RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Andra Kammaren. N:o 20.
Måndagen den 8 Mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes den i förmiddagssamnianträdet började föredragningen Ang. fsrord-
af Lag-TJtskottets Utlåtande K:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts
diga proposition med förslag till förordning om jordegares rätt öfver
vattnet å lians grund med flere dermed sammanhängande författningar. r höns grund.
(Forts.)
I ordningen förekom § 16 i Utskottets förslag till förordning om
jordegares rätt öfver vattnet o hans grund, livilken paragraf god¬
kändes.
g 17.
För denna paragraf hade Utskottet föreslagit följande lydelse:
»Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat
sitt lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag,
som om rensning i 16 § är sagdt. Varder ej inom ett år från det
förändringen inträdt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och
derefter utan oskäligt dröjsmål fullföljd, vare den, som vill vattnet
återföra, skyldig ersätta 'kostnad, som efter nämnda tid antingen
bli fv it nedlagd å jord, hvarifrån vattnet vikit, eller skett för till¬
godogörande af vattnet i dess nya lopp eller läge, och som genom
vattnets återförande skulle blifvct utan nytta. Öar någon i tio ar
varit i besittning af förmån, som skulle genom återförandet gå för¬
lorad, må dylik åtgärd ej emot hans bestridande vidtagas.»
Motsvarande paragraf i Kongl. Majrts förslag (§ 18) lydde så¬
lunda :
»Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat
sitt lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag
som om rensning i 17 § är sagdt. Varder genom vattnets återförande
skada tillskyndad egare af jord, hvarifrån vattnet afvikit, eller annan,
som genom byggnad eller annorledes gjort sig vattnet i dess nya lopp
eller läge till godo; njute han ersättning derför. Har han i tio år
varit i besittning af förmån, som skulle genom återförandet gå för¬
lorad, må dylik åtgärd ej emot hans bestridande vidtagas.»
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 20.
1
N:o 20. 2
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord- Enligt anteckning å Utlåtandet, hade Herrar Lagerstråle, Sun-
mng^ om jord- fou ThomttSSOn inom Utskottet tillstyrkt, att ifrågavarande para-
öfmr vattnet 8ra^ måtte erhålla eu sådan lydelse, som Kongl. Maj:t föreslagit.
å hans grund.
(Forts.) Ordet lemnades på begäran till
Herr Thomasson, som anförde: I förevarande paragraf har Ut¬
skottet föreslagit en förändring, gående derpå ut, dels att ersättning
för kostnaden att återföra vattnet i dess förra lopp icke skall utgå
innan ett år förflutit från det vattendraget afvek frän sitt förra läge
och hvarigenom någon fått mark i stället för vatten eller vatten i stäl¬
let för mark, och dels att denna ersättning skall lemnas endast för
sjelfva den kostnad, som blifvit nedlagd på jorden eller skett för till¬
godogörande af vattnet. Såsom bekant har den ena af de båda vat-
tenrättskomitéerna i afseende härå föreslagit, att först efter fem år er¬
sättning skulle gifvas; men den nya lagberedningen har för sin del
icke kunnat finna något skäl, hvarför den, som i följd af en sådan
naturhändelse fullkomligt oförvålladt fått mark i stället för vatten,
eller tvärtom, och som nedlagt kostnader för att göra sig det nya till
godo, icke skall få ersättning för den skada, som vållas honom, der-
igenom att vattnet derefter återföres i sitt förra lopp. Jag kan icke
heller för min del inse, hvarför han icke skall vara berättigad att,
så fort de nya förhållandena inträdt, göra sig på bästa sätt desamma
till godo. Enligt de rättsgrundsatser, som varit gällande i äldre lag¬
stiftningar, kan det sättas i fråga, om han icke vore berättigad att
för alltid behålla och ostördt begagna hvad honom genom en slik
naturhändelse tillfallit.
Den nya lagberedningen har nu emellertid föreslagit den modi¬
fikation, att, om någon lider men af det nya vattenloppet, han skulle
ega rätt att inom tio år återföra detsamma, men att efter den tidens
förlopp de nya förhållandena skulle stå fast. Jag delar fullkomligt
lagberedningens uppfattning derom, att så fort genom en naturhän¬
delse det förhållandet inträffar, att den, som har haft mark, fått
vatten eller den, som haft vatten, fått mark, han skall hafva rätt att
genast begagna det nya förvärfvet med rätt till ersättning, om för¬
hållandena återföras till hvad de förut varit. Jag får derför yrka, att
Kammaren, med afslag å den af Lag-Utskottet föreslagna förändrin¬
gen, måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag oförändradt.
Herr Magnus Jonsson: I motsats till den föregående talaren får
jag anhålla, att Kammaren ville bifalla paragrafen sådan Lag-Utskot¬
tet föreslagit densamma. Jag hemställer till hvar och en rättänkande
person, om det skulle kunna anses billigt, i händelse en strömfåra
skär sig en annan rigtning och derigenom fördränker jord på annat
håll, som förut varit från öfverflöd på vatten befriad, att egaren till
denna mark skulle icke blott lida den förlust, som uppstått genom
det nya vattenflödet, utan dertill gifva ersättning åt den person, som
varit egare till den mark eller strand, hvaröfver vattenflödet, som gått
i den äldre rigtningen, haft sin väg, och hvilken mark han fått göra
sig till godo. Och icke nog med att han fått mark der förut varit
Måndagen den 8 Mars, e. m.
3 N:o 20.
vatten, eller att han fått den vattendränkta jorden så torrlagd, att Ang. furord-
han kan odla den till åker eller äng, utan har kanske till och med mn9 om rd~
fått sjelfva strömfåran fruktbärande såsom äng. År det tänkbart, att
någon kan anse det billigt, att den, som opåräknadt fått vatten öfver,{ iums grund.
sin mark och vill återföra detsamma i sitt rätta läge, hvartill han väl (Forts.)
bör hafva full rätt, att han skall först och främst ersätta den jorcl-
egare, som fått sig en j orclvinning genom den förändrade strömfåran,
och dessutom ersätta den verksegare, som kanske samma dag vattnet
skar sig sin nya väg, började med byggandet af ett större verk, och
derpå sedermera nedlagt dryga kostnader. Det är ju helt naturligt,
att den, som lidit den olyckan att han fått vatten öfver sin jord, skall
finna det ganska kostsamt att återföra vattnet i sitt rätta iopp och
ännu mera om han skulle vara dertill nödsakad att ersätta kostnaden
för de verk, som den egt, hvilken fått jord i stället för vatten. Ett
annat förhållande förefaller mig så orimligt, att jag icke kan med min
röst åtminstone bidraga till detsammas befrämjande. Inom Utskottet
hemstälde jag, att han skulle få minst fem år på sig för vidtagande
af åtgärder till vattnets återförande i dess förra läge, men som detta
yrkande icke inom Utskottet vann understöd, så fick jag nöja mig med
ett års tid, på sätt Utskottet föreslagit. Om det skulle hända att ett
större vattenflöde skure sig i eu annan rigtning, kan man lätt tänka
sig, att det skulle fordras stora kostnader för vattnets återförande i
dess förra lopp samt tid för arbetets åstadkommande. Det fordras
nemligen åtskilliga förberedelser, såsom kostnadsförslags uppgörande,
anstalter för penningars anskaffande samt öfverenskoinmelse med gran-
narne, om nemligen det varit många, som blifvit utsatta för samma
öde att få sin jord genom eu sådan naturhändelse vattendränkt.
Det skulle ock kunna hända, att kostnaderna härför blefve så stora,
att det blefve af nöden för dem, som fått sin jord öfversvämmad, att
anhålla om statsbidrag för att kunna frigöra sig derifrån. Det synes
mig tydligt, att allt detta icke kan ske på så kort tid, utan att derför-
innan annan kunnat börja med vattenverksanläggning in. in. Derför
synes mig ock billigheten fordra, att den, som vill återföra vattnet i
dess torra läge, får åtminstone ett års tid på sig att vidtaga för än¬
damålet nödiga åtgärder, och jag tycker, att enhvar hör inse orimlig¬
heten af att neka detta.
Jag hemställer derför, att Kammaren ville godkänna paragrafens
lydelse, sådan den af Utskottet föreslagits.
Herr Berg: Vår nu gällande lagstiftning i 12 kapitlet 4 § Jorda¬
balken, jemförd med den äldre lagstiftningen, utgår, enligt min upp¬
fattning, från den grundsatsen, att, så snart utan åtgärd från mennisko-
hand genom endast naturens kraft vatten inskär från den ene gran¬
nens till den andres område, den, som genom vattendragets afvikande
från sitt förra läge får mark i stället för vatten, blir egare åt den
torrlagda marken, och den åter, som får vattnet öfver sina egor, får
tillgodogöra sig vattnet. Om nu denna uppfattning är rigtig, såsom
jag antager, så innefattar redan den omständigheten, att rättighet
medgifves att återföra vattnet i dess förra lopp, en rubbning i nu
gällande rättsgrundsats. Det har likväl synts lagberedningen vara
N:o 20. 4
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord¬
ning om jord-
egares rätt
öfver vattnet
å hans grund.
(Forts.)
billigt, att så finge ske, och derför har beredningen, utan öfvergif-
vande af nämnda grundsats, likväl velat lemna såväl den ene som den
andre rätt att inom viss tid återföra vattnet till dess gamla bädd.
Men så vidt derigenom den, mot h vilken rättigheten göres gällande,
komnie att gå miste om en vunnen förmån, ansåg beredningen åter¬
förandet icke kunna medgifvas utan ersättning för den skada, som
förlusten af en dylik förmån innefattade. Utan att nu egentligen
frångå sjelfva principen och således utan att förneka, att den, som
fått sin jord torrlagd, genast blifver egare af jorden, och den, som
fått vattnet, får tillgodogöra sig detta, har likväi Lag-Utskottet före¬
slagit ett tillägg, hvarigenom såväl den ene som den andre under
det första året, efter det förändringen inträdt, skulle helt och hållet
och äfven sedermera i väsentlig män förhindras att draga fördel
deraf. Ty om den, som fått sin jord torrlagd, derå nedlägger arbete
eller kostnad för att få nytta af jorden, eller den, öfver hvars jord
vattnet tagit sig väg, för dess tillgodogörande anlägger vatten- eller
fiskeverk, kan han äfventyra att någon dertill berättigad går i för¬
fattning om vattnets återförande i dess ursprungliga läge, och, såvida
åtgärd i sådant syfte vidtages under första året och sedan utan dröjs¬
mål fullföljes, får, enligt Utskottets förslag, den, som deraf lider skada,
ingen ersättning derför. Sker återförandet först senare, å fjerde
eller kanske åttonde eller nionde året, får han väl ersättning, men
denna bestämmes icke efter den skada, som verkligen uppstår, utan
endast efter den kostnad, som blifvit nedlagd efter första året.
Detta synes mig strida mot den i allmänhet gällande grundsatsen, att
ingen kan tvingas att till förmån för en annan afstå sin rätt utan
full ersättning, och grunden för ersättningens bestämmande i de fall,
då sådan eger rum, synes dessutom i dubbelt hänseende olämplig.
Af ven om de nedlagda kostnaderna finnas hafva varit fullkomligt
ändamåls)ösa, skola de ändock återgäldas. Om till exempel någon vid
den nya strömfåran med stor kostnad uppfört ett vattenverk, som i
brist af tillräcklig drifkraft finnes sakna värde, och han således genom
vattnets återförande tillfogas ingen eller ringa skada, får han i allt
fäll ersättning för de kostnader, som å verket blifvit nedlagda. Jag
hemställer om detta är billigtV Likaså om den andra parten nedlagt
odliugskostnader på eu jord, som till odling är alldeles oduglig, kan
det vara skäligt att, om vattnet återföres, den osom det gör skall vara
skyldig att ersätta denna odlingskostnad? Å andra sidan kan det
återigen inträffa, att jorden genom derå nedlagda odlingskostnader
fått ett värde, som betydligt öfverstiger dessa kostnader; kan det väl
då vara billigt att egaren blir af med denna jord utan annan ersätt¬
ning än för odlingskostnaden? Dertill kommer en annan omständighet,
som synes mig tala mot bifall till Utskottets förslag. Det heter der:
varder ej »inom ett år från det förändringen inträdt» åtgärd för
vattnets återförande vidtagen, skall ersättning gifvas. Jag föreställer
mig emellertid, att eu sådan utskärning, som här är i fråga, i allmän¬
het icke sker på eu gång, utan småningom, undan för undan. När
har då. denna utskärning inträffat och från hvilken tidpunkt skall
man beräkna det år, under hvilket man icke får ersättning för ned¬
lagda kostnader? Att besvara denna fråga torde mången gång blifva
B N:<( 20.
Måndagen den 8 Mars, e. in.
med stor svårighet förenad. Och dessutom, iivilka och huru beskaffade A«g- förord-
åtgärder erfordras, för att återförandet ma ske utan all ersättning? ni^a™
En talare har nämnt att den, som vill återföra vattnet, hör hafva öfver vattnet
rådrum för att till företaget söka statsanslag. Skall nu eu sadan an-å hans grund.
sökning betraktas såsom eu åtgärd, kvilken, om den utan oskäligt (Forts.)
dröjsmål fullföljes, kan hindra den, som fått vattnet på sin jord, att
tillgodogöra sig detsamma, eller den, som blifvit af dermed, att odla
den° torrlagda jorden och tillgodogöra sig de inkomster, som derigenom
kunna uppkomma?
Emot Kougl. Maj:ts proposition har blifvit anmärkt, att det vore
ovisst hvad som afsäges med den skada, som borde ersättas. Att
definiera detta begrepp har dock ej här mera an pa andra ställen
ansetts nödigt. Måhända befarar man att ersättning skulle kunna
fordras blott derför att vattnet återföres, äfven om någon åtgärd ej
vidtagits för att af vattnets förändrade läge draga förmån, och att
således, om den gamla strandbrädden är alldeles oförändrad, egaren,
ehuru genom vattnets återledande honom ej tillskyndas någon egentlig
skada, likväl skulle kunna fordra ersättning derför, att han går miste
af den vinst, som genom markens uppodling framdeles kunnat erhållas.
Detta vore visserligen obilligt och bar icke heller asyftats i förslaget.
Anses emellertid, till förekommande af eu sådan tydning, någon be¬
stämmelse nödig, har jag icke något att deremot invanda. Men icke
kan jag finna det rigtigt att slä in på den väg, som nu blifvit ifråga¬
satt, livarigenom först ‘ och främst ingen skulle väga tillgodogöra sig
de nya förhållandena förr än efter förloppet af ett ar efter det för¬
ändringen inträdt, ett år, hvars längd man icke kan beräkna, och
för det andra, äfven om först efter nio års förlopp eu återgång till
de gamla förhållandena skulle ske, den, som derigenom förlorar sina
lagligen vunna förmåner, måste afstå ifrån dessa utan full skade¬
ersättning. På dessa skäl tillstyrker jag bifall till denna paragraf
sådan den af Kongl. Maj:t föreslagits; men om, såsom jag nyss sagt,
några modifikationer i afseende pa ersättningen i ötrigt kunna vid¬
tagas, har jag deremot ingenting att erinra.
Herr Torpadie: Tillhörande den minoritet inom Lag-Utskottet,
som, beträffande den nu föredragna paragrafen, ansåg att Ivongl. Maj:ts
proposition borde bifallas, instämmer jag helt och hållet i de asigter,
som här blifvit uttalade af Lag-Utskottets vice och Lagberedningens
ständige ordförande. Det tillägg, som Lag-Utskottets majoritet gjort
och hvaremot jag reserverat mig, synes mig icke vara synnerligen
lyckligt funnet. Tillämpningen deraf skulle utan tvifvel endast leda
till skada för båda i saken intresserade parterna, hvarjemte jag tror
det skulle blifva mycket svårt att rätt tolka, huru denna lag borde
tillämpas. Herr Berg bär redan visat svårigheten att bestämma tid¬
punkten hvarifrån detta ar borde räknas, och för min del skulle jag
ogerna i en lag se ett så svarande uttryck som »utan oskäligt dröjs- ’
mai», hvilket kunde föranleda till hvarjehanda trassel, besvär och
kostnader.
Jag tager mig derför friheten att anhålla om proposition på bilai.1
till denna paragraf sadan den lyder i 18 § af Kongl. Maj:t,s förslag.
N:o 20. G
Måndagen den 8 Mavs, e. in.
Ang. förord- Herr Hammarskjöld: Det förslag, som Lag-Utskottet framlagt
megJ^i°äu i afseende på lydelsen af den 17 g, skiljer sig i sak endast uti dess
of ver vattnet mellersta punkt från motsvarande paragraf i Ivongl. Maj:ts förslag.
å hans grund. Bada paragraferna utgå från samma förutsättning, nemligen att ett
(Forts.) vattendrag afvikit från sitt förra läge eller förändrat sitt forna lopp,
och tänker man sig vidare, att vattnet återföres till sitt ursprungliga
lopp. Nu möter skiljaktigheten emellan de båda förslagen, nemligen i
fråga om rättsförhållandena emellan de personer, som beröras af vatt¬
nets återförande. I det Kongl. förslaget heter det: »Varder genom
vattnets återförande skada tillskyndad egare af jord, hvarifrån vattnet
afvikit, eller annan, som genom byggnad eller annorledes gjort sig
vattnet i dess nya lopp eller läge till godo; oj ute han ersättning der-
lor». Härvid mötte Lag-Utskottet först den ovissheten: hvad betydelse
har bär ordet »skada»? Två tolkningar syntes Lag-Utskottet möjliga.
Om vi nemligen tänka oss två personer som beröras deraf, att vattnet
förändrar sitt förra läge, och kalla den ene för A. och den andre för
B., samt att vattnet, som ursprungligen runnit öfver A:s mark, der-
ifrån afvikit och kommit in på B:s, så kan det tänkas, att den gamla
vattenbädden på den A. tillhöriga mark blifvit gräsbevuxen. Om na
vattnet återföres till A:s mark, går A. naturligtvis förlustig den gräs-
skörd, som han förut kunnat få i vattenbädden. År nu detta eu sådan
skada, som Iiongl. Maj:t i sitt förslag afsett? — Utan tvifvel lider
A. i detta fäll en förlust i den meningen, att han icke får tillgodogöra
sig _ den vinst, som vattnets afvikande för honom medfört. Då emel¬
lertid Lagberedningen yttrat, att man under tio år skulle hafva rätt
att återföra vattnet i dess gamla läge, föreföll det Lag-Utskottet så¬
rom om Lagberedningen och Kongl. Maj:t ansett A:s rätt till vinst af
grässkörden i vattenbädden icke vara afgjord förr än den tid förflutit,
inoin hvilken rätten att återföra vattnet till dess förra läge funnes qvar.
Men detta uttryck skada kunde äfven tolkas på ett annat sätt.
Man kan säga, att A. bör försättas i den ställning, att vattnets af¬
vikande och återförande icke kan antagas hafva för honom medfört
någon ekonomisk förlust. A:s ställning bör icke genom vattnets åter¬
förande genom B:s åtgärd blifva sämre, än om vattnet icke någonsin
afvikit från. hans mark. Om man tolkar ordet »skada» på så sätt,
huru stor rätt till ersättning har då A.? Jo, han bör få ersättning
för de kostnader han till följd af vattnets afvikande och det derigenom
uppkomna tillfället till vinning kan hafva föranledts att nedlägga.
Denna. senare uppfattning har Lag-Utskottet trott vara den af lag¬
beredningen omfattade, just derför att Lagberedningen bär sagt, att
man har rätt att inom tio år återföra vattnet till dess gamla döde.
Detta stadgande synes hafva varit en inkonseqvens, i fall A., från
hvars mark vattnet afvikit, skulle anses hafva fått full rätt öfver den
mark, hvarifran vattnet flutit. Man kan äfven se saken från JB:s syn¬
punkt och tänka sig, att vattnet på B:s mark bildat ett vattenfall
och derigenom gifvit B. tillfälle till uppförande af dyrbara industriella
anläggningar . och att deremot eu qvarn eller dylikt, som A. haft vid
vattnet, blifvit onyttig, sedan vattnet flutit från hans mark. A. kan
då vilja återföra vattnet till sina egor. Skulle då B. hafva ersättning
icke blott för den kostnad han verkligen nedlagt på vattenverket, utan
Måndagen den 8 Mars, e. m.
7 N:0 20.
äfven för sjelfva vattenfallets möjliga värde? Det liar synts Lag¬
utskottet. att den förra tolkningen vore den rätta och att sannolikt
äfven Lagberedningen varit af denna mening. Då nu emellertid ordet
y,skada» föreföll Lag-Utskottet tvetydigt, ansåg Lag-Utskottet det vara
en skyldighet att uttryckligen förklara, livilken betydelse detta ord
bär skulle hafva. Derföre omredigerade Lag-Utskottet paragrafen, sä
att det skulle blifva tydligt, att ersättningen afsåge blott de kostnader,
som det nya tillfället till vinning förmått den ena parten att nedlägga.
Detta trodde Lag-Utskottet vara det i sak rigtiga och Lag-Utskottet
trodde sig icke heller derigenom afvika från Lagberedningens verkliga
nienino-. Nu tillkom emellertid en annan anmärkning, den, som ut¬
vecklades af min utskottskamrat på helsinglandsbiinken, nemligen huru¬
vida det vore billigt, att i samma stund vattnet ändrat sitt lopp, eu
person skulle kunna genom kostnaders nedläggande derå liksom lasa
fast vattnet vid sin mark eller att den, som fått till . exempel en kärr-
äno-, genom nedlagdt arbete kan ådraga den, som ville återföra vatt¬
net, kostnader, så stora, att han icke förmådde begagna sin rätt att
återföra vattnet. Om man utgår från samma förutsättning som Lag¬
beredningen, att någon mellantid bör finnas, inom livilken man far
återföra ”vattnet till dess gamla fåra, synes det äfven vara skäl att
o-ifva den, som vill vidtaga denna åtgärd, någon tid dertill, sa att icke _
cIgii andre genom att skyndsamt nedlägga kostnad skulle kunna foi
honom omöjliggöra att återföra vattnet till dess förra lopp.
Af dessa skäl är det som Lag-Utskottet vidtagit den förändring,
som här blifvit bekämpad. Jag kan icke säga, att jag beundrar hvarje
uttrvck, som i den nya 'paragrafen blifvit an vän dt. Men vid allt sam-
arbete — det känna Herrarne mycket väl — far man icke strängu
hålla på att få fram sill vilja i alla detaljer, om blott hufvudsaken går
fram utan svårai*e afvikelser emot livad man anser principiell rigtigt.
Den ärade talaren på stockholmsbänken frågade: huru skall man
kunna beräkna det första året, från livilken tid skall detta ske? Utan
tvifvel är detta eu svårighet, men jag föreställer mig likväl, att denna
svårighet icke bör blifva större än att beräkna de tio år, som Lag¬
beredningen sjelf i sitt förslag upptagit. Kan man finna eu begyn¬
nelsetid för att räkna ut de tio åren, bör man väl också kunna göra
det för det ena året, och clen ena begynnelsepunkten har förefallit
Lagutskottet icke vara konstigare än den andra. Svårigheter före-
finnas emellertid — jag erkänner det alltför gerna . men sadana
måste i alla fäll uppstå, då man inlåter sig på att bestämma tider i
nu ifrågavarande ämne. Visserligen säger ej Lagberedningen att de
tio åren skola beräknas från vattnets afVikande, utan från den tid man
begagnat sig af en förmån; men detta är eller kan åtminstone vara
detsamma. Han kan begagna sig af förmånen från det ögonblick den
genom vattnets afVikande uppstått. .
Jag kan således icke finna, att anmärkningen ^vant drapande,
ehuru 'den visserligen i första ögonblicket kunnat sa förefalla. Jag
liar nu sökt redogöra för de skål, pa livilka Lag-Utskottet grundat sitt
förslå»’. För öfrigt instämmer jag med min ärade utskottskamrat ifrån
Helsingland och yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag i den förelig¬
gande paragrafen.
Ang. förord¬
ning om jord-
egares rätt
öfver vattnet
å hans grund.
(Forts.)
N:o 20. 8
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord- Häruti instämde Herr Smedberg.
ning om jord-
sfi-er latinet Herr Gassla 11 cler: Dä jag genomläste denna paragraf och de
« hans grund, dertill hörande motiven, uppfattade jag’ meningen af detta stadgande
(Forts.) vara den, att dermed afsågs utskärningar, det vill säga plötsliga för¬
ändringar af ett vattendrag, men jag kunde icke föreställa mig, att
det kunde vara fråga om sådana förändringar uti ett vattendrag” som
ske endast småningom. Jag trodde detta så mycket mindre, som de
ordalag, hvilka äro inlagda i stadgandet uti 16 §, äro olika nu gäl¬
lande stadgande derutinnan, att de medgifva den ene jordegaren ett
slags tvångsrätt på den andres mark, nemligen att der verkställa upp¬
rensning af vattendrag. Under sådana förhallanden kan jag icke finna,
att någon tvekan behöfver uppstå rörande tiden, hvarifrån de tio åren
skola räknas. Nu har jag under diskussionen erfarit, att Lagbered¬
ningen ^afsett, att ifrågavarande stadgande skulle ega tillämplighet
jenrväl a sadana förändringar i vattendrag, som ske småningom. Vid
sådant förhållande lärer det väl vara temligen nödvändigt att något
närmare begränsa och bestämma tidpunkten, hvarifrån de tio åren eller
det ena året böra räknas. Emellertid kan jag för min del ingalunda
anse det lämpligt att tillåta eu sådan tvångsrätt, som bär blifvit ifråga¬
satt, jernväl i anseende å sådana afvikelser i vattendrag, som ske små¬
ningom. Jag hemtar skäl för denna min åsigt dels deruti, att lag¬
beredningen sj eif i sina motiv icke angifvit någon omständighet, som
skulle tala för en sådan tillåtelse äfven i nämnda fall. Och vidare
vill jag taga mig friheten åberopa den gamla Lagberedningens förslag
till Jordabalk, der det stadgades, att man egde tillgodogöra sig för¬
ändringen, då ett vatten småningom ändrat sitt lopp. Emellertid
haller jag före, med den åsigt jag hyser i denna fråga och på de skäl,
som från ett par håll redan blifvit anförda, att paragrafen, sådan den
af Lag-Utskottet förändrats, år mera tillfredsställande, än den enligt
lagberedningens förslag förelåg i sin ursprungliga lydelse, ehuru jag
icke vill förneka, att ordalagen äro så afiattade, att de lemna rum för
ytterligare förbättring. Jag anser det således vara skäl att frågan a
nyo kommer under Lag-Utskottets behandling, på det att tidpunkten
må bli närmare bestämd. Ty skall paragrafen gälla äfven sådana för¬
ändringar af ett vattendrag, som småningom åstadkommas, finner jag
det ur ingen synpunkt lämpligt att hafva ett så obestämdt stadgande
rörande tiden, som bär nu är utsatt. Då jag, som sagdt, anser "orda¬
lagen i paragrafen böra i hvad fall som helst förbättras, tager jag mig
friheten att yrka, att paragrafen må till Lag-Utskottet återremitteras.
Herr Nils Petersson: Jag vill för min del förena mig med den
föregående talaren i hans yrkande om återremiss. Man märker nog¬
samt, att Utskottet här sökt vidtaga eu förbättring af paragrafen och
äfven någon män framlagt den bättre, än den beti n nes i Ivongl.
Mapts förslag, men jag anser likväl den gjorda förändringen icke vara
tillräcklig. Jag finner det nemligen ingalunda lämpligt att tiden be¬
stämmes^ så kort som ett år, inom hvilken. i händelse ett vattendrag
afvikit från sitt förra läge, åtgärd för dess återförande bör vidtagas,
för att vederbörande må slippa vidkännas de kostnader, som i para-
Måndagen den 8 Mars, e. m.
0 N:o 20.
orafen oniförmälas. Dot tord.6 liögst sällan inträffa, att naturen iöi~ föioid
orsakar några plötsliga förändringar, utan dessa ske helt småningom, '
och år efter ar förgår, utan att någon skada märkes. Alen om nagia gfver vattnet
ar kommer man under fund med den skada som skett, och om man å hans grund.
da vill återföra det till det gamla, så invänder den andre, att det (Forts.)
räckt så länge, att han vill hafva ersättning, om han skall afstå vatt¬
net, som han fått. I det afseendet har jag mig särskilt bekant ett
franska egendomligt fäll från min hembygd. Säkert är, att^ om ut¬
skärningen sker i en aflägset belägen trakt, det mången gång kan
blifva svårt att bevisa när den började, utan det heter alltid, att det
skett så småningom. Jag tror derföre, att denna paragraf bör åter¬
remitteras i det syfte, att tiden, inom hvilken vattnet må kunna åter¬
föras utan någon ersättningsskyldighet, matte utsträckas till tio ar.
Jag har många gånger sett, huru i dylika fall det egna intresset spe¬
la” en stor rol; visserligen händer det, att naturen någon gång af sig
sjelf bryter sig nya vägar, men ofta är det menniskor som hjelpa till,
då de finna att”deras eget intresse derigenom tillgodoses. Det torde der¬
före vara skäl att Utskottet får taga saken ännu en gång i öfvervä-
gande, för att det måtte blifva i tillfälle att framlägga ett uvtt för¬
slag i det syfte, jag förut nämnt, och yrkar jag derföre äterremiss.
Herr Berg: Med anledning af den tvekan, som hår uttalats om (
hvad Lagberedningen med sitt ifrågavarande förslag egentligen afsett,
tillåter jag mig fasta Herrarnes uppmärksamhet derpa, att lagbered-
uingens motiv i detta hänseende stå i den närmaste öfverensstämmelse
med livad jag i mitt förra anförande yttrade. Lagberedningen åbero¬
par nemligen der först och främst, att »enligt grunderna för 12 kap.
4 § Jordabalken, likasom enligt den äldre rätten, det torde vara ove¬
dersägligt, att om ett vattendrag, utan åtgärd eller vållande af men-
niskohand, uteslutande till följd åt naturförhållandena flyttar sig från
den ene grannens område öfver den lagligen faststälda rågången in
på annans egovälde, denne i och med detsamma, inträder i strandegande-
rättens utöfning, eller, såsom det heter i yngre vestgötalagen, »om
vatten skär sig sjelft ut öfver annans mark, eget den vattnet, som
förr egde marken, som blef utskuren». Derefter framhåller berednin¬
gen, hurusom dock eu sträng tillämpning af denna, enligt dess åsigt
åtminstone, ännu gällande rättsgrundsats skulle kunna leda till verk¬
liga orättvisor, ocli anser derföre, i likhet med eu af de föregående
komitéerna, att i tillämpningen denna grundsats bör i sin _ man mo¬
difieras, men i afseende härå yttrar beredningen: »da rättigheten
till vattnets återförande är att anse såsom eu för ett specielt fall med-
gifven tvång st ätt till rubbning i ett å allmän rättsregel grundadt,
förhållande, bör, enligt beredningens åsigt, utötningen af samma rätt
alltid vara förenad med skyldighet att ersätta all skada»; och att be¬
redningen härvid afsett icke blott sadant afvikande af vatten, som sker
på en gäng, utan äfven sådant, som sker endast småningom, det har
beredningen uttalat i det föregående, der beredningen förklarar sig
icke kunna godkänna den af en föregående komité föreslagna preskrip¬
tionstid af fem år, efter hvars förlopp återförande ej finge ske, såsom
varande, enligt beredningens åsigt, dels allt t or knappt tilltagen, dels
N:o 20. 10
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Ang. förord-ock alltför svar att till utgångspunkten bestämma, »i de fall dd af-
m”0 vikandet. sker småninqom»:
öfvev vattnet nu ar sant, sasom rättsgrundsatsen för närvarande gäller,
å hans grund.att, om vatten afviker från ens mark till annans, ett sådant förliål-
(1'orts.) lande i och, med detsamma grundlägger rättighet för den, som fått
vattnet, att detsamma sig tillgodogöra, så synes mig, i fall han, med
begagnande af denna sin rätt, beredt sig eu förmån, denna icke bör
kunna frautagas honom utan att lian derför får skälig ersättning.
1 y man bör betänka, att den, som på detta sätt fått vattnet öfver sm
jord, derigenom beröfvas den afkastning, han förut af denna jord kun-
nat påräkna. _ Han har ej heller rätt'att tvinga den andre att åter-
föra vattnet i dess förra lopp; och det bör väl under sådana förhål¬
landen ej betagas honom tillfälle att. så snart ske kan, i stället till¬
godogöra sig vattnet, utan att behöfva utsättas för risken att kanske
se sina för sådant ändamål nedlagda kostnader bortkastade.
Då jag nyss hade ordet, tog jag mig äfven friheten anmärka, att
det komme att möta svårigheter att bestämma utgångspunkten för det
er, inom hvilket, enligt Utskottets förslag, den förre egaren af vatt¬
net- skulle ega rätt att återföra detsamma, och en ärad talare på up-
salabänken har härpå svarat, att det icke blefve svårare att bestämma
utgångspunkten för detta ena år, än för den af Kongl. Maj:t föreslagna
preskriptionstid åt tio ar, eiter livilken återförande ej finge ega rum.
Det ar dock att observera, att dessa tio år icke räknas från det af-
vikandet skett, utan från det någon kommit i åtnjutande af en för¬
mån, som skulle genom vattnets återförande gå förlorad. Om nu
denna förmån småningom tillkommit, skulle den, som vunnit förmå¬
nen, äfven sä småningom få säkerhet för densammas bibehållande.
Har hälften af ett vattendrag brutit sig lös under ett år och han för
dess tillgodogörande anlagt vattenverk eller dylikt, är han efter tio
ar betryggad vid sin rätt att dervid bibehållas. Men om sedermera
ett annat år äfven andra hälften af vattendraget tager samma väg.
skulle, oin^ Utskottets förslag antoges, kunna ifrågasättas, om afvikan-
det skett förr än da, och om lian vore berättigad till ersättning för
de derförinnan nedlagda kostnaderna. Det ligger således en väsentlig
skilnad mellan att bestämma utgångspunkten för preskriptionstiden
ifrån^ det någon kommit i åtnjutande af en förmån, mot att beräkna
den ifran det afvikandet skedde, när detta kan ske småningom. Om
något förtydligande af paragrafen kan ske, till undanrödjande af det
antagande, att ersättning skulle gifvas ej blott för verklig skada, utan
äfven. för den vinst, man förlorar derigenom, att man icke kan till¬
godogöra sig den jord, som blifvit torrlagd, har jag, såsom jag förut
yttrat, deremot ingenting att invända. Men så länge man ej’ vill än¬
dra eller upphäfva den nuvarande grundsatsen, att den förändring,
som naturföreteelserna åstadkommit, bör grundlägga eganderättsförhål-
landen, bör man icke heller betaga den, som derigenom fatt eii för¬
mån, rätten att tillgodogöra sig densamma.
Herr Nils Petersson: En sa vidtomfattande och så många
olika intressen berörande fråga, som denna, är ganska kinkig att
komma rätt under fn ad med. Åtminstone lärer man icke allenast på
11 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. in.
teoretisk väg lyckas att få eu säker inblick cleri, utan fordras dertill Ang. ffror*
lång och praktisk erfarenhet om hithörande förhållanden. Såsom jag"
förut nämnt, anser jag bestämmandet af ett ars tid, inom hvilket ett öjver vaMnet
vattendrags återförande i dess ursprungliga strömfåra skall liafva för-« hans grund.
sicrgåtfc, innan fråga om kostnadsersättning kan uppstå, vara alldeles (forts.)
för°kort. Detta under vanliga omständigheter. Men denna fråga kan
uppenbara sig under mångfaldiga olika förhållanden. Eu sjö har till
exempel delat sig på tvä håll och sammanträffar aldrig mer. Den
ligger aflägset bort i skogstrakter, der man icke håller så noga reda
på vattendragen; och att då bestämma eu så kort tid som ett år för
egaren att, utan penningeuppoiinng till den person, som tillgodogjort
sig vattnets utvikning, vidtaga åtgärder till vattnets återförande, kan
icke betraktas annat än såsom högst obilligt — oafsedt att mången
gång vattnets utskärning icke gått brådstörtadt och på en gång, utan
egt rum så smånigom, mera oförmärkt — alltid, som man säger, val-
ladt af naturkrafter, men, efter livad jag påstår, ofta nog förorsakadt
af menniskohaud — i hvilket fall man näppeligen ens kan afgöra när
vattnets utskärning började. Jag har frän min egen hemort eu led¬
sam erfarenhet af de besvär och tvister, hvartill sådant kan föranleda.
Min öfvertygelse är att rättvisa och billighet fordra den bär omhand-
lade tidrymdens utsträckning utöfver ett ar, och vidhåller jag derför
mitt yrkande om paragrafens återremiss i sådant syfte till Utskottet.
Herr Anders Persson: Hvilka grundsatser man i förevarande
fall än må vilja tillämpa, sä tror jag det vara otänkbart att skrifya
eu lag sä att begge parterna, sä val den, som eger den mark, hvari-
från vattnet fallit bort, som egaren till den mark, der vattnet tagit
nytt lopp, blifva skyddade mot förluster, f ör mig ställer sig saken
så, att' den som har fördelen af att vatten går öfver hans mark, och i
följd deraf möjligen har eu industriel anläggning der, hör liafva någon
respittid, inom hvilken han utan ersättningsskyldighet kan föra till¬
baka vattnet — en åtgärd, som törhända mången gång kan vara svår
nog för honom att vidtaga under den närmaste tiden efter förändrin¬
gen. Väl må det å ena sidan erkännas såsom principiell rigtigt,_ att
egare till mark, hvaröfver vatten tagit nytt lopp, i stället för den jord
han sålunda mistat, bör komma i besittning af det vatten, som upp¬
tager den förra jordytan; men å andra sidan måste ovilkorligen, jag
upprepar det, en tid föreskrifvas, inom hvilken den, som fordom egde
denna förmögenhet, må kunna, om han så önskar, tillgodogöra sig den¬
samma utan några särskilda ersättningskostnader. Inom U teskottet ifråga¬
sattes, på sätt oek den siste talaren gjort, huruvida icke denna tid
borde utsträckas längre än Utskottet föreslagit. Men hvilken tid man
än väljer, alltid måste den blifva godtycklig; dock anser jag för mm
del dess utsträckning till ett år vara till fyllest. Visserligen yttrade
jag mig inom Utskottet för möjligheten att förkorta den till sex må¬
nader, ty jag håller före, att den, som lider eu förlust i följd af att
vatten skär öfver hans mark, bör så fort som möjligt antingen blifva
denna olägenhet qvitt eller komma 1 tillfälle att tillgodogöra sig den
fördel, som kan vara att liemta i följd af vattnets framträngande öfver
hans mark. Men vid moget öfvervägande af skälen för och emot, för-
N:o 20. 12
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord- enade jag mig med dem, som fasthöllo vid bestämmandet af ett år,
nmg om jord- j öfverensstämmelse hvarmed jag nu ock yrkar bifall till Utskottets
eqares ratt p.. i 00 J
öfver vattnet
å hans grund.
(Forts.) Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen gifvit
propositioner i enlighet med de yrkanden, som förekommit, blef den
lydelse af ifrågavarande paragraf, som Utskottet föreslagit, af Kam¬
maren godkänd.
§§ 18 och 19.
Godkändes.
§ 20 hade denna lydelse:
»När talan i mål, livarom i denna förordning handlas, instämd
varder, ege i stad Rätten och å landet domaren att i stämningen ut¬
sätta saken till syn å stället, der sådaut af käranden äskas eller eljest
för frågans pröfning finnes erforderligt; föranstalte ock i de fall, der
9 eller 11 § är tillämplig, att tiden och stället för målets företagande
varder minst fjorton dagar före den utsatta tiden kungjord i kyrkan
för den församling, der den del af vattendraget, hvarom fråga är,
framgår, så ock i angränsande, intill vattendraget belägna församlin¬
gars kyrkor.»
Inom Utskottet hade reservationer vid denna paragraf blifvit an¬
mälda dels af Herrar Lagerstråle och Sundeil, dels af Herrar Thomas-
son och Hammarskjöld, med hvilken senare Herrar Anders Persson
och Smedberg instämt, dels ock af Herr Torpadie; varande såväl af
Herrar Thomasson och Hammarskjöld som jemväl af Herr Torpadie
påyrkadt, att senare delen af paragrafen från och med orden »föran¬
stalte ock» måtte uteslutas, hvarförutom Herr Torpadie tillstyrkt ute¬
slutning af orden »i stad Rätten och å landet».
Sedan paragrafen blifvit föredragen, anförde:
Herr Hammarskjöld: Som Kammaren torde finna, hafva åt¬
skilliga reservationer afgifvits mot denna paragraf, i allmänhet afseende
att ur paragrafen utesluta sista delen deraf, ifrån och med orden »för¬
anstalte ock», emedan det deri intagna stadgandet om kungörelse, af
reservanterne ansetts såsom alldeles gagnlöst. Det är vid rättegångar
af vigt, att parterna äro tillstädes och att de äfven hafva med sig den
bevisning, som aktas nödig. Men att andra personer än parter och
deras vittnen äro närvarande vid rättegången, gör i saken hvarken
till eller från. En kungörelse, sådan den här föreslagna, kan dock
icke gerna hafva annat ändamål än att underrätta personer, som icke
äro parter, att en rättegång af viss beskaffenhet skall ega rum å den
dagen och å det stället. Men hvartill skall detta tjena? Icke kan
väl meningen dermed vara att, såsom det nyligen sades, locka per¬
soner till åhörare, som icke äro parter. Afsigten med kungörelsen
Mnndagen den 8 Mars, e. m.
13 N:o 20.
torde väl vara att lemna eu anvisning åt andra personer att äfven Ajy.
uppträda som parter i rättegången i fråga. Men da man ser, att kun- eg~ares Jrätt
o-örelsen icke skall uppläsas förr ån minst fjorton dagar lo re (ten toi sjver vattnet
målet utsatta tiden, "och man vidare vet, att på landet den kortaste,;, hans grund.
stämningstiden i civila mål är fjorton dagar, -så fattar eu och hvar, (forts.)
att det för andra personer än parter är omöjligt att pa denna koita
tid hinna uttaga och delgifva stämning i de mål, som de. anse sig i
ett sammanhang med det särsldldt kungjorda böra draga inför dom¬
stol; vid sådant förhållande är ju syftet med paragrafen förfeladt, sä
vida nemligen detta är att framkalla andra parter — och något annat
ändamål dermed kan jag icke inse. ..
Jag har i min reservation äfven sagt, att kungörandet i kyrkan
niöjlio-en skulle kunna verka vilseledande, emedan det skulle kunna
inbilla folk, att vi ännu stode cjvar på den gamla lagens ståndpunkt i
fråga om behandling af tvister om anläggning af vattenverk, oaktadt
de °redan af Kammaren godkända 10 och 11 §§ i nu föreliggande lag¬
förslag gifva helt andra bestämmelser. .
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bitail
till paragrafens första del till och med ordet »erforderligt», men att
senare delen från ocli med orden »föranstalte ock» matte hel b och
hållet utgå.
Herr Smedberg: Da. jag instämt med Herr Hammarskjöld i lians
mot denna paragraf afgifna reservation, skall jag inskränka mig till
att likaledes" nu förena mig i hans sista anförande och följaktligen
yrka att de af honom citerade orden, som börja med »föranstalte ock»,
måtte ur paragrafen utgå.
Herr Widmark: För min del skattar jag icke den i paragrafen
(eifna föreskriften om kungörande i kyrkan sä ringa, som den före¬
gående talaren, hvarför jag också anser att denna föreskrift bör qvarstå.
Det kan nemligen många gånger, vara af vigt äfven för en person,
som icke är instämd, men som tilläfventyrs kan i saken tå ael, att
om ett ifrågasatt vattenbyggnadsföretag tå kännedom. Det .kan åt¬
minstone för de ej instämde tjena som ett »gif akt», att det äi tiuga
om ett företag, kvarigenom de möjligen kunna lida men.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Lag-Utskottets förslag i nu
föredragna punkt.
Herr Berg: Jag ber att i allmänhet fä instämma med den före¬
gående talaren? Med°anledning af den anmärkning, som gjorts derom,
att det icke skulle tjena något till att syneförrättnmgen kungjordes i
kyrkorna, enär de, hvilka ansågo sin rätt beröras af det ifrågavarande
byggnadsföretaget, icke inom tiden emellan synen och sammantradet
skulle kunna hinna att genom stämning anhängiggöra sin talan, ber
jao- att få fästa uppmärksamheten på 18:de kapitlet rättegångsbalken.,
som handlar om mellankommande parter. Det heter nemligen der i
1 §, att, om under parternas tvist i eu instämd sak någon kominer,
den' hvarken är stämd eller stämma låtit och begär att varda höra,
förtv att saken honom och lians rätt rörer; samt domaren finner detta
N:o 20. 14
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Ang- forord- vara förhållandet, får han förete sina skäl, hvarefter domaren dömer
n‘e9ar ’s i-ätt' me^an dem alla. I andra paragrafen säges vidare: »Nu klandrar
öfver Vattnet han hegge delomännens rätt; lägge domaren honom tid före, ålandet
« höns gnnd.tiW nästa ting, och i staden inom viss dag att efter laga stämning
(Forts.) föra sin talan ut, der dem alla ej åsämjer att strax i saken dömas må.»
Om nu enligt den förevarande paragrafen, efter det stämningen
är uttagen och sammanträdet kungjordt, någon annan än den stämde
finner tvisten röra äfven hans rätt, torde han, såsom mellankommande
part, i många fall kunna få sin talan i sammanhang med den in¬
stämda tvisten pröfvad. Att det kan gifvas fall, der så icke kan ske,
erkänner jag visst, men då har ju i alla händelser genom kungöran¬
det icke någon skada skett.
Fråga om en person får deltaga i målet såsom mellankommande
part eller icke afgöres af rätten, men genom ett sådant kungörande,
som i förslaget ifrågasattes, blifva ju andra än de instämde satta i
tillfälle att bevaka sin af tvisten beroende rätt.
Jag får derför yrka bifall till Utskottets, med Kongl. Maj:ts pro¬
position öfverensstämmande förslag.
Herr Torpadie: Äfven jag har, på sätt Kammaren behagade
finna, i en till Utskottets betänkande fogad reservation nedlagt min
särskilda åsigt i afseende å denna punkt.
Den gäller, hvad den senare delen af paragrafen beträffar, huf-
vudsakligen detsamma som uttalats af den ärade representanten på
upsalabänken. Äfven om jag i viss män medgifver rigtigheten af
hvad den siste talaren androg i afseende på kungörelses betydelse för
mellankommande parter, står det dock alltid fast att i de flesta fall så¬
dana kungörelser tjena till ingenting, då det gäller vattenafledningar,
emedan i sådana mål en livar har sin särskilda talan.
Ett sådant kungörande skulle således i de flesta fall medföra föga
eller ingen nytta, men deremot, på sätt herr Hammarskjöld sagt,
kunna åstadkomma förvillelse.
För mig har dessutom funnits äfven ett annat skäl att motsätta
mig ett sådant kungörande i kyrkorna af dylika mål. Kyrkomötet,
af hvilket jag vid flera än ett tillfälle haft äran vara medlem, har
nemligen uttalat sina bekymmer öfver alla dessa kungörelser från
predikstolen, som i stället för att helt och hållet ur kyrkorna förvisas
allt mera och mera ökas.
Jag har dessutom i min reservation tagit mig friheten påpeka,
huruledes man i början af paragrafen med afseende å sjelfva stäm¬
ningen och dess utförande gjort en onödig skilnad emellan stad och
land. Men jag medgifver, att denna anmärkning icke är synnerligt
vigtig, enär dylika rättegångar väl sällan torde komma att anhängig-
göras vid stadsdomstolarne, och jag nöjer mig derför med att yrka
bifall till mitt uttalande i reservationen om uteslutande af paragrafens
senare del.
Herr Magnus Jonsson: Då jag i olikhet med den siste ärade
talaren icke hyser så stor medömkan med presterskapet, att jag vill
befria dem från besväret att läsa upp dylika kungörelser, hvarom här
15 X:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. ro.
är fråga, i kyrkorna, önskar jag för min del, att stadgandet om kun- An9- förord-
görandet måtte i paragrafen bibehållas. Om jag också ieke^ anser
denna bestämmelse vara alldeles så vigtig som man velat pasta, tror öjver vattnet
jag dock, att den i många fall kan hafva åtminstone någon nytta» kam grund.
med sig. (Forts.)
Man kan ju nemligen tänka sig att vid ett långsträckt vatten¬
drag med sidländta stränder nere vid sjelfva utloppet väckes fråga
om anläggande af ett vattenverk och att den, som önskar dämma, en¬
dast instämmer de jordegare, som bo nederst vid utloppet, men icke
bryr sig om de ofvanför boende och att sålunda vattenverket skulle
kunna anläggas utan deras vetskap. Blir ett sådant ilrågakommet
vattenverk kungjordt genom uppläsande från predikstolen i de till
vattendragen angränsande socknarnes kyrkor, få äfven öfriga i när¬
heten af vattendraget boende personer reda på att det är fråga om
inrättande af vattenverk, som möjligen kan för någon eller några af
dem medföra skada, och detta gör, såsom representanten för Stockholm
nyss sade, att man i egenskap af mellankomman.de part mänga gånger
kan göra sin rätt gällande och möjligen uträtta att fn vattendärnniugs-
företaget, om ock ej omintetgjordt, dock förändradt, så att det icke
skadar eller gör intrång på ens egen mark. Under sådana förhållan¬
den, då inga kostnader dermed äro förenade samt kungörandet alltid
måste lända mera till nytta än skada, yrkar jag för min clel att
Kammaren måtte godkänna paragrafen, sådan den enligt Utskottets
förslag blifvit formulerad.
Herr Hammarskjöld: Jag måste verkligen bekänna, att jag
blef högligen öfverraskad att höra den högt ärade talaren på stock¬
holmsbänken yttra, att kungörandet i kyrkan kunde hafva det goda
med sig, att andra personer än de instämde kunde komma i tillfälle
att uppträda såsom mellankommande parter. Jag medgifver, att jag
icke kommit att tänka på eu sådan möjlighet och jag får bekänna,
huru djerf jag än må synas vara, att jag ännu ej i denna stund är
öfvertygad om möjligheten af något sådant.
Jag är visserligen temligen oerfaren på den praktiska juridikens
fält, men mig åtminstone förefaller det temligen tvifvelaktigt, huru¬
vida personer, som rå om olika jordstycken, i nu ifrågavarande tvister
kunna i förhållande till hvarandra uppträda såsom mellankommande
parter. Eller kan det vara möjligt att, om egaren till ett vattenverk
dämmer upp till skada för egendomen A., egaren till egendomen B.
då skulle kunna uppträda såsom mellankommande part mellan vat-
tenverksegaren och egaren till egendomen A., derför att uppdämning
eger rum på den senare? Mig synes detta vara alldeles skilda mål,
ty man kan ju mycket väl dämma upp på egendomen Å. utan att på
samma gång dämma för B. Hvardera saken är ju ett, mål för sig,
och jag är verkligen mycket tveksam, huruvida någon domstol skulle
kunna erkänna öfriga jordegare såsom mellankommande parter i ett
dylikt mål.
Skulle jag hafva rätt uti denna min tvekan, återkommer jag till
mitt förra påstående, att det föreskrift^ kungörandet icke tjenar nå¬
got till.
N:o 20. 16
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord- Herr Thomasson: Äfven jag har reserverat mig emot bibehål-
ning om jord-}an(je af sista delen af föreliggande paragraf samt yrkat, att senare
öfvei^vattnet hälften från och med orden »föraustalte ock» skulle utgå.
ä höns grund. Jag har gjort detta af tvenne skäl, nemligen emedan jag ansåg
(Ports.) denna "del af paragrafen vara dels ändamålslös och dels till och med
vilseledande.
Hvad det första angår, vågar jag, i trots af hvad den aktade
representanten på stockholmsbänken nyss anförde, vara af samma me¬
ning som Herr Professor Hammarskjöld och följaktligen anse hela
föreskriften såsom alldeles onödig. Ännu vigtigare synes mig vara
att få bort densamma af det andra skälet eller emedan den är vilse¬
ledande, och jag vill i det hänseendet fästa uppmärksamheten vid livad
Högsta Domstolen derom yttrat, nemligen att stadgandet skulle med¬
föra den olägenheten, att detsamma, i strid mot förslaget i öfrigt,
gåfve stöd åt den hittills gängse uppfattningen, att i uppdämningsmål
och tvister angående kungsådra domen hade förbindande verkan äfven
mot de sakegare, som ej varit parter i målet, då det tvärtom vore
en bland det föreliggande förslagets vigtigaste uppgifter att från lag-
skipningen aflägsna detta föreställningssätt.
På grund" af de skäl Högsta Domstolen sålunda äfvensom före¬
gående talare anfört i detta syfte, anhåller jag att sista delen af para¬
grafen måtte utgå.
Herr Torpadie: Ehuru det måhända icke torde vara erforder¬
ligt att till besvarande upptaga det sätt, hvarpå min kamrat i Lag¬
utskottet, Herr Magnus Jonsson, behagat uppfatta eller rättare sagdt
missförstå det yttrande jag nyss hade angående ifrågavarande kungö¬
relser och lämpligheten af deras uppläsande från predikstolen, anhåller
jag dock att få upplysa honom om, att jag dervid tänkte mindre på
det högvördiga presterskapet, som, då deras embetspligt ålägger dem
att predika, nog också torde stå ut med att läsa upp en eller annan
kungörelse, utan mitt yttrande gick ut derpå, att man icke oupphör¬
ligt borde föröka antalet af dessa kungörelser, som i kyrkorna skola,
läsas upp, emedan dessa senare derigenom snart skulle förvandlas till
ett slags statens anslagstaflor, b vilket jag icke anser lämpligt.
Allra minst anser jag det vara i sin ordning att der uppläsa
stämningar, dessa bevis på ofridsamhet menniskor emellan, i boningar,
som ju böra vara fridens.
Herr Berg: Det är med anledning af hvad den värde represen¬
tanten på upsalabänken nyss sade, som jag anhåller att få yttra ännu
några ord. Jag har nemligen alldeles icke sagt, att en tredje person
i alla möjliga fall skall tillåtas att uppträda såsom mellankommande
part, utan jag har endast sagt att sådant ofta kan inträffa.
Talaren har till stöd för sin åsigt anfört ett exempel. Jag-
anhåller att fä anföra ett annat. Om en vattenverksegare stäm¬
mer en jordegare med yrkande att vid sitt vattenverk få upp-
dämma vattnet till viss höjd, eller anlägga en byggnad, som kan in¬
verka på kungsådran, torde äfven en annan strandegare, på hvars rätt
uppdämningen eller kungsådrans stängande kan inverka, icke böra
Måndagen den 8 Mars, e. m.
17 X:o 20.
förvägras att anmäla sig såsom mellankommande part och förena sig Ang. förord-
med den instämde i hans bestridande af den föreslagna vattenverks-”*"^
byggnaden, såsom äfven kränkande hans rätt, och jag tror att icke sfoer^vamet
så sällan likartade fall kunna förekomma, då en person kan uppträdaa lmns grmul.
såsom mellankommande part i mål af förevarande beskaffenhet. (Forts.)
Herr Nils Petersson: Jag tror för min del att Utskottets
förslag är fullkomligt rigtigt. Borttages paragrafens senare del, be¬
farar jag att man i väsentlig mån kommer att förfela hvad man
åsyftat. Ty man kan icke gerna begära, att en vattenverksegare i det
fall, att han anser sig böra uttaga stämning i eu fråga, som rör verket,
skall hafva reda på huru många han bör stämma. Då nu paragrafen
hänvisar till §§ 9 och 11, som handla om kungsådra och dylikt, är det
tydligt, att det kan vara många personer som åtminstone förmena sig
hafva i saken del. Detta sätt att offentliggöra stämningen, som Ut¬
skottet föreslagit, synes mig vara både det mest beqväma och lämp¬
liga, och yrkar jag fördenskull bifall till Utskottets förslag.
Grefve Sparre: Jag instämmer med de talare, som yrkat bifall
till denna paragraf, sådan den blifvit af Utskottet föreslagen. Yi böra
icke glömma att, enligt hittills gällande stadganden, afgörandet af
frågor rörande ny dambyggnad skall föregås af en förberedande un¬
dersökning. Denna princip är uti det nya lagförslaget öfvergifven,
och jag antager att det kan finnas skäl derför. Emellertid har den
offentliga kungörelsen haft med sig, att uppmärksamheten blifvit fäst
uppå' de följder en uppdämning kan hafva med sig. Man bör besinna,
att ett vattenverks anläggning eller förändring kan betydligt inverka
på en mängd personers rätt. Icke blott ofvanliggande mark och vat¬
tenverk, utan äfven nedanliggande verk kunna deraf taga skada, och
alla möjliga skäl finnas således för att så många som möjligt af dem,
hvilka äro i saken intresserade, blifva om densamma underrättade och
satta i tillfälle att om densamma sig yttra. Derigenom blir saken
sedd från flera sidor och kan icke annat än vinna derpå.
Yi tänka oss en sjö, som ligger ofvanför ett vattendrag. Egaren
till ett der liggande vattenverk, som vill höja dammen, uttager stäm¬
ning på så många af strand egarne, han känner. Men en kan han
hafva glömt, och denne skulle kunna lemna ganska vigtiga upplys¬
ningar; han vet icke af att stämningen uttagits och infinner sig der¬
för icke. Hade stämningen blifvit offentliggjord, hade förhållandet
blifvit ett annat, och det synes mig derför som många skäl tala för
Utskottets förslag om att densamma fortfarande skall från predikstolen
uppläsas.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits enligt de
gjorda yrkandena, godkände Kammaren den af Utskottet föreslagna
lydelsen af förevarande paragraf.
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 20.
2
h:0 20. 18
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Ang. förord¬
ning om jord-
egares rätt
öfver vattnet
å hans grund.
(Forts.)
§ 21 och 22.
Godkändes.
§ 23 innehöll ett så lydande stadgande:
»Dämmes vatten upp öfver iaststäldt märke eller varder, der viss
tid för damluckas uppdragande föreskrifven är eller annan särskild
bestämmelse angående damluckas skötande blifvit meddelad, hvad så¬
lunda iakttagas bör ej fullgjordt, och följer ej rättelse genast efter
det tillsägelse skett; då ege på ansökan af den, som men lider, ut¬
mätningsmannen i orten och å landet j em väl länsmannen, äfven om
han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojafvigt vittne
syn å stället hållit, nödig handräckning på den försumliges bekostnad
meddela.
Tillstänger någon led eller ådra, hvarom i denna förordning stad¬
gas, må ock till borttagande af stängsel, som uppenbarligen finnes
emot lag stridande, handräckning gifvas såsom nyss är sagdt.»
I fråga om denna paragraf yttrade:
Herr Gasslander: Jag har eu liten anmärkning att göra mot
den nu föredragna paragrafen. Den afser hufvudsakligen redaktionen,
men den synes mig dock icke vara utan all vigt, helst tillämpningen
af denna paragraf kommer att öfverlemnas åt underexekutor eller
länsman, äfven der denne icke är underexekutor. De ord, hvilka min
anmärkning egentligen afser, äro följande: »eller annan särskild be¬
stämmelse angående damluckas skötande blifvit meddelad». Det före¬
liggande förslaget talar nemligen icke på något annat ställe om sär-
sMlda bestämmelser för damluckas skötande, men väl på två särskilda
ställen om »föreskrifter för vattnets framsläppande». Nu föreställer
jag mig, att om en dylik särskild bestämmelse, som här är ifrågasatt,
kommer att af vederbörande meddelas, så får den lydelsen af särskild
föreskrift för vattens framsläppande. Om sedan en part kommer till
underexekutor med klagan, att den ene eller andre icke fullgjort sina
åligganden i detta hänseende och begär handräckning, så ser under-
exekutor eller länsman först efter, om han liar rätt att lemna den begärda
handräckningen. Han finner då icke i denna paragraf någon föreskrift,
som berättigar honom att lemna handräckning för vattens framsläp¬
pande, utan endast för damluckas skötande. _ Jag yrkar derför, att or¬
den »bestämmelse angående damluckas skötande» matte utbytas mot
»föreskrift för vattens framsläppande», och anhåller hos Herr Talman¬
nen om proposition på detta mitt ändringsförslag.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf först proposition på bi¬
fall till Utskottets förslag i oförändradt skick samt derefter på Herr
Gasslanders yrkande; och som den förra propositionen besvarades med
öfver vägande ja, hade Kammaren alltsa godkänt paragrafen sadan den-
samma blifvit af Utskottet föreslagen.
Måndagen den 8 Mars, e. m.
19 S:0 20.
§§ 24 och 25.
Ang. förord¬
ning om jord-
egares rätt
öfver vattnet
å hans grund.
Godkändes.
§ 26 hade följande lydelse:
(Forts.)
»Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och frihet,
som bergverk så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk förunnad är, ej
heller i annan laglig rättighet att vattendrag stänga eller uppdämma
eller i öfrigt öfver vattnet förfoga annorledes än med ofvan gifna stad-
ganden öfverensstämmer.»
Kongl. Maj:t hade för denna paragraf (§ 27 i Kongl. Maj:ts för¬
slag) föreslagit enahanda lydelse som Utskottet, dock med det undan¬
tag, att i stället för orden »laglig rättighet» Kongl. Maj:t användt
orden »lagligen tillkommen rättighet».
Herr Hammarskjöld, som inom Utskottet reserverat sig vid före¬
varande paragraf, hade i sin utlåtandet bifogade reservation föreslagit,
att orden »laglig rättighet» måtte utbytas mot orden: »annan särskild
rättighet»; och hade Herr Torpadie, enligt anteckning å utlåtandet,
i detta afseende instämt med Herr Hammarskjöld.
Efter uppläsning af paragrafen anförde
Herr Abergsson: I Kongl. Maj:ts förslag hade motsvarande
paragraf den lydelse, att det här i Utskottets förslag kursiverade or¬
det »laglig» var utbytt mot orden »lagligen tillkommen». Förslaget
gick således ut derpå, att genom den nya lagen ingen ändring skulle
göras i äldre lagligen tillkomna rättigheter att förfoga öfver vatten.
Mot Kongl. Maj:ts förslag har emellertid inom Utskottet gjorts den
anmärkning, att uttrycket »lagligen tillkommen» icke vore fullt til¬
lämpligt på sådana rättigheter, om hvilka man icke visste, huru de
hade tillkommit, det vill säga sådana, som vore grundade på urminnes
häfd. Jag anser, att denna anmärkning nog kan vara befogad, men
jag tror icke, att otydligheten blifvit afhjelpt genom den af Utskottet
vidtagna redaktionsförändringen. Jag anser nemligen, i likhet med
ett par reservanter inom Utskottet, att uttrycket »laglig rättighet»
icke är rätt lämpligt. Alla rättigheter äro lagliga; några andra rät¬
tigheter finnas icke. Jag tager mig derföre friheten föreslå, att ut¬
trycket »laglig rättighet» måtte utbytas mot »lagligen bestående».
Just detta uttryck »bestående» anser jag vara betecknande äfven då
det är fråga om rättigheter, som äro grundade på häfd. Mitt yrkande
blir således, att i stället för orden »laglig rättighet» måtte insättas
orden »lagligen bestående rättighet»; och anhåller jag hos Herr Tal¬
mannen om proposition på detta förslag.
Herr Magnus Jonsson: Vid betraktandet af denna paragraf
har jag kommit att ställa till mig den frågan: hvad är det som gjort
No 20. 20
Ang. förord¬
ning om jord-
egares rätt
öfver vattnet
å hans grund.
(Forts).
Måndagen den 8 Mars, e. in.
de män sä stora, hvilka- skrifvit 1734 ars lag? Det svar, som kunnat
gifvas derpä, har varit, att de skrifvit lagen kort och tydlig.
Nutidens lagstiftare synas deremot snarare vilja gå eu annan väg
och skrifva lagen lång och otydlig. Jag ber om förlåtelse för att jag
sagt detta. Men jag har föranledts dertill der af, att i den ifråga¬
varande paragrafen finnas ord, som äro alldeles öfverfiödiga, alldeles
icke nyttiga, men väl mycket vilseledande, och att i eu lag intaga
något, som är både öfverflödigt och vilseledande, bör man väl undvika.
De° ord, som jag för min del anser vara öfverfiödiga i paragrafen, äro
de efter »bergverk» följande: »så ock skattlagda». Jag tager mig der-
före friheten föreslå, att dessa senare ord utgå och att kommatecken
sättes efter »bergverk». Tillika hemställer jag, att orden »annorledes
än med ofvau gifna stadgandeu öfverensstämmer» äfven måtte utgå,
ty dessa ord kunna, åtminstone för en icke lagkunnig, snarare förvilla
än klargöra begreppen, något som jag tror att lagstiftarne i allmänhet
böra akta sig för. Helt annat vore det, om detta tillägg i slutet af
meningen verkligen vore upplysande, men så är icke förhållandet.
Jag föreslår derför, att paragrafen måtte fä följande lydelse:
Genom denna förordning göres ej rubbning i den ratt och frihet,
som bergverk, qvarnar och. fiskeverk förunnad är, ej heller i annan
laglig rättighet alt vattendrag stänga eller uppdämma eller i öfrigt
öfver vattnet förfoga. Jag tror, att paragrafen under den formen
blefve kortare och redigare och kunde äfven af oss allmoge begripas.
Jag hemställer således om proposition på detta mitt förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Det var eu upprigtig bekännelse af
eu Lag-Utskottets ledamot, dä han påstod, att lagstiftarne i vår tid
skrifviT både långa och otydliga lagar. Men jag kan icke annat än
gifva honom rätt häruti, åtminstone till eu del, ty icke heller jag är
belåten med 26 §, sådan den af Utskottet blifvit föreslagen. Den
är otydlig och innehåller mycket, som icke behöfver stå der. Det står
taladt om bergverk, skattlagda qvarnar och fiskeverk; men kvarför
skola de tre sakerna uppräknas särskild!? Nog lins det många andra
saker, som då också borde särskild! omnämnas. I fjor, då den så kal¬
lade dikningslagen förevar, begagnade man andra ordalag. Man räk¬
nade då hvarken upp qvarnar, bergverk eller tiskeverk, utan talade
blott om »vattenverk, som i laga ordning tillkommit och af laglig be¬
skaffenhet är». Nu deremot säges icke, att det skall vara bergverk
etc., som lagligen tillkommit, utan blott »att genom denna förordning
göres ej rubbning i den rätt och frihet, som bergverk etc. förunnad
Er, ej heller i annan laglig rättighet». Det ser nästan ut, som berg¬
verk’etc. hade olagligen tillkommit, eftersom det strax efter talas om
annan laglig rättighet, .lag tror, för min del, att man helt enkelt
kunde utesluta de der orden: bergverk, qvarnar och fiskeverk, och i
stället begagna samma ordalag, som begagnades i den författning, som
antogs af Riksdagen sistlidet är. Paragrafen skulle då få följande ly¬
delse5: »Genom denna förordning göres ej rubbning i den rätt och
frihet, som lagligen tillkomna vattenverk förunnad är», och för öfrigt
lika med Utskottets förslag. Föreskriften blefve då enkel och tydlig.
Jag är naturligtvis icke rätte mannen att så här på stående fot redi-
21 X:» 20.
Måndagen den 8 Mars, e. in.
gera eu lagparagraf, men om Kammaren lika med mig anser ifråga- Ang. förord-
varar.de paragraf otydlig, så torde den böra återremitteras till Lag
Utskottet, och det är just i sådant syfte jag begärt ordet. Jag an- ~^r sv™tnet
håller således om återremiss. å hans grund.
(Forts.)
Herr Berg: Jag vill visst icke inlåta mig på något bedömande
af den enes eller andres större eller mindre förmåga att skrifva lagar.
Men då det gjordes en jemförelse just mellan nu ifrågavarande lag¬
förslag och 1734 års lag, ber jag att få läsa upp en liten punkt ur
20 kap. 3 § Byggningabalken i 1734 års lag. Det heter der: »berg¬
verk, så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk njute den rätt och fri¬
het, som dem förunnad är». Då detta stadgande ansågs böra fort¬
farande gälla, torde det vara förlåtligt att man icke var nog förmäten
att tilltro sig kunna åt detsamma gifva något bättre och vackrare ut¬
tryck än det 1734 års lagstiftare valt. Och då nämnda stadgande en¬
dast angick sådana vattenverk, som genom Kongl. privilegier fått sär¬
skilda rättigheter, ansåg man sig tillika böra säga, att äfven de vatten¬
verk, som väl icke hade sådana privilegier, men till följd af aftal,
häfd eller på annan grund, enligt gällande lag fått vissa rättigheter
att uppdämma vattnet, skulle vid dem bibehållas.
Här har också blifvit anmärkt, att orden »annorlecles än med of-
van gifna stadganden öfvereusstämmer» skulle vara öfverflödiga. Or¬
den äro hemtade från gällande fiskeristadga och synas icke kunna
missförstås. Jag yrkar bifall till paragrafen oförändrad.
Herr Magnus Jonsson: Jag skall endast be att med några ord
få besvara den ärade talaren på stockholmsbänken.
Då 1734 års lag skrefs, fans det möjligen skattlagda qvarnar, och
detta är sålunda anledningen hvårföre detta uttryck återfinnes i ofvan-
nämnda lag. Nu deremot torde denna anledning icke mera förefinnas.
Jag har hört uppgifvas, att man på ett och annat ställe i vårt land
har skattlagda qvarnar, som icke lagligen tillkommit. Det har till och
med gått så långt, att man skattlagt enskilda qvarnar, som endast
mala för eget behof. När sä är, tror jag att det är nödvändigt att
stryka de ord, som endast kunna förvilla, men icke förbättra meningen.
Herr Hammarskjöld: Jag tror för min de], att instrument öf-
ver skattläggning är eu offieiel handling, hvarigenoni en qvarns lag¬
liga tillkomst kan bekräftas. Till stöd för denna min uppfattning vill
jag åberopa det lagrum i 20 kap. Byggningabalken, som af eu ärad
talare på stockholmsbänken nyss för Kammaren upplästes.
Egentliga anledningen till att jag begärde ordet var, att jag, som
ickq kan godkänna uttrycket »laglig rättighet», hvilket af Lag-Utskottet
blifvit i dess förslag användt, önskade få förklara, att jag med största
nöje instämmer med eu annan talare på stockholmsbänken, hvilken
föreslog, att i stället använda uttrycket »lagligen bestående rättighet»,
ett uttryck, som jag för min del tror vara fullt exakt.
Herr Torpadie: Äfven jag har antecknat min reservation emot
denna paragraf och skall för min ringa del icke hafva något att
N:o 20. 22
Måudagen den S Mars, e. m.
Ang. förord- invända emot den redaktionsförändring, som Herr Abergsson före-
ning om jord-
egares rätt ö
öfver vattnet .
å hans grund. Herr Gass lan cl er: Jag för mm del instämmer med dem, som
(Forts.) yrkat att paragrafen skall till Utskottet återremitteras. De uttryck,
som bär användas, »bergverk så ock skattlagda qvarnar och fiskeverk»,
öfverensstämma visserligen ordagrant med det stadgande i 1734 års
lag, som nyss är uppläst. Men så vid! jag nu rätt ihågkommer detta
stadgande, bar det afseende endast på sådana qvarnar, som voro skatt¬
lagda, innan lagen utkom. Således får detta uttryck en helt annan
betydelse, om det upprepas i den nu föreslagna lagen, än det hade,
då det infördes i 1734 års lag. Ty enligt denna lag gälde angående
lagligheten af qvarnars tillkomst, hvad derutinnan var stadgadt. Så¬
ledes, om — såsom möjligen kunnat inträffa — en qvarn blifvit skatt-
lagd, oaktadt de bestämmelser, som 1734 års lag i afseende å qvarnars
byggande innehåller, icke blifvit behörigen iakttagna, så vore blotta
skattläggningen i och för sig icke nog för att skydda qvarnens bestånd.
Jag tror, att den åsigt, jag nu uttalat, skall öfverensstämma med se¬
nare tiders prejudikat inom lagskipningen; och jag vågar derföre,
som sagdt, anse orden »skattlagda qvarnar och fiskeverk», om de bi¬
behållas i den nya lagen, derstädes icke få samma betydelse som i
1734 års lag, emedan der menades sådana verk, som blifvit skattlagda
före 1734.
Herr J. E. Johansson i Forneby: Just de förhållanden, som
Magnus Jonsson omtalade angående skattlagda qvarnar, hafva in¬
träffat i den ort, jag tillhör. Der fans i en och samma socken mot
slutet af 1700-talet icke mindre än tio sådana mindre qvarnverk,
hvilka alla voro skattlagda. Större delen af dessa nedlades under ti¬
dernas lopp, så att i närvarande stund endast två återstå. Men jag
kan försäkra, att oaktadt de öfriga voro nedlagda, uttogs likväl skat¬
ten af dem åtminstone under trettio år efteråt, till dess att densamma
genom Kongl. Förordningen den 30 December 1863 afskaffades. Det
finnes ännu i dag en och annan qvarn der i trakten, som icke till¬
kommit på lagligt sätt, men som just på grund af dess skattläggning
bibehållits, oaktadt densamma för den omkringliggande trakten vållar
icke så liten skada genom sin vattenuppdämning. Och jag fruktar*,
att, om uttrycket »skattlagda qvarnar och fiskeverk» får stå qvar i
den nya lagen, man skall föreställa sig, att detsamma här har en an¬
nan betydelse än motsvarande uttryck uti den i fjor af Riksdagen an¬
tagna lagen; och sannolikt skall ett dylikt misstag gifva anledning till
många rättegångar. Utbytte man dessa ord, såsom Herr Magnus Jons¬
son föreslagit, mot det af Riksdagen i fjor godkända uttrycket »lagli¬
gen tillkomna», så skulle allt missförstånd vara förebygdt.
Jag skall icke motsätta mig eu återremiss i det syfte, Liss Olof
Larsson angifvit; men om detta icke vinner Kammarens bifall, förenar
jag mig i det af Magnus Jonsson framstälda yrkandet.
Herr Hedlund: Jag får lof att förena mig med representanten
från Helsingland i fråga om den misstydning, hvartill de sista orden
28 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. in.
i denna paragraf kunna, åtminstone inför eu profan uppfattning, gifva Ang. faror a-
anledning. Hvad betyda väl dessa ord — jag hemställer det till
Herrar juristers eget bepröfvande — »annorledes än med ofvan gitna gj-ver vattnet
stadganden öfverensstäminer». Betyda de verkligen, att genom denna a hans grund.
förordning ej göres rubbning i den rätt och frihet, som de uppräk- (Forts.)
nade vattenverken förunnad_ är, annorledes än med ofvan gifna stad¬
ganden öfverensstämmer! Är det meningen att en förordning skall
göra ingen annan rubbning, i annan laglig rättighet ån som »med deii
gifna stadganden öfverensstämmer». Kunna således dessa stadganden
astadkomma rubbning i en gång gifna rättigheter? Jag kan icke tro,
att vi böra antaga en lag, som kan medföra sådana påföljder. Jag
föreställer mig — jag ber om ursäkt för uttrycket — att det före-
li er o-er någon liten tankeoreda i detta stadgande, och anhaller derföi,
att° om paragrafen återremitteras, orden från och med »annorledes»
måtte derur utgå. De kunna visserligen hänföras till ordet förfoga,
så att meningen blefve, att genom stadgandet ej gjordes rubbning i
laglig rättighet att öfver vattnet förfoga, annorledes än med ofvan
gifna stadganden öfverensstämmer. Men jag tror likväl, att en om¬
redigering här är högeligen af behofvet pakallad.
Herr Thomasson: Oaktadt allt, som blifvit yttradt till försvar
för paragrafens lydelse enligt Utskottets förslag, och ehuru jag del¬
tagit i Utskottets beslut rörande densamma, nödgas jag dock medgifva,
att de anmärkningar, som blifvit framstälda mot paragrafen, äro af
den graverande beskaffenhet, att de böra föranleda till paragrafens
återremitterande, på det att Utskottet matte komma i tillfälle att
ånyo granska densammas ordalydelse och deråt gifva ^ en fullt rigtig
och klar form. Jag instämmer således i yrkandet om aterremiss.
Herr Magnus Jonsson: Jag afstår från mitt förra yrkande
och förenar mig med dem, som yrkat paragrafens återförvisande till
Utskottet.
Efter det öfverläggningen förklarats afslutad, upptog Herr Tal¬
mannen de meningar, som derunder förekommit, samt gaf dera pro¬
positioner; och enär dervid propositionen på aterremiss besvarades
med öfvervägande ja, hade Kammaren således beslutit till Utskottet
återförvisa den förevarande paragrafen.
Utskottets förslag till stadgande angående tiden för förordnin¬
gens trädande i kraft godkändes.
Vidare blefvo lagförslagets rnlrik och ingress godkända.
Jemlikt den af Kammaren antagna föredragningsordningen, skedde Ang. förord-
derpå uppläsning af § 1 i Utskottets förslag till förordning om all- «•£
män flottled. Denna paragraf godkändes.
Jk o 20.
21
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Any. förord- § 2 var så lydande:
ning om all¬
män flottled. _ »I vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är
(Forts.) vid den tid, då denna förordning träder i kraft, skall allmän flottled
jemväl framgent bibehållas pa sätt med hittills gällande lag eller sär¬
skilda föreskrifter öfverensstämmer. Erfordras nya eller förändrade
bestämmelser, ege Konungens Befallningshafvande att, utan hinder
af äldre beslut i ämnet, sådana meddela.»
Den senare punkten af denna paragraf, börjande med orden
»Erfordras nya», förefans icke i Kongi. Maj:ts förslag, der mot¬
svarande paragraf i öfrigt hade samma lydelse, som Utskottet föreslagit.
Sedan paragrafen blifvit uppläst, begärdes ordet af
Chefen för Ivongl. Justitiedepartementet, Herr Statsrådet Alm¬
qvist, som anförde: Oaktadt jag finner af utskottsbetänkande^ att
Utskottets samtlige ledamöter varit ense om det tillägg, som Utskottet
föreslagit till denna paragraf, tror jag likväl och måste säga, att
detta ^ tillägg icke väl öfverensstämmer med paragrafens föregående
innehåll. . Paragrafen afser nemligen att bestämma genom ett uttryck¬
ligt positivt stadgande, hvilka vattendrag skola anses såsom allmänna
flottleder.. Detta är ett stadgande af civillags natur; men det af Ut¬
skottet föreslagna tillägget öfverlemnar deremot till administrativ
myndighet att meddela bestämmelser i detta ämne. Nu förekommer
likväl uti 9 § af det nyss genomgångna förslaget till förordning om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den föreskrift, att det,
om tvist uppstår, tillkommer domstol att bestämma om och hvar kungs-
adra, farled eller fiottled skall finnas. Ett sådant afgörande skulle
åter, enligt det föreslagna tillägget, i viss mån komma att bero på
den administrativa myndigheten. Denna myndighets befogenhet i hit¬
hörande frågor är urstakad uti §§ 3 och 4 af det nu föreliggande
lagförslaget, men i öfrigt i flottningsstadgan.
För min del anser Jag derför att förevarande paragraf, sådan den
lyder i Kongi. propositionen, hör af Kammaren antagas utan det före¬
slagna tillägget.
Herr Åbergsson: Jag skall be att få understödja den af Herr
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet gjorda framställningen
om att det af Utskottet föreslagna tillägget till denna paragrafs ur¬
sprungliga lydelse matte utgå. Det förefaller nemligen äfven mig
som vore meningen med detta tillägg, att Konungens Befallnings-
hafvande^ skulle kunna gifva nya eller förändrade bestämmelser, hvar-
igenom förut bestående civilrättsliga förhållanden i afseende å gammal
flottled skulle kunna förändras. Detta kan väl icke vara Utskottets
mening, men man är frestad att tro det, ty eljest skulle väl Utskottet ,
sagt: Erfordras nya eller förändrade bestämmelser i afseende å ord¬
ningen vid flottning, eller dylikt. Jag tror derför icke, att tillägget
kan antagas med dess nu föreslagna lydelse, utan bör denna åtmin¬
stone på något sätt modifieras. Men i alla fall qvarstår den hufvud-
sakligaste anmärkningen emot tillägget, eller den, att, om Utskottet
Måndagen den 8 Mars, e. m.
25 N:o 20.
dermed afser bestämmelser i afseende på sättet för och ordningen vid Ang. förord-
gammal flottleds begagnande, så är detta ett stadgande, som icke bör“”? °m
naiva sm plats i denna paragraf, och icke ens i denna lag, utan i (jr‘ortg\
fiottningsstadgan. I det förslag till flottningsstadga, som Lagberednin- ^ 01 s';
gen uppgjort, finnas också bestämmelser af det innehåll, som Utskottet
tänkt sig böra bär inflyta.
För min del yrkar jag således att Kongl. Maj.ds förslag till
paragrafens lydelse måtte oförändradt af Kammaren antagas.
Herr Hammarskjöld: Det bär ingalunda varit Utskottets me¬
ning att åt administrativ myndighet gifva rätt att utfärda bestämmelser
i fråga om kungsådras bredd. Utskottet bar icke heller förbisett, att,
såsom den siste talaren anmärkte, i fiottningsstadgan, hvars föreslagna
lydelse hlifvit Utskottet delgifven, en bestämmelse förefinnes, likartad
med den, som i 2 § i förordnigen om allmän flottled blifvit insatt.
Men hvarför har då Utskottet i denna paragraf insatt denna bestäm¬
melse? Jo, derför att förordningen om allmän fiottled skulle vara af
civillags natur, och det föreföll Utskottet högst tvifvelaktigt, om det
lät sig göra, att genom en på administrativ väg tillkommen flottnings¬
stadga gifva Konungens Befallningshafvande den rätt, som det före¬
slagna tillägget afser och som, enligt hvad man af förslaget till flott¬
ningsstadga kunde se, äfven Lagberedningen hade tänkt, att Konun¬
gens Befallningshafvande borde ega. År man ense om, att Konungens
Befallningshafvande bör bafva denna rätt, och vidare derom, att man
icke genom en administrativ åtgärd kan gifva eu administrativ myn¬
dighet rätt att göra något i strid med ett stadgande af civillags natur,
var det också nödigt att bestämmelse härom insattes i lagen om all¬
män flottled.
Då emellertid allvarsamma invändningar mot Utskottets förslag
blifvit framstälda, yrkar jag paragrafens återförvisande till Utskottet
för vidare begrundande.
Herr Talmannen afiägsnade sig nu, öfverlemnande ledningen af
Kammarens förhandlingar åt Herr vice Talmannen; livarefter
Herr Magnus Jonsson erhöll ordet och yttrade: Jag är icke
rätte mannen att bestämma, om ifrågavarande tillägg bör stå i denna
eller någon annan paragraf; men att ett sådant tillägg verkligen be-
höfves i denna lag, derom tror jag mig vara fullt förvissad.
Tänkom oss en flottled, der {lottning redan öfvats och der fiott-
ningen således redan är ordnad. Der har följaktligen Konungens Be¬
fallningshafvande redan bestämt allt hvad som skall göras för flottnin-
gens bedrifvande. Nu känner emellertid jag åtminstone en ström, deri
{lottning bedrifves, hvilken ström, i följd af dess sneda rigtning mot
stranden, redan skurit sä in i en mycket hög jordbank, att, om den
fortfarande under loppet af 10 eller 15 år finge skära in på samma
sätt, vattnet dels genom strömmens sneda rigtning, dels genom timrets
påstötningar ovilkorligen skulle bereda sig en ny väg och derigenom
komma att öfversvämma eu stor de! af eu närbelägen bys jord. Då
sådana och dylika fall kunna inträffa, ansåg jag det nödvändigt att i
N:o 20. 26
Måndagen den S Mars, e. m.
Ang. förord- denna lag införa eu bestämmelse i syfte, att, om så erfordrades, nya
mng om all- bestämmelser i afseende på flottnings bedrifvande i flottled skulle få
ma”or°t ' göras, äfven der Konungens Befallningshafvande, ja, till och med
01 8 Kongl. Maj:t redan sagt, livad de flottande för flottleds ordnande och
för flottnings bedrifvande hade att iakttaga, och att flottningsidkaren
icke skulle kunna derutöfver något åläggas. Detta var anledningen
till stadgandets tillkomst; och om man icke får ett sådant stadgande
i förordningen om allmän flottled, frågar jag, om Konungens Befall-
ningshafvande eller någon annan myndighet kan ålägga eu flottnings-
idkare, som fått tillstånd att flotta mot vissa vilkor, att, äfven om
sådant kan komma att erfordras, utöfver dessa vilkor göra något till
skydd för strandegarne. Stadgandets nödvändighet torde derför vara
uppenbar, likasom att det bör intagas i förordningen om allmän flott¬
led; men om dess rätta plats är i denna eller någon annan paragraf
af förordningen, det vågar icke jag säga. Och då det således kan
blifva fråga om stadgandets förflyttande från denna till en annan
paragraf, vill jag icke motsätta mig paragrafens återförvisning till
Utskottet, ehuru icke i syfte att få bestämmelsen borttagen ur för¬
ordningen, iivilket jag icke tror skulle vara till allmänhetens nytta.
Herr Berg: Jag vill icke motsätta mig yrkandet om återremiss,
men tror, att om något stadgande i den antydda syftningen anses
belröfligt, det icke bör lrafva sin plats i denna paragraf. Sä vidt jag
kunnat uppfatta, har man med det af Utskottet föreslagna tillägget
velat bestämdt uttala, att, om inom en led, der fiottningen redan blifvit
ordnad, det under tidernas lopp visar sig att förut gifna bestämmelser
om flottningens bedrifvande och anstalter till skydd för strandegare
med flera icke vidare äro för ändamålet tillräckliga, Konungens Be¬
fallningshafvande må vara obetaget att meddela de nya eller förändrade
föreskrifter härutinnan, som kunna finnas erforderliga. En sådan rätt
har äfven i Lagberedningens förslag till fiottningsstadga blifvit Konun¬
gens Befallningshafvande uttryckligen förbehållen. Detta synes af
7 och 25 §§ i nämnda förslag. Men nu föredragna 2 § handlar
icke om, huru fiottningen skall hedrifvas och hvilka skyddsanstalter
dervid skola inrättas, utan om den civilrättsliga skyldigheten att hålla
äldre flottleder öppna enligt hittills gällande föreskrifter, och i det
hänseendet kan den administrativa myndigheten icke meddela ändring
i annan ordning än i 4 § af denna lag och i den föregående lagen
sägs, nemligen på det sättet, att lof gifves till nya anstalter för flott-
ledens utvidgande eller förbättrande, eller till ledens öfverbyggande
eller stängande. Jag tror derför, afl, om man är rädd för afl de
föreslagna bestämmelserna i flottningsstadgan icke äro tillräckliga,
utan vill göra ett med clem öfverensstämmande tillägg till civillagen,
detta ej bör intagas i nu förevarande paragraf, utan i 4 §, der
det just talas om Konungens Befallningshafvandes makt att gifva lof
till åtgärder för flottningens bedrifvande och anbefalla skyddsanstalters
inrättande.
Herr Magnus Jonsson: Jag ber om öfverseende, att jag åter¬
igen begär ordet och upptager Kammarens dyrbara tid, men hvad som
27 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. in.
här gör mig betänksam är orden särskilda föreskrifter. Det heter: Ang. förord-
»i vattendrag, der flottning allmänneligen idkas eller tillåten är vidmn? ‘T f1,
den tid, då denna förordning träder i kraft, skall allmän flottled jem- mTF'or°ts, '
väl framgent bibehållas på sätt med hittills gällande lag eller sär- 01 s'
skilda föreskrifter öfverensstämmer». Enligt gällande lag tänkte jag
mig, att det var tillåtet att flotta. Särskilda föreskrifter tänkte jag
mig vara något, som af Konungens Befallningshafvande och möjligen
efter pröfning af Kongl. Maj:t blef bestämdt. Sätter man nu i lagen,
att flottning skall bedrifvas i enlighet med lag och förut meddelade
gällande föreskrifter, kan jag icke finna, att andra flottningsstadganden
härefter utfärdade af Konungens Befallningshafvande kunna ändra i
lagen bestämda grundsatser eller de förut meddelade särskilda före¬
skrifter, och derför tror jag, att man bör söka få in i lagen ett sådant
stadgande, som en föregående talare nämnde, eller eljest antaga det
tillägg Utskottet föreslagit.
Skulle det icke göras ett sådant tillägg, befarar jag att derest
Konungens Befallningshafvande meddelar några nya bestämmelser för
flottningens bedrifvande i ett förut ordnadt vattendrag, torde de^ flott-
ningsidkande allt veta att frigöra sig från sådana kostnader, som ålades
dem utöfver livad hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter dem
ålade.
Herr Åbergsson: Med anledning af den ärade talarens på stock¬
holmsbänken antagande, att det af Utskottet föreslagna tillägget af-
såge anstalter till skyddande af enskildes rätt, ber jag få nämna, att
jag för min del anser att — om detta är meningen — föreskrifter
derom finnas i 4 §. Den ärade talaren på stockholmsbänken nämnde,
att han ansåg stadgandet hafva sin rätta plats i 4 §, som möjligen
kunde i sådant syfte behöfva något modifieras. Jag skulle vilja säga,
att stadgande om Konungens Befallningshafvandes rätt att besluta an¬
gående anstalter till skyddande af enskild rätt, jemväl med hänsyn
till gammal flottled, icke blott bör hafva sin plats i 4 §, utan äfven
redan fått plats derstädes. Det står der, »att det skall ankomma på
Konungens Befallningshafvande att gifva lof till alla åtgärder, som
kunna verka på andras rätt, samt dervid, äfvensom då fråga eljest
uppstår om skydd för enskild rätt, bestämma, huru ändamålet med flott¬
leden må vinnas» etc. Således finnes i detta stadgande, som afser
både gammal och ny flottled, redan medgifvet Konungens Befallnings¬
hafvande att meddela sådana bestämmelser, som i det af Utskottet
föreslagna tillägget till 2 § afses. Att 4 § afser både gamla och nya
flottleder, torde framgå af lagens uppställning och af de första orden
i denna paragraf, som tala om flottled i allmänhet utan afseende på,
om den är gammal eller ny.
Då flere talare yrkat återremiss af 2 §, afstår jag från mitt yr¬
kande om omedelbart bifall till Kongl. Maj:ts proposition och förenar
mig i yrkandet om återremiss i det syfte jag nämnt.
Herr Widmark: Egentliga skälet livarför Utskottet gjorde detta
tillägg till 2 § var det, att med dess lydelse enligt Kongl. Maj:ts för¬
slag, uemligen att »i vattendrag, der flottning allmänneligen idkas
N:o 20. 28
Måndagen den 8 Mars, e. m.
f.vid d™ tid’ da denna förordning träder i kraft, skall
män flottled. allmi™ AotUed j em val framgent bibehållas på sätt med hittills gällande
(Forts) la® eIler särskilda föreskrifter öfverensstämmer», Utskottet antog att
nagra nya bestämmelser för sådana äldre flottleder icke i allmänhet
skulle kunna vidtagas, utan att de, som för närvarande gälla för dem,
skulle genom denna paragraf varda sa att säga fastlästa. Så skulle
man till exempel icke kunna aiiysa dessa äldre flottleder. Förnämli¬
gast af sådana skäl ansågs nödvändigt att i denna paragraf inrycka
ett sadant stadgande, som det af Lag-Utskottet nu föreslagna, hvari-
genom man skulle kunna möjliggöra nödvändiga förändringar af fäl¬
lande, men ej tidsenliga bestämmelser för flottning i de o-am]a All¬
männa flottlederna.
Jag yrkar bifall till paragrafen, sådan den blifvit här af Lag¬
utskottet affattad.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren beslöt återförvisa para-
grafen till Utskottet för förnyad behandling.
§ 3.
Denna paragraf hade följande lydelse:
»Kan vattendrag, hvarest allmän flottled ej finnes, dertill användas;
ege Konungens Befallningshafvande, der sådant pröfvas vara af nöden
och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till
nytta för det allmänna, förordna att i vattendraget allmän flottled
vara skall.»
Gr ef ve Sparre yttrade: Då Kammaren redan återremitterat flera
paragrafer i det nyss behandlade såväl som i detta lagförslag, vill
jag nemställfö om det icke kunde vara skäl att återremittera äfven
denna. Jet förefaller mig besynnerligt, att denna paragraf talar blott
om Konungens Befallningshafvandes rätt att förordna att i vattendrag
allmän flottled vara skall, medan i den följande fjerde paragrafen talas
Cl 111, Konungens Befallningshafvandes rätt att bestämma »huru ända¬
målet ma utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för den,
hvars rätt är i fråga», såsom det heter i Kongl. Maj:ts proposition’
eller »huru andamålet med flottleden må vinnas utan särskild kostnad
för clen,^ hvars rätt är i fråga», såsom det heter i Utskottets förslag.
I förbigående anmärker jag, att Kongl. Maj:ts förslag i detta hän¬
seende synes mig hafva. företräde framför Utskottets. " Men detta är
bär icke hufvudsaken, utan den är, att jag föreställer mig att dessa
jlA .°jd j \ § borde stå i den 3:dje. På samma gång Konungens
Beiallnmgshaf vande pröfvar, om allmän flottled skall finnas, synes det
mig liemligen vara skäl att bestämma, huru ändamålet skall vinnas
med minsta olägenhet för den, hvars rätt är i fråga. Jag kan icke
forsta, hvarför man skall skilja dessa stadganden i två paragrafer,
särdeles om man, sasom Utskottet, intager i i § Konungens Befallnings-
hatvandes rätt att föreskrifva närmare bestämmelser, utan förekommer
29 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. m.
det mig liafVa varit rättare, att det omnämnda stadgandet i sista mo-Ang.förord-
mentet af 4 § tillagts till 3 8. . . „ . , & Sfi
Ur denna synpunkt anhaller jag om aterrenuss a saval o som 4 §. (Förta)
Herr Åbergsson: För min del tror jag, att anledningen till att
3 och 4 §§ blifvit itudelade och att de ord, livarom den siste talaren
nämnde, fått sin plats i '4 §, varit den, att man velat, att alla be¬
stämmelserna i 4 § skulle gälla både gamla och nya flottleder. Man
har talat om gamla flottleder i 2 §, om nya i 3 § och i 4 § om båda,
och stadgandet i sistnämnda paragraf har således sin tillämpning både
på gamla och nya flottleder. Jag för min del tror, att lagförslaget
skulle förlora på en sådan förändring eller omflyttning som föreslagits.
Grefve Spar re: Den siste talarens resonnement vore ganska
rigtigt, under förutsättning nemligen att Kammaren gillat den åsigten,
att det af Utskottet föreslagna sista momentet af 2 § skall utgå. Men
då detta ännu är oafgjordt och det ju kan tänkas, att detta moment,
som just afser de »förändrade bestämmelser Konungens Befallnings-
hafvande, med afseende på ändamålets uppnående, kan finna skäligt
föreskrifva», bibeliålles, torde den ärade talaren medgifva, att min fram¬
ställning var fullt rigtig, eftersom ju 2 §, som talar om gammal flott¬
led, enligt Utskottets förslag konnne att afhandla de närmare bestäm¬
melserna, under det att o § endast bestämmer om tillstånd till nya
flottleders inrättande, men 4 § talar om de närmare bestämmelserna
eller vilkoren för vinnande af ändamålet med flottleds anläggning.
Ur denna synpunkt och på denna grund anhåller jag om återremiss.
Herr Magnus Jonsson: Jag skall endast anhålla om bifall till
3 §, enligt Utskottets förslag. Uppstår fråga om förändring af 2 och
4 §§, så får nog Utskottet tillfälle att dervid taga i betraktande, om
i följd häraf någon ändring eller tillägg i denna paragraf erfordras,
utan att densamma nu behöfver återremitteras.
Herr Berg: Äfven jag anhåller att få yrka bifall till paragrafen
oförändrad, hufvudsakligeu af de skäl Herr Åbergsson angifvit. Jag
kan icke inse, att den omständigheten, huruvida det af Utskottet före¬
slagna tillägget till 2 § antages eller icke, kan hafva något inflytande
på nödvändigheten att förändra paragrafernas ordningsföljd. Ty 4 §
afser ju såväl gamla som nya flottleder och bör väl således ej samman¬
föras med den 3 §, som talar endast om de senare.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad, godkände Kammaren
paragrafen.
För § 4 hade Utskottet föreslagit denna lydelse:
»År för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
någon anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, fiske-
eller vattenverksegares eller annans rätt inverka och har han ej der-
till samtyckt; då ankomme på Konungens Befallningshatvan.de att, med
den inskränkning, livartill 7 § föranleder, till anläggningen eller åt-
>:o 20. 30
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Au9. förord- gärden lof gifva; bestämme ock dervid, äfvensom då fråga eljest upp-
Z7n Xttied stdr om skydi[ för enskild rätt, huru ändamålet med flottleden må
(Forts.) vmnas utan särskild kostnad för den, hvars rätt är i fråga.»
Samma paragraf lydde i Kongl. Maj:ts förslag sålunda:
»År för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande
någon anläggning eller åtgärd nödig, som kan på strand-, bro-, fiske-
eller vattenverksegares eller annans rätt inverka, och har han ej der-
tiH samtyckt; då ankomme på Konungens Befallningshafvande att, med
den inskränkning, hvartill 7 § föranleder, till anläggningen eller åt¬
gärden lof gifva; bestämme ock dervid, äfvensom då fråga eljest upp¬
står om skydd för enskild rätt, huru vid flottleds ordnande och begag-
nande^ tjenligast förfaras bör, så att ändamålet må utan oskälig kost¬
nad vinnas med minsta' olägenhet för den, hvars rätt är i fråga.»
Efter föredragning af denna paragraf, vid hvilken dels Herrar
Lagerstråle och Asplund, dels Herrar Thomasson och Widmark och
dels Herrar Hammarskjöld och Torpadie reserverat sig, alla under
yrkande att paragrafen måtte antagas sådan den af Kongl. Maj:t blif-
vit föreslagen, lemnades ordet, på begäran, till
Herr Berg, som anförde: Mot de sista orden i denna paragraf,
hvilka af Utskottet ändrats, ber jag att få göra en erinran. Jag inser
tydligt, att Utskottet dermed velat bereda trygghet för vederbörande
strand- ^och fiskeegare att icke blifva betungade med kostnader för
sådana åtgärder och anläggningar, som här omförmälas, men jag tror
att med den redaktion, paragrafen erhållit, man i andra hänseenden
stält dessa strand- och fiskeegare i sämre ställning än den, hvari de
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle komma. Detta senare innehåller
nemligen, att Konungens Befallningshafvande, då lof gifves till anlägg¬
ningar eller åtgärder för flottningen eller eljest fråga uppstår om
skydd för enskild rätt, dervid skall bestämma »huru tjenligast för¬
faras hör, så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta olägenhet för den, hvars rätt är i fråga». De anläggningar
eller åtgärder, hvarom paragrafen handlar, äro till en början sådana,
som strömrensningsbolag eller de flottande begära att för allmän flott-
leds inrättande, utvidgande eller förbättrande få vidtaga. När fram¬
ställning derom gjorts och Konungens Befallningshafvande till anlägg¬
ningen eller åtgärden gifvit lof, är väl den, hvars rätt deraf är be¬
roende, enligt förevarande paragraf skyldig att, mot ersättning, tåla
den olägenhet, som anläggningen eller åtgärden kan för honom med¬
föra, .men icke kan honom åläggas att sjeif verkställa den eller del¬
taga i kostnaden derför. Vidare handlar paragrafen om anstalter, som
de flottande anses böra till skydd för enskild rätt vidtaga. Att dessa
skola bekostas af de flottande och ej af dem, till hvilkas skydd de äro
afsedda,. torde likaledes vara uppenbart, och följer af ordalydelsen i
propositionen. Vill man dock deri göra något förtydligande i detta
syfte, har jag för min del ingenting deremot. Men det är ej nog att
strand- och fiskeegare befrias från skyldigheten att bekosta de ifråga¬
varande anstalterna. Det ligger derjemte största vigt derpå, att de-
31 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. m.
samuia verkställas på ett sätt, som för strand- och fiskeegare medför
så liten olägenhet som möjligt. Anstalterna kunna nemligen göras på
flera sätt, dels billigare och dels kostsammare, men det billigare kan
understundom medföra större olägenheter än det dyrare. Härä fästes
ej något afseende i Utskottets förslag. Enligt detsamma skall Konungens
Befallningshafvande endast tillse att anstalten icke kostar strandegarne
något, och, såvida detta vilkor uppfylles, får den i öfrigt göras på det sätt,
som blir billigast, utan afseende å de större olägenheter, som derigenom
uppstå. Om till exempel fråga är att skydda strandegarne mot skada ge¬
nom flottning, kan detta måhända billigast åstadkommas genom att lägga
sammanhängande ledbommar utefter stränderna, men då derigenom sam¬
färdseln öfver vattnet stränderna emellan hindras, torde strandegarne
kunna med fullt skäl fordra att för beredande af fri öfverfart led-
bommarne på somliga ställen, om ock med större kostnad, göras rör¬
liga eller andra anstalter för ändamålet vidtagas. Med anledning häraf
innehåller Kongl. Maj:ts proposition, att Konungens Befallningshaf¬
vande bör se till huru ändamålet må kunna vinnas, med minsta olä¬
genhet för strandegarne, och derest kostnaderna ej blifva allt för oskä¬
liga, ålägga de flottande att hålla dyrbarare skyddsanstalter, om der¬
igenom olägenheterna blifva mindre för strandegarne. Just för dessa
tror jag derföre det vara af vigt att denna, af Utskottet uteslutna
bestämmelse bibehålies. Den öfverensstämmer äfven med hvad i dik-
ningslaeen stadgas i fråga om sättet för dikens och vattenafledningars
inrättande.
För min del får jag sålunda hemställa om icke, då den 2 § redan
blifvit till Utskottet återremitterad och fråga blifvit väckt att det der
gjorda tillägg i stället borde intagas i 4 §, äfven denna borde
återremitteras och Utskottet dervid taga i öfvervägande, huruvida
icke det stadgande, som Kongl. Maj:t föreslagit, borde bibehållas.
Herr T ho masson: Jag har reserverat mig emot den af Utskottet
i denna paragraf föreslagna och af den ärade talaren på stockholms¬
bänken klandrade förändring uti Kongl. Maj:ts proposition, och jag
skall på de af honom anförda skäl yrka, att paragrafen icke må fä
den lydelse Utskottet föreslagit. Väl hade jag förestält mig, att para¬
grafens lydelse var fullt tillfredsställande, sådan som den af Lagbered¬
ningen föreslagits, men då Lagberedningens ordförande sjelf ansett
paragrafen, visserligen i ett något annat syfte, böra återremitteras,
vill jag för min del icke motsätta mig detta. Emellertid kan jag icke
till fullo inse behöfligheten af återremiss, utan skulle för min del helst
se, att paragrafen blefve antagen, sådan den af Kongl. Maj:t före¬
slagits.
Herr Magnus Jonsson: Jag har velat tillkännagifva, att jag
icke instämmer med den siste ärade talaren, då jag tror att fall
kunna inträffa, der det fordras ett sådant skydd för dem, som hafva att
underhålla bro- och fiskebyggnader med mera. Man kan nemligen
tänka sig, att, om Konungens Befallningshafvande lemnas fria händer
att ordna en flottled, det kan fälla Konungens Befallningshafvande in
att bestämma, att en bro öfver ett vattendrag bör göras sådan, att
Ang. förord¬
ning om all¬
män fiottlea.
(Forts.)
\T:o 20. 32
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Ang. förord- både veselbyggnaden och öfverbyggnaden blir allt för kostsam, och det
män flottled ^ac sftiunda bända, att de underhållsskyldige blifva ålagda eu kostnad.
(Forts) som icfee borde dem tillkomma. Det kan äfven inträffa, att vatten-
' verks- såväl som fiskeriegarne på ett eller annat sätt blifva i sin rätt
förnärmade^ genom {lottning, om icke förbyggnader af de flottande
göras. I sådant tall bör det väl vara de flottandes skyldighet, såvida
någon {lottning skall få ske, att utföra allt, som genom flottningen
blir dyrare, det vill säga att det bör åligga de flottande att gälda den
kostnad, som öfverskjuter den kostnad, som skulle erfordras, i händelse
någon {lottning icke egde rum. Jag känner väl till förhållandena i
min hemort, der de flottningsidkande äro skyldiga att deltaga i såväl
byggnads- som slitningskostnader, men att också byggnads- och under¬
hållskostnaderna hafva der mer än tredubblats. Skulle man åter för¬
dela kostnaderna emellan de vanligen brohyggnadsskyldige och de flot¬
tande och säga, att häda parterna hade lika rätt att begagna sig af
vägen, de förra öfver och de senare under bron, så försäkrar jag, att
i manga fall skulle inträffa, att kostnaderna för de brobyggnadsskyl-
dige skulle mångdubbelt fördyras. Med anledning af eu sådan erfa¬
renhet har jag trott att det vore lämpligt om i lag bestämdes, att
ingen kostnad finge åläggas strand-, bro- och vattenverksegare utöfver
hvaa de förut haft. Detta synes mig äfven stå i full konseqvens med
lagens anda, att väl bereda de flottningsidkande all möjlighet att
komma fram, men äfven ålägga dem de ökade kostnader, som der-
igenom förorsakas.
På denna grund anhåller jag om bifall till paragrafen, sådan den
lyder i Utskottets förslag.
Herr Torpadie: Jag har så ofta under dagens lopp begärt ordet,
att jag nu icke kan underlåta att börja med en vördsam anhållan om
ursäkt, clerför att jag ytterligare vågar taga Kammarens uppmärk¬
samhet i anspråk, och jag skulle visst icke gjort det, om icke ett yr¬
kande pa aterremiss åt förevarande paragraf blifvit framstäldt. För
min del bär jag visserligen i allmänhet icke något emot återremisser,
så framt jag anser någon möjlighet förefinnas att derigenQm kunna
åstadkomma en bättre utredning af något ämne, men i detta fall tror
jag man skulle utan återremiss kunna komma till samma resultat, som
Lag-Utskottets majoritet åsyftat, och anser jag derföre icke att Lag¬
utskottet, som vid denna Riksdag har ganska mycket att göra, bör
fa äfven denna paragraf till sig återremitterad. Det är nemligen för¬
hållandet, såsom en ledamot af Lag-Utskottet, Herr Magnus Jonsson,
nämnde, att åtskilliga af Utskottets ledamöter vid föredragningen af
denna paragraf hyste betänkligheter, huruvida paragrafen med dess
ursprungliga lydelse, eller ens lagen i allmänhet skulle kunna skydda
de underhållsskyldige af broar från sådana utgifter, som icke direkt
kunde komma under benämningen skada. Om man till exempel an¬
tager att en bropelare ändras, hvarigenom brons bärighet minskas, så
torde^ inan finna billigt och rättvist att den kostnad, som derigenom
kan ådragas de brohyggnadsskyldige, icke behöfver af dem gäldas. Nu
är emellertid förhållandet att § 6 i detta lagförslag lemnar tillräckligt
korrektiv för sådana fall, och derför har jag inom Utskottet velat bi-
Måndagen den 8 Mars, e. m.
33 N:o 20.
falla 4 § sådan den lyder i Kongl. Maj:ts proposition och, för att till¬
fredsställa dem, som icke anse saken hjelpt med stadgandet i § 6,
hvilket jag dock tror den vara, ville jag åt denna paragraf gifva den ly¬
delse, som återfinnes i min och Herr Hammarskjölds reservation.
Af nu anförda skäl anhåller jag om bifall till denna paragraf,
sådan den lyder i Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Hammarskjöld: Jag är till god del förekommen af den
siste ärade talaren och har derför icke heller mycket att tillägga.
Inom Utskottet var så godt som ingen meningsskiljaktighet derom,
att brobyggnadsskyldige icke borde för flottningen särskildt betungas.
Det var äfven nästan alla utskottsledamöternas åsigt att, om för flott-
lecl en bro behöfde ombyggas, hvarigenom brons underhåll fördyrades
för de underhållsskyldige, utgifterna derför borde drabba de flottande
och således de underhållsskyldige för sina omkostnader erhålla full
ersättning. Men hvad reservanterna icke kunde erkänna var att en
sådan bestämmelse borde hafva plats i nu föredragna 4:de §, ty denna
paragraf handlar om de åtgärder, som äro nödiga för eu flottleds in¬
rättande, utvidgande eller förbättrande och de skyddsåtgärder, som böra
vidtagas för att förekomma skada. Dermed har frågan om ersättning
till brobyggnadsskyldige icke något att skaffa. Dertill kommer att,
om man i denna paragraf insätter ett stadgande om sådana icke hit¬
hörande bestämmelser, länder detta derhän, att det lägges i Konungens
Befallniugshafvandes hand att bestämma den ersättning, som de bro¬
byggnadsskyldige böra få, hvaremot detta lagförslag eljest utgått från
den grundsats, att ersättningsfrågor icke böra behandlas af administra¬
tiva myndigheter, utan först af skiljomän och sedan af domstol.
Åt' dessa skäl har jag icke kunnat instämma i den lydelse, som
Utskottets majoritet gifvit denna § 4, utan yrkar jag att Kongl. Maj:ts
proposition bibehålies utan ändring.
Grefve Sparre: Efter mitt förmenande är Kongl. Maj:ts förslag
i denna paragraf så utan all jemförelse bättre än Utskottets, att jag
icke ett ögonblick kan tveka att tillerkänna det förra företrädet, och
jag instämmer derför i livad den ärade talaren på upsalabänken yttrat
i sin reservation. Ur denna synpunkt tror jag icke det är nödigt åter¬
remittera paragrafen till Lag-Utskottet, men då § 2 redan blifvit åter¬
remitterad och det kan ifrågasättas, huruvida det af Utskottet före¬
slagna tillägget bör hafva sin plats der eller i den 4:de §, vore väl skäl
att återremittera äfven denna paragraf.
Herr Liss Olof Larsson: För min del kan jag i motsats mot
den föregående ärade talaren icke finna annat, än att den föreliggande
paragrafen i dess af Utskottet föreslagna lydelse utgör en förbättring
af motsvarande paragraf i den Kongl. propositionen. Äfven i min
hemort hafva flera exempel förekommit, der sådana olägenheter upp¬
stått, som Herr Magnus Jonsson nyss påpekade. Der har till exempel
sedan långa tider tillbaka funnits flottbroar öfver ett vattendrag.
Flottningsbolagen gå nu till Konungens Befallningshafvande och an¬
hålla, att de underhållsskyldige måtte åläggas vidtaga en förändring
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 20. 3
Ang. förord,
ning om all¬
män flottled-
(Forts.)
N:o 20. 3i3
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord- förslaget i dess helhet, enär pluraliteten inom Utskottet, och deribland
Z7n Tottied de mera sakkunnige, varit af annan åligt, har jag likväl ansett för-
(Forts) ' sla§et allt för längt i denna rigtning, då i 2 mom. af förevarande
paragraf stadgas, att flottningsmanskap skall, utan särskildt lof, ega
hana sig väg öfver annans tomt, åker, äng o. s. v., såvida tillträde
till stranden icke på annat sätt kan beredas utan väsentligt hinder
eller uppehåll. Jag har af denna anledning föreslagit, att orden
»utan väsentligt hinder eller uppehåll» böra ur momentet utgå, och
jag yrkar till en början bifall till detta mitt förslag, enligt hvilket
momentet sålunda skulle lyda på följande sätt:
»Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller
andra egor, hvilka hunna der af skadas, må dock ej tagas, om till¬
träde Ull stranden annorledes kan beredas.»
Herr Hammarskjöld: Jag kan för min del icke instämma med
den siste ärade talaren — och jag beklagar, att jag ej kan göra det
— emedan jag da nödgas ännu eu gång besvära Kammaren med att
åhöra hvad jag har att säga.
Skilnaden emellan livad Ivongl. Maj:t och Utskottet å ena samt
reservanterna å den andra sidan föreslagit är, att enligt det förra
förslaget flottningsmanskapet skulle ega tillträde till annans tomt, åker,
äng eller plantering, som deraf kan skadas, så vida det eljest skulle
medföra väsentligt hinder eller uppehåll att komma till" stranden;
men enligt det senare förslaget skulle manskapet ej fa tillträde till
annans tomt, åker o. s. v., så vidt det vore möjligt att på annat sätt
komma till stranden. Nu första!’ jag mycket val, huru vi represen¬
tanter från söder in åste finna det alldeles förskräckligt, att främ¬
mande personer skulle få gå in på våra åkrar, ängar o. s. v. Jag
bär tyckt så g eif med. Men om man tänker närmare på reservan¬
ternas förslag, skall man finna, att det har sina stora olägenheter. Om
t. ex. flottningsmanskapet skall följa utefter stranden för att stöta
ut i vattnet stockar, som fastnat, så torde det ingalunda vara antag¬
ligt, att manskapet skall underkasta sig att springa eu lång omväg
för att komma till stranden, så vida det är möjligt att komina dit på
en kortare väg. Häraf skulle åter följa oupphörliga lagbrott, genom
hvilka jordegarne icke blefve så särdeles hulpna, ty flottningsmanska¬
pet kommer ju ändå på deras åker och äng; men eu stor massa för¬
brytare tillskapas till skada för dem och samhället.
Härvid förekommer dessutom en annan omständighet, på b vilken
jag ber att få fästa uppmärksamhet. Genom detta lagförslag är ju
åsyftadt, att den flottande skall ersätta jordegaren den skada, som på
grund af flottningen drabbar honom; och detta är en fullt rigtig
grundsats. Lagstiftar man nu sä, att det blir en olaglighet, ett brott
mot strafflagen att flottningsmanskapet beträder annans tomt, åker,
äng och plantering, skulle jag just vilja se, hvilka domstolar skulle
drista sig till att för detta brott döma andra personer än dem, som
beträdt egorna eller om beträdandet gifvit uttrycklig befallning, eller
eljest deruti gjort sig delaktige. Följaktligen måste jordegaren för
erhållande af ersättning för skadan vända sig till flottningsmanskapet,
som icke alltid är sfi vederhäftigt, i stället för till de flottande, hvilka
Mandagen den 8 Mars, e. m.
37 N:o 20.
omöjligen kunna göras ansvarige för de brott, som flottningsmanska- Ang. farord-
pet begått. Om deremot ifrågavarande moment i den föredragna para- mn? om fl~
grafeu affattas så, som Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit, måste,
om flottningsmanskapet begagnar den lemnade rätten, de, h vilka an- ' 01
vändt flottningsmanskapet, det vill säga de flottande, vara ansvarige
för skadan. Härigenom blir eu jordegare långt bättre skyddad i sin
rätt än förhållandet skulle blifva, om de ord uteslutas, som reservan¬
terna vilja borttaga, och flottningsmanskapet således göres ansvarigt
för skadan.
Jag får derför yrka bifall till Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag.
Herr Tbomasson: Jag skall blott med några få ord söka be¬
möta det hufvudskäl, som den siste ärade talaren anfört mot reser¬
vanternas förslag. Detta skulle ligga deri att, om de ifrågavarande
orden uteslutas, skulle derigenom skapas en mängd lagbrytare, som
vore skyldige att sjelfva ersätta skadan, hvilken deremot, i händelse
orden stå qvar såsom Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit, det skulle
åligga de flottande att utgifva ersättningen. Jag ber att fä fästa den
ärade talarens uppmärksamhet clerå, att lagbrott kunna begås mot det
ifrågavarande momentet i paragrafen äfven derest dess lydelse blifver
sådan, som Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit; ty om flottnings¬
manskapet tager väg öfver annans tomt, åker, äng eller plantering,
när tillträde till stranden annorledes kan utan väsentligt hinder eller
uppehåll beredas, eger en lagöfverträdelse rum. Flottningsmanskapet
skulle således, enligt den ärade talarens åsigt, vara-skyldigt att er¬
sätta skadan och de flottande derifrån befrias. Men jag hemställer
till honom, om det verkligen kan vara hans åsigt. År 6 § tillämplig
i nyss anförda fall, så torde paragrafen äfven efter ett uteslutande af
de ifrågavarande orden vara tillämplig i fråga om skada, hvartill flott¬
ningsmanskapet gjort sig skyldigt genom beträdande af annans tomt,
åker, äng eller plantering. Jag vilt visserligen medgifva, att bort¬
tagandet af dessa ord icke är af synnerlig praktisk betydelse. Flott¬
ningsmanskapet skulle nog i allt fall, sä snart det funne sådant för
sig beqvämt, gå in på annan tillhörig dylik mark. Men jag tycker,
att man icke bör i lagen intaga en bestämmelse, som uppenbarligen
uppmuntrar till att trampa ned annans trädgård, den snart mogna
skörden å hans åker, hans nyanlagda plantering o. s. v.
Jag fortsätter mitt yrkande, att paragrafen måtte redigeras på
sätt jag i min reservation föreslagit.
Herr Torpadie: Äfven jag har biträd t den reservation, som den
ärade vice ordföranden i Lag-Utskottet afgifvit mot ifrågavarande för¬
slag. Jag har gjort det, derför att jag strängt håller på helgden af
eganderätten och emedan jag icke tror, att det vore skäl att lemna
den till pris i det fall, som vore att befara, derest Utskottets förslag
oförändradt antages. Det förefaller mig uemligen, att lagstiftaren
framför allt bör hålla på den grundsatsen, att eganderätten är en
helig rättighet, och icke undanskjuta de/ma rättighet blott och bart
derför, att utväg beredes till ersättning.
Herr Granlund instämde med Herr Torpadie.
N:o 20. 38
Måndagen den 8 Mars, e. in.
Ang. förord- Herr Helander: I allmänhet kan man säga, att, när man tao-er
ZZ fiottled. v.ä§ eller sti» öfver annans tomt, åker, äng eller plantering, derigenom
(Forts) skada astadkommes. Men jag tror deremot, att, om man tager väg
eller stig öfver annans ouppodlade egor, skadan deraf blir ringa eller
ingen. Derför synes det mig vara skäl att stadga förbud mot tagande
åt väg eller stig ölver annans tomt, åker, äng eller plantering, men
att icke lägga något hinder mot att taga väg eller stig öfver annans
utmark. Jag vill således icke hålla på att de ord borttagas, som re-
servanterne föreslagit, utan hemställer, att i stället orden: »eller andra
egor, hvilka kunna deraf skadas», måtte uteslutas. Sista momentet i
den föredragna paragrafen skulle följaktligen få följande lydelse:
»Väg eller stig öfver annans tomt, åker, äng eller plantering,
må dock ej tagas, om tillträde till stranden annorledes kan utan
väsentligt hinder eller uppehåll her edas.»
Jag anhåller om proposition å denna lilla förändring.
Grefve Sparre: Jag- är af samma mening som reservanten. Er¬
kännas måste, huru i högsta grad obehagligt det skall vara för eu
person, som har sin trädgård utmed en eif, att nödgas stillatigande
se en massa löst folk tränga sig in i den och i de flesta fall göra
skada derstädes. I allmänhet torde det vara ganska lätt att undvika
dylika påhelsningar, om till exempel för flottningskarlarnes räkning
lage batar vid stränderna, med hvilka de kunde förflytta sig dit de
önskade.
Då jag sålunda anser, att Herr Thomassons förslag icke skulle
iunebära någon olägenhet för sjelfva flottningen, men deremot med¬
föra en fördel för jordegarne, så yrkar jag bifall till detsamma.
^ Herr Liss Olof Larsson: Äfveu jag biträder den af Herr
Thoinasson i hans reservation föreslagna förändring af paragrafen.
Den, som_ på närmare håll sett, huru dessa flottningskarlar bära sig
åt, skall säkert icke önska, att lagen gifver dem ett sådant skydd, som
ett antagande af denna paragraf i oförändradt skick skulle innefatta.
Huru skulle man väl bära sig åt, om man ville söka rättvisan och dess
skydd. mot dessa menniskors ohägn eller om man ville påkalla dem
som vittnen, livartill de dock i allmänhet torde befinnas både mindre
lämpliga och villiga. Man hade icke sett till dem förut och de vore
i hast försvunna, man vet icke hvart. Skall en trädgård.segare icke
hafva rätt att stänga sin trädgård för dessa flottningskarlar, när de
komma pockande och vilja bana sig väg genom anläggningarna, allt
under förebärande att de hafva så brådtom, att de derför icke hinna
välja någon annan väg, och så vidare, ehuru, som jag vet, tiden i de
flesta fall icke torde vara så knapp för dem! Nej, jag tror vi icke
böra missunna jordegarne det lilla skydd af lagen' som den af Herr
Thomasson föreslagna uteslutningen innebär; allra minst tror jag, att
man bör gifva flottningskarlarne laglig rätt till åstadkommande af
ohägn; man bär nog svårt att komma till rätta med dem ändå.
Jag yrkar bifall till Herr Thomassons reservation.
39 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Herrar Hans Andersson
Liss Olof Larssons yttrande.
och Anders Hansson instämde i
Herr Ang. förord-
ning om all¬
män jlottled.
Herr Magnus Jonsson: Då äfven jag låtit anteckna mig såsom
reservant mot den föreslagna paragrafen, ber jag att få något närmare
tillkänn agifva min åsigt i frågan.
För allt annat folk heter det i 24 kapitlet 11 § Strafflagen: »Ta¬
ger någon oloflig väg eller gångstig öfver annans tomt, åker, äng,
plantering eller andra egor, hvilka deraf kunna skadas; höte högst
femtio riksdaler»; och icke har jag åtminstone kunnat föreställa mig,
■att de flottande skulle vara sådant undantagsfolk, som hade rätt att
opåtaldt bana sig väg bvar helst de ville. Åtminstone kan jag icke
gilla en sådan åsigt.
Det ser nästan ut, som om man förestälde sig, att flottningen all¬
tid måste försiggå med sådan skyndsamhet, att flottningsfolket i
allmänhet icke hade tid att följa vägar och förut banade stigar för att
undvika att trampa ner andras gröda och planteringar. Jag försäkrar,
att så ingalunda är förhållandet och att flottningen mycket väl och
utan olägenhet kan gå för sig, om man tager bort de ord, hvilkas
strykning reservanterne föreslagit. För att hvad på mig beror söka
belysa frågan, skall jag så godt jag förmår beskrifva, huru flottningen
försiggår: Utför strömmarne och der dragvatten finnes går flottgodset
långa sträckor utan någon egentlig tillsyn af flottningsmanskapet, hvar-
vid ofta händer, att en del virke hopar sig i bråtar och en annan del
under flodtiden drifver ned mot land, der det, om vattnet är fallande,
blir qvarliggande. I så fall går flottningsmanskapet utför vattenloppet
dels efter banade eller obanade vägar, dels utefter stränderna, der då
utan hänsyn så väl odlad som oodlad mark beträdes. År det då skogs¬
mark, så har flottningsmanskapet, efter den nu föreslagna ordalydelsen
af paragrafen, full rätt att gå utefter stranden hvar helst de behaga;
är det åker, äng eller plantering, hafva de samma rätt att färdas långs
stranden, derest någon annan väg icke kan beredas. Begilver sig man¬
skapet efter banade vägar fram till gårdar och byar för att provian¬
tera eller för annat ändamål, händer det icke sällan att de taga ge¬
naste vägen till vattnet öfver angränsande åker- och ängsmarker, äfven
om banade vägar äro tillgängliga. Ett sådant privilegium framför
andra svenska medborgare vill jag icke vara med om att genom lag
bereda flottningsmanskapet.
Af vissa yttranden, som jag hört utom denna Kammare, tyckas en
del personer tro, att flottningsmanskapet håller sig hufvudsakligast ute
på flodvattnet och att det således endast i undantagsfall frän lamd-
sidan beträder stränderna. Jag ber endast att få upplysa, att så icke
är fallet.
För mig och mången annan jordegare skulle det kännas bra hårdt
och förödmjukande att, utan eget medgifvande, nödgas se dessa, ofta
till hundratal uppgående flockar arbetsfolk miclt för näsan på oss, under
skydd af lag trampa ned de tegar, man med mycket arbete och stora
kostnader odlat; och det är i syfte att förekomma ett sådant tillstånd,
som jag anhåller om bifall till den af Herrar Thomasson, Torpadie och
mig i ämnet afgifna reservation.
N:o 20. 40
Måndagen den 8 Mars, e. m.
iZ™°M ^ föi-enade sig Herrar Westman, Stormats Mathias Olsson
ocl1 0l°f Larsson 1 Häkte.
(Forts.) yr ,, 0
rleir W utmark: Da fragan om denna paragraf först kom på
tal mom Utskottet, tyckte åfveu jag att det vore bra långt gånget att
medgifva flottningsfolk att utan lof beträda annans odlade mark och
planteringar. Men efter de upplysningar, som vid frågans behandling
mom Utskottet meddelades af de med vara flottningsförhållanden mest
hemmastadde och för hvilka Herr Hammarskjöld nyss närmare redo¬
gjort, bär jag funnit mig föranlåten instämma i Kongl. Mairts af Ut¬
skottet i oförändrad! skick tillstyrkta förslag till paragrafens lydelse.
Man nar nemligen upplyst att, enligt nu gällande bestämmelser, för-
nämnden kunna mträffa, hvarigenom större skada kan förorsakas jord-
egaren,^ savida icke flottningsmanskapet skulle tå taga genaste väo-en
till stränderna, att de visserligen skulle kunna komma till stränderna
omväg, men att den tid, som i sådant fall dertill åtginge,
skulle lörorsaka skador, större än om manskapet finge direkte, det vill
säga genaste vägen, begifya sig till flottleden. Det kan, så uppgafs
oland annat, nemligen inträffa under eu flottning vid högt vatten att
eller annan timmerstock lägger sig pa eu åker eller eu äng pa
sadant satt, att dengenom annat timmer der kan fästas och dymedelst
eu stor timmermängd der lägga sig, såvida ej dessa första stockar, som
der stannat, sa fort som möjligt derifrån varda undaiiförda. För att
iorhindra att stor skada skall ske, ligger vid sådant fall vigt uppå att
llottnmgsmansKapet så fort som möjligt får komma till stället, samt
att de ia betrada åker och äng, dervid äfven då tillgång till stranden
annorleues, men genoin omväg och tidsförlust kan beredas. Hindret
måste genast undanskaffas, timret måste borttagas så fort som möjligt
tor att dengenom förekomma skada. För sådana fall är stadgandet
atsedt och de ords bibehållande, som reservanterne vilja utesluta, nödigt.
, uistämmer derför oek i Herr Hammarskjölds anförande och
yrkar bitall till paragrafen oförändrad.
,HfJ Uerg: Om paragrafen skall redigeras såsom Lag-Utskottet
tillstyrkt, eller ta den lydelse reservanternes förslag innehåller, synes
mig' bero deraf, om det är under alla förhållanden möjligt att ända¬
målsenligt bedritva flottning, utan att flottningsmanskapet någon gån<>-
agei sig väg öfver trädgård, tomt, åker eller äng för att komma till
stränderna. Om till exempel vid eu timmerflottning timret far upo
pa eu odlad jord, kvart ill man i anseende till strid flod ej kan från
stranden bereda sig tillträde, skall man låta timret ligga cjvar, derför
att man, för att komma åt detsamma, måste taga väg öfver en an-
graiisande mark? Jag har visserligen endast på gnmd°af studier och
beratteiser reda på flottmngsförhallandena i detalj, men för mfö bär
det förefallit, som om det i vissa fall vore rent af nödvändigt att be-
trada odlad mark, savida flottningen ej skall oskäligt förhindras. Är
uet fallet, dä kan man naturligtvis icke stadga ansvar för markens
beträdande. År det återigen icke fallet, da må man göra det. Nu
sagei man, att detta stadgande är stridande mot strafflagen. Ja, det
ar sant, men det är samma förhållande med hela detta lagförslag,’som
Måndagen den 8 Mars, e. in.
41 N:o 20-
tillåter att man får göra skada på annans egendom, ehuru sådant är
förbjudet i strafflagen. 'De skyddsanstalter med mera, som Konungens
Befallningshafvande kan gifva lof att anlägga, medföra ju intrång på
annan mans rättigheter, men hafva medgifvits, derför att annars det
kommunikationsmedel, som flottleden erbjuder, icke kan begagnas. Och
när lagstiftaren vidare säger, att man endast när det är nödvändigt
må beträda den mark, som är i fråga, så ser jag icke, att man kan
komma längre. Kunna emellertid de Herrar, som hysa en motsatt
åsigt, försäkra mig, att flottning kan ändamålsenligt bedrifvas utan att
fiottningsmanskapet någonsin behöfver taga sig väg öfver odlad jord,
för att komma till stranden, så må då en förändring i förslaget ske,
men icke eljest.
Såsom saken nu står, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Perman: Jag skall väl till en del erkänna rigtigketen af
reservanternes anmärkning, att fiottningsmanskapet är eu odisciplinerad
hop, men de tillhöra likväl svenska folket och man får ej på förhand
döma dem för hårdt, ehuru de icke ega någon högre bildning.
Det vill synas, som, i händelse reservanternes förslag skulle af
Riksdagen godkännas, man icke ens skulle ega rätt att i nödfall taga
genvägar öfver andras egor ned till vattendraget, för att rädda en
persons lif, som under flottningsarbetet fallit i strömmen. Jag hoppas
dock, att, äfven om Utskottets förslag tillintetgöres, man alltid må
bibehålla rättigheten att vid sådana olycksfall, som under flottning
lätt nog kunna inträffa, taga vägen öfver andras egor. Jag är orubb¬
ligt öfvertygad derom, att det är mera inkomstbringande för såväl
hemmansegarne som äfven för landet i sin helhet, att fÖrfattningarne,
så vidt möjligt är, affattas så, att de kunna af samliällsmeulemmarne
obrottsligen efterlefvas.
En hvar kan väl för öfrigt tänka sig, att eu flottning icke kau
verkställas utan att manskapet på åtskilliga ställen måste beträda
jordegares land, helst vid långa, brant sluttande flottrännor, som äro
dragna öfver odlade egor, der man icke kan förutse, att vägar skola
uppköpas eller betingas till de ställen, der ett fäste af sammandrifvet
timmer kan uppkomma och der det kan vara af vigt att ögonblick¬
ligen kunna frigöra timret.
Jag yrkar bifall till 5 § och åtföljande moment, sådant det lyder
enligt Utskottets förslag.
Herr Olof Jonsson: När jag helt oförmodadt af min granne
fick höra åtskilliga åsigter, som jag aldrig tänkt att han skulle hysa,
så begärde jag ordet för att uttrycka min förundran deröfver, att han
kunde påstå, att flottning kunde bedrifvas utan att beträda odlad jord.
Det är dock icke alltid, som flottleder äro så beskaffade, att de gå
genom skog eller afrösningsjord, utan rätt ofta äro stränderna odlade
och innehålla åkrar och trädgårdar med mera. Om nu händelsevis
under en stor flottning eu massa timmer springer upp på stranden,
huru är det möjligt, att fiottningsmanskapet skall kunna taga ut detta
timmer, utan att beträda odlad mark? Jag har sjelf erfarenhet om
ett sådant fall. 1879 års vårflod i Ljusne eif var högre än densamma
Ang. förord¬
ning om all¬
män fiottled.
(Forts.)
N:o 20. 42
Måndagen den 8 Mars, e. m.
Ang. förord-i mannaminne varit, och under dagarne före pingst spruimo omkrin»
timmer in på odlade egor. Då n^aete man hålla om-
(Kort») knng ~00 man i arbete natt och dag för att få bort timret, innan
vattnet i elfven föll tillbaka, och hade man icke fatt ut detsamma
pa det viset i rätt tid, hade man icke ens med hästar och manskap
kunnat taga hort detsamma, emedan timret då på många ställen blifvit
(jvarliggande flera tusen fot ifrån vatten. Om man nu skulle stifta
en lag, som lade hinder i vägen för en sådan åtgärd, skulle väl ett
sådant stadgande vara till gagn för strandegarne? Jag skulle vara
min vän och kamrat här bredvid mycket tacksam, om hån kunde be¬
visa mig detta. Jag vill för min del icke vidare bråka om saken,
utan yrkar bifall till paragrafen sådan den är.
Tvan man ater icke nöja sig med det sista momentet, sådant det
här lyder, sä skulle jag vara med om, att det strökes bort helt och
hållet. Ty i fall reservanternes förslag ginge igenom, skulle en jord-
egare kunna säga åt de flottande: »ni få taga eder fram, huru ni
viljen, antingen genom att begagna, luftballonger eller att plumsa och
vada i elfven, men på stränderna få ni icke gå!»
Jag yrkar alltsa bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Herr Axell: Det skulle vara mig särdeles kärt. om Andra Kam¬
maren genom någon omstilisering af denna paragraf kunde göra kost¬
naderna för flottningen mindre känbara för flottningsbolagen, ”för hvilka
jag, såsom delegare, naturligtvis är intresserad, och om°de kunde be¬
frias från att ^betala dessa skadeersättningar för väg eller stig, som de
nu hafva att årligen gälda. Kunde nemligen denna paragraf skrifvas
sä strängt, att flottningsmanskapet afliöll sig från att göra ohägn å
andras egor, skulle ingen vara nöjdare än just dessa bolag, men jac
fcetviflar högeligen, att det lyckas; åtminstone går det ej på det sätt
reservanterne föreslagit och knappast ens på sätt Utskottet si eif t
hemstält.
Det har varit saväl Utskottets som reservanternes mening att
genom 5:e § 2:a mom. astadkomma icke endast ett kriminelt, utan
äfven ett ekonomiskt ansvar för flottningsmanskapet. En och hvar.
som känner till flottningsmanskap och vet, huru flottning tillgår samt
huru stränderna derunder beträdas icke af en och en utan oftast i
skaror, inser säkert mera än val, att det är hardt nära omöjligt att
i sadana jall skaffa full bevisning och sålunda åstadkomma något
ansvar a manskapet, vare sig kriminelt eller ekonomiskt. Om nu
denna paragrafs _ moment 2 blefve antaget, hvad tro Herrarne väl
skulle blifva följden? Jo, ingenting annat än att, då strandegarne
sökte flottningsbolagen med anspråk på ersättning för genom väg eller
stig liden skada, skulle dessa med 5 § 2 mom. i sin hand mer
ån väl kunna svara: »det är ju i lag förbudet för dessa arbetare att
beträda andras egor; hållen eder derför till dem, men icke till oss.»
Skulle ater detta 2:a moment strykas, vore det tydligen 6 §, som
skulle träda i stället, och denna innehåller, att flottningsbolagen vore
skyldiga ersätta all i följd af flottningen inträffad skada, ty denna
paragraf skulle då icke rubbas genom den restriktion, som nu synes
mig ligga i 5:e §:s 2:a moment. Jag kan således icke dela den me-
Måndagen den 8 Mars, e. m.
43 N:o 20.
ning, som en ärad representant för Dalarne nyss anfört, att detta Ang. förord¬
moment med den af reservanterne föreslagna ändringen komme att nm9 om oM'
in praxi gifva lagligt skydd mot ohägn, utan håller jag tvärtom förQ,man flott°d-
att det kommer att lända strandegarne till skada i stället för till nytta. ' or s'
Yi skola ock betänka, huru denna paragraf skulle komma att
taga sig ut, i händelse reservanternas förslag vunne Kammarens bifall.
Den skulle då lyda sålunda: »väg eller stig öfver annans tomt, åker,
äng, plantering eller andra egor, hvilka kunna deraf skadas, må dock
ej tagas, om tillträde till stranden annorledes kan beredas.» —
Då blir frågan den: i hvilka fäll kan ett sådant tillträde annorlunda
beredas? Den siste talaren yttrade hälft skämtsamt just i afseende
härpå, att man med denna paragraf i hand kunde fordra att flottnings-
manskapet skulle begagna luftballonger. I detta skämt ligger likväl
en god del allvar, mine Herrar, ty man kan verkligen icke uppgifva
någon strand, om hvilken man kan säga: »här måste jag oundvikligen
taga vägen öfver andras egor, ty jag kan icke på annat sätt komma
dit jag behöfver.» Jag kan ju i nödfall spränga en tunnel eller gå
oerhörda omvägar eller på annat sätt taga mig fram; men icke kan
det väl vara Andra Kammarens mening att skrifva lagen så, att man
skall vara tvungen att vidtaga utomordentliga utvägar, hvilka skola,
om icke alldeles omintetgöra timmerflottningen, åtminstone för den¬
samma medföra de största olägenheter och kostnader.
Jag skulle slutligen vilja lugna Grefve Sparres fruktan för våra
trädgårdar, som han antager sträcka sig ända ned till flodstränderna,
genom att anföra det faktum, att hos oss äro vattenvariationerna vid
de stora elfvarne 15 å 16 fot; så att der aktar man sig nog att draga
ned trädgårdarne ända till flodstränderna, och vid de mindre vatten¬
dragen äro vanligen stränderna äfvenledes af beskaffenhet att göra
detta omöjligt. Det torde derför högst sällan komma att inträffa, att
under flottning manskapet tager sig väg öfver några planteringar,
men deremot torde det ofta blifva nödvändigt att beträda annans tomt
eller äng.
Att det dock blir till jordegarnes förfång, om icke detta 5 §:s
2:a moment nu strykes, derom är jag fullt förvissad.
Herr Magnus Jonsson: Jag ber Kammaren om ursäkt, att jag
åter igen uppträder i frågan, men jag har blifvit uppkallad af min
granne till höger, som nyss yttrade, att han trodde, det jag skulle helt
och hållet hafva glömt, huru flottning tillgick.
Jag vill derpå svara honom, att jag i afseende å flottnings bedrif-
vande har minst lika lång erfarenhet som han, ty jag har till någon
del varit med derom i 20—25 år, och då jag senast under sistlidne
höst hade tillfälle att åse, hurusom flottning bedrifves, lärer väl ingen
heller tro, att jag skulle hafva glömt, huru dervid tillgår.
Jag upprepar ännu en gång hvad jag förut framhållit, nemligen
att det mycket väl går för sig, åtminstone i de flesta fall, att flotta,
utan att man dervid nödvändigt behöfver taga vägar öfver andras åker
och äng. Då det är lugnt vatten, går det mycket väl för sig att
komma intill stränderna i båt, och är det strömt vatten, forsar eller
vattenfall, utgöras stränderna i de flesta fall af skogsmark, hvarför-
N:o 20. 4i
Måndagen den 8 Mars, e. m.
gånger inträffar, att det förut finnes banade
Ang. förord- utom det mänga
O
vagar.
man Jiottled. ■ ,
(I'orts-) '
Om man dessutom uttryckligen i lagen säger, att man liar till¬
träde till stranden, om icke annan väg kan beredas, kan jag icke för
min del inse annat, än att man bar full rätt att gä efter stranden
under flottning,sarbetets bedrifvande. Det kan ju icke vara fråga om
andra vägar än pa marken, och icke kan man gerna behöfva tala om
luftballonger och dylikt, då de icke äro några naturliga vägar. Men
att man genom denna lag eget- att skaffa sig väg öfver åker och äng,
om det icke kan .ske på annat sätt, synes mig vara ganska klart.
Jag tycker derför, att det mera är ett missförstånd om paragra¬
fen, som gör sig gällande, än att en verklig anledning till farhågan
att, sasom reservanterne föreslagit, utesluta orden: »utan väsentligt
hinder eller uppehåll» här föreligger. Jag hemställer, huruvida det
kan vara något nöje att se hundratals flottningsarbetare springa öfver
bördiga åkerfält och ängar utan att det är nödvändigt. Jag yrkar
derföre fortrarande bifall till reservanternes förslag om nyss anförda
ords uteslutande nr paragrafen.
Gr ef ve Sparre: Det torde tillåtas mig att säga den ärade re¬
presentanten för Sundsvall, soni nyss var så god och ville upplysa mig,
att vattenståndet uti de norrländska elfvarne varierar 15—16 fot, att
flottning äfven förekommer på andra ställen än i Norrland. Sjelf har
jag, i egenskap af Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län,
mera än eu gång bestämt flottleder och vilkor för flottnings bedrif¬
vande, ° sä att i den saken är jag icke alldeles utan erfarenhet.
Da bär nyss talades om, att i fall detta 2:a moment antages i
enlighet med reservanternes förslag, så skulle flottningsmanskapet nöd¬
gas begagna luftballong, för att komma till stränderna, ber jag- få
ånyo omnämna, att jag alltid föreskrifvit, att flottningsmanskapet skall
hafva båt till hands, för att under flottningen röra sig mellan strän¬
derna.
Det låter, som om det skulle vara förenadt med så förskräckliga
svårigheter, om några stockar stanna på ett ställe, att hastigt kunna
komma dit och frigöra dem, men jag försäkrar, att detta låter sig göra
på inånga sätt, utan att man tager väg öfver andras åkrar eller plan¬
teringar.^ Det vore icke så farligt, om frågan blott anginge, att flott¬
karlar iinge eu gång . springa öfver eu åker eller eu äng. Men här
är fråga om en ordentlig väg, som flottningsmanskapet ständigt skall
begagna.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Olof Jonsson: Ja, om don förutsättningen vore rigtig, att
utefter rinnande vatten stränderna i allmänhet utgöras af skogsmark,
då skulle jag äfven hålla med min granne här till höger. Men jag-
vet, att a et finnes ganska många ställen, der man icke kan komma
fram med bat; och jag är förvissad, att, huru man än skrifver denna
paragraf, kommer flottningsmanskapet i många fall att beträda an¬
nans aker och äng; det är en sak, som af lagen lag kan förhindras.
Da har så tydligt blifvit visadt, att, om de omtvistade orden bort-
Måndagen den 8 Mars, e. m .
45 N:0 20.
tagas, det komme att lända till men för jordegarne, så vet jag icke, Ang. forord-
hvartill en sådan strykning skulle tjena. Jag yrkar fortfarande bifall nin3 om all-
till paragrafen oförändrad. man flottled-
(Forts.)
Herr Helander: Just det af en talare på stockholmsbänken nyss
antydda förhållande, att det understundom kunde vara alldeles ound¬
gängligt, att flottningsmanskapet finge taga sig väg öfver annans tomt,
åker, äng eller plantering, är det som förhindrade mig att obetingadt
biträda reservanternes förslag. Jag ansåg dock, att det kunde vara
nyttigt, att förbudet qvarstode såsom regel och endast för undantags¬
fall finge eftergifvas. Då emellertid ingen understödt denna min åsigt
och jag, som sagdt, finner mig förhindrad att biträda reservanternes
förslag, ber jag att få återtaga mitt nyss framstälda yrkande.
Herr Axell: I mitt förra anförande vågade jag icke draga Herr
Grefve Sparres erfarenhet i afseende på flottningsväsendet i ringaste
tvifvelsmål, utan lemnade blott eu upplysning i fråga om belägenhe¬
ten af våra trädgårdar der uppe i Norrland, för hvilka han tycktes
hysa så mycken ömhet. Emellertid blef min tillit till hans insigter i
frågan i betänklig grad rubbad, då jag hörde honom tillråda de flot¬
tande att begagna båtar för att icke behöfva beträda stränderna. Jag-
ber då att få upplysa Herr Grefven, att i Sundsvalls distrikt uppgå
vattenvägar nes eller flottledernas längd till 2 å 300 mil, men båt kan
å dessa endast begagnas på en sträcka af möjligen 40 å 50 mil. Hela
den återstående delen är deremot alldeles ofarbar. Herr Grefvens väl¬
villiga råd var således icke så särdeles mycket att tacka för.
Då jag nu har ordet, vill jag begagna tillfället att framställa ett
formuleradt yrkande. Jag trodde förut, att Herr Olof Jonsson hade
framstält ett sådant, till hvilket jag kunde ansluta mig; men jag hör
nu, att så icke är fallet och ber derföre att få yrka, det hela det se¬
nare momentet af 5 § måtte utgå och paragrafen således erhålla föl¬
jande lydelse: »Utan särskild* lof må de, som ombesörja flottnings-
arbetet, ega tillträde till stränderna vid flottleder, der sådant för ska¬
das afvärjande eller flottgodsets framförande i vattendraget är af
nöden.»
Herr Perman instämde med Herr Axell.
Ofverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen gaf proposi¬
tioner, enligt de gjorda yrkandena, dels på bifall till Utskottets för¬
slag oforändradt, dels på antagande af Herr Thomassons ändringsför¬
slag, dels ock på det yrkande Herr Axell i sitt senare anförande fram¬
stält; och fann Herr vice Talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd. I anled¬
ning häraf och för bestämmande af kontrapropositionen upptog Herr
vice Talmannen ånyo de två öfriga yrkandena, af hvilka det som af-
såg bifall till Herr Thomassons förslag nu förklarades hafva flertalets
röster för sig. Men äfven angående kontrapropositionen äskades vote¬
ring, hvadan eu så lydande omröstniugsproposition först uppsattes,
justerades och anslogs:
N:o 20. 46
Måndagen den 8 Mars, e. m.
_Den, som till kontraproposition i liufvudvoteringen antager deras
mening, som yrkat bifall till det af Herr Thomasson i förevarande
afseende framstälda yrkande,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Ang. förord¬
ning om all¬
män Jlottled.
(Forts.)
. Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda vote¬
ring antagit det yrkande, Herr Axel! i ämnet framstält.
Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, visade 89
ia mot 40 nej, i följd hvaraf propositionen för liufvudvoteringen erhöll
följande lydelse:
... Den, S01fl antager i oförändradt skick hvad Lag-Utskottet liem-
stalt i 5 § uti det förslag till förordning om allmän flottled, som Ut¬
skottet framlagt i Utlåtandet N:o 12,
Vinner Nej, bär Kammaren godkänt omförmälda paragraf, med
den förändring deruti, som Herr Thomasson, i sin vid Utlåtandet fo¬
gade reservation, föreslagit.
Den senare voteringen utföll med 48 ja mot 89 nej; varande
således beslut fattadt i enlighet med nej-propositionen.
Som tiden nu var langt framskriden, blef den vidare föredrag¬
ningen af Lag-Utskottets förevarande Utlåtande uppskjuten till Kam¬
marens nästa sammanträde.
Ordet begärdes af
Herr Ödman, som yttrade: Jag vågar anhålla om Kammarens
benagna tillåtelse, att dess Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o
'uPphäfvande, ändring eller uppskof med och förnyad granskning
åt Kongl. Förordningen den 22 November 1878, angående befäl å
svenska handelsfartyg, måtte få uppföras på föredragningslistan näst
efter förslaget. om vattenrätten och således före Femte hufvudtiteln.
Anledningen till denna min begäran är, att den nyssnämnda författ¬
ningen är kungjord att träda i kraft redan den 1 nästkommande April
^å.cla Tillfälliga Utskottets förslag, derest det vinner Kammarens
bifall, vidare skall behandlas först af ett tillfälligt utskott inom Första
Kammaren och sedermera af Medkammaren, innan en Riksdagens skrif-
velse till Kongl. Maj:t kan hinna afgå, det är angeläget, att ärendet
blifver af denna Kammare afgjordt så snart som möjligt.
Denna framställning bifölls.
Den, det ej vill,
röstar Ja;
röstar Nej;
47 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars, e. m.
§ 3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Friherre J. T. Beck-Friis under 8 dagar från den 14 Mars,
»
|
Lasse Jönsson .
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
15
|
»
|
»
|
A. Svensson i Bossgården
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
15
|
»
|
»
|
A. Andersson i Intagan
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
S. F. Norén
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
A. M. Culin
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
N. Nilsson i Stäfvie
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
J. Jonasson i Rasslebygd
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
H. Johnsson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
»
|
E. V. II. L. Königsfeldt
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
|
Gustaf Jonsson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
18
|
»
|
»
|
C. I. Bengtsson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
18
|
»
|
»
|
Sven Nilsson
|
»
|
12
|
»
|
»
|
»
|
18
|
|
»
|
C. J. Ödman
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
18
|
»
|
»
|
A. Andersson i Smedbyn
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
19
|
»
|
|
J. Örvall
|
»
|
10
|
»
|
»
|
»
|
20
|
»
|
»
|
J. P. Nilsson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
20
|
»
|
»
|
C. G. Otterborg
|
»
|
9
|
»
|
»
|
»
|
20
|
|
och »
|
Joh. Jönsson
|
»
|
14
|
»
|
»
|
»
|
17
|
»
|
Kammarens ledamöter åtskildes kl.
|
3/
J 4
|
11 e.
|
m.
|
|
|
|
|
In fidem
II. A. Kolmodin.