8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.
N:o 18.
Af Herr E. Westin: Med förslag till förändring i Kongl. för¬
ordningen den 11 December 1868 angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning.
Inom den svenska, lagstiftningen har den grundsats gjort sig gäl¬
lande, att ingen kan dömas ohörd eller utan full bevisning. Sorgfälligt
har lagstiftaren derföre sökt undvika att prisgifva någon åt öfverordnads
eller myndighets godtycke, och der, i följd af äldre tiders rättsbegrepp,
i lagen qvarstått stadganden, som tillåtit ett sådant godtycke, har lag¬
stiftaren skyndat att afhjelpa detta missförhållande.
Då det således på den borgerliga lagskipningens område fordras
ransakning och bevisning, för att en åtalad skall kunna till straff fällas,
så bör äfven samma grundsats få göra sig gällande på det kyrkliga om¬
rådet. Att så icke är förhållandet, bevisas af Kongl. förordningen den
11 December 1868, angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.
Der stadgas nemligen: »Uppträder någon, som ej är prest eller enligt
kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrk¬
ligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till
undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom
förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda. ^ Hvar
som underlåter etc.» Genom detta stadgande har kyrkorådet fått en
makt sig tillagd, som ingen annan myndighet egen. Det behöfver blott
»anse», att ett föredrag leder — icke bevisa, att det har ledt till
söndring i kyrkligt hänseende. Ja, en person kan ej blott för ett. år
utan för all framtid förbjudas att med andliga föredrag i en församling
uppträda, blott derför, att kyrkorådet »anser» ett af honom förut hållet
föredrag hafva varit egnadt att förorsaka söndring i kyrkligt hänseende,
9
Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.
och det utan att kyrkorådet behöfver hafva åhört det hållna föredraget
eller behöfver uppgifva något skäl, hvarför det så anser, eller behöfver
bevisa, att något skal alls förefinnes. Det behöfves säkerligen icke nå¬
gon vidare bevisning för obilligheten af en sådan lag. Må den, soin illa
gjort, efter hållen ransakning och på grund af förebragta bevis, ordent¬
ligen dömas, men må ingen genom en orimlig lag prisgifvas åt ett kyrko¬
råds godtycke! Detta torde utan tvifvel vara rättvisa, lika väl på det
kyrkliga, som på det borgerliga området.
Att detta stadgande, huru obilligt det än är, ändock tillämpas af
vissa kyrkoråd, har de senare årens erfarenhet bevisat. Visserligen
har Kongl. Maj:t, efter anförda besvär, upphäft åtskilliga dylika förbud
under förklaring, att ingen kan dömas ohörd, hvarigenom förhoppning
finnes, att en lekman under lika förhållanden har att motse rättvisa hos
Kongl. Magt — så länge åtminstone samma åsigter hos Kongl. Maj:t
göra sig gällande —; men åtskilliga kyrkoråds och domkapitels förfa¬
randen att icke akta på dessa prejudikat, visa lika tydligt att, så länge
ifrågavarande lagstadgande finnes, man icke kan med säkerhet motse
att undgå trakasserier eller undvika de obehag och besvär, som med en
rättegång äro förenade. För att förekomma allt sådant, torde derföre
ordet »anses» i förordningen böra utbytas mot »bevisligen».
Vidare talas i samma förordning om söndring i kyrkligt hänseende
genom lekmannapredikanters föredrag. Villigt erkännande de fördelar
enighet i kyrkligt hänseende medför och beklagande de olägenheter sön¬
dring åstadkommer, tror jag dock, att det numera icke går an att så
hård t hålla på kyrklig endrägt, då icke ens kyrkans teologer äro ense
om rätta tolkningen af alla kyrkans lärosatser. Som vi alla veta, har
också på senaste tiden ‘en mängd schismer uppstått, som i afseende på
kyrkans lära kunna sins emellan vara eniga i hufvudsak, men skilja sig
i bisaker, eller också skilja sig allenast i fråga om kyrkoförfattning, för-
samlingsordning och annat dylikt. Det kan derföre inträffa och har
verkligen inträffat, att ett kyrkoråd i en församling anser ett visst läro¬
begrepp vara öfverensstämmande med kyrkans lära och fördenskull tole¬
rerar lekmannapredikanter af samma uppfattning, under det i en annan
församling motsatsen inträffar såväl i ena som andra fallet. Under så¬
dana förhållanden torde orden »söndring i kyrkligt hänseende» jemväl
höra borttagas såsom ledande till olika tillämpning.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,
att Kongl. förordningen den 11 December 1868 måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
Bih. till Riktd. Prot. 1880. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft.
2
10
Motioner i'Andra Kammaren, N:o 18.
Medlemmar — —---— — — ;--— —
— --störes.
Ej heller må — — — — — — — — — — —
— — — upplösa.
Uppträder någon, som ej är prest, eller enligt kyrko¬
lagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sam¬
mankomst såsom lärare med andliga föredrag, som be¬
visligen leda till förakt för allmän gudstjenst eller el¬
jest till undergräfvande af religionens helgd, an korn me
på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egen¬
skap inom församlingen vidare uppträda.
Hvar som underlåter — — — — — — — — —
— — — riksdaler.
Skulle Lag-Utskottet, dit jag anhåller att motionen måtte remitteras,
finna formuleringen ofullständig eller eljest olämplig, torde Utskottet före¬
slå de förändringar, som erfordras för att vinna det med framställningen
afsedda ändamålet.
Stockholm den 24 Januari 1880.
Erik Westin.