RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Första Kammaren. N:o27.
Onsdagen den 33 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 19 April ock proto¬
kollet för den 17 f. m. i samma månad.
Företogs val af en revisor vid innevarande års granskning
af Statsverkets samt Riksbankens och Riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning efter Rektorn Henrik Ragnar Törnebladh,
som detta uppdrag sig afsagt; och befans efter valförrättningens
slut dertill hafva blifvit utsedd:
Professoren H. L. Rydin med 75 röster.
Föredrogs å ny o och bifölls Lag-Utskottets den 16 och 17 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 23, i anledning af väckt
motion om stadgande af skyldighet för utländsk man att vid talans
anställande inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen
för kostnad och skada.
tu , Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Lag - Sammaniemh-
Utskottets den 16 och 17 i denna månad bordlagda utlåtande N:o ning af Kärn.-
24, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Ut- rarnes beslut
skottets utlåtande N:o 4, öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition ö^VRr pro1>'d~
med förslag till förordningar angående tillsättning af presterliga ompresteruL
tjenster samt angående förbrytelse af prest och om laga domstol tjensters till-
i sådana mål. sättning.
lista punkten.
Herr Sjöbring: Jag har låtit anteckna mig såsom reservant
mot detta betänkande och anhåller derför att i korthet få angifva
Första Kammarens Prot. 1879. N:o 27. 1
N:o 27.
Samman jemk¬
ning af Kam-
rarnes beslut
öfver förord-
ningsförslag
nmpresterliga
tjänsters till¬
sättning.
(Forts-.)
2 Onsdagen den 23 April.
de skäl, som föranledt mig att icke instämma med Utskottets
majoritet.
Jag vill då först hemställa till Herr Talmannen och Kamma¬
ren, om det må tillåtas mig att yttra mig icke blott öfver den
nu föredragna punkten utan öfver förslaget i sin helhet, och under
förutsättning att detta tillåtes mig får jag först och främst till¬
kännagifva, att jag lika litet som de öfriga reservanterne har kun¬
nat i detta Utskottets utlåtande se en sammanjemkning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut. Jag finner deri, som sagdt, ingen sam¬
manjemkning utan ett slags kompromissdom, enligt hvilken än
den ene och än den andre Kammarens mening kommit till heders;
och om jag derför redan af detta skäl icke kan godkänna betän¬
kandet, så kan jag ännu mindre göra det, då jag betraktar det
resultat, hvartill man genom denna så kallade sammanjemkning
har kommit, ty just i den punkt, som är den allra vigtigaste i
hela detta lagförslag, nemligen icke föredragna 27 §, som handlar
om rätt för konsistoriella församlingar att kalla fjerde profpredi¬
kant, har man gått så till våga, att man helt enkelt rekommen¬
derat Andra Kammarens mening till antagande med undanskjutande
af hvad Kongl. Maj:t, Kyrkomötet och Första Kammaren i detta
fall ansett vara lämpligt, och härigenom har en lagparagraf upp¬
kommit rörande tillsättningen af kyrkoherdar i konsistoriella gäll,
som, om den blefve antagen, enligt min öfvertygelse långt ifrån
att undanrödja de brister, som utan gensägelse vidlåda det för när¬
varande gällande befordringssättet, tvärtom skulle verka i hög
grad menligt för vår svenska kyrka. De skäl, hvarpå denna min
åsigt stöder sig, vill jag icke länge trötta Kammaren med att an¬
föra, ty de hafva under den långa tid, som dessa frågor så att
säga varit under allmän diskussion, så ofta blifvit upprepade, att
hvar och en nog torde känna dem. Ett enda af dessa skäl må
det dock tillåtas mig att med några få ord framhålla, nemligen
den ofta anmärkta oformlighet, som skulle uppkomma derigenom
att kallelse- och utnämningsrätt lades i samma händer. Jag kän¬
ner väl hvad som blifvit anfördt för att förringa eller undanrödja
denna anmärkning; man har nemligen dels påpekat den starka
majoritet, som erfordras för kallelse, och dels den olika rpstgrund,
som. skulle vara gällande vid kallelsen och vid valet. Visserligen
erkänner jag, att dessa bestämningar i vissa fall torde kunna ut¬
göra korrektiv, men jag vågar dock påstå, att i de flesta försam¬
lingar på landet, åtminstone i sådana, der icke valet enligt
nu gällande bestämmelser ligger i en eller några få personers
händer, den föreskrifna pluraliteten nog utan synnerlig svårighet
skulle åstadkommas och således val och utnämning komma att
ske ensamt af församlingarna, och häraf skulle åter enligt mm
öfvertygelse följden blifva den, att presterskapets yttre ställning,
dess utsigt på framtida befordran skulle blifva så osäker och oviss,
att detta icke kunde undgå att menligt inverka både på antalet
af dem, som sökte inträde i kyrkans tjenst och på deras duglighet
till sitt kall. Denna osäkerhet är redan ganska stor, större än
den borde vara och större än den är på någon annan tjenstemanna-
3
Onsdagen den 23 April.
bana. Genom antagande af detta lagförslag, genom att gifva för¬
samlingarna rätt att kalla fjerde profpredikant med den verkan,
som här är föreslagen, skulle denna osäkerhet i presterskapets
yttre ställning ytterligare förökas, ja, den framtida utkomsten
skulle i många fall komma att bero på rena tillfälligheter. För
min del kan jag icke föreställa mig annat än att detta skulle
blifva skadligt för vår svenska kyrka, efter som det otvifvelaktigt
blefve i högsta grad skadligt för presterskapet och dess duglig-
net. Vida bättre än att på detta sätt utvidga församlingarnas
valrätt är det derföre enligt min tanke att söka ställa så till, att
församlingarna allt mer och mer komma i tillfälle att välja på
duglige ^personer, som af vederbörande myndigheter blifvit upp¬
förda på förslag, och detta skulle åter bäst åstadkommas deri¬
genom, att den allmänna prestbildningen allt mera höjes. I detta
syfte^ har mycket gjorts under de sista årtiondena, och detta har
också burit god frukt; men jag vågar här upprepa en sanning,
hvarom jag_ äfven förut på detta rum haft tillfälle erinra; den
gäller för mig såsom ett axiom: vill man hafva en duglig embets¬
mannacorps, så fordras dertill två vilkor: det första är att man
lagar, att den blifvande embetsmannen får en så fullständig bild¬
ning som möjligt, och det andra icke mindre nödvändiga vilkoret
är det, att befordringsväsendet ordnas på det sätt, att hvar och
eu har utsigt att vinna en befordran, som motsvarar hans arbete,
hans nit och förtjenster. Man skall säkerligen medgifva, att detta
gäller på andra områden, i afseende på andra slags tjenster. Jag
vågar för min del påstå, att detsamma äfven bör gälla i afseende
på kyrkliga tjenster och befattningar, och att derför klokheten
forarar, att man så ställer befordringsväsendet inom kyrkan; rätt¬
visan fordrar det ock; ty äfven här gäller det ordet: arbetaren
är sin lön värd.
På dessa skäl får jag vördsamt anhålla om afslag å Utskot¬
tets förevarande betänkande.
Grefve Hamilton, Henning: I den mån man länge har in¬
sett behofvet af en förändring i kyrkolagen, särskildt i afseende
på de stadganden, som röra de presterliga befordringarne, är det
att beklaga, att de båda Kamrarne stannat i så olika beslut, att
de verkligen icke kunna sammanjemkas och sålunda det ifråga¬
varande ändamålet vid denna riksdag icke vinnas. Att åter Kam-
rarnes olika beslut i denna fråga verkligen icke kunna samman¬
jemkas, det syntes mig påtagligt, så snart jag hade fått kännedom
om det beslut Andra Kammaren fattat, och det har vunnit be¬
kräftelse genom det utlåtande, Lag-Utskottet här afgifvit, då jag
naturligen icke kan draga i tvifvel, att icke Utskottet efter bästa
förmåga sökt sammanjemka de skiljaktiga meningarna. Nu har
likväl, såsom den förste talaren påpekade, någon sammanjemkning
i ordets verkliga mening icke egt rum, utan Utskottet har blott
sökt att se till, huruvida icke den ene eller andre Kammaren
kunde vara benägen att i värsta fall antaga, hvad Medkammaren
beslutat. Nedan af formella skäl anser jag således Kammaren
N:o 27.
Sammanjemk-
ning af Kam-
rarnes teslut
öfver förord-
ningsförslag
om pr est erliga
tjensters till¬
sättande.
(Forts.)
M:o 27.
Sammanjemk-
ning af Kavi-
rarnes beslut
öfver förord¬
nings för slag
ompresterliga
tjensters till¬
sättning.
(Forts.)
4 Onsdagen den 23 April.
icke kunna bifalla Utskottets förslag, men jag tror att man der¬
till äfven bar ett annat skäl. Första Kammaren har bifallit Kongl.
Harts proposition, som stod i öfverensstämmelse med Kyrkomötets
beslut. Vi hafva sålunda en någorlunda fast grund, från hvilken
man kan utgå vid blifvande arbeten för samma ändamål. Ofyer-
gifver nu Kammaren denna ståndpunkt för att antaga ett förslag,
med hvilket uppenbarligen ingen är nöjd, ty Första Kammaren,
kan naturligen icke vara det, Andra kammaren icke heller, och
Kyrkomötet blir det allra minst, då frågan kommer att under¬
kastas dess pröfning, så äro vi ute på villande väg och hafva
egentligen icke någon ledning för det beslut, som i framtiden skall
f äftj ^
De första paragraferna, om hvilka här är fråga, anser jag
vara af mindre betydelse, ehuru den nu föredragna icke saknar
sin vigt, men den 27:de paragrafen anser jag i likhet med den
föregående talaren vara af väsentlig betydelse derför, att det i
sjelfva verket är eu orimlighet, att församlingarna skulle ba.de
kalla och utnämna. Det vore i sådant fall onödigt att besvära
vederbörande domkapitel med några förberedande åtgärder, utan
den, som sökte ett konsistorielt pastorat, behöfde då blott vända
sig till kyrkorådet i församlingen med anhållan att blifva af för-
samlingen kallad och utnämndj och domkapitlet skulle °da med
saken icke hafva något att göra, likasom det icke får något att
gorå dermed, enligt Utskottets sammanjemkningsförslag.
Då jag sålunda förutser, att såväl Första Kammaren som med
all säkerhet Kyrkomötet skulle förkasta ett förslag, sådant som
det i § 27 af Utskottet framstälda, så vore naturligen icke något
vunnet dermed, att man bifölle förslaget i den nu föredragna punk¬
ten. Jag hemställer derför, att Kammaren måtte afslå såväl den
nu föredragna som alla de öfriga punkterna af Utskottets förslag.
Herr Ribbing, Sigurd: I sak har jag i denna fråga haft
förmånen att yttra mig och framställa mina åsigter, då ärendet
förra gången var före inom ^Kammaren. Nu har jag begärt
ordet endast för att påminna den ärade Kammaren, att jag till
det betänkande, som nu föreligger, fogat en reservation af det
skäl, att enligt min öfvertygelse någon sammanjemknmg, såsom
grundlagen påbjuder, här icke blifvit gjord, hvarför jag ocksåju
detta formella skäl anser, att betänkandet icke kan föranleda till
bifall från Kammarens sida.
Herr von Uegerfelt: Da Utskottet enligt Riksdagsordnin¬
gen har skyldighet att, så vidt ske kan, sammanjemka de skilj¬
aktiga meningarna, har Utskottet två vägar att välja mellan, den
ena är, att föreslå endera af Kamrarne att instämma i den andras
beslut, och den andra, att föreslå något tredje, om hvilket båda
Kamrarne skulle förena sig. Att i föreliggande fall den senare
utvägen skulle vara omöjlig, torde finnas ostridigt och att det vid
sådant förhållande vore oformligt att välja den förra utvägen,
vågar jag för min de! bestrida; denna utväg star åtminstone i tull
5
N:o 27.
Onsdagen den 23 April.
öfverensstämmelse med den hittills gällande praxis i dylika fall, Sammanjemk-
och är i fråga om större lagförslag alldeles oundgänglig. Det nin3 afKam'
faller sig ock helt naturligt att såsom i förevarande fall, der [yl™*fltord-
Kamrarne i flera frågor fattat skiljaktiga beslut, sammanjemk- ningsförslag
ningen sker på det sätt, att den ena Kammaren gifven efter i ett,ompresterliga
den andra i ett annat afseende. Bestämdt påminner jag mig, att #«»?*«« till-
vid nya utsökningslagens antagande denna metod med fördel an- ^Fort?)’
vändes. Med begreppet af en sammanjemkning står väl för öfrigt °r S’
enligt vanligt språkbruk tillsammans, att meningarne å ömse sidor
skola jemkas, och om den ena Kammaren jemkar ett och den
andra ett annat, så egen dock en sammanjemkning rum. Det vore
mycket illa, om ett lagförslag, åt hvilket begge Kamrarne önska
framgång, skulle falla derför, att de icke finge full frihet att göra
den ändring i sina beslut, som erfordrades för att bringa dem i
öfverensstämmelse med Medkammarens. Detta hvad angår den
formella delen af frågan. Hvad åter sjelfva saken beträffar, så har
Utskottet framlagt det förslag, som’ enligt dess åsigt har den
största utsigten för sig att kunna blifva antaget af båda Kam¬
rarne, hvarvid Utskottet dervid icke förbisett svårigheten, att icke
säga osannolikheten af att sådant skulle kunna ske, men Utskottet
har emellertid gjort hvad det kunnat för att åstadkomma en
sammanjemkning, och jag får derför till den kraft och verkan det
hafva kan vördsamt yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Lindgren: Jag har begärt ordet endast för att an¬
mäla, att jag icke var närvarande i Utskottet, då denna fråga der
behandlades, ehuru detta icke blifvit antecknadt i betänkandet.
I det föreliggande förslaget har jag således ingen del och vill
derför hvarken försvara eller klandra detsamma.
Herr Carlson: I afseende å lagligheten af det förfarande,
Lag-Utskottet här iakttagit och dess förhållande till förutvarande
praxis, har Utskottets ordförande redan lemnat upplysning, och
han är otvifvelaktigt bäst i tillfälle att känna, hvilken praxis
som förut i detta hänseende blifvit följd. Här hafva tre skilj¬
aktigheter mellan Kamrarne förefunnits: om röstgrunden, om dom¬
kapitlens omröstningssätt, om kallande af fjerde profpredikant. I den
första frågan har Första Kammarens beslut antagits, i den andra
den Andra Kammarens. I afseende på kallandet af fjerde profpredi¬
kant har Första Kammaren uppstält två vilkor eller förenat det med
två bestämmelser, hvaraf den ena afsåg att pastoratet för den
gången skulle blifva regalt, den andra att äfven för komministrar
och kapellpredikanter en sådan kallelse icke skulle ega rum. I
afseende härå har Utskottet nu föreslagit, att den ena bestäm¬
melsen skulle af Första Kammaren eftergifvas och den andra af
Andra Kammaren. Det förekommer mig som om här icke förelåge
något, som formelt hindrade att Kammaren godkände betänkandet.
1 afseende å sjelfva saken och särskilt 27 §, som blifvit så
starkt klandrad, anhåller jag att få erinra om, huru detta förslag
framkommit. Det har uppkommit genom Riksdagens och Kyrko-
t;
Onsdagen den 23 April.
N:o 27.
Samnianjemh-
ning af Kärn-
rarnes beslut
öfver förord-
ningsförslag
ompreslerliga
tjenstersötill-
sättning.
(Forts.)
mötets begäran att församlingarne skulle få större rätt än nu, att
deltaga i utseendet af sina prester, och särskild! har Riksdagen be¬
gärt.' att denna rättighet att tillkalla fjerde profpredikant skulle
tilläggas äfven konsistoriel^ pastorat. Derefter har kyrkolags-
komitén framstält just detta förslag, hvithet nu anses så vådligt,
endast med den skillnad, att den fordrade tre fjerdedel pluralitet.
I denna komité suto likväl tre af rikets biskopar. Uppslaget
åter till den ändring, att det föreslagits hälften i stället för tre
fjerdedelar, har kommit från Konungens Högsta Domstol. Med
afseende ä denna Högsta Domstolens anmärkning var det som
Kongl. Maj:t för Kyrkomötet framlade just det förslag, som nu
här föreligger. Det är sålunda ingenting annat än Kongl. Maj:ts
proposition till Kyrkomötet och för min del kan jag icke inse
eller medgifva, att den innehåller någon fara för kyrkan. Svår-
ligen kan jag föreställa mig, att det förslag, som tillkommit på
framställning af Riksdag och Kyrkomöte, och som haft för sig
kyrkolagskomitén, Högsta Domstolen jemte de Konungens råd¬
gifvare som tillstyrkt propositionen, skulle kunna för kyrkan inne¬
bära de här förespeglade vådor.
Jag anhåller att få erinra derom, att valrätten till prestlägen-
heter i svenska kyrkan är urgammal; till och med under den tid
då katolska kyrkans myndighet tyngde hårdast öfver hela Europa,
var Sverige det land, som icke följde den åt henne antagna grund¬
sats, utan församlingarna här valde sjelfve sina präster, och man
vet icke, att det svenska presterskapet i följd deråt på något sätt
stod lägre än de öfriga tolkens. Denna valrätt bibehöll sig i
landet ända till dess att först enväldet och sedan ståndsförfatt-
ningen deri gjorde en rubbning, men i folkmedvetandet har den
ännu i dag en djup rot.
Om nu så mycket af denna valrätt skulle återgitvas åt för-
samlingarne, som är förenligt med här föreslagna inskränkningar,
så förefaller det mig icke vara annat än fullt rättvist. Jag ber
nemligen att få påminna om styrkan af de vilkor, som. här äro
uppstälda. Man talar ofta så som om här skulle vara fråga om
att gifva de konsistoriel^ församlingarne en oinskränkt rätt att
kalla sina prester, och att detta skulle hafva inflytande på prester-
skapets ställning i allmänhet. Men här är begärdt, att mer ån hälften
af alla de röstegande inom församlingen skola vara eniga om en viss
prest för att få honom till fjerde profpredikant. Nu ber jag att
få erinra om, huru sällan detta kan inträffa. Först får man be¬
sinna, huru många som af ålder och sjukdom äro hindrade, att
infinna sig, vidare de hinder som ligga, i utstånden och slutligen
det säkert ej obetydliga antal, som antingen är likgiltigt eller af
annan tanke. Om man frånräknar alla dessa och om man tillser,
huru det tillgår vid andra val och huruvida det kan vara vanligt
eller ens påräkneligt, att hälften af de röstegande skola infinna
sig, så torde det vara klart, att här föreligger en ganska stark
garanti mot missbruk.
Särskilt har blifvit sagdt, att de religiösa rörelserna härvid
skulle komma att spela en stor rol, men dertill må jag bemärka,
Onsdagen den 23 April.
7
>:o 27.
att äfven der dessa rörelser förekomma, bemäktiga de sig högst Sammanjemk-
sällan en hel församling. Härtill kommer, att förslagsgrunderna nm<> af
äro afsedda att blifva sådana, att man bör kunna förmoda, att förord -
endast sällan en önskan att frångå de föreslagna deraf kan upp- 'ningsförslag
stå, och rösträtten antyder, att denna önskan, ifall den lyckas ompresterKga
framträda, högst sällan kan gå i fullbordan. Man torde ock böra fjenfters ti!>-
erinra sig, att våra svenska församlingar icke hafva visat sig så S<rports)
omyndiga, att de skulle anses ovärdiga att uttala en sådan önskan. ;
Man har erfarenhet deraf med afseende å de regala pastoraten,
der det visat sig, att församlingarne oftast varit belåtna med för¬
slaget. Under ett af de tre sista åren har endast i sex församlingar
kallats en fjerde profpredikant, under ett annat i åtta, under ett
tredje i sju församlingar och efter hittills gällande lagar har
dock ett fåtal närvarande kunnat bestämma ett sådant beslut.
Högst sannolikt är att, om de bestämmelser, som här äro före¬
slagna, skulle blifva antagna, det ännu mera sällan skulle komma
i fråga. Deremot tror jag, att man verkligen kan säga, att för¬
samlingarne i de flesta fall gjort goda val; sådant synes bekräftas
deraf, att på senare tider biskoparne oftast instämt med försam¬
lingen.
Till en kallelse, sådan den här föreslagits, skulle fordras eu
stark och enhällig öfvertygelse hos församlingen. Då man nu
besinnar, hvad det vill säga, att en prest har sin församlings för¬
troende och att han kommer dit med dess goda vilja, så tror jag
att, då en sådan enighet egt rum, man kan hafva god utsigt, att
hans verksamhet blir till församlingens fromma.
Någon adeqvat jemförelse, med statens tjensteman kan just
på grund af detta personliga förhållande till församlingen här
icke uppdragas.
Jag tror icke heller, att man bör hafva så stort misstroende
till presterskapet, att de föreslagna stadgandena skulle rubba dess
ställning eller egenskaper; det synes mig, att man om Sveriges
prestei’skap icke har skäl att föreställa sig något sådant. Våra
prester komma otvifvelaktigt, hädanefter såsom hittills, att i första
rummet vinnlägga sig om, hvad det andans embete tillhör, i hvilket
de ingått; när detta sker, tror jag också, att församlingarna skola
erkänna det.
Det är visserligen sant, att presterskapets bildning på senare
tiden blifvit höjd, men det hindrar väl icke, att församlingarna
skola kunna visa särskildt förtroende för någon viss prestman.
Det kunde ju inträffa, att af de sökande det icke funnes någon,
som enligt församlingens uppfattning vore sådan, att de ville hafva
honom och, om de då icke kunde uppställa på förslag någon annan
än de sökande, då skulle församlingen ändock vara tvungen att
utvälja en prestman bland tre, till Indika den icke hade förtroende.
Den kallade skall för öfrigt, äfven han, pröfvas af Domkapitlet.
Här är således efter min tanke endast inlagd en säkerhet för
det fall, då församlingen icke finner sig belåten med förslaget,
men ingalunda något, som kommer att blifva allmänt eller inträffa
i de flesta fall, icke ens i många. Garantin är dertill alltför stark.
N:o 27.
8
Onsdagen den 23 April.
Sammanjemk- Skulle denna Kammare afslå sammanjemkningen och den
ning af Kärn- Andra Kammaren likaså, hvad blefve då följden? Jo, icke allenast
öfver’ mord-denna paragraf föll, utan att den droge med sig i fallet hela
Uningsfördag lagen och deribland då de bestämmelser, som enligt min uppfatt-
ompresteriiga ning äro af stor vigt, först och främst i afseende på förslags
tjensters till- upprättande, att dervid prestens hela förhållande och förra embets-
fFortsO utöfning bör tagas i betraktande, samt vidare den förbättring i
^ or 's' röstgrunden, som nu blifvit föreslagen. Man säger, att förslaget
faller i alla händelser på Kyrkomötets motstånd, men saken står
otvifvelaktigt i en mycket bättre ställning, om Riksdagen uttalar
sin öfvertygelse i denna vigtiga fråga. Kyrkomötet har sedan att
förfara efter hvad det anser rigtigt, men man vet då åtminstone
hvad Riksdagen vill. Eljest skulle detta lagstiftningsarbete, som
nu fortgått i 11 år och som utgått från ett allmänt och djupt
behof, falla till intet.
För Första Kammaren förefaller det mig såsom om det skulle
vara så mycket lättare att i denna sak besluta, som förslaget uti
den paragraf, som egentligen varit föremål för diskussion, öfverens-
stämmer med Kammarens en gång förut fattade beslut. Den 24
April 1877 beslöt Kammaren just att begära, att de konsistoriella
församlingarne skulle ega att kalla fjerde profpredikant med de
vilkor, som kunde finnas lämpliga, och jag tror, att man har svårt
att nu finna något skäl för att afvika från detta beslut. Anser
man, att det förefinnes någon brist i våra nuvarande presterliga
författningar — och jag har ofta hört anföras, att de äro både
många och stora — och hyser man någon värme för en förbätt¬
ring i detta hänseende, så bör man efter min tanke också erkänna
det vara af vigt, att Riksdagen här kommer till ett beslut.
Med afseende å alla dessa skäl, och särskildt emedan frågan
eljest åter förfaller i ett kaos, är det som jag för min del vågar
tillstyrka Kammaren att godkänna det sammanjemkningsförslag,
som här blifvit framstäldt.
Herr vice Talmannen: Villigt erkänner jag, att frågan om
det område, ett sammanjemkningsförslag kan omfatta, är ganska
tvistig och att man således i afseende derå kan vara af olika
meningar, men jag förstår icke rätt väl, huru det skulle kunna
vara möjligt att åstadkomma en sammanjemkning, då fråga är
om större och mera omfattande lagar, derest det icke skulle vara
tillåtligt att i ett eller annat fall hemställa, det den ena Kamma¬
ren måtte biträda den Andra Kammarens beslut, isynnerhet då
de olika Kamrarnes beslut ligga hvarandra så nära som här är
fallet. Lag-Utskottets ordförande har också erinrat, att så tillgått
många gånger förut, och ehuru jag nu icke kan åberopa något
bestämdt tillfälle, då detta skulle hafva skett, vill det dock synas
äfven mig alldeles säkert att det skett. Från formel synpunkt
hyser jag följaktligen icke någon betänklighet mot att biträda
Utskottets sammanjemkningsförslag.
Jag skall äfven tillåta mig att yttra några ord i sjelfva saken
och vill då med den frihet, föregående talare begagnat, tala om
Onsdagen den 23 April.
9
N:o 27.
alla nu föreliggande punkter och särskilt den 27 §. Först och Sammmjeml-
främst vill jag dervid erinra, att församlingens i konsistoriella gäll nin9 af Kam-
uti förslaget ifrågasatta rätt att kalla fjerde profpredikant i prin- g/ler’förord-
cip erkännes i fråga om kyrkoherdar af en sådan auktoritet som ningsförslag
kyrkolagskomitén. Den enda skilnaden i afseende härå mellanompresterliga
kyrkolagskomiténs betänkande och nu föreliggande förslag är atttienstfrs till~
för utöfningen af denna rätt komitén förutsatt eu majoritet, be- fFortsT
stående af % af hela antalet röstägande, under det att denna siffra
här blifvit nedsatt till hälften. Den nu fordrade majoriteten är
emellertid efter min åsigt — synnerligen med hänsyn till den
starka tillökning i antalet röstberättigade, som skulle betingas åt
förslagets 26 § — sådan, att den svårligen skall kunna uppnås
med mindre hos församlingen gjort sig gällande en synnerligen
bestämd önskan, att till kyrkoherde få en viss prestman. Då
detta ärende förekom i Kyrkomötet, omfattade jag i afseende å
stadgandena i 27 § just den åsigt, Lag-Utskottet nu framstält,
nemligen att vid val af komministrar skulle förblifva vid det
gamla, men att vid kyrkoherdeval församlingen skulle ega rätt
att kalla fjerde profpredikant, utan att förändring i ordningen för
kyrkoherdens tillsättning derför skulle ega rum. När ärendet
sedermera af Kyrkomötet afgjordes, på sätt vi alla känna, och
Kongl. Maj:t upptog detta Kyrkomötets beslut såsom sin proposi¬
tion, ansåg jag, på sätt jag äfven redan tillåtit mig att i Kam¬
maren uttala, den skedda förändringen icke i praktiskt afseende
vara så vigtig, att den kunde utgöra hinder för mig att under¬
stödja förslaget, hvilket i sin helhet enligt min tanke var ett stort
framsteg. Till denna åsigt leddes jag af antagandet, att det högst
sällan skulle inträffa, att Kongl. Maj:t, sedan en församling upp¬
offrat sin valrätt endast för att uttala sitt särskilda förtroende
till en viss prestman, skulle begagna den honom tillagda rätt att
med frångående af församlingens önskan utse annan kyrkoherde än
den af församlingen betecknade och af öfvertygelsen, att skilnaden
mellan de båda föreslagne var mera formel än reel, vid hvilket
förhållande man icke för denna skilnads skull borde undanskjuta
utsigten att vinna de betydande fördelar, lagen i sin helhet erbjöd.
Dessa fördelar äro: friare grunder vid bestämmandet af förslags¬
rum till pastorat, upphäfvande af klassindelningen och slutligen,
men icke de minsta, ojemförligt mycket rigtigare grunder i afse¬
ende å rösträtten än de nu rådande, hvilka från valet utesluta
ett mycket stort antal personer, som böra hafva rätt att deri del¬
taga, och särskildt beträffande innehafvare af industriella verk och
inrättningar innehålla så antiqverade föreskrifter, att de endast
med stor svårighet kunnat tillämpas.
För min del motser jag väl möjligheten af att Kyrkomötet
icke antager detta förslag, om det, sådant det nu föreligger, bäf¬
ver Riksdagens beslut och derefter till Kyrkomötet framkommer,
och jag är i sådant fall fullkomligt beredd att utan missnöje re¬
spektera Kyrkomötets åsigt; men min öfvertygelse är, att då, så¬
som här, flere auktoriteter skola samverka till en frågas lösning,
det är bäst, att hvar och en till en början uttalar sin mening och
Jf:o 27.
jo
Onsdagen den 23 April,
Sammanjemk-later den andre förkasta den, om kan så för godt finner. Skulle
ning af Korn-• fajj Kyrkomötet afslå förslaget, blifver det naturligtvis
Ifver*förord-att arbeta på någon annan lösning, men intill dess detta inträffar
ningefördag och i det skick frågan nu föreligger, tror jag mig icke om att
ompresterliga motverka det resultat, jag genom lagens antagande i sin kelhet
tjänsters ^"hoppas skola ernås, utan anhåller om bifall till Utskottets hem-
*(FortsO ställan i förevarande punkt.
Herr Carleson: Hvarje sammanjemkning mellan skiljaktiga
meningar förutsätter, att de icke hvila på alldeles oförenliga grunder,
enär i annat fall sammanjemkningen blir en logisk omöjlighet.
Jemför man de beslut, Lag-Utskottet med hvarandra sammanstält,
visar sig, att de i vissa hänseenden upphäfva hvarandra och såle¬
des äro i dessa delar oförenlige. Möjligheten af en sammanjemk¬
ning måste fördenskull bero derpå, att hvardera Kammarens be¬
slut i ämnet kan, fattadt i sin helhet, anses hvila på samma grund
som den andras. Nu har emellertid Första Kammaren beslutat
obetingadt bifall till Kongl. Haj:ts proposition, men Andra
Kammaren afslag å samma proposition och i stället ett nytt för¬
slag, hvilket förutsätter att Kongl. Maj:ts proposition blir jemväl
af Första Kammaren förkastad, eller, med andra ord, att det
Riksdagen åliggande svaret å den nådiga propositionen blir mot¬
satsen af hvad Kammaren beslutat. Utan att hafva afslagit den
Kongl. propositionen kan icke Första Kammaren hafva något
motförslag att med Andra Kammarens sammanjemka, och vid så¬
dant förhållande blir Lag-Utskottets sammanjemkningsförslag en
oberättigad hemställan till Första Kammaren att till afslag för¬
vandla sitt förut lernnade bifall till Kongl. Maj:ts proposition samt
att deraf taga sig anledning att besluta något annat.
Oformligt som detta efter min tanke är, synes det tillika vara
opraktiskt, enär, äfven om man af öfverensstämmelsen mellan sam-
manjemkningsförslaget och det förslag, Kongl. Haj:t framlade till
Kyrkomötet, kunde antaga såsom möjligt att Regeringen, med från¬
gående af sin till Riksdagen uttalade mening, vore benägen att
biträda det nya förslag, Riksdagen komme att aflåta, hade man
dock ingen anledning att förmoda, det Kyrkomötet, efter att för
sitt från Regeringens till Mötet öfverlemnade förslag skiljaktiga
beslut hafva vunnit Regeringens understöd, skulle frångå sin me¬
ning och omfatta Rikdagens. Då följaktligen efter min tanke
sammanjemkningsförslaget är både oformligt och, oberoende deraf,
olämpligt, tillstyrker äfven jag, att det förkastas.
Herr Olsson: I afseende å det formella i denna fråga synes
mig, att här föreligga tre skäl, som alla tala för att Lag-Utskot¬
tet handlat rätt, då det försökt en sammanjemkning eller, om
man så vill, framlagt ett nytt förslag. Det första af dessa skäl
bör väl vara det, att, om någon af Riksdagen tillsatt myndighet
må hafva reda på de lagliga formerna, måste det ju vara Lag¬
utskottet. Jag tror följaktligen, på sätt andra redan gifvit till¬
känna, att någon bättre myndighet icke kan erhållas, då fråga
Onsdagen den 23 April.
11
Jf:o 27.
är att bedöma, hvad lagligen och lämpligen kan framläggas för Sammanjemk-
Jtiksdagen. JDet andra skälet, som synes mig tala för att dettabetlv't
förslag verkligen bort framkomma, är att det, på sätt äfven förut öfver förord-
blifvit nämndt, icke innehåller något nytt. Det är samma förslag, 'ningtförsia
som af Kongl. Maj:t framlades för Kyrkomötet, ehuru Kyrkomötet ompresterfya
icke fann det behörigen tillgodose kyrkans intressen och derför tJcnsf^rs
förkastade det och, såsom vi veta, äfven samma förslag, som blif- *fp0rtsf)
vit af Andra Kammaren antaget. Dessa omständigheter torde
också tala för att i afseende å den formella sidan af saken man
icke här bör göra så stora anmärkningar; och för min del tror
jag, att, om man ser saken sådan den föreligger, man icke af for¬
mella skäl bör vara tvehågsen, huruvida ett sådant förslag bör
antagas, för så vidt man eljest anser det vara fördelaktigt. Det
tredje skälet slutligen synes mig vara, att, om Kammaren finner
förslaget lämpligt, denna omständighet i och för sig bör vara
fullt tillräcklig anledning att bifalla detsamma, utan afseende på
gjorda anmärkningar vid det formella af saken.
Egentligen var det dock icke härpå jag velat fästa Kamma¬
rens uppmärksamhet. Jag föreställer mig nemligen, att det for¬
mella här icke spelar hufvudrolen, utan förslagets innehåll, och
jag undrar, om man icke i den förste vjLrde talarens yttrande
finner just denna tanke uttalad. Han förklarade nemligen, att
fara för kyrkan skulle uppstå derigenom, att dess tjensteman, det
vill säga presterskap et, om förslaget blefve lag, skulle kunna
komma i svårt trångmål, ej blott i afseende på befordran utan
ock beträffande löneförmåner, och ansåg ensamt denna omstän¬
dighet böra hafva varit tillräcklig anledning för Utskottet att icke
framkomma med förslaget. Jag vill då fråga den värde talaren:
Visar erfarenheten något sådant? Och vi kunna tala om en erfa¬
renhet, ty frågan är icke ny, utan successiva reformer hafva så
småningom åt församlingen lemnat större rätt såväl i afseende
på kallandet af fjerde profpredikant och valet, som i andra hän¬
seenden. Kan man, på grund af hvad denna erfarenhet visar,
hysa farhåga för, att presterskapet skall komma att i afseende
på befordran och lönevilkor sitta emellan, om Utskottets förslag
antages? Måste man icke fastmer utgå från den rigtiga åsigt, att
församlingens lärare och församlingens intressen stå i det allra
innerligaste sammanhang med hvarandra? Måste man icke an¬
taga, att i samma mån församlingens lärare lida, vare sig i ena
eller andra afseendet, lider också församlingen sjelf? Den ärade
talaren framhöll, att arbetaren vore sin lön vård, och det är vis¬
serligen rigtigt; men jag tror, att just genom tillämpningen af
friare åsigter i afseende å både kallelse- och valrätt denna sats
först skulle komma till sin fulla rätt. I samma mån deremot man
försöker att inskränka församlingens intresssen i fråga om kallelse och
val till församlingens lärare, i samma mån torde denna sanning mer
eller mindre förbises. Mig synes att endast den lärare, som har
församlingens fulla förtroende, kan tillfredsställa de kraf, som för¬
samlingen bör och kan ställa på sin lärare; när åter af en eller
annan orsak, vare sig vid kallelsen eller valet eller utnämningen,
N:o 27. 12 Onsdagen den 23 April.
Sammanjemk- förekomma sådana förhållanden, som rubba församlingens förtro-
mng af Kärn- en(}e ^11 sine ifrare, då mota dessa svårigheter, som man vill
öfver förord-söka undkomma genom att åt en annan myndighet reservera en
ningsforslag rätt, som i sjelfva verket ingen annan än församlingen bör hafva.
ompresterliga Nu tar man sagt, att många exempel finnas på att församlingar-
tjensters till- ne missbrukat sin rätt. Jag vill icke bestrida det. Man har sagt,.
(Fort™)' att, om församlingarne sjelfve få välja, man icke vet, hvilka själa¬
sörjare de skola tillsätta, hvilka intriger och hvilka förhållanden
derigenom skola uppstå. Men huru vet man, att intriger och be¬
klagansvärda förhållanden skola uppstå? Derpå finnas exempel,
säger man. Men då frågar jag, finnas å andra sidan icke ännu
flera exempel på mindre goda resultat, der själasörjare blifvit af
myndigheterna tillsatta mot församlingarnes uttalade önskningar?
Jag tror derför ock, att de nämnda suppositionerna icke få anses
såsom giltiga skäl för ett beslut, allra helst som det berättiga¬
de i att förfäkta församlingens sak icke torde kunna af någon
förnekas.
Man invänder, att det ifrågasatta förslaget icke skall blifva
af Kyrkomötet antaget. Det må så vara; men jag kan icke för¬
stå, hvarför, om Riksdagen har samma åsigt som den förut
haft, som Kongl. Makt ursprungligen hyllat och som äfven i det
närmaste delats af Högsta Domstolen, hvarför — säger jag —
Riksdagen icke också kan uttala denna sin åsigt och fatta sitt beslut
i öfverensstämmelse dermed. Skulle kyrkomötet sedan finna detta
beslut “vådligt för kyrkan", såsom man säger, — ehuru för mig ära
kyrka och församling identiska — går det ju an, att Kyrkomötet
deremot framställer sina skäl, hvarefter Riksdagen åter må taga
i öfvervägande hvad som är bäst. Med all respekt för Kyrkomö¬
tet och de åsigter, som der hafva gjort sig gällande, kan jag icke
annat än finna det anmärkningsvärdt, att Kongl. Maj:t, efter att
till Kyrkomötet hafva framlagt ett af Mötet jemväl behandladt
förslag, till Riksdagen aflåtit ett annat, hvilket ganska väsentligt
afviker från det förra. Såsom frågan nu står, har jag icke kunnat
underlåta att uttala dessa mina åsigter och yrka bifall till Lag-
Utskottets hemställan.
Grefve Mörner, Oscar: I afseende på det formella i denna
fråga är så mycket redan sagdt, att det torde vara öfverflödigt
att yttra något vidare. Så mycket må jag dock anmärka, att
det icke torde kunna bestridas, att, om Kamrarne stanna i olika
beslut och sammanjemkning är möjlig, det äfven åligger Utskottet
att söka åstadkomma sådan sammanjemkning. Och icke lär en
sammanjemkning bestå i att ändra om alla meningar, utan i att
ur dessa framleta, hvad som kan vara antagligt och med hvart-
annat förenligt, för att på så sätt verkligen få en jemkning mellan
Kamrarnes beslut.
I öfrigt får jag säga, att jag med ledsnad funnit, att diskus¬
sionen tagit en rigtning, som jag helst sett, att den vid nu före¬
dragna punkt icke fått. Naturligtvis är det af vigt, då fråga är
om ett större lagförslag, att detsamma i alla delar blir klargjordt,
Onsdagen den 23 April. 13 N;o 27.
-att, om också icke alla punkter kunna godkännas, så blifver förhål- Sammanjemk-
landet med så många som möjligt. Sådant tjenar nemligen till nin3 af Kam~
ledning vid framtida förslag, hvaremot, om ett framlagdt ‘förslag
allenast afslås i klump, man icke i någon del deraf vet Riksda- Zingslördag
gens eller, vid skiljaktiga meningar, åtminstone hvarje Ramma- ompresterliga
res mening. I afseende å den paragraf, hvarom nu är fråga, den fJen.s.ters m~
ll:te, kan väl sägas, att det är af mindre vigt, om den antages
eller förkastas, under förutsättning att lagen i öfrigt icke af Riks-
dagen godkännes; ty utan all fråga hafva dock äfven stad-
gandena i denna 11 § föranledt mycken meningsstridighet såväl
vid Kyrkomötet som vid Riksdagen och att få åtminstone dem af
Riksdagen afgjordt och utredde, synes mig vara af mycken vigt
och icke att förbises. Granskar man nu denna paragraf, finner
man — och det lär väl icke af någon kunna bestridas, icke ens
af den strängaste formalist — att Utskottet der verkligen sökt att
åstadkomma en jemkning mellan Kamrarnes stridiga beslut, i det
Utskottet plockat litet från hvardera Kammaren och derigenom
fatt ett helt, som synes mig ganska antagligt. Att nu inlåta mig
på debatt om 26 och 27 §§ har jag ingalunda för afsigt, utan
inskränker mig till att tala om den paragraf, hvarom egentligen
fråga är. Som jag, på sätt jag redan nämnt, funnit Kamrarnes
skiljaktiga beslut i denna paragraf på ett lyckligt sätt samman-
jemkade, och då jag icke tror, att Kyrkomötet i sjelfva verket
har något mot den, sådan den nu är affattad, vågar jag påyrka,
att, oafsedt hvad beslut Kammaren må komma att fatta i afseende
på följande punkter af förslaget, Kammaren behagade bifalla, hvad
Utskottet här föreslagit, för att derigenom åtminstone på ett ställe
taga ett steg framåt för åstadkommande af en lämplig lagstiftning
uti ifrågavarande hänseende. Jag ber dervid att få påpeka, hvad
egentligen icke borde behöfva påpekas, att, om också denna punkt
bifalles, Kammaren är lika oförhindrad att afslå efterföljande
punkter, hvarom nu egentligen talats, men som icke höra hit.
Jag anhåller således om bifall till den punkt, som nu är före¬
dragen och skulle utgöra föremål för diskussionen.
Grefve Hamilton: Jag kan icke neka, att den siste talaren
har rätt deri, att öfverläggningen sträckt sig något längre än till
den föredragna punkten; jag skulle således kunna uppskjuta, hvad
jag nu har att säga, till dess den 27 § blifvit föredragen, men då
diskussionen hufvudsakligen omfattat denna och möjligen ett upp¬
skof, till dess den blir föredragen, skulle gifva anledning till ny
diskussion, som eljest kunde blifva öfverflödig, om vi begagna
detta tillfälle att uttala våra åsigter, ber jag få yttra ännu
några ord.
Jag förstår ganska väl, att man, äfven i fråga om kyrklig
lagstiftning, kan vara af olika meningar, och att man kan vara
benägen att så långt som möjligt utsträcka församlingens infly¬
tande vid tillsättande af själasörjare, men det finnes eu gräns,
vid hvilken jag tror att hvar och en, som närmare öfverväger sa¬
ken, måste stanna, och det är, om ett förslag uppenbarligen kan
14
N:o 27,
Onsdagen den 23 April.
Sammanjemk- vara i och för sig skadligt för kyrkans bestånd. Det finnes mig
ning af Kam- veterligen icke något land med en statskyrka, der man öfverlem-
rynes beslut de presterliga tjensternas tillsättande uteslutande åt försam-
ninasförslag lingen, utan att de kyrkliga myndigheterna derpå hafva något in-
vmjpre it erliga flytande. Detta skulle likväl blifva förhållandet, i händelse Dag-
tjenstfri till- Utskottets förslag antoges, så vidt nemligen de konsistoriel^ pasto-
sattmng. ra^en angår, Jag har redan nämnt, att det icke skulle åt.dom-
°r 8 kapitlen öfverlemnas något inflytande på dessa presters tillsät¬
tande annat än det, som kunde uppkomma genom fråga om kom¬
petensbetyg för den, som ville vända sig till församlingen för att
erhålla dess kallelse och röst. I öfrigt skulle samma myndighet
både kalla och nämna och följaktligen vara den, som obegränsadt
hade tillsättningsrätt. Om man också dervid alldeles förbiser,
hvad- som kan vara menligt för kyrkan i afseende på den ställ¬
ning, hvaruti presterskapet kommer — oberoende af deras lönein¬
komster, på hvilka jag icke tänker — finnes likväl för kyrkan en
fara, som icke här blifvit beaktad. Om alla de, som icke bekänna
den luterska läran, skiljde sig från församlingen, och utträdde ur
kyrkan, hade man åtminstone den garanti bevarad, att de, som
kallade och valde, voro den luterska lärans bekännare. Men nu
veta vi, att just bekännarne af den från vår afvikande lära, som
inom vårt land vunnit det största antalet anhängare, hafva funnit
med sin fördel i flera hänseenden öfverensstämmande att skenbart
qvarstå såsom kyrkans medlemmar, ehuru de med afseende både
å sin bekännelse och sina kyrkliga bruk, sakramentens förvaltande
o. s. v, skilja sig helt och hållet från den luterska kyrkan. Nu
finnes naturligtvis icke något hinder för, att förr eller senare plu-
raliteten inom någon af våra församlingar tillhör denna_ bekän¬
nelse i sitt hjerta, ehuru den icke offentligen utträdt ur kyrkan.
Hvad blir då deras intresse vid valet? Jo, naturligtvis att. kalla
och välja den prest inom luterska kyrkan, som de äro förvissade
om skall lemna dem mest ostörda i deras kyrkliga bruk och minst
söka att inverka på dem med afseende å den lära, han är skyldig
predika. Då tillståndet är sådant i landet,. tror jag också det
vore oklokt och icke möjligt för den, som nitälskar för kyrkans
upprätthållande, att ingå på det förslag, Lag-Utskottet här fram-
stält och hvilket jag är förvissad, att Kyrkomötet, med afseende
på sin pligt att bevaka kyrkans verkliga intresse, icke kan bifalla.
Då så är, och då Första Kammaren redan uttalat en mening öf¬
verensstämmande med Kongl. Maj:ts nådiga proposition, kan jag
icke se något skäl, hvarför vi nu skulle frångå den, derför att
Andra Kammaren, och möjligen några ledamöter här i Kamma¬
ren, hysa en motsatt åsigt. Jag kan derföre icke bifalla Utskot¬
tets förslag uti 27 paragrafen, och, ehuru jag erkänner att den
förevarande är af mindre vigt, anser jag under sådana förhållan¬
den och då man i allt fall icke kan hoppas att få en lagstiftning
bygd på de af Utskottet föreslagna grunder, röstar jag för min
del för afslag äfven på öfriga punkter.
Herr Samzelius: I formelt hänseende bar blifvit erinradt,
N:o 27.
Onsdagen den 23 April.
att Lag-Utskottet icke åstadkommit någon verklig sammanjemk- Sammanjemk-
ning utan allenast en kompromiss. För mig är det dock ofattligt, nin9 af Ka™'
huru man skulle kunna åstadkomma en sammanjemkning i sak, 0%”™förord¬
na två meningar stå ^ diametralt motsatta hvarandra. Der måste ning snörslag'
val den ene gifva efter i en sak och den andre i en annan. Så, ompresterliga
har ock här skett, och en verklig sammanjemkning bär derigenom, tjänsters till-
enligt min tanke, egt rum i afseende å kardinalparagrafen eller (Fort")'
den 27. Jag tillåter mig att yttra några ord derom, eftersom
diskussionen omfattat saken i dess helhet. Der har Andra Kam¬
maren gjort anspråk på att få kalla fjerde profpredikant äfven
till komministers- och kapellpredikantsbefattningar, men sedermera
har man frånträdt detta yrkande. Således är der en eftergift
lemnad, och den går i den rigtningen, att, om båda Kamr&rne
besluta bifalla detta, det skulle kunna bidraga till att Kyrkomö¬
tet icke skulle finna förslaget, så oantagligt. Jag har både vid
Kyrkomötet och här under diskussionen hört framhållas, att det
vore af högsta behof påkalladt, att man icke hade sådana befor¬
dringslagar, att det mindre begåfvade presterskapet, som dock
hade mycket aktningsvärda_ egenskaper, icke skulle sakna sitt
brödstycke. För detta är ju sörjdt genom förslaget, såsom det
nu är framstäldt, ty konsistorierna blifva efter denna lag i till¬
fälle att förse äldre, aktningsvärde, ehuru mindre begåfvade, men
väl förtjente prestman med ett brödstycke.
Det är anmärkt såsom något särdeles motbjudande att an¬
taga ett förslag, som icke skulle kunna fullt tillfredsställa hvar¬
ken Första Kammaren, Andra Kammaren, Kyrkomötet eller kanske
ens Kongl. Maj:t. Men vid en sammanjemkning synes det mig
vara en förtjenst att hafva uppgjort ett förslag så, att det icke
uteslutande håller på den ena eller andra åsigten, utan söker jemka
mellan dem båda, och jag kan icke föreställa mig, att antagande
af-detta förslag skulle medföra den våda för kyrkan, som föregå¬
ende talare antydt. Yore så händelsen, skulle jag icke vilja bi¬
draga dertill. Men om förtroendet för en prestman är så stort,
att halfva antalet af de röstberättigade — icke enligt den nuva¬
rande lagen, utan efter den lag, som här föreslås -— vilja hafva
honom, om en prest har sådana sympatier inom församlingen, att
öfver halfva antalet förenar sig om att kalla honom, synes han
mig böra vara den, som i första rummet bör få förtroendet att
vara församlingens själasörjare; ty om man mot deras vilja, som
önska erhålla honom, påtvingar dem en annan, finner denne icke
någon tacksam jordmån att så i, ty detta beror icke uteslutande
på presens stora förmåga, utan på förtroendet till honom inom
församlingen och på den kärlek, hvarmed han omfattas. På denna
kärlek och detta förtroende beror framgången af hela hans verk¬
samhet, och dessa känslor kunna icke hos församlingen vinnas ge¬
nom att man påtrugar densamma ett presterskap, som den icke
vill hafva.
Man har ock sagt, att det gifves vissa strömningar i vissa
församlingar, och att det då kunde vara fara,om pluraliteten egde
kalla prest. Jag tror dock icke på vådan af, att dessa ström-
N:o 27.
16
Onsdagen den 23 April.
Sammanjemlt- ningar skulle föranleda församlingen att förena sig om en prest
ning af Korn-4sjgter { samma rigtning. Församlingen skulle ju icke hafva
efter*fe™*!-rätt att kalla hvilken den ville, utan den måste ju kalla någon,
ningsförslag som bekänner den svenska kyrkans trosnorm och åtminstone icke
ompresterligalärer något, som strider deremot. Att han äfven bör hafva kun-
tjmsters till-skaT)er är mfvet., tv ingen får kallas, som icke undergått behörig
sättning. 1 ° ^
(Forts) examen.
I den ställning frågan nu bär, och då ett afslag å Lag-
Utskottets förevarande förslag skulle försvåra frågans lösning och
framskjuta den till en aflägsen framtid, samt då det förslag,, som
föreligger, i många hänseenden, efter hvad flere medgifvit, inne¬
bär en verklig förbättring, synes mig, att Kammaren borde väl
betänka sig, innan den gifver ett bleklagdt nej på Utskottets efter
många svårigheter tillkomna förslag, innefattande ett allvarligt
bemödande att få frågan löst vid innevarande riksdag.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöbring: Mot mitt föregående yttrande har gjorts
flera anmärkningar. Jag anhåller att med några ord få be¬
svara dem.
Eu högt ärad talare påminde om, hurusom det nu föreslagna
befordringssättet hade anor ända från forntiden, i det nemligen
församlingarna ända in i katolska tiden haft rätt att sjelfva
kalla sina prester. Detta kan för ett historiskt sinne, vara af stor
vigt och betydelse, men utan tvifvel vore det ändå vigtigare och
bättre, om man kunde visa, att detta befordringssätt varit till
gagn och uppbyggelse för de svenska församlingarna,. Jag tror,
att man icke kan det. Det var nog icke för ro skull som befor¬
dringslagarna blefvo ändrade. Yäl är vår svenska kyrkas historia
icke skrifven, i hvad den specielt angår befordringssättet i äldre
tider, men Danmark och Norge, hvilka hade samma befordrings¬
sätt. ega en historia derom, som kan vara till ledning vid denna
frågas bedömande, och spridda underrättelser rörande vårt eget
land, som från den tiden kommit till oss, visa, att förhållandena
här vore desamma som der, eller att under denna tid, oaktadt
det hette, att biskopen skulle hafva makt att pröfva och gilla
eller ogilla den, som föreslogs af församlingen, och, oaktadt bi¬
skopen skulle ega en sådan makt, det likväl inrotade sig ett slags
simoni bestående deruti, att man gjorde öfverenskommelse^ om
löneförmånerna, och dervid gick tillväga på det. skamligaste sätt.
Vidare uppkom just under denna tid det oskicket, hvarigenom
presterliga befattningar kommo att gå i arf, vanligast på qvinno¬
sida^ det så kallade konservationsväsendet leder från denna tid
sina anor och blef så mäktigt, att måmgen gång en giftassjuk
enka förmådde genomdrifva sin vilja biskop och kyrkostyrelse
till trots, och det oaktadt dessa anlitade den verldsliga makten
om hjelp. Jag tror således icke, att det är skäl att vid
sökande af argument för här föreslagna befordringssätt vända sig
till förflutna tider. Tillsättningssättet var detsamma i Danmark
Onsdagen den 23 April.
17
N:o 27.
och Norge som i Sverige och förändrades äfven der, bevisligen Sammanjemk-
af det, skäl att det befunnits olämpligt och skadligt. Zwr be^li.
Man har ock anfört exemplet af de regala pastoraten och ^-^er få rörd -
menat sig härifrån kunna hemta talande skäl för antagligheten nings/snlag
af detta så kallade sammanjemkningsförslag. Det händer ickeompresterlfya
alltid utan tvärtom högst sällan, säger man, att de regala pasto- tjänsters till-
raten begagna sin rätt att kalla fjerde profpredikant. Men jag (j-ortsl)
ber få anmärka den stora olikhet, som här skulle uppstå. De
regala pastoratens kallelserätt korrigeras af Kongl. Maj:t, och
detta måste hafva en hämmande inverkan på lusten att kalla
hvem som helst till den lediga prestsysslan. De ega dock endast
rätt att föreslå, här skulle de få rätt att genom val sjelfva nämna.
Jag vågade, när jag sist hade ordet, påstå, att en befordrings¬
lag, sådan som denna nu föreslagna, skulle hafva ett menligt
inflytande på kyrkan, derigenom att presterskapet genom den¬
samma komme i en svår yttre ställning. Man har häremot hän¬
visat på ställningen för närvarande och påpekat, att denna blifvit
allt bättre, ehuru församlingarnas rätt blifvit mer och mer ut¬
vidgad. Hurudan är då ställningen för närvarande? Yi veta,
att åtminstone i tre stift råder stor prestbrist. I de öfriga är
tillgången på prester mycket knapp. Orsakerna härtill kunna
vara många, men en orsak är utan tvifvel den, som ligger i den
osäkra framtida ställningen. För icke många årtionden sedan
irtgjordes ungefär halfva antalet prester af sådane, hvilkas fäder
voro prester. Nu mera är det sällsynt, att prestsöner välja den
presterliga banan, och ännu mera sällsynt är det, att någon af
de bättre lottade samhällsklasserna låter sin son beträda denna
bana. Hvaraf kan detta komma sig? Kan det månne komma
deraf, att den religiösa atmosferen är tunnare i de högre sam¬
hällslagren? Jag tror det icke. Icke heller kan det komma deraf,
att presteståndet i allmänhet skulle vara ett föraktadt stånd, eller
deraf att, om någon vunnit anställning såsom pastor, han skulle
hafva det sämre än andra tjensteman. Nej, det kommer väl icke
helt och hållet, men säkerligen till icke ringa del deraf, att fram¬
tiden på denna bana är ovissa re än på någon annan. För icke
länge sedan utgjordes ungefär andra hälften af antalet prester af
bondesöner. Bondens son skickades till skolan för att studera
till prest, och lyckades detta honom, så var allt godt och väl.
Lyckades det icke, blef han något annat, t. ex. civil tjensteman,
ansågs målet nästan vara förfeladt. Ja, ännu utgöres största an¬
talet af dem, som ordineras till prester, af mindre jordbrukares
och arbetares söner, men den förmögnare bondens och possessio¬
natens son letar sig nu mera gerna in på andra vägar, och för-
äldrarne äro dermed fullt nöjda. Kan man verkligen tro, att
ställningen skulle blifva en annan och bättre i nämnda hänseende
genom den förändring i befordririgssättet, som här föreslagits?
Men mot hvad jag sagt synes ju en svår anmärkning kunua
göras, och den har också blifvit gjord: valet till det presterliga
kallet bör icke ske med fästadt afseende på timliga förmåner;
något helt annat måste vara bestämmande vid beslutet att inträda
Första Kammarens Prof. 1879. N:o 27. 2
N:o 27.
18
Onsdagen den 23 April.
Sammanjemk-i det andliga ståndet, nemligen längtan att få verka för Gfuds
beslutes framgång på jorden; hänförelse för det höga uppdrag, som
öfver*form-d- embetet har sig ombetrodt. da, men icke kan man tro likväl och
ningsförslag föreställa sig, att rätt många ynglingar besluta sig att börja för-
om pres farlig a beredelserna till inträde i det andliga ståndet, uteslutande ledde
Tdttniu lU'^ denna inre kallelse, af allenast rent andliga motiv; och om
(Forte!) stundom ynglingen är benägen härtill, så står han vanligen icke
ensam; han har vänner, föräldrar, välgörare, och man kan väl
icke tro, att deras råd alltid blifva utan inverkan på honom. På
annat sätt kan jag åtminstone icke förklara, att så få af de högre
ståndens söner ingå i kyrkans tjenst. Man får derföre icke bär
betrakta saken allt för ideell Bäst är utan tvifvel att uti kyrkans
ämnessvenner se endast vanliga menniskor och lagstifta för van¬
liga menniskor. 1 annat fall fruktar jag, att en stor de! af Sve¬
rige kommer att blifva prestlös.
Jag vågade antyda, då jag sist hade ordet, att ett sådant
befordringssätt, som det här föreslagna, skulle menligt inverka
på presternas duglighet för sitt kall. Häremot har hänvisats på
de upphöjda egenskaper, som i allmänhet pryda vår tids prester¬
skap, och som skulle vara en borgen för, att denna förändring i
befordringssättet icke kunde blifva till skada i nämnda hänseende.
Jag har ingalunda velat uttala något klander mot kyrkans tjenare
i våra dagar. Men må man besinna, hvad det kan betyda, att en
ung prestmans hela framtid i väsentlig mån beror af, huru han
kan lyckas att göra_ sig omtyckt, der han tillfälligtvis har fått
sin verksamhet. Häri ligger obestridligen för honom stora frestel¬
ser till menniskofruktan, till medveten eller omedveten äflan efter
menniskogunst; desto större och svårare, ju mörkare framtids-
utsigterua i öfrigt te sig. Jag vågar påstå, att dessa frestelser
kunna blifva så svåra, att det fordras stor kristlig karaktersstyrka
och en stor andlig frimodighet för att icke gifva vika för desamma.
Men viker någon för dem, är detta just det säkraste medlet för
honom att förstöra sin presterliga duglighet.
Det har af mer än en talare framhållits, huru vigtigt det är,
att församlingen får välja den, till hvilken hon har förtroende.
Förtroendet är, heter det, ett nödvändigt vilkor för framgången
af själasörjarens verksamhet. Här är fråga om ett personligt för¬
hållande, för hvilket det presterliga förtroendet måste ligga till
grund. Ja väl, men om man likväl så accentuerar förtroendets
vigt och betydelse i detta hänseende, som man här gjort, vågar
jag påstå, att man gör sig skyldig till en icke ringa grad af en¬
sidighet. Först och främst vill jag erinra om, att vår redliga,
trofasta allmoge är allt för snar att fatta förtroende, i synnerhet
då det gäller lärare. Den kan icke känna många af presterna i
stiftet, icke veta hvilken som företrädesvis kan vara berättigad
att blifva ihågkommen med befordran och företrädesvis förtjena
det, men den känner eller tror sig känna någon prest på platsen
eller i dess närmaste granskap och är, såsom jag nämnde, ofta
för snart färdig med sitt förtroende, hvilket derför icke alltid
hvilar på tillräcklig grund, och, i synnerhet under tider af andlig
Onsdagen den 23 April.
19
N:o 27.
jäsning och oro, icke på rätt grund. Dessutom, är det verkligen Sammanjemka
i innersta grunden förtroende och tillit, som gör en menniska besh't
skicklig att i någon mån vara för sina medmenniskor, hvad ordet l/ler*förord-
själasörjare betecknar? Ingalunda! Den pastorala dugligheten ningsförsiag
beror derpå, att presten kommer såsom bärare af Herrans ord och ompresterliga
förstår att rätt bruka det; att kyrkoherden representerar honom,tjenstm titt¬
som sjelf ville vara alla själars herde, häri ligger hans kraft och (Forts)’
hans duglighet. År han icke så rustad, gagnar det honom föga,
om han än af den nya församlingen mottages med det innerligaste
förtroende. Han skall dock snart befinnas vara en legd herde, en
onyttig tjenare. Men har han denna duglighet, så kan det väl
hända honom, att han till en början ser sig mottagen med köld
och ovilja, och detta kan nog lägga hinder i vägen för hans verk¬
samhet i början, men snart skall dock denna köld försvinna, och
församlingen vända sig till honom med förtroende. Huru ofta har
man icke sett exempel på beggedera? Huru mycket förtroende
har icke spilts på ovärdiga lärare, och huru mången värdig kyr¬
kans tjenare har ej förstått att tillvinna sig förtroende inom kort,
äfven der han först mottagits med slutna hjertan? Efter min öfver¬
tygelse är det derför i högsta grad missledande, när man så be¬
tonar angelägenheten deraf, att församlingen hyser förtroende för
den, som väljes, att detta förtroende sättes såsom snart sagdt
enda befordringsgrunden,
Jag skulle ännu kunna hafva mycket att tillägga, men jag
slutar här och förnyar mitt gjorda yrkande om afslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten, dels ock afslag derå, framstälde Herr
Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid sva¬
rades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition
på afslag derå, då svaren likaledes utföllo med många så väl ja
som nej; och förklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller lista
N:o 24, röstar
Den, det ej vill, röstar
punkten i Lag-Utskottets utlåtande
Ja;
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—51.
Nej—65.
H:o 27.
20
Onsdagen den 23 April.
Sammmjemk- 2:dra punkten,
ning af Kärn-
Ifver8förord- Grefve Mörn er, Oscar: Jag vet mycket väl, att genom den
ning »förslag votering, som nu egt rum, detta förslags öde är afgjordt och att
nmpresteriiga det således icke gagnar att hålla några långa tal. Jag vill icke
tjeimters heller besvära Kammaren dermed, men då jag hyser den lifliga
Ä(Fort«0 öfvertygelsen, att Första Kammaren genom det beslut, den nu
fattat, bär fattat ett beklagligt beslut, hvilket icke kan annat än
menligt inverka på utvecklingen af landets förhållanden i fråga
om de presterliga angelägenheterna, har jag ansett mig böra för¬
klara detta och såga, att jag vill yrka bifall till denna paragraf,
det må vinna bifall eller icke, ty en så liten jemkning, som här
är föreslagen, borde verkligen icke möta något motstånd; och jag
vill icke heller hafva på mitt samvete att hafva med min röst
föranledt förkastandet af 27 §. Vid kyrkomötet uttalades, in¬
galunda någon enhällig åsigt emot förslaget. Detta kan jag för¬
säkra herrarne, ty jag var sjelf ledamot af kyrkomötet; deremot hörde
jag der dem, som sade att förslaget att konsistoriella pastorat, i
händelse af fjerde profpredikants kallande, skulle besättas af Kongl.
Maj:t, icke hade utsigt att vinna bifall af Riksdagen.
Nu vinner man icke ens det målet, att Riksdagen lemnar rege¬
ringen någon kännedom om sin åsigt. Hvad som är gjordt, är
emellertid gjordt. För min de! har jag fritagit mig från ansva¬
righeten derför, men finner mig icke dess mindre nu slutligen böra
yrka bifall till den föreliggande punkten.
Grefve Hamilton, Henning: På grund af de skäl, jag an¬
fört i mitt första yttrande, anhåller jag, att Kammaren ville afstå
äfven denna punkt, och jag tror att man derigenom gifvit rege¬
ringen tillräcklig anledning att veta Riksdagens mening, så vidt
det nemligen beror på Första Kammaren, nemligen att Kammaren
godkänt det förslag, som en gång blifvit af Kongl. Maj:t framstäldt.
_ Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes först pro¬
position på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, och sedermera proposition på afslag derå, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva vai’it öfvervägande.
3:dje 'punkten.
Lades till handlingarne.
4:de punkten.
Friherre Hamilton: Jag får vördsamt yrka bifall till den
nu föredragna punkten.
Grefve Hamilton, Henning: Jag får vördsamt anhålla om
afslag å den nu föredragna punkten.
Onsdagen den 23 April.
21
5f:o 2?j
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes först
proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, och sedermera proposition på afslag derå, då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; Och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
öde punkten.
Bifölls.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 16 och 17 i denna månad Lag/örhU-
bordlagda utlåtande N:o 25, i anledning af ifrågasatt lagförklaring rlnf .anf' ST
beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgifvande bankers d\ankbolags ”
förbindelser, som må åligga de solidariske, bolagsmännen. dclegares an-
svårighet.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Gfeer: Jag-
anser mig böra meddela Kammaren en upplysning, som möjligen
kan förtjena att tagas i betraktande vid öfverläggningen till det
beslut, som Kammaren går att fatta i anledning af Utskottets nu
gjorda framställning. Såsom bekant är, tillsattes i anledning af
Riksdagens begäran af Kongl. Maj:t under sistlidna års sommar¬
en komité för att uppgöra förslag till stadga, som afsåg att kunna
lemna säkerhet i jernvägar. Detta komiténs förslag har föranledt
en Kongl. proposition, som för närvarande beror på Riksdagens
handläggning. I början af innevarande år inkom nämnda komité
med en framställning till Kongl. Maj:t, i hvilken komitén begärde
en utsträckning af komiténs uppdrag- till utarbetande jemväl af
förslag till stadgande beträffande vissa delar af konkursförfaran¬
det i fråga om jernväg, i hvilken säkerhet blifvit lemnad, emedan
komitén ansåg, att frågan om inteckning i jernväg icke kunde på
ett fullt tillfredsställande sätt lösas, utan att särskilda föreskrif¬
ter i detta hänseende också lemnades. Sedan denna framställ¬
ning från komitén blifvit inför Kongl. Maj:t af mig föredragen
och af Kongl. Maj:t bifallen, fästade jag Kongl. Maj:ts uppmärk¬
samhet derpå, att enahanda grund, som förefunnes för att stadga
ett särskild! konkursförfarande, då en jernväg afträddes till borge¬
närers förnöjande, jemväl kunde åberopas för likartade bestäm¬
melser i flera fall och deribland för utredningen af enskilda ban¬
ker, hvarom tillfyllestgörande föreskrifter icke torde kunna anses
meddelade i Kong], förordningen den 6 Oktober 1848; och med
afseende derpå beslöt Kongl. Maj:t, att komitén skulle anmodas
att i ett sammanhang taga i öfvervägande frågan, om hvilka sär¬
skilda föreskrifter må finnas lämpliga för utredningen af tillgån¬
gar, som blifvit till borgenärers förnöjande afträdda, ej mindre af
jernvägsegare än af enskilda banker och andra dermed jemförliga
bolag och affärsfirmor, samt att till Kongl. Maj:t angående detta
ämne afgifva det förslag, hvartill komitén kunde finna anledning.
Jag föreställer mig, att bolagsmäns i solidariska bolag ansvarig-
N:o 27.
Onsdagen den 23 April.
Lagförhla- het lämpligast får sin förklaring och sin bestämning genom före-
7YtT skrifter om, huru det bör tillgå, då ett sådant bolags tillgångar
\ankboiags skola utredas och då det sålunda förekommer att bestämma, i
delegares an- hvad män och i hvilken ordning den ena eller andra af de på-
.tnärighet, räknade tillgångarne skola till betalning af gälden användas; och
(Forts.) denna åsigt är rigtig, torde det kunna sägas, att den nu
föreliggande frågan åtminstone i viss mån redan är tagen under
behandling af Kongl. Maj:t.
Herr von Gegerfelt: Enligt hvad min vid betänkandet
fogade reservation utvisar, har jag icke inom Utskottet kunnat
instämma i det beslut, hvartill detsamma kommit och ännu mindre
godkänna de formella skäl, som föranledt detta beslut. Jag ansåg,
att frågan borde till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning hänskjuta^;
men då nu Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen för
Justitiedepartementet tillkännagifvit, att frågan redan ådragit sig
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet, och någon åtgärd från Riks¬
dagens sida alltså icke torde vara erforderlig, får jag på denna
grund yrka bifall till det sint, hvartill Utskottet kommit.
Herr Samzelius: Hå Lag-Utskottets aktade ordförandefrån-
trädt det yrkande, han framstält i sin reservation, kunde det kanske
vara onödigt att yttra sig derom, men, då han icke ville god¬
känna de formella skäl, som Lag-Utskottets pluralitet anfört för
sitt afstyrkande, ber jag att få yttra några ord i frågan.
Mig veterligen är det första gången en sådan förfrågan som
den förevarande sker hos Riksdagen. Het har visserligen åbe¬
ropats i en reservation, som afgafs, efter det frågan varit be¬
handlad, att Lag-Utskottet skulle hafva upptagit Justitieombuds¬
mannens framställningar i likartade frågor. Hå har likväl Justitie¬
ombudsmannen uttalat en bestämd åsigt och hans embetsberättelse
remitterats till Lag-Utskottet lika som statsrevisorernas berättelse
till Stats-Utskottet. Statsrevisorerne fästa vanligen uppmärksam¬
heten på vissa förhållanden, utan att framställa något förslag;
ty de bruka använda det uttrycket, att de å ett af dem relateradt
förhållande fästa Riksdagens uppmärksamhet. Men det har icke
utgjort hinder för Riksdagen att upptaga anmärkningen. Jag
finner sålunda, att det icke är något analogt fall, som här åbe¬
ropats.
Jag erkänner gerna vigten af den gjorda framställningen, och
att den föreliggande frågan är väl förtjent af uppmärksamhet,
men jag tror, att det rigtiga är, att regeringen får taga denna
fråga om hand, och då så redan skett, enligt hvad Herr Statsmini¬
stern upplyst, torde det icke behöfvas att i ämnet aflåta någon
skrifvelse. Jag kan för öfrigt icke finna, huru, om Utskottet
varit af den åsigten, att motionen vore väckt i den form att den
borde blifva föremål för behandling från Utskottets sida, Utskot¬
tet skulle kunnat undandraga sig att yttra sig i sjelfva saken.
Lag-Utskottet vore, efter min uppfattning, i sådant fall ovilkor¬
ligen skyldigt att afgifva en utredning och ett omdöme i frågan,
23
Onsdagen den 23 April.
N:o 27.
om motionen vore grundlagsenligt väckt, och det vore nästan för Lagförida-
blygsamt af Utskottet att, på sätt ett par reservanter hemstält, rin9 an«- w*
endast hänskjuta saken till Kongl. Maj:t. Om denna blygsamhet fantooZT
möjligen kunde vara på sm plats, när det gäller någon af Utskot- delegares an-
tets mindre erfarna ledamöter, så är den det icke, då det gäller svårighet.
Utskottets erfarne ordförande, som tillika innehar en högre domare- (Forts->
funktion.
Vidare har äfven den åsigten af andra reservanter sökt göra
sig gällande att, för erhållande af en lagförklaring, måste man
kunna åberopa olika domslut i samma fråga. Detta fordrar dock
icke grundlagen, ty begär man en lagförklaring och framställer
förslag dertill, så är man berättigad att få en förklaring; och det
är endast på den grund att ett sådant förslag icke blifvit, fram-
stäldt, som Utskottet bort undandraga sig att afgifva yttrande i
saken. Jag biträder det slut, hvartill Utskottet kommit, så mycket
hellre, som jag icke tror att det vore nyttigt, att en förklaring
afgafs i ena eller andra syftningen, om den icke åtföljdes af för¬
slag till förbättringar i nu gällande lagstiftning, och i det fallet
har Utskottet, som icke eger motionsrätt, icke någon möjlighet att
framkomma med något dylikt. Det är på denna grund jag trodde
det äfven vara nyttigt att Utskottet kom till det slut,'hvari det
stannat, men de grundlagsenliga skäl, som derför anförts, synas
mig, oberoende af andra förhållanden, tillräckligt motivera det¬
samma, och får jag sålunda anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Mörner, Oscar: Äfven jag anhåller om bifall till
Utskottets förslag, men jag gör detta på grund af de skäl, jag i
min reservation anfört, och icke på några andra skäl; ty jag bär
icke hört några sådana andragas, som jag funnit på saken rätt
tillämpliga.
Herr Wallenberg: I anledning af den väckta motionen fin¬
ner jag mig böra yttra några ord dels om sjelfva motionens väc¬
kande just nu och dels om dess innehåll.
Jag anser mig berättigad att yttra mig om sjelfva motionens
väckande, då motionären sjelf har funnit lämpligt att likasom
gorå en ursäkt för, att han i denna tid väckt en så beskaffad
motion. Han säger nemligen:
“Det är en ovilkorlig rättighet för allmänheten att veta, un¬
der hvilka lagar den lefver och handlar, och för ett folk, som gör
anspråk på att kallas upplyst och att kunna fördraga ordets fri¬
het och äfven dess missbruk, höfves det icke att vara så rädd-
hågadt, att det ej skulle våga skärskåda sina lagar, draga dem
under öfverläggning och söka afhjelpa fel, af hvilka de lida.
Hvad angår frågan, huruvida nuvarande tidpunkt må vara
den rätta för detta ärendes afhandlande och afgörande, så tror
jag, att tiden derför längesedan varit inne".
Det är möjligt att tiden “längesedan" varit inne. Men hvar¬
för har icke motionären, som varit riksdagsman år 1874, då bank¬
lagstiftningen i sin helhet behandlades af Riksdagen, vid nämnda
Sko 27.
24
Onsdagen den 23 April.
LagförUa- riksdag framdragit frågan? Det hade då kunnat ske under vida
rinn «■«!/■ se- gynsammare förhållanden än nu och med mycket större sannolik-
ArXbaMola<]*e het att blifva behandlad med det lugn och den opartiskhet, hvar-
äeiegares an-med rättsfrågor höra behandlas.
svurit,tint. Vidare säger motionären, att uett folk kan tåla vid yttrande-
(Forts.) rättens missbruk". Ja! folket kommer nog att fortlefva, äfven om
yttranderätten missbrukas i bankfrågor, men krediten kan icke
alltid tåla vid yttranderättens missbruk till hvilken utsträckning
som helst. Af de ordalag, hvaruti denna motion är affattad, och
af motionärens ställning synes den mig vara, jag bekänner det,
ett aktstycke tillhörande den planmessigt anlagda och med stor
kraft bedrifna agitationen mot de enskilda bankerna. Men sedan
frågan om den solidariska ansvarighetens utsträckning är väckt,
hoppas jag den må komma att klart och tydligt bestämmas, och
jag är icke den som tvekar att se saken i ansigtet, äfven om den
både en fulare uppsyn än denna motion.
Motionären behagar beteckna företag att drifva bankrörelse
med sedelutgifningsrätt såsom “äfventyrliga", men motionären
framlägger intet exempel till bestyrkande af sitt påstående. Så
vidt min erfarenhet sträcker sig, är banksedelutgifningsrätten icke
förenad med äfventyr, ty allmänna rörelsens behof begränsar alltid
beloppet af utelöpande banksedlar. Men skulle det vara så äf¬
ventyrlig!. att drifva bankrörelse med sedelutgifningsrätt, så är
det rätt besynnerligt, att en sådan sats framhålles af eu banko¬
fullmäktig, som ju sjelf deltager i styrelsen öfver den största se-
delutgifvande bank i hela landet. Jag kan icke se, hvarför man
skall komma med sådana antydningar, som sakna all grund.
1 afseende på sjelfva saken synes motionärens tankegång gå
derpå ut, att en solidarisk delegare i en bank skulle under eu
mansålder få tillfälle att öfverväga hvad tillämpning, i händelse
af bankens fall, “kan göras af den gamla satsen att den, som
vinner tid, vinner allt", och motionären antyder, att ansvarigheten
ej vore annat än “bedrägeri och gyckel". Jag bär aldrig hört nå¬
gon solidarisk delegare i en bank anse ansvarigheten vara be¬
drägeri och gyckel. Jag har tvärtom alltid hört dem taga saken
på fullt allvar, och jag tror att, om motionären ville höra efter
litet annorstädes än der han erhåller sina ingifvelser, skulle han
komma till den åsigten, att de solidariska bankdelegarne äro öf-
vertygade om att, i händelse af en olycka, komme den att drabba
dem ganska hardt.
Det är vidare yttradt af motionären, att det är uppenbart,
“att föreskrifter, som kunna anses innefatta ändring i gällande
bestämmelser, ej genast blifva tillämpliga å redan befintliga bank¬
inrättningar" — det skall väl vara “bankdelegare“; men det må gå.
Sedan upplyst blifvit — och för den upplysningen stannar icke
någon i större tacksamhetsförbindelse än jag — att regeringen
tagit frågan i sin hand och vill med opartiskhet behandla den¬
samma och icke låta några passioner drifva sitt spel, så tror jag
att., när ett sådant förslag blir af Riksdagen antaget, hvarje bank¬
bolag skall med glädje ansluta sig dertill, utan afseende å gäl-
Onsdagen den 23 April.
25
Jf:o 27.
iande oktrojer, under förutsättning att Riksdagen går in på ett Lagforkla-
förslag att betrygga enskildes rätt och som icke afser att sköfla''"®"^ anfg- **'
enskildes egendom, utan blott att betrygga insättares rätt, som an- ‘ \ankuiag* *
förtrott sina medel åt enskild bank. äelegares an-
Utan att nu vilja närmare ingå på saken vill jag dock uttala svårighet.
den mening att, då det af den Kongl. förordningen den 6 Oktober (Forts.)
1848 är tydligt och klart, att domstolen skall utse personer att
tillse, att utdelning i en sådan konkurs icke må ske förr än två
år förflutit, är det naturligtvis derföre, att i en så vidsträckt affär
ställningen må kunna göras fullständigt klar; och derföre behöfva
icke andra stadganden vidtagas, än att de ansvarige lottegarne
ställa säkerhet för den brist, som visar sig. Sker detta och sagde
säkerhet sättes i taka händer, så torde alla våldsamma realisa¬
tioner kunna undvikas, utan att fordringsegarnes rätt, att utbe¬
komma alla sina fordringar, på något sätt förringas.
Jag ber att få betyga min tacksamhet för det yttrande Hans
Excellens Herr Statsministern här fält; och hoppas jag en god
och ändamålsenlig lösning af den vigtiga frågan.
Herr Almquist: Efter den förklaring Hans Excellens
Herr Statsministern afgifvit, hade jag trott att denna fråga icke
skulle längre upptaga Kammarens tid, men då yttranden nu blif¬
va af särskilda talare afgifna, må det ock tillåtas mig att uttala
min från andras åsigt afvikande öfvertygelse. Jag anser frågan
om de solidariska delegarnes i sedelutgifvande banker ansvarig¬
het i denna tid vara af ganska stor betydelse, ja, en af de vig-
tigaste frågor som här förekomma. De närvarande förhållandena
äro sådana, att de som ega aktier i sedelutgifvande banker, icke
kunna veta, huruvida de sjelfva i händelse af bankens fall icke
komma att stå på bar backe. Jag är visserligen af den åsigt, att
icke så skulle tillgå, ty om den olyckan skulle inträtfa, att eu
sedelutgifvande bank blefve insolvent, torde, då aktieegarne ej för
bankens förbindelser äro ålagda ansvar såsom för egen skuld, och
ansvarigheten i öfrigt ej är närmare bestämd än för närvarande,
någon ansvarighet icke kunna åläggas aktieegarne förr än ban¬
kens fordringar hos samtlige dess gäldenärer blifvit uttagna; och
för en sådan utredning fordras icke, såsom här anspeglats, två år,
utan decennier. Yi hafva derpå exempel i utredningen af Göta
kanaldiskonten och Malmö diskontverk. Resultatet deraf blefve
då utan tvifvel, att de fleste aktieegarne derförinnan vore i saknad
af alla tillgångar. Häraf synes mig följa, att stadgandet om so¬
lidariteten är, såsom jag alltid ansett, en ehimére, hvarigenom
man såsom med en blå dunst lyckats förblinda allmänhetens
ögon. Då frågan nu en gång blifvit väckt, och tiden är så be¬
skaffad, att ingen kan undgå att inse sakens betydelse, samt det
är en möjlighet för den lagstiftande makten att genom en under¬
dånig hemställan till Kongl. Maj:t uttrycka sin åsigt och derige¬
nom möjligen befordra frågans slutliga lösning, anser jag det
vara en pligt för Kammaren att icke låta ett sådant tillfälle gå
obegagnadt förbi. De beklagansvärda olyckor, som kunna upp¬
borsta Ramm,arens Prof.. 1879. N:o 27. 3
X:o 27.
26
Onsdagen den 23 April.
Lagförkla¬
ring ang. se-
delutgifvande
bankiolags
äelegares an¬
svarighet.
(Forts.)
stå till följd af den nuvarande lagstiftningens obestämdhet, böra
icke fördragas, om man kan afhjelpa dem. Jag kan icke heller
se, att någon skulle lida på, att denna fråga blefve löst. För
närvarande, då ingen vet hvad denna solidaritet på papperet be¬
tyder, må det ursäktas, om .bankernas fordringsägare icke sätta
mycken tro till densamma. År nu den ekonomiska ställningen i
landet sådan, att de enskilda bankerna icke kunna veta i hvad
mån deras fordringar, som uppgå till millioner, må vara säkra
eller icke, vore det icke då bättre för dem, att man genom lag
hade bestämdt, när och i hvilken ordning allmänheten hade att
vända sig till aktieegarne, i händelse en bank blefve stäld under
utredning, Sådant har genom lag blifvit bestämdt i England och
borde kunna låta sig göra äfven i Sverige. Om bankerna fort¬
farande skola åtnjuta förtroende, lärer för dem vara angeläget, att
denna fråga blir skyndsamt löst; och för aktieegarne måste vara
af lika stort intresse att genom lag få bestämdt, att de icke när
som helst kunna göras ansvarige för bankens hela skuld. För all¬
mänheten åter vore angeläget att veta, hvad den har att trygga
sig till. Det är i detta fall, som i flera andra beträffande de sedel-
utgifvande bankerna, att ställningen är temligen oklar. Allmän¬
heten står liksom på en vulkan, och vet alls icke, hvad den kom¬
mande tiden innebär. Det heter visserligen, att om hos en sedel-
utgifvande bank en viss del af dess grundfond är tagen i anspråk
för betalande af bankens skulder, banken skall ställas under
utredning; men banken har kanske icke haft anledning att afföra
sina osäkra fordringar, utan låtit sådana i räkenskaperna qvarstå
till belopp af millioner. Det förhållande hade då långt förut va¬
rit inne, som lagstiftaren afsett, nemligen att bankens grund¬
fond borde vara tagen i anspråk för gäldandet af dessa fordrin¬
gar; men det har icke legat i bankens intresse att försätta saken
på den punkten, utan den har fortgått såsom förut, och allmänhetens
äfventyr har blifvit allt större och större.
Jag tror derföre att, om möjligt varit, Utskottet bort uttala
en bestämd åsigt i frågan, och Riksdagen anhålla om Kongl.
Maj:ts medverkan att få densamma skyndsamt löst. Jag vet
att det nu tjena!' till intet att framställa något yrkande; men
med afseende å sakens vigt, har jag velat till protokollet hafva
min åsigt uttalad.
Herr Samzelius: Då det ovanliga förhållande inträffat, att
diskussion uppstått icke om Utskottets förslag utan om sjelfva
motionen, som icke blifvit af Utskottet tillstyrkt, ber jag att, då
motionären icke har talan i denna Kammare, få bemöta, hvad
Herr Wallenberg här behagat yttra. Han tillvitade motionären
att hafva handlat af något illasinnadt begär att skada de enskilda
bankerna, och antydde att någon skulle “inspirerat" honom. Jag
anser det icke vara rätt och tillständigt att ingå i granskning af
de inre motiven för en afgifven motion, ty dessa äro motionärens
ensak, och hvar och representant har ju sin motionsrätt, utan
att behöfva låta sina inre bevekelsegrunder underkastas en dylik
Onsdagen den 23 April.
27
N:o 27.
kritik, hvarvid misstag lätt kunna göras. Att 1848 års förord- LagförMa-
ning icke är så alldeles tillräcklig i vissa händelser, tror jag vara'™!4','1"?' se~
allmänt erkändt, och jag är derföre tacksam för att regeringen %'anhbliags"
tagit frågan om hand. Jag har med detta yttrande blott velat delegares <m-
protestera mot de uttryck Herr Wallenberg tillåtit sig, och jag svårighet.
tror att jag är den rätte mannen, då jag vid ärendets behand- (Forts.)
ting i Utskottet afstyrkt motionen och således icke kan anses handla
i öfverensstämmelse med motionären.
Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 16 och 17 i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 26, i anledning af väckt
motion om ändring i gällande stadga om skiftesverket i riket.
' Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets betänkande
N:q 9, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande vilkoren för
tillverkning af bränvin, och memorial N:o 10, i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Utskottets be¬
tänkande N:o 5, angående stärapelpappersafgiften;
äfvensom Lag-Utskottets utlåtande N:o 27, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om dikning
och annan afledning af vatten.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till ne-
dannämnda delar af Riksdagsbeslutet:
N:o 1, Ingressen;
N:o 2, Slutmeningen;
N:o 8, angående verkstäldt val af Justitieombudsman och
hans suppleant;
N:o 4, angående val af Fullmäktige i Riksbanken och Riks-
gäldskontoret;
N:o 5, angående décharge för Fullmäktige i Riksbanken;
N:o 6, angående décharge för Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
Kammaren åtskildes kl. % 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.
N:o 27.
28
Fredagen den 25 April.
Fredagen den 25 April.
Kammaren sammanträdde kl. l/2 3 e. m.
Justerades 3 protokollsutdrag för den 23 i denna månad.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter å nvo på bordet
Bevillnings-Utskottets den 23 i denna månad bordlagda betän¬
kande N:o 9, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande vil-
koren för tillverkning af bränvin, och memorial N:o 10, i anled¬
ning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af
Utskottets betänkande N:o 5, angående stämpelpappersafgiften.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet
Lag-Utskottets den 23 i denna månad bordlagda utlåtande N:o
27, i anledning af Kong], Maj:ts nådiga proposition med förslag
till lag om dikning och annan afledning af vatten.
Kammaren åtskildes.
In fidem
O. Brakel.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1379.