RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Andra Kammaren. N:o 51.
Onsdagen den 5 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 28 nästlidne April
förda protokoll.
§ 2.
Upplästes ett af Herr J. Johansson i Bergsäng insända så lydande
sjukbetyg:
Att Riksdagsmannen Herr J. Johansson på grund af sjukdom är
nödgad att för någon tid vara sängliggande, intygas.
Stockholm den 4 Maj 1880.
Carl Sahlin.
Med. Doktor.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 11; samt
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 10 V2 och 55.
§ 4.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 16 angående tullbevillningen.
I ordningen förekom
Punkten 91,
handlande om artikeln Tobak.
Andra Kammarens Prat. 1880. N:o Öl.
1
N:o 51.
2
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
till Iafgif'terna
för tobak.
Af Kongl. Maj:t var föreslaget,
att nuvarande tullsatser måtte höjas för tobak, oarbetad, blad
och stjelk, till 1 krona 25 öre per kilogram samt för tobak, arbetad,
cigarrer och cigaretter, till 3 kronor 50 öre och för arbetad tobak,
andra slag, till 1 krona 50 öre per kilogram. Derjemte hade Friherre
Klinckowström hemstält, att införseltullen å cigarrer och cigaretter
måtte bestämmas till 2 kronor skålpundet.
Utskottet hade tillstyrkt,
att rubriken Tobak måtte i nära öfverensstämmelse med nu gäl¬
lande tullsatser erhålla följande lydelse:
Tobak:
oarbetad, blad och stjelk.................. 1 kilogram 1 krona,
arbetad, cigarrer och cigaretter ... 1 » 3 kronor,
andra slag ...................................... 1 » t krona 20 öre.
Efter uppläsning af denna Utskottets hemställan begärdes ordet af
Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Forssell,
som anförde: Då Bevillnings-Utskottet såsom egentligt och hufvud-
sakligt motiv för sin tillstyrkan om afslag å Kongl. Maj :ts framställning
om höjd tull å denna artikel anför, att det »icke synes vara med rätt¬
visa och billighet öfverensstämmande att lägga en ökad tullbeskatt¬
ning å denna artikel, hvilken utgör ett af de få njutningsmedel, som
ingå jemväl i de fattiges förbrukning11, och då samma Utskott några
sidor förut i betänkandet föreslagit Riksdagen att åtaga sig en tull¬
beskattning, som skulle fördyra ett af de fattigas allra oundgängli¬
gaste lifsmedel, vågar jag förutsätta, att Utskottet icke lägger så sär¬
deles stor vigt vid detta sitt argument, som dock är nästan det enda
Utskottet har att emot tullsatsen anföra.
Hufvudfrågan är: behöfver staten denna tullinkomst eller icke?
Utskottet tyckes förmena, att den icke är nödvändig, derför att Ut¬
skottet, enligt eget antagande, bjudit så tillräcklig beskattning å an¬
dra artiklar. Statens behof, som återstår att fylla i detta ögonblick,
är enligt uppgifter, som jag erhållit från Stats-Utskottet, omkring
400,000 kronor. Dertill kan dock komma åtskilligt mera, om det
skulle inträffa, att Riksdagen icke godkänner det förslag, som Kongl.
Maj:t framlagt till fyllande af Riksgäldskontorets behof och för att
förhindra att brist i jernvägstrafikmedlen skulle uppstå, derest till
Statskontoret skall öfverlemnas det för jernvägstrafiken nu erforder¬
liga kassaförlag. Om Riksdagen icke skulle gilla de af Kongl. Maj:t
härutinnan framstälda förslag, skulle bristen ökas till 1,800,000 kro¬
nor. Jag behöfver emellertid icke och får icke förutsätta något så¬
dant, utan har endast att hålla mig till den faktiskt föreliggande siff¬
ran 400,000 kronor. Man skall naturligtvis svara mig, att statsinkom¬
sterna så lätt kunna beräknas något högre, i synnerhet nu, då allt
synes häntyda på en ny period af bättre och lyckligare ekonomisk
utveckling. Jag tillåter mig dock varna mot ett öfverskattande af
dessa lyckliga konjunkturer. Hvad särskildt statsinkomsterna beträffar,
3
N:o 51.
Onsdagen den 5 Maj. f. m.
lian det visserligen hända, att de i år eller nästa år komma att flyta
något rikligare än Kongl. Maj:t beräknat. Men om så sker, beror
detta på importens ökning, på ökade arbetstillfällen, på ökad trafik
å kommunikationsanstalterna, med hvilket allt dock brukar följa eu
ökning i alla varupris. Men en ökning i alla varupris medför ovil¬
korligen en ökning i de statsutgifter, som nu, beräknade efter medel¬
tal, utgå under form af förslagsanslag. Mot eu höjning i inkomsterna
svarar alltid en böjning i dessa efter medeltal beräknade utgifter,
båledes får man icke lägga för stor vigt på en möjlig stegring af
statsinkomsterna.
Men dessutom vill jag lägga denna Kammare på hjertat, att vi
verkligen under kommande år behöfva öfverskott, att man icke får
förakta dem, icke anse dem för onödiga tillskott i statsinkomsterna
och att man icke behöfver frukta för att uppstående öfverskott skola
leda till ökade statsutgifter. Jag behöfver val ej påminna derom, att vi
lör närvarande hafva att betala Statskontorets skuld till Riksgälds-
kontoret för erhållna förskott. Till gäldande af detta förskott behöf¬
va» öfverskott. Det kommer antagligen att dröja några år, innan på
sådant sätt statsverkets ställning blir fullständigt reglerad. Jag har
förut funnit, att man. inom denna Kammare är lifligt intresserad för
att staten må komma ifrån denna tillfälliga, sväfvande skuld och är
öfvertygad att denna Kammare icke vill, att skulden skall fortfara, så
att den förvandlas från en sväfvande till en fast, utan hellre att den
under de närmast följande åren må betäckas med löpande statsinkom¬
ster. Etter min uppfattning får Kammaren icke vara rädd för, utan
snarare mån om ökade statsinkomster, på det att dessa må räcka till
att, på sätt jag nu angifvit, ordna statshushållningen.
Grefve Björnstjerna: Lika med Herr Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet vågar jag tro, att vi nu stå vid en tullartikel,
betydligt vigtigare än dem vi förut behandlat, vigtigare än tryffel och
champignoner, ja, till och med än band. Här är nemligen icke fråga
om att skaffa staten en tillökning i inkomst af endast några hundra
eller tusen kronor, utan af ej mindre än 600,000 kronor, eller tro¬
lig011 så mycket som behöfves för att fylla budgetens behof. Jag kan
tör min del icke finna någon artikel, som är lämpligare att ålägga en
hög beskattning än just tobak. Jag föreställer mig, att dess skrym¬
mande beskaffenhet skall göra det nästan omöjligt eller åtminstone
ganska svårt att lurendreja den, den är dessutom mycket allmänt be¬
gagnad. Jag vet icke, om detta är till egentlig nytta, men att så är
förhållandet kan icke bestridas. Den är icke någon nödvändighets¬
vara; ingen lärer kunna påstå motsatsen. Jag sätter sjelf ganska stort
värde på att röka en cigarr, men af egen erfarenhet vet jag också
att man kan vara af med den och detta utan all svårighet. Det är
således helt simpelt en lyxartikel. Och på dylika kan och bör man
lägga hög tull, när staten behöfver ökade inkomster. Fn förhöjd tull
å tobak har dessutom den stora fördelen, att genom den ökade in¬
komst, som härigenom vinnes, kan en höjd direkt beskattning för nästa
år undvikas. Jag vet visserligen, att man påstår, det den indirekta
Angående
Utaf gifter jk
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
4
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
tullafgifter na
fö' tobak.
(Forts.)
beskattningen är en olycka, derför att den, om jag så får säga, röf¬
va!' penningarna ur folkets fickor, utan att folket märker det. Jag för
min del erkänner dock, att, då skatter behöfvas, är det angenämare
att betala en skatt, som utminuteras i små portioner under loppet af
ett helt år och på ett sådant sätt, att jag icke märker det, än att på
en gång erlägga en större summa. Jag tror, att, när man tänker på
våra debetsedlar, skall största delen af denna Kammare vara af samma
tanke som jag. Härtill kommer att, om man så vill, kan man undan¬
draga sig den indirekta skatten genom att afstå från bruket af den
beskattade artikeln, en sak som deremot icke låter sig göra med den
direkta beskattningen. Då jag dessutom tror mig veta, att den nu
föreslagna tullsatsen är densamma som är föreslagen i Norge, finner
jag uti detta förhållande ett nytt skäl för svenska representationen
att antaga densamma.
På dessa skäl får jag yrka afslag å Utskottets betänkande och
bifall till Kong!. Maj:ts förslag.
Friherre Fock: Jag skall bedja att med några ord få antyda de
skäl, hvarför jag med min röst biträdt Utskottets förslag. I betän¬
kandet är redan uttaladt, att denna artikel utgör ett af den stora
allmänhetens få, men förnämsta njutningsmedel, och jag tror icke, att
det är fullt rigtigt att oupphörligen lägga beskattning uteslutande
eller åtminstone företrädesvis på dessa. Jag har dessutom förestält
mig, att, då en betydlig förhöjning i tullsatsen på tobak skedde förra
Riksdagen, det icke vore lämpligt att i år ytterligare anlita denna
samma artikel; hvarjemte det torde böra undvikas, att allt för myc¬
ket öka tullbeskattningen på en enda artikel och göra statens in¬
komster i samma mån allt för mycket beroende af denna. Dessutom
kan tullen på tobak svårligen undergå någon betydlig ytterligare
stegring, utan att en annan fråga på samma gång tages i betrak¬
tande, och det är den om accis på den inhemska tobaksproduk-
tionen. Denna fråga måste tagas i betraktande, om man vill
ytterligare höja tullen på tobak. Att Utskottet i en föregående
punkt tillstyrkt fördyrandet af ett lifsmedel, den inkonseqvensen
medger jag villigt, men för min del tror jag, att erfarenheten snart
skall lära, det fördyrandet af de förnämsta lefnadsbehofven genom
tullsatser ej är ett lyckligt sätt att fylla statens behof, och att så¬
lunda det nu gjorda lilla experimentet i denna väg skall för lång
tid förebygga anställandet af större dylika.
Sedan Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och be¬
hof afgafs, tyckes allt tillkännagifva en förbättring i statens finanser.
Så hafva tullmedlen visat en stegring till följd af den allmänna rö¬
relsens tillväxt. Trafiken på jernvägarne likaledes. Hvad bränvins-
tillverkningen beträffar, vill jag upplysa om ett förhållande, som här¬
vid kan vara af intresse. Denna tillverkning har under våren inne¬
varande år, eller till den första Maj uppgått till omkring 7,160,000
kannor, motsvarande en statsinkomst af lika många kronor. Under
de stundande sommarmånaderna, då tillverkning af bränvin endast
får ega rum i sammanhang med jästberedning, äro anmälda nio brän-
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 5
nerier, det högsta antal, som hittills förekommit, och dessa äro alla
bland de större. Jag anser derför icke öfverdrifvet, att den första
Oktober tillverkningen af bränvin skall hafva uppgått till 8,000,000
kannor. Det återstår då de tre höstmånaderna Oktober, November
och December. Granskas förhållandena från föregående år undei
höstmånaderna, så befinnes att tillverkningen 1874 under dessa må¬
nader uppgick till 91/2 millioner kannor; under år 1875 till 9,000,000
kannor — jag nämner blott runda tal — år 1876 till 9,000,000
kannor, 1877 till 6,600,000 kannor och 1878 till 8,500,000 kannor.
Under hösten 1879 gick tillverkningen ner högst betydligt; tillverk¬
ningen var då icke mer än 5,100,000 kannor, men anledningen till
detta betydliga nedgående låg väl dels uti den då rådande mindre
goda ekonomiska ställningen inom landet, dels deruti, att såväl till¬
verkning som införsel af bränvin forcerats under tiden före den se¬
nast beslutade skatte- och tullförhöjningens trädande i kraft. Det
torde derföre ej vara öfverdrifvet att antaga, det tillverkningen under
innevarande höst skall uppgå till åtminstone omkring 7 millioner
kannor, eller för hela året till 15 millioner kannor; och inga skäl
förefinnas, att för nästkommande år beräkna den lägre. Derjemte
ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att kostnaderna för kon¬
trollen öfver bränvinstillverkningen hittills gått och fortfarande kom¬
ma att gå ned, i följd deraf att bränneriernas antal minskats på
samma gång som tillverkningen vid hvarje bränneri ökats, hvilket
föranleder en ej ringa besparing i kontrollkostnaden.
1 Kongl. Maj:ts proposition äro vidare inkomsterna af hvitbet-
sockertillverkningen beräknade till endast 20,000 kronor. Detta är
väl en ringa post, men jag vill dock omnämna, att inkomsterna å
denna skattetitel under sista tillverkningsåret uppgick till något öfver
60,000 kronor. Om det dessutom skulle visa sig, att förhoppnin-
garne om stegring i statsinkomsterna för innevarande år ej skulle
realiseras, så kommer väl nästa Riksdag att besluta om nya skatter
och tullförhöjningar och deribland äfven om höjande af skatten på
bränvin. Detta är, som vi veta, eu fråga, som står på dagordningen
i sammanhang med ändringar i bränvinslagstiftningen, hvilken fråga
möjligen kommer under nästa Riksdags pröfning. Då kan äfven
komma i fråga en annan skattetitel, nemligen skatt på Öl och malt¬
drycker. Det är väl icke sannolikt, att Riksdagen då skall besluta
detta, utan att på samma gång bestämma, att dessa förhöjningar
skyndsammast skola träda i gällande kraft, i hvilket fall just under
det år, hvars reglering nu är i fråga, ökade inkomster skola komma
att uppstå.
Med afseende å de förhöjningar i tullsatser, som blifvit af Ut¬
skottet föreslagna och till en del redan af Riksdagen beslutade, har
jag trott att för närvarande kunde undvikas en så betydlig förhöj¬
ning å en enda tullsats, som den här föreslagna. Jag tillåter mig
nu ytterligare en erinran till dem af Kammarens ledamöter, som yr¬
kat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att icke glömma ett annat
yrkande, som bör följa med det förra, och det är, att, om en förhöj¬
ning af tobakstullen skall ega rum, bör på samma gång beslutas, att
N:o 51.
Angående
Klilafgifterna
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
6
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående denna tullförhöjning skall genast träda i kraft, ty i annat fall för-
tuilofgifterna iamas väsentligen effekten deraf.
(Forts?)' För min del skall jag yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr F. G. Sandvall: Jag behöfver icke vara mångordig, sedan
Friherre Fock så tydligt och klart utvecklat denna fråga; jag vill
endast tillägga några ord.
JDå vi här hört Herr Finansministern så ifrigt yttra sig mot en
tull på mais, hvilken tull dock, efter hvad som allmänt antagits,
hufvudsakligen skulle drabba bränvinsbrännarne, så kunde man deraf
icke se, att statskassan vore i synnerligt behof af större inkomster.
I annat fall tycker jag man gerna kunnat beskatta bränvinet likaväl
som man nu vill beskatta tobak och snus. Det är allmänt kändt, att
tobak och snus äro varor, som användas hufvudsakligast af den fattigare
befolkningen, och om man jemför inköpspriset å tobak, som är ungefär
10 öre per skålpund, med tullen derpå, som utgör 42 öre per skålpund,
sä skall man finna att tullen på tobak för närvarande utgår med
mellan 400 och 500 procent af varans värde, medan tullen på mais
skulle blifva några få procent. För min del finner jag det icke vara
konseqvent att ena dagen vilja befria just sådana varor, som användas
för bränvinsbränning, från tull och framhålla såsom välgörande att
taga dessa varor från utlandet, då man dagen efter eller så godt
som på samma gång vill att vi, för fyllande af ett stort behof i stats¬
kassan, skola beskatta den fattiga befolkningen för tobak och snus,
hvilket lika litet lärer kunna undvaras som bränvinet. Skulle svenska
folket någon gång blifva så snusförnuftigt, att det lägger bort dessa
varor, man kan ju tänka sig att så sker, så vill jag fråga, hvarifrån
man då skall få dessa medel, som nu ingå till staten för tullen å
tobak. Jag tror att det i allmänhet är oklokt söka skaffa staten dess
väsentligaste inkomster genom att med oskäliga tullar belägga några
få artiklar, synnerligast sådana som icke kunna inom vårt land pro¬
duceras.
För min del skall jag på det lifligaste tillstyrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Hedlund: Då jag hvarken varit med om att fördyra
potatisen genom tull på mais eller brödet genom tull på spanmål, är
jag fullkomligt fritagen från den inkonseqvens, som Herr Finans¬
ministern velat lägga Utskottet till last, derför att Utskottet i fråga
om tobak icke velat ingå på Kongl. Maj:ts framställning, men på
samma gång hyst mindre skrupler mot att fördyra den fattiga be¬
folkningens födoämnen, — en inkonseqvens, från hvilken Utskottet i
sjelfva verket icke heller kan frikännas. Men anledningen, hvarför jag
icke vill vara med om en tullförhöjning på tobak, är, förutom hvad Ut¬
skottet och dess ärade ordförande anfört, äfven en annan, nemligen
den, att, om Norge bibehåller de lägre tullsatserna på denna artikel,
under det Sverige ökar tullsatserna, — jag har icke kunnat finna,
att stortinget ännu fattat beslut i denna del; i så fall måtte det
hafva skett helt nyligen, men jag har anledning att tro, att man i
Onadagen den 5 Maj, f. m.
7
N:o 51.
Norge afvaktar det resultat, hvartill man kan komma i Sverige —
-om, säger jag, Norge tager de lägre tullsatserna, under det att Sverige
tager de högre, kommer otvifvelaktigt en betydande oloflig införsel af
denna artikel att ega rum från Norge till Sverige. På sammma sätt
hafva de förhöjda tullsatserna i Tyskland föranledt en mycket stor
smuggling från två sidor, från Belgien å den ena och från Ryss¬
land å den andra sidan — ett smuggleri, som rent utaf åstadkom¬
mit ett tullkrig vid gränserna. Hos oss behöfves icke något tullkrig,
ty blott med den rätt, eu passagerare eger att från Norge till Sverige
medföra tobak till viss qvantitet, kan man utan minsta svårighet
införa ganska stora massor från Norge till Sverige. Derigenom skulle
svenska statsverket i inkomst förlora hvad det söker vinna.
Men mitt andra och liufvudsakliga argument är, att jag icke tror
denna ökade inkomst af omkring 000,000 kronor vara af behofvet på¬
kallad. Ja, det må vara djerft af mig att gent emot Herr Statsrådet
och Chefen för Finansdepartementetet uttala ett sådant omdöme, men
jag har gjort det förr och upprepar det nu. I en statsbudget räknar
man icke med så små summor som denna. Man pålägger icke en ny
skatt för ett så obetydligt belopp, när, såsom jag vid ett föregående
tillfälle visat, de verkliga tullinkomsterna under en följd af 15 år
öfverstigit de beräknade med tillhopa icke mindre än 55 millioner
kronor, när verkligheten öfverstigit beräkningarne det ena året med
13 millioner, ett annat med 9 millioner, ett tredje med 4 till 5
millioner kronor, och förra året med 2\ millioner, oaktadt man då
bestämdt ansåg, att de verkliga inkomsterna icke kunde komma att
uppgå till det beräknade beloppet. Af alla dessa 15 år hafva blott 2
eller möjligen 3 år inträffat, hvarunder de verkliga inkomsterna något
understigit de beräknade. Totalbeloppet har emellertid på dessa år
varit omkring 55 millioners öfverskott. Vid sådant förhållande vågar
jag till hvar och en hemställa: böra vi väl för fyllande af en brist
på en 400,000 eller 500,000 kronor, under tider som de nuvarande,
åtaga oss en ny beskattning, hvilken utan tvifvel af verkligheten skall
jäfvas såsom onödig? Jag för min del anser det vara en långt enklare
utväg att få dessa 4 eller 5 hundratusen kronor, genom att höja be¬
räkningarna af tullintraderna något som vi kunna göra så mycket
hellre, som vi nyss af Bevillnings-Utskottets ärade ordförande hört,
huru utsigterna för den närmaste framtiden gestalta sig i afseende på
bränvinsbränningen, och då vi utaf de nyligen i Posttidningen synliga
sammandrag af offentliga rapporter kunnat inhemta, att statens samman¬
lagda inkomster under detta år utaf jernvägstrafikmedel, bränvins-
tillverkningsmedel och tullmedel öfverstigit fjorårets under samma tid
med nära 3 millioner kronor.
Jag hemställer till Herrarne, huruvida det kan vara skäl att inför
en sådan verklighet öka en beskattning, hvilken i sj elfva verket innebär
en beskattning på ett njutningsmedel af den beskaffenhet, att man väl
kan säga, att det blifvit så godt som en nödvändighetsartikel. Om vi
t. ex. vant oss vid att bruka halsdukar af siden, om hvarje tjenste¬
flicka, som vill vara ordentligt klädd, anser sig böra bära sidenschalett
på hufvudet, så, ehuru det må vara sant, att sådant i och för sig
Angående
tulla fgifter na
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
8
Angående
tull af gifter na
för tobak.
(FortsJ
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
är en öfverflödsartikel, har det dock, derigenom att det allmänt af
folket begagnas, blifvit en nödvändighetsartikel. Den tull, vi kunna
lägga på siden, blir på så sätt en tull på en nödvändighetsartikel,
lika som den tull vi skulle lägga på tobak och snus blir en tull på en
nödvändighetsartikel, till följd af det insteg denna artikel fått uti
folkets dagliga seder.
Jag tror således icke, att man bör än ytterligare uppdrifva be¬
skattningen på denna vara, och, då statens behof af inkomst icke
heller kan anses påkalla densamma, yrkar jag bifall till Utskottets
betänkande i denna del.
Herr Jöns Rundbäck: Jag ber till en början få instämma i
det slut, hvartill den siste talaren kommit, men på samma gång ber
jag få, uttala ett annat spörsmål angående ett slagord, som man här
hört i år och förut samt jemt och ständigt fått se i pressen, nemli¬
gen att frihandlarne påstå att, om man skyddar en näring, så blir
deråt ett dåligt resultat, ty fabrikatet blir underhaltigt och slutligen
måste näringen gå under. Nu finnes efter mitt förmenande icke nå¬
gon bättre skyddad näring i vårt land än just tobaksfabrikationen.
Jag vill fråga: har denna fabrikation gått till ruin eller har den till¬
verkat dåliga varor ? Jag åtminstone tror icke, att någon kan påstå
det så varit eller är förhållandet.
Jag erinrar mig nu, att, då jag för ungefär 25 år besökte Stock¬
holm, omtalades här såsom något märkvärdigt, att här öppnats sär¬
skilda bodar för försäljning af cigarrer, tobak och snus. Sådant hade
icke förut varit förhållandet. Nu deremot se vi, att under detta
skyddssystem, som på senare tiden tillämpats i fråga om tobak och
snus, uppväxa cigarr- och snusbodar i snart sagdt hvartenda hus
både i Stockholm och i .småstäderna; och detta visar väl, att skydds-
systemet har makt att främja dylika affärer. Att ifrågavarande nä¬
ring icke är obetydlig, kan man finna deraf, att medan i Sverige år
1878 t. ex. införskrefvos 81 centner snus till ett värde af 10,000
kronor, som lemnade en statsinkomst af 4,000 kronor — för att en¬
dast nämna runda tal —, så tillverkades i Sverige icke mindre än
7,796,000 skålpund snus till värde af 3,968,000 kronor. Man har kallat
snus och tobak för kassaartiklar; men att så skulle vara, har man
alldeles lyckats omintetgöra, ty som jag nyss nämnde fick staten under
år 1878 för dessa kassaartiklar icke mera än 4,000 kronor i inkomst.
Om deremot dessa inom landet tillverkade artiklar varit åsätta en be¬
skattning af 50 öre per skålpund, ungefärligen 1 krona 20 öre per
kilogram, såsom Utskottet föreslagit, hade ju inträffat, att statsverket
erhållit en inkomst af 3,800,000 i stället för lumpna 4,000 kronor,
hvarmed staten nu får nöja sig till följd af en alltför hög tullbevill-
ning, hvilken medfört skyddssystemets vanliga verkningar: att öka
tillverkningen inom landet och minska öfver höfvan tullinkomsterna af
denna vara. Efter mitt förmenande borde staten derför — och detta
har jag städse yrkat — något sänka tullen på arbetad tobak, andra
slag, ty öfverdrifterna härvidlag hafva redan öfverskridit gränserna
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
9
N:o 51.
för det billiga. Man har emellertid hoppat öfver från protektionism
till prohibitism; men man skall väl icke lägga tullen å eu vara så,
att staten icke får någon inkomst alls deraf. På samma sätt har
det gestaltat sig i allmänhet med de särskilda slagen af arbetad to¬
bak, måhända med något litet undantag för cigarrer och cigaretter.
Då man vet, att en del af den importerade tobaken användes till
snus och billigare cigarrer, så är det klart, att den eljest vackra
grundsatsen om att man ej bör fördyra varan för den fattiga icke
längre komme att härvidlag tillämpas, ty just den fattige komme att
drabbas af en förhöjning å ifrågavarande artikel. Skulle man emel¬
lertid nu ålägga eu högre tullafgift å nämnda vara, så blefve följden
deraf precis densamma som i fjor, då det blef importörerna, fabri¬
kanterna och lurendrejarne, som hade förtjensten deraf. De skyn¬
dade sig då allt hvad skyndas kunde för att taga in massor, ja, hela
skeppslaster af tobak till Sverige, för att undgå den väntade tullför¬
höjningen. Och hvarför skulle de icke göra så? Jag erkänner, att
de tvärtom gjorde ganska rätt deri. På samma sätt gick det med
den tobak, som låg inne på nederlag; icke heller för den kom sta¬
ten att förtjena något. Om nu såsom Herr Finansministern förebådat,
den nya tulltaxan icke komme att utfärdas förr än vid årets slut, så
är det gifvet, att man har eu rundlig tid på sig att importera huru
mycket tobak, man behagar; på åtminstone två år torde icke behöf-
vas mera tobak och statens fördel lär icke mycket tillgodoses på
detta sätt. Hvad tobaksfabrikanterna beträffar, så äro dessa de mest
gynnade, och förlidet år torde de flesta af dem hafva samlat en or¬
dentlig förmögenhet, hvilket kunnat ske genom det nästan onaturliga
skydd man lemnat just denna näring. Om man nu ytterligare skulle
vidtaga en förhöjning af tobakstullen, skulle en person bestämdt
kunna förtjena icke obetydligt med penningar genom att året igenom
oafbrutet resa emellan Sverige och Norge och föra med sig för hvarje
gång arbetad tobak till den qvantitet en resande enligt nu gällande
bestämmelser eger att tullfritt innehafva. Derför tror jag, att man
bör akta sig att öfver höfvan forcera tullbevillningen å denna vara.
Vidare tror jag, att alla de, som verkligen vilja hjelpa den fattige,
äro öfverens om att uttaga de för statsverkets utgifter erforderliga
medel genom allmän bevillning, men jag tror ej att sådant går för
sig i längden. Visserligen har man sagt, att Riksdagen möjligen kom¬
mer att höja skatten på bränvinstillverkningen nästa år, men när den
tid slutligen kommer, då man ej längre super bränvin, måste man
vara betänkt på någon annan utväg att fylla dessa statsinkomster,
som härflyta från bränvinstillverkningen.
Det är svårt att bevisa det tobak är en nödvändighetsvara, men
lika svårt torde det vara att bevisa, det tobak icke är en nödvän¬
dighetsvara. Dock är det ett faktum i vårt land, att hela den man¬
liga befolkningen brukar tobak i en eller annan form; och att arbe¬
taren i allmänhet ej kan undvara tobak såsom njutningsmedel, torde
vara obestridligt. Sjelf vågar jag tro, att arbetarens buss eller pipa
icke är någon last, som behöfver hårdt beskattas, och att vi således
redan gått för långt i att beskatta denna vara. Långt ifrån att vilja
Angående
tullafgifterna
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
Angående
tullafgifterna
för tobak.
(Forts.)
10 Onsdagen den 5 Maj, f. m.
höja tobakstullen, skulle jag således tvärtom vilja sänka den, dels för
att få statsinkomster och dels för att det är ett onaturligt skydd.
Jag yrkar bifall till Bevillnings-Utskottets förslag.
Herr J. Anderson i Tenhult: Då så många talare redan yrkat
bifall till Utskottets förslag i denna punkt, kunde det anses öfverflö¬
digt att vidare gorå det, men jag ber ändå att få nämna några ord.
Jag anser, att tobakstullen i närvarande stund redan är större än den
borde vara. Ingen artikel drager hos oss så hög tull som just denna,
ty tullen derå utgör mer än 4*/2 gånger varans värde. Man kan
köpa tobaksstjelk för 9 öre skålpundet, men tullen är för närvarande
icke mindre än 42 öre skålpundet. Jag hemställer, huruvida det då
kan vara skäl att ytterligare höja denna tullsats. Snarare borde man
sänka den och i stället lägga tull på andra varor. Jag skulle vilja
hafva en lämplig tull på alla varor, som införas i vårt land.
Då, såsom jag nämnde, flere talare redan yrkat bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt, anhåller jag endast att få i detta yr¬
kande instämma.
Herr Jonas Peter Nilsson: Såväl inom Bevillnings-Ut-
skottet som Kammaren har man antydt, att högre tullsatser äro
behöfliga dels för att bereda staten inkomster och dels för att höja
industrin i landet. Jag undrar, om icke tobaksodlingen äfven är en
svensk industri, som åtminstone för ett antal år tillbaka ej var utan
betydelse. Denna industri bör äfven tagas i betraktande. Det har
gått så långt inom denna Kammare, att man lagt skatt på lifsmedel.
Den fattiga befolkningen skall betala skatt för att få äta bröd, fläsk
och potatis. Är detta lämpligt, så synes det äfven lämpligt att snus,
tobak och cigarrer beläggas med högre tull. I fall de nödvändigaste
lifsförnödenheter skola åsättas tull, så böra ej de mindre behöfliga
varorna gå fria från förhöjd tull. Jag yrkar derför afslag å Utskot¬
tets förslag i denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Leijonhufvud: Då jag denna gång kommer att rösta
för bifall till Utskottets förslag, sker det icke derför att jag anser
tobak vara ett olämpligt beskattningsföremål. Tvärtom anser jag to¬
bak särdeles lämplig till kassaartikel. I alla andra länder beskattas
tobaken högt, oaktadt denna beskattning der liksom här träffar äfven
den fattiga befolkningen. Således — när den dag kommer då staten
behöfver stora inkomster, kan tobaken lämpligen beläggas med högre
skatt. Nu invänder man, att fabrikanten på sådant sätt får ett skydd
och gör oskälig vinst, men för min del har jag ej något emot att
svenske medborgare göra vinst på sina näringar, då dessa bedrifvas
ärligt.
Det är således icke från denna synpunkt som jag hyser några
betänkligheter. Men jag tror icke, att det är möjligt att taga ut en
stor skatt å tobak i form af fiuanstull, utan att på samma gång hafva
en accis på den inhemska tobakstillverkningen. Kommer den dag, då
Onsdagen den 5 Maj, f. Di¬
ll
N:o 51.
staten verkligen behöfver en hög tobakstull, vill jag rösta för en sådan Angående
i förening med en dylik accis. Men för närvarande är staten, enligt t%llahi-fUrna
min åsigt, icke i behof af en förhöjd tull å tobak. Oaktadt Herr
Finansministerns beräkningar, anser jag, att de beräkningar, som Fri¬
herre Fock gjort, hafva mera grund för sig.
Jag kommer således, såsom jag antydt, att för denna gång rösta
för en lägre tull å tobak, men en annan gång, om statens behof det
kräfver, för en högre och, i fall så erfordras, en mycket högre tull¬
sats å denna vara.
Grefve Björnstjerna: Det förefaller mig vara ganska vågadt
att i likhet med representanten från Göteborg antaga, att tullinkom¬
sterna under nästa år fortfarande skola uppgå till höga belopp, der¬
för att de under innevarande års första qvartal stigit, i synnerhet då
man vet, att nu gynsamma omständigheter inträffat efter en nyss
öfverstånden kris, då rörelsen alltid ganska hastigt tilltager. Om
detta lyckliga förhållande kommer att fortfara, står icke i mensklig
makt att med någon säkerhet förutsäga. Det torde då vara mycket
rigtigt, att Herr Finansministern icke beräknat inkomsterna högre än
han gjort. Vi hafva nyligen kommit under fund med att, då inkom¬
sterna beräknats höga, dessa icke uppgått till det beräknade beloppet,
utan att en brist uppstått, som måst fyllas genom en ganska obehag¬
lig direkt tilläggsbevillning. Detta är eu missräkning, för hvilken en
representation noga bör akta sig. Hon bör hellre se till, att inkom¬
sterna beräknas låga. Jag kan deremot icke finna att skada uppstår,
om, genom den ifrågavarande tullförhöjningen, statskassan får en ytter¬
ligare inkomst af 600,000 kronor. Man har ju under den föregående
diskussionen rörande detta betänkande talat om, huruväl det skulle
vara, om statsverket genom en eller annan högre tullsats finge till
och med endast några tusen kronor mera i inkomst.
Att, såsom den siste talaren gjorde, räkna på att franska handels-
traktaten skall komma att upphöra, tror jag vara ett misstag. Detta
är en sak, som icke står i någons förmåga att kunna med säkerhet
bestämma. Om man följt med förhandlingarne i tullfrågorna uti de
franska Kamrarne under senare tiden, torde man finna, att frihandelns
idéer snarare der gått framåt än tillbaka. Under sådana förhållan¬
den torde det snarare vara troligt, att traktaten kommer att förlängas
än att den kommer att upphöra. Underhandlingar om en ny traktat
kunna nemligen icke på några månader afslutas.
Man har sagt, att tobaken vore en nödvändighetsartikel för folket.
Jag bestrider detta, den är endast en vana, intet annat. Men äfven
om den vore en nödvändighetsartikel, kan jag icke se, att den före¬
slagna tullförhöjningen kan på något känbart sätt menligt inverka
på arbetarens kassa. Här är ju blott fråga om en förhöjning af 30
öre per kilogram. Huru mycket gör detta på en cigarr? Det måste
vara högst obetydligt. Dessutom ber jag få nämna att, efter hvad
en person, som har fullt reda på förhållandena, för mig uppgifvit, de
cigarrer, som importeras, icke rökas af den fattiga befolkningen; dessa
importerade cigarrer äro af en finare sort, som endast användas af
N:o 51.
12
Onsdagen den 5 Maj, r. m.
Angående
tullafg tf terna
för tobak.
(Forts.)
de förmögnare klasserna. Arbetarne deremot begagna cigarrer, till¬
verkade af svenska tobaksblad.
Jag kan icke heller se, att en förhöjd tull å tobak kan verka
vare sig till nytta eller skada för våra tobaksfabrikör. Tobakstullen
är helt simpelt en finanstull. Om denna tull nu leinnar skydd för
våra fabriker, lemnar den samma skydd, hvarken mer eller mindre,
om den höjes, blott att samma proportion som nu mellan råvaran
och den arbetade varan bibehålies. Jag tillåter mig tillägga: Våra
tobaksfabrikör stå sig nu utmärkt väl. Detta är särdeles glädjande,
helst dessa fabriker använda icke allenast utländsk, utan äfven in¬
hemsk tobak och detta till en ganska betydlig grad. För dem, hvilka
så ifrigt yrka skydd för våra egna produkter, torde det då icke kunna
vara annat än välkommet, om den svenske jordegaren, som kan
producera tobak, också får något mera betaldt för sin vara; och detta
torde kunna ske, om tullen på den utländska något höjes.
Jag kan ej fatta hvad Herr J. Rundbäck menar, då han säger,
att tullen å tobak icke inverkar i någon synnerlig grad på statens in¬
komster. Tager han endast tullen å snus i betraktande, har han vis¬
serligen rätt. Men fäster man sig deremot vid tullen å den oarbetade
tobaken, inbringade den år 1878 den ganska vackra summan af 2 7,
million kronor.
Då jag således icke kan finna, att de här föreslagna tullsatserna
det ringaste inverka hvarken till nytta eller till skada för våra
tobaksfabrikanter, men deremot kunna vara till fördel för landets
tobaksodlare; då jag ytterligare icke kan dela de farhågor, som
uttalats att de skulle hafva till följd ett storartadt lurendrejeri,
och då man väl kan hafva anledning vänta, att norska stortinget
skall förena sig om samma tullbestämmelser som vi, kan jag icke
finna några skäl, som tala för bortkastandet af denna ganska be-
aktansvärda statsinkomst. Jag tillåter mig slutligen anmärka, att då
jag förmodar att norska stortinget icke heller vill afstå från en dylik
inkomst, man väl icke får taga för så alldeles gifvet hvad talaren på
göteborgsbänken hållit före, nemligen att stortingets beslut i frågan
skall blifva i en motsatt rigtning mot den af mig antydda.
Jag yrkar fortfarande bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Herr Herslow: Jag skall fatta mig helt kort. Mot tull å tobak
såsom en indirekt skatt har jag föga att invända. Men hvad jag an¬
ser vara af större vigt är principen att i fråga om tull-lagstiftning i
allmänhet en viss fasthet måste vara rådande. Detta experimenterande
genom att det ena året efter det andra ändra tullsatserna finner jag
i högsta grad förkastligt. Då så nyligen som i fjor en tullförhöjning
å tobak beslöts, så är det väl nödvändigt att låta någon tid förflyta,
innan vi åter gorå samma experiment. Ingenting verkar så skadligt
på näringarne och deras existens som den i följd af ett dylikt sätt
att handhafva tull-lagstiftningen uppkommande osäkerhet, som dess¬
utom framkallar en mängd osunda och på slumpen beroende spekula¬
tioner, likasom jag ock anser, att hvarje tullförhöjning, hvarigenom
en premie gifves åt en viss näring, innebär en orättvisa mot öfriga
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
13
N:o 51.
näringar. Genom den i fjor verkställa tullförköjningen å tobak steg
värdet af produktionen af denna vara här i landet från 450,000 kro¬
nor till närmare 1 million kronor. Att nu åter fördubbla denna in¬
komst för den ganska inskränkta del af landet, der denna näring kan
drifvas, anser jag icke vara rätt välbetänkt. Jag tror visserligen, att
vi någon gång kunna komma derhän, att vi måste ytterligare höja
tullen på tobak. Men innan vidtagandet af en sådan åtgärd bör
dock någon tid hafva förflutit samt statens behof göra densamma till
en bjudande nödvändighet; i hvilket fall det ock torde blifva erforder¬
ligt att tänka på införandet af accis eller beskattning på den inhemska
tobaksodlingen.
Ett annat argument, som för mig är afgörande, är det, att, enligt
min öfvertygelse — som jag är glad öfver att höra delas af flera
framstående finansierer, bland andra af Herr ordföranden i Bevillnings¬
utskottet — den af Kongl. Maj:t föreslagna tullförhöjningen å tobak
ingalunda är nödvändig för att bringa jemvigt i budgeten.
Chefen för Finansdepartementet har hållit före, att den Kammare,
som besluta stegring i tullen å de fattiges lifsförnödenheter, väl icke
gerna kan neka en sådan stegring i fråga om en njutningsartikel. Jag
beklagar det förstnämnda, men ser deri ingalunda någon nödvändighet
att besluta det sistnämnda. Derför att jag fördyrat de fattiges nöd¬
vändighetsartiklar, måste jag väl ej behöfva göra äfven njutnings-
artiklarne dyrare för dem. En sådan konseqvens får man väl icke
tillämpa. Skulle detta argument möjligen få någon kraft, så borde
man väl snarare vända om satsen och såga: eftersom vi beslutat att
göra de fattiges nödvändighetsartiklar litet dyrare än förut, så böra
vi nu icke gå in på att stegra priset på deras njutningsartiklar.
Då jag sålunda för min del finner den föreslagna tullförhöjningen
icke vara billig och rättvis, icke ekonomiskt förståndig samt slutligen
ej vara af nödvändigheten påkallad, så yrkar jag bifall till Bevillnings¬
utskottets förslag. Frågan står ju oss alltid öppen för upptagande
ånyo i framtiden, om så finnes behöflig!
Herr Liss Olof Larsson: Jag har icke förut deltagit i diskus¬
sionen rörande detta tullbetänkande; den har hufvudsakligen utgjort
en strid mellan frihandlare och protektionister, och då det alltid före¬
fallit mig som om frihandlarne hade rätt, teoretiskt sedt, men att
protektionisterna deremot hafva rätt, när man ser frågan praktiskt och
från erfarenhetens synpunkt, så har jag nu endast hört på, för att
kunna inhemta några nya upplysningar för mitt omdöme. Men oak¬
tadt jag uppmärksamt lyssnat till hvad som blifvit sagdt, får jag be¬
känna, att jag derunder icke fått höra något nytt, utan endast gamla
skäl och fraser upprepas, och jag befinner mig precis på samma stånd¬
punkt i frågan nu, som vid diskussionens början.
En sak ber jag emellertid att få säga och beklaga, och det är,
att såväl nu som tillförene vid behandlingen af tullfrågor uttrycket:
“de fattige“ så mycket missbrukas, att jag rent af tycker synd om
dem, ty icke är det den fattige arbetarens bästa våra frihandlare
förfäkta. När derför frihandlarne säga, att det är med hänsyn till
Angående,
t ull af gifter na
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
14-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
ingående
tull af'gifterna
för tobak.
(Forts.)
“de fattige “ som de drifva sina satser, så hade de väl också bort
taga bort tullen å den artikel, hvarom fråga är i 59:de punkten i
betänkandet, ty den artikeln begagnas nog bra mycket af frihandlarne,
när de påstå sig föra de fattiges talan.
Nu för man det talet om de fattige och om skyddandet af deras
intressen, på samma gång som man dikterar en tulltaxa, der man
lägger tull på varor, som af den fattige mest förbrukas. Man lägger
t. ex. icke hög tull på den rikes tobaksförbrukning, utan det är på
den fattiges, som afgiften lägges. Man beskattar mest den billiga
tobaken, och de fattige lära icke röka de dyrbara havanna-cigarrerna.
Desse få betala flera gånger högre tull, i förhållande till varans värde,
än den rike, som röker de dyrbarare cigarrerna. Om man ser efter
Kommerskollegii berättelser, så skall man få se, hurusom de, som
begagna den billigare tobaken, nemligen stjelk- och råtobak, få betala
60 procent af varans värde i tull, då deremot den, som röker fina
cigarrer och cigaretter, icke behöfver betala mera än 19 procent i
tull! Under det att man dikterar en sådan tulltaxa, säger man lik¬
väl, att det sker i den fattiges intresse!
Samma förhållande är det, om man betraktar de tullsatser, som
äro satta på tyger och dylikt. Der beräknas tullen efter vigt, och
följaktligen måste den fattige arbetaren, om han skall köpa sig eu
importerad vara, betala för sin grafva, och följaktligen tunga rock
många gånger högre tull i förhållande till rockens värde, än den rike
sprätten för sina dyrbara, men lätta klädespersedlar.
Går jag till vinerna och tullsatserna för dem, så finner jag att
samma förhållande eger rum. Staten tager samma tull för en kanna
vin, som kostar en krona buteljen, som staten tager för champagnevin
och gamla, dyrare viner, hvilka kosta 8 å 10 kronor buteljen! Allt
detta sker dock under påstående, att det är de fattiges intresse man
förfäktar och deras rätt man bevakar, och genom ett sådant tal får
man arbetarne och den fattiga befolkningen på sin sida, under för¬
säkran om, att det är deras rätt man förfäktar, då man antager så¬
dana tullsatser. Jag kan dock icke vara med om att, under sken af
att hjelpa den fattige, man försöker på allt sätt klämma honom.
När under förra årets riksdag fråga var om tobakstullen, så före¬
slog Kongl. Maj:t i sin proposition, hvilken bifölls af Riksdagen, att
man skulle höja tullen på oarbetad tobak och stjelk, som förbrukas
af den fattiga befolkningen, men tullen å cigarrer och cigaretter höj¬
des icke med ett enda öre. Huru har man väl nu förfarit, när fråga
var att förvandla tullsatserna från beräkningen för skålpund till be¬
räkningen efter kilogram? Jo, när det var fråga om stjelk och rå¬
tobak, d. v. s. den egentliga råvaran, så icke blott behöll man den
gamla tullsatsen, utan densamma höjdes något litet. Den skulle nem¬
ligen, noga räknadt, hafva utgjort 98,81 öre för kilogrammen, men i
dess ställe höjde man densamma till en krona. Då man deremot skulle
förvandla tullsatsen på cigarrer och cigaretter, för hvilka man nu be¬
talar 1 krona BO öre per skålpund, så skulle tullsatsen för en kilo¬
gram egentligen hafva utgjort 3 kronor och några öre, men då ned¬
satte man tullsatsen deremot till tre kronor i jemnadt tal. Detta
Onsdagen den 5 Maj, f. m. 15
skulle väl också vara för att hjelpa de fattiga, kan jag tro. För min
del_ kan jag icke annat än på det bestämdaste ogilla ett sådant för¬
faringssätt.
Jag vill dock för min del vara med om en förhöjning af tullen
å tobak, derför att, äfven om den begagnas af den fattiga befolknin¬
gen, så är den dock icke en ren nödvändighetsvara, utan en lyxartikel,
som man kan sluta upp med att begagna, när man icke har råd att
skaffa sig densamma. Af detta skäl är jag med om en tullförhöjning
å__ denna vara, och jag tror, att jag har ett ytterligare skäl dertill i
nödvändigheten att bereda staten ökade inkomster. Visserligen säger
Bevillnings-Utskottet nu såsom vanligt, att det förefinnes inga oupp-
fylda behof, men jag, som har äran att vara ledamot i Stats-Utskot-
tet, har en annan erfarenhet härom och vet, att det tvärtom finnes
många behof att fylla. Det skulle derför förvåna mig, om Andra Kam¬
maren icke skulle vara med om att bevilja staten en inkomst, dä det
kan ske på detta sätt, der det icke drabbar en nödvändighetsvara
utan en lyxartikel. Jag gör detta också, derför att det finnes en
statsbrist, och jag är öfvertygad om, att vi icke lära kunna hoppas
att vinna bifall af Regeringen för en framställning, som går ut på
afskrifning af grundskatter och indelningsverk, förrän man betäckt
denna brist i statskassan, ty om vi laborera med en brist, så komma
vi icke till det mål, vi sträfva efter, nemligen reglering af våra skatte-
förhållanden. Det är för att få denna brist fyld, som jag vid ett
tillfälle sådant som detta vill förskaffa staten högre inkomster.
När jag således vill vara med om att bifalla den Kongl. proposi¬
tionen, så vill jag dock icke bifalla densamma alldeles oförändrad. Jag
vill nemligen vara med om, att tullen å tobak, oarbetad, blad och stjelk
höjes till 1 krona 25 öre per kilogram och för arbetad tobak, andra
slag, till 1 krona 50 öre per kilogram, men jag kan icke gilla Kongl.
Maj:ts proposition deruti, att tullen å cigarrer och cigaretter höjes
till allenast 3 kronor 50 öre per kilogram, utan får derför yrka, att
Kongl. Maj:ts proposition må bifallas med den förändring att tullen
på cigarrer och cigaretter höjes till 4 kronor i stället för till blott
3 kronor 50 öre. Detta är nära öfverensstämmande med det yrkande,
som i Andra Kammaren gjordes vid förra årets riksdag och som föll
på allenast några få röster.
Herr Torpadie: Endast för att få tillfälle att instämma med
den ärade talaren på malmöbänken, som nyss hade ordet, har jag nu,
Herr Talman, begärt detsamma. De åsigter han uttalade om den
ifrågavarande förhöjningen i tobakstullen synas mig vara alldeles rig-
tiga, och jag skall derför förena mig i hans yttrande och yrkande.
Herr Abr. Rundbäck: Många inkonseqvenser och motsägelser
har jag hört under den långa debatt i tullfrågan, som här pågått
dessa dagar alltsedan Lördagen, och dessa motsägelser hafva icke varit
minst i den del af debatten som i dag egt rum. Förut har man
från protektionisternas sida hört uppgifvas, att det skulle vara alldeles
nödvändigt att hafva tull på alla lifsförnödenheter för att sålunda
N:o 51.
Angående
tulla/gifter na
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
16
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
tullotfgif‘terna
för tobak,
(Forts.)
höja statens inkomster: nu deremot försäkra de, att detta argument
icke vidare gäller. Förut har man icke velat höra på det påståen¬
det, att man i den fattigare befolkningens intresse icke borde lägga
skatt på lifsförnödenheter; nu hörde vi åter af en talare på jön-
köpingsbänken just de fattigas intresse åberopas för att man icke
borde höja tullen på tobak. Å andra sidan deremot har man förut
velat underkänna det argumentet, att man icke borde pålägga några
tullsatser endast för att sålunda förskaffa staten inkomster, men i
dag har man från den sidan just framdragit detta såsom ett ytterst
giltigt argument. Jag hoppas likväl kunna bevisa min konseqvens i
dessa tullfrågor, enär jag hela tiden varit emot alla tullar å lifs¬
medel och förhöjningen i andra tullsatser och äfven nu är det i af¬
seende å tobak.
Jag har likväl icke nu begärt ordet endast för att underrätta
Kammaren, huru jag i denna fråga skall rösta, utan jag har gjort det
hufvudsakligen med anledning af ett yttrande, som under debatten
fäldes af Herr Finansministern. Han erinrade oss nemligen, att vi
hade en sväfvande statsskuld i Statskontoret, som under loppet af
sex år borde gäldas. I fjor tog jag mig friheten erinra, att en sådan
sväfvande statsskuld fans, men fick häremot uppbära motsägelser så¬
väl från detta som irån andra håll. Det är mig i sanning en bitter glädje
att nu höra, att jag likväl hade rätt i mitt påstående. Vi böra väl
då tänka på några åtgärder för att betala denna statsskuld. Genast
vid riksdagens början påpekade jag, att vi borde göra detta, och jag
hemstälde då till Stats-Utskottet, att det i tid måtte uppgöra förslag
härom och underställa detsamma Riksdagens pröfning och icke upp¬
skjuta dermed till riksdagens sista dagar, men ännu i denna dag har
Stats-Utskottet icke behagat lyssna till denna billiga begäran. Ännu hafva
vi icke fått höra ett enda ord om, huru vi skola ställa till, för att
få denna skuld betald. Bevillnings-Utskottet har snart att uppgöra
inkomst- och utgiftsbevillningen för nästkommande år och med anled¬
ning deraf vill jag redan nu lägga detta Utskott på hjertat att då
icke endast tänka på, huru de löpande utgifterna skola betäckas, utan
äfven samtidigt vara betänkt på vidtagande af åtgärder för amorte¬
ring af ifrågavarande statsskuld.
Det är för att få göra denna vördsamma erinran och hemställan
till Utskottet, som jag nu begärt ordet.
Herr W i gar dt: Ehuru jag visserligen anser tobaken för en mera
lämplig artikel att beskatta än spanmålen, malen eller omalen, kan
jag dock icke bidraga till någon tillökad skatt på tobak.
Jag motarbetade frågan om en sådan förhöjning redan i fjor och
kommer att göra det såväl nu som allt framgent.
Man må huru mycket som helst säga, att tobak icke är någon
nödvändighetsartikel, så måste väl ändock en hvar af oss erkänna,
att bruket af denna vara är så sammanvuxet med hela den manliga
befolkningen i Sverige, att man omöjligt kan vara den förutan.
Man har också såsom ett skäl för höjande af tullen å tobak
sagt, att man ville derigenom söka skydda de inhemska fabrikanterne.
17
Onsdagen den 5 Maj. f. m.
För ruin del får jag dock säga, att jag anser det skydd de redan
erhållit vara alltför stort och att det är den fattiga befolkningen som
får betala detta.
Lika med föregående talaren tror jag icke, att vinsten för staten
af denna förhöjning i tullen å tobak skulle blifva så synnerligt stor,
och då dessutom Första Kammaren redan antagit Bevillnings-Utskottets
förslag, kan jag för min del icke annat än önska, det denna Kammare
gör detsamma, hvarför jag yrkar afslag å Kongl. Maj:ts proposition
och bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag unnar gerna hvarje menniska
att behålla sin glädje och det är derföre icke roligt att behöfva taga
en. ®^dan glädje från någon. Herr Abr. Rundbäck har uttalat sin
glädje öfver att han hade rätt, då han såväl vid slutet af sista riks¬
dagen som vid början af detta års riksmöte antydde, att en större
del af Statskontorets behof af förskott berodde på statsbrist. Jag tror
dock icke att Herr Rundbäck hvarken i fjor eller vid denna riksdag
hade så alldeles rätt i detta hänseende.
Detta åter beror till största delen derpå, att eu del af statsin¬
komsterna inflyta först efter utgången af det år, för hvilket de finnas
i riksstaten uppförda. Emellertid förhåller det sig verkligen så, en¬
ligt hvad en i Stats-Utskottet uppgjord utredning visar, som snart
inkommer till Riksdagen, att en verklig statsbrist förefans redan vid
1878 års slut, hvilket ock i statsverkspropositionen angifves. Jag kan
nu icke på siffran uppge, huru stor denna brist var, ty det känner
jag ännu icke exakt; men i alla händelser måste bristen på något
sätt betäckas. Herr Rundbäck uttalade ett beklagande öfver att Stats-
Utskottet icke tidigare kommit in med någon utredning i detta ämne,
men till svar derå ber jag att få nämna, att Statskontoret först helt
nyligen afslutat räkenskaperna för år 1878; innan det skett har det
varit omöjligt att få reda på huru saken stälde sig vid nämnda års
slut, och för den derefter förflutna tiden är det ännu omöjligt att
med säkerhet säga, huru förhållandet i detta afseende gestaltar sig,
ehuru bristen med säkerhet minskats.
Herr Asker: I öfverensstämmelse med de åsigter, som jag förut
tagit mig friheten uttala, anhåller jag om bifall till Utskottets förslag
i denna punkt. Jag betvifla!-, att det kan vara fullt lämpligt och
ändamålsenligt att nu höja tullen på varuartiklar, med hänsyn hvar¬
till så nyligen, som vid nästföregående riksdag, tullförhöjning egde rum.
Häruti förenade sig Herr Stormats Mathias Olsson.
Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits enligt de
yrkanden, som förekommit, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Punkterna 92—95.
Blefvo äfven bifallna.
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 51.
N:o 51.
Angående
tulla/gifterra
för tobak.
(Forts.)
N:o 51.
18
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
tullafgif'terna
för Vagnar
och Åkdon.
Punkten 96.
Uti rubriken Vagnar och Åkdon hade Kongl. Maj:t föreslagit den
förändring, att näst efter åkdon skulle insättas orden “Jernvägsvagnar
inbegripna. “ .
Härjemte både Friherre Klinckowström hemstält, att införseltullen
måtte höjas å trillor och slädar från nuvarande 25 kronor till 37
kronor 50 öre, å mindre, halftäckta, fyrhjuliga vagnar från 50 kronor
till 100 kronor samt å fyrhjuliga vagnar, andra slag, från 100 till
150 kronor.
I anledning af dessa framställningar var af Utskottet den hem¬
ställan gjord, ...
att Riksdagen ville, med afslag å hvad Friherre Khnckowstrom
föreslagit, åt rubriken Vagnar och Åkdon gifva följan de af Kongl.
Maj:t föreslagna lydelse:
“Vägnar och Åkdon, jernvägsvagnar inbegripna:
arbetsfordon och lastvagnar .................. 1 stycke
tvåhjuliga och slädar .............................. 1 »
fyrhjuliga:
trillor.................................................. 1 n
halftäckta mindre................................. 1
andra slag............................................. } »
Anm. Uppstår tvifvel till hvad slag ett åkdon är att hänföra, utgår
tullen med 10 procent af dess värde, dock ej utöfver 100
kronor".
5 kronor,
15 „
25
50
100
Herr Granlund yttrade! Herr Talman! Jag har begärt ordet
icke för att yrka någon förändring i den af Utskottet föreslagna tul¬
len på åkdon, utan endast för att fästa uppmärksamheten på den
oegentlighet jag anser ligga i bestämmelsen, att jernvägsvagnar blif-
vit stälda i samma kategori, som andra åkdon. Sålunda skall en last¬
vagn, sådan som begagnas för jernvägstrafiken och som till och med
kan kosta 1,500 å 2,000 kronor, draga samma tull som ett vanligt
arbetsåkdon. Jag hemställer om detta kan vara rätt. En lastvagn
för landsvägen kostar från 100 till 200 kronor, en lastvagn för jern¬
väg 10 gånger denna summa. Går jag så till andra slag af åkdon,
så skall en jernvägspassagerarevagn, som kostar 10 å 12,000 kronor
icke draga högre tull än en vanlig kalesch? Icke heller detta anser
jag vara lämpligt eller billigt, Fn första klassens passagerarevagn
kan kosta till och med 15,000 kronor, en större kupé eller arbetsvagn
cirka 2 å 8,000 kronor. Vi hafva ju redan i vårt land icke så få
verkstäder för tillverkande af jernvägsvagnar; och är det väl rätt att
åsätta deras dyrbara tillverkningar en tullafgift, som är så obetydlig,
att den i sjelfva verket icke kan kallas för tull. Hvar och eu inser
ju lätt, hvilken betydlig skilnad i kostnad det är på en jernvägsvagn
och andra åkdon. Och de materialier, som användes till förfärdigande
och komplettering af en lista klassens passagerarevagn draga i och för
sig en ganska hög tull. Utskottet har sagt, att de nuvarande tullsat¬
serna för ifrågavarande artiklar ungefärligen motsvara 10 procent åt
19
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
N:o 51.
dessas värde. Men huru håller den uppgiften streck, då på eil vagn Angående
som kostar kanske sina femtontusen kronor tullen icke är högre än
100 kronor? Och lika litet håller Utskottets beräkning streck med af-
seende på lastvagnar, då ju deras värde uppgår till tusentals kronor, °C/Foits T
men tullen endast utgör 5 kronor. Icke heller går Utskottets beräk¬
ning ihop med vanliga åkdon — ty den nuvarande tullen utgör icke
mer än högst 5 procent, icke 10. Såsom jag redan sagt, har jag icke
något yrkande att framställa, men jag har ansett mig böra påpeka
det oegentliga uti, att jernvägsvagnar skola vara likstälda med andra
vagnar.
Medan jag har ordet, ber jag att få justera en uppgift, som för
några dagar sedan lemnades af en talare på göteborgsbänken angå¬
ende antalet arbetare vid våra fabriker och handtverkerier, hvilket
han uppgaf skulle utgöra endast femtontusen och några hundra, qviu-
nor och barn inberäknade. Visserligen har jag sedan i eu tidning
läst,. att han då skulle afsett endast de skyddade näringarne. Men
jag frågar då, hvad menar den ärade talaren med skyddade näringar?
År det meningen, att den industri skall kallas skyddad, hvars till¬
verkningar äro belagda med någon tull, om än aldrig så obetydlig;
och den icke skyddade industrien skulle då vara den, hvars tillverk¬
ningar icke alls draga någon tull? Som sagdt, jag vet icke, huru han
beräknade den olika industriens arbetare. Emellertid förhåller det sig
med antalet arbetare i sjelfva verket så, att det år 1874 utgjorde vid
fabrikerna 59,654 och 1878 55,315; det hade då blifvit en minskning
af 4.339. Vid handtverkerierna åter voro år 1874 anstälde 27,051
arbetare och 1878 51,932. Räknar jag ihop samtlige arbetare vid
fabriker och handtverkerier, så utgjorde de utom qvinnor och barn år
1874 86,705 och år 1878 86,414. Om man sammanräknar så väl
fabrikanter som handtverkare och deras arbetare, så uppgå de år 1878
till 109,375; det blir således ett litet plus i den ärade talarens beräk¬
ningar.
Jag har velat nämna detta, på det icke i protokollet den upp¬
gift skulle stå oemotsagd, att vår industri icke sysselsätter mera än
femtontusen och några hundra arbetare,
Herr Hedlund: I afseende å den siste ärade talårens anmärk¬
ning rörande tullsatserna å vagnar och åkdon, måste jag erkänna, att
han hade skäl för sin mening beträffande jernvägsvagnar. Men deraf
följer ingalunda, att tullen på dessa vagnar är för låg, utan att möj¬
ligen tullen på några andra är för hög. Jag skall emellertid icke vi¬
dare uppehålla mig vid denna sak, emedan talaren icke gjorde något
yrkande, och det torde ock vara bäst att dröja med ett sådant till
en kommande riksdag.
Deremot, kan jag icke lemna ovederlagdt den ärade talarens på¬
stående, att jag skulle hafva låtit komma mig till last att hafva mer
eller mindre uppsåtlig! lemnat Kammaren felaktiga uppgifter. Ty jag
är angelägen om, att de uppgifter, som jag lemnar, icke må anses
vilseledande. Mitt af den ärade talaren åsyftade yttrande var, att
antalet arbetare vid de inom landet hufvudsakligen mest skyddade nä-
N:o 51.
20
Onsdagen den 5 Mai, f- ra-
Angående
tullafgifterna
för Vagnar
och Åkdon.
(Forts.)
ringarna var så och så stort, och jag skall be att få nämna, hvilka
näringar, jag dermed afsåg. Jag skall dervid icke fästa mig vid ar¬
betareantalet vid hvar och en af dem, utan endast uppgifva deras
olika slag. De voro bleckslagerierna, läderfabrikerna, bomullsspinne¬
rierna, klädesfabrikerna, sidenfabrikerna, sockerraffinaderierna, m. fl.
Deremot upptog jag icke mekaniska verkstäder med deras betydliga
antal arbetare, ej heller tändsticksfabrikerna, och detta af helt natur¬
liga skäl. Det gälde nemligen endast att jemföra de skyddade nä-
ringarne med den vigtiga näringsgren, som vi ega i vår sjöfart, hvars
intresse sammanhänger på det närmaste med franska traktaten. Det
var på den grund som jag kom till slutsumman 15,281.
Hvad för öfrigt beträffar sammanlagda antalet arbetare vid alla
näringsgrenar, d. v. s. vid samtliga handtverkerier och fabriker inom
landet, så skall jag be att få komplettera den ärade talarens uppgif¬
ter med några siffror, hvilka derjemte böra vara upplysande för ta¬
laren på Venersborgsbänken, hvilken yttrade, att den svenska indu¬
strien utvecklat sig endast i proportion till befolkningens tillväxt. Med
afseende härå ber jag att få upplysa, att, då antalet handtverksarbe-
tare i städer och köpingar år 1869 uppgick till omkring 14,000, både
det år 1878 stigit till omkring 28,000, således med öfver 50 procent,
under det att folkmängden under samma tid ökats med endast 12 å
13 procent. På landet, der handtverkarnes antal år 1869 belöpte sig
till 5,515, hade detta år 1878 stigit till 8,464. Fabriksarbetarnes an¬
tal, som år 1869 utgjorde 36,500, hade år 1878 ökats till omkring
63,400.
Det torde häraf vara klart, att uppgiften, det industrien tillväxt
endast i jembredd med folkmängdens tillväxt, icke varit enlig med
verkliga förhållandet.
Herr Abr. Rundbäck: Det gladde mig verkligen att höra, det
den förste talaren under denna öfverläggning icke framstälde något
yrkande på ytterligare tullskydd i denna punkt. Men då han bad att
få justera ett yttrande af en annan talare, skall jag deremot be att
få göra en anmärkning mot den ärade talaren sjelf och alla hans lik¬
tänkande i afseende på det slagord, som flera gånger under diskussio¬
nen angående tullbevillningen blifvit upprepadt. Man har nemligen
sagt, att det tullsystem, som hittills följts, varit en så absolut frihan¬
del, att vi stält de inhemska näringarne utan allt skydd och upp¬
låtit den inhemska marknaden utan hvarje inskränkning till fri täflan
åt utländingen. I den meningen är emellertid ingen nation i hela
verlden frihandlare, utan alla äro de mer eller mindre protektionister.
Att Sverige i det fallet icke utgör något undantag, bevisas bäst. af
hela denna digra lunta, der hundratals tullsatser och tusentals olika
artiklar förekomma Och just i den nu föredragna punkten torde man
tydligt kunna se, huru verkligt skyddad vår industri i många fäll är
och hvilket obefogadt slagord, för att förvilla, opinionen, det är att
säga, att frihandlarne vilja hafva en absolut frihandel utan allt slags
skydd.
Onsdagen den 5 Maj, f. ni
21 N:o 51.
Öiverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter Kammaren
biföll Utskottets hemställan.
Punkten 97.
Bifölls.
Punkten 98.
1 denna punkt hade Utskottet utlåtit sig öfver dels af Kong! Angående
Maj:t, dels af Friherre Klinckowström framstälda förslag till förändrade tul1 f6r vin-
bestämmelser i fråga om tull för Vin samt hemstält:
“a) att, derest den med Frankrike nu gällande handelstraktat
kommer att för nästkommande år förnyas, rubriken Vin må erhålla
följande förändrade lydelse:
Vin, alla slag:
af till och med 21 procents alkoholhalt:
på fastager .................................. 1 kilogram — 16,5 öre,
på buteljer.................................... 1 liter — 21 öre,
af mera än 21 procents till och med
25 procents alkoholhalt:
af högre alkoholhalt än 25 procent;
tullbehandlas såsom Likör; men
b) att i motsatt fall tullafgiften å vin af till och med 21 procents
alkoholhalt höjes, för vin på fastager till 25 öre per kilogram och för
vin på buteljer till 30 öre per liter, hvaremot rubriken i öfrigt bibe¬
hålies sådan densamma blifvit af Utskottet här ofvan föreslagen'1.
Utskottets hemställan i mom. a) bifölls.
1 fråga om mom. b) anförde
Herr Lönegren: Herr Talman! Mine Herrar! Den handelstrak¬
tat, som år 1865 afslöts med Frankrike, medförde många väsentliga
ändringar i vår tull-lagstiftning. Särskildt i afseende på vintullen
egde ganska stora rubbningar rum. De vinsorter, som hålla 21 pro¬
cent alkoholhalt och derunder, fingo sig en tull ålagd af 7 öre per
skålpund, då de inkomma på fastager, och 55 öre per kanna, då de
inkomma på buteljer, hvaremot de förut gällande tullsatserna, 14 öre
per skålpund och 1 krona 75 öre per kanna, bibehöllos för de star¬
kare vinerna, det vill säga de, som innehålla mer än 21 procent alko¬
hol. Vid förlidet års riksdag hemstälde jag till denna Kammare om
en ändring härutinnan och påpekade den stora orättvisa, som dessa
tullsatser medförde, derigenom att de billigare och simplare vinerna
drogo den högre tullen, under det att de dyrbarare införas mot den
lägre eller halfva beloppet och derunder. Genom det beslut, som
Riksdagen då fattade, blef förhållandet ännu värre. Då bestämdes
på fastager
på buteljer
1 kilogram — 45 öre,
1 liter — 80 öre.
N:o 5|c
22
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
tull för Vin.
(Forts.)
nemligen tullen för vin af mer än 21 procents alkoholhalt, på fastager,
till 20 öre per skålpund, och på buteljer till 2 kronor per kanna.
Derigenom har också inträffat, att de finaste Bordeaux- och rhenska
viner draga en tull af 42 öre per kanna, under det sherry och port¬
vin öfver 21 procent, som äro mycket billigare, äro åsätta eu tull af
1 krona 20 öre per kanna; tullen å en butelj champagne är 16 öre,
under det att den billigare sherryn, om alkoholhalten öfverstiger 21
procent, drager 57 öres tull pr butelj. Jag kan omöjligen finna, att
detta är orättvist.
Vid förlidet års riksdag meddelade Bevillnings-Utskottets ärade
ordförande, att det är alkoholhalten i vinet, som beskattas. Jag be¬
strider icke att detta är öfverensstämmande med uppfattningen inom
Utskottet och uppgifvet i Utskottets betänkande, men jag bestrider
rigtigheten af detta beskattningssätt. Jag kan nemligen icke inse, att
spriten är den vigtigaste beståndsdelen i vin och att det är den en¬
samt, som skall förtullas. Men om man skall beskatta endast alko¬
holen i vinet, då bör förtullning ske på annat sätt än nu. Vin före¬
kommer med mycket olika sprithalt, från 6 å 7 till 23 å 24 procent;
innehåller vinet mer än 25 procent, så tullbehandlas det icke längre
såsom vin, utan såsom likör. Efter nuvarande tulltaxa förtullas allt
vin, som innehåller från och med 6 till och med 21 procent alkohol,
efter den lägre tullsatsen, d. v. s. 7 öre per skålpund och 55 öre per
kanna, men om profvaren visar 21^ procent, så skall tullen tre å
fyrdubblas; och detta är i min tanka orimligt och obilligt. Vill man
beskatta alkoholen i vin, bör man i afseende på tullbehandlingen af
denna vara påbjuda samma metod, som redan är föreskrifven i afse¬
ende på bränvin och sprit och som i betänkandet är föreslagen för
ättika, det vill säga, att tullen höjes för hvarje procent alkohol eller
syrehalt; men för min del skulle jag icke vilja i afseende på vin för¬
orda denna metod, ty jag anser den icke dervidlag lämplig. Skall
man bibehålla det gamla systemet, bör en annan gräns mellan de
starka och svaga vinerna bestämmas, och anser jag i så fall en alko¬
holhalt af 18 å 19 procent såsom vida lämpligare än den nu be¬
stämda af 21 procent.
Med franska traktaten afsågs naturligtvis att underlätta införsel till
Sverige af franska viner. Men samma förmåner, som i sådant afseende
medgåfvos Frankrike, medgåfvos äfven andra länder. Importen af vin från
Frankrike är visserligen ganska stor, ty den uppgick 1877 till öfver
1.800.000 skålpund; men hela importen af vin samma år utgjorde
6.437.000 skålpund, hvaraf den största qvantiteten tillfördes oss från
Spanien och Portugal, hvilka länder producera företrädesvis starka viner.
Af den nyssnämnda totalimporten blef emellertid endast en ringa del,
eller 453,000 skålpund, belagd med den högre tullafgiften, hvaremot
återstoden, eller nära 6,000,000 skålpund införtullades mot den lägre
tullen. Köpmännen akta sig nemligen för att reqvirera vin, som öf¬
verstiger 21 procents alkoholhalt; och om sådant vin ändock till dem
expedieras, så sker det i allmänhet på afsändarens risk. I fjor, då
Riksdagen bestämde en förhöjning af tullen på vin öfver 21 procents
alkoholhalt på fastager från 14 till 20 öre per skålpund, inträffade
Onadagen den 5 Maj, f. m.
23
N:o 51.
det, att en vinhandelsfirma, som hade ett större förråd vin af detta
slag qvarliggande på nederlag, reexporterade denna vara på utlandet,
åt derstädes uppspäda densamma, hvarefter hela partiet med samma
artyg återkom hit; och som varan då höll under 21 procent alkohol,
blef tullen bestämd till endast 7 öre per skålpund i stället för 14
eller 20.
Bevillnings-Utskottets ordförande medgaf i fjol-, att det säkerligen
skulle komma att medföra ganska väsentliga fördelar och framför allt
enkelhet och reda, om allt vin förtullades lika; men man kunde ej
komma derhän, enär franska handelstraktaten då lade hinder i vägen
derför. Jag visste nog detta, och föreslog derför den högre tullen
endast för den händelse, att denna traktat skulle med förra året upp¬
höra att vara gällande. Då nu Bevillnings-Utskottet i år föreslagit
alternativa tullsatser och Kammaren antagit sådana, tvekar jag icke
att ånyo framkomma med förslag om gemensam tull på alla viner
och att i sådant hänseende hemställa, att Kammaren beslutar, att vin
af till och med 25 procents alkoholhalt skall draga en tull af 30 öre
per kilogram, om varan inkommer å fastager, och 65 öre per liter, om
införseln sker på buteljer, allt naturligtvis såsom alternativ tullsats att
tillämpas, om handelstraktaten med Frankrike med detta år upphör att
vara gällande. Jag skulle vilja gå ännu högre i afseende på vin, in¬
kommet på fat; men då icke motion är väckt om högre tull å de
svagare vinerna än 14 öre per skålpund, har jag icke rättighet dertill.
Genom antagande af mitt förslag skulle staten emellertid få en in¬
komsttillökning, som torde kunna beräknas till inemot 4 k 500,000
kronor.
Grefve Sparre: Jag ber att få instämma i Herr Lönegrens för¬
slag. Det har för mig blifvit uppgifvet, att den nuvarande olika tull¬
behandlingen af vin af till och med 21 procents alkoholhalt och vin, som
öfverstiger denna procent, är alldeles orimlig. Och att på grund af
franska traktaten införa de starkare vinerna i landet emot en tull,
som icke står väl tillsammans med tullen å öfriga viner, kan icke vara
rätt. Jag tror derför, att det vore af vigt att få denna skilnad ut-
jemnad på det sätt Herr Lönegren föreslagit. Och då man icke gerna
kan påstå, att vin är en förnödenhetsvara, så lärer Kammaren icke
heller behöfva tveka om att bifalla Herr Lönegrens förslag.
Friherre Fock: Det yrkande, som blifvit först nu framstäldt och
som afgifvits af en person med den sakkunskap som den ärade repre¬
sentanten från Norrköping, skulle jag för min del gerna vilja biträda,
helst som det säkerligen skulle medföra många praktiska fördelar i
och för tullbehandlingen. Men jag ber Kammaren besinna, att detta
dock är en fråga, som, efter hvad jag tror mig veta, för närvarande
är föremål för en särdeles omfattande undersökning, bland annat af
en i England tillsatt kommission, förutom af den svenska tullkomitén,
hvilken icke heller inom sig är i saknad af sakkunnige personer.
Att det under sådana förhållanden är temligen vanskligt att på
rak arm fatta beslut i det af Herr Lönegren föreslagna syfte, torde
Angående
tull för Vin.
(Forts.,
U:o 51.
24
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Angående
tull för Vin,
(Forte.)
Om införseltull
å Vindrufvor.
vara temligen uppenbart och jag vågar derför hemställa, huruvida
icke Kammaren för närvarande skulle anse bäst att låta bero vid
hvad Utskottet föreslagit och Första Kammaren redan godkänt. Jag
yrkar bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit gjorda,
gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Utskottets ifråga¬
varande hemställan som ock på antagande af det ändringsförslag,
Herr Lönegren framstält; och förklarade Herr Talmannen sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef begärd samt anstäldes, enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 98:de
punkten mom. b) af Betänkandet N:o 16, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beslutat den förändring uti de af
Utskottet i nämnda punkt af dess förevarande Betänkande föreslagna
tullafgifter, som Herr Lönegren under öfverläggningen påyrkat.
Omröstningen visade 47 ja mot 103 nej; varande således af Kam¬
maren beslutadt, att, i händelse franska handelstraktaten kommer att
upphöra, tullafgiften å vin af till och med 25 procents alkoholhalt
bestämmes för vin på fastager till 30 öre per kilogram och för vin
på buteljer till 65 öre per liter, hvaremot rubriken i öfrigt skulle
bibehållas sådan densamma af Utskottet föreslagits.
Mot detta beslut anmäldes reservation af Herr Olof Jonsson.
Punkten 99.
I anledning af Friherre Klinckowströms förslag, att Vindrufvor
måtte åsättas en införseltull af 20 öre per skålpund, hade Utskottet
gjort följande hemställan:
“a) att, derest den med Frankrike nu gällande handelstraktat
kommer att för nästkommande år förnyas, Vindrufvor fortfarande
må åtnjuta tullfrihet; men
b) att denna artikel i motsatt fall åsättes en införseltull af 10
öre per kilogram. “
Beträffande denna hemställan anförde
Herr Lönegren: Jag gillar fullkomligt Utskottets förslag att sätta
tull å vindrufvor, men jag kan ej gilla den låga tullsats, som före-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
25
N:o 5!.
slagits. För min del anser jag billigt och rätt, att lika tullagift be¬
stämmes för likartade varor och följaktligen bör i detta fall tullen
enligt min uppfattning, sättas lika hög som för apelsiner, citroner,
fikon och russin. Enligt 1864 års tulltaxa drogo apelsiner, citroner
och russin eu tull af 6 och hkon af 7 öre per skålpund, medan der¬
emot vindrufvor voro belagda med eu tullafgift af 20 öre per skålpund.
I nu gällande tulltaxa är tullen för förstnämnda frukter bestämd
till 10 öre per skålpund och i föreliggande taxeförslag har Utskottet
hemstält samt Riksdagen beslutit den gemensamma tullsatsens bestäm¬
mande till 25 öre per kilogram i stället för 24 öre, som Kongl. Maj:t
föreslagit. Vid sådant förhållande finner jag för min del denna siffra
vara den minsta, som bör bestämmas för artikeln vindrufvor, och yr¬
kar derför, att, i händelse franska traktaten ej kommer att förnyas,
vindrufvor må åsättas en införseltull af 25 öre per kilogram.
Herr Hedlund: Blott ett par ord för att fästa Kammarens upp¬
märksamhet derå, att för hvarje förändring vi besluta i de af Ut¬
skottet föreslagna tullsatser, vi hafva att emotse en gemensam vote¬
ring. Vid föregående punkt trodde jag icke, att man, så lätt som
skedde, skulle nappa på den krok, som då utlades, hvarföre jag icke
heller ville besvära Kammaren med att begära ordet; men klart är,
att, om Kammaren så här på rak arm antager hvarje ändringsförslag,
som väckes i Riksdagens sista timmar och åt hvilket man således icke
kan egna erforderlig pröfning, så riskerar man att blottställa sig för
motsägelser mot förut fattade beslut. Detta torde väl icke gälla i
afseende på vindrufvor; dock kunde sådant lätt inträffa med anled¬
ning af det under föregående punkt fattade beslut. Den nu före¬
dragna punkten anser jag vara så obetydlig och så utan allt värde,
att jag icke kan förstå, huru man för densamma vill utsätta oss för
gemensam votering.
Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Häruti förenade sig Herrar Lyth och Friherre Fock.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
gifvit propositioner å de framstälda yrkandena, biföll Kammaren Ut¬
skottets hemställan.
Punkterna 100—109.
Biföllos.
Punkten 110.
Lades till handlingarne.
§ 5.
Föredrogs och godkändes Banko-Utskottets Utlåtande N:o 17, i
anledning af väckt motion om inrättande af ett Riksbankens afdel-
ningskontor i Östersund.
Om införseltull
å Vindrufvor.
(Forts.)
N:o 51.
26
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
§ 6.
Förekom till behandling Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 7 (i samlingen N:o 23), öfver Herr F. T.
Borgs motion N:o 148 och Herr S. Axells motion N:o 149.
I anledning af berörda motioner — N:o 148, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående åtskilliga förändringar i undervisningsväsendet,
och K:o 149, om förändrad organisation af elementarläroverken —
hade Utskottet gjort följande bemställanden:
1) “att Herr Borgs motion, i hvad den afser en sådan förändring
af landets undervisningsväsende, att fem klasser af de allmänna läro¬
verken skulle indragas och femklassiga folkskolor upprättas, ej må
till någon Kammarens åtgärd föranleda/
2) “att Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t
dels tillkännagifver sin åsigt,
a) att samtliga universitetsexamina måtte, med bibehållande af
den kompetens till embeten och tjenster, som nu genom dem för-
värfvas, få afläggas af enhvar, som genomgått godkänd, vare sig real
eller latinsk mogenhetspröfning, utan åliggande för den, som sig till
universitetsexamen anmäler, att genom någon preliminär- eller kom-
pletteringsexamen hafva ådagalagt insigter i latinska språket;
b) att de döda språkens läsning i allmänna läroverken bör fram¬
flyttas till sjette klassen;
c) att latin bör införas såsom valfritt ämne i realliniens två öfre
klasser, dock ej till högre timantal än fyra timmar i veckan;
d) att det bör medgifvas lärjunge i allmänna läroverket att, efter
eget val, läsa blott ett modernt språk;
e) att någon del af den genom språkstudiets inskränkning vunna
tid bör anslås åt sådana, för den allmänna bildningen angelägna läro¬
ämnen, som hittills ej ingått eller haft alltför ringa plats i de all¬
männa läroverkens undervisning;
f) att lägsta klassen af det allmänna läroverket bör indragas;
att samtliga pedagogier böra indragas; samt att, efter förutgången
närmare utredning, alla eller de flesta treklassiga samt några fem¬
klassiga, i södra och mellersta delarne af landet belägna, läroverk
torde kunna indragas;
g) att en sådan, efter de olika klasserna proportionerad höjning
af iärjungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att derigenom en väsent¬
ligare lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes;
dels anhåller,
h) att Kongl. Maj:t täcktes, för utredning dessa frågor och ut¬
arbetande af förslag till förändringar i den nuvarande universitets-
och skollagstiftniugen i enlighet med ofvan angifna grunder, förordna
en komité, sammansatt af erfarne män i olika samhällsställning och
verksamhet; samt
i) att Kongl. Maj:t, innan ändringar i läroverksstadgan med an-
27
N:o 51.
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
ledning af de förslag, som sålunda kunna komma att utarbetas, varda Omförändnn
beslutade, täcktes lemna Riksdagen tillfälle att sig deröfver yttra." ga.r 1 underv,s
1 u o t/ mngsvasenaet.
(Fort».)
Vid Utlåtandet voro reservationer, afseende särskilda delar såväl
af det förslag, Utskottet framlagt, som ock af den utaf Utskottet an¬
vända motivering, fogade:
af Herr J. O. Boström, som för sin del föreslagit:
•‘att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
1) taga i nådigt öfvervägande,
a) huruvida icke några flere universitetsexamina, än som nu i
lag medgifvas, kunde, med bibehållande af den kompetens till embe-
ten och tjänster, som nu genom dem förvärfvas, få afläggas af den,
■som genomgått godkänd real mogenhetsexamen.
b) huruvida icke rättighet kunde beviljas lärjunge vid allmänt
läroverk att efter eget val läsa blott ett främmande lefvande språk.
c) huruvida icke i gällande folkskole- och läroverksstadga sådan
förändring borde vidtagas, att folkskolan kunde ersätta de allmänna
läroverkens lägsta klass och denna klass indragas.
d) huruvida icke några pedagogier, 1-, 2- eller flerklassiga läro¬
verk kunde anses mindre behöfliga och derföre indragas.
e) huruvida icke en sådan, efter de olika klasserna proportione¬
rad höjning af lärjungarnes terminsafgifter borde vidtagas, att der¬
igenom väsentligare lättnad i statens utgifter för de allmänna läro¬
verken åstadkommes; samt
2) inhemta Riksdagens yttrande öfver de förändringar i gällande skol-
lagstiftning, hvilka Kongl. Maj:t kan i nåder finna för godt att, med
fästadt afseende på Riksdagens nu gjorda hemställan, föreslå;"
af Herrar S. Axell, A. F. Pettersson, Öl. Larsson och A. Hans¬
son i fråga om punkten 1;
af Herr S. Axell i fråga om punkten 2 mom. a), c) och d);
af Herrar S. Axell, A. F. Pettersson, Öl. Larsson och A. Hans¬
son, som ansett Utskottet böra i punkten 2 näst efter mom. f) fram¬
lägga följande förslag:
“l:o) att elementarläroverket delas i elementarskola och gymna¬
sium, den förra motsvarande nuvarande klasserna II—Y, det senare
de öfre klasserna;
2:o) att elementarskolan skall hafva till ändamål att utöfver om¬
fånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bild¬
ning;
3:o) att gymnasium skall hafva till ändamål att grundlägga de
vetenskapliga insigter, hvilka vid universitetet eller högre tillämpnings-
skola vidare Utbildas;
4:o) att gymnasierna blifva af tvenne slag, reala och klassiska,
hvilka hållas oberoende af hvarandra och skolan;
5:o) att elementarskolan bör sättas i sådant samband med folk¬
skolan, att inträdesfordringarna till den förra må höjas till hvad den
senare, rätt utvecklad, bör kunna åstadkomma, men icke derutöfver;"
samt af Herrar S. Axell, A. F. Pettersson och Öl. Larsson,
N:o 51.
28
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändring
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
hvilka yrkat att, i stället för Utskottets hemställan uti mom g), måtte
af Utskottet uttalas den mening,
“att terminsafgiften i elementarskolan bör måttligt höjas, samt
kostnaderna för öfrigt fördelas mellan kommun, landsting och staten,
men medellöse och mindre bemedlade till en viss procent af lärjunge¬
antalet vara från större eller mindre del af denna afgift befriade;
att kommuner och landsting erhålla andel i elementarskolans vård
och styrelse;
att lärjunge å gymnasium bör erlägga större delen af kostna¬
derna för undervisningen, men medellösa och mindre bemedlade till en
viss procent af lärjungeantalet och under vilkor af framstående anlag
och flit vara befriade från större eller mindre del af denna afgift.“
Sedan först föredragning skett af Utskottets hemställan i pimsten
1, blef nämnda hemställan bifallen.
Efter uppläsning dernäst af mom. a i punkten 2 yttrade
Herr Hedin: Jag anhåller att få hemställa, att diskussionen
måtte få röra sig om samtliga de af Utskottet under 2:dra punkten
gjorda hemställanden.
Hvad Herr Hedin sålunda föreslagit, blef af Kammaren bifallet,
hvarefter ordet lenmades till
Herr Borg, som anförde: Då en ombildning af vårt skolväsende
erkännes vara nödvändig, då ropen derpå höras ända från akademi-
kansleren och exministern ned till de djupa lederna, må det icke för¬
undra, att en icke-fackman är en bland motionärerna i denna fråga.
Den har länge stått på dagordningen, och inom Riksdagen hafva be¬
tydande namn derom uttalat sig. Inom denna Kammare äro dermed
förknippade namn sådana som L. J. Hjertas och P. Siljeströms, och
sedermera hafva Herrar Hedlund, Abraham Rundbäck med flere deråt
egnat mycket arbete. Hittills har dock föga kunnat uträttas. Ännu
är latinokets tryck nästan lika tungt som för årtionden tillbaka, och
det område, hvarifrån latinet utträngts af lefvande språk, är högst
ringa. Dessutom har vid våra elementarläroverk uppstått en formlig
språkförbistring, som gör, att dessa läroverk gifvit ett i regeln högst
ringa och underhaltigt resultat både för den medborgerliga och för
den vetenskapliga bildningen, hvilka båda med dessa läroverk skulle
tillgodoses. (lenom den intellektuella öfveransträngningen skapas en
stor del andligen utsugna varelser, likasom å en annan sida utgifterna
för ett dylikt undervisningssystem hota att blifva statskassan för
styfva, helst detta system oupphörligen fordrar nya läroanstalter, nya
klasser och i följd häraf ständigt ökad lärarepersonal.
Bland de klagomål, som vid riksdagen förekommit öfver vårt
undervisningssystem, vill jag taga mig friheten anföra ett. Det var
vid 1877 års riksdag, då Herr von Brauu anförde i Första Kammaren:
“Vore nu lärjungarne eller deras målsmän de enda, som yttrade ett
missnöje, kunde man möjligen hos dem misstänka en origtig uppfatt-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
29
N:o 51.
ning; men då äfven lärarne nästan enhälligt anse de för elementar¬
läroverken gällande stadgarne förfelade, och det vid universiteten är
eu allmän klagan, att flertalet af ynglingar, som der inskrifvas, sakna
den mognad, grundlighet och arbetskraft, som erfordras för sjelfstän-
diga universitetsstudier, torde det vara en pligt mot det uppväxande
slägtet och en fordran af omtanke för fäderneslandets framtid att
ännu en gång för detta vigtiga ämne påkalla regeringens verksamhet
till vinnande af ett bättre tillstånd."
Dessa röster, som jag nu tagit mig friheten åberopa, borde redan
vara kraftiga nog för att mana denna Kammare och Riksdagen att
med allvar taga i tu med denna vigtiga fråga. I min motion har jag
tillåtit mig framställa några allmänna drag, enligt hvilka jag trodde,
att ett ändamålsenligare undervisningssystem skulle 'kunna åstadkom¬
mas. Jag hade förestält mig, att de fem lägsta klasserna i elemen¬
tarläroverken kunde successive förenas med folkskolan; att, om de
femklassiga och treklassiga läroverken samt pedagogierna likasom ock
våra högre folkskolor och fortsättningsskolor, uppginge i folkskolor
med fem klasser, om valfrihet i språk infördes och full betalning
för undervisningen lemnades i de högsta klasserna, om ferierna för¬
kortades, om skolan skildes från kyrkans målsmanskap samt erhölle
eu egen öfverstyrelse, jemte eu egen kommunal- och länsstyrelse, om,
sade jag, dessa åtgärder vidtoges, hade jag förestält mig, att redan
dermed mycket skulle vinnas. Jag hade trott bland annat, att ele¬
verna skulle hafva hunnit till mognad vid 16 till 18 år, efter att
från folkskolan, vid 14 å 15 år, hafva utgått dels till allmänna lär-
domsskolor, dels till fackskolor.
Jag tror, att de borde komma tidigare ut i det allmänna lifvet och
att skolorna i högre mån kunde befordra en kraftigare andlig utveck¬
ling hos dem, hvilket skulle vara gagnande för samhället. Jag hade äfven
förestält mig, att den gemensamma uppfostran, som skulle grundläg¬
gas i de femklassiga skolorna, skulle vara af stor vigt genom att mera
sammanbinda olika samhällsklasser och sålunda bidraga till samhällets
enighet och styrka.
Jag skall nu vidröra den behandling, som kommit frågan till del
inom Utskottet, äfvensom det resultat hvartill Utskottet kommit. Då
jag först tog i min hand Utskottets betänkande, föreföll det mig som
om Jen satyr gjorde ganska fula grimaser mot mig; jag kunde icke
förstå hvad detta hade att betyda, men förestälde mig att det var
ett dåligt humör, som visades, det kunde ock möjligen, tänkte jag, vara
blott en benägenhet hos någon fantasirik varelse att bereda eu liten
öfverraskning; och lyckligtvis befans denna min förmodan vara fullkom¬
ligt rigtig, ty då jag kom något längre fram, såg jag en man, som,
med den mest eleganta hållning, påminnande i mauér och miner om
de grekiska oratorerna, räckte mot mig den mest väl bildade pilt, hos
hvilken jag till och med trodde mig igenkänna ett och annat slägt-
drag. Naturligtvis var det med synnerlig glädje min föreställning på
detta håll afslutades. Då jag kom närmare in i betänkandet, fann
jag, att, om Utskottet också icke helt och hållet gått min väg —
hvilket jag icke heller kunde vara nog egenkär att fordra eller be-
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
N:o 51.
30
Onsdagen den 5 Maj, f, m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsende,t.
(Forte.)
gara — Utskottet dock på andra och måhända vida bättre vägar ärt
jag anvisat kommit till ett resultat, med hvilket jag öfver hufvud ta¬
get icke kunnat annat än vara särdeles belåten. Sedan jag nu kom¬
mit derhän, vill jag blott för att om möjligt förekomma en långvarig
och onödig diskussion, som troligen skulle följa deraf att jag utför¬
ligare redogjorde för eu del af mina motiv, ej vidare beröra den
första delen af betänkandet. För att Kammaren dock icke måtte
föreställa sig att jag icke fullt tänkt mig in i denna fråga, vill jag
dock göra några antydningar, hvilka jag önskar måtte visa att Ut¬
skottets framställning af min motion i vissa punkter torde hafva be¬
rott på missuppfattning. Måhända har jag i motionen icke uttryckt
mig fullt klart, så att Utskottet icke med lätthet kunnat uppfatta
hvad jag åsyftat; kanske också Utskottet hade bort taga hänsyn der¬
till att jag icke afsett att lemna en fullständig organisationsplan med
afseende på vårt undervisningsväsende, hvarför jag varit nödsakad
att ej inlåta mig på enskildheter, utan endast hålla mig till de unge¬
färliga dragen, sådana jag tänkt mig desamma. Möjligen skulle också
detta missförstånd kunnat undvikas, om Utskottet behagat, såsom grund¬
lagen tillåter i fråga om motionärer, inkalla mig till Utskottet och
derigenom beredt mig samma fördel som tillkommit en ärad granne
till höger beträffande hans motion om undervisningstimmarnes antal.
Men jag antager att Utskottet haft skäl för sitt förfaringssätt, och
bland dem kanske icke minst det att det skulle kunnat dröja mycket
längre än nu skett, innan Utskottets betänkande inkommit till Kam¬
maren, i fall jag indragits i Utskottets debatter. Jag vill derföre
lemna denna del af frågan derhän och blott med ett par ord söka
belysa en och annan punkt i motionens motiv.
Utskottet har trott sig i min motion spåra tendenser till någon
omstörtning; men detta kan jag försäkra icke varit min afsigt, så
mycket mindre som jag ä några ställen i motionen uttryckligen yttrat —
hvilket undgått Utskottets uppmärksamhet — att det skulle fordras
några tiotal år, innan min plan skulle kunna genomföras, hvilket ju
bevisar att jag insett huru genomgripande den föreslagna reformen
är. Sålunda har denna Utskottets misstanke påtagligen berott på
något missförstånd. Jag har icke heller utdömt språkstudiet, så mycket
mindre som jag önskat att åtminstone ett utländskt språk skulle läsas
i skolorna. Dessutom har jag förestält mig att, då flere enskilda
läroverk än nu, i fall min plan förverkligades, komme att finnas,
skulle dessa läroverk enligt min tanke öfvertaga en del af den språk¬
liga undervisning, som nu tillhör elementarläroverket uteslutande, hvar¬
igenom språken, efter mitt förmenande, komme att tillräckligt till¬
godoses. Likaledes har jag i motionen bland andra vetenskapsgrupper
vid akademien urtryckligen nämnt en filologisk grupp. Jag har således
ingalunda förklarat språkkunskapen vara mindre nödvändig.
Vidare — och detta är kanske det allra väsentligaste missför¬
stånd, hvartill Utskottet gjort sig skyldigt i fråga om min motion —
vill jag fästa mig vid de ofantliga kostnader, ja, millioner, hvartill mitt
förslags realiserande enligt Utskottets förmenande skulle leda. Jag
ber med anledning häraf få förklara, att min mening varit den, att.
Onsdagen den ä Maj, f. m.
31
N:o 51.
om den af mig uppgjorda planen skulle utföras, på sätt jag förestält
mig den, skulle en stor del af elementarläroverken försvinna och gå
upp i de enskilda läroverken, hvarjemte förminskningen i elevantalet
borde minska antalet lärare, hvarigenom småningom besparingar kunde
beredas statskassan, hvilken sålunda ock blefve i tillfälle att under¬
stödja en del enskilda läroverk, bekosta frielever o. s. v.
Jag vill söka belysa denna sak med ett exempel. Om ett läro¬
verk med 200 elever hädanefter finge blott 100, så behöfdes ju icke
för deras undervisning så många lärare, som för de 200. Antager
jag, att tio lärare räcka till för att undervisa 100 elever, komma,
genom denna minskning af lärare, tio lärarelöner statskassan till godo;
dessa, hade jag tänkt mig, kunde användas dels till premier och sti¬
pendier, dels till understöd åt nya enskilda läroverk. Beräkningen
håller törhända icke streck i detalj, men jag hoppas dock, att Kam¬
maren utaf det sagda skall finna, att det åtminstone finnes någon
plan för mitt förslag. Att visa detta och att antyda det missför¬
stånd, hvarför min mening från Utskottets sida varit utsatt, har varit
hvad jag med dessa förklaringar åsyftat.
Jag lemnar emellertid detta område och det dess hellre, som jag,
efter hvad jag redan förut yttrat, är särdeles belåten med betänkandet
i öfrigt. Jag kunde nästan säga, att jag är lika belåten med reser¬
vanternas (hr Axells m. fls.) förslag, ehuru jag likväl föredrager Ut¬
skottets. Båda förslagen gå åt samma håll och i rätt rigtning; och
detta är för mig hufvudsaken. Huru långt man med dessa förslag
skall i den närmaste framtiden lyckas hinna, derom vågar icke jag
uttala någon profetia. Säkerligen kommer reformen att möta så
mycket och så ihärdigt motstånd från vissa håll, att maD icke bör
hysa för sangviniska förhoppningar om snar framgång; men det är
likväl af stor vigt att göra klart för sig hvad nian vill och hvilken
väg man vill gå.
Enligt Kammarens nyss fattade beslut rörande föredragningssättet
af denna Utskottets hemställan föreligger nu till Kammarens behand¬
ling samtliga punkter deri. Ehuru jag i det väsentliga instämmer
med Utskottet, skall jag dock, vid föredragning af de särskilda punk¬
terna tillåta mig en eller annan anmärkning, hvartill de kunna för¬
anleda. Jag vill emellertid önska, att, om också några obetydliga
förändringar kunna anses nödvändiga, det hufvudsakliga af Utskottets
betänkande måtte af Kammaren antagas. Jag vågar ock såsom min
mening uttala, att den dag, då sådana åtgärder, som här äro föreslagna,
eller åtminstone åtgärder i samma rigtning blifva genom lag stad¬
gade, skall blifva en glädjedag för hela vårt land; den dagen skulle
jag betrakta såsom en befrielsedag icke blott från latinoket, utan äfven
från det utländska språkok i allmänhet, som nu trycker oss; ifrån
den dagen skall jag räkna början af ett nytt lif på den nationella
utvecklingens område; det skall blifva en bemärkelsedag i vårt lands
historia!
Herr Hedlund: Såväl motionären som den siste talaren hafva
utan tvifvel gifvit uttryck åt den mycket djupt och allmänt kända
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
N:o 51.
32
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ning sv äsendet.
(Forts.)
åtrån inom vårt land dels efter en bättre fördelning af läroämnena i
våra läroverk, icke minst elementarläroverken, och dels — och icke
mindre — efter ett organiskt system i vårt undervisningsväsende. För
ögonblicket skall jag fästa mig vid det senare behofvet.
Vi hafva nu till en början folkskolan, som, ehuru den allt mer
och mer höjt sig, dock ännu i högst väsentlig mån hvilar på basen
af en klassskola. Vidare hafva vi elementarläroverket, som borde stå
i organiskt samband med folkskolan på så sätt, att elementarskolan
skulle efterträda folkskolan, men nu skjuter den i stället, på grund
af klassförhållandena, ned vid sidan af folkskolan. Universiteten, dessa
urgamla institutioner, stå val i viss mån oberoende af klassförhållandena,
men de stå likväl icke i något fullt organiskt samband med det öfriga
undervisningsväsendet. Fästa vi oss särskild t vid de två första momenten
af detta läroverkssystem, så ber jag att få åskådliggöra förhållandet
med en bild. Vi hafva först den breda basen, som utgöres af små¬
skolan. Denna drager först ihop sig i den egentliga folkskolan. Folk¬
skolan med sina tusentals barn borde väl nu naturenligt draga ihop sig
till en skola, gemensam t. ex. för flere socknar eller härad eller något
dylikt, så att de barn, som ifrån folkskolan ville fortsätta sina studier,
skulle möta eu ny skolgrupp. Någon sådan finnes dock icke nu. Nu
afbrytes rdet organiska sammanhang, som _ borde existera, och man
kommer till städernas elementarläroverk. Äfven dessa elementarläro¬
verk borde väl, såsom det vill synas, på ett visst stadium draga ihop
sig, men det göra de icke.
I regeln fullfölja de sina klasser till deras spets. Följden blir
att från eu bas af 2,500 lärjungar i nedersta klasserna smalnar spet¬
sen upptill till 500 i de högsta. Naturligt vore att de första klas¬
serna för sig bildade en särskild skolgrupp, som droge sig tillsam¬
mans i en högre afdelning för att slutligen studera i de två universi¬
teten såsom den högsta spetsen. Så hade jag tänkt mig den organiska
utvecklingen af vårt skolväsende, såvidt detsamma skulle fylla sitt ända¬
mål. Herr Borg har också i sin motion afsett något dylikt; och det
anser jag vara största förtjensten i hans förslag. Herr Axell har
äfven i sin motion uppfattat detta organisatoriska behof, men intet
af detta har ingått i Utskottets betänkande och det betraktar jag
som en brist. Deremot har Utskottet ganska mycket sysselsatt sig
med läroämnena inom den nuvarande skolan och i motiveringen lagt
synnerlig vigt på Teologi och Latin, hvilka läroämnen för närvarande,
ingripa mycket i vår skolbildning. Jag måste gifva författaren till
betänkandet — om han i öfrigt sätter värde derpå — det erkännande
att jag sällan sett någon motivering kraftigare och mera i bevis genom¬
förd än denna.
Men då jag i denna del i fråga om grundsatserna ställer mig på
Utskottets sida, måste jag likväl göra några anmärkningar mot det
sätt, hvarpå Utskottet genomfört dessa grundsatser. Först och främst
har den utdömda latinläsningen af Utskottet utan anmärkning bibe¬
hållits inom den ena afdelningen af skolan och latin tillika lagts in på
reallinien, hvilket synes mig stå i strid med de förutsättningar, hvilka
ligga i Utskottets motivering med afseende på inskränkningen af latin-
Onsdagen den 5 Maj. f. m.
33
N:o 51.
läsniDgen vid universiteten. På universiteten hänger också ytterst den Om forändrin-
reform, som här är ifrågasatt. Så länge våra universitet för examina ’ “Bderv,’®‘
i nästan alla grenar kräfva latin, är det gifvet att latinläsningen nins^^eL
kominer att bibehållas i skolorna eller, om denna undervisning der ej
meddelas, bedrifvas på enskild väg. Utskottet har således börjat i
rätt ända genom att söka inskränka fordringarne på latin vid univer¬
siteten; men det hade varit önskvärdt om Utskottet härom yttrat sig
något tydligare.
Under det folket med stor uppmärksamhet följt sina folkskolor,
hafva universiteten stått temligen oberörda af de anspråk på en bättre
ordnad undervisning, som eljest i vårt land göra sig gällande. Uni-
versiten äro mig veterligen de enda institutioner i landet, hvilka ännu
stå qvar på det medeltida skråväsendets gamla grundval. Det är
kanske ej allom bekant, och jag omnämuer det derför i korthet, att
våra universitet troget återspegla de organisatoriska former, hvari
medeltidens hela kulturlif framträder. För det borgerliga lifvet fun-
nos lärlingar, gesäller och mästare, inom ridderskapet knapar, svenner
och riddare samt inom undervisningsväsendet skolynglingar, studenter
och magistrar eller doktorer. Allt detta var således fullt homogent
utfördt och universiteten hafva stannat qvar i dessa former. Sjelfva
ordet "universitas" betyder ej något universel^ utan helt enkelt “sam¬
fund" eller "skrå" och detta står vid våra universitet qvar ej blott
i namnet universitet utan alltför mycket äfven i sak. Våra fria nä-
ringsförfattningar göra det numera möjligt för en man att utan före¬
gående mästareprof idka ett yrke, snickeri, skrädderi eller hvilket
annat som helst inom det borgerliga området och har dervid blott
en domare öfver sig, nemligen allmänheten; men inom uuiversitets-
bildningens område står det ej så till, der måste gesällprofvet — stu¬
dentexamen — först vara aflagdt och derefter mästareprofvet verk¬
ställas, innan en man får praktisera en del värf. Ej nog härmed.
En man vill taga en universitetsexamen, vare sig teologisk, medicinsk,
eller juridisk, och begär få veta hvilka kunskapsprof af honom äskas.
Vederbörande professor hänvisar honom till de och de folianterna. Då
svarar han: “jag kan dessa folianter och mera dertill, var så god och
pröfva mig“. Men professorn spörjer honom först efter studentbetyget.
Han svarar: Ja, det har jag ej haft tid att skaffa mig, men jag kan ändå
edra luntor och litet till. Professorn i sin godhet examinerar honom och
finner, att han är den lärdaste jurist, den lärdaste medicinare eller prest;
men han nödgas ändå säga till honom: jag är ledsen att ej kunna
godkänna er, ty ni har ej tagit studentexamen. Men det är ej nog
med studentexamen; dertill komma också andra preliminärexamina,
hvarom jag nu ej vill orda. Jag föreställer mig, att den tid skall
komma, då man blir befriad från detta förberedande lärdomsprof.
Här har Utskottet nu velat taga ett första steg i denna rigtning, då
Utskottet säger: I skolen frikallas från det förberedande profvet i
latin, vare sig i mogenhets- eller preliminärexamen, men ändock få
aflägga alla universitetsexamina, Detta hindrar emellertid icke samma
akademiska fakultetere eller professorer att i sina universitets-examina
fordra latin. Enligt Utskottets förslag qvarstå!- således, att i de sär-
Andra Kamarmens Prol. N:o 51. 1880.
3
N:o 51.
34
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet,
(Forts.)
skilda fakultetsexamina latinet Jean bibehållas. Jag kan således icke
finna, att Utskottet klart uttryckt hvad som ligger i motiven. Skulle
åter meningen med de af Utskottet begagnade ordalagen vara att lati¬
net alldeles skulle utgå ur “samtliga universitetsexamina11, då har Ut¬
skottet sagt för mycket. Ty, huru vi än ordna universitetsexamina
så qvarstår alltid filologi; det ämnet skall aldrig utdö hos ett folk, som
vårdar sin kultur. Skulle således Utskottet med sina ord hafva velat
säga, att latinet alldeles skulle uteslutas ur alla examina vid universitetet,
så har Utskottet sagt för mycket.
Nu hänger emellertid icke frågan på att formulera en skrifvelse
till Kongl. Maj:t., utan det gäller endast att, — om, såsom jag hop¬
pas, Andra Kammaren ansluter sig till Utskottets förslag — afgifva
en opinionsyttring. Då jag icke är den, som rider på ord, och icke
heller vill göra en ära utaf någon skarpsynthet i att analysera oför-
sigtiga uttryck, har jag icke något särdeles emot att låta orden qvarstå.
Hvad andra delen af Utlåtandet beträffar, har jag icke mycket
att derom säga. Jag är till fullo med om att latinet framflyttas till
sjette klassen och jag vill hoppas, — om också icke jag kommer att
upplefva det — att den tid icke må vara aflägsen, då de döda språ¬
ken helt och hållet förvisas till universiteten. Ty de döda språken
tillhöra icke längre den allmänna bildningen, hvilkens bibringande jag
anser läroverken allena hafva till sin uppgift. Deremot är jag icke
med om att latinet skulle införas såsom valfritt läroämne på reallinien.
För det första är bestämmelsen om 4 timmars undervisning en detalj,
som icke lämpar sig för ett principbetänkande. Och för det andra
hyser jag äfven någon betänklighet i fråga om ordet “valfritt11. Val¬
frihet är frihet att välja emellan flera olika föremål för valet; men
ett sådant väljande till sin fulla utsträckning skulle läroverken näppe¬
ligen kunna medgifva. Om det är fråga om att välja emellan att läsa
latin och att vara befriad från läsning i skolan under dessa timmar,
då kan läroverket utan svårighet medgifva en sådan valfrihet. Men
skall läroverket sätta en annan läsning i stället, då kunna lätt svårig¬
heter uppstå, af hvilka man har alldeles tillräckligt i fråga om latinet
och grekiskan. Oaktadt jag med uppmärksamhet genomläst motive¬
ringen i Utlåtandet, kan jag således icke gilla den satsen, att något
af de döda språken borde införas å reallinien.
Frågan om de moderna språken i skolorna är eu särdeles vigtig
sak. Utskottet har medgifvit lärjungar ne att blott undervisas uti ett
af de moderna språken; och deremot har jag ingenting att anmärka.
Likaledes vill jag till fullo godkänna hvad Utskottet antydningsvis,
ehuru för mig icke nog klart, uttryckt om det önskvärda i att man
skulle i stället för de frigjorda ämnena så småningom i skolorna in¬
skjuta ett så vigtigt ämne som till exempel någon kännedom om lan¬
dets statsförfattning och lagar eller insigt uti sättet att vårda kroppen
och helsan, hvilka vigtiga ämnen nu alldeles missvårdas, medan man
i stället studerar det, som angår länge sedan förflutna tider. Detta
vare emellertid sagdt i förbigående. Våra skolor borde till sitt val¬
språk hafva tagit den gamla latinska satsen: “vi lära icke förskolan,
utan för lifvets men hafva i stället nära nog omvändt denna sats,
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
35
N:o 51.
så att man skulle kunna säga: “vi lära för skolan, men icke för
lifvet. “
När vi kommit förbi detta moment i nu föreslagna punkt, skulle
jag vilja hafva frågan öppen om införandet af det organisatoriska
element, som herr Axell i sin motion föreslagit och hviiket ingår i
Herr Borgs motion. Detta element kan ganska väl inlänkas i betän¬
kandet; och jag hoppas att Herr Axell sjelf skall under diskussionen
derom väcka förslag.
Slutligen får jag instämma uti Utskottets förslag derom, att An¬
dra Kammaren ville hos Kongl. Maj:t begära, att en utredning af frå¬
gan, nemligen om universitets- och skollagstiftningen, må verkställas
af erfarne män ur olika samhällsklasser. Såsom Kammaren vet, hy¬
ser jag ingen förkärlek för komitéer, och jag har flera gånger oppo¬
nerat mig mot tillsättande af sådane, emedan jag ansett att embets-
verken sjelfva kunnat uträtta hvad man velat åt komitéerna uppdraga.
Men för utredandet af denna i vårt samhällslif djupt ingripande fråga
om universiteternas och elementarläroverkens väsende, anser jag det
vara af högsta behof påkalladt att en komité varder tillsatt.
Jag instämmer således i allt väsentligt uti Utskottets betänkande,
särskildt i dess sista kläm, och hoppas att icke behöfva besvära Kam¬
maren med något vidare yttrande i frågan.
Herr Rundgren: Det kan möjligen vara skäl att den triumf, som
Utskottet förväntat för sitt betänkande, uppblandas med några droppar
malört. Jag har varit med om mycket i verlden, men det måste jag bekänna,
att maken till motioner och maken till betänkande har jag icke sett.
Efter att hafva med mycken uppmärksamhet, men också med mycken
pina genomläst dessa tre vidlyftiga dokument, kom jag ovilkorligen
att tänka på en berättelse, som jag hörde i min ungdom. Det var
nemligen en gammal, mycket originell och något enfaldig dansmästare,
för hvilken man hade beskrifvit Skokloster och dess herrligheter och
hvilken man sökte öfvertala att besöka detta ställe. Han lät slutli¬
gen förmå sig dertill, och när han kommit dit med sitt sällskap såg
han sig mycket djupsinnigt och tyst omkring. Då man frågade ho¬
nom, hvad han tyckte om platsen, svarade han: ja, detta Skokloster
är nog vackert; men tag bort slottet, och — parken och — sjön,
hvad är då Skokloster? Sanningen likmätigt måste jag upplysa, att
sällskapet stod svarslöst.
Nu föreställer jag mig att de båda motionärerna hört åtskilligt
talas om läroverksstadgan och de allmänna läroverken; och troligen
har det varit personer, som sökt öfvertyga dem att läroverken vore,
om också icke alldeles ypperliga, likväl särdeles ändamålsenliga bild¬
ningsanstalter för ungdomen. Hvad var då för dem att göra, när de
nödvändigt skulle vid Riksdagen väcka motioner i fråga om lärover¬
ken? De och med dem Utskottet togo först bort sjön, d. v. s., att
de, såsom af betänkandet framgår och hviiket på det obehagligaste
berört mig, räknat teologien och kyrkohistorien till “förbrukade bild¬
ningselement", hvarmed naturligtvis afsågs ingenting mindre än kristen-
domsundervisningen. De kunde dock icke gerna med bibehållen krigs-
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet,
(Fort*.)
H:o 51.
36
Onsdagen den 5 Maj f. in¬
om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
ära för Riksdagen framkomma med påståendet, att kristendomsunder-
visningen vore något i våra allmänna läroverk öfverflödigt, hvilket
åter lät sig göra i fråga om teologien och kyrkohistorien. Det är
dock alldeles gifvet, att, om teologiens och kyrkohistoriens studium
borttages från de högre klasserna i läroverken, det nog snart går
derhän, att kristendomsundervisningen borttages från de lägre. Men
dermed tager man ock bort den sjö, i hvilken himmelen speglar sig.
Motionärerne och med dem Utskottet sågo sig vidare omkring i läro-
verksstadgan och funno de döda språken De sade då: låtom oss
taga bort slottet — det gamla vördnadsvärda, formsköna slottet, — som
blickar oss till mötes såsom ett minne från forntiden och talar om
tvänne folk, hvilka på bildningens område spelat en stor roll i verlds-
historien och hvilka under förgångna tider framstått och, såsom jag
hoppas, allt framgent skola framstå såsom vittnesbörd för bildningen.
Vidare sågo de sig omkring och träffade på parken. Den skulle
antingen nedhuggas eller gallras. Det lärer vara mycket brukligt i
de norra länen, och passar således i stycke. Med parken menar jag
de moderna språken. De äro lustgårdar, i hvilka man vill införa den
bildningssökande ungdomen. Låtom oss taga bort det ena eller det
andra af dessa språk, och ungdomen blir främmande för hela den
vigtiga literatur, som finnes hos de nuvarande kulturfolken. De fran¬
ska, tyska och engelska språken äro de moderna språk, som läsas i
våra läroverk. Låtom oss hugga bort denna park, och vi stänga der¬
med oss ute från alla de bildningselement både för tanken och hjer-
tat, som ligga i hvad dessa stora nationer på snillets och forsknin¬
gens väg utfört. Eller låtom oss gallra parken, låtom oss taga bort
någotdera af språken, och vi beröfva ungdomen andel i den bildning,
som finnes hos den nation, hvars språk icke studeras. Jag tror mig
härmed hafva försvarat den bild, jag gjort, nemligen att man i mo¬
tionerna och betänkandet tillsammantagna vill ifrån Skokloster taga
bort sjön, slottet och parken. Från min ståndpunkt kan jag icke
taga del i ett sådant förstöringsarbete.
Men man stannar icke härvid. Man vill äfven taga bort nedersta
klassen ifrån de allmänna läroverken; man vill, om jag icke bedrager
mig, — åtminstone har en röst under denna riksdag höjt sig derför
— taga bort den öfverstå klassen, likasom man ock vill indraga åt¬
skilliga tre- och femklassiga läroverk i städerna; endast hvad som
ligger deremellan vill man bibehålla. Men man tager bort foten,
hvarpå undervisningen hvilar, då man tager bort den lägsta klassen
och förminskar antalet af de tre- och femklassiga, och man tager bort
hufvudet, då man indrager den öfverstå klassen. Hvad är det som
sedan står qvar? Jo, magen. Sådant kallas att arbeta för borgerlig
bildning. Jag hemställer till Herrarne, huruvida de, som hafva en hö¬
gre åsigt om bildningen, kunna vara dermed nöjda.
Till en början trodde jag, att både motionerna och betänkandet
endast vore ett elakt skämt, hvarmed man ville pröfva huru långt
Andra Kammaren kunde gå i fråga om undervisningen och bildningen.
Här, inom detta högre område, vill man göra samma fråga, som inom
det lägre, råare området afbildas i Molins bältesspännare, som stå
Onsdagen den 5 Ma;, f. m.
37
N:o 5!.
sida vid sida med Nationalmuseum. Der är det den ena råa kraften, Om förändrin-
som frågade den andra, huru långt han tål kallt jern. Här fråga de, ^
som förklarat sig nitälska för bildningen, den uppväxande ungdomen *'
huru långt han kan tåla kallt jern i afseende å bildningen.
För öfrigt måste jag erkänna, att den ene af motionärerne fått
af Utskottet sin beskärda del; och det var för mig synnerligen gläd¬
jande att höra honom förklara, att han var fullt belåten med hvad
han fått. För min del håller jag författaren af Utskottsbetänkandet
räkning för att han kunnat ställa så till, att han på samma gång
nedgjort och upprättat motionären.
Ja, i det hänseendet kan det verkligen sägas om betänkandet
lika väl i första punkten, som i de öfriga, att hela det resonnement,
som genomgår det, från början till slut är dräpande icke allenast för
motionären, utan äfven för bildningen.
Går jag nu in på några särskilda moment, så måste jag först och
främst säga att jag icke vill vara mångordig i fråga om teologien och
kyrkohistorien, såsom “förbrukade bildningselement“. Jag har förut
sagt att jag deri såg ett hot mot kristendomsundervisningen, ehuru
jag egentligen icke har rätt att fatta Utskottets ord i den rigtningen.
Jag inskränker mig således till att säga, att det är emot teologien
och kyrkohistorien Utskottet vänder sig.
Men mine Herrar! Hvad är teologien, annat än eu systematisk
framställning af kristendomens sanningar? I en tid, då man från alla
sidor hör det mest osystematiska tal i afseende på religionen fram¬
ställas både på landsbygden och i städerna, månne det verkligen är
rådligt att hänföra _ teologien till de för ungdomen förbrukade bild-
ningselementerna ? Är det icke fast hellre just i eu sådan tid, man
skall söka, åtminstone i någon mån, föra ungdomen till klarare insigt
af sammanhanget mellan kristendomens läror. Således aldraminst i
närvarande tid kan man säga, att teologien är förbrukad. Teologien
kan nog både läsas och studeras på olika sätt; men vi måste komma
ihåg att i elementarläroverken är det en systematisk lärobok som,
stående på den evangeliskt-lutherska kyrkans grund, lägges fram för
ungdomen.
Hvad är vidare kyrkohistorien? Man kan säga, att den är en
framställning af mensklighetens förvillelser på det religiösa området.
Men å andra sidan måste man ju tillika säga, att, på samma gång
den är detta, har den också framkallat krafter både på lärdomens
och hjertats väg, hvilka gent emot villfarelserna hållit fram sanningen.
Detta är den röda tråd, som genomgår kyrkohistorien från begynnel¬
sen till närvarande tid, att på samma gång den icke tvekar att fram¬
lägga förvillelserna, den tillika visar, huru de kristliga sanningarne ut¬
vecklat sig på ett klart och bestämdt sätt ur de heliga skrifterna.
Kan man väl då kalla kyrkohistorien ett förbrukad! bildningsmedel
för den ungdom, som skall träda ut i lifvet. Är det icke fäst hellre så,
att många af de villfarelser, som man får höra, icke blott bland folk
i allmänhet, utan i synnerhet af kringresande predikanter, upp¬
komma och vinna fotfäste derigenom att man saknar afl kyrkohisto-
risk kunskap. De kringresande predikanterna förmena sig vara de,
N;o 51.
38
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
("Forts.)
som hittat på rätta vägen; folket tror att de tala sanning, och deri
ligger deras framgång. Är det icke vid sådant förhållande nödigt,
att den ungdom, som skall utträda i lifvet och vårda bildningen, har
insigter i denna vetenskap?
För min del måste jag således förneka hvad här är sagdt både
om teologien och kyrkohistorien, äfven om dervid icke i ringaste mån
vore åsyftadt att borttaga kristendomsundervisningen ur skolan.
Går jag nu till en annan sida af saken, nemligen till Utskottets
hemställan i afseende på de döda och de lefvande språken, så säges
från Utskottets sida, att dess förslag utgår från afsigten att förekomma
mångläseri och öfveransträngning. I detta hänseende vill jag nu icke
ingå i några detaljer, ehuru åtskilligt kunde förtjena att sägas; men
så mycket vet jag mig fullt befogad att säga, att det icke har sig så
farligt med mångläseriet och öfveransträngningen, som man tror. Hvad
beträffar frågan om de döda språken, har jag redan förut derom helt
kort yttrat mig. Jag tror alldeles icke, såsom den förste talaren
och motionären yttrat, att den dag, då Utskottets betänkande blefve
lag, skulle gifva ett nytt lif åt den nationella bildningen. Dertill
har jag allt mycken aktning för språken, såväl för de gamla som för
de moderna. Låtom oss, mine herrar, tänka efter hvad språket i
sjelfva verket är. Utskottet tyckes fatta ändamålet med språkstudier
så, att man skulle skaffa sig språkliga insigter vid läroverken endast
för att kunna tala med en eller annan utländsk profryttare, som kom¬
mer hit till Sverige, eller för att, då man reser utrikes, till Paris eller
annorstädes kunna göra sig åtminstone någorlunda förstådd. Härtill
skulle, enligt Utskottets uppfattning nyttan af spåkstudier inskränka
sig; och då förundrar det mig verkligen icke, att Utskottet velat taga
bort såsom obligatoriska ämnen två af de moderna språken och, om
möjligt, all grekiska och latin, eftersom man icke nu för tiden reder
sig så särdeles bra med grekiska och latin vid samtal med utlän-
dingar. Då min uppfattning är en annan, vill jag en stund stanna
vid den frågan: hvad är språket i sjelfva verket? Jo, språket är det
finaste uttrycket för en menniskas tankar. Det klart tänkta är det
klart sagda, säger Tegnér; och det är detta som språkstudiet vill
lära, lära att på en gång tänka klart och redigt samt tala klart.
Språket är det finaste af allt andens arbete. Jag kan i min hjerna
rufva huru mycket som helst, såsom motionärerne också gjort, öfver
huru man skall ställa till med undervisning, läroverksstadga, ungdomen
vid läroverken och allt sådant; men då det blir fråga om att klart
uttala detta, då beror det på huru tankarna finna sitt uttryck i språket.
Yi såsom svenskar och här i denna Kammare behöfva naturligtvis
icke något annat än svenska språket; men det är ju en liten fåfänga
hos oss svenskar, att vi sätta en ära i att hafva ett namn bland de
andra nationerna. Yi hafva nyligen jublat deröfver att svenske män
gjort vårt land ryktbart öfver verlden, skola vi väl då samtidigt vilja
frigöra vår ungdom från något af de verldens språk, som kunna föra
ryktet om deras verk öfver verlden? Det kan således icke vara det
svenska språket allena, som eger betydelse för oss; äfven de andra
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
39
N:o 51.
nationernas tankar och uttrycken deraf måste ega den största vigt
och betydelse. Och för att förstå sådant, måste vi ju känna deras språk.
Det är derför jag anser det såsom ett attentat emot bildningen,
att vilja taga bort något af de moderna språk, som läsas vid våra
allmänna läroverk. Kan man ock, mine herrar, säga det vara mycket
som fattas i afseende å språkundervisningens resultat vid läroverken;
så måste vi dock medgifva, att det är eu oändligt stor skilnad mellan
sättet för språkundervisningen nu och för icke längre tid tillbaka än
då motionärerne sjelfva gingo i skolan. Men jemväl en annan om¬
ständighet får icke förbises, nemligen att hvad man i synnerhet på äldre
dagar företrädesvis i fråga om språkstudier drager sig för, är att under¬
kasta sig inhemtandet af de elementära grunderna, hvilka dock nöd¬
vändigt fordras för att kunna sätta sig in i eller tillegna sig ett språk.
Nu, då ungdomen vid läroverket bibringas de första elementerna, och
redan detta är icke så litet, i tyska, franska och engelska språ¬
ken, kan man säga att derigenom öppnas en hel ny verld för denna
ungdom. Det är dermed på alldeles samma sätt, som då man sätter
A. B. C.-boken i barnets hand och lär det att stafva. Icke finner
barnet något nöje deruti, men i samma mon det lär sig läsa, i samma
mon ligger hela den svenska literaturen öppen och åtkomlig för det¬
samma och detta icke endast den närvarande utan äfven den förflutna
tidens. Det gäller endast för barnet att tillegna sig densamma; och
på samma sätt är det med den ringa elementarkunskap i språken
som inhemtas vid läroverken, att den utgör endast sjelfva begynnel¬
sen eller möjligheten till en vidare utveckling och kännedom om så
vigtiga bildningsmedel som den tyska, franska och engelska literaturen.
Hvad beträffar studiet af de döda språken, kan jag icke under¬
låta att hänvisa till de praktiska engelsmännen. Ingen lärer väl vilja
förneka att engelsmännen äro ett praktiskt folk. Men hvilket ämne
är det, som vid deras undervisningsanstalter med största kraft och
ifver bedrifves? Jo, latinet. Vi kunna icke veta, huru mycket detta
allmänneliga studium af latinet bidrager till utvecklandet af den kraft,
som förefinnes hos den engelska nationaliteten.
Ja, det är förunderligt, att den man, som skrifvit detta betän¬
kande, sjelf, då han helt nyligen vid en fest helsade Nordenskiöld,
begagnade det latinska språket. Från inskriften på Gustavianska
grafkoret lånade han de innehållsdigra orden om Gustaf den andre
Adolf: “regnum dilatavit, suecos exaltavit“. Bigger det icke, mine
Herrar, något stort i dessa korta ord och det skulle behöfvas en hel
liten bok för att tolka deras mening. Det är just denna förmåga
att kort och koncist uttrycka en tanke, som hos latinet är så beundrans¬
värd; och derföre förvånar det mig icke heller att jemväl representan¬
ten för den borgerliga bildningen velat hafva litet latin in jemväl i
realskolan; hvilket visserligen är en inkonseqvens från hans sida, men
är i sanning ett kraftigt vittnesbörd derom, hurusom latinet öfverallt
gör sig gällande.
Jag har nu uttalat hvad jag tänker om Utskottets Utlåtande i
allmänhet, och det torde icke förundra Herrarne, om jag efter dessa
premisser kommer till det resultat, att jag måste förkasta samtliga de
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
N:o 51.
40
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
förslag Utskottet i särskilda moment af denna punkt framstält. En¬
dast helt kort vill jag nu yttra mig om de särskilda momenten.
I mom. a) föreslår Utskottet att samtliga universitetsexamina skola
få af enhvar aflägga s, utan att derför erfordras att hafva ådagalagt
insigt i latinska språket. Men då man, som jag, har den öfvertygelsen
att latinet är ett vigtigt läroämne i skolan, är det klart att man icke
kan godkänna ett sådant förslag. Universitetet verkar tillbaka på
elementarskolan och om man tager bort latinet från universitetet, så
kommer det snart att äfven försvinna från skolan. Vidare hemställer
Utskottet i mom. b) att de döda språkens läsning i de allmänna läro¬
verken bör framflyttas till sjette klassen. För närvarande börjas
latinläsningen i fjerde klassen och fortgår sedan i alla de öfriga klas¬
serna, och säkert är att ett språk med en sådan literatur och med
latinets rikedom på förmer tål vid att studeras någorlunda tidigt;
och derföre är det efter min öfvertygelse för sent att börja dermed
i sjette klassen. Hos ynglingen vid den ålder, då han vanligen kom¬
mer upp i sjette klassen, är hvarken minnet så lifligt eller hågen för
inhemtande af elementerna af ett språkämne så stark som vid en
tidigare ålder.
I mom. c) föreslås, att latinet bör införas såsom valfritt ämne i
realliniens två öfre klasser. Ja, jag sade nyss, att jag komme att
förkasta allt hvad Utskottet föreslagit, men denna punkt innehåller
verkligen något som jag skulle vilja godkänna, men detta är så ringa
i förhållande till allt det öfriga, att det icke inverkar på mitt votum om
betänkandet i dess helhet. Angående punkten d), der det heter att det
bör medgifvas lärjunge att efter eget val läsa blott ett modernt språk, har
jag redan yttrat mig; kommer så mom. e), der Utskottet uttalar, att nå¬
gon del af den genom språkstudiets inskränkning vunna tid bör anslås
åt sådana, för den allmänna bildningen angelägna läroämnen, som hit¬
tills ej ingått eller haft allt för ringa plats i de allmänna läroverkens
undervisning. Jag har sökt igenom såväl motionerna som Utskottets
betänkande för att finna, hvilka för allmänna bildningen angelägna
läroämnen här afses: men förgäfves. Endast på ett ställe har Ut¬
skottet i sådant afseende antydningsvis talat om statslära och i
dag har en talare nämnt helsolära. Ja, skola vi taga bort ur skolan
latin och grekiska och två af de lefvande språken, för att i stället
undervisa ynglingarne i statslära och lära dem huru de böra hushålla
med sin helsa, då befarar jag att bildningen icke blir den som vinner
på bytet; statslära kan vara bra för den, som förut förvärfvat bild¬
ning, men föga båtar den ynglingen i skolan, och hvad beträffar helso¬
lära, så är kroppens helsa icke vigtigare än själens.
I punkten f) föreslår Utskottet indragning af såväl lägsta klas¬
sen af allmänna läroverket som de flesta treklassiga och några fem-
klassiga. Ja det är visserligen sant att allt detta kan indragas med
ett enda penndrag, men en annan fråga är, hvem som dervid vill
hålla i pennan. För min del vill jag det icke.
En sak vill jag dock medgifva, nemligen att de tre- och fem-
klassiga läroverken hafva alltför ringa antal lärjungar emot de lärare¬
krafter, som der användas. Men hvaraf kommer sig detta? Jo deraf,
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
41
N,o 51.
att de högre elementarläroverken, der undervisningen bedrifves i ett 0m fsrändrin-
sammanhang från den lägsta till den högsta klassen, i allmänhet
draga ungdomen till sig. Det är nemligen tydligt, att föräldrar heldre '
sätta sina barn i ett läroverk, der de kunna få en fortgående under¬
visning från början till slut, än att låta dem först bevista ett tre-
eller femkiassigt läroverk och sedan öfvergå till ett högre. Detta
missförhållande kan icke afhjelpas på annat sätt, än att det i afseende
å de högre läroverken bestämmes, huru stort antal lärjungar få in¬
tagas i hvarje klass, äfvensom att, der lägre läroverk finnas inom
stiftet eller i granskapet, de högre läroverken få rättighet att till dem
hänvisa de lärjungar, som utgöra öfverbefolkningen. Det är ju alldeles
orimligt, att till exempel vid läroverket i Karlstad uti första klassen
finnas 54 lärjungar, under det att lärjungarnes antal uti motsvarande
klass är vid läroverket i Kristinehamn 15, vid det i Filipstad 16,
vid det i Arvika 21 och vid det i Åmål 18. Samma förhållande är
det med andra och tredje klasserna samt beträffande läroverken i
Kristinehamn, som är femkiassigt, med fjerde och femte klasserna.
Genom en sådan förändrad anordning med lärjungarnes fördelning,
som nyss nämndes, skulle ock en minskning i statsutgifterna kunna
ske. Eu följd af de nuvarande förhållandena är, att till exempel vid all¬
männa läroverket i Karlstad under innevarande läseår behöfts icke
mindre än åtta extra lärare, och jag har måst ingå till Kongl. Maj:t
med begäran att under nästa läseår vid läroverket må anställas elfva
extra lärare.
Ser man saken praktiskt och vill man verkligen uträtta något,
så tror jag att man gör klokare uti att fästa uppmärksamheten på
den af mig nu antydda omständighet, än att företaga sig en fullständig
omorganisation af vårt undervisningsväsende.
Beträffande Utskottets förslag i momentet g, att lärjungarne sjelfva
skulle till större eller mindre del bidraga till betäckande af de om¬
kostnader, som äro med undervisningen förenade, kunde mycket vara
att säga. För min del är jag emot denna sak, derföre att kostnadsfri
undervisning vid våra elementarläroverk allt hittills meddelats.
Jag skulle dessutom kunna med siffror visa, att det är hufvud¬
sakligen obemedlade lärjungar, som taga läroverken i anspråk. Vid
Karlstads läroverk till exempel utgör lärjungarnes antal innevarande ter¬
min 488. Af dessa kunna endast 221 erlägga hel afgift, det vill säga
12 kronor i termin, under det att de öfriga befinna sig i den ställning,
att 117 kunna betala en afgift af 7 kronor 50 öre och 150 icke
mera än 2 kronor 50 öre. Jag vill icke bestrida rigtigheten af den
grundsats, på hvilken Utskottets förslag är bygdt, att man bör kunna
påräkna att de, hvilka ega något, äfven bidraga till undervisningens
bekostande; men jag fruktar att man, genom att tillämpa denna
grundsats, komme att förorsaka betydlig skada, i det att mången skulle
finna sig nödsakad att undvara undervisning, emedan han afskräcktes
af dermed förenade omkostnader.
Hvad vidkommer Utskottets förslag, att hos Kongl. Maj:t anhålla
om tillsättande af en komité för frågans utredande, så fäller det af
sig sjelf att jag icke kan biträda detta förslag. Beträffande åter Ut-
N;o 51.
42
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändra- skottets hemställan att Riksdagen skulle anhålla, att Kongl. Maj:t,
gar t undervis- jnnan ändringar i läroverksstadgan med anledning af de förslag, som
•ungsviascndet. ^ en blifvande komité kunde komma att utarbetas, varda beslutade,
täcktes lemna Riksdagen tillfälle att deröfver sig yttra; så anser jag
frågorna om en förändrad organisation af de allmänna läroverken, om
läsetimmarnes fördelning och om de ämnen, som skola läsas, vara af
så grannlaga natur, att jag icke skulle vilja, att de underkastades eu
pröfning af Riksdagen. Sådan pröfning kunde omöjligen grunda sig på
fullständig sakkunskap.
Utan att härmed på något sätt vilja uttala något för Riksdagen
förklenande, vågar jag uttala detta. Klart är nemligen, att man,
för att rätt kunna sätta sig in i en sak sådan som denna, måste hafva
sysselsatt sig med skolfrågor och ungdomens undervisning.
På grund af de skäl, jag nu anfört, yrkar jag för min del afslag
å Utskottets betänkande.
Herr Wengberg: Jag har begärt ordet endast för att berigtiga
en uppgift af Herr Borg. Han beklagade, att Utskottet icke tillkallat
honom, så att han kunnat blifva i tillfälle att meddela detsamma
erforderliga upplysningar, en ära, som han förmenade skulle hafva
vederfarits mig, då en af mig afgifven motion var föremål för behand¬
ling inom Utskottet. Jag vill häremot göra den erinran, att Utskottet
icke tillkallade mig, utan att jag sjelf framstälde en begäran att inför
Utskottet få lemna de upplysningar, som jag ansåg kunde vara af
vigt för frågans utredning, hvilken begäran benäget bifölls.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall be att för sammanhangets
skull få börja med dansmästaren, jag menar representanten från Karl¬
stad, och något taga hans piruetter i skärskådande.
Han yttrade, att han väl sett och varit med om mycket här i
verlden, men att han aldrig sett maken till motioner eller maken till
betänkande. För att nu begagna hans eget uttryckssätt, vill jag för¬
klara, att väl har jag varit med om mycket i denna Kammare, men
sällan har jag bevittnat en så lättfärdig umgängelse med sanningen som
den, hvartill han gjort sig skyldig vid refererandet af Utskottets betän¬
kande. Han började med att säga, att, då Utskottet ville från den öfre
afdelningen af de allmänna elementarläroverken förvisa teologi och
kyrkohistoria, så menas dermed naturligtvis kristendomen-. Jag citerar
här hans egna ord. Han har icke någon rättighet att säga “så menas
dermed naturligtvis kristendomen." Han har icke någon rättighet att
påstå, det Utskottet i sitt betänkande skrifvit någonting annat än Ut¬
skottet menar. Att, för att väpna oviljan mot Utskottets förslag, för¬
vränga dess betydelse, är måhända teologisk moral, men icke den all¬
männa moral, som af oss andra icke teologiskt bildade accepteras. Han
har sagt, att “om man nu får bort undervisningen i teologi — dogmatik-
och kyrkohistoria — ur de öfre klasserna, får man nog sedermera bort
kristendomsundervisningen ur de fem lägre"; och han antydde, att detta
skulle hafva varit Utskottets hemliga afsigt. Utskottet har sagt — och på
Utskottets vägnar förklarar jag, att det är Utskottets mening — att de
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
43
N:o 5L
allmänna läroverken i sin uppgift att vara skolor för allmän medborgen- Om förän driv
lig bildning uppfylla allt, som på detta område bör göras, när de med- lä
dela en praktiskt anlagd kristendomsundervisning intill konfirmations- ””^Forts!) *
åldern. Han har icke rätt att påstå, det Utskottet menat något annat
än det sagt. Till försvar för teologiens studium anförde han, att teolo¬
gien helt enkelt vore en systematisk framställning af kristendomens
sanningar. Så mycket teologi har likväl äfven jag läst, att jag må
hafva rätt att tala om hvad den är. Jag vill då erinra honom derom,
att teologien innehåller åtskilligt, hvarom kristendomens stiftare aldrig
något lärt och hvarom ingenting står att läsa i kristendomens urkun¬
der, men som tillkommit genom voteringar på kyrkomöten. Han an¬
förde till försvar för meddelande af undervisning i kyrkohistoria i de
allmänna elementarläroverken, att det vore bristen på denna under¬
visning, som gjort att kringfarande läsare-predikanters villoläror kunnat
uppstå och vinna utbredning. Ja, kan detta motarbetas genom kyrko¬
historiens studium, må han då yrka på detta studiums införande i
folkskolorna.
Det slags umgängelse med sanningen som den ärade talaren visat
vid refererandet af Utskottets betänkande och som jag nyss tillåtit
mig karakterisera, framträder särdeles bjert, då han refererar hvad
Utskottet angående vigten af de moderna språkens studium skulle hafva
sagt. Han låter Utskottet -— jag citerar åter hans egna ord — fatta
detta språkstudium egentligen såsom ett medel för att kunna kon¬
versera med profryttare. Jag förmodar, att åtminstone den större
delen af Kammarens ledamöter, som behagat läsa igenom Utskottets
betänkande, med mig skall kunna konstatera, att det just är Utskottet,
som bemött den åsigt, hvilken finnes uttalad i de nyss anförda orden,
hvilka den värde talaren behagat lägga i Utskottets mun såsom ett
uttryck af dess mening. Han frågade vidare — och detta skulle vara
polemik mot Utskottet — om icke äfven andra nationers tankar hade
något att betyda för oss. Utskottets uppfattning härutinnan kan han
läsa på 1 å 2 sidor i betänkandet. Utskottet har mot en af motio-
närerne, hvilken i Utskottets tanke för mycket underskattat vigten af
de främmande språkens studium, just försvarat meddelandet af under¬
visning i dessa språk i skolorna; och Utskottet har, på det att af
detta studium måtte blifva något verkligt resultat, yrkat att det bör
medgifvas lärjunge i allmänt läroverk att, efter eget val, läsa ett lef¬
vande språk. Utskottet vet nemligen — och det betyder ingenting,
om också tio eforer skulle förneka sanningen af hvad jag uppgifver, ty
jag vet att det år så — att dessa småsmulor af flera lefvande språk,
som nu kunnat inhemtas i skolan på den för språkstudier anslagna
tiden, under trängsel med de många andra läroämnena, icke blifva
den uppväxande ungdomen till någon nytta annat än genom ett mång¬
årigt flitigt, fortsatt studium.
Det är eu fras, den tommaste af alla, att dessa små smulor af
fransysk, tysk och engelsk grammatik, som meddelas den studerande
ungdomen, skulle för densamma öppna “nya verldar“. Den, som kan
inbilla sig något sådant, qvarstår ännu på den latinska grammatikens
ståndpunkt, liksom skulle något som helst språks formlära kunna för
N:o 51.
44
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
Om förändring
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forts.)
den, som studerar densamma, öppna nya verldar. De nya verldarne
ligga i den literatur, till hvilken endast en verklig språkkännedom
öppnar dörren.
Han påstod, att inom de . engelska undervisningsanstalterna latinet
utgör det förnämsta studiet. Äfven jag har någon kännedom om Eng¬
lands undervisningsanstalter, ty lyckligtvis kan man få den, äfven om
man icke är i tillfälle att besöka detta land. Der är ett annat ämne
omfattadt med lika mycket intresse som latinet och grekiskan, hvil-
ket sistnämnda språk talaren hade bort tillägga för att uttrycka sig
korrekt. Jag menar matematiken. Och hvad de klassiska studierna
i detta land angår, erinrar jag mig något, som der föreföll — jag
tror i sjelfva parlamentet — för 16 eller 18 år sedan. Då ådagalades
genom ovedersägliga bevis, hvad af mången blifvit påstådt och af ännu
fler anadt, nemligen att detta sken af klassisk bildning, hvarmed en
så stor mängd talare prålat, icke var annat än den renaste humbug.
Mången lysande talare, mer än eu Chancellor of Exchequer, har på
morgonen ur en liber memorialis lärt det citat ur Yirgilius, hvarmed
han under parlamentsdebatten på aftonen briljerade. Han yttrade
vidare, att borttagandet af elementarläroverkets första klass kan ske
med ett enda penndrag. Utskottet delar icke denna åsigt. Utskottet har
utvecklat de skäl, hvarför det anser, att en sådan åtgärd vore betänk¬
lig och i vissa fall svår att genomföra samt att frågan vore i behof
af utredning.
Han yttrade äfven, att statsläran vore ett ämne, hvars studium
icke gåfve någon bildning. Jag vill härvid allra först anmärka, att
när han talade om statsläran såsom ett af Utskottet föreslaget nytt
undervisningsämne, han citerade falskt. Utskottet har icke talat om
statslära utan om statskunskap. Och ordet “statskunskap* har i det
allmänna språket en vidsträcktare och mera omfattande betydelse; man
menar dermed icke blott kunskap om statens författning och förvalt¬
ning, utan äfven hvad mera speciel och i dagligt tal benämnes statistik.
Skulle det således icke vara bildande att känna grunddragen af fädernes¬
landets statsrätt, dess statsförvaltning, dess befolkningsstatistik jemte
åtskilliga andra för det stadium af läroverket, hvarom här är fråga,
lämpliga delar af statistisk forskning? Detta skulle icke vara bildande!
Jag lemnar nu honom för att vända mig i någon män mot min
ärade vän på göteborgsbänken. Han har sagt, att mot syftet af re¬
formen, sådan den föreligger enligt Utskottets förslag, strider hvad
vid punkten c är föreslaget eller att latinet skulle införas såsom val¬
fritt ämne i realliniens högsta klasser. Nej, det strider alldeles icke
mot reformens syfte. Dess syfte är ett frihetssyfte. Vi sträfva der¬
hän, att man skall slippa från hvad Utskottet kallat — och jag upp¬
repar detta uttryck — “förbrukade bildningselement“, att hvar och
en skall befrias från att läsa det, hvaraf han icke har nytta eller
hvartill hans böjelse icke manar honom, men deremot läsa det, hvar¬
till hans anlag drifva honom och hvaraf han kan hafva gagn ute i
lifvet. Detta är reformens syfte och derföre har Utskottet förordat
Herr Axells förslag om latinet såsom valfritt ämne i skolans öfverstå
afdelningar. Ty Utskottet har icke för sig kunnat dölja, att det onek-
Onsdagen den 5 Maj, f. m.
45
N;o 51.
ligen är något befogadt i motionärens klagan öfver det svåra val Om förändrin-
emellan antingen mycket latin eller intet latin, för hvilket ynglingen S'®r< undemU-
nu är utsatt. Det är otvifvelaktigt, att det finnes åtskilliga uppgifter,
åtskilliga forskningsgrenar, der ett visst mindre mått af kunskap i ^ °r8"'
latinet, förvärfvadt genom en kortare kurs i skolan, kan vara tillräck¬
ligt, medan den längre kurs, på hvilken måste olfras 7 eller 8 läs¬
timmar i veckan, är alldeles öfverflödig. Motionären har sjelf antydt,
att det för åtskilliga yrkesgrenar, såsom läkarens, veterinärens, apo¬
tekarens, kan vara beqvämt att i sammanhang med öfriga skolstudier
få inhemta det ringare mått af latinsk språkkunskap, som de för sina
vidare studier behöfva. Utskottet har dertill lagt äfven andra betrak¬
telser. Utskottet har tänkt sig det förhållandet, att för en yngling på
reala linien, hvilken vänder sig till de sydeuropeiska språken såsom
hufvudstudium, möjligen tänker göra dessa språks studium till sin lef-
nadsuppgift ocli få en lärareplats deruti vare sig vid universitetet eller
skolan — att för honom, med de anspråk på språkinsigter hos lära¬
ren, som man för närvarande har, det skulle vara beqvämt, att under
en kortare kurs i skolan inhemta så mycken latinkunskap att han
kunde följa med de arbeten öfver historisk, jemförande sydeuropeisk
filologi, som i vår tid bragt denna vetenskapsgren till en ganska hög
ståndpunkt. Han behöfver någon latinkunskap för att kunna följa
såväl ordboken som den grammatikaliska framställningen och dymedelst
följa de moderna språkformernas utveckling vare sig ur medeltids¬
latinet eller det antika, klassiska latinet. Att medgifva frihet att här¬
utinnan få lära hvad för en hvar synes önskligt, har Utskottet således
ansett vara ett förslag, som bäst öfverensstämmer med det hufvud-
sakliga syftet med reformen.
Vidare anmärkte talaren på göteborgsbänken, att det varit önsk¬
ligt, att Utskottet inlåtit sig mera än det gjorde på universitetsvä¬
sendet. Men jag ber att få erinra, att Utskottet icke kunnat i detta
afseende gå längre, än hvartill de motioner, Utskottet haft att be¬
handla, gifvit anledning. Om Utskottet gjort det, hade det utsatt sig för
en mer grundad förebråelse, den nemligen att det öfverskridit sin be¬
fogenhet.
Slutligen återkom han till en anmärkning, som han redan förut
meddelat mig, nemligen att det sätt, hvarpå Utskottet affattat sitt
förslag under punkten 2 mom. a) icke kunde hindra, att en professor,
som examinerade uti en embetsexamen, kunde deruti fordra latinkun¬
skap, oaktadt det genom lag blifvit föreskrifvet, att den, som genom¬
gått godkänd vare sig real- eller latinsk mogenhetspröfuing, finge af¬
lägga sådan examen utan åliggande för honom att genom någon pre¬
liminär- eller kompletteringsexamen hafva ådagalagt insigter i latin¬
ska språket. Att det således, på sätt talaren förmenat, skulle ligga i
vederbörandes makt att hindra mig från embetsexamen genom att i
den införa fordran på latinkunskap är dock ett fullkomligt misstag.
Det förutsätter ju, att den, som tager t. ex. medicine-kandidatexamen,
eller examen till rättegångsverken eller till Kongl. Maj:ts kansli, skulle
i någon af dessa examina få sig förelagdt att visa latinkunskap till
exempel i sammanhang med svensk rättegångsordning, patologi eller
N:o 51.
46
Onsdagen dea 5 Maj, f. m.
Om förändrin¬
gar i undervis¬
ningsväsendet.
(Forte.)
barnförlossningskonst. Men när latinet aldrig ingått och icke heller
för närvarande ingår uti sjelfva embetsexamina, när ingen någonsin
ifrågasatt att det skulle fordras i en embetsexamen, är det då rimligt
att taga försigtighetsmått mot en till den grad inbillad fara, att för¬
utsätta att till exempel en medicine professor, som examinerar i pa¬
tologi, dervid äfven skulle fordra latinkunskap? Då är det precis lika
klokt att förebrå Utskottet för det att det icke föreslagit förbud för
examinatorerna i embetsexamina att såsom vilkor för godkänd pröf¬
ning fordra sanskrit, arabiska eller tschutschiska.
Vidare sade han, att, om Utskottet verkligen menat, att latinet
icke skulle ingå i någon akademisk examen, så fordrade det för
mycket. Utskottet har verkligen menat detta, och anser sig icke hafva
fordrat för mycket. Den ärade talaren sade vidare, att man icke kan
helt och hållet utesluta latinet från universitetsexamina derför, att
det finnes en vetenskap, som heter filologi. Men hvad har väl det
med denna sak att skaffa? Det finnes ju ingen filologisk examen, ingen
särskild lärareexamen, utan det blir dens sak, som vill ingå på lärare¬
banan, att taga den examen som erfordras för kompetens och, om han
anser skäligt, taga den så, att deruti ingå latin och grekiska. Härmed
menar jag mig hafva visat, att detta Utskottets moment i oförändradt
skick innehåller just hvad det borde innehålla och uttrycker detta på
ett korrekt sätt.
Talaren sade ytterligare, att han icke vore hågad för någon
skarpsinnig analys af ett eller annat oförsigtigt uttryck. Det är rätt
väl för honom. Ty i Utskottets utlåtande förefinnes icke något så¬
dant uttryck. Och för öfrigt ådagalade talaren just icke det skarp¬
sinne, som en sådan analys förutsätter.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr J. O. Boström: Af den vid Utskottets betänkande fogade
reservation behagade Herrarne finna, att jag icke kunnat biträda åt¬
skilliga af de, enligt mitt förmenande, väsentliga och omstörtande för¬
ändringar i vårt lands undervisningsväsende, som Utskottet med an¬
ledning af Herrar Borgs och Axells motioner funnit sig böra föreslå
och tillstyrka. Af min reservation torde dock framgå, att jag på goda
grunder reserverat mig mot några i Utskottsbetänkandets motivering
uttalade åsigter, särskild! hvad beträffar religionsundervisningen vid
skolorna. Jag skall således icke nu och behöfver icke heller vidlyf¬
tigt yttra mig i afseende på de motiv, som föranledt mig att stanna
der jag stannat, utan skall, enär jag tror mig hafva i denna reserva¬
tion framlagt åtminstone så temligen tydliga skäl, att jag icke an¬
ser mig stå såsom varande utan grund, nu inskränka mig till att
hänvisa till det uttalande, som der blifvit gjordt. Jag skall derföre
såväl i öfrigt som hvad beträffar Utskottets motivering med afseende
på religionsundervisningen i skolorna blott, med hänvisning till hvad
reservationen derom innehåller, yrka afslag å Utskottets förslag under
punkterna a) b) c) e) f) h) i) men deremot bifall till hvad jag i min
reservation hemstält.
47
Onsdagen den 5 Mai, f- “•
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i enlighet med de meningar som förekommit, dels på bifall till Ut¬
skottets hemställan i det under föredragning varande momentet, dels
på afsiag å samma hemställan, dels ock på det af Herr J. O. Boström
gjorda yrkande; och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt
förefinnas för bifall till Utskottets förlag. Votering blef begärd samt
anstäldes — sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afsiag
— enligt en nu uppsatt och godkänd voteringsproposition af följande
lydelse:
“Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Första Tillfälliga Ut¬
skott hemstält i 2:dra punkten mom. a) af dess Utlåtande N:o 7 (i
samlingen Nio 23), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 94 ja mot 61 nej; i följd hvaraf Ut¬
skottets hemställan bifallits.
Den vidare föredragningen af förevarande Utlåtande uppsköts till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt derom utfärdadt anslag,
komme att fortsättas.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i anledning af
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16 fattade beslut.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. V24 e. m.
N:o 51.
Om förändring
gar i undervis-
ningsväsendet.
(Forts.)
In fidem
H. A. Kolmodin.