RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Andra Kammaren. N:o 42.
Måndagen den 19 April.
Kl. V2 3 e. m.
•Herr vice Talmannen ledde i detta sammanträde Kammarens för¬
handlingar.
1.
Justerades de i Kammarens sammanträden den 12 innevarande
månad förda protokoll.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
• Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 31 och 32, Memorial N:o 33, Ut¬
låtanden N:ris 34, 35 och 36 samt Memorial N:o 37;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 14; och
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
§ 3.
Efter föredragning dernäst af Första Kammarens protokollsutdrag,
N:o 124, med delgifvande af det beslut, Kammaren fattat öfver dess
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, i anledning af väckt förslag om
ändring i Kongl. Kungörelsen den 24 Maj 1878, angående öfverlåtelse
af åbo- och skatterätt till under bruk skatteköpta hemman, beslöt
Andra Kammaren hänvisa detta ärende för vidare utredning till Kam¬
marens Tillfälliga Utskott N:o 3.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets Memorial N:o 38, i anledning af Statskontorets
underdåniga berättelse angående undsättningsfonden; och
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 6
(i samlingen N:o 19) öfver Herr C. J. Svenséns motion N:o 95.
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 42.
1
N:o 42.
2
Onsdagen den 21 April f. in.
Dessa ärenden skulle sättas främst å föredragningslistan för nästa,
sammanträde.
§ 5-
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Onsdagen den 21 April.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Herr vice Talmannen anmälde, att från Hans Excellens Herr Stats¬
ministern Grefve Posse till honom ankommit en skrifvelse af följande
lydelse:
Till vice Talmannen i Riksdagens Andra Kammare, Herr Gross-
handlanden, m. m. O. Wijk.
Sedan Kongl. Maj:t den 19 denna månad i nåder utnämnt mig
till Statsminister och i följd deraf det mig lemnade uppdrag att vara
Talman i Riksdagens Andra Kammare upphört, får jag härigenom an¬
moda Herr vice Talmannen underrätta Andra Kammaren härom, på
det Kammaren må blifva i tillfälle utse den deputation, som jemlikt
§ 33 Riksdagsordningen har att hos Konungen begära Talman för
Kammaren i mitt ställe; och får jag tillika meddela, att Hans Maj:t
Konungen förklarat sig vilja i morgon onsdagen den 21 kl. l/2 12 före
middagen å Kongl. Slottet mottaga nämnda deputation.
Stockholm den 20 April 1880.
Arvid Fr:son Fosse.
Efter uppläsning af denna skrifvelse tillkännagaf Herr vice Tal¬
mannen, att han anmodat Herrar Friherre Fock, Lindgren, Anders
Nilsson i Rinkaby, Pehr Pehrsson i Törneryd, J. Sandvall, A. F. Petters¬
son i Sibbarp, Petter Persson i Stora Isie, Culin, Anders Larsson i
Flicksäter, E. P. Jonsson i Myre, Cederberg och Appelberg att bilda
3
N:o 42.
Onsdagen den 21 April, f, m.
den i skrifvelsen omförmälda deputation; och hemstälde nu Herr vice
i almannen, att Kammaren behagade uppdraga åt bemälte ledamöter
att under Friherre Focks ordförandeskap å utsatt tid infinna sig i
Kongl. Slottet för att hos Konungen begära utnämnande af Talman för
Kammaren i den afgångnes ställe.
Denna hemställan bifölls; hvarefter Kammaren, likaledes på fram¬
ställning af Herr vice Talmannen, beslöt uppskjuta förhandlingar-
nes fortsättande, till dess deputationen, efter fullgjordt uppdrag, till
Kammaren återkommit.
§ 2.
Sedan den i föregående paragraf omnämnda deputation kl. 3/412 f. m.
återkommit, anmälde dess ordförande, att Konungen till Kammarens
Talman utnämnt hittillsvarande vice Talmannen Grosshandlanden m. m.
Herr Olof Wijk och till vice Talman Hemmansegaren Herr Carl Ifvars-
son i Wärestorp, samt att de sålunda utsedde inför Konungen och
i deputationens närvaro aflagt den i Riksdagsordningens 33 8 före-
skrifna ed. 0
nyutmämnde Talmannen helsade derefter Kammaren med
följande tal:
Mine Herrar af Andra Kammaren!
Kallad af Konungens förtroende att intaga den talmansplats, från
hvilken min företrädare under fem riksdagar, med sällspord skicklig¬
het ledt Kammarens förhandlingar, känner jag djupt ansvaret af mitt
uppdrag och ringheten af min förmåga att fylla detsamma.
De många bevis på välvilja och vänskap, som under min föregå¬
ende verksamhet inom denna Kammare kommit mig till del, ingifva
mig dock det hopp, att sträng oveld och pligttrohet i utöfningen af
mitt nya kall skola kunna tillvinna mig det öfverseende som bristande
förmåga kräfver, och i denna förhoppning innesluter jag mig i Kam¬
marens välvilja och förtroende.
§ 3.
Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.
§ 4.
Upplästes ett af Herr Berg insändt så lydande sjukbetyg:
Att Herr Presidenten m. m. K. J. Berg bör med anledning af
sjukdom under några dagar vistas hemma, betygar
Stockholm den 20 April 1880.
J. Molander.
Med. Dokt.
§ 5.
Herr E. Key anmälde, under åberopande af stadgandet i 55 &
Riksdagsordningen, en af honom och Herrar Carl Ifvarsson, J. Anders-
N:o 42.
4
Onsdagen den 21 April, f. m.
son i Häckenäs, O. B. Olsson, S. Johnson, Jan Andersson i Jönvik,
Sven Andreasson och. Lass Olof Larsson undertecknad motion, angå¬
ende nationalbelöning åt nu afgångne Statsministern m. m. Herr Fri¬
herre Louis De Geer.
Herr Asker yttrade: Den nu väckta motionen återkallar minnet
af en betydelsefull och oförgätlig tilldragelse, hvarigenom Sveriges
föråldrade statsskick ombildades till ny lifskraft. Samfundsdanaren
med det verldsbekanta namnet Louis De Geer kan icke fråndömas
bordsrätten till svenska folkets erkänsla. Tillåt mig derföre, Herr Tal¬
man, att, jemte hågkomsterna af flydda dagar, få till Stats-Utskottet
beledsaga motionen med tillitsfull förhoppning om dess framgång — i
stöd af Andra Kammarens odelade bifall.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifråga¬
varande motionen, som erhöll ordningsnummern 158, hänvisad till
Stats-Utskottet; och skulle Herr Askers i anledning af samma motion
afgifna yttrande jemväl till nämnda Utskott öfverlemnas.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets Memorial N:o 38; och
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 6
(i samlingen N:o 19).
Förordning § 7,
angående äk-
tenskaps af- Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35, i anledning af Kongl.
slutande % visst Majrts nådiga propositition med förslag till förordning angående äk-
gerUgmyn-' tenskaps afsilande i visst fall inför borgerlig myndighet. •
dighet.
Kongl. Maj:ts berörda förordningsförslag hade följande lydelse:
“Förordning angående äktenskaps afsilande i visst fall inför
borgerlig myndighet-.
Vill någon, som icke tillhör främmande trossamfund, men icke
heller inom svenska kyrkan blifvit döpt eller begått Herrans Natt¬
vard, ingå äktenskap, må det afslutas inför borgerlig myndighet, i
den ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som angående
borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och hvad i sam¬
manhang dermed så väl i afseende å lysning som för öfrigt bör iakt¬
tagas, äro stadgade i Förordningen den 31 Oktober 1878.“
Utskottet hade hemstält,
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga proposition icke kunde i oförändradt skick bifallas, måtte för
sin del besluta följande:
5
Onsdagen den 21 April, f. m.
N:o 42.
»Förordning angående äktenskaps afslutande i visst fall inför Förordning
borgerlig myndighet: Teltka^af'
Vill någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan siufandTi visst
begått Herrans Nattvard, men icke heller tillhör främmande tros- fall inför bor-
samfund, ingå äktenskap, må det afslutas inför .borgerlig myndighet, görlig myn-
i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter, som angående
borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare och hvad i sam¬
manhang dermed såväl i afseende å lysning som för öfrigt bör iaktta¬
gas, äro stadgade i Förordningen den 31 Oktober 1873.“
dighet.
(Forts.)
Mot nämnda hemställan voro reservationer inom Utskottet af-
gifna
dels af Herr Thomasson, som för sin del ansett Utskottet böra
framlägga ett så lydande förslag:
»Förordning angående äktenskaps afslutande i visst fall inför
borgerlig myndighet:
Vill någon, som icke blifvit döpt, eller som icke inom evange-
liskt-lutherska kyrkan och enligt hennes ordning begått Herrans
Nattvard, ingå äktenskap, då må, i de fall, för hvilka särskilda före¬
skrifter i Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 angående främ¬
mande trosbekännare och deras religionsöfning icke redan gälla, äk¬
tenskapet afslutas i den ordning och med tillämpning af de stadganden,
som angående borgerligt äktenskap och hvad i sammanhang dermed
såväl i afseende på lysning som för öfrigt iakttagas bör, i nämnda
författning äro meddelade;»
dels ock af Herrar Torpadie och H. A. Widmark.
Rörande detta ärende anförde
Herr Linder: Herr Talman! Mine Herrar! I den ordning, våra
konstitutionella former gifva vid handen, har deu 31 Oktober 1873 med
ändring af 1860 års dissenterlag en öfverensskommelse eller upp¬
görelse blifvit åvägabragt, hvarigenom personer, hvilka omfatta en
främmande tro och äro att rubricera såsom främmande trosbekännare,
tillförsäkras rätt att, oberoende af svenska kyrkan, sjelfve ordna sina
kyrkliga samfundsförhållanden, bland annat derutinnan, att de ega
ingå äktenskapliga förbindelser, sådana att staten dem kan erkänna.
De kategorier af svenska medborgare, hvilka i den på detta sätt till¬
komna dissenterlag afsågos, voro dels sådana personer, som icke un¬
dergått dop och följaktligen ej kunde räknas till något kristet sam¬
fund, dels sådana, hvilka, ehuru tillhörande svenska kyrkan, hade
omfattat någon främmande trosåskådnings åsigter och derför icke
ville ansluta sig till den svenska evangeliskt-luterska kyrkan. För
sådana, som äro att räkna till mosaiska trosbekännare och af sådan
anledning ej erhållit kristligt dop, hade redan förut eu lag blifvit
stiftad, lagen af den 20 Januari 1863. Man kunde derför vänta, att
sådana odöpta personer skulle antingen, genom undergående af dop,
nu hafva inträdt i svenska kyrkan eller också, på sätt den stiftade
N:o 42.
6
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
angående äk¬
tenskaps af¬
selande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
lagen gaf vid handen, anslutit sig till något främmande trossamfund.
Likaledes kunde man vänta, att medlem af svenska kyrkan, som om¬
fattade andra åsigter i religiöst hänseende än dem, till hvilka evan-
liskt-luterska kyrkan i Sverige sig bekänner, skulle begagnat sig af
det tillfälle och den rätt, som sålunda erbjudits, att utträda ur för¬
samlingen och ansluta sig till den sekt, hvars trosåskådning han hade
omfattat. Detta skedde också med en stor del personer, tillhörande
de kategorier, jag nyss nämnde och hvilka afsågos i den omförmälda
lagstiftningen af 1873. Men icke alla begagna den utväg, som erbjöds,
eller den rätt, som dem sålunda tillkom. En del svenske medborgare
linnes ännu, hvilka, ehuru odöpta, icke veterligen hafva trädt öfver
till något trossamfund. Det finnes också åtskilliga, hvilka, såsom
döpta, obestridligen äro att räkna till svenska kyrkan, men hvilka,
ehuru anhängare samt till och med förfäktare af någon _ sekts åsigt,
likväl icke vilja formligen utgå ur svenska kyrkan. Ändtligen fin¬
nes det en annan kategori af svenska kyrkans medlemmar, nemligen så¬
dana, som, ehuru de icke äro afvogt sinnade mot kyrkans bekännelse,
eller mot kyrkan sjelf, dock äro obenägne att foga sig efter kyrkans
ordning, i det de icke vilja låta konfirmera sig och begå Herrans
Nattvard, och hvilka, till mogen ålder komne, följaktligen icke kunna
ingå äktenskap af den art, att staten kan erkänna dem såsom giltiga.
Men de flesta af dem, hvilka, tillhörande svenska kyrkan, icke låta
sig konfirmera och icke begå Herrans Nattvard, tillhöra med sina
åsigter och sina intressen någon sekt och mestadels den baptistiska
religion ssekten; och då, på grund af det vittnesbörd, denna sekts egen
historia lemnar, sekten lider af en viss brist på samfundsbildande
kraft, så kan det vara förklarligt, att dessa personer under hvilken
lagstiftning som helst icke vilja sammansluta sig till bildande af eu
särskild församling. Då det är ett faktum, att så är förhållandet,
och då sådana dels odöpta personer, som veterligen icke tillhöra nå¬
got religionssamfund, dels ock sådana inom svenska kyrkan till det
yttre qvarstående medlemmar, som af en eller annan anledning icke
vilja inom kyrkan begå Herrans Nattvard, gifvit sig sjelfva, med af¬
seende å den dissenterlag, som 1873 tillkom, en undantagsställning
gent emot både stat och kyrka, så har staten nu ansett sig böra vara
betänkt på att ställa så till, att de äktenskapliga förbindelser, som
dessa personer kunna ingå, icke komma att strida mot statens grund¬
satser, och framförallt icke komma i strid med statssamhällets sedliga
kraf; och derföre har också det nu föreliggande lagförslaget tillkom¬
mit såsom en undantagslagstiftning. En sådan undantagslagstiftning
måste i och för sig vara svår, emedan den hufvudsakligen rör sig och
måste röra sig med negationer, och den undantagslagstiftning, som här
föreligger, är särskildt svår just derföre, att den afser två olika ka¬
tegorier af samhällsmedlemmar, såsom jag förut antydt. Det är tyd¬
ligt, att det icke är lätt att kodifiera en sådan lagstiftning. Rikliga
prof på svårigheten härutinnan lemna också Kongl. Maj:ts förslag
och Lag-Utskottets nu afgifna betänkande.
Det heter i detta betänkande, »vill någon, som ej blifvit döpt
eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard, ingå
Onsdagen den 21 April, f. m
7
N:o 42.
äktenskap» o. s. v. Det är alldeles tydligt, att uttrycket: »vill någon, Förordning
som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Her-
rang Nattvard», måste, enligt svenska språkbrukets oafvisliga fordran, silande i visst
afse en och samma person med alternativt förutsatta egenskaper, d. v. s. fall inför bor.
en och samma person, som är så beskaffad, att han antingen icke görlig myn-
blifvit döpt eller* också icke inom svenska kyrkan begått Herrans
Nattvard. Men det är uppenbart att inför en pröfning, som ställer 1 01
sig, vare sig på logikens eller på de faktiska förhållandenas stånd¬
punkt, eu sådan bestämning icke håller streck, och sannolikt är, att
den icke heller blifvit af Utskottetså menad, som den enligt sin ut¬
trycksform sjelf angifver sig mena. Ty det är tydligt, ^att den, som
icke blifvit döpt, icke heller kan antagas hafva, vare sig inom svenska
kyrkan eller någon annan kyrka, begått Herrans Nattvard. Har en
person begått Herrans Nattvard, måste han också i alla händelser
vara döpt, ty annars har honom ej lemnats tillträde till Nattvardens
begående. Har han icke begått Herrans Nattvard, kan han ändock
hafva blifvit döpt. Jag antager derför, att Utskottet menat två skilda
individer med dessa bestämningar, så att hvardera bestämningen skulle
höra till hvardera af de två skilda individerna. Jag tror, att detta
är Utskottets mening, ehuru Utskottet icke så uttryckt sig. Hvad
här blifvit sagdt om Utskottets formulering af förslaget, gäller
i tillämpliga delar äfven de i Kongl. Maj:ts proposition intagna för¬
slaget. Det skulle emellertid då, om uttrycket varit just och exakt,
hafva hetat: vill någon, som icke blifvit döpt, eller medlem af svenska
kyrkan, som icke inom denna kyrka begått Herrans Nattvard, O. s. v.
Då vore det tydligt uttryckt; lagen hade då bestämdt angifvit tvenne
särskilda individer med förutsättning af olika egenskaper hos hvar
och en af dem. Så har emellertid icke skett; och detta är ett fel i
lagstiftningen, så mycket betänkligare som det gäller en lag, hvilken,
enligt hvad här förutsättes, under mångfaldiga omständigheter kom¬
mer att tillämpas i det praktiska lifvet.
Vidare heter det i den andra bestämmelsen: ‘-någon, som icke
inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard". Denna bestämmelse
är med hänsyn till nu gällande lagstiftning för trång, ty den uteslu¬
ter från rättigheten att enligt svensk kyrkolag inom svenska kyrkan
erhålla vigsel en hel mängd personer, som redan nu ega denna för¬
mån, nemligen sådana, som utom den svenska, men inom den evange¬
liskt-lutherska kyrkan konfirmerats samt begått den heliga Nattvarden.
Enligt nu gällande kyrkolag ega sådana personer rätt att trolofvas,
erhålla lysning samt få sitt äktenskapsförbund besegladt genom vigsel.
Särskildt torde det vara bekant, att ett fördrag kommit till stånd
mellan Sverige och Tyskland, enligt hvithet — jemför Kongl. Kungörelsen
den 17 April 1874 — en person från sistnämnde land, som inom Sverige
vill ingå i äktenskap, eller tvärtom, eger att förete det kompetens¬
intyg, som inom det land, personen tillhör, fordras för erhållande af
kyrklig vigsel. Denna lag blifna förordning skulle, i fall det nu ifråga-
rande lagförslaget godkännes, således upphäfvas.
Vidare känna vi, att utländing, som bosatt sig här i landet, efter
en viss tids vistelse härstädes, eger att ingå äktenskap i svenska kyr-
N:o 42.
8
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
stigande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
kan samt erhålla kyrklig vigsel, oaktadt han inom svenska'kyrkan
icke begått Herrans heliga nattvard, blott han gjort det inom den
evangeliskt-lutherska. Särskildt beder jag att få erinra om vårt lands
mångfaldiga förbindelser bland annat i kyrkligt hänseende med vårt
grannland Finland. I det hänseende jag nu tagit mig friheten an¬
märka, röjer sig således uppenbarligen en svaghet i sjefva affattningen
af lagförslaget.
Vid utlåtandet är fogad en reservation, som visserligen synes mig
innehålla åtskilliga förbättringar i Utskottets förslag, men som jag
dock icke anser vara af beskaffenhet att kunna antagas. Hvad jag
haft att anmärka mot Lag-Utskottets förslag gäller nemligen också
om det i reservationen framstälda, hvilket jemväl börjar med orden:
“vill någon, som icke blifva döpt, eller som icke inom evangeliskt-
lutherska kyrkan och enligt hennes ordning begått Herrans Nattvard11
etc. Men i denna lag behöfs naturligtvis icke alls talas om dop, vare
sig inom svenska eller inom någon annan kyrka. Ty har en person
icke begått Herrans Nattvard inom någon af dessa kyrkor, så är det
väl alldeles likgiltigt om han är döpt eller ej. I senare fallet — om
han icke blifvit döpt — tillhör han icke kyrkan. I förra fallet åter
kan han naturligtvis icke erhålla äktenskap, helgadt af kyrklig vigsel.
Någon bestämning med hänsyn dertill, att en person icke blifvit döpt,
behöfves således, såsom sagdt är, icke i lagen, utan vore det alldeles
tillfyllest att stadga, det den, som icke inom evangeliskt-luthersk kyrka
begått Herrans Nattvard, eger att på det eller det sättet ingå borger¬
ligt äktenskap. Ett sådant stadgande hade den förtjensten att vara
både tydligt och rigtigt.
Men nu är det ju möjligt, att man med afseende å våra svenska
förhållanden velat särskildt beteckna dessa odöpta personer, som ännu
hvarken inträdt i svenska kyrkan eller i något främmande trossam¬
fund, och särskildt sådana, hvilka såsom döpte måste anses såsom
medlemmar af svenska kyrkan, ehuru de af en eller annan anledning
icke vilja begå Herrans Nattvard. Men är detta meningen, så hade
det varit nödvändigt att närmare definiera dessa olika slags personer.
Äfven härutinnan föreligger en brist i så väl Utskottets förslag som
reservationen.
Men jag har ytterligare ett fel att anmärka, som är gemensamt
för så väl Utskottets som reservanternas förslag. I intetderas ingress
finnes nemligen angifvet, hvilka föregående stadganden genom anta¬
gande af det ena eller det andra förslaget skola upphäfvas, ändras
eller modifieras. Jag anser med andra ord, att denna lagstiftning,
sådan den i förslaget föreligger, berör nu gällande kyrkolag och der¬
med sammanhängande förordningar, och att afseende dervid följaktli¬
gen bort fästas vid affattandet af lagförslaget. Med Kammarens benägna
tillstånd vill jag söka visa, att så verkligen är förhållandet.
Som bekant är, hafva de fleste af Högsta Domstolens ledamöter
i afgifna särskilda yttranden rörande nu ifrågavarande lagförslag för¬
klarat, att de ansågo detsamma helt och hållet vara af civilrättslig
natur och alldeles icke beröra kyrkolagstiftningen. Samma åsigt synes
äfven hafva varit delad af Konungens rådgifvare. Dock, derom skall
Onsdagen den 21 April, f. m.
9
N:o 42.
jag ytterligare nämna något längre fram. De skäl, som af Högsta Förordning
Domstolen blifvit anförda, hafva sålunda också blifvit antagna åtmin- älclae”9J°nde f
stone af flertalet bland Konungens rådgifvare; och följaktligen torde slutandTi visst
de skäl, Högsta Domstolen andragit, också få anses och gälla, såsom fall inför hon¬
om de blifvit framförda inför Konungen i rådkammaren. Å pag. 7 fferli3
uti Högsta Domstolens utlåtande heter det, yttradt af en dess ledamot
till försvar för den åsigten, att denna lag icke skulle beröra kyrko- °r *'
lagen: “Den genom äktenskapet bildade familjen är det borgerliga
samhällets hörnsten, och detta samhälle kan derföre icke afsåga sig
och har ej heller hos oss afsagt sig rättigheten, att ensamt bestämma
hvad som för äktenskap skall anses, vilkoren för rättigheten att ingå
äktenskap samt huru ett äktenskapsband skall knytas för att såsom
sådant vara gällande.“ Hvem har väl bestridt detta? Ingen! Här är
endast den visserligen icke ovigtiga anmärkning att göra, att abstrakta
teoretiserande satser anförts, Indika få tjena som bevis beträffande en
särskild punkt i vår positiva lagstiftning. Jag anhåller vördsamt få
erinra derom, att man från den positiva lagen sjelf, men icke ur så¬
dana teoretiserande satser får deducera några slutledningar, huruvida
det föreliggande förslaget berör nu gällande lagstiftning eller icke.
Nu har emellertid också den positiva lagstiftningen blifvit inom Högsta
Domstolen påpekad af en dess ledamot, hvars yttrande finnes infördt
i det tryckta och till Kamrarne utdelade protokollet, pag. 9, och
lyder sålunda: “Sedan 1686 års kyrkolag utfärdades, hafva, angående
trolofning nya bestämmelser blifvit meddelade uti Giftermålsbalken af
1734 års lag. Till följd af detta lagstiftningens rörande trolofning
upptagande uti den allmänna civillagen torde den i kyrkolagens 15
kapitel 11 § befintliga föreskrift, att ingen skall trolofvas, som icke
kan Luthers katekes och har begått Herrans Nattvard, numera endast
ega betydelse i fråga om, huruvida äktenskap må afslutas genom vig¬
sel af prest inom svenska kyrkan. “
Det ser sålunda nästan ut, som om i fråga om äktenskaps ingå¬
ende svenska kyrkolagens 15 kap. 11 § skulle vara upphäfd genom
1734 års förordning; upphäfd åtminstone i så måtto som den endast
och allenast gälde vigsel, men icke något annat. Jag kan dock icke
för min del finna, att så är förhållandet. Derom kunna vi öfvertyga
oss af den hittills på lag grundade, ständigt iakttagna praxis i det
hänseende hvarom nu är fråga. Derom kunna vi äfven erhålla bevis
ur det antal Kongl. förordningar, som under tidernas lopp utkommit
och — för att anföra ett exempel — särskildt ur Kongl. cirkuläret
den 17 April 1760, som inskärper nödvändigheten af att i alla hit¬
hörande fall, såsom trolofning, lysning, vigsel m. m., noggrant följa
icke 7 kap. Giftermålsbalken, utan gällande kyrkolag. Vidare finnes ett
annat yttrande i samma Högsta Domstolens protokoll, pag. 7, af föl¬
jande lydelse: “Statskyrkan har, fortfarande som hittills, att för sina
bekännare göra gällande sin uppfattning af kyrklig vigsel såsom nöd¬
vändigt vilkor för kristligt äktenskap, och att med alla lagliga medel,
som stå henne till buds, bringa denna uppfattning till efterlefnad äf¬
ven i sådana fall, der vigsel ej är i borgerliga lagen anbefa,ld.“ Ja,
så är förhållandet för statskyrkans bekännare, d. v. s. personer, som
N:o 42.
10
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning blifvit döpta och följaktligen tillhöra svenska kyrkan och stå under
angående hennes disciplinära vård. Dessa måste ovilkorligen anses tillhöra kyr-
slutandePi viLt kans bekännare, ända till dess de i vederbörlig ordning derifrån ut-
fall inför bor- trädt. Följaktligen får väl enligt detta inom Högsta Domstolen fälda
görlig myn- yttrande den ena kategorien af medborgare, som i denna undantags-
digket. lagstiftning afses — den, som innefattar sådane, hvilka, ehuru döpte
(Fort*-) och derföre medlemmar af kyrkan, icke inom kyrkan begått Herrans
Nattvard — följaktligen får väl denna kategori af medborgare lof att
anses såsom svenska kyrkans bekännare. För dem måste alltså, en¬
ligt sjelfva detta i Högsta Domstolen afgifna yttrande, 15 kap. 11 §
af kyrkolagen ovilkorligen vara gällande och ej kunna upphäfvas i
annan ordning än, för så väl stiftande som upphäfvande åt kyrkolag,
grundlagsenligt föreskrifvet är. Det finnes emellertid äfven i Högsta
Domstolens utlåtande indirekt medgifvet, att nu föreslagna lag verk¬
ligen berör den gällande kyrkolagstiftningen. På pag. 11 i utlåtandet
finnes nemligen ett yttrande, som yrkar, att i mera bestämda och
tydliga ordalag föreskrifter må meddelas om lysning, derest nu före¬
slagen lag skulle blifva gällande. Vidare finner man å sidan 12 ett
erkännande af innehåll, att nya stadgande!! i kyrkolagen — märk väl
i kyrkolagen — erfordrades, genom hvilka nu ifrågavarande undantags-
föreskrifter skildes från de vid lysning och vigsel i allmänhet gifna
och nu undantagslöst gällande stadgandena.
Se vi på den särskilda del af kyrkolagstiftningen, som kommit
till stånd år 1873 och som kodifierats i Kongl. Förordningen, an¬
gående vissa ändringar i kyrkolagen, den 31 Oktober 1873, efter att
förut hafva blifvit af Kyrkomötet antagen, så heter det der i 4 §:
“kyrkoherde i församling, tillhörande svenska kyrkan, åligger att i
afseende å främmande trosbekännare, jemte iakttagande af hvad kyrko¬
lag stadgar, fullgöra hvad honom genom allmän lag eller författning
föreskrifves.“ Således “i afseende å främmande trosbekännare*1. Men
i förevarande förslag är ingalunda fråga om lagstiftning för “främ¬
mande trosbekännare'*, utan här är fråga om sådana, som dels icke
hafva någon trosbekännelse alls, dels, ehuru i verkligheten ej hyllande
svenska kyrkans troslära eller ordning, ändock i kyrkligt hänseende
måste anses vara svenska kyrkans medlemmar.
En ledamot af Högsta Domstolen har rörande den frågan, huru¬
vida detta lagförslag berör kyrkolag eller icke, yttrat sig afböjande.
Han säger nemligen på 13:de sidan i protokollet: “Huruvida före¬
varande lagstiftningsåtgärd, för att komma till stånd, erfordrar sam¬
tycke af allmänt kyrkomöte, är en fråga, hvilken, efter mitt omdöme,
grundlagsenligt icke utgör föremål för något Högsta Domstolens ut¬
låtande.1*
Han har efter min mening fullkomligt rigtigt uppfattat den ställ¬
ning, hvaruti den befinner sig, som är skyldig att afgifva ett utlåtande
angående ett förslag till lag. Så uppfattade också de fleste af dom¬
kapitlen, hvilka haft skyldighet att afgifva utlåtande öfver detta för¬
slag, sin uppgift. Det ålåg nemligen icke domkapitlen att afgifva nå¬
got yttrande derom, huruvida förslaget eller den beramade lagen be¬
rörde kyrkolagen eller icke. Jag kan särskildt intyga detta beträf-
Onsdagen den 21 April, f. m.
11
N:o 42.
fande det domkapitel, hvaraf jas har den äran att vara ledamot. Der Förordning
talades visserligen under öfverläggningarne om afgifvande af svar å angående
Kongl. Maj:ts remiss också derom, huruvida yttrande borde afgifvas ^tZdTi visst
om den punkt, hvarom nu är fråga; men man blef ense om att, efter- faulnföl 'ben¬
söm icke i Kongl. Maj:ts nådiga remiss förekom något ord derom, att gerlig myn-
domkapitlen hade att rörande denna punkt afgifva något yttrande, digket.
domkapitlet icke borde yttra sig derom. Man borde nemligen icke (:Fort8')
yttra sig om annat än det, hvaröfver man hade att afgifva utlåtande.
I ingen händelse kan man sålunda af den tystnad, de flesta dom¬
kapitel vid utlåtandets afgifvande rörande denna undantagslagstiftning
angående civiläktenskap iakttagit i fråga derom, huruvida det å bane
bragta lagförslaget berörde kyrkolag eller icke, draga någon slutsats,
som skulle gifva vid handen, att domkapitlen ansett lagförslaget vara
af uteslutande civillags natur.
Eu ledamot af Högsta Domstolen har med onekligen tungt vä¬
gande skäl yttrat sig mot den åsigt, som gjort sig gällande bland plu-
raliteten af Domstolens ledamöter. Han säger nemligen på sidan 14
i protokollet följande: “Jag vet visserligen att försök göres till be¬
visning, att ett stadgande, som till upprätthållande af Nattvardssakra-
mentets helgd och till befrämjande af det för familjlifvets pligter i
både andlig och verldslig rigtning nödiga religiösa sinnelag blifvit i
kyrkolagen inlagdt och sedermera icke genom någon lagstiftning blif¬
vit rubbadt — ett stadgande sådant som det nu omförmälda — icke
skulle hafva egenskapen af befintlig kyrkolag. En sådan lära kan jag
icke biträda.“
Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet har i
Konungens råd afgifvit sitt yttrande rörande denna fråga. Han kar
med så starka skäl, som man af den klarseende mannen kunnat vänta
sig, uttalat sig mot den af Högsta Domstolen omfattade mening rö¬
rande denna punkt af frågan, och önskligt hade varit, om han kun¬
nat anse, att den praktiska följden af ett sådant uttalande bort blifva
den, att han funnit sig nödsakad att i detta hänseende reservera sig
mot det framlagda lagförslaget. Han säger nemligen, att han icke kun¬
nat blifva “öfvertygad“ derom, att detta lagförslag icke berör kyrko¬
lagen. 11 § i 15:de kapitlet af gällande kyrkolag, hvilket lagrum
af den föreslagna författningen beröres, säger i sista momentet: “och
skall ingen trolofvas, som icke kan Luthers katekes och häfver begått
Herrans Nattvard/4 Denna skulle, om detta lagförslag blefve gällande
lag, uppenbarligen lida en inskränkning, framför allt om vi dermed
jemföra hvad som säges i samma kapitels 18:de §, der det bland annat
stadgas: “Förr än bröllopet hålles, skola presterna för alle, som äkten¬
skap vilja fullborda, af predikstolen lysa tre söndagar å slag i den
församlingen, der bruden tages etc.“ Lysning förutsätter således eller
ock innebär trolofning, men denna föreskrift om trolofning, hvarom
namnes i 11 paragrafen af 15 kapitlet kyrkolagen, måste ovilkorligen
anses gälla alla svenska kyrkans medlemmar utan undantag, således
äfven dem, hvilka genom undergånget dop tillhör kyrkan, fastän de
ej i kyrkan begått Herrans Heliga Nattvard. Den del, som sålunda
genom det nu föreslagna lagstiftandet skulle undantagas härifrån,
N:o 42.
12
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
ätande i visst
fall inför bor-
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
måste väl äfven i kyrkolagen undantagas, på det att icke en kollision
skall uppstå emellan dessa begge stadganden, det som nu föreslås och
vår ännu gällande kyrkolag. Ty antag, att eu person, som icke be¬
gått Herrans Heliga Nattvard, men tillhör den svenska kyrkan, kom¬
mer till presten och begär att utfå lysning till äktenskap. Presten
vägrar att meddela sådan, emedan han anser sig förhindrad dertill
på grund dels af 15 kapitlet 11 paragrafen kyrkolagen och dels af 4
paragrafen i Kong!. Maj:ts nådiga förordning den 31 Oktober 1873
angående ändring i vissa delar af kyrkolagen. Om då saken skulle
blifva dragen under domstols pröfning, undrar jag, huruvida någon
svensk domstol skulle med fog kunna döma en sådan prestman för
embetsfel, då han på grund af tvenne icke veterligen uppbädda, utan
ännu gällande kyrkolagstadganden vägrat meddela lysning. Jag tror
det icke.
Det är obestridligt, att staten eger att, kyrkan oåtspord och följ¬
aktligen kyrkomötet ohördt, lagstifta om det civila äktenskapet, men
då har staten icke heller rätt att utan begärd tillåtelse anlita kyrkan
såsom konfessionelt, under särskild lag stående samfund i och för åvä¬
gabringande af de förberedande åtgärder, som erfordras för sjelfva
afslutandet af äktenskapet inför borgerlig myndighet, nemligen af kyrk¬
lig trolofning och kyrklig lysning. Att 1734 års lag ur 1686 års kyrko¬
lag upptog stadganden om sättet för äktenskaps ingående, betyder
väl icke, att kyrkolagen upphört att vara gällande i de delar, om hvilka
nu är fråga. Detta skedde endast och allenast för att det i civila
mål skulle dömas efter civillag och icke efter kyrkolag, likasom det
icke rimligtvis kan begäras, att i kyrkliga ting skall förfaras i enlig¬
het med den civila lagens stadganden.
På grund af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, kommer jag
till det resultat, att ifrågavarande lagförslag bort blifva så upprättadt,
att i detsamma uttalats, att det i sin mån berör nu gällande kyrko-
lagstiftning. Jag hade följaktligen önskat, att förslaget hade haft en
ungefär så lydande inledning: “Med upphäfvande eller ändring i till¬
lämpliga fall af hvad kyrkolagen kap. 15 §§ 11 och 18 samt Gifter-
målsbalken 7 kap. 2 § jemte tillhörande särskilda författningar och
förändringar föreskrifva, stadgas som följer.11
Vidare och för att undgå de svårigheter, tvetydigheter och otyd¬
ligheter, som de begagnade uttrycken innebära i början af förslaget,
hade jag velat, att den varit affattad på ungefär följande sätt: -‘Vill
någon, af föräldrar tillhörande den evangeliskt-lutherska kyrkan född
och derföre i det af denna kyrkas presterskap upprättade och förda
folkmängdsregister upptagen, person, som icke blifvit döpt, eller med¬
lem af den evangeliskt lutherska kyrkan, som icke inom denna kyrka
och enligt hennes ordning begått Hex-rans Nattvard'1 o. s. v. i enlig¬
het med den i Herr Thomassons reservation formulerade affattningen
af lagförslaget.
Talet i såväl Kongl. Maj:ts proposition som Utskottets förslag
om “odöpta" lärer väl ej kunna afse andra än sådana, som tillhöra
en familj, der husfadern och husmodern äro att anse som medlemmar
af svenska kyrkan, då de derur icke utträda men i följd af sekteriska
Onsdagen den 21 April, f. m.
13
N:o 42.
åsigter uraktlåtit att befordra sitt barn till det kristliga dopet. När
så är, bör man väl i sjelfva lagstiftningen på ett otvetydigt sätt be¬
teckna, hvilka man menar.
Nu vill jag alldeles icke neka, att staten i sin lagstiftning kan
gå kyrkan helt och hållet förbi. Men då skall detta ske på annat
sätt, än det hvarpå man nu vill gå till väga, nemligen genom att ur
förslaget borttaga allt sådant, som rör de kyrkliga akter, hvilka heta
trolofning och lysning. Ty dessa äro akter, som tillhöra den litur¬
giska anordningen af kyrkans bönehandlingar, om hvilka föreskrift
meddelas i kyrkohandboken, och i hvilka någon ändring icke kan
vidtagas utan Konungens och Kyrkomötets beslut (jemför § 10 af
kyrkomötesförordningen). Skulle således Riksdagen vilja gå till väga
på det af mig nu såsom det enda rigtiga antydda sätt, så skulle jag
för min del icke hafva något deremot. Ty jag har ingenting att in¬
vända emot en lagstiftning i nu föreslagna syfte, lika litet som jag
haft det vid föregående riksdagar. Men jag vill naturligtvis, att man
skall respektera gällande lag, och kan icke vara med om, att Riks¬
dagen gör sig skyldig till ett förbigående eller en missaktning af hvad
kyrkolagen uti ifrågavarande hänseende innehåller. Jag hade sålunda
i nu senast angifna fall önskat, att slutet af det föreslagna stadgan¬
det, sådant det i Herr Thomasons reservation, är formuleradt — jag
håller mig nemligen till denna reservation, såsom i alla afseenden
bättre än Utskottets förslag — erhållit följande lydelse:--“med
tillämpning af de stadganden, som angående borgerligt äktenskap och
hvad i sammanhang dermed iakttagas bör, i nämnda författning äro
meddelade, dock att, i stället för den i kyrkolagen 15 kap. 11 § före-
skrifna lysningen ett om det påtänkta äktenskapet afgifvet tillkänna¬
gifvande varder i Post- och Inrikes Tidningar genom vederbörande
borgerliga myndighet i den ort, der bruden år bosatt, minst tre veckor
före äktenskapets af slutande infördtl
I detta nu sistnämnda fall skulle den af mig förut yrkande in¬
ledningen till lagen, såsom obehöflig, utgå, men de yrkade ändringarne
i öfrigt iakttagas.
På det sättet finge denna akt eu form, sådan den borde hafva;
formen för denna akts afsilande blefve då från början till slut bor¬
gerlig, och man behofde då icke i något afseende öfverträda gällande
kyrkolag. Jag upprepar hvad jag redan förut nämnt, att jag, långt
ifrån att vara emot eu lagstiftning i den rigtning, som nu är i fråga,
tvärtom vid mer än ett tillfälle uttalat mig med hänsigt till vissa
inträdda förhållanden för en dylik lagstiftning, men detta oaktadt
kan jag naturligtvis icke gifva min röst för en lag, som genom sjelfva
sin form, eller kodifiering, enligt min uppfattning, står i strid med
ännu gällande kyrkolag.
Dessutom ber jag att äfven få fästa uppmärksamheten på vådan
af att åt en lag gifva en sådan af affattning, att lagens mening blir
dunkel och otydlig, eller de deri förekommande stadganden stå i strid
med hvarandra. Man bör nemligen besinna hvilka stora svårigheter deri¬
genom måste uppstå för dem, som skola tillämpa lagen, särskild! då det
gäller en lag, som berör så grannlaga förhållanden, som den ifrågavarande.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet,
(Forts.)
N:o 42.
14
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
a
äkte
slutcvivwx; V Vl/oov
föreslagit, är den bästa, vill jag icke nu yrka antagande af densamma,
utan anhåller, att ärendet måtte till Lag-Utskottet återremitteras, på
Då jag emellertid icke vågar påstå, att den formulering, jag här
fall "inför Tor- het att Utkottet måtte komma i tillfälle att taga i öfvervägande hvad
geriig myn- jag nu halt den äran inför Kammaren yttra, för så vidt det kan fin-
dighei Das vara förtjent af beaktande och behjertande.
Grefve Sparre: Redan den omständigheten, att den Kongl. Maj:ts
proposition, som för Lag-Utskottets nu föredragna betänkande legat
till grund, finnes beledsagad af icke mindre än sex särskilda yttran¬
den af ledamöter inom Högsta Domstolen och två olika anföranden
afgifna inom Statsrådet, redan denna omständighet säger jag, borde
mana Kammaren att åt behandlingen af denna fråga egna mer än
vanlig uppmärksamhet, och en ytterligare anledning dertill finner jag
i det förhållandet, att detta till utseendet så oskyldiga lagförslag, som
sjelf icke innehåller mera än 5 å 6 rader, kunnat gifva anledning till
så vidlyftiga utlåtanden af dem, som haft till åliggande att om detta
förslag uttala sin åsigt. Onekligen ligger också i detta förslag något
vida mera, än man vid första påseendet föreställer sig; det innebär
en förändring af stor och genomgripande betydelse. Under den långa
tid jag haft äran deltaga i Riksdagens förhandlingar, har jag för mig
gjort till eu oeftergiflig pligt att, under det jag alldeles icke varit rädd
för förändringar inom den ekonomiska lagstiftningen och handelsrätten,,
deremot vara ytterst betänksam, då fråga uppstått om förändringar
inom den civila lagstiftningens och särskildt familjerättens område.
Familjen är nemligen, såsom eu äfven af den siste talaren citerad
ledamot af Högsta Domstolen yttrat, det borgerliga samhällets hörn¬
sten, och man bör derföre endast med den största varsamhet vidtaga
förändringar i denna gren af lagstiftningen. Låtom oss också, mine
Herrar, så godt först som sist öppet erkänna, att den fråga som här
föreligger är den, huruvida vi vilja hos oss införa civiläktenskapet.
Visserligen skulle, enligt detta förslag, det endast i vissa fall vara
tillåtet att afsluta äktenskap inför borgerlig myndighet, men i sjelfva
verket gäller frågan här införande af civiläktenskap jemväl för med¬
lemmar af svenska statskyrkan. Hvarföre då icke också oförbehåll¬
samt framställa frågan: Vilja vi antaga äktenskapets afslutande inför
borgerlig myndighet såsom den lagliga formen, i stället för som hit¬
tills vigseln? Detta öfverensstämmer icke med min åsigt och jag vill
således icke medverka till att taga det första steget till ett sådant
mål, aldra minst nu då jag icke anser det lämpligt. Jag befarar, på
sätt flera gånger blifvit sagdt, att civiläktenskapet hos mer än eu
åstadkommit den tron, att äktenskapet är, liksom andra aftal, ett af¬
tal på behaglig tid, på viss tid eller möjligtvis på uppsägbar tid och
jag tror icke, att den meningen delas af svenska folket eller att ett steg i
den syftningen skulle vara för detsamma kärkommen Det kan så
mycket mindre vara det som det alldeles icke är nödvändigt. Redan
vid förlidet års riksdag, då denna fråga förevar, och då denna skrif¬
velse beslöts, som gifvit anledning till Kongl. Maj:ts proposition, ytt¬
rades af flere mycket framstående medlemmar af Kammaren, — jag
Onsdagen den 21 April, f. m.
15
N:o 42.
minnes särskildt representanten från Upsala, hvilken vi i dag hafva
glädjen att se på statsrådsbänken — att ett sådant steg alldeles icke
vore behöfligt: att vigseln kunde ske ändå, och att baptisterna, för
hvilka man egentligen skulle stifta denna lag, till följd af redan fallna
predjudikat, kunna utträda ur kyrkan utan att gå in i någon viss för
laglig förklarad församling; samt att således lagen om borgerligt äkten¬
skap redan nu på dem kunde vara tillämplig. Om så är — och
denna tanke delas af mer än en person här samt af flere af fol¬
ket — hvarföre skulle man då nu komma med denna lag? Jo, har
man sagt, derföre att det tinnes några tongifvande af presterska-
pet, som skulle tycka det vara motbjudande att läsa välsignelsen
öfver dessa personer. Men jag tänker, att presterna såsom tjenste¬
man finge foga sig efter hvad som är lag, och om vederbörande myn¬
dighet tolkar lagen på det sättet, så få de väl rätta sig derefter. Under
alla förhållanden skulle nu denna lag blifva en så beskaffad undan¬
tagslag, som blott skulle gälla i vissa fall. Äro då dessa fall så syn¬
nerligen många? Jag har varit med, mine Herrar, i lagstiftningen här
under några och trettio år. Under dessa år har jag oupphörligt hört
upprepas de förskräckliga olägenheter, som dissenters och sekter skulle
medföra. Man har beständigt förespeglat oss, att de skulle växa i
oändlighet och detta, oaktadt, enligt de senaste uppgifterne, som till och
med äro lemnade af baptisterna sjelfva, hela antalet i denna stund
icke går till mer än 13,000; och dock hafva de hållit på i mer än
trettio år för att komma till denna siffra. Mångenstädes inträffar
också, att de upplösa sig af oenighet sinsemellan och återvända till
församlingen. Jag har i detta afseende en temligen säker erfarenhet.
Vid min ankomst till Elfsborgs län rådde der mycken oro. Der fun-
nos mormoner, som grasserade alldeles förskräckligt, och min före¬
trädare i em betet hade varit af den åsigten, att han skulle taga i med
hårdhandskarne. De blefvo derigenom martyrer och tingo sympatier
hos folket. Jag hade en alldeles motsatt åsigt. Jag förbjöd helt och
hållet all förföljelse och allt tvång och som biskopen i Carlstad, hvil¬
ken då var pastor i Dalsland — dessa rörelser tilldrogo sig nemligen
der — var min vän, så kommo vi öfverens att på öfvertygelsens väg
motarbeta det onda, men för öfrigt låta saken hafva sin gång.
Detta hade den besynnerliga effekt — jag vill dock dervid icke till¬
egna mig annan förtjenst än att negativt hafva medverkat till sa¬
ken — att dessa dissenters försvunno. Jag ser icke vidare till dem;
de äro borta. Sedan de icke längre blefvo martyrer och lidande eller
både något att beklaga sig öfver, hade folket icke mera några sym¬
patier för dem, och jag tror mig kunna taga alla mina länskamrater
till vittnen, att dessa oroligheter upphörde. Låtom oss aldrig glömma,
mine Herrar, att årtionden endast äro moment i nationernas lif och
att om vi icke göra mycket väsen af sådana der ryck, så gå de öfver;
de lugna sig, de utdö och försvinna. Men om dessa dissenters se,
att man gör mycket väsen af dem, om lagstiftarne uppträda och med¬
gifva dem undantagslagar, så vinna de styrka, vinna opinionen för sig
samt få ett stöd och eu grund, som de i och för sig alldeles icke
hafva. De blåsa då icke bort så lätt som under andra förhållanden.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
ätande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
N:o 42.
16
Förordning
angående
äktenskaps af¬
sittande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Fcrts.)
Onsdagen den 21 April, f. m.
Vi hafva, mine Herrar, under en lång följd af år arbetat i toleran¬
sens ngtninu. dag har såsom ledamot af Lag-Utskottet deltagit i det
lagstiftningsarbete," hvarigenom den gamla lagen upphäfdes, som stad¬
gade landsförvisning som straff för affall från den rena evangeliska
läran.
Jag har vidare deltagit i 1863 års lagstiftning angående främmande
trosbekännares religionsöfning, i konventikelplakatets omändring och
omarbetande, i förslaget om upphäfvande af konfirmationstvånget —
allt med varmaste hjerta och efter måttet af mina ringa krafter. Jag
är således mycket säker om, att jag icke allenast ur denna synpunkt
utan äfven med hänsyn till min verksamhet såsom embetsman icke
bör anses vara intolerant. Men jag kan icke neka till, att den erfaren¬
het jag härvid fått om de så kallade sekteriska rörelserna i allmän¬
het icke varit egnad att om dem gifva mig något synnerligen högt
begrepp. Jag vågar säga, att största delen af de der “vinkelpredi-
kanterna“ är spekulanter, hvilka, när de icke vilja arbeta, finna det
lättare att förtjena sitt bröd genom att prata. Och ehuru de visserli¬
gen förvirra och oroa en mängd personer, hvilkas samveten derigenom
så att säga falla i sjukdom, så visar det sig likväl, att, sedan dessa
predikanter försvunnit från trakten, inom kort hela den rörelse de
framkallat, domnar af och lugnet återkommer.
Detta är åtminstone min erfarenhet om saken, en erfarenhet,
som vunnits under mer än 20-årig embetsmannaverksamhet och mer
än 30 års deltagande i vårt lands lagstiftning. Ehuru man nu kan
tycka, att dessa rörelser här och der äro af betydlig omfattning, så
hafva de dock under en lång följd af år icke tillväxt, Och låta vi
blott saken hafva sin gång och akta oss för att genom undantagslagar
stärka rörelsen, så tror jag, att den domnar af helt beskedligt af sig
sjelf, och landet åter får vara i fred för densamma. Vi hafva just
från den senaste tidens erfarenhet ytterligare anledning till ett varsamt
tillvägagående. Vi hafva nemligen vid den senaste stora strejken i
Norrland, hvilken var den största och mest omfattande, vi inom vårt
land bevittnat, sett, hurusom der spekulerades af läsare, hvilka voro
en slags ledare för densamma och tydligen hade ett finger med i
spelet. Det är också så ofantligt naturligt, att dessa dissenters med
sin ensidigt förfäktade åsigt om att man måste mer lyda Gud än
menniskor, sätta sig öfver samhällets lagar och komma till diverse
spekulationer, huruvida dessa lagar äro behöriga eller icke och i hvad
mån de strida mot Guds lag. I en tid så full af oro som den när¬
varande och då vi icke kunna neka till, att erfarenheten gifver vid
handen, att den, som börjar blifva dissenter i religiösa frågor, sträcker
sina åtgöranden äfven till samhällets öfriga angelägenheter, tror jag,
att lagstiftningen bör vara ytterst betänksam, innan den, vare sig
genom undantagslagar eller annorledes befordrar, stärker, stadfäster
dessa dissenters. Är nu den uppfattning, som jag här uttalat och
som jemväl, på sätt jag redan nämnt, förfäktades af flere ledamöter af
denna Kammare under debatten i denna fråga vid sistlidet års riks¬
dag, rigtig, så förefaller det mig vara ännu mindre skäl att nu taga
ett steg i en rigtning, som svenska folket säkerligen icke vill, eller
Onsdagen den 21 April, f. m.
17
N:o 42.
med andra ord till införande af det borgerliga äktenskapet. Med den Förordning
erfarenhet jag har om dessa dissenters och deras syftningar, ligger ansående
temligen för öppen dag, att det steg, som nu är föreslaget, skall ä,:temkaPs ?/-;
snart komma att efterföljas af flere i samma rigtning. Vi hafva i faulnför lör¬
dag mottagit ett annat Lag-Utskottsbetänkande i anledning af väckt görlig myn-
motion om upphäfvande af den rätt, som kyrkorådet har, att förbjuda di9het-
sådana predikningar, som bidraga till oro och split inom församlingen. ^¥ort8-)
Sådana förslag har jag mångfaldiga gånger sett framställas och hvarje
gång har man dervid åberopat det förskräckliga lidande, som dessa
dissenters äro underkastade och som högt påkalla lagstiftningens mellan¬
komst. Lagstiftningen har emellertid icke lyssnat till detta skrik; och
efter någon tid har detsamma tystnat och sinnena lugnat sig. Af
dessa skäl tror jag, att ifrågavarande lag för närvarande kan umbäras.
Jag tror, att man lättare återvinner åt kyrkan de vilseförda, om man
icke stiftar några särskilda lagar för att gifva deras dissension helgd.
Jag tror, som sagdt, att man då skall lättare kunna återföra dem
till församlingen; och, man må säga hvad man vill, nog vore det i
allmänhet lyckligare, om svenska folket kunde befinna sig på den
religiösa ståndpunkt, som efter Upsala mötes beslut fick sitt uttryck
i dessa ord. “Nu hafva vi en Gud och eu Konung i Sverige*4.
Jag vill derföre dock icke neka till, att ganska giltiga skäl kunna
anföras och äfven blifvit anförda för civiläktenskapets införande i
vissa länder, såsom Frankrike, der eu del af befolkningen utgöres af
katoliker och en del af protestanter, eller Tyskland, der förhållandet
är detsamma. Hos oss deremot är det. icke behöfligt, ty här är verkli¬
gen förhållandet det, att antalet dissenters, oaktadt de så länge varit
tolererade, icke uppgår till mer än 12,000—18,000 och denna siffra
anser jag vara så obetydlig, att jag tror, att, om icke dissenters vunne
något understöd från statens sida och således icke heller ådroge sig
den uppmärksamhet som de önska ådraga sig, de snart skulle återgå
till statskyrkan.
Ur denna synpunkt anhåller jag om afslag å Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Då jag har ungefär samma uppfatt¬
ning i denna fråga, som den nästföregående talaren, så behöfver jag
icke yttra många ord. Mina åsigter härutinnan äro dessutom, sedan
föregående behandlingar af dylika frågor, kända inom denna Kammare.
Jag har således hufvudsakligen begärt ordet för att afgifva den för¬
klaring, att jag fortfarande befinner mig på samma, må vara, gammal¬
modiga ståndpunkt, hvilken jag antagligen icke heller kommer att
snarligen frångå, helst de verkningar, som framkallats af de efter¬
gifter statsmakterna redan gjort, ingalunda visat, att jag haft orätt i
den uppfattning, jag förr uttalat; åtminstone har min erfarenhet varit
sådan, att jag deraf finner ökad anledning att stå qvar på min förra
ståndpunkt. Jag har vid föregående tillfällen, när det varit fråga om
dylika eftergifter, sagt, att ju flera eftergifter göras, desto mera skola
fordringarna på sådana växa, och att man icke skall blifva nöjd förr
än vi kommit derhän, att vi, hvilka stå qvar på den gamla kyrk¬
liga ståndpunkten, blifvit de, som äro de förföljda — något som
Andra Kammarms Prot. 1880. N:o 42.
2
N:o 42.
18
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
sittande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet,
(Forte.)
också på åtskilliga ställen i landet redan inträffat, ty så långt liar
det redan gått med den saken. Nu säger man, att det finnes åtskilliga
personer, som icke vilja underkasta sig gällande bestämmelser uti hit¬
hörande ämne och att man derföre måste lemna dem eftergifter. Tro
Herrarne då, att, derest en sådan eftergift, som i Lag-Utskottets be¬
tänkande omförmäles, angående rättighet att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet, skulle meddelas, de personer som här afses, skulle
vara nöjda dermed? Nej, mine Herrar, de skola helt naturligt saga:
“hvad hafva vi att göra med de borgerliga myndigheterna? Hvarföre
kunna vi icke få afsluta äktenskap efter den form, vi sjelfva anse
lämplig, och hvarför kunna vi icke i detta afseende få följa vår vilja?11
På detta sätt skall den ena eftergiften hafva den andra till följd och
man skall komma allt längre och längre ned på det sluttande plan,
som en gång blifvit beträd t. Lag-Utskottets hemställan börjar så:
“vill någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan
begått Herrans Nattvard11 o. s. v. Jag hade annars trött, att det
förutsättes såsom ett vilkor för att kunna begå nattvarden, att man
vore döpt. Hvarföre skall man då här tala om dopet? Man har gjort
alla möjliga eftergifter angående tillåtelse för olika tänkande att träda
ut ur svenska kyrkan och gifta sig. Är det då icke nog med dessa
eftergifter och kunna ej de personer, hvilka icke vilja foga sig efter
vår kyrkas ordning, vara nöjda med den utväg, som sålunda är vorden
dem anvisad i fråga om äktenskaps ingående? Nej, säger man, detta
går ej an; icke skola de behöfva för den sakens skull skilja sig från den
svenska kyrkans gemenkap. För min del anser jag likväl, att, när
det finnes personer, som icke vilja underkasta sig svenska kyrkans
lagar, så böra de utträda ur kyrkan. Men detta vill man icke, utan
i stället ger man efter för dessa lösdrifvare på det religiösa området,
ty något annat äro de icke. För min del kan jag icke finna, att
förut lemnade eftergifter haft sådana följder, att de skulle mana till
att vidare fortgå på den vägen. Man ser t. ex. ofta inom en och
samma familj, hurusom en familjemedlem är baptist, en är methodist,
en annan Waldenströmianare, under det andra äro nog gammalmodiga
att stå qvar på den gamla kyrkliga ståndpunkten; hvaremot somliga
i verklig mening hvarken tillhöra den svenska kyrkan eller något
annat trossamfund, utan äro fullständiga lösdrifvare i fråga om allt
hvad religion heter — och sådant tolereras — ja snart synes det
vara en dygd, att sträfva för upplösande af alla församlings- och
samhällsband.
Jag är visserligen temligen säker om, huru utgången skall blifva
inom denna Kammare, om jag får döma efter hvad som förut i dylika
frågor passerat; men jag har dock icke kunnat underlåta att inlägga
min protest mot Lag-Utskottets hemställan, hvilken, om den bifalles,
enligt min fulla öfvertygelse, icke skall hafva annan påföljd än att än
vidare utsträcka dessa lösdrifvares anspråk på ytterligare eftergifter
och derigenom slutligen åstadkomma fullkomlig söndring och upplös¬
ning af vår kyrka och församling — ett öde som jag icke anser den
hafva förtjent.
Onsdagen den 21 April, f. m.
19
N:o 42.
Herr Mört seil: Då det ej tillkommer kyrkan att döma om
giftorätt och arfsrätt, men likväl dessa rättigheter grunda sig på ett
lörutgånget äktenskap, så måste det, enligt mitt förmenande, vara den
borgerliga lagstiftningsmaktens ovilkorliga rätt, att bestämma ett så¬
dant äktenskap, som berättigar till giftorätt och arfsrätt. Skulle man
nu icke bifalla det föreliggande förslaget, så att inga andra, än de
som begått nattvarden, finge ingå äktenskap, så fruktar jag, att man
tvingar allt flera och flera att ej fråga efter hvarken nattvard eller
vigsel, utan osedlighet uppstår i stället. Der kan en man och en
qvinna någon tid lefva tillsammans, men en vacker dag blir qvinnan
med kanske flera barn bortdrifven, och den borgerliga lagen kan icke
skydda hvarken qvidan eller barnen. Nu vill man förebära, att de,
som ej vilja gå till nattvarden, äro affälliga från vår kyrka, men så
vidt jag känner, äro de icke detta; tvärtom äro de så fäste vid Luthers
lära, att de ofta kommit till presterskapet med Luthers postilla under
armen och sökt med Luthers ord visa, att kyrkohandboken fordrar
andra vilkor än Luther och bibeln för nattvardens åtnjutande. Så
finnes det ock andra personer, som öppet förklara, att de icke vilja
hyckla och i kyrkan inför församlingen bekänna sig hafva en tro på
den treenige Guden, hvilken tro de veta sig sakna. Men fastän både
de som klandra handboken och de som ej vilja hyckla en tro, som
de sakna, icke kunna få begå nattvarden, så kunna de dock det oak¬
tadt vilja bilda familj. Såsom illustration af detta förhållande tillåter
jag mig nämna, att, när en man hos sitt presterskap förgäfves sökt
göra sin uppfattning af Luther gällande, sainmanvigde han sjelf sin
dotter med en man, som hyste med honom enahanda uppfattning af
Luther. De sålunda vigde lefde eniga så länge väl gick, men vid in¬
träffad motgång väckte mannen fråga om skilsmessa, qvinnan påminde
derom, att de ju voro äkta makar, hvarå mannen genmälde: det är
ej någon prest, utan endast din far, som sammanvigt oss, och då har
du ingen lag till ditt försvar. Dylika förvecklingar skulle enligt min
tanke undvikas, om närvarande lagförslag antages. Låt vara, att man
med ett visst misstroende betraktar civiläktenskapet, så måste man
dock i betraktande af den osedlighet, som befordras genom saknaden af
rättighet till äktenskap, nödgas härvid tillämpa den satsen: af tvenne
onda ting bör man välja det mindre. Mindre ondt måste väl det
vara, att de, som, af hvilka samvetsskäl och hvilken öfvertygelse som
helst, vägra att konfirmeras och gå till nattvarden, få ingå ett af
borgerlig lag erkändt äktenskap, än att de utan en sådan tillåtelse
tvingas till brott mot sjette budet. På grund af hvad jag sålunda
anfört, får jag yrka bifall till Utskottets förslag.
Hvad åter beträffar den invändningen, att en Luthersk prest ej
skulle kunna uttala välsignelsen öfver dem, som vilja ingå civiläkten¬
skap, så är ju en äktenskapsförening i och för sig af kristlig natur,
utan att man behöfver afse kontrahenternas personliga hjerteställning.
Skulle ock denna i någon mån vara stridande mot den kristliga san¬
ningen, så kan den dock ej vara svårare, än att man ock i detta
fäll kan uttala välsignelsen på grund af de välbekanta orden: “väl-
Förordning
angående
äktenskaps an¬
slutande i visst
fall inför bor¬
gerlig myndig¬
het.
(Forts.)
N:o 42.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
gjutande i visst
fall inför bor¬
gerlig myndig¬
het.
(Forts.)
20 Onsdagen den 21 April. f. m.
signet dem, som eder banna*. Jag tror ej, att något förbud finnes
för uttalandet af välsignelsen.
Herr Wigardt: Då jag icke kan dela de åsigter rörande denna
fråga som af den svenska kyrkans målsman, som här först hade or¬
det, uttalades, anser jag mig tvungen att uppträda i strid emot de
Skaparens bud och befallning att man skall älska sm nästa lika
mycket som sig sjelf, iakttages sannerligen icke, då man i trossaker
vill tvinga någon att handla emot samvete och öfvertygelse. En af
Sveriges grundlagar, nemligen Regeringsformen, föreskrifver äfven, att
Konungen må ingens samvete tvinga eller tvinga låta. Skulle vi dä
genom att afslå det föreliggande förslaget fortfarande tvinga de per-
soner, som frågan berör, att låta sig döpas och begå nattvarden for
att kunna få ingå lagligt äktenskap, vore det, enligt mitt sätt att se
saken, att alltför mycket leka med heliga ting. Ty här blefve det
icke att bereda själar för Guds rike, men väl skrymtare på jorden
och icke sanna kristna, till hvilka måste räknas blott de, som an¬
taga inbjudningen af kyrkans öfverherde, men icke de, som genom
drakoniska lagar eller mot sin vilja tvingas till ett sakiament, hvars
begående i detta fall endast afser verldsliga ting, såsom äktenskapet
m. m. Om dessa personer för samvetets skull icke kunna gilla kyr¬
kans former och föreskrifter, tror jag icke, att det är rätt, att de
uteslutas ur det kyrkliga samfundet eller nekas ingå borgerliga äkten¬
skap på sätt och i den ordning Lag-Utskottet föreskrifver, helst när
skriften icke lägger hinder i vägen.
Dessutom tror jag, att detta förslag, ur samhällets och sedlig¬
hetens synpunkt sedt, bör antagas. Reflexionerna göra sig sjelfva.
Jag tror nemligen icke, att statskyrkan skall mista det minsta, stöd,
om denna lag antages. Statskyrkans nuvarande och framtida tillvaro
är mig kär. Jag är en särdeles varm vän af statskyrkan, men jag
anser, att den bör vara stark och att den såsom sådan är, synnerli¬
gast uti våra i religiöst hänseende oroliga tider, nyttig och behöflig
för så väl enskilde som samhället och för statens bestånd. Visser¬
ligen hafva hätska åsigter och anfall mot statskyrkan under de senare
åren framkastats än af enskilda personer än af den ena eller andra
sektpredikanten, men jag vågar påstå, att presterskapet sjelf härtill
i någon mån varit orsaken, synnerligen det högre presterskapet eller
kyrkans målsmän, hvilka tillika äro ledamöter af kyrkomötet, och som
icke kunna ingå på de ringaste eftergifter. Ville det högre prester¬
skapet hädanefter gå folkets önskningar och tidsandans fordringar
något till mötes, tror jag kyrkan skulle stå säkrare. Ville också det
högre presterskapet medverka till, att såväl en del af det yngre pre¬
sterskapet som ett stort antal andra predikanter utom eller vid sidan
af kyrkan icke gå för långt åt ett annat håll eller låta förleda sig
af folkviljans hänförelse, hvilken ofta är mycket starkare än förnuf¬
tet, tror jag, att vår statskyrka skulle blifva stark och stå lysande
och orubblig på klippan och hälleberget, så att vi skulle utan fara
Onsdagen den 21 April, f. m.
21
N:o 24.
kunna bifalla icke blott ifrågavarande betänkande utan äfven andra
nyttiga reformer. Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Lind.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myndig-
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Andra Kammaren torde er¬
inra sig, att den Kongl. proposition, som nu utgör föremål för Kam¬
marens behandling, har tillkommit på grund af Riksdagens egen be¬
gäran. Riksdagen framhöll i sin underdåniga skrifvelse de skäl, som
kommit Riksdagen att tro, det en lagstiftning angående odöpta eller
okonfirmerade personers äktenskap var erforderlig. Jag delar i hufvud¬
sak de åsigter, som Riksdagen i denna fråga uttalat. Äfven om möj¬
ligen kan sägas, såsom här i dag blifvit sagdt, att dessa personer
icke kunna hafva några egentliga rättsanspråk på, att staten för deras
egendomliga åsigters skull skall förändra sin lagstiftning, så synes mig
staten sjelf hafva intresse uti, att det oefterrättlighetstillstånd, som
för närvarande eger rum i afseende å dessa personers äktenskap, tager
ett slut. Det kan nemligen icke annat än undergräfva vördnaden för
de i laglig form ingångna äktenskapen, om inom landet mer och mer
uppstår den vana, att personer, utan iakttagande af några lagliga
former, ingå förbindelser, som de och många med dem anse hafva
moraliskt bindande kraft, men som af lagen stämplas såsom ogiltiga.
Af detta skäl har jag trott, att staten sjelf bör anse såsom ett önsk-
ningsmål för sig att bereda en utväg, hvarigenom de personer, som
nu icke kunna ingå lagligt äktenskap, sättas i tillfälle att göra det.
Riksdagen hade i sin underdåniga skrifvelse påpekat flera vägar,
som kunde tänkas för att nå detta mål, men sjelf uttalat, att flera
af dessa vägar syntes vara antingen olämpliga eller ock stängda, samt
påpekat att en lagstiftning, som tillät civiläktenskap för de personer,
hvarom fråga är, syntes vara det lämpligaste sättet att lösa frågan.
Regeringen har gått till väga i öfverensstämmelse med de af Riks¬
dagen uttalade åsigterna och har dervid iakttagit så stor omtänksam¬
het och försigtighet, som torde kunna fordras, då Regeringen icke
blott, i enlighet med grundlagens bud, inhemtat Högsta Domstolens
yttrande, utan äfven lemnat tillfälle åt rikets samtliga konsistorier att
i frågan uttala sig.
På grund af det material, som sålunda åstadkommits, har den
framlagda propositionen tillkommit. Det har nu mot densamma an¬
märkts, att det icke skulle vara erforderligt att särskildt tala om dem,
som icke blifvit döpta. Jag får derpå svara, att, då det är faktiskt,
att de personer, för hvilka en ny lagstiftning behöfves, äro dels okon¬
firmerade, dels odöpta, så syntes det vara ändamålsenligast, att, såsom
äfven Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse påpekat, skrifva lagen
så, att dermed tydligen afsågs alla dem, för hvilka man ville lagstifta.
Det är nog möjligt, att, äfven om intet sagts om de odöpta, lagen
ändå kunnat tillämpas på dem, men det syntes vara bättre och egnadt
att förekomma all tvekan i det afseendet, om man särskildt påpekade
äfven denna klass af menniskor.
Det har äfven blifvit sagdt, att dessa båda led — icke döpta
N:o 42.
Förordning
angående äk¬
tenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(ForfcsJ
22 Onsdagen den 21 April, f. m.
och de, som icke begått Herrans nattvard — icke skulle fullkomligt
utesluta hvarandra. Denna anmärkning är fullkomligt rigtig, ty de,
som icke blifvit döpta, hafva icke heller kunnat begå Herrans natt¬
vard. Men den, som icke begått Herrans nattvard, kan dock möjligen
hafva blifvit döpt, och häraf ser man, att dessa begge bestämmelser
dock icke sammanfalla med hvarandra.
Lag-Utskottet har nu i deu Kongl. propositionen vidtagit vissa
ändringar. Det är Kammaren bekant, att vid ett sådant förhållande,
äfven om Riksdagens Kamrar förena sig om bifall till Lag-Utskottets
förslag, Högsta Domstolens utlåtande öfver lagförslaget skall inhemtas.
Det yttrande, Högsta Domstolen kommer att afgifva, måste naturligtvis
alltid gifva anledning till allvarligt begrundande, och det är derför
omöjligt att uttala någon bestämd mening om antagligheten af det
från Lag-Utskottet utgångna lagförslaget, innan Högsta Domstolen der¬
öfver yttrat sig. Jag kan derföre nu endast säga det, att, såvidt jag
för närvarande ser, de förändringar, Lag-Utskottet i den Kongl. propo¬
sitionen vidtagit, icke äro af beskaffenhet att böra föranleda förslagets
förkastande.
Det har här vidare mycket talats om, huruvida ifrågavarande lag¬
förslag är af kyrkolags natur eller icke. Det vid propositionen bilagda
statsrådsprotokoll visar, hvilka åsigter Konungens dåvarande rådgifvare
derom hyste. Om Riksdagen nu anser sig böra i den frågan uttala
sig, derom tillkommer det naturligtvis Riksdagen sjelf att döma.
Herr Rundgren: Man måste erkänna, att, i en fråga af så
genomgripande vigt för kyrkan och samhället som denna, detta lag¬
förslag är mycket enkelt och nätt. När jag först läste den Kongl.
propositionen, kunde jag icke annat än återkalla i minnet ett yttrande
af en gammal stallmästare, som inledde sin lektion med den frågan,
“hvad är menniskan?“ och derpå svarade: menniskan är skapad för
att styra hästen; vare detta nog sagdt om menniskan11. Frågar man
nu här med ledning af det framlagda förslaget: “hvad är äktenska¬
pet ?“ får man den korta och enkla förklaring, att äktenskapet är
stiftadt, på det att menniskorna måga föröka sig och uppfylla jorden“.
Det ligger utan tvifvel _ sanning i båda dessa uttalanden, men det är
icke fulla sanningen. Äktenskapet har en annan bestämmelse utöfver
den nu nämnda; och vår gamla kyrkolag, som fått gälla i nu snart
200 år och som utan tvifvel på det svenska folkets religiösa och sed¬
liga lif utöfvat ett stort inflytande, gifver på denna fråga ett lika kort och
enkelt svar, som den nu föreliggande lagparagrafen. Men dem emellan
förefinnes dock en gränslös åtskilnad i afseende på sjelfva lifsupp-
fattningen af frågan. Kyrkolagen säger nemligen i sitt 15 kapitels
11 §, att ingen skall trolofvas, som icke kan Luthers katekes och
har begått Herrans Nattvard. Derigenom ställer kyrkolagen äkten¬
skapet på en religiös grund; den uttalar derigenom den stora och
vigtiga sanningen, att det i fråga om förbund emellan man och qvinna,
likasom i fråga om alla våra jordiska förhållanden, måste gälla, att
gudsfruktan år vishetens begynnelse. Dessa kyrkolagens enkla ord, att
man skall kunna Luthers katekes och hafva begått Herrans Heliga
Onsdagea den 21 April. f. in.
23
N:o 42.
Nattvard, är det, som medvetet eller omedvetet under två århundra- Förordning
den har hos svenska folket bihehållit vördnaden för äktenskapets
helgd, just derföre att de stält detta vigtiga förbund på religiös och visst
kristlig grund. fall inför bor-
Här är nu fråga om en förändring i detta hänseende. Visser- görlig man¬
ligen kan man säga: det är en föga säker borgen för äktenskaplig
trefnad och lycka, att kunna sin katekes och hafva gått till Herrans or 8'^
bord. Men det visar sig dock, att, om den enskilde icke vill respek¬
tera det heliga, lagstiftningen likväl kan för honom ställa fram detta
såsom en grundval för all sann lycka. Det är derför som jag för
min del och utan tvifvel många med mig, såväl på landsbygden som i
städerna, ingalunda hysa någon benägenhet för införande i vår lag af civil¬
äktenskapet. En dunkel religiös känsla säger det svenska folket, att det
behöfver en religiös grund både i fråga om byggande af sjelfva hemmet
och i fråga om uppfostran af det slägte, som i hemmet uppväxer; och
hvithet inflytande just hemmet utöfvar på samhället, derom behöfver
jag icke mycket orda.
Nu kan visserligen invändas, att civiläktenskapet redan gjort sitt
inträde i den svenska lagstiftningen och att det således nu endast och
allenast är fråga om att fortgå vidare på samma väg. Men låtom
oss komma ihåg, att tillåtelsen att ingå civiläktenskap, för såvidt det
är i den svenska lagstiftningen infördt, hittills blott gält främmande
trosbekännare. Det har framkallats af ett behof, som gjort sig gäl¬
lande till följd deraf, att lagstiftningen tillåter främmande religions¬
samfund att i riket bildas, växa och förkofras. Men detta tillstånd,
har, kan man säga, ännu icke berört den svenska kyrkan. Nu åter
stå vi vid skiljovägen i detta hänseende. Här är fråga om att inom
sjelfva den svenska kyrkan, eller för kyrkans egna medlemmar sön¬
derbryta hvad som varit gammal kyrkolags bud och befallning och att
för alla dem, som icke i det hänseendet, nemligen i fråga om dop
och nattvard, vilja ställa sig under kyrkans ordning, jemväl upplösa
den kyrkans ordning, att äktenskap inom kyrkan skall stiftas genom
kyrklig vigsel.
Vidare torde man erinra derom, att domkapitlen i riket, hvilka
uti frågan blifvit hörde, åtminstone de allra flesta, yttrat sig i det
syfte, att en utsträckning af civiläktenskapet må kunna ega rum.
Men den som följde öfverläggningarne i detta ämne vid förra årets
riksdag, då skrifvelsen om utsträckt rätt till civiläktenskap afiäts till
Kongl. Maj:t, han vet, att det mäktigaste skälet och grunden, hvarför
Riksdagen beslöt denna skrifvelse, var den, att man ville till lagligt
äktenskap äfven utan vigsel förhjelpa dem, hvilka af samvetsbetänk¬
ligheter afhållits från att begå eller vilja begå Herrans Nattvard.
Frågar man nu, hvilka personer dervid afsågos, så skola till svar
härpå våra riksdagsprotokoll gifva vid handen, att dermed menades
de baptistiskt och metodistiskt sinnade. Riksdagens skrifvelse afsåg
således icke en sådan utsträckning af frågan, som den hon genom
det nu framlagda förslaget vunnit, utan endast att bereda en viss
klass af medborgare uti samhället tillfälle att ingå lagligt äktenskap.
N:o 42.
24
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning Dertill kommer att, äfven om man kunnat tillstyrka en utsträckning;
angående ak- af civiläktenskapet deraf ingalunda följer, att man velat taga bort
slutande8* visst a^a vilk°r för verkställigheten deraf. Från det domkapitels sida,
fall inför bor- som jag tillhör, uttalades först och främst den bestämda åsigt, att
görlig myn- lagen borde så affattas, att icke hvilken som helst inom den svenska
dighet. kyrkan, som underläte att begå Herrans Nattvard, derigenom skulle
v ort80 blifva berättigad att ingå civiläktenskap. Hvilket inflytande skall nu
denna lag komma att utöfva i afseende på vår folkskoleundervisning
och således i afseende på en så vigtiga del af folkets uppfostran
som denna? Det torde icke jäfvas inom denna Kammare — åtmin¬
stone är min bestämda erfarenhet sådan — att en af de vigtigaste
anledningarne, hvarföre folket nitälskar för sin folkskola och söker
främja dess utveckling, är den, att barnen der må kunna vinna den
religiösa kunskap och utbildning, som kan föra dem först till konfir¬
mationen och sedan till Herrans Nattvard. Införa vi nu i vår lag¬
stiftning ett sådant naket bud som detta, att civiläktenskap är tillå¬
tet för den, som icke gått till Herrans bord, månne icke ett sådant
stadgande skall utöfva ett synnerligen starkt inflytande på den delen
af befolkningen, som, till följd af fattigdom och bekymmer, har svårt
att hålla sina barn i skolan för erhållande af undervisning? Månne
icke, om nattvardsgången göres fri, detta skall utöfva sitt inflytande
på hela vårt skolväsende? Det var derför jag för min del i det ytt¬
rande, som bifogades den Kongl. propositionen vid dess remiss till
Lag-Utskottet, och hvars innehåll Lag-Utskottet icke behagat upp¬
taga till besvarande, fordrade, att en bestämd skilnad skulle göras
mellan dem, hvilka skulle få åtnjuta rättighet till borgerligt äkten¬
skaps ingående och dem, hvilka icke skulle få åtnjuta denna rättighet.
Vidare begärde jag i samma yttrande, att i den lagstiftning, som
i denna fråga skulle ske, äfven af dem, hvilka äro baptistiskt eller
metodistiskt sinnade, några fordringar skulle göras på insigter i reli¬
giöst hänseende. Vi veta huruledes baptister och metodister i fråga
om sina barns uppfostran äro helt och hållet obevakade. Månne då
icke, i händelse en lag sådan som denna uppkomme, detta skulle ut¬
öfva sitt inflytande på deras ställning?
Den tredje fordran, som jag i detta yttrande uppstälde, var att
i den nya lagen skulle bestämdt uttalas, att den svenska kyrkans
presterskap icke skulle vara skyldigt att befatta sig med sådana
äktenskap som det nu ifrågavarande, i händelse kontrahenterna
derom ville anmoda dem. Detta gjorde jag för att derigenom skulle
undvikas de kollisioner, som annars genom lagen möjligen kunde
framkallas.
Slutligen gjorde jag den frågan, huruvida saken icke vore af
kyrkolags natur? Denna senare fråga vill jag nu icke vidlyftigare be¬
röra, emedan den redan af en föregående talare blifvit tillräckligt be¬
lyst; men för min del anser jag, att åtminstone den del af förslaget,
som talar om dem, hvilka icke inom svenska kyrkan begått Herrans
Nattvard, icke kan blifva lag utan upphäfvande af den citerade para¬
grafen i kyrkolagen.
Onsdagen den 21 April, f, m.
25
N:o 42.
På grund häraf är det klart, att — ehuru jag för min del anser, Förordning
att man skulle kunna utsträcka rättigheten till civiläktenskaps in-
gående för vissa bestämda personligheter, det vill säga för dem, som steandf; vlsst
vore baptistiskt eller metodistiskt sinnade — jag dock icke anser, att fall inför bor-
vi i nu framlagda lagförslag hafva tillräckliga garantier för att man 9erlis m9n-
skall kunna göra skilnad emellan dessa personer och dem, som, till /poita]
följd af obenägenhet, liknöjdhet eller af andra omständigheter kunna
underlåta att begå Herrans Nattvard.
Att förslaget för öfrigt, sådant det blifvit af Första Kammaren
godkändt, icke gerna är antagligt, synes mig framgå af sjelfva de för¬
sta orden deri. Det är nemligen klart, att den borgerliga myndighet,
hvilken det skulle tillkomma att utöfva uppsigt i afseende å frågan
om rättighet eller icke-rättighet att ingå civiläktenskap, måste hafva
säkra garantier i sådant afseende, så att hon icke sammanförer per¬
soner, hvilka icke äro berättigade att ingå dylikt äktenskap. Det he¬
ter nemligen i förslaget: “vill någon, som ej blifvit döpt, ingå äktenskap
och så vidare.“ Att med intyg bevisa, att jag är döpt, låter sig
göra; men att med intyg bevisa, att jag icke är döpt, är något, som
torde vara svårt att genom lagstiftningen föreskrifva. Ty om en per¬
son icke blifvit döpt inom svenska kyrkan, så kan han hafva blifvit
döpt inom ett baptist- eller metodistsamfund eller inom katolska kyr¬
kan; med ett ord, det står i vida fältet, huruvida en person är döpt
eller icke är det. Om en person till exempel kommer till kronofog¬
den på landet eller magistraten i stad och säger: “jag är icke döpt
och jag begär nu att få ingå borgerligt äktenskap", måste icke dessa
myndigheter då fråga: “hvad eger ni för vittnesbörd om att ni icke
är döpt?“ Men, hvem är det väl, som kan lemna ett intyg derom,
att han ej är döpt? Det vill derför synas mig, att den ändring, som
Utskottet vidtagit i den Kongl. propositionen, är fullkomligt misslyc¬
kad. Det är nemligen så, att, på sätt Utskottet också säger sig hafva
inhemtat, ett dop icke anses sakna giltighet allenast derför, att det
icke blifvit af kyrkans presterskap eller efter den antagna kyrko-
ritualen verkstäldt; men deraf borde icke följa hvad Utskottet sagt,
att nemligen uttrycket “inom svenska kyrkan döpt“ icke bort oförän-
dradt bibehållas. Ty att eu person icke är döpt inom svenska kyrkan,
det är något som han kan bevisa. Han kan nemligen begära intyg
från den församling han tillhör, och i hvars döpelsebok finnes anteck-
nadt, att han icke är döpt, och på detta sätt kan han styrka, att han
i svenska kyrkan icke är döpt. Men, såsom jag nyss nämnde, dermed
är ingalunda ådagalagdt, att han icke är döpt inom något annat kyrko¬
samfund. Det förefaller mig, som sagdt, alldeles omöjligt att god¬
känna det förslag, som af Lag-Utskottet här blifvit framlagdt.
Man skulle möjligen kunna anse, att jag icke framfört argument,
som ega full giltighet, eftersom lagen hufvudsakligen afser deras civil¬
äktenskap, som, ehuru döpta, likväl icke vilja begå Herrans Nattvard
inom svenska kyrkan. Men äfven härvid kunna rättmätiga anmärk¬
ningar göras. Såsom Herrarne nogsamt veta, har inom svenska kyrkan
utbildat sig ett oskick, som, fastän det är i lag förbjudet, likväl, då
det icke är i lag med straff belagdt, kan nästan opåtaldt försiggå,
N:o 42.
26
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning nemligen att åtskilliga personer, hvilka icke anse sig kunna med de
Ulf öfriga församlingsmedlemmarne i kyrkan gå till Herrans bord, företaga
slutande i visst S'S att i enskilda hus och rum begå Herrans Heliga Nattvard. Nu
fall inför bor- uppställer sig den frågan: hvad menas dermed, "att icke inom svenska
Hertig myn- kyrkan hafva begått Herrans Nattvard?" De personer, jag nyss nämnde,
tillhöra svenska kyrkan; de gå visserligen icke till Nattvarden i svenska
1 or sd kyrkans byggnad, men de taga Nattvarden inom sig sjelfva. Gäller
nu det föreslagna stadgandet så, att de, som slutit sig till så kallade
enskilda nattvardsföreningar och der inom begått Herrans Nattvard,
icke skulle få rätt att ingå civilt äktenskap. Det vill synas mig att,
då man öfverlemnar en så vigtig sak som den om äktenskaps stiftande
till civil myndighet, man icke bör försätta denna myndighet i någon
svårighet genom att kasta den in i den kasuistiska frågan, huruvida
lagen gäller i det eller det fallet; utan lagstiftningen bör vara så be¬
stämd, att det är eu alldeles klar och tydlig sak, hvilka som derige¬
nom blifva berättigade till borgerligt äktenskap och hvilka, som äro
derifrån uteslutne. Mig förefaller det också, på sätt en talare nyss
framhöll, att den omständigheten, att såväl inom Högsta domstolen,
som inom Statsrådet och Lag-Utskottet, skiljaktiga åsigter i denna
fråga yppats, och då utan tvifvel äfven de anmärkningar, som här
blifvit gjorda, torde kunna ega sin betydelse — det förefaller mig,
säger jag, af allt detta, som om vi ännu icke i denna lagstiftnings¬
fråga kommit till klarhet i fråga om rätta sättet för ändring i de
nuvarande bestämmelserna.
På grund af dessa förhållanden måste jag för min del yrka afslag
å Utskottets förslag.
Herr Sjöblom: Då, såvidt jag under diskussionens lopp kunnat
finna, ingen talare yrkat bifall till den reservation, som är Utlåtandet
vidfogad, men jag för min del anser denna reservation i väsentlig
mån ega företräde framför Utskottets förslag, så tager jag mig frihe¬
ten hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till Herr
Thomassons förslag, dock med den ändringen, att ordet “må“ utbytes
mot “skall". Egentliga orsaken hvarföre reservantens förslag har ett
bestämdt företräde framför Utskottets, har redan af föregående talare
blifvit påpekad, nemligen att man genom införande i förordningen af
orden, “som icke inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard", skulle
från kyrklig vigsel utestänga eu mängd personer, hvilka för närva¬
rande dertill äro berättigade, nemligen sådana medlemmar af danska,
norska, finska och tyska evangeliskt-lutherska landskyrkorna, hvilka
inom sina kyrkor begått Herrans Nattvard samt här i landet vilja
ingå äktenskaplig förbindelse, men icke begått Nattvarden inom sven¬
ska kyrkan. Å andra sidan skulle man genom denna bestämmelse
möjligen från ingående af borgerligt äktenskap utestänga just de per¬
soner, för hvilka denna lag företrädesvis är afsedd, nemligen sådana
personer, som på grund af samvetsbetänkligheter icke begå Herrans
Nattvard tillsammans med den öfriga församlingen. Dessa personer,
som påstå och anse sig sjelfva vara ytterst samvetsömma, hafva till
stor del ingått i så kallade Nattvardsföreningar, der Herrans Nattvard
Onsdagen den 21 April, f. in.
27
N:o 42.
utdelas och anammas, måhända i full öfverensstämmelse med svenska Förordning
kyrkans ritual, men dock icke i förening med den öfriga församlin- äkt™^^ear
gen. Dessa menniskor kunde möjligen resonnera så här: “vi äro be- asiutan(ie ,• v/s,t
kännelsetrogna medlemmar af svenska kyrkan och begå Herrans Heliga fall inför bor-
Nattvard på samma sätt som öfrige svenska kyrkans medlemmar, efter görlig myn-
Kristi ord och instiftelse. Vi kunna derför ej räknas till kategorien (*orts")
af dem, hvilka icke '‘•inom svenska kyrkan begått Herrans Nattvard11,
och kunna således ej begagna oss af den rättighet, som är vissa
samhällsmedlemmar medgifven, att inför borgerlig myndighet ingå
äktenskap.11
Anledningen hvarför jag vill utbyta “må“ mot “skall11 ligger ut¬
tryckt i biskop Rundgrens yttrande vid remissen af Kongl. Maj:ts
proposition till Utskottet. Genom användande af ordet "måa skulle
nemligen en kollision möjligen kunna uppstå mellan detta stadgande
och stadgandet i 11 § 15 kapitlet, kyrkolagen. För öfrigt vinnes ge¬
nom användande af ordet “skall11 äfven likformighet med Kongl. kun¬
görelsen den 31 Oktober 1873, der just detta ord användes i fråga
om äktenskaps ingående af främmande trosbekännare inför borgerlig
myndighet. Jag tager mig således friheten yrka proposition på bifall
till Herr Thomassons reservation med nu föreslagna förändring
Herr O. B. Olsson: Då såväl denna som Första Kammaren för-
lidet år beslutade en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, dervid be¬
gagnande alldeles samma ordalag som Utskottet nu begagnat i före¬
liggande förslag, så förundrar det mig att här kunnat uppkomma en
så långvarig diskussion. Ty i min tanke är det icke tvetydigt hvilket
beslut denna Kammare vid afgörandet skall fatta. Min enskilda me¬
ning i frågan har jag förut uttalat; och, likasom Herr Liss Olof Lars¬
son, står jag fast dervid. Jag tror att det är alldeles nödvändigt att
något lagstadgande i förevarande hänseende kommer till stånd, då här
i landet för närvarande finnas flera tusen baptister och bland dem
många, hvilka icke blifvit hvarken döpta eller konfirmerade, men som
äro i den åldern att de, efter naturens ordning, kunna ingå äkten¬
skaplig förbindelse. En hel mängd af dem hafva ock ingått äkten¬
skap, men efter deras egen ritual, som de visserligen finna tillfreds¬
ställande och lämplig, men som vår svenska lag icke erkänner. Följ¬
den häraf blir ock, att de barn som födas inom dessa äktenskap, efter
föräldrarnes död betraktas såsom oäkta och således icke kunna enligt
lag få taga arf efter sin fader, utan arfvet måste på anspråk af mer
eller mindre aflägsna slägtingar tilldelas dem, som då, så att säga,
med laglig rätt taga brödet ur munnen på barnen eller de naturligt
berättigade arfvingarne. Ett sådant missförhållande måste väl äfven
ur statens synpunkt anses såsom högst oegentligt; och ju längre det
existerar, desto större blir den deraf uppkommande oredan.
Hvad angår frågan om huruvida äktenskap skola förrättas af
statskyrkans presterskap eller ega rum inför borgerlig myndighet, så
har Luther redan på 1530-talet ganska tydligt uttalat sig härom i
en af honom utgifven skrift, hvari han uppmanar presterskapet att
icke befatta sig med vigsel eller stadfästa äktenskapen, utan öfver-
N:o 42.
Onsdagen den 21 April. f. m.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
lemna detta åt den borgerliga myndigheten. Således har jag, äfven ur
den synpunkten sedt, inga betänkligheter mot Utskottets förslag, hvar¬
till jag ock, utan att vidare vilja förlänga den, enligt min tanke, redan
allt för vidlyftiga diskussionen, yrkar bifall.
Herr I. O. Boström: Jag har vid sistlidne riksdag fullständigt
redogjort för min åsigt rörande denna sak; och jag vidblifver den
ännu. Jag sade då, att jag icke ansåg civilt äktenskap, hvarom här
är fråga, i och för sig vara origtigt, samt att jag vill vara med om
att medgifva tillfälle till ingående af civilt äktenskap för sådana sven¬
ska medborgare, som icke äro till kyrkligt äktenskap qvalificerade eller
berättigade. Men om det deremot, såsom fallet nu tyckes vara, gäller
att införa civiläktenskap äfven för sådana personer, som skola anses
såsom medlemmar af svenska kyrkan, då vill jag hafva till protokol¬
let antecknadt att jag icke kan biträda ett sådant förslag. Hade för¬
slaget återigen syftat åt det håll, som Chefen för Ecklesiastikdeparte¬
mentet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid denna fråga angifvit,
skulle jag med nöje gått in derpå. Herr Statsrådet säger nemligen
der: »Bland dem, som icke tillhöra något främmande trossamfund,
men icke heller inom den svenska kyrkan begått Herrans Nattvard,
finnas äfven personer, som, utan att vara mot kyrkan fiendtliga eller
från hennes lära skiljaktiga, återhållas från sakramentets bruk af
samvetsbetänkligheter och oro öfver eget själatillstånd. Det synes mig
hafva varit önskligast, om för dessa, hvilkas belägenhet utan tvifvel
förtjenar att på det ömmaste behjertas, möjlighet att ingå lagligt äk¬
tenskap varit beredd derigenom, att på kyrkolagstiftningsväg undan¬
tag för dem medgifvits från föreskriften i kyrkolagens 15 kap. 11 §,
om detta skett under vilkor, som kunnat betrygga, att icke ett kyrko-
fiendtligt sinnelag derigenom fått tillfälle att trotsa sig till att qvar¬
stanna inom kyrkan.»
I detta yttrande instämmer jag till alla delar.
En annan betänklighet, som jag med afseende å det förelig¬
gande förslaget ber att få uttala är den, att det synes mig klart, det
de personer, som här åsyftas icke erhålla den frihet, ja icke ens den
rättighet, som enligt dissenterlagen är främmande, från svenska kyr¬
kan utträdda, trosbekännare medgifven. Jag tänker mig till exempel
det fall, att någon af dessa personer hvarom nu här är fråga, vill ingå
äktenskap med en medlem af svenska kyrkan. Vi veta, att enligt
dissenterlagens § 5 mom. 3 främmande trosbekännare eger, då han vill
ingå äktenskap med annan främmande trosbekännare, rättighet att få
detta afslutadt antingen medelst vigsel af dertill berättigad prest inom
enderas trossamfund eller inför borgerlig myndighet. Samma lag gäl¬
ler i fråga om äktenskap mellan bekännare af främmande kristen tros¬
lära och medlem af svenska kyrkan. Men den nu ifrågasatta nya la¬
gen medgifver icke något sådant; der talas alldeles icke om någon
rättighet dertill, utan enligt det föreliggande förslaget medgifves blott
rättighet att ingå äktenskapet inför borgerlig myndighet. Ofta inträffar
till exempel att baptister, som gifta sig med en kyrkans medlem, ön-
Onsdagen den 21 April, f. m.
29
N:o 42.
aka att få sitt äktenskap besegladt med vigsel, och de äro enligt dis- Förordning
senterlagen dertill berättigade. Jag har sjelf förliden sommar vigt ett ... anff£ende
par, hvaraf den ene kontrahenten tillhörde svenska kyrkan, under det “lutandetvisst
den andre utträdt derur; och dertill ansåg jag mig berättigad på grund fall inför bor-
af dissenterlagens nyss nämnda lagrum. Kommer deremot en person, görlig myn-
sådan som här i lagförslaget åsyftas, och begär att få sin äktenskap- fi9het\
liga förening helgad genom Guds ord, så kan han icke få det, ty i ' or s-'
lagen står tydligt uttryckt: »må det afslutas inför borgerlig myndig¬
het». Enligt mitt förmenande är det alltså en väsentlig brist i lag¬
förslaget, att det icke tillåter eller möjliggör för personerna i fråga
att få sina äktenskapliga förbindelser helgade genom vigsel, förrättad
antingen af prest inom svenska kyrkan eller af prest inom annat er-
kändt trossamfund, som dertill är berättigad.
Slutligen anser jag äfven, lika med hvad flere föregående talare an¬
märkt, det icke vara rigtigt att framkomma med ett lagförslag, som
endast innnehåller negativa bestämmelser och kännetecken på de per¬
soner, som af förslaget skulle beröras. Efterföljden och den praktiska
tillämpningen af en så beskaffad lag komme nemligen att möta stora
svårigheter, ja nära nog omöjligheter, emedan man icke gerna med
blotta negationer kan bevisa att dessa negativa bestämningar verkligen
förefinnas.
Jag har endast velat hafva detta till protokollet uttaladt, utan
att yrka vare sig bifall till eller afslag å betänkandet.
Herr Torpadie: Den nakna reservation, som jag tagit mig fri¬
heten att vidfoga Utskottets betänkande har ingen annan betydelse
än den, som ligger i ordet reservation, d. v. s. att fritaga mig från
ansvaret för följderna af antagandet af ett lagförslag, som jag anser
vara ganska betänkligt för svenska kyrkan. Jag har alltid, på sätt
Herr Talmannen behagade erinra sig, under de flera år, som denna
fråga varit på tal, uttryckt den meningen att, om det äfven skulle
vara nödvändigt att lagstifta för en jemförelsevis liten flock personer,
som qvarstå inom svenska kyrkan, utan att dela dess tro och bekän¬
nelse och gifva dem en undantagsställning, det likväl är nödvändigt
att så ordna, att denna ställning icke blifver sådan, att dessa med
vissa privilegier, så att säga, utrustade personer, som envisas att
qvarstå inom en kyrka, från hvars bekännelse de affallit, använda
sin ställning till att utöfva inflytande inom kyrkan; ty jag är fullt
öfvertygad om — och svårligen lärer någon kunna deri motsäga mig
— att det icke finnes något samfund på jorden, hvarken stort eller
litet, som kan hoppas bestå, om det inom sig hyser medlemmar,
hvilkas uppgifter äro helt och hållet andra än de öfriges i samfun¬
det, men hvilka icke desto mindre hafva samma rättigheter som dessa.
Jag har derföre alltid trott, att det vore rätt att, om civilt äktenskap
skall tillåtas de personer, hvarom här är fråga, man på samma gång
egde en lag, som stadgade, att sådana personer åtminstone icke må
deltaga i vissa kyrkliga förrättningar, om icke för annan orsak, så
åtminstone på det att kyrkans anseende icke må till spillo gifvas.
Men då jag medger — jag kan icke annat — att det är brådskande
N:o 42.
30
Onsdagen den 21 April, f. m.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
Forts.)
att en sådan lag, som den ifrågavarande, stiftas, har jag slutligen
inom Utskottet inskränkt mig till att yrka, att lagförslaget åtmin¬
stone måtte så uppställas, som Justitierådet Naumann i sitt yttrande
till Högsta domstolens protokoll föreslagit. Han ansåg nemligen, att
i den blifvande lagen borde meddelas följande bestämningar:
l:o) att sådane personer, som enligt gällande lag bort eller böra
uppfostras i den rena evangeliska läran, men vid uppnådda femton
års ålder icke blifvit döpta, skola derefter betraktas lika med främ¬
mande trosbekännare och i följd deraf, när de till äktenskaps ingå¬
ende äro i borgerligt hänseende behörige, vara berättigade att sådant
inför borgerlig myndighet afsluta i den ordning och med tillämpning
af de föreskrifter, som, angående så kallade civilt eller borgerligt
äktenskap af främmande trosbekännare och hvad i sammanhang der¬
med bör iakttagas, äro stadgade i Förordningen den 31 Oktober
1873.
2:o) att enahanda rätt till äktenskaps ingående inför borgerlig
myndighet tillerkännes den medlem af svenska kyrkan, som, ehuru
till mogen ålder kommen, icke i enlighet med svenska församlingens
ordning begått Herrans heliga Nattvard.
Jag håller före, att man på detta sätt kunnat slita den ständigt
återkommande tvisten, huruvida sådana barn, som äro födda af inom
statskyrkan döpta, men sedermera till baptismen öfvergångna för¬
äldrar, och hvilka barn icke undfått det heliga dopet, skola anses
i legal mening, märk väl, mine Herrar, i legal mening, tillhöra sven¬
ska kyrkan eller icke, ty att de i rent kyrklig mening icke göra det,
är tillräckligt tydligt. Nu är det visserligen sant, att Högsta dom¬
stolens pluralitet förklarat, att dessa icke döpta personer icke till¬
höra svenska kyrkan; men det är icke Högsta domstolen, som stiftar
lag i Sverige, utan Konungen och Riksdagen gemensamt, och ännu
så sent som för ett år sedan har Riksdagen, efter hvad man kan
sluta af ordalagen i dess i ämnet då aflåtna underdåniga skrifvelse,
varit af den mening, att dessa odöpta personer qvarstode i svenska
kyrkan. Jag tillhör icke deras autal, som vilja drifva någon ut ur
kyrkan, men jag tror icke, att ett sådant utdrifvande sker genom att
tydligt uttala hvad inom kristenheten allmänt erkännes, nemligen att
den, som icke är döpt, icke heller tillhör kristna kyrkan. Om den
lag, som nu är föreslagen, skulle antages, utan att denna, enligt min
tanke, så ytterst vigtiga fråga ordnas, så skulle jag kunna tänka mig
möjligheten, att en icke döpt person skulle kunna göra gällande
samma rättigheter och samma inflytande på kyrkans angelägenheter,,
som alla andra dess medlemmar; och det anser jag vara långt ifrån
rigtigt.
Jag började mitt anförande med det förklarande, att min reser¬
vation afsåge ingenting annat än blott och bart att frisäga mig från
ansvaret för följderna af att antaga eu lag, som icke tillfredsställer
mig; och jag vill derföre icke hos Herr Talmannen göra något yr¬
kande.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Jag ber endast få meddela,
Onsdagen den 21 April, f. m.
31
N:o 42.
en upplysning angående ett par juridiska anmärkningar, som under Förordning
debatten blifvit gjorda mot den Kongl. propositionen. angående
Det har anmärkts, att denna proposition, likasom Lag-Utskottets a^u™ndTi vilst
förslag, rörer sig blott med negativa bestämningar. Det är sant. fall inför bor-
Men det har skett derföre att, då denna fråga förra riksdagen be¬
handlades, starka anmärkningar gjordes mot de positiva uttryck, som
då användes, och dessa anmärkningar komma just ifrån representan¬
ter för kyrkan, som ansågo, att dessa uttryck innefatta en skymf
mot kyrkan sjelf.
Äfven domkapitlens utlåtanden hafva, då de tillstyrkt sjelfva sa¬
ken, uttalat den mening, att uttryck, sådana som, »medlem af sven¬
ska kyrkan», icke måtte i lagförslaget ingå. Man har derföre sökt
att tillmötesgå de från kyrkans representanter framlagda önsknin-
garne; deraf har följden blifvit de negativa uttryck, hvaröfver nu
klagas. Att dessa negativa uttryck skulle göra det omöjligt att
tillämpa lagen, måste jag bestrida. Det är t. ex. alldeles tydligt, att
när kyrkoböckerna icke innehålla något om att en person blifvit
döpt, så måste denna person betraktas och behandlas såsom odöpt.
Dessutom är det väl förhållandet, att, om det icke kan utredas att
personen är döpt, lärer samma person väl icke hafva kunnat blifva
konfirmerad eller begå Herrans heliga Nattvard; och kan han styrka
att han icke begått Nattvarden, så är han berättigad till de förmåner,
denna lag talar om. Bestämmelsen i förslaget: »Vill någon, som icke
är döpt» får likväl den praktiska betydelse, att ingen kan förneka att
den, som ej begått Herrans Nattvard, må få ingå borgerligt äkten¬
skap, ehuru han ej ens blifvit döpt. Det har jemväl klagats öfver,
att det icke blir tillåtet för dem, om hvilka denna lag handlar, att
få sina äktenskap af kyrkan välsignade, om de så vilja. Men äfven
detta har skett för att tillmötesgå presterskapets önskningar; ty just
från presterskapets sida har uttalats de skarpaste betänkligheter mot
det samvetstvång, som skulle uppstå för en prest, om han vore nöd¬
sakad att viga en person, som vore odöpt eller som icke begått Her¬
rans heliga Nattvard, och man har velat skona presterskapet från
ett sådant tvång.
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
Herr Smedberg: Då vid förlidet års riksdag fattades beslut om
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om lagförslag
rörande rätt för sådana personer, som ej ur svenska kyrkan utträdt,
men hvilka icke heller blifvit döpta eller begått Herrans heliga Natt¬
vard, att inför civil myndighet ingå äktenskap, och då Kongl. Maj:t
efter samtliga domkapitlens samt Högsta domstolens hörande nu fram¬
lagt ett sådant förslag, hvilket Lag-Utskottet tillstyrkt och Första
Kammaren redan godkänt, anser jag det icke skulle vara Andra
Kammaren värdigt att nu frångå sina vid sista riksdagen uttalade
åsigter; utan hoppas och anhåller jag, att Kammaren, i likhet med
Första Kammaren, måtte lemna sitt bifall till Utskottets förslag.
Herr Culin: För att icke förlänga diskussionen, afstår jag från
ordet och ber blott få instämma i Herr Torpadies yttrande.
N:o 42.
Förordning
angående
äktenskaps af¬
silande i visst
fall inför bor¬
gerlig myn¬
dighet.
(Forts.)
32 Onsdagen den 21 April, f. m.
Herr Folke Andersson: Att behof af ett lagstadgande i nu
ifrågavarande syftning förefinnes, är erkändt såväl vid förra riksdagen
som nu af de många talare som i dag uppträdt för det nu före¬
liggande förslaget. Då Riksdagen i fjor förenade sig om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ett lagförslag i sådant syfte som
det nu framlagda förslaget och Kongl. Maj:t i frågan hört samtliga
Domkapitlen i riket samt Statsrådet och Högsta Domstolen tagit saken
i öfvervägande, hvarefter förslaget nu slutligen kommit till Riksdagen
samt blifvit af Utskottet tillstyrkt och af Första Kammaren bifallet,
så skulle det i sanning förefalla mig mycket besynnerligt om icke
äfven Riksdagens Andra Kammare skulle bifalla förslaget. I gifter-
målsbalkens 3 kap. 9 § heter det nu: »Häfdar man sin fästeqvinna,
då är det ett äktenskap som skall fullkomnas med vigsel, ehvad tro-
lofningen är med, eller utan vilkor, ändå att samma vilkor ej full¬
gjorde äro ,>. Det yttrades under diskussionen i Första Kammaren
om denna fråga, att någon tvekan väl icke kan finnas derom, att man
sålunda på denna väg genom ett brottsligt förhållande kan tilltvinga
sig vigsel. För min del önskar jag derföre att vi må få en lag som
meddelar dem, hvilka enligt nu gällande lag äro hindrade att annor¬
lunda än på detta omoraliska sätt gifta sig, tillåtelse att ingå äkten¬
skap; och derför yrkar jag bifall till Lag-Utskottets föreliggande be¬
tänkande.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena,
gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets hem¬
ställan, dels på antagande af det förslag Herr Sjöblom framstält, dels
på återremiss, dels ock slutligen på afslag å Utskottets hemställan;
och fann Herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd, i anledning hvaraf
och sedan till kontraproposition antagits yrkandet å afslag, en så
lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
. Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i dess Utlåtande
N:o 35,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Omröstningen verkstäldes och utföll med 113 ja mot 53 nej;
varande alltså Utskottets hemställan bifallen.
Sedan Herr Talmannen tillkännagifvit utgången af omröstningen,
anmäldes reservation mot det fattade beslutet af Herrar Friherre
Koskull och Abr. Rundbäck.
Onsdagen den 21 April, f. m.
33
N:o 42.
§ 8.
Till behandling förekom Andra Kammarens Andra Tillfälliga Om ändring
Utskotts Betänkande N:o 6 (i samlingen N:o 16), i anledning af23 $ Filter
väckt motion om underdånig skrifvelse angående ändring i 23 § af 6tad9an-
nu gällande Fiskeristadga.
I Herr A. P. Linds motion N:o 145 var föreslaget, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda kun¬
görelse om ändring af Fiskeristadgan den 29 Juni 1852 § 23, så
att denna § erhölle följande lydelse:
»Fiske efter hummer må icke idkas från och med den 1 Juli
till den 1 Oktober, samt fiske efter ostron icke idkas från och med
den 1 Maj till den 1 September.
Ej heller må vid hummerfiske hummer, som i längd icke håller
sju decimaltum, beräknadt från hufvudets spets till ändan af stjerten,
och vid ostronfiske ostron, som i diameter eller bredd icke håller 2
decimaltum, fångas, utan skola, när hummer eller ostron under denna
storlek upptagas, desamma genast åter utkastas på stället, der de
upptogos.»
Utskottet hade, med anledning af berörda motion, gjort den hem- .
ställan,
»att Riksdagen ville i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t,
så snart sig göra låter, täcktes till 23 och 38 §§ af nu gällande
Fiskeristadga låta göra sådana tillägg, att derigenom all fångst, för¬
säljning och köp af hummer, som i längd icke håller 7 decimaltum
från hufvudets spets och till ändan af stjerten, äfvensom af ostron,
som i diameter eller bredd icke håller 2 decimaltum, måtte tills
vidare förbjudas.»
Sedan denna hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Sigge Ljunggren: Såsom flertalet af Kammarens leda¬
möter torde hafva sig bekant, är min närmaste granne här på bänken,
Friherre Cederström, af annat offentligt uppdrag förhindrad att för
närvarande deltaga i Kammarens förhandlingar. Han har derföre
anmodat mig att för Kammaren meddela hans åsigter i den förelig¬
gande frågan, hvilka åsigter han uttalat i ett skriftligt anförande, som
jag nu ber att få uppläsa.
»Då Riksdagen år 1878 i skrifvelse till Kongl. Maj:t ingått med
begäran om en fullständig revision af vår nuvarande fiskeristadga på
grund af dess i allmänhet alltför prohibitiva bestämmelser o. s. v.,
skulle det vara bra besynnerligt om Andra Kammaren nu beslutade
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som går i alldeles motsatt rigtning,
helst man har all anledning antaga, att en sådan revision snarligen
kommer att ega rum. Utskottet har icke heller på något vis gifvit
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 42. 3
N:o 42.
34
Onsdagen den 21 April, f. m.
Om ändring i
23 § Fiskeri-
stadgan.
(Forts.)
sådana skäl för sitt tillstyrkande af motionen rörande hummer- och
Ostronfiskets inskränkning, som kunna godkännas utan närmare under¬
sökning af förhållandena rörande dessa djurslag uti bohuslänska skär¬
gården.
Utskottet stödjer hufvudsakligen sitt utlåtande på en skrifvelse,
undertecknad af mer än 100 fiskare och fiskhandlare, hvari förekomma
följande ord: »Om hummerfisket får bedrifvas hädanefter som hittills
eller medelst ynglets uppfångande, skall åtminstone bohuslänska skär¬
gården snart — då det under de senaste åren visat sig, att hummern
blifvit allt mindre och mindre för hvarje år — vara rensad från
denna fisksort» o. s. v. »I dessa ord», säger Utskottet, »angifves säker¬
ligen den väsenligaste orsaken till både ostron- och hummerfiskets
försämring, som, enligt Utskottets förmenande, ligger deruti, att intet
lagstadgande finnes, som förhindrar fångst af för små och värdelösa
exemplar af dessa begge djurslag.» Man »måste säga att det är en
högst besynnerlig slutledning Utskottet dragit ur premisserna. Om
det visat sig, att hummern vid vestra kusten blifvit mindre och mindre
för hvarje år, så bör väl icke detta kunna härleda sig från att man
fiskat upp för små humrar, utan snarare från den omständigheten att
man antingen fiskat bort de störa och nu har blott små individer
qvar, eller ock att en degeneration af hummerslägtet i dessa trakter
eger rum. Skulle således det uppgifna förhållandet vara med verk¬
ligheten öfverensstämmande, så är en undersökning högst nödvändig,
innan man tager sig för att lagstifta i den rigtning Utskottet föreslår,
ty det kunde annars hända att fiskeribefolkningen genom ett penn¬
drag kunde blifva ganska missbelåten med sitt hummerfiske på fram¬
tiden.
Dessutom torde man ihågkomma, att hummerns aflingsförmåga
icke är ringa (10 å 20,000 romkorn per hona) och att detta antal
yngel som af fiskarena kunna fångas utgör ett försvinnande fåtal mot
det, som af glupska roffiskar förtäres; ja, äfven den vuxna hummern
lärer slukas begärligt af hafkatten och sjökocken m. fl., i synnerhet
under skalömsningstiden. En undersökning af hithörande förhållanden
bör derför enligt min åsigt föregå en skärpt lagstiftning uti hummer¬
fisket.
Hvad nu ostronfisket angår, så torde med skäl kunna frågas,
hvarför två decimaltum skall vara det rigtiga yttre måttet på ett
ostron, som får uppfiskas? Utskottet torde veta att skalets storlek
icke utgör bevis på ostronets vuxenhet, ty i mycket stora skal finnas
ofta små individer, och i små och tunna skal kunna deremot de yppersta
ostron fås.
Dertill kommer att de nyaste forskningarne rörande ostronban-
karnes natur och beskaffenhet gifva vid handen, att det hufvudsak¬
ligen beror på dessas omvårdnad, huruvida ostronfiskena skola med för¬
del kunna bestå. På den ena banken kan vara öfverflöd på yngel, på
den andra brist, och man får då lof att flytta dessa öfverflödiga yngel
ifrån den ena banken till den andra; och på alla bankar måste man
noga se till att fästen för ynglet, finnas i tillräcklig mängd, i annat
fall komma få individer att lefva. Att vårda ostronbankarna uti vår
Onsdagen den 21 April, f. m.
35
N:o 42.
vestra skärgård torde vara enda vilkoret för ett ostronfiskes blomstring,
och troligen ligger orsaken till detta fiskes låga ståndpunkt just uti
bristen på nödig kännedom uti hithörande ämnen. Lagstiftningen
härvidlag to ide vara tillfyllest med de stadganden, som redan nu
finnas. Åtminstone bör väl icke en ändring företagas förr än under¬
sökning af sakförhållandena egt rum. På grund af det anförda får
jag som min åsigt framhålla att Utskottets förslag bör af Andra
Kammaren afslås.
Stockholm den 17 April 1880. A. Cederström.»
Såsom Herrarne torde finna, framgår af detta Friherre Ceder-
ströms anförande, dels att den af motionärerna föreslagna och af Ut¬
skottet tillstyrkta skrifvelsen skulle gå i alldeles motsatt rigtning mot
den skrifvelse, som Riksdagen så nyligen som 1878 till Kongl. Maj:t
aflåtit i samma ämne, vidare att man har grundad anledning att
antaga, det eu komité inom ganska kort tid torde blifva af Kongl.
Maj:t tillsatt för utredande af hithörande förhållanden, samt slutligen
att en förändring, sådan som motionärerna föreslagit, icke utan fara
för misstag kan vidtagas utan efter föregångna noggranna undersök¬
ningar. Dessutom antydes äfven möjligheten af att den af petitionä-
rerna begärda förändringen kunde blifva till största men för dem
sjelfva.
På grund häraf och då jag för min del hyser stort förtroende
till Friherre Cederströms insigter i detta ämne, anhåller jag om afslag
å Utskottets hemställan.
Herr Liss Olof Larsson: För min del vågar jag hvarken be¬
strida eller vitsorda rigtigheten af motionärernas och Utskottets upp¬
gifter angående rätta måttet på hummer och ostron, ty den saken
begriper jag icke, och då jag nästan tillåter mig tro, att i det fallet
en stor del af Kammarens ledamöter befinner sig i samma predika¬
ment som jag, så anser jag det icke vara lämpligt, att Kammaren, på
sätt Utskottet föreslagit, uttalar såsom sin åsigt, att måttet på hum¬
mer just bör vara 7 tum och på ostron 2 tum. Jag tror, som sagdt,
att det är en sak, som vi här i Kammaren icke förstå att bedöma;
åtminstone hade jag varit lika klok, om Utskottet föreslagit dessa mått en
tum kortare eller längre. Icke heller de båda ledamöter af Kammaren,
som motionerat i detta ämne, äro i det fallet öfverens, ty den ene
vill att minimimåttet på en hummer skall vara 7 decimaltum och
den andre 7‘/2 tum. Utskottet säger också sjelf, att ostron, som äro
mindre än 2 tum, nog duga att äta, men tycker ändå att de äro för
små. Under sådana förhållanden synes det mig olämpligt att nu
precisera dessa mått till 7 tum och 2 tum; åtminstone vill jag icke
vara med om att i en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det fallet uppgifva
några bestämda siffror.
Utskottet har såsom stöd för sin åsigt åberopat den omständig¬
het, att det af motionären föreslagna och af Utskottet tillstyrkta
längdmåttet för hummer, som får fångas, eller 7 decimaltum, i det
närmaste sammanfaller med det i England uti nämnda hänseende
minsta lagliga mått, nemligen 20 centimeter eller 8 engelska tum.
Om ändring i
23 § Fiskeri-
stadgan.
(Forts.)
N:o 42.
36
Onsdagen den 21 April, e. m.
Om ändring
i 23 jS
Fiskeristadgan.
(Forts.)
Det synes dock, som hade det varit lämpligare, att, då i vårt land
blifvit antaget ett nytt måttsystem, detsamma äfven uti detta fall
blifvit tillämpad!, emedan derigenom undvikits den mängd svårigheter
och besvär, som måste uppkomma vid förvandlingen från det ena
måttsystemet till det andra.
Utgående emellertid från den åsigt, som gifvit anledning till de i frå¬
gan väckta motionerna och Utskottets föreliggande förslag, nemligen att
en förändring af fiskeristadgans bestämmelser uti ifrågavarande hänse¬
ende är af behofvet påkallad, så skulle jag för min del vilja vara med
om aflåtande af en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, dock så att deri
icke talades om några bestämda tumtal, såsom motionären och Ut¬
skottet föreslagit, utan endast med anhållan, att Riksdagen i under¬
dånighet anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes till nu gällande fiskeri-
stadga låta göra sådana tillägg, att hummer- och ostronfisket hädan¬
efter måtte bedrifvas på ett för samma fiskes framtida bestånd mera
betryggande sätt än hvad nu är fallet. Genom en sådan skrifvelse
hade Riksdagen endast uttalat hvad den kan stå för, utan att på
förhand hafva angifvit de närmare åtgärder, som för sakens genom¬
förande skulle erfordras och hvilkas närmare bestämmande lämpligast
torde öfverlåtas åt de sakkunnige personer, åt hvilka Kongl. Maj:t
antagligen kommer att uppdraga en utredning af frågan.
På nu anförda skäl får jag yrka afslag å Utskottets betänkande
samt proposition på bifall till det af mig nu framlagda förslag.
Herr Lyth: Jag ber att få med några ord rätta ett par, som jag
tror, felaktiga uppgifter, som den förste talaren lemnade och som han
hemtade ur det af honom upplästa skriftliga anförandet. Han nämnde
först, att 1878 års Riksdags skrifvelse till Kongl. Maj.t angående en
en revision af fiskeristadgan skulle hafva gått i motsatt rigtning till
hvad motionären nu föreslagit. Jag tror icke att så var förhållandet.
Nämnda skrifvelse innehöll blott en begäran, att en revision af fiskeri¬
stadgan skulle ega rum, utan att något särskilt bestämmes rörande
sättet för hummer- och ostronfiskets bedrifvande.
Samme talare yttrade vidare, att Utskottet icke haft annat stöd
för sitt förslag om ett visst mått för den hummer och de ostron, som
finge fångas och säljas, än uttalanden af några fiskare och fiskhand¬
lare i Bohuslän, hvilka, enligt talarens förmenande, icke skulle förstå
sig på saken. Jag ber dock få påpeka att Utskottet har nämnt, att
i England finnes en sådan lag, som länge egt bestånd-och med hvilken
ingen är missnöjd, så vidt man vet.
Jag har dessutom att tillägga ännu ett tredje skäl, som icke
blifvit nämndt af Utskottet, det nemligen, att, såsom jag har mig be¬
kant, vetenskapsakademien tillstyrkt, att minimimåttet på hummer
skall hålla just 7 decimaltum.
Talaren sade vidare, att man icke bör lagstifta nu, då man hop¬
pas, att en omarbetning och revision af fiskeristadgan snart skall ega
rum. Jag ber dock Kammaren betänka, att det icke är fråga om
någon ny lagstiftning, utan blott om en anhållan hos Kongl. Maj:t om
utfärdande af förbud mot det skadliga sätt för bedrifvande af hum-
Onsdagen den 21 April, e. m.
37
N:o 42.
mer- och ostronfiske, som nu eger rum, intill dess en revision af Om ändring
fiskeristadgan kan komma till stånd. För resten vill jag nämna att FijJ^Jdgan_
jag visserligen icke för min del har något emot en skrifvelse till Kongl (Fort».)
Maj:t i den rigtning, som Herr L. O. Larsson föreslagit; men jag tror
att, på grund af hvad erfarenheten visat och hvilken naturligtvis de,
som idka fiske, bäst ega, Kammaren mycket tryggt kan bifalla Ut¬
skottets förslag, som är fotadt på ganska goda skal. Man fäster i denna
Kammare vanligtvis stort afseende vid folkets mening — om man bör
göra det i något fall, så torde det vara just i detta. Hvad särskilt
ostronens storlek af 2 decimaltum beträffar, så medgifver jag svårig¬
heten af att bestämma ett visst mått; men man vet, att det mått,
som nu är gällande, är för litet och att, om 2 decimaltum bestäm¬
des, fiskarena deraf ovilkorligen skulle hafva stort gagn. Den under¬
sökning, som Herr L. O. Larsson önskade, kommer nog, när fiskeri-
komitén blifvit sammansatt, och det vore en vinst att till dess — ty
det kan dröja länge — hafva en bestämmelse, som kunde hindra det
ofog, som nu bedrifves vid hummer- och ostronfisket.
På dessa nu anförda grunder yrkar jag bifall till Utskottets för¬
slag, hvilket jag tror att Kammaren utan fara och risk kan antaga.
Herr Lind: Jag skall anhålla att få yttra några ord i frågan
och dervid inskränka mig till att instämma med Herr Lyth. Tillika
vill jag bemöta den förste talarens på stockholmsbänken yttrande i
afseende å 1878 års Riksdags skrifvelse om revision af fiskeristadgan.
Denna revision har ännu icke blifvit påbörjad och de personer, som
skola verkställa densamma, hafva icke ens blifvit utsedde.
Fiskeribefolkningen i Bohuslän har emellertid i flere år längtat
efter en föreskrift i det syfte Utskottet nu tillstyrkt. Den har många
gånger vändt sig till fiskeriintendenten med framställning derom, utan
att dock lyckas erhålla något tillmötesgående. Jag vågar påstå, att
man icke bör ställa stora förhoppningar på en blifvande revision af
fiskeristadgan; ty, såsom jag nyss nämnde, dess ledamöter äro ännu
icke utsedde och sedan detta skett, kan det hända att de ligga på
frågan, arbeta blott emellanåt och först efter åratal få ett förslag
färdigt. Här det nu är en allmän önskan hos hela befolkningen på
vestkusten att få ett stadgande sådant som det af Utskottet nu före¬
slagna, så tycker jag, att det vore skäl, att Andra Kammaren bifölle
detta förslag. Den förste talaren sade, att man skulle afvakta ytter¬
ligare forskningar och undersökningar i frågan. Hvilka forskningar
menade han? Månne fiskeriintendentens? Han kan nog vara eu skicklig
karl; men jag vågar påstå att de bohuslänska fiskarena, hvilka
alltifrån sin barndom sysselsatt sig med hummer och ostronfiske, bättre
än intendenter och professorer förstå att bedöma den saken. Den
af fiskeribefolkningen ofta uttalade önskan att få en författning i syfte
som motionen innefattar, jemte den egna erfarenheten i saken, föran¬
ledde min länskamrat C. J. Ödman, att vid förra riksdagen väcka
motion i ämnet, hvilken motion af mig och en annan länskamrat
varmt understöddes, men denna motion fick röna afslag till följd af
den inväntade revisionen af fiskeristadgan.
N:o 42.
38
Om ändring
i 23 §
Fiskeris t a dg an
(Forts.)
Onsdagen den 21 April, f. m.
Vid min hemkomst från Riksdagen erfor jag strax bland fiskare
och fiskhandlare både ledsnad och harm öfver det öde frågan rönt
inom Riksdagen, och uppmanade de mig att ånyo eller vid innevarande
riksdag upptaga frågan. Jag funderade likväl derpå att låta saken
bero i afvaktan på den utlofvade revisionen. Men då till mig anlände
en skrifvelse från en mängd fiskare och fiskhandlare, kom jag till den
åsigt, att frågan icke tål mångåriga uppskof, utan, så fort ske kan,
böra af statsmakterna beaktas.
Jag skall taga mig friheten uppläsa den förenämnda skrifvelsen
i ämnet. Den lyder sålunda:
“Till Riksdagsmannen i Andra Kammaren A. P. Lind.
Ehuru vi ej känna anledning, hvarföre Riksdagen helt och hållet
afslog riksdagsmannen Ödmans vid förra riksdagen väckta motion om
förändrade stadganden i afseende på hummerfiskets bedrifvande inom
Bohuslän, få undertecknade, fiskare och fiskhandlare, härmed anhålla,
det Ni ville vid innevarande riksdag väcka motion i samma ämne,
då vi hoppas, att Riksdagens ledamöter numera måtte kommit till
insigt derom, att förra Riksdagens beslut och nu varande bestämmelser
rörande hummerfisket lända till skada för såväl fiskaren som fisk¬
handlaren och konsumenten, dels derför att hummer får fiskas, då
han är mager, värdelös och föga matnyttig, såsom från den 15 Sep¬
tember till omkring medio af Oktober, och dels derföre att ynglet,
hvilket äfven innehåller obetydligt med mat och är af ringa värde,
får uppfiskas.
För kustlänens riksdagsmän, torde det ej vara obekant att den
hummer, som fiskas i September och förra hälften af Oktober, har
ett mycket tunt skal och ofta endast en skinnartad hinna och att
fisken inom detta tunna skal är liten, ofta nära nog ingen på samma
gång den är lös och osmaklig, hvilket förhållande äfven eger rum
med afseende på den små hummern eller ynglet, och att en sådan
vara betingar ett pris af en krona per tjog, ofta derunder, då deremot
hummer af ordentlig storlek, fångad sedan den fått skalet fullt utbil-
dadt och blifvit hvad man kallar matad, det vill säga fyld med fisk,
betingar ett pris af 5 å 6, ända upp till 18 kronor per tjog; men ej
nog härmed, ty om fisket får bedrifvas hädanefter som hittills, eller
medelst ynglets uppfångande, skall åtminstone bohuslänska skärgården
snart — då det under de senaste åren visat sig att hummern blifvit
allt mindre och mindre för hvarje år — vara rensad från denna
fisksort, som dock under år 1878 enligt uppgift inbringat Bohusläns
fiskare 51,050 kronor.
Deremot torde rättigheten att fiska hummer på våren böra ut¬
sträckas till den lista Juli — på det högsta förordas, enär fiskaren,
som under vanliga förhållanden ej med någon fördel kan börja fisket
förr än senare hälften af April, i motsatt fall skulie gå i mistning af
vårfisket och varan dessutom har vida högre värde under Maj än
under September.
Vi anhålla derföre, att Tit. ville till Riksdagen inlemna motion
derom, att fiske efter hummer icke får bedrifvas från och med den
39
Nso 42.
Onsdagen den 21 April, f. m.
lista Juli till och med den lista Oktober och att fångad hummer,
som ej håller 7 decimaltum i längd, genast utsläppes der den fångats.
Vi känna ej om ett sådant stadgande är tjenligt för andra län,
men veta att det är nödigt, ja, högst nödvändigt för Bohuslän.
Grebbestad den 15 Januari 1880“.
Härpå följa 103 namnunderskrifter.
Vid sådant förhållande och då, såsom jag förut nämnt, äfven en
länskamrat från södra delen af Bohuslän förra året väckte motion i
samma fråga, hvartill han blef särskildt uppmanad af den ortens
fiskeribefolkning, så synes det mig vara skäl att Riksdagen något
lyssnar till denna fiskeribefolknings önskningar.
Hvad Herr Liss Olof Larsson yttrade, vill jag icke fästa mig vid, ty
det kunde icke vara allvarligt menadt. Jag vill blott fråga honom,
hvarföre, då lagstiftningen icke tillåter, att ostron, som i diameter
eller bredd icke hålla 1| decimaltum få fångas, det skall vara så
orimligt att höja detta mått, då sådant visat sig vara af behofvet påkalladt.
Herr Ljungren sade, att fiskeribefolkningen icke förstod sig på
att anlägga ostronbankar. Jag skall då anhålla att få med ett exem¬
pel visa, huru lärda män i det afseendet gå till väga. Det var en
fiskeriintendent, som skulle bilda ostronbankar vid bohuslänska kusten.
Han köpte för sådant ändamål ostronyngel från främmande orter och
lät först rensopa de bankar, der anläggningen skulle ske. Härpå
offrades ofantliga penningesummor. Sedan köpte han risknippor, band
ihop dem och lät sänka dem med vidfästade stenar. Men storm och
väg ryckte inom kort knipporna lösa från sina fästen. De flöto i
land och användes af befolkningen till bränsle. Icke desto mindre
blef befolkningen beskyld för att hafva stulit dessa risknippor. Då
har fiskeribefolkningen på vissa ställen i norra Bohuslän ett mera
praktiskt sätt att gå tillväga. De kasta ut på bankarne så kallade
tegelskrot, hvarpå ostronynglet benäget fäster sig och bilda deraf
präktiga ostronbankar.
Nu förhåller det sig emellertid så, att strandegare, som vill skydda
ostron- och hummerfisket utanför sin strand, icke kan göra det längre
än inom 100 famnar från det ställe vid stranden, der stadigt djup
af en famn vidtager. Strandegarne skulle kunna ingå föreningar till
dessa fiskens skyddande och dervid träffa öfverenskommelser om de
dimensioner, som icke borde fångas. Men sådant tjenar till ingenting,
emedan sjelfva Liss Olof Larsson icke kunde förnekas att liksom hvarje
annan rikets innebyggare idka fiske i öppna hafvet och att sålunda,
straxt utanför strandegares grund, fånga den hummer, som dit äm¬
nade sig.
Såsom jag började mitt anförande, vill jag äfven sluta detsamma.
Jag instämmer med Herr prosten Lyth. Och ehuru Utskottet icke i
allo gått mina önskningar till mötes, är jag likväl Utskottet tacksam
för att det lyssnat till saken och i någon mån sökt gå en fattig
kustbefolknings önskningar till mötes. Jag hoppas Riksdagen skall göra
detsamma och anhåller att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Herr J. Andersson i Knarrevik förenade sig med Herr Lind.
Om ändring
i 23 §
Fiskeristadgan,
(Forts.)
N:o 42.
40
Onsdagen den 21 April, f. m.
Om ändring i
23 § Fiskeri-
stadgan.
(Forts.)
Ilerr Sigge Ljunggren: Jag ber att endast få yttra några ord.
Utskottets ordförande påstod, att det icke vore med verkliga förhål¬
landet öfverenstämmande att föreliggande skrifvelseförslag skulle gå i
motsatt rigtning mot livad som uttalades i en vid 1878 års riksdag
aflåten skrifvelse. I sistnämnde skrifvelse säges: »Inom Riksdagen
har framställning blifvit gjord angående behofvet af ändringar i nu
gällande fiskeristadga, dervid hufvudsakligen anförts, dels att bestäm¬
melserna i nämnda stadga icke i alla hänseenden egde den tydlighet,
som vore önskvärd, samt i afseende å såväl ortförhållanden som fisk¬
slag vore af alltför generel beskaffenhet, dels ock att stadgans före¬
skrifter i allmänhet kunde anses vara af väl prohibitiv natur».
Jag öfverlemnar nu till Kammaren sjelf att bedöma, huruvida det
var jag eller Utskottets ordförande, som hade orätt.
Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke taga denna sak så lättvin¬
digt, som tvenne föregående talare göra, då de vilja undanskjuta den
till en obestämd framtid och under sken af att saken skulle utredas,
få den helt enkelt glömd. Jag tror den är af den beskaffenhet att
vi böra nu understödja den. Jag har dessutom, i den ort jag repre¬
senterar, sett ganska stora missförhållanden uppkomma genom på ve¬
tenskapliga uppgifter utfärdade Kongl. kungörelser angående fiskets
bedrifvande, då de skola praktiskt tillämpas, ty ännu hafva, enligt
min tanke, icke teorien och vetenskapen kommit så långt i sådana
förhållanden, att den praktiska erfarenheten kan föraktas; tvärtom har
vid åtskilliga tillfällen erfarenheten stått på den fastaste grunden,
hvarföre jag anser den af Friherre Cederström förordade utredningen
vara alldeles obehöflig.
Här har nu af kustbefolkningen inom den ort, motionärerna re¬
presentera, uttalats önskningar om en underdånig hemställan från Riks¬
dagens sida hos Kongl. Maj:t om åtgärder till ifrågavarande fiskes
skydd, hvilka önskningar äro grundade på sådana praktiska skål, att
de borde tillvinna sig all möjlig uppmärksamhet och framgång, i fall man
eljest vill taga skäl och icke, som man säger, sätta sig på sina höga
hästar och förakta sådana billiga önskningar. Vill man deremot för
lösningen af den nu framstälda frågan tillsätta en komité, så hem¬
ställer jag hvad följden deraf skulle blifva? Jo, denna utredning
skulle draga oändligt lång tid. Först skulle nemligen Kongl. Maj:t
förordna om en revision eller komité eller hvad det nu må kallas,
hvilken möjligen skulle på ort och ställe anställa en hop experiment
och ådraga staten dryga kostnader; sedan denna komité yttrat sig,
samt vetenskapsmäns utlåtanden i anledning deraf blifvit infordrade,
så kommer saken att hos dessa senare hvila i åratal, innan de kom¬
ma till visshet om det beslut, som bör fattas. Jag anser deremot att
motionärens yttrande äfvensom de uttalanden, som egt rum från ort¬
befolkningarna, måste med den sakkännedom, som star dem till buds,
enligt min tanke vara lika mycket värda, som herrar vetenskapsmäns
yttranden. Det naturligaste synes också vara det, att just denna be¬
folkning bör få hafva något att säga i frågor, sådana som dessa. Lika
naturligt är det ock att något tumtal, på sätt ifrågasatt blifvit, måste
varda bestämdt, ty om fångst, försäljning eller köp af ostron och hum-
Onsdagen den 21 April, f. m.
41
N:o 42.
mer vore fria, så skulle detta lända till förderf för fiskerinäringen;
ynglet skulle då blifva förderfvadt och dessa matnyttiga fiskar sålunda
totalt försvinna.
En talare på stockholmslänsbänken har sagt, att en stor ostra
kan finnas i ett litet skal och tvärtom. Må vara att undantagsvis
så är, i regeln är dock så ej förhållandet.
Dessa fiskarter äro icke kosmopolitiska och kunna således icke
komma andra länder till godo; men om bestämmelser meddelades, att
fångst af ostron och hummer skall inställas, till dess dessa blifvit
matnyttiga, så skulle detta lända såväl fiskeribefolkningen som hela
landet till nytta.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Friherre Beck-Friis: Då jag vant ledamot af det Tillfälliga Ut¬
skott, som förehaft denna fråga till behandling, så har jag gjort mig
det besväret att taga reda på tumtalet å den hummer, som i allmän¬
het hölles tillgänglig i handeln, och jag kan på grund af hvad jag
inhemtat, försäkra Herrarne, att denna hummer stundom är af så obe¬
tydlig storlek, att den icke ens är större än kräftor. Ja, jag köpte
häromdagen hummer af endast 4 V0 tums längd. Man kan således,
enligt min åsigt, tryggt ingå till Kongl. Maj:t med begäran om att få
det ifrågasatta tumtalet faststäldt såsom det minsta måttet för fångst
eller försäljning af hummer, äfvensom af ostron. Jag yrkar bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Rosenqvist: Dl jag, såsom boende i närheten af vest-
kusten, varit i tillfälle att bedöma, att hvad undertecknar ne af den till
motionären angående detta ämne aflåtna skrifvelse anfört, är med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, och då jag anser dessa per¬
soner, som ju alla kunna betraktas såsom män af facket, bäst böra
förstå att bedöma hvad som är nyttigt att iakttaga för ostron- eller
hummerfiskets befrämjande, samt jag för min del icke heller kan
finna, att den föreslagna förändringen skulle lända till allmän skada,
så yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Diss Olof Larsson: Jag ber att få gorå ett litet tillägg
till hvad jag yttrade förra gången. Jag vill nemligen till motionärens
och Utskottets behjertande hemställa, huruvida icke, derest Riksdagen
nödvändigt skall skrifva till Kongl. Maj:t rörande detta ämne, det
vore klokare att i skrifvelsen icke intaga något om den storlek ostro-
nen och hummern böra hafva, för att lagligen få fångas, säljas eller
köpas. Jag tror att eu bestämmelse härom skulle vara motbjudande
för Första Kammaren, som i sådant fall måhända skall motsätta sig
hela skrifvelseförslaget; och det kan väl icke vara öfverensstämmande
med motionärens och Utskottets önskan.
Dessutom skulle en bestämmelse i det af Utskottet föreslagna
syfte förorsaka den ostron- och hummerkonsumerande allmänheten
obehaget att, för att kunna få intaga dessa födoämnen, förutom knif
och gaffel, förse sig med tumstock.
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 42.
Om ändring
23 § Fiskeri
stadgan.
(Forts.)
4
M:o 42.
42
Om ändring i
23 § Fiskeri-
stadgan.
(Forts.)
Onsdagen den 21 April, f. m.
Herr Lasse Jönsson: Det gör mig verkligen ondt, att Herr Liss
Olof Larsson söker förlöjliga denna sak; ty den är af allvarsam na¬
tur. Det har väl aldrig varit meningen, att den, som åter ostron
eller hummer, skall vara försedd med tumstock för att utröna djuiens
storlek, utan det tillkommer väl fiskaren eller de som vaka öfver för¬
ordningens efterlefnad, att se till, att de icke äro undermåliga.
Hvad beträflär samme talares yttrande, då han förra gången
hade ordet, att man icke skulle besluta en skrifvelse om något, som
icke alla inom Kammaren förstode att bedöma, vill jag erinra derom,
att om vi strängt följde denna regel, så skulle icke någon skrifvelse
komma att från Riksdagen afiåtas.
Den ärade talarens fruktan för att förslaget, sådant, det nu före¬
ligger, skulle vara motbjudande för Första Kammaren, vill jag afvisa
med den förklaringen, att det är oss ovärdigt att tala om fruktanför
att misshaga Medkammaren. Något sådant skola vi icke tala. om,
utan låtom oss helt enkelt göra hvad vi anse vara rätt och billigt,
hvarefter Första Kammaren må handla efter sitt godtfinnande.
Grefve Björnstjerna: I likhet med den siste talaren, blef jag
förundrad öfver, att talaren på dalabänken sökte förlöjliga denna sak.
Den lämpar sig ingalunda dertill. De föreslagna bestämmelserna an¬
gående den storlek, under hvilken ostron och hummer icke få fån¬
gas, har ganska goda skäl för sig. Särskildt hvad hummern beträffai,
är ju den föreslagna storleken derå densamma, under hvilken ingen
hummer får i England torgföras, och detta måste vara af vigt, då,
såsom vi veta, befolkningen på vår vestkust säljer största delen af
sin hummerfångst på England. Genom denna bestämmelse skulle så¬
ledes förekommas att, såsom hittills skett, en del af den till England
öfverförda hummern blir, såsom varande undermålig, kasserad. Äfven föi
oss kan det vara bra att få god vara och icke, såsom nu, otta få nöja
oss med en sämre. Allt talar således för saken. Jag förenai mig
med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Herr Da ni el son: Äfven jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Jag tror icke, att Herr Liss Olof Larssons qvicka invändning
här var så lämplig. Han behöfver ju blott erinra sig, att i fiskeri-
stadgan finnas redan enahanda bestämmelser som de af Utskottet i
afseende å storleken föreslagna. Det heter ju i de af länsstyrelserna
faststälda fiskeri stadgar i fråga om fiskredskap för. fångande af t. ex.
lax och andra fiskarter, att vadarne eller näten icke få vara finare,
än att de hafva minst det och det afståndet mellan knutarne o. s.
Således har man ju redan i lag stadgadt ett visst mått för fångst åt
olika fiskslag. , , ■
Jag tycker, att Kammaren lugnt kan biträda forslaget, och .lag
yrkar bifall dertill.
Herr Sigge Ljunggren: Då jag icke från något håll fått un¬
derstöd uti mitt yrkande om rent afslag, ber jag att härmedelst fa
återtaga detta yrkande och, då Kammaren tyckes nödvändigt vilja
Onsdagen den 21 April, f. m.
43
N:o 42.
skrifva i detta ämne, förena mig om den af Herr Liss Olof Larsson
föreslagna skrifvelsen.
Herr A. Larsson i Flicksäter: Jag ber att få instämma med
dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Hvad beträffar det i skrifvelseförslaget utsatta tumtalet, så tror
jag man icke kan hafva skäl att deremot göra någon anmärkning, då
ju i fiskeristadgan redan förefinnas likartade bestämmelser.
Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden som förekommit, bi¬
föll Kammaren Utskottets hemställan; och skulle, jemlikt 63 § 3 mom.
Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Medkammaren.
§ 9.
Föredrogos och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse!’, nemligen:
af Lag-Utskottet:
N:o 19, om ändring i 67 § Konkurslagen; och
N:o 20, om förändrad lydelse af 15 § i förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871;
samt af Stats- Utskottet:
N:o 21, i anledning af väckta förslag om anvisande af national-
belöningar åt deltagarne i den med ångaren »Vega» fullbordade
kringseglingen af Asien.
§ io.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 74 4 e. m.
Om ändring i
23 § Fiskeri-
stadgan.
(Forts.)
In fidem
II. A. Kolmodin.