RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Första Kammaren. N:o 9.
Onsdagen den 26 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 19 i denna månad.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 3, angående val af Justi-
ordnandenman ^ haDS suppleant’ deIs ock tin Riksdagens för-
N.o 4, för Advokatfiskalen m. m. N. A. Fröman att vara
-Riksdagens Justitie-ombudsman; och
N:° 5, för Advokatfiskalen m. m. T. A. Billbergh att vara
Riksdagens Justitie-ombudsmans suppleant.
■ föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Mai:ts
sistlidne dag bordlagda nådiga proposition, angående ny lönestat
for Kammarrätten. J
Föredrogs Kongl Maj:ts sistlidne dag bordlagda nådiga pro- Bildande af
position, angående bildande af en jernvägshypoteksfond. en jemvägs-
. Fnh. Klmckowström: _ Det är att beklaga att man nödgas
sa snart efter det Kongl. Maj:ts i fråga varande Droposition blif¬
va anemnad pa Kammarens bord uttala sin mening öfver den¬
samma, ty jag är öfvertygad att flertalet af Kammarens ledamö¬
ter ännu icke hunnit taga fullständig kännedom om denna Kongl
proposition med^ tillhörande bilagor. Likväl har jag icke kun¬
nat underlåta, då måhända få komma att yttra sig i samma rigt-
som jag, att nu i tid uttala några varningens ord, på det
att dessa mina ord måtte få komma till vederbörande Utskotts
kännedom och der gorå den verkan, jag så lifligt hoppas.
Det_ synes af det statsrådsprotokoll, som åtföljer den Kongl
propositionen, som om Statsrådets ledamöter till'viss grad rönt
Första Kammarens Frat. 1879. N:o 9. p
jernvägs¬
hypoteks¬
fond.
N:0 2 Onsdagen den 26 Februari, f. in.
Bildande af inflytande af de bearbetningar, så val inom Riksdagen som inom
en jernväg*-n periodiska pressen, hvilka blifvit gjorda för att framställa
hypotek*. lan(ie^s betryck i ekonomiskt hänseende och särskilt penninge-
(Korts.) ställningen såsom särdeles vådlig för framtiden. Jag^ tror att
dessa personer, som så framställa vart ekonomiska tillstånd, med¬
vetslöst eller medvetet, snarare arbeta för tillgodoseende af en¬
skilda intressen än för det allmänna bästa.
Jag tror att allt detta är å deras sida endast ett bemödande
att dölja vissa enskilda bankers skröpliga ekonomiska ställning
med en uppfunnen allmän nöds trasor; men jag tror, att det icke
skall lyckas. När för någon tid sedan tre motioner rörande detta
ämne i denna Kammare remitterades till vederbörligt Utskott,
uppstod derom en diskussion, som gick ut på att visa, huru landet
befann sig i ekonomisk nöd och huruledes penningeställningen vore
särdeles svår. Det enda faktiska bevis, som dervid lemnades —
jag vill minnas af en talare på södermanlandsbänken — var lag¬
sökningarnas oroande tillväxt i landet jemfördt med de senaste
åren. Denne talare framlade förhållandet i detta afseende inom
ett län, och jag, som med noggrannhet, så vidt de allmänna tid¬
ningarna gifvit tillfälle dertill, följt denna fråga, kan lemna åt¬
skilliga siffror i samma afseende rörande andra län. Men det
oaktadt anser jag att man måste ytterst kritiskt behandla sådana
likasom andra statistiska siffror, ty de äro såsom ett tveeggadt
svärd, och man sårar ofta sina egna intressen i stället för att
gagna dem. Visserligen har i de flesta län en tillökning i lag¬
sökningarnas antal under år 1878 visat sig i jemförelse med an¬
talet under närmast föregående år, men jag är öfvertygad att or¬
saken dertill icke är att söka i den allmänna nöden, utan i den
nya utsökningslagens bestämmelser, hvilka trädt i gällande kraft
med detta års början, och hvilka äro af den beskaffenhet, att
många, som varit deran att låta lagsöka sig, hellre velat att detta
skett under den gamla lagens tid än i år. Så skrifves t. ex. från
Falu landskansli i Falu läns tidning, att “orsaken till den jemfö¬
relsevis betydliga tillökning under en enda månad af lagsöknin¬
garna är icke så mycket att tillskrifva _ den allmänna ekonomiska
ställningen, utan fast hellre den med innevarande års början in¬
trädda tillämpningen af den nya utsökningslagen.“ Likaledes
skrifves i Nya Vermlands tidningen: “Arbetaren och den mindre
hemmansbrukare!! hade sålunda nog detta år slagit sig genom,
om ej den nya utsökningslagen hade utfärdats under en tidpunkt
så olämplig som möjligt. Lagen må vara god från teoretisk syn¬
punkt, men utfärdad i en arbetslöshetens och de ekonomiska svå¬
righeternas tid, har den borttagit all kredit för dem, som bäst
behöft den och bragt tusenden i bekymmer och elände." Vi hafva
några få underrättelser om lagsökningarnas antal under inneva¬
rande års första månad, och jag vill exempelvis nämna, att dessa
i Upsala län utgjort 107 mot 486 i Januari 1878. Det finnes gan¬
ska många andra bevis för att penningeställningen icke är så svår,
som man vill låta påskina. Jag vill särskildt nämna en annan
omständighet, som icke bör lemnas utan afseende, nemligen lag-
Onsdagen den 26 Februari, f. in.
3
N:o 9.
sökningarnas penningebelopp. Det låter mycket stort,., då man Bildande af
säger, att lagsökningarnas antal år 1878 utgjorde inom Östergöt-en
lands län 2,113, men om man dividerar denna siffra med summan
af de utsökta beloppen, kommer endast 24 kronor på hvarje lag- (Forts.)
sökning. Det är adel och ståndspersoner, som blifvit lagsökta
för de största beloppen, hvaremot på hemmansegarne komma gan¬
ska obetydliga belopp och på torparne blott 65 kronor för hvarje
lagsökning. Såsom jag nyss nämnde, är penningeställningen in¬
galunda så förtviflad, som man vill låta påskina, och detta fram¬
går bland annat äfven af hvad man har sig bekant om kronout-
skyldernas inbetalning. I Lund t. ex. har af 52,856 kronors ut-
skylder under Januari och Februari influtit 43,663 kronor,
medan år 1877 af 48,597 kronor under samma tid inflöto 40,182
kronor; således ungefär samma procent. I Luggude härad hafva
kronoutskylderna utan svårighet influtit. I Göteborg har, under
nyss afslutade uppbördsstämman, af utdebiterade 372,874 kronor
kronoutskylder för 1878 influtit 271,130 kronor: och resterade
101,651 kronor, då af 1877 års kronouppbörds 380,091 krono]'
286,830 kronor inflöto och 93,160 kronor resterade. Allt detta
synes mig bevisa, att ställningen ingalunda är så svår, som den
af mig åsyftade talaren för några dagar sedan ville låta påskina.
Under samma debatt framstälde en talare på stockholmsbän¬
ken den åsigt, att regeringen icke skulle rätt känna till den eko¬
nomiska ställningen i landet, att döma af det yttrande, som Herr
Chefen för Finans-departementet nyss förut afgifvit; men jag tror
snarare att den ärade talaren sjelf icke tagit eller velat taga reda
på den ekonomiska ställningen i allmänhet. Jag tror visst, att
han känner ställningen mycket väl inom den bank, hvars egent¬
liga förstyre han är, och det är möjligt, att der herskar stor
ekonomisk nöd — jag vill till och med tro det — men detta är
ju icke synonymt med ekonomisk nöd i allmänhet, det måste väl
talaren medgifva. Det finnes vissa värdemätare för det ekono¬
miska tillståndet, som man borde mera rådfråga, när man framställer
beskaffenheten af detta tillstånd. Alla dessa värdemätare, som
äro offentligt kända, häntyda på att den ekonomiska ställningen,
långt ifrån att vara oroväckande, tvärt om är ganska tillfredsstäl¬
lande. _Se vi på några af dessa, t. ex. rikets export, hvilken fråga
finansministern grundligt behandlat i det statsrådsprotokoll, som
åtföljer denna proposition, finna vi, att denna export visserligen
sänkt sig något för våra förnämsta exportartiklar, trä och jern,
för den förra mer, men ingalunda i så oroväckande grad, att man
bör uppgifva hoppet att denna export inom ganska kort tid skall
kunna resa sig. För spanmål kommer exporten, när 1878 års
skörd blir tillgodogjord, att stiga så betydligt, att den, såsom fi¬
nansministern ganska rigtigt beräknat, kommer att betacka den
minskning i exportvärdet, som de två förut nämnda artiklarna
kommit att förorsaka. Han har summerat exportvärdet för åren
1872—1878, och resultatet är icke egnadt att väcka oro för fram¬
tiden.
Se vi på en annan värdemätare, som är ganska vigtig för be-
N:o 9.
4
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande »/dömande af handelns och industriens ställning, jag menar vexel-
en jernväg»- gjuten på Stockholms börs, så finna vi, att dessa visa en större
IV/ond S' summa för år 1878, nemligen 154,000,000 kronor, än för de 2 när-
(Forts.) mast föregående åren, då denna summa utgjorde, för 1876 135,000,000
kronor och för 1877 151,000,000 kronor.
Se vi på sjöfarten under 1878, finna vi, att den är i det närma¬
ste vid Stockholms hamn lika stor som 1877. Den utrikes sjöfar¬
ten utgjorde nemligen 1878 1,616 fartyg med 373,056 tons dräg¬
tighet samt 1877 1,722 fartyg med 416,040 tons drägtighet. Den
inrikes sjöfarten utgjorde 1878 12,878 fartyg med 863,498 tons och
1877 12,593 fartyg med 830,709 tons drägtighet. Äfven detta vi¬
sar, att icke någon betydligare sänkning i handel och sjöfart
egt rum.
En annan värdemätare på den ekonomiska ställningen är an¬
talet af de under året ingångna bolag, och dessas antal är för
1878 68 med ett minimikapital af 10 millioner.
Hvart man än må vända sig finner man således, att talet om
de svåra penningetiderna i landet icke är så särdeles rigtigt.
Också säger chefen för Finans-departementet i sitt anförande till
statsrådsprotokollet:
“Hvad åter landets ekonomiska ställning på det hela beträf¬
far, synes en vida mera gynsam och lugnande föreställning derom
vinnas af de officiella uppgifter, hvilka pläga anses gifva ledning
för omdömet om densamma och som för närvarande äro att tillgå.
Sålunda bär, för att utvälja de begge industrigrenar, som af nu¬
varande konjunkturer äro hårdast träffade, utförseln af våra för¬
nämsta jern- och trävaror utgjort:
Tack- och Bräder och
1865—1869 (i medeltal)
1870 .................................
1871 .................................
1872 .................................
1873 .................................
1874 .................................
1875 .................................
1876 .................................
1877 ..................................
1878 .................................
stångjern.
Centner.
3.280.000.
4.136.000.
4.336.000.
5.009.000.
3.605.000.
3.065.000.
3.650.000.
2.931.000.
3.365.000.
3.342.000.
bjelkar.
Kubikfot.
79.000. 000.
92.500.000.
95.000. 000.
109.000. 000.
108.500.000.
100.900.000.
96.600.000.
114.300.000.
121.800.000.
104,000,000.
och företer sålunda visserligen en sänkning från den höjdpunkt,
som utförselqvantiteten ernådde för jern år 1872 och för trävaror
år 1877, men i hvarje fall icke något om en bestämd vanmakt i
produktionen vittnande afbrott."
Det är högst vigtigt att reducera den ekonomiska frågan till
dess rätta dimensioner, ty eljest löper man fara — åtminstone
den, som icke har något enskildt intresse att bevaka — att ingå
på låneaftal, som de bättre upplysta kanske helst ville hafva
ogjorda.
Gå vi nu på det finansiella området, finna vi på samma sätt
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 5 jf:o 9.
bekräftadt, att den så kallade nöden i penningeväg är mera ett Bildande af
tomt tal än en reel verklighet. Om man betraktar samtliga pen- en jernvägs*
ningeinstitutioner, deråt allmänheten plägar anförtro sina kapital, h^otfs'
finna vi visserligen en minskning i depositionerna och de på upp- (Forts)
och afskrifningsräkning insatta beloppen i de enskilda bankerna,
en minskning af, såsom jag tror, ända till 7 millioner, att döma
af rapporterna för December 1878, ty beklagligtvis hafva rappor¬
terna för Januari 1879 ännu icke hunnit tryckas, hvilket är gan¬
ska ledsamt.för bedömandet af denna fråga. Men dessa 7 millio¬
ners minskning i de enskilda bankernas depositioner betyder icke
att allmänheten uttagit dessa.penningar för att använda dem, utan
vi finna att Riksbankens depositioner likasom insättningarna på upp-
och afskrifning ganska betydligt ökats. Det är således sannolikt,
att det är minskadt förtroende för åtskilliga enskilda banker, som
föranledt den allmänhet, som der hade sina depositioner samt upp-
och afskrifningsmedel, att taga dem derifrån och ställa dem under
en vård, som allmänheten ansett vara säkrare, och rapporterna
för Januari April detta ar skola sannolikt visa stor minskning i
de enskilda bankernas depositions- samt upp- och afskrifnings-
räkningar, men en motsvarande ökning i Riksbanken; det vågar
jag utan att vara spåman förutsäga. Orsaken dertill är otvifvel¬
aktigt icke någon penningenöd, men en — jag lemnar derhän om
den har någon grund eller ej — misstro till åtskilliga enskilda
banker, hvilken icke hjelpes genom några lån från statens sida,
utan det är och blir dessa penningeinstitutioners egen sak att
återvinna det förlorade förtroendet.
Om nu, såsom jag tror mig hafva med dessa få ord visat och
såsom genom flera offentliga bevis kan styrkas, den så kallade
nöden och det så kallade penningebetrycket, hvaröfver man kla¬
gar, endast är nöd och betryck hos de enskilda bankerna och
brist på förtroende till dessa institutioner, kan denna fråga snä¬
llare reduceras till den: huruvida det är med statens intresse för¬
enligt att gifva dessa enskilda banker lån för att åt dem åter¬
ställa det rubbade förtroendet, eller om det icke bör vara dessa
bankers ensak att sjelfva sörja derför.
Man har sagt, att det finnes ett stort kapital bundet i jern-
vägsobligationer. Ja, mine herrar! Detta kapital är så stort,
att jag befarar, att om alla dessa obligationer skola belånas, räc¬
ker icke den summa till, som Kongl. Maj:t proponerat skulle upp¬
tagas af Riksgäldskontoret för detta lånebehofs bestridande. Det
är ledsamt nog, att icke chefen för Finans-departementet i sitt
anförande till statsrådsprotokollet gifvit någon uppgift, huru dessa
obligationer äro placerade i allmänna penningeinrättningar. Jag
tror, att. det hade icke varit så svårt att något så när tillfreds¬
ställa Riksdagens berättigade nyfikenhet i detta hänseende, och
det hade varit önskvärdt och till och med nödvändigt för att fullt
rigtigt kunna bedöma denna fråga. Från annat håll har jag hört
att beloppet af dessa obligationer uppgår till omkring 100,000,000
kronor, deraf 36,000,000 vore innestående i enskilda banker dels
såsom hypotek och dels fast öfvertagna, samt 52,000,000 dels
N':o 9.
6
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande af hos enskilda personer och dels hos kassor och dylika inrättningar
eu jernväg*-inom }ail(^et, samt slutligen 12,000,000 på enskilda personers hän-
V}ond.S' der i främmande land. Det är gifvet att, ingår nian på denna
(Forts.) lånetransaktion, inslår man på vägen att understödja de enskilda
jernvägarne eller bankerna, som äro egare af deras obligationer,
kan man vid en blifvande riksdag omöjligen neka de personer,
som då komma med sina obligationer, att belåna dem, och slutli¬
gen lära väl icke de obligationsinnekafvare, som finnas i främ¬
mande land, underlåta att, genom sina affärsvänners i Sverige
mellankomst, presentera de 12 millioner obligationer, som de inne¬
hafva och som icke hafva stort värde utan statens mellankomst. På
detta sätt skulle staten åtaga sig genom detta prejudikat kanske
dubbla den nu begärda summan af 30millioner, äfven om man icke be¬
lånade obligationerna till deras fulla värde, hvarom ingenting finnes
omförmäldt i den Kongl. propositionen. Skulle fulla värdet belånas,
blefve det ett lånebelopp af omkring 100 millioner, och derför tror
jag att litet hvar skyggar till kaka, när fråga endast är att der¬
med befordra några enskilda penningeinstitutioners intresse. Man
må äfven besinna en annan sak. Här föreligger en Kongl. Maj:ts
proposition, som kommer att remitteras strax efter denna, och den
är tillkommen på grund af en Riksdagens begäran, sedan derå år
tillbaka, att enskilda bankernas sedlar på mindre valör skulle,
efter viss uppgifven tid, indragas och ersättas med Riksbankens
sedlar på samma valör. Det är gifvet, att en sådan rätt kan icke
tilläggas Riksbanken, utan att den på samma gång erhåller en
högst betydlig förstärkning af sin grundfond. Således måste för
denna orsaks skull upptagas ett större lån i guld, troligtvis i
främmande land för att läggas i Riksbankens kassa såsom fond
för den större sedelemissionen. Jag har hört sägas, att dessa
sedlar på 5 och 10 kronor skulle representera ett belopp af mel¬
lan 35 och 37 millioner kronor och man kan deraf bedöma, hvil¬
ken grundfond i guld skulle fordras för att Riksbanken skulle
kunna motsvara det allmänna behofvet af utelöpande sedlar på
dessa valörer. Att, såsom mig synes onödigtvis, upptaga ett lån,
det må vara inom eller utom landet, ty båda delarne äro med
det nu af Kongl. Maj:t föreslagna lånet afsedda, såsom antydes i
statsrådsprotokollet, utan att något verkligt allmänt behof for¬
drar det, är äfven i ett annat hänseende att beklaga; ty om den
olycka skulle inträffa — det Gud förbjude — att vi i sommar
blefve hemsökta af den förfärliga pest, som nu härjar i södra de¬
larne af Ryssland, må hvar och en besinna om icke då det eko¬
nomiska tillståndet i landet blefve af den beskaffenhet, att statens
mellankomst svårligen kunde undvaras. Hafva vi då på förhand
och för onödiga ändamål lånat upp stora summor, blir landets
kredit både inrikes och utrikes betydligt nedsatt och kanske då,
när lånebehofvet blir verkligt trängande, när handel, industri och
näringar ligga nere och vi finna oss reducerade till vårt eget land,
utan samfärdsel med andra länder, behöfves stark hjelp från sta¬
tens sida, och då hafva vi måhända minskat möjligheten att er¬
hålla sådan genom att nu i onödan låna upp stora belopp.
7
N:o 9.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Det är eu händelse, som ser ut som en tanke, att dessa båda Bildande af
Kong!, propositioner blifvit på samma gång aflemnade till Riks-
dagen. Jag vill icke tro, att de kunna hafva något ekonomiskt f„nd.
sammanhang med hvarandra, men så har dock blifvit sagdt man (Forts.)
och man emellan, och detta vore ganska bedröfligt. Skulle det
vara en köpslagan eller en kompromiss om enskilda penninge-
intressen så att "regeringen i utbyte mot en raft, som hon otvifvel¬
aktigt egen, att indraga de enskilda bankernas omtalade mindre
sedlar, skulle lemna penningehjelp till dessa banker, vore sådant
mycket att beklaga, för det första emedan jag anser att ansprå¬
ket på sådan ersättning vore oberättigadt från dessa bankers sida,
och för det andra emedan en gammal regel säger, att man åt alla
skall skipa lika rätt. Men, mine herrar, alla banker komma att
träffas lika af denna sedelindragning, som jag, i parentes sagdt.
på det högsta gillar och finner rättvis, men deremot hafva icke
alla banker samma fördel afen sådan jernvägsobligationslånefond,
som är ifrågasatt att bildas, ty den kommer främst och mest till
godo den bank, som genom okloka spekulationer gjort sig till
egare af dessa så kallade värdepapper, som nu nästan förlorat
allt värde. Det hade varit rättast att dessa banker för sina syn¬
ders skull fått afskrifva sin förlust på dessa obligationer, som icke
något värde hafva och som aldrig komma upp till sitt fulla värde,
i stället för att de nu få kanske full ersättning derför. Chefen
för Finans-departementet har både i det statsrådsprotokoll, som
åtföljer den förevarande propositionen, som ock flera gånger un¬
der diskussion i denna Kammare, framhållit att, oaktadt dessa
obligationer för närvarande äro i lågt värde, ja nästan i vanvärde,
han är öfvertygad om, att de skola komma till ett godt värde pcb
ränta väl af sig. Detta tror jag är å hans sida en from illusion,
som kan hafva ganska ödesdigra följder, om man tager ett sådant
kursförhållande för godt.
Det kunde visserligen vara mycket mer att yttra om denna
fråga — synnerligast om det sätt, hvarpå den skulle sättas i ver¬
ket och hvarom propositionen innehåller någon antydan, _ men för
öfrigt öfverlemnar att uppgöra lånereglemente åt Riksgälds-
kontoret och Kongl. Maj:t — men som jag ogillar sjelfva saken,
anser jag icke nödigt att ingå i detaljerna deraf.
Således, för att fatta mig kort och resumera hvad jag sagt.
får jag framhålla:
att då ingen hvarken ekonomisk eller annan allmän nöd före¬
finnes i landet, för hvars mildrande i låneväg statens mellankomst
behöfves;
då den proponerade åtgärden endast afser att förekomma eko¬
nomiska svårigheter, som några enskilda banker sjelfvållat ge¬
nom obetänksamma spekulationer;
då Riksdagen genom nu ifrågasatta låneanordning skulle
skapa ett prejudikat, som skulle i närmaste framtid nödga till
ökade dylika lånebehof;
då staten behöfver stora lån för att öka Riksbankens guld¬
fond med anledning af de stora massor sedlar, som måste utsläp-
Jf:o 9.
8
Onsdagen den 26 Februari, f. ro.
?lldZtän{Pas, til] ersatteinS af den beslutade indragningen af de enskilda
hypotek,- bankernas småsedlar, så anser jag af alla dessa skäl Kongl. Majrts
fond. ifrågavarande proposition om bildande af en jernvägshypoteks-
(Forts.) fond icke böra bifallas.
Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte få åtfölja den
Kongl. propositionen till Stats-Utskottet.
Hr Wallenberg: Af hvad den föregående talaren yttrat har
jag funnit en maning att för Herr Talmannen omförmäla hvad som
tilldragit sig och hvad som kan vara icke en ursäkt för den föregå¬
ende talaren att yttra sig så som han gjort, men som för Kammaren
kan framlägga länkarne afen kedja, som ännu äro osynliga, men som
nog en dag blifva bragta i dagen för allas ögon. I början af December
sistlidet år inträffade den olyckan, att ett större handelshus i Stock¬
holm instälde sina betalningar. Den bank, i hvars styrelse jag har
äran deltaga, var intresserad i det huset för ett belopp af omkring
400,000 kronor, deraf minst 800,000 kronor mot goda hopotek.
Det fans ingen möjlighet att lägga sådana siffror inför allmän-
heten. Det tillkom icke någon annan än behörigen valde revisorer
att granska dessa siffror, men de förstorades och det sades, att de
skulle vara sådana att de medförde bankens obestånd. Samma bank
hade redan förut ingått affärer med två stora bruksabtiebolag och
hade i dessa bolag ett betydligt belopp fastläst, men endast 169,000
kronor som kunde anses såsom oprioriterade. Emellertid börjades
den mest hänsynslösa agitation mot banken, och man lyckades att
uppskrämma allmänheten. Det gick så långt, att man i tryck
fick låsa, att bankrapporterna icke voro tillförlitliga. Man fick
jemväl läsa att bankens delegare hade afyttrat sin egendom för
att skydda sig mot den solidariska ansvarigheten. Man fick höra
a* manSa personer, att ögonblicket vore inne för delegarne att
tillkallas för att göra inbetalningar till bankens fonder för de
gjorda förlusterna. En agitator gick så långt, att han den 6 Ja-
™ besökte en minister och säde: “den 11 Januari stoppar en¬
skilda banken, om icke ni eller en annan hög person inkallar
lottegarne för att göra tillskott11. Mot en sådan agitation saknar
man allt skydd. Att en agitation på denna basis skulle fullföljas
inför denna Kammare väntade jag sannerligen icke. Jag får be-
känna, att det gjort mig ondt att Friherre Klinckowström fält
sina skarpa yttranden inom denna Kammare utan att ega den
ringaste sakkännedom. Det är möjligt, att han kan vara delegare
i någon anonym bank, der aktierna äro stälda till innehafvaren,
och denne icke riskerar något, om också icke alla fordringsegare
skulle få full betalning. Jag säger icke att så är, men sorgligt
är det att man skall söka sönderslita hvarandra med sådana an¬
klagelser, som Friherre Klinckowström tillåtit sig inom Kamma¬
ren, mot en bank, som efter föregången revision visat sig ega sina
fonder i behåll och kunnat afskrifva fem hundra tusen kronor för
de förluster, som kunna uppkomma genom de afvecklingar, som
banken medgifvit för att icke störta tusentals arbetare i fattigdom.
Jag ber att få försäkra, att de nu föreliggande propositionerna
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
9
N:o !>
hafva så .mycket mindre afsett att hjelpa ifrågavarande institution,
som jag icke känt något om dem innan de framkommit. Jag kom¬
mer icke heller att votera för dem i deras nu befintliga skick, och
i det fallet äro således Friherre Klinekowström och jag alldeles
öfverens.
Friherre Klinekowström har sagt om åtskilliga värdepapper,
att de äro utan värde. På det sättet just bringar man dem att
blifva värdelösa, då man säger så utan att veta det. När man
anlägger en jernväg från Falun till Göteborg af femtio mils längd,
när man derpå nedlägger, inclusive ränteförlusten under anlägg¬
ningstiden, femtio millioner kronor, deraf 14y4 millioner är kapital,
som aktieegarne tillskjuta till hvar enda skilling, 36 millioner
obligationskuld och 5 millioner till staten, när bandelar, som
ännu icke äro sammanlänkade med det hela, bära sina trafikkost¬
nader, då frågar jag med hvad rätt man säger, att dessa obliga¬
tioner äro värdelösa. Att säga, att de 1877 egde godt värde, men
1879 intet, det är en opinionsstorm och ingenting annat. Då den
lyckliga ställning, som Friherre Klinekowström vill inbilla sina
åhörare nu finnes i landet, blir en verklighet, kommer denna bana till
sitt värde, och det länder icke då till skam för dem, som arbetat för
densamma, och den blir icke längre ett lämpligt föremål till gyckelför
dem, soin nu af eu eller annan anledning söka att förringa dess värde.
•lag tror, att det ligger alldeles utom en representants befogen¬
het att utkasta beskyllningar och förklara, att det eller det pap¬
peret är värdelöst. Om Friherre Klinekowström är lycklig nog
att besitta en jordegendom, har ingen rätt att förklara den vär¬
delös, och jag bär icke heller hört någon göra det. Men inga¬
lunda bör han tillåta sig att uttala sårande anspelningar mot dem
som drifva andra yrken.
Jag skall nu be att få säga några ord om den föreliggande
Kongl. propositionen. Djupt beklagar jag den mellanmening deri,
som underrättar Riksdagen att Regeringén icke funnit anledning
göra framställning om inköpandet af Hallsberg—Motala—Mjölby
jernvägen. Ett erisäpple ligger i denna jernväg, ändlösa processer
blifva deraf en följd, och man må icke glömma, att på den pro¬
spekt, som framlades för teckning till obligationslånet framhölls
just det argument såsom bestämmande, att aktieegarne voro skyl¬
dige att. svara för obligationsräntan och obligationsskulden. Ja,
det var just den omständighet som gjorde att obligationerna fingo
afsättning. Man har belånat den Kongl. sanktionen, men nu vill
man gifva den en annan tydning, hvarigenom obligationsinnehaf-
varne drabbas af den slutliga förlusten, och det oaktadt man
har Högsta Domstolens dom på att aktieegarne skola betala. Jag
beklagar., att denna jernväg icke blifvit inköpt, då den väl egnar
sig att. ingå i statens jernvägsnät utan någon förlust för staten.
Om priset har jag aldrig yttrat mig, men det vore lyckligt för
rättsmedvetandet, om man kunde få detta regeringens olyckliga
misstag ur verlden. Ja, denna banas förhållanden äro så exceptio¬
nella, att dess inköp icke behöfver blifva något prejudikat för inköp
af andra jernvägar.
Bildande af
en jernväg^-
hypvteis-
fond.
(Forts.)
>:o it.
10
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande af Med afseende å de uppgifter, som blifvit lemnade af chefen
en jernväg*-för Finans-departementet, och då en ärad talare yttrat något om
hyifond lagsökningar, ber jag att få servera åtskilliga noggrannare siffror
(Forts.) i det afseendet. Jag tror, att lagsökningarnas antal är en god
barometer vid bedömandet huru det förhåller sig med den ekono¬
miska ställningen i öfrigt. I runda tal voro lagsökningarnas antal år
1873 37,000, 1874 38,000, 1875 60,000, 1876 69,000 och 1877 83,800
stycken. För år 1878 har man ännu icke något sammandrag, och
Herr Talmannen torde benäget ursäkta mig, om jag icke fäster
mig vid hvad som står uti Falu tidning, så intressant det änkan
vara. Hvarje menniska, som har litet omdöme, kan väl icke skylla
på nya utsökningslagen hvad som hände under åren 1873—1877,
ty då hade den nya lagen icke utgifvits, än mindre tillämpats.
Den tillämpas först från och med den 1 Januari innevarande år,
och att nu tala om dess resultat, är väl alldeles för brådmoget.
För min de] får jag erinra derom, att den nya utsökningslagen
är mycket mildare, än den gamla, ty den nya stadgar bland an¬
nat, att man icke får taga det sista af hvad den obemedlade har
af husgeråd och verktyg till sitt näringsfång. Men jag vill icke
alls anställa någon jemförelse, utan blott säga, det hvar och en
torde finna det vara en besynnerlig konklusion, att den nya lagens
tillämpning under 1879 inverkat på förhållandena 1878.
Det är egentligen endast en punkt i den Kongl. propositionen,
hvarvid jag nu ber att få uppehålla Herr Talmannen och Kam¬
maren.
Jag vill nu icke upptaga tiden med att tala om hvad jag kunde
säga i fråga om motiveringen, ty i den förekommer litet för och
litet emot, och det kan qvittas. Men den punkt i sjelfva försla¬
get, som jag anser mig böra påpeka, är den, att det föreslagna
lånet skulle blifva ett jernvägshypotekslån, som Riksgäldskontoret
skulle utlemna i obligationer till de lånesökande, och dessa äro
enligt den Kongl. propositionen allmänna inrättningar, banker,
sparbanker och andra med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning
försedda kreditanstalter. Detta är en metod, som redan förut är
utdömd här i landet. Många af Kammarens ledamöter torde på¬
minna sig, huru ett par hypoteksinrättningar lemnade ut sina lån
till jordbrukarne i form af obligationer och huruledes detta vål¬
lade en depreciation af obligationerna, som skadade inrättningar-
nes egen kredit. Jag tror, att i detta fall det skulle kunna men¬
ligt inverka på statens kredit, om man lemnade ut obligationer
till de lånesökande och läte dem sedan schackra bort obligatio¬
nerna; så är åtminstone min öfvertygelse. Härtill kommer att
om nu här är brist på rörelsekapital, så blifver denna brist inga¬
lunda afhjelpt derigenom att man lemnar ut ett nytt begärligt
papper; ty om detta blir begärligare än det förutvarande, så blifver
följden den, att dessa blifva ännu mera tryckta. Bland dessa
papper äro Allmänna Hypoteksbankens och Stockholms stads
obligationer, som ännu kunna säljas rätt bra. Men kommer nu
staten med ett nytt papper och öfvar tryck å den kapitaltillgång
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 11 N:0 9.
som finnes inom landet, så uppstår ingen lättnad för de enskilda Bildande af
bankerna, utan tvärtom motsatsen genom trycket på bankernas
depositioner. Det kan då lätt hända, att dessa depositioner ytter- fonä,
ligare minskas, emedan allmänheten önskar att placera sina pen- (Forts.)
ningar i de föreslagna statsobligationerna. Man kommer då ur
askan i elden, och de banker, som mest lagt sig vinning om att
främja den större industrien, blifva då nödsakade att vånda sig
mot sina låntagare, och härigenom blir ställningen sämre i stället
för bättre. _ . .
Jag vill nu ej vidare förlänga diskussionen i denna vigtiga
fråga, utan blott anhålla att hvad jag yttrat må få medfölja den
Kong! propositionen till Stats-Utskottet. De af mig yttrade be¬
tänkligheter har jag icke velat helt och hållet undertrycka.
Herr Statsrådet Forssell: Den talare, som först hade ordet,
började sitt anförande med att beklaga det regeringen låtit sig
påverka af den bearbetning, som egt rum inom pressen och re¬
presentationen, afseende att framställa vår ekonomiska ställning
såsom förtviflad. Då jag hörde detta uttryck, tog jag för gifvet,
att talarens tid icke medgifvit honom att genomläsa det protokoll,
som åtföljer den förevarande Kongl. propositionen och som finnes
tryckt i Posttidningen, men då jag sedermera fann, att han derom
tagit noggrann kännedom och att han till fullo instämde uti större
delen af3den motivering, som deruti förekommer, och uti den fram¬
ställning, som der är gjord rörande den ekonomiska ställningen
i landet, så lugnade jag mig med den öfvertygelsen, att början af
hans tal endast var eu fras.
För öfrigt har han mot den Kongl. propositionen framstält
åtskilliga anmärkningar, af hvilka jag endast vill till besvarande
upptaga den, som afsåg att det lån, hvilket är ifrågasatt att
lemnas, måste komma att vålla staten kostnader. Jag behöfver
väl icke erinra Kammarens ledamöter derom, att ett grundvilkor
för detta nu föreslagna belåningssystem är, att staten skall för
de utgifna lånen erhålla betryggande säkerhet och ersättning för
alla de kostnader, som vållas af motsvarande upplåning. Detta
förslag står således icke i strid med den ståndpunkt, som rege¬
ringen hittills i dessa frågor intagit. _
Hvad beträffar den af talaren antydda faran af det prejudi¬
kat, som ett dylikt lån skulle innebära, så kan den icke för mig
ega samma betydelse, som för den ärade talaren, då jag måste
tilltro Kongl. Maj:t och Riksdagen förmåga att stanna på den be¬
trädda vägen, om den skulle befinnas leda för långt, om frestelser
skulle uppstå att åt denna fond gifva en annan uppgift än den
nu föreslagna.
Jag skulle för öfrigt icke hafva tagit till ordet, om jag
icke haft anledning att motsätta mig en förmodan af samme
ärade talare. Han nämnde nemligen, att depositionernas minsk¬
ning i de enskilda bankerna berodde på den allmänt stigande
misstron till dessa anstalter. Jag eger en på inhemtade
Ji:o 9.
12
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
^ft’,‘f^5UpP1yS,ningar Srunda(1 öfvertygelse att en sådan allmän miss-
iiijpoteks- tro ?cke förefinnes. Depositionerna hafva under en längre tid
fond. °pfi i allmänhet från November månad 1877 minskats i våra kre-
(Forts.) ditanstalter. En mindre del häraf har gått till Riksbanken under
de sista månaderna af 1878. Det är möjligt att någon annan del
af det bankerna sålunda undandragna kapitalet har fått en pla¬
cering, som icke synes af rapporterna. Härom kan jag icke med
bestämdhet yttra mig. Men hvad jag vet, till följd af upprepade
förfrågningar hos de fleste bankdirektörer i landsorten, är, att till-
vägagåendet derstädes vid denna dopositionsminskning icke för-
rådt något minskadt förtroende till bankerna. Enligt nämnde di¬
rektörers utsago, har nemligen denna minskning tillgått sålunda,
att under det tillförene depositionerna plägade ökas med tillägget
af den ränta, som å dem utföll, hafva de under den sista tiden
minskats med ett eller annat hundrade kronor af kapitalet — nå¬
got som visar att det varit deponenternas behof af medel och
icke misstroendet mot bankerna, som på det hela föranledt minsk¬
ningen i depositionsbeloppen.
Af de anmärkningar, hvilka den ärade talaren på stockholms¬
bänken framstält mot vissa detaljer uti den Kongl. propositionen
och särskildt mot det föreslagna upplåningssättet, vill jag till be¬
svarande endast upptaga den, som gick ut på att visa, att denna
upplåning inom landet dels vore omöjlig, dels ock skulle rubba
kreditförhållandena derstädes. Jag ber få fästa hans uppmärk¬
samhet derpå, att om man fullföljer hans argumentation rätt fram,
skulle den egentligen leda derhän, att staten alldeles icke bör ut¬
färda några obligationer å svenskt mynt och afsedda att upptaga
kapital inom landet, emedan sådant skulle kunna komma i vägen
för bankernas depositionsräkningar. Detta må vara rigtigt ur de
enskilda kreditanstalternas synpunkt; men staten ser denna fråga
ur andra synpunkter och har andra intressen än de enskilda ban¬
kernas att tillgodose, och derför finner jag för min del intet ondt
uti ett försök till fortsättande af det inhemska fondsystemet. Det
Kong], förslaget är icke sådant, att dermed omöjliggöres lånets
placerande å annan marknad, om utrymme derför icke skulle fin¬
nas på den svenska.
Eriherre Klinckowström: Jag anhåller om ursäkt att jag
ännu en gång tager till ordet, men anledningen dertill är, att en ärad
talare på stockholmsbänken haft den artigheten att sysselsätta
sig med mina enskilda affärer, och jag vill med anledning deraf
upplysa honom, att jag icke är anonym delegare i något bolag,
men väl aktieegare i Uplands enskilda bank. Mina enskilda in¬
tressen hafva emellertid intet att skaffa med statens allmänna, och
jag låter uti mina åsigter om de senare icke påverka mig af de
förra.
Beträffande hvad som yttrats derom att utsökningslagen icke
skulle hafva gällande kraft med afseende på de lagsökningar, som
inträffat under 1877 eller föregående år, så hoppas jag den ärade
Onsdagen den 26 Februari f. m.
13
X:o 1).
talaren finner, att jag insett detta utan hans påvisning; men jag
anförde såsom exempel 1878 års lagsökningar och jag tror att åt¬
minstone under december månad nämnda år den nya utsöknings-
lagen haft stort inflytande på lagsökningarnes antal.
Hvad angår chefens för Finans-departementet yttrande rö¬
rande min mening, att Kong!. Maj:ts regering låtit sig inverkas
af förhandlingarne vid Riksdagen och inom pressen, ber jag såsom
svar derå endast få hänvisa till nämnde Herr Statsråds eget
anförande till statsrådsprotokollet, så lydande:
“De i pressen och inom representationen förebragta skildringar
af denna förlägenhet hafva synts särdeles oroande och bära visser¬
ligen vittne om de farhågor, _ som uppstått hos ett större eller
mindre antal enskilde industriidkare inom vissa grenar af vårt
näringslif.“
För öfrigt ber jag om ursäkt, om jag icke kan för egen del
gilla eller instämma uti hvad chefen för Finans-departementet
nämnde angående depositionsiörhållandena inom landets penninge-
inrättningar, men jag har i min hand de officiella siffrorna, och
dessa utvisa, att under ett år från den 31 Januari 1878 till samma
tid 1879 hafva depositionerna i Riksbanken ökats från 15,259,000
kronor till 19,162,000 kronor — och detta kan man väl icke kalla en
mindre tillökning. Hela minskningen i depositionsbeloppen hos de en¬
skilda bankerna irtgjorde från den 31 Januari 1878 till 31 December
samma år omkring 7 millioner kronor. Att icke alla enskilda pen-
ningeinrättningar blifvit lidande af denna minskning, framgår, utom
af hvad jag nyss nämnde, äfven af förhållandena rörande aktie¬
bolag och kreditbolag. Dessas depositioner hafva nemligen från
den 31 Januari 1878 till den 31 December samma år ökats med
ungefär en million kronor. Men såsom nyss nämndes hafva depo¬
sitionerna under ett år minskats med nära 7 millioner kronor,
och denna minskning tror jag litet hvar af oss hört hafva berott
på ett misstroende mot dessa enskilda banker, och beviset derpå
är, att större delen af de depositioner, som tagits från de enskilda
bankerna, gått in Riksbanken och sålunda icke varit behöfliga
för den allmänna rörelsen. Jag tror att detta är tillräckligt bevis
på att orsaken verkligen legat uti ett misstroende, hvilket de en¬
skilda bankerna böra på allt sätt söka att förminska.
Er L indström: Den förpostfäktning, som egt rum mellan
de två förste talarne på sidan om ämnet, påminner mig om en
gammal sats af Thorild: “låt oss icke så tvista om det ringa, som
åtskiljer, att vi glömma det stora som förenar.11
Dessa båda. talare hafva, ehuru utgående från mycket olika
ståndpunkter, likväl kommit till samma slut, nemligen att ogilla
det förslag, som i den förevarande Kongl. propositionen blifvit
Kamrarne förelagåt. Detta är en ganska märklig företeelse och
synes _ bevisa i första rummet nödvändigheten af att få utredt,
huruvida den nuvarande öfverklagade ställningen verkligen är så¬
dan, att några utomordentliga åtgärder behöfva vidtagas. Den
förste talaren har med åtskilliga siffror sökt leda sig till den slut-
f
Bildande af
en jernväys-
hypoteks-
fond.
(Forts.)
N:o 9.
14
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande afsats, att sådana utomordentliga åtgärder icke skulle behöfva vid-
en jernväg»- tagas, hvarigenom statens mellankomst behöfde komma i fråga.
kyifmd S Men jag tror, att han härvid förbisett åtskilliga omständigheter,
(Forts.) som inverka på denna frågas bedömande. Han har mest fästat
sig vid de närvarande förhållandena, utan att sträcka sin
blick något längre, och dock är det icke så mycket de närvarande
förhållandena, som framkallat den rådande agitationen, som icke
fast hellre farhågorna för den närmaste framtiden. I det afseen-
det torde man kanske, med uppmärksamhet å hvad inom och utom
landet tilldragit sig, hafva rättighet att säga, att det nuvarande
blott är början till ännu större olägenheter för den allmänna rö¬
relsen. Det må nu blifva en Stats-Utskottets åtgärd att söka noga
utreda dessa förhållanden och för sig sjelf och Riksdagen göra
klart, huruvida det icke finnes någon öfverdrift i skildringen af
den nuvarande belägenheten, för att sedermera söka upp det bo¬
temedel, som kan finnas lämpligast. Härvid äro de angifna bote¬
medlen lika många som läkarne, och det torde blifva rätt svårt
för Stats-Utskottet att bland de många inkomna förslagen till den
ekonomiska ställningens förbättrande finna ut hvad som bäst
skulle främja det ändamål, som åsyftas. För min del vågar jag,
som skänkt de framstälda förslagen all möjlig uppmärksamhet,
för närvarande uttala det omdöme, att af alla dessa förslag synes
mig intet vara så egnadt att befrämja det åsyftade ändamålet som
det i den Kong], propositionen angifna, emedan det, enkelt i och
för sig, går rakt på målet utan att i afseende på utförandet vara
torenadt med några synnerliga svårigheter. Må det vara. för
mycket sagdt, men min öfvertygelse är, att Stats-Utskottet troligen
skall stanna vid detta förslag såsom det enda, hvilket för närva¬
rande har utsigt att gå igenom.
Kommer Stats-Utskottet, efter moget öfvervägande af alla de
omständigheter som på saken utöfva inflytande, till den åsigt att
det verkligen är så illa bestäldt som det nu säges, och detta till
den grad att statens mellankomst behöfver tagas i anspråk, så
blir nästa fråga, huruvida de medel, som blifvit föreslagna, äro
sådana, att de icke i någon mån kunna komma att rubba den
kredit, som staten nu så välförtjent åtnjuter. I detta afseende,
nemligen beträffande statskrediten, tror jag att den ärade talaren
på stockholmsbänken har fullkomligt rätt deruti, att om man,
såsom i den Kongl. propositionen föreslagits, ville försöka i dessa
tider bringa statens obligationer i omlopp på den inhemska pennin-
gemarknaden, skulle sådant möjligen komma att störande inverka
på våra kreditförhållanden, åtminstone i utlandet, och för öfrigt
icke alls leda till det mål man söker: att lösa de kapital, som
äro bundna uti våra jernvägar. Då sådant misslyckats under
förfina bättre konjunkturer, torde ej vara svårt att inse, att_ det
nu än mindre skulle hafva någon framgång. Jag kan icke
heller inse, hvarför icke ett sådant lån som det ifrågavarande
kunde lika väl upptagas utom landet. Att tala om upptagande
af lån inom landet på samma gång, som man talar om den tryckta
penningeställningen hos banker och privatpersoner i landet, före-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 15 N:o 9.
faller mig besynnerligt. Svårigheterna vid upptagandet af ett Bildande, af
utländskt lån på en gång till ifrågasatt belopp skulle bestå deri, enAe1'0^ls'
att man icke kunde genast på Renligt sätt använda de medel, som Vfon,i.'
sålunda komme att indragas, på samma gång som ett så stort be- (Forts.)
lopp som trettio millioner, på en gång i den allmänna rörelsen
utsläppt, skulle föranleda till begåendet af samma extravaganser,
som man nu har anledning att beklaga. Men i sådant fall kunde
ju Riksgälskontoret mycket väl göra medlen fruktbärande på an¬
nat sätt, vare sig genom att hålla dem tillgängliga hos utländska
bankirer eller genom inköp af utländska lätt realisabla statspapper.
Den förste talarens yttrande föranleder mig att något gå till¬
baka till den tanke, som först ledde mig, då jag talade om nöd¬
vändigheten af att vidtaga utomordentliga åtgärder eller icke.
Han sade, att hans enskilda tanke vore den, att ett belopp af
trettio millioner vore alldeles otillräckligt för det mål man afser.
Jag ber att härtill få svara, att utom det jag anser detta belopp
vara mer än tillräckligt, så skulle det vara ett glädjande förhål¬
lande om man erfore, att detsamma icke behöfde tagas i anspråk,
och jag föreställer mig, att ett beslut i nu angifna riktning skulle,
endast genom fattandet af samma beslut och det intryck, som
deraf blefve en följd, så mycket förbättra ställningen och undan¬
skjuta det rådande misstroendet, att måhända endast detta mora¬
liska uppträdande från statens sida skulle innebära en ganska
verksam hjelp.
Hvad beträffar frågan om statens understöd, på sätt nu är
föreslaget, kan mera verksamt bidraga till att lindra det betryck,
under hvilket handeln och industrien lider, vågar jag säga, att
jag för min del tror, att det för närvarande endast vore ett pal¬
liativ, och att den hjelp, som verkligen skall kunna lindra betrycket,
måste sökas på helt andra områden. Det är visserligen sant,
att den tryckta ställningen till någon del härrör derifrån att störa
kapital blifvit fastlåsta uti jernvägsobligationer,. hvilka nu hvila
tungt på våra penningeanstalter, och det är möjligt att, om så ej
skett, ställningen nu hade varit bättre än den är; men detta är
dock icke så alldeles säkert, ty hade de enskilda bankerna icke
fastläst sina kapital på detta sätt, hade de nog funnit inånga
andra lika mycket frestande tillfällen att fastlåsa sina penningar,
och detta kanske på ett för dem och det allmänna mera olycks-
bringande sätt. Om också nu antydda omständighet till en viss
grad föranledt den kris, under hvilken vi lida, har den dock icke
uteslutande varit orsaken dertill, och det skulle vara rätt intres¬
sant att få kasta en blick in i de enskilda bankernas portföljer
för att se, om der icke finnas papper af vida mera underordnad be¬
skaffenhet än de jernvägsobligationer, som skulle vara så svåra att
realisera. Det är antagligen icke denna omständighet ensam,
utan många förenade omständigheter, som vållat de nuvarande
lidandena.
Den förste ärade talaren har omförmält, att det förefölle som
en händelse, som såge ut som en tanke, att samtidigt med aflem-
nandet af förevarande Kongl. proposition aflemnats en annan dy-
>T:o 9.
16
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande af}ik, som afsåge att reglera de enskilda bankernas förhållanden och
*hypotek'T' stä^a dem i slags beroende af Riksbanken. Jag anser för
fond. “in del icke tillständigt att i detta afseende döma efter hörsagor.
(Forts.) men jag kan lätteligen föreställa mig, att samtidigt med tanken
på framställandet af en Kongl. proposition om grundandet af en
jernvägshypoteksfond kunnat uppstå tanke på att reglera de en¬
skilda bankernas förhållanden i afseende å deras sedelemission,
utan att dessa båda frågor derföre behöfva ställas i det samband
med hvarandra, att bifall till den ena skulle, som man velat på¬
skina, vara ett oeftergifligt vilkor för bifall till den andra.
Eftersom man icke kunnat underlåta att i sammanhang med
det hufvudsakliga ärendet tala om dessa enskilda banker och den
Kongl. proposition, som handlar derom, må det tillåtas mig säga,
att om jag också i många väsentliga delar gillar de åsigter, som
här blifvit af Herr Wallenberg framstälda till försvar icke blott
för den inrättning, hvars direktör han är, utan äfven för de en¬
skilda bankerna i allmänhet, så hoppas jag dock att det icke så¬
som ohöfviskt upptages, om jag säger, att dessa enskilda banker
likväl hafva något på sitt samvete, att det funnits en tid, då äf¬
ven de gått till extravaganser, som icke kunna gillas. Detta torde
vara notoriskt. Jag vill dermed icke hafva uttalat någon beskyllning
emot dem, helst som jag är af den öfvertygelse, att dessa enskilda
banker — de må nu vara byggda på rationella grunder eller icke
— likväl i många afseenden verksamt gagnat den allmänna rörel¬
sen och industrien i vårt land och för dem utgjort starka häf-
krafter. Derför må man vara dem tacksam. Men att de begått
misstag, och att lagen om våra enskilda banker i många afseenden
behöfver rättas, derom tror jag icke gerna kan finnas mer än en
mening.
Huruvida nu det förslag, som här föreligger, att åstadkomma
någon slags rubbning i de enskilda bankernas sedelemissionsrätt,
är klokt eller icke, derom vill jag icke tillåta mig att uttala nå¬
got omdöme, och detta torde äfven ännu vara för tidigt. Men då
jag tror, att allmänna meningen är stämd för att de enskilda ban¬
kernas lägre sedelvalörer må med tiden indragas för att ersättas
antingen med mynt eller med sedlar utgifna af Riksbanken, tror
jag verkligen, att man bör fästa något afseende vid en sådan
opinion, i synnerhet om man kan komma till klarhet deruti, att en
dylik förändring i lagen för de enskilda bankerna icke skulle be¬
höfva rubba den säkerhet, som är nödvändig att upprätthålla med
afseende på sedelutgifningen. Det är min öfvertygelse, att detta
kunde ske på det sätt, som den Kongl. propositionen föreslår;
men huruvida det kan ske utan att utomordentliga åtgärder vid¬
tagas för Riksbankens egen räkning, det må lemnas osagdt. Chefen
för Finans-departementet har ansett, att sådana åtgärder från
Riksbankens sida behöfva vidtagas. Jag skulle i detta afseende
vilja hålla före att, då fråga är om indragning af de enskilda
bankernas femkronesedlar, så bör sådant kunna ske utan dylika
åtgärder, hvilka här skulle bestå deruti, att Riksbankens metalliska
kassa förstärktes, och detta genom lån, hvilket Riksbanken endast
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
17
M:o 9.
i utomordentliga fall bör få upptaga. Jag ber nemligen att få Bildande af
påminna derom, att Riksbankens sedelutgifningsrätt aldrig blifviten Jernväns-
öfverskriden och att ända till 15 millioner kronor i sådana sedlar,
som Riksbanken eger utgifva, för närvarande ligga i bankens hvalf (Forts.)
och att, om till och med ett större belopp af dessa i den allmänna
rörelsen utsläppas, till ersättning för sådane de enskilda banker¬
nas femkronesedlar som ur rörelsen dragas, sådant icke skulle
komma att menligt inverka på Riksbankens metalliska kassa.
Deremot torde möjligen, om det ifrågasattes att jemväl in¬
draga tiokronesedlarne, utomordentliga åtgärder böra vidtagas.
Men denna åtgärd skulle ju icke komma till utförande förr än år
1882, och Riksdagen har således god tid att noga öfverväga hvad
som för ett sådant fall bör och kan åtgöras från Riksbankens sida.
Mycket kunde vara att yttra rörande de särskilda detaljerna
i den Kong], propositionen, men jag anser mig icke böra dermed
upptaga Kammarens tid. Endast en sådan anser jag vara af
vigt att redan nu omnämna, nemligen att, om för fullföljandet af
den afsigt, som ligger till grund för den Kongl. propositionen, det
skulle vara nödvändigt att stadga, att någon del af de enskilda
bankernas grundfond skall öfverlemnas till Riksbanken såsom sä¬
kerhet för den försträckning, som Riksbanken skulle lemna de en¬
skilda bankerna, så torde det blifva nödigt att, på samma gång
som ett sådant stadgande inflyter, äfven förändra grunden för de
enskilda bankernas nuvarande sedelutgifningsrätt.
Friherre Åkerhielm: Jag kan icke underlåta att begagna det
tillfälle, som nu erbjudes mig, att, innan den Kongl. propositionen
öfverlemnas till Stats-TJtskottet, med anledning af hvad i samma
proposition föreslås, yttra några ord om den tvekan, som hos mig
uppstått om lämpligheten att oförändradt bifalla propositionen så¬
dan den nu föreligger, och om skälen till en sådan tvekan. Jag
föranledes härtill så mycket hellre, som Kammaren tilläfventyrs
kan af mig fordra, att, då denna proposition så kraftigt ingriper
i förvaltningen af det verk, öfver hvilket Riksdagen insatt mig
såsom en af styresmännen, jag om den föreliggande frågan bör
hafva kunnat bilda mig ett omdöme.
Jag anhåller då till en början att, på samma gång jag erkän¬
ner, att hvad som från stockholmsbänken och hvad som från göte-
borgsbänken uttalats angående sättet för lånets upptagande synes
mig väl värdt att af Stats-Utskottet uppmärksammas, derjemte få
såsom min enskilda farhåga framhålla någon oro derför, att de till¬
tänkta inhemska obligationerna icke skola finna någon marknad inom
landet, att det skall blifva de vardande fullmäktige i Riksgäldskon-
toret svårt, ja nära nog omöjligt, att till något med nu gällande
kurs å svenska statspapper jemförligt pris realisera sådana obli¬
gationer. Jag skall icke tillåta mig att utöfver hvad som redan
skett söka uppvisa, hvarthän en sådan framtvingad försäljning kan
leda med afseende å öfriga papper inom landet och den ekono¬
miska ställningen härstädes; men jag ber att få framhålla, huru
den andra i propositionen anvisade utvägen, nemligen att utlemna
Första Kammarens Prof. 1879. N:o 9. 2
Sso 9. 18 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Bildande »/dessa obligationer till enskilda låntagare, kanhända skall komma
en jemvägs- medföra, att svenska statens papper blifva af många mellan-
hVfond‘S händer på utlandets många olika börser utbjudna till olika kurser.
(Forts.) Det torde vara lätt för en hvar, som något satt sig in uti behand-
liugen af ett statslånesystem, att inse, hvilket tryck ett dylikt
förhållande kan komma att utöfva på de svenska, i utlandet nu
kända papperens värde. Jag vågar säga, att dessa pappers kurs
för närvarande står högt, måhända högre, än man hoppades för
några år sedan, och det må derför förlåtas mig, om jag för min
de! icke kan annat än uttala en varning emot det nu föreslagna
sättet och ber att särskildt få lägga Stats-Utskottet på hjertat att
noga tillse, huruvida icke någon annan utväg må kunna finnas än
den af Kongl. Maj:t nu föreslagna.
Men jag har äfven en annan anledning att några ögonblick
anhålla om Kammarens uppmärksamhet, nemligen för att anmoda
Stats-Utskottet att tillika öfverväga, huruvida det icke må finnas
något annat sätt för den ifrågasatta jernvägshypoteksfondens för¬
valtning än att öfverlemna bestyret dermed åt Riksgäldskontoret.
Jag vill icke påstå, att ett sådant bestyr vore för Riksgäldskon¬
toret alldeles främmande. Några liknande uppdrag har Riksdagen
visserligen förut åt sagda kontor lemnat, och jag kan särskildt
såsom sådant anföra det som angår Bergslagsbanans obligations¬
lån. Icke heller vill jag påstå, att göromålen inom kontoret äro
så öfverhopade, att icke såväl fullmäktige som verkets tjensteman
kunna gå i land med det ifrågavarande uppdragets utförande.
Men jag hyser någon farhåga för att en betydande del af Riks-
gäldskontorets framtida verksamhet skall häraf tagas i anspråk så
mycket, att nämnda bestyr i någon mån kan komma att inverka
å ena sidan å fullmäktiges ostörda uppmärksamhet på det sven¬
ska statslånesystemet i sin helhet och å den andra sidan på det
urval, som måste ega rum och nog kommer att ega rum vid till¬
sättande af en särskild styrelse, sådan som fullmäktige, hvilken
årligen ombytes och hvilken komma att i betydande grad ingripa
i enskilda jernvägars och bolags affärsställning och förhållanden.
Jag är, säger jag, något tveksam om lämpligheten att lägga ett
sådant uppdrag i händerna på en styrelse, som årligen efter sam-
fälda val ombytes, och det förefaller mig, som om man skulle
kunna finna någon utväg att, med förtroende till Kongl. Maj:t, åt
någon af honom beroende myndighet öfverlemna detta uppdrag.
Med ett sådant förfarande vinnes mera stabilitet i ärendenas hand¬
läggning och mera speciella insigter i jernvägsförhållanden och i
enskilda kreditbolags ställning, än jag tror man alltid skall kunna
fordra att finna hos de män, hvilka tillika skola företrädesvis väl¬
jas med afseende på erfarenhet och förmåga att följa den stora
utländska marknadens företeelser för att ändamålsenligt förvalta
statsskulderna. Senare Riksdagars sträfvanden hafva alla gått i
den, som jag tror, rätta rigtningen, att — utöfver hvad som utgör
befattning med Riksdagens direkta uppdrag angående vården af
dess egendom och utbetalandet af riksdagskostnader —■ från Riks¬
gäldskontoret skilja alla andra bestyr, som ej direkt röra för-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 19 JflO 9.
valtningen af statslånen och att, med ett ord, göra Riksgäldskon- Bildande af
toret till hvad det bör få vara: ett kontor för rikets gäld. Det''” jernvä9s-
smärtar mig att behöfva befara en återgång i detta hänseende, och hyf„nd“'
jag vill ej underlåta att påpeka dess olägenheter, då jag nu be- (Forts.)
gagnar detta tillfälle för att få detta mitt yttrande öfverlemnadt
till Stats-Utskottet, hvarför jag ock anhåller att detsamma må,
vid remissen till Utskottet af den Kongl. propositionen, få dit åt¬
följa densamma.
Ofverläggningen förklarades slutad, och den Kongl. propo¬
sitionen jemte yttrandena hänvisades till Stats-Utskottet.
Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till
sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Föredrogs Kongl. Maj:ts sistlidne dag bordlagda nådiga pro- indragning
position angående ändringar i Riksbankens reglemente m. m. af enskilda
bankers sed-
Herr Wallenberg: Frågan om den förevarande KongL^o kronor!1
propositionen är af den vigt, att jag icke kan underlåta att, då
densamma nu skall till Utskottet remitteras, i afseende å dess in¬
nehåll uttala mina betänkligheter. Jag ber då att först få yttra
mig angående sjelfva doktrinen, eller huruvida det i allmänhet må
vara, nyttigt att draga in smärre sedlar och sätta andra små sed¬
lar i deras ställe. Hade det varit fråga om att draga in smärre
sedlar och sätta metalliskt mynt i stället, då hade man kunnat
förstå åtgärden. Men nu är det endast fråga om att draga in de
enskilda bankernas smärre sedlar och i stället släppa ut Riksban¬
kens sedlar och då blir det papperslapp som papperslapp. Ingen
vinner derpå, icke ens Riksbanken, och deruti tyckes Chefen för
Finans-departementet instämma. Deremot tror jag det blir till
stor molest för den allmänna rörelsen, som derefter nödvändigt¬
vis blir sämre betjenad af de enskilda bankerna. Doktrinen blir
icke tillämpad, utan endast ett utbyte kommer att ega rum mel¬
lan enskilda bankers sedlar och Riksbankens, och allmänna rörel¬
sen förlorar derpå i det afseendet, att om någon vill hafva guld,
blir han tvungen- skicka sina riksbankssedlar till Stockholm, un¬
der det att han nu endast behöfver skicka den enskilda bankens
sedlar till dess hufvudkontor i landsorten. Men enligt mitt för¬
menande är det just på våra enskilda banker vid gränsorterna,
som upprätthållandet af den metalliska tillgången i landet i vä¬
sentlig mån hänger. Den föreslagna åtgärden blefve sålunda
icke till fördel för den allmänna rörelsen, men säkert till olägen¬
het för de enskilda bankerna.
Förslaget att de enskilda bankerna skulle lemna en del af
sina grundfondshypotek till säkerhet för erhållet vexlingsförskott
M:o 9.
20
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Indragning
af enskilda
bankers sed¬
lar å 5 och
10 kronor.
(Forts.)
i Riksbankens småsedlar synes mig särdeles olämpligt. Först och
främst tror jag mig veta, att enskilda banker i orderna redan nu
invexla Riksbankens förslitna sedlar utan att Riksbanken härför
begärt några grundfondshypotek som säkerhet för bestyret, och
vidare tror jag, att det vore en betänklig åtgärd att minska grund-
fondshypoteken, dels emedan dessa ingå i beräkningsgrunden för
banksedelutgifningsrätten, dels ock emedan de hafva ett annat
vigtigare ändamål, nemligen såsom utgörande för banken en till¬
gång, hvilken icke kan pantsättas, utan som är till finnandes i hän¬
delse af verklig olycka. Detta är ett bland de hufvudsakligaste
ändamålen med de 1. taka händer under allmän vård satta grund-
fondshypoteken, ett af företrädena i det svenska banksystemet.
Det har blifvit yttradt, att det skulle vara lämpligt vidtaga
en sådan åtgärd som den här föreslagna. Äfven jag har deltagit
i lagstiftningen om de enskilda bankerna och kan såsom merit i
det afseende! åberopa, att jag varit med om att genomdrifva det
stadgandet, att de enskilda bankerna skola invexla sina sedlar
med guldmynt i sina hufvudkontor; men detta skedde 1874, och
det hade icke kunnat falla mig in att föreslå något sådant 1879.
Jag tror, att tidpunkten är mycket illa vald, om man nu vill vid¬
taga några reformer i banklagstiftningen. Jag tror, att äfven om
den nu föreslagna reformen vore aldrig så ändamålsenlig, hvilket
den emellertid icke är, vore det nu olämpligt att besluta den¬
samma. Om man läser motiveringen till den Kongl. proposi¬
tion, hvilken nyss remitterades till Stats-Utskottet, och jemför den
med hvad som nu föreslås i den föreliggande Kongl. proposi¬
tionen, tror jag, att man skall finna besynnerliga motsägelser; ty
i den första motiveringen erkännes, att ställningen i landet är
ganska betryckt, och i det senare förslaget heter det, att man kan
undandraga ställningen det stöd, som den har i de enskilda ban¬
kernas rörelsemedel. Man har här gått till väga så, som en kom¬
promiss varit för handen, hvilket jag dock ogerna vill tro vara
händelsen.
Vore meningen att taga bort alla småsedlar för att få guld i
stället, då vore det en stor fråga, om hvilken man kunde disku¬
tera; men att vilja sätta en småsedel i stället för en annan, är en
åtgärd som icke kan sägas medföra någon ökad trygghet för rö¬
relsen. Det är sant, att de utelöpande enskilda banksedlarne nu
krympt ihop till mindre än två tredjedelar mot hvad förhållandet
var den 1 Mars 1874; men tager man nu bort fem- och tiokrone-
sedlarne, så är jag öfvertygad om att, när allmänna rörelsen ta¬
ger en bättre vändning och det behöfves mera rörelsemedel, då
får man taga sin tillflygt till det dyrare rörelsemedlet, eller hårdt
mynt. Säkert är nemligen, att den föreslagna åtgärden skall leda
till begagnandet af hårdt mynt, men icke till spridning af Riks¬
bankens småsedlar. Nu får jag tillstå, att jag för min del icke
har något emot, att vi komma till hårdt mynts cirkulation; men
hvar dag må hafva sin omsorg och jag tror, att då mantalar oro,
att man behöfver upptaga lån för underlättande af ställningen i
landet, borde det icke vara tänkbart att samtidigt lägga en börda
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 21
på den rörelse, som drifves af de enskilda bankerna till närings-
lifvets tjenst.
En annan omständighet gör, att jag för min del ännu måste
hålla på de enskilda bankerna. Riksdagen har nemligen ensam
Riksbanken under sin styrelse och förvaltning, och Kongl. Maj:t
har tills vidare intet dermed att skaffa. Det skulle visserligen
vara mera betryggande, om den stode under båda statsmakternas
vård och förvaltning, och förrän detta blir förhållandet, kunna vi
icke tänka på att reducera de enskilda bankerna. Dessa sist¬
nämnda banker stå deremot under Kong!. Maj:t ensam, och jag
vet väl, att mycken animositet är rådande emot dem, men då de
en gång få sin orlofssedel, tror jag man skall erkänna, att de än¬
dock gjort någon nytta, ehuru de måhända äfven låtit något miss¬
tag komma sig till last. Hade Friherre Klinckowström väckt mo¬
tion i nu angifna syftning, så skulle jag förstått afsigten; men att
Kongl. Maj:t, under hvars hägn de enskilda bankerna stå och un¬
der hvars bestämmande rätt de äro, skulle genom en dylik pro¬
position ytterligare afsåga sig en del af sitt inflytande på all¬
männa penningrörelsen i landet, det förefaller mig aldeles oför¬
klarligt, då det sker för att lemna en del deraf åt Riksbanken,
som står uteslutande under Riksdagens bestämmanderätt.
Jag skulle för min del beklaga, om den förevarande propo¬
sitionen ledde till någon annan åtgärd, än att man, i möjligast
höfliga form, sade att man icke anser tidpunkten lämplig för vid¬
tagande af en så stor reform, hvars slutliga genomförande fordrar,
att Riksbanken först kommer under båda statsmakterna, på det
att den allmänna rörelsen må derigenom betryggas; ty fortgår det
på den inslagna vägen, kan Riksbanken komma i händerna på
dem, som vilja begagna densamma såsom ett vapen.
Herr Statsrådet Forssell: Jag skall icke följa de föregående
talarne uti deras konjekturer om hvad som framdeles kan komma
att ske eller deras uttalanden rörande kompromisser; jag vill här
endast, under hänvisning å det till den förevarande Kongl. pro¬
positionen hörande statsrådsprotokoll, framhålla den grundsats, från
hvilken chefen för Finans-departementet utgått i det rådslag,
hvari regeringens öfrige ledamöter med honom instämt. Denna
grundsats är, att allmänheten har rätt att fordra, att det bytes¬
medel, som är menige mans i egentlig mening, och som tjenstgör
vid de alldagliga bytena, må ega den säkraste garanti, som i
allmänhet kan inom samhället åstadkommas — detta bytesmedel
må nu vara af koppar, brons, silfver eller papper. Till sådant
bytesmedel måste man räkna de ifrågavarande fem- och tiokrone-
sedlarne.. Denna min åsigt öfverensstämmer med verkligheten och
uppfattningen i de flesta civiliserade länder.
Den ärade talaren på stockholmsbänken har sagt, att det nu
endast skulle gälla att sätta papperslapp i papperslapps ställe
och har således härutinnan velat anse Riksbankens sedlar lika med
de enskilda bankernas. Detta är ett antagande, som må stå för
hans räkning, men som jag ej kan anse bevisadt. Jag vet ock,
N:o 9.
Indragning
af enskilda
bankers sed¬
lar å 5 och
JO kronor.
(Forts.)
N:o 9.
22
Onsdagen 26 Februari, f. m.
Indragning
af enskilda
bankers sed¬
lar å 5 och
10 kronor.
(Forts.)
att det finnes en teori, som brukar anföras såsom stöd för de
enskilda bankernas rätt och frihet att utgifva sedlar, äfven så
små som de nu ifrågavarande, nemligen att sedeln är eu kredit¬
form. Sedelns omlopp, säger man, beror på förtroende, alldeles
likasom vexelns förmåga att förflytta värden beror på förtroende,
och detta kreditförhållande skall staten icke ersätta med ett tvångs-
förhållande, ty krediten behöfver frihet för att nå sin fulla och
friska utveckling.
Man har hört dessa satser lika väl i utlandet som inom
Sverige och det af de utmärktaste ekonomer. För dessa senare
kan man dock anföra såsom ursäkt den omständigheten, att de
aldrig tänkt på något sådant som våra fem- och tiokronesedlar;
de hafva tänkt sig den engelska 5 £-noten, den tyska hundra-
marksedeln, den franska femtiofrancs-sedeln, och möjligen den
skottska enpundsnoten eller den amerikanska femdollars-sedeln,
och de hafva derför kunnat tänka derpå, att den sedelmottagande
allmänheten åt detta papper skulle egna en profvande uppmärk¬
samhet, jemförlig med den, som egnas åt vexlar; men jag hem¬
ställer till Eder, mine herrar, om något sådant kan sägas om de
svenska fem- och tiokronesedlarne, och om den svenska allmän¬
heten i afseende på dem vidtager någon som helst pröfning, så
vida de blott ega vederbörlig storlek och äro försedda med vissa
värdemärken, färg, emblemer och underskrifter eller i öfrigt må vara
hurudana som helst. Det kan med dylika sedlar helt enkelt icke
vara annorlunda. Det är denna omständighet, som gör, att den
lilla sedeln alldeles faller utom det område, der kreditförhållan¬
den kunna sägas ega rum. Det är visserligen sant, att sedelns
omlopp beror på förtroendet, men icke på det förtroende, som har
ögonen öppna, pröfva!' och väljer, utan på det förtroende, som
blindt tager hvad som bjudes — emedan intet annat bytes- eller
betalningsmedel står att erhålla. Efter mitt förmenande måste
derför det bytesmedel, som representeras af fem- och tiokrone¬
sedlarne, falla helt och hållet under statens monopol. Detta bör
utan tvifvel helst utöfvas genom utgifvande af klingande mynt, —
och jag är öfvertygad att vi alla äro eller åtminstone inom någon
tid skola blifva ense om, att den formen är den bästa —-; men
om det nu för fattigdoms eller ovanas skull icke genast kan låta
sig göra att ersätta den stora massan af fem- och tiokronesedlar
med klingande mynt, så är det åtminstone statens rätt och even¬
tuel äfven dess pligt att i dess ställe gifva sedlar som det säkraste
möjliga bytesmedel och som derför tillika kan vara lagligt betal¬
ningsmedel. Denna sin rättighet har den svenska staten sedan
många årtionden tillbaka delegerat åt privata institutioner, och
den har dermed afsett att uppamma ett kraftigt bankväsende inom
landet och dymedelst befrämja kreditväsendet. Detta har också,
såsom vi alla veta, lyckats på ett förträffligt sätt. Jag hav vid
mitt tillstyrkande af den i fråga varande åtgärden alldeles icke
ledts af någon animositet mot de enskilda bankerna, såsom den
ärade talaren på stockholmsbänken har antydt; jag önskar dem
tvärtom ett långt lif och jag är tillika öfvertygad, att de skola
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
23
N:o 9.
behålla det, oberoende af den nu föreslagna åtgärden. Huru de indragning
från en ringa början uppväxt och blifvit starka, friska och mäk- ‘-tf enskilda
tiga, det veta vi alla; huru de från sedelutgifningen hafva fort ~ ur å~5 och
gått till depositionsrörelsen, huru de genom upp- och afskrifnings- /o kronor.
räkningen hafva mångenstädes satt anvisningen i sedelns ställe, (Forts.)
huru de utbildat kreditiv- och postremissrörelsen, äfvensom den
inhemska och utländska vexelrörelsen; huru de i senare tid del¬
vis äfven gjort en och annan liten utflygt på crédit mobilier-
rörelsens område, — allt detta är Eder, mine herrar, väl bekant.
Jag anser mig främst böra fästa uppmärksamheten derpå, att för
tretio år sedan utgjorde de enskilda bankernas upplåning blott
1 '•% millioner kronor och de utgifna sedlarnes belopp var der emot
nära nio gånger så stort eller 15 millioner kronor; att tio år der¬
efter bankernas upplåning var ISV2 millioner kronor på deposi¬
tions- samt upp- och afskrifningsräkning och sedelutgifningen nära
dubbelt så stor, eller 26 millioner; men att vid början af detta år
hade de enskilda bankerna på depositions- samt upp- och afskrif¬
ningsräkning en summa af 159 millioner kronor och att deremot
svarade en sedelutgifning af 45 millioner kronor, eller mindre än
en tredjedel af bankernas upplåningsbelopp. Detta synes mig
mera än något annat visa, att staten har lyckats i hvad den af-
sett med sedelutgifningsrättens öfverlåtande. Sedelutgifningen,
som i förstone var allt och sedermera blef hufvudsak, har numera
blifvit blott en bisak, så att en minskning af denna rätt med en
tredjedel eller längre fram med två tredjedelar icke bör kunna
anses sätta bankernas existens i fara. Staten kan derför, om så¬
dant är af behofvet påkaliadt, med lugn taga tillbaka den rätt,
som den en gång gifvit dem till låns.
Jag anser derför, att det vittnade om ett stort förtroende till
de enskilda bankernas framtid och om en hög tanke om deras
lifskraft, då Konung och Riksdag år 1874 beslöto att ställa dessa
begge sedelvalörer på indragning.
Tidpunkten för verkställandet af denna indragning inföll, så¬
som i statsrådsprotokollet omnämnes, vid 1878 års början. Det
fäns dock åtskilliga omständigheter, som gjorde att betänkligheter
reste sig mot att verkställa indragningen genast eller utan vid¬
tagande af sådana anordningar, som kunde lugna möjligen före¬
fintlig oro. Dessa anordningar har Kongl. Maj:t nu föreslagit
Riksdagen att vidtaga, och jag hoppas att denna Kammares leda¬
möter skola erkänna, att regeringen försökt borttaga all möjlig
anledning till oro för den utveckling, som genom denna indragning
förestår under de närmaste åren. Erfarenheten har efter min upp¬
fattning icke gifvit tillräckligt stöd för det antagandet, att de enskilda
bankerna icke skulle kunna existera utan dessa fem- och tiokrone-
sedlar, något som jag under flere år och särskildt under de sist
förflutna veckorna oupphörligen har hört anföras såsom en anled¬
ning till att icke låta indragningen gå i verkställighet. Erfaren¬
heten har tvärtom visat, att åtminstone på de större handelsplat¬
serna icke-sedelutgifvande banker till ganska stort antal kunna
existera. Hvad vi veta om sedelutgifvande banker i andra länder,
N:o 9.
Indragning
af enskilda
bankers sed¬
lar å 5 och
10 kronor.
(Forts.)
•«
24 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
der de trifvas godt, gifver också anledning att icke vänta onda följder
af denna indragning. Det finnes, om man undantager fem eller
sex schweiziska banker, icke i något af de länder, som ega ett
ordnadt myntväsende, någon enskild bank, som utgifver så små
sedlar som våra fem- och tiokronesedlar. Det skottska banksyste¬
met t. ex., som anförts såsom ett mönster för oss, har utbildat
sina 875 afdelningskontor, hvilket visserligen är en stor lättnad
för den allmänna rörelsen, utan sedlar af så låg valör som tio
kronor. I England finnas, privatbanker oräknade, 54 sedelutgif-
vande aktiebanker med 489 kontor, men lägsta valören der är 90
kronor. Jag vågar derför säga, att erfarenheten icke har bekräf¬
tat deras farhågor, som i den nu föreslagna åtgärden se ett atten¬
tat mot de enskilda bankerna.
Hvad sedan frågan om grundfondshypoteken angår, så vill
jag erinra derom, att det i banklagen föreskrifves att grundfonds¬
hypoteken vid vissa tillfällen få användas för att betacka sed-
larne, och det är också uppenbart, att grundfondshypoteken äro
till för sedlarnes skull, om man också icke skridit till den åtgärd,
som ofta föreslagits, nemligen att gifva sedelinnehafvarne prioritet
i grundfonden.
Då man nu förordnat, att grundfondshypoteken skola orörda
ligga i taka händer hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så har
detta naturligen skett med hänsyn till den sedelutgifning, som nu
förefinnes. Jag kan emellertid icke se något orätt deri att, då de
enskilda bankernas sedelutgifning minskas först med en tredjedel
och sedermera med två tredjedelar, också deras grundfondshypo-
tek i proportion dertill minskas; och då de derifrån afdragna
beloppen endast skulle användas till att sättas i Riksbankens för¬
var för att derpå bygga en sedelutgifning af Riksbankens sedlar
i stället för de enskilda bankernas, så ser jag för min del icke
något oroande i den anordningen. Jag har deremot förestält mig,
att det skulle vara en väl hård bestämmelse för de enskilda ban¬
kerna att nödgas anskaffa medel till sedlarnes infriande och än¬
dock nödgas hålla de för de inlösta sedlarne egentligen afsedda
grundfondshypoteken vid oförändradt belopp fastbundna. Jag har
tänkt mig, att denna anordning i fråga om grundfondshypoteken
i intet afseende kan innebära något farligt eller oroande. Skulle
jag emellertid af bankernas målsmän blifva öfverbevisad om att
deri hafva misstagit mig, så återstår alltid den möjligheten att
låta bankerna indraga sina sedlar med bibehållande af grundfonds¬
hypoteken till oförändradt belopp.
Herr Wallenberg: Hvad som blifvit anfördt af Herr Fi¬
nansministern går derpå ut, att man anser de enskilda bankernas
små sedlar för osäkra; det är grundtanken deri, och meningen
kan icke vara någon annan, då man icke föreslår att gifva lan¬
det klingande mynt i stället för de enskilda bankernas fem- och
tiokronesedlar utan endast ersätta dessa med Riksbankens sedlar,
än att detta skulle blifva ett utbyte af mindre säkra papper mot
säkra. I afseende på grundfondshypoteken är det en väsentlig
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
25
N:o 9.
Indragning
skilnad, om de ligga i Riksbanken pantförskrifva eller om de äro - -
satta i taka händer hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att
utgöra något, som icke kan pantförskrifvas utan som skall vara lar å 5 och
orördt. Det finnes, såsom bekant, i banklagen bestämmelser der- io kronor.
om, att om bankens reservfond och tio procent af dess grundfond (Forts.)
gått förlorade, så skall banken upplösas, så vida icke bankdel-
egarne inom tre månader genom tillskott återställa grundfonden i
dess behöriga skick; i dylika fall är det naturligtvis af den största
vigt för bankerna att grundfondshypoteken icke äro pantförskrifna.
Dessutom får jag upprigtigt säga att, om de enskilda bankerna
gorå Riksbanken den stora tjensten att blifva dess sedelspriilare,
det väl icke är för mycket, om de få vexlingsförskott utan någon
pantförskrifning af grundfondshypoteken.
Angående det, som blifvit yttradt i afseende på teorien om
de utländska förhållandena, vill jag blott säga, att, då vi blifvit
så rika som t. ex. England och Skottland, då må man gerna taga
bort till och med femtiokronesedlarne, men under de nuvarande
tryckta ekonomiska förhållandena då vi sträfva uppför backen, är
det icke för oss den rätta tidpunkten att företaga dylika indrag¬
ningar. Jag har ansett mig kunna oförbehållsamt yttra mig i
denna fråga derför, att, om herrarne vilja rådfråga bankrappor¬
terna, det visar sig att Stockholms enskilda bank är den, som i
förhållande till sin omfattande rörelse minst af alla banker har
begagnat sig af sin bank-sedelutgifningsrätt,. och jag anser den
icke heller vara af någon synnerlig vigt för en institution, som
ligger på en stor plats; men deremot är denna rätt, enligt mitt
förmenande af mycket stor betydelse för de institutioner, som
ligga spridda i landet, och jag undrar mycket, huru 184 afdel-
ningskontor skola kunna hålla kassa efter en sådan reform, som
den nu föreslagna.
Förhållandet blir väl sådant, att man i stället för 184 afdel-
ningskontor får en fjerdedel deraf eller kanske ännu färre,= och
då nödgas de, som bo i landsorterna, att, i stället för att, såsom
nu är fallet, blott behöfva vända sig till närmaste afdelningskon-
tor, skicka bud till en kanske långt bord; belägen bank och fjor¬
ton dagar i förväg bestämma, huru de skola ställa sina affärer.
Om jag kunde se någon nytta för Riksbanken af den före¬
slagna indragningen, så att den deraf kunde skörda någon stor
vinst, hvaraf hälften kunde blifva en väl behöflig hjelp för stats¬
verket under dess närvarande tryckta ställning,^ så läge visserli¬
gen deri ett talande skäl för den ifrågasatta åtgärden, men er¬
farenheten kommer otvifvelaktigt att visa, att det deraf icke blir
någon nämnvärd vinst för Riksbanken, och det är derför, som jag
har trott mig böra uttala mina betänkligheter redan innan Banko-
Utskottet handlagt denna fråga.
Herr Statsrådet Forssell: Jag har begärt ordet endast för
att till protokollet få på det bestämdaste protestera mot att jag,
såsom en talare på stockholmsbänken nyss sade, skulle hafva för¬
klarat de enskilda bankernas sedlar för osäkra. Han hade sagt,
N:o !>.
26
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
benskada de ®nskilda bankernas sedlar och Riksbankens sedlar vore
bLZTsel “Papperslapp som. papperslapp».
lar å 5 och JaS tillät mig att mot detta påstående ställa det, att Riks-
10 kronor, bankens sedlar vore näst det klingande myntet det säkraste be-
(Forts.) talningsmedlet. Deraf har man icke rätt att draga den slutsatsen,
att jag skulle hafva förklarat de enskilda bankernas sedlar för
osäkra; dertill har jag icke någon anledning, och ett sådant ytt¬
rande har jag aldrig fält.
. . Öfverläggningen förklarades slutad och den Kongl. propo¬
sitionen jemte yttrandena hänvisades till Banko-Utskottet.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Stats-Utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande N:o 10, angå¬
ende reglering af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Lag-Utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden:
N:o 5, i anledning af väckt motion om. underdånig skrifvelse
angående omarbetning af Kongl. förordningen den 6 Oktober
1848 om aktiebolag; och
N:o 6, i anledning af väckt motion om ändring eller tillägg i
Kongl. förordningarne den 20 Januari 1865 och den 28 Novem¬
ber 1873, angående frejdebetyg, som af presterskapet meddelas.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande, Stats-
Utskottets den 22 och 25 i denna manad bordlagda utlåtande N:o
5, angående Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit sedan början af 1878 års riksdag.
Konvertering lista punkten.
afäldrestats-
obligationer. jt tji i i t i n •
-tierr .lekman, Garl: I den af revisorerne afgifna berättelsen
öfver granskningen af Riksgäldskontorets förvaltning hafva revi¬
sorerne i den nu föredragna punkten, hvaröfver Stats-Utskottet
yttrat sig, dels förklarat det synas dem vara angeläget, att det
beslut, som af fullmäktige i Riksgäldskontoret blifvit fattadt, att
SOm genom försäljning af den andra emissionen
ai 1“75 års lån, icke skulle till konvertering användas, måtte upp-
häfvas, dels ock ansett det nödigt, att i blifvande reglementen be-
greppet “konvertering" måtte sålunda bestämmas, att det ej kunde
tillämpas på andra lån än dem, som vid konverteringsbeslutets
27
N:o 9.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
fattande vore uppsägbara. I det svar, som fullmäktige i Riks- Konvertering
gäldskontoret afgifvit på de af revisorerne gjorda.anmärkningarna,
hafva fullmäktige punkt för punkt vederlagt de framstälda an- (Forts.)
märkningarna. Majoriteten inom Utskottet har derför äfven an¬
sett, att något bifall till den första af revisorerne gjorda fram¬
ställningen icke borde lemnas, utan har funnit den förklaring, som
fullmäktige afgifvit, vara fullt nöjaktig; men deremot har majo¬
riteten inom Utskottet ansett att, då den nuvarande tidpunkten
synes vara föga lämplig för verkställande af en konvertering och
det vid sådant förhållande för det närvarande ej torde vara skäl
att bibehålla det i § 39 af nu gällande reglemente för Riksgälds-
kontoret förekommande stadgande, som berättigar fullmäktige att
försälja obligationer för beredande af tillgång till konvertering
af äldre statslån, stadgandet om rätt för fullmäktige att för¬
sälja obligationer för beredande af tillgång till konvertering af
äldre statslån må ur det blifvande reglementet för Riksgäldskon-
toret uteslutas.
Som Kammaren behagade påminna sig, är det icke manga ar
sedan den rättigheten blef åt fullmäktige i Riksgäldskontoret Sin¬
nad, att för konvertering af äldre statslån upptaga nya, då om¬
ständigheterna dertill kunde föranleda, d. v. s. då fördelar för¬
ståten derigenom kunde beredas. Att nu saga, såsom majoriteten
inom Utskottet gjort, att det under den närvarande tidpunkten
skulle vara omöjligt att med någon fördel begagna detta åt full¬
mäktige i Riksgäldskontoret lemnade bemyndigande, förutsätter
verkligen eu större insigt i de blifvande förhållandena än jag vå¬
gar tro att någon kan ega. Att under sådana omständigheter nu
fråntaga fullmäktige i Riksgäldskontoret denna rättighet, som så
nyligen blifvit dem gifven, har derför af de ärade ledamöter, som
denna Kammare insatt i Stats-Utskottet — med undantag blott af
en enda — ansetts icke böra ske.
Ledamöterne i nämnda Utskott från denna Kammare hafva
också derför förenat sig om en reservation, som jag anhåller att
nu få uppläsa, då den är helt kort och då den innehåller skälen
för det yrkande, som af dem blifvit framstäldt.
“Vid pröfning af detta ärende bar Utskottet för sin del fun¬
nit fullmäktige hafva på ett tillfredsställande sätt förklarat hvad
i förevarande hänseende blifvit af revisorerne mot dem anmärkt.
Utskottet anser sig ej heller ega skäl att tillstyrka Riksdagen,
vare sig att, på sätt revisorerne föreslagit, med upphäfvande af
fullmäktiges konverteringsbeslut, lemna någon särskild föreskrift
beträffande användandet af de medel, som för ifrågavarande för¬
sålda obligationer af 1875 års Iåns andra emission influtit, eller
att, i öfverensstämmelse med revisorernes här ofvan angifna hem¬
ställan, inskränka den rätt till konvertering af äldre statslån, som
Riksdagen redan lemnat fullmäktige. Ett upphäfvande af full¬
mäktiges konverteringsbeslut skulle nemligen innefatta ett ingri¬
pande i Riksgäldskontorets förvaltning, hvartill enligt Utskottets
åsigt ej något skäl förefinnes; en inskränkning åter i den full-
N:o 9.
Onsdagen den 26 Fehruari, f. m.
Ä^Ä“^ti#e,^na,k0xMYeftering.srät!; skulle kunna omöjliggöra mången
obligationer. a*Sa^> ledande till besparing i statens utgifter för statsskulden.
(Forts.) Utskottet hemställer alltså, att revisorernes ifrågavarande
framställning ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda."
Jag tagen mig den friheten att hos Kammaren anhålla, det
Kammaren behagade, med upphäfvande af hvad majoriteten inom
Utskottet föreslagit, bifalla den af mig nu upplästa reservationen.
Herr Tornerhjelm: Då ordföranden i Stats-Utskottet nu
har utvecklat de grunder, på hvilka reservanterne i Stats-Utskot¬
tet tran borsta Kammaren stödt sitt ogillande af denna punkt, så
vill jag icke inlåta mig i några detaljer. Jag tror, att anmärk¬
ningarna mot fullmäktige i Riksgäldskontoret hafva tillkommit,
om lag så får såga, . mot bättre vetande, ty det är ganska väl
kändt, att då fullmäktige fattade detta beslut, så var det af högsta
behof pakalladt, och. hade de icke haft det moraliska modet att
f^fa i,- e^’ ka<^e penningeställningen i landet otvifvelaktigt varit
betydligt sämre än den för närvarande är. Jag tror derför, att
man i stället för att klandra fullmäktige, tvärtom borde tacka
dem, ^ derför att de genom sitt handlingssätt visat, att det ännu,
da sa mycket köpslageri eger rum, finnes personer, som våga
trotsa opinionen och blott vilja handla så, som tidens kraf det
jordrar och de anse för rättast. Jag ber derför att få instämma
1 den förste talarens yrkande och förenar mig med reservanterne
i ogillandet af de af revisorerne framstälda anmärkningarna.
tt, , Grefve Beck-Friis: Då jag icke var närvarande i Stats¬
utskottet, när detta ärende der slutbehandlades, har jag icke kun¬
nat, i likhet med. mina kamrater inom Utskottet från denna Kam-
mare, yttra mig i en reservation och får derför på detta sätt till
kännagifva, att jag fullkomligt delar de åsigter, som af Stats¬
utskottets ordförande här blifvit framstälda, nemligen att full¬
mäktige i Riksgäldskontoret icke förtjent det klander, som öfver
deras handlingssätt uttalats af majoriteten inom Stats-Utskottet.
Jag förenar mig således med reservanterne och anhåller om bifall
till deras reservation.
° ?e5r -vcJn -K-riemer: Hå jag, så att säga, personligen blifvit
papekad, i det att här omnämnts, att blott en ledamot af Första
Kammaren deltagit i Utskottets beslut, så har jag, om också lag
vf~ vara. en ropandes röst i öknen, dock ansett mig skyldig
att tillkännagifva de skäl, som i afseende å denna punkt bestämt
mm mening. Om jag hade trott, att i det beslut, hvartill Stats-
Utskottet kommit, läge någon anmärkning emot hvad fullmäktige
gjort, så. skulle jag för denna betänklighet i form undertryckt min
mening i sak, men jag tror icke, att så är fallet. Om Stats-Ut¬
skottet hade gillat den första delen af revisorernes förslag, uti
hvilken tillstyrkes ett upphäfvande af konverteringsåtgärden, så
hade icke någon fråga varit derom, att ju ett klander varit af-
sedt, men Stats-Utskottet har tvärtom afslagit denna del af revi-
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
29
S:o
sprernes framställning, hvilken var afsedd att utgöra en anmärk -Konvertering
ning emot fullmäktiges åtgärd. Hvad Stats-Utskottet har tillstyrkt häldrestats-
har blott varit en förebyggande åtgärd, ett borttagande af en
föreskrift, hvilken varit fullmäktige lemnad och af dem med full
rätt begagnats och mot hvilkens begagnande man icke har någon
rätt att emot dem göra någon anmärkning, men hvilken man har
velat borttaga, emedan den icke i och för sig ansågs lämplig, och
det måste väl vara en betydlig skilnad uti att vilja göra anmärk¬
ning emot begagnandet af en rätt, som fullmäktige obestridligen
hade, och att. vilja för framtiden borttaga denna rätt? Då jag
således för min del icke ansåg, att Stats-Utskottets slut, sådant
det här blifvit föredraget, hade till syfte någon anmärkning emot
fullmäktiges handlingssätt, så har jag icke ansett, att några så¬
dana betänkligheter borde återhålla min mening i sak. Vid 1876
års riksdag uppdrogs åt fullmäktige, utom att upplåna medel till
vissa angifna ändamål, äfven att till konvertering af äldre statslån,
när omständigheterna dertill föranledde och då sådant med fördel
för staten kunde ske, upptaga lån, d. v. s. att utbyta eu statens
förbindelse emot en annan. Revisorerne hafva ansett, att ett så¬
dant utbyte icke borde ega rum annat än då det kunde tillämpas
på till uppsägning förfallna statslån. Fullmäktige åter hafva an¬
sett att denna åsigt saknar all grund och förmenat, att icke blott
en sådan tvångskonvertering borde vara berättigad utan att de
äfven kunde vidtaga en fakultativ sådan, d. v. s. en konvertering
af lån, då man icke kan tvinga obligationsinnehafvarne att utbyta
de gamla obligationerna emot nya, utan blott uppköpa de gamla
obligationerna i den mån de till skäligt pris kunna öfverkommas.
Utan tvifvel hafva fullmäktige rätt i denna sin tolkning; de hafva
blott tillämpat den rättighet, som Riksdagen dem gifvit; men en
annan sak är, huru vida en sådan fakultativ konvertering är nyt¬
tig, och i det fallet är det, som jag vågat dela revisorernes tanke,
tv då man beslutar indraga medel utifrån för att konvertera ett
lån, som man icke i och med det samma kan uppsäga, så är det
ett försök, och hvarje försök kan misslyckas, och om detta miss¬
lyckas, så blir ju följden, att en större eller mindre del af den
gamla skulden står qvar, under det att en ny tillkommit. Det
är denna betänklighet i sak, som jag funnit uti det uppdrag —
jag vill nästan säga det ganska tunga och svåra samt för full¬
mäktige ganska okära uppdrag — som af 1876 års Riksdag dem
gifvit s.
Nu inträffar möjligen en tillfällig penningförlägenhet, och hvad
är då naturligare än att anspråken på alla håll resa sig och for¬
dra, att fullmäktige skola begagna den rätt att upptaga lån, som
genom denna konverteringsrätt blifvit dem gifven. Mig synes,
— och jag styrkes i denna förmodan deraf, att en af fullmäktige
dock hyst betänkligheter emot beslutets fattande — att fullmäk¬
tige vid ett sådant påtryckningstillfälle måste finna sig i en ganska
obehaglig förlägenhet, ty till följd af lånerätten i och för kon¬
vertering kunna riksgäldsfullmäktige indraga lån för att tills vi¬
dare lätta den allmänna rörelsen — de kunna det; men det
N:o 9.
30
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Konvertering åligger dem icke! § 1 i Riksgäldskontorets reglemente lyder så-
af äldre stats-^•
cbhgationet. “Riksgäldskontoret har till föremål:
a) att ombesörja liqviden af svenska statens skuld, för hvil¬
ken Riksdagen enligt 66 § Regeringsformen ansvarar;
b) att verkställa alla de utbetalningar, som af Rikets Ständer
eller Riksdagen blifvit å detta verk anvisade;
c) att mottaga, förvalta och redovisa alla härtill anslagna
tillgångar och inkomster samt hålla uppkommande, till Riksgälds¬
kontoret lemnade öfverskott och behållningar Riksdagen till hända;
d) att, i saknad af annan tillgång för bestridande af beviljade
och å Riksgäldskontoret anvisade utgifter, upplåna dertill ound¬
gängligen erforderliga medel; och
e) att utföra alla uppdrag och åligganden, som Riksgälds¬
kontoret för öfrigt af Rikets Ständer eller Riksdagen erhållit."
Dessa äro Riksgäldskontorets åligganden. Inga andra! Något
uppdrag att i allmänhet underlätta den allmänna rörelsen har icke
mig veterligen blifvit åt Riksgäldskontoret lemnadt. En af paragra¬
ferna föreskrifver visserligen, att Riksgäldskontoret skall göra
sina öfverflödiga tillgångar räntebärande, men deri ligger icke nå¬
got åliggande att underlätta den allmänna rörelsen.
Det skulle på det högsta smärta mig — ehuru Kammaren
icke kan bekymra sig om dessa mina enskilda känslor — om
fullmäktige skulle vilja uppfatta Stats-Utskottets beslut såsom en
anmärkning mot hvad de gjort; men då jag, i afseende å de före¬
skrifter som för framtiden böra lemnas, delar Stats-Utskottets tanke,
då revisorernes anmärkning i första punkten blifvit undanröjd och
då Stats-Utskottets egentliga tillstyrkande blott afser ett förebyg¬
gande af hvad som ligger på sidan om Riksdagens uppdrag, har
jag förenat mig med Utskottets majoritet. Man frågar då kan¬
hända: Skall då aldrig någon konvertering ega rum? Icke kan
Riksdagen för hvar gång besluta om när en konvertering skall
verkställas; ty derigenom skulle en sådan, åtminstone en fakulta¬
tiv sådan, omöjliggöras. Jag vill deremot erinra, att om för en
Riksdag föreligger det faktum, att under det ingående året något
större lån är förfallet, så kan det då vara skäl att förnya det
uppdrag, som man nu velat taga tillbaka, för att då i ett sär¬
skilt fall använda. En konvertering genom uppköp kan en Riks¬
dag ej gerna besluta, men väl en genom uppsägning. Derigenom
vunnes, att man från fullmäktiges axlar lyfte det hårda ansvaret,
att i fall penningförlägenhet inträffar, välja emellan att gifva vika
för påtryckningarne eller att strängt hålla sig till reglementet.
Det är dessa skäl, som föranledt mitt votum i Stats-Utskottet,
och jag kan icke finna, att Utskottet handlat annat än rätt och
klokt.
Friherre Åkerhielm: Det hade icke varit min mening och
afsigt-att under den nu pågående förhandlingen besvära Kamma¬
ren att åhöra ett nytt anförande från samma plats, hvarifrån nyss
blifvit taladt; men de ord, hvarmed den siste ärade talaren slu-
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 31 Jf;o 9.
tade sitt anförande, och den tråd, som gick igenom den senare de- Konvertering
len af det samma, göra det för mig nödvändigt att, ehuru full- afuidrestats-
mäktige i Riksgäldskontor redan yttrat sig med anledning af ^lortsT’
revisorernes anmärkning, dock nu till Kammarens protokoll an-
föra några ord till svar på det nu sagda.
Det . förhåller sig icke så som Herr von Krremer antager, att
fullmäktige ett enda ögonblick hafva öfverskridit hvad reglemen¬
tet, strängt tolkadt, medgifver, . utan det förhåller sig helt enkelt
så, att fullmäktige, utan att gifva vika för någon “påtryckning*,
men med stöd af reglementet och i kraft af det samma,' vidtagit
de åtgärder, som de från den svenska statskreditens ståndpunkt
trott vara för landet de bästa och rigtigaste. Sedan jag sagt
detta, vill jag blott tillägga, att, då jag i likhet med den siste
talaren tror, att sådana åtgärder böra bedömas efter det resultat
som de medfört, jag . äfven anser, att kursnoteringarne för det sista
lånet på börserna i Paris och London lemna det bästa svaret,
huru vida här behöfver uttalas något klander eller måhända mot¬
satsen. . Lugn som jag är att icke hafva öfverskridit den fullmakt,
som Riksdagen lemnat mig, är jag viss om, att den o veldiga
framtidens dom skall erkänna det rigtiga uti de ifrågavarande
åtgärderna.
.Efter att till Kammarens protokoll hafva anfört detta, anhål¬
ler jag, att man måtte utan min vidare antydan förstå de skäl,
som komma mig att ej framställa något yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå samt bifall till
den af Herr Ekman m. fl. vid punkten fogade reservation; fram-
stälde Herr Talmannen först proposition på bifall till punkten,
hvarvid svarades Nej, samt sedermera proposition på afslag derå
och antagande af Herr Ekmans reservation, hvilken proposition
med Ja besvarades.
2:dra, 3:dje och 4:de punkterna.
Lades till handlingarne.
6:te—8-.de punkterna.
Biföllos.
9:de punkten.
Öhad amorte-
# # ring af stats-
Herr Lindström: Att i denna Kammare yrka på någon lånet till
annan utgång af detta ärende, än den som Stats-Utskottet nu före- G,'fle-~pala
slagit, torde måhända vara förgäfves, då man känner att den nu an- aHieUlä
hängiggjorda frågan vid derå föregående tillfällen inom Riksdagen “' ^ ° "<J'
förevarit, utan att någon åtgärd i förslagets syfte blifvit vidtagen.
Det är denna sakens utgång, hvarpå Stats-Utskottet nu åter grun-
N:o !).
32
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Ökad amorte¬
ring af stats¬
lånet till
Oefle—Dala
jern); ägs-
aktiebolag.
(Forts.)
dat sitt tillstyrkande att icke fästa afseende vid hvad revisorerne
hafva yttrat, under det att Stats-Utskottet dock godhetsfullt har
velat erkänna eller åtminstone icke underkänna giltigheten af de
skäl, som revisorerne anfört såsom grund för sin framställning.
Den omständigheten att Första Kammaren vid föregående till¬
fällen icke velat lyssna till dylika framställningar får man väl
icke lof att antaga såsom ett så bestämdt yttrande af .Riksdagen,
att den äfven framdeles vill afsäga sig rättigheten att pröfva de
anmärkningar, som kunna i samma sak förekomma, och detta på
den enkla grund, efter hvad det synes mig, att tidsförhållandena
eller tillkommande omständigheter möjligen kunna föranleda till
nya synpunkter. Sådana nya synpunkter hafva, såsom man af
betänkandet finner, icke heller varit främmande för Stats-Utskottet.
Sålunda finner man att i nästa punkt af betänkandet, der fråga
är om andra enskilda jernvägsföretag, Stats-Utskottet i strid med
den åsigt, som i nu föredragna punkt uttalats, hemstält om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan det han måtte tillse,
huruvida icke skäl vore att för dessa andra jernvägsbolag före¬
skrifva ökad amortering å dem beviljade statslån. Detta är så¬
lunda en tillkommen ny omständighet, den nemligen, att uppmärk¬
samheten har blifvit fästad derpå, att flera andra enskilda jern¬
vägsbolag än Gefle—Dala jernvägsbolag hafva varit lyckliga nog
att kunna uppdrifva sina inkomster till den grad att de förhål¬
landen, som Riksdagen en gång förutsatt, äro inne, då Kongl.
Maj:t må kunna taga under ompröfning huruvida icke den skuld,
i hvilken dessa bolag kommit till staten, bör med större amorte-
ringsprocent återgäldas än hvad som ursprungligen aftalats. Från
Stats-Utskottets synpunkt sedt borde således, om man vill vara
fullt rättvis och jemlikt behandla dessa bolag, konseqvensen_ for¬
dra att man icke skulle göra något undantag för Gefle—Dala-jern-
vägen, och jag kan icke se att något undseende bör gifvas åt detta
bolag, som framför alla andra bolag varit det mest lyckliga. Men
det skulle finnas något skäl, som skulle tala för att Riksdagen
icke skulle befatta sig med denna fråga, och det skulle bland an¬
nat vara att Riksdagen redan förut besvärat Kongl. Maj:t med
skrifvelse i samma ämne. Nu är förhållandet så, att för Gefle—
Dala jernvägsbolag regeringen vid två föregående tillfällen, nem¬
ligen 1872 och senast 1877, verkligen tagit i ompröfning en sida
af de vilkor, som ingått i kontraktet emellan bolaget och staten,
nemligen det som gifver Kongl. Maj:t rättighet att fastställa nya
trafiktaxor för jernvägen, men vid den första pröfningen sänkte
Kongl. Maj:t taxan för bolaget på samma gång som Kongl. Maj:t
höjde amorteringsprocenten, och vid det senare tillfället, år 1877, så¬
ledes efter det Riksdagen senast handlagt denna fråga, har Kongl.
Maj:t fäststält ny taxa, men icke ansett sig böra höja amorte¬
ringsprocenten. Det är detta som jag skulle vilja kalla en ny
omständighet och som berättigat revisorerne att å nyo fästa Riks¬
dagens uppmärksamhet å denna sak.
Det skulle, säger man, finnas s. k. billighetsskäl för G-efle—
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 33 9.
Dala bolag, h vilka skulle inverka på .Riksdagen, men dessa skäl Ökad amorte-
kan jag för min del icke gifva namn af billighetsskäl. rin? rf stats-
Bolaget bar talat om den risk, som det hade då det byggde rf'-,
denna jernväg, och de svårigheter, hvarmed arbetet skulle hafva jernvägt*
varit, förenadt, men detta är nu en öfvervunnen ståndpunkt, och aktiebolag.
denna ståndpunkt är i så hög grad och så lyckligt öfvervunnen, (Uts¬
att bolaget nu årligen kunnat göra en utdelning af 20 procent å
det ursprungliga aktiekapitalet på samma gång som bolaget un¬
der de sista åren kunnat afsätta så betydliga belopp, som utöfver
400,000 kronor årligen till afskrifning å jern vägsanläggningen och
för ersättande af brister å densamma. Styrelsen har redan förut
genom dylika afsättningar samlat en reservfond af nära en million
kronor, hvilket visar att bolaget har en så förmånlig ställning, att
dejy åtminstone icke borde vara bolaget, som framstälde några
billighetsskäl för att förmå Riksdagen att icke tänka på någon
tillökning af amorteringsprocenten. Då man laser bolagets för¬
klaring i anledning af revisorernes framställning, förvånas man
också mycket deröfver att bolaget velat göra så mycket väsen
af en i sig sjelf så obetydlig angelägenhet, som denna. Jag vå¬
gar säga att den är obetydlig; det belopp, hvarmed bolaget ännu
häftar till staten, utgör omkring 1,300,000 kronor, och på detta
belopp amorteras årligen 5 eller 6 procent, Nu hafva statsrevi-
sorerne icke påyrkat att denna procent skulle med något ansen¬
ligt belopp höjas, men om man också vill gå så långt, att man vill
ålägga bolaget att på en gång inbetala hela detta belopp, huru
skulle det väl verka, på bolagets ställning? Jo så, att bolaget
komme att förlora skilnaden emellan den ränta af 2 procent, som
bolaget betalar till staten, och den ränta, som det skulle få be¬
tala om det på annat håll skaffade sig medel till att gälda denna
skuld; det skulle verka på den utdelning, hvilken bolaget gör,
sa, att i stället för ett oelopp al 480,000 kronor, som nu utdelas,
detta belopp skulle minskas med 20,000 kronor, så att i stället
för att G-efle—Dala bolag nu lemnar 20 procent, skulle denna ut¬
delning minskas med 1 % procent. Om Kongl. Maj:t skulle be¬
sluta så pass förhöjning af amorteringen, som med ytterligare 5
procent, så skulle det icke verka mera, än att utdelningen minska¬
des med V12 procent, så att den blefve 1911 12 procent i stället för
20 procent.
Saken har äfven en annan sida, på hvilken bolagets styrelse
har velat fästa Riksdagens uppmärksamhet, nemligen bestämmel¬
serna uti det kontrakt, som bolaget har med staten. Detta kon¬
takt är enligt min tanke så bestämdt preciseradt, att jag icke
kan förstå, huru bolaget kan tänka sig att, om Kongl. Mapt ytter¬
ligare fordrade tillökning af amorteringen, det skulle kunna hafva
till följd en rättegång. Bolaget har velat se denna sak ur civil¬
rättslig synpunkt, men hvarför har då bolaget vid sista förhöj¬
ningen af amorteringsprocenten frivilligt ingått på att betala yt¬
terligare 2 procent? Detta torde bevisa, att bolaget sjelf erkän¬
ner skyldigheten att underkasta sig en dylik förhöjning, likasom
'Första Kammarens Prof. 1879. N:o 9. 3
N:0 9. 34 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Ökad amorte-det torde bevisa, att Kong!. Maj:t, då han höjt denna amorte¬
ra' af stan- ringSprocent, gjort det icke i strid mot en tydlig lag utan i öfver-
Befte—Deda Bestämmelse med densamma och i full öfverensstämmelse med
jernväg!- § 6 af kontraktet mellan bolaget och staten. I och för sig bety-
aktiebolag. der det naturligen icke mycket, om staten skulle få denna for-
(Forts.) dran inbetald 5 eller 6 år tidigare, men det har betydelse
såsom ett prejudikat, särdeles med afseende på hvad i nästa
punkt af betänkandet föreslagits, uti hvilken punkt, jag före¬
ställer mig, att Kammaren icke har anledning att skilja sig från
hvad Stats-Utskottet föreslagit. Jag finner mig emellertid för
' närvarande icke böra — såvida icke någon annan gördel — fram¬
ställa något bestämdt yrkande till beslut, utan jag har endast ve¬
lat få min mening till protokollet uttalad såsom en protest mot
den åsigt, som gjort sig gällande inom Stats-Utskottet.
Herr Nordenfelt: Då den föregående talaren icke fram¬
stå! t något yrkande vill jag börja med att yrka, det Stats-Utskot-
tets förslag, men icke de derför anförda motiv måtte bifallas.
Den föregående talaren sökte att motivera ett afslag å denna
punkt, men han förbisåg en omständighet, nemligen att Kongl.
Maj:t år 1872 förklarat, att annuiteterna å ifrågavarande statslån
framdeles borde beräknas till 6 procent, hvaraf 4 procent skulle
utgöra amortering. Riksdagen bär nu en gång öfverlemnat åt
Kongl. Maj:t att bestämma, huruvida denna amortering skulle
ökas, eller om bolaget skulle åläggas att af sitt öfverskott använda
till jern vägens förbättring eller utsträckning. Amorteringen har
också blifvit höjd två gånger, och på grund af Kongl. Maj:ts be¬
rörda förklarande år 1872 bär bolaget tänkt sig att amorteringen
icke vidare skulle ökas. Första Kammaren har haft denna fråga
till pröfning otaliga gånger och alltid har det blifvit så, att man
lemnat saken till Kongl. Maj:ts afgörande, och på grund af hvad
Kongl. Maj:t en gång bestämt har man icke velat ingå med nå¬
gon skrifvelse, afseende att rubba detsamma. Några nya syn¬
punkter hafva efter min tanke icke kunnat uppletas, och vid så¬
dant förhållande synes det mig, att Kammaren bör i konseqvens
med förut fattade beslut bifalla hvad Utskottet hemstält.
Herr Ekman, Carl: Då den förste talaren ej framstälde
något bestämdt yrkande, borde jag måhända ej taga Kammarens
tålamod i anspråk med att nu yttra mig i denna fråga; men när
jag likväl ber att vid detta tillfälle få säga några ord, sker det
i förhoppning att till äfventyra man efter denna öfverläggning
må slippa att för framtiden vidare höra talas om dessa ofta åter¬
kommande yrkanden om en ökad amortering af det (xefle—Dala
jernvägsaktiebolag beviljade lån. Den nämnde talaren ansåg, att
den i den föredragna punkten behandlade fråga vore af alldeles
enahanda beskaffenhet med frågorna om amorteringen af de lån,
hvilka Riksdagen lemnat åtskilliga andra bolag och som behand¬
las i nästföljande punkt af detta betänkande. Jag kan icke dela
denna åsigt. I det afseendet äro dessa frågor visserligen lika, att
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 35
såväl i afseende på Grefle—Dala som de andra enskilda jernvägs-
bolagen blifvit lagdt i Kongl. Maj:ts band att under viss förutsätt¬
ning bestämma, om och med hvad belopp amorteringen å veder¬
börande bolags lån bör ökas; men det är dock efter min uppfatt¬
ning en väsentlig skilnad mellan ett bolag, hvars ställning i detta
afseende redan vid två särskilda tillfällen varit underkastad Kongl.
Maj:ts pröfning, och de andra bolagen, rörande hvilka någon så¬
dan pröfning ännu aldrig, så vidt Riksdagen kunnat af tillgäng¬
liga _ handlingar inhemta, blifvit af Kongl. Maj:t anstalt. När
härtill kommer, att Riksdagen, eller åtminstone denna Kammare,
vid många föregående tillfällen förklarat sig särskilt i fråga om
ökad amortering af det till Grefle—Dala jernvägsaktiebolag lem-
nade lån icke vilja vidtaga någon åtgärd, emedan det tillkomme
Kongl. Maj:t att härom besluta; att bolaget frivilligt åtagit sig
en ökad amortering af lånet; samt att deraf redan så mycket
blifvit betaldt, att man väl kan med den första talaren säga, att
det för bolaget ej betyder särdeles, om amorteringen å lånet ökas,
så tror jag också, att man med skäl kan såga, att en ytterligare,
tillökning af amorteringen icke heller för Riksdagen är af syn¬
nerlig betydelse. Jag tror likaså, att det icke kan vara rätt af
Riksdagen att, så snart ett stort företag, hvars utförande varit
förenadt med risk, bär sig, genast träda fram och säga: efter
detta bär sig så väl, fordra vi, att det lån, vi lemna!, fortare
varder återbetaldt. Jag tror icke detta vara sättet att uppmun¬
tra till någon verksamhet, som kan i väsentlig mån bidraga att
föra framåt de industriella förhållandena i vårt land. Jag yrkar
bifall till den föredragna punkten, sådan den föreligger.
Herr Nordenfelt har yttrat några betänkligheter beträffande
motiveringen; men jag har vid föregående riksdagar deltagit i
precis lika lydande motivering och har derföre icke velat nu göra
ändring i densamma.
Ofverläggningen förklarades slutad, och punkten bifölls.
10:de punkten.
Bifölls.
. U:te punkten.
Lades till handlingarne.
12:te punkten.
Bifölls.
Jf:o 9.
Okad amovte
ring af stats
lånet till
Gefle—Dala
jernvägs¬
aktiebolag.
(Forts.)
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 22 och 25 i'
denna månad bordlagda utlåtande N:o 6, i anledning af Riksda¬
gens år 1878 församlade revisorers berättelse om verkstäld gransk-
N:o 9.
36 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
ning af de under Kongl. Kommerskollegii förvaltning stälda fon¬
der och medel.
Föredrogs ånyo ock bifölls Lag-Utsuottets den 22 och 25 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 2, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till förord¬
ning angående tillägg till gällande föreskrifter om aktiebolag.
Upphörande Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 22 och 25 i denna månad
af vatten bordlagda utlåtande N:o 3, i anledning af väckta motioner om
"ftrlffet upphörande af vatten och bröd-straffet.
Herr Almquist: Den af Lag-Utskottet föreslagna framställ¬
ning till Kongl. Maj:t är icke ny. Frågan har flere gånger förut
inom Riksdagen förevarit till behandling och jemväl, efter hvad
iag tror mig känna, tagits i pröfning på vederbörlig ort; men
hinder hafva mött mot framläggande af förslag till ändring i lag¬
stiftningen rörande detta ämne. De skäl, som af Utskottet nu
anförts, gå hufvudsakligen ut på att visa, att utrymmet i fängel¬
serna medgifver utbyte af fängelse vid vatten och bröd mot en¬
kelt fängelse. Uppgifterna härom äro dock vilseledande. Den
sista af de tabeller, som affölja betänkandet, eller Litt- D, ut¬
visar det antal personer, som under åren 1874—1877 undergått
vatten och bröd-straff; men tabellens öfverskrift slutar med de
orden: “bestraffningsdaqar“, och en slutsumma i tabellen för år
1877 af 9,028. Detta tal utvisar antalet individer, som undergått
vatten och bröd-straff; men vill man finna bestraffningsdagarnes
antal, så måste antalet individer multipliceras med det dagtal,
som öfverst i kolumnen angifves; sålunda visar sig antalet be-
straffningsdagar hafva uppgått till 40,503. Vid förvandling till
enkelt fängelse skulle detta dagtal af vatten och bröd uppgå
till omkring 120,000 enkelt fängelse. Fördelar man dessa be-
straffningsdagar på cirka 40 cellfängelser, visar sig för hvarje
sådant en ganska stor tillökning. Förut har blifvit anfördt, att
vatten och bröd-straffet icke ifrågakommer att verkställas unge¬
fär lika fördeladt på hvarje del af året, utan företrädesvis vid
den tid af året då ådömda böter skola redovisas, således om våren.
Ehuru antalet fångar på senare tid icke ökats anmärkningsvärdt
i det hela, är likväl händelsen att, särdeles i följd af nödvändig¬
heten att bereda rum åt fattigfångar och annat löst folk, fängel¬
serna nu i flere orter äro fylda. Så är förhållandet i Malmö, der
fängelset i slutet af förra året icke hade celler motsvarande an¬
talet fångar, utan någon gång hände att fångar måste sättas två
och två i cellen. Till följd af bristande utrymme hafva straffångar
derifrån måst skickas till annan ort. Sammalunda har måst för¬
faras i Göteborg, hvarifrån fångar blifvit sända först till Veners-
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
37
N:o 9.
borg och sedan till Karlstad och andra fängelser. Nu vill man Upphörande
förvandla vatten och bröd-straffet till enkelt fängelse, hvarigenom af vatten
bestraffningsdagarnes antal komme att ökas till minst tre gånger oc+ bLsf‘
den nuvarande siffran, och deraf skulle följa, att utrymme för ‘ ra^e'
fångarne komme att saknas och nya fängelser måste uppföras.
Utvägen att skicka fångar till fängelse i annan ort kan nemligen
ej gerna anlitas, då fråga är om aftjenande af allenast några da¬
gars fängelse.
Hvad angår det deltagande man ådagalägger för dem, som
undergå vatten och bröd-straff, må det visserligen vara mycket vac¬
kert att hysa medömkan för den lidande, men jag tror, att härvid gjort
sig gällande någon öfverdrift. Af dem, som undergå detta straff,
äro mer än två tredjedelar sådana, som aftjena sitt straff på tre
till fyra dagar, och utgöres i allmänhet af personer, hvilkas van¬
liga lefnadsvilkor äro af den beskaffenhet, att vistelsen i cell icke
kännes synnerligen tung. Jag har många gånger frågat sådana
fångar, om de funne straffet svårt, men ytterst sällan förnummit
någon klaga deröfver. Af fängelseläkarne, hvilkas åsigter i ämnet
jag äfven inhemtat, har blott eu enda ansett vatten och bröd-
straffet verka menligt på fången; allmänna omdömet har deremot
varit, att fångarne utan skada eller svårighet undergå sådant
straff. Under kortare tid lära fångarne befinna sig ganska väl.
Enligt min åsigt förefinnes derföre icke något verkligt behof att
lindra straffet för sådana personer; och för Kammaren kan jag
upplysa, att den ifrågasatta förändringen för närvarande icke skulle
kunna fullständigt genomföras.
Jag hemställer således om afslag å Utskottets förslag.
Herr Lindgren: Lika med en del andra ledamöter af Lag¬
utskottet har jag reserverat mig mot hvad i detta betänkande före¬
slagits. Skälen derför äro hufvudsakligen de samma, som den
siste talaren nämnde. Vid sista riksdagen framlades af Lag¬
utskottet ett alldeles lika lydande förslag, men lyckades då icke
vinna Kammarens bifall. De skäl, som då föranledde förslagets
förkastande, förefinnas ännu lika giltiga; och jag yrkar derför,
instämmande med den föregående talaren, afslag å Utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition
på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många nej jemte några
ja, och sedermera proposition på afslag derå, då svaren utföllo
med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 22 och 25 i denna må¬
nad bordlagda utlåtande N:o 4, med anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordningar angående
tillsättning af presterliga tjenster samt angående förbrytelse af
N:0 9. 38 Onsdagen den 26 Januari, f. m.
prest och om laga domstol i sådana mål. dels ock väckt motion
om. underdånig skrifvelse angående ändring i gällande bestämmel¬
ser om kyrkoherdars tillsättande i regala pastorat.
Herr Talmannen hemstälde, att detta utlåtande skulle punkt¬
vis företagas till afgörande och de deri förekommande förordnings-
förslag paragrafvis genomgås, med iakttagande deraf att hvarje
förslags rubrik och ingress sist komme under pröfning.
Herr von Gegerfelt: Jag hemställer, om icke det vore
lämpligt att, med iakttagande af det utaf Herr Talmannen före¬
slagna föredragningssättet, först behandla förslagets 27 §, emedan
denna är den enda, i hvilken Utskottet föreslagit någon ändring,
och af Kammarens beslut derom torde komma att bero, i hvilken
omfattning öfverläggningen, och i hvad rigtning besluten rörande
förslagets öfriga delar skola ega rum.
Grefve Mörner, Oscar: Emedan Kammaren icke så be¬
stämdt kan veta, hvilka meningar här kunna komma att fram¬
ställas, torde det vara bäst, att, innan den 27 § föredrages, de
föregående paragraferna komma under behandling. Börjar man
deremot med den 27 §, kan det hända, att man sedan kommer i
“gurgel“ om de föregående paragraferna och får svårt att reda
sig. Jag vågar derför vördsamt hemställa, att föredragningen må
ske i vanlig ordning, så att vi få ordentligt gå igenom lagen.
Dessa inhugg midt i eu lag kan jag för min del ej anse lämpliga,
utan Kammaren synes mig väl kunna tåla vid att, innan den be¬
fattar sig med 27 §, granska innehållet af de föregående. Under
bestridande af Herr von Gegerfelts yrkande, anhåller jag alltså,
att förslaget må från början paragrafvis föredragas.
Herr Ribbing, Sigurd: Instämmande hufvudsakligen med
Grefve Mörner, anhåller jag blott, att 2 mom. i förslagets 13 §
icke må föredragas och afgöras före 1 och 3 mom. i 27 §, eme¬
dan i 13 § 2 mom. förekomma bestämmelser om olika sätt att
förfara vid tillsättande af kyrkoherdebeställning och annan prester-
lig tjenst, när blott en är på förslag uppförd och församlingen
förklarar sig dermed nöjd. Detta olika förfarande har full och
god anledning, i fall rättigheten att kalla fjerde profpredikant blifver
olika vid kyrkoherde^’enster och komministraturer, men deremot
icke, i händelse sådan rätt medgifves lika i fråga om begge dessa
slag af beställningar. Så afgaf äfven kyrkolags-utskottet till
senaste kyrkomötet den förklaring, att den förändring i 13 §,
som då föreslogs och sedan af kyrkomötet bifölls samt nu är
upptagen i Kong!. Maj:ts proposition, hade sin anledning i den
förändrade lydelse, kyrkomötet gifvit åt 27 §. Jag anhåller för
den skull, att föredragningen må ske i paragrafernas ordnings¬
följd, endast med det undantag, att. med behandlingen af 13 §
eller egentligen denna paragrafs 2 mom. må få anstå, till dess
Kammaren beslutit om 27 §.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
39
Ä:o 9.
Grefve Mörner: Jag erkänner att jag förbisett förhållandet
med 13 § och ansluter mig till hvad Herr Ribbing nu föreslagit.
Herr Carlson: För min del anhåller jag att få förena mig
i det yrkande, som Lag-Utskottets ordförande gjort. Man måste
nemligen besinna den särskilda ställning, detta förslag har mot
vanligheten, i det att, om en enda paragraf ändras, förslaget får
anses hafva, fallit; och då 27 § är den enda, der ändring blifvit
af Lag-Utskottet ifrågasatt, torde det vara helt naturligt att Kam¬
maren tager den först under behandling. Lika med Herr von
Gegerfelt anhåller jag derför, att föredragningen måtte börja
med 27 §.
Sedan öfverläggningen i fråga om sättet för utlåtandets före¬
dragning härefter förklarats slutad, yttrade Herr Talmannen, att
derunder hade, jemte det bifall yrkats till hvad Herr Talmannen
i förevarande hänseende hemstält, tillika föreslagits af Herr von
Gegerfelt, att § 27 i första förordningsförslaget måtte först före¬
dragas, och af Herr Ribbing, att samma paragraf skulle förekomma
näst före § 13.
Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bi¬
fall till Herr von Gegerfelts förslag, hvarvid svarades många ja
jemte några nej, och sedermera proposition på antagande afHerr
Ribbings förslag, då svaren utföllo med många nej jemte några
ja; hvaruppå, och efter det proposition på bifall till Herr von
Gegerfelts förslag förnyats samt med många ja och några nej be¬
svarats, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Till följd häraf förekom nu
lista punkten,. innefattande förslag till förordning angående till- Förordnings-
sättning af presterliga fenster. ' förslag om
presterliga
R 27, tjänsters till«
sättande,
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: Jag
tillåter mig först erinra Kammaren om den olikhet, som förefin¬
nes i afseende på granskningen af nu föreliggande förslag och
den granskning, Kammaren vanligen har att egna åt förekom¬
mande lagförslag. Den nu föreslagna författningen är nemligen
af kyrkolags natur och fordrar kyrkomötets godkännande. Hvarje
ändring, som göres i Kongl. Maj:ts af kyrkomötet bifallna pro¬
position, måste således icke blott föranleda, att det deri framlagda
förslaget förfaller; utan att enahanda också varder förhållandet med
det motförslag, _ Riksdagen till äfventyrs kan framställa, derest
det icke upphöjes till lag innan nästa riksdags början, och för
sådant ändamål skulle alltså vara af nöden att ett urtima kyrko¬
möte blefve sammankalladt för att godkänna eller förkasta Riks-
>':o 9.
40
Onsdagen den 26 Februari, f. ro.
Förordnings-
förslag om
presterliga
tjänsters till¬
sättande.
(Forts.)
dagens förslag. Vid sådant förhållande torde man icke böra af
anledningar, som endast kunna tillmätas mindre betydelse, göra
någon afvikelse från Kongl. Maj:ts proposition. Lag-Utskottet
har icke heller föreslagit ändring utom i två punkter af den nu
föredragna paragrafen, hvarmed sammanhänger en ifrågasatt än¬
dring af 13 §. Den ena af dessa punkter afser, att enligt Ut¬
skottets förslag församlingarna skulle ega rätt att äfven vid till¬
sättande af komministraturer och kapellpredikantstjenster kalla
fjerde predikant under samma vilkor, som beträffande konsistoriel
kyrkoherdebeställning. Detta är en återgång till hvad Kongl.
Maj:t ursprungligen föreslog kyrkomötet; men kyrkomötet ville
icke tillerkänna församlingarna nämnda rätt i fråga om kommi¬
nistraturer och kapellpredikantstjenster af det skäl, hvilket måhända
icke kan frånkännas all giltighet, att det vore billigt att de, som
valt den presterliga banan, både åtminstone någon säker utsigt
till befordran, äfven om de ej lyckades vinna någon viss försam¬
lings sympatier. I ingen händelse torde det ligga samma vigt på
förvaltandet af de ifrågavarande tjensterna, som på skötandet
af en kyrkoherdebefattning, emedan innehafvarne af de förra tjen¬
sterna alltid stå under ledning af någon kyrkoherde, som, äfven om
komministern eller kapellpredikanten i någon mån icke motsvarade
församlingens behof, finnes till hands för att fylla hvad som bri¬
ster. Berörda punkt föreställer jag mig derför böra så mycket
mindre föranleda afslag å Kongl. Maj:ts framställning, som för¬
samlingarna enligt gällande lag icke hafva någon rätt att till
komministraturer och kapellpredikantstjenster kalla fjerde prof¬
predikant.
Det andra af Lag-Utskottet framlagda ändringsförslaget är
likaledes en återgång till Kongl. Maj:ts för kyrkomötet fram-
stälda förslag, som icke innehöll den bestämmelse, hvilken i den
nådiga propositionen nu finnes intagen i 27 § 6 mom. Om Riks¬
dagen nu skulle uppställa den af Utskottet förordade lydelsen så¬
som motförslag, torde detta dock icke kunna påräkna bifall af
ett blifvande urtima kyrkomöte, då samma förslag vid senaste
kyrkomöte icke ens lyckades vinna så många anhängare, att det
kom under votering. Den votering, hvarigenom den af Kongl.
Maj:t nu antagna lydelsen gafs åt denna paragraf, utföll med
31 röster mot 23, som afgåfvos för rent afslag å all rätt till kal¬
lande af fjerde profpredikant i konsistoriella gäll. I det nu varande
Kongl. förslaget är sådan rätt medgifven, dock med det tillagda vil¬
kor, att, derest i fråga om konsistoriel kyrkoherdebefattning för¬
samling till fjerde profpredikant vederbörligen kallat behörig prest¬
man, som mottagit kallelsen, med sysslans tillsättande ..skall
vidare förfaras, som om regal kyrkoherdetjenst stadgas. Äfven
för detta tillägg synes mig kyrkomötet hafva anfört ett beaktans-
värdt skäl. I allmänhet gäller vid tillsättande af presterliga tjen¬
står den genomgående grundsats, att både kyrkostyrelsen och för¬
samlingarna skola deri deltaga. Här skulle emellertid, i händelse
församlingen finge både kallelse- och utnämningsrätt till konsi¬
storiel kyrkoherdetjenst, en sådan befattning kunna tillsättas utan
Onsdagen den 26 Februari, f. m. 41 N:o 9.
kyrkostyrelsens kontroll. Det är sagd! af Utskottet, att med Förordnings-
antagande af Kongl. Maj:ts förslag rätten att kalla fjerde prof- fSrsla9 »m
predikant skulle blifva illusorisk, emedan det icke kunde antagas,
att någon församling skulle för kallelserättens utöfvande vilja sättande
uppgifva sin rätt att tillsätta tjensten. För min del tror jag, att, (Forts.)
om den föreslagna ändringen i fråga om upprättande af förslag
till presterlig tjenst godkännes, så att domkapitlen dervid icke
blifva bundna af så bestämda former, att för den ena tjensten
afseende måste fästas endast på den större lärdomen, men för
den andra på den högre tjensteåldern, vederbörande församling
oftast skall känna sig tillfredsstäld af det uppgjorda förslaget, så
att fråga ej väckes om kallande af fjerde profpredikant. Skulle
åter någon gång motsatsen inträffa, torde det icke vara utan värde
att församlingen har en utväg öppen att till kyrkoherde få en
person, med hvilken hon är belåten. Jag tror också, att hittills,
när Kongl. Maj:t tillsatt pastor, församlingen ej torde hafva fun¬
nit, att Kongl. Maj:t icke fäst vederbörligt afseende vid försam¬
lingens yttrade önskan, ehuru Kongl. Maj:t måste förbehålla sig
att underkänna församlingens förslag, i händelse giltiga skäl der¬
till föranleda. För min del anhåller jag derför om afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition be¬
träffande denna paragraf.
_ Herr Ribbing, Sigurd: Då jag hör till Lag-Utskottets
majoritet med afseende på Utskottets hemställan i denna punkt,
ber jag att med några ord få anföra de skäl, som härförbestämt
Utskottet, liksom mig.
Till en början vill jag erinra om den ställning, som enligt min
uppfattning Utskott, således ock Lag-Utskottet, har att intaga till
de åt Utskottet hänvisade ärenden i allmänhet och särskilda till
denna fråga. Vare sig man läser 53 § Regeringsformen om att
Lag-Utskottet skall utarbeta de ifrån Kamrarne remitterade för¬
slag till lagförbättringar; eller tager i betraktande Riksdagsord¬
ningens föreskrift i 42 §, att Lag-Utskottet skall öfver sådana
förslag meddela utlåtande: synes Utskottet vara hänvisadt till utred¬
ning och bearbetning af det ärende; som dit hänskjutits, af sjelfva
saken i fråga, och till att ur dess natur och beskaffenhet hemta
skäl för till- eller afstyrkande. Att jemte sådana, i sakens natur
grundade skäl för antagande eller förkastande af ett förslag äfven
andra, konsiderationsskäl, kunna finnas, nekar jag ej; sålunda t. ex.
i närvarande fall utsigten att genast få en ny lag om presterlig
befordran genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag till nu före¬
dragna § 27, eller faran att ytterligare få’ vänta, genom bifall till
Utskottets förslag. Icke heller nekar jag att dylika konsiderations¬
skäl vid ett bifall eller afslag kunna ega icke ringa betydelse.
Men det synes mig, som om det tillhörde de beslutande Kam¬
rarne att å sådana skäl fästa det afseende de må förtjena, men
deremot mindre, om ens något alls, Utskottet, liksom ock att fram¬
hållande eller ens utveckling af desamma från Utskottet icke
heller för Kamrarne är behöflig. Denna min uppfattning af Ut-
N:o i).
42
Onsdagen den 26 Februari, f. in.
Förordnings-
förslag om
presterliga
tjänsters till¬
sättande.
(Forts.)
skotts ställning till af dem behandlade frågor öfverensstämmer för
öfrigt fullkomligt med ett uttalande i detta ämne af Konstitutions¬
utskottet, i ett memorial vid 1870 års riksdag. Konstitutions¬
utskottet erinrar om, huru det funnits en tid i svenska riksda-
garnes historia, då Utskotten voro de egentligen beslutande myn¬
digheterna, och påminner vidare om, huru sedermera under stånds¬
representationen, då ärendena behandlades i fyra, till lynne och
intressen vidt skilda stånd, Utskotten väl ej annat än under vissa
förutsättningar hade det slutliga afgörandet i sina händer, men
dock ännu helt naturligt hade till uppgift tillika att, såsom med¬
lande och sammanhållande, söka sammanjemka och åstadkomma
enhet i beslutet. Men, tillägger Utskottet, en väsentlig förän¬
dring häri inträdde vid införandet af tvåkammarsystemet, hvar¬
med Utskottens betydelse och verksamhet blifvit inskränkt till
den, att vara ärendena utredande komitéer.
Hvad dernäst angår bestämning sgrunden vid afgörandet af huru
vida man af sådana konsiderationer, som ofvan nämnts, må böra
antaga ett förslag, fastän behäftadt med insedda brister, eller, af
sådan anledning, förkasta detsamma, så måste denna bestämnings-
grund väsentligen bero af eller ligga i hvilken betydelse det moment
i förslaget eger, som deri utgör det otillfredsställande. År detta
moment af mindre konstitutiv betydelse för förslaget i det hela,
då må man ju låta det passera, för att vinna resten. År det
åter af väsentlig vigt, så att hela ärendet eller förslaget be¬
träffande detta af detta moment i hufvudsaklig mån får sin karak¬
ter och betydelse: då inträder ett annat och motsatt förhållande.
Det är godt och väl att, äfven i sådant fall, tillråda och rekom¬
mendera det helas antagande, med den påminnelse, att om man
ej kan få allt på en gång, hvad som brister sedan kan afhjelpas.
Men mot detta ofta hörda resonnement uppställer sig eu annan
probabilitetskalkyl med hänsyn till den i utsigt stälda framtids-
hjelpen, och den lyder så, att, så länge eu allmän mening råder
om en befintlig lags bristfällighet och befogenheten af en lagför¬
ändring; så länge finnes äfven en allmän benägenhet till att be¬
sluta och söka åstadkomma en sådan förändring. Har deremot
en ny lag •blifvit antagen, och ändring deri sedan begäres, då mötes
en sådan begäran vanligen af den anmärkningen: lagen är för
ny; låt oss se hvad erfarenheten visar; låt oss dröja — och så
uppskjutes och omöjliggöres bättrande af bristen längre, än om
den, i förening med öfriga sådana i befintlig lag någon tid qvar-
stått. Min erfarenhet har lärt mig, att probabiliteten i denna
kalkyl är betydligt starkare än den förra. Men dermed fram¬
ställer sig ock för den, som anser en i ett lagförslag förekom¬
mande bristfällig punkt vara af väsentlig betydelse med hänsyn
till hela förslagets värde och betydelse, såsom mera önskligt och
att föredraga, att finna sig vid att ännu några år stå qvar vid
det befintliga, bristfälliga och vänta, men med utsigt att sedan
få äfven den felaktiga punkten i fråga ändrad; än att antaga
ett förslag, sådant det föreligger, för att få något bristfälligt genast
bättradt, men att med detta antagande ock hafva antagit ett upp-
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
43
K:o 9.
skof till obestämd framtid af ett för hela lagförändringens värde Förordnings
afgörande stadgande. Visserligen antydde Hans Excellens Herr f°rsla9 0®
Statsministern, att ingen utsigt skulle förefinnas att få 27 § i nu tjenst ers'1 till
föreliggande förslag till lag om pligtenlig befordran, sådan den J sättande.
af Lag-Utskottet i öfverensstämmelse med Kong!. Maj ds till senaste (Forts.)
kyrkomöte framlagda förslag affattats, af ett blifvande kyrkomöte
godkänd. Detta är naturligtvis eu på mer eller mindre sannolika
skäl grundad subjektiv förmodan, och derom är derföre intet att
diskutera; beträffande sådana subjektiva uttalanden kan en annan
blott säga, att han delar eller icke delar den deri uttryckta åsig-
ten. Så gör nu äfven jag, i det jag önskar hafva uttryckt min
subjektiva förmodan i förevarande fall såsom motsatt den af Hans
Excellens angifna — hvarvid jag stödjer mig på sannolikhetsskäl,
hemtade från erfarenheten från de tre kyrkomöten, i hvilka jag
haft äran deltaga, samt från högvördiga presteståndet vid 1865—
1866 års riksdag, då jag hade äran att vara ledamot af det samma,
och de ärenden och beslut, som då förekommo inom det högvördiga
ståndet. Huruvida åter ett visst moment, en del, ett stadgande
i ett lagförslag för detta är af väsentlig och för förslagets värde
i det hela af afgörande betydelse: det är något, som ytterst all¬
tid måste afgöras efter eget omdöme hos den, som skall besluta
sig för eller mot förslaget.
När jag nu nämnt: eget omdöme vid bifall till eller förkastande
af Kong!. Maj ds nådiga proposition, kan det visserligen sägas,
och det skulle icke förvåna mig om jag finge höra, att det är
envishet af Lag-Utskottet eller af mig att hålla på min mening,
och att detta är ett brott mot det bekanta ordspråket, att sträf-
vandet efter det bästa ofta är fiendtligt mot vinnandet af det
goda. Jag skall bär ej yttra ett ord om, huruvida det må anses
vara önskvärdt, att Riksdagens medlemmar ega och vid behand¬
lingen af förekommande ärenden begagna eget omdöme, eller att
de icke ega och bestämma sig efter sådant. Jag vill endast bedja
att få erinra om, att den egna mening, Lag-Utskottets majoritet
uttalat beträffande 27 §, icke är mera exklusivt egendomlig för
Lag-Utskottets majoritet eller att misstänka såsom en denna ma¬
joritet ensam tillhörande paradox, än att för densamma kunna
anföras efter mitt omdöme mycket goda och kanske de yppersta
auktoriteter, som i sådant afseende stå att erhålla. Sedan kyrko¬
mötet i underdånig skrifvelse den 6 Oktober 1868 uttalat den
önskan, att församlingarne måtte erhålla större inflytande vid till¬
sättningen af deras själasörjare än för närvarande vore händel¬
sen, förklarade kyrkolagskomitén, anslutande sig till denna be¬
gäran, på anförda skäl, såsom sin åsigt, att detta ökade inflytande
borde lemnas församlingarne i den form, på det sätt, att de erhöile
rätt att vid tillsättning af konsistoriel kyrkoherde^'enst kalla
fjerde profpredikant att på förslaget uppföras och vid valet komma
under omröstning jemte de af domkapitlet föreslagne. Redan en
ledamot af samma kyrkolagskomité, aflidne Riksarkivarien Nord¬
ström yttrade emellertid, uti sin reservation, beträffande kommini-
straturer och kapellpredikantsbefattningar, att han icke kunde finna
N:o 9.
Förordnings-
förslag om
presterliga
tjensters till¬
sättande.
(Forts.)
44 Onsdagen den 26 Februari, f. m.
fullt bindande skäl, hvarför rätten att kalla fjerde profpredikant
icke skulle utsträckas äfven till tillsättning af nyssnämnda tjen-
ster, utan ansåge grundsatsen böra få taga ut sin fulla rätt, ge¬
nom dess tillämpning på alla ordinarie presttjenster, som efter
förslag och val tillsättas: hvadan han ock reservationsvis upp¬
gjort ett förslag i sådant syfte. I Högsta Domstolen hafva lika¬
ledes två af dess ledamöter, vid granskning af kyrkolagskomiténs
förslag, yttrat, att församlingarnes rätt att kalla fjerde profpredi¬
kant borde utsträckas till alla presterliga befattningar, för kvilkas
tillsättning val af församling skall ega rum; — och att någon
ändring skulle hafva skett i dessa ledamöters af Högsta Domstolen
uttalade åsigt synes icke af Högsta Domstolens senare yttrande (af
den 26 November 1878) angående det nu af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget, alldenstund den ene, Justitierådet Naumann, icke står
antecknad såsom vid tillfället närvarande, och den andre, Justitiej
rådet Lindhagen, åberopat hvad han förut (i yttrandet af den 25
Januari 1878) anfört i ämnet, om han än, på angifvet skal, ansåg
sig icke böra afstyrka förslagets framläggande för Riksdagen.
Hans Excellens Herr Statsministern i sitt yttrande till statsråds-
Srotokollet den 12 Juli 1878, då nu förevarande ärende för Kongl.
[aj:t anmäldes, förklarade jemväl, med refererande af nämnde
två Justitieråds nyss omförmälda åsigter. att, då giltig anledning
ej syntes förefinnas att vid tillsättning af komministersbefattningar
och kapellpredikantstjenster förfara annorlunda, än vid tillsättning
af konsistoriella pastorat, Hans Excellens ansåge sig böra biträda
den af bemälde två Justitieråd uttalade meningen, i öfverens¬
stämmelse hvarmed också Kongl. Maj:ts sedermera till kyrko¬
mötet öfverlemnade förslag affattades. Det är till detta, enligt
Hans Excellens Herr Statsministerns yttrande till statsrådsproto¬
kollet aifattade, Kongl. Maj:ts till kyrkomötet ailåtna förslag till
presterlig befordringslag, som Lag-Utskottet nu i förevarande _§
27 tillstyrkt Riksdagen att gifva sitt bifall. Det återstår härvid
blott att tillägga, att Riksdagen sjelf för icke mera än två år
sedan, i särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, att äfven
vid tillsättande af komministraturer och kapellpredikantstjenster
församlingarne måtte berättigas kalla fjerde profpredikant. Lag-
Utskottets här föreliggande förslag, i enlighet med Kongl. Maj:ts
och med Riksdagens åsigt, står för öfrigt i full öfverensstämmelse
med de äldre historiska förhållandena rörande denna iagstiftnings-
gren. Sålunda är i Kongl. förordningen af den 5 Januari 1789
om prestval församling i konsistoriel!; gäll rätt medgifven att,
om den ej åtnöjdes med de af domkapitlet till kyrkoherdebefhtt-
ningen föreslagne, föra klagan öfver förslaget hos Kongl. Maj:t,
en rätt, som sedan bortfallit, men skulle ega ett eqvivalent i rät¬
tigheten att kalla fjerde profpredikant; och med val af kaplaner,
stadgar samma förordning, skulle förhållas såsom med kyrko¬
herdeval i konsistoriella gäll.
Frågan, huruvida församlingarne böra tillerkännas större
rätt än för närvarande vid tillsättande af deras själasörjare,
och detta nemligen i och med rätten att kalla fjerde profpredikant;
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
45
N:o 9.
denna fråga i allmänhet kan numera icke blifva föremål för öfver- Förordning»-
läggning och diskussion, ty den saken är redan erkänd i och med förslag om
det samma sagda rätt inrymmes åt församlingarne vid tillsätt- tjenst or» ‘ml-
ningen af kyrkoherdetjenster. Grundsatsen är således redan gif- J sättande.
ven; dermed gäller frågan nu icke mer om sådan rätt skall till- (Forts.)
erkännas församlingarne och om skälen dertill, utan den gäller
närmast att finna och uppställa skäl, hvarför församlingarne icke
skulle hafva lika stor rätt vid tillsättande af komministraturer
och kapellpredikantstjenster, som vid besättande af kyrkoherde¬
befattningar i konsistoriel^ pastorat; frågan gäller, med andra ord,
i första hand icke grundsatsen, utan undantaget vid dess tillämp¬
ning. Detta undantag är icke begärdt i kyrkomötets underdåniga
skrifvelse 1868; der anhålles om beredande af större inflytande
åt församlingarne vid tillsättning af själasörjare, icke blott af så¬
dana själasörjare, som hafva kyrkoherdeembete. I kyrkoiags-
komiténs betänkande finnes intet skäl anfördt för ifrågavarande
undantag. Komitén refererar kyrkomötets omförmälda skrifvelse
angående “själasörjare11, men yttrar sig sedermera endast om
“kyrkoherdar", sålunda helt enkelt ändrade ord, utan att anföra
något skäl för denna ändring. Under den utförliga diskussionen
onti denna fråga vid sista kyrkomötet, uppträdde visserligen flere
talare mot en sådan inskränkning; men för den samma blef af
ingen talare skäl förebragt. I mötets kyrkolags-utskotts betän¬
kande i ärendet återfinnes deremot ett sådant, och detta skäl för
inskränkningen intogs sedan ordagrant i kyrkomötets skrifvelse
om saken. Kyrkomötet säger nemligen i sin underdåniga skrif¬
velse: att mot förslaget att rättighet att kalla fjerde profpredikant
skulle stå öppen jemväl vid besättande af andra prestlägenheter
än kyrkoherdetjenster yppat sig betänkligheter, deribland särskildt
den, att prestman, som. af sina förmän ansåges hafva med trohet
och nit fullgjort sitt kall, skulle beröfvas hvarje utsigt till be¬
fordran, så vida han icke jemväl kunnat tillvinna sig bifall af en
menighet, som i de flesta fall saknat tillfälle att i vidsträcktare
mån pröfva hans skicklighet. Jag för min del erkänner till fullo
önskvärdheten af att utsigt och, om möjligt, säkerhet till befor¬
dran må finnas för hvarje prestman. Jag erkänner ock, attprester-
skapets ställning i detta fäll är osäkrare och så till vida sämre,
än andra embetsmäns — beroende detta på sjelfva naturen af
det presterliga kallet. Men jag kan dock icke tillmäta denna
önskan en sådan betydelse, att för dess förverkligande borde upp¬
offras församlingens rätt att vid tillsättning af sin själasörjare få
hafva sitt ord med i laget, och detta mera, än nu är fallet. Det
priset för sagda önskans realisation synes mig för högt. Ett ord¬
nande af församlingens rättsliga ställning i förhållande till för¬
slaget, företaget ur sådan synpunkt, synes mig icke ens kunna
försvaras genom hänsyn till den yttrade farhågan att prestbrist
lätt skulle kunna uppstå om ej presten hade sig den nämnda
säkerheten tillförsäkrad. Det förhåller sig nemligen så, i afseende
på tillgången eller bristen på prester, att båda måste, hvad angår
det afgörande motivet att inträda eller icke inträda på den prester-
X:o 9.
46
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Förordnings
förslag om
prosteri! ga
tjänsters till
sättande.
(Forts.)
-liga banan, bero af Helt andra grunder och till sjelfva arten sbilda
från dem, som bestå i utsigten till befordran och bergning. In¬
verka dessa, sistnämnda, bestämmande på beslutet att blifva prest,
då kan lätt hända, att tillgången på prester blir sådan, _ att det
till slut blir likgiltigt om den finnes, eller om prestbrist i stället
inträder. Men till detta kommer nu dessutom, hvarpå jag ber få
fästa uppmärksamheten, att, äfven om rätt till kallande af fjerde
profpredikant vid tillsättningen af komministraturer och kapell-
predikantstjenster skulle medgifvas, eu prestman af det slag, kyrko¬
mötet i sin citerade skrifvelse beskrifver, derigenom alldeles icke
beröfvas hvarje tillfälle till befordran. Kyrkolagskomitén anmär¬
ker fullkomligt rigtigt, att de regala pastoraten bilda en utväg
att hålla sådana kyrkans tjenare skadeslösa, hvilka utan någon
sin förskyllan finna sig vid församlingarnes val alltjemt tillbaka-
satte. Denna utväg till skadeslöshet finnes för den obefordrade
presten, lika väl om han icke är komminister eller kapellpredikant,
som om han nått sådan tjenst. Visserligen är vilkoret dervid,
att han tagit pastoral-examen: derförutan står utvägen för honom
ej öppen. Men med erinran härom framträder ifrågavarande sak
i en ny belysning. Hvilka äro, på detta sätt, de prester, som
verkligen skulle beröfvas hvarje tillfälle till befordran, i fäll rätt
att kalla fjerde profpredikant medgåfves jemväl vid besättande
af komministraturer och kapellpredikantstjenster, och för hvilkas
skull alltså denna rätt skulle förvägras församlingarne? Jo, de
prester, som hvarken kunnat taga pastoralexamen, ej heller genom
sina personliga egenskaper eller gåfvor såsom prester kunnat vinna
någon församlings tycke. Nå väl; den, som hvarken kunnat taga
pastoralexamen, ej heller, genom någon församlings vilja och be¬
slut, kunnat blifva befordrad till sådan presterlig syssla, till hvil¬
ken pastoralexamen ej erfordras som kompetensvilkor: den skall
alltså ändå försäkras om rätt till befordran — genom stadgadt
undantag från församlingens rätt att deltaga i tillsättningen af
hennes själasörjare. Här står man efter min tanke nära en an¬
märkning, som af en talare vid sista kyrkomötet gjordes: “man vill
väl icke blott i den omständighet, att en person egnat sig åt den
presterliga banan, finna ett fullgiltigt motiv, hvarföre han på den¬
samma skall vinna befordran'1. — Jag vill slutligen påminna der¬
om, att till och med efter den af kyrkomötet nu yrkade inskränk¬
ning, en prest, som uppförts på förslaget, alldeles icke är säker
att fä befattningen. Han har väl med denna inskränkning blifvit
qvitt den fjerde profpredikanten, som församlingen skulle hafva
rätt att kalla, såsom medtäflare, men har ju qvar de två öfrige
på förslaget uppsatte medsökande, och är han sådan, att han icke
kan tillvinna sig församlingens tycke och val, blir han ju ändå
af med befattningen — med det undantag, att han står ensam på
förslaget, och församlingen förklarar sig dermed nöjd. — Det skäl,
som är det enda anförda för undantaget af inskränkningen i att
få kalla fjerde profpredikant, synes mig icke vara tillfyllestgörande.
Det är visserligen icke utan betydelse, men församlingens bestäm-
Onsdagen den 26 Februari, f. in.
47
>':o !).
manderätt vid tillsättande af själasörjare synes mig vara af större Förordnings-
betydelse. förslag om,
Går jag nemligen öfver från skälen mot utsträckningen af för-
samlingens rätt att kalla fjerde profpredikant, till de skal,
som tala för rättighetens utsträckning vid tillsättandet af alla (Forts.)
presterPga kall; så äro dessa visserligen inga andra, än de som
tala för aen af 1868 års kyrkomöte omfattade grundsatsen af för¬
samlingens större rätt vid tillsättandet af presterliga befattningar.
Men dessa äro ock tillräckliga. Sammanfattningen af dessa skäl
och sjelfva hjertpunkten i grundsatsen är efter min tanke, helt
enkelt, att pr esten står till sin församling i ett mera rent per¬
sonligt förhållande, än någon annan embetsman står till den me¬
nighet, med hvilken han såsom sådan har att göra. Denna mera
personliga ställning medför också vissa — om man så vill kalla
dem —- svårigheter eller vissa omständigheter, såsom vilkor för
ett nöjaktigt tillsättande af presterlig lägenhet, hvilka knappast i
och genom allmän lag blott kunna fullt tillgodoses, eller ens
i allmän lag få ett korrekt uttryck. Det är det personliga tycket,
föitroende och kärlek till personen från församlingens sida, som
här komma till lagen och som spela en hufvudrolL Det har visser-
ligen blifvit nämndt, och detta med skäl, att genom en för¬
andrad lag lör domkapitlen i fråga om sättet att gå till väga vid
förslags upprättande, mycket skulle vara undanröjdt af hvad som
Btgör berättigade skäl för församlingarne att vara miss¬
nöjda med upprättade förslag. Allt är likväl icke dermed afhjelpt;
hvilket ocxså på liera sätt blifvit erkändt och uttryckt. Så t. ex.
talar Hans Excellens Statsministern i sitt förut citerade anfö¬
rande till statsrådsprotokollet, i fråga om stadgandet i § 8 af
nu föreliggande förslag, att ingen prest skall af domkapitlet upp¬
föras på förslag, som saknar förmåga att sköta det embete, som
äi i fråga, om denna förmåga'1 såsom ett minimum, hvartilDzora-
mer särskild hänsyn till den lediga tjenstens behof. En ärad
ledamot af kyrkomötet — jag citerar honom, derföre att han är
biskop, alltså en af kyrkans främste målsmän — Biskop Elens-
burg, erkänner, att fall kunna gifvas, då, af mindre, lätt bestäm¬
bar anledning, af äfven förträfflige prestman, som blifvit på för¬
slaget uppförde, likväl ingen är passande för den församlingen.
Det är, med ett ord, af nöden, att till de allmänna egenskaperna,
som allmän lag bestämmer såsom vilkor och regel vid förslags
sättande till ledig presterlig syssla, kommer ett konkret komple¬
ment, som ej utan skada kan lemnas utan afseende: det egen sitt
uttryck å ena sidan deri, att det är behöflig!, för den utnämnde
att mötas af församlingens förtroende och kärlek, såsom utgörande
ett vilkor för, att han skall kunna uträtta något och göra sina
göda egenskaper - äfven när han har sådana — gällande; å andra
sidan deri, att olika stämning, olika behof i en församling kunna
finnas, än i en annan. Och ^let är dessutom möjligt och°till och
med sannolikt, att, sa beträffande prests egenskaper, som nämnda
särskilda behof, mycket kan vara för församling bekant, som dom-
kapitlet icke känner. Nu har Hans Excellens Statsministern vis-
Jj;o 9. 48 Onsdagen den 28 Februari, f. m.
Förordnings- serligeii sagt, att saken icke är så vigtig, när fråga är om kom-
förslag om ministrar och kapellpredikanter, emedan dessa stå under kyrko-
rÄherdens uppseende. Jag vågar i det afseendet likväl för det första
Jesättande, "gorå den anmärkning, att för den del af församlingen, hvarmed kom-
(Forts.) ministern eller kapellpredikanten närmast har att gorå, annexet
t. ex., är denne hufvudsakligen och i lika hög grad själasörjare,
som kyrkoherden är det för den öfriga delen af församlingen. Jag
vågar vidare tillägga, att förhållandet mellan själasörjaren och
de för hvilka han i nyssnämnda egenskap skall vara verksam, icke
är ett sådant, vid kvilket en tredje, förmedlande mellanhand eller
en inspicierande myndighet kan uträtta något väsentligt: det är
ett omedelbart, personligt förhållande, hvars rigtiga beskaffenhet
icke kan regleras af en annan person, eller hvars brister denne
ej kan afhjelpa. _
' Det sagda är efter min tanke, hufvudskål et; men det nan
tilläggas ännu ett skäl. Det har blifvit anmärkt, dels att genom
den utvidgade rättigheten och skyldigheten, som domkapitlet har
vid pröfning af kompetens vid förslags upprättande, en stor fre¬
stelse kan för obefordrade prestman ligga nära till hands att visa
sig såsom ögontjenare, visa ett nit till ifver och allvar vid tjen-
stens skötande, som kanske icne alltid är så upprigtigt; dels ock
att hos ett domkapitel det kan finnas ensidighet eller bristande
omdöme vid upprättande af ett förslag. Emot en ^ sådan fre¬
stelse och en sådan brist hos ett domkapitel eller, med andra ord,
mot ett det obefordrade presterskapets alltför störa beroende af
domkapitlet utgör just församlingens rätt att kalla fjerde profpre¬
dikant ett kraftigt korrektiv, förhindrar i någon mån den orätt¬
visa, för hvilken genom stadgandena i.8 och 9 §§ af nu förelig¬
gande förslag obefordrade prestman möjligtvis skulle kunna blifva
utsatta till följd af en till äfventyra icke fullt allsidig pröfning
af domkapitlet.
De två hufvudskål, jag härmed anfört för rättigheten att äfven
vid tillsättning af komministers- och kapellpredikantsbefattningar
kalla fjerde profpredikant, äro för mig så väsentliga i fråga om
församlingarnes ställning till förslaget, att jag, såsom jag förut
haft äran nämna, hellre väntar, än jag tager ett förslag, der den
efter min tanke väsentligaste punkten i fråga om denna försam¬
lingarnes rätt är borta eller ofullständig.
Det återstår mig då blott att yttra några ord angående
6:te momentet i kyrkomötets lagförslag, hvilket moment blifvit
af Lag-Utskottet borttaget, eller stadgandet, att så ofta försam¬
lingen i ett konsistorielt pastorat begär, att få kalla fjerde prof¬
predikant vid tillsättning af kyrkoherde!]enst, förlorar den för den
gången karakteren af att vara konsistoriel i afseende på sjelfva
valets betydelse, och utnämnandet af kyrkoherde sker af Kongl.
Maj:t såsom vid regala gäll, inom eller utom förslaget. Det
skål, som af kyrkomötet anfördes för denna förändring i Kongl.
Maj:ts till kyrkomötet aflåtna förslag till presterlig befordrings¬
lag, var, att samma myndighet skulle annars på ep gång sätta
upp förslaget och utnämna till tjensten. Jag kan icke erkänna
Onsdag™ flen Sfi Fobrunri, f. m.
49
giltigheten af detta skal. För att afgöra, huru vida fjerde prof¬
predikant skall äskas, fordras en röstöfvervigt af mera än hälften
åt alla röstberättigade, men vid sjelfva valet åter samma plura¬
litet endast af de vid valet närvarande röstberättigade. Redan
häri ligger att det, strängt taget, icke är samma myndighet, som
beslutar i det ena och i det andra fallet. Men ännu bestämdare
framgår detta deraf, att sjelfva röstgrunden vid hvartdera till¬
fället är en annan: per capita vid frågan om kallande af fjerde
profpredikant; efter rösträtt på kyrkostämma vid valet. Under
åberopande af denna sist anförda olikhet, hafva ock alla mvndig-
heter som yttrat sig i ämnet, ansett sig utan betänkande kunna
förorda kyrkolagskomiténs förslag om församlingens rätt att kalla
fjerde profpredikant, utan att den dermed förlorade sin valrätt —
ända till Kyrkomötet. Hvad det åt Kyrkomötet föreslagna stad¬
gandet . beträffar, så är fullkomligt sant, att om man ser på de
utnämningar, som i senare tider skett vid regala pastorat, man
måste erkänna, att vederbörande församlings med stor pluralitet
uttalade önskan ofta haft till följd, att Kongl. Maj:t nämnt den
af församlingen sålunda begärda personen.
Men om ock detta skett under den och den chefen för
Ecklesiastik-departementet, under den och den regeringen, så lig¬
ger deri ingen säkerhet för att så ock skall ske i framtiden. För
församlingen är det en stor olikhet mellan att ega en större eller
mindre förhoppning i afseende på hvilken person, som af Kongl.
Maj:t skall nämnas, eller att ega rätt att genom val sjelf derom
afgöra. Redan kyrkolagskomitén uttalade i fråga iiäram den
öfvertygelsen, att ingen som helst fördel i öfrigt skulle förmå för-
samlingarne att _ afsåga sig sin rätt i afseende på sjelfva valet.
Att flere anledningar till församlingars berättigade missnöje med
uppgjorda förslag böra betydligt förminskas, om vid förslagets
sättande de bestämmelser iakttagas, som innehållas i §§ 8 och 9.
bär jag redan erkänt. Men med dessa bättre grunder för dom¬
kapitlens rätt att gå till väga vid upprättande af förslaget har
icke församlingarnes rätt att deltaga i och ega inflytande vid
sjelfva valet blifyit utvidgad. Den svenska kyrkan i sin historiska
utveckling har hittills icke företett användning af den bekanta
satsen: “allt för folket, intet genom folket11, utan tvärtom hafva för-
samlingarne fått deltaga i vården om och afgörandet af sina
angelägenheter, och hafva icke varit blott passiva åskådare eller
mottagare af de välgerningar, som domkapitlen skänkt dem. Denna
församlingarnes ställning håller jag före vara den rätta ställnin¬
gen äfven för det närvarande och för framtiden, samt önskar dess
fortvara och utveckling, på sätt äfven 1868 års kyrkomöte gjort.
Så som 27 § enligt senaste kyrkomötets förslag nu är uppstäld.
våga!' jag deremot påstå, att den i paragrafen stadgade rättig¬
heten att kalla fjerde profpredikant är rent illusorisk. Yidkommi-
nistraturer och kapellpredikantsbeställningar finnes den icke, och
vid konsistoriel^ kyrkoherdebefattningar är den fästad vid ett
vilkor, som gör att församlingarne på något sällsynt undantag
när icke kunna och våga begagna sig af densamma, Rättigheter
Förestå Kammarens Prof,. 1879. N:o 9. 4
N':o 9.
Förordning s-
förslag om
presterliga
tjenstår* till¬
sätta)) do.
(Forts.)
N;o 9.
Onsdagen don 2fi Februari, f. m.
Förordnings-
förslag om
presterliga
tjensters till¬
sättande.
(Forts.)
no
på papperet, livilka icke blifva rättigheter i verkligheten, synas
mig icke blott till ingen nytta; utan rent af skadliga, ty löftet
på papperet väcker dock pretentioner på tillämpning af detsamma,
och när då vilkoren blifva sådana, att tillämpningen uteblir, blir
man missnöjd med att få en rättighet, som icke kan förverkligas;
man blir missnöjd med lagen och fattar misstroende till lagstifta¬
rens afsigt, då han beviljat en ^praktikabel rätt.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag i afseende å lydel¬
sen af den 27 §.
Herr Carlson: I största korthet får jag söka framlägga
skälen för den mening jag hyser i förevarande fråga och som
innefattas i yrkandet af bifall till det af Kongl. Maj it fram-
stälda förslag. Det är icke någon konsideration, såsom den näst
föregående talaren sagt, af det slag, som icke hvarje lagstiftare
bör hafva, som dervid är talande, men väl ett skäl som jag tror
att hvar och en, som bär det ansvaret att hafva del i landets
lagstiftning, bör afse, den konsiderationen, nemligen: i hvilken ställ¬
ning befinner sig den fråga, om hvilken vi öfverlägga? är väl den
lagstiftning, som nu gäller, af den beskaffenhet, att den icke be-
höfver förbättras? är det ett länge och djupt kändt behof, som
man vill afhjelpa? och slutligen — har man framskridit nära det
mål, som man söker att hinna? För min del har jag många gån¬
ger hört, att befordringslagarne inom vår kyrka äro behäftade
med svåra brister, och jag tror också, att det är förenadt med
ganska stora svårigheter att genomföra en förbättring i dem. All
lagstiftning, när den syftar till att genomföra något nytt, måste
fästa afseende vid de åsigter och sträfvanden, som från olika
sidor yppa sig i afseende å den sak, hvarom är fråga. Har man
träffat den punkt, hvari dessa kunna förenas, då tror jag, att om
man vill något bättre än det som är, man icke får oblidkeligt
sträfva efter att få det bästa, som kunde vinnas.
Den lag, som nu är i fråga att antagas, har, enligt min öfver¬
tygelse, många och stora företräden framför den nu gällande, huf-
vudsakligast i tre afseenden, först och främst i afseende på up-
rättandet af förslag till presterliga tjenster. Härom torde man
icke behöfva vara mångordig. Mindre genom lagens bokstaf, än
genom den utveckling, som densamma fått, har inträffat, att i
fråga om det mest andliga af alla uppdrag det mest mekaniska
förfaringssätt gjort sig gällande vid tillsättandet af dit hörande
embeten. Detta svåra missförhållande skulle nu afhjelpas; det
skulle icke längre bero på en liten öfvervigt i betyg, må hända
gifven för tjugu år sedan, eller på den omständigheten huru vida
den ene eller andre sökanden hade att åberopa ett års, en må¬
nads eller veckas längre tjenstgöring, utan på ett samvetsgrant
uppskattande af alla de egenskaper, som kunna finnas hos de sö¬
kande, livilka böra vid förslagets upprättande komma i fråga. Vi¬
dare bär den nya lagen företräde framför den nu gällande i det
afseendet, att dermed skulle vinnas en länge sökt förbättring i af¬
seende å röstgrunden, hvars obillighet vid föregående riksdagar
Onsdagen den 20 Februari, f. m, 51 j^.0 9
ofta blifvit lagd i dagen, och man har förenat sig om ett förslag, Förordning
hvilket, såsom jag tror, bör tillfredsställa åtminstone de anspråk f°rsla9 0111
som icke vilja gå till det yttersta. Slutligen hafva genom det af
Kong!. Maj: t nu framlagda förslaget församlingarne fått sig till -''kältande
försäkrade ett större inflytande vid tillsättandet af kyrkoherde- (Forts.)'
befattningar vid konsistoriel^ gäll. I detta afseende är det nu
som Lag-Utskottet föreslagit en förändring i Kong!. Maj:ts för¬
slag. Att bestrida Utskottets både rätt och pligt att hufvudsakligen
gifva en utredning af ärendet kan icke falla mig in, men så myc¬
ket mera är det en beslutande Kammares rätt och pligt att tillse,
huruvida det hela är godt. Det har nu blifvit sagdt af den siste
talaren, att man skulle afslå förslaget om församlingarnes rätt
att kalla fjerde profpredikant i afseende på kyrkoherdebefattnin-
garne, derföre att man icke jemväl i afseende på komministrarne
får samma rättighet. Om icke detta är ett sätt att förbise det goda,
som man kan få, för det bästas skull, som man tänker sig, så
har jag helt och hållet misstagit mig om detta ordasätts bety¬
delse. Framsteget är efter min tanke så stort, att man icke bör
förbise det.
Den andra förändringen, som Lag-Utskottet ansett sig höra
göra, är den, att förslaget derom att, der ett konsistoriel gäll
kallar en fjerde profpredikant, vid kyrkoherdebefattningéns till¬
sättande i den ledigheten skulle förfaras på samma sätt som, i fråga
om regula pastorat. Man har till och med velat säga, att detta
skulle strida mot grundlagen. Mot en sådan uppfattning ber jag
dock få nämna, att just den procedur, som nu af Kongl. Maj:t
föreslagits, redan tillämpats. Det finnes nemligen under de sena¬
ste årtiondena flera exempel pa församlingar, som vid en uppkom¬
men ledighet i kyrkoherdebeställningen ingått till Kongl. Maj:t
med begäran att, ehuru de vore konsistoriella, vid denna ledighet
fä blifva behandlade lika med församlingar af regal natur, och så¬
dana ansökningar hafva äfven bifallits, utan att Konstitutions-Ut-
skottet deremot gjort någon anmärkning. De hafva erhållit rätt
att kalla fjerde profpredikant, och de hafva vunnit sin önskan
att till kyrkoherde erhålla den prestman, för hvilken de hade
förtroende. Nu afser denna lag endast att för de konsistoriella
församlingar, som sådant önska, öppna ett tillfälle att få förfa¬
ringssättet i öfverensstämmelse härmed ändradt. Med den grund¬
sats, som hittills gjort sig gällande, i det att Kongl. Maj:t i all¬
mänhet fästat afseende vid församlingarnes önskningar, tror jag
att faran vid ett sådant förfaringssätt är ganska ringa.
Detta är i korthet sakens ställning: ett länge erkändt miss¬
förhållande, en liflig önskan bland församlingarne att få detta af-
hjelpt och stora svårigheter vid lagstiftningsförfarandet, hvilka
svårigheter nu synas nära öfvervunna. Vid dessa förhållanden
vågar jag vädja till Kammarens erfarenhet och praktiska blick,
huru vida det icke är skäl att med förkastande af Utskottets för¬
slag antaga Kongl. Maj:ts förslag. Detta vågar jag vördsamt
tillstyrka.
N:o 9.
62
Onsdagen deri 26 Februari, I. m.
Förordnings-
förslag om
presterliga
tjenstårs till
sättande.
(Forts.)
Herr Lindgren: Jag skall icke länge upptagaherrarnes tid
utan blott anhålla att få yttra några ord. Inom Utskottet har
jag förfäktat den meningen, att, om än större eller mindre an¬
märkningar skulle kunna framställas emot Kongl. Maj:ts förslag,
öfvervägande skäl likväl tala för bifall till detsamma. Jag hem¬
ställer derföre, att Kammaren ville, med förkastande af Utskot¬
tets förslag i den föredragna punkten, godkänna Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr von Gegerfelt: Med afseende å den redan långa
diskussionen och den framskridna tiden inskränker jag mig till
att yrka, att, med ogillande af Utskottets förslag, Kongl. Maj:ts
proposition måtte bifallas, och jag gör detta icke blott med hän¬
syn till frågans ställning till kyrkomötet, utan äfven, emedan jag
anser de ifrågasatta stadgandena vara rigtiga och goda.
Herr Samzelius: Då man erhåller ordet först vid denna tid
på dagen, nödgas man till en del afstå från sin yttranderätt och
endast säga några ord, huru vigtig än frågan må vara. Vid be¬
handlingen af detta förslag har Lag-Utskottet gått till väga efter
samma princip, som Hans Excellens Statsministern uppgifvit vara
den rigtiga, eller att man icke borde fästa sig vid småsaker. Jag
har biträdt Utskottets förslag, emedan Kongl. Maj:ts proposition i
denna punkt icke går i den rigtning, som Riksdagen och 1868 års
kyrkomöte begärt, nemligen att församlingarne skulle inrymmas
större inflytande vid tillsättandet af sina själasörjare, än som hit¬
tills varit förhållandet. Jag anser nemligen, att den rätt, som
nu lemnats församlingarne vid kallandet af fjerde profpredikant,
i verkligheten icke innefattar annat än en illusion, och i afseende
på resultatet tror jag icke det blir möjligt att åstadkomma en så
stor enighet, att mera än hälften, icke af de vid kyrkostämman
närvarande utan af samtlige röstberättigade skola förena sig om
valet af fjerde profpredikant. Men äfven om detta i lyckligaste
fäll inträffar, skulle likväl församlingarne nu betagas all rätt att
inverka på det slutliga afgörandet; och genom det tillägg, som
kyrkomötet gjort, nemligen i 6 mom., skulle med tjenstens till¬
sättande för det tillfället — förmodar jag meningen vara —- för¬
faras på samma sätt som vid regala gäll är sagdt. Jag är äfven
tveksam, om detta är öfverensstämmande med grundlagen, och
denna tvekan har jag hört uttalas äfven från flere andra håll.
Det har visserligen blifvit sagdt att Högsta Domstolen lemnat
förslaget i denna del utan anmärkning, men jag kan icke i det ut¬
seende fästa mig vid auktoriteter. Regeringsformens 30 § inne¬
håller, att de så kallade konsistoriella gäll skola vara vid deras. val¬
rätt bibehållna. Nu har man sagt, att när sådana församlingar
afstå från rätten att kalla fjerde profpredikant, detta innefattar
ett tyst medgifvande att de också afstå från rätten att tillsätta
pastorer i det fallet. Man har vid kyrkomötet yttrat, att “volenti
non åt injuria11.
So
>':<> 9.
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
.Ing vill icke säga, att denna regel är tillämplig, när det är Förordnings
fråga om en rättighet, som tillkommit på grund af grundlagen. ■
Den kan visserligen gälla, när det är fråga om en privaträtt^- tjänsters till
het. Om jag t. ex. betalar en räkning två gånger, ehuru jag der- sättande.
till ej är skyldig, må det vara min egen sak, derigenom tillfogas (Forts.)
ej någon “injuria“, men om församlingarne nu fått denna rättighet,
och densamma tillkommit för att motverka den tendensen att för¬
vandla allt flera och flera gäll till regala, är ju detta stadgande
afsedt att vara ett skydd för församlingarne. Detta stadgande
skulle likväl komma att kringgås. Man har vidare åberopat, att
det inträffat flera fall, då Kongl. Maj:t på ansökan af församlin¬
garne tillsatt pastorer i konsistoriel la gäll, men dessa exempel
äro väl icke sådana, att de böra mana till efterföljd,^ ty grundla¬
gen har i det fallet icke blifvit förändrad. Man må icke heller
säga, att en rättighet der icke är precist detsamma som en skyl¬
dighet. Jag vill till belysning i detta afseende taga ett exempel.
Vid flere riksdagar har fråga blifvit väckt derom, att Kamrarne
skulle sjelfve tillsätta sina talmän. Om Kongl. Maj:t skulle finna
det vara en fördel att Kamrarne tillsätta talmännen, hvilka grund¬
lagen lemnar åt honom att utnämna, tror jag likväl icke att det
ginge an, att med bibehållande af nu gällande grundlagsbestäm¬
melse i detta afseende, Kamrarne sjelfve öfvertoge denna rätt.
Jag fattar det så, att hvarje rättighet i grundlagen tillika är en
skyldighet, och på den grunden har jag fortfarande mina betänk¬
ligheter, huruvida det nu framlagda förslaget öfverensstämmer
med grundlagen.
Hvad sjelfva förslaget beträffar, så medgifver jag, att, oak¬
tadt det efter min tanke finnes rätt många betänkligheter emot
antagandet af förevarande paragraf, många skäl finnas för bifall
till förslaget i dess helhet och i synnerhet för att fa 8 och 9 §§
antagna. För min del kan jag ej bekämpa betänkligheter, som
jag tror hafva stöd i grundlagarne, men jag. skall, icke oviss om
den utgång, frågan i denna Kammare erhåller, öfverlemna åt Kam¬
maren att sjelf bestämma hvilket beslut som nu bör fattas. Jag
har med hvad jag nu yttrat hufvudsakligen velat_ taga Lag¬
utskottet i försvar, och jag tror, att det gjort sin pligt, i synner¬
het då det uttalat sina betänkligheter emot antagande af detta
fl moment, som icke förekommer hvarken i kyrkolagskomiténs
betänkande eller i Kongl. Maj:ts förslag till 1878 års kyrkomöte
eller i detta kyrkomötes kyrkolags-utskotts betänkande.
Herr von Ehrenheim: Då jag vid sista kyrkomötet delta¬
git i behandlingen af denna fråga, anhåller jag att nu få yttra
några ord. Jag befinner mig i frågan på samma ståndpunkt som
Herr von Gegerfelt, i det jag nemligen vill tillstyrka bifall till
Kong]. Maj:ts proposition, i motsats mot Lag-Utskottets förän¬
drade förslag, icke blott derföre att jag anser det vara af vigt
att Riksdagen och kyrkomötet må öfverensstämma i denna fråga
utan äfven derföre, att, efter min uppfattning, de af kyrkomötet
föreslagna förändringar i Kongl. Maj:ts för mötet framlagda för¬
törsta Kammarens Prof. 1819. N:o 9. o
N:o 9.
54
Onsdagen den 26 Februari, f. m.
Förordning- slag hafva ganska goda skäl för sig. Man kan alldeles icke, så-
vresteriiqa som ^ag-Utskottet, saga, att, derföre att församlingarne ieke få
tjänsters till-rä^ att. kalla fjerde profpredikant vid komministraturer och ka-
sättande. pellpredikantsbeställningar, detta skulle innebära, att man i fråga
(Forts.) om dessa tjenster anser församlingen vara till för prestens skull
och icke presten för församlingens skull. Det blir nemligen icke
något annat än en samverkan mellan församlingarne och de myn¬
digheter, hvilka enligt den föreslagna 9 § skola upprätta försla¬
gen efter alldeles samma grunder, som följas vid tillsättandet af
andra tjenster, hvarefter församlingen sedan får rätt att välja
mellan de på förslaget uppförda. Och detta innebär endast att
icke församlingens på helt och hållet subjektiva grunder bero¬
ende val eller, om jag så får kalla det, dess godtycke skall
blifva det bestämmande vid alla presterliga tjänsters tillsättande,
utan att vid de lägsta äfven myndigheterna skola få ett visst in¬
flytande vid tillsättandet. I afseende å den af Utskottet före¬
slagna förändringen af den i Kongl. Maj:ts förslag meddelade före¬
skriften att, derest församlingen kallar fjerde profpredikant, med
tj enstens tillsättande skall vidare förfaras, som om regal kyrko-
herdetjenst finnes stadgadt, kan jag icke instämma i den åsigt,
att_ rättigheten att kalla fjerde profpredikant dermed göres illu¬
sorisk; det .skall säkerligen komma att höra till undantagen, att,
om församlingen uttalat sitt synnerliga förtroende för en prest¬
man och, för att kunna uttala detta förtroende, afsäger sig ut-
nämningsrätten och lägger den i Kongl. Maj:ts hand, Kongl. Maj:t
skall afvika från församlingens uttalade önskan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande paragrafen dels ock afslag derå samt anta¬
gande af den motsvarande paragrafen i Kongl. Maj:ts förslag;
framstälde Herr Talmannen proposition på bifall till paragrafen,
hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera pro¬
position på afslag derå samt antagande af den motsvarande para¬
grafen i Kong!. Maj:ts förslag, då svaren utföllo med många ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Den vidare föredragningen uppsköts, och Kammaren åtskildes
kl. :y4 4 e. m.
In iidem
O, Brakel.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1879.