Motioner i första Kammaren, N:o 12.
31
N:0 12.
Af Herr Smide!!: Angående upphäfvande af hvad i särskilda för¬
fattningar stadgas om Riksbankens och enskilda ban¬
kers rätt till handräckning i utsökningsmål.
I ett gammalt Kong!, plakat och påbud af den 18 April 1C81
(se Sehmiedemans Justitieverk pag. 734 och Backmans lagsamling 2:dra
delen pag. 264, noten) hafva domare fått föreläggande att gå banken,
numera »Riksbanken», uti alla dess förekommande angelägenheter med
behörig prompitude tillhanda, och åt landshöfdingar och exekutorer har
föreskrift der gifvits, att uti alla de ärenden, som banken blifver föran¬
låten dem att rekommendera, bevisa den allvarsamma assistance och hand¬
räckning, att banken icke må få orsak öfver något vidare sig att be¬
svära. Med förbigående af hvad i ämnet stadgades uti reglementena
för det forna Banko-diskontverket och uti Kongi. Förordningen den
14 Januari 1824, angående enskilda banker och diskonter, såsom nu¬
mera icke vidare gällande, vill jag erinra dels att Kongi. kungörelsen
den 22 Juli 1875, angående Riksbankens styrelse och förvaltning, inne¬
håller i 38 §: Riksbankens hufvud- och afdelningskontor ega att af
såväl öfverståthållareembetet i Stockholm som samtlige Konungens
Befallningshafvande och öfrige exekutorer skyndsamligen erhålla laga
handräckning i alla de utsökningsmål, som af hufvud- och afdelnings-
kontorens utlåningar härröra, med åläggande för bemälde myndigheter
att, efter skuldens indrifvande, de influtna medlen ofördröjligen till
hufvud- eller afdelningskontoren insända, och dels att Kongi. Förord¬
ningen den 12 Juni 1874, angående enskilda banker med rätt att ut¬
gifva egna kreditsedlar, lyder i 34 § så: Vid fordringars utsökande
njute bankbolag samma rätt till handräckning, som för Riksbanken nu
är eller framdeles varder beviljad.
32
Motioner i Första Kammaren, N;o 12.
Det lärer väl ej kunna försvaras, att den embetsmyndighet, till
hvilken en lagsökning ingifves och som i målet beslutar utslag, tillika
handlar och måste handla såsom sökandens ombud; att den, som i sa¬
ken gifver slutlig resolution, deruti också skall bestämma hvad han
skall åtnjuta för delgifvandet af lagsökningen; att den, som i målet
likasom dömt, jemväl skall låta indrifva faststälda fordringsbeloppet.
Om ett sådant förfaringssätt, ett sådant lagstiftande var nödigt 1681
och möjligen 1824, men knappast 1874 och 1875; så är det numera
alldeles icke behöflig!, sedan genom Kong!, kungörelsen den 12 Juli
1878 blifvit stadgadt, att hvarje öfverexekutor skall förordna eu eller
flere skicklige män att, då de derom anlitas och mot visst arvode,
tillhandagå med ingifvande och uttagande af handlingar hos öfverexe-
kutor; om hvilka nominationer kungörelse i allmänna tidningar årligen
införas; —- och lärer åt dessa skicklige män också kunna gifvas upp¬
draget att lemna utslagen till verkställighet och fordringarne redovisa,
efter indrifvandet.
Det är för att få häfven den stora oegentlighet, hvarom här of¬
van talats, som motionen väckts; och anhåller jag, det Riksdagen, som,
efter min mening, kan göra det, ville för sin del besluta:
att Kongl. plakatet och påbudet den 18 April
1681, 34 § i Kong], Förordningen den 12 Juni 1874,
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
kreditsedlar, och 38 § i Kongl. kungörelsen den 22
Juli 1875, angående Riksbankens styrelse och förvalt¬
ning, — samtliga såsom numera öfverflödiga — icke
vidare skola gälla.
Om ett sådant beslut fattas och detsamma sedermera vinner
Kongl. Maj:ts fastställelse, lärer Kongl. Maj:t derefter tvifvelsutan ge¬
nom Kongl. bref förklara, att jemväl stadgandena uti de af Kongl.
Maj:t för särskilda kassor och pensionsinrättningar utfärdade reglemen¬
ten i fråga om rättighet för dessas styrelser att vid lagsökningar och
för deras delgifvande samt fordringarnes indrifvande vända sig, ome¬
delbart och utan tillitande af ombud, till vederbörande öfverexekutor
upphört att vara gällande.
Vördsamt anhålles om remiss af motionen till vederbörligt Ut¬
skott.
Stockholm den 26 Januari 1880.
E. M. Sandell.