RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Första Kammaren. N:o 11.
Onsdagen den 3 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.
Föredrogs anyo Lag-Utskottets den 25 och 27 Februari bordlagda Ersättning af
•utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion om ersättning af all-allmänna m<>-
männa medel till vittnen i vissa iagtmål. del tl11 mttnen
0 D i vissa jagt-
Grefve Lewenhaupt, Claes: Lag-Utskottet säger i sitt utlå¬
tande, att den af mig åberopade omständighet, att i Jagtstadgan tjenste¬
man och betjente vid skogs- och jägeristaten äro upptagna i jembredd
med allmänna åklagare, icke bör kunna tydas derhän, att de i detta
fall icke^ skulle vara att som sådana anse, hvadan i förevarande af¬
seende några bestämmelser utöfver hvad redan gifna föreskrifter inne¬
hålla, icke synas erforderliga, hvarefter Utskottet hemställer, att mo¬
tionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då det
likväl händt, att domare varit af helt olika åsigt och icke velat till¬
erkänna af skogstjensteman inkallade vittnen ersättning för inställelsen,
utan denne mast af egna medel ersätta sådana vittnen, hvilka till
exempel måst gorå en resa af trettio mil till tingsstället och trettio
mil tillbaka derifrån eller tillsammans sextio mil, oaktadt de tilltalade
blifvit till brottet fälda, måste ett sådant utlåtande från domaremaktens
sida afhålla skogs- och jägeribetjente att väcka åtal i mål, som de
hafva skyldighet att åtala. Af sådan anledning anhåller jag vördsamt
om afslag å Utskottets betänkande och bifall till min motion.
Herr Sun de 11: Jag åberopar lydelsen af den utaf mig afgifna,
vid betänkandet fogade reservation. Då det möjligen tillkommer mig,
för den händelse nemligen att Kammarens flertal skulle gilla reserva¬
tionen, att jemväl uppgifva huru det tillägg till den i betänkandet
omförmälda Kongl. kungörelse, hvars utfärdande jag anser erforderligt,
skulle vara affattadt, så tillåter jag mig föreslå, att åt detta tillägg
kunde gifvas ungefär följande lydelse: Kongl. Kungörelsen den 9 Sep¬
tember 1873, _ angående ändring i gällande bestämmelser rörande er¬
sättning till vittnen i brottmål, gäller jemväl i sådana mål, angående
olofligt jagande, uti hvilka skogs- och jägeribetjente å tjenstens vägnar
behörigen kära.
Enär, under fortsatt antagande att Kammarens pluralitet gillar
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 11.
1
N:o 11. 2
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Ersättning a/reservationen, Kammaren nu ändock icke lärer vilja immediate antaga
allmänna me- föreslagna författningstillägget, utan önska, att Lag-Utskottet inkommer
dfvissna l- med formuleradt förslag i ämnet, anhåller jag, att för sådan orsaks
* mSmåi.a9 skull Kammaren behagade remittera saken till Utskottet åter.
(Forts.)
Herr Lagerstråle: Den förste ärade talaren uppgaf, att en olika
tolkning egt ram af ifrågavarande lagbestämmelse än den, som enligt
Utskottets förmenande är den rätta tillämpningen af samma stadgande.
Det kan i allmänhet icke undvikas, att olikhet i tillämpningen af för¬
fattningar en och annan gång sker, men icke kan deraf hemtas anled¬
ning att, då en origtig tillämpning skett, man i hvarje sådant fall
skall göra en lagförklaring eller ett tillägg till lagen. Det fallet, som
här är i fråga, har synts Utskottet vara fullt tydligt, då i alla brott¬
mål, som åtalas af allmän åklagare, af hvad beskaffenhet det än
må vara, när målet är sådant, att det kan af honom åtalas utan an¬
gifvelse af målsegande, vittnen, som äro inkallade af denne åklagare,
skola godtgöras af allmänna medel, när åtalet varit befogadt. Jagt-
stadgan innehåller uttrycklig föreskrift derom, att tjensteman och
betjente vid skogs- och jägeristaten samt allmän åklagare hafva skyl¬
dighet att beifra de öfverträdelser, som i samma stadga äro belagda
med ansvar, med undantag för dem, Indika blott förnärma enskild per¬
sons rätt. När en allmän författning ålägger en person att såsom
allmän åklagare uppträda, så har denne person både rätt och skyldig¬
het att betraktas såsom allmän åklagare. Den omständighet, att man
vid redaktionen af Jagtstadgan sagt jägeritjenstemän och allmän åkla¬
gare är visserligen en oegentlighet, som jag för min del ej kan annat
än erkänna, men då ingen författning finnes, som uppräknar de sär¬
skilda slagen af allmänna åklagare, utan kännetecknet på dem är, att
de å det allmännas vägnar uppträda för att åtala brott, så kan jag
för min del icke finna annat, än att det nuvarande stadgandet inne¬
håller giltig föreskrift derom, att dessa skogs- och jägeritjenstemän
skola såsom allmänna åklagare betraktas och deras inkallade vittnen
ersättas af staten. Ett ytterligare stöd härför torde kunna hemtas
från en annan författning, nemligen den om expeditionslösen, hvarest
i ett moment finnes stadgadt, att från erläggande af lösen befrias
»kronoåklagare, derunder jemväl inbegripne tull- och jägeribetjente i
de af dem utförda åtal». Vid sådant förhållande har Utskottet icke
ansett. något vidare lagstadgaude erforderligt och i enlighet dermed
affattat sitt utlåtande, till hvilket jag får anhålla om bifall.
Grefve Lewenhaupt: Jag afstår från mitt yrkande om bifall
till min motion och instämmer med Herr Sundell i hans yrkande om
återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till Lag-
Utskottets förevarande utlåtande och dels återremiss deraf, gjordes pro¬
positioner på dessa yrkanden och besvarades med många ja och nej i
blandning; hvarefter proposition på bifall till utlåtandet förnyades, och
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
3 N:o 11.
sedan dertill likaledes svarats inånga så väl ja som nej, förklarade
Herr Talmannen sig nu kafva funnit ja öfvervägande.
Grefve Lewenhaupt begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas utlåtandet.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 24.
Nej — 39.
Föredrogos ånyo och lades till handlingarne Konstitutions-Utskot-
tets den 27 och 28 Februari bordlagda memorial:
N:o 1, med bestämmande till hvilket Utskott väckt motion om
underdånig skrifvelse angående ändring i fråga om tillsättning af
presterliga tjenster bör hänvisas; och
N:o 2, i anledning af meningsskiljaktighet emellan Kamrarne till
hvilket Utskott en motion om tillägg till 35 § i gällande förordning
om fattigvården bör hänvisas;
hvarefter Kammaren, på Herr Talmannens hemställan, förordnade,
att den i memorialet N:o 2 omförmälda motion skulle å nyo till Lag¬
utskottet öfverlemnas.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 27 och 28 Februari bordlagda utlåtande N:o 10, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette hufvudtitel.
l:sta punkten.
Mom. a.
Herr Nordenfelt: Emot motiveringen i denna punkt har jag
reserverat mig. Det är visserligen en sanning, som ofta blifvit ut¬
talad, att Utskottets samtliga ledamöter icke kunna ansvara för eller
åtnöjas med den motivering, som blifver Utskottets. Men om motive¬
ringen innehåller något, som framdeles kan gifva anledning till miss¬
tydningar och då den i alla fall, om den af Kamrarne godkännes,
lärer inkomma i Riksdagens skrifvelse, samt det icke synes mig lämp-
Ersättning af
allmänna me¬
del till vittnen
i vissa jagt-
mål.
(Forts.)
N:o 11. 4
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
ligt eller denna Kammare värdigt att godkänna eller icke godkänna
en sak, som Kammaren aldrig pröfvat, nemligen några i statsråds¬
protokollet uttalade åsigter, för hvars ogillande inga skäl anföras, tror
jag, att Kammaren gör rättast i att utesluta de sista orden i motive¬
ringen, så lydande: »utan att likväl derigenom vilja anses hafva god¬
känt de åsigter, hvilka beträffande sjelfva regleringsfrågan finnas i
åberopade statsrådsprotokoll uttalade». Jag anhåller således om pro¬
position derpå, att dessa ord måtte ur motiveringen uteslutas.
Herr Hederstjerna: Jag tror, att om reservanten läst något
mera, än hvad han nu läst upp, han skulle hafva funnit, att Utskottet
yttrat sig hvarken godkännande eller ogillande om de i statsrådsproto¬
kollet uttalade åsigter. Utskottet föreslår endast Riksdagen att säga,
att den genom att bifalla hvad Kongl. Maj:t i denna punkt äskat icke
dermed velat anses hafva godkänt de i statsrådsprotokollet uttalade
åsigter. Det är således här just fråga om att uttala eu sådan reser¬
vation mot en framtida mening, som reservanten äskat, och jag anser
derföre, att Kammaren, utan att kränka sin värdighet eller begå någon
ogrannlagenhet, kan utlåta sig såsom Utskottet här gjort, och anhåller
derföre att Kammaren ville godkänna utlåtandet utan att utesluta något
af motiveringen.
Sedan öfv erläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Tal¬
mannen, att, hvad Utskottets sjelfva hemställan beträffade, endast bi¬
fall dertill blifvit yrkadt, men att i afseende å motiveringen hade
yrkats af Herr Nordenfelt, att från densamma skulle uteslutas följande
ord: »utan att likväl derigenom vilja anses hafva godkänt de åsigter,
hvilka beträffande sjelfva regleringsfrågan finnas i åberopade statsråds¬
protokoll uttalade».
Härefter gjordes först proposition på bifall till momentet utan
ändring af motiveringen, hvarvid svarades många ja jemte åtskilliga
nej, och sedermera proposition på detsammas antagande med uteslu¬
tande från motiveringen af ofvan omförmälda ord, då svaren utföllo med
många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter proposition på bifall till mo¬
mentet utan motiveringens förändring å nyo gjordes, och då dertill
svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarades ja hafva varit öfver¬
vägande.
Mom. b.
Bifölls.
2:dra punkten.
Bifölls.
3:dje punkten.
Lades till handlingarne.
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
5 Jf:o 11.
4:de punkten.
Mom. a.
Lönereglering
för under-
ståthållaren
och Öfverståt-
hållareembe-
Friherre af Ugglas: Frågan om reorganisation af Öfverståt- tets kansli.
hållareembetets kansli är eu fråga, som stått på dagordningen sedan
år 1866, då den till följd af en skrifvelse från justitieombudsmannen
om en ny instruktion för nämnda embete ocli i sammanhang dermed
förändrad organisation af detsamma först väcktes å bane. Att den
icke förr än nu kommit till sin lösning, bqror derpå, att under hela
den tid, som sedan dess förflutit, såväl beträffande Stockholms kommun
som i andra afseende!! organisationer blifvit vidtagna och slutligen af¬
gärda, hvilka i högst väsentlig mån inverkat på detta embetes ställ¬
ning. Jag behöfver icke fästa uppmärksamheten på den mängd kom¬
munalförfattningar, såsom ordningsstadgan för rikets städer, helsovårds-
stadgan och byggnadsstadgan, hvilka under dessa år blifvit utfärdade,
utan vill nu särskild! fästa mig vid den nyligen utfärdade utsöknings-
lagen, hvilken på Öfverståthållareembetets ställning haft stort infly¬
tande. Då emellertid, sedan utsökningslagen börjat tillämpas, Öfver-
ståthållareembetet fann att embetets ställning kunde för någon längre
tid anses vara stadgad, företog sig Öfverståthållareembetet på eget
initiativ att söka omorganisera detta embetsverk. I fråga åter om
huruvida Öfverståthållareembetet lyckats att dervid uppfylla billiga
fordringar, vill jag nu endast till en början omnämna, att det vid
denna organisation lyckats Öfverståthållareembetet att inskränka de
ordinarie tjenstemännens antal från nio till fyra, hvarjemte det lyckats
Öfverståthållareembetet att inom det anslag, som sedan lång tid till¬
baka varit detta embetsverk anvisadt, ordna göromålen på ett sätt, som
medfört besparingar för statskassan. Vid detta förhållande hade jag
vågat tro, att en sådan organisation också skulle från Stats-Utskottets
sida mötas med ett erkännande, som åt samma organisationsförslag
skänkte ett odeladt bifall. Visserligen har Stats-Utskottet åt sjelfva
organisationen lemna! ett berömmande vitsord, men så snart det blef
fråga om att i något mera materiel! afseende ..gifva ett erkännande,
har Utskottet ansett sig icke vidare kunna följa Öfverståthållareembetet.
Utskottet har nemligen vidtagit några obetydliga nedsättningar och
framstält några anmärkningar, hvilka jag för min del icke kan lemna
obeaktade. Det är, mine Herrar, icke mycket uppmuntrande, när ett
embetsverk, som vinnlägger sig om att tillmötesgå de vid Riksdagen
uttalade önskningar om nedsättning i de ordinarie tjenstemännens antal
och aflöning åt de öfriga med belopp, som kan anses såsom en skälig
ersättning för deras arbete, icke ser ett sådant försök mötas med ett
bifall från Riksdagens sida, och det blifver sannerligen icke upp¬
muntrande för andra embetsverk att beträda den väg, som Öfver¬
ståthållareembetet nu sökt gå.
Sedan jag nämnt detta, ber jag, för att sätta dem af Kammarens
ledamöter, som möjligen icke genomläst den Kongl. propositionen,
i tillfälle att bedöma denna organisationsfråga, att få anställa en
jemförelse mellan den nuvarande organisationen och den, som blifvit
föreslagen af Öfverståthållareembetet. I närvarande ögonblick består
N:o 11. o
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering detta embetsverk af eu underståthållare, hvars åliggande är att vara
för under- öfverståthållarens vikarie, då denne är förhindrad att sköta sitt embete,
ofhÖfveTståt-Iwarjemte det åligger honom att, alternerande med en annan tjenste-
0<Jiåiiareembe- man, besörja exekutionsväsendet inom Öfverståthållareembetet. Denne
tets kansli, andre tjensteman är fogaten, hvilken jemte sitt åliggande att alter-
(Forts.) nerande med underståthållaren handlägga utsökningsmålen har sär¬
skild! uppdrag att hafva tillsyn öfver ransakningshäktet, likasom att
ansvara för verkställigheten af utslag i brottmål. Dessa två befatt¬
ningar hafva nu blifvit sammanslagna till en enda så till vida, att
underståthållaren har blifvit ålagd att åtaga sig icke allenast de
tjenstebestyr, som honom förut ålegat, utan äfven samtliga de bestyr,
som fogaten förut utöfvat, och hvarigenom det blifvit möjligt att
indraga fogattjensten. Den tredje tjenstemannen är sekreteraren.
Han bär, enligt instruktionen, icke haft någon befattning med utsök¬
ningsmålen, utan blott att föredraga och expediera öfriga ärenden
inom Öfverståthållareembetets kansli. Nu har, sedan fogattjensten
blifvit indragenhet befunnits både nödvändigt och lämpligt att ställa
sekreteraren i Öfverståthållareembetet på. precis samma ståndpunkt
som landssekreterare i länen, och enligt Öfverståthållareembetets för¬
slag skall sekreteraren föredraga och ansvara för alla utsökningsmål
jemte alla öfriga ärenden, som hittills honom ålegat. Till biträdena
kansliet hafva hittills funnits två notarier. Dessa äro bibehållna så¬
som biträden åt sekreteraren. Vidare finnas för närvarande två kanslister
och en kammarskrifvare. Dessa tre tjenster äro indragna och i stället
är begärdt ett anslag af 4,000 kronor till aflöning af amanuenser och
extra biträden, samt till vikariatsersättning med mera. Häraf finna
Herrarne, att Öfverståthållareembetet, som förut bestod af 9 ordinarie
tjensteman, nu blifvit reduceradt till ett antal af 4 tjensteman pa
ordinarie stat. Hvad då vidare aflöningsförhållandena beträffar, så
finnes af den Kongl. propositionen, att den nuvarande staten för
Öfverståthållareembetet upptager eu summa af 30,400 kronor i lön
och 5,250 kronor i dyrtidstillägg, summa 35,650 kronor. Den nya
staten upptager ett belopp af 36,700 kronor, eller 1,050 kronor mera
än den gamla staten. Men på samma gång som denna organisation
föreslagits, har Öfverståthållareembetet tillika hemstält om indragning
af samtliga sportler inom Öfverståthållareembetet, och dessa sportler
hafva enligt en ganska låg beräkning uppgått till omkring 6,000
kronor om året. Denna inkomst kommer statsverket till godo, mot
det att staten årligen utbetalar 1,050 kronor mera än förut, och huf-
vudresultatet af hela regleringen blir sålunda, om jag jemför debet
med kredit, att staten kommer att på ökad charta sigillata-försäljning
förtjena omkring 5,000 kronor om året. Jag vågar hemställa, om
icke en organisation sådan som denna, der man sökt att så mycket
som möjligt minska antalet af tjensteman och der man sökt att hålla
sig inom de redan anvisade tillgångarne för att åstadkomma bespa¬
ringar, kan vara förtjent af ett godkännande. Stats-Utskottet har
emellertid, som sagdt, ansett sig böra göra några anmärkningar mot
förslaget. Så förekommer först och främst på sidan 6 af Utskottets
betänkande, att Utskottet anser, att underståthållaren, som blifvit före¬
slagen att få en lön af 5,000 kronor och 2,500 kronor i tjenstgörings-
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
7 N:0 11.
penningar, skulle kunna åtnöja sig med endast 2,000 kronor i tjenst-Lönereglering
göringspenningar, eller således 7,000 kronor i sin helhet. Jag ber få
påminna derom, att underståthållaren nu åtagit sig att för en aflöning öfverståt-
af 7,500 kronor bestrida befattningar, som förut betalats med sam- hållareembe-
manlagdt 10,050 kronor. Det skäl, som Stats-Utskottet här åberopat tets kandi.
för nedsättningen, är, att aflöningen för öfverdirektören vid Statistiska (Forts.)
centralbyrån, landtmäteridirektören, öfverintendenten och Kongl. öfver-
bibliotekarien, hvilka samtliga äro chefer för sjelfständiga embetsverk,
blifvit vid de under senare tiden verkstälda löneregleringar bestämd
till lön 5,000 kronor och tjenstgöringspenningar 2,000 kronor. Ja,
mine Herrar, jag vill icke påstå, att dessa herrars löner äro fullt nöj¬
aktiga, och jag har icke heller varit med om fastställandet af dessa
löner. Men detta hör icke hit, ty man får icke jemföra underståt¬
hållaren med dessa nu omnämnda personer. Utan att på något vis
vilja nedsätta dessa personers embeten, vågar jag dock påstå, att
underståthållaren, till följd af sin befattning med utsökningsväsendet
och verkställighet af straff med mera, har en vida ansvarsfullare be¬
fattning än någon af dessa och dertill eu befattning, der man måste
i hög grad, som man säger, se upp för att icke råka ganska illa ut.
Men då Stats-Utskottet har behagat anställa jemförelser, vill jag också
göra det, och jag har tre exempel att åberopa. Inom Stockholms stad
finnas nemligen tre tjensteman, hvilka i sin ställning subordinera
under underståthållaren, nemligen borgmästaren, hvilken intager en
underordnad ställning gent emot underståthållaren, enär denne, vid
förfall för öfverståthållaren, skall intaga dennes plats såsom ordförande
i magistraten; han uppbär i lön 10,000 kronor. Vidare polismästaren
i Stockholm, hvilken direkt subordinerar under underståthållaren;
han har 8,000 kronor i lön. Vidare finnes det en tjensteman,_ kam¬
reraren i kronouppbördsverket, som är chef för en afdelning i Öfver-
ståthållareembetet och står direkt under underståbållaren. Denne
kamrerare får genom en organisation, som jag hoppas inom kort
skall blifva af Kongl. Maj:t faststäld, en lön af 7,500 kronor. Det
kan väl icke vara lämpligt, att den, som är chef för dessa tjenstemän,
skall hafva icke obetydligt mindre lön än dessa sina underlydande,
isynnerhet som hans embete väl krafvel* en lön sådan som den begärda.
Utskottet har åberopat att Stockholms stad lemnar underståthållaren
ett lönebidrag af 2,250 kronor. Det är sant, men för min del skulle
jag icke gerna se, att staten gjorde lönerna åt sina embetsman be¬
roende af hvad en kommun kan gifva dem. Jag tror således att
Öfverståthållareembetet haft fullt skäl att hemställa om den ifrågasatta
aflöningen.
Sedermera kommer jag till sekreteraren, för hvilken Öfverståt¬
hållareembetet föreslagit en lön af sammanlagdt 6,400 kronor; och
äfven der har Stats-Utskottet ansett sig böra pruta ned 500 kronor.
Jag skall i detta afseende be att få nämna, att vid denna organisation
jag ansett mig i tillämpliga delar höra följa den organisation för
landtstaten, som nyligen blifvit af Kongl. Maj:t och Riksdagen godkänd.
För de Herrar, som deltagit i detta arbete, är det väl kändt, att
landssekreterare i afseende å aflöningen då indelades i tre olika
klasser. Till hvardera af dessa klasser hänfördes 8 län, och detta,
N:o 11. 8
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Löneregleringmycken omsigt, efter den större eller mindre folkmängden inom
ståthållaren, ^nen’ likasom efter det större eller mindre antalet göromål. Ser
och öfverståt-man 1111 P& denna klassifikation, så finner man att till lista klassen
hållareembe- höra de län, som hafva en befolkning varierande mellan 345,000 och
tets kansli. 242,000 personer. Detta är en klass, till hvilken sekreteraren i Öfver-
(Forts.) ståthållareembetet icke bör hänföras, emedan i dessa län både folk¬
mängd och till följd deraf göromålen äro större än i Stockholm.
I den 2:dra klassen, af likaledes 8 län, varierar folkmängden emellan
195.000 och 143,000 personer. Då jag nu besinnar, att Stockholms
stad har 169,000 invånare, så förefaller det mig alldeles klart, att
denne sekreterare bör i afseende på aflöningsförhållanden vara likstäld
med de landssekreterare som höra till denna grupp. Utskottet säger,
att det finnes 8 landssekreterare som hafva mindre lön än sekreteraren
i Öfverståthållareembetet. Jag erkänner det, men dessa 8 landssekre¬
terare äro anstälda i län, der folkmängden vexlar mellan 135,000 och
55.000 personer. Således finnes i denna sistnämnda grupp icke något
län med så stor folkmängd som den Stockholm eger. Ser jag vidare
på göromålen i de särskilda länen, så finner jag af Konungens Befall-
ningshafvandes arbetsredogörelser för år 1877, att lista klassens
landssekreterare hafva i allmänhet vida flera ärenden att behandla
än som förekomma hos Öfverståthållareembetets kansli, men att der¬
emot af 2idra klassens landssekreterare alla, med undantag af eu,
som har 14,000 mål att uppvisa, hafva vida mindre redovisade ärenden
än sekreteraren i Öfverståthållareembetet, som har 13,000. Ser jag
slutligen på 3:dje klassens landssekreterare, så har till exempel clen
i Gotlands län 4,000. mål, och den som har mest, har 4,000 mål mindre
än sekreteraren i Öfverståthållareembetets kansli. Jag tycker det
vara temligen klart, att denne sistnämnde, som genom att få utsök-
ningsmålen om hand, får precis detsamma att göra som landssekre-
terarne — med undantag af polis- och fattigvårdsmål — ställes i afseende
på aflöningsförhållandena lika med landssekreterarne i de län, som äro
med Stockholms stad i afseende å folkmängd likstälda; och får jag sär¬
skild! påpeka, att sekreteraren i Öfverståthållareembetets kansli dess¬
utom har ett bestyr, från hvilket landssekreterarne äro befriade, nem¬
ligen bestyret med renhållningen och lyshållningen vid kronans hus
i Stockholm, och är uppbördsman för de betydliga summor, som dertill
åtgå. Jag kan således icke finna annat än att den nedprutning,
Stats-Utskottet företagit, icke är med rättvisa och billighet förenlig.
Fäster jag mig särskild! vid den nuvarande sekreteraren, så är skil-
naden mellan hvad han har i lön och hvad han skulle få enligt för¬
slaget ganska obetydligt. Han har nemligen 4,200 kronor i lön med
dyrtidstillägg och 1,100 kronor såsom andel i passlösen, hvilket sist¬
nämnda belopp hädanefter icke skulle utgå till honom. Det gör så¬
ledes 5,300 kronor, och enligt det nya förslaget skulle hans löne¬
förmåner uppgå till 5,900 kronor. Endast 600 kronor mera skulle
han erhålla, och då åtaga sig alla utsökningsmålen. Slutligen vill
jag nämna, att den nuvarande innehafvaren af tj ensten förklarat sig
Höjd att åtaga sig de nya bestyren mot den af Kongl. Maj it föreslagna
aflöning; huruvida han gör det, om afiöningen nedsättes, vet jag icke,
då jag icke ansett det tillständig! att derom spörja honom; men visst
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
9 N:o 11.
är, att han, på grund af den fullmakt han innehar, är berättigad att Lönereglering
säga nej, och gör han det, så kan hela denna organisation gå om f6? under-
intet, och det vore väl ändå eu förlust både för ärendenas gång och olhöherstlt-
för staten, som genom denna organisation skulle få icke obetydligt hållareembe-
minskade utgifter. " tets kansli.
Den sista anmärkningen, Stats-Utskottet gjort, rörer exekutions- (Ports.)
betjenterna. Der har Kongl. Maj:t föreslagit, att ett belopp af 12,200
kronor skulle uppföras för att användas såsom bidrag till aflöning åt
exekutionsbetjenterna; och i afseende härå säger Utskottet, att »enär
det kan vara ovisst huruvida icke utgifterna härför rätteligen böra
bestridas uteslutande af Stockholms stad samt utredning härutinnan
torde kunna förväntas blifva förebragt af den utaf Kongl. Maj:t till¬
satta skatteregleringskomitén», så hemställer Utskottet att anslaget
måtte endast på extra stat uppföras. Till en början ber jag att få
säga, att jag hetviflar det skatteregleringskomitén kommer att utreda
detta förhållande ; att döma af de frågor, komitén framstält, kan jag
icke heller finna att komitén begärt några materialier för frågans ut¬
redning; skatteregleringskomitén kan dessutom icke utreda denna
fråga bättre än man på stående fot kan göra. Det förhållande att
Stockholm, i olikhet med öfriga städer, har haft åt sig anvisade medel
på stat för exekutionsväsendet, grundar sig derpå, att Öfverståthållare-
embetet allt från dess inrättande har haft åt sig uppdraget att verk¬
ställa exekutionsärenden, och att Stockholms magistrat icke, såsom
magistraterna i andra städer, haft att dermed taga befattning. Det
kan icke vara för Herrarne obekant, att landtregeringen och Öfver-
ståthållareembetet samtidigt inrättades genom 1634 års regeringsform,
och att landtregeringen och Öfverståthållareembetet blefvo fullständigt
likstälda, endast med den skilnad, att Öfverståthållareembetet ansågs
såsom det förnämsta af alla dessa »guvernement», som det då hette.
Ungefär samtidigt med denna regeringsform finnes äfven upprättad
en stat, som upptager på »rikets stat» en underfogat och åtskilliga
knektar. Sedermera har detta förhållande fortgått, och i alla de
stater, som jag haft tillfälle se, återfinnas dessa personer på rikets
stat med för dem särskildt uppförda löner, och detta har fortgått
ända in i senaste tiden. Under denna representations tid har Kongl.
Maj:t 2 särskilda gånger begärt löneförbättring åt exekutionsbetjente,
samt dyrtidstillägg, och Riksdagen har bifallit detta såsom en gifven
följd af sjelfva embetets beskaffenhet. Det kali icke utredas, huruvida
Stockholms stad egen eller någonsin egt skyldighet att besörja denna
angelägenhet på annan väg än den historiska, och då ingen lärer
kunna uppvisa, att allt sedan år 1634 Stockholms magistrat eller eu
»stadens myndighet» egt att med exekutionsväsendet taga befattning,
utan detta alltjemt ålegat Öfverståthållareembetet eller en »statens
myndighet», så torde all kontinuitet och all billighet tala för att äfven
staten skall fortfarande såsom hittills bekosta detta exekutionsväsende.
.Tåg minnes ganska väl, att vid förliden riksdag, då frågan om stads-
fogdarne förekom, Riksdagen var af en annan åsigt; och fastän jag
icke kan medgifva, att Riksdagen hade rätt i denna sin åsigt, kan
jag dock finna någon anledning dertill, enär det i den nya utsöknings-
lagen finnes uttryckligen stadgadt, att städerna sjelfva skulle aflöna
N:o 11. 10
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering dessa tjensteman, men deremot kan jag icke finna någon sådan anled-
för under- njng till att mot en 250 års oafbruten häfd förklara, att Stockholms
ociöfversttu-^^ skulle aflöna exekutionsbetjenterna. Jag finner det dessutom helt
Uliareew.be- naturligt, att, när landtregeringen ordnades, man likstälde hufvudstaden
tets kansli, med ett län, och icke med rikets öfriga städer. Att nu ändra ett
(Forts.) sådant förhållande, ligger visserligen i Riksdagens makt, men jag
hemställer till denna Kammare, om det verkligen kan vara billigt
och rigtigt. För min del kan jag icke tro det, och vid sådant för¬
hållande anser jag att äfven i denna punkt Ofverståthållareembetet,
likasom Kongl. Maj:t, förfarit rätt, då det föreslagit bibehållandet af
de gamla förhållandena, helst detta icke medförde någon ökad utgift.
Jag skall icke för närvarande uppehålla Kammarens tid; och på grund
af hvad jag här anfört, är mitt yrkande tydligt. Det går derpå ut,
att Kammaren ville, med afslag å Utskottets förslag i hvad det skiljer
sig från Kongl. Maj ds proposition, bifalla denna proposition.
Grefve Sparre: I olikhet med den föregående talaren får jag
anhålla om Kammarens bifall till Utskottets hemställan. Det är i tre
afseenden Utskottets förslag skiljer sig från Kongl. Majds proposition.
Det ena är i fråga om de 12,200 kronorna till exekutionsbetjente,
hvilket belopp Utskottet uppfört på extra stat i stället för ordinarie;
och vidare har Utskottet i afseende på tjenstgöringspenningarne för
underståthållaren och sekreteraren föreslagit 500 kronor mindre än
Kongl. Maj:t begärt. Hvad den första frågan beträffar, nemligen om
de 12,200 kronorna till exekutionsbetjente, så har den föregående ta¬
laren fästat sig vid att Utskottet ifrågasatt, huruvida utgifterna derför
borde bestridas uteslutande af Stockholms stad. Jag tror, att hvad
som skedde här förra året, då Riksdagen afslog anslaget till två stads¬
fogdar i Stockholm, gifvit Utskottet anledning till en sådan tvekan.
Inom Utskottet höjde sig röster för att detta anslag skulle helt och
hållet strykas. Mig har det förefallit, att det icke kan vara rätt att
stryka bort ett sedan många år utgående anslag, utan att en före¬
gående utredning i frågan egt rum. Jag påyrkade derför inom Ut¬
skottet, att anslaget måtte qvarstå, och då jag fäste större vigt vid att
det qvarstode, om ock på extra stat, än att det helt och hållet ut-
ginge, så har jag icke reserverat mig mot Utskottets beslut.
Hvad aflöningen till underståthållaren beträffar, så har den före¬
gående talaren nämnt, att Kongl. Maj:t föreslagit densamma till 5,000
kronors lön och 2,500 kronor i tjenstgöringspenningar, hvilken senare
post Utskottet föreslagit Riksdagen att bestämma till 2,000 kronor.
Den föregående talaren anförde såsom ett skäl för att Kongl. Maj:ts
förslag borde bifallas, att tre särskilda tjensteman i Stockholm, hvilka
subordinerade under underståthållaren, hade resp. 10,000, 8,000 och
7,500 kronor i aflöning, och han kunde icke finna lämpligt, att de un¬
derordnade tjenstemännen hade högre lön än den, under hvilken de
subordinerade. Jag ber då att få fråga, hurudant förhållandet är efter
Kongl. Maj:ts förslag. Då underståthållarens lön der är föreslagen
till 7,500 kronor, så förefinnes ju redan i Kongl. Maj:ts förslag det
förhållande, att han är sämre aflönad än åtminstone två af nämnda
tjensteman, hvilka, såsom nyss omförmälts, hafva den ene 10,000 och
Onsdagen den 3 Mars, e. in.
il N:o 11.
den andre 8,000 kronors lön. Det förhållande, mot hvilket den för q-Lönereglering
gående talaren rigtade sin anmärkning, förefinnes således redan i Kongl. {td^thluarén
Maj:ts förslag. Utskottet har jemfört underståthållarens aflöning medoch Qf„erst^t.
den för cheferne vid vissa sjelfständiga verk. Den föregående talaren håiiareembe-
anmärkte, att dessa löner vore för små, men för Utskottet måste dessa tets kansli.
nyligen faststälda löner vara bestämmande. Jag ber att få bemärka, (Forts.)
att utom dessa 7,000 kronor uppbär underståthållaren 2,250 kronor af
Stockholms stad. Den föregående talaren ville icke, att man skulle
fästa något afseende dervid. Men vi hafva prejudikat i det hänseendet,
ty då reglering skedde af öfverståthållarens lön, så afslogs den begärda
förhöjningen på den grund, att han jemväl uppbar lön af Stockholms
stad. Om jag sammanräknar underståthållarens samtliga löneinkomster,
så uppgå de till 9,250 kronor eller obetydligt under ett justitieråds
eller en presidents lön, och vid sådant förhållande synes mig hans af¬
löning tillräckligt hög.
Hvad sekreteraren beträffar, har Utskottet föreslagit hans lön till
ett belopp 500 kronor lägre än hvad Kong]. Maj:t föreslagit. Det har
nemligen förefallit Utskottet, att sekreteraren vid Öfverståthållare-
embetets kansli icke vore fullt likstäld med landssekreterarne, att det
för dessa funnes åligganden, som sekreteraren vid Ofverståthållare-
embetets kansli icke hade, att ekonomimålen på landsbygden vore af
större betydenhet än här i Stockholm; och på grund häraf syntes det
Utskottet att ifrågavarande sekreterare icke vore i allo likstäld med
landssekreterarne och att hans lön derföre kunde sättas lika med de
lägst aflönade landssekreterarne. Den föregående talaren nämnde, att
den nuvarande innehafvaren af sekreterarebefattningen inom Ofverståt-
hållareembetets kansli icke vore underkastad någon lönereglering. Men
då hans lön blifvit föreslagen till 5,900 kronor med ett lönetillägg
efter fem år af 600 kronor och för närvarande utgår med 4,200 kro¬
nor, så innebär detta en icke obetydlig förhöjning, och då dessutom
hans pension stiger från 2,800 kronor till 5,000 kronor, så förefaller
det mig som om den nuvarande sekreteraren, hvilken är 61 år gam¬
mal, icke skulle komma att tveka att gå in på den nya staten, äfven
med den af Utskottet föreslagna lönen. På grund af dessa skäl an¬
håller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr Hederstjerna: Såsom af betänkandet synes, har jag i
likhet med åtskilliga kamrater inom Utskottet reserverat mig mot Ut¬
skottets förslag i denna punkt. Jag har gjort det först och främst
derför att jag, såsom jag för några (lagar sedan tog mig friheten att
säga, hyser den åsigt, att Riksdagen icke kan och icke bör sjelf be¬
stämma öfver beloppet af de löner, som böra tillkomma tjensteman,
utan fästa mera förtroende vid de utredningar, som Kongl. Maj:t i
sådant hänseende låtit göra, och de förslag, som Kongl. Maj:t för Riks¬
dagen framstält.
En annan anledning till min reservation har jag deri, att jag fun¬
nit det oegentligt och origtigt. att Utskottet från den af Kongl. Maj:t
föreslagna stat uteslutit det belopp, som Kongl. Maj:t äskat för exeku-
tionsbetjentes aflöning, ett belopp, hvilket, såsom redan blifvit påke-
kadt, stått på Öfverståthållareembetets stat öfver 200 år, ett förfarande
N:o 11. 12
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering så mycket origtigare, som Utskottet derigenom, enligt mitt förmenande,
för under- gjfyjt en betydelse åt att ett anslag står på ordinarie eller extra stat,
och öfverståtsom en sådan anordning alldeles icke har. Riksdagen har vid åt-
håiiareembe- skilliga föregående tillfällen förfäktat och äfven ådagalagt sin rätt att
tets kansli, disponera öfver ordinarie såväl som extra anslag och det synes mig
(Forts.) derför olämpligt att vidtaga en sådan åtgärd, som nu blifvit föreslagen,
då derigenom Riksdagen likasom gifver sig sjelf orätt och antyder att
anslaget skulle blifva mera disponibelt för Riksdagen hädanefter än
hittills. Då emellertid Utskottet så har gjort och otvifvelaktigt är att
anslaget icke blir af Medkammaren på ordinarie stat uppfördt, utan
man snarare kunde vid frågans slutliga afgörande riskera att anslaget
blefve från staten helt och hållet uteslutet, tror jag att försigtigheten
bjuder att bibehålla detsamma på extra stat, i synnerhet som man ge¬
nom ett motsatt förfarande åter gifver för stor vigt åt detta förflyt¬
tande fram och tillbaka.
Jag vågar derför anhålla om särskild propositions framställande
på de särskilda punkterna och yrkar bifall till punkten a i betänkandet
med den ändring, att lönerna för underståthållaren och sekreteraren
uppföras i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Bennich: Jag kan naturligtvis i sak icke hafva något att
tillägga till den fullständiga utredning, som af den förste ärade talaren
lemnades, och de motiv, som af Herr Hederstjerna anförts för hans
yrkande, i hvilket jag ber att få instämma, men jag tillåter mig er¬
inra Kammaren om ett gammalt förhållande, som åtminstone sedan
det nya representationsskicket infördes ständigt återkommit. Man har
sagt: vi vilja hafva en reform i embetsverken, så att en hvar får full
sysselsättning och i stället tillräcklig aflöning. Denna princip har stän¬
digt påyrkats och man har försökt att organisera embetsverken i öfver¬
ensstämmelse dermed. När det nu kommer till tillämpningen, erkänner
man att man vill inskränka embetsmännens antal, men då det blir
fråga om att gifva dem den aflöning, hvaraf de äro i behof, då börjar
man pruta. Det är detta prutande på en skälig och erforderlig af¬
löning för de olika tjenstemannaklassernas existens, som enligt min
tanke icke leder till hvad Riksdagen i sjelfva verket både föresatt sig
såsom mål och måste önska, nemligen att få dugliga, nitiska och kraft¬
fulla tjensteman. Det är ur denna synpunkt som jag skulle önska
att Riksdagen ville fullfölja sin så ofta uttalade mening: få tjenste¬
man och väl afiönade. Jag yrkar bifall till det af Herr Hederstjerna
framstälda förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till det
förevarande momentet oförändradt och dels momentets antagande med
den förändring, att aflöningen för underståthållaren och sekreteraren i
Ofverståtbållareembetets kansli bestämdes i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag, framstäldes först proposition på bifall till momentet oförän¬
dradt, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt sedermera
proposition på momentets godkännande med ofvan sagda ändring, då
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
13 N:o 11.
svaren likaledes utföllo med många såväl ja som nej; ocli förkia-Lönereglering
rades ja nu hafva varit öfvervägande. för under-
stathallaren
~ n r, ^ .. i | och Ofvcrståt-
(jretve sparre begärde votering. hållareembe-
tets kansli.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: (Forts.)
Den, som bifaller inom. a i 4:de punkten af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej. vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, bifallés momentet med den förändring, att aflöningen
för underståthållaren och sekreteraren i Öfverståthållareembetets kansli
bestämmes i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 46.
Nej — 49.
Mom. b.
Herr Heder stjerna: På grund af det beslut, som Kammaren
nyss fattat, hemställer jag, att anslaget »Öfverståthållareembetet» måtte
bestämmas till 76,222 kronor eller med andra ord höjas med de 1,000
kronor, som genom Kammarens föregående beslut blifvit tillagda till
de af Utskottet föreslagna löner för underståthållaren och sekreteraren.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, bi¬
fölls momentet med den ändring, som påkallades af Kammarens öfver
mom. a fattade beslut.
Mom. c och d.
Biföllos.
5:te punkten.
Bifölls.
6:te punkten.
Mom. a.
Herr Stråle, Wilhelm: Utskottet har meddelat Riksdagen, huru -Lönereglering
som några Konungens Befallningshafvande ansett räntmästarebefatt- tor landt~
ningarne kunna utan olägenhet undvaras, och anför Utskottet dels att'äntmastarne'
en Konungens Befallningshafvande yttrat: att, då enskilda af Kongl.
N:o 11. H
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering Maj:t oktrojerade banker med solidarisk ansvarighet nu funnes i alla
för landi- ^ns residensstäder, någon särskild statens kassa icke vidare vore till
rantmastame.njjmnvärdt belopp hos Konungens Befallningshafvande behöflig, utan
(Forts.) kunde de g| kallade landtränterierna upphöra och räntmästaretjensterna
indragas, samt att med styrelserna för nyss nämnda penningeanstalter
eller Riksbankens afdelningskontor, der sådana funnes, borde träffas aftal
om besörjande af statsverkets liqvider i orterna utan någon uppoffring'
och utan något äfventyr för det allmänna; dels ock, att en annan
Konungens Befallningshafvande förmält, att, om i stället för hållande af
en ränterikassa, der ofta ganska stora belopp lågo förvarade för att vara
till hands vid skeende liqvider, Konungens Befallningshafvande be¬
myndigades att å Statskontoret utställa anvisningar, hvilka säkerligen
af hvarje bankinrättning skulle med beredvillighet inlösas, ränteriet
kunde upphöra och i stället för räntmästaren en bokhållare anställas
a Landskontoret med åliggande att föra ordentlig bok öfver de af
Konungens Befallningshafvande utstälda anvisningar samt att verk¬
ställa den mängd småliqvider, som det tillkommer räntmästaren att
ombesörja och för hvilka, liksom för expensmedlen, en mindre dag-
kassa, som för hvarje dag borde afslutas, skulle tillhandahållas bok¬
hållaren.
Förstnämnda förslag, om det blefve antaget, komme naturligtvis
att leda dertill att, då endast några riksbankskontor finnas i residens¬
städerna, liqviderna i de öfriga måste ske genom privatbankerna.
I detta afseende hafva Kammarkollegium, Statskontoret och Kam¬
marrätten yttrat: »att hvarje stadgande om ränteribehållningens in¬
sättande i bankinrättning, så vidt dermed afsåges enskilda banker
eller annan penningeinrättning än Riksbanken och dess afdelnings¬
kontor, skulle vara vådligt, icke så mycket för risken af förlust eller
de svårigheter, som vid kassaförvaltningen deraf kunde föranledas,
utan hufvudsakligen för den äfventyrliga bana, som dermed skulle
komma att beträdas, enär ett i allmän författning meddeladt stad¬
gande, att medel, som i form af skatt till statsverket influtit, borde i
enskild bankinrättning insättas, nödvändigt skulle hafva till följd, att
enskilda bankernas sedlar måste uti kronouppbörden mottagas, och
sålunda innebure ett lika kraftigt godkännande af, att icke säga
garanti för dessa bankers förbindelser, som ett direkt påbud om dy¬
likt emottagande, hvarigenom åter Riksbankens på 72 § Regerings¬
formen grundade rätt att ensam utgifva sedlar, som för mynt i riket
erkännas, i betänklig grad skulle förnärmas, samt kreditmedel af en¬
skild beskaffenhet erhålla en från statens sida erkänd giltighet, som
framdeles möjligen icke skulle kunna begränsas till de betalnings¬
medel, hvarom nu vore fråga.»
Skulle nu, såsom Utskottet antydt, särskild uppbördsman »i de
mindre länen» för småliqviderna icke särskild! vara afsedd, tillåter jag
mig fråga: hvilken tjensteman hos Konungens Befallningshafvande
skall föra räkning öfver invisningarne, uppsätta redogörelsen och hafva
de med liqviderna sammanhang egande bestyr? Landskontorets nu¬
varande tjenstemän kunna — så vidt jag känner till förhållandet —
' icke medhinna nämnda göromål.
Antagligen erfordras på bankkontoret ökad arbetskraft för mot-
Onsdagen den 3 Mars, e. ro.
13 N:o 11.
räkningen; och äfven om — hvilket jag betviflar — någon större b q-Lönereglering
sparing genom förändringen kan beredas, öfverväges, efter mitt om- tår landt~
döme, denna möjliga fördel genom omgången vid den mängd liqvider, rant™astarne-
som förekomma. (Forts.)
Också har Utskottet ej accepterat detta förslag utan åberopat
det andra förslaget om invisningar på Statskontoret, hvarigenom landt-
ränterierna skulle kunna göras öfverflödiga, »utan att derföre statsför¬
valtningen behöfde ställas i något egentligt samband med enskilda
kreditanstalter».
Huru skulle då hos Konungens Befallningshafvande erforderlig
kontroll anordnas och redogörelse ske för liqviderna, som angå ett
mycket stort antal inrättningar och myndigheter?
För närvarande är räntmästaren en sjelfständig tjensteman, som
upprättar räkenskapen, oberoende af landskontoret, nemligen dels
Icassainventciriuni, som månatligen ingår till Statskontoret, hvilken
handling är, enligt faststäldt formulär, synnerligt vidlyftig — jag bär
formuläret i min hand, om någon vill deraf taga närmare kännedom, —
dels och specialräkningen för året, hvars upprättande naturligtvis
lträfver ett mycket betydligt arbete.
Kassainventariuni kontrolleras af landskontorets månadsrapport
till Statskontoret samt protokollet öfver ränteriinventering, hvilket
protokoll motsvaras i Stockholms län af bevis från Riksbanken öfver
ränteriets derstädes förvarade behållning. Specialräkningen för året
kontrolleras af landsboken, upprättad på landskontoret och åtföljd af
städernas och fögderiernas specialräkningar såsom verifikationer.
Utbytes räntmästaren emot en särskild bokhållare, oafhängig i
redovisningshänseende från landskontoret, sker icke någon annan
förändring i det närvarande förhållandet, hvad kontroll och redogö¬
relse angår, än att vi få en uppbördsman med förändrad benämning
och sannolikt med en i större eller mindre mån lägre aflöning. Skall
åter den nye uppbördsmannen sortera under landskontoret, upphör
helt och hållet nuvarande kontroll. Ersättes åter räntmästaren icke
af någon ny tjensteman, lära, såsom jag ofvan antydt, nuvarande ar¬
betskrafter befinnas otillräckliga.
Jag vill emellertid för ett ögonblick antaga att den föreslagna
reorganisationen kan ega rum hos de Konungens Befallningshafvande,
som hafva riksbankskontor i residensstaden; men huru skall man för¬
hålla sig på de ställen, der endast privatbankskontor finnas, utan att
»något egentligt samband med enskilda kreditanstalter» uppkommer?
Huru till exempel med skatten för brän vinstill verkning? Fabri¬
kanten får ej bränna utan att hafva hos Konungens Befallningshaf¬
vande deponerat stadgad afgift. Skall Konungens Befallningshafvande
såsom liqvid godkänna bevis öfver insatta medel i privatbank, eller
skall fabrikanten till exempel i Blekinge — der bränvinsskatten är
högst betydlig — först köpa vexel i Karlskrona privatbank, sända
den till Riksbankskontoret i Malmö, der insätta beloppet, få beviset
öfversändt och aflemna detsamma hos Konungens Befallningshafvande?
Huru förhålla sig vid deposition af medel, understundom belö¬
pande sig till betydliga belopp, i fråga om hvilkas lyftning tiden icke
N:o 11. 16
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering kan på förhand beräknas? Huru med liqvider för stämpelpapper?
för landt- g| ridare.
räntmastarne. ^ andra sidan åter, hurudant blir förhållandet, om Konungens
(Forts.) Befallningshafvande liqvidera!’ eu person med anvisning på Statskon¬
toret, hvilken invisning inlöses af privatbankskontoret med egna sed¬
lar, men då dessa sedlar erbjudas i liqvid vid kronouppbörden kronans
uppbördsman lagligen kan vägra att emottaga dem? Fordrar man i
stället guld- eller silfvermynt af bankkontoret, torde banken icke vara
mycket benägen att utgöra mellanhanden.
En fråga, som jag icke tillåter mig att söka besvara, är den: af
hvilka anledningar vågar man med säkerhet antaga att privatbankerna,
äfven om deras sedlar å 10 kronor indragas, alltid äro villige att in¬
lösa in visningar på Statskontoret? Denna myndighet betalar, såsom
bekant är, ick£ ränta å invisningar.
Mången synes föreställa sig att i residensstäder, der riksbanks-
kontor finnas, några svårigheter för genomförande af den föreslagna
reorganisationen icke möta. Jag vill derföre söka visa, att äfven i
detta fall ganska många omständigheter förtjena uppmärksamhet.
I Stockholms län finnes icke ränterikassa i vanlig mening, utan
behållningen förvaras i Riksbanken på grund af Kongl. brefvet den
11 Juni 1715. Erfarenheten från detta län, efter närvarande förhål¬
landen, torde följaktligen kunna, åtminstone i viss mån, anses upp¬
lysande. 1
Anvisningar på riksbanken utfärdas här för större belopp att lyf¬
tas i riksbanken dels af enskild man, dels af räntmästaren för verk¬
ställande af liqvid med åtskilliga personer. Under år 1879 utfärdades
59 sådana anvisningar till belopp af mera än 1,194,000 kronor. Af
detta belopp assignerades endast något mera än 387,000 kronor di¬
rekte till Statskontoret och återstoden, nära 807,000 kronor, liqvidera-
des genom ränteriet. Kronouppbörden, levererad af magistrater och
kronofogdar, utgjorde omkring 516,000 kronor, naturligtvis oberäknadt
stämpelpappers och brän vinstill verkningsmedel.
Under nämnda år utfärdades 1,022 anordningar, hvaraf en del
upptager liqvid med många personer, till exempel en enda med 114
särskilda poster: mera än halfva antalet af dessa anordningar upptaga
belopp under 100 kronor, stälda på en eller flere personer.
Redan häraf visar det sig, efter mitt omdöme, att räntmästaren i
Stockholms län har betydligt arbete med bokföring, expedition och
redovisning, — jag har nyss omnämndt det månatliga kassainventa-
rium och specialräkningen för året. Att dagkassan ofta är ganska
betydlig, är lätt att fatta.
Ett annat slag af liqvider med åtföljande göromål bör jag äfven
nämna, nemligen värdeförsändelser med posten. Under 1879 expedie¬
rade räntmästaren 467 bref med kontanta medel, åtskilliga bref om¬
fattande flera poster, så att antalet af reversaler uppgår till 782.
Huruledes skall på annat sätt förskotter och liqvider lämpligen
kunna ske med aflägset boende kronofogdar och andra tjenstemän vid
tillfällen då de ej infinna sig hos Konungens Befallningshafvande?
Ty lämpligt kan det väl ej vara att liqviden sker genom en vexel eller
invisning att lyftas hos Statskontoret eller närmaste riksbanks- eller
Onsdagen den 8 Mars, e. m.
17 N:o 11.
privatbankskontor. Huru verkställa liqvider med kommunala myndig- Lönereglering
heter, till exempel folkskolestyrelserna, Indika uppbära icke obetydliga lör landt~
belopp? Man vill väl icke fordra, att vederbörande skola göra sär-rantmastarne-
skilda resor ensamt för att realisera en vexel eller invisning? (lorts.)
Mig synes det vara klart, att man icke utan att föranleda bety¬
dande olägenheter kan undvika att räntmästaren eller den särskilda
bokhållaren vid vissa tillfällen har, låt vara för dagen, temligen stora
belopp om händer.
Jag vågar uttala den öfvertygelse, att nuvarande räntmästare-
göromålen i Stockholms län icke på ett fullt ändamålsenligt sätt kunna
så förändras, att aflöningen till uppbördsmannen kan i förhållande till
ansvaret och göromålen sättas så lågt Utskottet synes hafva före¬
stält sig.
Uppbördsmannen åligger nemligen ytterligare, bland annat, an¬
svaret, jemte landskamreraren, äfvensom redovisningen för stämpel-
papper, som ofta till högst betydligt belopp förvaras i ränteriet.
Vidare ansvarar han för en af de tre nycklarne till ränteriet, der värde¬
handlingar, borgensförbindelser m. m. äro deponerade.
En, så vidt jag vet, allmänt erkänd princip är att uppbördsman
böra vara någorlunda nöjaktigt aflönade. Jag vill visserligen ej åbe¬
ropa de belopp enskilda kreditanstalter och affärsmän anslå åt sina
kassörer, men jag håller före att det icke är välbetänkt, om staten
går för långt i sparsamhet.
Slutligen bör jag måhända omförmäla, hurusom jag har hört sägas,
att räntmästaren i ett och annat län tidtals har för litet att göra.
Jag tillåter mig icke något vidare omdöme i detta hänseende än att
räntmästaren i Stockholms län är skäligen sysselsatt.
Att förenklingar i levereringar och liqvider för det allmännas
räkning kunna ega rum, vill jag icke bestrida; men då efter mitt om¬
döme räntmästaren, eller den tjensteman, som blir satt i hans ställe,
fortfarande bör anses innehafva en så pass vigtig uppbördsmannabe-
fattning, att den af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningen icke är för hög,
hemställer jag om afslag å Utskottets betänkande och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition; och tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå,
att, derest tillökade göromål på något ställe skäligen kunna åläggas
räntmästaren, sådant, på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Civil¬
departementet antydt i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, kan ske
genom tillägg till instruktionen.
Herr Ekström: På grund af den embetsställning, som af mig
innehafves, anser jag mig böra uttala min mening i den fråga, som
nu är föremål för öfverläarsnins.
Vid granskning af de utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
anledning af landtstatskomiténs förslag afgifna yttranden, i hvad
samma yttranden afse landträntmästarebefattningarne, har Stats-Ut-
skottet inhemtat, att några länsstyrelser ansett räntmästarebefattnin-
garne kunna utan olägenhet indragas, samt särskildt fäst sin upp¬
märksamhet vid det af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län afgifna utlåtande, deruti, under åberopande af förhål¬
landet i Norge, att fogdarne direkte till Finansdepartementet redovisa
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 11. 2
N:o 11. 18
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering uppbörden. föreslagits att kronofogdar och magistrater skulle direkte
för landi- Bil Statskontoret inbetala uppbörden, samt att, jemte det en mindre
räntmastame.^antikassa för verkställande af smärre liqvider bibehölles hos Kongl.
(Förts.) Maj;tg Befallningshafvande, öfriga liqvider borde besörjas medelst å
Statskontoret utstälda anvisningar; och har det synts Stats-Utskottet
att genom vidtagande af anordningar i hufvudsakligen den riktning,
som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnda län blifvit antydd,
landtränterierna skulle kunna göras öfverflödiga, utan att derföre stats¬
förvaltningen behöfde ställas i något egentligt samband med enskilda
kreditanstalter. Hvad nu först angår det af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Göteborgs och Bohus län åberopade förhållandet i Norge,
så är hela uppbördsväsendet derstädes helt annorlunda organiseradt än
hos oss. Fogdar ne i Norge stå visserligen under amtmannens lydnad,
men äro såsom uppbördsman af statens inkomster af honom oberoende.
Väl är amtmannen berättigad och pligtig att pa obestämda tider gran¬
ska de underlydande fogdarnes kassajournal och inventera kassan, men
den allmänna uppbörden redovisas direkte till statskassan. Såsom sta¬
tens uppbördsman verkställa fogdarne af under händer hafvande me¬
del utbetalningar icke blott efter vederbörande departements sär¬
skilda anordningar, utan äfven af sådana statskassan vidhäftande ut¬
gifter och ersättningar, som till beloppet eller beräkningsgrunden
äro i lag bestämda, så att fogdarne i detta hänseende hafva att full¬
göra enahanda liqvider, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Sverige besörjas. För öfrig! hemtar, såsom bekant är, norska stats¬
verket sin hufvudsakliga inkomst från den indirekta beskattningen,
nemligen af tullmedlen samt beskattningen å bränvin och maltdrycker
m. m., i följd hvaraf den uppbörd, som af fogdarne besörjes och redo¬
visas, är af ringare betydenhet.
Emot förslaget att uppbörden skulle omedelbart af kronofogdarne
och magistraterna insändas till Statskontoret, förekommer först och
främst, att, då på detta sätt alla i uppbörden influtna statsmedel komme
att gå förbi länsstyrelsen, men länsstyrelsen måste städse ega en min¬
dre kassa för besörjande af förefallande smärre liqvider, det skulle
blifva nödvändigt att tidt och ofta hos Statskontoret reqvirera härtill
erforderliga medel. Vidare skulle Statskontoret genom stadgandet af
ett sådant förfaringssätt få att korrespondera med samt upplägga sär¬
skilda konti för 117 fogdar och 87 magistrater, hvilket skulle för
Statskontoret medföra ett väsentligt ökadt arbete, som icke lärer af
nuvarande personal kunna medhinnas. Likaledes skulle göromålen i
Riksbanken, dit de till Statskontoret ingående medel levereras, väsent¬
ligen förökas. De vid uppbördsstämmorna influtna medel böra, jemlik!
gällande föreskrifter, af kronofogden till landtränteri^ insändas inom
fjorton dagar derefter; men om medlen skola insändas omedelbart till
Statskontoret, blir denna tid otillräcklig för att från aflägset belägna
landsdelar medhinna expeditionen af uppbörden och förete intyg om
verkstäld leverering. På grund häraf allt anser jag för min del det
vara förenadt med alltför stora olägenheter, att, såsom ifrågasatt blif¬
vit, insända uppbörden direkte till Statskontoret, utan bör den nu stad¬
gade ordning i afseende på uppbördens levererande oförändrad bibe¬
hållas, så att medlen insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
19 N:o 11.
och derifrån, i den mån de icke för utgifters bestridande erfordras,Lönereglering
till Kongl. Statskontoret levereras. för
Beträffande vidare förslaget, att vid större liqvider skulle begagnas ran‘ma,tarne-
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på Statskontoret utstälda anvis- (■Forts-)
ningar, för hvilkas inlösen, i de orter, der kontor af Riksbanken icke
finnas inrättade, enskilda bankinrättningar skulle anlitas, så förekom¬
ma häremot åtskilliga betänkligheter. Yore det så, att Riksbanken
hade afdelningskontor i alla residensstäder, skulle jag för min del icke
hafva något att invända deremot att den föreslagna anordningen god¬
kändes. Kammarkollegium, Kammarrätten och Statskontoret hafva också,
i deras den 12 December 1878 i fråga om uppbörds- och redovisnings-
väsendet för länen m. in. afgifna underdåniga utlåtande, redan hem¬
stält, det Kongl. Maj:t måtte förordna, att uti länsresidensstäder, der
afdelningskontor af Riksbanken äro förlagda, landtränteriets kassa¬
behållning bör, i den mån densamma icke är åt räntmästarens enskilda
vård och ansvarighet för mindre utgifters bestridande anförtrodd, i
nämnda afdelningskontor insättas å folioräkning på sätt i gällande
reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning finnes medgifvet
staten samt. dess allmänna verk och kassor, hvilket förfaringssätt länge
varit, jemlikt Kongl. brefvet den 11 Juni 1715, i Stockholms län iakt¬
taget. Nu finnas emellertid icke afdelningskontor i andra residens¬
städer än i Malmö, Göteborg, Visby och Luleå, hvarföre det i alla
öfriga residensstäder skulle blifva nödvändigt att för anvisningarnes
inlösande anlita dervarande enskilda bankers kontor. Visserligen fin¬
nas sådana kontor för närvarande i residensstäderna; men det torde
vara ovisst, om så äfven för framtiden blifver förhållandet. För min
del vill jag visst icke uttala någon profetia, huruvida de enskilda ban¬
kerna efter skedd indragning äfven af deras tiokronorssedlar, hvilkas
indragning torde inom några år komma att verkställas, må finna med
sin fördel förenligt att fortsätta sin verksamhet; men yttranden hafva
icke saknats, antydande att, efter omförmälda sedlars indragning, det
icke vidare skall löna sig att fortsätta rörelsen. Visserligen må det
kunna antagas, att, om flera eller färre af de enskilda bankerna upp¬
höra, de ombildas till aktiebolag för drifvande af pennin gerörelse, så¬
dana som redan finnas, och hvilka, oaktadt de sakna rätt att utgifva
sedlar, med framgång utöfvat sin verksamhet; men ingalunda torde
det kunna med någon visshet påräknas, att sådana penningeinrättnin-
gar uppstå i alla de län, der Riksbanken icke har afdelningskontor,
åtminstone icke i de mera aflägset belägna delarne af riket. Vid så¬
dant förhållande och innan säkerhet förefinnes derför, att de anvisnin¬
gar på Statskontoret, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ut¬
ställas, varda af någon i residensstaden inrättad kreditanstalt inlösta,
synes det mig vara i allo olämpligt att vidtaga en anordning, som
möjligen inom åtskilliga af rikets län icke skulle kunna bringas till
verkställighet, enär de härför nödvändiga förutsättningar icke af verk¬
liga förhållandet motsvarades.
Men äfven om för ändamålet nödiga kreditanstalter fortfarande
må komma att i de särskilda residensstäderna finnas, kunna dock ränt-
mästarebefattningarne icke indragas, enär dessa tjenstemän, hvilka fort¬
farande skulle besörja alla liqvider af utgifter till mindre belopp, hafva
N:0 11. 20
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering äfven andra allmänna medel om händer, eller de så kallade diverse
för landt- Verks medel, landstingsmedel, sjukvårdsafgifterna samt de af minut-
rantmastame, jjarideln med och iskänkning af bränvin inflytande afgifterna, äfven-
^'or s'' som depositioner samt vården om och redovisning för det till länssty¬
relserna från Statskontoret öfversända stämpelpapper. Tjenstemän för
alla dessa bestyr måste således fortfarande finnas hos länsstyrelserna
anstå!da; och då tjenstemän, hvilka hafva uppbördsmedel om händer,
höra vara tillräckligt aflönade, samt de nu föreslagna lönebeloppen
icke torde kunna anses för höga, föranlåtes jag vördsamt yrka att,
med afslag å Stats-Utskottets betänkande i förevarande punkt, Kongl.
Maj:ts proposition må af Kammaren bifallas.
Friherre Klinckowström: Vid remissen af statsverkspropositio¬
nen tog jag mig friheten att yttra några ord mot löneregleringen för
såväl landträntmästarne som häradsskrifvarne, men jag gjorde det af
helt andra skäl än dem Utskottet anfört, nemligen derför att jag är
fullkomligt öfvertygad om, att, när den stora skatteregleringsfrågan,
som nu är under behandling af en särskild komité, en gång kommer
att afgöras, så komma otvifvelaktigt såväl landträntmästarnes och hä-
radsskrifvarnes göromål som uppbörden att blifva något helt annat,
än hvad de för närvarande äro, och då, sanna mina ord, blir det nöd¬
vändigt att göra eu omreglering af dessa två slags tjenstemän. Der¬
före förordade jag, att frågan om löneorganisationen för dem skulle
uppskjutas. Stats-Utskottet har nu af eu annan anledning, som jag
också måste respektera, föreslagit, att uppskof må ske med regleringen
af lönerna för landträntmästarne, och jag finner de skäl, som blifvit
lemnade derför, vara så behjertansvärda, att jag icke kan annat än
bifalla punkten. Af Konungens Befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län samt Gefleborgs län hafva blifvit anförda så talande skäl
för en återremiss eller för att icke för närvarande reglera lönerna, att
det vore besynnerligt om icke dessa skäl gjorde sig gällande inför
Riksdagen. Det är med de två Herrar, hvilka yttrat sig här, såsom
sagan berättar om Holger Danske och åtskilliga andra sagohjeltar, eller
att de sofvo i hundratals år och vaknade upp i en ny verld och dock
ville att allt skulle gå på gamla sättet. Reglementet för landtränt¬
mästarne förskrifver sig från den tid, då vi icke hade alla de lättna¬
der i samfärdsel och finansielt hänseende, som vi nu ega. Då fans
icke jern vägar, icke telegraf, icke enskilda banker, icke de stora lätt¬
nader, som vi nu hafva för att flytta stora penningesummor från en
ort till annan. Man skall väl följa med sin tid och begagna sig af
de lättnader, som nu finnas. Det har Konungens Befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län samt Gefleborgs län påpekat. Jag vill icke
förlänga diskussionen i denna sena timme, utan yrkar blott att Kam¬
maren ville bifalla förevarande punkt.
Herr Ekman, Carl': Det må kanske synas vågadt att vilja för¬
svara den framställning, som Stats-Utskottet gjort i den nu föredragna
punkten, då de kollegier, som hafva hörts i denna fråga, så enstäm¬
migt hafva förklarat nödvändigheten af att landträntmästarne böra bi¬
behållas och Kongl. Maj:ts proposition går i den rigtningen, samt två
21 N:0 11.
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
föregående talare på grund af sin embetsställning äfven förklarat nöd- Lönereglering
vändigheten af dessa tjenstemäns bibehållande. Utskottet har icke f°r landt~
heller vågat i det skick, hvari frågan för närvarande förelegat till Ut-räntmåslarne-
skottets pröfning, alldeles bestämdt uttala den mening, att räntmästare- (Forts')
tjensterna kunna indragas. Tvärtom innehåller Utskottets motivering,
att det åtminstone på nagra ställen torde vara möjligt att indraga
dem. Detta förutsätter således, att på vissa platser, der ärendena äro
för dessa tjensteman så betungande, att de icke skulle kunna skötas,
om organisationen förändrades, skulle räntmästaretjensterna kunna bi¬
behållas, och hvad Utskottet begärt, är endast fullständig utredning
af denna fråga, innan Riksdagen i densamma slutligen fattar sitt be¬
slut. Det har under pröfningen af denna fråga i Stats-Utskottet verk¬
ligen förekommit åtskilligt, som åtminstone hos mig alldeles bestämdt
stadgat den mening, att ganska betydliga förenklingar kunna göras
på detta område. Yi hafva ofta funnit, att Statskontoret haft en allt¬
för liten kassa för att kunna verkställa de utbetalningar, som ålegat
detsamma; men vid samma tillfällen, då Statskontoret haft kassabrist
och varit tvunget att reqvirera förstärkning i kassan från Riksgälds-
kontoret, hafva ganska betydliga belopp kunnat ligga i landtränterierna.
Om jag nu också skulle antaga, att det icke legat mer än 50,000 kro¬
nor i hvarje ränteri, gör redan detta för alla tillsammans ett ganska
stort belopp, som, om det i stället legat i Statskontoret, skulle satt
detta i bättre tillfälle att verkställa de utbetalningar, som derifrån
skola utgå,, och det lärer väl knappt vara någon enda dag under året,
då behållningen i ränterierna i hela riket går under den summa, jag
nämnde, .men ofta går den säkert derutöfver. Under sådana förhållan¬
den får jag säga, att det synes mig vara en åtgärd, medförande i flera
hänseenden enkelhet och gagn, att uppbörden, i stället för att, såsom
nu ganska ofta brukas, till stora belopp stanna i ränterierna och Ko¬
nungens Befallningshafvande från Statskontoret anmodas att använda
en större eller mindre del af denna uppbörd för att dermed verkställa
utbetalningar, som skola ske i landsorten, uppbörden går in direkt till
Statskontoret, och Konungens Befallningshafvande, som skall verkställa
utbetalningarne, erhåller skrifvelse från Statskontoret att den eller den
utbetalningen skall verkställas och att Konungens Befallningshafvande
derför eger att på Statskontoret utfärda anvisning.
Kongl. Majrts Befallningshafvande verkställa äfven för Arméförvalt¬
ningen och Fångvårdsstyrelsen ganska stora utbetalningar i orterna,
och med dessa liqvider tror jag det för närvarande så tillgår, att be¬
loppen i Statskontoret lyftas af vederbörande embetsverk, hvarefter
dessa köpa postremissvexlar och sända dem till Kongl. Majrts Befall¬
ningshafvande. Denna myndighet har sålunda fått ett förskott af större
eller mindre summor, som skola användas till utbetalningar från rän-
teriet under loppet af följande vecka eller månad. Hvad vore då
enklare än att nyssnämnda embetsverk i stället skrefve till Kongl.
Majrts Befallningshafvande med uppgift på de utbetalningar, som un¬
der följande månad borde ega rum för deras räkning, hvarefter Kongl.
Majrts Befallningshafvande verkstälde utbetalningarne genom anvisnin¬
gar på Statskontoret, som sedermera uppförde beloppen på embets-
verkens konto? Att genom en sådan anordning skulle vinnas eu ej
]*:o 11. 22
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering så oväsentlig förenkling i sättet för utbetalningarne, tror jag att hvar
för landi- eil) som är någorlunda van vid affärer, måste erkänna. Emot
rantmastarne. lämpligheten af denna utväg har man nu anfört det skälet, att deri-
or s‘ genom skulle uppstå en sammanblandning af statens affärer med de
enskilda bankernas. Men huru är då förhållandet för det närvarande?
Icke går det så till, att den uppbörd, som sker i orterna, skickas i
riksbankssedlar upp till Statskontoret; utan der i residensstaden icke
något Riksbankens afdelningskontor finnes, der köpas hos den enskilda
banken vexlar på motsvarande belopp, hvilka sedan af Statskontoret
mottagas. Den sammanblandning med de enskilda bankerna, för hvilken
man fruktar, den existerar således i sjelfva verket redan, och jag vet icke
att man erfarit någon olägenhet deraf, att man begagnat sig af den
lättnad i rörelsen, som på sådant sätt erbjudit sig. Man synes endast
vara rädd för att utsäga det ordet, att vi begagna oss af de enskilda
bankernas mellanhand för dessa penningetransaktioner. Men, säger
man, äfven om man nu skulle medgifva ett sådant användande af de
enskilda bankerna, skulle lätteligen den olägenheten kunna inträffa,
att ett eller annat af de bankkontor, som nu finnas i länsresidensstä¬
derna, framdeles komme att af en eller annan anledning indragas.
Ja, det är nog möjligt; men i sådant fall skulle utan tvifvel en annan
bankinrättning der uppstå, antingen sålunda, att ett afdelningskontor
från Riksbanken dit förlädes, eller någon af våra kreditanstalter funne
med sin fördel öfverensstämmande att der upprätta ett kontor. Rörel¬
sens behof af ett bankkontor torde numera öfverallt i landsorterna
vara så stort, att det icke skulle dröja länge förrän ett sådant åter
komme till stånd för att ersätta det förra, och dermed vore ju svårig¬
heten åter upphäfd. För öfrigt har man sagt, att, äfven om det skulle
visa sig utförbart att med dessa bankinrättningars tillhjelp använda
sådana in visningar af Kong! Maj:ts Befallningshafvande på Statskon¬
toret, som Utskottet föreslagit, och dermed verkställa de erforderliga
liqviderna, skulle räntmästarne i alla fall icke kunna undvaras. Jag
instämmer fullkomligt deruti, att vid länsstyrelserna någon person må¬
ste finnas, som svarar för bokföringen, man må nu kalla honom för
räntmästare eller bokhållare eller något annat; någon måste med ett
ord finnas, som för de erforderliga anteckningarna och verkställer ifråga-
kommande utbetalningar. Men det ansvar, en sådan person skulle
ikläda sig, blefve genom de af Utskottet föreslagna anordningarna be¬
tydligt. minskadt, och deraf följer också, att till sådana platser kunde
användas tjensteman af lägre lönegrad än de nuvarande räntmästarne.
Enligt min uppfattning finnas så många skäl som tala för en ytter¬
ligare utredning af den nu föreliggande frågan, för att få ådagalagdt,
om icke ett ordnande af dessa penningetransaktioner mellan Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande och Statskontoret i den af Stats-Utskottet
antydda rigtningen vore nyttigt och ändamålsenligt, att jag tror, det
Utskottet haft tillräcklig anledning att icke för närvarande tillstyrka
något definitivt beslut i hvad som rör räntmästarne. Jag får på grund
deraf anhålla, att Kammaren behagade bifalla hvad Stats-Utskottet i
det nu föredragna momentet hemstält.
Herr Jöns Pehrsson: Det kan synas icke vara tillbörligt af mig
23 N:o 11.
Onsdagen den 3 Mars, e. in.
att yttra mig i denna fråga, då personer, som måste antagas derom Lönereglering
hafva den bästa sakkännedom, redan förklarat, att Stats-Utskottets^
förslag icke kan antagas. Jag skall icke tvista med dem derom, ty a tg
de böra väl bäst känna dessa förhållanden, och jag tror äfven,^ att de 1
göra det, likasom jag ock tror, att det icke kan komma i fråga att
de tillstyrka indragning af några tjenster, som kunna på något sätt
användas. Jag vet icke precist hvad en landträntmästare kan hafva
att uträtta; men det vet jag, att åtminstone i det län jag tillhör, träf¬
fas han högst tre timmar om dagen på embetsrummet, så att man
måste vara mycket påpasslig, om man vill råka honom der. Efter
min uppfattning hafva landskamrerarne samma arbete och besvär som
räntmästarne såväl med anordningar och utbetalningar som med siffer-
granskning, och det enda räntmästarne skulle hafva mera att göra
vore väl att räkna upp penningarne eller att få dem lyfta på annat
ställe. Det synes som om man i denna fråga skulle vara synnerligen
rädd för de enskilda bankerna, men jag minnes nog andra tillfällen, då
man icke varit rädd för dem. Med hänsyn till denna fråga kan jag
alls icke hysa någon fruktan för de enskilda^ bankerna, ty jag. tror
bestämdt, att de anvisningar, som blefve af Konungens Befallnings¬
hafvande utstälda på Riksbanken, skulle med begärlighet mottagas i
liqvid man och man emellan. Har man blott god vilja att försöka
gorå några väsentliga besparingar inom förevarande förvaltningsgren,
ligger det nära till hands att antaga att reformer kunna genomföras.
Jag tänker härvid på den omständigheten, att en statsrådsledamot, som
nu icke är närvarande, för två år sedan lyckades reglera lönerna för
landtstaten till i vissa delar alltför höga belopp, under förespeglande
att häradsskrifvaretjensterna eller en del af dem skulle kunna indragas.
Jag vill icke för närvarande yrka afslag på en reglering af härads-
skrifvarnes löner; men jag befarar att, om man haller pa med att pa
detta sätt reglera tjenstgöringsområdena, så ökas antalet af dem i en
framtid vida öfver antalet af de länsmän, kronofogdar och häradsskrif¬
vare, som nu finnas. För närvarande tycker jag, att Stats-Utskottets
förslag hvilar på så sunda principer, att det ej är farligt att bifalla
detsamma. Kan eller vill ej Regeringen lägga fram ett förslag i den
rigtning Utskottet begärt, får väl denna reglering anstå ett eller annat
år till; den går nog igenom i sinom tid. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Herr Ekström: Jag anhåller att med några ord fa besvara hvad
Stats-Utskottets Herr Ordförande yttrat.
Herr Ordföranden omförmälde, hurusom det visat sig, att, under
det Statskontoret lider af kassabrist, betydliga belopp kunna ligga oan¬
vända i landtränterierna, hvilka belopp i medeltal för hela riket kunde
beräknas att utgöra 50,000 kronor för hvarje ränteri, ej mindre,, men
väl mera. Med anledning häraf anhåller jag få redogöra för förhål¬
landet i Jönköpings läns ränteri under år 1879, hvarom jag har i min
hand. en af räntmästaren i länet meddelad uppgift. Enligt denna upp¬
gift hade ränteriet under nämnda år vid hvarje månads slut stats¬
medel innestående till följande belopp, nemligen:
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
N:o 11. 24
Lönereglering
för landt-
räntmästarne.
(Forts.)
vid Januari månads slut kr
|
onor
|
21,000.
|
»
|
Februari
|
» »
|
»
|
156,000.
|
»
|
Mars
|
» »
|
»
|
11,000.
|
»
|
April
|
|
»
|
15,000.
|
D
|
Maj
|
» y>
|
2>
|
264,000.
|
»
|
Juni
|
» »
|
»
|
52,000.
|
»
|
Juli
|
» »
|
»
|
33,000.
|
»
|
Augusti
|
» »
|
|
159,000.
|
»
|
September
|
» »
|
»
|
23,000.
|
|
Oktober
|
y> »
|
»
|
14.000.
|
|
November
|
» »
|
»
|
180,000.
|
»
|
December
|
» »
|
»
|
16,000.
|
|
|
Summa kronor 944,000.
|
Af de sålunda vid slutet af hvarje månad innestående medel hade
icke mindre än 550,000 kronor, efter reqvisition, ankommit från Kongl.
Statskontoret vid slutet af månaderna Maj, Augusti och November,,
för bestridande af löneutbetalningarna vid början af Juni, September
och December månader, hvilka utbetalningar kräfva större summor,
bland annat till Göta Hofrätts embets- och tjensteman. Om nu dessa
550,000 kronor fråndragas, återstå 394,000 kronor eller i jemnt tal
32,800 kronor för hvarje månad, hvarvid dock bör bemärkas, att af
behållningarne vid Maj och Juni månads slut en stor del utgjordes af
för möteskostnadernas bestridande till ränteriet remitterade medel.
Den månadtligå behållningen uppgick sålunda' icke till 50,000 kronor.
För min del hyser jag icke någon farhåga att använda de en¬
skilda bankernas medverkan för inlösen af de å Statskontoret utstälda
anvisningar, lika litet som någon obenägenhet emot dessa banker.
Under den tid af sexton år jag på grund af mitt embete haft att å
skilda tider handhafva kontrollen öfver tvenne sådana banker, har jag
icke funnit anledning till anmärkning emot det sätt, hvarpå de ut-
öfvat sin verksamhet, och för öfrigt kunde det för statsverket icke
medföra någon våda, om de ifrågasatta anvisningarne komine att af
de enskilda bankerna inlösas, enär statsverket derigenom icke finge
någon fordran hos bankerna, men väl dessa hos statsverket. Att,
om de enskilda bankerna, flere eller färre, skulle efter tiokronors-
sedlarnes indragning upphöra med sin nuvarande, på solidarisk ansva¬
righet grundade verksamhet, andra kreditanstalter skulle komma att
ersätta desamma, så att penningekontor komme att fortfarande finnas
i residensstäderna, må visserligen vara möjligt; men enligt min upp¬
fattning är det icke lämpligt att göra en så vigtig detalj af stats¬
förvaltningen beroende på ovissa möjligheter.
Skulle af de till Statskontoret ingående rapporter visa sig, att stora
summor statsmedel hopa sig i något ränteri, lärer Statskontoret icke
underlåta att erinra om beloppets skyndsamma insändande; och för
öfrigt ega räntmästarne i sjelfva sättet för deras aflöning, deri jemväl
ingår remisslage till l/8 procent af alla medel, som till räntekammaren
och andra publika verk remitteras, en maning att icke låta statsmedel
samla sig och till större belopp qvarligga i ränterikassan.
Hvad slutligen angår yttrandet att, om ansvaret för kassan min-
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
25
N:o II.
skas, en tjensteman af lägre grad, med lägre aflöning, skulle kunna Lönereglering
användas, torde jag få fästa uppmärksamheten derpå, att, då den större /0> landt-
kassan alltid är förvarad under tre särskilda läs och räntmästaren ^l_r"nt™astarne-
ledes icke kan åtkomma densamma, samt, äfven om räntmästaren er- ! ’orts-)
sättes af en annorlunda benämnd och lägre aflönad tjensteman, den
mindre under hans omedelbara vård stående kassan, hvars belopp icke
kan utan olägenhet nedsättas, fortfarande måste af tjenstemannen hand-
hafvas, ansvaret icke kan sägas blifva förminskadt derigenom att de
större liqviderna komme att medelst anvisningar verkställas.
Grefve Ehrensvärd: Då jag sistlidne sommar läste embets-
verkens utlåtanden öfver komiterades förslag i nu föreliggande fråga,
trodde jag icke, att det förslag, som jag ansåg mig böra afgifva, då
nämnda komitébetänkande var remitteradt till mitt utlåtande, skulle
såsom nu skett blifva föremål för Riksdagens uppmärksamhet och om¬
pröfning. Stats-Utskottet har emellertid upptagit detsamma och gjort
det till utgångspunkt för sitt yttrande i ämnet. Jag erkänner tack¬
samt, att Stats-Utskottet fullt rigtigt refererat det väsentliga af mitt
utlåtande; men rörande den tillämpning, som Utskottet sedermera gör
deraf, kan jag icke vara lika ense med Utskottet. Jag tror nemligen,
att Utskottet icke fullt uppfattat den egentliga betydelsen af mitt för¬
slag, då Utskottet yttrar sig som följer:
»Genom vidtagande af anordningar i hufvudsakligen den rigtning,
som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
blifvit antydd, skulle landtränterierna kunna göras öfverflödiga, utan
att derför statsförvaltningen behöfde ställas i något egentligt samband
med enskilda kreditanstalter. Om nemligen uppbörden antingen ome¬
delbart af kronofogdarue och magistraterna insändes till Statskontoret
eller, derest icke så med våra förhållanden låter sig göra, sedan den¬
samma blifvit till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlevererad, af
dessa myndigheter utan uppskof öfversändes till nämnda embetsverk»
och så vidare.
Det väsentliga i mitt förslag är just det, att enligt detsamma all
uppbörd skulle försvinna från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Jag
hade nemligen tänkt mig, att all den uppbörd, som nu eger rum i
landsorterna, skulle ingå direkt till Statskontoret, så att detta embets¬
verk skulle blifva den enda stora kassan, och alla dessa små kassor i
landsorterna försvinna, öfver hvilka Statskontoret nu icke kan hafva
någon vigtig öfverblick. De till statsverket inflytande penningemedlen
skulle koncentreras i Statskontoret och derifrån åter utgå; dermed
skulle också för Statskontoret försvinna nödvändigheten att, såsom nu
tidt och ofta är fallet, begära kassaförstärkning från Riksgäldskontoret,
och det ehuru ofta icke obetydliga belopp vid samma tidpunkt finnas
innestående i landtränterierna. Såsom förhållandena nu äro, kan Stats¬
kontoret icke bedöma, huru mycket penningar som kunna finnas att
tillgå i ränterierna. Visserligen ingå för hvarje månad redogörelser
till Statskontoret från landtränterierna, men dessa utvisa, hurudan ställ¬
ningen var vid slritet af föregående månad, och då dessa inlöpa till
Statskontoret omkring den 8:de i månaden, kan det hända, att hvad
de upptaga såsom tillgång icke längre finnes disponibelt, och det är
N:o 11. 26
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering möjligt att redan följande dag kommer från Kongl. Maj:ts Befallnings-
för lana- hafvande en reqvisition på kassaförstärkning. Om nu denna uppbörd
räntmästare. ^ ]an(]SOrterna, såsom jag tänkt mig, skulle gå direkt in till Statskon-
(F°rts.) |-()reti j enlighet med hvad förhållandet torde vara i de flesta andra
länder och, såsom vi alla veta, i Norge, så skulle landtränterierna
kunna upphöra, och då funnes icke längre någon »raison d’étre» för
landträntmästarne. Att deremot, såsom Stats-Utskottet ifrågasatt, _ an¬
vända ett blandadt system och på somliga ställen låta uppbörden ingå
till ränterierna, men på andra ställen icke, dermed skulle efter min
öfvertygelse intet vinnas. Vill man gå i den af mig antydda rigt-
ningeu, då måste man också taga steget fullt ut och godkänna konse-
qvenserna; i annat, fall torde det vara säkrast att behålla det nu¬
varande systemet, sådant det är, med all dess långsamhet, besvärlighet
och onödiga ränteförlust, för att icke tala om de utgifter, som för¬
orsakas af den massa postporto, hvilken nu måste betalas.
Jag har ansett mig skyldig att inför Kongl. Maj:t framlägga mitt
nu omförmälda förslag, då jag hade att afgifva yttrande öfver landt-
statskomitéens betänkande; 'jag har gjort det efter bästa förstånd och
har, oaktadt de anmärkningar, som här blifvit framstälda af tvenne
bland mina kolleger, icke funnit anledning att frångå den åsigt, jag
i föreliggande ämne hyst och som jag fortfarande anser vara den rig-
tiga. Det är naturligt, att hvarje reform och synnerligen en så pass
vigtig som denna, som skulle bryta med 200 år gamla förhållanden,
icke kan göras utan att stöta emot åtskilliga häfdvunna föreställningar.
Men jag är öfvertygad om, att staten i många fall skulle vinna pa,
om den ordnade sina affärer på samma sätt som den enskilde sina.
De enskilda bankerna hafva visserligen numera icke stora sympatier,
ehuru jag ber att få nämna, att jag för min del har hvarken sympati
eller antipati för dem. Men jag tror, att det ej vore ur vägen,_ om
staten i viss mån tog dem till exempel. De enskilda banker, hvilkas
verksamhet blifvit någorlunda utvecklad, hafva vanligen rundt om¬
kring i landsorten en hel del afdelningskontor. Tro Herrarne, att
dessa banker sköta sina alfärer på samma sätt som staten sina i landt¬
ränterierna, livilka kunna betraktas som afdelningskontor i förhållande
till Statskontoret eller Riksbanken? Jag tror, som sagdt, att det
skulle vara synnerligen välbetänkt, om man lät all uppbörden i lands¬
orten gå direkt in till Statskontoret för att få statsverkets medel
samlade i en enda kassa. Det ligger då i sakens natur, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vid verkställandet af sina utbetalningar
måste, för att få de nödiga medlen, draga på Statskontoret. Man har
här anmärkt, att det måhända icke skulle blifva så lätt för dem, som
mottoge sådana anvisningar, att få penningar derpå. Jag är dock
öfvertygad om, att det icke i vårt land skulle finnas en enda bank
med någon känsla för sin egen icke blott värdighet, utan äfven nytta,
som icke skulle med tacksamhet mottaga sådana af Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande på Statskontoret utstälda anvisningar, oaktadt banken
skulle gå förlustig af något litet räntebelopp dervid; ty i bankens
hand skulle dessa anvisningar utgöra precis detsamma som riksmynt.
Om också af eu eller annan anledning det skulle inträffa, att en bank
i någon af våra, länsresidensstäder blefve indragen, så skulle det, med
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
27 N:o 11.
den vana vi numera hafva att begagna oss af bankernas förmedling i Lönereglering
vår penningerörelse, icke dröja länge förrän en ny bank uppstode, får landt-
som kunde åtaga sig den ifrågavarande inlösningen; och ville manra”t™asta''ne-
tänka sig, att någon bank vore nog oförståndig att icke gå in derpå, ^ or s’’
så skulle ett sådant förhållande ganska snart rätta sig sjelf, derige¬
nom att en ny bank eller ett nytt bankkontor uppstode, som genom
att åtaga sig denna inlösning af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
anvisningar droge till sig rörelsen och sålunda fördelaktigt täfiade
med den förra. Men, säger man, det kan hända, att vid den blif¬
vande indragningen af de enskilda bankernas tiokronorssedlar mången
bank icke längre finner någon uträkning i att fortsätta sin verksam¬
het, utan upphör att existera. Ja, det är möjligt; men äfven i detta
fall kommer utan tvifvel något nytt företag till stånd för att ersätta
det gamla; ty befolkningen kan nu en gång icke undvara ett bank¬
kontor för pennin gerörelsens skötande. Och uppstår icke något så¬
dant, då blifver det ett behof för Riksbanken att tillgodose rörelsen i
denna ort genom att dit förlägga ett afdelningskontor. Jag kan e j
heller för min del förstå de betänkligheter, som uttalats rörande den
befarade sammanblandningen af statens affärer med de enskilda ban¬
kernas. Då enligt mitt förslag all irppbörd skulle direkt insändas till
Statskontoret, så finge ju de enskilda bankerna ej det minsta med
den saken att beställa. Allt hvad de skulle göra vore att inlösa
Kongl. Maj ds Befallningshafvandes anvisningar. De blifva sålunda
fordringsegare hos Statskontoret eller Riksbanken till följd deraf, att
de ligga i förskott för statsverkets räkning; men statens medel dispo¬
nera de icke på något sätt, och huru någon sammanblandning af
affärerna då vore att befara kan jag verkligen icke förstå.
Med det förslag jag framstält afsåg jag visserligen icke i främsta
rummet att åstadkomma någon besparing. En sådan skulle dock utan
tvifvel uppkomma; ty jag fasthåller vid att man genom en sådan an¬
ordning icke mera skulle behöfva några landträntmästare. Men jag
är lika fast öfvertygad om, att det icke skulle gå för sig på det sätt
Stats-Utskottet föreslagit, nemligen att indraga landtränterierna och
vid somliga länsstyrelser anställa tjenstemän med lägre lönegrad och
vid andra nöja sig med de tjenstemän, som redan finnas. Det måste
finnas en särskild person, en bokhållare, som har i uppdrag att föra
de hithörande räkenskaperna. Men denna person behöfde enligt mitt
förslag icke aflönas så högt som en räntmästare; ty han skulle icke
hafva någon uppbörd om hand, utan endast en mindre dagkassa. Jag
tror icke, att denna kassa behöfde vara större än ett par tusen kro¬
nor; och för det beloppet kunde han lätt ställa nöjaktig borgen. Men
utom den direkta besparing, som sålunda skulle uppstå genom ränt-
mästareplatsernas indragning, skulle äfven, åtminstone vid vissa läns¬
styrelser, ytterligare en besparing kunna vinnas derigenom, att dessa
bokhållare sannolikt icke blifva helt och hållet upptagna af bestyret
med räkenskapernas skötande; de skulle säkerligen få temligen myc¬
ken tid öfrig för biträdande vid öfriga förekommande göromål, och
till följd deraf skulle utgifterna för extra biträde vid länsstyrelserna
kunna i någon man minskas.
Jag har icke förbisett, att mitt förslag skulle medföra en annan
N:o 11. 28
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering utgift, hvarom jag ännu ej talat. Såsom Kong! Maj:ts Befallnings-
f°r landt- hafvande tillkom det mig icke att yttra mig derom; men såsom le-
damot af denna Kammare har jag både rättighet och skyldighet att
01 s'' gorå det. Denna utgift består deri, att Statskontoret skulle komma
i behof af ökadt arbetsbiträde, då detta embetsverk finge mera att
göra till följd deraf att all uppbörd skulle direkt dit ingå. Men denna
utgift skulle fullkomligt uppvägas af den stora fördelen deri, att man
vid länsstyrelserna blefve befriad från hela den besvärliga räkenskaps-
föring, som nu åligger landtränterierna i och för uppgörandet af lands-
boken, som blefve alldeles onödig, enär motsvarande räkningar i stäl¬
let borde uppgöras i Statskontoret, som derigenom också blefve i till¬
fälle att afsluta sin rikshufvudbok betydligt tidigare än nu är möjligt.
Dessa äro de väsentliga skäl, som föranledt mig att framlägga
mitt förslag. Då jag nu haft tillfälle att närmare motivera detsamma,
så kan jag också inskränka mig dertill. Jag gör icke något särskild!
yivkande; ty jag kan icke instämma med Stats-Utskottet, utan måste
vidhålla den åsigten, att, om man icke tager steget fullt ut och låter
all uppbörden ingå direkt till Statskontoret, då är det mycket bättre
att bibehålla det nuvarande systemet med all dess omgång, långsam¬
het och kostnad, men också med dess stora trygghet och säkerhet.
Dermed menar jag dock icke, att tryggheten skulle blifva mindre, om
mitt förslag antoges. För hvarje anvisning, som utfärdades från
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, borde avis afsändas till Statskon¬
toret, som derigenom blefve i stånd att alltid till punkt och pricka
känna ställningen i landsorterna och utöfva en mycket effektivare
kontroll än för närvarande.
Herr Statsrådet Thyselius: Bland de många förslag, som af-
gifvits af den för landtstatens reglering tillsatta komité, och af hvilka
förslag hittills icke något vunnit godkännande, är också det, att landt-
räntmästaretjensterna skulle indragas. Komitén har afgifvit detta
förslag under förutsättning af en mängd omständigheter, som nu icke
vidare förefinnas. Redan det bör föranleda stor varsamhet vid be¬
handlingen af denna fråga. Men det är att tillse, hvilka de stora
fördelar månde vara, som skulle vinnas genom landträntmästaretjen-
sternas indragning. Det skulle väl i främsta rummet vara, att der¬
igenom skulle uppstå någon besparing för staten. Ehuru det egent¬
ligen icke inverkar på det beslut, som nu skall fattas, torde jag dock
få fästa uppmärksamhet derpå, att det framlagda förslaget i afseende
på ränteriernas förvaltning icke innebär någon ökad utgift för staten
mot de nuvarande, utan tvärtom en besparing. Men blifva då genom
den ifrågasatta indragningen af dessa räntmästarlöner de allmänna
utgifterna minskade? Jag tror det icke. I räntmästarnes ställe be-
höfvas andra tjensteman, hvilka visserligen skulle kunna åtnöjas med
något mindre löner än de visst icke öfverflödiga, som nu äro före¬
slagna för räntmästarne; men andra utgifter skulle komma i fråga,
hvarom jag längre fram torde få yttra mig. Den andra fördelen af
ränteriernas indragning skulle bestå deruti, att icke stora medel¬
belopp blefve för statens räkning liggande ofruktbara, såsom nu kan
vara förhållandet i ränterierna. I stället för att utgifva kontanta
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
29 N:o 11.
medel från_ Konungens Befallningshafvande, skulle liqviderna ske Lönereglering
medelst anvisningar. Dessa anvisningar skulle naturligtvis vara stälda f°r landt-
på Statskontoret, och att de måste vara stälda till viss man är ocksåräntmästarne-
lika gifvet, så framt man ej skulle få ett nytt slags sedelmynt, som (Forts-)
kunde gå man och man emellan, och om hvars utelöpande be¬
lopp man svårligen kunde hafva någon exakt kännedom. Dessa an¬
visningar, ofta på mycket små belopp, skulle af länsstyrelserna ut-
lemnas till dem, som både penningar att fordra. Men framställer sig
icke här den frågan: hvad är det, som i främsta rummet bör afses?
År det icke att den, som har en fordran af statsverket, skall utfå
densamma på det för honom mest lämpliga sätt? Men detta blefve
ju icke fallet, om man i en landsort skulle nödgas att i stället för
reda penningar åtnöjas med en anvisning, för hvilken betalning skulle
fn lyftas i hufvudstaden. Den skulle presenteras i Statskontoret, der¬
ifrån fås anvisning på Riksbanken, medlen der lyftas genom kom¬
missionär, och många svårigheter uppstå. Hvad som besparades i an¬
slag vid länsstyrelserna skulle, åtminstone till stor del, åtgå för in¬
rättandet af nya tjenstebefattningar i Statskontoret, der de till tusental
uppgående anvisningarna från länsstyrelserna skulle presenteras, och i
Riksbanken, hvars göromål genom "den nya anordningen skulle i hög-
grad förökas. Detta torde taga med hela besparingen. En andra
utväg vore att i de residensstäder, der enskilda banker finnas, dessa
skulle inlösa dessa på Statskontoret stälda anvisningar. Så komme
väl ock att ofta ske; men dessa enskilda banker komme såmedelst att
vidkännas uppoffringar genom att också nödgas hålla en ökad personal
och genom ränteförluster, som skulle för dem uppstå. Att taga någon
särskild afgift af den, som aflemnade en sådan anvisning till inlösen,
kunde väl ej komma i fråga. Icke heller borde statsverket blifva nöd-
sakadt att, åtminstone till en början, lemna något pekuniärt bidrag
åt enskilda banker, för det de emottoge de på Statskontoret stälda
anvisningarna, ty dessa blefve derigenom i tillfälle att utsläppa i den
allmänna rörelsen sina egna sedlar i allt större mängd, sä att Riks¬
bankens sedlar, rikets mynt, allt iller komme att dragas in. Deruti
torde för de enskilda bankerna ligga en vinst, som betäckte de till¬
ökade kostnaderna, men denna deras vinst komme utan tvifvel att
motsvaras af förlust på annat håll, i första rummet för Riksbanken,
men sedan reformen blifvit tillvägabragt, torde andra förvecklingar
och svårigheter icke uteblifva, åtminstone skulle på det sättet mot¬
arbetas det mål, hvartill man på senare tid sökt komma, eller att få
Riksbankens sedlar mera spridda.
Det kan vara en sanning, att på ett eller annat ställe landtränt-
mästarnes tid icke är fullt upptagen; men åtskilliga göromål tillhörande
landskontoren förefinnas nu, hvilka, på sätt vissa Konungens Befall¬
ningshafvande föreslagit, skulle kunna öfverflyttas på landträntmästare!!,
sa att hans tid blefve upptagen till statens gagn. Derigenom skulle
åter beloppet af de penningebidrag minskas, som i landskontoren
måste af allmänna medel utbetalas för bestridande af åtskilliga göro¬
mål derstädes.
Jag glömde att nämna, hvad angår den vinst man beräknade
skulle uppstå derigenom, att stora summor icke skulle ligga inne i
N:o 11. 30
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Löneregleringränterierna, utan penningarne hållas för den allmänna rörelsen till—
för landi- gängliga, att Statskontoret i stället nödgas hålla i Riksbanken inne-
rantmastame.gående ett betydligt belopp, för att kunna inlösa alla de anordningar,
(Forts.) gom pä Statskontoret ställas i ränterierna, hvarigenom den förespeg-
lade fördelen af allmänna medels hastigare utströmmande i rörelsen
också förfelas.
När jag sålunda ser, att besparingen sannolikt skulle blifva ingen,
att den allmänna rörelsen icke komme till godo större penningebelopp
än hvad nu ungefär är förhållandet, men att hittills under seklers
lopp följd god ordning blefve bruten, och att man skulle öfvergå till
alldeles nya stadganden, om hvilkas lämplighet man icke kan vara
lika försäkrad, och då hvad angår säkerheten för de i ränterierna
innestående medlen tillräckliga kontroller att förekomma förskingring
äro påbudna, till följd hvaraf ock den tid är ganska aflägsen, då staten
i sådant afseende bragts på någon förlust, så tror jag, att Kammaren
skulle handla klokast genom att, med afslag å Stats-Utskottets för¬
slag, gilla den af Kongl. Maj:t framstälda proposition om löne¬
reglering för landträntmästarne, hvilken är så uppgjord, att den icke
med ett enda öre öfverstiger hvad som blifvit af kollegierna för ända¬
målet tillstyrkt. .
Herr Nordenfelt: Efter de fullständiga och sakrika anföranden,
som här blifvit hållna, kan jag hafva föga att säga. Då jag varit
bland dem, som i Utskottet förfäktat Kongl. Maj:ts proposition,_ vill jag
dock söka bjuda några skäl för min åsigt. Utom Kongl. Maj:ts för¬
slag äro två andra, väsentligen olika vägar anvisade; den ena att an¬
vända de enskilda bankerna såsom statens kassörer och den andra att,
såsom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
föreslagit, verkställa alla liqvider genom anordningar på Statskontoret
och dit insända hela uppbörden direkt från kronofogdarne. Den första
utvägen har utom andra den väsentliga olägenheten, att Riksbankens
sedlar alldeles icke skulle komma att finnas i landsorterna, utan endast
enskilda bankers sedlar der vara i omlopp, hvarigenom staten komme
att i räntor eller minskad bankovinst förlora vida mer än den åsyftade
besparingen. Den andra metoden åter medför vida större svårigheter,
ty den gör kontrollen högst osäker. Man kan visserligen säga, att
man kan verkställa kontrollen genom dagliga rapporter från Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande till Statskontoret. Men hvarför gör man
icke på det viset redan under nuvarande förhållanden? Det är den
allra enklaste sak att afsluta en kassa; det går på ganska kort tid.
Genom dagliga kassarapporter skulle den öfverklagade långsamheten
vid redovisningen upphöra. Men skall Statskontoret hålla reda på alla
dessa uppbördsmän i orterna, så får Statskontoret ofantligt mycket
att göra, som icke väl kan skötas på afstånd. Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande kan deremot utöfva en verksam kontroll; han vet om
och när uppbörden går in, mycket bättre än Statskontoret. Dessutom
skulle det ofta inträffa, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes anord¬
ningar på Statskontoret icke blefve till inlösen aflemnade förr än efter
en längre tid, kanske en eller flera månader. I den enkla affärsrörelse,
som jag har om hand för statens jernvägsbyggnader, händer mycket
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
31 N:o 11.
ofta att en räkning, som attesterats till utbetalning, icke blifver pre- Lönereglering
senterad till inlösen i kassan förr än efter någon tid, af den anled- f°r landt~
ning att räkningen blifvit liggande bos fordringsegaren eller bos annanrantmastarne-
person, som fått fullmakt att lyfta medlen, och jag får icke räkningen (Forts-)
betald förr än lång tid förflutit. På samma sätt kan det komma att
gå i förevarande fall; anordningarne på Statskontoret kunna blifva
liggande eller gå från man till man och derigenom skulle reda och
ordning försvinna. Jag har försökt se saken från alla synpunkter och
kommit till det resultat, att mycket ondt kan åstadkommas, men föga
godt af det nya, som här föreslagits. Man kan ändock åstadkomma
en hastigare behandling af dessa ärenden, och det är att rekommen¬
dera; men man kan icke vara af med en person, som sköter dessa
saker. Alla dessa enskilda depositioner, som ingå till ränterierna med
stora belopp, t. ex. expropriationsmedel, som skickas in i betydande
poster och hvilka måste hållas tillgängliga hvilken dag som helst för
vederbörande att lyfta, fordra ju att någon finnes för att emottaga och
utbetala sådana medel. Landtränterierna äro och böra vara Stats¬
kontorets underkassor, och om blott Statskontoret sättes i tillfälle att
hålla reda på dem och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande behagade
skicka till Statskontoret dagliga rapporter om hvad som funnes i kas¬
sorna, skulle dessa kunna hållas ganska små. Jag kan icke finna
något skäl att gå in på något af dessa båda förslag, utan yrkar bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
Grefve Sparre: Det är med en känsla af tveksamhet som jag
begärt ordet i en fråga sådan som denna, i hvilken så mycken erfa¬
renhet redan talat. Jag ämnar dock icke bygga mitt uttalande en¬
dast på min egen omdömesförmåga, utan ber_ först och främst att få
erinra om det anförande till statsrådsprotokollet, som 1876, då fråga
förevar om Statskontorets omorganisation, afgafs af Chefen för Finans¬
departementet. Efter att hafva redogjort för löneregleringskomiténs
förslag i ämnet, innefattande bland annat, att alla liqvider från Stats¬
kontoret borde ske medelst anvisningar på Riksbanken, äfvensom för
den derifrån skiljaktiga mening Statskontorets President uttalat, yttrar
Herr Statsrådet följande: »I länder, hvilka uti allt hvad till liqvid-
och omsättningsväsen hör alltid ansetts som efterföljansvärda förebil¬
der, har detta betalningssätt utbildat sig till ett system, hvaraf all¬
mänheten anses hafva den största fördel. Det är efter min mening
alls icke otjenligt, att staten i sin män bidrager till införandet af så¬
dan sedvänja, att betalningar kunna verkställas genom anvisning å be¬
hållning i en bank, och antagligen kan ingen kraftigare dertill med¬
verka än en institution sådan som Statskontoret.» Jag tror, att dessa
ord, som då uttalades med hänsyn till Statskontorets omreglering, ega
sin fulla tillämplighet äfven på liqviderna från landtränterierna. Jag
tror, att samma skål, som talat för genomförandet af denna princip i
fråga om Statskontoret, gälla för dess genomförande vid landtränterierna
i lika hög grad. Emellertid säger man: att detta låter sig göra på
de ställen, der ett Riksbankens kontor finnes, kan ej förnekas; men
huru skall det gå till i sådana orter, der något sådant kontor icke är
förlagdt? För min del tviflar jag ej ett ögonblick på att derstädes
N:0 11. 32
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Lönereglering befintliga enskilda bankinrättningar med mycken tacksamhet skola mot-
för landt- £aga djdikn anvisningar, enär det för dessa inrättningar innebär en
rantmastame. jcke ringa fördel att, i stället för att remittera ganska betydliga kon-
(F°rts). ^an^-a penningbelopp, sända de Tida lättare anvisningarna. Jag tror,
att genom en sådan anordning ingen svårighet skulle uppstå eller ökad
kostnad för staten uppkomma. Jag är glad att äfven kunna instämma
med Chefen för Finansdepartementet, då han i samma statsrådsproto¬
koll vidare yttrar: »Det lider intet tvifvel, att en anvisning af Kongl.
Maj:ts och rikets Statskontor, utfärdad å dess behållning i Riksbanken,
stäid, alldeles såsom hittills varit vanligt, att betalas till innehafvaren,
skall utan tvekan af hvarje bankinrättuing eller större affärsman ta¬
gas för god som penningar, och hafva endast under ett år sådana an¬
visningar till några hundratal förekommit i rörelsen, skola de komité-
ledamöter, läroverkscensorer eller gratialister m. fl., hvilkas beqväm¬
lighet man velat afse, visst icke möta någon svårighet att hvar som
helst vexla den erhållna anvisningen i erforderliga penningevalörer.»
Jag tycker, att dessa ord fullt bekräfta den åsigt, jag nyss uttalade,
eller att hvarje bankinrättning villigt och gerna skall mottaga dylika
anvisningar och lemna penningar i utbyte. Jag ber vidare få fästa
Kammarens uppmärksamhet derpå, att Utskottet icke framlagt något
direkt förslag, utan endast afstyrka bifall till den ifrågasatta löneregle¬
ringen för landträntmästarne samt dervid uttalat såsom sin mening,
att hvad som ansågs rigtigt och godt vid regleringen af Statskontoret,
äfven borde vara rigtigt och godt vid regleringen af länskassorna.
Hvad Utskottet önskat bär således endast varit en utredning, och jag
föreställer mig, att Kammaren icke skall vilja motsätta sig en sådan.
En talare här i min närhet anmärkte mot Utskottet, att det icke, så¬
som han i sitt förslag påpekat, bestämdt uttalat sig för att uppbörds-
rnedlen skulle ingå från kronofogdarne och magistraterna direkte till
Statskontoret. Men, såsom jag nyss nämnde, Stats-Utskottet har icke
velat framlägga ett definitivt förslag, utan endast velat hafva en ut¬
redning af dessa frågor och i sammanhang dermed antydt, att upp¬
börden borde kunna insändas omedelbart från uppbördsmännen till
Statskontoret; men Utskottet har derjemte sagt, att, om en sådan an¬
ordning skulle befinnas icke vara för våra förhållanden lämplig, skulle
uppbördsmedlen inlevereras till länskassorna och derifrån skickas till
Statskontoret. Utskottet har icke tänkt sig, att, om den ena anord¬
ningen ansåges passa endast för det ena stället, den blott skulle til¬
lämpas der, men en annan på det andra stället; Utskottet har allenast
velat med dessa ord öfverlemna frågan till Kongl. Maj:t, som säkerli¬
gen kommer att föreslå det lämpligaste sättet, och det lika för hela
landet. Man har här mycket talat om det mindre lämpliga i att räkna
på institutioner, hvilkas säkra bestånd kan anses något tvifvelaktigt.
Ovaraktighet måste erkännas vidlåda hvarje mensklig inrättning; men
skall man uti ifrågavarande afseende draga några slutsatser för fram¬
tiden, måste man väl, här som i andra fall, döma efter förhållandena
under den gångna tiden, och de visa, att dessa penningeinstitutioner
väsentligt underlättat affärsrörelsen i vårt land. Man väntar sig möj¬
ligen, att en kommande indragning af tiokronorssedlarne skall medföra
en betydlig förändring i de enskilda bankinrättningarnes ställning, så
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
33 N:o 11.
att kanske en eller annan af dem går bort. Sådant kan ju hända, Lönereglering
men man torde med säkerhet kunna motse att då få i stället för det för landt-
gamla något nytt, som är lika bra. — Då frågan redan blifvit så rig-
tigt belyst af föregående talare, behöfver jag icke yttra mig vidare, 01 8'
utan vill nu, instämmande med Utskottets ärade ordförande och eu ta¬
lare i min närhet, endast yrka bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till det
förevarande momentet, dels afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga framställning, gjordes först proposition på bifall
till momentet, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt
sedermera proposition på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller mom. a i 6:te punkten af Stats-Utskot.tets ut¬
låtande N:o 10, röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår Kammaren momentet och bifaller hvad Kongl.
Maj:t i afseende å lönereglering för landträntmästarne föreslagit.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
Vitfallit sålunda:
Ja — 48.
Nej — 40.
Mom. b, c, d och e.
Biföllos.
7:de punkten.
Bifölls.
8:de punkten.
Herr Ekström: Jag (ber blott få för Herrarne framhålla det obe¬
fogade i Herr Johan Anderssons förevarande motion. Redan år 1696
fans på Jönköpings läns stat för Visingsborg upptagna tre länsmän;
och så är äfven förhållandet i den för år 1749 uppförda staten. Af
dessa tre hade en ön till distrikt, samt af de båda andra en smålands-
och en vestgötasidan. Visingsö var förr ett grefskap, tillhörigt famil-
Första Kammarens Prot. 1880. N:o 11. 3
N:o 11. 34
Onsdagen den 3 Mars, e. in.
jen Brahe, men indrogs sedermera till kronan. Sedan den tiden har
alltid funnits en länsman på ön, och just dess belägenhet i den oro¬
liga Vettern gör det nödvändigt att der hafva en särskild tjensteman.
Många gånger kunna kronofogde och häradsskrifvare icke komma dit¬
öfver, då uppbörd och mantalsskrifning skola förrättas, och då måste
polistjenstemannen fullgöra deras åligganden.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
9: de punkten.
Bifölls.
Den vidare föredragningen af utlåtandet uppsköts härefter till
nästa sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Femte
hufvudtitel;
N:o 17, i anledning af Riksdagens år 1879 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1877;
samt Banko-Utskottets memorial:
N:o 6, i fråga om afskrifning ur Riksbankens hufvudkontors räken¬
skaper af åtskilliga fordringar;
N:o 7, i fråga om afskrifning ur riksbankskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och
N:o 8, med hemställan om afskrifning ur riksbankskontorets i Visby
räkenskaper af dess återstående fordran för ett lån med omsättningsrätt;
hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst på före¬
dragningslistan för nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. x/4 till 11 eftermiddagen.
In fidem
O. Brakel.
Stockholm, Irar Heeggströms Boktryckeri, 1880.