RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1880. Andra Kammaren. N:o 41.
Lördagen den 17 April
Kl. 7 e. m.
Fortsattes, under Herr vice Talmannens ledning, det på förmid¬
dagen hållna sammanträde.
§ 1.
Föredrogs Banko-Utskottets Utlåtande X:o 12, i anledning af väckt An,J- pregling
motion om pregling af guldmynt å fem kronor. “/ suldmvnt «
fem kronor.
Uti berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Grefve
C. M. Björnstjerna (motionen N:o 1) var föreslaget, att Riksda¬
gen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville träffa
sådan öfverenskommelse med de båda öfriga skandinaviska landen, att
nu gällande myntkonvention äfven måtte komma att omfatta fem-
kronestycken i guld.
Utskottet hade, med anledning af denna motion, i punkten 1 af
förevarande Utlåtande hemstält,
»att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med tillkännagifvande att Riksdagen för sin del finner önskvärdt att
guldmynt å fem kronor för statens och Riksbankens räkning varda
preglade efter samma grunder i fråga om halt och vigt som gälla
för tio- och tjugo-kronestyckena samt till sådan storlek att de blif¬
va på samma gång lätt handterliga och väl kunna skiljas från när¬
mast högre guldmyntvalör, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så
snart lämpligt finnes, gå i författning om preglandet af guldmynt
å fem kronor att genom myntverket och Riksbanken hållas den
mindre rörelsen tillhanda.»
Efter uppläsning af denna hemställan begärdes ordet af
Herr lass Olof Larsson, som anförde: För mindelkanjag
icke biträda det beslut Utskottet här tillstyrkt Riksdagen att fatta.
Jag har också såsom ledamot af bankofullmäktige, då Banko-Utskot-
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 41. 1
N:o 41. 2
Ang. pregling
af guldmynt å
fem leronor.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
tet till fullmäktige i Riksbanken remitterade frågan, uttalat min af¬
vikande mening. För min del har jag icke kunnat finna, att något
behof gjort sig gällande i landet af guldmynt med den valör, som
här föreslås. De guldmynt vi nu hafva, tio- och tjugo-kronor, haf¬
va icke rönt den efterfrågan, att det är skäl att slå ännu ett guld¬
mynt. Det har dessutom — och detta är för mig den egentliga an¬
ledningen att yrka afslag å betänkandet •—- på det högsta förvånat
mig, att Banko-Utskottet kunnat komma fram med ett förslag, sådant
som det föreliggande. Motionären säger: »Fullt öfvertygad om den
stora nytta ett dylikt guldmynt skulle medföra och enär Sverige
hvarken kan eller bör ensamt besluta sig för dess antagande, hem¬
ställer jag vördsamt, att Riksdagen i underdånighet anhåller, det
Kongl. Maj:t ville träffa sådan öfverenskommelse med de båda öfri-
ga skandinaviska rikena, att nu gällande myntkonvention äfven måtte
komma att omfatta femkronestycken i guld.» Motionären anser så¬
ledes, att Riksdagen hvarken kan eller bör utan öfverenskommelse
med Norge och Danmark bifalla hans förslag, och inskränker derför
motionen till ett förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhål¬
lan att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder, som ledde till det af
honom åsyftade målet. Men Utskottet tillstyrker, »att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande
att Riksdagen för sin del finner önskvärd! att guldmynt å fem kro¬
nor för statens och Riksbankens räkning varda preglade efter sam¬
ma grunder i fråga om halt och vigt som gälla för tio- och tjugo-
kronestyckena samt till sådan storlek att de blifva på samma gång
lätt handterliga och väl kunna skiljas från närmast högre guldmynt¬
valör, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart lämpligt finnes, gå
i författning om preglandet af guldmynt å fem kronor att genom
myntverket och Riksbanken hållas den mindre rörelsen tillhanda.»
Härom har motion ej blifvit väckt. Att vid sådant förhållande Ut¬
skottet tillstyrkt hvad det gjort, kan jag icke finna så alldeles för¬
enligt med grundlagen; motionen innehåller ju något helt annat än
Utskottets kläm. Af dessa skäl hufvudsakligen yrkar jag att Utskot¬
tets betänkande måtte afslås. Vill man hafva ett guldmynt af den
valör som det här föreslagna, bör man gå den väg motionären an¬
visat och derom införa ett tillägg i den mellan de skandinaviska
länderna nu gällande myntkonvention. Jag medger visserligen, att
det i konventionen icke finnes något förbud för Sverige att ensamt
vidtaga den åtgärd Utskottet föreslagit; men ett tillägg i myntkon¬
ventionen bör föregå preglingen af femkronestycken för att fa myn¬
tet konventionelt. Man bör dessutom komma ihåg, att det icke är
någon vinst för Sverige att pregla detta mynt, så länge Danmark
och Norge ej äfven pregla det, utan tvärtom förlust; ty om Sveri¬
ge ensamt slår femkronestycken i guld och dessa blifva begärliga i
rörelsen i de båda andra skandinaviska länderna, skola de skaffa sig
sådana från Sverige och sålunda bespara kostnaden för myntningen..
Vi hafva också sett, att hvarken Danmark eller Norge varit ange-
Lördagen den 17 April, e. m.
3 N:o 41.
lägna om att öfverträffa Sverige i preglingen af guldmynt, men der¬
emot har Danmark preglat ett mycket större antal silfvermynt än
Sverige, ty derpå har den staten haft vinst, hvilket icke är händel¬
sen med guldmynt. Detta i förbigående.
På grund af dessa i korthet anförda skäl yrkar jag afslag å den
föredragna punkten.
Herr Nils Petersson: Jag skall icke till besvarande upptaga
den siste talarens formella betänkligheter mot Utskottets förslag, eme¬
dan jag förmodar, att någon af Utskottsledamöterna sjelfva komma
att göra detta; men för min enskilda del tror jag dock, att Banko-
Utskottet väl kunnat komma till det resultat det gjort.
Hvad sjelfva saken angår, ville jag erinra, att jag redan då vi
antogo det nya guldmyntet, påyrkade att fem-kronor i guld skulle
preglas. Så länge guldmynt å den valören saknas, finnes det, i min
tanke, en lucka i det nu varande guldmyntsystemet, hvilken bör
fyllas. Hvad beträffar talet om att femkronestycken i guld äro
olämpliga och otjenliga i rörelsen, tror jag icke, att ett sådant tal
är mera grundadt i fråga om Sverige än i fråga om andra nationer.
Frankrike har sitt 5-francsstycke, Amerika sitt dollars- och Tysk¬
land sitt 5-marksstycke i guld, alla till värde och dimensioner icke
öfverstigande det mynt, som här är i fråga, utan tvärtom understi¬
gande. Det kan heller icke nekas, att, då man vill hafva hårdt
mynt i rörelsen, det är olämpligt att lemna en sådan lucka, som för
närvarande linnes mellan 2-krone- och 10-kronestyckena. Jag yrkar
sålunda på det lifligaste bifall till Utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Hvad den formella sidan af saken angår, som
berördes af den näst siste ärade talaren och bankofullmäktigen, eller
att Banko-Utskottet skulle hafva öfverskridit sin befogenhet genom
att ändra den dit remitterade motionen, i det syfte Utskottet gjort,
anser jag vara tillräckligt besvaradt med att hänvisa dertill att Ut¬
skottet har, enligt gällande instruktion, rättighet att utan någon
motion framlägga förslag om att för Riksbankens räkning pregla
detta mynt, mycket mer då att omändra en motion, såsom nu egt
rum.
Hvad vidare beträffar hans anmärkning, att den af Utskottet
föreslagna åtgärden bort föregås af en öfverenskommelse med grann¬
länderna Norge och Danmark, är detta visserligen fullt rigtigt, om
med dessa femkronemynt hade åsyftats att få ett, i enlighet med
myntkonventionens bestämmelser, såsom betalningsmedel i båda dessa
länder gällande mynt, d. v. s. ett konventionel mynt. Derom har
emellertid Utskottet alldeles icke haft att yttra sig, ty detta är en
sak som helt och hållet faller under Kongl. Maj:ts regerings afgö¬
rande. Men den gällande myntkonventionen förbjuder deremot icke
Sverige att slå guldmynt å fem kronor, ehuru å andra sidan dessa
icke blifva lagligt betalningsmynt i de båda öfriga länderna.
Ang. pregling
af guldmynt &
fem kronor.
(Forte.)
Nso 41. 4
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. pregling
af guldmynt å
fem kronor.
(Forts.)
Hvad talaren yttrade angående skiljemynten var alldeles lägligt,
och jag delar fullkomligt hans i detta hänseende uttalade åsigter.
Det var en brist i myntkonventionen, att deri icke intogs en be¬
stämmelse, att de olika länderna skulle få pregla skiljemynt blott
i visst förhållande till invånareantalet. I den romaniska mynt¬
konventionen mellan Frankrike, Italien m. fl. länder är bestämdt,
att hvarje land icke får slå biljoneradt mynt annat än i visst för¬
hållande till invånareantalet i de olika länderna. När nu vid upp¬
görandet af myntkonventionen med Danmark och Norge en sådan
öfverenskommelse icke skedde, var det naturligt, att Danmark med
dess stora rörelse på södra Sverige skulle göra en vinst på spridan¬
de af detta myntslag i Sverige. Derom är emellertid nu icke fråga
och en ändring i dessa förhållanden kan nu icke ske annat än efter
öfverenskommelse med de båda andra länderna.
Beträffande sjelfva nu i fråga varande saken eller lämpligheten
af pregling af guldmynt å 5 kronor, så har erfarenheten visat, att
guldmynt af så ringa valör icke är mycke.t begärligt i den allmänna
rörelsen. De, som hafva rest i utlandet, såväl som författare i pen-
ninge- och myntväsendet uttala enhälligt, att dessa små guldmynt
i allmänhet icke äro mycket i gång eller mycket begärliga. Om i
Frankrike fem-franesstycket i guld hitintills icke varit så mycket i
rörelsen, så kommer detta kanske deraf, att det finnes fem-francs-
stycken i silfver, som icke är biljoneradt, och således hafva ungefär
samma värde som fem-francsguldmyntet. Med silfrets fallande vär¬
de eller fluktuationerna deri synes det som om fem-francsstycket i
silfver skulle blifva mindre begärligt, under det att deremot fem-franc-
stycket i guld blifver mera begärligt. Nu är dock icke fråga om
att bringa femkronestyckena uti guld i större massor ut i den allmänna
rörelsen, åtminstone icke innan det nya myntet visat sig vara be¬
gärligt hos allmänheten, utan den hufvudsakliga betydelsen af dessa
mynts införande vore, att derigenom gjordes en sanning af hvad som
står att läsa på våra femkrone-sedlar, att »denna sedel inlöses med
guldmynt etc.», hvilket ju nu är en ren omöjlighet, då det icke fin¬
nes något motsvarande mynt i guld. Detta har varit det ena skä¬
let för Utskottets förevarande hemställan.
Det andra skälet har varit, att det är en erkänd sats, att det
är af nytta för ett land att få så mycket klingande valuta i den all¬
männa rörelsen som möjligt, ty det är ovilkorligen bättre att ega
ett verkligt mynt än blott ett löfte om erhållande af ett verkligt
mynt, hvilket sedlarne egentligen endast äro. Jag fruktar icke att
Riksbanken skall komma i den olyckliga ställning, att den icke kan
inlösa sina sedlar, utan är öfvertygad att Riksbanken aldrig hädan¬
efter skall komma i den ställning att den ej kan fullgöra sina åtag¬
na förbindelser; men det har i andra länder visat sig, att i händelse
af finansiella kriser eller liknande olyckor den allmänna rörelsen icke
deraf lidit så mycket, om en myckenhet klingande mynt funnits i
rörelsen, som om blott sedlar utgjort det vanliga betalningsmedlet.
Lördagen den 17 April, e. in.
5 Jf:o 41.
Enär det nu föreliggande förslaget sålunda egentligen blott går ut
på att försöka, huruvida det nya guldmyntet blir begärligt eller ej, yr¬
kar jag bifall till Utskottets förslag, fullt öfvertygad, att den ringa
kostnad, som är förenad med preglingen af detta mynt, skall till
fullo ersättas af fördelen utaf att få ett verkligt mynt af ifrågava¬
rande valör. Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.
Herr Ola Månsson: Yid behandlingen af denna fråga i Banko-
Utskottet uttalade jag mina betänkligheter emot det föreliggande
förslaget, och hvilka till någon del voro de samma som nu bär ut¬
talats af bankofullmäktigen låss Olof Larsson, att erfarenheten vi¬
sat folkets obenägenhet för begagnande af det konventionella myn¬
tet på 10 och 20 kronor, ehuru det samma tiar sin fulla valuta
med sig, och rör sig hellre med det mera lätthandterliga sedelmyntet,
som dock icke är annat än en anvisning på det verkliga myntet
eller valutan. Dessutom har Utskottet gjort mera af detta förslag
än motionären i sin motion begärt, och låt vara, att Utskottet sjelf
har motionsrätt, tror jag dock icke den bort begagnas i detta fall,
utan efter motionens syfte och innehåll söka åvägabringa äfven för
dessa 5 krono-guldmynt en lika beskaffad konvention med Danmark
och Norge, som den redan med dessa länder ingångna på tio- och
tjugokronors valör. Men om så nu icke anses behöfligt eller skall
ske, kan man med fog säga, att vi företaga oss något som går på
sidan af den med Norge och Danmark ingångna konvention, som
icke förundrar mig alls om de misstycka, och ehuru jag för vissa
eventualiteter anser önskvärdt, att mera verkligt mynt sprides och
utgår i allmänna rörelsen, hade jag likväl helst sett att detta skett
på konventionel väg, ty då kan man först säga att det går i den
rätta rigtningen. Men såsom nu Utskottet föreslår, blir detta mynt
närmast jemförligt med de för 12 eller 15 år sedan utgifna karoli¬
nerna, och hvilken pregling snart måste afstanna, emedan efterfrå¬
gan och spridning man och man emellan uteblef; kostnaderna blefvo
väl icke synnerligen stora med detta försöksmynt, men dock förde-
lame mindre.
Med uttalande af dessa mina betänkligheter, skall jag dock icke
göra något yrkande, utan öfverlemna åt Kammaren att pröfva och
besluta i frågan efter sig företeende omständigheter, som den bäst
finner.
Grefve Björnstjerna: Efter de upplysningar Banko-Utskottets
ärade vice Ordförande, Herr Lyttkens, lemnat, borde det väl icke be-
höfvas vidare försvar för Banko-Utskottets hemställan i denna fråga.
Det är otvifvelaktigt, att Banko-Utskottet har motionsrätt; Utskot¬
tet har således äfven, utan min motion, varit berättigadt att fram¬
lägga ett sådant förslag som det här föreliggande.
Då jag väckte min motion, hyste jag den förhoppningen, att,
om vår regering framlade ett liknande förslag för de båda andra
Ang. pregling
af guldmynt å
fem Tcronor.
(Forts.)
N:o 41. 6
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. prygling länderna, detsamma icke der skulle möta något motstånd, isynner-
af guldmynt å man vet5 att redan vid myntkonventionens afskalande Dan-
fem kronor. m,ir]. yr]ja(je femkronestycken i guld skulle preglas. Det var
(Forts.) Norge] som ciä icke ville vara med derom. Förhållandet torde dock
nu vara olika äfven i sistnämnda land.
Men vare härmed huru som helst, i den nuvarande myntkon¬
ventionen finnes icke något hinder för Sverige att ensamt för sig
pregla sådana mynt, om det finner sådant för sig fördelaktigt.
Hinder för förslagets bifallande kan således icke sökas deri, att nå¬
gon konvention härom icke ännu kommit till stånd de trenne länderna
emellan.
Att det nuvarande guldmyntet icke vunnit så stor spridning,
som man från början tänkte sig, är en alldeles gifven följd deraf
att 1 O-kronors valör en, den lägsta å våra guldmynt, är alldeles för
hög. Det är för stor skilnad mellan det största silfvermyntet, två
kronor, och det minsta guldmyntet, tio kronor. Det behöfves en guld¬
valör deremellan, för att guldet skall blifva användbart i allmänna
rörelsen. Att guldmynt af ungefär detta värde är begärligt, har
visat sig i flere andra europeiska länder. I Tyskland t. ex. är fem
mark i guld ett vanligt och ständigt förekommande mynt, der syn¬
nerligen väl upptaget. Man påstår ofta hos oss, att ett dylikt mynt
skulle vara allt för litet och således lätt borttappas. Ingen dylik
anmärkning göres dock mig veterligen i utlandet. Då nu det svenska
femkronestycket dessutom skulle komma att få högre valör än det
tyska femmarkstycket och således blefve större än detta sistnämnda,
ser jag icke hvarför femkronestycken hos oss icke skulle komma att af
allmänheten med begärlighet mottagas. Dessutom är det ett axiom,
att det land, som bär verkligt mynt i allmänna rörelsen, befinner
sig i en fördelaktigare finansiel ställning än det land, som endast
har pappersmynt, hvilket ju blott är skuldsedlar på mynt, men icke
verkligt mynt.
En stor massa pappersmynt är farlig både för individen och
för staten; för individen, som deraf kan låta inbilla sig att han
verkligen har pengar, fastän han icke har annat än papperslappar,
för staten som deraf möjligen kan förledas tro, att man kan skaffa
sig penningar genom att låta trycka sedlar. Dylika finansoperatio¬
ner hafva åtskilliga länder försökt, ehuru de snart nog nödgats skaffa
sig af med dessa nödfallspenningar. I Norra Amerika t. ex., der
man under sista kriget nödgades tillgripa pappersmynt, sträfvar man
nu att fortast möjligt indraga dessa »greenbacks» för att ersätta dem
med guld.
Det är väl sant att vi arbeta under lyckligare förhållanden,
men att det dock alltid måste vara fördelaktigare att hafva klin¬
gande mynt än pappersmynt i allmänna rörelsen, kan väl ingen be¬
strida.
Då således allt talar för att ett sådant guldmynt snarast gör¬
ligt kommer ut i allmänna rörelsen, hoppas jag att Kammaren bi¬
faller den nu föredragna punkten af Banko-Utskottets betänkande.
Lördagen den 17 April, e. in.
7 N:o 41.
Herr Gustaf Jonsson: Hvad angår den förste talarens upp - Ang. prägling*
fattning af det formella i denna fråga, hoppas jag att samme talare af “
vet att Banko-Utskottet har motionsrätt, äfvensom att bankofull- J
mäktige haft denna motion till sig remitterad samt framkommit med
det förslag, som Utskottet nu tillstyrkt. Utskottets ledamöter från
Andra Kammaren voro just icke så benägna att bifalla motionen i
anseende till den utgång, som frågan fick vid 1875 års riksdag, men
då fullmäktige framstäf såsom sin åsigt att man nu borde göra ett
försök att slå femkronor i guld, för att utröna huru begärligt det
nya myntet kunde blifva i den allmänna rörelsen, så ansåg Utskottet
•sig kunna gå så långt, som fullmäktige tillstyrkt. Utskottet har
med anledning af motionen gjort hvad det lämpligen ansåg sig kunna
göra; och det beror nu på Kammaren att besluta hvad den för sin
del finner böra ske. År det i princip rigtigt att hafva femkronor i
sedlar, så är det väl också rigtigt att hafva ett guldmynt, hvarmed
man kan inlösa dessa femkronesedlar. Fullmäktige hafva också
fäst uppmärksamheten derpå. Då de enskilda bankerna enligt sist-
lidne Riksdags beslut blifvit ålagdt att indraga sina femkronesedlar,
kan det vara ganska svårt på vissa orter för Riksbanken att få sina
femmor spridda i allmänna rörelsen; och det klagas ganska mycket
i landsorten öfver brist på vexelmynt, ty de enskilda bankerna få
icke släppa ut mindre sedlar än tior och en del enskilda banker vilja
icke gerna begagna sig af rätten till erhållande af vexlingsförskotter
i Riksbanken, utan släpper helst ut sina tiokronesedlar, hvarför det
vore en fördel för landet, om femkronor i guld komme i allmänna
rörelsen.
På dessa grunder är det som jag för min del yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Herr Danielson: Äfven om det kan sägas vara något oegent¬
ligt att vi icke hafva femkronor i guld, tror jag dock, att, då
man vet huru litet guldmyntet efterfrågas af den stora allmänheten
och då dessa femkronor troligen icke komma att röna större efter¬
frågan än tio- och tjugokronorna hittills rönt, det icke är skäligt eller
nödvändigt att nu gå i författning om preglande af sådant mynt.
För min del är jag alldeles öfvertygad derom, att, om detta mynt
preglas, skall det icke få någon större spridning. Man ser ännu
ganska sällan tiokronor i guld i allmänhetens händer, och denna
åtgärd skulle derför endast föranleda kostnader för Riksbanken, utan
att åstadkomma någon nytta för den allmänna rörelsen. Jag anser
således att vi kunna dröja något, innan vi vidtaga en sådan åtgärd,
som här föreslagits, hvilken, såsom jag redan sagt, endast skulle för¬
anleda kostnader för Riksbanken, utan att lända den allmänna rörelsen
till gagn.
Jag skall på dessa skäl tillåta mig att yrka afslag på Utskot¬
tets förslag.
N:o 41. 8
Lördagen den 17 April, e. in.
Ang. pregling
af guldmynt å
fem kronor.
(Forts.)
Herr J. Andersson i Knarrevik instämde med Herr Danielson..
Herr Hammarberg: Då Riksdagen beslöt att öfvergå till guld¬
myntfot och låta pregla tio- och tjugo-kronor i guld, var det, såsom
mången med mig torde erinra sig, eu allmänt uttalad både åsigt
och önskan, att detta skulle föranleda en mera allmän spridning af
guldmynt inom landet; men vi veta litet hvar att sådant ännu icke¬
skett i den mängd, som man då väntade och förmodade. Detta torde
enligt mitt förmenande till väsentlig del hafva förorsakats deraf, att,
enär endast tio- och tjugokronors guldmyntvalörer finnas, nästan
hvar och en är nödsakad att bära pappersmynt af lägre valör i sin
ficka. Om deremot femkronor i guld preglas, bortfaller detta för¬
hållande; det mål, som man ville vinna, skulle då uppnås, den all¬
männa rörelsen underlättas, och guldmyntets spridning befordras.
Särskildt anser jag i likhet med vice Ordföranden i Banko-Utskottet
den omständigheten, att det bör finnas ett guldmynt, som motsva¬
rar det lägsta pappersrepresentativ, hvilket nu finnes, vara ett syn¬
nerligt talande skäl för att besluta preglandet af det nya guld¬
myntet.
På grund af dessa skäl vill jag för min del förena mig med
dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Herr Carl Ifvarsson: Äfven jag vill yrka bifall till Utskottets
förslag. De skäl, som Herr Lyttkens anfört, synas mig tillräckligt
talande för ett sådant bifall, hvaremot de skäl, som anförts mot
Utskottets förslag, således för afslag derå, icke synas mig vara för-
tjenta af något synnerligt afseende.
Den omständigheten att man antager att ett guldmynt å fem
kronor icke skulle vinna någon spridning i landet, kan väl icke vara
tillräckligt skäl att afslå motionen, ty om man har ett sådant mynt
att tillgå och det icke sprides i rörelsen, är det ju icke värre än
om det icke finnes, och har man det, är det åtminstone tillgängligt,
om behofvet så krafvel’. Jag anser derföre att man icke får rygga
tillbaka för dessa femkronor i guld, derför att man tror att spridningen
icke skulle blifva så stor. Blir efterfrågan på ifrågavarande mynt¬
stycken mycket stor, utgör ju detta ett bevis på att de behöfvas,
och blir den det icke, är ju genom deras pregling ingen skada skedd.
Jag har alltid ansett såsom ett fel, att icke det slogs femkronor i
guld på samma gång som tio- och tjugokronor, och vill derför på
det varmaste påyrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Piss Olof Larsson: Om Utskottet både tillstyrkt motio¬
nen, sådan den förelåg, skulle jag icke hafva sagt ett ord derom, ty
då hade det varit fråga om att anskaffa ett verkligt konventionelt
mynt, men att så icke är händelsen, utan att detta mynt enligt
Banko-Utskottets förslag skulle blifva uteslutande svenskt, har nämnda
Utskotts vice Ordförande tydligt och klart ådagalagt. Det kan väl
9 N:o 41.
Lördagen den 17 April, e. va.
icke vara klokt att, sedan man sträfvat att få ett verkligt konven- Ang. prygling
tionelt mynt för de tre nordiska rikena Sverige, Korge och Dan-"/ &
mark, tillskapa ett sådant mellanting som dessa guldstycken å fem
kronor. Vi hafva nu tio- och tjugokronor i guld, äfvensom skiljemynt °r 8'
i silfver, som gälla i alla de tre nordiska länderna; men nu skulle
man fä ett guldmynt å femkronor, som icke skulle ega samma
löpande egenskap som de öfriga myntslagen. Icke kan detta vara
klokt? Sedan man så länge arbetat för att åstadkomma en förening
i myntsystemet mellan de tre rikena, skulle man sålunda redan vara
färdig att spränga sönder densamma. — För min del skulle jag —
jag upprepar det-—icke hafva haft något emot att bifalla motionen, ty
deri ifrågasattes, att såsom tillägg till myntkonventionen erhålla ännu
ett tredje guldmynt af fem kronors valör gemensamt för alla tre de
nordiska länderna, men då detta icke är Utskottets mening och jag
icke kan inse behofvet af det nya myntet för Sverige ensamt, vill jag
icke vara med derom. Men, säger man, det står på Riksbankens fem-
kronesedlar att de skola inlösas med guld. Ja, så står der visser¬
ligen, men der står vidare att de skola inlösas med guldmynt enligt
lagen om rikets mynt, och i denna lag lärer man väl icke hafva
utvist mera än man kan uppfylla. Vid 1875 års riksdag förelåg en
motion af samma lydelse som det förslag Banko-Utskottet nu fram¬
lagt. Detta förslag afslogs då af Andra Kammaren, och för min del
vet jag icke Indika skäl sedan dess ytterligare tillkommit, på grund
af Indika Kammaren nu skulle fatta ett annat beslut än vid 1875
års riksdag. Icke kan det utgöra något skäl härför, att folket icke
visat någon synnerlig benägenhet för guldmynt, så att man derföre
skulle pregla dessa femkronor i guld; utan orsaken måtte väl vara
någon annan, som jag icke känner till. Skulle man besluta sig för
att låta pregla dessa guldmynt endast för nöjet att hafva dem att
se på, så kunde det komma att gå med dem som det för några år
sedan gick med »karolinerna», hvilka hvarken gingo utom eller inom
landet, utan som man ganska snart måste pregla om till annat mynt.
Jag anhåller ännu en gång få upprepa, att om det varit fråga
att bifalla motionen och få ett verkligt konventionelt mynt mellan
de nordiska rikena, skulle jag icke deremot sagt ett ord. Men så¬
dan frågan nu föreligger, kan jag icke annat än vidhålla mitt förra
yrkande om afslag å Utskottets betänkande.
Herr Lyttkens: Den jemförelse, bankofullmäktigen Herr Liss
Olof Larsson anstalt mellan femkrone-styckena och karolinerna, är
ej exakt. Karolinen var ett mynt utan annat bestämdt värde än
guldvärde jemfördt med silfvervärde. Den tiden var silfver standard,
och karolinen kunde i följd deraf ena dagen, då man mottog den,
vara värd ett eller annat öre mera eller mindre än dagen derpå,
då man ville hafva den inlöst, allt efter det vexlande värdeförhål¬
landet å verldsmarknaden mellan guld och silfver. Ett så beskaflädt
mynt kan ej gerna hos oss få någon större spridning, ty här i
N:o 41. 10
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. ^regling' landet äro vi icke vana vid någon kursberäkning på mynt, icke ens
,tronor & ^ PaPPersniynL utan ar0 vana att ett mynt skall gå efter samma
(Fort«T var^e’ f°r hvilket- vi mottagit det, och detta gäller till och med
or *' om pappersmyntet. Att då jemföra ett mynt, som ej hade bestämdt
värde, med det nya femkrone-stycket i guld, som nu är föreslaget
att utmyntas, det är en jemförelse, som jag ej väntat från det hållet.
Hvad åter beträffar samme talares invändning om femkrone-
sedlarnes inlösen med guld, så stadgar myntlagen: att Riksbanken
är skyldig att inlösa sina sedlar efter ordalydelsen. Femkronesed-
larne äro ovilkorligen stälda på guld; de äro myntrepresentativ eller
så att säga skuldsedlar på fem kronor, hvilka ej kunna inlösas utan
med fem kronor i guld. Detta har för mig varit ett bland hufvud-
motiven för bifall till Utskottets förslag.
Hvad beträffar att det nya guldmyntet ej skulle, såsom motio¬
närens mening varit, blifva ett konventionelt mynt, så är detta
visserligen sant; men man kan vara öfvertygad att ett mynt, som
är slaget efter samma lags bestämmelser om myntets skrot och korn
som gäller för våra andra guldmynt, åtminstone hos oss blir gång¬
bart, och ingen i de andra länderna skall rata ett sådant mynt.
Och om så skulle hända att det ej skulle spridas i allmänna
rörelsen, så kan det, såsom Herr Carl Ifvarsson redan erinrat, i alla
fall icke lända till någon skada, om en mindre qvantitet deraf blir
liggande i bankens hvalf. Det vigtigaste är att vi genom den före¬
slagna åtgärden få full sanning i myntlagen, hvilket för närvarande
ej är fallet, emedan sedlarne ’ på fem kronor ej kunna inlösas med
guld i brist på guldmynt af motsvarande valör.
Herr Lars Ersson: Då jag i Utskottet varit med om fattan¬
det af det beslut, hvartill Utskottet kommit, vill jag nu helt enkelt
yrka bifall till detsamma.
Herr Fosser: Äfven jag anhåller att få yrka bifall till Utskot¬
tets förslag hufvudsakligen på de skäl, Utskottets vice Ordförande
redan anfört. Jag har ej funnit några egentliga skäl anförda mot
förslaget; ty den omständigheten att allmänheten ej tyckes hafva
smak för guldmynt synes mig ej vara något skäl för afslag, utan
tvärtom ett skäl för bifall. Skall någon stadga och fasthet i lan¬
dets penningeväsende kunna vinnas, så tror jag att ett vilkor här¬
för är att guldmynt sprides i allmänna rörelsen. Jag föreställer
mig äfven, att tidpunkten för pregling af femkronor i guld är sär¬
deles lyckligt vald nu, då femkronesedlarne börja blifva mera säll¬
synta. Allmänheten skall derför säkerligen mottaga det nu före¬
slagna myntet med större begärlighet än man möjligen tror. Då
jag således anser att den åtgärd, Banko-Utskottet föreslagit, skall
bidraga att sprida guldmynt i landet, så yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
11
Lördagen den 17 April, e. in.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de
meningar, som förekommit, gaf Herr vice Talmannen propositioner
i enlighet med dessa meningar, såväl på bifall till Utskottets hem¬
ställan, som ock på afslag derå; och fann Herr vice Talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som vote¬
ring likväl begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af en
så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemstält i l:a punk¬
ten af Utlåtandet N:o 12,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, visade 108 Ja mot
51 Nej, hvadan Utskottets hemställan bifallits.
PunJcten 2.
Blef äfven bifallen.
§ 2.
Skedde föredragning af Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13, i Om åtgärder
anledning af väckt motion om åtgärder för Riksbankens först är -för Riksbanken*
kande vid upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva sed- Jorstar an
lar, lydande å tio kronor.
Uti motion N:o 133 hade ledamoten af Andra Kammaren Herr
Johannes Jonson, med fästadt afseende å angelägenheten deraf att i
god tid förbereda de anstalter, som kunde finnas af nöden för att sätta
Riksbanken i stånd att inom 1882 års utgång ensam öfvertaga ut¬
gifvande! af sedlar å tio kronor, föreslagit, att Riksdagen måtte i
det bankoreglemente, som innevarande Riksdag lomme att utfärda,
uppdraga åt fullmäktige i Riksbanken att till nästa Riksdag inkomma
med förslag till de åtgärder, hvilka ansåges beliöfliga för Riksban¬
kens förstärkande och dermed sammanhängande frågor, på det att
enskilda bankers rätt att utgifva sedlar å tio kronor måtte, på sätt
Kongl. Maj:t vid sista riksdag förklarade sig afse, kunna upphöra
före utgången af nämnda år.
Utskottet hade i förevarande afseende hemstält,
N:o 41. 12
Lördagen den 17 April, e. m.
Om åtgärder »det Riksdagen måtte lemna fullmäktige i Riksbanken uppdrag
fförmärkande!tin Ilästa Pljiksdag inkomma med förslag till de åtgärder, som
(Forts) Riksbanken s förstärkande ocli i öfrigt må finnas behöfiiga för
att Riksbanken ma kunna uppfylla allt hvad på den kan ankomma
och den allmänna rörelsen krafvel-, när helst Kong! Maj:t finner
godt förordna om upphörande af de enskilda bankernas rätt att ut¬
gifva sedlar, lydande å tio kronor, samt att för fullgörande af detta
uppdrag fullmäktige ma, om så nödigt finnes, påkalla medverkan af
andre sakkunnige män med rättighet att, om så erfordras, åt desse
åt Riksbankens medel utgifva ersättning, till enahanda belopp, som
vanligen anvisas komiterade, hvilka af Kong!. Maj:t för frågors ut¬
redande utses.»
Beträffande nämnda hemställan, mot hvilken Herr Ekman inom
Utskottet afgifvit en reservation, deruti Herrar Peyron, von Stro-
kircli, Wallberg och Evers instämt, anförde
Herr Lytt k ens: Ehuru ingen här i Kammaren yrkat afslag å
Banko-Utskottets ifrågavarande Utlåtande, så anhåller jag likväl att
under några ögonblick få taga Kammarens tid i anspråk, för att
framhålla de motiv, som föranledt åtminstone mig att biträda samma
Utlåtande.
Enligt den nu varande lagstifningen i afseende på privatbanker
har Konungen makt att när som helst han finner lämpligt upphäfva
deras rätt att utgifva tiokronesedlar. Att denna bestämmelse och
ovissheten om tiden när den karl komma att tillämpas skall i
viss grad utöfva ett hämmande inflytande på privatbankernas verk¬
samhet är naturligt. Jag anser derför, att en utredning i detta af¬
seende måtte göras och att det må blifva bestämdt, när och under
hvilka vilkor denna sedelutgifningsrätt skall upphöra, på det att pri¬
vatbankerna en gång måtte kunna få klart för sig hvad de hafva
att rätta sig efter. En sådan utredning kan och bör försiggå i tvenne
afseenden; deu ena rörande privatbankernas verksamhet och ställning
bör ske genom Kongl. Maj:t och den andra och vigtigaste, såsom
här är föreslaget, genom Riksbankens fullmäktige. Det kan svårli¬
gen enbart från någondera af dessa sidor åstadkommas en så full¬
ständig utredning som ärendets vigt och mångsidighet kräfver, ty
Kongl. Maj:t har icke rätt att befalla öfver Riksbanken, som ute¬
slutande står under Riksdagens vård och garanti. Riksdagen bär
omgärdat banken med så stränga skrankor, att till och med om
Kongl. Maj:t skulle vilja underhandla med bankofullmäktige, så är
det enligt 46 § i Reglementet för förvaltningen af Sveriges Riks¬
bank dess fullmäktige förbjudet a£t i närvaro af den embetsman,
Kongl. Maj:t för underhandlingens verkställande egen att utse, om
beslutet öfverlägga och detsamma fatta. Nämnda paragraf har nem¬
ligen följande lydelse: »Skulle i något fall Kongl. Maj:t täckas ge¬
nom dertill förordnad embetsman till fullmäktige framställa något
Lördagen den 17 April, e. in.
13 N:o 41.
ärende, för att med dem derom underhandla, vare det fullmäktige Om åtgärder
förbjudet att i denne embetsman närvaro om beslutet öfverläggaförRthsbanhem
och detsamma fatta».
Då dertill lägges, att 45 § af samma reglemente förbjuder full¬
mäktige att emottaga befallning af någon annan än Riksdagen eller
i vissa fall af Banko-Utskottet, så framgår af detta att Kongl.
Maj:t uti hav i fråga varande hänseende ej kan handla annorlunda
an han gjorde förlidet år, eller anmoda Riksdagen, att densamma
måtte vidtaga sådana åtgärder, som äro nödvändiga för att sätta
Riksbanken i stånd att ensam öfvertaga den utgifning af sedlar af
tio kronors valör, hvilken den nu utöfvar jemte privatbankerna, då
Kongl. Maj:t finner lämpligt att indraga de sist nämndas rätt att
utgifva sedlar af denna valör. Dessa åtgärder äro enligt mitt för¬
menande af så genomgripande art och beskaffenhet och så vidtom¬
fattande, att fullmäktige behöfva längre tid att öfvertänka hvad de
skola föreslå och Riksdagen att öfverlägga och besluta, än hvad
vid förra riksdagen bestods åt detta ärende, och det var af denna
.anledning ärendet uppsköts till framtiden. Då det sålunda är nöd¬
vändigt att tillfälle beredes för fullmäktige att få tid på sig att
grundligt och i alla dess delar få pröfva detta ämne, anser jag lika
med Utskottet att fullmäktige böra erhålla ett sådant åliggande,
som nu i fråga varande, nemligen att utreda hvad som erfordras dels
för att förstärka Riksbanken, så att den, när så fordras, kan en¬
sam öfvertaga utgifvandet af tiokronesedlarne, och dels, hvad än
mer är, för att ordna den så, att den kan uppfylla allmänna rörel¬
sens behof och fordran på att öfverallt der så behöfves hafva en
ordnad bankrörelse till sitt förfogande, när genom ändring i privat¬
bankernas sedelutgifningsrätt dessa kanske ej blifva i stånd att fort¬
fara med sin verksamhet i samma utsträckning som nu. Allt detta
afser föreliggande förslag att få utreda.
Den andra sidan af frågan, nemligen den som rör privatban¬
kerna och som beror på Kongl. Maj:t att utreda, är äfven vigtig.
Jag beder att få försäkra, att det ej är af något hat till privatban¬
kerna, som jag yrkar på att dessa utredningar må komma till stånd.
Privatbankerna uppfylla en stor och vigtig mission i den allmänna
rörelsens tjenst. De äro medlare mellan låntagare och kapitalister.
De äro förlags- och kreditgifvare åt den stora mängden och de
kunna ej indragas eller deras verksamhet i någon väsentligare mån
minskas, utan att något annat sättes i stället som lika bra, lika all¬
mänt och öfverallt tillgängligt uppfyller allmänna rörelsens behof i
detta afseende.
Privatbankerna hafva blott några få år qvar af sin oktroj. Det
är derföre nödvändigt, att man under tiden kommer på det klara
med afseende å både deras rättigheter och skyldigheter och få dessa
genom tydlig lag bestämda.
I fråga om dessa bankers skyldigheter finnes eu sak, som är
sväfvande. Den hörer egentligen ej till nu ifrågavarande ämne; men
förstärkande.
(Forts.)
K:o 41. 14
Lördagen den 17 April, e. m.
Om åtgärder jag kan ej underlåta att vidröra den, det är nemligen om den
för Riksbankens solidariska ' ansvarigheten. Omfånget och beskaffenheten af denna
J 7f”"t°\ 6' ansvarighet anses af mången icke vara i lagstiftningen klart uttalad.
or *‘} Den anses kunna vara af en trefaldig beskaffenhet. Den kan vara
sådan att skyldigheten för de solidariska delegarne att ersätta den
förlust, som kan uppstå för allmänheten, när en bank kommit på
obestånd, först inträder, sedan en utredning af dess ställning och
tillgångar skett, då den förlust någon lidit skall af aktieegarne (un¬
der gemensam ansvarighet) ersättas den lidande. Den andra åsigten
är den, att ansvarigheten är vis å vis innehafvare af privatbankens
sedlar sådan, att aktieegarne äro skyldige att ögonblickligen, en för
alla och alla för en, ansvara för sedlarnes inlösande och densamma
verkställa när banken det ej kan. Enligt den tredje åsigten, som
innefattar ansvarigheten i den strängaste formen, anses de solidariska
bolagsmännen vara ögonblickligen ansvarige för fullgörande af alla
bankens utestående förbindelser. Då tiden snart är inne för en stor
del af oktrojernas förnyande och fråga blir, om huru den solidariska
ansvarigheten skall ordnas, så är det möjligt att, om denna ansva¬
righet göres genom lag gällande i dess strängaste betydelse, så
kommer kanhända en och annan af privatbankerna att upphöra, ty
många försigtiga aktieegare, som för erhållande af en oviss vinst,
hvilken ibland väl kan vara hög, men understundom ringa och
i bland lika med noll, icke vilja utsätta sig för förluster, skola
komma att draga sig för den solidariska ansvarigheten i dessa
bankinrättringar, och derigenom kan måhända en och annan af
dessa banker komma att upphöra. Då dertill kommer, att mani
icke vet huru länge privatbankerna få bibehålla sedelutgifningsrät-
ten i det omfång de nu hafva, så kunna dessa banker, med ett så¬
dant damoklessvärd sväfvande öfver sig, icke bygga sina finansiella
operationer med den lugna beräkning, som är nödvändig; så kan
äfven af denna anledning hända, att privatbankerna icke kunna exi¬
stera såsom hitintills. Nu säger måhända någon, att det skulle
vara en vinst, om de enskilda bankerna upphörde. Nej, det vore
icke någon vinst, så vida icke något annat och bättre sattes i stället,
och det är, hvari detta iställetsättande skall bestå, som bör först
utredas. Om privatbankerna skulle upphöra, erfordras nu mera än.
förr, att Riksbanken har bankkontor i de större affärsorterna. Riks¬
banken kan väl lätt möta krafvet på en större sedelutgifning, men
Riksbanken kan icke lika lätt ordna filialkontor i hela riket och
kontrollen vid dessa samt anordna om en jemn fördelning af cirku¬
lationsmedlen inom hela landet, så att full rättvisa skipas åt hvarje
ort och åt hvar och en. Det är således icke af något hat mot
privatbankerna — jag vill hafva detta till protokollet uttryckt —
utan just för att få frågan om Riksbankens och privatbankernas
ömsesidiga verksamhet utredd, så att allt detta är klart och tydligt
bestämdt, innan nu varande oktrojer äro tilländagångna, som jag
inom' Utskottet biträdt föreliggande förslag.
Lördagen den 17 April, e. m.
15 Jf:o 41.
Inom Första Kammaren har den åsigten gjort sig gällande, att Om åtgärder
Kongl. Maj:t ensam skulle bättre kunna vidtaga erforderliga åtgär./eriJjfoSanie»»
der uti ifrågakomna hänseende, och inom Utskottet har äfven fråga
uppstått, om det icke vore bäst att aflåta en skrifvelse i saken till ^ or
Kongl. Maj:t. Så bra detta än kunde vara, så är det ej alldeles
nödvändigt, ty för min del tror jag, att ingen regering skulle
vilja framlägga ett förslag om indragning af privatbankernas tio-
kronosedlar, utan att på samma gång något annat sattes i stället;
och jag är således fullt öfvertygad om, att regeringen skall vara
angelägen att först få en utredning af frågan såväl från den all¬
männa lagstiftningens som Riksbankens sida. Det förra tillhör icke
Banko-Utskottet att yttra sig om; och Kongl. Maj:t kan icke å sin
sida befalla bankofullmäktige att anställa en sådan utredning eller
föreslå de åtgärder från bankens sida, som härför skulle kunna vara
af nöden att vidtaga. Det är derföre, som Banko-Utskottets majori¬
tet tillstyrkt motionen, med full öfvertygelse om att den andra
sidan af frågan skall blifva utredd genom Kongl. Maj:ts försorg.
Utskottet har icke haft någon motionsrätt i sistnämnda afseende,
ty frågan rörde icke i denna del Riksbankens styrelse och förvalt¬
ning, utan endast privatbankerna, och kunde Utskottet för den skull
ej framlägga något förslag härutinnan.
Jag får på dessa skäl anhålla om bifall till Utskottets förslag,
öfvertygad om att den andra sidan af frågan blifver genom Kong].
Maj:ts försorg behörigen utredd, innan någon indragning af privat¬
bankernas sedlar af tio kronors valör eger' rum. Det är egentligen
detta jag velat framhålla.
Herr Herslow: Jag hade icke ärnat begära ordet i denna fråga.
Den föregående värde talaren har ansett nödigt offentligen fritaga
sig från allt hat till de enskilda bankerna; jag ber att få förklara
mig lika fri från all öfverdrifven kärlek till dem. Ställer jag mig
således i likhet med honom på en fullt opartisk ståndpunkt, så före¬
faller det mig emellertid, som skulle åtskilligt af hvad han sade
lika väl kunnat föranleda till ett motsatt yrkande emot hans, till
yrkandet om afslag å Utskottets förslag.
Han har sjelf påpekat de mycket större dimensioner denna fråga
i sjelfva verket har, än man vid första anblicken kan föreställa sig.
Redan i fjor, då vid riksdagen förelåg en analog fråga, nemligen fem-
kronosedlarnes indragning, tillät jag mig erinra, att upphörandet af
de enskilda bankernas rätt att utgifva fem-kronesedlar endast innebar
en modifikation af vårt privatbanksväsen, en modifikation, som med
de lindriga och billiga vilkor, Kamrarne då medgåfvo, gjorde de en¬
skilda bankernas fortvara både möjlig och sannolik, men att der¬
emot en indragning af äfven de enskilda bankernas tior icke längre
vore en modifikation, utan ett afgörande steg, som helt och hållet
måste tillintetgöra hela deras fortfarande på gamla grunden. Jag
tillät mig påpeka, att ingen bank sedermera skulle komma att fin-
N:o 41. 16
Lördagen den 17 April, e. m.
Om åtgärder nas på basis af solidarisk ansvarighet, det vill med andra ord säga,
förRiksbankens aj-j- jngen aktieägare skulle ikläda sig en sådan förbindelse, som det
förstärkande. s0]j^aransvaret innefattar, för utsigten att erhålla den ringa
' or 8'' vinst som kunde uppstå genom utgifvandet af sedlar af de höga va¬
lörerna, sedlar som nästan ögonblickligen vända åter till den lucka
hvarifrån de utsläpts. Med tiokronesedlarnes indragning upphör hela
nyttan af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt; med nyttan af
sedelutgifningsrätten upphör sedelutgifningen; och med denna de en¬
skilda bankerna såsom sådana; de upphöra eller ombilda sig till en¬
skilda kreditaktiebolag. Jag är icke den som beklagar denna för¬
ändring, åtminstone icke i någon högre grad; jag tror den tid kom¬
mer, då en sådan ombildning blir tidsenlig; men jag anser dock
denna fråga vara så stor, att det såväl för de enskilda bankerna
som äfven för Riksbanken — och för Riksbanken måhända icke
minst •—■ är angeläget att i vidsträckt omfång skåda fram öfver den
närmaste framtiden, för att klokt ordna den verksamhet som skall
utvecklas på de nya lifsvilkor, hvilka efter en sådan omstöpning
föreligga. Man behöfver endast kasta en blick på bankrapporterna
för att finna, hvilka ofantliga massor af a-vista-förbindelser de en¬
skilda bankernas utelöpande sedelstock representerar och som en dy¬
lik reform skall från dem öfverflytta till Riksbanken. — För Riks¬
banken såväl som för de enskilda bankerna och hela vårt lands
affärsrörelse och penningeväsen är derföre en sådan reform af ge¬
nomgripande natur.
I likhet med den ärade talaren anser jag derför att, när och
innan en sådan förändring inträffar, bör en fullständig och omfattande
utredning försiggå, hur och hvar vi skola lägga basen till det nya.
Det gäller icke blott »Riksbankens förstärkande», utan att denna
rikets bank erhåller — och detta måste den erhålla — en väsent¬
ligen annan form för sin verksamhet. Frågan är en organisations¬
fråga och icke blott en kassaförstärkningsfråga. Då så är förhål¬
landet, finner jag bankofullmäktige knappt vara rätta forum för
frågans utredning, liksom jag måste anse den instruktion, Riksdagen
skulle gifva sina fullmäktige genom bifall till Utskottets förslag, myc¬
ket för inskränkt, ty der talas endast om Riksbankens förstärkande
och vidtagande »i öfrig!» af de åtgärder etc. Detta »i öfrigt» säger
väl litet om hvad frågan verkligen innebär.
Jag tror för min del att vi borde gifva undersökningen ett vid¬
lyftigare fält, och att vi derför borde vända oss till Kongl. Maj:t
och begära en annan form för dess verkställande.
Då jag sålunda i Utskottets förslag saknar den utsträckning af
frågan jag skulle önskat, kan jag för min del icke bifalla Utskottets
gjorda hemställan, utan måste yrka afslag å densamma.
Herr Sjö: Då jag i motsats mot den näst föregående talaren
yrkar bifall till Utskottets förslag, så sker det likväl med uttalande
af den önskan att såväl motionären som Utskottet hade tagit steget
Lördagen den 17 April, e. m.
17 N:o 41.
fullt ut och sålunda föreslagit samt Riksdagen beslutat, att, så snart Om åtgärder
oktrojtiden för de enskilda bankerna gått till ända, deras sedelrprBih>iankens
utgifningsrätt måtte upphöra och Riksbanken sättas i den ställning, furstarkande-
■att den kunde öfvertaga så stor del af sedelutgifningsrätten som (Forts-)
Riksbanken och privatbankerna hafva tillhopa för närvarande samt
i sammanhang dermed filialkontor af Riksbanken inrättas i åtmin¬
stone alla residensstäder. Men som ingen motion vid denna riks¬
dag afgifvits i detta syfte samt det i alla händelser kan vara det
bästa att gå varsamt till väga i detta fall, under förhoppning att
Riksdagen skall gå längre i detta afseende en annan gång, sluter
jag mig till Utskottets här föreliggande förslag.
Herr Johannes Jonson: Innan jag yttrar mig i saken ber
jag att få förutskicka den upplysning att jag, i likhet med den förste
talaren, som yttrade sig i denna fråga, icke är någon hatare af pri¬
vatbankerna, utan då jag tog mig friheten att väcka det nu före¬
liggande förslaget, så skedde det med anledning af Andra Kammarens
beslut vid sista riksdagen. Herrarne finna nemligen af betänkandet,
att Andra Kammaren då fattade ett beslut, som går ungefär i sam¬
ma rigtning som det förslag, Utskottet nu framlagt. Reservanterne
inom förra Riksdagens Utskott ansågo nemligen då att åtgärder borde
vidtagas för att denna fråga icke skulle komma för hastigt på oss.
Enligt den nuvarande banklagstiftningen har Kongl. Maj:t rätt att
när som helst befalla att enskilda bankernas sedlar å tio kronor
skola indragas; och vid sista riksdagen gaf Kongl. Maj:t tillkänna
sin åsigt att tiden härför borde bestämmas till år 1882. Utskottet
har uteslutit den senare delen af min motion, deri bestämmelse med¬
delas om tiden, när förändringen skall vidtaga; men jag har icke
något att deremot anmärka, utan anhåller att Kammaren måtte bi¬
falla Utskottets förslag.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag skall öfverlemna åt Banko-
Utskottets vice Ordförande att sjelf besvara de anmärkningar, som
han framkallat, och ber blott, under erinran, att det föreliggande
förslaget innehåller alldeles detsamma, som denna Kammare beslöt
vid sista riksdagen, att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad och proposi¬
tioner gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.
§ 3.
Föredrogs Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning Om ändring
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till«/ § 87 R. /•’.
förändrad lydelse af 87 § 1 mom. Regeringsformen och 42 § 1 mom. oc,‘ § 42
Riksdagsordningen.
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 41.
2
N:o 41. 18
Lördagen den 17 April, e. m.
Om ändring
af § 87 R. F.
och § 42 R. 0.
(Forts.)
Utskottets hemställan lydde sålunda:
»Att följande genom Kongl. Maj:ts proposition framlagda förslag
till förändrad lydelse af § 87 mom. 1 Regeringsformen och § 42
mom. 1 Riksdagsordningen må af Riksdagen antagas att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:»
§87 mom. 1 Regeringsformen:
Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta all¬
män civil- och kriminallag äfvensom kriminallag för krigsmagten
och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må Ko¬
nungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan Ko¬
nungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom
må i Riksdagens Kamrar kunna väckas och skola, sedan Lag-Ut¬
skottet deröfver jjlifvit körd!, af Riksdagen afgöras. Beslutar Riks¬
dagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller
förändring, aflemnas förslag derom till konungen, som inhemte Stats¬
rådets och Högsta domstolens tankar deröfver, och, sedan han sitt
beslut fattat, meddela Riksdagen antingen sitt samtycke till dess
åstundan eller sina skäl att det vägra. Kan konungen icke förr,
än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela sitt beslut, vare han oför¬
hindrad att före nästföljande Riksdags öppnande förslaget ordagrant
bifalla och allmän kungörelse derom utfärda. Sker det ej, anses för¬
slaget hafva förfallit, och konungen underrätte då Riksdagen vid
dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets an¬
tagande. Finner konungen godt någon lagfråga för Riksdagen fram¬
ställa, äske han Statsrådets och Högsta domstolens yttrande deröfver,
samt meddele sin proposition tillika med berörda yttranden åt Riks¬
dagen, som med frågan vidare förfar, såsom i Riksdagsordningen,
sägs.
§ 42 mom. 1 Riksdagsordningen:
Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarne
dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäf¬
vande af civil-, kriminal- och kyrkolag; börande under civil- och
kriminallag äfven förstås de delar af krigslagar och författningar
rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till medborgare utom
krigsstaten.
Varande vid denna hemställan en så lydande anmärkning af'
Utskottet fogad: »I händelse hvad Utskottet kommer att i sitt Ut¬
låtande N:o 5 föreslå vinner Riksdagens bifall, bör efter orden:
»civil-, kriminal- och kyrkolag» vid den slutliga redaktionen inflyta
tillägget »äfvensom kommunallag».
Lördagen den 17 April, e. in.
19 N:o 41.
Mot Utlåtandet hade reservationer inom Utskottet afgifvits dels
af Herr Borg, dels af Herr Danielson, med hvilken Herr Svensén
instämt, dels ock af Herr J. Rundbäck, hvilken sistnämnde till¬
styrkt, att Riksdagen för sin del behagade i grundlagsenlig ordning
antaga följande ändringar och tillägg uti 87 § 1 mom. Regerings¬
formen och 42 § 1 mom. Riksdagsordningen:
§87 Begeringsformen.
l:o. Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta,
förändra och upphäfva allmän civil- och kriminallag, äfvensom
kriminallag för lerigsmagten, jemte de delar af andra lagar och
författningar rörande krigsväsendet, Indika ega tillämpning på med¬
borgare utom krigsstaten. Ej må etc. (oförändradt).
§4 2 Riksdagsordningen:
l:o. Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kam¬
rarna dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller
upphäfvande af lag som i 87 § Regeringsformen sägs.
Följande anmärkning var tillagd Herr Rundbäcks reservation:
»I händelse Riksdagen bifaller hvad jag reservationsvis hemstält i
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5, så bör vid den slutliga
redaktionen af 42 § 1 mom. Riksdagsordningen i stället för »87 §»
det komma att heta »87 och 53 §§».
Sedan Utskottets hemställan blifvit föredragen, yttrade:
Herr J. Rundbäck: Då jag icke kunnat i likhet med Utskot¬
tet i allo biträda Kongl. Maj:ts nådiga proposition om ändring af
nuvarande lydelsen af § 87 mom. 1 Regeringsformen och § 42 mom.
1 Riksdagsordningen, har jag vidfogat detta betänkande eu vördsam
reservation, hvilken jag hoppas att de af Kammarens ledamöter, hvilka
hafva intresse för frågan, hafva tagit i skärskådande. Då jag der¬
jemte i denna reservation anfört de skäl som föranledt mig att fram¬
ställa densamma, tror jag mig icke heller behöfva eller böra, åtmin¬
stone förrän några anmärkningar blifvit framstälda mot reservatio¬
nen, upptaga Kammarens tid med att utbreda mig öfver frågan, utan
inskränker mig för närvarande till att vördsamt anhålla om afslag å
såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag, men bifall till reserva¬
tionen, hvars kläm torde blifva uppläst.
Enligt Herr Rundbäcks begäran, skedde nu uppläsning af det
förslag, han i sin reservation framstält, hvarefter
Om ändring
af § 87 R. F.
och § 42 R. 0.
(Forts,}
Friherre Nordenfalk erhöll ordet och anförde: Inom Konsti-
N:o 41. 20
Lördagen den 17 April, e. m.
Om ändring
af § 87 R. F.
och § 42 R. 0.
(Forts.)
tutions-Utskottet voro meningarne till en början delade, huruvida an¬
tagandet af Kongl. Maj:ts förslag i oförändradt skick borde tillstyr¬
kas, enär åtskilliga anmärkningar gjordes emot detsamma. Dessa
anmärkningar föranledde ock dertill, att Utskottet hänvisade försla¬
get till sin så kallade redaktionskomité, för att denna skulle försöka
åstadkomma en formulering af förslaget, särskilt rörande 42 § Riks¬
dagsordningen, med hvilken alla kunde vara tillfreds. Detta lycka¬
des likväl icke; enär äfven den af delegationen föreslagna formule¬
ringen vid föredragning inom Utskottet väckte åtskilliga betänklighe¬
ter. Utskottets fleste ledamöter från begge Kamrarne beslöto då
att biträda Kongl. Maj:ts förslag, emedan de voro af den mening,
a.tt de gjorda anmärkningarne icke voro af den principiella vigt, att
för deras skull förslagets framgång borde riskeras. Såsom Herrarne
veta, har det Kongl. förslaget oförändradt antagits af Första Kam¬
maren; och jag tror att det kan vara skäl för Andra Kammaren att
göra detsamma, i synnerhet som de oegentligheter uti formelt hän¬
seende, som man velat finna uti förslaget, icke äro sådane, att de
gerna kunna leda till några väsentliga olägenheter.
Det af den föregående talaren framlagda förslag innebär, såsom
Herrarne torde finna, ingenting, som skiljer sig från Utskottets för¬
slag i sak, utan endast i formelt hänseende. De skäl, som, enligt
hvad i hans reservation finnes angifvet, föranledt honom att fram¬
lägga detta förslag, synas mig icke vara af den betydelse, att det
bör kunna anses hafva något företräde framför Utskottets. Genom
att i 87 § mom. 1 Regeringsformen inskjuta senare delen af 42 §
1 mom., har han visserligen gjort sistnämda paragraf kortare, än
hvad den är både i sin nuvarande form och i Utskottets förslag;
men dermed synes mig föga vara vunnet. Derjemte har han i bör¬
jan af nyssnämda 87 § tillagt några ord; men den förändringen tror
icke jag kunna rubriceras vare sig såsom högst nödig eller högst
nyttig.
Medan jag har ordet, tillåter jag mig äfven att vända mig emot
en annan reservant, som jemväl framlagt ett från Utskottets afvi¬
kande förslag, hvilket, såsom Herrarne finna, skiljer sig från detta
icke blott i form, utan äfven i sak. Herr Danielson anser, att,
derest den ifrågasatta förändringen icke skulle omfatta mera än hvad
Kongl. Maj:t föreslagit och Utskottet tillstyrkt, dermed föga vore
vunnet. Han är nemligen af den åsigt, att kela disciplinstadgan bör
inbegripas bland de lagar, hvilkas stiftande skulle tillhöra Konung
och Riksdag gemensamt. Nu synes det mig, som om Herr Jöns
Rundbäck hade rätt uti det påstående, att uti disciplinstadgan äfven
ingå en del sådana bestämmelser, rörande hvilka Kongl. Maj:t ensam
lämpligen bör hafva beslutanderätten. Men å andra sidan tror jag,
att samma stadga till en del är af beskaffenhet, att begge statsmak¬
terna böra få om densamma besluta. Ordalagen uti Kongl. Maj:ts
proposition gifva ock anledning till det antagande, att meningen vore
det åtskilligt uti nuvarande disciplinstadga skulle höra under jemväl
Lördagen den 17 April, e. m.
21 N:o 41.
Riksdagens lagstiftningsmagt. Jag tror derföre, att det vore synner- Om ändring
ligen önskligt om, innan 1882 års Riksdag kominer att slutbehandla®/ § 87 R-
frågan om ändring i de nu ifrågavarande grundlagsparagraferna, Riks-och * 42 H' 0f
dagen blefve satt i tillfälle att närmare bedöma den gräns, söm Kongl. ^ or s ^
Maj:t kan anse böra'sättas emellan den del af disciplinstadgan, der¬
öfver Kongl. Maj:t fortfarande ensam skulle hafva lagstiftningsrätt,
och den del af samma stadga, som skulle komma att höra under
Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt. Det
är visserligen sant, att Herr Danielssons förslag öfverensstämmer
med det förslag, som vid 1878 års riksdag väcktes i detta ämne och
hvartill denna Kammare då lemnade sitt bifall. Men jag tror att,
då man vill en sak, så stor och vigtig, som denna, man äfven bör
se till, att det blir möjligt att få den igenom, och, då nyssnämda
af Andra Kammaren biträdda förslag förelåg för Kongl. Maj:t, då
han framlade sitt nu föreliggande förslag, måste plan antaga att
Kongl. Maj: t äfven pröfvat de gränser, inom k vilka han anser begge
statsmakterna lämpligen böra lagstifta. Det synes mig således icke
vara alldeles visst att, derest Kammaren vidblifver sitt år 1878 fat¬
tade beslut, Kongl. Maj:t lemnar det sitt bifall. Genom ett förny¬
ande af detta beslut skulle dessutom, i följd af Första Kammarens
beslut i frågan, denna hafva för innevarande riksdag förfallit, enär
en sammanjemkning emellan de olika besluten svårligen torde kunna
ega rum.
Af dessa skäl och då den gräns, inom hvilken enligt Riksdagens
önskan de begge statsmakterna i detta ämne skulle komma att ega
gemensam lagstiftningsrätt, bör kunna blifva närmare bestämd, innan
frågan företages till slutlig behandling, tillåter jag mig yrka att
Kongl. Majrts och således äfven Konstitutions-Utskottets förslag till
ändring i §§ 87 Regeringsformen och 42 Riksdagsordningen måtte
förklaras hvilande till vidare grundlagsenlig behandling.
Herr Adlercreutz: Jag skall anhålla att i afseende på det
nu föredragna förslaget till grundlagsändring få förena mig med Ut¬
skottets majoritet. Visserligen kunde åtskilligt vara att invända mot
den föreslagna lydelsen af § 42 mom. 1 Riksdagsordningen, men jag
skall härå icke grunda någon begäran om afslag eller förändring
af paragrafen.
Orsaken hvarför jag begärt ordet är den, att jag vill bereda
Kammarens ledamöter tillfälle att fritt fatta sitt beslut rörande Kon¬
stitutions-Utskottets näst följande Utlåtande. Ty om det nu före¬
dragna Utlåtandet skulle i sin helhet bifallas, så hade Kammaren
genom att godkänna Utskottets till nyss berörda grundlagsparagraf
fogade anmärkning preliminärt och vilkorligt faststält eu annan ly¬
delse af paragrafen, än den Utskottet föreslagit i näst följande utlå¬
tande. Om vi nemligen betrakta innehållet af den anmärkning, som
följer strax efter sjelfva förslaget till paragraf, så finna vi, hurusom
det der heter, att, i händelse hvad Utskottet i sitt Utlåtande N:o 5
N:o 41. 22
Lördagen den 17 April, e. m.
Om ändring föreslår vinner Riksdagens bifall, bör efter orden »civil- kriminal- ocli
af §' K. F. kyrkolag» vid den slutliga redaktionen inflyta »äfvensom kommunal-
och § 42 R. 0. ]ag))( hvaremot, om man granskar Utskottets i nästföljande utlåtande
(Forts.) gjorda förslag till lydelse af § 42 mom. 1 i Riksdagsordningen, or¬
den finnas lyda: på annat sätt, eller »civil-, kriminal-, kommunal-och
kyrkolag». I alla händelser förefaller det mig oegentligt att, vid behand¬
lingen och afgörandet af det nu föredragna utlåtandet, under förutsätt¬
ning af att det nästföljande godkännes, bestämma den ordalydelse, som
deraf bör blifva en följd. Bättre synes det mig vara att i ingressen
göra förbehåll, att fritt få besluta i följande punkt. Jag måste så¬
ledes föreslå, att den i nu föredragna utlåtande förekommande an¬
märkning utgår, samt att deremot i sjelfva ingressen efter orden
»må af Riksdagen» införas följande ord: »under förbehåll af rätt till
den ytterligare ändring, som af beslutet vid Konstitutions-Utskottets
utlåtande N:o 5 kan blifva en följd».
Jag anhåller om proposition å bifall till denna min framställ-
Herr Danielson: Som Herrarne finna, har jag icke kunnat
deltaga i det slut, hvartill Konstitutions-Utskottet kommit, utan der¬
emot afgifvit min reservation. Jag har nemligen trott, att det för¬
slag, som Kongl. Maj:t här framlagt, icke är så omfattande, att det
vid tillämpningen kommer att motsvara hvad man egentligen väntat
af den ifrågasatta förändringen, eller rent af, jag anser att, då dis¬
ciplinsstadgan icke i sin helhet är att hänföra till den lagstiftning,
som Riksdagen enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle ega att gemen¬
samt med konungen utöfva, ingenting är med förslaget vunnet. Då
uti 87 § Regeringsformen qvarstår ordet allmän, så är det naturligt
att dermed menas endast allmän strafflag; och Kongl. Maj:t har
också, såsom synes af den i statsrådsprotokollet förekommande moti¬
veringen, sagt att endast en och annan bestämmelse i disciplinstad¬
gan kan komma att höra till de lagbestämmelser, som Riksdagen
skulle få rätt att gemensamt med konungen stifta. Jag har, så vidt
jag kunnat, jemfört de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten,
hvarest hänvisningar till disciplinstadgan förekomma, och funnit att
detta är fallet med icke mindre än 27 paragrafer, under det att
åter 32 paragrafer i disciplinstadgan hänvisa till strafflagen. Häraf
synes, hvilket nära sammanhang det är mellan dessa båda lagar: att
stifta den ena utan i samband med den andra anser jag derföre nä¬
stan ogörligt. Min öfvertygelse är ock att, om Kongl. Maj:ts före¬
varande förslag bifalles, det icke skall dröja länge innan missnöje
deröfver uppstår. Vida lämpligare syntes mig då det af 1878 års
Konstitutions-Utskott tillstyrkta och af Andra Kammaren antagna
förslag vara; ty i detta förslag hade, såsom Herrarne torde erinra
sig, Utskottet begagnat ordet krigslag. Hade detta ord äfven nu
användts, så hade man fått det begrepp jag åsyftat, nemligen äfven
disciplinlagen.
23 Njo 41.
Lördagen den 17 April, e. m.
Vidkommande Herr Jöns Rundbäcks i kaus reservation gjorda Om ändring
förslag till förändring af 42 § Riksdagsordningen, så kan det visser- “fc}K8J2 %
ligen vara ganska befogadt såsom egnadt att åstadkomma enkelhet0Ci '
och tydlighet. Men i sak inverkar det ingenting. Ty då det afser 01 s-
endast en instruktion för Riksdagens Lag-Utskott och till detta Ut¬
skott naturligtvis icke kunna hänvisas andra frågor, än sådana som en¬
ligt 87 § Regeringsformen ligga inom Riksdagens lagstiftningsom-
råde, och då samma paragraf tydligen säger i hvilken lagstiftning Riksda¬
gen har rätt att deltaga, så kan 42 § Riksdagsordningen gerna icke
få någon större utsträckning, än § 87 Regeringsformen omfattar.
Hr Rundbäcks förslag utgör således endast en redaktionsförändring.
Det är visst sant, att förstnämnde paragraf i grundlagen icke är
så väl affattad, men den innebär i sak icke något synnerligt vigtigt.
Jag skulle gerna önska, att Kammaren ville biträda det förslag
jag i min reservation upptagit, men vilja Herrarne hellre antaga,
hvad Kong], Maj:t föreslagit, skall jag personligen icke mycket be¬
kymra mig deröfver. Men då man nu står i begrepp att vidtaga
en grundlagsförändring, deri en rättelse framdeles är mycket svår
att åstadkomma, och då otvifvelaktigt missnöje inom kort skall gif¬
va sig tillkänna i anledning af Riksdagens inskränkta rätt i afseen¬
de å denna lagstiftning, så tror jag, att det vore klokare att redan
nu söka åstadkomma en sådan grundlagsförändring, att man äfven
för framtiden kan vara belåten med densamma, Det kan visserligen
erinras, att Kongl. Maj:t till äfven tyre icke kommer att godkänna
någon som helst förändrad lydelse af sitt förslag och att man följ¬
aktligen genom en afvikelse derifrån riskerar, att den ifrågavarande
grundlagsändringen icke kommer till stånd. Men jag vill hoppas
att Kongl. Maj:t i det fallet skall gå Riksdagens önskningar till mö¬
tes, alldenstund det endast är genom ett upprigtigt förtroende stats¬
makterna emellan, som man kan komma till enighet och samverkan.
Försvarsfrågan måste naturligtvis på ett eller annat sätt förr eller
senare lösas; och det kan vara godt att till den tiden hafva den nu
ifrågavarande lagstiftningen så klar som möjligt, på det nationen
må dervid kunna hafva de betryggande garantier, som dermed äro af-
sedda att vinnas. Man kan säga, att detta har intet nämnvärdt att
betyda; och det erkänner jag alltför gerna. Ty om Kongl. Maj:t
icke går in på de förändringar i nu gällande krigslagar, som Riks¬
dagen önskar, så betyder det ju icke det minsta, hvad rätt Riksdagen får
att deltaga i denna del af lagstiftningen. Om nemligen Riksdagen
för sin del besluter en förändring i gällande strafflag för krigsmak¬
ten, så kan Kongl. Maj:t helt enkelt vägra sin sanktion till detta
Riksdagens beslut; och då få vi behålla den gamla strafflagen sådan
den är. Om man deremot, innan detta förslag upphöjdes till grund¬
lag, finge från Kongl. Maj:t emottaga ett efter grundliga förarbeten
utförd t förslag till strafflag för krigsmakten och åt denna strafflag
gåfves den omfattning, att någon särskild disciplinstadga icke erfor-
N:o 41. 24
Lördagen den 17 April, e. in.
Om ändring drades, samt Riksdagen derefter finge tillfälle att pröfva detta sena-
mJ § 87 IL F. re förslag och på förhand förvissa sig om hvad den föreslagna grund-
* ‘ ’ lagsförändringen komme att sålunda bära i sitt sköte, då skulle alla
or s'^ mina betänkligheter vid saken falla. Ty sedan man en gång i sam¬
manhang med den ifrågasatta grundlagsförändringen fått en ny straff¬
lag för krigsmakten till stånd, så kommer det sedan att bero på
Riksdagen att gå in på de förändringar i denna lag, som derefter
kunna komma att föreslås. I stället för att antaga Kongl. Maj:ts
förslag i den ordning det nu framkommit och derigerom gifva an¬
ledning till tvist och missnöje, tycker jag derföre, att man med ens
borde ställa saken på det klara på det sätt jag nämnt. För närva¬
rande tror jag emellertid det vara skäl uti att hålla sig vid 1878
års Konsti t utions-Utskotts af denna Kammare redan godkända åsigt,
hvilken äfven i det hufvudsakligaste innehålles i min reservation.
Jag skall emellertid icke tillåta mig att göra något yrkande,,
förr än jag får erfara, om min reservation vinner understöd från
något håll inom Kammaren, ty i annat fall lärer ett yrkande om
bifall till densamma icke tjena till någonting.
Herr Talmannen ankom nu och öfvertog ledningen af förhand-
lingarne samt lemnade ordet till
Herr Lasse Jönsson, som yttrade: Såsom af betänkandet sy¬
nes, var jag icke närvarande, då denna fråga afgjordes inom Ut¬
skottet. Hade jag det varit, så skulle jag hafva instämt med Herr
Danielson; ty hans förslag innebär efter min åsigt icke alls något
för mycket. Då nu emellertid Första Kammaren antagit Utskottet
förslag oförändradt, så anser jag, att det vore klokare att taga nå¬
got, om ock litet, i stället för ingenting. Ty om vi kasta oss på
någon af reservanternas förslag, så lärer en sammanjemkning mellan
Kamrarnes olika beslut icke kunna ske utan frågan måste då anses
förfallen. Jag yrkar på dessa skäl bifall till Utskottets förslag.
Friherre Nordenfalk: Oaktadt Första Kammaren, efter hvad
mig sagts, antagit Utskottets förslag oförändradt och man i allmän¬
het brukar kunna lita på, att, då inom sagda Kammare ingen an¬
märkning i formelt afseende framstälts mot ett förslag, några vä¬
sentliga formella felaktigheter icke heller vidlåda detsamma, så tror
jag likväl, att den af den ärade talaren på malmöbänken nu gjorda
erinran rörande anmärkningen är befogad, hvadan jag förenar mig
i hans hemställan att anmärkningen måtte utgå ur förslaget och i
stället de af honom föreslagna orden insättas i ingressen.
Herr Hedin: Då så är, att Första Kammaren redan bifallit
Utskottets med Kongl. Maj:ts proposition öfverensstämmande för¬
slag, så får väl äfven jag förorda, att Kammaren lemnar sitt bifall
till förslaget, sådant det föreligger. I annat fall skulle man visser-
Lördagen den 17 April, e. m.
25 N:o 41.
ligen kunna kafva käft anledning att framkasta några erinringar Om ändring
mot den 42 paragrafen Riksdagsordningen med den lydelse, soms/
den nu kommer att få i grundlagens sammankang. Onekligen kom-001 § ~ '
mei det nemligen att förefalla litet besynnerligt, att det i denna l1orso
paragraf skall behöfva sägas, att de kriminela bestämmelser i krigs¬
väsendet vidkommande lagar ock författningar, som angå medbor¬
gare utom krigsmakten, skola vara underkastade Kongl. Maj:ts ock
Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt, sedan det redan biifvit i
allmänhet ock principielt stadgadt i 87 paragrafen Riksdagsformen,
att kela kriminallagen för krigsmakten är underkastad båda stats¬
makternas beslutanderätt, ock således det förra helt enkelt borde
falla af sig sjelft.
Det synes mig af dessa skäl, att den af Herr Rundbäck afgifna
reservationen bär företräde framför Utskottets förslag. Men denna
reservation afkjelper dock icke en annan svårighet eller tvetydighet,
nemligen huruvida under begreppet kriminallag för krigsmakten inne¬
fattas äfven den del af disciplinstadgan för krigsmakten, som, så vidt
jag förstår, till sjelfva sin natur och beskaffenhet är alldeles likartad
med strafflagen för krigsmakten och följaktligen väl också borde
på samma sätt behandlas. Jag vill härtill lägga den erinran, att,
ehuru denna reform i och för sig sjelf utan tvifvel är vigtig och
påkallad, man dock icke bör anse sig dermed hafva gjort allt, som
i sådant afseende kan vara önskvärd!. Det är visserligen godt och
väl, att Riksdagen hädanefter kommer att med Kongl. Maj:t dela
lagstiftningen öfver hvad man hittills kallat krigslagarne. Men det
lins en annan härmed sammanhängande oegentlighet, som i mina
ögon åtminstone icke är mindre än den, man genom denna reform
går att afhjelpa, den nemligen att det skall bero på Kongl. Maj:t
att genom instruktioner och reglementen afgöra hvilka medborgare
utom krigsstaten eller med andra ord hvilka civila stater och corpser
skola stå under krigslagarne. Det är, såsom vi veta, förhållandet
med Väg- och vattenbyggnadscorpsen, Lots- och Fyrstaten och åtmin¬
stone en del af Tullstaten. En del af Kammarens ledamöter torde
ock erinra sig, att för åtskilliga år sedan den då varande Civilmi¬
nistern förklarade sig icke hafva några betänkligheter vid att per¬
sonalen vid det ekonomiska kartverket —• jag förmodar dock endast
den manliga — skulle ställas under — såsom orden folio •—■ miii-
täriska lydnadsförhållanden. Det är — jag upprepar det — minst
lika oegentligt att det skall bero på Kongl. Maj:t att genom instruk¬
tioner och reglementen afgöra att den eller den kategorien af svenska
medborgare, stående i statens tjenst, skall lyda under krigslagarne,
som att krigslagarne hafva stiftats och ännu i denna stund stiftas
af Kongl. Maj:t allena. Men detta sammanhänger med hvad jag
vid ett föregående tillfälle tillåtit mig kalla Kongl. Maj:ts orimliga,
administrativa lagstiftningsmakt. Att reformera och begränsa den
blir säkerligen eu af de angelägnaste och käraste uppgifterna för
den väntade nya ministéren, och denna uppgift skall, om den väl
utföres, också blifva ett lysande prof på dess statskonst.
N:o 41. 26
Lördagen den 17 April, e. m.
Om ändring
af § 87 R. F
tock § 42 R. 0
(Forts.)
Herr J. Rundbäck: Jag ber om ursäkt derför att jag ännu
'• en gång tager till ordet, helst som jag icke så envist håller på min
'reservation. Men jag hade trott, att Kammaren skulle erkänna, att
det vore bäst och rigtigast att införa samtlige dessa bestämmelser,
som skulle få grundlags helgd, i 87 paragrafen Regeringsformen,
och utesluta dem ur 42 paragrafen Riksdagsordningen. Herr Daniels¬
son anmärkte mycket riktigt, att sistnämnde paragraf endast inne¬
håller instruktion för Lag-Utskottets verksamhet; och jag anser också,
att den icke bör innehålla något annat.
På tal om hvad som egentligen bör förstås med krigslag eller
rättare kriminallag för krigsmakten, tror jag icke, att någon villrå¬
dighet behöfver uppstå derom, att dit också hör disciplinstadgan i
allmänhet. Reservanterna hafva yttrat, att 1878 års Konstitutions¬
utskotts förslag till förändrad lydelse af ifrågavarande paragrafer nu
bort framläggas till Riksdagen. Deri subsumeras alla de olika be¬
stämmelserna i uttrycket »krigslag»; men detta ord innefattar både
för mycket och för litet. Det Kongl. Maj:ts proposition åtföljande
statsrådsprotokollet gifver tydligt tillkänna, att till kriminallag för
krigsmakten räknas, icke blott den egentliga Strafflagen och dithö¬
rande Rättegångsordning, utan jemväl största delen af disciplinstad¬
gan, eller med andra ord alla de författningar, som under namn af
de nya krigslagarne utfärdades 1868. Kongl, Maj:t säger således,
åtminstone vill jag tyda orden så, att största delen af disciplinstad¬
gan måste hänföras till kriminallagen, men att det finnes vissa be¬
stämmelser, som icke äro af natur att kunna diträknas. Äfven jag
tror, att det finnes sådana bestämmelser, ehuru disciplinstadgan icke
kan i de flesta fall tillämpas i annat än sammanhang med Strafflagen
som åberopas i nästan hvarje paragraf. Herr Hedin förmodade att, då
det var fråga om att ställa personalen vid det ekonomiska kartverket
under krigslagarne, detta endast kunde gälla den manliga afdelnin-
gen. Jag vill med anledning häraf nämna att disciplinstadgan äfven
kan gälla för qvinnor.
I disciplinstadgan föreskrifves angående qvinnor, som antingen
vistas vid läger eller ombord på krigsfartyg, att för dem skola gälla
de polisföreskrifter, som för ordningens upprätthållande blifvit med¬
delade. De sist omnämnda stadganden, äfvensom stadgandet att för¬
seelse, begången af prest, som är anstäld vid krigsmakten, skall an¬
mälas hos vederbörande konsistorium samt den del af disciplinstad¬
gan, som talar om, huru Strafflagen skall tillämpas, böra egentligen
icke hänföras till kriminallagen för krigsmakten, enär de icke höra
till krigslagen i egentlig mening, men jag tror, att alla de öfriga höra
flit, hvarföre förslaget i det fallet icke bort mötas af någon oppo¬
sition. Egendomligt är ock att, ehuru de fleste talarne, som yttrat sig,
såväl som Utskottet sjelft, förklarat paragrafen 42 Riksdagsordnin¬
gen otydlig, hvarken de eller Utskottet vilja vidtaga någon åtgärd
för att få den tydlig. Utskottet, som icke desto mindre tillstyrker
förslagets antagande i oförändradt skick, yttrar följande: »Utskottet
har visserligen icke kunnat undgå att anmärka, det sj elfva formen
Lördagen den 17 April, e. m.
27 N:o 41.
för den ifrågasatta förändringen lemnar något öfrig! att önska. Sär- Om ändring
skildt synes bibehållandet i oförändrad form af sista satsen i paragra-
fen 42 Riksdagsordningen: »börande under civil- och kriminallag äfven oc '
° ° (Forts )
förstås de delar af krigslagar och författningar rörande krigsväsen¬
det, som ega tillämpning på medborgare utom krigsstaten, vara något
oegentlig!, sedan de lagar, som företrädesvis benämnas krigslagar,
i sin helhet komma att tillhöra begge statsmakternas lagstiftning.
Men Utskottet hade då väl också bort vidtaga den af mig an¬
tydda förändring. Regeringen hade ej heller på minsta sätt här¬
igenom blifvit förnärmad eller kunnat finna skäl att afslå förän¬
dringen, enär den ju icke innebär någon den ringaste motsägelse mot
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Jag skall icke upptaga Kammarens tid längre, icke heller yrka
på bifall till min reservation, utan vill blott tillägga, att, för den
händelse Ändra Kammaren skulle bifalla reservationen, så kan den
sammanjemkas med Utskottets förslag, som äfven är Första Kam¬
marens, hvaremot om Herr Danielssons reservation antages någon
sammanjemkning ej är möjlig.
Herr J. Andersson i Häckenäs: Skulle en återremiss till Ut¬
skottet anses lämplig, så har jag för min del ingenting deremot att
invända. Jag anser nemligen det vara fullkomligt rigtigt, att man
icke kan vara fullt belåten med den ordställning, som i Kongl. Maj:ts
proposition föreslagits och af Utskottet tillstyrkts, särskild! hvad
beträffar § 42 Riksdagsordningen. Men såsom frågan nu står, sedan
Första Kammaren bifallit Utskottets förslag oförändradt, fruktar jag
att det skulle till ingenting tjena att återremittera frågan, enär man
då endast skulle få till svar, att Kammaren uppmanades att fatta
beslut. Skulle Kammaren åter nu fatta ett annat beslut, än enligt
TJtskottets förslag, så innebure detta detsamma som afslag å hela
Kongl. Maj:ts förslag, som dock innehåller medgifvande för Riksda¬
gen att gemensamt med Konungen deltaga i stiftande af kriminal¬
lag för krigsmakten. För min del anser jag sålunda klokheten bjuda
att bifalla hvad som erbjudits af Kongl. Maj:t och af Utskottet till¬
styrkts. Det må sedan tillkomma 1882 års Riksdag att efter sig
då företeende omständigheter gilla eller förkasta förslaget. Nu vore
det icke klokt att deri göra någon ändring.
För min del yrkar jag sålunda bifall till Utskottets förslag så¬
dant detsamma föreligger, endast med den förändring beträffande
anmärkningen under § 42 mom. 1, som Herr Adlercreutz föreslagit.
Herr Borg: Äfven jag anser att för ögonblicket ingenting an¬
nat är att göra, än bifalla Kongl. Maj:ts proposition, om iin åtskilliga
anmärkningar kunde göras dels mot formen och dels deremot att
frågan om hvad som skall höra under kriminallag för krigsmakten
der icke blifvit tillräckligt utredd. Då man emellertid äfventyrar,
att det erbjudande, som Kongl. Maj:t nu gjort till Riksdagen, skulle,
S:o 41. 28
Lördagen den 17 April, e. m.
Om ändring derest det nu afsloges, kunna återtagas, så synes det under alla för-
“iV/^'oMllanden vara fatta beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts
°C S "förslag, äfven om man icke är fullt tillfredsstäld med förslagets
innehåll, enär i motsatt fall utvecklingen af lagstiftningen på detta
område i den rigtning, representationen önskar, skulle försvåras och
kanske omöjliggöras. Jag anhåller derför för min del om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets förslag.
(Forts.)
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf pro¬
positioner enligt de yrkanden, som blifvit gjorda; och antog Kam¬
maren det af Herr Adlercreutz framstälda förslag. Kammaren hade
således bifallit Utskottets hemställan med den förändring, att den i
slutet intagna anmärkning ogillades samt att uti ingressen mellan
orden små af Riksdagen» och »antagas» skulle insättas orden: »un¬
der förbehåll af rätt till den ytterligare ändring, som af beslutet
vid Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5 kan blifva en följd».
§ 4.
Om tillägg till
Föredrogs Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5, angående
§ o3 R. f. och väckt motion om tillägg till 53
^ 42 RO t 00
- ' " dagsordningen.
Regeringsformen och 42 § Riks-
Ledamoten af Första Kammaren Herr II. G. Lagerstråle hade
i sin motion N:o 48 föreslagit, att Konstitutions-Utskottet måtte
utarbeta och Riksdagen för sin del besluta ett tillägg till 53 § Re¬
geringsformen och 42 § Riksdagsordningen, innefattande bestäm¬
melse om åliggande för Lag-Utskottet att behandla dit hänvisade
förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande jemväl af
kommunallagar.
I anledning af denna motion hade Utskottet tillstyrkt,
att Riksdagen, med bifall till motionärens hemställan, ville an¬
taga att hvila till ytterligare grundlagsenlig behandling följande än¬
dringar i nedanstående grundlagsparagrafer, nemligen:
§53 Regeringsformen:
Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
Utskott: ett Konstifutions-Utskott, att väcka och upptaga frågor
rörande förändringar i grundlagarne och yttranden deröfver till Riks¬
dagen afgifva, samt att granska de i Statsrådet förda protokoll; ett
Stats-Utskott, att utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets
och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och behof; ett Bevillnings¬
utskott, att behandla bevillningsfrågor; ett Banko-Utskott, att öf¬
verse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om bankoför-
Lördagen den 17 April, e. m.
29 N:o 41.
•vattningen gifva; samt ett Lag-Utskott, att utarbeta de från Kam- Om tillägg till
rama remitterade förslag till civil-, kriminal-, kommunal- ock kyrko-§£3 R. F. och
lagarnes förbättring. (Forte)
A urtima riksdag skola ej flera Utskott tillsättas, än som er- ' or 8''
fordras för beredning af dervid förekommande ärenden.
§ 42 mom. 1 Riksdagsordningen:
Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarna
dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäf¬
vande af allmän civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolag; börande
under civil- och kriminallag äfven förstås de delar af krigslagar och
författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämpning till med¬
borgare utom krigsstaten.
Och hade Utskottet till sitt förslag rörande ändring af Riks¬
dagsordningens 42 § fogat eu så lydande anmärkning: »Derest det
i Kong!. Maj:ts nådiga Proposition N:o 18 framstälda och af ut¬
skottet i Utlåtandet N:o 4 tillstyrkta förslag till ändring af denna
paragraf vinner Riksdagens bifall, iakttages vid den slutliga redak¬
tionen af paragrafen att ordet »allmän» utgår».
Herr J. Rundbäck, som inom Utskottet reserverat sig mot
Utlåtandet, yttrade: Efter det beslut Kammaren med anledning af
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4 nyss fattat, ämnar jag icke
framställa något yrkande om bifall till min reservation, som afgif-
vits såsom en följd af min reservation emot Utskottets i nyssnämnda
Utlåtande gjorda, af Kammaren numera bifallna hemställan. Jag
skall blott anhålla att få till protokollet tillkännagifva, att uti mitt
förslag till lydelse af § 42 Riksdagsordningen vid tryckningen bort¬
fallit ordet stiftande.
Herr Adlercreutz: Då jag vid behandlingen af Konstitutions¬
utskottets näst föregående betänkande önskade bereda Kammaren full
handlings- och beslutandefrihet i afseende å det nu föreliggande ut¬
låtandet, skedde det icke derföre att jag önskade framgång åt föreva¬
rande förslag till grundlagsförändring. Det förefaller mig att, när man
i grundlagen vill meddela förändrade bestämmelser i fråga om sättet
att behandla åtskilliga lagfrågor, det hade varit skäl taga detta ärende
i djupare begrundande och i vidsträcktare omfattning än nu skett. Vi
hafva nemligen utom kommunallagarne äfven andra lagar, som stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt, men om hvilka man förgäfves
skall i grundlagarne söka någon ledning i fråga om sättet för deras
förberedande behandling af Riksdagen. Jag ber särskild! få i sådant
afseende påpeka en så vigtig lag som den af oss för några dagar
sedan behandlade värnpligtslagen, som hvarken kan räknas till civil-,
kriminal- eller kyrkolag och om hvilkens handläggning hos visst
N:o 41.
Om tilläqq
§ 53 R. F.
§ 42 R. i
(Forts.)
30 Lördagen den 17 April, e. m.
till Utskott således i grundlagen icke förefinnes någon bestämmelse. Der-
°cAföre både jag ansett lämpligt att, på samma gång man i detta af¬
seende meddelade bestämmelser om kommunallagarne, man äfven gjort
det i fråga om öfriga .lagar, som stiftas af Konung och Riksdag
gemensamt och rörande bvilkas beredning ingen föreskrift i grund¬
lagen nu finnes.
Så väl beväringslagen som kommunallagarne höra naturligtvis
egentligare till den offentliga rätten än till privaträtten, och ömk¬
ligt är, att de röra sig på det politiska gebitet på helt annat sätt
än de lagar, som Lag-Utskottet efter dess hittills i grundlagarne
utstakade verksamhetsområde har att bereda. Det förefaller mig så¬
ledes, som med dessa ofvannämnda lagars karakter af politiska lagar
skulle vara mer öfverensstämmande, om de förbereddes inom Konsti-
tutions-Utskottet än inom Lag-Utskottet. Den fördelen vunnes äf¬
ven härigenom, att Lag-Utskottet kunde sammansättas af lämpliga
ledamöter utan allt afseende på deras politiska tänkesätt, under det
att naturligtvis hänsyn dertill tages i fråga om ledamöter i Konsti-
tutions-Utskottet, der man måste förutsätta, att Riksdagen, icke in¬
sätter andra män än sådana, som äro fullt hemmastadda på det po¬
litiska området och som genom sin erfarenhet och sina politiska
vyer gjort sig särskild! förtjenta af Riksdagens förtroende.
Ett annat skäl för denna anordning är, att Konstitutions-Ut-
skottet vanligtvis icke har särdeles många ärenden att behandla un¬
der det att, såsom vi veta, Lag-Utskottet är öfverhopadt med göro¬
mål.
Jag tror således, att saken förtjena!- ett närmare begrundande,
äii som hittills kommit den till del. För detta ändamål och på det
att frågan måtte komma att betraktas i eu vidsträcktare omfattning
än den nu föreligger, synes mig frågan kunna hvila åtminstone till
nästa riksdag; och jag vågar derföre för min del yrka afslag å Ut¬
skottets förevarande hemställan.
Herr Danielson: Jag är den siste ärade talaren mycket
förbunden för det vackra omdöme han fälde om Konstitutions-Ut-
skottets ledamöter.
Emellertid tror jag, att hvad Utskottet här föreslagit är välgrun-
dadt och behörigt. Jag begärde också ordet endast för att hos Herr
Talmannen yrka bifall till Utskottets Utlåtande endast med den för¬
ändring, att då vid förra Utlåtandets behandling den anmärkning,
som var bifogad betänkandet blef uppflyttad i ingressen, jemväl här
må utgå den vid detta betänkande fogade anmärkningen, äfvensom
det i den föreslagna lydelsen till fyratioandra paragrafen första mom.
Riksdagsordningen framför orden civil-, kriminal-, kommunal- och
kyrkolag förekommande ordet »allmän».
Herr J. Rundbäck: Jag tror, att det exempel talaren på
malmöbänken anförde, eller att beväringslagen icke skulle höra un-
Lördagen den 17 April, e. m.
31 N:o 41.
der Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt, icke Om tillägg till
var rigtigt. Ty antingen måste denna beväringslag, såsom den till ock
stor del gör, eller i afseende å alla der förekommande straffbestäm- ^ 4~ R' °'
melser, höra till -»kriminallag för krigsmakten», eller ock måste den ' 018-'
höra till »författningar rörande krigsväsendet, som ega tillämp¬
ning till medborgare utom krigsstaten». Således tror jag att, såväl
på grund af beväringslagens eget innehåll och lydelse som på grund
af femtiotredje och åttionde paragraferna Regeringsformen, bevärings-
lagen icke kan anses vara af den natur, att den bör behandlas af
tillfälligt Utskott, utan att den tillhör de författningar som skola af
Konung och Riksdag gemensamt stiftas, utan att något särskild!
stadgande derom behöfver i grundlagen införas.
Samme talare nämnde, att många andra lagar funnes, som
skulle behöfva särskildt omnämnas i femtiotredje paragrafen Regerings¬
formen och fyrtioandra paragrafen Riksdagsordningen. Om så är för¬
hållandet, skulle det vara roligt att få höra hvilka dessa lagar äro;
kanske äro de en hel mängd. Hittills har emellertid ansetts öfver¬
flödigt att i dessa paragrafer uppräkna sådana lagar och nu anses
det tillräckligt, om ordet »kommunallag» inskötes. Kommunallagarne ,
hafva, som bekant, sedan den nya Riksdagsordningen började tilläm¬
pas, alltid ansetts tillhöra sådana lagar, som skola af Konung och
Riksdag gemensamt stiftas. Det här föreslagna tillägget är sålunda
endast en formfråga, mot hvilken jag tänkte ingenting skulle vara,
att invända. Motionen har ock blifvit framstäld af eu person, som
torde veta hvad han i detta fall velat.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag sådant det nu föreligger.
Herr Friherre Nordenfalk: Jag tager mig friheten yrka.
bifall till Utskottets förslag, oförändradt och sådant det föreligger.
Visserligen tror jag, att den ärade talaren på malmöbänken kan
hafva rätt deruti, att i Regeringsformen finnas åtskilliga paragrafer,
som kunna vara förtjenta af en närmare granskning; men Konsti-
tutions-Utskottet, som i år haft synnerligen många vigtiga ärenden
att behandla, har af detta förhållande hemtat särskild anledning att
erinra sig bestämmelsen i grundlagen, att endast högst nödiga och
nyttiga förändringar borde af Utskottet förordas. Och då dess¬
utom intet förslag — vare sig af den ärade talaren eller andre •—
föreligger till den förändring, han åsyftat, tror jag icke, att be-
hofvet deraf varit så känbart, att det varit nödigt att nu befatta
sig dermed. Icke heller kan jag tro, att det afslag å Utskottets
nu gjorda framställning, han ifrågasatt, är nödigt för att vid eu
kommande riksdag kunna upptaga den grundlagsförändring, han nu
antydt, för så vidt man finner sig dertill hafva skäl. Sådant kan
efter mitt förmenande ske, äfven om Utskottets nu framlagda för¬
slag bifalles, hvarom jag vördsamt anhåller.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och proposi-
Eio 41. 32
Lördagen den 17 April, e. m.
tioner gifvits i öfverensstämmelse med de yrkanden, som förekommit,
biföll Kammaren det förslag, Herr Danielson framstält; och hade
Kammaren alltså godkänt Utskottets hemställan, efter vidtagande
af den förändring, att den slutliga anmärkningen äfvensom det i
den föreslagna redaktionen af fyrtiandra paragrafen första momen¬
tet Riksdagsordningen förekommande ordet »allmän» skulle ur för¬
slaget utgå.
§ 5.
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o
6, i anledning af väckt motion om ändring af trettionde paragrafen
Regeringsformen.
§ 6.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28 med
anledning af väckta motioner om försträckningar åt enskilda
jernvägsbolag samt om beviljande af räntegaranti för amorterings-
obligationer, utfärdade af svenska jernvägsaktiebolag.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o 29, i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande Rikssta-
tens åttonde hufvudtitel.
Punkten 1:
Den i mom. a) af denna punkt föreslagna voteringsproposition
godkändes.
Mom. b):
Bifölls.
Punkten ,2:
Lades till handlingarne.
Punkterna 3 och å:
Utskottets i dessa punkter framlagda förslag till voteringspro-
positioner blefvo, hvar för sig, af Kammaren godkända.
§ 8.
Föredrogs och lades till handlingarne Bevillnings-Utskottets
Memorial N:o 18, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut ro-
Lördagen den 17 April, e. m.
33 ST:o 41.
rande Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående vackt
förslag om förbud mot befordran med post af tidningar och tid¬
skrifter, som innehålla lotteriannonser.
§ 9.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30, i anledning af Ang. national-
väckta förslag om anvisande af nationalbelöningar åt deltagarne i ielomn9ar at_
den med ångaren »Vega» fullbordade kringseglingen af Asien.
deltagarne i
den med
ångaren Vega
Utskottet, som i detta Utlåtande yttrat sig öfver fyra särskilda fullbordade
motioner, af hvilka två afgifvits inom Första Kammaren af Herrar krmgseglmgen
C. F. Wccrn och G. Adelsköld (motionerna N:is 14 och 19) och sien'
två inom Andra Kammaren af Herrar F. Asker och C. G. Lind¬
mark (motionerna Nås 58 och 94), hade med anledning af nämnda
motioner gjort följande hemställan:
»Att Riksdagen må, såsom en gärd af det erkännande, hvar¬
med svenska folket hyllar förtjensten af ett stort och lyckligen
utfördt värf, dels anvisa åt Intendenten vid Naturhistoriska Riks¬
museum, Professoren Adolf Erik Nordenskiöld och Löjtnanten vid
Kongl. Flottan Adolf Arnold Louis Palander ett årligt anslag af
4,000 kronor för dem hvardera att från och med år 1881 under
deras återstående lifstid utgå från allmänna indragningsstaten, utan
att dessa anslag få tagas i beräkning vid fråga om den pension,
hvartill de eljest kunna vara eller blifva berättigade; dels ock ställa
till Kongl. Majås förfogande på extra stat för år 1881 ett belopp
af 50,000 kronor, att af Kongl. Maj:t användas till lämpliga belö¬
ningar åt öfrige deltagare i förevarande forskningsfärd.»
Efter uppläsning häraf yttrade
Herr Flensburg: Då jag gjort den erfarenheten, att en god
sak ofta försvagas genom för många ord, och då jag anser, att den
föreliggande saken är tillräckligt god för att tala för sig sjelf, vill
jag inskränka mig till att vördsamt uttala ett enkelt, varmt och
hjertligt menadt tack till icke allenast Stats-Utskottets ledamöter
utan äfven de motionärer inom Riksdagens båda Kamrar, hvilka tagit
initiativet i denna fråga, hvars besvarande af Riksdagen i öfverens¬
stämmelse med Utskottets hemställan skall, jag är lifligt öfvertygad
derom, i hela landet framkalla ett lika enhälligt som ljudligt bifall.
Med anledning häraf vågar jag anhålla om bifall till Stats-Ut¬
skottets förslag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad.
U tskottets hemställan.
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 41.
Kammaren biföll
3
N:o 41.
34
Lördagen den 17 April, e. in.
Ang. stämpel- § 10.
pappers-
ofgiften. Föredrogs Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 14, angående
(Forts.) stämpelpappersafgiften.
Punkterna 1—5.
Biföllos.
I punkten 6 hade Utskottet, med anledning af Herr Sven Hå-
Jeansons inom Andra Kammaren väckta motion N:o 104, hemstält,
att i 8 § af stämpelpappersförordningen måtte införas ett 18:de mo¬
ment af följande lydelse:
»I de fall, då enligt denna författning stämpelafgift skall be¬
räknas efter fast egendoms taxeringsvärde, må, i fråga om samma
värde, debetsedel, så upprättad, som gällande bevillningsstadga före-
skrifver, ega lika vitsord med af häradsskrifvare eller vederbörande
uppbördsman utfärdadt taxeringsbevis.»
Beträffande denna punkt, vid hvilken reservation inom Utskot¬
tet afgifvits af Herr E. G. Boström, anförde
Herr Berglöf: Med anledning af Bevillnings-Utskottets förslag
i denna punkt anser jag mig böra fästa Kammarens uppmärksamhet
på de olägenheter, som kunna uppstå i följd af vissa bristfälligheter
i det formulär för debetsedel, som för närvarande finnes i Bevill-
ningsstadgau. Taxeringsbevis bör innehålla icke endast uppgift på
egendomens namn och taxeringsvärde, utan äfven pa dess skattetal
etter areal äfvensom natur; formuläret till debetsedlarne innehåller
deremot icke annat än uppgift å den skattskyldiges namn, samt på
egendomens namu och nummer. Det torde derför efter mitt förme¬
nande vara nödigt, att eu förändring af detta formulär vidtages, in¬
nan man beslutar att tillerkänna debetsedel lika vitsord med behö¬
rigen utfärdadt taxeringsbevis, på det icke ett sådant stadgande måtte
lända-till ganska stora olägenheter för de myndigheter, som detsamma
skola tillämpa. För öfrigt innehåller formuläret icke ens uppgift på
året, för hvilket debetsedeln gäller. Under sådana omständigheter
och under förutsättning att debetsedlarne äro fullt öfverensstämmande
med Bevillningsstadgans föreskrifter, lärer det blifva nästan omöjligt
att för domare med flera använda den på sätt som föreslagits. Nu
är dock händelsen att debetsedlarne i allmänhet upprättas mera full¬
ständigt än som nyss nämndes, men formulärets bristfälligheter hafva
dock gifvit anledning till att man har olika debetsedlar pa olika
ställen. Debetsedlarne kunna också, tvärt emot hvad Utskottet an¬
tagit, vara i detaljerna felaktiga och bristfälliga, utan att det län¬
der den skattskyldige till skada, så länge det endast är den skatt¬
skyldiges namn och debetsedelns slutsumma, som vid uppbördstillfäl-
Lördagen den 17 April, e. m.
35 Dito 41.
let jemföres med uppbördsboken, och så länge det icke är möjligt för
den med denne senares upprättande helt och hållet upptagna härads-
skrifvaren att sjelf taga någon befattning med debetsedlarnes utskrif¬
ning. Det är först genom 1861 års Bevilluingsstadga som det före-
slcrifvits att taxeringsvärdet skall upptagas å debetsedeln. Att det
ännu icke upptages på somliga håll, såsom jag sett af Utskottets be¬
tänkande, torde komma sig deraf att Bevillningsstadgan har ett mil¬
dare uttryck, nemligen' "»höra upptaga fastighetsvärdet», än det Ut¬
skottets betänkande innehåller eller att »debetsedlarne skola upptaga
taxeringsvärdena». Men dessa värden behöfva icke införas i upp¬
bördsboken och kunna derföre icke derur med de särskilda skattetit-
larne blifva på debetsedlarne upptagne, utan inskrifvas direkte ur ta-
xeringslängderna af stundom mindre vana biträden, hvadan det lätt
låter tänka sig att skriffel kunna begås och blifva obemärkta. Det
är sålunda omöjligt att anse eu debetsedel uppgjord efter det for¬
mulär, som nu gällande Bevillningsstadga innehåller, såsom ett till¬
fyllestgörande taxeringsbevis, hvilket torde böra innehålla tillförlit¬
lig uppgift på egendomens namn och areal eller skattetal samt värde.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag vördsamt om
utslag på Utskottets förslag, till dess eu annan redaktion af Bevill-
ningsförordningen i denna del blifvit faststäld.
Herr Johan Anderson i Tenhult: Det förefaller mig minst
sagdt besynnerligt, att den föregående talaren velat påstå, att en
statens tjensteman icke skall göra sin pligt. I 3 § bevillnings¬
stadgan står tydligt uttryckt, hvad eu häradsskrifvare i detta afse¬
ende är skyldig att göra. Det heter nemligen, att debetsedlarne
skola sammanfattas och utfärdas med ansvar för deras vigtighet,
och i formuläret N:o 14 står vidare, huru eu debetsedel skall vara
beskaffad. Vid sådant förhållande påstår jag ännu en gång, att det
förefaller mig högst besynnerligt, att man kan säga, att det icke
ligger något värde uti, hvad häradsskrifvaren sålunda är skyldig att
göra. Om en häradsskrifvare eller annan tjensteman icke gör sin
skyldighet såsom lag bjuder, äro väl hans handlingar härutinnan
olagliga; men jag kan icke finna det vara Riksdagen värdigt, att
innan ännu en af en tjensteman förrättad handling är befunnen
olaglig eller origtig, frånkänna den värde.
Jag yrkar således på det enträgnaste bifall till Utskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Friherre Fock: Jag skall yttra mig mycket kort och det så
mycket hellre, som jag helt och hållet saknar praktisk erfarenhet
om stämpelpappersförordningens tillämpning. Men då här varit fråga
om att åstadkomma en lättnad och en lindring i kostnader och
besvär, som Utskottet trott utan fara kunna ske, har jag för min
del äfven deltagit i detta beslut.
Nu ber jag Herrarne emellertid bemärka, att det föreslagna
Ang. stämpel-
pappers-
afgiften.
(Forts.)
Nso 41. 36
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. stämpel¬
papp er s-
afgiften.
(Forts.)
stadgandet icke innehåller annat än följande, som jag her att få
uppläsa: m de fall då enligt denna författning stämpelafgift skall
beräknas efter fast egendoms taxeringsvärde, må, i fråga om samma
värde, debetsedel, så upprättad, som gällande bevillningsstadga
föreslcrifver, ega lika vitsord med af häradsskrifvare eller veder¬
börande uppbördsman utfärdadt taxering sbevis.» Då man ställer
detta tillsammans med föreskriften i 31 § bevillningsstadgan, som
säger, att debetsedel skall bland- annat utvisa såväl taxeringsvärdet
å hvarje inom taxeringsdistriktet belägen skattskyldig fast egendom
som beloppet af den derför utgående bevillning, så synes det, som
om Bevillnings-Utskottet haft fog för denna sin hemställan. I hän¬
delse emellertid debetsedeln härutinnan är felaktig, så är den icke
heller upprättad så som gällande bevillningsstadga föreskrifver, och
i så fall förklarar domaren, att den icke har gällande kraft, samt
att taxeringsbevis måste företes. Under sådana förhållanden har jag
icke hyst någon tvekan att deltaga i Utskottets hemställan i denna
punkt, till hvilken jag vågar tillstyrka bifall.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
enligt de gjorda yrkandena, hvarefter Kammaren biföll Utskottets
hemställan.
Punkten 7.
Bifölls.
Punkten 8.
Utskottet hade hemstält:
att Riksdagen, med bifall till hvad ledamoten af Andra Kam¬
maren Herr S. Ljunggren i sin motion N:o 48 föreslagit, ville i
underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t genom sak¬
kunnige män låta utarbeta och så snart ske kunde för Riksdagen fram¬
lägga fullständigt förslag till ny förordning angående stämpelpappers-
afgiften.
Herr Hedlund, som inom Utskottet reserverat sig mot nämnda
hemställan, yttrade: Då jag anmälde min reservation emot denna
punkt i Utskottets betänkande, härledde detta sig från två omstän¬
digheter. Det syntes mig sålunda vara uti motiveringen något skarpt
framhållet, hurusom den nuvarande stämpelpappersförordningen lede
af åtskilliga brister med särskild hänsyn till de svårigheter, hvari
åtskilliga domare skulle hafva råkat vid densammas tillämpning.
Men denna anmärkning faller tillbaka på Bevillnings-Utskottet, som
för några riksdagar sedan just sysselsatte sig med stämpelpappers¬
förordningen och uppsatte bestämmelser rörande domarne med led-
Lördagen den 17 April, e. m.
37 N:o 41.
ning af många uppgifter från domare. Det var således ej något
hastverk, utan ett arbete, som med bästa möjliga ledning» utfördes,
hufvudsakligen af Utskottets vice Ordförande.
Detta är emellertid en sak af mindre vigt, men jag har äfven
en anmärkning att göra mot den s. k. klämmen. Jag har nemligen
ej kunnat vara med om att begära, det Kongl. Maj:t täcktes genom
sakkunnige män låta utarbeta ny stämpelpappers-förordning, utan
ansett tillräckligt, att Riksdagen skulle hemställa det Kongl. Maj:t
måtte gå i författning om, att förslag till ny sådan förordning må
varda för Riksdagen framlagd. Skilnaden synes mig vara den, att
om utredning begäres genom sakkunnige män, vi få en ny komité
till de många, vi haft, och jag tror, att allmänna tanken i denna
Kammare är den, att dessa komitéer blifva oss alltför många och
dyra, samt att framförallt de medföra så att säga ett misstroende¬
votum mot vederbörande förvaltande myndighet, då man väl bör
kunna påräkna så mycken sakkunskap inom vederbörande departe¬
ment, till hvars förfogande stå äfven andra myndigheter och embets¬
man i afseende på upplysningars infordrande att ett arbete kan ut¬
föras, som att döma af motiven i betänkandet hufvudsakligen består
i ordnandet af bestämmelserna och fyllandet af en eller annan lucka.
Ur denna synpunkt har jag önskat, att klämmen skulle få följande
lydelse: »att med bifall till hvad motionären föreslagit, Riksdagen
må i underdånig skrifvelse anhålla, det måtte Kongl. Maj:t gå i
författning om, att ett fullständigt förslag till ny förordning an¬
gående stämpelpappersafgiften må varda utarbetadt och för Riksdagen
så snart ske kan framlagd t.» Jag anhåller om proposition å detta
förslag.
Herr Fredricson: Då de skäl, reservanten Herr Hedlund anfört,
inom Utskottet ansågos så svaga, att något afseende på dem ej
kunde fästas, så tror jag, att Kammaren kan bifalla Utskottets för¬
slag, hvarom jag anhåller att få framställa yrkande.
Herr Fosser: Jag kan ej finna annat än, att hvad Utskottet
och reservanten föreslagit i sak är alldeles detsamma. Endast orda¬
lydelsen är olika. Ått begära det Kongl. Maj:t måtte gå i författ¬
ning om utarbetande af förslag till ny stämpelpappersförordning
eller begära att Kongl. Maj:t måtte genom sakkunnige män låta
utarbeta ny stämpelpappersförordning, synes mig vara detsamma, ty
meningen kali väl ej i förra fallet vara, att arbetet bör ske genom
icke sakkunnige män. Utskottet har ej alls nämnt något om en ny
stämpelpapperskomité, utan ansett, att det borde öfverlemnas till
Regeringens pröfning, om den ena eller andra vägen till målets vin¬
nande skulle vara lämpligast.
Då Första Kammaren redan bifallit, hvad Utskottet föreslagit,
och reservantens förslag, enligt mitt förmenande, i sak är alldeles
lika med Utskottets, så tillåter jag mig yrka bifall till Utskottets
förslag.
Ang. stämpel¬
pappers-
af giften.
(Fort9.)
N:o 41. 38
Ang. stämpel¬
pappers-
afgiften.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
Herr Hedlund: Jag fäster uppmärksamheten på, att jag ej
skulle hafva framstält mitt särskilda yrkande, om dess innehall varit
alldeles detsamma som Utskottets förslag. Förhållandet är nem¬
ligen, såsom Herrarne torde veta, att den vanliga formen, da Riks¬
dagen begär en komité utan att använda ordet »komité», just är
»sakkunnige män». Utan tvifvel skall Regeringen sa tolka detta af
Utskottet använda uttrycket, och för att undvika detta är det
som jag i stället vill använda uttrycket »gå i författning om», hvil-
ket innebär, att Riksdagen tänkt sig, det arbetet skulle ske inom
departementet och derunder lydande embetsverk.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
framstält propositioner å de yrkanden, som derunder blifvit gjorda,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Derefter begärdes ordet af
Herr Th o masson, som anförde: Uti det statsrådsprotokoll,
som till Högsta Domstolen beledsagade Kongl. Maj:ts förslag till för¬
ordning innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteck¬
ning och utmätning af jernväg m. in., anförde Herr Statsrådet och
Chefen för Justitiedepartementet bland annat följande:
»Lika med komitén» — d. v. s. den komité, som den 12 Juli
1878 erhöll nådigt uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga
stadganden om säkerhet i jernvägar och dermed jemförliga anlägg¬
ningar — »anser äfven jag, att, om med afseende å de af'jernvägs-
aktiebolagen redan upptagna obligationslånen inteckning till säker¬
het för hela lånet skall fastställas, när sådan säkerhet sökes allenast
af en obligationsinnehafvare, ett stadgande af Riksdagen blir nödigt,
att, då de till dylika lån hörande obligationer intecknas, befrielse
eller väsentlig lindring i skyldigheten att dem med stämpelpapper
belägga medgifves. Derjemte torde, enär jernväg ej kan styckas
och såsom föremål för köp har ett vida högre värde, än vid försälj¬
ning af fastighet i allmänhet förekommer, samt en omorganisation
af bankrutterade jernvägsaktiebolag icke bör genom alltför höga ut¬
gifter till det allmänna försvåras, tillika böra tagas i öfvervägande,
om icke särskilda grunder må bestämmas för stämpelbeläggning af
köpebref å jernväg. Ifrågavarande förslag är för närvarande föremål
för Lag-Utskottets granskning och kommer, så snart granskningen
deraf hunnit afslutas, att framläggas till Riksdagens behandling.
Jag har derför ansett mig böra fästa Bevillnings-Utskottets upp¬
märksamhet på nyss upplästa uttalande, på det att Utskottet, på
sätt det finner lämpligast, må hålla vägen för sig öppen att i be¬
rörda afseende för Riksdagen göra den framställning, hvartill ett
möjligt bifall till förslaget må finnas föranleda.
Lördagen den 17 April, e. in.
§ 11.
39 N:o 41.
Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till vexellag samt till
förordning om nja vexellagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall.
Utskottet, som i Utlåtandet intagit berörda Kongl. proposition
jemte de med densamma till Riksdagens godkännande öfverlemnade
lagförslag, hade på anförda skäl gjort den hemställan,
»att Kongl. Maj:ts föreliggande nådiga proposition med för¬
slag till
1) Vexellag,
2) Förordning om nya Vexellagens införande och hvad i afse¬
ende derå iakttagas skall,
måtte af Riksdagen bifallas; dock med det förbehåll, att författnin-
garne ej skola blifva gällande i annat fall, än att med vexellags-
förslaget öfverensstämmande vexellagar varda i Norge och Danmark
antagne.»
Sedan Kammaren, på derom af Herr Talmannen gifven propo¬
sition, beslutit, att uppläsning af lagförslagen icke skulle ega rum,
anförde
Herr Peyron: Vår nuvarande vexellag är jemförelsevis ung:
den är född den 23 Augusti 1851. Den är väl och lyckligt hop¬
kommen, och den har i praktiken icke lemnat mycket öfrigt att
önska. Efter mitt förmenande skulle således denna lag icke bort
vara den första, som skulle omarbetas —■ ty många andra lagar torde
förr kräft en omarbetning — om ej särskilda och, jag medgifver. det,
berättigade anledningar dertill förefunnits. Våra närmaste grannar,
norrmäns och danskars vexellagar äro nemligen obestridligen de
sämsta, som vi känna. Det var således lika nödvändigt för dessa
nationer som för alla andra, h vil ka stå i intima affärsförbindelser
med dem, att något snarligen gjordes för att förbättra och förändra
dessa från flera håll öfverklagade missförhållanden; och då man nu
ville gripa sig au dermed, låg det ganska nära till hands, att också
vi skulle, om möjligt, förena oss om detta lagstiftningsarbete, för att
förskaffa oss den likställighet länderna emellan, som i sådana frågor
i synnerhet alltid är eftersträfvansvärd. Resultatet föreligger uti
den nu framlagda vexellagen. Den är ganska nära öfverensstäm¬
mande med hvad vår förra lag innehöll; åtskilliga mindre förändrin¬
gar till det bättre hafva väl blifvit vidtagna, men de äro efter mitt
förmenande icke af den betydelse, att vi icke ganska gerna skulle
kunnat undvara dem. Deremot finnas bestämmelser, som dels efter
min uppfattning äro mindre lämpliga, dels antagligen föranledande
till både svårigheter och obehag. Jag vill bedja att få påpeka några
af dem.
Ang. ny
vexellag.
N:o 41. 40
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. ny I § 21 förekommer ett nytt stadgande om att godkännande af
vexellag. Yexel är giltig!, om blott godkännarens namnteckning finnes å vexelns
(Forts.) framsida. Jag föreställer mig att, fastän tid är penningar, det säl¬
lan bör kunna blifva så brådkorn, att man ej medhunne att låta en
sådan namnteckning föregås af det hittills använda ordet »antages»,
»accepteras» eller dylikt; och jag fruktar, att uteslutandet af detta
ord skall oftare gifva anledning till förfalskningar; ty det är natur¬
ligtvis mycket lättare för den, som vill begagna sig deraf, att öfver¬
komma eu namnteckning än handskriften i öfrigt. Då emellertid
berörda stadgande icke är gifvet såsom en skyldighet, utan endast
såsom en rättighet, kan man naturligtvis undvika det, och jag för¬
modar, att vi bär i Sverige komma att följa en sådan taktik.
I § 35 heter det: »Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå
den lyder. Är det mynt ej gångbart på betalningsorten, och har
icke vexelgifvaren genom ordet »effektiv» eller motsvarande uttryck
särskilt föreskrifvit betalning i det främmande myntslaget; då må
vexelsumman gäldas i inländskt mynt efter den vexelkurs, hvartill
på den ort, der betalningen sker, eller på närmaste inländska vexel-
plats vexlar, utstälda i det främmande myntslaget och lydande på
betalning vid uppvisandet, köpas å den tid, inlösen sker». I § 38
af vår nu gällande vexellag finnes ett tillägg derom att. i fall det
saknas en kort vexelkurs, betalningen får ske efter lång kurs med
ränta. Jag tror icke, att man gjort någon vinst på att hafva stym¬
pat denna §. En § i förslaget eller den 22:dra, som Utskottet tyc¬
kes anse vara den farligaste och olämpligaste, har dock icke före¬
fallit mig så betänklig. Första delen af denna § lyder: »Vexel skall
godkännas efter sin lydelse utan vilkor eller förbehåll; dock må god¬
kännande inskränkas till en del af vexelsumman». Detta finnes re¬
dan förut stadgadt i 24 § af vår nuvarande vexellag. Men den 22
§ i förslaget innehåller dessutom detta tillägg: »Göras andra inskränk¬
ningar eller vilkor, vare de utan verkan». Sär det således stadgas,
att en vexel skall godkännas utan vilkor eller förbehåll, är det tyd¬
ligt att, om några sådana göras, dessa böra vara utan verkan. Jag
anser derföre, att detta tillägg i § 22 gerna kunde vara borta så¬
som varande blott ett onödigt fastställande af hvad, som stadgats i
stycket förut. Deremot hyser jag vida större betänkligheter mot
§§ 20, 30, 45, 46 och 47 i fråga om den i dessa §§ bestämda no-
tifikationsskyldigheten. Att vi bär i landet, som icke äro vana vid
notifikationsskyldigheten, skola åtminstone till eu början finna den
besvärlig, derom är jag fullt öfvertygad. Jag skulle helst också
hafva sett, om alla dessa bestämmelser kunnat borttagas, men då
det är påtagligt, att så icke kan ske, och då notifikationsskyldig¬
heten finnes stadgad i alla vexellagar, utom den svenska och den
finska, hvaraf framgår, att mängden af nationer funnit sig deri, så
vore det måhända väl strängt, att sådana föreskrifter fördömas åt¬
minstone af dem, som icke försökt dem.
Summan emellertid af de granskningar, som jag underkastat
Lördagen den 17 April, e. m.
41 N:o 41.
förslaget, och de jemförelse^ som jag gjort mellan de båda lagarne,
är den, att jag lika gerna qvarblifver vid den gamla lagen, som jag
öfvergår till den nja. Men det finnes ett skäl, som verkat afgö¬
rande på mitt blifvande votum, och det är denna lags historik. Se¬
dan nemligen Riksdagen genom sin underdåniga skrifvelse den 9
Maj 1876 tagit första initiativet, samarbetade eu komité af svenska,
norska och danska män samt framlade ett förslag utan någon me¬
ningsskiljaktighet.
Om vi besinna, huru svårt vi hafva inom dessa fyra murar att
vara eniga om äfven den allra minsta obetydlighet, så är denna
enighet hos representanter för tre folk redan ganska betecknande.
Då vidare detta förslag öfverlemnades till Sveriges högsta domstol
och Justitiedepartementet och utgick derifrån åtminstone till formen
så förändradt, att nästan ingen § förblifvit orubbad, och förslaget i
detta skick sedan åter presenterades, så hafva Norges och Danmarks
komiterade, Norges och Danmarks Regering och Norges och' Dan¬
marks folkrepresentanter utan reservation godkänt förslaget. Denna
undfallenhet anser jag värd att taga vara på, i synnerhet som den
kommer från ett håll, der man, om man också i allmänhet ej ogerna
vill konsertera med oss, dock sällan är benägen att låta oss utföra
första stämman. Detta tillmötesgående anser jag båda godt för
framtiden, då vi skola fortsätta med vårt kandelslagstiftningsarbete,
och det Er detta, som också bestämt mig att yrka bifall till lagen
i sin helhet utan några slags anmärkningar.
Ang. ny
vexellag.
(Forts.)
Herr Flensburg: Det är kanske vågadt att deltaga i diskussio¬
nen om ett lagförslag, som redan på förhand är bestämdt att gå
igenom. Det är måhända äfven vågadt att framkomma med an¬
märkningar deremot, synnerligast som Första Kammaren redan bi¬
fallit Lag-Utskottets hemställan. Men jag anser mig dock böra yttra
några ord.
Den föregående ärade talaren har sparat mig besväret att upp¬
draga en historik öfver denna fråga. Det är af en stor vigt, att
de skandinaviska länderna få en gemensam handelslagstiftning, och
det är eu vacker början, som nu gjorts genom den föreslagna vexel-
lagen, men, liksom den nämnde talaren, får jag upprigtigt bekänna,
att jag är lika tillfredsstäkl med vår gamla svenska vexellag. Om
det också icke kan tjena till något att göra anmärkningar mot före¬
liggande lagförslag, så anser jag dock, huru förmätet det än må be¬
traktas, att eu småstadsköpman uppträder med anmärkningar mot
en komité, som varit sammansatt af framstående lagkunnige per¬
soner och framstående affärsmän från den skandinaviska Nordens
största handelsplatser, mitt samvete bjuder mig att framställa några
invändningar till den kraft och verkan de kunna hafva.
I § 18, der-det heter: »Lyder vexel — — — — — -— skall
den före förfallodag^!! förevisas vexelbetalare!! till godkännande»,
synes mig, att orden: och »domiciliering» böra tilläggas efter orden:
N:o 41. 42
Lördagen den 17 April, e. in.
Ang. ny
vexellag.
(Forts.)
»godkännande». Detta är dock icke någon väsentlig sak att fästa
sig vid. Deremot är jag i fråga om § 22 af en motsatt åsigt med
Herr Peyron, som icke anser sig hafva någon anmärkning att fram¬
ställa mot denna paragraf, fastän den för Utskottet förefallit vara
ömtålig. Enligt denna paragraf är acceptanten förbjuden att accep¬
tera med vilkor eller förbehåll. Med afseende på detta förbud ber
jag att få fästa de Herrars uppmärksamhet, livilka tillhöra affärs-
verlden, derpå, att i England ofta förekomma vexlar att betalas
efter kurs i öfverensstämmelse med påtecknadt indossement. Sedan
eu sådan vexel blifvit presenterad till accept eller redan dessförinnan,
går den i handeln från den ene bankiren till den andre. Någon af
dessa senare innehafvarne behagar möjligen derefter sända vexeln
t. ex. till Sverige, med en i endossementet utsatt, så orimligt hög
kurs, att den ofta med 25, 30, ja, ända till 50 öre öfverstiger den
vid förfallotiden gällande kursen. Detta har ofta inträffat i min
praktik. När nu en dylik vexel presenteras bär i Sverige, så är
acceptanten enligt nyssnämnda paragraf, i fall han förbisett påteck-
ningen »efter endossement», tvungen att betala vexeln efter den kurs,
som i endossementet är utsatt. Tillämpningen af denna paragraf
kan derför föranleda till både obehag och kostnader. Då nemligen
vexeln presenteras för acceptanten, har denne att välja mellan an¬
tingen att underkasta sig förlusten på kursen eller ock att låta vexeln
protesteras. Men som vexeln i öfrigt kan vara fullkomligt rigtig
till beloppet, så undviker man gerna som hederlig karl att i sådant
fall låta protest ega rum, ehuru man i sjelfva verket gör eu för¬
lust. Hvad i paragraf 22 föreskrifves i fråga om en vexels god¬
kännande, utan hvarje förbehåll, anser jag derför mindre välbetänkt.
Hvad angår § 35 i den nya lagen, så har Herr Peyron redan
antydt, att ordalydelsen af motsvarande paragraf i den gamla vexel-
lagen är bättre än den nu föreslagna, som är följande:
»Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder. År det
mynt ej gångbart på betalningsorten, och har icke vexelgifvaren ge¬
nom ordet »effektiv» eller motsvarande uttryck särskilt föreskrifvit
betalning i det främmande myntslaget, då må vexelsumman gäldas
i inländskt mynt efter den vexelkurs, hvartill på den ort, der betal¬
ningen sker, eller på närmaste inländska vexelplats vexlar, utstälda
i det främmande myntslaget och lydande på betalning vid uppvisan¬
det, köpas å den tid, inlösen sker».
Men nu är förhållandet att å högst få vexelplatser noteras så
beskaffade a vista kurser; utan de flesta vexelnoteringar göras å korta
papper, vanligtvis stälda att betalas 14 å 15 dagar efter dato. Der¬
efter får man vanligen inkassera vexeln, hvarigenom sista vexelinne-
hafvaren vid remissen kommer att lida kursförlust.
I 43 § heter det: »År vexel stäld att betalas å annan ort än
der vexelbetalare!! bor, skall vexeln å betalningsorten uppvisas för
den, af hvilken betalningen skall erläggas (domiciliaten), eller, der
en sådan ej är i vexeln nämnd, hos godkännaren sjelf. Erhålles ej
43 N:o 41.
Lördagen den 17 April, e. m.
betalning, eller lian den, för hvilken vexeln borde uppvisas, icke
träffas å betalningsorten; då skall vexelinnehafvaren, så framt han
vill bevara sin rätt till återgångstalan emot vexelgifvaren och öfver¬
låtare, på den ort protestera, efter t}" i § 41 sagdt är. Skall be¬
talningen erläggas af annan man än godkännaren, och försummar
vexelinnehafvaren att hos den man protestera, förloras vexeirätten
äfven emot godkännaren.» Det vore kärt, om någon af Lag-Ut¬
skottets ledamöter ville litet tydligare förklara, huru det skall gå
till att protestera en så beskaffad vexel, å hvars uppvisningsort hvar¬
ken domiciliat eller acceptant hafva sin hemvist eller kunna an¬
träffas. Jag förutsätter, att den person, som accepterat vexeln till
betalning, icke har angifvit, hos hvem på uppvisningsorten vexeln
skall betalas; och då blir den naturliga frågan: hvar skall vexeln
protesteras, då hvarken domiciliat eller acceptant finnes på platsen?
Icke kan den protesteras i luften! Visserligen föreskrifves i para¬
grafen att i sådana fall vexeln skall protesteras hemma hos accep-
tanten. Men om då vexeln skall protesteras t. ex. hos en landt-
liandlande, som bor på eu aflägsen ort, så möter mig svårigheten att i
rätt tid anträffa kronofogden, och jag kan derigenom blifva urstånd-
satt att lemna den underrättelse till min föregående vexelgifvare,
hvartill jag enligt efterföljande § 45 är skyldig. I denna paragraf
stadgas nemligen skyldighet för innehafvare!! af en protesterad vexel,
att om protesten notificera den honom närmast föregående vexel-
gäldenären. Detta är eu nyhet, som vi icke hafva i den gamla
vexellagen; men jag erkänner, att det kan vara af vigt, att ett sa-
dant stadgande inflyter, da det alltid måste lända till större säker¬
het för vexelöfverlåtaren. Det blir visserligen förenadt med besvär
för affärsmannen, men kan äfven hafva sina goda sidor. Men, derest
paragrafen skall kunna efterlefvas. anser jag nödvändigt, att ett
åliggande finnes för notarius publicus att i rätt tid återlemna en
vexel, som blifvit protesterad. Man kan nemligen tänka sig, att
han håller så länge på vexeln, att det blir för sent för mig att noti¬
ficera; ty jag kan icke verkställa notifikation, förrän jag vet, att
vexeln de facto är protesterad; äfven om jag öfverlemnat vexeln till
notarius publicus i och för protest, lian jag icke veta, om ej må¬
hända vexelacceptanten gått till notarius publicus och erlagt betal¬
ning.
I § 52 är i afseende å återgångskraf för vexel stadgadt, att
öfverlåtare, som inlöst återgången vexel, eger rätt att bekomma,
utom annat, provision till en tredjedel för hundra af vexelsumman,
men att rätten att beräkna provision upphör, när provisionernas
sammanlagda belopp redan uppgått till två för hundra af vexelsum¬
man. I den gamla vexellagen är ingen sådan inskränkning stadgad,
och jag vill fästa uppmärksamheten på, hvad följden blir, om på
vexeln finnas t. ex. sju eller åtta endossenter: då få de första sex
tillgodoräkna sig en tredjedels procent i provision, men de efter¬
följande fä ej åtnjuta en sådan fördel; och detta anser jag vara eu
orättvisa emot dem.
Ang. ny
vexellag
(Forts.)
i
X:o 41. 44
Lördagen den 17 April, e. m.
Ang. ny
vexellag.
(Forts.)
§ 53 stadgar, att återgångsfordran må uttagas genom ny s. b.
recambiovexel. Paragrafen anser jag för min del kunna saklöst
uteslutas.
Dessa äro de få anmärkningar, som jag tillåtit mig att göra.
Några liera hade måhända äfven kunnat framställas. Det skulle
glädja mig, om någon ledamot af Lag-Utskottet godhetsfullt ville
upplysa mig om min möjliga missuppfattning af en eller annan para¬
graf eller ville upptaga mina anmärkningar till bemötande. I hvarje
fall, och då jag, i likhet med Herr Peyron, anser det vara af vigt,
att en vexellag, som redan blifvit antagen af de danska och norska
representationerna, blir satt i kraft, vill jag ej på grund af de an¬
märkningar, jag framstält, göra något som helst yrkande.
Herr Hammarberg: Jag är i åtskilligt förekommen af de
tvenne föregående talarne. Såsom denna lag här föreligger, anser
jag det vara ändamålslöst att ingå i pröfning af dess särskilda para¬
grafer, ty vi hafva efter mitt förmenande endast att välja emellan
antagande eller förkastande af lagen i dess helhet. Och då jag på
grund af samma skäl, som den förste ärade talaren framhöll, nem¬
ligen lagens egen historia, icke anser mig kunna eller böra yrka an¬
slag derå, ehuru jag finner vår gamla vexellag vara i åtskilliga af-
seenden lika god, om icke bättre, yrkar jag bifall till det nu före¬
liggande lagförslaget.
Herr Hammarskjöld: Då en af de talare, som uppträda
särskildt begärt, att någon af Lag-Utskottets ledamöter måtte yttra
sin åsigt om åtminstone eu af de utaf honom framstapla anmärknin¬
gar, skall jag bedja att få säga några ord. Jag skall härvid icke
sysselsätta mig med alla de paragrafer, emot hvilka betänkligheter
blifvit framstälda, och jag skulle icke limma det; tv jag har icke
lyckats uppfatta ens ordningsnumren å samtlige de paragrafer, emot
kvilka anmärkningarna blifvit rigtade, än mindre anmärkningarnas
innehåll.
Det föreföll mig, som om det företrädesvis varit två paragrafer
eller två grupper af paragrafer, som hade väckt de ärade talarnes
betänkligheter, nemligen å ena sidan 21 och 22 §§ och å den andra
alla de paragrafer, som handla om notifikationsskyldigheten, hvilken
finnes hufvudsakligen omtalad i §§ 45—47. I afseende å notifika¬
tionsskyldigheten kan jag fatta mig kort, då det redan blifvit påpe-
kadt, att Sverige och Finland äro de enda länder, hvarest icke noti-
fikationsskyldighet redan eger rum, men att i öfrigt sådan skyldig¬
het finnes inom hela den störa kommersiella verlden, hvilken, så vidt
kändt är, funnit sig val deraf. Jag kan derför icke förstå att no¬
tifikationsskyldigheten kan vara något så förskräckligt, att Sverige
behöfver bäfva tillbaka för densamma. Ja, vi kunna draga ännu en
annan slutsats häraf, nemligen att denna skyldighet måste hafva med
sig åtskilliga fördelar, som kunnat förmå flera stora folk att be-
Lördagen den 17 April, e. in.
45 N:o 41.
hålla den. Hvilka dessa, fördelar kunna vara ligger lätt i dagen.
Om nemligen notifikation ej eger rum, kunna genom ett dröjsmål med
underrättelse om bristande accept eller betalning föregående egares
af vexeln, hvilka för vexelaceeptet och vexelns inlösen stå i ansvar,
ådragas förluster. Desse hafva således intresse af att så snart som
möjligt blifva underrättade derom, att en vexel, som man tror vara
accepterad eller på rätt tid inlöst, icke blifvit behandlad så, som den
borde. Det ligger i sakens natur och torde äfven bekräftas af sven¬
ska affärsmäns egen erfarenhet. Redan den äldre Lagberedningen hade
också påpekat, att ett undantag för Sverige i afseende på denna skyl¬
dighet kunde för Sveriges affärsmän medföra svårigheter, i det de,
förledda af den svenska lagstiftningens tystnad, kunde komma att
försumma den notifikationspligt, som utländsk lag inskärper i afse¬
ende å utländska vexelförhållanden.
Den andra klassen af betänkligheter i denna lag angår beskaf¬
fenheten af accepten och dervid först den bestämmelsen i lagförslaget,
att godkännarens namnteckning på vexelns framsida skall få utgöra
giltigt godkännande. Jag vill dock i detta afseende nämna, att den
tyska, belgiska och nord-amerikänska vexelrätten har samma stad¬
gande och, så vidt komiterades i betänkandet meddelade uppgifter
äro rigtiga, hvilket jag icke har någon anledning att betvifla, bar
en tolkning af den engelska rätten i motsatt figtning föranledt
eu lagstiftning hvarigenom en åsigt, öfverensstämmande med det nu
föreliggande lagförslaget, blifvit antagen.
Yigtigare är bestämmelsen derom, att tillägg till en accept
äro ogiltiga, utom'i afseende på summan, som godkännandet om¬
fattar. Härvid vill jag anmärka, att accept, som nu tecknas af
acceptant, på begäran af den, som bar vexeln i handom, icke kan
betraktas såsom en affär mellan blott dessa två personer, utan att
äfven föregående vexelinnehafvare hafva intresse af denna accept. Nu
är redan i den gamla vexellagen förbjudet att genom öfverstrykning
eller annorledes omintetgöra en accept, som en gång blifvit tecknad,
och i lagförslaget är samma bestämmelse intagen. Men detta för¬
bud skulle ofantligt lätt kunna praktiskt kringgås, om man godkände
tillägg till en gifven accept, ty om till exempel accepten redan vore
tecknad och acceptanten sedermera ångrade sig, så skulle man kunna
tänka sig eu öfverenskommelse mellan honom och innehafvaren af
vexeln, väl icke om en öfverstrykning af accepten, tv det är förbjudet,
men om ett tillägg dertill, som i praktiskt afseende gjorde accepten
fullkomligt värdelös. Det är detta kringgående af lagens förbud mot
omintetgörande af tecknade accept, som man velat förekomma genom
ett förbud att göra tillägg till accepten.
Nu har man emellertid på begäran från Sverige mildrat denna
regels stränghet derigenom, att man tillåtit det slags tillägg till
accept, hvarigenom accepten kommer att omfatta allenast en del af
vexelns summa. Talaren från malmöbänken har emellertid nyss
nämnt, att vissa engelska vexlar, som innehålla, att kursberäkning
Ang. ny
vexellag.
(Forts.)
>T:o 41. 46 lördagen den 17 April, e. m.
Ang. ny skall ega ruin efter eu godtycklig i indossamentet antecknad kurs.
vexellag. jcice skulle kunna omintetgöras genom ett tillägg till accepten. Jag
(Forts.) tror motsatsen. Om nemligen vexeln lyder på ett visst antal
pund sterling, och tillika bestämmes i vexeln att ett pund sterling
i värde skall beräknas efter en viss af indossenten åsatt kurs, som
är orimligt hög; hvad betyder väl detta? Jo, att vexelns summa,
beräknad i svenskt mynt, blir större än hvad den efter vanlig be¬
räkning borde vara. Nu har man likväl rätt att göra tillägg till
accepten, hvarigenom man godkänner vexeln blott till en del af
summan. Om man sålunda med ogillande af den högre kursberäk¬
ningen bestämmer eu lägre kursberäkning i accepten eller hänför
sig till en kursberäkning, som är den vanliga vid betalningstiden,
så har man ju i sjelfva verket accepterat endast en del af vexelsum-
man, hvilket ju enligt lagförslaget är tillåtet. Jag tror alltså, att
denna anmärkning icke har någon betydelse i denna punkt? Men
deremot vill jag gerna erkänna, att det. icke går an att acceptera
eu vexel med bestämmande af en annan betalningstid än den i ve¬
xeln utsatta, hvithet någon gång till följd af mindre goda svenska
affärsvanor egt rum.
Jag skall icke trötta Kammaren med att gå vidare. Blott det
vill jag ytterligare nämna, att jag anser den anmärkning, som blifvit
framstäld mot § 43 i lagförslaget, sakna skäl. Då den ärade repre¬
sentanten från Malmö sade, att han icke visste, huru det skulle tillgå
att uppvisa en domicilierad vexel, då godkännaren icke finnes på den
plats, der uppvisningen skall ske, så får jag hänvisa honom till §;
89 af lagförslaget, der det uttryckligen heter i andra punkten:
»Träffas ej den, mot hvilken skall protesteras, varde protesten verk-
stäld vid hans affärslokal eller bostad.» Har han nu ingen affärs¬
lokal eller bostad, så heter det vidare i samma paragraf: »Är hans
affärslokal eller bostad icke känd och kan upplysning derom af den,
som verkställer protesten, icke heller erhållas hos ortens polismyn¬
dighet, varde förhållandet i protesten anmärkt.» Sedan man sålunda
har vändt sig till polismyndigheten och frågat: »finnes godkännaren
här på stället, har han affärslokal eller bostad», samt fått till svart
»nej, han finnes icke», då har vexelns innehafvare att protestera mot
en sådan godkännare och detta förhållande anmärkes i protesten.
Derigenom har han fullgjort allt, som behöfves, och sedermera är
saken klar.
Såsom jag redan sagt, lyckades jag icke att uppfatta några af
de öfriga anmärkningarna, hvarför jag är ur stånd att nämna något
derom.
Hänvisande i öfrigt till den stora vigten af gemensamhet i de
kommersiella förhållandena och det vackra deri att de tre nordiska
folken förenat sig att gemensamt lagstifta inom ett visst rättsom¬
råde, det område, som ock bäst egnar sig för en gemensam lagstift¬
ning, anhåller jag att få yrka bifall till Lag-Utskottets förslag.
Lördagen den 17 April, e. m.
47 N:o 41
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskot¬
tets hemställan.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 31, i anledning af såväl Kong!. Maj:ts nådiga propositio¬
ner som ock enskilde motionärers framställningar i fråga om efter¬
gift af kronans rätt till vissa danaarf;
N:o 32, i anledning af väckt motion angående eftergift af kro¬
nans rätt till vissa kronan tillhöriga, men i jordeböckerna från äldre
tider under skattetitel uppförda mindre hemmanslotter;
N:o 33, i anledning af nådig remiss med öfverlemnande af för¬
teckning öfven samtliga under Kongl. Kammarkollegii förvaltning
stälda, för statsverkets räkning utarrenderade egendomar;
N:o 34, i anledning af väckt motion om upphörande af Kongl.
Maj:ts rätt att förfoga öfver uppkomna besparingar på hufvudtitlar-
nes anslag m. m.;
N:o 35, i anledning af väckta motioner om utgifvande af oupp-
sägbara statsobligationer, om utgifvande af obligationer i svenskt
mynt samt om upptagande af ett statslån för konvertering af statens
äldre lån;
N:o 36, angående antalet egenhändiga underskrifter å Riksgälds-
kontorets obligationer; och
N:o 37, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra in¬
föras i det nya reglementet för Riksgäldskontor;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15, angående vilkoren*
för tillverkning och försäljning af bränvin;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 14, i anledning af väckt för¬
slag om införande i bankoreglementet af stadganden rörande stor¬
leken af Riksbankens sedlar;
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36, i anledning af väckta förslag
om ändring och tillägg i förordningen den 11 December 1868, an¬
gående särskilda sammankomster för andaktsöfning; samt
N:o 41. 48
Lördagen den 17 April. e. m.
Första Kammarens Protokolls-Utdrag, N:o 124, rörande dess
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, i anledning af väckt förslag
om ändring af Kongl. kungörelsen den 24 Maj 1878 angående öf¬
verlåtelse af åbo- och skatterätt till under bruk skatteköpta hemman.
På förslag af Herr vice Talmannen Wijlc beslöts, att nämnda
ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa sam¬
manträde.
§ 13.
Föredrogs och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser, nemligen:
af Stats-Utskottet:
N:o 14, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, hamn- och brobyggnader samt vattenkommunika¬
tioner, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;
N:o 15, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar; och
N:o 16, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kredi-
tivsummor;
samt af Lag-Utskottet:
N:o 17, i fråga om indrifvande af resterande bidrag från dele-
gare i brandstodsinrättning å landet; och
N:o 18, med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner
angående lag om allmänna värnpligten samt om antagande af en
lag angående flottan tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet
under fredstid.
§ 1U
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 7 11 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
STOCKHOLM, CENTBAL-TRYCKEEIET 1880.