RIKSDAGENS PROTOKOLL
1880. Andra Kammaren, N:o 15.
Onsdagen den 3 Mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justera des protokollet för den 25 nästlidne Februari.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 11; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 12, 13 och 14.
§ 3.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, i anledning
af väckt förslag om förbud mot befordran med post af tidningar och
tidskrifter, som innehålla lotteriannonser.
Ledamoten af Första Kammaren Herr C. O. Berg hade i sin
motion N:o 17 föreslagit, “att Riksdagen måtte för sin del besluta
ett sådant tillägg till Kongl. kungörlsen den 2 Maj 1879 angående
tidningars och tidskrifters postbefordran att — utan afseende derå,
om tidning eller tidskrift förskrifvits genom postanstalt eller om den¬
samma aflemnats till postbefordran under baud — icke må med post
fortskaffas eller till adressat utlemnas tidning eller tidskrift eller bi¬
laga till det ena eller andra af förenämnda slags tryckalster, om i
tidningen, tidskriften eller i bilagan finnes infordt tillkännagifvande,
vare sig om försäljning af lotter till penningars eller annan lös eller
fast egendoms bortlottande inom eller utom riket, eller ock om till¬
delande åt prenumeranterne af särskilda premier, hvilkas fördelning
bestämmes genom lottning.*1
Beträffande denna motion hade Utskottet hemstält,
att densamma icke måtte af Riksdagen bifallas.
Enligt anteckning å Betänkandet, var reservation mot nämnda
hemställan inom Utskottet anmäld, förutom af motionären, af Herrar L.
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 15. i
Om förbud
mot befordran
med post of
tidningar, som
innehålla
lo i ter i anno nse r.
%:e 15.
2
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordra
med post af
tid'duga?', so?
innehålla
Ictteriannonsit
(Forts.)
Kockum, G. F. Cavallin och E. G. Boström, hvilka för sin del fram-
'' lagt ett så lydande förslag:
“att Herr Bergs förevarande motion måtte på det sätt bifallas,
" att Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
. täcktes meddela föreskrift derom, att det uti Kongl. Maj:ts skrifvelse
till Generalpoststyrelsen den 22 Oktober 1875 stadgade förbud mot
befordran med posterna af försändelser under band, innehållande lotteri-
prospekter m. m., jemväl måtte tillämpas i afseende å postbefordran
af på svenska språket tryckt tidning, tidskrift eller bilaga till det ena
eller andra af förenämnda slags tryckalster, om i tidningen, tidskriften
eller bilagan finnes infördt tillkännagifvande om försäljning af lotter
till penningars eller annan lös eller fast egendoms bortlottande inom
eller utom riket eller om tilldelande åt prenumeranter af särskilda
premier, hvilkas fördelning bestämmes genom lottning."
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr E. G. Boström: Då jag, såsom framgår af den Bevillnings¬
utskottets betänkande bifogade reservation, icke biträdt Utskottets
betänkande, anhåller jag att nu få underkasta Utskottets motivering
någon kritik. Utskottet börjar med att omtala, att enligt Kongl.
förordningen den 21 Mars 1844 det visserligen är förbjuder att afyttra
lotter, men att då tryckfrihetsförordningen icke innehåller något för¬
bud att genom tryck få sprida lotteriannonser, det ej tillkommer Ut¬
skottet angifva den väg, hvarpå denna motsägelse kan lösas. Jag
tillåter mig fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att en represen¬
tant på malmöbänken vid denna riksdag framstält motion om ändring
i Tryckfrihetsförordningen, i syfte att deri få inryckt förbud mot tryckan¬
det af lotteriannonser. Men äfven om detta förslag, som i allt tall
behöfver derå år för att vinna laga kraft, nu går igenom, kan man
draga i tvifvel, om all rättfärdighet dermed uppfylles. Jag föreställer
mig nemligen, att en lotterikollektör kan finna med sin fördel föi en¬
ligt att betala den plikt, som Tryckfrihetsförordningen kali komma
att stadga, och således på detta sätt ändå få sin annons spridd, och
jag tror det derför vara beliöfligt att såsom supplement till förslaget
få antagen en lag i det syfte, som Herr Berg föreslagit.
Utskottet påstår sedan, att Herr Bergs förslag innebär ett faktiskt
upphäfvande af Tryckfrihetsförordningens stadgande, men jag ber få
erinra att, om också Tryckfrihetsförordningen icke innehåller förbud mot
tryckande och spridande af lotteriannonser, den dock icke innehåller
något stadgande att staten skall vara skyldig att befordra dylika
annonser med posten. Om detta mitt påstående är rigtigt, förfaller
i min tanke också det Utskottets påstående, der det säger, att det
nu väckta förslaget skulle innebära ett försök att på sidan af grund-
lagen inskränka densamma. I alla fall, om Utskottet haft den fulla
öfvertygelsen, att grundlagens föreskrifter derigenom komme att krän¬
kas, hade Utskottet bort stanna dervid och icke ingå på vidare moti¬
vering. En ytterligare motivering hade då varit onödig. Men Ut¬
skottet måtte visst icke haft klart för sig att dessa åsigter voro
fullkomligt rigtiga, eftersom det i den större delen af betänkandet
Onsdagen den 3 ilars, f. in.
3
N:o 15.
sökt bevisa de praktiska svårigheter, som ett sådant förslag skulle
medföra. När Utskottet öfvergår dertill, säger det först, att detta
förslag är omöjligt att praktiskt genomföra. Deremot vill jag nämna,
att jag träffat framstående posttjenstemän, som ansett detta icke blifva
lallet, utan att det skulle ganska lätt kunna utföras, och säkert är
att det sedan år 1875 finnes en författning, som förbjuder expedierande
af lotteriannonser under korsband.
Kan nu en posttjenstemän komma under fund med hvad som
finnes i en korsbandsförsändelse, så bör han väl så mycket lättare
kunna se, huruvida lotteriannonser innehållas i en tidning, då det ju
är långt mera besvärligt att öppna eu korsbandsförsändelse än en
tidning. Det finnes älven ett annat stadgande, som förbjuder, att i
korsbandsförsändelser intaga andra meddelanden än det tryckta. Kan
nu ett sådant stadgande kontrolleras, och det är visadt att det kan
ske, så torde äfven ett stadgande sådant som det föreslagna kunna
kontrolleras.
Utskottet säger vidare, att man kan tänka sig, att lotteriannonser
kunde i tidningarne intagas på sådant sätt, att deras beskaffenhet af
lotteriannonser icke tydligt framginge, men, i sådant fall föreställer
jag mig, att de, för hvilka annonserna egentligen äro afsedda, icke
heller skola alltid kunna fatta deras verkliga innehåll, och då är ju
skadan ringa. Icke heller torde det, såsom Utskottet förmenar, väl i
allmänhet blifva den lägsta gradens posttjenstemän, som komma att
öfvervaka det i fråga varande stadgandets efterlefnad, ty i allmänhet
utgå väl tidningarna från de större postkontoren, der man kan hafva
rätt att ställa större anspråk på posttjenstemännen.
Ytterligare säger Utskottet, att 1875 års skrifvelse icke beliöft i
fråga om tidningar tillämpas mer än eu enda gång. Mig synes ingen¬
ting mera och bättre kunna åskådliggöra, huruledes blotta befintlighe¬
ten åt ett förbud i det ifrågasatta syftet skulle komma att verka
afskräckande för öfverträdelse deraf.
Sedermera kommer Utskottet till en period, der det medgifver,
att ett förbud i denna riktning i och för sig väl skulle kunna verka
godt och möjligen hindra intagandet af lotteriannonser i tidningarna,
■‘men, säger Utskottet, “värdet af detta, i allt fall oberäkneliga resul¬
tat skulle i väsentlig mån förminskas, derest det måste sökas på en
mot sunda lagstiftningsprinciper så stridande väg som utfärdandet af
ett förbud utan beredande på samma gång af tillräckliga medel till
dess upprätthållande.'1
Jag skulle mot detta af Utskottet anförda argument vilja erinra
om, att det ju äfven finnes lagar, som förbjuda hasardspel, drycken¬
skap, stöld och tjufveri. Nu är det ju naturligt att dessa lagar öfver-
trädas, utan att man alltid kan komma åt och straffa den brottslige,
men icke är det väl derföre sagdt, att dessa lagar äro origtiga eller
stridande mot sunda lagstiftningsprinciper. Icke kan väl denna lag
vara förkastlig, om ock en öfverträdelse af densamma ej alltid skulle
beifras.
Då det torde kunna hafva sitt intresse att veta, huru det i detta
afseende tillgår i andra länder, och då jag har i fråga härom haft
Om förbud
mot beford un
med post af
tidningar, som '
innehålla
lottcriannonser.
\ Forts.)
N:0 15.
4
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
tillfälle att se en depesch £rån de förenade rikenas minister i Washing¬
ton, anhåller jag fä upplysa att äfven i Amerika förefinnes förbud
att med posten befordra bref, som innehålla lotteriprospekter. Der
tillämpas detta stadgande så, att bref, adresserade till lotteribolag
eller till personer, hvilkas titel angifver att de stå i sådana bolags
tjenst, blifva ej befordrade.
När det fria Amerika kan tillåta sig detta, synes mig hvad som
bär nu är föreslaget icke vara så särdeles farligt. Och om man skulle
anse den i posttjenstemannens hand sålunda lagda makten vara allt
för stor, finnes det efter min mening en annan utväg att lösa frågan,
och det vore, att, derest en tidning funnes innehålla lotteriannonser,
Poststyrelsen skulle ega att förbjuda dess försändande med posten
för längre eller kortare tid, och i sådant fall vore man ock fri ifrån
allt tal om den makt, som skulle läggas i de lägre posttjenstemannens
hand.
Då emellertid eu åtgärd i det syfte, som Herr Berg föreslagit,
enligt såväl majoritetens som minoritetens inom Utskottet åsigt, egentli¬
gen är en åtgärd af administrativ art, hafva reservanterne förenat sig
om det förslag, som af reservationen inhemtas, och hvartill jag på nu
anförda skäl yrkar bifall.
Friherre Fock: Man kan otvifvelaktigt vara en fiende till lotteri¬
väsendet, men ändå icke vara vän af det nu föreslagna sättet för dess
förebyggande; och då jag tillhör denna kategori, ber jag att få något
närmare förklara min ståndpunkt i frågan.
Den siste talaren yttrade, att det borde hafva varit nog, om Ut¬
skottet inskränkt sig till en hänvisning till grundlagen, om nemligen
Utskottet ansett en sådan hänvisning vara tillfyllest. För min del
håller jag verkligen före, att en sådan hänvisning till grundlagen är
i väsentlig mån tillräcklig, och jag vill i detta afseende erinra nå¬
got om grundlagens stadganden i hithörande delar och hvilka, enligt
mitt förmenande, genom ett beslut sådant som det af reservanterna
föreslagna komme att trädas för nära. I sista momentet af andra
paragrafen i Tryckfrihetsförordningen heter det: “i öfrigt, och som
det blefve för vidlyftigt, att alla förekommande ämnen, mål och ären¬
den med noggrannhet utsätta, skall det stå hvar och en fritt, att i
tryck allmänt kunnigt göra allt hvad som i denna lag icke finnes
uttryckligen förbjudet. “ Nu äro icke dessa klandrade lotterimeddelan¬
den uttryckligen förbjudna och således är det enligt grundlagen tillåtet
att dem offentliggöra. Går jag till 1 § 12 mom., så heter det: “intet
hinder vare för bokhandels idkande, icke heller för utgifning till
föryttrande af någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Hvarje
författare eller förläggare stånde fritt att eu honom, i följd af sådan
egenskap, tillhörig skrift antingen sjelf eller genom andra föryttra;
och vare för en skrifts föryttrande inga andra hinder, än de, som i
4 § af denna lag föreskrifvasA Inga andra hinder än de som i 4
§ föreskri/vas. Mine Herrar! Om det icke vore meningen att lägga
några andra hinder i vägen för ifrågavarande tryckalsters spridning,
än dem som i 4 § Tryckfrihetsförordningen föreskrifvas, hvartill skulle
Onsdagen den 8 Mara, f. in.
N:o 15.
då hela förslaget tjena? Meningen är att lägga andra hinder i vägen, Om fe-bud
men detta förbjuder vår grundlag. Och jag vill för min del icke med mot befordran
min röst bidraga dertill, att Riksdagen skulle besluta att i en admi- ”fom
nistrativ myndighets hand lägga makten att afgöra, huruvida en tryckt ""'HZi.™™
skrift skall få spridas med posten eller icke. Yi lefva i en lycklig lolteviannonser
tid; men de tider kunna komma, då denna makt skulle kunna miss- (Forts.)
brukas i den ena eller andra rigtningen. Jag vill ytterligare tillåta
mig fästa uppmärksamheten på konseqvenserna af ett sådant förbud
som det här föreslagna. I en stad t. ex. utgifvas tvenne tidningar.
I den ena inflyta bestämda tryckfrihetsbrott, såsom hädelse mot Gud,
uppmaningar till myteri och uppror m. m. d. Tidningen sprides med
posten. Tryckfrihetsförordningen föreskrifter, huru tidningen skall
behandlas, men den sprides emellertid. I den andra tidningen före¬
komma meddelanden, som den underordnade posttjenstemannen tror
sig finna innehålla mer eller mindre understuckna lotteriannonser —
och den tidningen stoppas! Man torde få medgifva att eu sådan följd
af denna lagstiftning icke är uppmuntrande.
Nu har emellertid Utskottet icke inskränkt sig till hänvisning till
gällande grundlag, utan har äfven sökt att bjuda andra skäl för sitt
afstyrkande. Det är gifvet, att, om ett förbud, sådant som blifvit
föreslaget, skall kunna medföra önskad verkan, den, som skall till-
lämpa förbudet, bör hafva någorlunda klart för sig, i hvad fall dess
tillämpning skall ega rum, och härtill fordras, att begreppen lotteri¬
annons och lotteri äro mera klara, än hvad nu är fallet. Om man
läser eu i dag här i hufvudstaden utkommen tidning, skall man der
finna en annons med prospekt för Hamburgerlotteriet. Detta är obe¬
stridligen en lotteriannons. Men på spalten bredvid står eu annons
om försäljning af t. ex. finska statens eller några andra så kallade
premieobligationer. År detta senare eu lotteriannons eller icke? Jag
känner icke till, om bland Kammarens ledamöter finnes någon post-
tjensteman, som skulle kunna tillfredsställande besvara den frågan;
men efter mitt förmenande är det icke inför svensk lag lotteriannons.
I motionärens framställning har blifvit rigtad en särskild an¬
märkning emot de tidskrifter, som utgifvas i förening med premie¬
utdelning åt prenumeranterna.
Den saken är likväl af vår högsta lagliga myndighet erkänd att
icke vara olaglig, men ändå skulle Riksdagen vilja besluta att i de
administrativa myndigheternas hand lemna rätten att försvåra sprid¬
ningen af så beskaffade tidskrifter, hvilka icke ens inför svensk lag
äro olagliga. Det utkommer här en mängd annonser om lotterier för
välgörande, konstindustriella ändamål, o. s. v. Sådana lotterier ske med
vederbörligt tillstånd, men för att eu tidning, som vore nog djerf att
intaga annonser derom, icke skulle vara utsatt för att blifva stoppad
af vederbörande posttjensteman, vet jag ingen annan utväg än att
han inför denne finge presentera protokollsutdrag eller annan handling,
som utvisade att tillstånd till lotteriet af vederbörande myndighet
lemnats; men äfven då skulle det bero på posttjenstemannen att till¬
låta försändningen, ty något undantag är, såvidt jag kan se, icke
gjordt vare sig i motionen eller reservationen. Jag kan ej heller tro
N:o 15.
Ö
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
nm förbud att det kan vara lämpligt att i posttjenstemännens händer lägga en
mot. befordra;■ vidsträckt myndighet.
tidningar "son I förbigående vill jag omnämna, att jag för min del fullkomligt
innehålla instämmer i den åsigteu att, om det af motionären föreslagna förbudet
lotteriannonser, träder i kraft, de verkliga lotteriannonserna skola upphöra i tidningarna;
(Forts.) men (]essa an(ira meddelanden, som hafva karakter af lotteriannonser,
komma ej, såsom jag strax skall visa, att upphöra, utan skola må¬
hända tvärtom ökas. Jag vill emellertid äfven fästa uppmärksamheten
derpå, att en tidning, som stoppas af den anledningen att den inne¬
håller lotteriannonser, jemväl kan innehålla många andra meddelanden
af vigt för prenumeranter, till exempel om sammanträden, auktioner
o. s. v., hvilka meddelanden sålunda äfven skulle komma att, prenu¬
meranterna måhända till stor skada, dem undanhållas.
Man har åberopat erfarenheten af de vanliga korsbandsförsän-
delserna, men denna erfarenhet är ganska svag, då, hvad tidningar
beträffar, endast ett enda fall inträffat, nemligen då af eu tidning,
med endast några hundra prenumeranter, ett nummer innehållande
lotteriprospekter, aflemnades till befordran under band i flera tusen
exemplar. Detta är det enda fallet.
Det har blifvit anmärkt att, om korsbandsförsändelser innehålla
några inflickade meddelanden, de icke få med posten befordras. Detta
är sant, men dermed afses endast skriftliga meddelanden, och, om
jag ej misstager mig, är det belagdt med böter att insmyga sådana
meddelanden. Detta är en helt annan sak, tillkommen för att skydda
postverket mot ekonomisk förlust, men gäller, som nämndt, endast
skrifna meddelanden, och jag kan försäkra, att, om man inlägger ett
tryckt meddelande i en korsbandsförsändelse, ingen posttjensteman
skall kunna hindra dess afsändande, lika litet som det skulle falla
någon in att skrifva en hel tidning i stället för att trycka den. Eu
så beskaffad skrifven tidning behandlas ej som vanliga tryckta tid¬
ningar och tidskrifter och det i full enlighet med grundlagen, som
skyddar det tryckta ordet, men deremot icke isamma mån det skrifna.
Hvad de amerikanska förhållandena beträffar och de åtgärder,
hvilka afse att rubba helgden af bref, så — med all förkärlek för
liberala reformer i öfrigt — förmodar jag att vi ännu ej äro mogna
för att beträda den vägen. Jag tror icke heller att förslaget, om
det genomfördes, skulle medföra beräknad verkan. Fintligheten är
stor, då det gäller penningevinst, och man skall nog hitta på andra
utvägar att framföra de meddelanden man önskar. För min del
tror jag verkligen, att äfven i närvarande stund det mesta lotteriofoget
bedrifves genom bref, som kringsändas öfver allt i landet och inne¬
hålla både lotteriprospekter och lottsedlar. Sådana bref skickas genom
postverket i stor massa.
Yi hafva vidare bref kort; och jag har icke sett och hoppas att
icke få se något förslag att brefkort af viss beskaffenhet icke skola
få genom postverket fortskaffäs. Men hvad hindrar att på dem trycka
hela lotteriprospekter och på det viset sprida dem? Om nu detta
förbud utfärdades, så läge deri i allt fall intet hinder, att icke lotteri-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
7
N:o 15.
meddelanden kunna komma till allmänhetens kännedom. De komme Om förbud
•endast att framträda under en annan form, kanhända mera frestande m^edbe^tdr™
än de vanliga annonserna. Så till exempel kunde ju i en tidning som
införas ett meddelande — mer eller mindre sanningsenligt —- att innehålla
Herr A. eller B., eller kanske beggedera, genom den ringa uppoffringen lotttriannomer.
af 5 kronor fått en vinst, motsvarande detta belopp i tusental; och (Porta.)
en hvar som ville försöka sin lycka hade endast att skicka en post-
anvisning på förstnämnda belopp till utlandet, under den eller den
adressen. Egde då vederbörande posttjensteman att stoppa den tid¬
ningen eller ej, se der en fråga, som man ser skulle sätta hans om¬
dömesförmåga starkt på prof och som ju alltid förutsätter att posttjenste-
männen egna ett uppmärksamt studium åt tidningens eller tidskriftens
textafdelning. Ett annat exempel: En kollektör uppträder som lotteriombud
för ett utländskt lotteri, derest han ej rent af tager sig före att sälja lotter.
Han åtalas och saken dragés under domstols pröfning. Ingen lag¬
bestämmelse hindrar då, hvem det önskar, att taga del af handlingarne i
målet och såmedelst kan i referatet öfver rättegången äfven hela lotteri¬
prospekten offentliggöras i en tidning. Här sättes ett ytterligare prof
på våra posttjenstemäus förmåga att afgöra, huruvida eu sådan tidning
får befordras eller icke!
Af hvad jag nu anfört torde vara temligen tydligt, huru många
olika omvägar den, som vill sprida tillkännagifvanden om lotterier,
hade att begagna sig af, vore än ett förbud, sådant det här föreslagna,
utfärdadt. Enligt mitt förmenande finnes det intet annat medel att
med framgång stäfja ofoget än genom en grundlagsförändring. Men
på samma gång jag varmt önskar framgång åt en så beskaffad grund¬
lagsförändring, befarar jag att ett beslut af Riksdagen i det af reser¬
vanterna angifna syfte skulle åtminstone tillsvidare stänga för oss
detta efter min mening enda medlet till sakens framgång. Jag tror
nemligen, att de som äro emot sjelfva saken skulle få ett godt stöd
i detta sitt motstånd, om reservanternas förslag antages; ty de skulle
naturligtvis då säga: vi måste afvakta resultatet af Riksdagens sålunda
vidtagna kraftåtgärd. Till ett sådant resultat vill jag icke medverka,
och det är derföre som jag slutar med att yrka bifall till Utskottets
afstyrkande hemställan.
Herr J. Anderson i Tenhult: Jag skulle gerna önskat, att
motionen fått en annan utgång, än den Utskottets förevarande hem¬
ställan innebär. Men då det icke är tänkbart, att posttjenstemännen
skulle kunna medhinna att genomläsa den stora mängd tidningar och
andra tryckalster, som de hafva att expediera, så föreställer jag mig,
att det välmenande ändamålet kunde vinnas genom en annan åtgärd,
nemligen genom stadgande af vite för dem, som med posten försända
sådana annonser, hvarom här är fråga. Ej heller blefve det så svårt
att kontrollera hvem som vore afsändare af dylika handlingar, om
det föreskrefves att å omslaget angifva så väl tidningens som afsän-
darens namn. Men då en sådan ändring icke lär kunna ske här i
Kammaren, så anser jag det heller icke vara skäl att återremittera
U: o 15.
8
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran,
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(F orts.)
ärendet, utan yrkar jag af sådan anledning bifall till reservanternas
förslag.
Herr Löwenkielm: 1 likhet med motionären skulle jag önska
att lotteriannonsers införande i tidningar upphörde, men jag kan lik¬
väl icke biträda det förslag, som han i sådant hänseende framstält.
Hå posttjenstemännen icke ega rätt att vägra befordran af tidningar
och tidskrifter, hvilkas innehåll är af den beskaffenhet, att deras offent¬
liggörande af tryckfrihetsförordningen tillätes, så kan jag icke finna
iämpligt, att dessa tjenstemän skulle vara pligtige att neka befordran
af sådana tidningar och tidskrifter, derföre att de innehålla lotteri-
annonser. På dessa och de af Friherre Fock anförda skäl yrkar jag
bifall till Utskottets förslag.
Derjemte ber jag att i afseende å reservanternas förslag få an¬
märka att, dä detta afser att nu gällande förbud mot befordran med
posterna af försändelser under band, innehållande lotteriprospekter,
jemväl skulle tillämpas i afseende å postbefordran af på svenska språ¬
ket tryckt tidning, tidskrift eller bilaga dertill, om de innehålla lotteri¬
annonser, härigenom skulle blifva en följd att äfven sådana tidningar
och tidskrifter, som innehålla annonser om lotterier, hvilkas anstäl¬
lande af vederbörande myndighet tillåtits, icke skulle få befordras
med posten. Kongl. Generalpoststyrelsens cirkulär den 1 November
1875, som innehåller föreskrift i omnämnda afseende, stadgar nemli¬
gen ,;att så kallad försändelse under band, hvilken vid den under¬
sökning af densammas innehåll, som af gällande författningar med-
gifves, befinnes utgöras af eller innehålla tryckt eller på annat sätt
åstadkommet meddelande rörande försäljning af lotter till penningars
eller annan lös eller fast egendoms bortlottande inom eller utom riket,
icke må med post befordras eller till adressat utlemnas.“
Här finnes icke bestämdt något undantag för annonser om sådana
lotterier, som äro af vederbörande myndighet tillåtna. Jag förestäl¬
ler mig, att det icke kan vara reservanternas mening att utesluta
dylika annonser från kungörande i tidningar. Jag har endast velat
fästa uppmärksamheten härpå, i händelse några ledamöter här i Kam¬
maren äro benägna att instämma i reservationen.
Herr Granlund: Genom Kongl. förordningen af den 21 Mars
1844 förbjöds allt lotteri inom vårt land. Men dock tillätos de så kal¬
lade industrilotterierna ända till för cirka 6 ä 8 år sedan, då äfven
dessa förbjödos. Dessa lotterier, som egde rum så väl i Stockholm
som Malmö m. fl. ställen, voro dock efter min åsigt af en allmänt
gagnande och välgörande verksamhet.
Unge konstnärer och handtverkare hade der ett tillfälle att ge¬
nom sina arbeten, hvilka förtjente att inlösas och blefvo inlöste af
dessa lotterier, göra sig kända, ty med desamma voro ock utställnin¬
gar förenade; deras alster blefvo derigenom kända och, om de för-
tjenade det, erkända. När nu dessa lotterier ansågos icke längre böra
fortgå, är det, enligt min uppfattning, verkligen sårande för rätts¬
känslan, att utländska lotterier få fortfarande florera inom landet så
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
9
N:o 15.
som händelsen är. Vi veta, rnine Herrar, mycket väl, huruledes före
år 1875, då det ännu var tillåtet att med posterna befordra försän¬
delser under korsband, innehållande lotteriprospekter, dylika lotteri-
bref till ett antal af många tusen, ja, måhända millioner årligen ohejdadt
kringsändes här i Sverige och huru många svaga personer derpå för¬
leddes att uppoffra betydliga penniugebelopp, och sällan hör man talas
om att vinster utfalla, ehuru hvarje kollektör söker att få en så loc¬
kande tilldragelse känd. Sedermera utfärdades år 1875 förbud mot
dessa lotteribrefs postbefordring, under förutsättning att detta förbud
skulle hämma de utländska lotteriernas verksamhet. Men månne ge¬
nom denna åtgärd de utländska kollektörerna lidit någon skada? Visst
icke, ty de stora annonserna med fetstil i våra tidningar, som få be¬
fordras med posten, utvisa lika tydligt och klart för folket hos hvil¬
ken kollektör man får köpa lotter och blifva deltagare i lotterispelet.
Jag anser för min del att det sätt, hvarpå nu lotterierna tillkänna-
gifvas, är för kollektörerne och de utländska lotterierna mera fördel¬
aktigt än det förra, emedan det dels är billigare och dels medför eu
allmännare spridning. Nu är fråga om att stadga förbud mot be¬
fordran med post af tidningar, som innehålla dylika lotteriannonser.
Man har härvid invändt, att detta skulle strida mot tryckfrihetsför¬
ordningens bestämmelser. Ja, man måste medgifva att tryckfrihets¬
förordningen icke förbjuder lotteriannonsers införande i tidningarne.
Men det är icke här fråga om att neka införande af annonser i tid¬
ningar, utan blott att förvägra kringspridning i landsorten genom sta¬
tens eget embetsverk af tidningar, innehållande lotteriannonser, allde¬
les på samma sätt som förut förbud skett mot postbehandling af
lotteribref.
Utskottet har i sitt betänkande anfört, att såväl med afseende
på ett meddelandes form som på dess innehåll fall kunna inträffa, då
en pröfning, huruvida meddelandet är af natur att böra hänföras till
lotteriannons eller icke, skulle på den pröfvandes omdömesförmåga
ställa fordringar, större än att man med fog kan begära deras upp¬
fyllande hos en ofta nog underordnad posttjensteman, hvars utbild¬
ning hufvudsakligen afsett det mera mekaniska bestyret med postför¬
sändelsernas manipulation. Men för min del tror jag, att det verk¬
ligen skall höra till undantagen, att inom svenska postverket finnas
tjenstgörande posttjenstemän, som icke hafva förmåga att bedöma de
i sådant hänseende inverkande omständigheter.
Man har vidare erinrat, att lotteriannonser skulle kunna i viss
mån insmygas i ledande artiklar uti en tidning, så att der på ett
fint sätt gifves tillkänna hvar lotter kunna få köpas. Det kan väl
vara möjligt, men dylika meddelanden tränga dock icke så djupt ned
till folket som de stora annonserna.
Här i Sverige har på senare tiden också uppstått ett slags in¬
hemskt lotteri genom fördelning af premier och penningesummor vid
prenumeration å tidningar och tidskrifter. Enligt min åsigt är denna
fördelning ett komplett lotteri. Det är visserligen sant, att man för
sina utgifna penningar erhåller eu tidning eller tidskrift, men på sam¬
ma gång kan man äfven, om lyckan är bevågen, få vinst och der-
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
('Forts.)
N;o 15.
10
Onsdagen den 3 Mars, f. ra.
Om förhud
■mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
/ o i tern annonser,
(Forts.)
uti ligger det lockande. Jag kan således icke inse annat än att ett
sådant sätt att gå till väga i sjelfva verket är blott ett kringgående
af lotteriförbudet, och den tidning eller tidskrift, som på grund af
sitt innehåll icke kan bära sig och erhålla tillräckligt prenumeranter,
kan ej hafva rätt att, för att förtjena betydliga belopp, få med sig
förena ett lotteri, hvilket eljest inom landet är förbjudet.
För min del instämmer jag i reservanternas förslag.
Herr Rundgren: Då Utskottet förklarat sig dela motionärens
åsigt om det skadliga i lotterispelet och till fullo erkänner det väl¬
menande i motionens syfte, så borde deraf kunna dragas den slutsats
att Utskottet skulle genom sitt betänkande hafva sökt befordra hvad
som i sitt syfte är välmenande samt föreslå någon utväg till mot¬
verkande af det som Utskottet erkänner vara skadligt. Men i stället
säger Utskottet, att dess öfverensstämmelse med motionären icke sträc¬
ker sig längre, och man måste då erkänna att denna öfverensstäm¬
melse icke till mycket gagnar.
Här har ånyo upprepats hvad förut så många gånger blifvit
sagdt, då det varit fråga att söka stäfja det ofog som drifves från
utländska lotterifirmors sida, nemligen att ett förbud emot dessa tid¬
ningars spridning skulle vara stridande mot tryckfrihetsförordningen.
Det har redan förut under diskussionen blifvit visadt, att det alldeles
icke är meningen att lägga något hinder för sådana lotteriannonsers
införande i tidningarne — och det vore väl endast i så fall man
skulle kunna komma i strid med grundlagen — utan att frågan här
endast är att söka hindra sådana tidningars fria spridande bland all¬
mänheten.
Den ärade ordföranden i Bevillnings-Utskottet omnämnde, att
Generalpoststyrelsen utfärdat förbud mot vissa slag af brefkort, d. v. s.
förbud att genom Postverkets försorg befordra brefkort, på hvilka
tryckta tillkännagifvanden finnas fastade. Hvad han dermed velat
för sin åsigt bevisa, kan jag icke förstå. Man skulle väl snarare
kunna säga, att Poststyrelsen här ingripit i strid med tryckfrihetsför¬
ordningen, ty denna förordning förbjuder ju icke tryckandet af sådana
små lappar, som kunna fästas vid brefkorten. Men ingen har det
oaktadt påstått, att Poststyrelsen genom förhindrande af deras sprid¬
ning kommit i strid med tryckfrihetslagen. Argumentet mot motio¬
nen från tryckfrihetslagen är således i sjelfva verket mera skenbart
än verkligt.
Den ärade ordföranden i Bevillnings-Utskottet framdrog vidare
under sitt försvar för Utskottets betänkande åtskilliga bevisningar,
som alldeles icke rörde denna sak. Han sade bland annat, att samma
tidning jemte lotteriannonser äfven kan innehålla flera andra vigtiga
meddelanden och att det af denna orsak vore orätt att förhindra tid¬
ningens spridande. Men om nu utgifvaren af en tidning vet, att spri¬
dandet af densamma hindras derigenom att han deri intagit en lot¬
teriannons, får han ju sjelf stå sitt kast, för så vidt han icke aktar
ett sådant förbud.
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
11
N:t 15.
Vidare yttrade han, att i en tidning kunde finnas intagna lögn¬
aktiga notiser, utan att detta i någon mån lade hinder för tidningens
spridande, men att deremot en tidning, i hvilken en lotteriannons vore
införd, icke finge spridas. Månne detta har med denna saken att
skaffa?
Han sade äfven att man kunde eludera lagen genom att i tid-
ningarne införa rättegångsreferat, hvari infördes hela prospekten till
ett lotteri. Hetta är visserligen möjligt, men det lärer val höra till
sådana undantagsfall, som1 väl icke gerna kunna blifva annat än un¬
dantag. Utskottet och, såsom jag förmodar, samtlige ledamöter af
denna Kammare äro ju öfvertygade derom, att det skulle vara en vinst
för den stora allmänheten, om man kunde förhindra spridningen af
lotteriannonser. År det då icke skäl att nu åtminstone göra ett för¬
sök att stäfja ofoget? För min del instämmer jag likväl hvarken uti
hvad motionären eller hvad reservanterne föreslagit, emedan det utan
tvifvel, såsom äfven Utskottet sagt, skulle möta praktiska svårigheter
att a priori förbjuda spridandet af en tidning, i hvilken en lotteri¬
annons finnes införd. Jag har derför förestält mig, att den utväg man
i detta hänseende skulle taga, i händelse man verkligen har för afsigt
att nu stäfja detta onda, vore att förfara på samma sätt som i fråga
om korsbandsförsändelser. Det finnes nemligen icke någon föreskrift
som ovilkorligen ålägger posttjenstemännen att undersöka hvarje kors-
bandsförsändelse. Men om en korsbandsförsändelse innehåller något
handskrifvet, som icke får deri intagas, och detta icke på afsändnings-
orten upptäckes, finnes ingenting som lägger hinder i vägen för under¬
söknings verkställande, då försändelsen ankommit till adressorten. Jag
föreställer mig derföre att man skulle kunna göra samma bestämmelse
för tidningar som i afseende på korsbandsförsändelser, nemligen att
stadga förbud för deras befordran genom Postverket, derest lotteri¬
annonser funnes deri intagna.
Då en ansvarig tidningsutgifvare inlemnar sin tidning på posten
för befordran, anses han gå i god för att någon lotteriannons icke
finnes i tidningen införd. Sänder han likväl med posten en tid¬
ning, i hvilken en sådan annons finnes intagen, må han stånda samma
ansvar som den person, hvilken afsänder en korsbandsförsändelse, inne¬
hållande meddelande af otillåten beskaffenhet.
Derigenom förfaller den anmärkning som här blifvit gjord, nem¬
ligen att det icke skulle stå i posttjenstemännens förmåga att kon¬
trollera alla de tidningar, som till postverket för befordran öfverlemnas,
tv bland alla de många postanstalter, som finnas i riket, måste det väl
alltid vara någon, som upptäcker, huruvida uti någon med posten be¬
fordrad tidning finnes någon lotteriannons intagen. Jag vill derför
för min del yrka att betänkandet till Utskottet återremitteras, samt
att Utskottet utarbetar ett förslag i det syfte nu af mig blifvit fram-
stäldt.
Herr Gasslander: Äfven jag hade tänkt att begära detta ut¬
låtandes återremiss till Bevillnings-Utskottet, men jag hade tänkt att
göra det på något olika grunder än den siste ärade talaren. Nu vill jag
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
M:o 15.
12
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser,
(Forts.)
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
för egen del icke klandra de tidningsutgifvare, som under nuvarande
förhållanden i sina tidningar införa lotteriannonser, tj en tiduings-
utgifvare har enligt gällande bestämmelser ingenting annat att tillse, än
att hans tidning blott innehåller sådant som är tillåtet enligt tryck¬
frihetsförordningen. Men nu förekommer det mig i denna fråga att
Utskottet icke tänkt särdeles högt om våra tidningsutgifvare, då nem¬
ligen Utskottet framstält den ganska nedsättande förutsättningen, att,
om detta förslag skulle vinna framgång, en tidningsutgifvare skulle
kunna fälla på den idén att utgifva samma tidning i två upplagor,
den ena innehållande lotteriannonser, den andra deremot icke, för att
derigenom kringgå lagen eller åtminstone försvåra dess tillämpning.
Icke heller tror jag att en tidningsutgifvare, som nu anser sig kunna
i annonsafdelningen intaga lotteriannonser, skulle vara lika benägen
att i sin tidnings textafdelning söka bidraga till att göra lotteriet
kändt. Mig förefaller denna sak ganska enkel. Jag tror att man
vid bedömande af densamma kan uppställa denna fråga: egen staten
att bestämma vilkoren för tidningars postbefordran? Detta tror jag
vara ostridigt. Om nu staten eger denna rättighet, så synes mig frå¬
gan sönderfalla i två afdelningar, den ena angående sådana tidningar,
som sändas under korsband, och den andra rörande dem, hvilkas post¬
befordran sker genom prenumeration.
Hvad angår tidningsförsändelser under band, så synes mig derom
vara på tillfredsställande sätt stadgadt; ty då det finnes en förordning,
som förbjuder att skicka sådana trycksaker under band, som inne¬
hålla lotteriannonser, så torde väl tidningar, som innehålla lotteri¬
annonser, icke kunna anses heligare än andra tryckalster.
Hvad deremot angår frågan om den postbefordran, som sker ge¬
nom prenumeration, så synes mig saken hafva en sida, hvilken här
icke blifvit vidrörd, nemligen prenumerantens rätt. När han har pre¬
numererat på ett postkontor på sin tidning, så skulle hela prenumera¬
tionen kunna tillintetgöras derigenom att en tidning innehölle lotteri-
annonser, ty då vore postverket berättigadt att icke befordra tidningen.
Jag tror att man ganska lätt skulle kunna förekomma denna dilemma,
om det nemligen bestämdes att, derest en tidning intoge lotteriannon¬
ser, postverkets rätt och skyldighet att å den tidningen mottaga vidare
prenumeration upphörde under den tid som för hvarje fall pröfvades
lämplig. Det skulle naturligtvis dervid tilläggas, att postverkets för¬
bindelser i följd af redan emottagen prenumeration derigenom icke
rubbades. Om man meddelade ett sådant stadgande, hvilket jag tror
icke skulle komma att inverka på hvarken tryckfriheten eller andra
bestående förhållanden, så skulle följden blifva att den tidning, som
ansåge lämpligt att införa lotteriannonser, icke finge komma i åtnju¬
tande af förmånen att få sina exemplar försända med posten.
På det att Utskottet må blifva satt i tillfälle att öfverväga om
icke det syftemål, Utskottet sjelf anser vara godt, må kunna på detta
sätt vinnas, yrkar jag återremiss af detta betänkande, och jag gör det
så mycket hellre som jag för min del önskar framgång åt den motion,
som af Herr Adlercreutz har blifvit väckt, och vid hvars behandling
man kan komma i tillfälle att pröfva och se, huruvida Konstitutions-
Onsdagen den o Mars, £. m.
13
N:o 15,
Utskottet kan lösa denna fråga genom en ändring i tryckfrihetsför- Om förbud
ordningen och huruvida det kan framlägga ett antagligt förslag i detta nwt he.fordron
hänseende; ty i sådant fall vore en lagstiftning i den rigtning, hvar- -idningaf som
om nu är fråga, icke så särdeles behöflig. Skulle det deremot visa innehålla
sig, att den föreslagna grundlagsförändringen icke kan på föreslaget lotteri-annonser.
sätt åstadkommas, så tror jag dock att ett mycket stort steg vore G'orts-)
vunnet, om ett förslag i den rigtning, som jag nu framstält, kunde
vinna framgång.
Jag hemställer att Utskottets utlåtande måtte för vidare behand¬
ling till Utskottet återförvisas och anhåller hos Herr Talmannen om .
proposition å detta yrkande.
Häruti förenade sig Herr Abraham Rundbäck.
Herr Hedlund: Då den talare på stockholmsbänken — den
ärade ordföranden i Bevillnings-Utskottet, — som yttrat sig i frågan,
framhållit, efter mitt förmenande, så kraftiga och oomkuilkastliga skäl
för Utskottets betänkande och mot motionen, att jag näppeligen hade
trott att desamma skulle kunna gendrifvas, hade jag icke ämnat be¬
gära ordet, huru intresserad jag än, dels i min egenskap af tidnings-
utgifvare och dels såsom eu ledamot i Utskottet, är af denna fråga.
Emellertid hafva här fälts åtskilliga yttranden, som föranleda mig att
för en stund taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Grundlagsenligheten af det föreslagna förbudet mot befordrande
med posten af tidningar, som innehålla lotteriannonser, har af några
talare blifvit förbisedd, oaktadt den blifvit af Friherre Fock tydligt
vidrörd. Han citerade grundlagens ord, som innehålla att inga andra
hinder för tryckta skrifters afyttring få finnas än de, som grundlagen
uppställer. Nu lär väl spridning med posten vara ett af de allra
vigtigaste medel för tryckta skrifters afyttring, och om man derför
vill förhindra denna spridning, bryter man ju mot grundlagens tydliga
föreskrift. Man må nu anse förslaget huru välmenande som helst,
så torde dock alltid en svensk medborgare och riksdagsman rygga till
baka för att träda för nära en så tydlig grundlagsbestämmelse.
Jag skall bedja att ytterligare få påpeka några omständigheter rö¬
rande förslagets praktiska sida. Friherre Fock har vidrört svårighe¬
ten för tjenstemänneu att afgöra, hvad som vore att hänföra till lotteri¬
annonser eller icke. Den ärade talaren från Grenna trodde deremot,
att det icke skulle finnas någon posttjensteman, som vore så illa
lottad, att han icke skulle kunna bedöma detta. Jag ber att få visa
den ärade talaren, med ledning af hans eget yttrande, i hvilken svå¬
righet han kan bringa tjenstemännen.
Han sade att tidskrifter, som utgifvas med tillägg af vissa pre¬
mieförmåner, vore, efter hans åsigt, att hänföra till lotteri. Men
högsta domstolen bär varit af en annan mening i detta fall. Tänkorn
oss nu att en posttjensteman blifver försatt i den ställningen att nöd¬
gas skilja emellan högsta domstolens och den ärade representantens
åsigt, — och han måste utan tvifvel råka i en ganska stor förlä¬
genhet.
W:o 15.
14
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran
med post af
■ idningar, .50?/
Innehålla
lutter (annonser
(Forts.)
Mycket annat skalle kunna anföras i nämnda hänseende. Så
t. ex. utkommer ett nummer af svenska Posttidningen, innehållande
, listor öfver utdragna premieobligationer. Är icke detta att hänföra
till lotteri, lika väl som trots något annat? Och dylika meddelanden
• låter staten icke blott sändas med posten, utan till och med meddelas
i en tidning, som har särskild auktoritet inom statsförvaltningen, hvar¬
till kommer att sjelfva förrättningen härmed sker genom statens egna
funktionärer.
I sammanhang härmed ber jag att få lemna ett litet bidrag till
iotteriannonseringens historia. I den tidning, som jag utgifver, into-
gos för några år tillbaka inga lotte riannonser. Så började statens
premielotteri, och, sedan från flera håll anmärkts, att tidningen icke
innehöll några annonser derom, då det dock var en svenska statens
egen lotteriaffär, blefvo dylika annonser intagna. I deras spår följde
annonser om åtskilliga andra statslotterier, såsom t. ex. staden Bucha-
rests premielotteri m. fl. Då det emellertid blef bekant att åtskilliga
s. k. promesser, deri fördelarne af dessa lotterier förespeglades, voro af
särdeles tvetydig beskaffenhet, anmodades personer, som förstodo sig på
saken, att taga reda på, hvilka som voro verkliga promesser eller icke,,
och härefter upptog tidningen endast sådane, hvilkas trovärdighet var
utom allt tvifvel.
Jag har således eu gång kunnat från riksdagsbänken säga, att
jag icke vore opartisk i denna fråga, emedan uti den af mig utgifna
tidningen lotteriannonser införts. Men nu mera är jag det, emedan
tidningen icke vidare innehåller dylika annonser.
Men jag återgår till hvad jag nyss talade om. Nästa steg var
då att ur tidningen utdöma alla slags lotteriannonser, äfven dem, som
rörde svenska staten. Dock bibehöllos några annonser om lotterier,
inrättade för välgörande ändamål, såsom t. ex. det i Köpenhamn in¬
rättade till förmån för eu idiotanstalt. Men slutligen utdömdes äfven
dessa annonser, och sedan dess har icke, så vidt jag känner, i min
tidning förekommit någon annons af ifrågavarande slag.
Hvilken makt har nu åstadkommit detta? Verkligen mindre tron
på att dessa annonser äro så vådliga, än den allmänna opinionen,,
den sedliga opinionen, för hvilken jag har stor respekt, emedan jag
icke anser mig böra vara rädd om mitt heliga prerogativ gent emot
denna opinion. Jag anser, som sagdt, dessa annonser icke vara på
långt när så farliga, som de lotterikollektörers tillvägagående, hvilka
uti bref kringsända tryckta kuvert med åtföljande reqvisitionssedlar,.
å hvilka man blott har att ifylla sitt namn, hvarefter de tillika med
det erforderliga penningebeloppet uti kuverten återsändas till kollek¬
tören, då man erhåller de lotter man önskar. Sådana bref spridas i
tusentals exemplar, oaktadt postverket förbjudit deras försändande
under korsband.
Dessa, som utsändas i tusentals exemplar, är det som locka folk
in på lotterispel, ty de erbjuda eu så beqväm utväg, och i jemförelse
härmed betyda tidningarnes lotteriannonser ganska litet. Detta be¬
visas äfven deraf, att, fastän här i hufvudstaden finnas åtskilliga tid¬
ningar, som införa lotteriannonser, och deribland äfven en och annan
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
15
N:o 15.
med rätt stor spridning, antalet af dylika annonser dock på det hela Om förbud
är ganska ringa. Hvad som här för mig är hufvudsaken är att, så- mo! /,eJordraf
som äfven Utskottet i sitt betänkande framhållit, ingenting är för ett
folks frihet farligare, än om åt de administrativa myndigheterna in- innehålla
rymmes rättighet att göra ingrepp i medborgarnes fria görande och lotteri annonm-„
låtande. Kan det väl då vara lämpligt, att Riksdagen, såsom här C1'01'48-)
blifvit föreslaget, sjelf genom en skrifvelse skulle lemna Kongl. Maj:t
i uppdrag att på den ekonomiska och administrativa lagstiftningens
väg göra ett så djupt intrång i svenska folkets frihet, som en in¬
skränkning i rättigheten att få tryckalster befordrade med allmänna
posten skulle innebära? Man hade då, såsom Friherre Fock anmärkte,
tagit första steget på en ganska farlig väg.
Det nästa blefve måhända att på samma sätt söka förekomma
spridandet af samhällsupplösande läror och mera sådant. Dessutom
ber jag att få erinra, att det gifves äfven andra än lotteriannonser,
som kunna vara farliga. Sådana äro t. ex. annonser om böcker med
osedligt innehåll. Det har redan varit föremål för samråd tidnings-
utgifvare emellan, huruvida man borde neka att mottaga dylika an¬
nonser, och såvida man vet af att en bok är till sitt innehåll osedlig,
så införas nu mera icke annonser af detta slag i den tidning, för
hvilken jag är utgifvare och ansvarig redaktör. Och det finnes äfven
andra farliga saker än lotterier. Jag tillåter mig i detta afseende
nämna förtärandet af bränvin, hvilket, enligt min öfvertygelse, är en
vida djupare källa till olyckor än någonsin lotterispelet. Men skall
man väl derföre inhibera alla annonser om bränvin, skall man ur
börsnoteringarne, som offentliggöras, utesluta priserna å denna vara?
Jag tror med ett ord, att ett bifall till motionen skulle framkalla så
stora praktiska svårigheter, att det icke är skäl att utsätta vare sig
postverket eller någon annan myndighet för nödvändigheten att i det
ifrågasatta afseendet utöfva någon granskningssyldighet.
Jag vill äfven söka att bemöta ett annat argument, som af en
talare blifvit åberopadt till stöd för motionen. Han påstod nemligen,
att staten eget' obestridlig rätt att bestämma vilkoren för postbefor-
dringen. För min del vågar jag draga den saken ganska starkt i
tvifvelsmål. Det är visserligen sant, att staten på sätt och vis egen
rätt att göra allt hvad den vill och kan göra. Men i denna sak.
liksom i beskattningsfrågor, anser jag att staten icke bör göra an¬
nat än hvad den rätteligen kan göra. I min tanke bör staten derföre
för befordringen vare sig med post eller jernvägar icke göra andra
inskränkningar, än som betingas af nödvändigheten att tillgodose dessa
anstalters egen säkerhet. Sålunda är staten fullkomligt i sin goda rätt,
då den förbjuder att på jernväg befordra dynamit, eller att begagna
posten för försändningar af explosiva ämnen. Men deremot hyser
jag stora tvifvelsmål i fråga om statens rätt att meddela föreskrifter
i afseende på innehållet af de försändelser, som med posten befordras.
Den omständigheten att hos oss jernvägar och post skötas af staten
kan icke i detta fall åt dem förläna andra rättigheter, än om dessa an¬
stalter egdes af enskilde; och jag betvifla!' att man skulle vilja tiller¬
känna ett enskildt bolag en sådan vidsträckt rättighet, som man nu
N:o 15.
16
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran
med post of
tidningar, som
innehålla
■lotteriannonser.
(Forts.)
ifrågasatt att lemna åt staten. Lika väl som skurkar få begagna
jernvägarne ej mindre än hederligt folk, på samma sätt kan det icke
förekommas att posten befordrar osedliga försändelser likaväl som
sedliga. Dessa anstalter äro endast kommunikationsmedel, som icke
få begagnas till någon slags censur. Såvidt jag känner, finnes det icke
heller något land i verlden, icke ens bland de mest despotiskt styrda,
der man af post och jernvägar gör ett sådant bruk, som här blifvit
ifrågasatt. Visserligen har det i Ryssland och äfven fordom i Frank¬
rike, då detta land var i händerna på en despotisk styrelse, inträffat,
att förbud utfärdats mot spridningen af vissa tidningar, men dessa
förbud afsågo då endast spridningen genom försäljning på gatorna,
men icke har jag hört omtalas något förbud mot tidningars befor¬
dran med posten; det skulle nemligen vara detsamma som att lägga
dem under beslag eller förbjuda deras utgifning. Det blefve således
det fria svenska folkets representanter, som komme att taga initia¬
tivet till en sådan lagstiftning, om motionen bifölles.
Emellertid vill jag upprigtigt bekänna, att jag väl insett det väl¬
menande i motionärens förslag, men det är icke allt välmenande som
är förståndigt, det kan man se såväl af denna motion som af en del
resonnementer, som vi i dag fått höra. Men för den som lagstiftar
är det af vigt att taga hänsyn till hvad som är förståndigt och praktiskt.
Såsom ett skäl, hvarföre man borde bifalla motionen, har äfven
anförts, att ett förbud, sådant som motionären föreslagit, skulle, om
det komme till stånd, afskräcka utgifvare af tidningar från att deri
införa lotteriannonser. För min del vill jag dock icke vara med om
att skrifva lagar i ändamål att de skola tjenstgöra som fogelskräm-
mor, allrahelst som jag är öfvertygad, att det skulle gå med dem
som med andra fogelskrämmor, att när man väl blifvit van vid dem,
de icke längre skrämma.
Men härtill kommer, att mången, som nu under inflytande af
moraliskt tryck afhåller sig från att i sin tidning införa dylika annon¬
ser, deremot skulle, om detta förslag antoges, af ren harm öfver det
orättfärdiga deri icke tveka att söka kringgå den nya lagen. Jag är
sjelf tidningsutgifvare och tänker intet ondt om tidningsredaktörer;
men jag känner det menskliga lynnet och vet, att det uppreser sig
emot det, som är orättfärdigt, så att man vid sådana tillfällen lätt
förledes, till hvad man under andra förhållanden icke skulle göra.
Herr Friherre Fock antyddde en möjlighet-att kringgå den nya lagen.
Jag skulle för min del kunna uppräkna många dylika sätt, men vill
icke för närvarande förråda hemligheten, utan dröjer dermed till fram¬
tida lägligare tillfälle. Jag hoppas emellertid, att Kammaren på de
skäl, som äro anförda, och framför allt med hänsyn till grundlagens
allvarliga förbud emot hvarje hinder för tryckfriheten, måtte bifalla
Utskottets förslag och göra detta så grundligt, att en sådan välme¬
nande, men tillika oförståndig motion som den nu ifrågavarande aldrig
måtte komma att åter väckas till lif.
Herr Torpadie: Då jag nu går att yrka bifall till Utskottets
betänkande, så hoppas jag att icke derför blifva ansedd såsom vän
Onsdagen den 3 Mars, f, m.
17
N:o 15.
till de mycket omtalade lotteriannonserna. Jag ser dem tvärtom för
min ringa del med mycket missnöje och är villig att göra allt, hvad
lagligen göres kan, för att undertrycka dem. Men huru stor fiende
jag än är till dessa annonser, är jag dock ännu större vän af grund¬
lagen och icke minst af Tryckfrihetsförordningen; och då, på sätt Herr
Granlund erinrat, här väl icke är fråga om att förhindra annonsernas
tryckning i tidningarne, men väl deras spridning, så synes mig motio¬
närens förslag träda grundlagens stadganden närmare, än som åtmin¬
stone jag för min del vill vara med om. Låt vara att i dag blott bi¬
fråga om lotteriannonser. En annan gång kan det gälla andra till-
kännagifvanden, hvilka kunna vara misshagliga för det då herskande
partiet, och som måhända kunde begagna sig af en viss rörelse i sin¬
nena för att få ett förbud om spridning genom posten af dessa tid¬
ningar, derför att de innehölle dylika annonser.
Jag har dessutom ett annat skäl för bifall till Utskottets Betän¬
kande, nemligen att jag icke vill lemna den föreslagna indragnings-
makten i händerna på vare sig Kongl. Generalpoststyrelsen eller dess
tjenstemän. Oberäknadt svårigheten att i hvarje särskild! fäll afgöra,
om eu annons vore att hänföra under rubriken “lotteriannonser1*
■eller icke, tillkommer äfven en annan omständighet, som måste be¬
aktas, nemligen det hinder i tjenstemännens arbeten, som härigenom
skulle uppstå, och det omöjliga uti att ständigt noggrant fullgöra den
i lag föreskrifna granskningsskyldigheten. De pligttrogna tjenstemän-
nen skulle slappas i tjenstenit af harm öfver en lag, den man icke
med bästa vilja i verlden kunde efterlefva, och de tjenstemän, som
till äfventyrs redan förut vore slappa, skulle härigenom blifva det
ännu mera.
Den ärade reservant, som först hade ordet, yttrade, att äfven
om ett grundlagsstadgande, som med straff beläde införandet af lotteri¬
annonser i tryckta skrifter, komme till stånd, skulle den af honom
förordade lagen dock fortfarande kunna tjena såsom supplement till
den förra. Det torde vara för tidigt att afgöra, huruvida icke stad¬
gandet i och för sig kunde vara till fyllest. Jag hyser den aktning
för vår svenska tidningspress, att jag vågar hoppas att, om införandet
i tidningarne af lotteriannonser blefve i grundlag förbjudet, man snart
skulle få se dem försvinna. Men äfven om så icke skulle blifva för¬
hållandet, tror jag i alla händelser, Herr Talman, att det är med en
sund lagstiftning förenligt, att först stifta den hufvudsakliga och
väsentliga lagen och sedermera den lag som dertill skall utgöra ett
supplement. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Svensén instämde med Herr Torpadie.
Herr Wigardt: Ehuru jag fullt erkänner det goda syftet i motio¬
närens föreliggande förslag och verkligen skulle önska de utländska
lotteriannonsernas afskaffande ur vår tidningspress, måste jag dock
medgifva att det resultat, hvartill Utskottet i den nu föreliggande frå¬
gan kommit, är det enda rätta och för tillfället det enda möjliga.
Reservanterna hafva för visso på sanningens och öfvertygelsens väg,
Andra Kammarens Prat. 1880. N:o 15. 2
Om förbud
mot befordran
■med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser
(Fort
N:o 15.
18
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
hvilken ofta är knagglig här i verlden, framlagt ett förslag, som skulle
förekomma spridning af lotteriannonser. Men min öfvertygelse är, att
om detta förslag blefve antaget, det endast föga skulle bidraga till
det ondas hämmande; och hvad som kunde vinnas dermed, vore huf¬
vudsakligen afskaffandet af den premiering, hvaraf vissa tidskrifter
begagna sig för att locka prenumeranter. Här har antydts, att så¬
dana månadsskrifter vore mycket skadliga och att deras premieutdel¬
ningar hade karakteren af lotterispel. Må vara att dessa tidskrifters
utgifvare hafva genom dylika utdelningar af vissa vinster förskaffat
sig ett ökadt antal prenumeranter; men erkännas måste äfven, att
dessa tidskrifter, som tränga ända ned till de djupa lederna af fol¬
ket, hafva icke obetydligt befordrat civilisationen; och jag tror, att,
om man helt och hållet skulle förbjuda deras spridande, det vore att
kasta ifrån sig den äkta perlan för att gripa efter glasbiten. Om för¬
bud mot lotteriannonsers införande i tidningar skulle utfärdas, tror
jag också att politik komme att inblandas i denna sak och att det
blefve fråga om tidningars indragande och mycket annat. Jag vill
icke nu yttra något vidare härom, men äfven ur denna synpunkt an¬
ser jag det vara oklokt att utfärda ett dylikt förbud.
Jag inskränker mig derför till att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Hammarskjöld: Det har under denna debatt blifvit sagdt,
att Bevillnings-Utskottet skulle tänka lågt om den svenska pressen.
Jag vet icke hvilka tankar Utskottet i detta afseende har, men om
det icke skulle odeladt tänka godt om den svenska pressen i fråga
om lotteriannonserna, så förefaller det mig, som om Utskottet skulle
kunna åberopa ett och annat till sin ursäkt. Det är i Sverige för¬
bjudet att annat än i vissa undantagsfall inrätta lotterier och försälja
lotter till sådana. Den, som nu kungör annonser om försäljning af
lotter, gör sig derför delaktig — åtminstone moraliskt delaktig — i
något som lagen förbjuder. Att så göra brukar man i allmänhet icke
anse vara vackert, så mycket mindre som det temligen allmänt er¬
kännes, att dessa lotterier äro ett förderf för vårt folk i ekonomiskt
afseende, ej blott derigenom att de draga en massa penningar ur lan¬
det, utan äfven derigenom att de gynna och uppamma en spelpassion
till skada för det ärliga och arbetsamma sträfvandet att förtjena sitt
bröd och grundlägga förmögenhet. När man — säger jag — gör
sig delaktig i en gerning, som temligen allmänt erkännes hafva detta
syftemål, så synes man icke vara en som är värd att tänkas synner¬
ligen högt om.
Pressen har eu stor uppgift. Det talas med rätta om att den
är till för att upplysa och uppfostra folket; men skall det vara att
upplysa och uppfostra folket, att göra sig delaktig i spridande af så¬
dant, som lagen förbjuder och som dessutom är till skada, då har jag
mina egna tankar om hvad det är att upplysa och förbättra. Åtmin¬
stone kan jag icke dela den mening, som vissa af pressens represen¬
tanter i denna del synas hysa. När det nu visar sig att vissa af
pressens representanter i detta afseende icke rätt fattat sin pligt, så
skulle jag gerna vilja vara med om en åtgärd, hvarigenom hinder la-
Onsdagen den 3 Mars, f. ir:.
19
N:o 15.
des för spridandet genom pressen af lotteriannonser. Deraf följer dock
icke, att jag vill vara med om det förslag, som nu föreligger. Jag
har visserligen icke blifvit öfvertygad derom, att vår nu gällande Tryck¬
frihetsförordning skulle direkt stå i vägen för en åtgärd, sådan som
den nu föreliggande. Men jag måste å andra sidan säga, att ett bi¬
fall till motionen eller reservationen skulle indirekt stå i strid mot
vår tryckfrihetslags anda.
Det kan icke bestridas, att för en tidning möjligheten att blifva
spridd är ett ytterst vigtigt lifsvilkor. Om man derför förbjuder sprid¬
ningen genom postverket, blir denna möjlighet väsentligt förminskad.
Att nu således vilja lägga hinder i vägen för spridande, genom post¬
verkets försorg, af tryckalster, hvilka Tryckfrihetsförordningen förklarar
få spridas, är tydligen stridande mot Tryckfrihetsförordningens anda, om
ock icke mot dess bokstaf. Så synes mig förhållandet äfven vara med
det förslag, som under debatten blifvit framstäldt och med anledning
hvaraf man yrkat en återremiss.
Af detta skäl: emedan motionen, åtminstone sådan den nu är
affattad, står i strid mot Tryckfrihetsförordningens anda, kan jag icke
instämma med motionären eller reservanterna, utan måste förena mig
i det slut, hvartill Utskottet kommit.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Hvad sjelfva den sak beträffar
hvarom Herr Berg motionerat, hyser jag i likhet med många andra
talare den önskan att lotterierna och lotterispelet skulle upphöra;
men detta torde dock höra till de fromma önskningarne. Jag tror
att lotterispelet, hvad man än må göra till dess förebyggande, ändå
kommer att fortfara. Men staten kan ju, på samma grund som t. ex.
kortspel beskattas genom kortstämpel, äfven belägga lotterispel med
skatt, såsom fallet är i andra länder. Att helt och hållet förbjuda
det för vårt land, tror jag nästan vara oklokt.
Hvad nu beträffar det sätt, på kvilket Bevillnings-Utskottet be¬
handlat föreliggande fråga, anser jag att Utskottet sökt att bevisa
mer än det i sjelfva verket kan bevisa, beträffande de hinder, som
skulle förefinnas i grundlagen.
Jag tror, att om man ville försöka att förhindra utgifvande af
sådana tidningsnummer, i hvilka lotteriannonser finnas införda, man
derigenom skulle träda tryckfrihetslagens föreskrifter för nära; men
att man icke gör det genom att förbjuda staten att medverka till
befordrande af deras spridning, skall jag visa endast med det exemplet,
att, om svenska staten skulle vilja helt och hållet indraga postverket,
ingen skulle kunna påstå att något hinder derför förefunnes i tryck¬
frihetslagen. Jag anser derför att likasom tidningsutgifvares rätt att
sprida sin tidning, äfven med lotteriannonser, är gifven enligt tryck¬
frihetslagen, så är ock statens rätt att neka att hjelpa till med sprid¬
ningen genom sitt postverk gifven och klar.
Hvad den praktiska tillämpningen af motionärens förslag beträf¬
far, så tror jag att beträffande den i fråga satta skyldigheten för
posttjenstemännen att tillse, huruvida tidningar, som inlemnades för
postbefordran, innehölle lotteriannonser eller ej, Utskottet har rätt i
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
N;o 15.
20
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud sina derom uttalade åsigter, utom andra betänkligheter, som deremot
mot btjordras kunna anföras, ehuru man visserligen redan inslagit på denna väg
tidningar Torn Senom det förbud, som förefinnes att i korsband försända skrifter,
innehålla som innehålla lotteriannonser.
lotteriannonser. Då Utskottet uttalar den åsigt, hvilken äfven delas af reservan-
(Forts.) terna, att förslaget afsåge en åtgärd, som folie under området för
Konungens administrativa lagstiftningsmakt, så hade Utskottet, i en¬
lighet med denna åsigt, icke bort företaga motionen till behandling,
utan, jemlikt gällande arbetsordning, återlemna densamma. Emeller¬
tid, då motionären påyrkat ändring i en författning eller ett stad¬
gande, som tillkommit genom båda statsmakternas beslut, så vill jag
icke klandra Utskottet, derför att det icke återlemna! motionen. Nu
tror jag att det skulle vara mest praktiskt handladt att åter remit¬
tera förslaget till Utskottet, emedan ännu en eller två motioner i före¬
varande syfte föreligga till behandling. Jag vill icke på förhand ut¬
tala min åsigt beträffande dessa; men man finner häraf vigten utaf
att frågor af enahanda art, så vidt möjligt är, af samma Utskott be¬
handlas, och på det man ej nu må blifva förhindrad att rätt pröfva
dessa senare förslag, ber jag att endast på detta skäl få yrka åter-
remiss.
Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen öf¬
vertag ledningen af Kammarens förhandlingar samt lemnade ordet till:
Herr Rundgren, som yttrade: Jag skall inskränka mig till att
upptaga den förklaring, som nyss afgifvits, eller att, om än motionä¬
rens och reservanternas förslag icke direkt stå i strid mot grund¬
lagens bestämmelser, de dock indirekt ingripa deri, emedan uppen¬
bart vore att för en skrifts framgång dess obehindrade spridning är
af synnerlig vigt och att således, om hinder uppställas för dess sprid¬
ning, detta indirekt blir stridande mot grundlagen. Är detta eu san¬
ning, då skulle man ock kunna utsträcka detta till att säga, att för
hvarje skrift, för hvarje tryckalster, som utgifves, synnerlig vigt ligger
vid deras spridning och att således hvarje hinder i detta hänseende
är något, som strider mot grundlagen. Nu finnes det emellertid inga skrif¬
ter, som, på samma sätt som tidningar och tidskrifter, få spridas genom
posten. Månne man nu vill säga att detta är något, som indirekt
strider mot grundlagen? Jag tror att man icke behöfver något annat
argument för att tydligt ådagalägga, att ett hinder mot lotteriannon¬
sers fria spridande hvarken direkt eller indirekt står i strid mot grund¬
lagen. Det är också eu annan sak, som jag måhända i sammanhang
dermed bör såga, emedan det rör den mycket omtalade spridningen.
Den ärade representanten från Göteborg yttrade nemligen, att i Frank¬
rike och äfven på åtskilliga andra ställen det hade förekommit för¬
bud mot tidningars spridning på gatorna, men icke med posten. För
honom kan det dock omöjligen vara obekant, att i Frankrike, Tysk¬
land, Ryssland och kanske äfven andra länder förbudet mot vissa ut¬
ländska tidningars spridande är alldeles absolut och således gällande
i mycket vidsträcktare mån, än hvad som här är afsedt. Jag före-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
21
N:o 15.
ställer mig att, då alla äro ense derom, att dessa ifrågavarande lotteri- Om förbud
annonser äro ett ofog, som bör stäfjas, man jemväl icke bör nöja motdbe^fr“f
sig med det rena afslag, Utskottet föreslagit, utan att man åtminstone tidninga7, som
bör tillstyrka återremiss till Utskottet, på det Utskottet må uttänka innehålla
någon utväg för att vinna det mål, motionen åsvftar. lotterianmvser.
8 ‘ (Ports.)
Herr Eken man: Sedan jag begärde ordet,-hafva åtskilliga talare
yttrat sig i samma syfte som jag ämnat och jag har således anled¬
ning att fatta mig ganska kort.
De skäl, som hufvudsakligen blifvit anförda till försvar för Ut¬
skottets afstyrkande hemställan, synas mig hafva varit dels det, att
motionärens förslag skulle innebära någonting stridande emot Tryck¬
frihetsförordningens föreskrifter och dels att den föreslagna censure-
ringen skulle för posttjenstemännen medföra stora svårigheter.
Hvad beträffar det första af dessa skäl, eller att motionen skulle
stå i strid med grundlagen, så ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå att detta förslag icke i ringaste mån berörer Tryckfrihetsför¬
ordningen. Det afser endast, så vidt jag förstår, att svenska post¬
verket, som är ett statens verk, icke skall biträda vid spridandet af
lotteriannonser, hvilka jag tror hela landet anser innebära tillkänna¬
gifvande om ett förderfligt företag, som tillika i svensk lag är belagdt
med straff.
Hvad härefter vidkommer det andra skälet eller de med censu-
reringen förknippade svårigheter, så torde detta skäl vara vederlagdt
genom den omständighet, att vi redan förut hafva förbud mot befor¬
dran med posterna af försändelser under band, innehållande lotteri-
prospekter m. m.; efter hvilket förbuds meddelande knappt något för¬
sök lär skett att bryta emot detsamma. Jag tror icke att det för
posttjenstemän bör vara svårare att kontrollera att icke tidningarne
innehålla lotteriannonser, än att icke sådana förekomma i korsbands-
försändelserna.
De af pressens försvarare, som vid detta tillfälle uttalat den
misstanken emot pressen att, om föreslaget antoges, man på bakvägar
skulle söka att kringgå förbudet, anser jag icke vara pressens verkliga
vänner. Jag hyser nemligen nog hög tanke om pressen, för att tro
att den icke skall på sådant sätt söka kringgå ett gällande lagbud.
Tvärtom är jag förvissad derom att med bifall till motionen man
skulle vinna clet syfte, att lotteriannonserna ej vidare skulle förekom¬
ma i våra tidningar och dermed det väsentligaste medlet för deras
publicerande tillintetgöras, hvilket åter måste medföra den följd att
deltagandet i lotterispelet minskades.
Som jag emellertid tror att motionärens och reservanternas syfte
bäst tillgodoses genom att biträda det af representanten från Karls¬
krona framstälda yrkandet om återremiss, inskränker jag mig till att
förena mig deruti.
Herr Fredricson: Ehuru alla kunna vara ense om det oskick,
som genom lotteriväsendet i allmänhet bedrifves, så lärer dock det¬
samma icke så lätt kunna utrotas; åtminstone bör detta ske på helt
N:o 15.
22
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om-förbud annat sätt än genom ändring af bestämmelserna i 4 § af gällande
"'m dhefnrfra? Tryckfrihetsförordning. Vi veta ja till exempel huru en massa tid-
tidningar, som ningar sändes med posten i paket till landsorten och sedermera der
innehålla sprides genom kolportörer och att tidningar, innehållande lotterian-
lotteriannonser. nonser, i Stockholm utdelas på gator och gränder samt utdelas i hu-
(Forts.) sen, utan att förut hafva gått genom posttjenstemännens händer, äfvenså
att tidningar spridas genom bref. Huru skall då den kontroll, som
här ifrågasättes, kunna åvägabringas?
Beträffande Herr Rundgrens yttrande att endast tidningar och
tidskrifter finge befordras genom posten, så vill jag fästa uppmärk¬
samheten derå, att en hel mängd andra saker befordras genom denna
anstalt.
Jag inskränker mig för öfrigt till att yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag ber till en början att få till
alla delar instämma uti de anmärkningar, med hvilka den ärade re¬
presentanten från Upsala inledde sitt anförande, och jag vill härtill
lägga, att jag skulle hafva instämt i det klander han sålunda uttalade
rörande pressens förhållande till denna sak, äfven om detta klander¬
värd mindre mildt formuleradt än det nu i sjelfva verket var.
För det andra ber jag att få göra den anmärkningen att, så
vidt jag förstår, man skäligen onödigt inblandat grundlagen i denna
sak genom att citera 12 mom. i 1 § Tryckfrihetsförordningen, som
förbjuder att för en skrifts föryttrande lägga andra hinder i vägen
än dem som i 4 § af samma lag föreskrifvas. Om detta förslag antoges,
har staten ju heller icke lagt något nytt hinder för en skrifts sprid¬
ning till dem, som nu i Tryckfrihetsförordningen föreskrifvas. Staten
säger ju endast härigenom till tidningsutgifvaren: sprid din tidning,
äfven med innehåll af lotteriannonser, så mycket du vill och orkar
åstadkomma; jag lemnar dock icke vidare min medverkan dertill, jag
blir icke din agent. Således är det för mig omöjligt att finna, att
motionärens förslag kan stå i någon strid emot Tryckfrihetsförord¬
ningen.
För det tredje vill jag säga, att de af Bevillnings-Utskottet an¬
förda så kallade praktiska skälen, eller svårigheterna vid tillämpningen
af motionärens förslag, synas mig väga litet eller intet i vågskålen.
När jag emellertid icke vill rösta för reservanternas förslag, för-
anledes jag dertill af följande skäl.
Svenska postverket är ett statsmonopol, lärer förmodligen alltid
så förblifva; någon anledning torde icke förefinnas att denna institu¬
tion hos oss skall ersättas af någon enskild entreprise. Detta stats¬
monopol är för landets såväl andliga som materiella samfärdsel så
ytterst vigtig!., att det är nödvändigt, att denna administrationsgren
är, jag vill icke säga indifferent för hvad den befordrar, men åtmin¬
stone i yttersta måtto opartisk.
Nu vet jag icke huru långt man en gång kan komma att gå på
den väg, der man skulle taga första steget med motionärens eller med
reservanternas förslag. Jag vet icke, huru långt man skulle kunna
Onsdagen den 8 Mars. f. m.
23
N:o 15.
komma under förändrade förhållanden, som jag icke vill förutsätta, Om förbud
än mindre karakterisera, men som jag dock måste hålla för möjliga;
och då jag icke vet detta, är jag tveksam i afseende på första steget. Xdmnl°al, »om
Jag vill icke, att man skall inträda på eu bana, på hvilken man möj- innehålla
ligen skulle komma derhän, att detta statsmonopol blefve ett inströ- MttrUmnonw.
ment i partilidelsens hand. Jag har äfven ett annat skäl, det nem¬
ligen att genom den motion, som af en ärad representant för Malmö
blifvit fräckt, rätta vägen för frågans lösning enligt mitt förmenande
är anvisad.
(Forts.'
Herr Liss Olof Larsson: När jag tog del af ifrågavarande väl
motiverade Utskottsbetänkande, trodde jag knappt att någon diskus¬
sion skulle uppstå i Kammaren angående denna fråga, men det har
visat sig, att jag misstagit mig, ty många af Kammarens ledamöter hafva
yrkat dels återremiss, dels bifall till den vid Utskottets Betänkande
fogade reservation. För min del kommer jag att obetingadt rösta
för bifall till Utskottets betänkande, sådant det nu föreligger, och jag
har icke många skäl att tillägga till dem, som redan anförts, men
jag skall dock bedja att få säga några ord.
Jag skall icke bemöta min grannes till höger yttrande i mer än
ett afseende. Om jag hörde rätt, yttrade han, att med posten icke
få befordras andra tryckalster än tidningar.': Jag ber att i så fall
få erinra honom om, att man med posten får skicka hvilka tryck¬
alster som helst, både böcker och tidningar.
För min del är jag ingen beundrare af lotterier, men de finnas,
om icke hos oss, så i utlandet, och som vi icke kunna skrifva lagar
för utlandet, så lära vi svårligen kunna på den väg motionären före¬
slagit vinna det önskningsmål han söker. Så länge folket vill spela
bort sina penningar, kunna vi svårligen förhindra det, ty de finna tusen
utvägar att tillfredsställa sin spellusta. Det är i alla fäll icke värdt,
att vi söka göra oss bättre än vi äro och visa oss så skenheliga och
sedliga, som om vi icke skulle lagligen tillåta något, som strider emot
sedligheten, eller sådant på hvilket folket kan förstöra sina penningar,
eller tillåta annonsering om sådant. Dagligen se vi i tidningarna,
huru man annonserar öppnande af schweitzerier och andra krogar,
biljarder och dylikt — ställen, der man ostrafladt och under lagens
skydd super upp eller spelar bort sina penningar —- ja, allt hvad man
eger, och derjemte förstör både kropp och själ. Man får supa, tills
man blir så öfverlastad, att man ligger på gatan, blott man har fem
kronor att betala derför, ifall man icke får ligga i fred och behålla
femman. Det är derför icke värdt att söka göra oss bättre än vi äro;
då vi tillåta att folk får supa upp allt hvad de ega utan att få
nämnvärdt straff derför, så kunna ej lotterierna vara farligare,
ty jag har ej hört talas om att någon har spelat bort alla sina ego¬
delar på lotteri, och har det händt, lärer det väl ändå höra till un¬
dantagen. Deremot känner jag många, som på lagliga krogar och schweit¬
zerier supit upp allt hvad de egt, och sjelfva med hustru och barn
kommit på fattigvården.
Men det var egentligen icke detta jag ville säga, utan orsaken,
N:o 15.
24
Onsdagen deri 3 Mars, f. m.
Omförbud hvarför jag begärde ordet, var att påpeka ytterligare eu omständighet
mot |befordran för bifall till Utskottets hemställan. På samma gång vi så dugtigt
tidningar“som fördöma allt lotteriväsende och säga, att det skall bort, på samma
innehålla gång gynna vi och ställa sjelfve till med lotterier — vi se grandet,
lotteri annonser, men icke bjelken. Jag skall blott be att få erinra Herrarne om 1860
fForts.) års premie-lån. Der lottar man ut obligationer tvenne gånger om
året, hvilken utlottning verkställes af Riksgäldskontoret. Skulle man
nu äfven förbjuda annonser om statens eget lotteri? Och vidare:
staten upptager lån mot fyra procents obligationer, hvilka lån amor¬
teras medelst utlottning af obligationerna, som då inlösas till pari¬
kurs; och hvarföre ställas de på utlottning? Jo, naturligtvis för att
få så mycket högre kurs vid försäljningen. Köparen resonnerar på det
sättet: om jag köper fyra-procents-obligationer löpande med endast
fyra procent ränta, är visserligen räntan låg, men köpes den för
t. ex. åttiofem procent af dess nominella värde, så beräknar jag all¬
tid möjligheten af den vinst, som tillskyndas mig, om den snart
utlottas, ty det kan ju hända, att de lottas ut om några månader
eller år, och då får jag ut hela det belopp, hvarå obligationen lyder,
och min vinst är då 15 procent, ifall jag betalt endast 85 procent.
Det är derför man betalar dessa obligationer högre än de äro värda,
om man endast tager hänsyn till räntan. Riksgäldskontoret annon¬
serar å statens vägnar derom, och derom annonsera äfven andra.
Jag hemställer om det är meningen att de tidningar skulle förbjudas,
som intoge annonser rörande en af Riksdagen eller dess verk vid¬
tagen åtgärd? Jag tror icke att sådant låter sig gorå, och jag tror
icke heller, att man vinner något resultat, om man går in på hvad
motionären eller reservanterna föreslagit,
I Tyskland och Danmark lär man hafva lotterier för statens räk¬
ning och under statens kontroll; jag vet icke huru mycket sämre
de folken äro än vi, men så mycket klokare äro de åtminstone, att
de i stället för att låta penningarne gå ur landet, spela inom landet.
Om nu millioner gå ur landet på lotteri, bör man icke missunna lan¬
det den lilla inkomst, det kan hafva af lotteriannonserna, ty det är
väl den enda säkra inkomst, vi hafva af lotteriet. Och jag tror för¬
öfrigt icke, att man skall sälja lotterisedlar hvarken mera eller mindre,
om man förbjuder lotteriannonser. Jag yrkar bifall till Utskottets be¬
tänkande.
Herr (Jarl Ifvarsson: För min del får jag tillstå, att då jag
genomläste Utskottets motivering för sitt afstyrkande af nu ifråga¬
varande motion, jag kom till den uppfattningen, att Utskottet ganska
väl motiverat detta sitt afstyrkande, och jag har ytterligare styrkts i
denna åsigt genom åhörande af den nu förda diskussionen. De anmärk¬
ningar, som här blifvit gjorda mot Utskottets förslag, synas mig nemli¬
gen så underhaltiga, att jag knappast kan fästa något afseende vid dem.
Jag skulle derföre icke hafva upptagit Kammarens tid med att
säga något i denna fråga, om jag icke hört, att flere talare yrkat
ärendets återremitterande till Utskottet. Jag medger visserligen, att
en återremiss icke kan vara farlig; ty då, enligt mig meddelad upp-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
25
N:o 15.
gift, Första Kammaren redan fattat beslut i frågan, skulle eu åter- Omförbud
remiss endast hafva till följd att Utskottet uppmanade Kammaren att mot befordran
jemväl i frågan besluta, och man således derigenom endast blefve i ndn%n°ar “som
tillfälle att åter få hålla en lång diskussion i ämnet. Men för min innehålla
del vill jag dock på förhand förklara, att jag under alla förhållanden lotteriannom-er.
kommer till samma resultat som Utskottet i dess föreliggande betän- (Forts.)
kande eller att motionärens förslag bör afslås.
Utom alla de skäl, som för ett afslag af motionen redan blifvit
anförda, vill jag nämna ännu ett. Då posttjenstemännen, onUniotio-
nen vunne framgång, skulle till sina förutvarande åligganden erhålla
ytterligare ett uppdrag, som i och för sig vore både tidsödande och
fordrade mycken urskilning, så måste, vid det förhållande att dessa
tjenstemän redan nu hafva tillräckligt mycket att göra, följden af en
anordning sådan som den nu ifrågasatta blifva den, att poststjenstemän-
nens antal måste ökas. De nya göromålen stälde ock nya anspråk
på dem, som skulle sköta desamma, då nemligen dessa göromål komme
att innefatta mer än vanliga expeditionsgöromål. Vill man således
öka posttjenstemännens antal och hafva lärdare tjenstemän med ty
åtföljande högre statsutgifter, bör man ingå på den väg motionären
föreslagit. För min del önskar jag dock icke beträda denna väg,
allra minst nu då man klagar öfver för stora statsutgifter och för
många tjenstemän.
Det är detta skäl, förutom alla de öfriga, som här förut blifvit
anförda emot motionärens förslag, som ger mig anledning att yrka
bifall till Utskottets afstyrkande förslag.
1 detta anförande instämde Herr Gunnar Eriksson.
Herr E. G. Boström: Jag hade visserligen uppskrifvit åtskilligt,
som under denna diskussion förekommit, för att upptaga detsamma
till bemötande, men då debatten nu så länge fortskridit, vill jag nu
inskränka mig till att återtaga mitt förra yrkande och förena mig
med dem, som yrkat återremiss.
Herr Ola Månsson: Åt' den särdeles långa och sakrika diskus¬
sion, som här i denna fråga hållits, framgår tydligt, att frågan icke
är så liten, som vid första påseende kan tyckas. För min egen del
har jag ock genom den beröring, hvari jag varit med en lotterikollek-
tör från Köpenhamn, som i Sverige utbjöd lotter, kommit till den
uppfattningen, att det icke är småsaker, hvarom här är frågan, utan
att enorma summor årligen gå till utlandet, särdeles Danmark, i be¬
talning för lottsedlar. Jag tror derför ock att här är något, som bör
regleras antingen så, att det blott inom landet blir tillåtet att spela
på lotteri, eller ock så, att ett totalt förbud för lotterier utfärdas.
Jag vet icke, hvilketdera af dessa sätt vore det bästa, men jag tror,
att när en sådan spellust är rådande som nu är fallet, det vore bäst
att tillåta lotteri här, då penningarne åtminstone stannade inom lan¬
det. Emellertid vill jag icke påstå, att vare sig motionärens eller re¬
servanternas förslag träffar det i detta fall rigtiga, ty förhållandena
kräfva en insigtsfull pröfning, men önskligt vore, om regeringen ville
N:o 15.
26
Onsdagen den 3 Mars. f. in.
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
f»
uppmärksamma dessa förhållanden, ty säkert är att till dessa utländ¬
ska lotterier utgå så stora summor, att kanske flertalet af Kamma¬
rens ledamöter derom icke hafva någon aning.
Jag vill emellertid icke göra något yrkande, utan har endast velat
yttra, att frågan är af vigt och bör snarast möjligt regleras i den
rigtning, att vårt lands penningar icke såsom nu i milliontal gå till
utlandets lotterier.
Herr Berg: Jag ber om ursäkt, att jag efter en sä långvarig
diskussion nu tager till ordet: men jag skall icke vara vidlyftig. Min
afsigt är endast att få tillkännagifva, att jag icke af hvad under dis¬
kussionen förekommit funnit anledning frångå de åsigter jag förut en
gång, då denna fråga förevar, här uttalat och hvilka väsentligen öf¬
verensstämma med de af Utskottet i detta betänkande framlagda. Jag
torde härvid icke behöfva ingå i någon närmare utredning, huruvida
det ifrågasatta förslaget om förbud mot befordran med post af tid¬
ningar, innehållande lotteriannonser, kan anses stridande mot grund¬
lagens bud. Att så skulle vara fallet har Utskottet icke påstått,
utan endast erinrat om “det ur konstitutionel synpunkt betänkliga uti
en sådan åtgärd, som den af motiouären föreslagna, vidtagen i det
erkända syftet att genom administrativ föreskrift söka faktiskt omin¬
tetgöra utöfningen af en i grundlagen medgifven rättighetoch här¬
utinnan är jag ense med Utskottet. Då eu tidnings bestånd hufvud¬
sakligen är beroende deraf att deri kan spridas till en större allmän¬
het och medlet derti 11 är dess befordran genom postverket, som af
staten är till en sådan befordran monopoliseradt, så kan jag för min
del icke finna annat än att staten, om den förbjuder åtskilliga i öf-
rigt tillåtna tidningars fortskaffande genom posten, i och med det¬
samma för dessa tidningars spridning och deraf beroende tillvaro läg-
ges sådana hinder, som väl icke kunna anses öfverensstämma med
grundlagens mening och anda, om de ock icke äro uppenbart stri¬
dande mot dess bokstaf. Derjemte anser jag mig böra betona en
omständighet, hvarpå jag, redan då frågan förra gången var föremål
för Biksdagens pröfning, lade mycken vigt, nemligen -det i min tanke
fullkomligt olämpliga, för att icke säga vådliga, i den i reservationen
uttalade åsigt, enligt hvilken Kong!. Maj:t skulle kunna på administra¬
tiv väg låta utfärda förbud för tryckalsters spridande, äfven i de
fall, då dessa icke innehölle något, som vore stridande mot grundla¬
gens eller allmänna lagens bud. I motionärens förslag göres ingen
skilnad emellan lofliga och olofliga lotterier, och, enligt detsamma,
skulle således en posttjensteman genom sin censur kunna hindra sprid¬
ning af en tidning, som till exempel allenast innehölle ett tillkänna¬
gifvande att med Kongl. Maj:ts tillstånd ett lotteri för välgörande
ändamål komme att inrättas, der man mot erläggande af en viss af¬
gift kunde erhålla eu möjligen utfällande vinst. Anser man sig nu
höra uppmana Kongl. Maj:t att på administrativ väg förbjuda ett så¬
dant både lagligt och lofligt tillkännagifvandes spridning genom posten,
måste man också erkänna Kongl. Maj:ts befogenhet att en annan gång
på samma väg förbjuda spridandet af vissa tidningar, som innehålla
Onsdagen den 3 Mars, f. m. 27
klandrande uttryck, mot någon regeringsåtgärd, vissa politiska satser eller
mera dylikt och sålunda kommer man in på en bana, som man icke
vet hvart den slutligen kan leda. Allra minst kan jag föreställa mig
att ett beslut i sådant syfte skall på Bevillnings- Utskottets föredrag¬
ning af Riksdagen fattas.
Af dessa anledningar anser jag mig, lika med Utskottet, böra af¬
styrka bifall till motionen, och jag kan så mycket mindre instämma
i yrkandet på återremiss af betänkandet, som detta yrkande utgår
från den förutsättningen, att Bevillnings-Utskottet skulle kunna föreslå
något annat korrektiv mot lotteriannonser än motionen innehåller.
Att till exempel, såsom en talare ifrågasatt, stadga ansvar för den tid-
ningsutgifvare, som med posten skickade lotteriannonser, är ju något
helt annat än att förbjuda tidningens försändande med posten, såsom
motionären föreslagit.
Lika litet torde från motionärens förslag kunna hemtas anled¬
ning att, såsom en annan talare yrkat, förbjuda postverket att emot¬
taga prenumeration på sådana tidningar, som postverket kan anse
innehålla artiklar rörande lotteriannonser, och jag kan icke för min
del anse att man bör återremittera denna fråga till Bevillnings-Ut¬
skottet, i ändamål att detta Utskott må taga initiativ i frågor, hvilka
synas mig ligga tern ligen mycket utom Utskottets befogenhet. För min
del får jag således yrka bifall till Utskottets betänkande.
Herr Johan Jönsson: Jag hade väl icke tänkt begära ordet
i denna fråga, men då en af kyrkans högst uppsatte män två gån¬
ger haft ordet i frågan och dervid påyrkat frågans återremiss till Ut¬
skottet, för att Utskottet måtte inkomma med ett förslag i motionens
syfte, vill jag erinra honom om det skriftens ord, der det talas om,
att man bör låta ogräset växa till skördetiden, så att man icke med
ogräset äfven upprycker hvetet.
För öfrigt är det väl en klar sak, att hvarje tidningsprenumerant
söker att få sina tidningar så färska som möjligt, och postverket har
äfven, såsom det nu är stäldt, i sin förmåga att hastigt befordra
tidningarne till sin bestämmelseort. Nu har man här framkommit
med förslag att lägga karantän på dem, så att de skulle komma att
först någon tid qvarligga på postanstalterna.
Jag för min del ber att få biträda deras mening, som rösta bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr G rån! u n/l: Då reservanten i denna kammare nu afstått
från att yrka bifall till reservationen och instämt med dem, som yr¬
kat återremiss, så ber äfven jag att få återtaga mitt yrkande om bi¬
fall och att i dess ställe få yrka återremiss. Jag gör detta hufvud¬
sakligen på den grund, att, enligt de underrättelser, som ankommit
från Första Kammaren, frågan der ännu icke är afgjord.
Herr J. Andersson i Tenhult: Jag ber att få återtaga mitt
yrkande om bifall till reservationen och yrkar i dess ställe frågans
återremiss till Utskottet.
N:o 15.
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
M:o 15.
28
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Om förbud
mot befordran
med post af
tidningar, som
innehålla
lotteriannonser.
(Forts.)
Angående
skatt å malt¬
drycker.
Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan de ledamöter’, som yr¬
kat bifall till reservanternes förslag, frånträdt detta yrkande och i stäl¬
let förenat sig om yrkandet på återremiss, återstodo numera endast
två meningar, i enlighet med hvilka Herr vice Talmannen gat propo¬
sitioner dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på anta¬
gande af förslaget om ärendets återförvisande till Utskottet. Herr
vice Talmannen fann den förra af dessa propositioner vara med öf¬
vervägande ja besvarad; men som votering likväl begärdes, blef en
omröstningsproposition af följande lydelse uppsatt, justerad och an¬
slagen :
“Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i dess Be¬
tänkande N:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat nämnda Be¬
tänkande.
Omröstningen företogs och utföll med 137 ja mot 48 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
§ 4.
Sedan Herr Talmannen nu återkommit, skedde föredragning af
Bevillnings-U tskottets Betänkande N:o 9, i anledning af väckt förslag
om skatt å maltdrycker.
Ledamoten af Andra Kammaren Herr Anders Nilsson hade i mo¬
tion, N:o 122, framstält ett så lydande förslag: “att Riksdagen må
besluta en afverkningsskatt med 20 eller minst 10 öre för hvarje till
försäljning i ölbryggeri tillverkad kanna Öl, bier och porter; att kom¬
munalnämnden får skyldighet att till taxeringskomité!! ingifva uppgift
på sannolika antalet kannor Öl, bier och porter, som i bryggerierna
kunna anses tillverkas; samt att taxerings- och pröfningskomitéerna
sedan derå vidtaga de åtgärder dem tillkomma11.
Beträffande denna motion, hade Utskottet hemstält,
att densamma icke måtte till någon åtgärd föranleda.
I anledning af nämnda hemställan yttrade motionären
Herr Anders Nilsson: Ehuru jag är Utskottet tacksam för
det humana sätt, hvarpå Utskottet behandlat min motion, genom att
ej begagna fullt samma sätt, hvarpå Utskott i allmänhet plåga be¬
grafva de döda, så vågar jag ändå en kort stund upptaga Kammarens
tid. Min motion kan visserligen synas ringa, isynnerhet som jag står
Onsdagen den 3 Mars, f. ro.
29
N:o 95.
'ensam om densamma, men betraktar man saken litet nogare, skall
man säkerligen finna, att den ej är af så ringa betydelse. Mångfal¬
diga förslag framställas här om jernvägsanläggningar, båthamnar, om¬
läggning af backiga landsvägar, om anslag till skarpskytteväsendet
och allt möjligt, men hvar taga penningar till alla, dessa utgifter?
Som vanligt begagnas väl höjda tullar och tilläggsbevillning! Men när
vi återvända hem från Riksdagen, så möter oss folket med ett: hvar¬
före beskatta oss så mycket? Vi försvara oss då med, att det upp¬
stått eu statsbrist, som måste betäckas. Folket svarar då med att
ytterligare fråga: hvarför har ej Riksdagen, för att till någon del be¬
tacka bristen, lagt en särskild beskattning på ölbryggerierna. Så
talar folket, och jag i min egenskap af folkrepresentant har ej kun¬
nat underlåta att framhålla deras önskningar.
Min motion har erhållit ett ytterligare starkt stöd uti sjelfva
Bevillnings-Utskottets utlåtande, då Utskottet omförmäler, att sedan
den s. k. bränvinskomitén infordrat upplysningar från länsstyrelserna
angående tillståndet i riket i afseende på missbruket af starka dryc¬
ker, »flere af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i anledning deraf an¬
fört, att de rusdrycker, hvilka inom landet missbrukades, ingalunda
uteslutande utgjordes af bränvin och dit hänförliga drycker, utan att
det omåttliga förtärandet af vin och maltdrycker, som på flera stäl¬
len, i synnerhet på landsbygden, egde rum, vore en af de förnämsta
orsakerna till de klagomål, som blifvit anförda». Genom detta utta¬
lande hafva vi således fått eu bekräftelse på, att maltdrycker —
hufvudsakligen Öl — omättligt begagnas i landet, och att åtgärder till
hämmande af öldrickandet äro lika mycket af behofvet påkallade som
mot bränvinssupandet. Men jemför man den beskattning, som är lagd
på bränvinsbrännerierna och ölbryggerierna, måste man tillstå, att de
senare äro särdeles lyckligt lottade. Bränvinsbrännaren får ej alle¬
nast bygga sitt dyrbara bränneri, släppa till alla för tillverkningen
nödiga produkter och slita ut både dragare och sig sjelf, han får
äfven föda och herbergera statens kontrollör, som räknar hvarje
droppe af tillverkningen. Men icke nog härmed — staten betror ho¬
nom ej att efter eget godtfinnande försälja sin tillverkning. Kan han
skaffa sig betyg från kommunalstyrelsen, att han kan räkna och
skrifva, så kan han möjligen af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande få
tillstånd att sälja minst 15 kannor; eljest är han inskränkt till att
sälja endast stora partier, men då kommer han i händerna på köp¬
männen, hvilka äro kända för att kunna både räkna och profva, så
att vinsten för tillverkarne blir måttlig.
Under allt detta går ölbryggaren alldeles fri, stoppar fickorna
falla med penningar och skrattar åt hela verlden. Om nu rättig¬
heten att inrätta ölbryggeri kunde betraktas såsom en slags ersätt¬
ning till jordbrukaren derför, att bränvinsbränningen är så hårdt be¬
skattad, så vore det ej mig emot. Men jordbruksnäringen har tyvärr
ej något gemensamt med bryggerinäringen. Ölbryggaren göder vis¬
serligen stora hästar, men är i allmänhet ej jordbrukare, endast en
spekulant, som köper spanmål af allmogen, blandar upp maltet med
s. k. engelsk humle och tillsätter hvarjehanda annat. Allmänheten
Angående
skatt a malt¬
drycker.
(Forts.)
H:o 15.
30
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
skatt a malt¬
drycker.
(Forts.)
dricker med begärlighet detta Öl och bryggaren samlar penningar.
Hvad vore väl billigare än att lägga någon särskild beskattning på
en så gifvande näring?
Utskottet bär anfört, att bränvinsbgstiftningskomitén äfven fått
i uppdrag att afgifva utlåtande om ölbeskattningen samt att en pro¬
fessor blifvit anmodad att i utlandet inhemta kännedom om der bruk¬
liga olika sätt att uttaga denna beskattning, vid hvilket förhållande
Utskottet anser bäst. att låta frågan hvila till dess komitén hunnit
afsluta sitt arbete. Men då Utskottet vidare säger, att ölskatten kan
läggas på maltet, så tror jag ej, att detta vore lämpligt. Ty om
maltet tages till beskattningsnorm, tror jag att vi få sämre Öl.
Jag vill icke klaga på det Öl, vi få här i Stockholm, men det*
som vi få nere på landsbygden, är redan sådant, att om nu maltet
skulle blifva särskildt beskattadt, tror jag det blefve ganska farligt
att förtära deraf. Men detta är en sak, som vi ej torde behöfva
frukta. Det är likväl en annan omständighet, som af Utskottet fram¬
hållits, i det Utskottet förmenar, att inmäskningen skulle kunna läg¬
gas till grund för en beskattning af ölet. Icke heller detta skulle,
enligt mitt förmenande, vara nyttigt. Ty huru skulle man kunna
kontrollera inmäskningen utan en kontrollör. Men jag vill för min
del icke veta af någon kontrollör, ty denne förtär en stor del af sta¬
tens inkomster. Jag tror att det mycket väl skulle gå an att taxera
ölbryggerierna på enahanda sätt som bränvinsförsäljningeu vid gäst-
gifverierna. Herrarne hafva af min motion i ämnet inhemtat, huru¬
som jag föreslagit, att kommunalnämnden skulle ega att härutinnan
uppgöra förslag, att taxeringskomité!! borde kunna höja eller sänka
det sålunda föreslagna beloppet, samt att vidare pröfningskomité!!
skulle pröfva, i händelse af klagan, alldeles såsom i vanliga fall.
Detta kunde väl gå för sig, åtminstone till en början, och till dess
den komité, som nu har frågan om hand, hunne inkomma med ett
mera utarbetadt förslag; då kunde ju författningen ändras. Skola vi
nu låta saken vara och vänta, till dess den nämnde professoren blir
färdig med sitt yttrande och komitén med sitt utlåtande, blir följden
den, att vi få vänta kanske ännu tre eller fyra år och dragas med
förhöjd bevillning, medan ölbryggarne gå fria; och detta kan jag ej
finna lämpligt. Vi hafva af Kongl. Maj:ts Befailningsliafvandes till
komitén afgifna upplysningar i ämnet inhemtat, att det i landet öfver-
klagade superiet till stor del just består i ett omättligt förtärande af
maltdrycker.
Jag skulle nog gerna önskat bifall till min motion och afslag å
Utskottets hemställan; men då måhända sjelfva klämmen i motionen
icke var precis så väl stiliserad och det för öfrigt vore roligt att höra,
om icke Utskottets ledamöter tilläfventyrs fallit på en annan tanke,
yrkar jag återremiss, för att, om möjligt, få ett litet mera fördelak¬
tigt utlåtande från Utskottet rörande min motion.
Herr C. A. Jönsson: I händelse Kammaren emot all förmodan
skulle bevilja en återremiss, vet jag sannerligen icke, hvartill en sådan
skulle tjena. Utskottet har, enligt min åsigt, vid sitt afstyrkande af
31
N:o 15.
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
motionen framlagt sådana fakta, att icke ens motionären sjelf torde
behöft uppträda och söka försvara sitt förslag. På sätt motionären
sjelf yttrat och af Utskottet blifvit antydt, hafva de ifrån Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande till den så kallade bränvinskomitén in¬
komna upplysningar gifvit vid handen, att missbruket af rusgifvande
drycker till en stor del består i ett omättligt förtärande af malt¬
drycker. Detta föranledde också komitén att ingå till Kongl. Maj:t
med en anhållan om förordnande af en fackman för att till utlandet
afresa och derstädes inhemta kännedom om gällande lagstiftning i
afseende på tillverkning och försäljning af Öl och andra maltdrycker.
Detta har nu skett, och frågan ligger för närvarande under komiténs
pröfning och blir snart understäld Kongl. Maj:ts handläggning. Jag
kan också trösta den ärade motionären med, att vi ganska snart torde
få en ölbeskattning, ehuru jag för min del verkligen icke är särdeles
benägen derför. För närvarande torde vi alltså icke böra vidtaga
någon åtgärd härvidlag; ty att bifalla motionen, sådan den förelåg,
har Utskottet verkligen icke kunnat göra. För öfrigt tror jag icke,
att Riksdagen skulle blifva särdeles belåten med att bifalla ett så
pass vigtigt förslag som det föreliggande, innan det underkastats eu
mera noggrann och omsorgsfull granskning, än som en enskild mo¬
tionär ens kunnat vara i tillfälle egna deråt.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Efter det Herr Talmannen gifvit proposi¬
tioner enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hem¬
ställan.
§ 5.
Vid föredragning dernäst af Bevillnings-Utskottets Memorial
N:o 10, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskot¬
tets Betänkande N:o 8, angående väckt motion om särskild bevillning
för vissa innehafvare af ordensvärdighet, blef den i nämnda memorial
föreslagna voteringsproposition af Kammaren godkänd, hvarjemte Ut¬
skottets i slutet af memorialet intagna yttrande lades till handlin-
garne.
§ 6-
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets Utlåtande Nio 4, i an¬
ledning af styrelseledamoten vid Riksbankens afdelningskontor i Malmö
T. Lundquists ansökning om uppflyttning i fjerde tjenstegraden.
§ 7.
Förekom till afgörande Banko-Utskottets Utlåtande N:o 5, i an¬
ledning af styrelseledamoten vid Riksbankens afdelningskontor i Göte¬
borg C. M. Nyströms ansökning om pension.
Angående
skatt cl malt¬
drycker.
(Forts.)
Angående
pension åt f. d.
bankoombudet
C. M. Nyström.
N:o 15.
32
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
pension åt f. d.
bankoombudet
C. M. Nyström.
(Forts.)
Utskottet hade hemstält,
att bemälde Nyström måtte från och med månaden näst efter
den, hvarunder han från ledamotskapet i styrelsen afginge, erhålla af
Riksbankens medel en pension af ett tusen femhundra kronor årligen.
Efter upplösning af denna hemställan yttrade
Herr O. B. Olsson: För min del kan jag icke gilla det slut,
hvartill Utskottet kommit. Jag tror, att den ifrågavarande tjenste-
mannen icke är berättigad till erhållande af någon pension. Han har
äfven medgifvit detta, likasom bankofullmäktige, men det oaktadt
hafva fullmäktige föreslagit, att han måtte komma i åtnjutande af
pension till belopp al 3,000 kronor. Denne tjensteman bär visser¬
ligen tjenstgjort såsom bankoombud något öfver fyra år mot en årlig
lön af 4,800 kronor. Sedermera blef han styrelseledamot med en lön
af 7000 kronor och fri bostad, hvilka förmåner tillsammans svårligen
kunna uppskattas till mindre än 8,000 kronor om året. Då full¬
mäktige i sitt utlåtande till Banko-Utskottet yttrat, att med afseende
å den ifrågavarande tjenstemannens tjenstgöring såsom bankoombud
och styrelseledamot, det endast vore en skilnad till namnet, så ber
jag få erinra, att skilnaden icke blott består i benämningen, utan
äfven deri, att han såsom styrelseledamot uppburit årligen 8,200 kro¬
nor mera. När han nu, enligt hvad handlingarne utvisa, innehaft
styrelseledamotsbefattningen sju eller åtta år, gör skilnaden i löneför¬
måner på denna tid något öfver 21,000 kronor, och vill man räkna
ränta på detta belopp, så tror jag, att han redan erhållit en pen¬
sion, som är tillräckligt stor för hans tjenstgöringstid. Dessutom är
han, såsom jag nämnt, icke berättigad till erhållande af pension.
Om bestämmelsen i 1870 års bankoreglemente fortfarande vore gäl¬
lande, skulle han efter åtta års förlopp vara berättigad att komma i
åtnjutande af pension i lägsta löneklassen, men jag hemställer till
Herrarne, huru stor denna pension egentligen skulle blifva efter en¬
dast elfva års tjenstgöring. Den skulle blifva så försvinnande liten,
att den ej kan ställas i någon jemförelse med de stora inkomster,
han haft såsom styrelseledamot.
För min del yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Herr L. J. Larsson: Såväl bankofullmäktige som Utskottet hafva
medgifvit, att styrelseledamoten Nyström icke är berättigad till er¬
hållande af någon pension. Utskottet har också stödt sitt förslag om
pension åt honom hufvudsakligen på ett yttrande i ett af Banko-Ut¬
skottet vid 1871 års riksdag afgifvet memorial. Der heter det, bland
annat, rörande Nyström, att ”det torde kunna med visshet antagas,
att, om han qvarstår såsom bankoombud, intill dess han uppnår pen¬
sionsålder, understöd för hans återstående lifstid icke lärer komma
att honom förvägras”.
Onsdagen den 3 Mars, f. in.
33
N:o 15.
Men i gällande bankoreglemente finnes ingen bestämmelse, som
gifven anledning till att ifrågavarande tjensteman skulle ega rätt att
komma i åtnjutande af pension, äfven om han qvarstått i 40 år och
uppnått 60 års ålder. Nu har han emellertid endast tjenstgjort
i 10 å 11 år; och då han under denna tid i löneinkomster uppburit
75 å 78,000 kronor, så tror jag, att det icke kan vara möjligt att
pensionera honom. För öfrigt kan man ej veta, hvartill ett beträdande
af denna bana slutligen skall leda; man kan ju tänka sig, att andra
dylika vederlikar då också kunde komma att framställa begäran om
pension.
Jag anhåller om afslag å Utskottets hemställan.
Herr Ola Månsson: Vid behandlingen af denna fråga inom Ut¬
skottet var jag af den åsigten, att styrelseledamoten Nyström, som
med hänseende till sin tjenstebefattning var närmast jemförlig med
bankofullmäktige, icke borde beviljas någon pension, emedan det för
framtiden kanske kunde vara ett farligt prejudikat. Jag yrkade der¬
för till en början rent afslag. Emellertid upplystes det under öfver-
läggningen, hvad jag förut icke både mig bekant, att bankofullmäktige
äfvensom Banko-Utskottet och Riksdagen 1871 lemna! den ifrågavarande
tjenstemannen det löftet, att, om han stannade qvar på sin plats, han
sannolikt skulle vid sitt afskedstagande få pension. Detta löfte må
nu gälla hvad det kan, men jag ansåg mig icke längre böra vidhålla
min åsigt och kämpa mot beviljandet af pensionen. Jag tänkte, att,
när ärendet förekom till afgörande inom Kamrarne, de sjelfva finge
bedöma verkan af det gifna löftet. Med erinran att, då banko-
fullmäktige föreslagit beloppet af pensionen till 8,000 kronor, Utskottet
nedsatt det till 1,500 kronor, får jag således till Kammaren öfver¬
lemna bestämmandet om hvad som är det rätta i saken. För min
-del vill jag hvarken yrka bifall eller afslag å Utskottets hemställan.
Herr Pehr Pehr sson i Törneryd: Såväl bankofullmäktige som
Utskottet hafva erkänt, att f. d. bankoombudet Nyström icke är lag¬
ligen berättigad att erhålla pension, och vid sådant förhållande förefaller
det ganska egendomligt, att fullmäktige detta oaktadt ansett sig kunna
föreslå en pension för honon till så högt belopp som 8,000 kronor. Ut¬
skottet har visserligen föreslagit endast 1,500 kronor, men äfven detta står
i strid med ett föregående uttalande af Utskottet. Vid 1871 års
riksdag, då fråga var om eu förändrad lydelse af 4 inom. af 132 §
i bankoreglementet, omnämndes äfven dessa bankoombud och om
dem beter det i slutet af Banko-Utskottets då afgifna utlåtande: “Om¬
buden vid lånekontoren i Göteborg och Malmö hafva till en de! ena¬
handa åligganden som tillkomma fullmäktiges deputerade. Det tillhör
dem dessutom bestyr, likartade med dem, som äro anvisade åt de i
diskontkontorets styrelse deltagande kommissarier och andra bankens
tjenstemän i högsta graden, men icke får häraf dragas den slutsats,
att bankoombuden böra vara likstälde med hvarken deputerad eller
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 13. 3
Angående
pension åt f. d
banko ombud,et
C. M. Nyström
(Fort».)
U:o 15.
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
pension dtf, d.
banko ombudet
■C. M. Nyström.
(Forte.)
34
kommissarie i Riksbanken. Bankoombud är icke såsom sådant tjenste¬
man. Han är styrelseledamot och bör kunna från uppdraget skiljas
utan rätt till lön eller pension från Riksbanken, såvida lian icke der¬
städes är tjensteman, i hvilket fall han ock måste vara skyldig att
inträda i den tjenstgöring, som honom anvisas, derest han icke inne¬
har den tjensteman till pension berättigande ålder. För den person utom
banken, som, till bankoombud antagen, derifrån entledigas, skulle det
sannolikt icke fälla sig lägligt, att i banken inträda såsom tjensteman,
hvarken i lägre eller högre tjenstegrad; och att ålägga banken ovilkorlig
pensionering af bankoombud skulle kunna leda till missbruk, som åt¬
minstone ej böra underlättas genom beredande åt dessa ombud af
särskilda undautagsförmåner, ingalunda erforderliga för att vid blifvande
ledighet framkalla skicklige sökande". Jag hemställer till Kammaren
huruvida icke på den nu ifrågavarande personen, som, då lian antogs
till bankoombud, redan uppnått en ålder af 50 år, kunna tillämpas
Banko-Utskottets af mig nyss upplästa ord, att befarade missbruk “ej böra
underlättas genom beredande åt dessa ombud af särskilda undantags-
förmåner, ingalunda erforderliga för att vid blifvande ledighet fram¬
kalla skicklige sökande".
På grund af hvad sålunda i frågan förekommit, förenar jag mig
med dem, som yrkat afslag å Utskottets hemställan.
Herr Danielsson: Jag vill visserligen erkänna, att Utskottet
vid behandlingen af denna fråga gjort så mycket, det ansett sig
kunna göra, då Utskottet ganska väsentligt uedprutat beloppet af
den föreslagna pensionen. Vi hafva äfven hört af en ledamot, att
Utskottet hufvudsakligen stödt sitt tillstyrkande på ett af 1871 års
Riksdag gifvet löfte. För min del var jag då icke ledamot af Riks¬
dagen ; jag har sålunda icke deltagit i detta löfte och anser mig
derföre icke heller vara deraf bunden, så mycket hellre som en kom¬
mande Riksdag kan ändra en föregåendes beslut, utan är oförhindrad
att yrka afslag å Utskottets hemställan. Om den person, hvarom nu
är fråga, skulle få den pension Utskottet tillstyrkt, så är jag öfver-
tygad, att detta framdeles komme att åberopas såsom ett prejudikat,
och det kanske rätt ofta. Men det går icke an att Riksdagen på
detta sätt utdelar pensioner, äfven åt sådana, som dertill icke äro
berättigade, såsom ju förhållandet är med denne Herr Nyström. Jag
tror, att Riksdagen har goda skäl att denna gång afslå pensionen,
och särskild! derföre att jag tror, att Riksdagen icke bör härigenom
skapa något prejudikat för framtiden, så yrkar jag afslag å Utskot¬
tets hemställan.
Herr Lyttkens: Då en talare på blekingebänken här uppläst
eu del af Banko-Utskottets vid 1871 års riksdag afgifna yttrande an¬
gående bankoombuden, så skall jag tillåta mig att uppläsa fortsätt¬
ningen af samma yttrande. Sedan Utskottet till en början uttalat
sig om bankoombudens ställning i allmänhet, så heter det i fortsätt¬
ningen, angående det undantagsfall, som föreligger just i afseende på
Onsdagte den 3 Mars, f. m.
:-’.5
N:o 15.
det nu ifrågavarande bankoombudet i Göteborg: »bankoombudet vid
Göteborgs lånekontor, år 1869 dertill förordnad, torde icke vara be¬
nägen att, efter åtta års tjenstgöring såsom bankoombud, vid 58 års
ålder ingå i tjenstgöring i första graden inom Riksbanken, hvartill
han, enligt nu gällande föreskrifter, är berättigad att då erhålla tur,
särdeles som det torde kunna med visshet antagas, att, om han qvar¬
stå!’ såsom bankoombud intill dess han uppnår pensionsålder, under¬
stöd för hans återstående lifstid icke lärer komma att honom förvägras”.
Detta är bankofullmäktiges utlåtande. Så kommer Banko-Utskottet,
som säger: “Hvad fullmäktige i nu förevarande afseende anfört och
föreslagit iinner Utskottet sig böra biträda och hemställer fördenskull ”
etc., och detta är af Riksdagen utan diskussion i båda Kamrarne
bifallet.
Inom Utskottet var, såsom Herr Ola Månsson anförde, mycket
fråga om att afslå denna framställning, men då gjorde sig den mening
gällande, att det vore orätt, om Utskottet skulle på det sättet under¬
trycka Herr Nyströms framställning, emedan han ansågs stå i samma
kategori som en tjensteman i Riksbanken, hvilken skall senast första
dagen af Riksdagen hafva till bankofullmäktige ingifvit sin ansökan,
hvarefter bankofullmäktige skola öfverlemna densamma till Banko-
Utskottets afgörande. Hade framställningen blifvit af Banko-Utskottet
utslagen, så hade densamma aldrig kommit till Riksdagens pröfning,
men jag, för min del, ansåg, att det var Riksdagen som sjelf borde
pröfva, hvilken betydelse borde gifvas åt dess uttalande och det löfte,
som deruti låg, och om detta löfte skulle vara af noll och intet värde.
Bankofullmäktige hafva emellertid utan reservation anhållit, att
pensionen måtte föreslås till 3,000 kronor. För min del ansåg jag
detta belopp vara mycket för stort och Utskottet ansåg också, att det
skulle bestämmas, såsom nu föreslaget är, till 1,500 kronor. Anser
nu Riksdagen, att det år 1871 beslutade bifall till bankofullmäktiges
förslag icke har någon betydelse, så skall jag visst icke strida deremot,
men mig synes dock, att Riksdagen bör hålla ett en gång uttaladt
löfte till den ifrågavarande personen, att han skall med visshet kunna
påräkna understöd för sin framtid. Ordet är en gång gifvet och jag
anser att detsamma bör hållas.
Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har varit med om det af banko-
fullmäktige fattade beslut att tillstyrka pension åt Nyström, fastän,
såsom Herrarne nog veta, jag i allmänhet icke är med om att bevilja
pensioner, och jag har gjort detta, emedan Riksdagen år 1871 gjorde
ett sådant uttalande, som det af Banko-Utskottets vice ordförande
nyss antydda. Detta har varit hufvudsakliga skälet för mitt beslut.
Men dertill kommer en annan omständighet, som är anlörd i Ut¬
skottets betänkande. Det är nemligen den, att vid den tid, då Ny¬
ström antogs till bankoombud, hade dessa tjensteman tur och be¬
fordringsrätt i Riksbanken och i följd deraf pensionsrätt; han skulle
således, om namnet bankoombud bibehållits, nu haft samma rätt
som eu tjensteman i första graden —-■ att namnet ändrades, har ej
Ang åt ridt
pension åt f. d.
bankoombud et,
C. M. Nyström.
(Fort*)
N:o 15.
36
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
pension åt f. d.
bankoombudet
C. \f. IS tf ström.
(Forts.)
gjort tjensten eller befattningen mindre vigtig och ansvarsfull. I
första lönegraden hafva tjenstemännen i lön 1,000 kronor vid till¬
trädet och 1,500 kronor efter fem års tjenstgöring. Nyström skulle
således på denna grund hafva lönetur till en tjenst med 1,500 kronor
i lön. Nu heter det i § 90 af bankoreglementet, att då sådant för
göromålens säkra och skyndsamma gång finnes erforderligt, kunna
fullmäktige på pensionsstat öfverflytta en tjensteman, som af sjukdom
eller andra omständigheter icke kan sjelf sköta sin tjenst. Fullmäk¬
tige ega dervid att tilldela tjenstemännen större eller mindre del af
lönen eller ock hela lönen i pension, utan afseende på om han upp-
fylt föreskrifna bestämmelser om ålder i tjensten eller lefnadsår. Om
nu eu tjensteman skulle till fullmäktige hafva inkommit med ett så¬
dant betyg om oförmåga att sin tjenst förrätta, som Nyström ingifvit,
och fullmäktige följaktligen ansett det vara nödvändigt att afskeda
den ifrågavarande tjenstemännen, så hade fullmäktige icke haft annat
att göra än att öfverflytta tjenstemännen på indragningsstat för att
få någon som skötte tjensten och dermed gifva honom pension.
Med tillämpning af denna grundsats, skulle Nyström alltså hafva
fått en pension af 1,500 kronor. Nu hafva fullmäktige deremot före¬
slagit pensionens belopp till 3,000 kronor. Detta har sitt skäl deri,
att man ansett den ledamot af bankkontorets styrelse, som hand-
hafver den dagliga förvaltningen, hafva eu mycket vigtigare befatt¬
ning än en tjensteman i första lönegraden. Detta är orsaken, hvar¬
före man föreslagit siffran till det högre beloppet. Vill Riksdagen nu
gifva allenast det mindre beloppet, så vill jag icke sätta mig der¬
emot. Jag har mindre fästat mig vid sjelfva beloppet, utan endast
önskat, att saken måtte komma till Riksdagens pröfning, då Riks¬
dagen sjelf finge bestämma betydelsen af hvad den år 1871 velat be¬
sluta. Att säga helt och hållet nej till denna, framställning, tror jag
deremot icke vara rätt handladt af denna Kammare och kan åtmin¬
stone icke sägas vara konseqvent, då man förut gifvit ett sådant ut¬
talande, som det, hvilket år 1871 af Kammaren godkändes.
Herr Gustaf Jonsson: Då icke någon af Utskottets ledamöter
emot Utskottets föreliggande förslag anmält sin reservation, torde det
för dem vara en skyldighet att nu inför Kammaren gifva tillkänna
hvad som ledt dem vid beslutets fattande.
Såsom åt flere bland Utskottets ledamöter förut blifvit framhållet,
var egentliga orsaken, som föranledde Utskottet att fästa afseende vid
Nyströms ansökning, just 1871 års riksdags beslut. Om icke Nyström
kunnat bevisa, att han haft ett sådant löfte, hade han säkerligen icke
inom Utskottet kunnat vinna bifall till sin ansökning, men då Riks¬
dagen sjelf sagt, att han borde komma i åtnjutande af pension, tror
jag icke man handlat orätt och i strid med de principer man bör
fasthålla.
För min del tror jag icke, såsom den ärade representanten på
kalmarbänken, hvilken nyss yttrade sig, att man icke bör anse sig
bunden af ett riksdagsbeslut, deri man icke sjelf deltagit, ty hvad
Riksdagen eu gång beslutat bör man väl i alla händelser vara skyldig
Onsdagen den 3 Mars, f. w.
37
N:o 15.
att respektera, och att man icke deltagit i det förra beslutet bör val Anydemh
nu åtminstone icke utgöra något skäl att yrka afslag. ^”too s rf 't
Jag tror icke, att man får förbise, att denne man under en längre r"\}°0\yl
tid innehaft en vigtig plats vid Riksbankens afdelningskontor i Göte- (Forts.)
borg, äfven om han derför under sin tjenstgöringstid haft en riklig
lön; och då bankofulimäktige förordade, att Nyström borde få en
pension på 3,000 kronor, ansåg Utskottet, att man skulle gå eu medel¬
väg och tillstyrkte derföre halfva beloppet. Med anledning deraf kan
jag såsom ledamot af Utskottet icke annat än yrka bifall till hvad Ut¬
skottet hemstält, nemligen att Nyström af Riksbankens medel måtte
erhålla en årlig pension af 1,500 kronor årligen.
Herr O. B. Olsson: För min del vill jag visst respektera hvad
såväl bankofullmäktige och Banko-Utskottet som Riksdagen gjorde år
1871, men det oaktadt tror jag icke, att något särskild! löfte blifvit
gifvet i detta fall, hvilket också de nuvarande fullmäktige i Riksbanken
påpekat, i det de sagt, att “det torde kunna med visshet antagas, att,
om lian qvarstår såsom bankoombud intill dess han uppnår pensions¬
ålder, understöd för hans återstående lifstid icke lärer komma att
honom förvägras*1. Der är visserligen honom gifvet ett löfte, men jag
hemställer, huruvida han efter endast 11 års tjenstgöring såsom bank-
tjensteman kan vara berättigad till pension eller om han ens kan
hafva rimligt skäl att fordra sådan.
Här har under diskussionen en af Riksbankens fullmäktige yttrat,
att det kunde vara tvifvel underkastadt, huruvida, då denne man från
befattningen afgår, man kan få en annan, som bekläder hans plats.
För min del tror jag dock icke, att detta skall blifva så särdeles svårt,
då han såsom styrelseledamot haft en årlig löneinkomst af 7,000 kronor
jemte fri bostad och andra förmåner, och jag vågar upprepa hvad jag
sagt en gång förut, att, då ifrågavarande man under fyra år uppburit eu
löneinkomst af 4,800 kronor och under öfriga 7 år 3,200 kronor der¬
öfver, får man väl icke anse, att han lidit någon orätt, utan tvärtom.
Jag fortfar sålunda att yrka afslag å detta Utskottets Betänkande
och vill i likhet med åtskilliga andra talare påstå, att det skulle vara
ett farligt prejudikat, om man skulle taga sig för att sålunda pen¬
sionera ledamöter af styrelserna för Riksbankens afdelningskontor, ty
derigenom skulle man slutligen kunna komma så långt, att man äfven
skulle pensionera sjelfva bankofullmäktige.
Herr Danielsson: Det var med anledning af hvad en ärad ta¬
lare från samma län som jag nyss yttrade, som jag ånyo begärt ordet.
Han sade nemligen, att man icke kunde vidhålla den åsigten, att, då
man icke varit med om ett beslut, vore man fri från att följa de
grundsatser beslutet innehöll, men jag ber få erinra honom om samma
ord, som den nästföregående talaren uppläste, hvarpå Utskottet grundat
sitt utlåtande och som 1871 års Riksdag säges hafva godkänt.
Det står nemligen i utlåtandet, att, “om han qvarstår såsom
bankoombud, intill dess han uppnår pensionsålder, understöd för hans
återstående lifstid icke lärer komma att honom förvägras*1. Det är
N:o 15.
38
Onsdagen den 3 Mars, f. in.
A tiga ende
pension åtf. d.
bankoombudet
C. Af. Nyström.
(Forts.)
likväl just detta han icke gjort och vi veta också, att, sedan Riks¬
dagen öfverlåtit sin rättighet att välja styrelseledamöter vid Riks¬
bankens afdelningskontor i landsorten till Riksdagens fullmäktige, har
frågan skridit in på ett annat område.
Dessa fullmäktige kunna ju nemligen år efter år välja samma
personer till dessa tjänster och sålunda på samma gång befrämja den
grundsatsen, att de skola blifva berättigade till pension. Jag hem¬
ställer, om Riksdagen, då denna rättighet öfverläts på bankofullmäk-
tige, dermed åsyftat, att dessa skulle kunna skjuta fram en ensidig
åsigt så långt, att man slutligen skulle pensionera alla ledamöter af
lånekontor^ i landsorten utan undantag.
Herr Liss Olof Larsson antydde nyss något sådant, då han sade,
att denne man handhaft den dagliga förvaltningen vid afdelnings-
kontoret, hvilket är vida vigtigare och mera maktpåliggande, än som
tillkommer eu tjensteman i första lönegraden. Han lade således sär¬
skild vigt just på beskaffenheten af de göromål Nyström såsom styrelse¬
ledamot haft såsom skäl för erhållande af pension.
Jag är nog bland dem som vilja respektera Riksdagens beslut,
men jag kan alls icke inse, att detta är något sådant, utan tror tvärt¬
om, att det endast är ett motiv, som blifvit inskjutet i Utskottets ut¬
låtande; och vi veta nog, huru litet afseende man här förut fäst
vid sådana motiv. För min del kan jag nemligen icke finna, att det
ofta omtalade citat från 1871 års memorial, Utskottet här meddelat,
är något verkligt formuleradt beslut, utan anser det endast såsom ett
uttalande i motiveringen och detta så mycket mera som ordet “lärer11
är ett så elastiskt begrepp som möjligt. I allt fall tror jag, att det
alltid bör tillkomma eu blifvande Riksdag i sådana fäll att pröfva,
om den vill bifalla eller afstå eu gjord framställning, och då torde ej
heller den åsigten, att Riksdagen nu vore bunden af ett föregående
beslut, längre vara hållbar, hvarföre jag också vidhåller hvad jag
förut yttrat i frågan.
Herr L. J. Larsson: Jag tycker mig finna, att Riksdagen icke
bör anse sig bunden af det beslut, som år 1871 meddelades, då det
deruti står, att, om Nyström qvarstår vid sin tjenst, till dess han
uppnår pensionsåldern, så skulle understöd icke komma att honom
förvägras. Nu står det uti gällande reglemente, att tjenstemännen
vid Riksbanken skola efter 50 tjensteår erhålla hela lönen och vid
40 tjenste- samt 60 lefnadsår tre fjerdedelar af lönen i pension och
för hvarje år derunder afdragas ytterligare vissa procent. Således,
när den ifrågavarande tjenstemännen icke tjenat så länge, som före-
skrifvet är för erhållande af pension, skulle det väl vara ganska egen¬
domligt, om Riksdagen, detta oaktadt, skulle bevilja honom en sådan
förmån, i all synnerhet, som här icke, på sätt uppgifvet blifvit, före¬
ligger något af Riksdagen i det afseendet gifvet löfte.
Herr Jöns Rundbäck: Jag tror, att man ganska väsentligt ta¬
ger fel, om man anser bankoombuden jemförliga med bankens tjenste¬
man i första lönegraden. Bankoombudet vid lånekontoret i Göteborg,
Onsdagen den 3 Marg, f. m.
N:d 15.
39
hvarom här närmast är fråga och som der ombesörjer den dagliga
förvaltningen, har sannerligen ganska mycket att skaffa. Han är nem¬
ligen den, som i första hand skall pröfva förekommande mål och ären¬
den. Alla de föregående bankoombuden hafva äfven innehaft kom¬
missariegrad, och för ett ögonblick sedan hafva Herrarue sjelfva bi¬
fallit Banko-Utskottets hemställan i utlåtandet N:o 4, att motsvarande
tjensteman vid lånekontoret i Malmö skall uppflyttas till kommissarie
med tur i graden i fråga om lön och pensionsberäkning från den 15
Augusti 1879. Detta bifölls af Herrarne för några minuter sedan och
denne Herr Lundquisr, har dock ick vant bankoombud längre än se¬
dan år 1873. Bankoombudet i Göteborg kom visserligen, äfven han,
ganska sent till denna plats, men detta berodde icke på honom, utan
derpå att stora svårigheter yppade sig att få platsen besatt, och det
var först efter mycket öfvertalande, som han kunde förmås att åtaga
sig denna befattning. Nu har han visserligen icke tjenstgjort längre
än vid pass 10 år, men han var redan 50 år gammal, när han till¬
trädde platsen, och jag tror verkligen att det icke vore lämpligt att
låta honom längre qvarstanna på sin plats. Men då han af sjukdom
blifvit oförmögen att sköta denna vigtiga befattning, så vore det väl
äfven hårdt, om Riksdagen helt och hållet skulle lemna honom åt sitt
öde och vägra honom all pension. Han är den ende af alla bankens
tjensteman, hvilkens ställning icke är reglerad i bankoreglementet.
Detta är verkligen en brist i reglementet, och det lär äfven varit på
tal inom Utskottet, att denna brist borde på något sätt afhjelpas.
Detta har emellertid icke skett och ett nytt bankoombud i Nyströms
ställe lär redan vara utsedt. Emellertid är det ju obestridligt, att,
om han qvarstått såsom bankoombud, så hade han varit berättigad
till pension, och icke bör han väl gå förlustig denna rätt, derför att
lian låtit öfvertala sig att blifva styrelseledamot. Går man till väga
på det sättet, så torde det blifva svårt att få dessa vigtiga platser
besatta med lämpliga och dugliga personer. Då nu dessutom Utskottet
nedsatt pensionen till skäligt belopp — ty hvad fullmäktige föreslagit,
anser äfven jag vara för mycket — synes mig, som Riksdagen verk¬
ligen borde bifalla Utskottets hemställan. Icke heller fruktar jag,
att ett sådant beslut skall kunna blifva något farligt prejudikat, då
jag hoppas och tror, att Banko-Utskottet skall vara betänkt att afgifva
något förslag till bestämmande af den ställning innehafvare!! af ifråga¬
varande befattning hädanefter skall intaga i förhållande till andra
bankens tjensteman.
Herr Lyttkens: Med anledning af eu talares yttrande, att det
icke vore så farligt att afslå pensionen, då ju den ifrågavarande per¬
sonen i sådant fall kunde stanna qvar på sin plats, så ber jag att få
meddela, att Herr Nyström redan, med bifogande af läkarebetyg om
sjuklighet, begärt och äfven erhållit afsked. Yare sig sålunda, att
pensionen beviljas eller icke, kommer han att afgå, om jag minnes
rätt, vid denna månads utgång.
Hvad beträffar den andre talarens yttrande, att man här icke
kunde tala om något Riksdagens beslut, utan blott om en motivering,
A n(jd en dr
pension åt f .
bankoombud
C. M. Ny st r ii
(Forts.)
H:a 15.
40
O:isdagen den 8 Mars, f. in.
Angående
■pension åt f. d,
bankoombudet
C. M. Nyström.
(Forts.)
så får jag fästa hans uppmärksamhet uppå, att Utskottet just sagt,
att Riksdagen godkänt icke blott hvad fullmäktige föreslagit, utan
äfven hvad de anfört. Hvad de föreslagit var denna omändring af
ombudsmannaskapet, och hvad de anfört voro skälen dertill. Detta
kunna Herrarne finna af båda Kamrarnes protokoll i frågan.
Att Nyström icke skulle vara berättigad till pension, är också
ett misstag. Ty af betänkandet synes, att “vid den tid han till banko¬
ombud nämndes skötandet af denna befattning efter stadgade tider
medförde tur- och befordringsrätt till de tre lägre tjenstegraderna
inom Riksbanken med deraf följande pensionsrätt och Nyström allt
framgent skött baukoombudsgöromålen, ehuru under annat namn, vore
det icke billigt att förvägra honom den förmån, häri obestridligt skulle
egt, om bankoombudsbenämningen fortfarit.“ Om nu tjensten fått eu
annan benämning, torde väl Nyström vara lika berättigad till erhål¬
lande af pension, men att denna skulle hafva blifvit mindre, än nu
är föreslaget, har ju också af Utskottet framhållits.
Att Riksdagen på sätt och vis gifvit ett löfte, då den begagnat
ordet ‘‘lärer*1, är val också obestridligt. Åtminstone skulle jag hafva
en sådan uppfattning, om jag till en af mina tjenare yttrade: när du
blifvit gammal, lär jag icke lemna dig på bar backe. Att detta icke
skulle innebära ett löfte, vill väl ingen bestrida.
Riksdagen har nu fått saken sig förelagd till pröfning, och om
den skulle bifalla Utskottets förslag, tror jag icke, att något farligt
prejudikat dermed vore gifvet. Detta är ett undantagsfall, och om
någon annan i framtiden komme och begärde pension af Riksdagen,
ja, om det vore, som en talare yttrat, sjelfva Låss Olof Larsson, så
är det min öfvertygelse, att Utskottet skulle afstyrka bifall till en
sådan begäran.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Bokström: Jag har tagit mig friheten att begära ordet,
med anledning deraf att Utskottet sagt och flere talare upprepat, att
den ifrågavarande styrelseledamoten icke skulle hafva någon pensions¬
rätt.
Af Utskottets betänkande synes det dock vara klart, att han
haft eu eventuel pensionsrätt. Jag har icke hört uppgifvas, att han
skulle hafva på något sätt förverkat denna rätt. flan har, så vidt
jag vet, icke heller sökt blifva från sin befattning befriad, han har
förmodligen utan sitt hörande blifvit qvar på sin plats, men hans
befattning har fått ett annat namn. Är han nu i sin befattning an¬
tagen med tur- och befordringsrätt såsom kontorsskrifvare i Riksbanken
och dermed följande rätt till pension, så föreställer jag mig, att han
har denna rätt fortfarande qvar.
Jag nämnde, att han haft efter mitt förmenande eu eventuel
pensionsrätt. Med afseende härå kunna tvenne fall tänkas, som göra
denna rätt till eu verklighet. Det ena är att han uppnår den stad¬
gade pensionsåldern, något som icke inträffat. Det andra är att han
af sjukdom blir förhindrad att sköta sin tjenst. Detta senare har
inträffat, och vid sådana förhållanden kan jag icke se annat än att
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
41
N:o 15.
lian bör komma i åtnjutande af den honom uti bankoreglementet Angående
medgifva pensionsrätt. I min tanke liar Riksdagen således först och ''^koombudet
främst genom bankoreglementet tillförsäkrat denne tjensteman en så-
dan rätt; vidare bär Riksdagen genom 1871 års beslut gifvit honom (Förn.)
på hand, att han skulle komma af densamma och något dertill i åt¬
njutande. Med föranledande af detta beslut kan jag icke underlåta
att gå något längre, än jag skulle hafva gjort, om detsamma icke
varit. Ty det förutan skulle jag icke påyrka högre pension för honom,
än som bankoreglementet berättigat till. Men då Riksdagen gifvit
ifrågavarande tjensteman på hand, att han skulle få något mera, an¬
ser jag, att äfven detta Riksdagens beslut bör af Kammaren respek¬
teras.
Jag yrkar sålunda bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till
Utskottets hemställan som ock på afslag derå; och förklarade Herr
Talmannen sig hafva funnit den förra propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så
lydande voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som godkänner hvad Banko-Utskottet hemstält i dess Utlå¬
tande N:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Banko-Utskottets berörda
hemställan.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 101 ja mot 61
nej; hvadan Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9, i anledning
af väckt motion om ändring i 24 kap. 1 § Byggningabalken.
9. Angående
upphäfvande
Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10, i anledning af väckt "/ 23 bnp. s §
motion om upphäfvande af 25 kap. 8 § Byggningabalken.
Uti berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr H.
F. Bergström (motionen N:o 105), var föreslaget, att Riksdagen måtte
förnya sitt år 1876 fattade beslut, att sagda lagrum --enligt hvilket
det åligger häradet att vid hvarje hel mil å landsväg uppsätta stol-
N:o 15.
42
Oasdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
upphäfvande
4tf 25 kap. 5 §
Byggninga-
hälben.
(Forts.)
par eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och fjerdedel mil,
, derå miltalet utmärkt är — skulle upphöra att vara gällande.
Utskottet hade hemstält:
“att Riksdagen måtte för sin del besluta följande
Förordning om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Byggningabalken:
Härigenom förordnas, att 3 § i 25 kap. Byggningabalken skall
upphöra att vara gällande.
Mot denna hemställan var reservation inom Utskottet anmäld af
Herr Samzélius, med hvilken Grefve Mörner instämt, och som för sin
del föreslagit, att motionen måtte så till vida bifallas, att till iakt¬
tagande under tiden, intill dess nya afståndsmätare efter metersyste¬
met kunde vid landsvägarne varda inrättade, blefve i behörig ordning
stadgadt, “att, utan hinder af hvad 25 kap. 3 § Byggningabalken
innehåller, härad icke vidare må betungas med kostnad för upprät¬
tande och underhåll af sådana afståndsmärken, hvarom i nämnda lag¬
rum förmärs. “
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Helander: Det är ingalunda min mening att motsätta
mig Utskottets förslag, utan tvärtom önskar jag framgång deråt, men
jag har en särskild anledning att det oaktadt begära ordet..
Jag anser nemligen att förhållandena icke äro synnerligt annor¬
lunda nu än för tre år sedan, då Kongl. Maj:t vägrade sanktion på
Riksdagens beslut i samma rigtning som Utskottet nu föreslagit; men
då en reservant i Första Kammaren har sökt göra sitt till för att
förtaga verkan af de skäl, som Utskottet anfört, kunde det derföre
vara af nytta att ytterligare lägga några skäl till hvad som redan
blifvit anfördt för saken.
Tillämpningen af beslutet om milens indelning i tiondedelar med¬
förde icke något nämnvärdt besvär, ty såsom sådant kan ej anföras,
att man i dagböckerna på gästgifvaregårdarne utsatte milens fördel¬
ning i tiondedelar i stället för i vanliga bråk; men som milens längd
då var densamma, så medförde bestämmelsen icke heller några kost¬
nader, ty halfva antalet milstolpar öfverensstämde med tiodelningen,
nemligen de stolpar, som utvisa hela och halfva mil; de öfrige mil-
stolparne hade helt och hållet kunnat borttagas, emedan de icke stämma
in med delningen i tiondedelar. Detta kunde således snarare anses
medföra en minskning i kostnaderna, då man ju slapp underhålla så
stort antal stolpar som förut. Men då man skall tillämpa metersyste¬
met på våglängder, så uppstår ett helt annat förhållande, om mil¬
stolpar fortfarande böra finnas, visserligen icke så till vida, att det
då skulle vara större svårighet att fä våglängden uttryckt på pappe¬
ret, än när milen indelades i tiondedelar, ty man kan likaväl utsätta
i dagböckerna antalet kilometer som någonsin tiondedelar af en gam¬
mal mil; men om man anser att det stadgandet fortfarande bör i la¬
gen qvarstå, att det skall finnas vissa märken, som angifva en viss
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
N:o 15.
43
längd af vägen, på det att eu resande må kunna se hur han avan¬
cerar, blir det absolut nödvändigt att icke allenast ånyo uppmäta alla
allmänna vägar i hela landet, utan man måste också uppsätta ett stort
antal vägmärken eller milstolpar, såsom vi fortfarande kunna kalla
dem. Dessa milstolpar skulle sannolikt komma att utmärka vägens
längd i kilometer, hvarför ett ganska betydligt antal skulle blifva er¬
forderligt. Jag kan visserligen icke uppgifva hvad alla dessa kostna¬
der komma att gå till, men jag kan någorlunda beräkna dem, åtmin¬
stone för uppmätningen der längden är känd.
Det län jag tillhör har omkring 200 mil allmänna vägar. Upp¬
mätningen af dessa skulle kosta omkring 6,000 kronor. Angående
kostnaden för anskaffande af 2,200 milstolpar vågar jag icke med
bestämdhet yttra mig, men jag föreställer mig att den i förening med
kostnaderna för vägarnes uppmätning skulle uppgå till 20,000 kronor.
Och med denna beräkning till grund skulle samma kostnader för hela
riket uppgå till omkring, eller minst, eu half million kronor. Äro nu
dessa åtgärder verkligen nödvändiga eller till öfvervägande nytta, så
får man naturligtvis underkasta sig de med dem förenade kostnader.
Men för min del kan jag icke finna, att så är förhållandet. Tv innan
man ännu fått denna fördelning af vägarne i kilometer öfverallt ge¬
nomförd och alla milstolpar uppsatta, skall det inträffa att nya vägar
anläggas och gamla omläggas; och då en kilometer är eu jemförelse¬
vis liten våglängd, skall en kilometer här, eu annan der försvinna,
samt inom kort rätt stora rubbningar i den gjorda indelningen upp¬
stå. Härtill kommer att vägar der och hvar korsa hvarandra och att
det då är omöjligt att få de olika vägarnes kilometermått att passa
in med hvarandra, i följd hvaraf framdeles liksom hittills mycken
villervalla måste uppstå. Emellertid kan eu resande, som vill se huru
fort han färdas fram, dervid tills vidare äfven framdeles hafva rätt
mycken ledning åt de gamla milstolparne, om de än en tid få qvar¬
stå. Tre tjerdedels mil motsvarar nemligen i det allra närmaste 8
kilometer; och med denna beräkning kan man lätt med tillhjelp af
de nu befintliga milstolparne räkna ut, huru många kilometer man
färdats.
Jag har i min mån medverkat till det nya systemets antagande
och jag har gjort det icke i den öfvertygelsen, att systemet skulle
komma att i sä väsentlig grad blifva till nytta för den nuvarande
generationen, utan väl i den öfvertygelsen, att detsamma i rikt mått
skall gagna kommande siägten; men derför har jag ock föresatt mig
att, i hvad å mig kan ankomma, icke bidraga till onyttiga utgifter för
det nya systemet. Jag tillåter mig med dessa ord yrka bifall till
Lag-Utskottets hemställan.
Herr Löwenhielm: Frågan, huruvida milstolparna skola bibe¬
hållas eller icke, torde med skäl icke få anses synnerligen vigtig. Då
emellertid sådana funnits under 200 år, så torde icke kunna förnekas,
att de förorsakat någon nytta och att deras borttagande skulle med¬
föra åtskilliga olägenheter. I sådant hänseende vill jag anmärka, att,
om efter metersystemets införande milstolpar icke komma att finnas
Angående
upphäfvande
'tf 25 kap. 3 §
Byggnmga-
halken.
(Forts.)
N:o 15.
Angående
■upphäfvande
4j‘ 25 hop. 3 §
Byggninga¬
balk <n.
(Forts.)
44 Onsdagen den o Mars, f. in.
till, det i vissa fall torde möta svårighet att bestämma afståndeii vid
embetsresor, hvarjemte det vid domstolar mången gång, såsom då tings¬
stället icke är beläget i stad eller å gästgifvaregård å landet, skall
blifva svårt för parter och vittnen att uppgifva våglängden, liksom
äfven svårt för domare och nämnd att kontrollera deras uppgifter.
Jag tror, att det är just den omständigheten, att det finnes en mil¬
stolpe på hvarje fjerdedels mils afstånd, som gör, att man kan verk¬
ställa kontroll angående våglängden,
Emellertid må härmed vara huru som helst; och då metersyste¬
met icke skall vara fullt genomfördt förrän år 1889, så föreställer
jag mig, att det icke är angeläget, att nu meddela någon föreskrift
derom, att milstolparna skola för all framtid upphöra, äfvensom det
icke kan vara något giltigt skäl att befria vederbörande ifrån skyl¬
digheten att underhålla befintliga sådana, så länge som den gamla
indelningen qvarstår. Deremot skulle jag anse rigtigt, om föreskrif¬
ter meddelades, att nya milstolpar icke behöfde uppställas, förr än i
sammanhang med metersystemets genomförande, vägarne blifvit upp¬
mätta efter detta system, och får jag derföre hemställa om återremiss,
på det att Utskottet må taga denna sak i öfvervägande.
Herr Anders Persson: För min del hemställer jag om bifall
till Utskottets förslag. De skäl, som af den siste talaren blifvit åbe¬
ropade för återremiss, böra, enligt min åsigt, icke hafva något afgö¬
rande inflytande i ty fall. Han nämnde såsom hufvudskål derför
fördelen af att bibehålla dessa afståndsmätare med hänsyn till beräk¬
ningar af ersättningar för em betsmännens resor samt åt parter och
vittnen väl ting; men i så fall vore det naturligtvis uödvändigt att
hafva dylika afståndsmätare icke allenast vid de allmänna landsvä¬
garna, utan äfven vid härads- och sockenvägar, ja, till och med vid
byvägar. Inom Utskottet har man framhållit, att de största svårighe¬
ter, som deras borttagande komme att medföra, skulle inträffa i af¬
seende på beräkningen af folkskoleinspektörernas reseersättningar. Det
skulle nemligen blifva svårt att vid utbetalningen af ersättningar till
dessa tjensteman kunna kontrollera, om resorna verkligen blifvit verk-
stälda i öfverensstämmelse med de uppgifter, som lemnats i och för
denna ersättning. Men i det fallet ber jag få fästa uppmärksamheten
derå, att man icke alltid förlägger skolhusen företrädesvis invid lands¬
vägen eller invid de större vägarna. Således kan man vid nämnda
förhållande i alla fäll icke kontrollera desse tjenstemäns uppgifter i
berörda afseende. Angående beräkning af ersättningar till parter och
vittnen för deras resor, så tror jag, att det i allmänhet icke är do¬
maren sjelf, som kan hafva reda på, huru nära eller aflägset det eller
det stället är beläget från den eller den afståndsmätaren, utan att
inom nämnden god tillgång icke skall saknas för att få reda på af-
stånden från det ena eller andra hemvistet till tingsstaden.
Jag ber slutligen få meddela den upplysningen, att, då vid 1876
års riksdag beslut fattades om underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med hemställan om milstolparnes borttagande, så blefvo i anledning
deraf yttranden infordrade från samtlige Konungens Befallningshafvan-
Onsdagen den S Mars, f. m.
45
N:o 15.
•den i riket. Af rikets 24 Konungens Befallningshafvanden tillstyrkte Angående
17 obetingadt bifall till Riksdagens beslut samt 3 vilkorligt bifall
och endast 4 af dem förklarade, att det vore nödvändigt att mil- Byggning* *
stolparne stode qvar. bni ken.
Under sådana förhållanden hemställer jag, huruvida icke Kam- (Forts.)
maren behagade finna, att tillräckliga skäl blifvit af Utskottet i dess
motivering anförda för att så väl på grund häraf, som äfven måhända
med afseende å de skäl, jag nu haft äran framhålla, bifalla Utskot¬
tets hemställan, hvarom jag framställer yrkande.
Häruti instämde Herr Smedberg.
Herr T o 11: För min del inser jag, att, då man icke kan und¬
vara kännedom om vägafstånden, utan densamma blir nödvändig att
ega under så många olika förhållanden, så blir deraf en gifven följd,
att vägarne måste uppmätas; men skall åter detta ske, så kan jag
för min del icke inse, att det skall möta synnerliga svårigheter att
på samma gäng utsätta märken vid de olika utstånden. Jag tror icke
att man i det praktiska lifvet kan undvara dessa afståndsvisare. Skälen
för deras bibehållande hafva föröfrigt blifvit så fullständigt utvecklade
i den vid betänkandet fogade reservation, att jag för min del helst
skulle önska antagandet af den kläm reservanterna föreslagit, men
då yrkanden om återremiss blifvit framstälda, så ber jag att få deri
instämma.
Herr Sven Nilsson: Då den siste ärade talaren till stöd för
sin mening åberopade de skäl, som i den vid Utskottets betänkande
fogade reservation blifvit framstälda, så ber jag att få med några ord
bemöta desamma. Vid afgörandet af denna sak bör man i främsta
rummet utreda, huruvida milstolparna verkligen äro till någon nytta
eller ej, och för min del får jag säga, att de icke lända till den rin¬
gaste nytta. Reservanten har icke heller på något sätt visat motsat¬
sen; han tyckes hufvudsakligen vilja bibehålla dessa milstolpar för
att tillfredsställa de resandes nyfikenhet, men icke kan det väl vara
meningen att bibehålla milstolparne för ett sådant ändamål; man får
väl tro, att den resande skulle hafva någon annan nytta af dem, om de
skola finnas. För att nu tillfredsställa sin nyfikenhet att få veta hur
långt han rest emellan gästgifvaregårdarne, så måste den resande
hålla särdeles noga reda på antalet af de stolpar, hvilka han färdas
förbi, och om han icke har godt minne, nödgas; han föra särskild an¬
teckning öfver hvarje stolpe, ett besvär som väl knappast någon re¬
sande underkastar sig.
Vidare säger man, att dessa stolpars bibehållande vore nyttigt
och nödvändigt för dem, som reste på ''ödsliga11 vägar. Dervid möter
den invändningen, att numera inga vägar här i landet kunna sägas
vara ödsliga der milstolpar skola finnas, hvadan den anmärkningen
förfaller. Vigtigaste skälet har synts reservanten vara det, att af-
ståndsmätare äro nödvändiga för ,att den skjutsande skall kunna kon¬
trollera, att icke den resande färdas fortare än lagen medgifver eller
N!:o 15
Onsdagen den 3 Mars, f. in.
Angående
upphäfvande
<if 2b kap. 3
Byggninga-
balken.
{Fort».)
46
med eu större hastighet än en mil på 1| timme. Dock kan man
, äfven i detta fall ifrågasätta, hvilken nytta dessa stolpar medföra:
? ty skall den skjutsande föra talan i nämnda hänseende mot den
resande som färdats för fort, så måste han också leda detta i bevis;
men om han det icke kan — och huru mycket gäller dervid en skjuts¬
pojkes intyg derom, att den resande färdats för fort? — så för¬
faller anmärkningen. Om milstolparne i detta fall skulle vara till
någon nytta, så måste den skjutsande alltid med skjutsen föra giltig
bevisning, en olägenhet som den skjutsande säkerligen icke skall un¬
derkasta sig emot den förmenta fördelen.
Att milstolparne icke äro till någon nytta vid beräkningen af
embets- och tjensteman omkostnader, har eu ledamot i Lag-Utskottet
tydligen bevisat, hvadan jag i denna del instämmer med honom.
Jag vill särskildt fästa Kammarens uppmärksamhet vid en föregående
talares yttrande, nemligen att ett bifall till reservantens förslag
kommer att nödvändiggöra åtgärden att uppmäta alla landsvägarna
på landsbygden, något som åter vore förenadt med orimligt höga
kostnader utan den ringaste nytta. Skall man sedermera måhända
ålägga de väghållningsskyldige att ytterligare vid hvarje tiondedel mil
utsätta märken, hvilka till ingenting tjena, så hoppas jag, att Andra.
Kammaren skall tänka sig väl före, innan den frångår det af Lag¬
utskottet framstälda afstyrkande förslag, till hvilket jag härmed tar
mig friheten yrka bifall.
Herr Wigardt förenade sig med Herr Sven Nilsson.
Grefve Sparre: Jag hemställer, huruvida det kan vara skäl att
Riksdagen nu till Kongl. Maj:t aflåter en skrifvelse af alldeles samma
innehåll, som den, hvilken för tre år tillbaka afgick och hvilken Kongl.
Maj:t efter, såsom jag antager, noggrann pröfning afsiog. År det väl
sannolikt, att ett förnyadt beslut från Riksdagens sida nu skulle leda
till annat resultat, eller får man väl antaga, att regeringen då lättat
ett så lösligt beslut, att densamma nu skulle hafva ändrat åsigt i
saken? För min del anser jag det icke vara lämpligt, att representa¬
tionen på detta sätt kommer till Kongl. Maj:t med framställningar,
dem representationen redan varit i tillfälle finna att regeringen icke
kunnat bifalla.
Man må också erkänna, att det verkligen finnes åtskilliga andra
skäl, som i väsentligare mån tala för milstenarnes bibehållande än de
af talaren på skånebänken anförda, eller att tillfredsställa de resandes
nyfikenhet. Jag har funnit detta i min egenskap af landshöfding
med skyldighet att, bland annat, öfvervaka granskningen af de rese¬
räkningar, som i hundratal inkomma till landskontoret, der man, bland
annat, skall granska, huruvida det i räkningarne uppgifna miltalet är
rigtigt. Det kan då, jag måste erkänna det, vara beböfiigt att i detta
hänseende hafva den vägledning, som man genom dessa milstolpar
kan vinna. Det är visserligen sant, som en talare här sade, att per¬
soner, som göra anspråk på reseersättning, kunna bo aflägset från
hufvudvägen, och att man således i fråga om ersättning för resan å.
Onsdagen den 3 Mars, f. rn.
47
N:o 15.
de mindre vägarne, vid hvilka milstolpar icke finnas, saknar denna
vägledning, men detta kan icke vara något skäl att borttaga de stol¬
par, som nu Unnas. Borttager man alla dessa, torde man om några
år komma i ganska stor förlägenhet vid granskning af nämnda rese¬
räkningar.
Vidare måste man väl erkänna, att, då en komité är nedsatt för
bestämmande af väghållningsbesvärets ordnande, och då dervid jem¬
väl torde böra tagas i betraktande, om några vägmätare böra finnas
eller icke, vi väl gerna kunde vänta, tills denna komités betänkande
inkommit. Slutligen och då införandet af metersystemet väl lärer
föranleda till någon åtgärd i detta afseende, torde väl då blifva till¬
fälle att öfverväga om milstolparne kunna, genom andra utvägar, er¬
sättas. Det är nemligen klart, att, ehuru regeringen till den fram¬
ställning, representationen en gång gjort i afseende å milstolparnes
borttagande, icke kunde lemna bifall, regeringen dock framdeles, då
frågan om väghållningsskyldigheten förekommer, icke skall lemna den
sålunda åt representationen uttalade önskan utan afseende. Men just
då man vill, att regeringen skall fästa afseende vid en sådan önskan,
bör man icke framkomma med samma framställning ännu en gång,
då regeringen icke kan annat än vidhålla sitt förra beslut.
Emellertid instämmer jag så tillvida med Utskottet och reser¬
vanterna, att jag anser det olämpligt att häradet vidare betungas med
uppsättande af nya milstolpar, och anser derföre, att det af reser-
vanterne framlagda förslaget är tillräckligt; eller, att i behörig ord¬
ning måtte stadgas, “att, utan binder af hvad 25 kap. 3 § Byggninga¬
balk innehåller, härad icke vidare må betungas med kostnad för
upprättande och underhåll af sådana afståndsmärken, hvarom i nämnda
lagrum förmärs. “ Då står frågan öppen och Riksdagen har deri¬
genom fattat ett beslut, som den kan hoppas att regeringen fäster
afseende vid, hvilket jag icke anser sannolikt, om Riksdagen upprepar
alldeles samma beslut, den nyss gjort, men som regeringen antagligen
på goda skäl af slagit.
Jag anhåller alltså om proposition ä bifall till reservanternas
förslag.
Herr Carl Ifvarsson: Om frågan vore af den beskaffenhet,
den siste talaren i början af sitt anförande påstod, d. v. s. om det
bär gälde att aflåta en underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t,
då kunde man visserligen säga, att detta, sedan Kongl. Maj:t så ny¬
ligen afslagit eu Riksdagens likartade framställning, vore ändamålslöst.
Men bär är icke fråga om att aflåta en sådan skrifvelse, utan här är
föreslaget, att Riksdagen skulle fatta ett sjelfständigt beslut i en lag¬
fråga, hvilken det naturligtvis står Kongl Maj:t öppet att sedermera,
pröfva. Anser Riksdagen verkligen det af Utskottet framlagda försla¬
get rättvist och nyttigt, vore det icke rätt att låta frågan falla, ty
då kunde KoDgl. Maj:t i följd deraf tro, att frågan icke förtjenade
vidare afseende. För min del anser jag dock frågan förtjena afseende,
då det nemligen är förenadt med ganska stora kostnader att upprätt¬
hålla .dessa milstolpar, som dock äro af ringa eller ingen nytta. Den,.
Angående
upphof vande,
af 25 kap. H §'■
Byggning^
hälben.
(Forts.)
N:o 15.
48
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
upphäfvande
4tf 25 kap. A <S
Bygg flinga'
hälben.
(Forts.)
som reser lärer väl icke bry sig om att räkna dessa milstolpar.
För den, som skall granska reseräkningar, kunna de ej heller vara
till mycken vägledning, då dervid ofta förekommer beräkning af kost¬
nad för resor å mindre från landsvägarne afvikande vägar, vid livilka
ingå milstolpar finnas, och någon verklig kontroll sålunda icke kan
med ledning af de gamla milstolparne utöfvas. Dessutom är ju af-
ståndot mellan gästgifvaregårdarne uppmätt, så att man i landskon¬
toret och genom dagböckerna å skjutsstationerna har reda härpå utan
afseende å om milstolpar finnas eller icke. Således kan jag icke se
någon anledning till att dessa stolpar må bibehållas; jag tror tvärtom,
att de äro af ingen nytta, och säkerligen äro de icke af den nytta,
som motsvarar den för deras upprätthållande nödiga kostnad. Under
sådana omständigheter kan jag icke finna annat, än att Riksdagen
bör uttala sin mening i ämnet, utan hinder deraf att detta nyligen
skett. Jag anser således, att Utskottet förfarit rigtigt, då det kär
framlagt förslag till upphäfvande af 25 kap. 3 § Byggningabalk^!, och
jag anhåller derför om bifall till detta Utskottets förslag.
Med Herr Carl Ifvarsson instämde Herr Olof Andersson i Lyckorna.
Herr Hammarskjöld: Då regeringen till svar å Riksdagens
förra underdåniga skrifvelse i ämnet förklarade sig icke finna skäligt
bifalla den lagförändring Riksdagen då för sin del beslutat, anförde
regeringen såsom skäl, dels att ännu en följd af år komme att för¬
flyta, innan det metriska systemet blefve tillämpadt, under hvilken
mellantid underhållet af milstolpar icke kunde blifva synnerligen be¬
tungande och, dels att det vore ovisst, om icke skyldigheten att under¬
hålla milstolpar framdeles kunde böra tagas i anspråk, för den händelse
att det efter vägarnes uppmätning enligt det metriska systemet skulle
finnas behörigt att förse dem med nya afståndsmätare. Sedan den
tiden hafva vi kommit icke så litet närmare tillämpningen af det me¬
triska systemet. Då uu regeringen blott förklarat, att det kunde
sättas i fråga, om icke skyldigheten att underhålla milstolpar borde
tagas i anspråk o. s. v., sä kan väl Riksdagen å sin sida taga i öf¬
vervägande, om det verkligen bör sättas i fråga, att, sedan det metriska
systemet blifvit genomförd t, skyldigheten att underhålla milstolpar
skall jemväl anses innebära skyldighet att uppsätta nya afståndsmä¬
tare ef ter det nya systemet. Lag-Utskottet har trott detta vara obil¬
ligt och derföre ansett, att det icke bör sättas i fråga, att de väg-
hållningsskyldige skola i sådant afseende betungas. Derjemte har Lag¬
utskottet för sin de! kommit till den åsigt, att afståndsmätarnes nytta
är högst ringa. Till följd deraf har Lag-Utskottet trott sig böra
föreslå Riksdagen att förnya den framställning Riksdagen för några
år sedan gjorde, ehuru Riksdagens beslut icke då blef af regeringen
bifallet. För min del vill jag nemligen icke underskrifva den lära,
som af den siste talaren framstäldes, att Riksdagen icke borde
ånyo antaga ett lagförslag, blott derföre att regeringen eu gång af-
siagit det.
Derföre och då jag anser, att Lag-Utskottet och flere talare an-
Onsdagen den 3 Mars, f. m.
49
N:o 15.
fort tillräckliga skäl, som visa att ifrågavarande skyldighet skulle Angående
kunna utan skada upphöra, anhåller jag om bifall till Lag-Utskottets upphäfvande
förslag. “/ 25 hap. 3 §
Byggni nga-
. t hälben.
Herr Westerdal förenade sig uti Herr Hammarskjölds yttrande, (Forts.)
Herr Danielsson: Äfven jag vill yrka bifall till UtskottetsTör-
slag. Jag tror, att det är hög tid att befria de väghållningsskyldige
från att hålla dessa milstolpar.
Det var med anledning af Herr Grefve Sparres yttrande, som jag
begärde ordet. Han sade, att det var nödvändigt för Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, att det funnes milstolpar, då landskontoren skola
granska ingifna räkningar. Det är oss alla noga bekant, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande hafva förteckningar på utstånden mellan ’
alla gästgifvaregårdar, och skulle de ingifna räkningarna granskas på
sätt Herr Grefve Sparre nämnde, torde han få skicka ut en person
för att se efter, hvar milstolparne stå, eljest tjena de ingenting till,
och detta blifver icke en liten kostnad.
Mot hans yttrande att, då regeringen redan behandlat frågan,
Riksdagen icke borde å nyo aflåta en skrifvelse i samma ämne till Kongl.
Maj:t, ty det skulle innebära, att regeringen icke behandlat frågan
nog allvarligt, får jag erinra derom, att i det departement, dit denna
fråga hör, har, sedan Riksdagens förra skrifvelse afläts, en personal¬
förändring inträffat, och det kan ju hända, att den man, som nu
innehar platsen, har andra åsigter än den, som då satt der. Jag tror
dessutom att Riksdagen icke bör frångå ett beslut, som den en gång
fattat. Det är också antagligt, att, om det nu gällande lagstadgandet
komme att stå qvar, man skulle kunna af detsamma draga den slut¬
satsen, att de väghållningsskyldige skulle vara nödsakade uppsätta
milstolpar, äfven sedan det metriska systemet blifvit slutligen tillämpadt.
Såsom Herrarne veta, blef detta system antaget mot önskningarne hos
flertalet af allmogens representanter, och vid sådant förhållande bör
man väl icke, derför att en sådan förändring inträffar, lägga ytterli¬
gare utgifter på de väghållningsskyldige. Det kan väl icke heller
strängt taget sägas, att underhållet af milstolpar hörer till väghåll-
ningsskyldigheten. De göra i sjefva verket icke numera någon nytta.
Jag yrkar för min del bifall till Utskottets Betänkande. Jag tror
icke det är skäl att antaga reservanternes förslag, ty der bakom lig¬
ger den möjligheten, att de väghållningsskyldige skulle vara nödsakade
att bygga milstolpar äfven framdeles, sedan vägarne blifvit indelade
efter metersystemet.
Herr Torpadie: Den medelväg, som de ärade reservanterne gå,
synes mig icke lycklig. Ty om Kammaren antoge deras förslag, skulle
Kammaren, på samma gång den säger, att afståndsmätarne på våra
vägar nu äro nödvändiga, förklara, att det funnits någon tid. då de
icke voro nödvändiga.
Hvad som för öfrigt kan sägas till försvar för Lag-Utskottets
utlåtande har blifvit sagdt af representanten från Upsala långt bättre,
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 15.
4
Mitt |5, SO Onsdagen den 3 Mars, f. ni.
Angående än jag kunnat uttrycka det, och jag förenar mig derför i det yrkande
upphäfvande }mn framstält.
af 25 kap. 3 §
Sedan öfverläggningeu härmed förklarats slutad och propositioner
(Forts). gifvits i enlighet med de meningar, som förekommit, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. in.
I
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac Mareng’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1880.