i
dessa saker, att Lag-Utskottet då äfven tager i betraktande, hvad
Måndagen den 8 Mars.
15
N:o 14.
som vid återremissen blifvit anfördt, ty, jag upprepar det, sällan, Förordnings-
om än någonsin, hafva domstolar eller häradshöfdingar vid frågan 1°g
om tillstånd att anlägga vattenverk kunnat tillämpa den gamlalagens rätt 'öjver
bestämmelser i afseende på kungsådra, utan måst taga hänsyn till för vattnet å
handen varande förhållanden — icke till lagbud -—- och tillåta, att l,,!ns grund.
kungsådra inskränkts och att en stor del af vattnet fått använ- (Forts')
das, för att vattenverksegaren skulle få nödig drifkraft för stora
verks drifvande, och de, på hvilkas rätt detta skulle inverka, haf¬
va sjeifva begärt att så måtte få ske. Jag tror att, om man vill stifta
så absoluta föreskrifter, som man finner i detta förslag, man då
väl får anse att det skulle komma att afstanna med våra industriella
anläggningar till följd af bristande vattenkraft, emedan det blir,
såsom jag ofta nämnt, omöjligt att bygga eller anlägga vatten¬
verk i de flesta strömmar, då en tredjedel skall vara öppen. Jag
skulle önska, då jag nu vill att frågan återremitteras, att det be¬
stämdes om kungsådra på det sätt att den skulle lemnas öppen i
alla de fall, der den kräfdes för flottning och farled, för båtled
och då andra egare kunde skadas samt för fiskens framkomst.
Då sådana förhållanden deremot icke vore för handen och då
stränderna icke skadades, skulle det efter laglig undersökning
blifva' tillåtet att stänga större eller mindre del af vattendraget.
Detta vore en bestämmelse, som åtminstone lade i nämndens eller
häradshöfdingens hand att såga: så eller så kan och får det byg¬
gas utan att förnärma någon, utan att skada båtled eller flottled,
utan att hindra fiskens framkomst. Klart är dessutom, att ett
strömdrag, som är bredare på ett ställe, smalare på ett an¬
nat, icke kan, om man beräknar eu tredjedel af bredden, alltid
vara i praktiskt hänseende användbart. Jag har exempel på, att,
då en domstol skulle följa lagens bestämmelser, den sagt, att der
och der skall kungsådran vara så och så bred, men femton alnar
längre upp var den mycket bredare. Det är då uppenbart, att en
sådan föreskrift hvarken medför nytta eller fördel, då kungsådran
är bred på ett ställe, men mycket smal på ett annat. Kör min
del hoppas jag, att Kammaren återremitterar frågan för att ut¬
skottet må taga den i förnyadt öfvervägande och anhåller jag
vördsamt, att mina nu uttalade tankar måtte få komma till Ut¬
skottet äfven i afseende på frågan, efter hvilken grund en kungs¬
ådra bör i lagen finnas stadgad.
Herr von Möller: Jag kan icke dela den åsigt, som på
detta rum blifvit uttalad, att Lag-Utskottet sökt genom det fram¬
lagda förslaget inskränka vattenverksegarnes rättigheter. Men inom
denna Kammare har det tvärtom visat sig en sträfvan att utvidga
blifvande vattenverksegares rätt, ty de nuvarandes beröres icke af
denna lag, såsom man finner af 26 § i Lag-Utskottets förslag.
Hvad kämpa vi då om? Det är för att utvidga, för att lemna
blifvande vattenverksegare större rättigheter än hittills att inkräkta
på jordegarnes rättigheter. Den 6 §, som återremitterades, hade
detta syfte. Der förekommer alldeles mot hittills gällande lag¬
bestämmelser tillåtelse att hädanefter bygga vattenverk, eller upp-
N:o 14.
16
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- dämma jord, hvilket hittills icke fått ega ram. Nu vill man gå
^'ordet arvs ännu längre.
i-ätt6'öfver Hela Lag-Utskottet har varit ense om denna paragraf. Ingen
vattnet å reservant har anmält sig, annat än de som reserverat sig mot
hans grund, sättet för kungsådrans bestämmande. Jag delar hufvudsakligen
(i orts.) samma åsigt, som Utskottets ordförande Herr Lagerstråle, och för¬
enar mig med honom i yrkande om proposition på den ordalydelse,
som reservanterna framlagt och hvilken Lag-Utskottets ordfö¬
rande nyss uppläst.
Grefve Mörn er, Oscar: Då jag haft den lyckan eller olyc¬
kan att deltaga i det af Lag-Utskottet framstälda förslaget, anser
mig skyldig säga några ord i frågan.
Då en ny vattenrättslag skulle stiftas, var väl icke meningen,
att lagen skulle byggas så, att några personer skulle uppställa
vissa teoretiska grunder, hvarpå de ansågo rätt och nyttigt, att
lagen ordnades, utan lagstiftarne borde egentligen taga i be¬
traktande, huru i det sekelgamla samhället med sekelgamla lagar
förhölle sig, huru dess rättsåsigter verkat och gjort sig gällande
och — då under tidernas lopp eu mängd förordningar utkommit
och det hela blifvit något inveckladt — skulle man söka att ge¬
nom den nya lagstiftningen taga reda på allt detta och framhålla
det goda i de gamla åsigterna samt möjligen göra de tillägg, som
kunde finnas nödvändiga för att tillfredsställa nutidens behof.
Om man då i lagstiftningen råkar på en punkt, som är ytterst
svår att bestämma, derom åsigterna skiftat likasom molnen för
vinden, der man icke vet hvar man skall få en fast stödjepunkt
att ställa sig på, månne man icke då gör klokast och bäst att
tänka efter, hvilken verkan de gamla stadgandena haft i afseende
på nytta och skada? Lagstiftningen om kungsådra är ovilkorli¬
gen en sådan lagstiftning. Yi hafva här i dag hört, huru meningarna
kunna vexla och man har till och med hört påstås, att kungsådran
borde bestämmas efter mått och vigt, likasom det vore möjligt
att hvarje dag mäta eller väga vattnet och låta kungsådran dag¬
ligen skifta i öfverensstämmelse dermed. Då man finner en så¬
dan divergens i åsigter, då den gamla lagen om kungsådra inne¬
håller ett klart stadgande i 20 kapitlet Byggningabalk^ att “tri-
diung af vattnet skall lemnas öppen" och då vidare sports att detta
lagstadgande i allmänhet icke medfört några svårigheter, samt då-
härtill kommer, att tvist om, huru kungsådra bör beräknas, torde
uppstå endast i få fall och vara ganska sällsynt, kan jag icke
inse nödvändigheten af att förändra bestämmelserna härutinnan.
Här har anförts exempel från Lule eif, men att i Norrbotten be¬
synnerliga rättsförhållanden kunna uppstå, lärer väl icke kunna
förvåna någon menniska. Dessutom visa just dessa begge domar,
som blifvit citerade rörande Lule elfs lopp i dess södra del, att
den gamla lagen icke var så bristfällig, ty då svårighet uppstod,
gick det till tvist, och så processades helt enkelt om saken och
tvisten blef utredd. Att de begge citerade domarne icke fullt öf¬
verensstämma gör på det hela taget detsamma, ty något olika för-
17
Måndagen den 8 Mars.
>:o 14.
hållanden kunde medföra något olika domslut. Skall man nu ka - Förordning s-
sta bort hela den gamla grunden, som i det hela visat sig nyttig förslag om
och tillfredsställande? Tager man Kongl. Maj:ts förslag, torde det ^f*9*?*1
blifva svårt att utröna, hvad som utgör “de sista tio årens medel- 7att^r&
vattenstånd . Det förutsätter en lång serie af iakttagelser, som på tians grund.
högst få ställen torde kunna tillförlitligt åstadkommas. Reservan- (Forts-)
terna saga: “vanligast förekommande lågt vattenståndmen det blir
ock svårt att definiera hvad dermed menas: den ene kommer att
säga så och den andre så, och det blir jika mycket krångel och bråk
som någonsin. Om man deremot låter det förblifva vid gamla
lagens stadgande, som visat sig icke medföra några svåra för¬
vecklingar, och _ helt enkelt inför detta gamla stadgande, såsom
Lag-Utskottet gjort i sitt förslag, förefaller det mig, att man hand¬
lar klokt och med skäl undviker att söka sätta pricken på i då
man icke rätt vet hvar den skall stå. Det har redan förut af en
föregående talare blifvit bemött, påståendet att nuvarande vatten-
verksegares rätt skulle trädas för nära genom det nya förslaget.
Skall Domnarfvet ramla, så hade det ramlat lika väl under den
lag som är, som under den lag som skulle blifva, i fall Lag-Ut¬
skottets förslag antoges och blefve lag.
Mera kunde jag anföra, men här har redan blifvit så mycket
sagdt i saken, att jag för min del vill inskränka mig och icke
göra mitt anförande långt och vidlyftigt. Då jag nu fått fram¬
lägga de skal, jag anser tillfyllestgörande, må Kammaren besluta
hvad den vill, och hvar och en kan sjelf svara för sitt votum, om
man nemligen gör sig besvär att tänka på saken, hvilket jag vill
hoppas att de flesta, som gifva sig till att besluta, må hafva den
godheten att göra.
Återremiss är ett magiskt ord. Då det ljuder genom salen,
kan man vara öfvertygad, att mången tycker nu äro vi fria från
den saken och Utskottet kan gerna få taga igen ärendet och tänka
derpå. Men återremiss är icke något så menlöst som man tror,
ty man måste väl antaga att deri ligger någon mening, en, om
än ofta dunkel antydan åtminstone om ogillande af hvad som är
föreslaget. Ogillar man hvad som. nu är föreslaget, då skulle jag
tycka^ mer om, att man framstälde ett annat förslag utan att be^
gåra återremiss, men har man betänkt saken, då bifaller man Lag-
Utskottets förslag, och jag skulle önska, att det i detta fall blefve
Kammarens beslut.
Herr Bergmansson: Efter den siste talarens anförande har
jag ganska litet att i saken anföra. Här har blifvit anmärkt, att
Lag-Utskottets förslag rörande kungsådras beräknande icke skulle
vara öfverensstämmande med hittills gällande lag; men så vidt
man känner, har 1734 års lag så tillämpats, att kungsådra beräk¬
nats efter vattendragets bredd, och det vore ganska förunderligt,
om under hela den långa tid, som förflutit sedan den lagen stif¬
tades, icke någon skulle hafva rätt förstått lagen förr än nu år
1880. Jag tror derföre att just detta förslag upptager meningen
i 1734 års lag.
Första Kammarem Prof. 1880. N:o 14.
2
Kitt 14.
18
Måndagen den 8 Mars.
Förordning s-
förslag om
jordegares
rätt Öfver
vattnet A
hans grund.
(Forts.)
Det bär vidare blifvit anmärkt, att den 8 §:en skulle stå
i strid med en föregående paragraf, som angår eganderätt till vatten,
men derpå svarar jag, att denna paragraf icke angår eganderätten..
Visserligen rörer den en viss del af eganderätten, för så vidt fråga
är om samfärdsel, flottning och fiske, men icke eganderätten i sin
helhet. Hvad som blifvit anmärkt derom, att redan anlagda vat¬
tenverk skulle kunna blifva lidande, har redan blifvit besvaradt, i
det man erinrat derom, att häremot finnes hjelp i 26 §, som bibe¬
håller de gamla vattenverken vid deras förut varande rätt.
I fråga åter om formuleringen af sista orden i paragrafen eller att
kungsådran skall beräknas “till en tredjedel af vattendragets bredd11,
får jag erkänna, att jag icke är belåten hvarken med Utskottets
eller reservanternas förslag. Utskottets förslag lemnar vägen
öppen för alla möjliga slags tolkningar, emedan det icke gifver
någon ledning efter hvad slags vattenstånd bredden skall beräk¬
nas. Jag skulle visserligen för min del önska ett uttryck, om
hvilket jag dock hört sägas, att det är mycket enkelt och oskyl¬
digt, hvilket jag dock ej anser vara något fel; ty är ett uttryck
sådant, att hvarje menniska kan förstå det, så är det efter mitt
förmenande fullkomligt lämpligt. Jag skulle derföre önska, att
efter de .nyss anförda orden måtte tilläggas “vid vanligt vatten¬
stånd11. Äfven detta uttryck kan möjligen tydas olika, men
hvarje domare och de flesta menniskor lära väl veta hvad det
betyder.
Herr Asplund: Jag begärde egentligen ordet för att bemöta
de farhågor, som uttalats från ett håll, att den nu förevarande pa¬
ragrafen skulle komma att menligt inverka på gamla vattenverk,,
och från ett annat, håll, att den skulle i så måtto menligt inverka,,
att nya vattenverk icke komme att anläggas. I det förra hän¬
seendet är jag redan förekommen af två eller tre talare och be-
höfver derför blott i korthet upprepa, att 26:te § innehåller'den
bestämmelse, att denna lag icke inverkar på gamla verk, som re¬
dan hafva, lagliga rättigheter i detta afseende. Mot den ärade
talare, som står framför mig och som fruktat, att detta stadgande
skulle inverka menligt i afseende på anläggningen af nya verk,,
hvarför han påyrkat återremiss, ber jag endast få säga, att jag
vill hänvisa honom till 10 §, som tydligen innehåller, att, när nå¬
gon anser sig behöfva öfverbygga kongsådra eller stänga vatten¬
led i och för ett nytt vattenverks anläggande, han har att vända
sig till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som då eger att pröfva,
om sådant kan göras utan väsentlig olägenhet för kungsådran eller
vattenleden, och jag tror derföre, att syftet med den af honom be¬
gärda återremissen redan har vunnits, så vidt ske kan.
Jag skall icke inlåta mig på hvad den ärade talaren bakom
mig har sagt om tydningen af uttrycket “Uddning af vattnet" utan
ber blott att i afseende på tydningen af detta uttryck få förena
mig med ordföranden i Lag-Utskottet. Med all aktning för öfrigt
för ingeniörsföreningen, som denne talare åberopat såsom auktor!-
Måndagen den 8 Mars. 19
tet, så måste jag dock bekänna, att jag tviflar på, att den bär
någon synnerlig förmåga att tolka gammal lag.
Denna paragraf, sådan den är framlagd af Lag-Utskottet, in¬
nehåller, såsom en talare midt emot mig sade, väsentligen det
samma, som nu är gällande lag. Tvisten mellan honom och åt-
skillige reservanter, till hvilka äfven jag hör, afser egentligen,
huruvida man nu skall lemna oafgjord! sättet för beräkningen af
vattendragets bredd. Alla äro vi ense derom, att kungsådran
skall anses framgå i djupaste vattnet, men reservanterna hafva
ansett lämpligt och nödigt, att man nu också på något sätt skulle
antyda grunden för beräkningen, och Lag-Utskottets ordförande
har redan framstält ett yrkande i detta syfte i enlighet med en
af honom afgifven reservation, som jag för min del biträda Jag
medgifver, att det är mycket svårt att finna ett uttryck, som full¬
komligt motsvarar hvad man här önskar utsäga, men jag skall
nu söka att tydligen ådagalägga, att lagen bör innehålla någon
grund för beräkningssättet.
Grefve Mörner sade njnss: hvarför skall man utsätta någon
beräkningsgrund, då meningarna skifta så mycket? Just den om¬
ständigheten anser jag för min del vara skälet, hvarför grunderna
för beräkningssättet böra på något sätt angifvas. Då meningarna
skifta så mycket, att en domstol beräknat kungsådran efter lägsta
vattenståndet, och en annan möjligen kan beräkna den efter högsta
vattenståndet — hvilket jag dock anser föga troligt — under det
andra åter göra beräkningen efter ett visst medelvattenstånd,
— just då är det nödvändigt att i lag hafva någon viss beräk¬
ningsgrund faststäld. Kongl. Maj:t, liksom Lagberedningen, har
velat beräkna kungsådran efter medelvaltenståndet och detta är ef¬
ter min uppfattning hufvudsakligen det rätta. Att beräkna den
efter det lägsta vattenståndet, d. v. s. den minsta vattenbredden,
anser jag vara i hög grad origtigt, framför allt i sådana elfvar,
som plåga sjunka mycket djupt, så att deras lägsta vattenstånd
kanske icke ens innehåller så stor vattenyta, som kungsådrans ända¬
mål fordrar. Det torde derför vara bäst att beräkna den efter
vanligt lågt vattenstånd. •— En talare har föreslagit, att man
skulle göra beräkningen efter det vanliga vattenståndet. Ja, det
kunde visserligen bestämmas på det sättet också, men man måste
dervid besinna, att det under skilda år vanliga vattenståndet kunde
vara så högt, d. v. s. vattendraget vid sådant vattenstånd så bredt,
att det blefve allt för känbart för strandegarne, om kungsådran
skulle på det sättet beräknas. Det kunde då hända, att kungs¬
ådran blefve alldeles för bred, särskild! i alla de elfvar, som flöda
mycket och hafva låga stränder; men då man säger “vid vanligast fö¬
rekommande, lågt vattenstånd", så har man derigenom begränsat
kungsådrans bredd till hvad som är medelförhållandet vid lågt vatten¬
stånd, hvilket inskränker kungsådran något mera, än när man beräk¬
nar henne efter medelförhållandet mellan det högsta och det lägsta
vattenståndet, och jag för min del har icke lyckats att finna nå¬
got bättre uttryck. Det förslag, jag en gång framstälde inom
Lag-Utskottet, öfverensstämmer så nära med reservanternas for¬
um 14.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
/tans grund.
(Forts.)
N:o 14.
20
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- slag, att jag icke här vill upptaga och yrka bifall till detta mitt
förslag om förslag utan ansluter mig till reservanternas. Jag tror nemligen,
j°?de9&fe* med det uttryckssätt, reservanterna föreslagit i afseende på
'vattnet 'å kungsådrans beräkning, långt färre tvister hädanefter skola upp¬
töa* grund, komma, än som hittills varit fallet. Att, såsom grefve Mörner,
(Forts.) påstå, att det icke förekommit några tvister om beräkning af kungs-
ådran, anser jag vara fullkomligt oriktigt och jag kan icke gå in
på att så varit förhållandet, ty hvarje tvist om läget förutsätter
en tvist om beräkningsgrunden för bestämmandet af läget. Det
bör således af lagstiftningen antydas, hvilket som är det lämpli¬
gaste af dessa trenne alternativ..
Jag för min del förenar mig med Lag-Utskottets ordförande
och yrkar bifall till den reservation, han afgifvit.
Herr Samzelius: Huru svårt det är att lagstifta i afseende
på en sådan fråga som den nu förevarande, derpå iemnar redan
behandlingen af densamma såväl inom Lag-Utskottet som.i denna
ärade Kammare ett talande bevis. Att nu gällande lag innehål¬
ler något annat, än den förste talaren har uppgifvit, vågar jag
tryggt påstå, och jag kan till stöd för min åsigt åberopa en lika-
god auktoritet som han har andragit. Han har åberopat ingeniörs-
föreningen, men vid tolkning af lagar torde väl högsta, dömande
myndighet hafva minst lika stor betydelse, och om än vid behand¬
lingen af olika mål i Högsta Domstolen olika meningar och i vissa
delar olika domslut i fråga om kongsådra förekommit, så har dock
alltid den åsigten gjort sig gällande, att densamma bör beräknas
efter vattnets bredd. Då 1734 års lag skrefs, så var det en lag
för folket, en lag som hvar och eu borde förstå, men skulle man
nu bestämma, att beräkningen skall ske efter sektions-arean och
vattnets olika tryck på sektions-areans olika delar, då skulle knap¬
past någon kunna tillämpa denna lag, ty den blefve då så konstig,
att det blefve nästan omöjligt att med noggrannhet bestämma,
huru uträkningen skulle ske. Saken är verkligen icke så ofantligt
vigtig för framtiden, som man här har velat antyda. Kongsådra
förekommer endast på de ställen, “der den af ålder varit häfver'4.
Det är icke fråga om att inrätta kungsådra på några nya ställen;
och “der den af ålder varit häfver", der har den redan blifvitbe¬
stämd genom kungliga domar och myndigheters beslut, så att jag
tror, att det finnes högst få ställen, der någon obestämdhet i detta
afseende för närvarande förefinnes. Man har sagt, att Lag-Ut¬
skottet visat fiendtlighet mot vattenverksegarnes intresse; men
jag får på det bestämdaste protestera mot denna uppfattning och
detta yttrande. Utskottet har hvarken visat någon förkärlek för
eller någon motvilja mot något slags intresse, utan Utskottet har
tvärtom sökt att höja sig öfver alla speciella intressen. Vid for¬
muleringen af denna paragraf hafva de största svårigheter mött.
Det kongl. förslaget förelåg och naturligen ville Lag-Utskottet
så vidt möjligt var taga detsamma till ledning, men det innehåller,
att kungsådra skall beräknas till eu tredjedel af vattendragets bredd
efter de gista tio årens medelvattenstånd. Huru skulle man kunna
Måndagen den 8 Mars.
21
N:o 14.
få detta tioåriga medel-vattenstånd annat än genom mycket nog- Förordnings-
granna observationer, som man icke kan förutsätta kunna ega rum förslag om
hvar som helst? 'riutöfver
Vidare upplystes det, att, om man skulle taga medeltalet rattnet &
mellan det högsta och det lägsta vattenståndet, det kunde inträffa, hans grund.
att såsom t. ex. i Norrland i några af dess elfvar, i hvilka vat- (Forts.)
tenståndet varierar mycket, att hela bredden vid lågt vattenstånd
icke ens skulle vara tillräckligt för kungsådran, bestämd efter me¬
delvattenstånd. Derjemte hade man fram det förslag till “kläm11,
som här blifvit refereradt af en talare på norrlandsbänken. Der
talades om vattenståndet vid den tid, då det vanligen var lägst
med åtskilliga inskränkningar och närmare bestämmelser för be¬
räkningen i afseende på vikar; men då man med ledning af 1734
års lag icke funnit någon svårighet vid att beräkna kungsådran
i ett sådant vattendrag som Luleå eif, så kan jag icke föreställa
mig att det kan vara behöfligt att här gifva några närmare be¬
stämmelser angående beräkningssättet. Det är egentligen från de
här anförda kungliga domarne som reservanterna hafva hemtat
stöd för sin åsigt, hvari jag för min del icke kan instämma. Det
talas der om vattenstånd den tid, då vattnet vanligen är lågt,
hvilket reservanterna utbytt mot vanligt lågt vattenstånd, men
detta anser jag vara en “contradictio in adjecto11, ty det vanliga
vattenståndet är det normala och det är derför hvarken högt eller
lågt. År det meningen att det skall vara vid lågt vattenstånd,
så skall man icke säga “vanligt lågt vattenstånd11, ty attributen
“vanligt11 och “lågt11 kunna icke på detta sätt ställas tillsammans,
emedan de i detta fäll äro hvarandra motsägande. Vidare hade
man det förslag, som en talare på vesternorrlandsbänken här
framstält, nemligen “vid vanligt vattenstånd11, men det fann Ut¬
skottet till den grad oskyldigt, att man icke vågade sätta det på
papperet, ty om det icke stode alls någon närmare bestämning,
så måste det väl menas det vanliga vattenståndet; och då man i
1734 års lag icke ansåg nödigt att tillägga en sådan bestämning,
och när man tillämpat denna lag ända tills nu, så är det svårt
att inse, hvarför det skulle vara nödigt att säga “vid vanligt vat¬
tenstånd11, — det förstår hvarje domare ändå. Meningen är icke,
att denna paragraf skall hvarken förstora eller förminska vatten-
egarens rätt, utan den skall endast innehålla detsamma som 1734
års lag blott med det förtydligandet, att det skall beräknas efter
vattendragets bredd, och i det afseendet har Lagberedningen yttrat
sig så bestämdt, att någon tvekan i det fallet icke kan uppstå,
åtminstone icke hos mig. Hvad beträffar frågan om återremiss,
så är det visserligen ett mycket beqvämt sätt att för tillfället
komma ifrån frågan, men den kommer nog sedan åter, och skall
man på det sätt behandla lagen, att man, såsom mig synes, utan
giltig anledning återremitterar den samma, så blir kanske följden
den, att man inom kort får igen lagförslaget i denna del i samma
skick, som det nu är, och på det viset kommer man ju icke när¬
mare något resultat. Jag får derför vördsamt anhålla om bi-
N:o 14.
22
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
fall till paragrafen i oförändradt skick, d. v. s. såsom Utskottet
föreslagit.
Herr Nyström: Jag skall be att få upplysa, att det i prak¬
tiskt hänseende har visat sig alldeles nödvändigt, att kongsådra
bestämmes den tid, då vattnet vanligen är som lägst, och det dels
af den enkla orsaken, att det vanliga vattenståndet eller medelta¬
let af vattenståndet är mycket svårt, för att icke säga omöjligt
att utröna, och dels derför, att det vanliga vattenståndet i allmän¬
het är högre än det lägsta och eljest skulle äfven så kallade
“grönnor“ komma att intagas i beräkningen af kungsådran, hvit¬
het de deremot icke komma att göra, om beräkningen sker när
vattenståndet är som lägst, enligt hvad de nyss anförda kungliga
domarne derom stadga. Jag kan således icke finna annat än att,
om det skall bestämmas något om vattenståndet, man måste be¬
gagna sig af ungefär samma uttryck, som finnas i de nämnda do¬
marne, och icke af det uttryck som reservanterna användt, hvit¬
het ger ett olika resultat. Vidare ber jag få erinra mot den ta¬
lare, som föreslog, att kongsådra skulle beräknas efter vatten¬
mängden eller kubikinnehållet, att det ju är klart, att, om man
det gör, kungsådran kommer att oupphörligen förändras allt efter
som vattenmassan stiger och allt efter som elfven utvidgar sig,
så att man kanske icke på tio fots afstånd får samma gräns för
kungsådran, och det kunde till och med hända att den gräns eller
de linier, som skulle utmärka kungsådran, då komme att variera
snart sagdt dagligen. Den bestämmelse, som de åberopade kung¬
liga domarne gifvit, visar deremot, att kungsådran kan blifva be¬
stämd för temligen lång tid. För att bestämma densamma uppdra¬
gas linier mellan utskjutande uddar af stränderna, hvarefter man
af den sålunda funna bredden afsätter en sjettedel på hvardera
sidan om den djupaste fåran, den må då gå närmare den ena el¬
ler den andra stranden, och kungsådran kommer således att framgå
på ömse sidor om den djupaste fåran och slingra sig fram mellan
de utskjutande uddarne med olika bredd på olika ställen på samma
sätt som en landsväg gör stora krökningar. Det är det enda rätt
praktiska sätt hvarpå man kan gå till väga, åtminstone i de nord¬
liga trakterna af Sverige, för att utfinna kungsådran och som der¬
för också synes böra för framtiden antagas såsom det enda rätta.
Jag har förut icke yrkat återremiss, men jag anser mig verkligen
nu böra begära, att frågan återremitteras. Det är sant, att de
ledamöter af Kammaren, som tillhöra Lag-Utskottet, redan haft
tillfälle att der framföra sina meningar och åsigter, men att der¬
för hindra en annan, som icke är ledamot i Lag-Utskottet, från
att möjligen få fram sin mening till Lag-Utskottets pröfning, vore
i min tanke väl hårdt. Jag yrkar derför återremiss af den före¬
dragna paragrafen.
Herr Jöns Pehrsson: Det är verkligen en vigtig fråga, som
nu diskuteras; det kan man sluta deraf, att Kammaren med tåla¬
mod afhört så långa och så tråkiga anföranden som här i dag håi-
Måndagen den 8 Mars.
n
S:o 14.
lits. — En talare yttrade mot mig, att jag möjligen skulle befara, Förordning»-
att ifrågavarande stadgande skulle hafva en menlig inverkan på J»rsla<> om
gamla vattenverk, som jag kunde ega; men så är lyckligtvis icke
förhållandet och i alla fall är det mig personligen likgiltigt, huru vattnet å
det kommer att gå med denna paragraf, ty de vattenverk, jag grund.
eger, hafva redan gått igenom skärselden. Men jag vågar påstå (torts.)
att, om detta skall blifva lag, det icke blir möjligt att bygga
några nya vattenverk som kunna drifvas. Jag antydde förra
gången, jag hade ordet, och jag vågar nu vädja till gamla domare,
huruvida det icke snart sagdt är omöjligt att tillstyrka anlägg¬
ning af nya vattenverk åtminstone i södra Sverige utan att in¬
kräkta på lagen i detta afseende. Det har visserligen sagts att
man genom stadgandet i 10 § skulle kunna få tillstånd att öfver¬
bygga led eller ådra, men det är tyvärr blott allt för sant, att
om 10:de § antages, så kommer den i framtiden att föranleda till
många verkliga olyckor, emedan dessa personer då tro, att de
fått en verklig rättighet; men det är i sjelfva verket icke någon
rättighet, ty om den meddelats åt en person, så kommer kort der¬
efter en annan egare till samma egendom och då blir kanske det
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelade tillståndet utan
all kraft och verkan. — I en reservation har jag sett anföras af
•eu gammal domare, att i denna paragraf icke kan angifvas annat
än sjelfva grunden, hvarefter kongsådra skall beräknas, men icke
några närmare bestämmelser, och jag vågar påstå, att Ni må lag¬
stifta huru Ni vill och kasta bort alla gamla bestämmelser, så fin¬
ner Ni dock aldrig några enklare och säkrare bestämmelser än
hvad den gamla o lagen innehåller i afseende på anläggningen af
nya vattenverk. Återremiss är visst icke, såsom en talare påstått,
något magiskt ord, åtminstone bar det icke någon magisk kraft,
men genom en återremiss kan man dock hoppas att möjligen få
någon ändring af ifrågavarande paragraf, och jag har verkligen
under denna diskussion hört så många anmärkningar framställas
mot paragrafen, att jag tror att det icke kunde skada, om Lag¬
utskottet komme att något mera tänka derpå. Jag skulle visser¬
ligen hafva kunnat sjelf stilisera ett ändringsförslag, men jag åt-
nöjer mig med att i korthet säga, att innehållet i paragrafen bör
vara ungefär det, att kongsådra skall utgöra en tredjedel af vatt¬
nets bredd, der sådant är nödigt för allmän samfärdsel, för flott¬
ning och för fiskens gång och då skada för ofvan eller nedan lig¬
gande jord eller vattenverk kunde af stängandet uppstå. Detta
vore något, som domstolarne kunde hafva att rätta sig efter, och
jag tror också, att det är något, som såväl Kammaren som Lag¬
utskottet kunna tänka på. Jag har icke så liten erfarenhet i
denna sak, ty jag eger flera vattenverk, och jag försäkrar, att icke
ett enda vattenverk skulle kunna drifvas utan att i någon mån
öfverskrida hvad den gamla lagen stadgar, äfven om de varit med
aldrig så god beräkning anlagda; jag syftar nu särskild! på vat¬
tenverken i Helgeån och Lagaån. Jag tror icke det är för myc¬
ket begärdt, att Herrarne besinna, att, om vi nu skola stifta ny
lag, vi böra så mycket som möjligt fasthålla vid 1784 års lag och
IJ:o 14.
24
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings- deri blott införa nödiga förbättringar. Jag anser derför, att den
jordägare'? ^eSärt^a återremissen bör beviljas.
rätt öfver
vattnet ä Herr Grahn: Om frågan nu hade så förelegat, att man kun-
hans grund, nät skrifva en ny vattenrätt i Sverige, alldeles oberoende af hit-
(Forts.j tills gällande förhållanden, är jag öfvertygad om, att ingen skalle
satt i fråga ett så orimligt stadgande, som att en tredjedel af
vattnet, efter ytan räknadt, i våra vattendrag, skulle löpa fritt
fram och icke få till produktiva ändamål användas; men manbar
icke kunnat vara oberoende af äldre stadganden, emedan enskilda
rättsförhållanden finnas, som äro deraf beroende, och derför må¬
ste nu denna föreskrift om kongsådra qvarstå. Man vet också,
att kungsådran icke har ursprungligen tillkommit för något all¬
männyttigt ändamål, utan att den är en qvarlefva från feodal¬
tiden, då de maktegande ansågo sig kunna för sin enskilda räkning
tillegna sig vissa rättigheter på allmänhetens bekostnad. Då nu
emellertid förhållandet är det, att man måste bibehålla detta stad¬
gande om kungsådra i vattenrättslagen endast derför, att det fin¬
nes enskilda rättsförhållanden, som derpå kunde vara grundade,
så finner jag lämpligast, att man bibehåller den gamla lagen i
oförändradt skick, alldeles sådan den var, då dessa rättsförhållan¬
den uppkommo, och icke försöka att i den nya lagen gorå tolk¬
ningar och tydningar af densamma. Ledamöter i Lag-Utskottet
hafva visserligen sagt, att här endast är fråga om att förtydliga,
hvad som står i 20 kap. B § Byggningabalken, och om man skulle
kunna lyckas häri, vore det ingen fara, utan en fördel. Jag kan
icke dela denna åsigt, ty detta gamla lagstadgande har säkerligen
tolkats olika på olika tider och för olika fall, med hänsyn till be-
hofvet, hvarföre, om man i den nya lagen skulle gifva en fixerad
tydning af den gamla, på sätt här blifvit föreslaget, man derige¬
nom lätt komme att rubba åtskilliga, på den gamla lagen grun¬
dade rättsförhållanden, eller åtminstone gifva anledning till tvi¬
ster härom. För min del tror jag derför, att det vore klokast att
bibehålla, detta lagstadgande alldeles oförändradt och öfverlemna
såsom hittills åt lagskipningen och lagtolkningen att i speciella
fall tolka lagen så som det kan finnas lämpligast. Detta tror jag
vore den mest praktiska lösningen af frågan, och i det syftet an¬
håller jag om återremiss.
Herr Wallenius: Jag är till en stor del förekommen af den
föregående talaren i afseende å det oerhördt svåra i att finna ut¬
tryck för en rätt lydelse af denna paragraf, och jag för min del
tycker, att den gamla lagen gerna kunde få qvarstå orubbad. Det
står der, att kungsådra skall beräknas till en tridiung af vattnet,
och om detta finge stå qvar, vore man ifrån denna svåra bestäm¬
melse. Det har yttrats här, att ingeniörerna icke hafva med denna
sak att skaffa. Ja, det må så vara, men jag tror, att det icke
vore. så alldeles ovigtigt, om de, som hafva att kämpa med de
svårigheter, den .nuvarande lagen medför, äfven finge hafva sina
funderingar med i frågan, ty att lemna tolkningen af denna para-
Måndagen den 8 Mars. 2ö N:o 14,
graf ensamt åt dem, som icke sett svårigheterna i praktiken, torde Forordnings-
vara vådligt, hvarföre jag håller på det yttrande af en sakkunnig förslan °m
ingeniör, som en föregående talare påvisat. Det har nog tillkom”
mit efter ofantligt svåra strider med de nuvarande förhållandena, ”\ttnl7l
och att detta yttrande haft åtminstone på mig ett stort inflytande’ långgrund.
kan jag icke förneka, ty det har tydligt och klart visat de orim- (Forts.)
ligheter, hvartill man kommer, om man talar om en tredjedel af
vattendragets bredd. Hvad man här talat om högsta vattenstånd,
vanligt vattenstånd eller medelvattenstånd och lägsta vattenstånd
visar just de svårigheter, som äro förenade med att mäta vatten¬
dragets bredd, och då tycker jag, att den gamla lagen är bättre,
som talar endast om en tredjedel af vattnet. Det bär talats om,
att den nya lagstiftningen icke har någon inverkan på de vatten¬
verk, som redan äro anlagda i ett vattendrag, men det skulle väl
se underligt ut, om man på ena stället har en kongsådra på 50
fot och på andra stället i samma ström en på 100 "fot, och våra
efterkommande skulle nog fundera på hvad slags folk stiftat en
sådan lag. Men hvad skola vi svara derpå? Jag kan icke svara
annat än att det kommer sig deraf, att man icke haft några sak¬
kunnige ingeniörer, utan låtit lagstiftarne grassera som de bäst
velat. Jag anhåller, att punkten måtte återremitteras och erhålla
den lydelse, att kongsådra skall omfatta en tredjedel af vattnet.
Herr Samzelius: Då den förste talaren hållit sitt intres¬
santa föredrag, kände jag mig frestad att begära ordet, ehuru jag
icke åhörde hans anförande från början, men jag hade icke vän¬
tat, att de grundsatser, han uttalade, skulle upptagas såsom all¬
deles obestridda sanningar, och allra minst väntade jag det afen
så kunnig person, som den, hvilken med utmärkelse deltagit i
första vattenrättskomitén. 1 denna komités utlåtande upplystes
nemligen, att ordet kongsådra förekommer första gången i 1643
års riksdagsbeslut, och grundar sig således icke på någon åtgärd
af några feodalherrar. Långt ifrån en sådan öfvertygelse, tror
jag tvärtom, att det är ett uttryck af det allmännas rätt gent emot
de enskildes. Det är det allmännas rätt man genom detta stad¬
gande sökt bevara, men icke några enskilde “feodalherrars11, hvilkas
tillvaro hos oss jag ej ens känner, enär den strandegande skattebon-
den har lika rätt till vattnet som säteriegaren. Jag yrkar bifall
•till Utskottets förslag.
Herr Stjernspetz: Som jag icke varit alldeles främmande
för uppmätning af vattendrag, deras bredd och vattenstånd m. m.,
ber jag att få yttra några ord. Det står i Kongl. Maj:ts propo¬
sition, att ett vattendrags bredd skulle beräknas efter de sista
tio årens medelvattenstånd. Det är dock nästan en omöjlighet att
bestämma medelvattenståndet, och det står icke heller uttryckt,
på hvad sätt det skulle gå till. Det finnes vanligen två sätt
att beräkna detsamma. Det ena är, att man tager reda på det
lägsta och det högsta vattenståndet, och då anse många, att me¬
delvattenståndet är den vattenhöjd som ligger midt emellan. Men
Nso 14.
26
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
.hans grund.
(Forts.)
ett sådant medelvattenstånd blir betydligt högre än det vanliga
vattenståndet af det skäl, att vid de stora vårfloderna elfvarne
för kort tid stiga till och med 20 fot öfver det lägsta och vanliga
vattenståndet. Men det finnes äfven ett annat sätt, nemligen att
för hvarje dag under årets lopp teckna upp vattenståndet och se
till huru många dagar vattnet varit så eller så högt och deraf
göra en beräkning. Då får man också ett medelvattenstånd och
det blir betydligt lägre än på förra sättet. Nu hade det väl bort
i lagen antydas, på hvad sätt detta medelvattenstånd skulle be¬
räknas. Det har sina stora svårigheter i allt fall, ty personer i
granskapet veta det'ej. Deremot är det lättare att bestämma det
vanliga vattenståndet, emedan nästan hvar och en, som bor vid
en eif känner detsamma och sammanfaller ungefär med det som
en reservant kallat vanligt, lågt vattenstånd. Det vanliga vatten¬
ståndet anses nemligen inträda, .då efter de stora vårfloderna elf¬
varne sjunkit betydligt, likasom under vintermånaderna, då vatt¬
net vanligtvis är mycket lågt. Jag har fästat mig vid uttrycket
medelvattenstånd, emedan för sättet af dess beräknande någon
närmare bestämmelse måste finnas. Hvad för öfrigt beträffar, att
kungsådran skulle bestämmas till en tredjedel af vattendragets
bredd, så får jag säga, att då på många ställen i elfvarne bred¬
den vissa tider uppgår till 3 ä 4,000 fot, det skulle inträffa, att,
om jag loge en tredjedel deraf till kungsådran, den tredjedel, som
tilldelas hvarje strandegare, skulle på vissa tider af året blifva
fullt torr, ty det djupa vattnet är vanligtvis en mycket smal ränna
i förhållande till vattendragets bredd. Jag tror också, att kungs¬
ådran då skulle vid många tillfällen blifva alldeles för bred.
På grund af hvad jag nu yttrat, anhåller jag om återremiss.
Grefve Strömfelt: Flere talare hafva under diskussionen
påstått, att jag skulle hafva stödt mig på ingeniörföreningens tolk¬
ning af lagen. Jag ber få protestera deremot. Jag har sökt att
läsa lagen och att begripa lagen och jag tror, att man, äfven om
man ej är jurist, har rättighet både till det ena och det andra
och att bilda sig en egen åsigt. Jag har i mitt första'anförande
citerat lagen och de paragrafer, som beröra frågan om kongsådra,
och jag har sökt att för Kammaren visa, till hvilken åsigt jag
kommit, samt hemställer nu till Kammaren att pröfva, huruvida
den är vigtig eller icke, och detta tror jag ej kan förmenas en
representant. Andra talare hafva äfven sagt, att jag begärt ater-
remiss utan att angifva i hvilket syfte. Jag ber då få påminna,
att jag gjorde det för att få uttrycket vattendragets bredd utbytt
mot vattnets mängd. En talare har sagt, att min mening måtte^
hafva varit att försöka utvidga vattenrätten till förmån för indu¬
strien. Ja, detta är hans åsigt, men min uppfattning af hans ut¬
talanden är åter den, att han vill inskränka den redan befintliga
vattenrätten till nackdel för både jordegare och industrien. En
annan talare har sagt, att det nu införda stadgandet skulle vara
klokt, nöjaktigt och tillfredsställande. Ja, det bevisa de många
rättstvisterna och de många olika domsluten i dylika frågor.
Måndagen den 8 Mars. 27 .N;o 14.
Samme talare har äfven sagt, att Lag-Utskottet endast infört Förordnings-
samma gamla bestämmelser, som nu finnas. JDet är just deremot om
jag har protesterat, då jag påstått, att Utskottet infört en helt ^Itt^öfver
annan bestämmelse än den, som förekommer i gamla lagen. En vattnet i
talare har yttrat stora betänkligheter vid att en förening sådan hans grund.
som ingeniörsföreningen vågar sysselsätta sig med lagtolkningar (Forts.)
angående dessa frågor. Jag förstår icke ett sådant yttrande och
beklagar, att det kunnat fällas. Jag gick dock icke så långt som
han, ty jag uttalade icke hvad en eller annan ingeniör yttrat om
herrar juristers sätt.att tolka lagen i förevarande fall; jag a.nsåg
det icke höra hit. År det så, att 1734 års lagstiftare icke kunde
uttrycka, hvad de menade, då har jag orätt, men jag hemställer,
om icke desse lagstiftare lyckats lösa mycket större svårigheter
än den nu ifrågavarande; om de verkligen menat vattendragets
bredd, då hade de säkerligen icke uttryckt det med “vattnet".
Lag-Utskottets ordförande har reserverat sig mot paragrafen
och sedermera under diskussionen yttrat betänkligheter mot till-
lämpningen af förslaget om kongsådra, sådant det nu blifvit i
förslaget framstäldt.
Jag tyckte äfven, att en annan talare, Herr Bergmansson,
yttrade betänkligheter, huru man efter denna bestämmelse skulle
kunna mäta vattenståndet, och på samma sätt den siste talaren.
Häraf måtte väl framgå, att det stadgande, som. nu föreslås till
antagande, medför oändliga svårigheter vid den praktiska tillämp¬
ningen. En ledamot af Lag-Utskottet har sagt något om omöj¬
ligheten eller svårigheten att bestämma vattenmängden. Detta
tror jag grundar sig på bristande insigt i denna sak, ty det inne¬
bär icke någon svårighet för ingeniörerna, och otvifvelaktigt är,
att det är vida säkrare än att mäta strömdragets och kungsådrans
bredd här och der. Jag har begärt återremiss i ett bestämdt
syfte, men då jag ser, att denna fråga måtte vara mycket outredd,
så ber jag att fä förena mig med de talare, som yrkat återremiss
i syfte att få den gamla bestämmelsen alldeles orubbad bibe¬
hållen.
Herr Lagerstråle: Jag skall icke ingå i något detaljeradt
svaromål å de anmärkningar, som här blifvit framstälda, utan jag
vill blott anhålla, att, innan beslut fattas, man må söka göra för
sig klart, hvarthän en återremiss skall leda. Här är yrkadt åter¬
remiss från de mest olika utgångspunkter. De förena sig alla i
att förkasta förslaget, men man skall väl också tänka på, hvad
verkan en sådan återremiss kan hafva vid ärendets förnyade be¬
handling i Utskottet. Jag kan af den diskussion, som föregått
inom Utskottet, sanningsenligt förklara, att denna fråga der blifvit
fullständigt genomsofrad af Utskottets nuvarande ledamöter. Om
man finge såsom nya ledamöter inom Utskottet insätta de perso¬
ner, som här framstält sina särskilda förslag, skulle man möjligen
kunna få ett annat och, såsom då väl ock borde vara att hoppas,
godt resultat. Af den diskussion, som föregått inom Utskottet,
skitar jag, att åtminstone icke den mening kunde få något under-
!:o 14.
28
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet ä
lians grund.
(Forts.)
stöd, som påyrkar, att kungsådran skulle beräknas efter vigten
eller massan af vattnet. Man har förut talat om den olägenhet,
som med den nuvarande beräkningen ligger deri, att vattendra¬
gets bredd kan variera, men det blir väl också förhållandet om
den skulle bestämmas efter vigt eller vattenmassa, då vattenqvan-
titeten är olika, hvilket således också skulle leda till en olikhet i
kungsådrans bredd. Det vill dock förefalla mig, som om många
af de nu afgifna olika förslagen skulle i någon mån närma sig
till antingen Utskottets förslag, som är i det närmaste öfverens¬
stämmande med nuvarande stadgande; ellerreservanternesförslag.
Men angående alla dessa separata åsigter, som förenat sig i yr¬
kandet om återremiss, så vet jag icke, till hvilken förändrad fram¬
ställning från Utskottet de skola leda, ty der hafva de redan sli¬
tit och gnidit sig mot hvarandra, och då kommer frågan att stå
på samma punkt som nu, och när den kommer tillbaka till Kam¬
maren, kan jag icke se annat, än att de skiljaktiga meningarne
måste gruppera sig så att de närma sig det ena eller andra af
de formulerade förslagen. Jag har velat på förhand tillägga dessa
ord, på det man icke må tro, att genom en återremiss något egent¬
ligt kan vinnas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma både afgifvits följande yrkanden:
Do) att den förevarande paragrafen skulle bifallas; 2:o) att den¬
samma måtte antagas med den af Herr Lagerstråle föreslagna
ändring, bestående deri, att efter slutorden “vattendragets bredd"
skulle tilläggas orden “vid vanligast förekommande lågt vatten¬
stånd" ; 3:o) af Herr Bergmansson, att paragrafen skulle godkännas
med tillägg af orden “vid vanligt vattenstånd*1 efter ofvan berörda
slutord; samt 4:o) att paragrafen måtte till Utskottet återförvisas.
Härefter gjordes propositioner på alla dessa yrkanden, och
förklarade Herr Talmannen, efter att hafva förnyat propositionen
på bifall till paragrafen med det af Herr Lagerstråle föreslagna
tillägg, denna proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Talmannens framställning, så¬
som kontraproposition vid voteringen antagit återremiss af para¬
grafen, uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspropo¬
sition :
Den, som bifaller 8 § i Lag-Utskottets förslag till förordning'
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund med den deri a£
Herr Lagerstråle föreslagna ändring, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Måndagen den 8 Mars.
29 N:o 14.
Vinner Nej, återförvisas paragrafen.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a—47;
Nej—44;
.9 §.
Bifölls.
Jemlikt Kammarens i afseende å sättet för Utlåtandets före¬
dragning fattade beslut, företogs nu till pröfning den från Ut¬
skottets förslag uteslutna
10 § i Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Lagerstråle: Enligt nu gällande lag skall vid an¬
läggning af vattenverk hållas af domstolen en förberedande under¬
sökning, till hvilken alla de, hvilkas rätt kan vara af det tilläm-
nade vattenverket beroende, kallas genom uppläsande af kungö¬
relse i kyrkorna. Enligt det förslag, som förekommer i de föl¬
jande paragraferna om sättet att gå till väga efter den nu före¬
slagna lagen, skulle ett sådant tillvägagående icke vara ovilkorlig^
utan man finge anlägga vattenverk utan att göra någon anmälan,
och den, som deraf lede skada, skulle få stämma till domstol;
dock med rätt för vattenverksbyggaren att bereda sig trygghet
genom att på förhand instämma den ene eller andre af sina gran¬
nar för att få saken pröfvad. Denna 10 § i Kongl. Maj:ts för¬
slag, hvilken af Lag-Utskottets pluralitet blifvit utesluten, inne¬
håller en så att säga förmedlande åtgärd, hvarigenom, sedan man
nu borttagit den ovilkorliga undersökningen af domstol, man af-
sett att genom kungörelse af Konungens Befallningshafvande på
förhand låta dem, som kunde befara att lida skada af det nya
vattenverket, få kännedom om det upprättade förslaget och om de
så ville stämma in frågan till domstol eller söka inhibition, om
de finna det nödigt. För min del får jag säga, att, då manöfver-
går från det hittills följda systemet till ett annat i afseende på
den formella rätten att anlägga vattenverk — att nemligen man
icke behöfver hafva den förberedande domstolsundersökningen,
utan låter det på vattenfallsegaren bero att börja bygga, med risk
för honom att ändra detsamma, om han skadar andra, men med
rätt att, om han så vill, på förhand instämma sina grannar — så
synes mig denna förberedande kungörelse, som föreskrifves i 10 §,
vara lämplig icke allenast för dem, som möjligen befara att lida
skada af byggnaden, utan äfven för den, som vill bygga, der¬
igenom . att det sålunda blir allmänt bekant genom Konungens
Befallningshafvandes kungörelse och att på detta sätt uppmärk¬
samheten fästes derpå att ett större vattenverk är att förvänta
!:o 14.
SO
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
•ratt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
på uppgifvet ställe. Inom Utskottet var det hufvudsakligast der¬
före att man ansåg, att denna ovilkorliga föreskrift skulle inne¬
bära fröet till stora kostnader vid anläggningen af mindre vatten¬
verk, som man utströk denna paragraf ur förslaget. När det är
fråga om ett större vattenverk, så kan ju denna anmälan hos
Konungens Befallningshafvande jemte biläggande af en kort be¬
skrifning icke vara af den allra ringaste betydenhet, och jag
tviflar på, att äfven för de mindre vattenverken det kan vara
något betungande. Det är icke förutsatt, att det skall behöfva
vara ingeniörsritniugar med fullständigt utförda beräkningar och
dylikt, utan det skall endast vara en beskrifning. Man skall nem¬
ligen “göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande med upp¬
gift å vattendraget och den fastighet, å hvars grund byggnaden
“skall göras, samt socken och härad, hvartill fastigheten hörer;
“foge ock dervid beskrifning å den tillämnade byggnaden till läge,
“storlek och inrättning i afseende å flod- eller bottenluckor samt
“öfrige väsentlige delar“.
Emellertid har inom Utskottet pluraliteten icke varit för para¬
grafens bibehållande och finnes det icke någon utsigt till att få
densamma antagen i båda Kamrarne, så lönar det icke stort mö¬
dan att framställa något yrkande derom. Jag skall derföre icke
påyrka det, om icke den åsigt, jag uttryckt i min reservation,
vinner understöd; men jag har velat få min mening intagen i
protokollet.
Herr Lindgren: Med afseende å sammanhanget mellan 10
och 11 §§ i Utskottets förslag anhåller jag, att desamma måtte
gemensamt föredragas.
Sedan Herr Lindgrens uppmärksamhet blifvit fäst derå, att,
enligt Kammarens i afseende å föredragningsordningen fattade
beslut, Utskottets förevarande förordningsförslag skulle paragrafvis
företagas till afgörande utan annan afvikelse, än att § 10 i Kong!.
Maj:ts förslag skulle förekomma till behandling omedelbart efter
§ 9 i Utskottets förslag; anmälde sig åter och yttrade:
Herr Lindgren: Jag ber endast att få yrka afslag å den
framställning, som gjorts af Lag-Utskottets ordförande, och att
10 § i Kongl. Maj:ts förslag måtte uteslutas; förbehållande mig
att få vidare yttra mig i ämnet, när 10 och 11 §§ i Utskottets
förslag föredragas.
Herr Jöns Pehrsson: Jag får upprigtigt bekänna, att det
bästa, jag tror Lag-Utskottet gjort i denna fråga är att hafva
uteslutit 10 § i Kongl. Maj:ts förslag. Men ehuru jag är nöjd
med att 10 § i Kongl. Maj:ts förslag är utesluten, är jag icke
nöjd med hvad Utskottet i §§ 10 och 11 af sitt förslag hemstält,
men derom är icke nu tillfälle att yttra sig. Då nu icke ens reser¬
vanterna yrka på att denna paragraf i Kongl. Maj:ts förslag skall
bibehållas, så lärer väl densamma komma att uteslutas och jag
Måndagen den 8 Mars.
N:o 14.
81
tror det var välbetänkt af Utskottet att föreslå detta, likasom jag
tror, att det vore välbetänkt att bibehålla de gamla bestämmel¬
serna i afseende på rätten att anlägga vattenverk.
Herr Asplund: Jag har inom Utskottet deltagit i beslutet
att föreslå Kammaren att utesluta denna 10 §. Lag-Utskottets
Ordförande har på sätt och vis redan angifvit skälen för den¬
sammas uteslutande. Kör min del skulle jag icke haft så mycket
emot bibehållande af paragrafen, men man märkte nogsamt inom
Utskottet, att representanterna från Andra Kammaren, tillhörande
landtmännen, emot paragrafens innehåll hade så stora betänklig¬
heter, att efter all anledning paragrafen under inga förhållanden
komme att antagas inom Andra Kammaren. Det anfördes af dem,
att detta stadgande skulle blifva ytterst betungande för en mängd
små verk, som förekomma särdeles i Norrland, då man skulle
nödgas gorå en sådan här föreslagen anmälan blott för att ändra
dammen till en linskäkta eller annan, mindre inrättning. Vid
granskning af Lagberedningens motiv för detta förslag fann man,
att det var egentligen för att få den tillämnade vattenverksbygg-
naden bekant inom orten, som denna anmälan och deraf följande
kungörelse skulle ega rum. Men man antog såsom klart, att när
ett vattenverk uppstode i en viss ort, detta skulle komma till
vederbörandes kunskap lika säkert och lika snabbt, som genom
en så beskaffad kungörelse. Helt visst lärer icke åtminstone något
större vattenverk uppstå, utan att de, som deraf kunna beröras,
få lika fort kännedom derom, äfven utan någon sådan kungörelse,
som för öfrigt ofta icke uppläses i kyrkan under sådana omstän¬
digheter, att församlingen får reda på innehållet. Vid detta för¬
hållande ansåg sig Utskottets pluralitet böra gifva vika, då para¬
grafen icke syntes vara så vigtig, att man fördenskull borde ge¬
nom möjligen uppkommande olika beslut i Kamrarne äfventyra,
att hela förslaget skulle falla. På dessa grunder har jag deltagit
i Utskottets beslut och påyrkar afslag å den föredragna paragrafen.
Grefve Hörner, Oscar: Jag är litet villrådig hvad jag här
skall yttra mig om. Jag har visserligen icke något emot, att den
nu föredragna 10 § i Kongl. Maj:ts proposition uteslutes, men jag
vet icke rätt, huruvida jag bör tala om den reservation, som uti
förevarande hänseende är vid 10. § af Utskottets förslag af Herr
Lindgren afgifven och hvari jag instämmer. Skulle den nu före¬
dragna paragrafen godkännas, så har derigenom antagits något
som icke later förena sig med hvad reservationen innehåller, men
i förhoppning att paragrafen blir afslagen, vill jag uppskjuta mitt
yttrande tills Utskottets 10 § förekommer.
Herr Statsrådet Almqvist: Liksom jag vid öfverläggningen
om den 8 § icke ansåg mig böra yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, då den icke syntes vinna understöd, och då jag måste
erkänna, att uträkningen af 10 års medelvattenstånd är en ytterst
vansklig och svår sak; på samma sätt anser jag i fråga om denna
Förordnings*-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund,
(Forts,)
N:o 14.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet <i
hans grund.
(Forts.)
32 Måndagen den 8 Mars.
10 § af det kongliga förslaget att, då dess uteslutande icke skulle
medföra någon brytning i lagförslagets system, jag icke heller bör
ovilkorligen påyrka dess antagande. Det har af andra ledamöter,
Herr Asplund t. ex., blifvit anfördt, hurusom isynnerhet i fråga
om små vattenverk, det tillvägagående, som i paragrafen är före¬
slaget, skulle kunna blifva besvärligt och kostsamt, måhända utan
att motsvaras af väsentliga fördelar.
Ofverläggningen förklarades slutad och den ifrågavarande
paragrafen i Kongl. Maj:ts förslag blef, uppå gjord proposition,
af Kammaren afslagen.
10 §■
Herr Lindgren: Efter mitt förmenande utgör stadgandet i
10 § af Kong!. Maj:ts förslag, äfvensom i de två följande, ett
bland de vigtigaste, som lagförslaget innehåller. Jag kan för
min del icke inse, att genom detta förslag någon förbättring i
lagstiftningen skett, utan tvärtom. Jag vill bedja att få göra en
jemförelse mellan hvad nu är stadgadt och hvad som skulle ske,
om föi’slagets föreskrifter blefve antagna. Om någon vill bygga
vattenverk, så bör han, enligt gällande lag, anmäla sig hos doma¬
ren, som utsätter syn på stället och som der sammanträder med
nämnden, efter att hafva genom kungörelse, som 14 dagar förut
i ortens kyrkor upplästs, kallat alla dem, som kunna anses hafva
i frågan del, att då komma tillstädes och bevaka sin rätt och
talan. Domaren, sjelf eller genom Konungens Befallningshafvande,
kallar äfven landtmätare eller annan skicklig och behörig man
att verkställa afvägning af vattnet för att tillse, om eller i hvad
mån vattenverket kan för ofvan eller nedan liggande jord eller
verk förorsaka skada. När detta är gjordt och öfriga omständig¬
heter äro utredda, gifver domstolen beslut, huruvida och på hvad
vilkor damverket må anläggas. Saken är då definitivt afgjord,
om nemligen beslutet vinner laga kraft, och vattenverksegaren
kan gifva sig i håll med att fullborda damverket. Men huru skulle
det nu gå till enligt Utskottets förslag? Då skall man först hos
Konungens Befallningshafvande begära tillstånd och förklarande,
att från det allmännas sida icke möter något hinder för byggna¬
den. Konungens Befallningshafvande kan icke gerna yttra något
i den frågan utan att besigtning, syn och vattenafvägning verk¬
ställes, hvilket allt är mycket kostsamt. Om då vattenverksegaren
får förklarande, att från det allmännas sida icke något hinder
möter, så har han visserligen kommit ett litet stycke på vägen,
men också blott ett litet stycke. Han skall nemligen, om han
vill “bereda sig trygghet att byggnaden ej må framdeles af annan
klandras såsom vållande olaga dämning eller annat intrång i en¬
skild rätt", han skall då, säger jag, stämma om saken. Men
hvem skall han stämma? Jo, han tager någon, som han tror kan
vara närmast att lida skada och instämmer honom. Domsto¬
len skall sammanträda på stället, vattenafvägning skall ske och
Måndagen den 8 Mars.
U:o 14.
alla på, frågan inverkande omständigheter utredas. Så får vatten- Förordning»-
verksegaren möjligen af domstolen ett förklarande, att damverket f',rsla'J <m
får byggas med den och den höjden samt under de och de öfriga 'rätt^v7r
vilkoren. Har han då fått trygghet att byggnaden framdeles icke vattnet å
får klandras? Nej, han har blott erhållit ett förklarande, att från hans grund,
den persons sida möter icke något vidare hinder för vattenverkets (Forts.)
fullbordande. Men det kan finnas många andra personer, som
möjligen anse sig deraf lida skada; och på det sättet kan han af
dem gemensamt eller af en och en i sänder få stämning 2, 3, 4,
ja, 10 år efter verkets fullbordande. Det kan dervid blifva olika
beslut, och om de också öfverensstämma deri, att vattenverket
får finnas, kunna dock sådana vilkor bestämmas, som tillintet¬
göra nyttan med detsamma, såsom t. ex. att vattenverksegaren
skall sänka dammen, så att han till slut har för litet eller kanske
alls intet vatten att förfoga öfver. Jag kan icke förstå, hvarföre
man skall vidtaga denna nya procedur, då den leder till större
besvär och omvägar samt mycket större osäkerhet än det nu stad¬
gade förfaringssättet. Jag har derföre sökt i eu reservation sam¬
manfatta, huru jag tänker mig att frågan borde behandlas och
denna reservation ber jag att få åberopa, endast med den ändring,
att ordet “ombygga" utbytes mot “förändra;" lydande denna reser¬
vation sålunda:
“Vill någon för vattenverk göra ny eller förändra äldre dam,
göre anmälan derom hos domaren med uppgift å vattendraget och
den fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras, samt socken
och härad, hvartill fastigheten hörer. Domaren begäre hos Konun¬
gens Befallningshafvande förordnande för lämplig person att i
afseende å företaget bevaka talan, till betryggande af det all¬
männas rätt, och förfara i öfrigt på sätt §§ 21 och 22 (i Kongl.
förslaget) stadgas angående utsättande af syn på stället, kungö¬
relse om tiden för häradsrättens sammanträde samt tillkallande af
sakkunnig man för afvägning eller annan undersökning af vatten¬
drag med dess af- och tillopp, ofvan eller nedan,
Efter det frågan sålunda vunnit nödig utredning med alla
tillhörande omständigheter, bestämme rätten, om och under hvilka
vilkor byggnaden må inrättas, så att annan i sin rätt deraf ej må
förnärmas, huruvida och till hvad storlek damlucka bör anbrin¬
gas, vid hvilka tider den skall hållas öppen, och huru vatten¬
märke till utvisande af lofliga vattenhöjdeu bör inhuggas i berg,
jordfast sten eller annat fast föremål, med hvad öfrigt må finnas
nödigt föreskrifva11.
För min del har jag icke hört någon klagan öfver olägenheter
och skador i följd af den procedur nu gällande lag föreskrifver.
Man har visserligen i dessa dagar sagt mig, att det händt, att
vederbörande innehafvare af jord eller vattenverk i närheten icke
hafva passat på den kungörelse, domaren utfärdat, och icke kom¬
mit tillstädes för att bevaka sin rätt. Det kan ju hända, att sådant
inträffat, och det har ju också kunnat hända, att domstolarne
någon gång behandlat dylika frågor för knapphändigt, men det är
något, som man icke får förutsätta skola ske allmänneligen, utan
Första Kammarens Prat. 1880. N:o 14. 3
N:o 14.
Måndagen den 8 Mars.
Förordning*-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
U
tvärtom. På samma sätt skulle ju i så många andra händelser,
då en part försummar fatalier och underlåter att bevaka sin rätt
samt skada derigenom uppkommer, ligga en anledning att äfven
i dylika fall ändra lagen. Så t. ex. vid laga skifte får man icke
någon annan kallelse än genom kungörelse från predikstolarne,
och stora och vigtiga intressen kunna taga obotlig skada, om man
dervid icke iakttager inställelse och söker skydda sin rätt.
Af de nu anförda skäl och synnerligen med afseende på den
osäkerhet, som för vattenverksegaren skulle uppkomma genom
Utskottets förslag, att han nemligen, långt ifrån att vinna den i
förslaget lofvade trygghet för vattenverkets framtida bestånd,
tvärtom blifvit försatt i den pinsammaste osäkerhet derutinnan,
yrkar jag afslag å Utskottets hemställan i 10 och 11 §§ och bifall
till min reservation.
Herr Jöns Pehrsson: Den förste talaren, reservanten, har
så tydligt utvecklat de stora skäl och fördelar, hans reservation
har mot Utskottets förslag, att jag hoppas att Kammaren benä¬
get ville noga granska hithörande förhållanden. Det skulle val
kunna så vara att, såsom i Kong!. Maj:ts proposition och Lag-
Utskottets förslag stadgas, Konungens Befallningshafvande, som
ju är Konungens närmaste man i landsorten, borde bevaka det
allmännas intresse, men jag tror, att då Konungens Befallnings¬
hafvande i en annan paragraf, som förekommer längre fram, får
oinskränkt rätt att, om någon byggt olagligt, förordna att det så¬
lunda byggda måste rifvas bort, man äfven i detta afseende kan
öfverlemna att bevaka det allmännas rätt åt domstolen och det
allmänna ombud, som reservanten för den saken föreslagit. Jag
skulle beklaga om Utskottets förslag blefve lag, ty det skulle loc¬
ka till att bespara de kostnader, som uppstå genom laga syn, och-
derigenom skulle flera olägenheter vållas. Det behöfdes seder¬
mera icke mer än att den som eger jord gränsande intill vatten¬
verket skulle anse sig beroende af förhållandena eller till och med
blott ett ombyte af Konungens Befallningshafvande för att ingen
trygghet och säkerhet skulle finnas för beståendet af hvad man
byggt. Jag har hört enskildt, att man skulle vilja hafva denna
bestämmelse för att icke blifva ovilkorlig! skyldig att begära hä¬
radssyn. Reservationen innehåller visserligen ej heller en sådan
skyldighet, men blott att icke någon säkerhet finnes utan att en
sådan syn föregått. Om nu någon vill skaffa sig trygghet för
alla tider, så må det väl finnas en sådan bestämmelse i lag, att
om man vill uppoffra hvad en sådan förundersökning i laglig väg
kostar, man derigenom skall få trygghet att hvad man bygger
skall ega bestånd. Jag hoppas, att Kammaren benäget beaktar
dessa förhållanden och jag kan icke förstå, att det ej funnits flera
reservanter inom Utskottet vid denna paragraf, men om reserva¬
tionen nu understödjes, så går det lika bra.
Herr Lagerstråle: Det af eu reservant vid denna punkt
framstälda förslag är till sina hufvudgrunder lika med de nuva-
Måndagen den 8 Mars.
N:o 14.
35
rande förhållandena, nemligen att vid anläggning af vattenverk fvrordnings-
sjelfva pröfningen af vattenverkets inverkan på angränsande strän- f“rsla9 om
der eller på ofvanför eller nedanför belägna vattenverk sker efter ^atts/rTr
kungörelse af domare derom, att en sådan förrättning skall för- vattnet å
siggå. Hvad är det nu som man öfverklagat i detta nuvarande hans avund.
stadgande? Jo, att den, hvars rätt är i fråga, icke blir till denna
domstols pröfning ballad och stämd på samma sätt, som han måste
blifva det i hvarje annan rättstvist, som rör hans eganderätt och
jordegendom. Genom det domstolsutslag, som här fälies, bestäm¬
mes det ifrågasatta vattenverkets rättsförhållande i afseende på
begagnandet af vatten både till ofvanför och nedanför varande
såväl jordegare som vattenverksegare, utan att dessa fått någon
kallelse till sammanträdet. Hade de fått kännedom om den tid,
då enligt kungörelsen förrättningen skall försiggå, så förmodar jag
ock att de kommit att iakttaga inställelse, men äro de deremoti saknad
af underrättelse om förrättningen, så hafva de jn icke kunnat till-
städesvara för att bevaka sin rätt. Men detta oaktadt blifver ut¬
slaget bestämmande för deras rätt, utan att de hade annan utväg
att få ändring än om de genom en tillfällighet få kännedom om
utslaget och kunna fullfölja klagan deremot i högre rätt. Detta
kan väl icke vara ett tillfredsställande sätt att afgöra rättstvister,
och sådana äro dessa frågor till sin natur, ehuru de komma in på
tvistens område på ett smygande sätt. I hvarje annan sak får
man mottaga en ordentlig stämning, men icke här. Jag vill med¬
gifva att för den vattenverksegare, som skall bygga nytt eller
förändra sitt verk, är det hittills varande och af reservanten huf¬
vudsakligen bibehållna förfaringssätt ganska fördelaktigt och be¬
qvämt; men då man stiftar lag, så får man icke tänka blott på
den ena parten, utan äfven tillse att den andra partens rätt be¬
vakas, och det är detta som skett genom Kong!. Maj:ts af Lag¬
utskottet förordade förslag, efter pluralitetens inom Utskottet för¬
menande. Det är en sanning, att der ett vattenverk anlägges med
uppdämning, som verkar till skada, der kan det vara svårt för
vattenverksegaren att veta hvem, som kan komma att lida skada,
men detta är dock icke svårare för honom att leta ut, än det
vore för den, som skulle lida skada, att på förhand inse och be¬
räkna denna och inställa sig vid domstol för sin rätts bevakande.
Svårigheten är lika svår på båda sidor, och jag frågar då, om
det icke är rigtigare, att svårigheten lägges på den, som genom
byggnad i ström vill dämma vatten till skada för andra, än att
öfverlemna olägenheterna åt dessa och låta dem leta sig fram till
syneförrättningen och domaren så godt de kunna. Det är visser¬
ligen sagdt, att här skulle förfaras på sätt i 21 och 22 §§ af
Kongl. Maj:ts proposition stadgas om syn på stället, men jag tvif¬
lan på att domaren kan anvisa hvem, som stämmas skall, utan
stämningen sker nog genom kungörelse i kyrkorna. Så har det
åtminstone gått till på de orter, hvars rättsskipning jag känner
till, och jag förmodar, att det går till på samma sätt på andra
orter. Då man icke vet af någon viss part, så sker stämning ge¬
nom kungörelse i kyrkorna och parterna få sjelfva leta sig fram
N:o 14.
36
Förordning*-
förslag om
jordegares
rätt öfver
satinet å
hans g rund.
(Forts.)
Måndagen den 8 Mars.
så godt de kunna. På nu angifna grunder får jag yrka bifall till
Utskottets med Kongl. Maj:ts öfverensstämmande förslag.
Grefve Mörner, Oscar: Här är det väl ändock fråga om
en ganska vigtig rättsprincip, som man vill förändra från det nu¬
varande till något helt annat. Det bär här blifvit sagdt, att det
skulle vara så orimligt, att icke parter i hvarje mål skulle erhålla
stämning hvar för sig och derigenom beredas tillfälle att bevaka
sin talan; men jag undrar om det linnés något land — jag erkän¬
ner, att jag icke är så hemma i främmande lagstiftningar — der
sådana rättsförhållanden kunna ega rum eller kunna inrättas, att
icke så kallade ediktalstämningar någon gång måste tillgripas, det
vill säga en så beskaffad offentlig stämning, hvarigenom domaren
kallar alla dem, hvilkas rätt är i fråga att komma tillstädes för
att bevaka sin talan. Ett sådant förfaringssätt har väl oftast sin
grund deri, att det anses såsom en omöjlighet att leta rätt på
alla de parter, som borde instämmas. Den, som då icke iakttager
inställelse efter offentlig stämning, han har förlorat sin talan, det
kan icke hjelpas. Då nu en sådan lagstiftning finnes och måste
finnas, återstår att tillse om den här kan vara lämplig; derpå
måste hela saken hänga. Hittills har det varit denna metod, som
användts, påbjuden dels i allmänna lagen, dels ytterligare i en
författning af 1828, dels i 1863 års förordning, som stadgar, att
den, som önskar bygga vattenverk, skall göra ansökan derom hos
domaren, som låter utfärda kallelse genom kungörelse i kyrkorna
på alla dem, som frågan angår, hvarefter domaren eger att pröfva
ansökningen och meddela utslag. Sedermera ansågs verkligen, att,
derest icke särdeles egendomliga förhållanden kunde styrkas,_ saken
var utredd och att den, som hade vattenverket, både sin rätt
någorlunda på det klara. Nu säger man: hvad är billigare än
att den, som vill anlägga ett vattenverk, må forska efter hvem
som kan lida skada derigenom och stämma honom in, för att icke
riskera att sedermera blifva ålagd att rifva ut vattenverket och
derigenom gå förlustig sina kostnader och den väntade fördelen?
Men jag vågar fråga, om det vid våra mångfaldiga, långa och
stora vattendrag kan vara möjligt att på förhand leta ut, hvilka
alla kunna komma att lida genom en uppdämning. Jag har sjelf
erfarit, att sedan jag haft ett vattenverk med dam. i öfver 20 år,
blef jag plötsligt stämd af personer, om hvilka jag icke kunde
ana, att de hade något intresse i saken. Jag vill taga ^ett exem¬
pel från Södermanland, från det stora vattendraget Långhalsen,
Yngarn och Hallbosjön.
Om der skulle anläggas ett vattenverk, t. ex. vid Långhalsens
utlopp, så skulle nu, efter den sänkning af sjöarna, som skeft, en
dämning kunna inverka på alla nämnde sjöar. Dessa gå i tre
härader och omfatta väl 12 ä 13 socknar. Huru skulle det stå i
en vattenverksegares förmåga att leta rätt på alla jordegare, som
skulle kunna lida skada af en uppdämning der. Han kan aldrig
någonsin få reda på dem, ty rikets ekonomiska kartverks kartor
tryckas numera icke, om icke hushållningssällskapen ombesörja
Måndagen den 8 Mars. 37
det, och de topografiska kartorna lemna ingen upplysning i detta
hänseende. Och hvilket bråk skulle det icke blifva vid härads¬
rätten, om vattenverksegaren också lyckades att instämma alla
jordegarne! Jag öfverdrifver icke det ringaste, då jag säger, att
parterna kunde blifva 50 ä 60. Ja, de kunde kanske blifva 200;
men då jag icke tycker om dessa stora liknelser, om detta “från
Ystad till Haparanda", så håller jag mig till sådana fall, som
kunna ofta inträffa. Antag då, att 40 ä 60 delegare skola stäm¬
mas. Då de skola eller äro berättigade att tala hvar för sig,
blifver ymnigt med processer. Och dervid måste utredning åstad¬
kommas för hvar och en. I ärendet skall troligen någon ingeniör
afväga vattendraget, om han kan, och undersökning skall hållas,
och det är alls icke sagdt, att det, som är gjordt för Pål, duger
för Per eller måste af honom godkännas. Ja, mine Herrar, jag
tycker att saken talar för sig sjelf. Skall man behöfva vara
mångordig öfver ett förhållande, som framstår så klart, gifvet och
otvetydigt? Vid dämning i ett mindre vattendrag kan förslaget
kanske tillämpas, men blir det fråga om dämning i en vidsträck¬
tare mån, huru skall det då gå? Förslaget nämner heller icke
hvilken domstol, som skall pröfva frågan, men dertill kan man
kanske leta sig fram i lagen ex analogia.
Skulle nu deremot domaren få utfärda ediktalstämning, så
kan man nog antaga, att de, hvilkas rätt saken angår, se upp och
få veta af denna stämning och i de flesta fall bevaka sin talan,
om de hafva någon att utföra. Att anlägga ett vattenverk är
icke någon obetydlig affär och menniskorna äro icke så sömn¬
aktiga, att de icke gifva noga akt på hvad som tilldrager sig i
orten, och de bereda sig nog tillfälle att bevaka sin talan. Sedan
går hela saken i ordentlig rättegångsväg. Med det provokatoriska
rättegångssättet är det olämpliga förhållandet att personer, som
möjligen icke anse dam- eller vattenverksbyggnaden angå sig och
att de icke dervid hafva någon talan att bevaka, ändock blifva
emot sin vilja indragna i process om samma dambyggnad, den de
varit beredda att tåla och emot hvilken de, i händelse af ediktal¬
stämning, icke framstält något klander. Och jag vill påpeka hvilka
stora omkostnader ett sådant rättegångssätt medför. De, som
icke vilja processa, utan gerna skulle låta den, som så önskar,
bygga vattenverk, tvingas ett tu tre till tingsresor, och dessa äro
dyra för den, som skall ersätta dem. Kunna nu dessa, som tvin¬
gas att processa, dömas att ersätta kostnaderna? Det tror jag
dock icke, äfven om vattenverksegaren vinner sin talan. Och
hvarför skall man göra det så ytterst svårt att framdeles bygga
vattenverk? Det är väl icke något brott att inrätta sådana, då
det sker väl till gagn för anläggaren, men icke heller till skada
för någon annan. Man bör väl icke försvåra byggandet af vatten¬
verk så, att det kanske blir alldeles omöjligt att bygga.
Mot Herr Lindgrens förslag har man anmärkt, att enligt det¬
samma ansökan om tillstånd att i någon mån ingripa i förhållan¬
den som kunna anses angå det allmänna, icke skulle ingifvas till
Konungens Befallningshafvande, men så mycket har af Kongl.
N:o 14.
Förordnings-
förslag om
jordägare*
rätt öfver
vattnet ä
hans grund.
(Forts.)
N:o 14.
ns
Måndagen den S Mars.
Förordnings- Maj:t förut blifvit stadgadt och bestämdt i administrativ väg, att
förslag om om sådant stadgande visar sig behöflig och rigtigt, så kommer
:'rätt^öfler otvifvelaktigt en kungörelse att derom utfärdas. Ingå svårigheter
'vattnet å mota att antaga det af Herr Lindgren framlagda förslag, hvilket
hans grund, lagfäster ett förhållande, som, så vidt jag vet, icke verkar till
(Forts.) skada, och som motverkar ett förhållande, som skulle medföra de
största svårigheter och olägenheter. Sedan emellertid numera 10
§ i Kongl. Maj:ts proposition är afsomnad i denna Kammare, så
torde den i Herr Lindgrens förslag gjorda hänvisningen rättas, så
att i stället för §§ 21 och 22 insättas §§ 20 och 21. Jag vågar
påyrka, att Lag-Utskottets förslag icke bifalles, utan att bifall
lemnas åt det af Herr Lindgren väckta förslag.
Herr Statsrådet Almqvist: Den af siste talaren klandrade
rätt, som i 11 § af Lag-Utskottets förslag blifvit gifven byggare
af vattenverk att genom provokatorisk rättegång få till sin sä¬
kerhet bestämdt, huru han eger att bygga, bär af talaren sjelf in
amplissima forma godkänts, då talaren yrkat bibehållande af nu
gällande stadgande om rättighet, i fråga om anläggning af vatten¬
verk och uppdämning i följd deraf, att genom kungörelse inkalla
både kände och okände sakegare. Men detta rättegångssätt är
onekligen fullkomligt stridande mot gällande rättegångsordning,
då dervid kan inträffa, att ingen part får del af de yrkanden,
som framställas eller behörigen sättes i tillfälle att bevaka sin
rätt. Ett sådant rättegångssätt strider, som sagdt, mot allmän
rättegångsordning. Jag tror icke, att det bör vidare bibehållas:
och jag hemställer således att Kammaren ville bifalla det förslag,
Lag-Utskottet framstält i 10 §.
Herr Jöns Pehrsson: Det egentliga motståndet, som yttrat
sig mot Herr Lindgrens reservation, tyckes mig bestå deri, att
man påstår, att parterna icke skulle kunna blifva stämde på det
sätt, Herr Lindgren föreslagit eller det gamla hittills gällande
sättet; men jag erinrar derom — en annan talare har erinrat om
laga skifte — att lagen tillåter, att då en allmänhet eller en all¬
moge skall stämmas, kan det i vissa fall ske genom kungörelse
från predikstolen. När fråga är t. ex. om en vägfråga, kunna
parterna icke kallas på annat sätt än genom allmän kungörelse
från predikstolen och understundom kan rätt mycket vara bero¬
ende på sådana frågor. Nu säger man, att den part, som vill
anlägga vattenverk, skall stämma dem, hvilkas rätt kan komma i
fråga; men man har redan sport om upplysning, huru många eller
hvilka han skall stämma. Jag känner vattenverk, som äro så be¬
lägna, att flera hundra särskilda jordegares rätt kan vara deraf
beroende. Men dämningen sker, och de skulle alla då behöfva
stämmas. Jag tror icke, att man har skäl att befara, att icke i
detta fall, likasom i många andra, vederbörande skola- få reda på
den utsatta synen och få tillfälle att bevaka sin rätt. Men huf-
vudskälet för mig att icke bifalla Utskottets förslag är, att det
skulle förleda menniskor att bygga på obestämda grunder, hvilhet
Måndagen den 8 Mars. 39 N:o 14,
i en framtid skulle föranleda rättegångar i oändlighet. Detta har Förordnings-
åtminstone det gamla sättet bevarat menniskorna ifrån. _ '^itde ares
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Lindgrens reservation. rätt%fler
vattnet å
Herr Nyström: Jag skulle just icke vilja yttra mig i denna hans grund.
sak, der så många upplysta jurister uppträdt och förordat Lag- t1' orts,l
Utskottets förslag, men då jag anser mig såsom representant höra
säga min tanke rörande denna paragraf, som är en af de vigti-
gaste i hela lagförslaget och utan hvilkens ändring jag för min
del icke tilltror mig gifva min röst för förslaget, så ber jag om
eu liten stunds uppmärksamhet. Om den i Lördags af Friherre Ha-
milton föreslagna förändrade lydelsen af 6 § antages, så kan val det
betänkliga i antagandet af denna paragraf i någon mån minskas,
men äfven om så blir, att den föreslagna förändringen af 6 § bi-
falles, återstå dock så många olägenheter för dem, som anlägga
vattenverk, att jag icke hyser ringaste betänklighet för att yrka
afslag på Utskottets förslag och instämma i Herr Lindgrens och
Grefve Mörners reservation. Det är ju klart, att man icke kan
vid ett verks anläggning inse, hvilka alla i en framtid kunna få
mer eller mindre men af anläggningen. Jag känner verb, som äro
anlagda för mer än 20 år sedan och der fullständig undersökning
försiggått, men der man i denna tid ämnar anställa rättegång på
den grund, att vattnet genom inträngande i jorden skulle föror¬
saka skada på egor, som ligga på en fjerdedels, ja, en half mils
afstånd från verket. Om Friherre Hamiltons reservation antoges,
så skulle sådana egor icke komma att lösas vid anläggningen,
utan blott de närmast vattendraget liggande, emedan man icke
vid anläggningen skulle komma att tänka på att uppdämningen
kunde förorsaka jemväl aflägsna smärre vattendrags uppdämning
och derigenom skada. Om nu en person 20 år efter ett verks
anläggning instämmer vattenverksegaren till Hätten och visar, att
anläggningen inverkat menligt på hans egor, så blir enligt före¬
slagna paragrafen vattenverksegaren dömd att borttaga ^sitt verk,
som kanske kostat hundra tusentals kronor och som måhända är
intecknadt för betydliga belopp. Fn osäkerhet uppstår således i
eganderätten, om icke på förhand alla tvister blilvit afgjorda så
väl om landfäste som om vattenuppdämning. Lag-Utskottet har
nu föreslagit, att en hvar, hvilkens rätt kan vara af ett_ vatten¬
verks anläggning beroende, skall erhålla stämning. Från juristers
synpunkt må detta vara det rätta, men i praktiskt hänseende kan
jag icke finna, att det nuvarande sättet medför några, olägenheter.
Och när så är, hvarföre då slå in på ett nytt förfaringssätt, som
ställer allt osäkert, vållar orimliga kostnader och gör att man
icke på något sätt kan finna sig i den nya lagen._ Skulle man
emellertid emot det af Grefve Mörner och Herr Lindgren fram-
stälda förslag hafva för stora betänkligheter på de af juristerna
anförda skäl, så skulle jag möjligen kunna gå in på en medelväg
och det vore att förfaringssättet blefve ungefär så:
att sökanden begär hos domaren anläggning af vattenverket;
N:o 14,
40
Måndagen den 8 Mars.
Förordning.s-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
att domaren derom, efter behörigen ågången kungörelse, håller
syn på stället;
att den, som har något emot anläggningen må vid syn fram¬
ställa protest, eller vara all vidare talan förlustig, än som kan
hans grund. afse ersättning för framdeles skeende men;
(Forts.) - 7
att sökanden
till domstol; och
händelse af protest må instämma vederbörande
att sedan tvisterna blifvit på sådant sätt lagligen afgärda,
Synerätten må meddela tillstånd till anläggningen jemte öfriga
föreskrifter.
I sådant fall kunde de flesta blifva lagligen stämda, åtmin¬
stone alla som instälde sig vid synen och hade protesterat emot
anläggningen, och den, som icke ville inställa sig vid synen, finge
väl anses vara behörigen kallad genom kungörelsen och nöja sig
med att i framtiden få endast ersättning för den skada, han kunde
komma att lida, genom uppdämning eller i andra hänseenden.
Detta vore väl icke så svårt, och man finge då afgjordt allt lag¬
ligen på förhand, och derigenom vore allas rätt bäst betryggad.
Herr Asplund: Med Grefve Mörner instämmer jag villigt deri,
att vi här stå inför en mycket vigtig processfråga, och det var
icke utan efter mycken tveksamhet, som jag gått in på det för¬
slag, som här föreligger. Men jag har gjort det egentligen af de
skäl, som blifvit uttalade i motiven till förslaget, nemligen att det
förefaller mig vara obilligt att en jordegare, som icke har någon
fördel af anläggning af ett vattenverk, skall genom det nu van¬
liga proeessförfax-andet kunna underkastas ett möjligen ganska
stort men derföre, att han icke på förhand kunnat inse, att hans
rätt vore af anläggningen beroende och derföre icke instält sig
på grund af kallelsen. Man har sökt försvara det nuvarande för¬
faringssättet _ genom att åberopa kallelsesättet i fråga om laga
skifte; men jag ber dock få anmärka, att vid sådant skifte kallas
alla skiftesdelegare och det lärer således icke möta någon svårig¬
het för en delegare att veta, att kallelsen gäller honom, och om
han bör inställa sig vid förrättningen eller icke. Men här skulle
ju alla de, hvilkas rätt kan i någon mån beröras af anläggningen,
kallas genom en kungörelse, som icke alls antyder hvilka de per¬
soner äro, som i kungörelsen afses. De, som förfäkta det nuva¬
rande processuella förfarandet, medgifva sjelfva, att vid det till¬
fälle, då den föreskrifna förundersökningen skall verkställas, är
det icke möjligt att kunna bestämdt afgöra, hvilka som egentligen
komma att beröras af en uppdämning. Är det då skäl att tillåta
en uppdämning, hvars verkningar man icke kan på förhand be¬
räkna? Skola då jordegarne rundt omkring blifva utsatta för äf-
ventyret att få sina egor, t. o. m. de odlade, för all framtid ge¬
nom uppdämning^ skadade, emedan de icke kunnat vid tiden för
undersökningen på förhand afgöra, om deras rätt kunde beröras?
Jag tror, att man måste medgifva, att detta icke är rätt. Grefve
Mörner, som i Lördags^ var så ängslig, att den reservation emot
Utskottets förslag i 6 §, i hvilket han deltagit, skulle utsträckas
Måndagen den 8 Mars.
41
N: o 14.
derhän, att det kunde tillåtas någon att ens mot full ersättning
dämma upp på odlade egor, vill nu medgifva ett förfarande, hvari¬
genom kan inträffa, att en jordegares odlade egor skulle kunna
med full laglighet sättas under vatten, utan någon rätt för honom
till ersättning, allenast derföre, att jordegaren icke på förhand
kan ega kännedom om verkningarne af uppdämningen. Säkerligen
måste vid det sjösystem, som han omnämnde, finnas en mängd od¬
lade egor, och dessa skulle möjligen kunna komma att sättas un¬
der vatten derföre, att deras egare icke kunna beräkna en tilläm-
nad uppdämnings inverkan på dem. En jordegare går kanske just
in på att uppdämning får ske derföre, att han icke kunnat be¬
räkna, att hans aflägset liggande odlade egor skulle af saken be¬
röras. Jag tror således, att det är fullt rigtigt att ställa frågan
på den ståndpunkt, som förevarande förslag gjort, eller att låta
det skrida derhän, att den, som vill, med begagnande af uppdäm-
ningsrätt, åstadkomma vattenverk och som icke får begagna upp-
dämningsrätten så, att han gör skada, må sjelf stå risken deraf,
att genom undersökning icke blir fullt utredt, huruvida någon
skada kommer att ega rum.
Emellertid måste jag villigt medgifva, att det är för honom
ganska betänkligt, att, då han icke kan göra sig fullt reda för vid
den tekniska undersökningen, huru långt skadan kan sträcka sig
han kan äfventyra att en jordegare, som efter några års erfaren¬
het inser, att hans egor skadas af dämningen, derför stämmer vat-
tenverksegaren, med yrkande om utrifning eller förändring af
vattenverket. Men om ej skadan kan på förhand med full säker¬
het beräknas, så synes rättvist, att den, som vill begagna upp-
dämningsrätten, blir den, som får lida, och icke jordegaren, som
icke har någon fördel af anläggningen. Emellertid skulle det möj¬
ligen kunna finnas ett sätt att sammanjemka de skilda intressena,
och jag är i detta hänseende förekommen af den siste talaren.
Likasom han har jag rufvat på den tanken, huruvida man icke
skulle kunna behålla förundersökningen sådan som den nu eger
rum, dock endast med den påföljd, att den, som sedan upptäcker
sig vara lidande, väl icke skulle få påyrka verkets utrifning, men
vara förbehållen rätten att påyrka skadeersättning. Detta vore, ef¬
ter min tanke, ett mycket godt sätt att jemka mellan de stri¬
diga intressena, och man komme då till ungefär samma resultat,
för hvilket denna Kammare återremitterat 6 §. Jag skall följakt¬
ligen icke motsätta mig en återremiss af denna ganska vigtiga
fråga i syfte, att Lag-Utskottet må taga det nu antydda förslaget
i öfvervägande. Frågan är så stor och har en sådan betydelse
för de blifvande vattenverken och industriens utveckling, att jag
icke anser det vara olämpligt om Kammaren och Lag-Utskottet
använde någon ytterligare tid för att taga henne i behörigt öfver¬
vägande.
Förordnings-
förslag om,
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
Herr Bergmanson: I likhet med föregående talare, anser
jag förevarande lagstadgande vara af synnerligt stor vigt, men
Jf:o 14.
Förordnings-
förslag om
jordägare.-
rätt öfver
vattnet ä
hirs grund.
(Forts.)
42 Måndagen den 8 Mars.
med den kännedom jag eger om verkan af hittills använda dom-
stolsundersökningar, kan jag icke önska deras bibehållande.
Jag känner nemligen, att dessa domstolsundersökningar med
preklusiv verkan inom särskilda orter föranledt rättskränkningar,
som fortgått år efter år och numera aldrig kunna hjelpas, sedan
verksanläggningar blifvit stadfästade genom laga kraft agande dom.
Deremot tror jag, att vid anläggande af vattenverk sådana för¬
undersökningar ofta äro af synnerlig nytta. Dör min del skulle
jag önska sådan förundersökning af sakkunnig person, dock så,
att det må stå vattenverksegaren fritt att påkalla den eller icke.
Det säges visserligen, att det står honom alldeles fritt att låta
anställa en sådan undersökning och att han han göra den utan
att anlita officiella myndigheter, men jag vill fästa uppmärksam¬
heten på den stora skilnad, som eger rum mellan att en enskild
person vidtalar en landtmätare eller annan tjensteman att hålla
en sådan undersökning och att undersökningen sker efter förord¬
nande af offentlig myndighet. I förra fallet, föreställer jag mig,
kommer man icke längre än till utredning af tekniska förhållan¬
den. Skulle enskild person nemligen företaga sig att samman¬
kalla jordegarne utefter ett vattendrag, så skulle, åtminstone i min
ort, sannolikt ingen hörsamma kallelsen. Jag skulle önska att i
denna paragraf intoges den bestämmelsen, att det skulle stå vatten¬
verksegaren fritt, “att antingen hos Kongl. Maj:t Befallningshaf¬
vande begära undersökning genom sakkunnig person, huruvida
uppdämningen kan på annans rätt inverka eller ock sin talan på
förhand instämma".
Det må således stå honom fritt hvilketdera sättet han vill
använda. I många fall behöfves icke någon sådan förundersök¬
ning; men dessa förundersökningar, föranstaltade af offentlig myn¬
dighet, skulle, enligt min tanke och enligt mångas erfarenhet, med¬
föra stora fördelar, deribland den, att alla eller åtminstone de fle¬
sta särskilda intressen komme att framhållas och de anspråk, som
möjligen skulle kunna göras gällande, blefve kända. Förrättnings -
mannen och de honom biträdande gode männen skulle derigenom
få tillfälle att sammanjemka stridiga intressen och uppgöia aftal,
hvarigenom rättegångar kunde undvikas, hvilket jag anser vara
den allra största fördel icke blott för vattenverksegare, utan för
alla mennisbor. De bestämmelser, som 1879 års författning i fråga
om vattenafledning i 29—31 m. fl. paragrafer innehåller om så be¬
skaffade syner, torde äfven kunna i detta fall tillämpas, dock kan
jag icke härom framställa något bestämdt formuleradt förslag,
hvarför mitt yrkande nu går ut på återremiss. Jag tror, att om
förundersökningarna icke blefve obligatoriska och icke medförde
preklusiv verkan, så skulle de anmärkningar mot dylika undersök¬
ningar, som framstälts och kunna framställas, kunna anses förfallna.
Men då blir frågan den: hvad verkan skulle en förundersökning
medföra, ifall något aftal eller öfverenskommelse icke träffas?
Jo, verkan blefve den, att saken finge öfverlemnas till domstol.
Emellertid vunnes, att i många fall rättegångar visserligen kunde
undvikas, och det är af intresse för mina medmenniskor som jag
Måndagen den 8 Mars.
N:o 14.
4J!
vill göra allt för att förekomma rättegångar. Sådana fordra myc¬
ken tid, mycket penningar, mycket tålamod, ock leda mången gång
till tvister för hela lifvet. Men i allt fall återstår dock en svå¬
righet, ty sedan domstol afgjort tvisten emellan parterna i rätte¬
gången kunna nya sabegare uppträda och visa, att uppdämningen
verkar på deras rätt. För sådant fall tror jag, att det bör stad¬
gas, att dessa nya sakegare höra anmäla sig inom viss tid, t. ex.
natt och år, samt att de, om så ej sker, må nöja sig med skade¬
ersättning. Min framställning går sålunda ut derpå, att, såvidt
möjligt är och såvida vederbörande sakegare det önska, en undersök¬
ning efter förordnande af offentlig myndighet skall föregå sakens
instämmande och dermed förfaras i öfverensstämmelse med paragra¬
ferna 29—31 i författningen om vattenafledning. För öfrigt fin¬
nas i den författningen åtskilliga andra bestämmelser, som i detta
fall torde kunna tillämpas och i lagen införas.
Grefve Strömfelt: Då nästan alla de föregående talarne hafva
behandlat båda dessa paragrafer, den 10 och den ll:te, gemen¬
samt, så torde äfven jag få begagna samma rätt, Jag måste er¬
känna, att då man läser den 11 §, tror man, att allt är särdeles
väl bestäldt. Der står, att den som vill bygga vattenverk,
kan, om han så vill, bereda sig trygghet att byggnaden icke fram¬
deles må af annan klandras, genom att på förhand instämma sin
talan. Men läser man Högsta Domstolens utlåtande om hvad
detta betyder, så tror jag, att man snart skall finna, att det är
allt utom trygghet, som kommer vattenverksbyggaren till del.
Högsta Domstolen säger nemligen vid 21 §:ens behandling: “men i de
mål, hvarom 9 och 12 §§ i nu förevarande förslag handlade, kunde
endast rättsförhållanden emellan kärande, instämd svarande och
mellankommande part komma under pröfning'1.
Det har äfven nu under diskussionen framhållits, att mot den,
som icke blifvit instämd och icke varit mellankommande part, har
vattenverksbyggaren icke erhållit ringaste säkerhet. Jag tror att
man vid dessa paragrafer kan vara mycket kortfattad. Man kan
nemligen här fråga, om det verkligen är meningen att omöjliggöra
all vidare utveckling af den industri, som har behof af vatten¬
kraft. Jag föreställer mig, att om detta lagförslag kommer att
blifva lag, skall det icke gifvas mer än två kategorier menniskor,
som våga bygga vattenverk. Den ena utgöres af djerfva naturer,
som trotsa allt och lita på lyckan och slumpen; den andra af
dem, som icke äro fullt tillräkneliga, men om någon af den första
kategorien bygger, skall han sannolikt förr eller senare genom
oro, nattvak och bekymmer behöfva flyttas öfver till den andra.
Jag behöfver icke vidare yttra mig om denna paragrafs inverkan
på vårt lands industri.
Jag yrkar afslag.
Herr Lagerstråle: Till de två af den siste talaren fram¬
hållna klasser, i hvilka svenska folket borde indelas, om före¬
varande förslag blefve lag, ber jag att få utrymme för en tredje,
Föror dnings-
förslag om
jordegares
rätt öfxer
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
N:o 14.
44
Måndagen den 8 Mara.
Förordning t-
förslag om
jvrdegares
rätt öfver
vattnet <1
hane grund.
(Korta.;
nemligen den klass, som vill bygga vattenverk utan att skada
andra. Man har förut sagt, att det icke känts någon olägenhet
af de nuvarande stadgandena. Den, som säger så, måste hvarken
sjelf varit ute för eller sett andra vara ute för de mångfaldiga
rättegångar, som pågått i åratal mellan dem, som trott sig vara
förnärmade i sin rätt genom ett vattenverk, och på andra sidan
vattenverksegarne. Om icke mitt minne sviker mig, åberopades i
Lag-Utskottet just af den ledamot, som här har sagt, att inga
olägenheter medförts af de nuvarande stadgandena, ett af honom
särdeles väl kändt specielt fall, der en dam vid en sjö i Söder¬
manland varit föremål för rättegångar på den grund, att strand-
egarne miltals utefter sjön ansågo sig förnärmade af dammen, men
dennas egare blef lyckligen efter åtskilliga svårigheter fri från
strandegarnes anspråk. Jag erkänner, att Utskottet då icke fick
del af skälet hvarför damegaren blef fri, men jag föreställer mig,
att skälet var, att dammen hade tillkommit på det lagliga sätt,
som hittills varit gällande, och att egaren således kunde dämma
upp vattnet så att de klagande fått åtskilligt men af uppdämnin¬
gen, men ändock icke kunde lyckas att få ersättning, då nemligen
dambyggnaden tillkommit i den ordning, som hitintills varit gäl¬
lande. Det är ju möjligt, att kungörelse i kyrkan också skett vid
den tiden, ja, det är mycket sannolikt, men det hade antagligen
icke fallit någon af dem, som vid dammens anläggning voro af¬
lägsna strandegare, in att en qvarndam, som byggdes ett par mil
bort från deras hemman, skulle inverka menligt på deras egor.
Jag vill blott anmärka, att om vid en sådan undersökning, som
hittills varit vanlig, en egare af hemman, som är långt aflägset,
anmäler, att hans stränder kunna lida skada, så lärer väl dom¬
stolen äfven nu vara tvungen att taga förhållandena under besigt¬
ning. I fall nu många strandegare anmäla sig i sådant syfte, så
får domaren ock hålla en vidsträckt syneförrättning och kanske
företaga en lång resa kring flera sjöar, och i det fallet skulle så¬
ledes ingen skilnad uppstå mellan det nuvarande förfaringssättet
och det, som skulle ega rum, om förevarande förslag antages. Man
behöfver väl icke ovilkorligen förutsätta, att hvarje vattenverk,
som hädanefter anlägges, skall åstadkomma olaga uppdämning.
Man kan väl bygga vattenverk utan att ovilkorligen göra annan
skada. Jag medgifver visserligen att vid dambyggnader vid
sjöar, då man vill få stora reservoirer genom byggnaderna, är det
svårt att uppföra dessa så, att de icke i mer eller mindre mån
verka skadligt både i närheten och på långt håll. Yäl är det
ganska svårt för den, som vill bygga, att på förhand leta ut, huru
långt skadan kan gå; men, för min del har jag utgått från det
antagande, att man icke skall vara berättigad bygga andra till
men, utan att byggnaderna måste reduceras inom sådana gränser,
att de icke verka 'skadligt för andra, om än det kan synas önsk¬
värdare för dem, som vilja bygga vattenverk att få obehindradt
disponera den högsta möjliga vattenkraft. Det finnes också vig-
tigare intressen att bevaka i lagen än fördelen af att gifva indu-
Måndagen den 8 Mars.
45
Jf;o 14.
strien ökade krafter. Man har också att se till, att rättstillståndet Förordning»-
för andra icke rubbas. J'Zfde avel
Den förberedande undersökning, som af en föregående talare rätt öfver
blifvit föreslagen såsom betryggande, är icke någon vattenverks- vattnet &
egare betaget att åstadkomma, när han vill göra en sådan. Gerna grund.
medgifver jag det vara önskligt, att man före verks anläggning C'orts.,
gjorde sig fullt reda för, huru de skola uppföras och för de verk¬
ningar deraf, som kunna beräknas. Det må vara sant, hvad af
eu ärad talare anmärktes, att icke alla hörsamma en kallelse af
mera privat natur, men säkert är dock att om det åstadkommes
af en sakkunnig man fullständig utredning, i hvad man en upp¬
dämning kan skada andras egor, en sådan utredning alltid är af
stort värde. Samme talare medgaf äfven, att man icke borde
tillerkänna en sådan undersökning en sådan betydelse att det
blefve en instans och det vore icke heller i något hänseende
lämpligt. De kostnader, som af en förundersökning skulle föran¬
ledas, äro vida större än att de skulle löna sig vid anläggning af
äfven sådana smärre verb, som i 10 § af det Kongl. förslaget
afses.
Det har blifvit mig meddeladt att föredragningen i Andra
Kammaren skridit förbi såväl § 10 som § 11 i Utskottets Betän¬
kande och att begge dessa paragrafer blifvit oförändrade antagna.
Jag yrkar bifall till förevarande paragraf.
Herr W sern, Carl Fredrik: För min del vill jag ingalunda
bidraga till stiftandet af en lag, hvarigenom någon skulle förlora sin
talan inför rätta. Jag finner derför ock många skäl, som tala för
hvad Lag-Utskottet här föreslagit i den mening, att ingens rätt skulle
afskäras; men jag tror, att äfven vattenverbsegarens rätt bör iakt¬
tagas och skyddas, och det förefaller mig att den skulle vara i
ytterst stor fara, om någon, som hvarken vattenverksegaren eller
han sjelf anat skulle lida skada af vattenverket, skulle efter åra¬
tal få komma fram med påstående, att vattenverket måtte rifvas,
om han kunde bevisa, att han deraf lede någon, om än aldrig så
liten skada. Jag skulle önska, att en sådan rätt till stämning,
som här föreslagits, skulle ega rum, och att den, som ville vara
trygg, skulle stämma alla, som han kunde veta hafva intresse af
hans byggnad, men att, om sedan upptäcktes att någon, som han
icke vetat af och som ej blifvit kallad, kunde bevisa, att han af
byggnaden lede skada, skulle han visserligen icke vara af med sin
talan, men denna skulle vara inskränkt till bekommande af skade¬
stånd och icke kunna leda till vattenverkets rifvande eller för¬
ändring. Eljest skulle den, som lidit en ganska ringa skada af
ett vattenverk, kunna åstadkomma för dettas egare en förlust af
flere hundra tusen kronor. Men, säger man, det är ju ej fråga
om att rifva hela vattenverket, utan blott om att minska en dam¬
byggnad. Jag vet dock, att vid ett verk, som är stäldt på ett
visst antal centners tillverkning, kan en minskning af ett ganska
ringa centnertal göra, att verket icke kan gå med vinst. Således,
om någon långt aflägse, som man icke kunnat ana skulle lida
X: o 14.
46
Måndagen den S Mars.
Förordnings
förslag om
jordegares
rätt öfver
vnttnet å
hans grund
(Forts.)
• någon skada af ett vattenverk, koinme och visade, att skada deraf
tillskyndades honom, så skulle han icke behöfva vara nöjd med
skadestånd, utan kunna påyrka verkets rifning och på så sätt
preja sig till nästan hvad som helst, för att icke en i god tro
anlagd inrättning skulle gå under! Jag tror icke att det vore att
befordra lag och rätt eller gifva skydd åt eganderätten. Jag
skulle önska, att på lämpligt ställe insattes ett stadgande att den,
som ansåge sig genom byggande af vattenverk förnärmad i sin
rätt, vore ej hindrad att sin talan om skadestånd lagligen anhän¬
giggöra. Jag hemställer derför om återremiss i sådant syfte, men
anser möjligt att ett dylikt stadgande ej bör förekomma i 10 §,
utan kanske snarare i den 11 §, och kommer derför äfven att i
afseende på den paragrafen yrka återremiss. Jag tror det vore
önskligt, om man ville taga i betraktande icke blott jordegarens
rätt, utan äfven vattenverksegarens, sedan han uppoffrat betydlig
och kostbar egendom på sitt företag.
Grefve Mö mer, Oscar: Sedan Lag-Utskottets ordförande
numera underrättat oss, att denna och följande paragraf blifvit af
Andra Kammaren antagna, torde en återremiss icke tjena något
till. Utskottet kan då naturligtvis intet annat göra än anhålla,
det Första Kammaren behagade fatta sitt beslut. Den enda tänk¬
bara förmånen med ett sådant uppskjutande af frågans afgörande
skulle då vara den, att Kammarens ledamöter derigenom finge
bättre tid att tänka ut ett nytt förslag till beslut. Men som frå¬
gan redan länge legat på Kammarens bord och det således icke
saknats tillfälle för dem, som skulle vilja uppträda som lagstif¬
tare, att göra försök i den vägen, tror jag icke, man skulle vinna
mycket genom att återremittera dessa paragrafer. I öfrigt har
här under diskussionens lopp uttalats åtskilliga meningar, som
förefalla mig högeligen märkvärdiga. En talare har yttrat, att
såsom det nu är stäldt, sker icke någon sådan undersökning, som
här är i fråga. Jag förstår icke, huru detta kan sägas. Det kan
ju icke bestridas, att en undersökning skall ske, då det redan står
föreskrifvet i gällande lag, 20:de kapitlet Byggningabalken, att
“hvar som ny vatten- eller väderqvarn bygga vill, kungöre det å
tinget, och häradshöfding skåde med nämnden den lägenhet"; hvil-
ket stadgande sedan blifvit närmare utfördt i Kongl. Förordnin¬
gen den 17 April 1828 och Kongl. Kungörelsen den 30 December
1863, der det föreskrifves, att vid anläggning af mjöl- eller såg¬
qvarn för vatten genom förut i stadgad ordning skedd undersök¬
ning skall utrönas, att genom vattnets uppdämning eller begag¬
nande i öfrigt skada icke tillfogas någon annan. Vid sådant för¬
hållande kan jag ej inse annat, än att det är ganska tydligt före¬
skrifvet, att en undersökning och en ganska allvarlig sådan skall
ega rum; och vid denna ega då alla parter att komma tillstädes
och bevaka sin rätt. — Lag-Utskottets ärade ordförande har ut¬
talat sina bekymmer öfver de menliga följderna af vattenverksdäm-
ning. Men dessa skadliga förhållanden skulle icke inträda, om
blott lagens föreskrifter iakttoges; de bekymren äro således till-
Måndagen den 8 Mars.
■17
X:o 14.
räckligt tillgodosedda genom den nuvarande lagstiftningen, så att Förordning»-
någon ytterligare behöfves icke. Här kar äfven blifvit sagdt, att förslao om
om preklusiv kraft skulle tilläggas den ifrågavarande stämningen, 'fS.u öfver
skulle deraf uppstå åtskilliga stora olägenheter. Det kan nog vattnet d
hända, att någon olägenhet vid ett eller annat tillfälle yppat sig, hans //rund.
ehuru den ärade talaren icke citerade något exempel. Men man (Forts.)
får väl antaga, att något dylikt fall kommit till hans kännedom
och att han derpå grundat sitt yttrande. Jag vågar dock påstå,
att, om det nya lagstadgandet antoges, skulle många flere sådana
fall yppa sig med måhända långt svårare olägenheter. — Man har
här vidare sagt, att ediktalstämning är någonting nytt för vår
lag. J ag kan ej inse annat än att detta är en missuppfattning. Redan
i vår gamla konkurslag fäns en sådan stämning, ehuru detta genom
den nya konkurslagen blifvit något ändradt. Men ännu i denna stund
kan i visst fall, då vid exekutiv auktion å fäst egendom fordran
icke kunnat af köpeskillingen gäldas, inteckningshafvare kallas
genom kungörelse i tidningarna; och komma de icke tillstädes, få
de åtnöja sig med den sämre rätt, som sedermera kan komma dem
till godo. Detta är ju ett slags ediktalstämning, och för vår lag
är den således icke något främmande rättsinstitut; den har tvärt¬
om redan utan skada blifvit begagnad. Genom det nya lagför¬
slaget rubbas just de gamla rättsförhållandena; men genom anta¬
gande af hvad Herr Lindgren och jag i vår reservation föreslagit
skulle de deremot skyddas. — Huru, efter denna af Utskottet före¬
slagna lagen några nya vattenverk skulle kunna vidare annat än
undantagsvis anläggas, det begriper jag för min del icke, lika
litet som jag kan inse nyttan af det så kallade jemkningsförslag,
som här blifvit framstäldt. Enligt detta skulle en undersökning
ega rum, ehuru det ej är mig rätt klart af hvad beskaffenhet den
skulle vara. En undersökning skulle emellertid ske, medförande
den verkan, att man sedermera icke skulle kunna påyrka rifning
af vattenverket, men väl komma fram med yrkande om skade¬
stånd. Jag kan ej förstå meningen härmed. En undersökning
skall ske, på hvilken det skall tillses, huru byggnaden skall an¬
läggas, så att ingens rätt deraf förnärmas, och föreskrifter i det
afseendet meddelas, och sedan detta väl är gjordt, och byggnaden
företagen, då står det ändå öppet att komma och göra anspråk
på skadestånd. Hvartill skulle då undersökningen tjena, och om
man erkänner en rätt, månne man då ock låter denna rätt få rätt?
Eu återremiss skulle, såsom jag redan nämndt, icke leda till
något resultat, sedan Andra Kammaren redan bifallit Utskottets
förslag. Hvad Kongl. Maj:ts förslag beträffar, torde det ej vara
någon utsigt att mot Andra Kammarens beslut drifva det igenom.
Om Herrarne åter bifalla reservationen, tillkommer det Lag-Ut-
skottet att söka sammanjemka Kamrarnes olika beslut. Det är
visserligen ej gifvet, att det går för sig; men det finnes åtmin¬
stone en möjlighet öppen dertill. Går det icke, ja, då kan det ej
hjelpas, då faller frågan. Jag medgifver, att detta är en vigtig
stund, och att det är ganska kinkigt att bestämma sig för huru
man bör göra. Men som jag för min del icke blifvit öfvertygad
>':o 14.
48
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
fiirslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet ä
hans grund.
(Ports.)
om att jag haft orätt, så vågar jag fortfarande yrka bifall till
reservationen.
Grefve Strömfelt: Jag får endast anmäla, att jag återta¬
ger mitt yrkande på afslag och instämmer i Herr Lindgrens re¬
servation.
Herr Asplund: Jag anhåller att få fästa Kammarens upp¬
märksamhet på faran af att antaga Herrar Lindgrens och Grefve
Mörners reservation i denna stund, så vidt nemligen man ej har
för afsigt att derigenom så att säga dräpa hela lagförslaget;. ty
sedan Andra Kammaren godkänt 10 och 11 §§ i oförändradt skick,
tviflar jag på, att dess beslut skulle kunna sammanjemkas med
ifrågavarande reservation. Ett antagande af denna reservation
skulle alltså vara detsamma, som att åstadkomma mellan Kam-
rarnes beslut en skiljaktighet, hvarigenom icke blott denna para¬
graf, utan denna lag äfvensom de öfriga i sammanhang härmed
framstälda lagförslagen skulle hafva fallit; och som jag_ icke vill
dertill bidraga, instämmer jag i yrkandet om återremiss. Man
kan då möjligen hinna uppställa ett förslag, som låter sig sam¬
manjemka med Andra Kammarens beslut. För dem, som vilja an¬
taga Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, möter naturligtvis ej hin¬
der att göra det; men för min del är jag nu mera än förut tvek¬
sam om detta förslags lämplighet och önskar ytterligare betänketid.
Herr Jöns Pehrsson: Sedan jag nu hört, att Andra Kam¬
maren antagit Utskottets förslag, är det så mycket nödvändigare,
att vi nu antaga Herr Lindgrens reservation. Jag tror icke, att
lagförslaget derför beköfver falla. Andra Kammarens majoritet i
all ära, men vi skola komma i håg, att den består af kanske högst
få industriidkare; och kan denna Kammares majoritet icke bevara
sin rätt i det hänseendet, hafva vi ej något att vänta af majori¬
teten i Andra Kammaren. Jag tror derför, att, så vidt vi ej vilja göra
våra efterkommande mycket olyckliga i förevarande afseende, vi må¬
ste antaga Herr Lindgrens reservation, i hvilket fäll Lag-Utskot¬
tet nog kan sammanjemka Kamrarnes skiljaktiga beslut. Fatta
vi deremot nu samma beslut, som Andra Kammaren redan antagit,
hafva vi aldrig någon förbättring att vänta i detta afseende.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till den
förevarande paragrafen, dels afslag derå och antagande af Herr Lind¬
grens reservation med den ändring, att ordet ombygga utbyttes emot
ordet förändra, och hänvisningen till 21 och 22 §§ i Kongl. Maj:ts
förordningsförslag komme att afse de motsvarande paragraferna i
Utskottets förordningsförslag, dels slutligen återremiss af para¬
grafen.
Härefter gjordes propositioner å dessa yrkanden, och förkla¬
rade Herr Talmannen, efter att hafva förnyat propositionen på
Måndagen den 8 Mars.
49
N:o 14.
bifall till paragrafen, denna proposition vara med öfvervägande För
ja besvarad. förslag om
Flere ledamöter begärde votering.
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
Med anledning häraf hemstälde Herr Talmannen, att kontra- (Forts )
propositionen vid den blifvande voteringen skulle innehålla åter-
remiss af paragrafen, och sedan dertill svarats många ja oeb nej
i blandning, förklarade Herr Talmannen sig hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Som votering äskades i afseende å kontrapropositionens inne¬
håll, uppsattes, justerades oeh anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill, att, vid blifvande votering om bifall till 10 § i
Lag-Utskottets förslag om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund, kontrapropositionen skall innehålla återremiss af paragra¬
fen, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages såsom kontraproposition Herr Lindgrens
i frågan framstälda yrkande.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja - 42.
Nej — 36.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposi¬
tion för hufvudvoteringen:
Den, som bifaller 10 § i Lag-Utskottets förslag till förordning
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas paragrafen.
Vid deuna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva utfal¬
lit sålunda:
Ja — 9.
Nej — 64.
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 14-
4
N:o 14.
50
Måndagen den 8 Mars.
Förordnings-
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.
(Forts.)
11 §.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Till följd af Kammarens be¬
slut rörande 10 § anhåller jag om återremiss äfven af denna pa¬
ragraf.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på bifall till paragrafen, hvarvid svarades nej, och sedermera pro¬
position på återremiss deraf, hvilken proposition med ja besva¬
rades.
Den vidare föredragningen af Utlåtandet uppsköts till nästa
samibanträde och Kammaren åtskildes kl. V24 e. m.
In fidem
O. Brakel.
s
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1880.