RIKSDAGENS PROTOKOLL.
3880._Andra Kammaren. N:o 39.
Onsdagen den 14 April.
Kl. 11 f. in.
§ 1-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 7 innevarande
månad förda protokoll, äfvensom protokollsutdrag rörande Kamma¬
rens beslut i anledning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.
§ 2.
i DeU, Martin, som, enligt hos Herr Talmannen gjord anmä-
- j *i U® a inträffadt sjukdomsfall inom sin familj, funnit sig
nödsakad att denna dag afresa till hemmet, erhöll, på derom af Herr
1 almamnen framförd begäran, ledighet från riksdagsgöromålen till och
med den 17 dennes.
§ 3.
Foredrogs Lag-Utskottets Memorial N:o 24, i anledning afåter-
xemiss af vissa delar af Utskottets Utlåtande N:o 12, öfver Kongl
Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning om jordegares
ratt öfver vattnet å hans grund med flere dermed sammanhängande
författningar. °
Punkten 1.
Lades till handlingarne.
I punkten 2 hade Utskottet hemstält,
att Andra Kammaren ville fatta beslut öfver §§ 6 och 8 i för¬
ordningen om allmän flottled.
Med anledning af denna hemställan upplästes först § 6 i nämnda
förordning, för hvilken paragraf Utskottet föreslagit följande lydelse:
»För skada, som genom anläggning eller åtgärd för flottleden
eller genom strändernas beträdande eller eljest i följd a/flottningen
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 39.
Angående
§ 6 i förord¬
ningen om all¬
män fottled.
]ST:o B9.
2
Onsdagen den 14 April.
Angående vållas, njute den, som skadan lider, ersättning till högsta skäliga
§ s i förord- belopp, hvartill den skattas må.»
iningen om all- rjr
män flottled.
(Forts.)
Ordet begärdes af
Herr Bälter Sven Brsson, som anförde: I enlighet med det
förslag jag biträdde, då denna fråga förra gången förevar till be¬
handling, får jag äfven nu, vid det förhållande att 4 § i förordnin¬
gen blifvit antagen med den lydelse, som Kongl. Maj:t föreslagit,
hemställa, att den af Herr Hammarskjöld under nyssnämnda förut¬
sättning föreslagna lydelse af ifrågavarande 6 § måtte antagas, hvari¬
genom den komme att lyda sålunda: »För skada och. kostnad, som
genom anläggning eller åtgärd för flottleden eller genom strändernas
beträdande eller eljest i följd af flottningen vållas, njute den, som kost¬
naden ådrages eller skadan lider, ersättning till högsta skäliga beloppr
hvartill den skattas må.y>
Herr Hammarskjöld: Jag instämmer naturligtvis med den
siste talaren, blott med den lilla ändring, att jag skulle föredraga
den redaktion, som vid föregående behandling af ärendet i Kam¬
maren framlades af Herr Åbergsson och hvarigenom ett i reserva¬
tionen förekommande språkfel rättas. Paragrafen skulle således
komma att lyda på följande sätt: »För skada och kostnad, som ge¬
nom anläggning eller åtgärd för flottleden eller genom strändernas
beträdande eller eljest i följd af flottningen vållas, skall gäldas er¬
sättning till högsta skäliga belopp, hvartill skadan och kostnaden
skattas må». Jag anhåller om proposition på detta förslag.
Häruti instämde Herr Torpadie.
Herr M. Jonsson: Äfven jag skall bedja att få förena mig i
Herr Hammarskjölds yrkande.
Herr Kiss Olof Larsson: Jag tager mig friheten hemställa
att få höra uppläst Första Kammarens beslut i fråga om den 6 §.
Om de båda Kamrarnes beslut möjligen ligga hvarandra så nära, att
man utan vidare kunde biträda Medkammarens beslut, synes mig
sådant vara lämpligast. Jag anhåller emellertid att få Första Kam¬
marens beslut uppläst och att sedan få vidare yttra mig i saken.
Herr Åbergsson: Jag skall anhålla att få upplysa, att, enligt
hvad jag inhemtat af det tryckta protokollet, denna paragraf i Lag-
Utskottets förslag är bifallen af Första Kammaren.
Herr Liss Olof Larsson: Efter denna upplysning har jag
intet vidare att anföra, utan förenar mig med dem, som yrkat bifall
till Herr Hammarskjölds reservation, med den ändring i ordalydel¬
sen af paragrafen, som reservanten nu påyrkat. Då frågan förra
gången förevar, yrkade jag återremiss, emedan jag önskade få ett
tillägg till paragrafen i syfte, att skadan skulle ersättas till fulla
3
Onsdagen den 14 April.
beloppet och hälften derutöfver. Detta skulle nemligen blifva i ana¬
logi med Riksdagens beslut i fråga om vattenaftappning. Då jag
nu emellertid hör att alla andra yrka bifall till Ilerr Hammarskjölds
reservation med ofvannämnda förändring, skall jag för att icke
splittra krafterna icke göra något särskildt yrkande utan äfven för
min del anhålla om bifall till samma reservation.
Herr Smedberg: Man kan blifva villrådig, hvilket beslut
Första Kammaren fattat i frågan. Här finnas nemligen två tryckta
protokollsutdrag från Första Kammaren. På sidan 65 står det, att
6 § af förordningen om allmän flottled återförvisades; men på
sidan 72 inhemtas, att §§ 6—9 af samma förordning biföllos. Jag
förstår icke, hur härmed hänger ihop.
Herr Åbergsson: I anledning af den siste talarens anförande
skall jag upplysa, att i det första af de omnämnda protokollsutdra¬
gen insmyga sig ett tryckfel i så måtto, att der står Första Kam¬
maren i stället för Andra Kammaren. Detta är alldeles uppenbart.
Första Kammaren har deremot bifallit 6—9 §§ i .förslaget. Och ja»
har här i min hand det skrifna exemplaret af Första Kammarens
protokollsutdrag, hvilket bekräftar min uppgift, att Första Kamma¬
ren bifallit Utskottets förslag.
Flen- Smedberg: Det var det jag kunde tro, att här fans
ett tryckfel.
Hvad beslut Kammaren nu skall fatta, derom är jag för min del
tveksam; men då Första Kammaren bifallit Utskottets förslag, så
tror jag dock, att det är bäst, att Andra Kammaren fattar samma
beslut. Utskottet får så många andra skiljaktiga beslut från Kam-
rarne att sammanjemka, att det blifver svårt nog ändå att få försla¬
get i det skick, att det kan vinna båda Kamrarnes bifall; derför yr¬
kar jag bifall till Utskottets förslag i denna paragraf.
Herr Anders Persson: Jag vill fästa uppmärksamheten derpå,
att Herr Hammarskjölds reservation icke egentligen innehåller nå¬
gon förändring, utan blott ett förtydligande af Utskottets förslag
och Kongl. Maj:ts proposition. Det rådde hos en stor del af Ut¬
skottets ledamöter någon tvekan i afseende på paragrafens tydlighet
och detta var anledningen, hvarför ett sådant tillägg, som det af
Herr Plammarskjöld föreslagna kom på tal. Jag har icke under den
föregående debatten rörande denna fråga hört framställas någon an¬
märkning mot reservationen och då den icke egentligen innehåller
någon förändring i sak, föreställer jag mig, att, om Andra Kamma¬
ren nu bifaller densamma, det icke skall blifva svårt att få den an¬
tagen såsom Riksdagens beslut.
Under sådana förhållanden yrkar jag bifall till Herr Plammar-
skjölds reservation.
Herr Thomasson: Jag för min del yrkar bifall till Utskot¬
tets förslag oförändradt. Såsom den siste ärade talaren anmärkte,
If:o 39,
Angående
§ 6 i förord¬
ningen om all¬
män flottled.
(Forts.)
4
K:o 39.
Angående
§ 6 i förord¬
ningen om all¬
män flottled.
(Forts.)
Angående
.§ 8 i förord¬
ningen om all¬
män fottled.
Onsdagen den 14 April.
innehåller Herr Hammarskjölds reservation icke någon förändring^
sak, utan endast ett förtydligande, som reservanten sjelf medgifvit
vara temligen öfverflödigt. Om nu paragrafen återförvisas till Ut¬
skottet i och för en sammanjemkning mellan Kamrarnes beslut, skall
man der utan tvifvel, och med skäl fråga hvartill sadant skall tjena,
då Utskottet har alldeles tillräckligt att göra ändå för att samman¬
jemka förslaget.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositio¬
ner gifvits enligt de gjorda yrkandena, godkände Kammaren Herr
Hammarskjölds under öfverläggningen framstälda ändringsförslag;
och hade Kammaren alltså beslutit, att den ifrågavarande paragrafen
skulle erhålla följande lydelse:
»För skada och kostnad, som genom anläggning eller åtgärd
för flottleden eller genom strändernas beträdande eller eljest _i följd
af flottningen vållas, skall gäldas ersättning till högsta skäliga be¬
lopp, hvartill skadan och kostnaden skattas må.»
Derefter upplästes § 8 i Utskottets förslag till förordning om
allmän flottled, lydande denna paragraf sålunda:
»Fordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersättning för
skada: varde frågan efter syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige
skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de sålunda
utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket
väckes, att utse skiljeman eller kunna de utsedde ej om valet åt
den tredje sig förena, ege Konungens Befallningshafvandei eller Måt¬
ten i stad eller domare å landet eller utmätningsmannen i orten att
på ansökan af den, som anspråket väckt, om valet förordna. Var¬
der till ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock forplig-
tas att gälda kostnaden så vål för sjelfva syneförrättning en som ock
för de åtgärder, den skadelidande käft nödigt vidtaga för att sin
talan styrka och utföra; sättes ej ersättningen högre än han före
synen bjudit, stånde hvar sine kostnader och gälde hvardera halfva
syneko stnaden. ,
Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera par¬
ten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfver-
exekutor annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet eg
nöjes, dock ej förment att tvisten under Rättens pröfning draga, sa
framt han sin talan instämmer inom nittio dagar från det skiljemän¬
nens beslut honom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hän¬
visning lemnas om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens
dragande under Rättens pröfning.
I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan iores,
vid Kätteri i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.»
I sammanhang med uppläsningen häraf tillkånnagaf Herr 1 al¬
mannen, att Första Kammaren, enligt från densamma ankommet
5
Onsdagen den 14 April.
K:o 39.
protokollsutdrag, godkänt den lydelse af förevarande paragraf, SOU! Angående
Utskottet föreslagit. § s i förord-
ningen om all-
, , män Jlottled.
Urdet lemnades derpå åt (Forts.)
Herr Lisa Olof Larsson, som anförde: Om jag icke misstager
mig, återremitterades ifrågavarande paragraf, icke derför att man ville
hafva någon ändring i sak, utan endast emedan man önskade ett förtyd¬
ligande af densamma. Utskottet hade nemligen gjort ett tillägg
till paragrafen, hvarigenom den kom att få en annan lydelse än i
Kongl.. Maj:ts förslag. I Utskottets förslag heter det: »varder till
ersättning dömdt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att
gälda kostnaden så väl för sjelfva syneförrättningen som ock för de
åtgärder, den skadelidande haft nödigt vidtaga för att sin talan
styrka och utföra; sättes ej ersättningen högre än han före synen
bjudit, stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva syne-
kostnaden.» Då ordet: »han» enligt grammatikens reglor här icke
gerna kan syfta på någon annan än den skadelidande, ser det ut,
som om det. vore den skadelidande, som skulle ersätta kostnaden,
hvilket väl icke kan vara meningen. I Kongl. Maj:ts förslag före¬
kommer också ordet »han,» men der har det afseende på den ersätt¬
nings skyldige, som omnämnes nyss förut. För att få ett förtydligande
af paragrafen i detta fall, tillåter jag mig föreslå, att ordet: »lian»
utbytes .mot: »den ersättningsskyldige». Denna punkt skulle då er¬
hålla följande lydelse: »varder till ersättning dömdt, skall den ersätt-
ningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden så väl för sjelfva
syneförrättningen som ock för de åtgärder, den skadelidande haft
nödigt vidtaga för att sin talan styrka och utföra; sättes ej ersätt¬
ningen. högre än den ersättningsskyldige före synen bjudit, stånde
hvar sine kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaden.»
Ja.g anhåller om proposition på det af mig nu framstälda än¬
dringsförslaget.
Herr Berg: Jag är ense med den siste ärade talaren deruti,
att, i. följd af den ändring, paragrafen undergått inom Utskottet, en
otydlighet uppstått och för ett förtydligande deraf lärer icke något
hinder kunna möta, derför att förslaget är af Första Kammaren god-
kändt. Men paragrafen synes mig äfven i ett annat afseende böra
undergå en redaktionsförändring. Med anledning af Kammarens an¬
tagna förändrade lydelse af sjette paragrafen bör nemligen äfven i
åttonde . paragrafen talas om »kostnad» och icke blott om skada.
Hvad sjelfva saken beträffar har jag dessutom en anmärkning att
göra, hvarpå jag redan då förslaget förra gången till behandling
förevar, tog mig friheten fästa Kammarens uppmärksamhet. Jag
erinrade nemligen då om den skiljaktighet beträffande förevarande
paragrafs innehåll, som förefinnes dels uti Lagberedningens, dels uti
Kongl. Maj:ts och dels uti Utskottets förslag. Enligt beredningens
förslag skulle det stå den skadelidande öppet att, om han så önskade,
i första hand få frågan om ersättningens belopp pröfvad af skilje¬
män, och, om endera eller båda parterne icke åtnöjdes med skilje-
6
Onsdagen den 14 April.
Wto 39.
Angående männens beslut, kunde frågan inom viss föreskriften tid bänskjutas till
§ft iförord- domstols afgörande. Enligt Kongl. Maj:ts förslag gjordes den än-
nin?en'>m aU- dring härutinnan, att det blef parterne ovilkorligt förelagdt att i
' första band vända sig till skiljemännen och den skadelidande kunde
således, enligt detta förslag, icke omedelbart vända sig till domsto¬
len. Men i stället tog Kongl. Maj:t bort den fatalietid, som bered¬
ningen föreslagit för fullföljd af talan mot skiljemännens beslut. Ku
har Lag-Utskottet med åberopande af beredningens åsigt åter infört
en så beskaffad tid, inom hvilken klandertalan skall anhängiggöras,
men i öfrigt fästhållit vid Kongl. Maj:ts förslag. Enligt Utskottets
förslag skulle således syneförrättningen erhålla egenskap af en verk¬
lig instans i rättegångsordningen. Parterne skulle vara skyldige att
i första hand vända sig till synemännen, och deras beslut vunne
laga kraft, om det icke inom viss föreskrifven tid öfverklagades.
Såsom skäl för detta stadgande har Utskottet bland annat åberopat,
att det skulle öfverensstämma med lagstiftningen om egors fredande
emot skada af annans husdjur samt om återvinning. På sätt jag
förra gången erinrade gäller denna öfverensstämmelse dock alldeles
icke den, som lidit skadan, utan endast den ersättningsskvldige,
hvilken, enligt förordningen om egors fredande, om den skadelidande
vill låta skadan uppskattas af gode män, är pligtig att genast be¬
tala lösningsbeloppet med rätt att, om han är missnöjd med gode
männens uppskattning af skadan, inom viss tid vid vederbörlig dom¬
stol söka återvinning. Men icke möter något hinder för den, som
lidit skadan, att, derest han så vill, direkt hos domstol anhängiggöra
sitt ersättningsanspråk, hvilket ej i något afseende kan jemföras
med återvinningstalan.
Härtill kommer en omständighet, som, enligt min tanke, kunde
leda till stora förvecklingar, i fall man gör skiljemännen till en
instans i rättegångsordningen. Det kan nemligen då lätt uppstå
kompetenskonflikter emellan skiljemännen och domstolen. Om t. ex.
en person vänder sig till domstolen för att utbekomma ersättning
för en liden skada, så kan möjligen domstolen, under antagande,
att den skada, hvarom fråga är, orsakats genom flottning, på sådan
grund förklara sig icke vara behörig att upptaga saken, emedan
fråga om ersättning för dylik skada ovilkorligen skall i första hand
bedömas af gode män. Men nu kan det hända, att, då den skade¬
lidande med anledning häraf vänder sig till gode män, desse, soni
finna skadan icke hafva omedelbart vållats af flottning, utan till
äfventyra haft sin grund i någon annan orsak, såsom t. ex. inskärning
af strömmen eller dylikt, med anledning häraf förklara, att det icke
tillkommer dem att upptaga saken. Och den skadelidande kan så¬
lunda lätt komma i den ställning, att han, i saknad af behörigt forum,
icke får någon ersättning alls. Enligt beredningens förslag deremot
skulle, såsom jag redan påpekat, det stå den skadelidande fritt att
vända sig antingen till gode män eller till domstol, hvilketdera
han helst önskade, och domstolen vore således skyldig att direkt
upptaga ersättningsfrågan till behandling, äfven om skadan, hvarför
ersättning fordrades, orsakats genom flottning.
7
Onsdagen den 14 April.
_ Enligt min åsigt är det icke heller öfverensstämmande med
hittills följd rättegångsordning, att den, som genom annans förvål¬
lande lidit skada, betages rättigheten att i vanlig ordning fordra
upprättelse hos domstol och nödgas att först anlita besigtningsmän
för skadans mätande.
Det är af dessa orsaker, som jag nödgas hos Herr Talmannen
anhålla om proposition på bifall till en af mig, i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med Lagberedningens förslag uppsatt, förändrad redak¬
tion af denna paragraf. Och jag föreställer mig, att, fastän Första Kam¬
maren bifallit Utskottets förslag oförändradt, det dock icke, om Andra
Kammaren antager beredningens förslag, skall möta några svårigheter
att sammanjemka Kamrarnes beslut. I allt fall skulle, enligt min tanke,
skiljaktigheten icke blifva större i förevarande fall än i fråga om
en del andra paragrafer i denna lag, angående hvilka Kamrarne
redan fattat högst väsentligt olika beslut, hvilka jag befarar möjligen
kunna leda till hela lagförslagets fall. Det af mig uppsatta förslaget
lyder sålunda:
»8 §. Fordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersätt¬
ning för skada och kostnad, varde, der han det äskar, frågan efter
■syn och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka
en utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den
tredje; tredskas den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skilje¬
man eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena,
■ege Konungens Befallningshafvande eller Kätten i stad och domaren
å landet eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af den, som
anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dörndt-,
skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden för
-syneförrättningen samt. motpartens utgifter å saken: sättes ersättningen
ej högre än den ersättningsskyldige före synen bjudit, stånde hvar
sina kostnader och gälde hvardera halfva synekostnaden.
Hvad de flesta skiljemännen säga skall, änskönt någondera par¬
ten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfver-
■exekutor annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet
ej nöjes, dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga,
■så framt han sin talan instämmer inom nittio dagar från det skilje¬
männens beslut honom tillstäldes.
_ Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.
I mål, hvarom nu är sagdt, svare den, emot hvilken talan föres,
vid rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.»
Detta förslag skiljer sig, såsom Herrarne torde finna, från Ut¬
skottets hufvudsakligen derutinnan, att det skulle stå den skade¬
lidande fritt att direkt vända sig till domstol, om han så vill. Men
vill han det icke, så får han, såsom Utskottet antagit, anlita syne-
männen, och då går deras beslut i verkställighet, om det icke inom
viss tid öfverklagas.
Jag ber emellertid få nämna att jag icke så noga granskat den
föreslagna redaktionen, att jag tilltror mig kunna påstå, att den är
fullt rigtig, men då en återremiss nu icke kan komma i fråga, har
jag så mycket mindre tvekat att framlägga förslaget, som Utskottet,
N:o 39.
Angående
§ 8 i förord¬
ningen om all¬
män flottled.
(Forte.)
tf:o 39.
8
Onsdagen den 14 April.
Angående
§ 8 i förord¬
ningen om all¬
män fottled.
(Forts.)
i händelse en sammanjemkning af Kamrarnes beslut kan ske, ej
lärer underlåta att i paragrafens antagna lydelse föreslå den förän¬
dring som för sådant ändamål må finnas nödig.
Jag yrkar således för närvarande bifall till detta förslag.
Herr Smedberg: De anmärkningar, som den föregående tala¬
ren framstält emot Utskottets förslag till lydelse af denna paragraf,,
anser jag icke vara af den vigt, att vi böra fatta något emot Första
Kammarens stridande beslut. Jag tror heller icke, att de, som eu
gång skola tillämpa lagen, äro så inskränkta, att de icke fatta, att
ordet han på näst sista raden af första stycket bär afseende på den
ersättningsskyldige, fastän det närmast kan hänföras till den skade¬
lidande.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Tbomasson: Efter min mening vore lämpligast att Kam¬
maren antoge Lagberedningens, af Herr Berg nu understödda förslag.
Detta skulle, vid det förhållande att Första Kammaren godkänt
Utskottets förslag i förevarande paragraf, hafva till följd ett försök
i Utskottet till sammanjemkning, ett försök, som synes mig lätte¬
ligen skola lyckas. Kongl. Maj:ts förslag i denna del erbjuder sig
nemligen sjelfmant till förmedling mellan Lagberedningens och Ut¬
skottets; och om sedan detta Kongl. Maj:ts förslag, bvilket jag i
min reservation förordat, blefve Kiksdagens beslut, så hade man
derigenom å ena sidan undvikit den af Herr Berg påpekade, väsent¬
liga olägenheten att i skiljemannainstitutionen få en ny, sjelfstän¬
dig instans, och å andra sidan vunnit den af alla de sakkunnige
inom Utskottet högt skattade och genom lång erfarenhet pröfvade
fördelen att alltid få frågan om skadeersättning i första hand be¬
dömd af skiljemän. Ur denna synpunkt anhåller jag om bifall till
Herr Bergs yrkande.
Herr Hammarskjöld: Angående denna § förefinnas tre olika
förslag nemligen Lagberedningens, Kongl. Maj:ts och Utskottets.
Enligt beredningens förslag skulle parterne, om de så önskade, kunna
använda skiljemannainstitutionen för att få utredd storleken af den
ersättning, som den flottande borde erlägga till den, som genom
flottningen lidit skada. Men någon skyldighet att begagna denna in¬
stitution ålåg icke den skadelidande, utan han kunde, om han så
ville, direkt vända sig till domstol. Anlitades emellertid skiljemän¬
nen och var part missnöjd med deras beslut, måste man, om man
ville vinna ändring deruti, inom viss tid instämma målet till dom¬
stol. Emot detta förslag framstäldes af högsta domstolen anmärk¬
ningar dels angående denna valrätt, hvilken högsta domstolen ansåg
olämplig, och dels deremot att man bestämt viss tid, inom hvilken
klander mot skiljemännens beslut skulle vid domstol anhängiggöras,
emedan man härigenom gjorde skiljemannainstitutionen till en ny
instans i rättegången, så att man, i stället för nuvarande tre, skulle
få fyra instanser. På grund häraf gjorde Kongl. Maj:t två förän¬
dringar i detta förslag. Han gjorde det nemligen först till en nöd-
OnBdagen den 14 April.
9
Jf:o 39.
våndighet för den skadelidande att anlita skiljemännen, och för det
andra borttog han bestämmelsen om viss tid, inom hvilken man fick
instämma målet till domstol, om man var missnöjd med skiljemän¬
nens beslut. Utskottet har bibehållit Kongl. Maj:ts förslag i den
förra delen men har tagit tillbaka beredningens i den senare, så
att, om man är missnöjd med skiljemännens beslut, måste man inom
viss tid instämma sin talan till domstolen vid äfventyr att beslutet
eljest vinner laga kraft. Nu är det obestridligt, att genom Lag-Ut¬
skottets förslag har skiljemannainstitutionen blifvit en instans i ännu
starkare grad, än först varit ämnadt. Jag tycker icke om detta för¬
slag; men hvad Kammaren förståndigtvis bör göra nu, sedan Första
Kammaren antagit Lag-Utskottets förslag, är ganska svårt att säga.
Lag-Utskottets vice ordförande har yttrat sig tro, att, om Kammaren
antoge Herr Bergs förslag, som är ungefär lika med nya Lagbered¬
ningens, en sammanjemkning skulle kunna ega rum. Det är möj¬
ligt, att så är; jag bestrider det icke bestämdt, men jag är i mitt
inre icke fullt öfvertygad derom och jag vågar derför icke göra något
yrkande, utan har endast på framstäld uppmaning velat redogöra för
skilnaden mellan de särskilda förslagen.
Enligt Herr Thomassons nyss framstälda begäran, blef det af
Herr Berg formulerade förslag åter inför Kammaren uppläst, hvar¬
efter
Herr Lisa Olof Larsson erhöll ordet och yttrade: Jag skall
anhålla att, sedan jag nu tagit närmare kännedom om Herr Bergs
ändringsförslag, få återtaga mitt förra yrkande och instämma i det
af Herr Berg framstälda.
Herr Magnus Jonsson: Jag skall deremot anhålla, att Kam¬
maren ville godkänna paragrafen sådan den är, ty jag tror icke, att
det skulle vara någon fördel hvarken för den skadelidande eller för
den, som skall ersätta skadan, att få ett sådant oefterrättlighetstill-
stånd sig pålagdt. Det är klart, att det icke finnes för dem något
bättre än att få saken afgjord, ty, om man skulle säga, att man under
en längre framtid skall kunna få göra anspråk på ersättning gäl¬
lande, skulle det verka menligt för båda parterne. Jag tror derför,
att, om man antager paragrafen sådan som den är, den för folket i
allmänhet och äfven för domaren skall blifva fullt begriplig, ehuru
jag medger, att der är en liten miss-stilisering. Jag anhåller följakt¬
ligen att paragrafen bifalles.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
enligt de meningar som förekommit, såväl på antagande af den utaf
Utskottet föreslagna lydelsen af ifrågavarande paragraf som ock på
yrkandet att samma paragraf måtte erhålla den lydelse, Herr Berg i
sitt anförande föreslagit; och fann Herr Talmannen den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd
samt företogs, enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så
lydande omröstningsproposition:
Angående
§ 8 i förord¬
ningen om all¬
män fottled.
(Forts.)
tf:o 39.
10
Onsdagen den 14 April.
Angående
§ 8 i förord¬
ningen om all¬
män flottled.
(Forts.)
Angående
förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
Den som vill, att Kammaren, med anledning af Lag-Utskottets
hemställan i 2:dra punkten af dess memorial N:o 24, skall antaga
8 § i det förslag till förordning om allmän flottled, som Utskottet
i utlåtande N:o 12 framstält, med den förändring i nämnda paragraf
som Herr Berg under öfverläggningen påyrkat,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit omförmälda paragraf, sådan den¬
samma af Utskottet föreslagits.
Omröstningen visade 102 ja mot 55 nej; varande alltså af Kam¬
maren beslutadt, att åt § 8 i förordningen om allmän flottled skulle
gifvas följande lydelse:
»Fordrar någon i andra fall, än de i 7 § nämnda, ersättning för
skada och kostnad, varde, der han det äskar, frågan efter syn och
uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses
af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tred¬
skas den, emot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman eller
kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena, ege Konun¬
gens Befallningshafvande eller rätten i stad och domaren å landet
eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af den, som ansprå¬
ket vackt,., om valet förordna. Varder till ersättning dömdt, skall
den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden för syne-
förrättningen samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen
ej högre än den ersättningsskyldige före synen bjudit, stånde hvar
sina kostnader och gälde hvardera' halfva synekostnaden.
Hvad de fleste skiljemännen säga, skall, änskönt någondera par¬
ten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öf-
verexekutor annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet
ej nöjes, dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga,
så framt han sin talan instämmer inom nittio dagar från det skilje¬
männens beslut honom tillstäldes.
Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.
I mål, hvarom nu är sagdt, svaré den, emot hvilken talan föres,
vid rätten i den ort, der skadan skett eller är att förvänta.»
§ 4.
Föredrogs Andra Kammarens första Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 4 (i samlingen N:o 13), med anledning af väckt fråga om änd¬
ring i 4 § 2 mom. af stadgan om folkundervisningen den 18 Juni 1842.
Onsdagen den ld April.
11
X:o 39.
Uti Herr J. . O. Boströms motion N:o 102 var föreslaget, att Angående
nämnda moment måtte erhålla denna lydelse: »Sådan skollärare skall ersätt-
ock af församlingen förses med tjenlig bostad och nödigt bränsle. bärare/or"
Äfvenledes bör åt honom anskaffas sommarbete och vinterfoder för kofoder.
en ko eller ock, der lokala eller andra förhållanden sådant förhindra, (Forts.)
minst värdet af fyratiofem kubikfot spanmål af förenämnda sädes¬
slag i ersättning lemnas.»
Utskottet hade i anledning af motionen gjort följande hem¬
ställan :
»att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes påbjuda
följande förändrade lydelse af 4 § 2 mom. i stadgan om folkunder¬
visningen af den 18 Juni 1842:
Sådan skollärare skall ock af församlingen förses med tjenlig
bostad och nödigt bränsle. Äfvenledes bör åt honom anskaffas som¬
marbete och vinterfoder för en ko eller ock, der lokala eller andra
förhållanden sådant förhindra, minst värdet af tolf hektoliter span¬
mål af förenämnda sädesslag i ersättning lemnas.»
Ledamoten af Utskottet Herr Anders Fredrik Pettersson hade
låtit vid utlåtandet foga en reservation, deruti han för sin del fram¬
lagt ett så lydande förslag:
»att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes påbjuda
följande förändrade lydelse af 4 § 2 mom. i stadgan om folkunder¬
visningen af den 18 Juli 1842:
Sådan skollärare skall ock af församlingen förses med tjenlig
bostad och nödigt bränsle. Äfvenledes bör åt honom anskaffas som¬
marbete och vinterfoder för en ko eller ock, der lokala eller andra
förhållanden sådant förhindra, ersättning derför lemnas med 100 kro¬
nor för år räknadt.»
Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde
Herr Sven Nilsson: Andra momentet af 4 § uti folkskolestad¬
gan säger: »Skolläraren skall ock, af församlingen förses med tjen¬
lig bostad och nödigt bränsle. Äfvenledes bör åt honom anskaffas
sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock, der lokala eller
andra förhållanden sådant förhindra, minst värdet af fem tunnor span¬
mål i ersättning lemnas.» Nu har motionären föreslagit, att den sista
delen af detta stadgande skulle ändras derhän, att denna ersättning
skulle hädanefter utgå med fyratiofem kubikfot, hvilket Utskottet
förändrat till tolf hektoliter spanmål, i stället för nu bestämda fem
tunnor. Folkskolelärarne skulle sålunda få en förhöjning i den er¬
sättning för sommarbete och vinterfoder till en ko, som de nu åtnjuta.
Motionären har nemligen ansett, att den ersättning, som nu utgår
till desse lärare för dem tillkommande bete och foder till en ko, icke
N:o 39.
12
Onsdagen den 14 April.
Angående
förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
motsvarar dettas verkliga värde. Nu vill jag härvid först och främst
erinra, att ifrågavarande paragraf bestämmer, att skolläraren skall hafva
antingen sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock fem tunnor
spanmål i ersättning derför, jag vill väl nu icke inlåta mig på att
fälla något omdöme om, huruvida den ena eller andra af dessa na-
turaprestationer under de senare åren höjts i värde, men för min
del tror jag dock, att, om man vill jemföra värdet af dessa natura-
prestationer förr, då ifrågavarande bestämmelse utfärdades, med deras
nuvarande värde, man icke skall kunna påstå, att det ena slaget af
dessa naturaprestationer minskats i värde under senare tider mer
än det andra, utan tror jag att stigningen i priset på båda slagen hållit
jemna steg med hvarandra. Jag tror således icke heller, att den
förutsättning, från hvilken motionären utgått, är rigtig. Då blir frå¬
gan den, huruvida man vill höja skollärarnes löner. Det är den frå¬
gan, förslaget egentligen kommer att afse. Dör min del vill jag
erkänna, att jag icke skulle hafva något deremot, men att denna
förhöjning skulle ske, på sätt Utskottet här föreslagit, derpå kan
jag icke ingå. I detta afseende erinrar jag Kammaren om det be¬
slut, Kammaren vid två föregående riksdagar åren 1877 och 1878
fattade med anledning af vid dessa riksdagar väckta motioner i samma
syfte som det nu föreliggande förslaget. Dessa förslag afslogos af
Andra Kammaren år 1877 efter votering med ganska stor majoritet,
och 1878 utan votering. Jag är, för så vidt jag kunnat fatta af den
då förda diskussionen, öfvertygad, att detta afslag då härledde sig
deraf, att man icke ville bibehålla bestämmelsen i folkskolestadgan,
att kofoder borde utgå in natura. Jag anser för min del, att, om
man bör taga ett steg i den rigtning motionären föreslagit, borde
man ändra första momentet i 4 § och gifva skolläraren en högre
kontant lön i stället för kofodret. Dock medgifver jag gerna, att
Tillfälliga Utskottet svårligen på eget initiativ kunnat göra en sådan
förändring i motionärens förslag, då motionären icke direkt före¬
slagit något sådant. Men det hade varit önskligt, att motionären
sjelf, innan han afgaf denna sin motion, hade tagit reda på den dis¬
kussion, som förut förts i Kammaren angående detta ämne, ty jag
är öfvertygad, att, om ett förslag af det af mig nu omnämnda inne¬
håll här förelegat, skulle Kammaren gerna derpå ingått. De många
trakasserier, som uppstå inom församlingarne vid bestämmandet af
huruvida skolläraren skall erhålla foder till en ko eller fem tunnor
spanmål, äro af den svåra art och beskaffenhet, att jag tror det vara
Kammarens pligt att så fort som möjligt ändra denna bestämmelse.
Det är nemligen alldeles uppenbart, att på många orter i vårt land
är det alldeles omöjligt för församlingen att gifva skolläraren som¬
marbete till sin ko. Vinterfoder kan församlingen alltid skaffa, ty
hö och halm kan den få köpa, men sommarbetet kan ligga så afläg¬
set, att man gör skolläraren en högst ringa tjenst med att anvisa
sådant. Jag vet församlingar i min hemort, der man har 1/2 till %
mil till bete för sin egen boskap, och jag hemställer till Herrarne,
hvad skolläraren har för nytta af att få för sin ko anvisadt ett så
beläget sommarbete. Om nu den här föreslagna bestämmelsen om
ersättningens utgående blefve antagen, så är det min bestämda
Onsdagen den 14 April.
13
Jf:o 39.
öfvertygelse, att dessa trakasserier skulle blifva ännu större än förut
inom församlingarne utaf den anledningen, att denna ersättning blir
så stor, att församlingarne hellre skola anvisa skolläraren sommar¬
bete och foder till sin ko än gifva honom den föreslagna ersätt¬
ningen. Församlingen eger då, i brist på annat läge, anvisa skollä¬
raren för detta ändamål det bete, som kan ligga bra långt borta från
hans bostad, — hvilket församlingen ju har full rätt till, då sådant bete
icke finnes på närmare håll.
Det kan också ifrågasättas, huruvida församlingen verkligen är
skyldig att lemna skollärarne kofoder in natura såsom hö och halm
eller om det ej möjligen kan vara församlingens rätt att hyra in
skollärarens ko hos någon närboende jordbrukare, och på detta sätt
fullgöra sin skyldighet att utgifva kofoder, och då vågar jag påstå,
att församlingen nästan öfverallt skall kunna få detta för vida billi¬
gare pris än Utskottet här föreslagit, om ej billigare än nuvarande
lösningspriset. Jag vill icke tvista om summans storlek, men man
bör dock icke bestämma denna summa för hög, ty då kommer detta
att från församlingarnes sida väcka ännu mera motvilja och man kan
derigenom ådraga folkskolelärarne ännu större trakasserier och obe¬
hag än de hittills haft af detta stadgande.
För min del skulle jag, såsom sagdt, önska, att Kammaren af-
sloge Utskottets förslag, men, för den händelse Kammaren vill bi¬
falla den löneförhöjning Utskottet här föreslagit, skulle jag hellre
önska, att man borttoge sista bestämmelsen i andra mom. 4 § och i
stället gjorde ett tillägg till samma paragrafs första inom., hvarur för
öfrigt borde borttagas allt hvad der är stadgadt om hela det löne¬
belopp, som nu utgår i spanmål, emedan jag anser äfven detta stad¬
gande vara ganska olämpligt. Hvad beträffar de i nämnda moment
för närvarande lagbestämda 8 tunnor spanmål, anskaffas denna span¬
mål vanligen på det viset att församlingen köper den på offentlig
auktion, der skolläraren nästan alltid är säljaren och således köper
församlingen den spanmål af skolläraren, som denne skall erhålla i
lön af församlingen, och sedan köper skolläraren sitt behof efter hand
hvar han behagar. Äfven häraf uppkomma många onödiga omgån¬
gar och trakasserier af folkskolestadgans bestämmelser sådan den nu
är affattad, och jag skulle derför för min del allra helst önska, att
4 §:s första mom. en gång blir skrifvet så att i stället för alla na-
turaprestationer, utom bostad med lämpligt trädgårdsland samt ved¬
brand, lönen måtte blifva bestämd till ett kontant belopp, t. ex. 600
kronor, hvarigenom sista bestämmelsen i andra mom. af skolstadgan
kan utgå, och hvarigenom jag skulle vilja gifva lärarne en ersättning
af 100 kronor för hvad de genom denna bestämmelses borttagande
kunde förlora.
Jag har äfven en annan betänklighet mot att bifalla Utskottets
förslag såsom det nu föreligger, och det är, att jag tror, att Kamma¬
ren genom att bifalla detta förslag erkänner Kongl. Maj:ts rätt att
ensam lagstifta i dylika beskattningsfrågor.
Jag vill nu icke klandra Kammarens åtgärd att remittera denna
fråga till behandling af Tillfälligt Utskott, lika litet som man kan
tillvita Utskottet något klander för att det behållit motionen och
Angående
*orhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
tf:o 39.
14
Onsdagen den 14 April.
Angående
förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
behandlat den, emedan sådant Utskott äfven 1877 fick en alldeles lik¬
artad fråga till sig remitterad, och frågan behandlades också då af
detta Utskott, men jag vill fästa uppmärksamhet på, att 1876 be¬
handlades deremot en alldeles likartad fråga, nemligen en af mig
väckt motion om ändringar i skyldigheten att bygga och underhålla
skolhus samt förändrade grunder för utgörande af skollärarnes aflö¬
ning, af Lag-Utskottet, dit motionen remitterades. Äfven detta var
eu beskattningsfråga, men remitterades som sagdt till Lag-Utskottet
med den påföljd att motionen bifölls af Riksdagen; och 1878 väck¬
tes en dylik motion, som nu föreliggande, hvilken motion, likasom
den år 1876 väckta motionen, remitterades till Lag-Utskottet, som
också behandlade densamma, ehuru den — såsom jag redan nämnt —
sedan blef af Kammaren afslagen.
Den förändring i folkskolestadgan, som här afses, skulle kunna
medföra stora rubbningar i skattebidragen af kommunerna, och jag
har derför trott det vara rigtigast att denna fråga blifvit behandlad
af Lag-Utskottet, helst Riksdagen väl ej lärer vilja afsåga sig rättig¬
heten att deltaga i lagstiftningen, då det gäller beskattningsrätten,
och jag skulle endast på denna grund, om än jag icke haft några
andra skal, yrkat afslag å det föreliggande förslaget, på det att Kam¬
maren måtte komma i tillfälle att derigenom uttala den åsigt, att
Kongl. Maj:t icke må tillerkännas rätt att ensam lagstifta i beskatt-
ningsfrågor, som äro af den stora vigt, som föreliggande fråga måste
anses vara.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om afslag på Ut¬
skottets förslag.
Herr Talmannen aflägsnade sig nu och Herr vice Talmannen
öfvertog ledningen af Kammarens förhandlingar samt lemnade ordet,
på begäran, till
Herr Nils Pettersson, som yttrade: Om jag också villigt er¬
känner det välmenta i motionärens och Utskottets förslag att på
detta sätt vilja bereda folkskolelärarne en löneförhöjning, kan jag
likväl ej annat än uttala mina ganska stora betänkligheter deremot.
Jag tror nemligen, att, om man vill nå målet, d. v. s. bereda högre
aflöning åt folkskolelärarne, man ej bör befatta sig med sådana små
partiella förändringar som den nu föreslagna. På många ställen torde
folkskolelärarne sjelfva ej vara särdeles tacksamma för dylika än¬
dringar, hvarjemte dessa åtgärder innefatta ett ingripande i den kom¬
munala förvaltningen.
Frågan kan vid första påseende synas obetydlig, men jag är för¬
vissad, att den ej så uppfattas af mången församling, som redan
gjort stora uppoffringar för folkskoleväsendets utveckling och till
följd deraf besväras af höga kommunalutskylder och som hellre ser,
att det nuvarande sättet för folkskolelärares aflönande bibehålies än
att den nu föreslagna partiella förändringen beslutas. Obestridligen
förefinnas i vårt vidsträckta land stora skiljaktigheter i värdet på
sommarbete och vinterfoder för ko, och Utskottet har äfven påvisat
detta förhållande. Värdet kan mången gång betydligt öfverstiga och
Onsdagen den 14 April. 15 gg.
på andra ställen betydligt understiga hvad som här i betänkandet Angående
uppgifves såsom det rätta. Jag tror således ej, att Utskottet i sitt förhöjd ersätt-
förslag kommit detta verkliga värde på spår. Utskottet beräknar ** f?!'
nettobehållningen af en kos årsafkastning till mellan 90 och 130 “kofoder!"
kronor, hvilket möjligen kan vara rätta värdet vid större, högt upp- (Forts.)
drifna ladugårdar, der kraftfoder användes, men såvidt jag vet vari¬
erar åtminstone i min ort värdet för öfrigt mellan 40 och 60 kronor.
Mänga utarrendera sina ladugårdar för högst 60 kronor per ko. Jag
frågar då, om icke det belopp af 66 kronor 15 öre, som utgör pen-
ningevärdet af 5 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, kan
i allmänhet anses motsvara det verkliga värdet af en kos afkastning?
Det synes mig att döma af detta och andra exempel att Utskottet
är obekant om det verkliga värdet. Så säger t. ex. Utskottet, att
till ett kofoder erfordras årligen 24 centner eller 120 lisp. hö och
20 centner eller 100 lisp. halm. Hvarifrån man fått denna beräk¬
ning förstår jag ej, men den måste vara öfverdrifven, ty i min hem¬
ort betala vi båtsmännen lösen för kofoder efter 40 lisp. hö och lika
mycket halm. Det har så varit i flera hundra år och ingår i folkets
föreställningssätt såsom varande det rätta värdet. Det står derför
ej i rimligt förhållande till behofvet att vilja uppdrifva beräkningen
till dubbla beloppet och jag tror, att Kammaren under sådana om¬
ständigheter gör klokast i att låta det förblifva vid det gamla. Folk-
skoleläraren vet ganska väl, då han söker platsen, huru och till hvil¬
ket belopp kommunen kommer att aflöna honom. Hvarför då ställa1
till dylika tvistefrön, som visserligen ej kunna vara lyckobringande
för folkskolans vigtiga ändamål. Jag vill derför hemställa till mo¬
tionären och Utskottets ledamöter att icke strängt hålla på förslaget,
utan låta saken anstå till den tidpunkt, då större reformer än som
nu föreligga kunna åvägabringas i folkskoleväsendet.
Jag hemställer om afslag å såväl motionen som Utskottets för¬
slag.
Herr P. Persson i Törneryd: Sedan jag begärde ordet, har en
talare på skånebänken anfört hvad jag ämnat säga. Jag inskränker
mig derför till att instämma med honom.
Herr Hedin: Herr Talman! Talaren på skånebänken vidrörde
i slutet af sitt anförande en fråga, som onekligen är kinkig och för-
tjenar uppmärksamhet. Han uttalade nemligen den meningen, att
ifrågavarande _ ärende ej bort af Tillfälligt Utskott behandlas. Jag
skall emellertid angifva några grunder, hvarför jag tror, att det Till¬
fälliga Utskottet varit berättigadt att behandla den föreliggande, dit
remitterade motionen, ehuru min åsigt i öfrigt om saken ej synner¬
ligen skiljer sig från talarens. Jag ber derför att få gå något litet
tillbaka i tiden. Med anledning af Rikets Ständers skrifvelse den 5
Mars 1835 afläts den 1 Februari 1840 proposition med förslag att
Rikets Ständer ville dels antaga vissa grunder för folkskoleväsendets
ordnande, dels bevilja för ändamålet nödiga medel. Denna proposi¬
tion blef af borgare och bondestånden remitterad till Stats-Utskottet,
af presteståndet till allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men
16
Onsdagen den 14 April.
Icofoder.
(Forts.)
N:o 39.
Angående af ridderskapet och adeln på framställning af Hartmansdorff och C.
förhöjd ersätt- Ankarsvärd uttryckligen och formligen remitterad till sammansatt
mng åt skol- gtatg_ samt besvärs- och ekonomi-utskott.
lärare for sammansatt utskott vardt också den Kongl. propositionen
behandlad. Det sammansatta utskottet afgaf ett utförligt förslag och
efter åtskilliga återremisser samt voteringar i dels förstärkt stats¬
utskott och dels förstärkt besvärs- och ekonomi-utskott koin slutli¬
gen ett Rikets Ständers beslut rörande frågan i hela dess vidd. till
stånd. Nu ifrågavarande moment i folkskolestadgan, hvilket icke
ingick i den Kongl. propositionen, utan blef af Rikets Ständer til¬
lagd!, var visserligen icke föremål för votering i förstärkt utskott,
ty momentet blef af åtminstone tre, och om jag icke för mycket
missminner mig, af samtliga fyra stånden bifallet. Men att, i fall
Riksdagens beslut hade måst i denna fråga åstadkommas genom vo¬
tering i förstärkt utskott, voteringen då skolat ega rum, icke i för¬
stärkt stats-utskott, utan i förstärkt ekonomi- och besvärs-utskott,
framgår, såsom Kammaren behagade finna, deraf att eu annan, i det
hänseende, hvarom nu är fråga, likartad bestämmelse i folkskolestad¬
gan blef slutligen afgjord af förstärkt besvärs- och ekonomi-utskott,
bestämmelsen nemligen, att skoldistriktet åligger att. anskaffa och
underhålla rum åt samtlige skolor i distriktet och att i kostnaderna
derför samtlige i distrikten boende skola deltaga efter de grunder,
som på särskilda orter gälla i fråga om kyrkobyggnad, derest.icke
öfverenskommelse derom på annat sätt träffades. Denna beskattnings-
bestämmelse afgjordes genom votering i förstärkt besvärs- och eko¬
nomi-utskott; följaktligen skulle äfven stadgandet om nu ifrågava¬
rande kommunalbeskattning för folkskolan också afgjorts af förstärkt
besvärs- och ekonomi-utskott, hvilken utväg emellertid ej behöfde
tillgripas, då alla fyra stånden förenade sig om ett och samma be¬
slut. Så tillkom Riksdagens skrifvelse den 14 Juni .1841, uti hvil¬
ken Rikets Ständer dels meddelade hvilka anslag blifvit för folkskole¬
väsendet beviljade, dels till Kongl. Maj:t hänsköto ett skrifvelsen
bifogadt »förslag» — såsom orden uttryckligen lyda —- till lag om
folkundervisningen i riket, om hvilket förslag Rikets Ständer ut¬
tryckte sig sålunda: »Rikets Ständer frambära till Kongl. Maj:t sin
önskan, att Kongl. Maj:t, efter pröfning af det åberopade, förslaget
och, i den män detsamma funnes antagligt, behagade i enlighet der¬
med låta utfärda författning.» Det är således klart, att Rikets Stän¬
der hänskjutit hela denna lagstiftning, äfven i hvad. den angår den
kommunala beskattningen för folkskolans ändamål, till Kongl. Maj:ts
afgörande på grund af Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt.
I ingressen till 1842 års folkskolestadga heter det också, att »Kongl.
Maj:t, efter inhemtande af Sina Befallningshafvandes och Domkapit¬
lens yttranden, med hufvudsakligt gillande af hvad Rikets Ständer
hemstält, funnit för godt förordna» o. s. v. Till detta prejudikat
och till dem, som af den förste ärade talaren redan blifvit anförda,
skall jag lägga ännu det, att Riksdagens skrifvelse den 18 Maj 1871,
N:o 78, med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
Riksdagen meddela förslag till sådana förändrade stadganden angå¬
ende deltagande i byggnad och underhåll af skolhus, att dessa ådig-
17
Onsdagen den It April.
ganden blefve för medlemmarne af kommunen efter billiga grunder
gemensamma, tillkom på grund af motion, som behandlades af Kam-
rarnes Tillfälliga Utskott.
Såsom jag hoppas, behagade Kammaren finna, att Utskottet icke
saknat skäl att behålla den till detsamma remitterade motionen och
icke besvära Kammaren med någon anhållan att få densamma åter¬
lemna.
Emellertid återstår lika fullt den frågan: är det rigtigt, att mo¬
tion i ämne, som angår en beskattningsfråga, handlägges af Tillfäl¬
ligt Utskott, hvarmed kan följa skäl eller sken af skäl för den åsig-
ten, att förevarande beskattningsfråga faller under den ekonomiska
lagstiftningsmakten? I denna del närmar jag mig ganska väsentligt
till hvad den förste ärade talaren sagt. Men deremot är det icke
säkert, att den föreliggande frågan bör så besvaras, att sådana ären¬
den skulle till Lag-Utskottet hänvisas; ty dermed skulle man komma
■derhän att mer eller mindre tydligt göra beskattningsbestämmelser
beroende af lagar, stiftade af Konung och Riksdag gemensamt. Man
kan säga, att detta är åtminstone bättre, än att beskattningsbestäm¬
melser inflyta i en lag, som anses bero uteslutande af Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsmakt. Men det torde i sjelfva verket vara
mera tvifvelaktigt, att en i en administrativ lag meddelad beskatt-
ningsbestämmelse beror af Kongl. Maj:t, än att en sådan, insatt i en
af Kongl. Maj:t och Riksdagen stiftad lag, dermed är undandragen
Riksdagens rätt att »allena» utöfva beskattningsmakten. För min
del hål jer jag före, att folkskolestadgan skulle, i hvad den angår un¬
dervisningen och öfrigt, som icke rörer beskattningen, mycket väl
kunna behandlas på ett sätt, vare sig såsom lag eller såsom admini¬
strativ stadga -— beskattningsbestämmelserna deremot rörande folk¬
skolorna behandlas på ett annat sätt. De senare skulle sålunda, för
såvidt de icke ^bero af kommunallagarne, mycket väl kunna handläg¬
gas af Stats-Utskottet, men folkskolestadgans innehåll, i hvad det
angår undervisningen tillsvidare och så länge Kongl. Maj:t bibehål¬
ler sin öfyerdrifna och orimliga administrativa lagstiftningsmakt, af
Kongl. Maj:t afgöras och sedermera behandlas såsom en lagfråga och
inom Riksdagen handläggas af Lag-Utskottet. Det är detta, som
jag velat omnämna till försvar för Utskottets åtgärd att icke skjuta
ifrån sig en till Utskottet hänvisad motion.
I öfrigt och hvad beträffar sjelfva saken, så tror jag, att i frå¬
gan mera hemmastadda personer än jag komma att försvara Utskot¬
tets förslag.
Herr Abr. Rundbäck: Det förtjenar onekligen uppmärksam¬
het hvad den ärade talaren på kalmarbänken nyss yttrade, nemligen
att man bör vänta med partiella förändringar i afseende å skollärar-
nes löneförhållanden, tills de kunna i större skala fullständigt ordnas.
Skollärarecorpsen har till Kongl. Maj:t ingifvit en petition om förbätt¬
ring i dess lönevilkor och det är all anledning att antaga, att denna
fråga inom en kort tid kommer att hänskjutas till Riksdagens pröf¬
ning. Vid sådant förhållande kan det nog vara skäl att beakta den
Andra Kammarens Prot. 18SO. N:o 39. 2
N:o 39.
Angående
förhöjd ersätt*
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
N:o 39.
18
Onsdagen den 14 April.
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
Angående nämde talarens invändning; men jag tror, att, då frågan om ett
Jorhöjd' ersätt- fullständigt ordnande af samtliga skollärares löner är en framtids-
„z.„7_ hvilken man icjje jjan sä noga veta, huru den kommer att
gestalta sig, det icke kan vara farligt att redan nu vidtaga en för¬
ändring i de bestämmelser om kofoder, som innehållas uti ifråga¬
varande moment af folkskolestadgan, om förhållandet så är, att den
bestämda ersättningen för kofodret icke motsvarar dettas verkliga,
värde. I 1842 års folkskolestadga bestämdes den grundsats, att
skolläraren skulle hafva bostad, kofoder och planteringsland. Be¬
stämmelsen om planteringsland har dock i allmänhet icke börjat
vinna tillämpning förr än på senare tider, och lika så har bestäm¬
melsen om kofoder in natura sällan eller på högst få ställen kommit
till stånd, emedan 1842 års folkskolestadga föreskref, att ersättnin¬
gen för kofoder kunde få utgå med 2 tunnor spanmål, till följd
hvaraf kommunerna ansågo sig hafva vinst af att utgifva denna er¬
sättning. Emellertid fann man så småningom, att denna ersättning
icke motsvarade kofodrets verkliga värde, och 1860 gjordes derföre
den ändring uti ifrågavarande bestämmelse, att de 2 tunnorna span¬
mål höjdes till 5. Nu är det gifvet, att sedan 1860 priset å mjölk
och smör eller ladugårdsprodukter i allmänhet stigit i betydlig män.
Ansåg man således 1860 fem tunnor spanmål vara en skälig ersätt¬
ning för kofodret, så måste denna ersättning nu vara för liten. Jag
har till följd häraf ingenting emot att en förhöjning i ersättningen
sker.
Herr Sven Nilsson i Efveröd har velat stryka hela detta moment
i folkskolestadgan. Derpå kan jag icke ingå, dels derför att jag
anser detta stadgande principielt rigtigt, dels ock derför att på åt¬
skilliga ställen i landet kofodret verkligen utgår in natura, på så
sätt nemligen att kommunen öfverlemnat till skolläraren en liten
jordbit, till hvilken kommunen förvärfvat sig eganderätt. Så är för¬
hållandet på ett par ställen inom mitt inspektionsdistrikt. Men på
de flesta ställena utgår ersättning för kofodret i penningar. För¬
samlingen har tre olika sätt, på hvilka hon kan utgöra kofodret.
Hon kan antingen utgöra det in natura d. v. s. i hö och halm eller
i jord eller också lemna ersättning i spanmål, eller kan hon slutli¬
gen lösa spanmålen efter medelmarkegångspris. Detta sist nämnda
är det vanliga sättet för kofodrets utgörande och härigenom uppstår
icke något trassel mellan skolläraren och församlingen, då den se¬
nare eger rätt att bestämma, på hvilketdera af nämnda tre sätt hon
vill utgöra kofodret; och under de 25 år, som jag varit ledamot af
domkapitlet och så länge som jag varit folkskoleinspektör, kan jag
icke erinra mig, att tvister uti ifrågavarande fall i Wexiö stift upp¬
stått.
För min del får jag säga, att jag, beträffande sjelfva frågan och
under förutsättning att Kammaren vill vidtaga någon förändring,
slutar mig närmast till reservantens förslag, att ersättningen för ko¬
fodret måtte bestämmas till en kontant penningesumma. Orsaken
dertill är, att kofodret numera mycket sällan utgöres i spanmål.
Dessutom vet församlingen ofta icke, om spanmålen skall lösas efter
årspris eller medelmarkegångspris, och i de uppgifter, som lemnas
Onsdagen den 14 April.
19
N:o 39.
för erhållande af bidrag från statsverket till skollärarens aflöning, Angående
upptaga somliga församlingar ersättningen för kofodret, beräknad ersätt-
efter årspris och andra efter medelmarkegångspris. Detta föranleder ”^are för'
anmärkningar och mycket trassel. Jag för min del anser det rättast, kofoder.
att det bestämmes en kontant penningesumma, som församlingen (Ports.)
skall lemna i ersättning för kofodret, derest icke detta utgöres in
natura. I öfrigt kan jag icke anse det vara lämpligt att uttrycka
ersättningen för kofodret i hektoliter, ty befolkningen känner ännu
icke det nya måttet, och det kommer att dröja mycket länge, innan
den kan begagna sig ensamt af detta mått och icke behöfver vid
sidan deraf äfven det gamla måttet. Ser man åter efter, hvad 12
hektoliter spanmål utgöra i gamla måttet, blir detta 45,852 kub.-fot
och ett sådant inveckladt tal tror jag kommer att medföra ett trassel
för folket, som jag tycker att man bör undvika.
För min del vill jag derför, under förutsättning att Kammaren
finner lämpligt att företaga en förändring i det föreslagna syftet,
yrka bifall till det af reservanten afgifna förslag.
Herr Mörtsell: Det synes mig, som om det i denna fråga
hufvudsakligen läge vigt vid, hvem som eger att bestämma, om ko¬
fodret skall lemnas in natura eller på annat sätt. Enligt min åsigt
tillkommer detta icke skolläraren, utan skolrådet, men just denna
omständighet innebär ju en garanti för att icke skolläraren får för
mycket. Ja, äfven om det vore i lag stadgadt, att, der kofodret
icke utginge in natura, det skulle ersättas med t. ex. 300 kronor
eller derutöfver, så stode det alltid i skolrådets hand att, der det
befunnes lämpligt, lemna kofodret in natura. Vid sådant förhål¬
lande kan jag icke se någon fara uti att bifalla Utskottets förslag.
Att Utskottet föreslagit vederlagets beräknande i hektoliter, har
sin grund deri, att, då spanmålen skall värderas efter markegångstaxan
och i denna värdesättningen hädanefter kommer att göras efter det
nya måttet, man ansett det vara beqvämare för skolrådet att uträkna
spanmålens värde, då dess myckenhet redan förut är angifven i
nämnda mått.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag får bekänna, att jag,
likasom den förste talaren, icke gerna ser denna mängd af skrifvelser
uti en och samma sak, utan helst skulle vilja hafva dem förenade
till ett helt för att åstadkomma en fullständig revision af folkskole¬
stadgan, hvilket torde vara mer än väl behöfligt. Dervidlag synes
det mig, som det vore mera förenligt både med det nya representa-
tionsskicket och med kommunal sjelfstyrelse, att vi borde ur folk¬
skolestadgan utelemna allt, som rör folkskolelärarnes aflöning och
tillsättande, byggande af skolhus och annat af kommunallags natur,
och endast der bibehålla verkligen dithörande frågor. Med en revi¬
sion i sådant syfte och med beaktande af annat, som är värdt rättelse,
tror jag, att vi skola komma till ett bättre mål, än genom att aflåta
den ena skrifvelsen efter den andra och sålunda oupphörligt lappa
N:o 89.
20
Onsdagen den 14 April.
Angående på en sak, som i följd häraf slutligen kommer att förete ett full-
förköjd ersatt- ständigt virrvarr.
”förare för' Hvad nu de båda förslagen angår, såväl motionärens, som Ut-
”kofoder^ skottets, så medgifver jag gerna, att de innebära en förbättring i
(Forts.) hittills varande förhållanden, nemligen i de flesta fåll en löneför¬
bättring, ehuru denna ingalunda berättigas af den motivering, som
vare sig motionären eller Herr Abraham Kundbäck framstält. Tj
det ena såväl som det andra, spanmålen såväl som kofodret, har
stigit i pris. Men oaktadt jag, som sagdt, gerna medgifver att en
förbättring här bör ega rum, måste jag dock säga, att Utskottets
förslag lider af alla de fel, som vidlåda det nu gällande stadgandet.
I detta hänseende vill jag först och främst påpeka, hurusom det i
nämnda stadga heter, att åt skolläraren bör anskaffas sommarbete och
vinterfoder för en ko eller ock, der lokala eller andra förhållanden
sådant förhindra, minst värdet af fem tunnor spanmål lemnas. Staten
bestämmer här för tvenne parter. Det synes mig- som om båda
borde hafva lika rätt; men hvem är det som afgör om lokala eller an¬
dra förhållanden lägga hinder i vägen? Af detta stadgande likasom
utaf det af motionären föreslagna kan ej annat följa, än att det en¬
dast är den ena parten, nemligen församlingen, som eger bestämma,
huruvida kofodret skall utgöras in natura eller ej. Detta är en
oegentlighet, som jag, i likhet med den förste talaren, anser böra
afhjelpas emedan den föder missnöje, och det rättaste sättet derför
vore tvifvelsutan, att skollärarens kontanta lön bestämdes så högt,
att i densamma inginge äfven ett belopp, som motsvarade kofo¬
drets värde. Det stode ju i alla fall, såsom hittills, kommunen fritt att
med skolläraren öfverenskomma, om han skulle utfå t. ex. kofoder
eller något annat in natura. Men det är dock härvid att märka, att
ifall kofödrets värde inberäknades uti den kontanta lönen och denna
således höjdes, skulle derigenom rubbas det nuvarande förhållandet
emellan de belopp, hvarmed kommunen och staten bidraga till skollä¬
rarens kontanta aflöning, till hvilken staten nu lemnar i regeln två
tredjedelar. Den af mig föreslagna förändringen i fråga om sättet
för kofodrets utgörande kan således icke genomföras, utan att hän¬
syn äfven tages till de bestämmelser, som gälla med afseende å
nyssnämnda omständighet.
Vidare är det ett annat fel, som vidlåder såväl nuvarande lag¬
stadgande i ämnet, som Utskottets föreliggande förslag, nemligen
det att man icke vet, hvaraf kofodret skall bestå eller i huru stor
myckenhet det skall lemnas, om det skall vara både. hö och halm
eller blott det förra. Nu är det föreslaget, att, om distriktet icke
vill lemna detta, så skall detsamma betala icke värdet af kofoder
utan värdet af något annat, nemligen säd, och jag kan icke medgifva,
att detta är ett lämpligt stadgande. Skulle man betala något i pen¬
ningar, så borde det väl vara värdet på det, som verkligen skall
utgå, och då kunde man ju t. ex. ställa så, att markegångsdeputerade
bestämde ett årligt pris just på detta, hvarefter man finge rätta sig.
I detta afseende, och om detta kofoder skall behållas, anser jag
emellertid den reservation, som blifvit afgifven, hafva ett väsentligt
företräde. Det är onekligen bäst att bestämma en penningesumma,
Onsdagen den 14 April.
21
K:o 39.
hvarom icke vidare kan tvistas, emedan, såsom reservanten påpekat, Angående
det i många fall med vårt invecklade skattesystem kan blifva svårt förhöjd* ersätt-
att bestämma, i hvilket eller hvilka slag af spanmål ersättningen n]n.9 at tko1'
skall betalas. Kronotionde]! utgår nemligen i vissa trakter i tva kofoder.
slags säd, i andra återigen i tre slags säd och proportionerna mellan (Forts.)
de olika slagen af spanmål äro i de särskilda orterna mycket olika, så
att nog kan ett sådant beräkningssätt gifva anledning till tvister.
Utskottet har bland motiven för sitt beslut anfört, att dess
ledamöter uti landtbruksskrifter läst, hurusom årliga netto-afkast-
ningen af en ko kunde beräknas till 90 ä 130 kronor. Jag kan lik¬
väl icke tänka mig, att detta kan vara annat än att med netto här
menas 5rw(toafkastningen, ty annars skulle ju äfven foderkostnaden
först afdragas, och då är det ju orimligt att lägga nettoafkastningen
till grund just för bestämmande af kofodrets värde. Dessutom bör
man erinra sig, att i utfodringen för en ko ingår väl alltid något
säd och då är väl denna beräkning ännu mera olämplig såsom motiv
för det slut, hvartill Utskottet kommit.
Vidare talar Utskottet om, huru märkvärdigt olika priset på ett
kofoder enligt erhållna uppgifter från olika delar af landet skulle
inom de särskilda orterna vara, i det att detsamma enligt Utskottets
uppgift varierar mellan 33 kronor, der det är lägst och 340 kronor,
der det är högst. Jag vet icke, om Utskottet härvid har erhållit
felaktiga eller mindre tillförlitliga uppgifter, men hemställer, huru¬
vida icke Utskottet uppgjort en besynnerlig beräkning, då detsam¬
ma upptagit värdet af en kos afkastning till 90 och högst 130 kro¬
nor men derpå meddelar, att fodrets värde kan beräknas ända till
340 kronor. Jag tror derför, att de uppgifter Utskottet begagnat
tillkommit på olämpligt sätt och att man måste känna förhållandena
mera praktiskt för att deraf draga någon bestämd slutsats. Summan
af saken är, att jag tror det vara bäst att densamma hvilar till dess
vi kunna få en fullständig revision af hela folkskolestadgan. Om
likväl Kammaren skall fatta något beslut om förändring i det hän¬
seende, hvarom nu är fråga, får jag säga, att jag föredrager reser¬
vantens förslag framför Utskottets, emedan detsamma, såsom jag
förut anfört, är enklare och mera bestämdt samt icke kan komma
att gifva anledning till så många tvister som det förslag Utskottet
framlagt, men helst yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Häruti förenade sig Herrar Aug. Börjeson, L. J. Larsson och
Pehr Ericsson.
Herr J. O. Boström: Här har sagts, att, om jag tagit känne¬
dom om denna frågas föregående behandling vid riksdagarne, så
skulle min motion från första början hafva fått ett helt annat utse¬
ende Men förhållandet är det, att just till följd af den kännedom
jag tagit om hvad som vid riksdagen förevarit och med afseende
härpå har min motion fått den lydelse den har.
Jag har med min motion, såsom af densamma äfvensom af Ut¬
skottets utlåtande framgår, icke åsyftat att fråntaga folkskolelärarne
den förmån de nu hafva, att, då församlingarne så för godt finna,
N:o 39.
22
Onsdagen den 14 April.
Angående få kofodret in natura, hvilken förmån på ganska många ställen i
förhöjd! ersätt- ianc[ ]jarl vara af st0rt värde.
bärare för' Man ^ar ^lar invändt, att det nu lagstadgade ersättningsbeloppet
kofoder. för kofodret, eller 5 tunnor spanmål, icke skulle behöfva höjas för
(Forts.) att motsvara kofodret, då det lemnas in natura. Jag tror dock icke
att vi behöfva draga nödvändigheten af denna förhöjning i tvifvels¬
mål, dådet ju är uppenbart att värdet af 5 tunnor spanmål icke kan i
allmänhet anses uppväga ett kofoder, hvilket ju ock många försam¬
lingar uttryckligen medgifvit, och sjelfva vidgått, då de, såsom dels
för Utskottet dels nu här uppgifvits, utgifva 100 kronor och derut¬
öfver i ersättning för kofoder. Man har också påstått, att en mängd
trakasserier skulle uppstå, om ersättningen för det till skolläraren
utgående kofoder förhöjdes med t. ex. 50 procent. Jag kan icke
förstå sambandet mellan orsak och verkan härvidlag eller huru ett
förhöjdt ersättningsbelopp skulle framkalla trakasserier och jag ber
att till bemötande af ett dylikt påstående få instämma i hvad vi
nyss hörde från wexiöbänken yttras härvid. Jag tror mig icke heller
kunna skäligen beskyllas för att framställa några gissningar, om jag
nu påstår, att den förnämsta orsaken till alla trakasserier, som i
detta hänseende egt rum, ligger deruti, att detta ersättningsbelopp
varit för lågt, hvadan skollärarne å ena sidan ansett sig vara illa be¬
handlade, då de fått emottaga den lagstadgande ersättningen i stället
för kofodret in natura, men å andra sidan församlingarne ansett sig
vara moraliskt förhindrade, om ock juridiskt berättigade att lemna
ersättning så låg som den nu finnes stadgad.
Här har äfven yttrats, och det förvånar mig verkligen att ett
sådant yttrande kunnat fällas af den ledamot af Kammaren, om
hvilken jag tyckt mig finna att han visat det varmaste nit och in¬
tresse för både skolväsendet i allmänhet och äfven att våra skollä¬
rare skulle blifva försedde med sådana löneinkomster, att de utan
allt för stora ekonomiska bekymmer skulle kunna uppfylla sitt mö¬
dosamma och ansvarsfulla kall, att det kunde vara tillräckligt om
detta kofoder utginge i 40 lisp. hö och 40 lisp. halm.
Jag undrar dock, om icke detta vore detsamma som att sätta
skollärarens ko på svältkur. Ty får icke en ko mer än 40 lisp. hö
och 40 lisp. halm, så då blir hon bestämdt »stäld på svältkur».
På många ställen utgår dock, efter hvad jag har mig bekant, detta
kofoder i ett mer än dubbelt så stort foderqvantum, i 140 ä 160
lisp. hö och 80 å 100 lisp. halm.
Man har äfven invändt, att beräkningen af »nettobehållningen
af en kos årsafkastning» enligt hvilken beräkning denna behållning
skulle variera mellan 90—130 kronor, icke skulle hålla streck. Jag
undrar dock, om icke denna beräkning får anses tillnärmelsevis rig-
tig, ty annars skulle dessa landtbruksakademier, sällskaper och hus¬
hållningssällskaper m. fl. vara klent underrättade, i hvilkas skrifter
jag mångenstädes sett uppgifvas, att denna netto-afkastning beräk¬
nats variera mellan dessa båda förut nämnda summor.
Man har vidare sagt, att man borde vänta med denna lagförän¬
dring, till dess det stora förslaget om omorganisation af såväl under¬
visningsverket i allmänhet som deraf möjligen föranledda förändrin-
Onsdagen den 14 April.
23
N:o 39.
gar och förbättringar med afseende på skollärares löner förekommit och Angående
afgjorts. Men skulle man fatta ett sådant beslut, att vänta på den för}öjd ersätt-
störa frågans afgörande förut, fruktar jag för, att man kunde härvid
få tillämpa det gamla ordspråket: »medan gräset gror, dör kon». kofoder.
Jag anser, att man icke bör uppskjuta härmed, utan att man så (Forts.)
snart som möjligt bör höja ersättningsbeloppet med 50 procent,
hvilken förhöjning jag anser hafva alla skäl för sig.
Jag tror icke heller, att denna förhöjning i kofoderersättningen
på något sätt skall motverka löneförhöjningen i allmänhet med af¬
seende på skollärarnes inkomster, då sådan ifrågakommer, utan att
•den tvärtom skall till densamma medverka. Att för öfrigt beröfva
församlingarne deras rättighet att då de så vilja lemna kofodret in
natura och att i stället bestämma ett visst penningebelopp, t. ex.
100 kronor och stryka allt tal om kofoder och sommarbete, anser
jag vara att betrakta nästan såsom ett våld mot de församlingar,
för hvilka det kan vara förmånligare att lemna kofodret in natura.
Det finnes nemligen ställen t. ex. i Norrland, der det såväl för skol¬
läraren som för församlingen kan våra vida förmånligare att kofo¬
dret utgår »in natura».
Man har här äfven sagt, att det skulle vara vida fördelaktigare,
om denna ersättning utginge i ett fixt penningebelopp t. ex. 100
kronor såsom reservanten föreslagit. Hufvudsaken af hvad jag med
min motion afsett vore visserligen också i sjelfva verket dermed
vunnen, men det oaktadt vågar jag anse det vara lämpligare, att
ersättningen ställes i värdet af spanmål och icke i ett bestämdt pen¬
ningebelopp.
Att denna ersättning skulle enligt lag kunna utgå i spanmål in
natura, stadgas hvarken i nu gällande förordning, ej heller har jag med
mitt förslag eller Utskottet i sin hemställan tänkt sig detta. Jag har
med min motion åsyftat, att denna ersättning skulle hädanefter så¬
som hittills utgå i värdet af spanmål och orsaken dertill är att jag
•anser spanmålens värde icke vara så fluktuerande som penningens.
Att ersättningen ändock i alla hänseenden skall utgå i kontanta
penningar är ju klart, ehuru till beloppet varierande efter det pris
spanmålen vid olika tider har på olika orter i landet.
Till detta resultat med min motions syfte kom jag ock, då jag
tog i betraktande hvad såväl Första Kammarens Tillfälliga Utskott
som åtskilliga inom denna Kammare yttrade vid 1877 års riksdag,
nemligen »att kofodrets lösande med ett fixt penningebelopp, i följd
af vårt lands stora utsträckning och deraf föranledda olikheter i
många förhållanden, ej vore lämpligt» och i öfverensstämmelse der¬
med antog jag, att det skulle vara bättre att hafva ersättningen för
kofodret bestämd att utgå i värde af ett visst qvantum spanmål än
i bestämdt penningebelopp.
Det var till följd deraf jag framkom med med min motion,
hvilken icke åsyftar något annat än en förhöjning i ersättningsbe¬
loppet och jag förestälde mig, att detta skulle vara icke i strid mot
utan i öfverensstämmelse med hvad i ett par andra fall stadgas i
1842 års folkskolestadga med afseende på skollärares löneförmåner.
Der säges nemligen i mom. 1 af § 4: »lärare, hvilken efter under-
tf:o 39.
24
Angående
förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
Onsdagen den 14 April.
gången godkänd afgångsexamen från seminarium blifvit i föreskrift^»
ordning vid folkskolan anstäld, åtnjute i årlig lön dels 8 tunnor
spannmål in natura 1/'2 i råg och x/2 i det eller de andra sädesslag, i
hvilka kronotionde inom orten utgår, dels ock penningar till så stort
belopp, att hela lönen, inberäknadt spanmålsvärdet efter ortens marke¬
gång för året (Litt. A), uppgår till minst 500 riksdaler.
Yi hafva dessutom en annan bestämmelse i följande moment,
som säger: »För skollärare, hvars tjenstgöring fortgår utöfver &
månader af året skall lönen för hvarje öfverskjutande månad ökas
med två tunnor (12 kub.-fot 6 k:or) spanmål af förenämnda sädes¬
slag, hvaraf ena häften utgöres in natura och andra hälften betalas
i penningar efter länets markegång för året (Litt. A), dock ej till
lägre belopp än tio riksdaler tunnan.»
Analogien eller conseqvensen med dessa stadganden förer ju.
derhän, att, då det blir fråga om ersättning för kofoder, bör den
bestämmas icke uti ett fixt penningebelopp, utan i spanmåls värde,
som är beroende af spanmålens årliga markegångspris.
Och långt ifrån att hafva blifvit öfvertygad af hvad föregående
talare yttrat, har jag fast mera blifvit stärkt i min mening, äfven
om jag med uttalande häraf löper fara att af någon kunna blifva
beskyld för trångbröstade åsigter och att icke kunna förstå att läsa
svenska.
Jag vågar fortfarande tro, att jag haft skäl för min framställ¬
ning i denna fråga till Riksdagen — skäl grundade på rättvisa oeh
full öfverensstämmelse med förefintliga lagstadganden och allmänt
erkända förhållanden — och jag styrkes i denna tro deraf, att Ut¬
skottet biträdt min åsigt, efter att hafva grundligt öfvervägt och
satt sig in i frågan. Jag slutar derföre med att yrka bifall till hvad
Utskottet föreslagit.
Herr Carl Ifvarsson: Jag är huftudsakligen förekommen af
Herr Ola Andersson, och instämmer med honom. Jag vill endast
särskildt fästa uppmärksamheten å det förhållandet, att åtskilliga
vid denna riksdag väckta motioner, hvilka afse ganska genomgripande*
förändringar i vårt undervisningsväsende så väl hvad beträffar folk¬
skolan och elementarläroverket som universiteten, äro under be¬
handling af samma tillfälliga Utskott, som handlagt denna fråga.
Då så är fallet, anser jag det vara olämpligt att med smärre
förändringar gå den stora reformen i förväg. Sedan man blifvit
ense om ordnandet af undervisningen i sin helhet, då kan det vara
tid att börja tala om ordnandet af aflöningen. Ty detta bör natur¬
ligtvis lämpligast ske, sedan lärarnes arbete blifvit bestämdt, hvar¬
emot man genom att på förhand, såsom Utskottet föreslagit, göra
framställning uti icke mindre än trenne särskilda, men jemförelsevis
obetydliga frågor, likasom uttalar ett afslag å den stora frågans
lösning.
Det är af detta principiella skäl, som jag yrkar afslag å Utskot¬
tets förslag.
Onsdagen den 14 April.
25
N:o 39.
Herr Granlund: Då jag såväl i motionärens som Utskottets
förslag icke kan se annat än en förbättring uti folkskolelärarnes
ställning och på samma gång en förbättring rörande sättet om be¬
stämmandet huru kofodret skall utgöras eller ersättas, ber jag att
få instämma uti Utskottets förslag. Mine Herrar! den ena riks¬
dagen efter den andra framläggas förslag om höjande af fordringarne
på folkskolelärarnes undervisningsskyldighet. Sålunda hafva vi nu
sett, huru man velat göra dem till slöjdlärare. De skola för öfrigt
vara trädgårdsmästare, gymnastiklärare, ritlärare utom alla andra
undervisningsskyldigheter. Men när det blir fråga om att nu något
obetydligt förbättra deras löneförmåner, då höjas, emot all förmodan,
röster deremot.
Man har sagt, att det förestår en betydlig omreglering af folk¬
skolelärarnes löneförhållanden. Nå väl, kan väl den ringa förändring,
som nu är ifrågasatt, hindra denna reglerings genomförande. Jag
tror det ej. Säkert är emellertid, att denna förändring i fråga om
sättet, huru kofodret skall lemnas, skall förekomma en mängd tvister
emellan skollärarne och församlingarne. Då jag således icke kan
finna annat, än att den föreslagna förändringen komme att medföra
en icke obetydlig förbättring uti de nuvarande förhållandena och
detta från såväl församlingarnes som folkskolelärarnes synpunkt,
ber jag att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Eundbäck: Jag får vördsamt hemställa till Kam¬
maren, huruvida den icke ville bifalla reservantens förslag. Detta
synes mig vara både enklare och tydligare, och på samma gång
mera egnadt att förekomma såväl de tvister uti ifrågavarande hän¬
seende, som mellan skollärarne och församlingarne kunna uppstå,
som den missbelåtenhet, som under nuvarande förhållanden med
3käl kan göra sig gällande hos skollärarne med afseende å det
vederlag, som dem lemnas för kofoder, då detta icke utgår in
natura. Jag har icke hört någon inom denna Kammare bestrida,
att det vederlag, som nu lemnas för kofodret, icke på långt när
motsvarar dess verkliga värde, och förhållandet är i allmänhet, att
kofodret högst sällan lemnas in natura, utan på annat sätt, så att
hvad som borde vara regel är numera undantag och tvärtom. Hvad
särskildt min hemtrakt beträffar, så erhålla skollärarne inom de flesta
församlingar 100 kronor och derutöfver i vederlag, ehuru det äfven
finnes en och annan församling, der vederlaget utgår med fem tunnor
spanmål. Då nu lagen stadgar, att skolläraren eger rätt till ko¬
foder eller ock till vederlag derför, men man allmänt är ense om,
att detta vederlag, sådant det för närvarande är bestämdt, är för
litet, så frågar jag, om det kan vara rigtigt att ett sådant stadgande
får qvarstå.
Beträffande hvad här har talats om folkskolestadgans omarbet¬
ning, så vet jag icke hvad denna har att göra med den lilla för¬
ändring, som nu är föreslagen. Folkskolestadgan sönderfaller i två
delar, af hvilka den ena rör undervisningen och den andra lärarnes
aflöning.
Angående
rörhöjd ersätt-
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
tf:o 39,
26
Onsdagen den 14 April.
Angående
_förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
Här hafva förslag varit väckta om storartade reformer genom
ändring och omarbetning af folkskolestadgan i hvad som rörer under¬
visningen. Men de hafva hittills icke gått och jag tror ej heller
att de skola komma att gå. Skall då skollärarens aflöning bero
derpå och kan det vara rätt, att han blir förlustig det, som honom
med rätta tillkommer.
Man har äfven anmärkt, att denna fråga icke bort behandlas af
ett tillfälligt utskott, utan att det tillhört Lag-Utskottet att hand¬
lägga densamma; men då hade nog Utskottet lemnat densamma
tillbaka med förklarande, att det icke ligger inom Lag-Utskottets
befogenhet att behandla skattefrågor. Mine Herrar, jag minnes
mycket väl, huru på 1860-talet — jag tror det var 1862 — blott
ett enda ord i skolstadgan ändrades. Då der förut stod, att skol¬
läraren bör hafva 400 kronor i lön, satte man nu dit, att han skall
hafva detta belopp. Detta gjorde, att skolläraren verkligen fick
sina 400 kronor. Förut funnos många församlingar, som icke be¬
talade honom så mycket, utan sade; »detta är visserligen hvad han
bör hafva, men en annan sak är hvad han skall hafva». Skulle man
då verkligen, för att få en rättelse härutinnan, hafva sagt: »detta
ord får stå qvar, till dess ändringar i folkskolestadgan och i folk¬
skoleväsendet med allt hvad dertill hörer blifvit åvägabragta.» Detta
tror jag hade varit för mycket begärdt.
Vidare ber jag få påpeka något som herrarne väl känna och
hvad en talare på grennabänken äfven nyss nämnde — inom hvilken
mängd af olika områden man vill använda skolläraren, samt att
fordringarne på honom nu mera ställas ganska högt mot hvad de
varit förr. För ett par år sedan bestämdes till exempel, att den
kurs, skolläraren skall genomgå vid seminarium, skulle förlängas med
ett år och de fleste få derpå använda en tid af 5 ä 6 år. Men
oafsedt detta och äfven om de skulle få gå på seminariet i 10, ja
20 år, så skall dock kejsaren hafva hvad kejsaren tillhörer. Låtom
oss derför skrifva lagen så, att hvar och en får hvad som är hans
rättighet att erhålla. Jag tror, att vi mycket väl kunna göra detta
och att sådant hvarken skall förhindra eller befrämja några reformer,
hvilka, så vidt jag kan se, icke på minsta sätt hafva med denna sak
att göra.
Jag ber derför, på det att dessa tvister en gång må upphöra
och på det rättvisa må blifva rådande i denna sak, att Kammaren
måtte bifalla hvad här föreslagits, och jag tror, att reservantens
förslag för det närvarande är det allra bästa. För framtida fall, då
fråga blir om de stora reformernas genomförande och om större
löner åt skollärarne, torde äfven andra bestämmelser i afseende på
kofodret blifva gällande, men icke lärer man kunna taga bort det
utan någon ersättning.
Jag yrkar bifall till reservantens förslag.
Herr Hedin: Eftersom jag ser, att den ledamot af Kammaren,
hvilken nyss fann för godt att begagna ordet, då jag i behörig
•ordning hade fått det, nu har gått ut, så vågar jag begagna mig af
Onsdagen den 14 April. 27
den erhållna rättigheten; i annat fall skulle jag hafva nödgats afstå
derifrån.
Jag kan mycket väl förklara, att de finnas, som vilja afslå
Utskottets föreliggande förslag, derför att de anse detsamma icke
vara i sak lämpligt. Deremot är det mig omöjligt att fatta den
tankegång, som dikterat representantens på hallandsbänken nyss
afgifha yttrande. Han erinrade, att till det Utskott, som afgifvit
detta förslag, blifvit remitterade motioner af ganska genomgripande
beskaffenhet beträffande åtskilliga undervisningsärenden och han
ville icke, att man genom beslut och hemställanden till regeringen
i åtskilliga jemförelsevis underordnade saker skulle hindra lösningen
af de stora frågorna. I afseende härpå ber jag få nämna, att Ut¬
skottets ledamöter för sin del icke varit i stånd att upptäcka något
det allra ringaste samband mellan å ena sidan embetsexamina vid
universiteten och eftermiddagsläsningen i skolorna, mellan å ena
sidan latinstudiet och å andra sidan kofodret. Skall man göra en
kompromiss, i hvilken man sammanbringar alla dessa frågor, då är
det icke omöjligt, att den i hög grad kommer att taga lofven af
den berömda kompromissen af år 1873.
Herr Carl Ifvarsson: Jag ber att få erinra den talare, som
sist hade ordet, att jag icke satt i fråga, att kofodret och latin¬
läsningen skulle sammanblandas med hvarandra; men då fråga är
om att ordna undervisningsväsendet såväl i hvad som rör folk- och
elementarskolor som till och med universiteten, så har jag tänkt
mig, att dessa motioner skulle behandlas i ett sammanhang, och att,
när dessa frågor blifvit afgjorda, det först då vore tid att se till,
huru man skulle ordna aflöningsförhållandena. Ty dessa böra ordnas
efter undervisningsskyldigheten och de fordringar, man ställer på
lärarne. I så fall tror jag, att alla undervisningsfrågor hafva ett
visst, sammanhang och anser, att vi äfven i afseende på aflöningen
må iakttaga den försigtigheten att icke på förhand laborera med
löneförändringar, under förutsättning att vi verkligen vilja hafva
några reformer i undervisningsväsendet.
O o
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr vice Talmannen upp¬
tog de yrkanden, som blifvit gjorda, samt gaf, i enlighet med dem,
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på an¬
tagande af det förslag Herr Anders Er. Pettersson i sin hithörande
reservation framstält, dels jemväl på afslag å Utskottets hemställan;
och fann Herr vice Talmannen svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för den sistnämnda meningen. Votering blef begärd
samt anstäldes — sedan till kontraproposition antagits yrkandet på
bifall till reservantens förslag — enligt en nu uppsatt och godkänd
omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som afslår hvad Andra Kammarens första Tillfälliga Utskott
hemstält i dess utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 13),
Jt:o 39.
Angående
förhöjd ersätt¬
ning åt skol¬
lärare för
kofoder.
(Forts.)
röstar Ja;
N:o 89.
28
Deri, det ej vill,
Onsdagen den 14 April.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Herr A. F. Petterssons vid
förevarande utlåtande fogade reservation.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 101 ja mot 55 nej, i
följd hvaraf Utskottets hemställan afslagits.
§ 5.
Förekom till afgörande Andra Kammarens första Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 14), med anledning af
väckt förslag om skrifvelse till Ivongl. Maj:t rörande undervisning i
naturalhistoria i B-liniens högsta klass.
Herr S. Axell hade i motionen N:o 144 föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida ej undervisning i naturalhistoria kunde
och borde meddelas i B-liniens sjunde klass.
Utskottet hade hemstält, »att Andra Kammaren behagade för
sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t täcktes förordna, att undervisning i naturalhistoria
skall meddelas i B-liniens sjunde klass.»
Enligt anteckning å utlåtandet, var reservation mot nämnda
hemställan inom Utskottet anmäld af Herrar Hedin och Axell, som
ansett Utskottets förslag böra lyda sålunda:
»att Andra Kammaren behagade för sin del besluta, att Riks¬
dagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller att Kongl. Maj:t, till
verkställighet af Kongl. Maj:ts år 1873 Riksdagen meddelade och
af Riksdagen godkända förslag, täcktes förordna, att undervisning i
naturalhistoria skall meddelas i B-liniens sjunde klass».
Sedan föredragning skett af detta ärende, yttrade
Herr Gilljam: Då den ärade motionären denna gång inskränkt
sina fordringar ganska mycket i jemförelse med förra året och hans
nu framstälda begäran i och för sig kan anses befogad och jem¬
förelsevis lätt att uppfylla, vill jag icke framställa något bestämdt
yrkande. Endast så mycket vill jag dock nämna, att, om Andra
Kammaren tror, att den genom antagande af denna motion bereder
undervisningen i sin helhet någon nämnvärd fördel, så är detta,
åtminstone efter min öfvertygelse, ett misstag. Ty hvad som gifves
det ena ämnet, måste tagas från ett annat. Utskottet har exempel¬
vis nämnt: »välskrifning och teckning». Jag vill i förbigående
anmärka, att detta irttryck är mera korrekt än upplysande, ty natur-
Onsdagen den 14 April.
29
N:o 39.
iigtvis förekommer icke välskrifning utan blott teckning såsom under¬
visningsämne i öfverstå klasserna. Det är således från teckning,
som tiden skulle tagas. Det skulle då icke förvåna mig, om någon
ledamot af denna Kammare, som hyste den åsigt, att tecknings-
undervisningen utgör en vigtig beståndsdel i ungdomens uppfostran,
nästa riksdag komine med en framställning om Kammarens med¬
verkan att åt teckningsundervisningen rädda åtminstone hvad detta
ämne en gång fått, på det att det icke måtte blifva för mycket
lidande. Och så kunde man sedermera få fortsätta kompassen rundt.
Jag skulle äfven kunna anföra ett annat argument, som begagnats
mycket under den nyss slutade diskussionen, nemligen att, när det
är fråga om stora genomgripande förslag till förändringar i någon
rigtning, man icke bör komma med framställningar om sådana
små partiella reformer som den nu föreslagna. Men jag är icke
fullt säker på, att Kammaren anser, att denna i min tanke mycket
rigtiga princip har full tillämpning äfven uti i Ifrågavarande^ hän¬
seende.
Jag vill slutligen tillägga, att den skollag, enligt hvilken teck¬
ning nu, i likhet med hvad förut varit förhållandet, förekommer i
öfre klasserna af B-linien, ännu icke hunnit tillämpas fullt ett år.
Detta är ett ytterligare skäl, hvarför jag icke anser mig kunna med
någon synnerlig tillfredsställelse helsa den föreslagna förändringens
genomförande. Men, som sagdt, jag vill icke framställa något be¬
stämdt yrkande.
Herr Rundgren:. Då jag yrkar afslag på såväl Utskottets be¬
tänkande som reservationen, anser jag mig böra förutskicka den an¬
märkningen, att det ingalunda sker af någon obenägenhet från min
sida för naturvetenskapens studium, hvaråt jag gifver fullt erkän¬
nande. Om försäkringar i sådant hänseende icke kunna hafva sär¬
deles mycket att betyda, vill jag styrka mitt påstående genom att
visa, huru jag tillvägagått vid mina egna barns uppfostran. Af mina
fyra söner har jag låtit tre gå den reala linien. Mitt uppträdande
emot förslaget sker således alls icke ur synpunkten att vara en
blind förfäktare af de gamla språken, hvilkas värde för bildningen
jag dock till fullo uppskattar.
Trenne skäl hafva föranledt mig att göra det yrkande jag nyss
framstält. Det första är, att vi den 1 November 1878 fingo en ny
stadga för de allmänna elementarläroverken och samma dag jemväl
en nådig kungörelse angående ändring i stadgarne för afgångsexa-
men. Att, då ännu icke fullt två år förflutit sedan dessa anordnin¬
gar vidtogos, ingå till Kongl. Maj:t med begäran om ändring, synes
mig icke bidraga till den stadga och det lugn, som man i afseende
på undervisningen utan tvifvel har rätt att fordra.
Det andra skälet är, att i en detaljfråga sådan som denna det ju
omöjligen kan ligga någon synnerlig vigt vid hvad Riksdagen kom¬
mer att besluta. Det är nemligen klart, att man måste hafva en
mycket noggrann kännedom om förhållandet mellan de särskilda
delarne af undervisningen för att fullt klart fatta och inse, huruvida
det kan vara gagneligt att i B-liniens sjunde klass införa naturalhistorien
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
K:o 39.
30
Onsdagen den 14 April.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
såsom läroämne. Jag anser det således alldeles icke ega någon vigt,
om ett uttalande härutinnan skulle ske från Riksdagens sida. Här
har visserligen blifvit sagdt, att Kong!. Maj:t sjelf vid 1873 års riks¬
dag afgifvit förslag i nu föreslaget syfte; men då Kongl. Maj:t år
1878, med frångående af sin förra åsigt i skolstadgan, infört den be¬
stämmelse, hvilken man nu söker att ändra, så måste väl detta hän-
tyda på, att Kongl. Maj:t funnit starka grunder för denna sin åtgärd.
För det tredje vill jag anmärka, att, ehuru jag för min del
aldrig kunnat finna något berättigande uti det myckna talet om
öfveransträngning i skolorna, jag dock anser mig böra uttala min
öfvertygelse, att, om på något stadium af undervisningen öfveran¬
strängning eger rum, så är det utan tvifvel vid genomgåendet af
den sjunde klassen, isynnerhet densammas högre afdelning. Det är
nemligen klart och tydligt, att, då ynglingen, för att bereda sig till
maturitets-examen, måste göra sig reda för allt hvad- han under
skoltiden inhemtat, så kan det icke gerna undvikas, att i synnerhet
under den sista terminen, om icke en direkt öfveransträngning, åt¬
minstone en betydlig ansträngning måste ske. Att vid sådant för¬
hållande nu tillägga ett nytt ämne — ty klart är, i den händelse
Kongl. Maj:t skulle komma att tillägga naturalhistoriens studium på
sjunde klassens B-linie, så måste detta ämne jemväl ingå i maturi-
tetsexamen — är icke någon obetydlighet. När man nu besinnar, att
å denna linie, enligt 1878 års kungörelse, uti maturitetsexamen ingå
följande ämnen, nemligen: kristendom, latinska, engelska och fran¬
ska språken, matematik och fysik, historia och geografi samt filoso¬
fisk propedeutik, så måste man bekänna, att i detta ligger en tablå
öfver en så vidt möjligt är fullständig elementarbildning, som för
censorerne skall framläggas. Naturvetenskaperna äro icke heller här
uteslutna, ehuru de representeras af endast ett ämne, nemligen fysik.
Nu vill man emellertid der jemväl införa ett ämne, som enligt
nu gällande stadga bör upphöra att läsas i sjette klassen. Såsom
bekant är läses i de fem första klasserna naturlära under tvenne
timmar i veckan; med femte klassen upphör läsningen af naturläran
och i stället inträda i sjette klassens båda afdelningar undervisning
i naturalhistoria och fysik under tvenne timmar i veckan. Med
sjette klassen upphör återigen naturalhistoriens studium och fysiken
blir den enda del af naturvetenskaperna, som i sjunde klassen re¬
presenteras. Mig synes, att med detta gradvisa inskränkande af
naturvetenskapernas studium det rätta måttet är vunnet. Det är en
stor grundsats, som uttalats dermed, att hvarje lärjunge måste in¬
hemta så mycket insigter i naturvetenskaperna, att han i de fem
lägsta klasserna hinner genomgå den egentliga s. k. naturläran, men
derefter i den sjette klassen, då han kan antagas hafva hunnit till
högre mognad, kommer undervisningen att börja i den egentliga
naturalhistorien, och slutligen, på det att han må kunna något
djupare tränga in i någon del af naturvetenskaperna, så fortsättes i
den sjunde klassen med studium af fysiken allena, under det att så¬
väl naturläran som naturhistorien såsom läroämnen der bortfallit.
Att vid sådant förhållande nu ingå till Kongl. Maj:t med begäran
om upptagande å nyo af ett gammalt ämne äfven i den sjunde
Onsdagen den 14 April.
31
klassen, finner jag för min del vara olämpligt och kan derföre icke
understödja förslaget. Anser man här inom denna Kammare — och
en nyligen anstalt votering har derom burit vittnesbörd — betänk¬
ligt att i folkskolelärareseminarierna införa såsom särskild! läroämne
någonting så praktiskt som undervisning i slöjd, der det ju icke
kommer an på tankeansträngning eller att vara stillasittande, utan
tvärt om på en rekreerande kroppsrörelse, månne man då icke äfven
bör konseqvent erkänna, att tillkomsten af ett nytt ämne, sådant
som naturalhistorien, i elementarläroverkens sjunde klass, skall leda
till eu ansträngning som åtminstone icke är gagnelig?
På dessa skäl, till hvilka kunde läggas åtskilliga andra, kan
jag icke bifalla Utskottets hemställan, utan yrkar afslag derå.
Herr Linder: Som Kammarens ledamöter väl veta, äro un-
dervisningslinierna vid våra allmänna läroverk så fördelade, att den
ena linien, benämnd reallinien, omfattar endast sådana ämnen, som
qvalificera personer att i medborgerliga lifvet egna sig åt värf, der
icke s. k. klassisk bildning ovilkorligen behöfves, den andra linien
eller den s. k. latinlinien är fördelad i två underafdelningar, nem¬
ligen A-linien och B-linien. Den förra omfattar sådana ämnen, som
tillhöra en elementarbildning, i hvilken klassiska språk ingrediera.
Midt emellan denna A-linie, som jag ville kalla den klassiska bild-
ningslinien och den reala linien, står den s. k. B-linien, hvilken
innefattar från den klassiska linien latinet och från den reala linien,
så långt omständigheterna medgifva, de i undervisningen å denna
linie ingående ämnen. Men då B-linien sålunda är att anse såsom
en half reallinie, så följer deraf äfven, såsom mig synes, med nöd¬
vändighet, att den grundsatsen vid den nya undervisningslagstift-
ningens genomförande i skollagen borde hafva fullföljts, att natur¬
vetenskapernas studium icke skulle begränsats, utan fortgått ända
till dess undervisningen med afgångsexamen afslutades. Följaktligen
anser jag för min del det vara ett fel i nu gällande skollag att B-
liniens öfverstå klass blifvit beröfvad studiet af naturalhistorien.
Jag skulle således, om icke vid denna riksdag hade förelegat något
annat önskningsmål från Riksdagens sida rörande den: allmänna
undervisningen, icke hafva tvekat att tillstyrka bifall till förevarande
motion. Då, såsom bekant är, vi vid denna riksdag snart torde få
att behandla förslag till ändring af hela systemet för den allmänna
undervisningen, förslag af den omfattning och genomgripande be¬
skaffenhet, att behandlingen af dem i alla händelser skulle komma
att omfatta äfven föreliggande fråga, hvilken i sjelfva verket är
blott en detaljfråga, så skulle jag för min del, under förmodan att
Riksdagen komme att lemna sitt bifall till hvad som i det hänseen¬
det är föreslaget eller kommer att på grund af det föreslagna af
vederbörande utskott tillstyrkas, vilja att man läte med denna fråga
anstå, till dess frågan i sin helhet kan blifva föremål för behand¬
ling. _ Men då jag icke känner det resultat, hvartill det Utskott, som
fått till behandling mottaga förslagen om omorganisation af våra all¬
männa läroverk, kommit eller hvad det kan komma att yttra och
föreslå och ännu mindre hvad Kammaren kommer att rörande dessa
A:o 39.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
tf:o 39.
32
Onsdagen den 14 April.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forte.)
frågor besluta, så är jag stäld i den positionen, att jag icke nu har
något att yrka. Jag vill derföre blott gifva tillkänna att jag anser
B-linien böra så ordnas, att undervisningen i naturalhistoria fullföl¬
jes ända till och med det sista läsåret. Detta är den bjudande
grundsatsen i afseende på undervisningens behöriga ordnande. Man
säger visserligen, att denna grundsats icke kan genomföras. Men
den måste kunna genomföras; ty för att i detalj genomföra en ut¬
talad undervisningsprincip erfordras endast tillräcklig pedagogisk
fackerfarenhet och fackskicklighet. För ett sådant genomförande i nu
ifrågavarande hänseende vill jag således icke se några svårigheter
hvarken i förevändningen om öfveransträngningen eller i något an¬
nat. Men då, såsom jag redan sagt, det är möjligt, att denna lilla
detaljfråga kan komma i kollision med den stora frågan om omor¬
ganisation af läroverken, som vid denna riksdag förekommer till
behandling, så har jag nu blott velat till protokollet yttra min
mening, men afstår från att göra något yrkande i den ena eller
andra rigtningen.
Herr Hedin: Den förste talaren, som hade ordet i denna fråga,
anmärkte mot Utskottets förslag, som vill bereda ökad undervis¬
ningstid i naturalhistoria i B-liniens sjunde klass, att detta icke
kunde ske utan på bekostnad af undervisningen i andra ämnen. Han
erinrade ock derom, att Utskottet exempelvis anvisat välskrifning
och teckning såsom de ämnen, i hvilka undervisningstiden kunde
inskränkas, samt förutsatte såsom möjligt, att vid en annan riksdag
någon varm vän af ritning kunde väcka motion om utvidgning af
de för detta ämne anslagna lärotimmar, hvarigenom vi kunde komma
att gå en kretsgång och aldrig komma till något slut. I afseende
härå ber jag blott få erinra den ärade talaren om hvad han natur¬
ligtvis mycket väl känner och som Utskottet på 6:te sidan af sitt
betänkande påpekat eller att åt välskrifning och teckning i B-lini¬
ens 6:te och 7:de klasser är anvisad så riklig tid, att det knappast
kan väcka några betänkligheter att något inskränka denna tid för
att se naturalhistorien till godo.
Den andre talaren i ordningen har uttryckt betänkligheter mot
att nu så snart efter utfärdande af 1878 års skolstadga inkomma till
Kongl. Maj:t med begäran om en förändring i samma stadga. Men
det förhåller sig med den saken så — och derpå ber jag att få fästa
Kammarens ärade ledamöters särskilda uppmärksamhet — att, om
Kongl. Maj:t vid utfärdande af 1878 års läroverksstadga blott hade
iakttagit hvad Kongl. Maj:t med Riksdagen beslutat i nu ifrågava¬
rande hänseende, så hade Kongl. Maj:t undsluppit att blifva besvä¬
rad med en skrifvelse, gående ut på att Kongl. Maj:t täcktes upp¬
rätthålla ett hans eget och Riksdagens gemensamma beslut. År
1873 — sade den andre talaren i ordningen — afgaf Kongl. Maj:t
visserligen till Riksdagen ett förslag i öfverensstämmelse med hvad
Utskottet nu tillstyrkt, men då Kongl. Maj:t år 1878 sjelf afvek
från det förslaget, måste man antaga, att detta skett på goda grun¬
der. Jag anser mig på goda grunder kunna antaga, att Kam¬
maren deremot icke vill afvika från sitt i fjor fattade beslut eller
Onsdagen den 14 April.
33
Jf:o 39.
från 1873 års riksdagsbeslut. Med anledning af hvad han vidare
anförde derom, att genom införande af ett nytt ämne i maturitets-
•examen lärjungarne i B-liniens högsta klass komme att alltför myc¬
ket betungas, vill jag — för att icke onödigtvis upptaga tiden ■—
endast hänvisa till de betraktelser härom, som återfinnas i Utskot¬
tets betänkande, och hvilka jag för min del anser tillräckliga för att
hafva de betänkligheter i den rigtningen, som göra sig gällande
mot hvad Utskottet hemstält.
Att man, såsom den tredje talaren antydde, möjligen borde låta
anstå med partiella förändringar, då mera genomgripande förslag äro
å bane, synes mig icke heller vara någon väsentlig invändning mot
nu föredragna förslag, då, hvad denna förändring beträffar, det icke
lärer vara tvifvelaktigt, att huru stor omorganisation än kommer att
ske, samma yrkande då kommer att göra sig gällande, nemligen
att naturalhistoriens studium skall fortsättas till skolans slut på den
linie, som kommer att motsvara den nuvarande B-linien, och då vi¬
dare, om man skall vänta icke blott, tills Riksdagen för sin del an¬
tagit grunderna för en förändrad organisation, utan äfven tills denna
■organisation blifvit fullständigt genomförd, man skulle komma att få
vänta mycket länge och följaktligen ganska länge beröfva lärjun¬
garne i nuvarande B-linien fördelen af att erhålla undervisning i
naturalhistoria i högsta afdelningarne. Det har ju åtgått 7 år för
verkställighet af 1873 års beslut.
För närvarande inskränker jag mig att anhålla om bifall till
Utskottets förslag och gör icke något yrkande om bifall till reser¬
vationen, hvilkens andemening torde vara fullt klar för Kammarens
ledamöter, utan att jag ingår i någon analys af densamma.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag vill gerna medgifva att
jag på detta område af undervisningsväsendet är ganska litet hem¬
mastadd och vill derför icke tvista om, hvilka ämnen böra i den
ena eller andra klassen läsas. Jag medger också, att jag tror mo¬
tionären och Utskottet hafva rätt deri, att om den nuvarande orga¬
nisationen af elementarläroverken skall bibehållas och således 7:de
klassen fortfarande finnas vid våra elementarläroverk, borde denna
förändring kanske ske och följaktligen Riksdagen fatta beslut i den
rigtning, motionären och Utskottet angifvit, och framför allt med-
gifver jag att det öfverensstämmer med hvad Riksdagen en gång
godkänt. Men då jag för min del hyser den öfvertygelsen, att från
våra elementarläroverk böra borttagas icke blott den nedersta klas¬
sen, såsom egentligen tillhörande folkskolestadiet och hufvudsakli¬
gen af nytta för städernas barn, som dock hellre borde inhemta
samma kunskapsmått i folkskolan, utan äfven den öfverstå klassen,
emedan jag tror det icke vara nyttigt att, såsom nu sker, mången
vid så hög ålder sitter på skolbänken, då han hellre borde på egen
hand fortsätta sina studier. Då nu dertill kommer, att förslag om
en större omorganisation, som jag icke nu vill tillåta mig —"eller
kan i sin helhet — bedöma, nu är å bane, så bör man väl icke ge¬
nom ett beslut i denna detaljfråga binda fast det närvarande. Utgår
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 39. 3
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
S:o 39.
34
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
Onsdagen den 14 April.
jag från den uppfattning, att en större eller mindre förändring bör
ega rum, är ju gifvet, att jag icke kan vara med om ett beslut,som,,
huru man än må se saken, i sjelfva verket ändå måste anses inne¬
bära., att det gamla bör förblifva oförändradt, efter som ju skrifvel-
sen talar om 7:de klassens B-linie.
Detta är skälet hvarför jag kommer till samma mål, hvartill en
föregående talare på annan väg kommit, eller att yrka afslag å Ut¬
skottets betänkande.
Herr Dahl: När man ser framför sig en föredragningslista för
Andra Kammaren, så lång som den närvarande, måste, hvarje talare
anse för sin skyldighet att yttra sig så kort som. möjligt. Jag skall
derför inskränka mig till att säga, att jag för min del anser skälen
i Utskottets betänkande så tillfyllestgörande, att ingenting behöfver
tilläggas till Utskottets motivering. För mig är ostridigt, att det
af motionären framstälda yrkandet står i fullaste öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen en gång beslutat, i enlighet med Kongl. Maj:ts
framlagda förslag, hvithet beslut sedermera aldrig blifvit af Riks¬
dagen frånträdt. Af rent pedagogiska skäl skulle jag dessutom anse
det godt, om de lärjungar, som egna sig åt matematiskt naturveten¬
skapliga studier, kunde få egna sig deråt inom hela läroverket. Åt
välskrifning och teckning kan man ju icke tillmäta större bety¬
delse på den ena än på den andra linien, och dessa öfningsämnen
torde kunna på B-linien, synes det mig, gerna få ge rum åt studiet
af naturalhistorien. Det är sant, att man då skulle få ännu ett ämne
på B-linien i maturitetsexamen; men detta synes mig icke något
betyda, då man besinnar, att det språkliga arbetet är på B-linien så
mycket lättare än på A-linien.
Jag för min del yrkar således bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedin: Med anledning af en talares på skånebänken
yttrande rörande den nu ifrågavarande reformens sammanbindande-
med inskränkning af elementarläroverkens klassantal, vill jag erinra
att ett bifall till nu ifrågavarande förslag ingalunda innebär något in¬
segel derpå, att det är Kammarens önskan att bibehålla elementar¬
läroverken så fullständiga som för närvarande är förhållandet. Det
är ju tydligt att, då här förutsättes en partiel reform, måste man
utgå från det närvarande faktiska och bestående. Han nämnde också,
i förbigående, att den lägsta klassen af elementarskolorna icke vore
annat än en folkskoleklass för en del af stadsbarnen. På samma
gång jag anser, att nedersta klassen i elementarläroverken kan och
bör indragas, ber jag dock få anmärka, att hans påstående icke är
korrekt, utan att tvärtom de lägre klasserna af elementarläroverken
ofta äro starkt befolkade af barn från landsbygden. Dessutom ber
jag att få återkomma till hvad jag redan sagt, att om vi vilja kom¬
binera alla möjliga stora och små reformer med hvarandra, komma
vi att taga oss vatten öfver hufvudet; vi blifva då ur stånd att ut¬
rätta någonting, resultatet af våra sträfvanden blir rent negativt, en
nihilism i skolfrågorna, lika klar och tydlig som nihilismen i för¬
svarsfrågan.
Onsdagen den 14 April.
35
ST:o 89.
Herr Gill järn: Jag skall bo att med anledning af diskussio¬
nen få göra några erinringar.
0,0 O
Den siste talaren sade, att välskrifning och teckning hade en
rundlig tid sig anslagen i den ifrågavarande klassen. Yexkliga för¬
hållandet är, att denna tid utgöres af blott två timmar i veckan,
hvilka bruka nu vanligen delas på två lektioner, en timme på hvar¬
dera. På många ställen har dock en ritlektion på en timme ansetts
för kort; och man har derföre ofta satt i fråga, att båda timmarne
helst borde slås ihop till en enda lektion, för att lärjungarne sålunda
skulle bättre medhinna att under lektionen uträtta ett verkligt ar¬
bete. Vidare erinrade samme talare, att det dröjt från år 1873 till
år 1880 att få de först nämnda år beslutade ändritigarna genomförda.
Jag är öfvertygad om, att han nog menade rigtigt, men då hans
yttrande förekom i ett sådant sammanhang, att det kan gifva anled¬
ning till missförstånd för dem, som icke äro med sakens detaljer
fullt förtrogne, skall jag be att få upplysa, att 1873 års cirkulär,
liksom de dermed sammanhängande af 1875 och 1877, tillämpats
utan minsta uppehåll, men att de på grund af sakens natur blott
efter hand kunnat undantränga den gamla anordningen, som först
med innevarande läseårs slut upphör. Först i Juni 1881 skall den
nya ordningen hafva hunnit en gång tillämpas och detta skulle icke
ens hafva inträffat förr än i Juni 1882, om ej cirkuläret af 1873 ge¬
nast blifvit tillämpadt ej blott i första, utan jemväl i andra klassen.
Det är nemligen att märka, att hvarje förändring i läroverkens un-
dervisningsplan — jag begagnar tillfället att erinra Andra Kamma¬
ren derom — kräfver i regeln en tid af nio år för att blifva genom¬
förd, en fullt giltig anledning, synes det mig, att icke allt för ofta
företaga ändringar i skollagstiftningen.
Herr Axell: Min läkares bud hindrar mig att taga den del i
diskussionen, hvartill jag annars skulle vara både villig och skyldig.
Jag ber blott att i korthet få uttala min ledsnad deröfver, att det
ser ut, som om de stora reformförslagen skulle slå ihjel de små;
åtminstone tyckes det som vore detta Kammarens mening, att döma
efter hvad som nyss passerat. Detta vore i min tanke olyckligt, ty
derigenom kommer det oefterrättlighetstillstånd i vissa fäll, som nu
är rådande, att qvarstå ända till genomförandet $f den stora skol¬
reformen, hvilket ju kan komma att dröja ganska länge. Derjemte
skulle jag vilja göra den ärade talaren på skånebänken uppmärksam
derpå, att Utskottets uttryck i klämmen af utlåtandet, »att under¬
visning i naturalhistora skall meddelas i B-liniens sjunde klass», icke
rimligtvis kan anses innebära något fastläsande af denna klass, eller
att denna klass skulle derför för någon längre tid bibehållas, utan
endast ega den betydelse, att undervisning i naturalhistoria skall
meddelas ända till skolans slut; och detta »till skolans slut» är ju
tillämpligt, hvilken helst reform som må vidtagas. Äfven om man
skulle indraga öfre afdelningen af den nuvarande sjunde klassen,
så blir det dock alltid en klass, eller den nuvarande nedre afdelnin¬
gen af 7:de klassen, öfrig, hvari undervisning uti naturalhistoria
jemlikt det föreliggande förslaget kommer att meddelas.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
N:o 39.
36
Onsdagen den 14 April.
Om undervis¬
ning i natural¬
historia i
B-liniens
högsta klass.
(Forts.)
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmarne i
allmänna
läroverken.
Slutligen tillåter jag mig att anmärka ett förhållande, som mer
än som skett borde af denna Kammare tagas i betraktande, och det
är, att ett afslag å Utskottets förslag från denna Kammares sida
ovilkorligen skulle innebära ett gillande af det tillvägagående, hvars
rigtighet jag för min del på det skarpaste bestrider, nemligen att,
sedan Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagt ett förslag om organi¬
serandet, efter vissa grunder, af undervisningen vid de allmänna
läroverken i riket oct Riksdagen bifallit detta förslag, samt fäst
detsammas genomförande som vilkor vid läroverksanslagets bevil¬
jande, Kongl. Maj:t sedermera underlåter att sätta reformen i verk¬
ställighet. Det är icke allenast i afseende på naturalhistoriens läs¬
ning å B-linien, som Riksdagens anslagsvilkor blifvit borteskamo-
terade; ännu är hebreiskan ett valfritt ämne i skolan och de kurs-
afslutningar i 3:dje och 5:te klassen, hvilka voro bland den beslu¬
tade reformens vigtigaste förslag, äro icke anordnade. Äfven den
konstitutionella sidan af saken borde derföre, enligt min uppfattning,
inverka på Kammarens beslut i frågan.
Jag anhåller om bifall till hvad Utskottet föreslagit.
öfverläggningen var härmed slutad. Efter att hafva framstält
propositioner, i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, såväl på
bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag derå, förklarade
Herr vice Talmannen sig anse den förra af dessa propositioner vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering begärdes, blef en så
lydande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Första Tillfälliga Ut¬
skott hemstält i dess Utlåtande N:o 5 (i- samlingen N:o 14)
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Yinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hem¬
ställan. ,
Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, utföll med 55 ja mot
78 nej; varande således Utskottets hemställan afslagen.
§ 6.
Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlå¬
tande N:o 6 (i samlingen N:o 15), i anledning af Herr Aug. Weng-
bergs motion, N:o 100, angående ändrad anordning af undervisnings-
timmarne i rikets allmänna läroverk.
I berörda motion var föreslaget, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t hemställa, att tredje och femte punkterna i mom. 2
Onsdagen den 14 April.
37
N:o 39.
§ 18 af stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 November 1878,
hvilka nu lyda sålunda:
j>Endast i klasserna öfver den femte må tre läsetimmar följa på
hvarandra».
och
j>Två eller tre timmars fortsatt arbete på lär orummet skall efter¬
följas af minst två timmars ledighet från skolgång; dock må af denna
ledighet en half timme kunna användas för gymnastik eller sång,
om den samma omedelbart ansluter sig till en föregående eller efter¬
följande läsetimmeio,
måtte erhålla följande lydelse:
»Ej må i någon klass flera ån tre läsetimmar följa på hvarandra»,
och
»Två eller tre timmars fortsatt arbete på lårorummet skall efter¬
följas af minst två timmars ledighet från skolgång; dock må af denna
ledighet en timme kunna användas för gymnastik eller sång, om den
samma omedelbart ansluter sig till en föregående eller efterföljande
låsetimme.»
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
Utskottet hade, på anförda skäl, tillstyrkt,
l:o) att Andra Kammaren behagade för sin del besluta, det Riks¬
dagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte hemställa, att Kongl. Maj:t
täcktes förordna om sådan ändring i stadgan för rikets allmänna
läroverk, att tredje punkten af mom. 2 § 18 erhåller följande lydelse:
Ej må i någon klass flera än tre läsetimmar följa på hvarandra;
2:o) att motionärens förslag om ändring i femte punkten af
samma moment och samma paragraf icke måtte till någon Kamma¬
rens åtgärd föranleda.
Efter det Utskottets hemställan i punkten 1 först blifvit upp¬
läst, anförde motionären
Herr Wengberg: Då Utskottet tillstyrkt Kammaren att bi¬
falla min motion i nu ifrågavarande del, så hvarken bör eller behöf-
ver jag upptaga Kammarens tid med något ordande i saken. Jag
ber endast få till Utskottet hembära min varma tacksamhet för det
sätt, hvarpå Utskottet behandlat denna del af motionen och för den
sorgfälliga utredning af frågan, som Utskottet lemnat.
Under förbehåll att framdeles, om så behöfves, få yttra mig
än en gång i ämnet, vill jag nu endast hemställa om bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt.
Herr Lytt k ens: Då de tvenne föregående betänkandena från
Första Tillfälliga Utskottet icke vunnit Kammarens bifall och detta,
såsom mig tyckes, hufvudsakligen af det skäl att man ansett sig
icke böra skrifva till Kongl. Maj:t i sådana små frågor, som dessa
utan tvifvel äro, utan trott det vara lämpligast vänta med att skrifva
till honom, tills det blir fråga om några större och mera genomgri¬
pande reformer, och då nu föreliggande fråga är af ännu mindre
K:o 39.
38
Onsdagen den 14 April.
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmar ne i
\ allmänna
läroverken.
(Forts.)
betydelse än de tvenne föregående, så anser jag att Kammaren icke
bör gifva någon annan tydning åt denna fråga än den genom sitt
afslag gifvit åt de tvenne föregående frågorna, nemligen att frågan
till sin natur är af för liten vigt för att derom skrifva, till Kongl.
Maj:t, hvarför jag yrkar afslag äfven på detta betänkande.
Herr Danielsson: Jag skall endast be att få instämma med
den föregående ärade talaren. Då Kammaren redan afslagit de
tvenne föregående likartade frågorna, anser jag Kammaren äfven bör
afslå denna fråga, som är af ungefär samma beskaffenhet som de
föregående, hvarför äfven jag vill yrka afslag på Utskottets förslag.
De skäl motionären anfört för bifall till sin motion, såsom att
det nuvarande förhållandet till någon del skulle inverka störande på
familjelifvet, tycker jag hvad barnens och familjens måltider be¬
träffar vara af en så underordnad vigt, att de icke kunna tillerkän¬
nas någon synnerlig betydelse. Mig förefaller det ock underligt att,
då städernas invånare hafva den fördelen framför landsbygdens,
att deras barn kunna mera talrikt besöka skolorna och till och med
hinna återvända till hemmen för sina måltider, man ändå vill komma
med förslag om sådana småsaker som denna. På landsbygden är
förhållandet naturligtvis helt annorlunda; der måste barnen vanligen
gå en lång väg till skolorna och der är det merendels omöjligt
för dem att hinna hem under mellantiderna.
Jag vill, som sagdt, i likhet med Herr Lyttkens yrka afslag på
Utskottets hemställan; ty jag tror ämnet för motionen vara alltför
obetydligt för att Riksdagen derom bör skrifva till Kongl. Maj:t.
Herr Her slo w: Just derför att denna fråga är så liten och på
intet sätt ingriper i organisationen af de allmänna läroverken, just
derför kan jag ej tillmäta någon vigt åt de argument, hvilkä af ett
par föregående talare blifvit anförda för förkastande af det förelig¬
gande förslaget. Jag kan ej finna att Kammaren har skäl motsätta
sig en så billig, så allmänt uttalad önskan, då dess uppfyllande icke
på något sätt råkar i strid med de planer till en omorganisation af
allmänna läroverken, hvilka Kammaren kan hafva för afsigt att fram¬
deles möjligen antaga.
För min del yrkar jag således bifall till Utskottets betänkande.
1 detta anförande instämde Herrar Arvedsson och Lyth.
Herr Lönegren: Genom samtal med sakkunnige personer har
jag blifvit ännu mera styrkt i den uppfattning, jag förut haft an¬
gående stadgandet i nu gällande skollag om indelningen af under¬
visningstiden vid elementarläroverken: att det ej är för undervis¬
ningen och lärjungarne lämpligt. Sjelf har jag söner i Norrköpings
elementarläroverk och har således varit i tillfälle att med egna ögon
se och derefter döma i denna sak; och resultatet har blifvit det nyss
nämnda. Men jag står ej ensam i denna uppfattning. Inom den
kommun, jag representerar, går det allmänna omdömet i samma
rigtning, hvarpå jag såsom bevis kan anföra den petition med tal-
Onsdagen den 14 April.'
39
It:o 39.
xika underskrifter, som derifrån i slutet af förra året ingafs till
Ecklesiastikdepartementet, i samma syfte som nu föreliggande mo¬
tion, men som ej lyckades vinna något afseende. Det är dock vis¬
serligen ej endast i min hemort, som missnöje med det nya stad¬
gandet om undervisningstiden yppats; af Utskottets betänkande
framgår nemligen att enahanda petitioner till Kongl. Maj:t ingifvits
från en mängd städer i alla delar af Sverige, och då således det
allmänna omdömet i hela landet kan sägas vara ense derom, att
undervisningstiden vid elementarläroverken bör indelas annorlunda
än den nya läroverksstadgan föreskrifver, och denna uppfattning
delas ej endast af föräldrar och målsmän samt lärjungar, utan äfven
af lärarne, hvarpå jag har många bevis, då tror jag verkligen också,
att saken är af en viss betydelse och att den förtjenar något afseende.
Den omständigheten att tvenne förut behandlade motioner, hvilka
■ej med denna hafva något sammanhang, blifvit af Kammaren afslag-
na, bör ej på denna fråga hafva någon inverkan.
På grund af hvad jag nu anfört, och då jag för egen del är
■öfvertygad om att den föreslagna förändringen, som kan genomföras
utan någon den ringaste uppoffring för staten, skall lända till fördel
för undervisningen och lärjungarne, anser jag mig hafva goda skäl
för mitt yrkande på bifall till motionärens förslag, med den in¬
skränkning i afseende på andra punkten, som af Utskottet blifvit
tillstyrkt.
Herrar Lundblad och Nordenslcjöld förenade sig med Herr
Lönegren.
Herr Linder: Något hvar torde kunna erinra sig, att under
den tid, som föregick den lagstiftning, hvari ändring nu önskas,
högljudda klagomål höjdes öfverallt i landet mot något, som man
kallade öfveransträngning i skolorna, och hvartill icke minst ansågs
bidraga den omständigheten att undervisningen då var så koncen¬
trerad, att den kunde på förmiddagarne afslutas till fromma för lä¬
rarne, hvilkas tid derigenom blef ledig på eftermiddagarne, och äfven
till fromma för de föräldrahem, hvilka hellre ville tillgodose sin
beqvämlighet med afseende på mattimmen än den omvårdnad, som
de äro skyldiga sina barns helsa och skötsel i allmänhet. Det höj¬
des ordentliga nödrop öfverallt mot denna anordning af läsetimmarne
i elementarläroverken; och jag tror mig kunna säga, att denna om¬
ständighet till väsentlig del ingått bland de orsaker, hvilka bestämt
vederbörande att vidtaga den förändring med afseende å anordnan¬
det af undervisningstimmarne, hvarom 18 § i nu gällande läroverks-
etadga handlar, att undervisningen skall fördelas på för- och efter¬
middagarne. Men nu, då denna föreskrift just skall börja praktise¬
ras, börjar man skrika åt motsatt håll. Huru länge det ropet skall
fortfara, kan man ej så noga veta — kanske skall det hålla i ända
till dess 18:de paragrafen blir ändrad i motsatt rigtning; men då få
vi väl också vänta återkomsten af de första nödropen, och man
kommer på det sättet att gå fram och åter, tilldess man slutligen
lyckas gifva paragrafen en redaktion, som tilläfventyrs kan vara
Om ändrad
anordning af
undervisnings¬
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
Nso 39.
Om ändrad
anordning af
und er visning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
40 Onsdagen den 14 April.
tillfredsställande för de årsvis eller åtminstone periodvis skiftande
meningarne. Vid de tillfällen jag i egenskap af ledamot af skollag-
stiftningskomité, domkapitel och skolstyrelse uttalat min mening i
denna sak, har jag gifvit tillkänna att jag ej hyser någon fruktan
för den omtalade öfveransträngningen, som så bjert framhållits, samt
att, om densamma i någon mån skulle förefinnas, den åtminstone
efter min tanke ej är föranledd af förmiddagsundervisningen, utan
heror på väsentligen andra orsaker än dem, som kunna uppsökas i.
sjelfva skollagstiftningen. Jag är således för min del ej rädd för
att fortfarande förlägga all undervisning på förmiddagarne, likväl
med iakttagande deraf att, såsom Utskottet framhåller, efter 3 tim¬
mars läsning måste följa 2 timmars ledighet för lärjungarne från.
all läsning, af hvilken på sin höjd en half timme får användas till
öfningar i skolan. Häraf torde framgå att jag för min del ej fruk¬
tar för att ungdomen skall lida skada, om en ändring i skolstadgan
i berörda afseende skulle jemlikt motionärens förslag vidtagas. Men
en dylik ändring är ej behöflig; ty nu gällande lagstiftning är så
visligt affattad i denna del, att hvad som med motionen åsyftas
mycket väl kan åvägabringas utan någon ändring i paragrafen.
Det heter nemligen i 18 § 2 mom. af gällande läroverksstadgat
»I afseende på de dagliga undervisningstimmarnes fördelning galle
följande bestämmelser, der ej Kongl. Maj:t på grund af särskilda
förhållanden medgifver undantag.»
Ku kan man ju låta Kongl. Magt, när förhållandena gifva an¬
ledning dertill, bevilja undantag, låta undantagen utveckla sig ända
till dess de blifva regel. Men äfven om sådant icke skulle inträffa,
behöfves ingen ändring af ifrågavarande paragraf i gällande skol-
stadga, ty paragrafen är ju uppenbarligen så töjbart affattad, att
den kan gälla alla möjliga förhållanden i ty fall och följaktligen
icke skada på något håll — förutsatt att Kongl. Maj:t får tillräck¬
ligt tillfälle att behjerta de särskilda förhållanden, som föranleda
undantag från stadgandet.
Hvad beträffar yttrandet af en talare här midt öfver, att den
anordning af lästimmarne, som nu ifrågasatts, skulle vara till förmån
för städerna, så må jag upprigtigt bekänna, att jag icke förstår
meningen dermed. Flertalet af de barn, som besöka de allmänna
läroverken — om jag undantager läroverken i Stockholm och möj¬
ligtvis äfven i Göteborg, der jag icke känner till förhållandena till¬
räckligt — är, som bekant, från landsbygden, mindretalet från stä¬
derna. Om så är, att den förändrade anordning, som nu önskas,
skulle vara förmånlig endast för stadsbarnen, skulle således minori¬
teten af de skolbesökande, de som tillhöra städerna, hafva nytta af
den njm timfördelningen, men de, som förskrifva sig från landet,
deremot icke hafva någon nytta deraf. Men då jag icke kan på
detta sätt bestämdt skilja emellan stads- och landsnyttan, ber jag
att få skära dem alla öfver en kam; jag tror anordningen vara lika
nyttig eller skadlig för alla, de må nu vara från städerna eller från
landet.
Jag har, utan att vilja framställa något bestämdt yrkande, med
hvad jag yttrat endast velat taga mig friheten att för Kammaren
Onsdagen den 14 April.
41
N:o 39.
påpeka, att för vinnande af det utaf motionären och jemväl i Ut¬
skottets betänkande i denna del åsyftade ändamål behöfver i sjelfva
verket ingen förändring vidtagas i nu gällande skolstadga.
Herr Abraham Rundbäck: I likhet med den ärade talaren
på malmöbänken vill jag påstå, att denna fråga icke alls har någon
beröring med en blifvande organisation af elementarläroverken, i
hvad rigtning som helst, utan att vi mycket väl kunna debattera och
besluta i frågan med afseende blott och bart & dess egen beskaffen¬
het samt de skäl, som för eller emot densamma kunna tala. För
min del är jag kanske mer än någon annan opartisk i frågan, ty när
det för omkring 10 till 12 år sedan gälde införande af ensamt för-
middagsläsning, så fruktade jag, att detta möjligen skulle komma
att leda till öfveransträngning för lärjungarne, hvarföre jag ansåg,
att man icke gerna borde taga det steget, åtminstone icke utan efter
moget öfvervägande. Såsom ledamot af det Särskilda Utskottet år
1873 vidhöll jag samma åsigt. Men vid det läroverk, jag tillhör,
blef i början af 1870:talet med biskopens tillåtelse den anordning
vidtagen, att läsningen förlädes till endast förmiddagarne, och det
kan jag för visso bekräfta, att detta har väckt allmän belåtenhet
både bland föräldrar, lärare och lärjungar. Jag har således måst
låta öfvertyga mig af erfarenheten både der och annorstädes, att de
farhågor, jag förut kunnat hysa derom, att förmiddagsläsningen vore
skadlig för lärjungarne, icke varit grundade på verkliga skäl. Er¬
farenheten är nemligen härvidlag den säkraste vägvisare för hvad
som bör och icke bör göras.
Om så är, att lärjungarnes helsa och välfärd icke äfventyras
genom den ifrågasatta förändringen — ty detta, mine Herrar, är den
vigtigaste synpunkten för frågans bedömande — tror jag således,
att förändringen bör vidtagas, om det finnes andra skäl som tala
derför. Och att lärjungarnes helsa icke äfventyras har jag hört af
både föräldrar, lärare och läkare, hvilka. just hafva med skolungdo¬
men att skaffa, hvarföre jag således för min del är öfvertygad om,
att den af Utskottet föreslagna förändringen ur synpunkten af gos-
sarnes välfärd icke är farlig. Men att säga, att förändringen med
afseende å lärjungarnes bästa icke är farlig, är för litet sagdt; rät¬
tare är att säga, att den för dem är positivt nyttig, emedan den
undanrödjer eu hel del olägenheter, som åtfölja den nuvarande an¬
ordningen, hvarför jag äfven kan försäkra, att alla våra skolgossar
med stor glädje skulle rösta för förändringen, om de dertill egde
rättighet.
Lika visst, om icke vissare, är det, att den ifrågastälda föränd¬
ringen skulle undanrödja flere olägenheter för den stora allmänhet
i våra städer, nemligen föräldrar och andra, hvilkas hvardagslif och
matordning äro beroende af våra tusentals skolgossars undervisnings¬
tid i skolorna. När för en mängd år sedan undervisningen förlädes
helt och hållet till förmiddagarne, medförde detta en nästan allmän
rubbning i matordningen derutinnan, att middagsmålet blef fram¬
skjutet en timme eller ett par. Nu har allmänheten härvid blifvit
van och funnit sig allt mer tillfreds med den förändringen. Hvar-
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmar ne' i
allmänna
läroverken\
(Forts.)
N:o 89.
42
Onsdagen den 14 April.
Om ändrad
anordning af
■under vi snings-
t immar ne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
före skall man då tvinga henne tillbaka till den förra öfvergifna
lefnadsordningen, som numera förefaller ganska obeqväm? Må vara,
att man möjligen kan undgå detta tvång genom att hos Kongl. Maj:t
begära dispens från nu gällande bestämmelsers tillämpning i ifråga¬
varande afseende. Men äfven om sådan dispens skulle erhållas, hvit¬
het dock icke alltid visat sig vara fallet, hvarföre skall det vara så
illa stäldt för oss, att vi icke sjelfva må ega att bestämma öfver
våra enskilda hushållsangelägenheter? Aro vi, mine Herrar, ett fritt
folk, så måtte vi väl också böra få vara fria i våra egna hem, vid
våra matbord!
Jag har mångfaldiga gånger förut hört den önskan uttryckas,
att Riksdagen måtte uttala sig till förmån för det af Utskottet nu
tillstyrkta förslaget, och nyligen har jag fått mottaga en petition i
ämnet från ett håll, å hvars mening jag fäster synnerligt stort af¬
seende, nemligen från min egen hustru, för hvars goda omdöme i
allt som rör hushållets inre angelägenheter jag hyser det fullaste
förtroende. Hon förklarar sig anse den nya läsordningen vara i
högsta grad skadlig icke allenast för hemmets hushållsordning, rrtan
ock för gossarne sjelfva; och då hon här talar icke endast såsom
moder, utan äfven såsom lärarinna för mina gossar, så förtjenar
hennes mening helt visst allt afseende. Vi hafva ock vidare i tid¬
ningar från alla landsändar sett önskningar i denna rigtning uttalas;
och folkets önskningar må väl icke vi, dess ombud, anse såsom all¬
deles oberättigade; konungen må å dem sedan fästa det afseende
han vill.
Under påsken, då jag åtnjöt ledighet från Riksdagen, deltog jag
i ett provinsmöte i Linköping, der omkring sjuttio lärare från Små¬
land och Östergötland voro samlade. Vid detta möte uttalades, på
ett par undantag när, allmänt önskligheten af den förändring, hvar¬
om här är fråga. Men för att undvika misstanken, att lärarne en¬
dast hade egen fördel i sigte, om de i ämnet gjorde en underdånig
framställning till Kongl. Magt, beslöt mötet att för egen del icke
vidtaga en sådan åtgärd, helst det ansåg allmänheten och Riksdagen
hafva ett så stort intresse i frågan, att en förändring i önskad rigt¬
ning nog skulle komma till stånd derförutan. Slutligen, mine Herrar,
om denna sak också berör lärarnes eget intresse, hvilket det äfven
efter min mening gör, hvarföre skulle Riksdagen ej, då sådant utan
några olägenheter eller särskilda uppoffringar kan ega rum, söka
bespara något af deras krafter, likaväl som man besparar några kro¬
nor här och der, helst dessa tjensteman hafva en ganska ansträn¬
gande tjenstgöring? Innan tjenstemännen i de centrala embetsverken
m. fl. ännu hunnit stiga upp och kläda sig om morgnarne, hafva
lärarne i allmänhet redan ett par timmar varit i verksamhet. Må
det då anses obilligt begärdt, att de må få egna sig åt hemmet och
lugnet på eftermiddagarne och icke genast efter middagsmåltiden
vara tvungna att ånyo begifva sig till skolan, hvilket särdeles för
den till åren framskridne läraren ofta faller sig tungt och besvär¬
ligt. Och kan, såsom sagdt, något större beqvämlighet utan olägen¬
het beredas honom, skall, derom är jag öfvertygad, Riksdagen icke
neka honom denna förmån.
Onsdagen den 14 April.
43
N:o 39.
Under åberopande af alla dessa skäl hoppas jag att frågan skall
röna ett välvilligt tillmötesgående af Kammaren. Som jag emeller¬
tid sjelf är lärare, vill jag, med iakttagande af samma grannlagenhet
som Linköpingsmötet, icke framställa något yrkande.
Herr Lundegård instämde i Herr Abraham Rundbäcks yttrande.
Herr F. G. Sandvall: I fall, som en föregående talare antydt,
den föreliggande motionen betecknar en strid mellan landsorten och
städerna, så vore det naturligtvis lätt att förutse utgången. Jag är
i det afseendet förekommen af en annan talare, som nyss påpekat
att så icke kan vara förhållandet, eftersom det öfvervägande antalet
elever vid statens elementarläroverk just utgöres af landtboarnes barn.
Mig förefaller det derföre mera än underligt, att så mycket mot¬
stånd kan uppstå mot undanröjande af en läsordning, som länge med
stora skäl öfverklagats icke endast af lärarne, utan synnerligast af
lärjungarne, deras föräldrar och målsmän.
Jag tillhör ett samhälle, som till stor del utgöres af tjensteman.
Dessa äro i allmänhet sysselsatta till kl. 2 e. m. på embetsrummet
.och kunna kl. l/., o eller strax förut vara i sina hem. I skolans lägre
klasser, till och med 5:te, slutar läsningen kl. 1 e. in. samt i 6:te
och 7:de klasserna kl. 2. I familjer, der barn finnas i skolåldern,
måste således för att barnen i de olika klasserna skola kunna gemen¬
samt med föräldrarne intaga sin middagsmåltid, denna senare utsättas
till kl. Vs 3. Följden är att barnen i största hast måste kasta i sig
maten för att hinna tillbaka till skolan kl. 3. Att sådant icke kan
vara välgörande för deras helsa, torde väl icke kunna vara tvifvel
underkastadt. Jag är så lifligt öfvertygad att den ifrågasatta för¬
ändringen skulle vara till gagn så väl för lärare som lärjungar samt
föräldrar och målsmän, att det verkligen vore märkvärdigt, om den
icke ginge igenom.
Här har blifvit sagdt, att, enligt gällande läseordning, det står
hvarje skolstyrelse fritt att efter behag ordna dessa förhållanden,
och således äfven att undvika eftermiddagsläsning. Jag tror dock
icke att detta är fallet. Ty då skulle ej så många petitioner i äm¬
net afgifvits till Kongl. Maj:t. Skolorna hade då nog sjelfva ordnat
den saken på bästa sätt, så att någon eftermiddagsläsning ej behöfde
förekomma.
Man har vidare framhållit, att de små olägenheter i familjelifvet,
som här antydts, icke få inverka på den en gång faststälda skolord¬
ningen. Den åsigten kan jag alldeles icke gilla. Familjelifvet är
heligt, och ingenting bör underlåtas för att hindra hvarje rubbning
eller störande deraf.
Här vore mycket att tillägga, och jag hade äfven tänkt att ut¬
förligare redogöra för mina tankar i ämnet. Jag inskränker mig
dock att till Kammarens behjertande på det varmaste förorda en åt¬
gärd, som utan att medföra några uppoffringar hvarken i pekuniärt
eller andra afseenden skulle vara till nytta ej mindre för läraren än
äfven för oss sjelfva och våra barn. Det vore, jag upprepar det,
märkvärdigt, om man afsloge en så billig och rättvis begäran som
Om ändrad
anordning of
under visning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
N:o 39.
Om ändrad
anordning af
under visning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
44 Onsdagen den 14 April.
den ifrågavarande och som i alla fall ovilkorligen kommer att vid
en annan riksdag ånyo framträda med ännu större kraft för att då,
som jag hoppas, genomdrifvas.
Jag yrkar bifall till betänkandet.
Herr J. O. Boström: Jag skall icke upptaga Kammarens tid
länge, men jag ber att få med några ord bemöta några yttranden
som här blifvit framstälda.
Man har påstått att den ifrågavarande förändringen blott skulle
lända till fördel för städernas barn, men ej för landsbygdens. I san¬
ning ett underligt påstående! Skulle icke den föreslagna förmånen
komma läroverkens alla lärjungar till del? Jo jo men; lika väl de
från landet som från städerna.
Jag har sjelf gått i skolan, och jag minnes mycket väl, att både
jag och mina kamrater, såväl de från staden som de från landet, voro
synnerligt tacksamma för den anordning i afseende på undervisnings¬
tiden, som under en del af min skoltid var gällande och genom hvil¬
ken anordning vi fingo åtnjuta mera ledighet på eftermiddagen, äf¬
ven om vi derföre måste läsa en timma mera på förmiddagen, ty
från den ansträngning vi genom ökad förmiddagsläsning underkasta¬
des, återhemtade vi oss under eftermiddagarna. Och dessa efter¬
middagar utgjorde i våra ögon en så stor vinst och fördel, att vi
högst ogerna skulle hafva sett oss den beröfvad.
Jag kan icke heller instämma med dem i det moderna skriket,
som så ofta höres, att skolungdomen skulle blifva så mycket öfver-
ansträngd genom en utsträckt förmiddagsläsning, som skulle orsakas
deraf, att ifrågavarande mom. i läroverksstadgan ändrades så som
motionären föreslagit och Utskottet tillstyrkt. Jag har sjelf under¬
visat några år i en högre folkskola och der lästes öfver 3 på hvar¬
andra följande timmar och jag hörde aldrig hvarken från lärjungar
eller föräldrar och målsmän någon klagan öfver öfveransträngning
eller någon önskan att undervisningstimmarna skulle annorlunda
anordnas. Öfverallt i folkskolan läses ju ock 3 timmar i följd, men
jag frågar, önskar man deruti en ändring och förspörjes i det af-
seendet något allmännare klagomål eller anser man folkskolans barn
blifva synnerligen illa åtgångna genom nuvarande anordning med
afseende på undervisningstiden ? Motionen föreslår och Utskottet till¬
styrker icke en större, utan en lika stor fördel åt våra läroverk som
nu våra folkskolor hafva, nemligen rättighet att, der så lämpligt
pröfvas, läsa 3 timmar å rad.
Ej heller förer man blott lärarnes talan, då man fordrar rätt för
dem att läsa tre timmar å rad äfven i de lägre klasserna, utan man
förer både deras, lärjungarnes och målsmännens talan. Att missnöjet
med den nuvarande anordningen är allmänt hos lärjungarnes för¬
äldrar och målsmän, framgår af den mängd petitioner, som uti nu
ifrågavarande syfte från många, ja, jag kan säga flertalet af rikets
städer till regeringen inkommit. Man har sagt, att en sådan för¬
ändring, som här åsyftas, kan erhållas genom att i hvarje särskildt
fall petitionera derom hos Kongl. Maj:t, och att man således ej be-
höfver vidtaga någon lagförändring i detta hänseende. Men Utskot-
Onsdagen den 14 April.
45
N:o 39.
tet liar, såsom af betänkandet synes, efter att hafva uppräknat de
städer, från hvilka petitioner ingått, visat att så icke är förhållan¬
det; endast trenne af dessa ansökningar, nemligen de från Stock¬
holm, Göteborg och Falköping, hafva blifvit bifallna, de öfriga dere¬
mot hafva lemnats utan afseende. Orsaken till att icke dessa peti¬
tioner äfven blifvit bifallna, lemnar jag derhän, men jag tror, att de
i dem framstälda önskningar voro lika befogade som petitionärernes
från de nämnda trenne städerna, åtminstone om man tager i betrak¬
tande det missnöje, som framkallat dem. För min del anser jag,
att en lagförändring i detta fall erfordras och är af högsta behof
påkallad både för lärares, lärjungars och föräldrars skull. Till de
grunder, som Utskottet härför anfört, vill jag bedja att ytterligare
få tillägga något af hvad vid rektorsmötet år 1875 yttrades beträf¬
fande denna fråga, nemligen l:o att öfveransträngning numera icke
ansågs förekomma vid elementarläroverken och att deremot klagan
öfver att lärjungar i läroverkens nedre klasser hade för litet att göra
till och med försports, samt 2:o att allmänt både af lärare och för¬
äldrar önskades att undervisningen måtte så anordnas, att så mycket
som möjligt af eftermiddagen blefve ledigt från läsning i skolan.
Det har äfven yttrats, att denna fråga skulle stå i ett visst sam¬
band med den stora frågan om organisationen af undervisningsväsen¬
det i sin helhet, hvarom motioner föreligga. Jag kan icke begripa
detta märkvärdiga samband, utan jag tror och kan icke finna mig
dertill sakna skäl, att denna fråga mycket väl kan vara en fråga för
•sig och såsom sådan behandlas.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Flen' Hedlund: Jag har begärt ordet endast för att uttrycka
ett beklagande öfver att, då motionären vill hafva en förändring i
förevarande hänseende, han blott föreslagit den ändring i skolstad-
gan, hvarom nu är fråga, och icke att vederbörande skolstyrelse må
ega rätt att beträffande läsordningens uppgörande och dylikt sjelf
besluta. Riksdagen sluppe då att upptaga sin tid med långa öfver-
läggningar om sådana ämnen som frukosttimmans fördelning och an¬
ordning af lefnadsförhållandena i hemmen. Kongl. Maj:t bör ej heller
besväras med dispensansökningar i detta hänseende. År det så, att
Kongl. Maj:t i Ecklesiastikdepartementet icke har något vigtigare
att skaffa, må det så vara; men i hvilken händelse som helst, nog
är det hårdt, att Riksdagen skall besväras med sådana ärenden.
Bäst vore att skolstyrelserna eller konsistorierna eller eforerna
finge meddela sådana stadgande!! efter hvarje orts kraf, efter ställ¬
ningar och förhållanden på olika orter, de derstädes rådande lefnads-
vanorna o. s. v., och regeringen blott faststälde det totala antalet
af lärotimmarne samt lcmnade öfriga erforderliga allmänna före¬
skrifter.
Fn föregående talare har yttrat sig om de olika strömningarne
i nu förevarande sak inom landet och talat om möjligheten af nya
strömningar och nya rop om förändring i detta afseende. Jag för
min del tror att dessa rop komma att fortsättas, så länge de olika
orterna hafva så olika kraf som i detta hänseende; och för min del
Om ändrad
anordning of
undervisning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
!N:o 39.
46
Onsdagen den 14 April.
Om ändrad
anordning af
un der visnings-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
skall jag, om så behöfves, t. o. m. ropa mig hes för att kunna åstad¬
komma att regeringen må komma ifrån att befatta sig med den del
af skolans angelägenheter, hvarom nu är fråga, utan öfverlemna åt
ortmyndigheterna att härom besluta. Jag vill emellertid icke yrka
afslag å Utskottets hemställan, efter som vi nu en gång kommit att
sysselsätta oss med dessa olyckliga förhållanden, men jag skulle dock
icke vilja att man gåfve sig in på att meddela sådana detaljbestäm¬
melser, som nu äro i fråga. Yi hafva lyckligtvis ganska stor sjelf-
styrelse i afseende på våra folkskolor, men elementarläroverken skola
öfver hela landet uniformt inrättas. Från Ystad till Haparanda skola
de vara fullkomligt lika hvarandra, oberoende af olika förhållanden,
t. ex. om dagen räcker i tre timmar eller under längre tidrymd,
om köld eller värme råder; med ett ord öfverallt ställer man samma
kraf på elementarundervisningen, ett uniformt system skall för henne
gälla, hvilket är för mig i högsta grad vidrigt.
Herr Helander: Jag begärde ordet, under det yttrande nyss
afgafs från talarestolen, emedan jag antog att talaren skulle komma
till det resultat, att yrka afslag på Utskottets tillstyrkan. Då emel¬
lertid så ej skedde, kunde det visserligen vara mindre nödigt för
mig att yttra något, då min mening redan blifvit af andra uttalad;
men som jag emellertid fått ordet, kan jag lägga något ytterligare
till de skäl för bifall, som förut äro andragna. Om den utvägen,
som nyssnämnde talare ansåg kunna begagnas, nemligen att för hvarje
läroverk särskildt begära hvad man nu, enligt utlåtandet, önskar,
har en efterföljande talare redan yttrat sig — uppenbarligen kan
och bör ändamålet icke dymedelst vinnas; det är en utväg, som, för öf-
rigt, redan blifvit af många, utan framgång för mer än tre, anlitad.
Hvad den siste talaren nämnde är, såvidt jag kan finna, möjligt att
ernå just om utlåtandet godkännes. Då bland de många städer, från
hvilka petitioner i motionens syfte inkommit, icke i betänkandet
omnämnes den stad, der jag är boende, bör jag nämna, att, om ock
möjligen från läroverket der dylik petition icke afgått, hvarom jag
saknar kännedom, förhållandet likväl är, att både lärare, lärjungar
och familjer lifligt önska den af Utskottet tillstyrkta förändringen.
Samma är förhållandet med alla de skolungdomens föräldrar och
andra målsmän, med hvilka jag under mina många resor kommit att
i ämnet samtala, och detta så allmänt, att jag icke kan påminna
mig någon enda, som gillat den nuvarande anordningen. Visserligen
tror jag att det kunnat göra tillfyllest, om man helt enkelt borttagit
de orden »endast i klasserna öfver den femte må tre läsetimmar
följa på hvarandra» ur 2 mom. 18 § af läroverksstadgan, men då
Utskottets redaktionsförslag fyller samma ändamål, sä får jag till
detsamma, i likhet med så många andra, påyrka bifall.
Herr Thomas son: Då missbelåtenheten med den anordning,
hvaröfver motionären klagat, äfven inom det samhälle jag tillhör är
mycket allmän och mycket intensiv, och då den ifrågasatta ändringen
säkerligen kan genomföras utan någon nämnvärd olägenhet, så an-
]ST:o 3fh
Onsdagen den 14 April. 47
håller jag att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall till Utskot¬
tets förslag.
Tf
Herr Granlund: Äfven jag instämmer med de talare som yr¬
kat bifall.
Här har blifvit sagdt af en talare, att man gerna kunde afslå
detta förslag, emedan man afslagit de två föregående betänkandena
af samma Utskott. Jag kan dock icke förstå hvad frågan om ko¬
foder för folkskolelärarne kan hafva för samband med denna fråga.
Den sak, hvarom nu är fråga, är af mycket större vigt än man
i allmänhet tror, så väl för lärarne som barnen; den afser att befria
lärjungarne ifrån att, såsom nu är nödvändigt, gå till skolan på efter-
middagarne, då det i följd af dels mörker och oväder stundom kan
vara rätt svårt för de mindre lärjungarne att komma fram och till
skolan, särdeles de som äro aflägse boende.
Man har äfven sagt att denna förändring skulle vara en större
förmån för städernas barn än för landets. Men jag tror att just de
senare deraf komma att hafva mesta nyttan, emedan landtboarne
väl måste inackordera sina barn i städerna. Och många mindre be¬
medlade föräldrar, som måste se till att få sina barn inackorderade
för billigaste pris, lära väl nödgas att söka plats för dem, särdeles i
de större städerna, bortåt stadens utkanter, der hyrorna äro billigare
än i närheten af de vanligen centralt belägna läroverken och för
dessa är nuvarande förhållande särdeles vintertiden för de mindre
barnen svårt. På dessa skäl får jag alltså yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Wengberg: Den ärade talaren här vid sidan af mig,
Herr Lyttkens, har kallat detta förslag för litet; men ser man på
den massa petitioner, som från alla håll ingått till regeringen, med
begäran om ändring uti ifrågavarande paragraf af läroverksstadgan,
så synes nogsamt att förslaget icke är af ringa vigt. En annan re¬
presentant, Herr Danielsson, gick till och med så långt, att han be¬
gagnade ett uttryck, som skulle innebära att frågan vore nästan till
förakt liten, i det han tillät sig kalla den »fnaskig». Jag vill dock
erinra honom derom, att en skenbart ringa sak kan vara af stor
betydelse, och bör ej missaktas; »ett flarn kan välta ett hölass». Herr
Linder åter yttrade att förslaget vore öfverflödigt, emedan det skulle
vara mycket lätt att, i den ordning 18 § 2 mom. i läroverksstadgan
angåfve, få ändringar vidtagna i undervisningstimmarnas fördelning,
der så behöfdes; men för min del tror jag, och erfarenheten har
bekräftat det, att detta icke är så lätt, utan fast hellre nära omöjligt,
och just af sådan anledning har denna min motion framkommit.
Endast tre af den stora mängden uti förevarande syfte gjorda un¬
derdåniga petitioner hafva bifallits; de andra har man lemnat utan
afseende, eller, som man säger, »helt enkelt kastat i papperskorgen»,
utan att petitionärerna ens fått veta hvad öde blifvit deras hemställ¬
ningar beskärdt.
Herr Fledlund har beklagat att jag icke framstäf min motion
på annat sätt än jag, enligt hans förmenande, skall hafva gjort; men
Om ändrad
anordning af
undervisni ngn—
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
lNT:o 39.
48
Onsdagen den 14 April.
Om ändrad
anordning af
under v isning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
jag vågar påstå, att ombemälde ärade talare hade tagit närmare kännedom
af motionen, än hvad som synes hafva skett, samt dervid läst 18 §
af läroverksstadgan i hela dess sammanhang, är jag viss han äfven
skulle hafva funnit att hvad jag föreslagit är just hvad han önskat. I
andra momentet af nämnda paragraf står nemligen i första punkten:
»I afseende på de dagliga undervisningstimmarnes fördelning galle föl¬
jande bestämmelser, der ej Kongl. Maj:t på grund -af särskilda för¬
hållanden medgifver undantag», och vidare, i sista punkten: »För
öfrigt må efter olika orters sed och årstidernas beskaffenhet undervis-
ningstimmarne ordnas på sätt eforus efter rektors och lärares förslag
godkänner.» Härutinnan har jag icke begärt någon ändring. Jag
vill endast att samma moments tredje punkt ändras derhän, att äfven
i de fem första klasserna må kunna, utan hemställning till Kongl. Maj:t,
få läsas tre timmar å rad, hvilket, då paragrafen i öfrigt lemna? oför¬
ändrad, skulle komma att bero på de lokala skolmyndigheternas be-
stämmanden, såsom det står i sista punkten. Om absolut förbud
för att äfven läsa på eftermiddagarne, der så kan vara lämpligt, är
icke fråga; jag vill endast att läroverkskollegierna och eforalstyrel-
serna skola i hvarje särskildt fall ega bestämma timordningen, -ty
hvad som i detta hänseende kan vara lämpligt, till exempel i Trosa,
passar måhända icke till exempel i Malmö. I sistnämnde stad äro
ganska stora distanser; detsamma lärer äfven förhållandet vara i
Norrköping; och äfven på andra ställen, der gossarne hafva att springa
måhända sammanlagdt en half mil eller mera om dagen till och från
skolan, behöfves i sanning, jemväl för minskande af denna olägen¬
het, en förändring. Det bör också icke kunna befaras att öfveran¬
strängning genom den föreslagna anordningen skulle uppkomma;
jag är åtminstone derom öfvertygad; från flera håll och deribland
äfven från åtskilliga aktningsvärda och högt ansedda skolman har
jag fått emottaga bref och skrivelser, som alla, antydande samma
uppfattning, gått ut på att önska bifall till min motion. Jag skall
tillåta mig, om icke Kammaren deraf allt för mycket tröttas, att
meddela några utdrag ur dessa bref, så att Kammarens ledamöter
må få se hvad man hyser för tankar i landsorten i denna fråga. I
ett af dessa bref heter det:
»Om den alltför ofta och högljudt omordade öfveransträngningen
i våra skolor dristar jag påstå, att man ännu icke kommit till viss¬
het, hvarken huruvida den förefinnes eller, om detta någon gång-
antagits, hvaraf den skulle vara beroende. I nu föreliggande sam¬
manhang uppstå endast följande frågor:
l:o. År ett öfvermått af själsansträngning att befara för läro¬
verkens lägre klasser vid den arbetstid å dagen, som nu blifvit
föreslagen och som under årens lopp varit med fördel använd med
få undantag öfver hela riket; eller torde den fruktade olägenheten
icke snarare kunna framgå af den ämnesgruppering och den läro¬
ämnenas ordningsföljd, som i nådiga stadgan är faststäld; och
2:o. Innebär det mera af ansträngning för barnet och ynglingen
att hafva Henne undervisningstimmar å rad och derefter en mera sam¬
lad ledighet, eller tynges sinnet snarare och mera af en dagordning,
N:o 89.
Onsdngen den 14 April. *19
som från tidig morgonstund till sena aftonen endast lemnar korta
mellanstunder?
För min ringa del tvekar jag icke ett ögonblick att bejaka de
senare alternativen.
Ytterligare: skulle icke anspråken på lärjungarnes krafter under
den omordade tredje timmen kunna minskas vid schemats uppgörelse
genom att dit förlägga mindre ansträngande sysselsättningar, och
allra sist: månne icke detta moderna talet om öfveransträngningens
hjernspöke har ledt och ytterligare skall leda derhän, att våra barn
sjelfve på ett för både skolan och lifvet menligt sätt mer och mer
akta sig för och undandraga sig det helsosamt stärkande och här¬
dande arbetet?» —; och i ett annat:
»Undervisningen vid härvarande allmänna läroverk har intill
sistlidne hösttermin varit under en följd af år uti äfven skolans 5
lägre klasser så anordnad, att 3 lästimmar följt omedelbart på hvar¬
andra, utan annat uppehåll, än 5 å 10 minuter för hvarje timme,
och har denna anordning ej visat sig medföra några som helst men¬
liga följder, utan tvärtom varit helsad med allmän belåtenhet, ej
mindre af lärare och lärjungar än äfven af de senares föräldrar och
målsmän, hvilket senare förhållande långt ifrån kan sägas ega rum
med den anordning af undervisningen, som med innevarande läseår
blifvit tillämpad.
Uti den mening, jag nu tillåtet mig att för egen del uttala,
vet jag att samtliga mina medlärare vid detta läroverk lifligt in¬
stämma, på samma gång de i läroverkets verkliga intresse tillönska
motionen all den framgång, af hvilken denna är i så hög grad
förtjent».
Jag kunde visserligen läsa upp ännu flera bref, som mera än
tillräckligt skulle visa hvart allmänna opinionens vind blåser, men
jag vill icke nu trötta Kammaren dermed, enär det redan upplästa
torde vara nog. De, som ega intresse för frågan och hafva någon
erfarenhet i dylika saker, veta väl hvad som göres behof, och för
de andra är det antagligen likgiltigt.
Jag förnyar min hemställan om bifall till Utskottets förslag i
den nu föredragna punkten.
Herr Sven Nilsson: Jag tror verkligen att man gjort mera
väsen af denna fråga än den förtjenar. Jag erkänner visserligen
att landets invånare hafva lika många, om icke flera barn i skolan
vid elementarläroverken än städernas innevånare; men det märkliga
är dock att det i synnerhet är städernas representanter, som påyrka
en förändring, oaktadt landsbygdens representanter borde känna
olägenheten lika mycket. Detta förhållande, att städerna uppgifva
sig känna olägenheterna af det nuvarande förhållandet, men att
landets inbyggare icke hafva någon kännedom af dem, torde väl
vara ett bevis derpå 'att det icke kan vara så alldeles bestämdt, att
olägenheterna äro så mycket att beklaga sig öfver som här blifvit
påstådt, allra helst som man väl borde hafva reda på dem litet hvar,
om de verkligen funnos till. Jag skulle emellertid gerna vilja
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 39. 4
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmarne i
allmänna
läroverlcen.
(Forts.)
tf:o 89.
50
Onsdagen den 14 April.
Om ändrad
anordning af
undervisnings-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
gå städernas representanter till mötes huru än förhållandet i verk¬
ligheten är, men då, såsom Herr Linder upplyst, man kan komma
till samma resultat utan att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, så
anser jag det icke vara skäl att besvära Kongl. Maj:t med en sådan
obetydlighet som denna fråga i verkligheten är. Den siste ärade
talaren har visserligen sagt att det icke vore så som Herr Linder
upplyst, men han har icke gifvit skäl för detta sitt påstående,
hvilket deremot Herr Linder ganska öfvertygande gjort. Jag för
min del sätter mera förtroende till den, som bevisar sin sats, än till
den, som icke lemnar några bevis för sin åsigt. Detta är skälet,
hvarför jag icke vill gå in på det nu framstälda förslaget.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr vice Talmannen
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan i den under
föredragning varande punkten och dels på afslag å samma hem¬
ställan; och fann Herr vice Talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förra meningen. Votering begärdes, i följd
hvaraf en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskott hemstält i första punkten af dess utlåtande N:o 6 (i sam¬
lingen N:o 15)
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Omröstningen försiggick samt utföll med 86 ja mot 58 nej;
och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan; om hvilket
beslut Första Kammaren skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdags¬
ordningen, genom utdrag af protokollet underrättas.
Efter derpå skedd föredragning af Utskottets hemställan i
punkten 2, hvilken hemställan härofvan finnes intagen, yttrade
Herr Wengberg: Vid denna punkt har jag icke något yrkande
att framställa. Jag vill endast tillkännagifva, att anledningen, hvar¬
för förslaget i denna del framkommit, var den, att jag ville till¬
mötesgå dem, som önskade befria ynglingarne från att så tidigt på
morgonen som kl. ®/4 7 inställa sig i skolan under den mörka och
kalla årstiden, hvilket skulle kunnat ske, om mitt i denna punkt
afsedda förslag blifvit lag. Då jag emellertid måste godkänna de
skäl, som Utskottet anfört mot min hemställan, och enär jag genom
Onsdagen den 14 April. 51
utgången af voteringen om förra punkten här vunnit hufvudsaken
af hvad jag åsyftat med motionen, skall jag, som sagdt, nu icke
göra något yrkande.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 7.
Föredrogos och biföllos, hvart för sig, Banko-Utskottets nedan-
närnnda utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt motion om ovilkorlig belåningsrätt
i Riksbanken för Svenska Statens och Allmänna Hypoteksbankens
obligationer; samt
N:o 11, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter
rörande upp- och afskrifnings- samt folioräkningar i Riksbanken.
§ 8.
Till behandling företogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 25, i an¬
ledning af väckt förslag till ändring i 38 § af förordningen den 16
Juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Enligt sagda paragraf, skall utmätning af fast egendom för
fordran, som icke blifvit intecknad, anmärkas uti inteckningsproto-
kollet vid den rätt, hvarunder egendomen lyder; och har förty ut-
mätningsförrättaren att genast, å landet till domaren och i stad till
rätten, insända bevis om utmätningen och beloppet af den fordran,
för hvilken utmätningen skett; börande derefter beviset uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas, på landet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, och i stad å nästa rättegångsdag för intecknings-
ärenden. Visas att utmätning, hvarom anmärkning skett i inteck¬
ningsprotokollet, blifvit upphäfd eller eljest förfallit, skall rätten
låta sådant i protokollet antecknas.
Uti sin inom Andra Kammaren väckta motion, N:o 71, hade Herr
A. Rosenqvist föreslagit, »att Riksdagen ville för sin del besluta om
sådan ändring i sista momentet af 38 § i Kongl. Förordningen an¬
gående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875, att det må
åligga utmätningsman att, när utmätning, hvarom anteckning skett i
inteckningsprotokollet, blifvit upphäfd eller eljest förfallit, äfvensom
när liqvid af köpeskillingen för fastighet, hvarom sådan anteckning
skett, egt rum, göra anmälan derom hos rätten eller domaren för
att i inteckningsprotokollet anmärkas.»
X:o 39.
Om ändrad
anordning af
undervisning s-
timmarne i
allmänna
läroverken.
(Forts.)
Om ändring i
§ 38 af för-
ordningen ang•
inteckning i
fast egendom.
Utskottet hade hemstält,
att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.
N:o 39.
52
Onsdagen den 14 April.
Om ändring i
§ 38 af för-
ordningen ang.
inteckning i
fast egendom.
(Forts.)
Vid utlåtandet voro reservationer fogade:
af Herr Torpadie mot en del af den af Utskottet begagnade
motivering; och
af Herr Westerdal i syfte af bifall till motionen.
Herr Rosen qvist anförde: Såsom skäl för afslag å motionen
har Utskottet bland annat anmärkt ett förbiseende af motionären i
afseende på utmätningsförhållandena i stad. Men i fall detta är ett
förbiseende, så anser jag, att Utskottet hade varit oförhindradt att
i detta fall göra de jemkningar och ändringar, som Utskottet funnit
mera ändamålsenliga för vinnandet af det syftemål, som i motionen
afses. Då emellertid motionens öde redan är afgjordt, derigenom
att den fallit i Första Kammaren, så vill jag icke inlåta mig på
någon granskning af de skäl Utskottet i öfrigt anfört. Jag vill
dock tillägga, att jag icke kunnat för mig dölja det obehagliga
intryck, som tonen i Utskottets utlåtande framkallat. Man är van
att finna mera hofsamhet i ordalagen i ett Utskottsutlåtande än här
är fallet.
Herr Anders Larson i Flicksäter: Jag skall endast bedja att
få instämma i motionärens förslag och yrka afslag å Utskottets
utlåtande.
Herr Torpadie: Såsom af betänkandet synes, har jag icke
varit ense med Utskottet rörande en del af den motivering, som af
Utskottet begagnats. Jag tror nemligen icke att det är rätt att,
såsom Utskottet gjort, säga att i stadgandets nuvarande lydelse icke
finnes någon ofullständighet. Ty, sedan det föreskrifvits att utmät¬
ningsman, som tagit i mät fast egendom för icke intecknad fordran,
skall derom underrätta rätten eller domaren, som då har att om
saken göra anteckning uti inteckningsprotokollet, så heter det vidare:
»visas utmätning, hvarom anteckning skett i inteckningsprotokollet,
blifvit upphäfd eller eljest förfallit.» Det angifves således icke,
hvem som skall visa detta; och jag har mig bekant, att det också,
åtminstone innan den nya inteckningslagen trädde i kraft, inträffat,
att utmätningsman ansett denna skyldighet tillkomma sig.
I öfrigt är jag ense med Utskottet derom att utmätningsman
icke alltid kan hafva tillgång till de handlingar, som skulle styrka
de förhållanden, hvarom anteckning skulle göras; och af sådan orsak
har jag ock biträdt Utskottets förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Herr Westerdal: Som suppleant har jag inom Utskottet del¬
tagit i behandlingen af denna fråga, och då jag icke kunnat biträda
det slut, hvartill Utskottet kommit, har jag deremot anmält min
reservation; men som motionären sjelf icke framstält något yrkande
och middagstimmen redan är inne, vill jag icke upptaga tiden med
att anföra de skäl, hvarpå jag skulle grunda mitt yrkande om bifall
till motionärens förslag, hvilket genom Första Kammarens redan
fattade beslut torde få anses vara fallet.
53
Onsdagen den 14 April.
I\T:o 39.
Öfverläggningen var
låghet med de yrkanden,
Utskottets hemställan.
slutad. Sedan propositioner gifvits i en-
som blifvit framstälda, biföll Kammaren
§ 9-
Om ändring i
§ 38 of för-
ordningen ang.
inteckning i
fast egendom.
(Fort*.)
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 26, i anledning af Om ändring i
väckta förslag om ändring i sättet för tillsättande af presterliga sättet för till-
tjenster. sättande af
Utskottet hade i detta utlåtande yttrat sig öfver nedannämnda 1 tjcnster.
inom Andra Kammaren afgifna motioner:
Herr Anders Bengtssons motion, N:o 7, deruti föreslagits, »att
Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att vid prestval rösträtten beräknas efter samma grund som för
kyrkostämma är bestämd, likväl med förbehåll att icke någon eger
utöfva rösträtt för mera än högst en tjugondedel af pastoratets eller
församlingens hela röstetal, samt att ingen får på grund af fullmakt
utöfva rösträtt för mera än en röstberättigad»; samt
Herr TI. Johnssons motion, N:o 121, innehållande den hemstäl¬
lan, »att Riksdagen ville aflåta till Kongl. Maj:t en underdånig skrif¬
velse med begäran, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till
nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning rörande prester¬
liga embetens tillsättande, byggd hufvudsakligen på följande grun¬
der, nemligen:
att 30 § Regeringsformen samt andra nu derom gällande lagar
upphäfva^; att då någon presterlig befattning, af hvad slag som
helst, i en församling blifvit ledig, domkapitlet skall uppsätta 3
kompetente sökande å förslag, hvarefter församlingen eger kalla en
fjerde profpredikant och välja mellan dessa 4, hvarvid rösträtt per
capita skall tillkomma enhvar, som inom församlingen eger att i
kyrkostämmas öfverläggning och beslut deltaga; samt att åt den,
som dervid erhåller de flesta rösterna, skall af domkapitlet utfärdas
konstitutorial å befattningen;»
varande af sistnämnde motionär, med Kammarens tillstånd, den
del af motionen återtagen, som afsåge och förutsatte ändring af
30 § Regeringsformen.
Och hade Utskottet hemstält,
att Herrar Bengtssons och Johnssons förevarande motioner icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr And. Bengtsson yttrade: Lag-Utskottet har afstyrkt
min såväl som Herr Johnssons motion på den grund att Riksdagen
sistlidne år afslog det förslag, som då framlades rörande presterliga
tjensters tillsättande. Detta förslag afsåg icke allenast rösträtt, utan
äfven presterlig befordran, hvilket måhända var orsaken till att det¬
samma ej blef bifallet.
~N:o 39.
54
Onsdagen den 14 April,
Om ändring i
sättet för till¬
sättande af
presterliga
tjenstår,
(Forts.)
Den nu gällande rösträtten är, såsom hvar och en vet, mycket
orättvis. Egaren af en stångjernshärd, ehvad den drifves eller ej,
har för densamma lika rösträtt som för ett helt mantal. På samma
sätt förhåller det sig med andra verk och inrättningar. Likaledes
är det en stor orättvisa att rösträtten är lika för alla hemman eller
mantal utan afseende på om de äro större eller mindre. Jag har
ock i min motion såsom skäl anfört att egare af ett mantal, taxeradt
till 15,000 kronor, eger afgifva lika röstetal som egare af ett man¬
tal, taxeradt till 150,000 kronor, ehuru för det senare, der den nya
löneregleringen är tillämpad, måste betalas tio gånger så mycket i
lön till presterskapet som frän det förra o. s. v. Jag har sedan
min motion afgafs förskaffat mig taxeringsbevis från tolf län, hvaraf
synes att det finnes flere hemman, som äro taxerade till endast 4000
kronor — ett till och med ännu lägre — då deremot andra äro
taxerade till 2-, 3- ä 400,000 kronor, ett ända till 426,000 kronor.
Af dessa få således de högst taxerade betala 100 gånger så mycket
i lön till presterskapet som de minst taxerade. Vid tillsättande af
prest deremot hafva de lika röst. Sådant kan ju icke vara förenligt
med billighet och rättvisa.
På grund af hvad jag anfört vågar jag vördsamt anhålla om
bifall till min motion.
Herr H. Johnsson: Jag kan icke finna de skäl tillräckliga,
på hvilka Lag-Utskottet afstyrkt min motion.
Det torde vara bekant att det af Kongl. Maj:t vid förlidet års
riksdag framlagda förslag till förordningar angående tillsättning af
presterliga tjenster m. m. hvarken grundado sig på 1868 års kyrko¬
möte eller! 1877 års riksdags underdåniga skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvari anhölls, det Kongl. Maj:t täcktes tillse att församlingarne
må beviljas större rättigheter vid tillsättandet af de kyrkliga befatt-
ningarne. Jag för min del anser denna fråga vara af en så stor
vigt, att den icke bör undanskjutas till en oviss framtid.
Jag yrkar bifall till motionen och afslag å Utskottets förslag.
flen- Torpadie: För min del kan jag försäkra att jag mycket
gerna skulle vilja gå motionärernas önskningar till mötes. Det
torde också vara allmänt kändt för denna Kammare, att jag i denna
fråga velat gå ännu längre än motionärerna. Men jag hemställer,
huruvida det kan vara tänkbart, att, då man i fjor icke kunde
lösa denna fråga, fastän så många olika sätt föreslogos, Utskottet
nu skulle kunna hoppas att vinna framgång åt ett betänkande,
som hade tillstyrkt bifall till motionärernas förslag. Jag tror det
icke.
Af detta skäl, hvilket är detsamma som Utskottet anfört, yrkar
jag bifall till Utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad och Plerr
vice Talmannen gifvit propositioner i öfverensstämmelse med de
gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Onsdagen den 14 April.
55
N:o 39.
§ 10.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande n:o 27, i anled¬
ning af vackt förslag om tillägg till 17 § i förordningen angående
fattigvården den 9 J*uni 1871.
§ 11.
Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande n:o 28, i an¬
ledning af väckta motioner om ändring i 25 § i förordningen angå¬
ende fattigvården den 9 Juni 1871.
Angående hemortsrätt lemnar förordningen om fattigvården den
9 Juni 1871 först i 22 § den allmänna regel, att i fråga om fattig¬
vård svensk medborgare, för hvilken behof deraf uppstår, skall an¬
ses hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, hvarest han senast
författningsenligt blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, hvarefter
i följande §§ härifrån göras vissa undantag, bland annat i den så
lydande § 25: »Har någon för sig, hustru eller minderårigt barn
kommit i behof af fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit, sedan
han, till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva mantalsskrifven
inom visst fattigvårdssamhälle, eller har den, som med afseende å
tilltänkt inflyttning mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle,
dit ej inflyttat; anses han icke hafva hemortsrätt i det fattigvårds¬
samhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller bort blifva mantals¬
skrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst der förut egde.
Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning blifvit eller
bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, under lop¬
pet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig, hustru eller
minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård».
Uti två särskilda motioner, den ena väckt inom Första Kamma¬
ren af Herr Gustaf Andersson (motionen n:o 42) och den andra inom
Andra Kammaren af Herr J. Andersson i Häckenäs (motionen n:o 110),
var föreslaget, att i stadgandena om hemortsrätt den ändring måtte
göras, att ofvan ur § 25 intagna bestämmelser skulle upphäfvas och
sålunda den allmänna uti § 22 uppstälda regeln vinna en mera om¬
fattande tillämpning.
Beträffande nämnda motioner hade Utskottet hemstält,
att desamma icke måtte af Riksdagen bifallas.
I anledning af denna hemställan anförde
Herr J. Andersson i Häckenäs: Då jag är motionär i frågan,
så vill jag med några ord redogöra för skälen till motionens fram¬
läggande. Jag känner mycket väl de skäl, som föranledde den nu¬
varande bestämmelsen af paragrafen i fråga; och jag vill äfven i viss
män erkänna dessa skäls rigtighet. Men man måste äfven å andra
sidan erkänna, hvad erfarenheten visat, eller att en mängd olägen¬
heter härleda sig från detta samma lagstadgande. En del af dem
har jag framhållit i min motion. Det är väl sant, hvad Utskottet
Om ändring
i stadgandena
angående
hemortsrätt.
tf:o BO.
Onsdagen den 14 April.
Om ändring
stadgandenat
angående
hemortsrätt.
(Forts.)
56
mot slutet af betänkandet säger, att ett antagande af motionärernes
förslag skulle komma att i hög grad gynna och underlätta åtgärder
från en mindre grannlaga fattigvårdsstyrelses sida att i tid frigöra
sin kommun från, men deremot belasta annan med fattigvårdstunga,
i det att man sökte att befria sig från familjer, om Indika man be¬
farade, att de skulle komma att falla fattigvården till last. Det hän ¬
der att en familj flyttar från en till annan på längre eller kortare
afstånd belägen kommun, utan att man har den ringaste anledning
befara, att den skall komma i behof af fattigunderstöd. Men inom
kort inträffar det, att den, som skulle försörja familjen, på ett eller
annat sätt blifver urstånd att göra det och att den kommun, hvar¬
ifrån denne flyttade frisk och färdig, får taga hela familjen om hand.
Man har exempel på — och jag vet det af egen erfarenhet — huru
en sålunda frisk och arbetsför karl flyttat med hustru och barn från
en kommun till en annan, der det finnes fabriker, grufvor och flere
andra dylika inrättningar, hvarest han lätt kan förderfva sin helsa.
Om han då inom ett år efter inflyttningen i den nya kommunen
råkar i olycka eller på annat sätt blifver ur stånd att försörja sig
och sin familj, så blifva han och familjen återskickade till den förra
kommunen på dennas bekostnad. Äro nu dessa kommuner belägna
på längre afstånd från hvarandra, så blifva kostnaderne för återsän¬
dandet likasom orättvisan så mycket större.
Det är många skäl, som tala för min motion. Jag medgifver,
att det kan finnas skäl äfven för den motsatta sidans åsigt; men att
stifta undantagslagar är i allmänhet skadligt och till denna klass, af
lagar hör just denna paragraf, hvilken afser att förekomma svikliga
förfaranden kommuner inbördes. Jag för min del hoppas och tror,
att det skall höra till undantagsfall, att någon kommun skulle vilja
nedsätta sig till den grad, att den för att blifva qvitt en person,
hvars fattigvård den rätteligen bör bekosta, söker förmå honom att
flytta in i en annan kommun. Det måste medgifvas, att det är det
rättaste, att en hvar har sin hemort, der han är eller bort vara man-
talsskrifven. Derigenom vållas minsta trasslet kommunerna emellan.
Då emellertid icke någon reservation inom Utskottet afgifvits emot
dess betänkande, så skall jag icke, såvidt ej någon annan inom Kam¬
maren vill understödja min motion, besvära Kammaren med votering
i frågan. Men skulle det visa sig, att flere Kammarens ledamöter
anse motionen hafva goda skäl för sig, så kommer jag att yrka. bi¬
fall till densamma. I annat fall begär jag, som sagdt, icke votering.
Herr Nils Petersson: Ehuru tiden är långt framskriden, kan
jag icke underlåta att tillkännagifva att jag för min del är af samma
åsigt som motionärerna. Jag tror, att denna fråga icke kan falla,
förrän en rättelse skett. Utskottets resonement angående hemorts¬
rätten håller icke streck. Denna hemortsrätt missbrukas ofta. Då
jag var motionär i frågan, tog jag mig friheten visa, hur långt det
kan gå i sådant hänseende, att det till och med kan hända att under¬
stöd beviljas åt familjer, om hvilka man befarar att de framdeles skola
fälla fattigvården till last, mot det att de flytta till annan kommun,
som, sedan de der förvärfvat hemortsrätt, allt framgent får försörja dem.
57
Onsdagen den 14 April.
Nu gällande bestämmelse i fattigvårdsstadgans 25 § kan aldrig
annat än leda till trassel och orättvisor. Jag vet visserligen att nå¬
gon rättelse härutinnan för det närvarande icke står att vinna, då
Utskottets hemställan redan blifvit af Första Kammaren bifallen; men
jag har likväl velat lemna motionären från denna Kammare mitt un¬
derstöd, på det att han icke skulle stå ensam om den åsigt han för¬
fäktar.
Herr Helander: Jag har blickat omkring i Kammaren för att
se, om någon af Utskottets ordinarie ledamöter skulle vara tillstä¬
des att bemöta motionären; men då detta icke synts vara förhållan¬
det, så begärde jag ordet. Jag hör dock nu att jag häri misstagit
mig; vill dock säga några ord.
Föreliggande motion är snarlik en motion, som just den siste
talaren vid 1878 . års riksdag framlagt, hvilken motion blef remit¬
terad till behandling af denna Kammares Tillfälliga Utskott N:o 2,
i hvilket jag var ledamot. Denna motion hade följande lydelse:
»att Riksdagen ville för sin del besluta att 25 § samt de para¬
grafer i Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871, som härmed kunde
ega sammanhang, måtte ändras så, att tillfällig fattigvård, som lem-
nas inflyttade personer ifrån annat fattigvårdssamhälle, innan de
vunnit hemortsrätt, icke ma ega inflytande på den i öfrigt stadgade
ordning för hemortsrätt.»
Utskottet lemnade i sitt utlåtande deröfver en närmare utred¬
ning af förhållandet med hemortsrätten och visade till hvilken obil¬
lighet, bifall till motionen kunde. leda;. och jag kan icke finna annat,
än att samma förhållande skulle inträffa genom bifall till förevarande
motion. Det skulle då blifva en sträfvan inom hvarje fattigvårds¬
samhälle _ att frigöra sin kommun från, men deremot belasta0 annan
med fattigvårdstunga, med den påföljd att den, som sökte fattigun¬
derstöd, blefve kringsänd hit och dit från den ena kommunen till
den andra.
Jag hemställer på detta skäl om bifall till Utskottets afstyr¬
kande hemställan.
Herr J. Anderson i Tenhult: Jag skall blott anhålla att få
yrkå bifall till motionerna, så mycket Hellre som jag ar förvissad,
att genom deras antagande en mängd rättegångar kommunerna emel¬
lan skulle förekommas. Den, som något litet varit med om behand¬
lingen af fattigvårdsangelägenheter, vet väl att många dylika rätte¬
gångar tillskapats genom det nuvarande stadgandet i 25 § fattig-
vårdsstedgan. Af denna anledning yrkar jag afslag å Utskottets
hemställan och bifall »-till motionärens förslå»'
O
Herr Torpadie: Jag begärde ordet endast för att nedlägga
en protest mot hvad representanten från Nyköping yttrade, elleratt
icke någon af Lag-Utskottets ledamöter nu vore här i Kammaren
^varande; både jag och flere andra af Utskottets ledamöter äro
tillstädes. Men då den värde talaren slutade med att yrka bi-
Andra Kammarens Prat. 1880. N:o 39. r.
N:o 39.
Om ändring
i stadgandena
angående
hemortsrätt.
(Forts.)
N:o 89.
58
Onsdagen den 14 April.
Om ändring
i stadgandena
angående
hemortsrätt.
(Forts.)
fall till Utskottets hemställan, så skall jag gerna instämma i hans
yrkande.
Ofverläggningen var slutad. Sedan Herr vice Talmannen gif-
vit propositioner å de gjorda yrkandena, blef Utskottets hemställan
af Kammaren bifallen.
§ 12-
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29, i anled¬
ning af väckt motion om tillägg till 35 § i förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871.
§ 13.
Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets Memorial
N:o 30, i anledning af Andra Kammarens återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 15, angående väckta förslag om ändring i 54 § Ut-
sökningslagen.
§ 14.
Till bordläggning anmäldes:
Konstitutions-Utskottets Utlåtanden:
N:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 87 § 2 mom.
Kegeringsformcn;
N:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till 3 § Tryck¬
frihetsförordningen ; samt
Andra Kammarens Tredje tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 5
(i samlingen N:o 18), öfver Herr A. P. Linds motion N:o 151.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 15.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3/44 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1880.