Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
5
N:0 6.
Ant till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1879, kl. 7 e. m.
Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
eller tillägg i Kongl. för ordningar ne den 20 Januari
1860 och den 28 November 1873 angående frejdbetyg,
rom af presterskapet meddelas.
Under anförande, hurusom genom Kongl. förordningarne den 20
Januari 1865, angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg,
som af presterskapet meddelas, samt den 28 November 1873, angående
frejdbetyg som af presterskapet meddelas om personer, hvilka före
1865 års början blifvit för brott dömde, möjligheten skulle gått förlorad
att såsom förut vinna fullständig och säker kännedom, huruvida en för
brott anklagad förut undergått bestraffning, som kunde föranleda till
strängare ansvar för den senare förbrytelsen, hvadan, om personen vore
främmande och okänd och icke frivilligt tillstodo sin förra brottslighet,
medel numera saknades att derom vinna upplysning, och den anklagade
kunde komma att med några kronors böter försona ett brott, som lag¬
ligen bort ådraga honom längre eller kortare tids straffarbete, har Herr
A. Rosenquist, uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet
öfverlemnad motion, N:o 35, föreslagit, »att Riksdagen ville för sin del
besluta den ändring eller det tillägg i Kongl. förordningarne den 20
Januari 1865 och den 28 November 1873, att, utan hinder af desamma,
det skall åligga presterskapet att, då i embets- eller tjensteväg frojde-
bevis äskas angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna, om
denne förut undergått bestraffning för brott, med uppgift i så fall å
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
brottets art, straffet derför, domstolen som ad ömt straffet och tiden när
dess utslag meddelats».
Presterskapets skyldighet att vid påfordran beträffande för brott
häktad person lemna nu ifrågavarande intyg stadgades genom Kongl.
förordningen den 11 Juli 1753, som bestämde att, så snart någon för
begånget brott grepes, kronobetjeningen skulle uttaga bevis af prester-
skapet i socken, der den angifne vistats, om hans kunskap i kristen¬
domen, samt huru hans lefverne och förhållande varit, hvilket bevis,
då den brottslige för rätta stäldes, borde hos domaren ingifvas och
sedermera åtfölja ransakningen. Sedermera förordnades genom Kongl.
cirkuläret den 27 April 1833, att, uti alla brottmål, der, enligt hvad,
genom Kongl. förordningen den 11 Juli 1753, redan funnes föreskrifvet,
prestbetyg om den tilltalade skulle vid domstolen företes, borde, efter
slutad ransakning, domaren lemna styrkt afskrift af prestbetyget, hvilken
sedermera skulle genom vederbörande exekutor försorg sändas med
fångens förpassning till den ort, hvarest han slutligen kornrne att för¬
varas, och om denna föreskrifts iakttagande erinrades ytterligare i
trenne särskilda under år 1842 utfärdade cirkulär, Svea Hofrätts af
den 6 Oktober, Göta Hofrätts af den 25 Februari samt Krigshofrättens
af den 2 Mars.
Beträffande kronoarbetskarl föreskrefs i Kongl. reglementet för
kronoarbetscorpsen den 8 Augusti 1842, § 9, att då eu sådan afsändes
till arbetskompani, skulle till kommendanten öfverlemnas, jemte andra
handlingar, »prestbevis, med uppgift å karlens ålder, födelseort, sista
mantalsskrifningsställe, rån del och kristendomskunskap».
Sedan, beträffande försvarslös person, redan genom Kongl. Göta
Hofrätts cirkulär den 10 Februari 1837 vederbörande underdomare för-
ständigats att, med iakttagande jemväl af hvad Kongl. cirkuläret den
27 April 1833, om aflemnande af prestbevis för fångar, innehölle, all¬
tid då försvarslös person, som för brott varit stöld under tilltal vid
domstol, öfverlemnades till Kongl. Majds Befallningshafvandes behand¬
ling, dit insända så fullständigt transsumt af både ransakningsprotokollet
och utslaget, att deraf kunde inhemtas ej blott huru den tilltalade blifvit
dömd, utan ock allt hvad som, under ransakningen inför domstolen,
förekommit till upplysning om hans fräjd och lefnadsomständigheter,
föreskrefs i Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt ar¬
bete förfallne personer den 29 Maj 1840, § 6 mom. 4, att, när fråga
uppstode om försvarslös persons dömande till allmänt arbete, Konun¬
gens Befallningshafvande skulle låta i sitt protokoll ordagrant intaga,
bland annat, »vederbörligt prestbetyg».
Efter det att sedermera Kong!. Maj:t, på Fångvårdstyrelsens under¬
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
dåniga hemställan, uti nådigt bref den 23 Februari 1849 bifallit, att,
då prestbetyg för fångar och kronoarbetskarlar af vederbörande em bets¬
myndigheter infordrades, sådana betyg, för hvilka Kongl. Fångvårdsstyrelsen
fast,ställ formulär, finge, oförseglade och med adress till det verk eller
den tjensteman, som dem infordrat, från pastorsembetena till post¬
kontoren insändas eller aflemnas, för att portofritt till adressaterne fort-
skaffas, begärde Kongl. Styrelsen i cirkulär den 10 April 1863, ej
mindre att domkapitlen måtte uppmana vederbörande presterskap att
rörande häktade personer utfärda fullständiga prestbevis i enlighet med
jemväl meddeladt formulär, än äfven att Kongl. Maj:ts samtliga Befall¬
ningshafvande behagade tillse, det fullständigt prestbetyg rörande häktad
person måtte vara anskaffadt, innan denne till straff- och arbetsort af-
sändes, så att dylikt botyg alltid måtte kunna dit åtfölja öfriga per¬
sonen rörande handlingar; och förekommer i det cirkuläret bifogade for¬
mulär särskild kolumn för anteckning, »om, när och af hvad anledning»
personen varit »tillförene häktad, för brott tilltalad, frikänd, bestraffad
eller .benådade».
De af presterskap^ sålunda fordrade upplysningar kunna af det¬
samma meddelas hufvudsakligast till följd af den, egentligen i samman¬
hang med skam straffens och kyrkopliktens upphäfvande samt för att be¬
reda verkställighet åt den enskilda skrift, hvilken för gröfre brott dömde
skulle i stället för den senare och såsom vilkor för åtnjutande af natt¬
varden undergå, tillkomna Kongl. förordningen den 4 Maj 1855, hvari¬
genom, med upphäfvande af de redan förut i ämnet genom Kongl. kun¬
görelsen den 27 Augusti 1823 meddelade föreskrifter, förordnades om
domares och domstolars skyldighet att upprätta och till presterskapet
aflemna förteckningar å personer, som blifvit dömde eller stälde under
framtiden för gröfre brott.
Emellertid har sedermera Kongl. Maj:t, i sammanhang med nya
strafflagens trädande i kraft från och med 1865 års början, genom
förordningen deri 20 Januari 1865, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Rikets Ständers underdåniga framställning, funnit godt i nåder
förklara, att i de fall, då enligt särskilda författningar det vore pre¬
sterskapet anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed
allenast skulle förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personel), vid
den tid då frejdbetyget meddelades, vore i följd af domstols utslag,
deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller
på viss tid, i hvithet fall betyget skulle innehålla uppgift så väl om dagen,
då utslaget blifvit gifvet, som, der det samma icke meddelats af Kongl.
Maj:t, om tiden, hvarinom besvär deremot skolat anföras; dock att
prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelades,
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
jemväl skulle, med afseende å kyrkotukten, innehålla, ej allenast hu¬
ruvida personen då vore i följd af begånget brott från delaktighet i
den heliga nattvarden utestängd, eller genom domstols utslag blifvit
för brott under framtiden stäld, än äfven huruvida den flyttande blif¬
vit enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden sig afhålla, eller vid
den tid, då betyget utfärdades, vore stäld under sådan kyrkotukt, som
enligt Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 af kyrkorådet utöfvades;
och skulle förordningen icke ega tillämpning i fråga om anteckning i
prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej
skett, blifvit dömd före början af år 1865, i hvilket fäll skulle förfa¬
ras i enlighet med hvad dittills varit iakttaget. I kungörelse af
samma dag gjordes det tillägg till Kongl. kungörelsen den 4 Maj
1855, att uti de uppgifter, som enligt nämnda kungörelse borde pre-
sterskapet tillhandakomma, jemväl skulle, i händelse den sakfälde blif¬
vit förklarad förlustig medborgerligt förtroende, omförmälas den tid,
hvarpå berörda påföljd blifvit honom ådömd, äfvensom, der utslaget
icke blifvit af Kong! Maj:t gifvet, meddelas underrättelse om tiden,
hvarinom besvär deremot kunde anföras. Då sedermera uppmärk¬
samheten fästs derå, att liknande förmån, som genom 1865 års för¬
ordning medgifvits de personer, som dömts till förlust af medborger¬
ligt förtroende på viss tid, att efter donna tids förlopp anteckning om
deras förra vanfräjd icke skulle i prestbetygen införas, icke tillgodo-
komme dem, som före 1865 års början blifvit enligt äldre lag dömda
för vanfrejdande brott, larm Kongl. Maj:t genom förordningen den 28
November 1878, med anledning af Riksdagens underdåniga framställ¬
ning, godt i nåder förordna, att vid utfärdande af frejdbetyg för per¬
soner, hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde, prästerska¬
pet icke skulle för annan än den, hvilken vore dömd ärelös eller för¬
klarad aldrig vara vittnesbär, göra anteckning om brottet, sedan tio
år förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt
vore, i öfrigt blifvit till fullo verkstäld.
Dessa tvenne sistnämnda förordningar hafva nu af presterskapet
mångenstädes så uppfattats, att, äfven när sådant i embets- eller tjen¬
steväg begärdes, intyg utöfver hvad förordningarne innehölle, enligt
det ofvan omförmälda, af Kongl. Fångvårdsstyrelsen faststälda formu¬
lär, icke finge utfärdas. Sådana intyg äro emellertid af den största
vigt: för domstol aria’ så väl i och för tillämpning af iteration sstraff, som
för bedömande af den större eller mindre förut ådagalagda grad af brotts¬
lig vanart i allmänhet, hvilken icke bör vara utan inflytande vid straffs
utmätande inom latituden; för Konungens Befallningshafvande, vid dess
behandling af försvarslös person, och för fängelseförvaltningen, i och för
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
bedömande af hvilken uppsigt erfordras öfver och hvilken behandling-
är den lämpligaste för dem, som lemnas i dess vård.
I förhållande till dessa vigtiga ändamål, finner Utskottet den olä¬
genhet, att, mot den grundsats, som i 1865 och 1873 års ofvan om-
förmälda förordningar funnit sitt uttryck, personens föregående van¬
fräjd genom det till domstolen ingifna, upplästa och till protokollet
tagna prestbet}rget blir åter kunnig, endast kunna tillerkännas en un¬
derordnad betydelse.
Utskottet anser derföre nödigt, att den i nu ifrågavarande hän¬
seende för närvarande rådande ovisshet undanröjes genom en uttryck¬
lig förklaring, att, genom hvad i 1865 och 1873 års förordningar fin¬
nes stadgadt, icke blifvit upphäfd den presterskapet enligt särskilda
författningar åliggande skyldighet att, då i embets- eller tjensteväg
frejdbetyg angående häktad person begäres, i betyget, utöfver hvad
nämnda förordningar medgifva, lemna de öfriga upplysningar, som fin¬
nas hos presterskapet tillgängliga.
Utskottet har härvid icke förbisett, att 1862—1863 års Riksdags
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, hvilket
behandlade de motioner, som föranledde Rikets Ständers underdåniga
anhållan om utfärdande af 1865 års författning, uti sina i ämnet af-
gifna betänkanden (N:is 39 och 40) uttalat den åsigt, att den straff¬
skärpning, som för vissa brott vore beroende af iteration, icke syntes
vara så väsentligen skild från den förhöjning i straffet, som enligt det
antagna latitudsystemet följde af de med brottet förenade försvårande
omständigheter, att andra regler för bevisningen borde gälla i det ena
afseendet än i det andra; att det derföre borde åt åklagaren öfverlem-
nas att genom förebringande af bevisning om förut undergången be¬
straffning bereda tillämpning af det derpå beroende högre straffmåt-
tet; att åklagaren lätteligen skulle kunna från Konungens Befallnings¬
hafvande, domstolarnes arkiv samt straffängelserna förskaffa sig de upp¬
lysningar, som erfordrades för åstadkommande af denna del af bevisnin¬
gen, och vanligen ej heller skulle dervid sakna ledning af allmänhetens
kännedom om dylika förhållanden; att, om någon gång i fall, der förut
undergången bestraffning vore känd, det dock skulle inträffa, att åkla¬
gare till undvikande af det besvär, som kunde vara förenadt med an¬
skaffande af de ifrågavarande bevisningsmedlen, läte frågan om itera-
tionsstraffet falla, detta vore å hans sida ett tjenstefel, och skadan
deraf för det allmänna i alla fall ringa; samt att icke allenast den om¬
ständighet, att den tilltalade blifvit dömd för brott, utan derjemte äf¬
ven en verkligen undergången bestraffning vore vilkor för iterations-
Bih. till Iiiksd. Frot. 1879. 7 Sami. 4 Iläft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
lagarnes tillämpning, men att prestbetygen innefattade upplysning en¬
dast i det förra afseende!.
Utskottet har, såsom nämndt är, icke förbisett dessa det samman¬
satta Utskottets uttalanden, men det förtjena*- härvid anmärkas, att sam¬
ma Utskott, i anledning af väckt motion derom, att presterskapet ej
skulle ega utfärda frejdtyg, yttrade, det Utskottet icke funnit någon
betänklighet vid att den genom Kongl. förordningen den 11 Juli 1753
stadgade skyldighet för presterskapet att meddela yttrande om häk¬
tade personers förhållande i deras lefverne fortfarande blefve bibe¬
hållen, hvadan Utskottet på dessa och i öfrigt anförda skäl hemstäide,
att motionen skulle lemnas utan afseende, hvilket ock blef Rikets
Ständers beslut.
Utskottet har ej heller förbisett, att vederbörande presterskap
i den församling, hvarest en person, när han häktas, är kyrkoskrif-
ven, i allmänhet icke vidare torde vara i stånd att lemna f ullständiga
upplysningar uti nu ifrågavarande hänseende, enär det ofta kan
komma att inträffa, att, vid afflyttning från en församling till en an¬
nan,. utflyttningsbetyget enligt 1865 och 1873 års förordningar icke
får innehålla härför erforderliga anteckningar; men Utskottet har icke
trott, att för lagarnes rätta tillämpning så vigtiga upplysningar, som
t. ex. om förut af den tilltalade begångna brott, böra, såsom med
tillämpning af de uti sammansatta Utskottets betänkande uttalade grund¬
satser skulle komma att ega rum, lemnas snart sagdt åt slumpen, el¬
ler tillräckligt skäl förekomma, hvarföre — intill dess äfven i vårt land
något motsvarande de franska casiers judiciaires kan, t. ex. medelst
aflemnande af samtliga uppgifter om en för gröfre brott dömd person
till ^dennes födelseort, åstadkommas — vederbörande presterskap icke
skulle, i likhet med öfrige statens embets- och tjenstemän, vara för-
pligtade att, i den mån de det kunna, räcka domare och förvaltning-
handen i och för beredande af verkställighet å gällande lagar och
författningar.; och får derför Utskottet, under erinran, att 1865 och 1873
års förordningar af Kongl. Maj:t utfärdats i administrativ väg, med
anledning af motionen vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse an¬
hålla, det Kong!. Maj:t täcktes i nåder förklara, att,
genom hvad i förordningarne den 20 Januari 1865
och den 28 November 1873 finnes stadgadt, icke blif¬
va upphäfd den presterskapet enligt särskilda för¬
fattningar åliggande skyldighet att, då i embets- el¬
ler tjensteväg frejdbetyg angående häktad person
11
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
begäres, i betyget, utöfver hvad nämnda förordnin¬
gar medgifva, lemna de öfriga upplysningar, som
finnas hos presterskapet tillgängliga,
Stockholm den 20 Februari 1879.
På Utskottets vägnar:
E. THOMASSON.
Reservationer:
af Herr Lindgren, med hvilken Herrar Johannes Jonsson och Sveri-
sén instämt:
“Såsom motionären rätteligen anför, förklarades genom Kongl.
förordningen den 20 Januari 1865, att i de fall, då enligt särskilda
författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela betyg om per¬
soners frejd, dermed endast förstås intyg, huruvida den ifrågavarande
personen, vid den tid då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols
utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för
alltid eller på viss tid, i hvithet fall betyget skall innehålla uppgift så
väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma icke med¬
delats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär deremot skolat an¬
föras; och bestämdes vidare, att den Kongl. förordningen icke skulle ega
tillämpning i fråga om anteckning i prestbevis rörande brott, hvarför
någon genom utslag, deri ändring ej skett, blifvit dömd före början af
år 1865, i hvilket fall komme att förfaras i enlighet med hvad dittills
varit iakttaget. Beträffande dessa brott, stadgades derefter i Kongl.
förordningen den 28 November 1873, hvilken jemväl af motionären
åberopats, att vid utfärdandet af frej dbetyg för personer, hvilka före
1865 års början blifvit för brott dömde, må presterskapet icke för an¬
nan än den, hvilken är dömd ärelös eller förklarad aldrig vara vittnes-
bär, göra anteckning om brottet, sedan tio år förflutit från den tid, då
ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt är, i öfrigt blifvit till fullo
verkstäld.
Ändamålet med dessa bestämmelser är tydligen att bereda möjlig¬
het för en för brott dömd person att, sedan han undergått straffet och så-
12 Lag-Utskottets Utlåtande K:o 6.
lunda uppgjort räkningen med samhället, kunna dit återvända och
sättas i tillfälle att åter blifva en ärlig och oförvitlig person, utan att
vidare vara brännmärkt för det begångna, men genom straffet försonta
brottet; och det lider intet tvifvel, att de ädle män, som medverka t
till omförmälda humanare stadganden, haft fullt klart för sig det dessa,
möjligen kunde leda till den af motionären framhållna följd, att vid
återfall i brott fullständig och säker kännedom om förut undergången
bestraffning saknades, och att eu tilltalad person derigenom kunde
komma att straffas lindrigare än hvad som eljest kommit att ske, och
det icke endast för brott, som äro belagda ined bestämd förhöjd an-
svarsföljd vid iteration, utan äfven för brott i allmänhet, enär sådant
torde böra räknas såsom en försvårande omständighet, men farhågan
för detta antagligen mera sällan förekommande fall fick ändock vika
för den humanare åsigten.
Någon tvekan om rätta betydelsen af förenämnda lagbud torde
desto mindre kunna förefinnas, som genom Riksdagens justitieombuds¬
mans mellankomst, derom senare årens embetsberättelser bära vittne,
mot en och annan prest, som ej stält sig lagbuden till efterrättelse,
varit anstälda åtal, livilka ledt till åsyftadt resultat. (Se särskild! ett
vid pag. 18 i berättelsen till 1876 års riksmöte refereradt mål.)
Detta har ock motionären fulleligen insett; och då han önskat-
en återgång till de gamla förhållandena, har han, såsom man kunnat
vänta, hemstält, icke om om någon underdånig skrifvelse med begäran
om en förklaring, såsom Lag-Utskottets pluralitet besynnerligtnog föresla¬
git — utan om ändring eller tillägg i åberopade Kongl. förordnin-
garne, af innehåll, att det skulle åligga presterskapet att, utan hinder
af samma Kongl. förordningar, då i embets- eller tjensteväg frejd-
bevis äskas angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna om
denne förut undergått bestraffning för brott.
Lag-Utskottets pluralitet bär deremot gifvit en annan tydning åt
berörda Kongl. förordningar, dem pluraliteten ansett ej ega tillämp¬
ning å förevarande fall, der det vore fråga endast om frejdbevis, dem
allmän åklagare i tjensteväg infordrade om en häktad eder eljest vid
domstol tilltalad person, angående hvilken något hinder ej borde möta
för presten att i beviset meddela alla de upplysningar, som på saken
kunde inverka. Presten skulle således hafva till åliggande att med¬
dela två slags bevis, det ena för gemene man eller den beviset skulle
gälla, der ej finge omtalas en del saker, och det andra för åklagare¬
makten, der allting finge omröras och beskrifvas. De Kongl. förordnin-
garne gifva emellertid härtill icke den ringaste anledning. Hvad som
ej må i frejdbetyg införas, får deri ej omtalas, hvar helst beviset skall
13
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
produceras. Det blir alltid åklagarens sak att i fråga om bestraffnin¬
gar, dem den tilltalade må hafva förut undergått, likasom rörande sjelfva
brottets föröfvande, förebringa erforderlig bevisning.
Af skäl, dem jag här ofvan sökt utveckla, anser jag för min del
någon ändring eller något tillägg ej böra göras uti de Kongl. förord-
ningarne, och att de fortfarande såsom hittills utgöra hinder för prest
att i frejdebetyg, det må vara begärdt af hvem som helst, intaga så-
dane meddelanden, som dem Lag-Utskottets pluralitet velat hafva i
dem införda. “
af Herr Smedberg: «Jag har ansett, att Utskottet bort tillstyrka ett
tillägg till eller ändring af Kongl. förordningen den 20 Januari 1865 i
det syfte motionen afser, och ej, på sätt nu skett, begära förklaring
af samma förordning, som synes mig vara tydlig och klar derutinnan,
att prestbetyg, som infordras i uppgifna fall, icke få innehålla annat än
huruvida personen vid den tid, då betyget utgifves, eger medborgerligt
förtroende eller icke»;
samt af Herr Lothigius.
Herr Anders Persson har begärt få bär antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets handläggning inom Utskottet.
Bill. till Riksd. Urat. 1879. 7 Sami. 4 Saft.
*
3