RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Andra Kammaren. N:o 49.
Lördagen den 3 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
\
Justerades de i Kammarens sammanträden den 26 nästlidne
April torda protokoll.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden N:is 48, 49, 50 och 51;
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 12 och utlåtande N-o
lo; samt
Lag-Utskottets memorial N:is 30 och 31 samt utlåtande N:o 32.
§ 3-
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets utlåtande N:o 27, Ang. lag
i anledning åt Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag dikning m.
om dikning och annan afledning af vatten. & (Forts.)
I ordningen förekom § 27, lydande sålunda:
. “Uppstår, då _ fråga väckes om dikning eller vattenafledning
tvärt angående dikes eller annan anläggnings läge, storlek eller
beskaffenhet, i öfrigt, jordegares rätt att till annans dike eller
vattenafledning vatten leda eller å annans mark anläggning göra
eller skyldighet att i företaget så ock i framtida underhållet del-
ersättning, som gäldas bör, eller annat, som till arbetets
utförande hörer; då skall utom i det fall, hvarom i 28 § sägs
frågan företagas till pröfning vid syn å stället i den ordning ne¬
dan stadgas.
Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna
den rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ei ense
varda." 1
Andra Kammarens ProL 1879. N:o 49.
1
N:o 45*.
Ang. lag
dikning m
(Forts.;
om
. m.
2 Lördagen den 3 Maj.
Beträffande denna paragraf anförde
Herr Casparson: Då jag i förrgår tog mig friheten yrka
återremiss af 2 §, skedde det i syfte att erhålla en enklare och
bestämdare grund för deltagande i dikning och vattenafledning.
Jag ansåg nemligen då, och jag anser fortfarande, att, enär nämnde
8 synes mig ofattlig för vanligt menniskoförstånd, man x de fall,
hvarom §:n handlar, icke skixlle hafva någon annan utväg an att
taga sin tillflykt till det skärpta juridiska förståndet som repre¬
senteras af våra domstolar, och att således de tvister, hval om
den nu föredragna §:n handlar, skulle blifva regel.^ 1 samman¬
hang dermed tog jag mig äfven friheten framställa nagra anmärk¬
ningar mot den förundersökning, hvarom i denna och efterföl¬
jande §§ stadgas, såsom, enligt min tanke, alltför vidlyftig och
kostsam; då fråga är om vanliga dikningsföretag; och för denna
uppfattning har jag stöd, icke endast deri, att en ledamot åt Lag
beredningen och en ledamot af Lag-Utskottet mot forslaget i
denna del reserverat sig, utan äfven deraf, att denna åsigt clelas
af flertalet af Högsta Domstolens ledamöter, hvarförutom de., för¬
hållande inträffat, att eu ledamot af Konungens rad jemväl mot
denna förundersökning uttalat eu från pluralitetens åsigt afvi¬
kande mening, en företeelse så mycket märkligare, som den nuva¬
rande konseljen just utmärker sig för den mest homogena samman¬
sättning Jag får likväl göra det erkännandet, att, da jag fram-
stälde °dessa anmärkningar, jag verkligen både förbisett nagra
ord, som förekomma i 36 §:n, nemligen att den syn, hvarom Öar
stadgas, har till ändamål att “mellan samtlige sakegare söka åstad¬
komma förening i de delar, hvarom tvist yppas.“ Da sa ar,o kan
iag icke finna annat, än att den skulle komma att fungera såsom
en slags förlikningsdomstol; och om denna mm uppfattning^ar
rigtig, medgifver jag, att hvad jag ansåg vara syndadt i Ådra
verkligen i viss mån försonats genom stadgandet i 36 §:n, och vid
sådant förhållande försvinner också till viss del mina betänklig¬
heter mot den 27:de och efterföljande §§.
Då det dessutom tyckes redan vara i högre magters rådslag
beslutadt, att detta lagförslag skall utan någon förändring anta¬
gas, anser jag det vara onyttigt att har söka framställa något fol¬
klag till ändring, hvadan jag efter denna förklaring om den stånd¬
punkt, jag nu intager till den föredragna §:n, icke har något annat
yrkande att framställa, än på bifall till densamma.
Vidare yttrades ej. Kammaren godkände paragrafen.
§ 28.
Glodkändes.
För § 29 både Utskottet föreslagit följande lydelse:
“Till förrättande af syn, som i 27 § föreskrifven är, skall
Lördagen den 3 Maj.
3
N:o 40
Konungens Befallningshafvande på ansökan förordna statens landt- Ang. lag om
bruksingeniör, landtmätare eller annan, efter ty särskildt stadgas, dikninff m-
dertill behörig tjensteman. Uti ansökningen bör tillika, så vidt (Forts-)
ske kan, fullständigt uppgifvas företagets omfattning och beskaffen¬
het, de hemman, vattenverk eller andra lägenheter, som saken för¬
menas angå, samt egarnes namn och hemvist.
År fråga allenast om dikning, ege Konungens Befallningshaf¬
vande, der ej företaget är af större omfattning, till förrättnings-
man förordna annan person, hvilken dertill finnes lämplig, ändå
att han ej eger den behörighet, som nyss är sagdt.
Har sökanden någon till förrättningsman föreslagit, och finnes
ej förslaget godkändt af öfrige sakegare, förelägga Konungens
Befallningshafvande dem genom kungörelse, som uppläses i kyr¬
kan för den eller de församlingar, der hemman, vattenverk eller
annan lägenhet, som saken förmenas angå, är belägen, att inom
viss kort tid, vid förlust af rättighet att öfver förslaget höras, in¬
komma med yttrande, huruvida de hafva något emot den föreslagne
att erinra. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad,
der han finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall,
äfvensom då icke någon blifvit föreslagen, förordne Konungens
Befallningshafvande såsom skäligt pröfvas.11
Efter uppläsning häraf yttrade
Herr Helander: Oaktadt jag icke ämnar framställa något
yrkande vid denna 29 § och sannolikt icke heller vid någon af
de följande, då detta icke lär leda till något resultat, kan jag
dock icke, med hänsyn till beskaffenheten af nu föredragna §
och enär densamma innefattar någonting annat, än hvad jag an¬
ser vara rigtigt, underlåta att till protokollet säga några ord.
Jag skall dock yttra mig i största korthet.
Beträffande §:ns 1 mom. hade jag trott det varit nyttigt om
landtbruksingeniörernes befogenhet icke sträckt sig vidare än till
det rent tekniska i förundersökningen af det skäl, att det visat
sig, att ända sedan 1865 års reglemente för landtbruksingeniörerne
utkom, desse börjat en stor mängd dylika undersökningar och äf¬
ven fortsatt dem; men, åtminstone i det län der jag är anstäld,
har intet enda af dessa företag blifvit bragt till skit genom landt¬
bruksingeniörerne, utan nästan alla hafva kommit till handläggning
åt mig. Det är också naturligt, att, då landtbruksingeniörerne äro
så starkt anlitade i många andra hänseenden, de icke skola kunna
medhinna nu ifrågavarande uppdrag. Det vanliga är, att de uppe¬
hålla sig två eller tre dagar på hvarje ställe, då det kan hända,
att för vattenaflednings-förrättnings utförande i sin helhet det he¬
ll öfves mången gång lika många år. Jag tror icke heller, att
Riksdagen är sinnad att lemna anslag till ett tillräckligt stort
antal landtbruksingeniörer, för att de må kunna endast sysselsätta
sig med sådana tidsödande privata förrättningar som dessa.
Beträffande det andra mom. af §:n och då Kammaren funnit
lämpligt, att äfvenmindre dikningarfåsammaomständligabehandling
N:o 49.
4 Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om SOm de större vattenafledningsföretagen, synes det mig, att un-
dikning m. m. Jersökningarna beträffande dikning äfven alltid borde förrättas
(Forte.) af ansvarjge tjensteman, företrädesvis af landtbruksingeniörer,
såsom i dylika undersökningars verkställande de mest förfarne.
Det är ock i ekonomiskt afseende lämpligt, att undersöknin¬
gen anställes af dem och ej af landtmätarne; af kvilka senare
de fleste icke hafva lön, hvarföre ock deras anlitande i allmänhet
måste medföra större kostnad, hvaremot reqvirentens utgifter till
landtbruksingeniören inskränker sig till en dagkostnad af 4 kronor
50 öre, eller vida mindre än hälften af kostnaden för undersök¬
ning genom landtmätare.
Såsom jag redan sagt, skall jag emellertid icke göra något
yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, bief paragrafen
godkänd.
§ 30 innehöll följande stadgande:
“Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode
män, hvilka af honom utses bland dem, som till ledamöter i ego-
delningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten
valde äro.
År fråga om vattenverks ändring eller utrifning efter ty i rf
kap. sägs, skall förrättningsmannen biträdas af ytterligare eu, för
sakkunskap och pålitlighet känd god man, hvilken af Konungens
Befallningshafvande dertill förordnas. Om förslag till sådan god
man galle hvad i 29 § om förslag till förrättningsman stadgas.“
Sedan föredragning skett af denna paragraf, yttrade
Herr Jöns Persson: Vid så stora företag, som ett vat¬
tenverks utrifning eller ändring, är tre gode män såsom bi¬
träde åt förrättningsmannen för litet; dylika förrättningar äro
af den vigt, att dervid väl flere torde behöfvas. Jag skulle derför
önska den förändring i paragrafen att, då fråga är om ändring eller
utrifning af vattenverk, jemte de af förrättningsmannen utsedde
gode männen, jordägare egde utse en, vattenverksegaren en och
Konungens Befallningshafvande en god man.
Jag anhåller om proposition på detta mitt förslag.
Herr Svensén, som inom Utskottet anmält reservation i
fråga om förevarande paragraf, anförde:
Att i det nya förslaget frångå den grundsats, som hittills
varit gällande, nemligen att sakegarne hade rätt att utse de
gode män, som jemte den eller de af Konungens Befallningshaf¬
vande utsedde skola handlägga saken, anser jag icke vara rig-
tigt. Jag har derför både inom Utskottet, och i min reservation
föreslagit, att sakegarne skulle vara berättigade att utse hvar sin
gode man vid förrättningen. Skulle detta anses nödigt, såsom
s
Lördagen den 3 Maj.
>:o 49.
det mahända är vid större förrättningar, kunde derjemte Konuu- Ang. lag
gens Befallningshafvande eller förrättningsmannen utse ännu en dikning m.
god man. Men alldeles nödvändigt är, att man bibehåller den ( orts'^
grundsatsen, att sakegarne skola välja gode männen, ty annars
skola sakegarne komma att vid förrättningen stå nära nog rätts¬
löse. Det är dessutom icke tänkbart, att egodelningsrätts leda¬
möter eller godemän vid landtmäteriförrättningar, hvilka skola
biträda ^ jemväl såsom gode män vid dylika förrättningar som de
här ifrågavarande, kunna hafva den insigt, som dertill erfordras.
Till gode män vid dessa förrättningar böra väljas sådana perso¬
ner, som hafva sakkännedom i det fall, hvarom fråga är. Jag
hemställer derför, att första punkten i denna paragraf måtte få
ungefär följande lydelse: “Förrättningsmannen skall vid synen
biträdas af två gode män, hvilka utses den ene af jordegaren och
den andre af vattenverksegaren“, och anhåller hos Herr Talman¬
nen om proposition på detta yrkande.
Herr Engman: För min del finner jag den föredragna pa¬
ragrafen bra sådan den är. Jag kan icke föreställa mig, att en
förrättning, som rörer lösen af ett gammalt eller låt ock vara
nytt vattenverk, vattenafledning eller dikning skall anses mera
betydande äii en annan landtmäteriförrättning, ja, t. o. m. är ett
laga skifte i ett stort skifteslag med många delegare, så att vid
sådan förrättning som den förra skulle behöfvas flere gode män,
än vid de senare. Dertill kommer, att enligt andra momentet af
paragrafen vid fråga om vattenverks ändring eller utrifning
Honungens Befallningshafvande skall till förrättningsmannens bi¬
träde förordna ytterligare en tredje god man. Härmed synes mig
väl sörjdt för en omsorgsfull behandling af dessa ärenden; och
jag tager mig derföre friheten att yrka bifall till den föredragna
paragrafen oförändrad, hvilket jag hoppas Kammaren utan be¬
tänkande bör och kan göra.
Herr J. P. Nilsson: Jag beklagar verkligen, att jag icke
kan instämma med min ärade granne till höger. Jag kan nem¬
ligen icke finna annat än att Lag-Utskottets förslag i denna
punkt är väl valdt, för så vidt man nemligen vid dessa förrättnin¬
gar vill hafva verkligen opartiske förrättnings in än. Ty säga hvad
man vill, blir dock följden af att sakegarne sjelfve finge utse gode
män, _ att verkegaren valde en person, som delade hans åsigter
och jordegaren en, som delade hans. Häraf åter uppkomme vid
förrättningen strider mellan förrättningsmannen, i stället för att,
om egodeiningsrättsledamöter eller gode män vid landtmäteriför¬
rättning blifva valde, desse, som aflagt tjensteed, måste tänka på
att efter bästa förstånd och samvete opartiskt bedöma frågorna.
Den enda förändring jag för min de! skulle hafva önskat i para¬
grafens lydelse skulle hafva varit den, att äfven föreskrifvits att
den af Konungens Befallningshafvande utsedde gode mannen skulle
hafva aflagt ed att efter bästa förstånd och samvete deltaga i för¬
rättningen. Emellertid har jag intet att invända mot att para-
Nso 49.
Ang. lag om
dikning m. m.
(Forts.-)
g Lördagen den 3 Maj.
grafen antages enligt dess föreslagna lydelse, utan yrkar dertill
bifall.
Herr Berg: Med anledning deraf att den talare, som före¬
slog en redaktionsförändring af första momentet i denna paragraf, i
sin motivering för denna ändring talade om vattenverksegare och
jordägare, hvilka skulle ega att utse hvar sin gode man, ber jag
att få fästa uppmärksamheten på, att i detta moment afses icke
sådana förrättningar der fråga är om ändring eller utrifning åt
vattenverk — derom handlar först andra momentet - utan om vat-
tenaflednings- och dikningsföretag i allmänhet, och att således en
föreskrift, sådan den talaren önskade,_ icke lärer kunna insättas i
första momentet utan bör, der den eljest anses lämplig, hafva sin
plats i andra momentet. , , . ..
Derjemte ber jag att i afseende å nämnda förslag vidare ta
erinra att, då sökandena kunna utgöras af en hel mängd jordägare,
det icke kan vara nog med att, på sätt talaren föreslog, endast
säga att sökanden må ega att utse eu god man, utan att man da
äfven bör bestämma, huru, i händelse af olika meningar mellan
jordegarne om den, som bör till god man föreslås, skall atgoras.
hvilken af dessa meningar bör blifva bestämmande och att häi-
för många vidlyftiga bestämmelser torde erfordras, på det att icke
förvecklingar må uppstå.
Öfverläggningen förklarades slutad; och bief, sedan proposi¬
tioner gifvits i enlighet med de meningar, som förekommit, Ut¬
skottets förslag i oförändradt skick af Kammarens godkändt.
§§ 31—39.
Godkändes.
§ 40.
Denna paragraf lydde sålunda:
“För utrönande af värdet å den jordförbättring, som åt fö)e-
taget kan påräknas, skola synemännen efter undersökning åt den
jord, hvarom fråga är, uppskatta jorden så val i dess skick före
företaget, som ock i det skick, hvari den antages komma efter
företagets fullbordan; och hafva synemännen att med ledning deraf
bestämma, om och i hvad mån hvarje särskild jordegare åt före¬
taget hemtar nytta för sina egor och förty bör i företaget och
dermed förenade kostnader taga del.“
Herr Helander anförde: “Erfarenheten har lärt mig att
hysa ett synnerligt ringa förtroende för det här föreslagna sät¬
tet att uppskatta förbättringen. Men då, såsom jag förut ytt¬
rat, ja»- icke heller nu finner något skäl att framkomma med
något yrkande, skulle det endast leda till att onödigtvis upp-
Lördagen den 3 Maj.
7
JT:o 49.
taga tiden att bevisa detta och visa, hvilken metod jag anser Ang- lao om
vara att föredraga. Jag inskränker mig till hvad jag nyss m'
sade, nemligen att jag anser detta sätt att vid början af
ett företag uppskatta nyttan deraf icke leda till ett godt
resultat.
Vidare yttrades icke. Paragrafen godkändes.
§ 41.
Blef jemväl godkänd.
För § 42 var följande lydelse föreslagen:
“Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 40 § ske bör, helt
och hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vatten-
dränkt mark, och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan
ej kunna, innan företaget blifvit fullbordadt, så noggrant verk¬
ställas, att jordegarnes inbördes delaktighet derefter kan tillför¬
litligt bestämmas; då ege synemännen utsätta den slutliga upp¬
skattning, som för sådant ändamål är af nöden, att, efter ty i 62
§ sägs, förrättas efter företagets fullbordan; och vare i afbidan
derå delaktigheten tills vidare bestämd efter jordvidden, allenast
med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet i den påräknade för¬
bättringen må föranleda.“
Rörande denna paragraf yttrade
Herr Helander: Då man hyser så stort förtroende till det
uppskattningssätt, som är föreslaget i 40 §, synes det mig, att
man också borde hafva förtroende till resultatets användande vid
nu ifrågavarande provisoriska fördelning af kostnaderna i stället
för att, såsom här är föreslaget, bestämma jordvidden såsom grund
för fördelningen, ty jag föreställer mig, att det alltid vore större
skäl att taga den förra än den senare bestämmelsegrunden.
Jag har dock, såsom jag förut sagt, intet yrkande att fram¬
ställ a.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef para¬
grafen af Kammaren godkänd.
§§ 43-51.
Godkändes.
Derefter föredrogs
§ 52, lydande sålunda:
“Då missnöje enligt 51 § anmäldt är, stämme sökanden, der
N:o 49.
8
Lördagen den 3 Maj.
A!lS\ la9 »'»lian sin talan fullfölja vill, saken i kela dess vidd till Rätten in.
^Ä?rVarda de’ som m^ssnöje anmält, ej instämde inom sex månader
ifrån den dag, då syneförrättningen afslöts, skall den af sökanden
väckta frågan anses förfallen.
Vill sökanden sjelf förrättningen klandra, instämme lian saken
till Rätten inom den tid, som nu sagd är, eller kåfve i afseende
å. sakegare, som ej sålunda instämd blifvit, talan emot förrätt¬
ningen förlorat; vänder den som instämd blifvit något in, som på.
annan sakegares rätt inverka kan, åligge sökanden att äfven ho¬
nom till svaromål i saken instämma."
Efter uppläsning häraf yttrade:
Herr Nils Petersson: Ehuru jag mer än väl vet, att det ej
för närvarande lönar sig att framställa något ändringsförslag vid
det föreliggande lagförslaget, kan jag dock icke underlåta att
uttala en anmärkning mot den nu föredragna paragrafens innehåll.
Så obetydligt och likgiltigt det än må synas vara, huruvida i
lagen bestämmes att den sökande skall fortsätta med att besvära
sig öfver. förrättningen eller att den missnöjde skall göra det,
så anser Jag likväl att det ligger ganska stor betydelse i bestäm¬
melsen derom. Jag hade förestält mig att, då man får en så
storartad apparat som den föreliggande lagen för en del af vatten¬
rätten, så skulle man i detta fall kunna stadga på samma sätt
som t. ex. i skiftesstadgan, nemligen så att den missnöjde fick
fullfölja besvären. Jag tycker för min del att, då sökanden fått
förskottera hela kostnaden, tilldess saken är fullbordad, denne
fått nog på sin lott och att dervid kunde bero. Hvar och en,
som har någon erfarenhet om folklifvet i allmänhet och vet hvad
det vill säga att hafva med många personer att göra med anled¬
ning af ett företag, känner nog att bland alla dessa personer
alltid finnes någon, som lider af den så kallade svenska afund-
sjukan — förlåt att jag begagnar detta uttryck. Ehuru denne
person ej just lider men af företaget eller deraf tillskyndas nämn¬
värd förlust, anser han dock att grannen af företaget har alltför
stor fördel och säger derför ett bleklagdt nej till förrättningen.
Då får sökanden fortsätta och stämma med mycket besvär. Det
ar min fullkomliga öfvertygelse att detta utgör ett så stort hinder
för dessa, förrättningar och i så hög grad förringar värdet af hela
det föreliggande lagförslaget, att jag ej kan annat än nedlägga
min protest mot att den föredragna paragrafen erhåller den af
Kong!. Maj:t föreslagna lydelsen. Jag gör det, oaktadt jag väl
vet, att jag för närvarande ej kan utverka en förändrad redaktion
af paragrafen; men jag tror att man får gorå med denna som åt¬
skilliga andra önskvärda smärre förändringar i föreliggande lag,
nemligen att vi få samla någon tids erfarenhet och sedermera
här vid Riksdagen genom motioner söka utverka de nödiga
ändringarne.
Af skäl, som jag redan anfört, anser jag det ej löna mödan
att begära återremiss. Först och främst möter den svårigheten,
Lördagen den 3 Maj.
9
>':o 49.
att vi befinna oss nära riksdagens slut, och för resten har Lag -Ang. lag om
Utskottet denna gång ej haft lycka med sina ändringar i den
Kongl. propositionen, hvilket i synnerhet visat sig i fråga om
2 §. Detta gör att jag ej framställer något särskilt .yrkande,
ehuru jag ansett mig pligtig att gifva tillkänna min tanke
i saken.
Öfverläggningen beträffande § 52 förklarades nu slutad; hvar¬
efter samma paragraf af Kammaren godkändes.
Herr Svensén, som derpå, enligt framstäld begäran, upp¬
ropades, anförde: Lag-Utskottet har här ur det Kongl. lagför¬
slaget uteslutit dess 53 §, under förmenande att de bestämmelser,
hvilka finnas i nu gällande stämningsförordning vore tillräckliga
för att ordna de förhållanden, hvilka afses uti den af Kong]. Maj:t
föreslagna 53 §. Denna lyder sålunda:
“Äro bland jordägare, hvilka vid förrättningen ansetts pligtige
att i företaget deltaga, flere än fem boende inom en församling,
må stämningen dem delgifvas genom dess uppläsande i försam¬
lingens kyrka. Hvad nu är stadgadt ege dock ej tillämpning å
jordegare, som enligt 51 § missnöje anmält, eller emot hvilken
talan föres om ändring i uppskattningen af förbättringen å hans
jord eller om annat än hans delaktighet i företaget11.
Häraf framgår ju tydligt, att kallelsens eller stämningens med¬
delande genom dess uppläsande i kyrkan endast gäller jordegare,
hvilka ansetts pligtige att i företaget deltaga, men ej delegare,
hvilka anmält missnöje eller mot hvilka talan föres om ändring i
jorduppskattningen eller om annat änderas delaktighet i företaget.
Det är sålunda alla de parter, som i företaget äro delaktige,
hvilka skulle kallas på detta sätt genom stämning; och det har
redan i § 40 medgifvits, att kungörelse derom må utfärdas på
ungefärligen enahanda sätt. Då jag föreställer mig, att det all¬
deles icke vore någon olägenhet, utan tvärtom eu ganska stor
fördel för parterne att få del af stämningen på det af Kongl.
Maj:t föreslagna sättet, vill jag för min del yrka, att Kammaren
må besluta bibehålla 53 § i det Kongl. förslaget, och anhåller jag
om proposition på detta yrkande.
Herr Anders Persson: Såsom herrarne torde finna, har
Lag-Utskottet här helt och hållet uteslutit 53 § i det Kongl. för¬
slaget. Nämnda paragraf innefattade stadgande derom, att, om
vid förrättningen funnes flere än fem sakegare boende inom en
församling, skulle man ega rättighet att kalla dem genom stäm¬
ning. Detta har Utskottet icke ansett vara lämpligt; ty om det
kunde tillämpas på fem i förrättningen deltagande, borde det
också kunna tillämpas på fyra; siffran dervidlag biefve alltid
godtycklig. Utskottet har i stället antagit såsom rigtigast, att
alla sakegarne borde genom formlig kallelse eller stämning undfå
del af förhållandet. Härtill kommer, att, då man förut sträfvat
att få bort alla obehöriga uppläsningar eller publikationer från kyr-
i*:o 49.
10
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om korna, så ansåg man inom Utskottet, att man ej borde i en ny
dikning m. m. jag i n fö ra ett dylikt stadgande, som det af Kongl. Maj:t före-
^ or s'^ slagna. Efter mitt förmenande har också detta varit tillräckligt
skäl för Utskottet till den vidtagna uteslutningen, hvarför jag för
min del anhåller om bifall till Lag-Utskottets förslag, d. v. s. att
58 § i det Kongl. förslaget må ur lagen utgå.
Herr Berg begärde nu ordet. Som emellertid icke någon de!
af det till behandling föreliggande lagförslaget för närvarande
vore föredragen, lät Herr Talmannen, innan öfveriäggningen vidare
fortsattes uppläsa § 53 i Utskottets förslag, hvilken paragraf var
så lydande:
“Sträcka sig vattendrag eller egor, om Indika fråga är, genom
två eller flere Rätters domvärjo, höre målet under den Rätt, der
största delen af den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt,
är belägen.“
Och lemnade Herr Talmannen derefter ordet till:
Herr Berg, som anförde: Med anledning af den siste ärade
talarens yttrande vill jag endast be att få fästa uppmärksamhe¬
ten derpå, att i den Kongl. propositionen visserligen var föresla¬
get, att, om bland jordegarne flere än fem vore boende inom en
församling, stämningen finge dem delgifvas genom dess uppläsande
i kyrkan, men att dervid tillika gjorts undantag för alla dem,
som anmält missnöje eller mot Indika talan fördes om ändring i
uppskattningen af förbättringen å deras jord eller om annat än
deras deltagande i företaget, Stadgandet uti 53 § af det Kongl.
förslaget skulle således endast ega tillämpning å dem, hvilka borde
anses hafva samma talan som sökanden, eller dem, hvilka icke
anmält missnöje och mot hvilka talan icke fördes i något af nyss
nämnda hänseenden. Det antogs nemligen, att desse jordegare i
allmänhet icke skulle finnas benägne att inställa sig vid härads¬
rätten; helst i det fall att någon af dem till äfventyrs skulle ön¬
ska en förändring i uppskattningen, talan derom i allt fall stode
honom öppen vid den eftervärdering, som är för alla medgifven.
Vid sådant förhållande ansågs det ej heller nödigt att ålägga
käranden besväret att gifva en hvar af dem särskild del af stäm¬
ningen, utan kunna vara tillräckligt att de genom kungörelse i
kyrkan om målets instämmande underrättades, så vida ej deras
antal var obetydligt och de följaktligen lätt skulle kunna anträffas.
I fråga om stora företag, der en massa delegare ingår, kan det
nemligen blifva ganska besvärligt, att med stämningen anträffa
alla och framför allt just dem, som icke egentligen hafva någon
rätt att bevaka vid häradsrätten. Och det skulle onekligen kunna
leda till förvecklingar, om underlåtenhet att stämma någon af
dessa möjligen skulle kunna föranleda uppskof i ärendet eller att
Häradsrättens beslut ansåges såsom en nullitet.
Jag har endast velat meddela dessa upplysningar till förkla-
11
N:o 49.
Lördagen den 3 Maj.
ring af det stadgande, som förekommer i 53 § af Kongl. Maj:te^v- %
förslag. Nu kar emellertid Första Kammaren, sa vidt jag vet, ^orta.j
icke gjort någon förändring i Utskottets förslag uti ifrågavarande
hänseende; och, ehuru jag för min del tror, att den af Utskottet
gjorda förändringen i Kong]. Maj:ts förslag kan föranleda onödigt
och öfverflödigt besvär, vill jag dock icke framställa något yrkande.
Herr Thomasson: Hvilka tankar man än bär i afseende ä
denna paragraf, torde dock icke frågan om stämningssättet vara
af den vigt att, sedan Första Kammaren antagit §:n oförändrad,
man här bör återremittera §:n till Utskottet och således möjligen
föranleda att hela förslaget faller. Jag yrkar derföre bifall till
Utskottets förslag oförändradt.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositionei
dels på bifall till den under föredragning varande 53 § och dels
på Herr Svenséns yrkande, att Kammaren, med godkännande åt
nämnda paragraf, ville derjemte besluta, att framför samma para¬
graf skulle införas ett sådant stadgande, som innehölles i § 53 åt
det utaf Kongl. Maj:t framlagda förslaget; och som den förra
propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren
således, med afslag å Herr Svenséns yrkande, godkänt Utskottets
förslag i förevarande del oförändradt.
§§ 54 och 55.
brodkändes.
§ 56.
För denna paragraf hade Utskottet föreslagit följande lydelse:
“Blifver annan instämd jordegare, än den, som enligt 51 § missnöje
anmält, eller emot hvilken talan föres om ändring i uppskattningen^ af
förkättring en å hans jord eller om annat än hans delaktighet i före¬
taget, utan anmäldt och styrkt laga förfall borta från Rätten då
syn hålles, vare hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.1*
Herr Åbergsson anförde: Med glädje bär jag erfarit, att
Andra Kammaren synes vara besluten att i allmänhet _ antaga
förevarande lagförslag oförändradt till dess slut. Men jag kan
dock icke underlåta, att i afseende å den nu föredragna paragra¬
fen inlägga en allvarlig protest mot den lydelse, samma paragraf
enligt Utskottets förslag erhållit, en protest, i hvilken, såsom jag
vågar antaga, de praktiske juristerne i allmänhet och _Herrar
landtmätare isynnerhet skola instämma. Det förefaller mig nem¬
ligen vara tydligt, att det skall blifva ytterst svårt att tillämpa
ett stadgande af detta innehåll. I detta stadgande afses att få
en särskild bestämmelse om påföljden för en parts uteblifvande
vid syn, utgörande ett undantag från hvad som detta ämne
fl:o 49.
12
Ang. lag i
dikning m.
(Forts.)
Lördagen den 3 Maj.
m stadgas i allmänna _ lagen, 12 Kap. sista § R.-B., som talar om
^huru det skall gå till, när någon är borta från häradssyn. Sist¬
nämnda lagrum skall komma att fortfarande i många delar gälla
äfven i afseende å en sådan syn, som här i fråga. Den §, som
nu är föreslagen, skulle således endast göra en inskränkning i
allmänna lagens stadgande, gående derpå ut, att vissa parters
frånvaro icke skulle hindra synens fortgång. Det förefaller mig
icke vara lämpligt, att i denna lag intaga ett specialstadgande,
som utgör undantag från allmänna lagen, utan det synes mig vara
lämpligare, att bland allmänna lagens stadganden rörande rätte¬
gången vid häradsrätt hafva en allmän bestämmelse om påföljden
för uteblifvande vid häradssyn. Jag kan icke finna, att dessa mål
äro af annan beskaffenhet än alla andra mål, som förekomma vid
häradssyn.
Men skulle man anse, att dessa ärenden äro af sådan beskaf¬
fenhet, att de verkligen böra föranleda till ett specialstadgande i
ämnet, så synes mig, att man bör slå in på den väg, som Skiftes¬
stadgan utvisar.. I många andra stycken har processordningen i
afseende å dikning och vattenafiedning likhet med den i Skiftes¬
stadgan förekommande; och detta förefaller mig vara ganska na¬
turligt, då ärenden af ifrågavarande beskaffenhet äro mycket lika
de _ ärenden, som äro föremål för Skiftesstadgans bestämmelser.
Skiftesstadgan innehåller, såsom vi veta, att parts uteblifvande
från egodelningsrätt icke hindrar målets fortgång. Det förefaller
mig ,således att, om man vill hafva något specialstadgande, som
skiljer sig från hvad allmänna lagen innehåller rörande behand¬
ling af mål vid synerätt, man bör införa ett stadgande, lika med
det i Skiftesstadgan, af det allmänna innehåll, att sakegares eller
allmänt ombuds uteblifvande ej må utgöra hinder för synens
fortgång.
Jag framställer detta förslag alternativt och begär proposi¬
tion äfven på detta förslag; men mitt yrkande är i första rummet,
att denna paragraf måtte helt och hållet utgå.
Såsom vi alla veta, är det meningen att snart börja arbetet
på ny rättegångsordning i allmänhet och det torde derföre icke
vara lämpligt att derförinnan härstädes införa stadganden, som
egentligen och uteslutande böra hafva sin plats i den allmänna
rättegångsordningen, och allra minst att införa ett stadgande, som,
såvidt jag begriper, är ofattligt i ett visst afseende. Genom det
barbariska uttryckssätt, som Utskottet i sin redaktion begagnat,
skulle denna paragraf komma att innehålla, att om “annan“ jord-
egare, än den mot hvilken talan föres om “annat“, än hans del¬
aktighet i företaget, blir borta, så hindrar hans uteblifvande icke
synens fortgång. Jag må säga att detta är ett i det allmänna
språkbruket högst ovanligt uttryckssätt; och i lagstilen har jag
icke heller sett något dylikt. Jag trotsar hvem som helst att
fatta det första gången han genomläser det; för min del gjorde
jag det åtminstone icke, och de ledamöter af Andra Kammaren,
med bvilka jag talat derom, hafva icke heller gjort det.
Om jag sagt, att detta stadgande är illa affattadt, så är detta
Lördagen den 3 Maj.
13
Jf:o 49.
icke tillräcklig anledning till dess uteslutande; men jag vågar Ang. lag om
säga, att det också är rent af origtigt. Af det föreslagna stad- dikning m.
gandet följer för det första, att, om jordegare, som anmält miss- ( or s''
nöje är borta, får synen icke fortgå. Vidare och för det andra,
att, om jordegare, mot hvilken talan föres om ändring i uppskatt¬
ningen af förbättringen å hans jord — om sådan jordegare är
borta, så får synen icke fortgå; och slutligen att, om den jord¬
egare är borta, mot hvilken talan föres “om annat, än hans del¬
aktighet i företaget", så får synen icke heller företagas. Dessa
bestämmelser innebära efter min uppfattning, att, då en jordegare,
mot hvilken föres någon slags talan är borta, får synen icke fortgå.
Jordegare, som icke anmält missnöje, hafva nemligen blifvit
indelade i två kategorier. Den ena kategorien innefattar sådane
jordegare, mot hvilka “föres talan om ändring i uppskattningen
af förbättring å hans jord" d. v. s. om grunden för hans delak¬
tighet i företaget. Den andra kategorien åter afser sådane jord¬
egare, mot hvilka föres talan “om annat, än hans delaktighet i
företaget" d. v. s. alla andra jordegare, mot hvilka talan föres
om hvad som helst.
T. ex.: Sökanden till förrättningen vill hafva en dyrbar trum¬
ma af sten. De öfrige jordegarne säga att det är tillräckligt att
göra en billigare af stockar. Den förra kostar t. ex. 50 kronor
mera, och ehuru detta sålunda är en ringa fråga, så rörer den
dock alla jordegarne i dikningslaget och bestämdt någonting
annat än jordegarnes delaktighet i företaget. Om det således sö-
kes ändring i en sådan fråga, så liten deu är, så skall, om någon
af jordegarne är borta, synen icke kunna fortgå. Lagstiftaren
har uppenbarligen icke kunnat mena detta, utan någonting annat
— men hvad det är, har jag icke kunnat utfundera.
På grund af dessa betänkligheter är jag — Kammarens beslut
må nu blifva hvilket som helst, — nöjd med att hafva fått mot
Utskottets förslag inlägga en allvarlig protest, och yrkar i första
rummet, att paragrafen helt och hållet må utgå och i andra rum¬
met att, om detta yrkande icke kan bifallas, paragrafen må få
följande innehåll: “Blifver sökanden eller instämd sakegare eller
allmänt ombud utan anmäldt och styrkt laga förfall borta från
rätten, då syn hålles, vare uteblifvandet ej hinder för syns fort¬
gång."
Herr Statsrådet Yult von Steijern: Det må villigt med-
gifvas att den redaktion, Lag-Utskottet gifvit denna paragraf, är
något dunkel, men meningen dermed torde dock utan alltför stora
svårigheter kunna inses vara den, att en part, som icke anmält
missnöje mot förundersökningens resultat och mot hvilken icke
andra skyldigheter yrkas än som åligga honom på grund af för¬
undersökningen, med hvilken han är nöjd, kan saklöst från synen
uteblifva utan hinder för synens fortgång. Ku har Herr Åbergs-
son föreslagit att paragrafen antingen skall uteslutas eller också
erhålla eu af honom förändrad lydelse.
I förra fallet kommer Rättegångs-balkens 12 kap. 7 § att
N-.o 49.
14
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om
dikning m. in.
(Forts.)
gälla: “kommer kärande eller svarande ej till häradssyn ä dag
förelagdan, utan är endera borta; sätte då domaren den ut till
annan tid, ehvad laga förfall framtes eller ej“. Således skulle i
detta fall synen behöfva uppskjutas, äfven om den uteblifne par¬
ten vore nöjd med förundersökningen, hvilket ju icke kunde anses
lämpligt.
Antages åter Herr Åbergssons förslag till ny redaktion, skulle
synen fortgå äfven om part, som anmält missnöje, uteblifvit. Detta
hade Lagberedningen ursprungligen föreslagit, men i Högsta Dom¬
stolen anmärktes att ett sådant stadgande skulle strida emot
Rättegångsbalkens föreskrifter; och på grund deraf ändrades pa¬
ragrafen till hufvudsaklig öfverensstämmelse med Lag-Utskottets
föreliggande förslag.
Under sådant förhållande och då Första Kammaren redan
antagit Lag-Utskottets förslag oförändradt, hemställer jag huru¬
vida det icke kunde vara skäl för Andra Kammaren att göra
detsamma.
Herr Svensén: Då jag lät anteckna mig som reservant jem¬
väl vid denna paragraf, gjorde jag det egentligen under den för¬
utsättning att 53 § skulle få qvarstå oförändrad i likhet med Kongl.
Maj:ts förslag. Hen, då nu ifrågavarande paragraf i Utskottets
förslag fått tillsatser af fragmenter, tagna från den uteslutna 53
§, och då Första Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, torde
också Andra Kammaren kunna bifalla §:n oförändrad.
Herr Åke Andersson: Jagskall instämma med Herr Åbergs-
son i den åsigt han nyss uttalat i afseende på denna paragraf.
Jag tror, att, om denna paragraf antages med den lydelse Utskot¬
tet föreslagit, kommer detta vid blifvande häradssyner att för¬
orsaka många onödiga kostnader. Om t. ex. hela synerätten kom¬
mit tillstädes men en enda person blir borta, så måste hela synen
uppskjutas; och detta kan upprepas flera än en gång. Jag skulle
derför helst se om hela den mellanmening, som Utskottet infört,
uteslötes ur denna paragraf, då blef åtminstone det öfriga tydligt.
Herr Casparsson: I likhet med den förste ärade talaren på
stockholmsbänken älskar icke heller jag barbarismer i språket,
isynnerhet icke i lagspråket; men efter mitt förmenande innehåller
denna paragraf, såsom den af Lag-Utskottet blifvit formulerad,
ovedersägligen en barbarism. Jag hade försett denna paragraf med
ett stort utropstecken i marginalen på mitt exemplar af betänkandet,
för att dermed beteckna att jag icke rätt förstod densamma. Då jag
nu hört, att en så framstående jurist som den värde talaren på
stockholmsbänken icke heller förstått §:n, undrar jag, huruvida det
icke kunde vara skäl att söka erhålla någon ändring i den och
tager mig derför friheten att yrka återremiss.
Då Första Kammaren återremitterat åtskilliga paragrafer i
lagen, under förutsättning att Lag-Utskottet skulle kunna företaga
ändringar äfven i andra paragrafer, kan jag icke föreställa mig
Lördagen den 3 Maj. 15 N:o 49.
att lagens antagande på något sätt skalle äfventyras genom en jng. lag
återremiss af denna paragraf. Att antaga en paragraf, som
icke förstår, anser jag under inga förhållanden vara rigtigt.
Herr Thomasson: Hvad det materiella innehållet af den nu
föredragna paragrafen beträffar, torde tillräckligt vara taladt till
försvar för detsamma från statsrådsbänken. Hvad formen åter
beträffar, så skall jag, som gerna medgifver att redaktionen af
§:n icke är synnerligt lycklig, tillåta mig med några ord förklara
dess tillkomst.
Motsvarande paragraf i Kongl. Maj:ts förslag lyder: “Biliver
jordägare, å hvilken stadgandet i 53 § eger tillämpning, utan an-
rnäldt och styrkt laga förfall borta från Rätten, då syn hålles,
vare hans uteblifvande ej hinder för synens fortgång.1' Lag-Ut¬
skottet beslöt nu att helt och hållet stryka bort SB §;. och det
blef då nödvändigt att i 56 § upptaga hvad SB § i Kongl.
Maj:ts förslag innehöll angående de jordegare, hvilkas uteblifvande
ej borde förhindra syns fortgång. Detta har Utskottet också or¬
dagrant gjort. Meningen är icke olika i Utskottets förslag emot i
Kongl. Maj:ts och i intetdera fallet oförklarlig; men med afseende på
det sätt, hvarpå orden äro fogade till hvarandra erkänner jag att
Utskottets förslag kan kallas en språkbarbarism. Så farligt är
det dock icke, att man icke kan förstå meningen. Första Kam¬
maren har åtminstone icke stött sig derpå; och jaguar säker att
äfven dess ledamöter hafva språksinne. Sjelfva meningen är icke
oklarare än i Kongl. Maj:ts förslag, och jag anser icke att det
endast på grund af ordalydelsen kan vara skäl att bevilja åter-
remiss.
Herr Rösen qvist: Äfven jag finner ifrågavarande paragraf
icke blott tvetydig, utan till och med olämplig. Af detta skäl
yrkar jag återremiss af paragrafen, i det syfte att Utskottet må
vidtaga den förändring deri, som Herr Abergsson föreslagit.
Herr Åke Andersson: Då jag förra gången både ordet,
gjorde jag icke något yrkande om återremiss, emedan jag icke
förestälde mig att jag skulle få något understöd för en sådan åt¬
gärd; men då jag nu hört att flere ledamöter af Kammaren äro
af den åsigt att paragrafen bör ändras, så får jag förena mig med
dem, som yrkat återremiss af paragrafen till Lag-Utskottet, för
att om möjligt få en ordalydelse så, att den stora allmänheten af
den jordbrukande befolkningen, som frågan hufvudsakligen rör,
kan begripa den.
Herr Berg: Jag skulle icke hafva något emot att biträda
deras mening, som yrkat återremiss, om jag kunde inse att något
resultat deraf skulle följa. Ty då Första Kammaren godkänt
paragrafen oförändrad, så förmodar jag, att Lag-Utskottet, i hän¬
delse en återremiss från denna Kammare sker, endast kommer att
anhålla, det Kammaren måtte fatta beslut i frågan. Det kan så-
N:o 49.
16
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om ledes icke vara lämpligt att återremittera paragrafen, för att ge-
dtk(FonT) m'nom Utskottets försorg få en ny redaktion af densamma; tydetta
^ or s' kan numera icke komma i fråga.
För mig synes paragrafen visserligen icke vara synnerligen
väl affattad; men, jag kan dock ej finna den vara så otydlig, som
här blifvit framhållet. Det är alldeles gifvet att, sedan Utskottet ute¬
slutit 53 § i Kongl Maj:ts förslag och således gjort till vilkor att
äfven de jordegare, hvilka kunde anses hafva gemensam talan
med sökanden, skulle blifva genom särskild stämning inkallade.
Utskottet måst taga i betraktande att efter all sannolikhet flere
af dessa instämde jordegare skulle underlåta att vid synen in¬
ställa sig, emedan de der icke hade något särskildt från sökan¬
den och de öfrige jordegarne skiljaktigt intresse att bevaka, och
att således, om något stadgande i nu afsedda syfte icke i lagen
funnes, särdeles vid de större företagen alltid kunde förutsättas att
till följd af någons uteblifvande från synerätten förrättningen måste
uppskjutas. Af denna anledning har, föreställer jag mig, Utskottet
funnit sig böra i gällande allmänna stadgande om uppskof till
följd af parts uteblifvande från häradssyn, göra undantag för de
fall, då den uteblifne vore att anse såsom sökandens medpart.
Enligt förslaget skall emellertid detta undantagsstadgande ej ega
tillämpning, i fall den jordegare, som uteblifver, har anmält missnöje
och sålunda, gjort sin talan och rätt skiljaktig från sökandens, och
ej heller om han väl icke anmält missnöje, men antingen fråga
väckes att med ändring i uppskattningen af hans jords förbättring
honom måtte åläggas större bidrag, i förhållande till de öfrige
jordegarnes, än af förrättningsmannen blifvit bestämdt eller ock
särskildt mot honom föres någon talan, som icke i hans egen¬
skap af deltagare i företaget utan i annat afseende specielt rörer
honom. I dessa fall måste han således vara närvarande för att
hans sak må kunna af synerätten vid dess första sammanträde
afgöras. Om således t. ex. en vattenafledning skall ske öfver
hans jord men tvist är om ersättningen derför eller huruvida
ledningen skall verkställas medelst öppet eller täckt dike eller
på annat ställe af hans mark än vid förundersökningen blifvit
föreslaget, eller annat dylikt, då skola i händelse af hans uteblif¬
vande Rättegångs-balkens föreskrifter användas. Men i andra
fall, då det icke kan antagas att den uteblifne bär någon mot de
öfriga jordegarne stridig talan, utan tvärtom fullkomligt gemen¬
samma intressen med dem, så har man ansett att hans uteblifvande
icke bör vålla uppskof. Skulle man nu kunna få detta bättre
uttryckt, så vore jag villig att instämma i yrkandet derom, men
jag tror icke, att man har annan utväg än att antingen godkänna
Utskottets förslag eller också antaga en ny redaktion af denna
paragraf; ty jag skulle åtminstone icke våga tillstyrka att para¬
grafen helt och hållet uteslutes, enär detta skulle ofta leda till
onödiga uppskof. För min enskilda del skulle jag deremot icke
hafva något emot att antaga det första af Herr Åbergsson fram-
stälda förslaget, att utevaro i allmänhet icke skulle hindra förrätt¬
ningens fortgång, derest icke någon särskild omständighet i ett
Lördagen den 3 Maj.
17
JT:o 4!),
eller annat fall skulle föranleda uppskof, ehuru jag är litet rädd A*.?- lag
för att direkte utan närmare granskning antaga ett nytt redak- dlkV^n9’w •
tionsförslag. Bifaller emellertid Kammaren detta Herr Åbergssons ^ or
förslag, skulle Lag-Utskottet möjligen kunna åstadkomma ettsam-
manjemkningsförslag, om kvilket båda Kamrarne kunde förena sig.
En återremiss torde dock icke komma att leda till något resultat.
Herr Ola Andersson iBurlöf: Här hafva framstälts anmärk¬
ningar dels om förbättringar i sak och dels om förbättringar i form.
Hvad Herr Åbergssons yttrande beträffar, så utgick detsamma
både på det ena och det andra; men hans förändring i sak kan
jag icke anse vara någon förbättring. Den mening, Utskottet ve¬
lat uttrycka, är efter min åsigt gagneligare och bättre för saken
än den af Herr Abergsson uttalade. Då vidare följden af ett än¬
dringsförslag endast skulle blifva ett hinder för lagförslagets fram¬
gång, då för mig saken är vigtigare än formen, samt då jag an¬
sett de skäl, som från statsrådsbänken anförts, fullt talande för
Utskottets förslag i oförändradt skick, anhåller jag att Kamma¬
ren måtte bifalla den nu föreslagna paragrafen i enlighet med
Utskottets förslag.
Herr Åbergsson: På det att Herr vice Talmannen icke
skall nödgas framställa flera propositioner, afstår jag från mina
förra båda yrkanden och förenar mig med de herrar, som yrkat
paragrafens återremitterande till Utskottet.
Alla talare, med undantag måhända af den siste, hafva er¬
känt att de uttryck, som förekomma i denna paragraf, icke äro
tydliga, utan kunna gifva anledning till missförstånd. Detta har
erkänts från statsrådsbänken, af Lag-Utskottets vice ordförande
och af en ledamot af Lagberedningen; och flere andre talare hafva
instämt häruti. Det är icke nog med att formen är ful, utan jag
påstår att paragrafen innehåller något i sak alldeles origtigt. Den
förklaring, Lagberedningens ordförande afgaf, angående meningen
med det föreslagna stadgandet, kunde nog vara tillfredsställande;
men jag vågar dock påstå, att man icke med logisk konseqvens
kan ur paragrafens ordalydelse härleda denna mening. Jag förenar
mig, som sagdt, med dem, som yrkat återremiss af denna paragraf,
i förhoppning att Utskottet, om det också icke finner anledning
föreslå någon förändring i sak, åtminstone skall lyckas att ut¬
finna en bättre redaktion.
Herr Thomasson: Jag ber att få fästa Kammarens upp¬
märksamhet derpå, att, på sätt en talare på stockholmsbänken re¬
dan påpekat, eu återremiss af denna paragraf icke kan leda till
någon annan påföljd, än att Utskottet inkommer med hemställan,
att Kammaren måtte i ämnet fatta beslut.
Herr C. A. Larsson: Icke heller jag anser det vara skäl
att återremittera denna paragraf. Den är nemligen alldeles icke
så obegriplig, som herrarne här velat påstå. Jag föreställer mig
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 49. 2
Kso 49.
Amg. lag i
dikning m.
(Forts.)
38 Lördagen den 8 Maj.
»nemligen, att om de jordegare, som ioke hafva något särskildt in¬
tresse att vid syneförrättningen bevaka, derföre utan anmäldt
och styrkt förfall uteblifva, så kan synen lika väl försiggå dem
förutan. Om deremot någon, som har anmält missnöje eller vill
hafva en förändring vare sig i fråga om uppskattningen eller eljest,
från synen uteblifver, då bör förrättningen uppskjutas. Jag tror
derföre det är bäst att taga paragrafen, sådan den är; och då
första Kammaren, som eljest är så noga, godkänt paragrafen, så
tror jag att vi utan fara kunna göra detsamma.
Härmed var öfverläggningen slutad.
Propositioner gåfvos enligt de gjorda yrkandena; hvarefter
Kammaren godkände paragrafen.
§§ 57—62 äfvensom Fjerde kapitlets öfverskrift och §§ 63—75,.
Godkändes.
§ 76 var så lydande:
“Nu vill någon, som enligt 11, 12 eller 26 §§ är skyldig att
deltaga i der nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldig¬
het; afsäge sig då den båtnad, som genom företaget beredeshans
jord. Rätt till sådan afsägelse tillkomme dock ej den, som före¬
taget sökt eller enligt 37 § är att såsom sökande anse eller i må¬
let fört talan, som enligt 3 och 15 §§ föranledt större anläggning,
än sökanden äskat.
Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af
kalenderåret näst efter det, under hvilket företaget blef fullbor-
dadt, anmälas antingen vid sammanträde i målet inför synemän-
nen eller domstolen, eller ock skriftligen hos Konungens Befall¬
ningshafvande. Har någon gjort sådan afsägelse, fälle den del¬
aktighet i företaget, hvarifrån han sålunda befrias, dem till last,
som i företaget qvarstå; och vare han, som befrielsen vunnit, i
stället pligtig att, sedan frågan om jordförbättringens värde blif¬
va enligt 40, 61 eller 62 §§ slutligen afgjord, låta af sin genom
företaget förbättrade jord utbrytas och de kvarstående deltagarne
tillskiftas lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda upp¬
skattning, jordförbättringens belopp utgör.af jordens hela värde
i dess skick efter företagets fullbordan. År enligt 62 § frågan
om slutlig uppskattning af jordförbättringens värde förfallen, ege
skyldighet att afträda jord ej rum".
Efter föredragning häraf uppstod öfverläggning, hvarunder
anfördes af
Friherre Nordenfalk: Hvad afsägelserätten beträffar, an¬
ser jag, lika med reservanten, att tiden derför är väl långt till¬
tagen, synnerligast för sådana företag, som icke afse sjösänkningar
utan endast afdikning af mossar och dylikt. Jag tror att för så-
Lördagen den 3 Maj.
19
S:o 49.
dana fall tiden för afsägelsen lämpligen kunnat inskränkas rätt Ang., lag cm
betydligt, i stället för att, såsom nu är föreslaget, ett år efter ""
företagets fullbordande skall utgöra yttersta gränsen för tillgodo- ^ 01 s''
njutande af sagde rätt.
Då jag emellertid tyckt mig finna, att Kammaren icke är be¬
nägen att medgifva minsta ändring i föreliggande lagförslag, skall
jag icke framställa något yrkande, utan nöja mig med att få min
mening antecknad till protokollet.
Herrar Lyth, Sven Nilsson i Efveröd och Hans Johnsson instämde
med Friherre Nordenfalk.
Herr Svensén: Jag skulle visserligen helst sett, att vi fått
behålla det gamla stadgandet i fråga om afsägelserätten. Men då
det icke varit möjligt att göra den meningen gällande inom
Utskottet, har jag för min del slutit mig till den af 1870 års komité
och Landtbruksakademien uttalade åsigt, nemligen att utsträcka ti¬
den för afsägelserätten till 2 månader efter förrättningens afslu-
tande. Jag märker nog, att det icke skall lyckas att få någon
förändring i Utskottets förslag rörande denna punkt; men jag
hemställer likväl, att proposition måtte göras på aet af mig fram-
stälda förslaget.
Häruti förenade sig Herr Jöns Persson.
Herr J. Andersson i Häckenäs: Såsom vän till det förelig¬
gande förslaget i dess helhet, kan det icke vara min mening att
lägga några svårigheter i vägen för dess realiserande vid denna
riksdag. Men det förefaller mig, som om det förslag, som inne-
hålles i 2 mom. af den nu föredragna paragrafen, skulle åstad¬
komma ganska störa svårigheter mot, om icke totalt hindra
åvägabringandet af något större afdikningsföretag af sank mark
eller sjö, i synnerhet det sistnämnda. Skulle man nu, såsom Ut¬
skottet här föreslagit, hafva rätt att afsåga sig all delaktighet i
företaget och kostnaden derför IV2 år eller kanske ännu längre
tid efter arbetets fullbordande, då man således tydligen kan se,
om resultatet af företaget är sådant att det är skäl att qvarstå
eller att afsåga sig, så skulle detta enligt mitt förmenande med¬
föra den risken, att ganska få skulle våga ingå i företaget, emedan
de icke på något sätt kunde förutse, huru många som slutligen
komme att deltaga i detsamma, och de qvarstående skulle vara
skyldiga att icke blott betala hela förskottet, utan äfven ersätta
den kostnad, som förorsakats dem, som vilja afsåga sig. Jag tror
för min del, att afsägelserätten bör bibehållas; men jag anser det
icke vara lämpligt, att den bibehålies ända derhän, som Utskottet
föreslagit, utan bör sådan afsägelse ske, så snart fullständig plan
öfver dikningsföretaget blifvit uppgjord, och kostnadsförslag på
grund deraf upprättats; då bör den, som anser sig icke vilja vara
med om företaget, afsåga sig, det må blifva hvilket resultat af
företaget som helst. Jag hade derför trott, att det vore skäl att
N:o 49.
20
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag
dikning m.
(Forts.)
»'“göra en ändring härutinnan, i den rigtning jag nämnt, för att
m" möjliggöra att sådana nyttiga företag, som med förslaget afses,
verkligen må kunna komma till stånd. Jag lemnar derhän, huru¬
vida det kan behöfvas återremiss eller icke, i fall Kammaren
finner skäl att göra någon ändring i ifrågavarande paragraf. Men
om återremiss anses lämplig, tror jag för min del icke att en
sådan kan föranleda något särdeles uppehåll i beslutets fattande,
emedan Första Kammaren redan återremitterat andra punkter.
Jag föreställer mig också, att Utskottet möjligtvis skulle kunna
uppställa ett förslag, som äfven Första Kammaren kan finna skäl
att antaga.
Jag vill derför hemställa, huruvida Kammaren icke skulle
vilja bifalla ifrågavarande paragraf med följande förändrade orda¬
lydelse af 2:a momentet: “afsägelse skall, för att giltig anses, sist
vid det sammanträde, som uti 49 § omförmäles, inför syne- eller
förrättningsmännen skriftligen anmälas.* Jag anser, att denna
punkt då blir alldeles klar, så vida det till den tiden kan klar¬
göras, hvartill den ungefärliga kostnaden kan uppgå, och sättet
för arbetets utförande. Deremot kan det icke vara rätt att afsåga
sig, då resultatet af arbetet blifvit synligt för hvar och en, tydå
komme hela bördan af företaget att hvila på de qvarstående, hvil-
ket mången gång skulle kunna blifva deras ruin.
Jag hemställer, att Kammaren måtte bifalla den föredragna
paragrafen med den ordalydelse, som jag föreslagit, eller, om så
anses nödigt, återremittera den, på det Lag-Utskottet derigenom
måtte sättas i tillfälle att framlägga en ny redaktion af paragrafen
i den af mig nu angifna syftning.
Med Herr J. Andersson instämde Herrar Sven Andersson och
Ake Andersson.
Herr Ekenman: Den föreslagna förändringen i paragrafen sy¬
nes mig alldeles icke behöflig eller utgöra någon förbättring. Så¬
som jag fattat saken, lärer meningen med afsägelserätten och ti¬
den för densammas begagnande vara, att jordegaren bör före be¬
stämmandet om han vill begagna sig af denna rätt få tid att på
egen erfarenhet grunda sitt omdöme, huruvida förbättring af hans
jord, motsvarande minst den derå belöpande kostnad för delaktig¬
het i förslaget, inträffat eller icke; och vid sådant förhållande lära
väl två månader, såsom reservanten föreslagit, vara en alltför
knappt tilltagen tid. För att komma till någon visshet i ofvan-
berörda hänseende behöfver man se jorden under alla tider af året. I
utländska lagstiftningar har man i allmänhet gått ännu mera för¬
sigtigt till väga i fråga om större vattenafledningsföretag, än hvad
angifves i föreliggande lagförslag. Jag erinrar mig, för att taga
exempel från länder der åkerbruket står högt, att enligt den
sachsiska lagen erfordras, för att ett dylikt företag skall kunna
komma till stånd, att alla delegarne äro derom från början ense.
Någon afsägelserätt behöfver således der icke ifrågakomma. Och
i den bayerska lagen är en majoritet af 2/3 bland delegarne före-
Lördagen den 3 Maj.
21
X:o 49.
skrifveri för företagets verkställande; hvarjemte i afseende på af-Ang. lag
sägelserätten finnas åtskilliga föreskrifter införda i en särskild dikning m.
författning af den 28 Maj 1852, artiklarne 17 och 18, ojemförligt (Fort3J
mycket fördelaktigare för den som vill undvika att deltaga i
större vattenafledningsföretag, än de i föredragna paragraf ifråga¬
satta. Jag tillåter mig på grund af det anförda påstå, att det icke
är skäl att för den detaljförändring, som nu är förslagen, rubba
den enhet, som finnes i lagförslaget; och jag yrkar derför bifall
till paragrafen i oförändradt skick.
Herr C. A. Larsson: Äfven jag var i början mycket tvek¬
sam, huruvida denna paragraf skulle duga, sådan den var. Men
sedan jag granskat 77 §, fann jag att den neutraliserat den 76 §
på ett sådant sätt, att man icke behöfver befara så beskaffade
vådor, som man ansett den 76 § innebära, nemligen att vid ett
större vattenafledningsföretag alla öfriga skulle afsåga sig delak¬
tigheten deri, och slutligen blott en enda delegare qvarstå. Det
heter nemligen i 77 §, att intill dess afsägelse skett skall jord¬
ägare ansvara för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft
egande beslut belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått,
o. s. v. Jag föreställer mig då, att de, som leda företaget, genast
efter det kostnadsförslaget blifvit upprättadt besluta att uttaxera
hälften eller 3/., af hela omkostnadsbeloppet. Hellre än att del¬
taga i denna kostnad, lärer väl då en tvekande jordegare i de
flesta fall genast begagna sin afsägelserätt. Och sålunda får man
rätt snart reda på, hvilka delegare som ämna qvarstå och deltaga
i kostnaden för företagets fullbordande. Således är det icke far¬
ligt att lemna denna frist af ett år efter företagets fullbordan,
då dess resultat blifvit synliga. Det skall helt säkert icke inträffa
många fall, der icke jordegare anser sig hafva skäl att vara be¬
låten med företaget. Tvärtom tror jag att man i allmänhet skall
inse, att jorden vunnit förbättring och att företaget lönar sig. Och
skulle det finnas en och annan, som är så beskaffad att han aldrig
vill vara med om någonting, så afsäger han sig nog genast från
början att deltaga i företaget. Jag tror derföre, att det är klo¬
kast att låta paragrafen gå.
Herr Thomasson: Jag skall instämma med de sista båda
talarne i deras yrkande om bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Enligt min uppfattning ingriper föreliggande förslag i desshelhet
allt för mycket i den enskildes sjelfbestämningsrätt, men den nu före¬
dragna paragrafens bestämmelser äro egnade att mildra följderna
af de tvångsrätter förslaget skapar, enär genom denna paragraf den
till deltagande i ett diknings-eller vattenafledningsföretag tvingade
sättes i tillfälle att besinna sig, huruvida han skall ingå på ett
företag, som möjligen kan aflöpa olyckligt, men hvilket också må¬
hända kan lända honom till nytta. Får han, såsom här föreslagits,
ett år efter företagets fullbordande sig medgifvet för afsägelse-
rättens utöfvande, så kan han blifva i tillfälle att se, huru före¬
taget utfaller, innan han bestämmer sig för att ingå i detsamma.
N:o 49.
22
Lördagen den 3 Mai.
Ang. lag
dikning m.
(Forts.)
Särskild! tillåter jag mig fästa uppmärksamheten dervid att, så-
TO-som Herr Carl Anders Larsson påpekat, något hinder för företa¬
gets utförande härigenom icke uppstår. Ty under hela den tid,
delegaren icke begagnar sig af afsägelserätten, är han skyldig
att bidraga till kostnaderna för företaget. Jag har förut i fråga
om andra paragrafer i förslaget fästat uppmärksamheten på, att
en återremiss icke skulle till något tjena; och detta gäller äfven
om denna paragraf. Särskildt vill jag omnämna, att inom Ut¬
skottet voro meningarne för en förlängd afsägelsetid mycket kom¬
pakta. Visserligen framstäldes äfven der samma förslag, af Herr
Svensén, som nu, att få afsägelsetiden inskränkt till två månader,
under det andra yrkade dess begränsning till sex månader; men
åsigten om afsägelsetidens förlängning till ett år, på sätt Lagbe¬
redningens förslag innehåller, blef med stor majoritet segrande.
Jag anhåller om proposition på bifall till paragrafen i oför¬
ändrad! skick.
Herrar Torpadie och Magni förenade sig med Herr Thomasson.
Herr Berg: Hen fråga, som i nu föredragna paragraf af-
liandlas, var inom Lagberedningen föremål för mycken öfverlägg¬
ning; och till en början rådde stor tvekan, huru frågan skulle
bäst och lämpligast lösas. Man befarade nemligen att, om af¬
sägelsetiden bestämdes alltför kort, det vill säga om jordegare
ålades att afgöra, huruvida han ville i ett företag deltaga eller
ej, innan ännu någon utredning skett om detsammas omfattning
och framför allt af kostnaderna derför, en mängd tvehågsne och
villrådige iordegare skulle afsåga sig delaktighet i företaget endast
för att icke utsättas för att möjligen behöfva vidkännas alltför
stora utgifter för detsamma, ehuru de sedermera kanske skulle
komma att ångra sig, då de funnit att företaget slagit bättre ut,
än de förmodat. Då enligt förslaget ändring uti den från början
uppgjorda planen för företagets utförande kunde på framställning
af delegarne komma att ske, och således kostnaderna kunde blifva
mindre, än man först tänkt sig, ansåg man att afsägelserätten
borde qvarstå, till dess slutligen blifvit afgjordt, hvilken omfatt¬
ning företaget komme att erhålla. Detta åter antog man icke
kunna med säkerhet bedömas förr än företaget blifvit fullbordadt.
Man fann derföre lämpligt att derifrån räkna tiden, inom hvars
utgång afsägelse skulle få ega rum; och ansåg man denna tid skäligen
kunna bestämmas i likhet med den, som föreslagits för missnöjes
anförande mot den vid för-undersökningen gjorda uppskattning
af jordförbättringens värde, eller till ett år efter det, under hvilket
företaget blifvit fullbordadt. Att denna långa anståndstid skulle
komma att begagnas af andra än dem, som med sannolikhet kunde
antagas verkligen vilja vara med om företaget, detta trodde man
sig förekomma genom det af Herr Carl Anders Larsson nyss åbe¬
ropade, uti förslaget intagna stadgande, genom hvilket de, som
på förhand icke vilja bestämma sig om de skola utgå ur företaget,
äro skyldiga att, innan de afsagt sig delaktighet i detsamma, del-
Lördagen den 3 Maj.
23
Bf:o 49.
taga i alla kostnader. Man förestälde sig nemligen att de, som fått An$- % »m
vidkännas dessa utgifter, sedermera icke onödigtvis skulle göra
en sådan afsägelse. _ 0 s'
Jag kar nu angifvit motiven för Lagberedningens förslag i
denna fråga; huruvida de äro för Kammaren tillfredsställande,
det öfverlemnar jag till densamma att afgöra.
Herr Svensén: Jag tillåter mig att afstå från mitt förslag
och i stället förena mig i det af Herr Jonas Andersson framstälda,
ehuru med den skilnad, att jag icke önskar återremiss af punkten,
utan vill att Kammaren med ens fattar ett definitivt beslut.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner dels på bifall till Utskottets förslag, dels ock på åter¬
remiss i det syfte, Herr J. Andersson i Häckenäs uti sitt yttrande
angifvit.
Ordet begärdes då af:
Herr J. And.ersson i Häckenäs, som nu yttrade: Skulle
Kammaren finna skäligt att utan återremiss bifalla mitt förslag,
så skulle jag dermed vara belåten. Under förutsättning, att Kam¬
maren icke anser återremiss nödvändig, håller jag således icke på
mitt förra yrkande, utan anhåller hos Herr Talmannen om propo¬
sition på rent bifall till mitt förslag.
Herr Svensén: För att ej föranleda splittring och olika
voteringar återtager jag mitt första yrkande och anhåller om bi¬
fall till Herr Jonas Anderssons senaste förslag.
Med anledning af dessa förklaranden ändrade Herr Talman¬
nen den senare af de nyss gifna propositionerna på sätt Herr J.
Andersson begärt; och då svaren derå utföllo med blandade ja
och nej, förnyade Herr Talmannen propositionen på bifall till
Utskottets förslag, hvilken proposition Herr Talmannen fann vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i följd hvaraf
en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och
■anslogs:
Den, som godkänner 76 § i det förslag till lag om dikning och
annan afledning af vatten, som Lag-Utskottet framställt i utlå¬
tandet N:o 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren godkänt omförmälda paragraf med
den förändring deruti, som Herr Jonas Andersson föreslagit.
N:* 49. 24 Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om Voteringen, i vanlig ordning företagen, visade 97 ja mot 47
hvadan Kammaren besluta enligt ja-propositionen.
§§ 77 och 78.
Godkändes.
§ 79, som derpå föredrogs, hade följande lydelse:
“Har ej jordegare, . efter ty i 76 § är sagdt. vunnit befrielse
från skyldigheten att i företaget deltaga, vare jemväl ny egare
af jorden pligtig att taga del i företaget, men svare ej för bidrag,
som förfallit till betalning innan lian egare blef.“
Enligt anteckning å utlåtandet, både Herrar Johannes Jonsson
och Magnus Jonsson inom Utskottet reserverat sig i afseende på
förevarande paragraf, hvilken de ansett böra erhålla nedan an¬
förda, af Nya Lagberedningen föreslagna lydelse:
“Har ej jordegare, efter ty i 76 § är sagdt, vunnit befrielse
från. skyldigheten att i företaget deltaga, häfte samma skyldighet
vid jorden, ändå att den kommer i annans hand'1.
Sedan Utskottets förslag blifvit uppläst yttrade
Herr Gasslander: En talare i dag har yttrat, att man icke
skall vidtaga ändring af en enda paragraf i detta förslag; ty då kan
man riskera att afbryta den enhet, hvarpå förslaget är bygdt.
Denna onekligen mycket rigtiga anmärkning har sin fulla tillämp¬
ning på denna paragraf gent emot Lagberedningens förslag. Jag
vill genast antyda hvaråt jag syftar. Det är nemligen frågan om
lämpligheten och tillämpligheten af detta stadgande är lika i fråga
om dikningsföretag och vattenafledningsföretag. I afseende å.
vattenafledningsföretagen har denna paragraf sin fullkomliga rig-
tighet och tillämpning. Men då man kommer till frågan om dik¬
ningsföretagen, så visar den sig antingen tvetydig eller, om den tydes
i samma rigtning vid dikningsföretagen som vid vattenaflednings¬
företagen, betydligt ogynsammare för delegarne i företaget. Alla
Lagberedningens ledamöter utom en ansågo, att afsägelserätten
skulle gälla för alla företag. Denne ene ledamot ansåg att af¬
sägelserätten icke skulle gälla vid dikningsföretagen; men i fråga
om skyldigheten att gälda kostnaderna voro de alla af samma
åsigt. Formuleringen af 83 § i Lagberedningens förslag blef så¬
lunda: “Har ej jordegare vunnit befrielse från skyldigheten att
i företaget deltaga, häfte samma skyldighet vid jorden, ändå att
den kommer i annans hand".
Mot denna bestämmelse gjordes af åtskilliga ledamöter i
Högsta Domstolen den anmärkningen, att bestämmelsen att ersätt¬
ningen skulle vidlåda jorden vore att införa en ny förmånsrätt,,
hvilket icke vore lämpligt, utan borde ersättning i stället vidlåda
Lördagen den 3 Maj.
25
N:o 49.
egaren. Huru den saken skulle formuleras, derom voro ock olika -4 ng. lag
meningar i Högsta Domstolen. Af redaktionen af paragrafen synes, dikniyig m
att i fråga om vattenafledningsföretag de, som äro ense om före- ( orts '
taget, hafva fordringsrätt hos jordens egare för sina kostnader
ända till ett år efter det företaget är fullbordadt. Jorden må om¬
byta egare huru många gånger som helst, de hafva ändå alltid
sin fordringsrätt för alla kostnader till ett år efter det företaget
är fullbordadt; ty till slutet af det året gäller afsägelserätten.
Anser man nu denna paragraf tillämplig på dikningsföretag, så
ställa sig följderna häraf på det sätt, att om ett dikningsföretag
är börjadt och till hälften afslutadt, samt en af dem som eger
jorden icke ännu erlagt infordrad hälft af kostnaden, så skulle
en ny egare icke vara skyldig att deltaga i denna kostnad, som
förut blifvit utdebiterad och förfallen, och detta ehuru de qvar-
varande delegarne i företaget icke försummat någonting med af¬
seende på indrifningen. Försäljningen af jorden kan nemligen
verkställas så nära inpå förfallodagen, att sådant icke låter sig
göra. Det måste naturligtvis uppkomma en icke ringa osäkerhet
i tillämpningen, huru i detta fall skall förfaras. Tillämpas då stad¬
gandet i § 79, så begås en obillighet mot de jordegare, som verk¬
stält företaget. Ty om den egare. som säljer sin jord, försummat att
inbetala sitt bidrag, hafva de andre ingen utväg att få ut detta
bidrag, sedan han sålt och möjligen kommit på obestånd. Då det
gäller vattenafledningsföretag är detta stadgande deremot full¬
komligt rigtigt och oklanderligt, ty då hafva de, som förenat sig
om företaget, alltid fordringsrätt hos jordens egare ända tills ett
år förflutit efter det företaget är färdigt. Så länge står nemligen
afsägelserätten öppen.
Det är naturligtvis icke min mening att begära det Kamma¬
ren skulle på denna framställning från min sida vidtaga någon
ändring i paragrafen, ty en sådan ändring skulle möjligen rifva
sönder hela förslaget; men jag har dock ansett mig böra till
protokollet framställa dessa erinringar, emedan genom den i denna
paragraf vidtagna förändringen den enhet i förslaget är rub=
bad, som fans i Lagberedningens förslag, och det här otvif¬
velaktigt föreligger en tvetydighet. Möjligen kunna sådana upp¬
lysningar lemnas, att den tvetydighet, jag anser förefinnas, för¬
faller; och sådana upplysningar skulle ju kunna blifva en god
ledning vid en framtida tillämpning af lagen.
Något yrkande har jag, såsom jag redan förklarat, icke att
framställa.
Herr Johannes Jonsson: Jag har icke kunnat biträda den
åsigt, som gjort sig gällande i Lag-Utskottet i afseende på denna
paragraf, och jag har derföre mot densamma afgifvit min reserva¬
tion, som återfinnes på 68 sidan i betänkandet, så lydande: “Om
man antager t. ex., att en jordegare har fått bidraga med hälften
eller mera i kostnaden för ett vattenafledningsföretag, och dennes
hemman sedermera säljes antingen på exekutiv eller vanlig konkurs¬
auktion, så skulle derigenom kunna inträffa, att andra med en
N:o 49.
26
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag om mindre andel i företaget kändes skyldiga att få betala för den
dikning m• förstnämnde, och detta ehuru dennes jord måhända beredts större
or s' fördel af företaget än de sistnämndes. En sådan betalningsskyl¬
dighet bör alltid åtfölja den förbättrade jorden, hvarföre jag vågar
föreslå antagande af denna paragraf, sådan den lyder i Nya Lag¬
beredningens förslag, så lydande: “Har ej jordegare, efter ty i 76
§ är sagdt, vunnit befrielse från skyldigheten att i företaget del¬
taga, häfte samma skyldighet vid jorden, ändå att den kommer i
annans hand."
Jag ber att få anföra ett annat exempel. Om jag föreställer
mig, att ''/jo af den jord, som ingår i ett vattenafledningsföretag,
eges af en person, och återstående Vjo af en eller flere andra,
skulle ju äfven, om denna paragraf skulle tillämpas, kunna in¬
träffa, att den eller de, som egde tiondedelen, finge betala den
förfallna skuld, som på öfriga j/j» belöpte. Att ett sådant stad¬
gande icke är rättvist, torde vara uppenbart; och jag härför den
skull också ansett, att betalningsskyldigheten bör vidlåda jorden.
Man kan visserligen invända, att derigenom skulle tillskapas en
ny förmånsrätt, hvilket också blifvit i Högsta Domstolen anmärkt,
men jag kan icke anse, att deri skulle ligga någon ny förmåns¬
rätt; åtminstone skulle den icke komma att förringa intecknings-
hafvarnes rätt, ty den förbättring af jorden, som vunnits genom
företaget, bör väl ersätta kostnaden derför.
Då jag sålunda anser det vara vådligt att bifalla Utskottets
förslag till denna paragraf, hemställer jag vördsamt om bifall till
paragrafen, sådan den blifvit af Lagberedningen föreslagen.
Herr Magnus Jonsson: Såsom synes af den vid betänkandet
fogade reservationen å sid. 69, har icke heller jag kunnat in¬
stämma i det slut, hvartill Utskottet i denna paragraf kommit.
Enligt mitt förmenande skulle nemligen i följd af detta stad¬
gande, sådant det blifvit af Kong! Maj:t och Utskottet föreslaget,
en alltför stor orättvisa kunna drabba åtskillige i företaget del-
aktige jordegare, och jag anser för min del billigheten fordra,
att den egare, som genom företaget vinner en jordförbättring,
också må vidkännas de kostnader, som åstadkommit denna för¬
bättring. Man invänder visserligen, att den nye egaren icke skulle
kunna känna till, huruvida den förre egaren fullgjort sina ålig¬
ganden i afseende på företaget, eller icke; jag tror dock, att han
bör kunna ganska lätt få reda derpå genom förfrågningar hos
den direktion, som har bestyret med företaget om hand. Skulle
den nye egaren af jorden icke bry sig härom, bör han ock, efter
mitt förmenande, vidkännas de kostnader, som äro nedlagda för
förbättrande af hans jord. Detta anser jag skulle vara vida rätt¬
visare, än att de, som kanske ega en ganska liten lott i företaget,
skulle anses skyldige att betala jordförbättringen för en större
jordegare.
På dessa grunder yrkar jag afslag på Lag-Utskottets förslag
i förevarande paragraf och bifall till det förslag, som af Nya Lag¬
beredningen i 83 § framstälts.
Lördagen den 3 Maj.
S:o 49.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: W
bär blifvit yrkadt, att den redaktion skulle. gifvas åt nu före-
liggande paragraf, som finnes i Nya Lagberedningens ursprungliga
förslag, ber jag endast få upplysa derom, att mot denna redak¬
tion gjordes anmärkningar inom Högsta Domstolen bland annat
deruti, att genom densamma skulle tillskapas en ny tyst förmåns¬
rätt, och sålunda obetalda bidrag, som ännu icke förfallit till be¬
talning, gravera jorden, hvarom man icke kunde få kunskap genom
gravationsbevis. På dessa Högsta Domstolens anmärkningar har
Lagberedningen i afgifven promemoria afgifvit svar, hvari Lag¬
beredningen säger, att af dess motiv tydligt framgår, att det af
Lagberedningen föreslagna stadgande icke afser att tillskapa någon
ny tyst förmånsrätt, men tillägger: “då emellertid den mening,
Beredningen velat i 83 § uttrycka, onekligen ännu tydligare fram¬
går, om samma paragraf omredigeras på det sätt, andre Högsta.
Domstolens ledamöter angifvit, har Beredningen åt denna paragraf
gifvit den förändrade lydelse, som öfverensstämmer med den lydelse
af denna paragraf, som Kongl. Maj:t föreslagit.
Då Lagberedningen sjelf förklarat, att den lydelse reservan-
terne velat gifva åt paragrafen skulle hafva den mening, som
paragrafen nu har fått, tror jag, att, om någon ändring af den¬
samma anses nödig, det vore lyckligare, om redaktionen blefve
annorlunda än hvad af reservanterne föreslagits. För min del
tror jag, att saken komme att regleras rigtigast på det sätt. para¬
grafen med den nuvarande lydelsen innehåller, eller att redan
förfallna bidrag få sökas ut hos den, som vid förfallotiden egde
jorden, men att den nya egaren ansvarar för allt, som förfaller
till betalning, sedan han blifvit egare af jorden.
Herr C. A. Larsson: Den anmärkning, som i afseende på
nu förevarande paragraf framstälts i Högsta Domstolen, eller. att
genom detta förslags antagande skulle tillskapas en ny förmåns¬
rätt, håller icke streck, ty, om jag icke missminner mig, innehåller
1824 års förordning alldeles detsamma som Herr Magnus Jonsson
i sin reservation omnämnt, att, sedan man hunnit utreda, huru
stora kostnaderna vore för företaget, dessa kostnader fördelades
på deltagarne, och det på hvar och en belöpande beloppet, åt¬
minstone der statsmedel lemnats, inskrefs i jordeboken. Dessa ut¬
gifter hade således förmånsrätt framför till och med inteckningar,
på samma sätt som kronoutskylder.
Derför tror jag det icke vore olämpligt att godkänna det för¬
slag, som Herr Magnus Jonsson i sin reservation framlagt, ty
derigenom vore man säker på, att den, som verkligen hade nytta
af ett dylikt företag, också finge betala kostnaderna derför.
Herr Liss Olof Larsson: xvfven jag vill för min de! yrka
afslag på Utskottets betänkande och bifall till det förslag, som
af Herrar Johannes Jonson och Magnus Jonsson framstälts i
■deras vid betänkandet fogade reservationer; och jag gör detta på
Jf:« 49.
28
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag Afgrund af de skal, som af desse reservanter framstälts, hvarutöfver
thhnvagm. j&g likväl ber att få tillägga ännu ett.
0 e' Efter min tanke synes det, som om denna paragraf, sådan
den af' Utskottet formulerats, kommer att strida mot de af Riks¬
dagen lemnade föreskrifter i fråga om utlemnande af statslån för
befrämjande af odlingsföretag, och jag tror således att den form
för paragrafen, som reservanterne föreslagit, och som tillika öfver-
ensstämmer med Nya Lagberedningens förslag, är att föredraga
framför den af Utskottet föreslagna, hvarför jag yrkar bifall till
reservanternes förslag i denna punkt.
I detta anförande instämde Herr J. E. Johansson.
Herr Berg: Jag ber att få åberopa hvad som från statsråds-
bänken blifvit yttradt. Med det förslag, som af Lagberedningen
afgafs, afsågs alldeles icke att bilda någon ny förmånsrätt, emedan
i så fall Lagberedningen icke skulle hafva underlåtit att, med än¬
dring i den nu gällande förmånsrättsordningen, bestämma den plats
inom denna, som förbindelser, uppkomna på grund af detta stad¬
gande, borde intaga. Frågan i hvad mån en ny jordägare är
skyldig att deltaga i förut beslutade torrläggningsföretag har varit
mycket omtvistad; och jag kan icke erinra mig, att 1824 års för¬
ordning härutinnan innehåller något stadgande — hvad jag är
säker på är, att ganska långvariga tvister i denna fråga vid dom-
stolarne förevarit. Lagberedningen ansåg sig derföre böra såsom
grundsats uttala, att en efterföljande egare alltid vore skyldig att
deltaga i redan beslutade torrläggningsföretag, men med det be¬
gagnade uttrycket, att skyldigheten i detta afseende skulle häfta
vid jorden, var ingalunda meningen att denna skyldighet skulle
likställas med intecknade nyttjanderätter eller servituter, och än
mindre att åt utdebiterade bidrag till företaget bereda någon för¬
månsrätt i jorden. Följden deraf skulle nemligen blifva, att, om
ett hemman såldes på exekutiv auktion, och köpeskillingen ej
räckte till för äldre inteckningar, som funnos i hemmanet, den nye
egaren skulle blifva fri från vidare deltagande i företaget; och då
af de anmärkningar, som gjordes inom Högsta Domstolen, syntes
framgå, att de begagnade ordalagen kunde i nämnda hänseende
misstydas, ansåg Lagberedningen den åsyftade meningen bättre
uttryckas på det sätt, som nu skett i Kongl. Maj:ts proposition.
Jag tror derför, att det icke kan vara ändamålsenligt att åter¬
taga det i Lagberedningens förslag använda uttryck, hvilket visat
sig gifva anledning till en uttydning stridande mot hvad Lag¬
beredningen sjelf afsett — utan att, i händelse någon ändring
anses nödig, några andra mera bestämda ordalag böra väljas.
Men jag ber härvid att ännu en gång få upprepa, att, om än
ifrågavarande afgifter gifvas förmånsrätt, desamma i allt fall, om
fastigheten försäljes på exekutiv auktion, och köpeskillingen icke
räcker till deras betalande, ej kunna utkräfvas af den efterföljande
egaren af hemmanet, men att, enligt det nu föreliggande förslaget,,
Lördagen den 3 Maj.
29
N:o 49.
den nye j or degar en är pligtig betala åtminstone hvad som belöper Ang. lag om
på den tid, han är innehafvare af fastigheten. ^(FortT)
Herr Magnus Jonsson: Jag har begärt ordet andra gån¬
gen med anledning af Hans Excellens Herr Statsministerns yttrande.
Jag har visserligen icke afvetat de anmärkningar, som i detta
afseende gjorts af Högsta Domstolen; men med all respekt för de
högtbetrodde och insigtsfulle män, som der hafva säte, vågar jag
dock säga, att jag vid dessa anmärkningar icke fäster synnerlig
vigt, i ty att det icke sällan händer, att Högsta Domstolen gör
anmärkningar mot saker, som icke förtjena det. Jag kommer
t. ex. i håg, huruledes för några år sedan, då Riksdagens båda
Kamrar enhälligt fattat ett beslut om milstolparnes borttagande,
och regeringen ansåg sig grundlagsenligt vara skyldig att der¬
öfver höra Högsta Domstolens ledamöter, desse Högsta Domstolens
ledamöter behagade afstyrka, hvad Riksdagens båda Kamrar be¬
slutat i en så enkel fråga, som borttagande af milstolparne. Och
på hvad skäl? Jo, emedan det skulle kunna hända, att man i
framtiden möjligen bomme att behöfva utmärka tiondedelar af milen!
När man sett sådant, torde det ursäktas, att man icke kan fästa
så stor tillit till hvad Högsta Domstolen yttrat. Riksdagen bör
det väl äfven stå fritt att pröfva förekommande ärenden, och det
bör väl icke vara dess ledamöter förhindradt att sjelfständigt
fatta beslut. Derför tager jag mig friheten att yrka bifall till den
lydelse af 79 §, Nya Lagberedningen föreslagit.
Herr Torpadie: Då upplyst blifvit, att denna paragrafs
historia är sådan, att mot dess lydelse, sådan den blifvit af Lag¬
beredningen ursprungliga formulerad, invändningar framstälts inom
Högsta Domstolen, och Lagberedningen med anledning deraf i
en promemoria, som blifvit tryckt och till Kammarens ledamöter
utdelad, förklarat, att den mening Lagberedningen velat i 88 §,
hvilken motsvarar den nu föredragna paragrafen i Utskottets för¬
slag, uttrycka, onekligen ännu tydligare framginge, om samma
paragraf redigerades på det sätt, andre Högsta Domstolens leda¬
möter angifvit, samt Beredningen i följd deraf åt denna paragraf
gifvit den förändrade lydelse, som finnes intagen i Kongl. Maj ds
proposition och nu återfinnes i Utskottets förslag, så synes, det
mig besynnerligt, att man nu kan vilja antaga den ursprungligen
af Lagberedningen formulerade lydelse af paragrafen, hvars rätta
mening Lagberedningen sjelf förklarat kunna bättre uttryckas
genom de ordalag, som nu förekomma i Utskottets förslag.
Jag tror mig således hafva all anledning att yrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr Gfasslander: Jag skall bedja att något närmare få
förklara mitt senaste anförande, enär jag af de yttranden, som
sedan förekommit, finner, att detsamma icke blifvit rigtigt förstådt.
För min del anser jag den nu föreslagna redaktionen vara
vida bättre än den, som ursprungligen förekom i Lagberedningens
N:o 49.
30
Lördagen den 3 Maj.
Ang. lag l
dikning m.
(Torts.)
<m förslag, ty den»a sistnämnda redaktion gaf verkligen anledning
rn- till tvekan, huruvida dermed afsäges att bilda en ny förmåns¬
rätt eller icke. Ehuru jag såhxnda för min del finner den nu före¬
slagna redaktionen vara mycket bättre än Lagberedningens ur¬
sprungliga, har denna redaktion dock det felet, att den åstad¬
kommer en tvetydighet i fråga om skilnaden mellan vattenaflednings-
och dikningsföretag. Vid vattenafledningsföretag hafva delegarne,
som verkstält företaget, rätt att under hela det år, som förflyter,
sedan företaget är fullbordadt, hålla sig till jorden, tv hvem
som än blifver egare under arbetets utförande eller under året
derefter är bunden vid kostnaderna derför ända till dess han
afsäger sig detsamma, och sålunda har i detta fall de delegare, som
verkstält företaget, verklig förmånsrätt i den förbättrade jorden.
Då åter fråga är om dikningsföretag, der någon afsägelserätt icke
eger rum, gestaltar sig saken på ett annat sätt. Det kan ju hända,
att, medan dikningsföretaget är under utförande, man redan in¬
fordrar t. ex. hälften af den beräknade kostnaden. En delegare
underlåter att betala den på honom belöpande andelen och säljer
sin egendom, innan man exekutivt hunnit hos honom uttaga be¬
loppet. Då är efter detta förslag den nye egaren fri från skyl¬
digheten att deltaga i den redan förfallna kostnaden. Men då den
nye egaren naturligtvis ej kan hafva ringaste nytta af företaget,
utan att det fullbordas, torde det också vara billigt, att han får
gälda kostnaden.
Inom Högsta Domstolen gjordes anmärkningar mot denna
paragraf, ehuru dessa anmärkningar formulerades något olika;
och det kan måhända dragas i betänkande, huruvida Domstolens
ledamöter kommit att särskildt iakttaga skilnaden i detta hän¬
seende mellan dikningsföretag och vattenaftappningsföretag. Vid
de senare har, såsom jag redan erinrat, del egaren denna rätt under
ett helt år efter den tidpunkt, då företaget fullbordas, men vid
dikningsföretag skulle enligt föreliggande lagförslag icke finnas
en sådan rätt.
En ledamot af Högsta Domstolen, nemligen Justitierådet Olive-
crona, har närmare formulerat sitt yttrande. Han säger, att han
anser, att paragrafen för vinnande af mera tydlighet borde så¬
lunda ändras “att det finge heta, att, om jordegare ej, efter ty i
79 § är sagdt, vunnit befrielse från skyldigheten att taga del i,
företag, hvarom i förslaget handlas, jemväl ny egare af jorden
skall vara pligtig att i företaget deltaga". Om en så beskaffad
redaktion begagnades, blefve det tydligen uttryckt, att ny egare
är skyldig att deltaga i kostnaden, till dess företaget vunnit sin
fullbordan.
Emellertid kan jag ej instämma i det yrkande om återgång
till den af Lagberedningen begagnade redaktion, som här blifvit
framstäldt. Den af Lagberedningen föreslagna lydelsen af före¬
liggande paragraf synes mig nemligen i det hela vara sämre än
denna, och någon särskild redaktion anser jag ej lämpligt att för
min del föreslå.
31
N:o 49.
Lördagen den 3 Maj.
Herr Abergsson: Af hvad som under diskussionen i detta Ang. lag
ämne blifvit upplyst, torde det vara till fullo ådagalagdt, att de,
hvilka önska säkerhet i jorden för de kostnader, hvarom här är
fråga, icke skulle vinna denna säkerhet, om lagen affattades i de
af Lagberedningen begagnade ordalag. Emellertid vill jag för
min del gerna instämma i den tanken, att det vore rättvist, att
kostnader, sådana som de ifrågavarande, häftade vid jorden i den
mening, att de borde utgå med förmånsrätt i händelse af jord-
egarens konkurs. Hen vill man komma till detta mål, synes mig
sådant lämpligast kunna ske genom att föreslå en ändring uti
17 kap. Handelsbalken, och dervid göra ett tillägg om förmåns¬
rätt för ifrågavarande medel. Då ju den kostnad, hvarom här
är fråga, motsvarar förbättringen å jorden, och sålunda är en
eqvivalent för sjelfva tillökningen i jordens värde, förefaller det
mig särdeles lämpligt att äfven förmånsrätt medgåfves för nämnda
kostnad, i likhet med hvad som är stadgadt om jorden vidhäftande
grundräntor och all annan afgäld af fast egendom. Då man, som
sagdt, medelst en ändring af 17 kap. Handelsbalken torde kunna
vinna målet, bör detta kunna blifva föremål för en blifvande lag¬
stiftningsåtgärd.
Då emellertid det stadgande, hvarom nu är fråga, och som
reglerar den nye egarens rättsförhållanden, synes mig vara be-
höfligt, tager jag mig friheten hemställa om bifall till ifråga¬
varande paragraf.
Herr Thomasson: Jag vill för min del instämma med den
siste ärade talaren och yrkar sålunda bifall till. Utskottets för¬
slag i denna punkt.
Heservanterne och de, som instämt med dem, hafva, så vidt
jag kan förstå, förestält sig, att man genom en återgång till det
af Lagberedningen ursprungligen framlagda förslaget skulle vinna
en panträtt eller förmånsrätt i jorden. Emellertid har ju nu blif¬
vit tydligen ådagalagdt, att denna reservanternes föreställning
beror på ett misstag, och att Lagberedningen icke har velat ut¬
trycka något annat än hvad som sedan, fastän på ett bättre sätt
formuleradt, blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget. Under sådana
förhållanden kan jag icke föreställa mig, att Kammaren, för att
få en sämre redaktion af förslaget, skulle vilja antaga reservan¬
ternes förslag, som ju eljest innefattar alldeles detsamma.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar,
som förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på
bifall till Utskottets förslag som ock på yrkandet att den lydelse
för ifrågavarande paragraf, som af reservanterne förordats, måtte
varda godkänd; och förklarade Herr Talmannen sig hafva funnit
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Vo¬
tering blef begärd samt företogs enligt en nu uppsatt så lydande
omröstningsproposition:
“Den, som godkänner 79 § i det förslag till lag om dikning
>:© 49.
32
Ant/, lag om
dikning m. in
(Forts.)
Lördagen den 3 Maj.
och annan afledning af vatten, som Lag-Utskottet i utlåtandet
N:o 27 framstält, röstar
Ja;
Len, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å omförmälda, af
Utskottet föreslagna lagparagraf, beslutat följande lydelse af ifråga¬
varande paragraf: “Har ej jordägare, efter ty i 76 § är sagdt,
vunnit befrielse från skyldigheten att i företaget deltaga, häfte
samma skyldighet vid jorden, ändå att den kommer i annans
hand."
Omröstningen utföll med 115 ja mot 41 nej; varande alltså
Utskottets förslag godkändt.
§ 80.
Godkändes.
§ 81 var af följande lydelse:
“Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall
af den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas,
intill dess fråga om upptagande af nytt eller förändring af gam¬
malt dike blifvit väckt och med tillämpning af de i denna lag gifna
föreskrifter dikningsskyldigheten blifvit annorledes bestämd. För¬
summas underhåll af äldre dike, vare lag som i 80 § sägs.
År någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest
enligt gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas
i sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist
om och i hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas
underhållet af det nya eller förändrade diket; deraf må ej dik-
ningsskyldighetens bestämmande jemlikt de i denna lag stadgade
grunder uppehållas, utan ankomme tvisten på särskild pröfning.
De om dike nu gifna stadganden skola ock gälla om vatten-
afledning".
Beträffande denna paragraf yttrade
Herr Bäckström: Oaktadt det torde vara fåfängt att söka
få ändring, skall jag dock icke underlåta att uttala min mening
angående denna punkt; ty, utom det att jag icke vet, hvarför icke
de diken, som uti denna paragraf omtalas eller de, som före denna
lags tillämpning finnas upptagna, skulle få höra till de äldre diken,
som omtalas uti 8 §, och samma bestämmelse få gälla, som denna
paragraf innehåller i afseende å till dessa diken ledande vatten,
utvidgning, fördjupning eller förändring, helst 81 § 2 mom. sär-
skildt bestämmer, huru förfaras skall med diken, som på grund
33
Lördagen den 3 Maj.
N:o 4!).
af laga skiften eller annorledes, enligt gällande aftal man för- Ang. lag om
bundits att åt annan hålla, så finnes ett annat förhållande, som dikning m.m.
ingen ännu synes hafva påtänkt, nemligen dikningar och vatten- vi'or!>
afledning, som med bidrag af statsmedel tillkommit.
Uti många af dessa, åtminstone i Norrbotten, är underhålls¬
skyldigheten, sådan som den nu utgöres, i högsta grad obillig
och orättvis, men hvilken orättvisa icke med 81 § afhjelpes utan
blir upphöjd till lag. Ty som man vet, har hufvudändamålet
med dessa dikningar och vattenafledningar varit att mildra frost-
ländigheten samt att. torrlägga jord för högre kultur. Men då i
större byalag det varit omöjligt att få alla jordegare att gå med
i företaget, emedan ingen lag finnes, som kan ålägga en minoritet
att följa en majoritet i byalag uti sådant företag, sä hafva de,
som insett nyttan och nödvändigheten af att, så vidt möjligt,
söka aflägsna den icke ovanliga men föga kärkomna gästen, fro¬
sten, måst sluta sig till ett sorts bolag och verkstält företaget.
Men för eu sådan planmessig torrläggning af byns sänka trakter
har omöjligen kunnat undvikas, att dikningen genomgått äfven
deras egor, hvilka envist nekat att ingå i företaget, och hvari¬
genom inträffat, att efter företagets fullbordande de jordegare i
byn, som icke uti företaget utlagt ett enda öre eller kunnat för¬
mås att i underhållet deltaga, likväl icke allenast haft den all¬
männa nytta, som dikning åstadkommit, nemligen mindre frost-
ländighet, utan ock fått sina jordegor torrlagda, så att de kunnat
derå verkställa en vinstgifvande odling, ofta mer än de, som
företaget påkostat, nemligen det som öfver statsbidraget erfordrats.
Ett exempel på, att så kan förhålla sig, vill jag omtala, nem¬
ligen, att uti en by, som räknar omkring 60 jordegare, uppstod
för ett tiotal år sedan fråga om utdikande af byns sumptrakter,
som i ° rikt mått befordrat frost. Flera byastämmor höllo.s,
men någon öfverenskommelse kunde ej träffas. Ungefär eu 1...
säde nej, hvadan de, som insågo nyttan och nödvändigheten af
företaget, sammanslöto sig till dess utförande, hvartill de fingo
statshjelp, hvilken naturligtvis förband dem till framtida under-
håll. Om det nu å ena sidan kan tolkas vara en juridisk rätt-
visa att fullgöra hvad man förbundit sig till, så kan å andra
sidan uppstå fråga, om det är rättvist, att den, som skördar nyt¬
tan af ett . för ett helt bysamhälle nyttigt företag, till hvilket
han intet bidragit, äfven skall för framtiden vara fri från under¬
håll, oaktadt det kan visas, att han drager till och med större
nytta ^af företaget, än någon af dem, som det samma utfört. Men
till sådant resultat kommer man, enligt mitt förmenande, med
tillämpning af denna 81 §. Ty deri heter att diken, som finnas
upptagna förr än derom lag träder i kraft, skola af den, hvilken
dittills varit dertill pligtig, hållas, intill dess fråga om upptagan-
det_ af nytt eller förändring af gammalt dike blifvit väckt och
afgjord. Men hvem skall hafva intresse af att väcka sådan fråga
uti omnämnda fall? Icke lärer väl någon, som fått sin jord af-
dikad, utan att dertill behöft påkosta ett öre, och dertill enligt
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 49. B
N:o 49.
3+
Lördagen don 3 Maj.
Ang. lag <«w 80 § kan tvinga andra att desamma underhålla, vara så enfaldig,
dikning m. m, ‘jian begär nytt eller förändring af gammalt dike? Icke heller
(F°rts ) är det länkbart, att de underhållsskyldige gerna kunna väcka
denna fråga, då den redan befintliga dikningen svårligen kan
ändras eller läggas på annat ställe än den en gång på vetenskap¬
liga grunder planmessigt blifvit lagd, helst sådana dikningsföre-
tag, som kostat 10,OOO-tals kronor, ej torde kunna omgöras endast
för att få några egoister att dela kostnaden, och staten san¬
nolikt ej ytterligare ville tillsläppa medel.
Då nu med nya lagens införande varder upphäfd 2 §uti 6 kap.
Byggningabalk en, hvilket ålägger hvarje jordegare i by “att hålla
aflopps- och floddiken efter deras egor“, så kan jag icke finna,
att de skulle våldföras i sin rätt, om de genom en ny lag ålades
samma skyldighet för diken, som gå genom deras egor, ehuru de
icke bidragit något till dikningen, som af andra med statsbidrag
är utförd, helst, ehuru denna dikning väl skett genom personer,
som såsom paut för erhållna statsmedel förbundit sig till under¬
håll, denna förbindelse likväl, efter mitt förmenande, icke. kan ut¬
göra någon juridisk förbindelse att för framtiden hålla diken för
sina medgrannars jord, och således dike kan hänföras till det af¬
tal 81 § 2 mom. omtalar.
På grund af hvad jag nu anfört, anser jag både billigt och
rättvist, att uti nya lagen införes ett stadgande^, som ålägger jord-
egaren i by, hvar och en i den mån han af en sådan dikning nytta
nafver, densamma vidmakthålla, utan afseende om lian uti med
statsmedel understödt dikningsföretag deltagit eller ej.
Dermed torde då ock vara sörj dt för, att sådana afloppsgraf-
var för framtiden blefve vederbörligen underhållna, hvilket nu på
grund af kontrakt med staten kan, minst sagdt, vara tvifvelaktigt;
hvadan jag anser, att 81 § 1 mom. i Utskottets förslag borde
hafva ungefär följande lydelse:
“ Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall af den.
hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill dess dit af an¬
nan led.es vatten, hvarefter med underhåll, utvidgning, fördjupning, eller
annan förändring förf arvs, som uti 8 § skils; dock att, der i hg dik¬
ning ar skett med bidrag af statsmedel, skall hädanefter nnderhålls-
s kylIdig heten af dessa diken åligga alla, som i byn ega eller bruka jord,
allt i den män hvar och en af dikningen nytta häfver.
Försummas underhåll af dike, efter hvad ofvan sägs, vare lag som
i 80 § sagdt, är.“
Det är väl icke någon möjlighet att få bifall till remiss på detta
mitt förslag, men jag får dock anhålla, att Kammaren ville åteiremi-
tera denna paragraf till Lag-Utskottet. Jag anser tiden dermed icke
förspillas, då ju i allt fall Första Kammaren återremiterat några
andra paragrafer i förslaget. Lag-Utskottet skulle måhända kunna
föreslå en ‘ formulering på de grunder jag, enligt hvad jag ofvan
nppgifvit, anser rätt och billigt. Här är egentligen fråga om un¬
derhållsskyldigheten af diken, som tillkommit före donna lag; och
jag skulle anse mycket vara vunnet, om paragrafen helt och bål-
Lördagen den 3 Maj.
3 o
Jf:o 49.
iet kunde utgå, endast med en erinran om, att med underhåll åtlag
gamla diken gäller tills vidare hvad som förr är stadgadt. Jag tror di/™ingm,.
att i detta fall det är nödvändigt att erhålla något stadgande an- (Forts )
gående de diken, som tillkommit genom statsbidrag. Jag vet icke,
om underhållsskyldigheten härvidlag är personlig eller fästad vid
den jord, som fått statsbidraget. Åtminstone å somliga orter
tror jag det vara så stäldt, att denna skyldighet är personlig;
och i så fäll synes detta ej vara mycket att lita på.
Jag skall icke längre upptaga tiden utan anhåller, att Kam¬
maren ville återremittera denna paragraf till Lag-Utskottet.
Herr Berg: Jag vet icke, om jag rätt fattade den föregående
talaren; men, om jag gjorde det, skulle hans mening vara, att
några speciella förhållanden egde rum i Norrland, beroende derpå,
att, då statsanslag för upptagande af diken lemnats, detta anslag
mottagits af vissa jordägare, som öfvertagit hela dikningsskyldig-
heten, hvaremot de öfrige derifrån voro helt och hållet befriade,
samt att talaren ansåg, att, då en ny dikningslag trädde i gäl¬
lande kraft, äfven de, som icke erhållit del af statsanslaget, borde
vara. pligtige att. deltaga i dikningsföretaget på de grunder för¬
fattningen föreskrifver.
Det stadgande, hvarom nu är fråga, innehåller, att de nu be¬
stående förhållandena och föreskrifterna skola fortfarande i fråga
om nu befintliga diken tillämpas, intill dess förändringar i desamma
blifva nödiga och med tillämpning af den nya lagen dikningsskyl-
digheten annorledes bestämmes. Ändamålet och afsigten med
detta stadgande är, att icke alla diken i hela riket på en gång
skulle omregleras.
Om diken i Norrland blifvit med statsanslag upptagna, och
man dervid iakttagit i 1824 och 1841 års författningar gifna före¬
skrifter, så föreställer jag mig, att frågan redan bör vara regle¬
rad, sålunda att de, som icke varit med om företaget, är o be¬
friade från dikningsskyldigheten för framtiden, antingen till följd
deraf att de afstått jord, eller ock på grund af något vilkor vid
det lemnade statsanslaget. År deremot förhållandet icke sådant,
utan de enligt nu gällande lag äro pligtige att deltaga i underhålls¬
kostnaden för diket, göres deruti icke genom den nya lagen någon
ändring. Den. säger endast, att förut upptaget dike skall fortfa¬
rande hållas, intill dess fråga om upptagande af nytt eller förän¬
dring af gammalt dike blifvit väckt och, med tillämpning af de i
denna lag gifna föreskrifter, dikningsskyldigheten blifvit annorle¬
des bestämd.
Att vid upptagande af diken med statsanslag i Norrland nå¬
gra jordegare emottagit medlen och verkstält arbetet, men de öf¬
rige helt och hållet undandragit sig deltagande i dikningsföreta¬
get, är ett förhållande, som jag måste bekänna, att jag förut icke
haft kännedom om. Någon särskild föreskiift för detta undantags¬
fall torde dock svårligen kunna i förslaget intagas.
N:o 1!).
3fi
Lördagen den 3 Maj.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef paragrafen af
Kammaren godkänd.
Kapitlets 'öfverskrift äfvensom lagförslagets slutmening och öf¬
verskrift.
Godkändes.
Slutligen föredrogs
Inledningen till Utskottets hemställan;
och förklarades denna vara besvarad genom Kammarens i an¬
ledning af föreliggande utlåtande redan fattade beslut.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o B,
i anledning af väckt motion om ändring af 72 g Regeringsformen
och 71 § Riksdagsordningen.
§ 5.
Till behandling förekom Konstitutions-Utskottets utlåtande
N:o 6, i anledning af väckt motion om öppen omröstning inom
Riksdagens Kamrar och Utskott.
Utskottet hade hemstält,
Om öppen att berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr
^Riksdagen» J°ns ^ersson (motionen N:o 128), måtte af Riksdagen lemnas utan
Kamrar och afseende.
Utskott.
(.Forts.) JMot denna hemställan voro reservationer inom Utskottet an¬
mälda af Herrar S. Johnson och L. Jönsson.
Herr Borg anförde: Oaktadt Konstitutions-Utskottet lemnat
förevarande fråga utan afseende, tager jag mig friheten att i an¬
ledning af frågans stora vigt uttala några ord, tillika bedjande
Kammaren om ursäkt, derför att jag vid en så sen timme på mid¬
dagen kommer att uppehålla herrarne ännu en stund. Jag skall
dock yttra mig så kort som möjligt.
Jag vill först och främst fästa, mig vid ett par punkter i Ut¬
skottets betänkande. Utskottet säger bland annat: “Utskottet
vill blott, då motionären särskild! såsom stöd för sitt förslag åbe¬
ropat förhållandet inom utländska nationalrepresentationer, an¬
märka, att detta argument först då kan tillerkännas någon egent¬
lig vigt, om det ådagalägges, ej mindre att den främmande pläg-
seden med fördel låter tillämpa sig på våra förhållanden, utan
37
N:o 49.
Lördagen den 3 Maj.
ock att densamma i sig innefattar bestämda företräden framför
en hos oss sedan århundraden tillbaka väl bepröfvad.*1
Det synes mig, som att just den tanken, att vi så många år¬
hundraden användt den slutna omröstningen, hade bort föranleda
Utskottet att undersöka, huruvida den borde bibehållas ännu
längre. Det är nemligen temligen ovanligt i civiliserade stater,
att eu sedvänja eller en lag bibehåller sig oförändrad i flera
hundra år. Den enda stat, jag känner, som i hundratals år bibe¬
hållit sina gamla lagar, är Kina; och jag förmodar icke, attKon-
stitutions-Utskottet precis vill taga Kina till mönsterbild i fråga
om statssaker. Jag tror derför, att det skulle hafva väl anstått
Utskottet att något närmare utreda denna fråga, och detta så
mycket hellre, som nästan alla civiliserade europeiska folk antagit
den öppna omröstningen. Så är förhållandet med Danmark, Norge,
Tyskland, Frankrike, England, ja till och med Spanien.
Det nämnes vidare bland Utskottets motiv för afslag, att
införandet af den öppna omröstningen skulle medföra rätt bety¬
dande praktiska svårigheter. För min del får jag dock säga, att
jag icke rätt kunnat utröna, hvari dessa praktiska svårigheter
egentligen skulle bestå. Man brukar nemligen i Danmark afgöra
riksdagens frågor genom sittande eller uppstigning, och att på detta
sätt komma till ett resultat, synes vara ganska lätt. Endast för
den händelse, att resultatet synes tvifvelaktigt, begäres derstädes
namnupprop, och detta försiggår ganska hastigt.
Det nämndes vidare att, i saknad af något särskilt publici¬
stiskt organ, skulle det angifna syftet med den öppna rösträtten
svårligen kunna vinnas. För mig har det varit svårt att förstå,
hvad Utskottet härmed menat, då resultatet af den öppna omröst¬
ningen ju _ alltid skulle blifva kändt genom protokollet, och det
aldrig varit någons mening att på detta sätt för ögonblicket in¬
verka på opinionen. Om omröstningen sker genom namnupprop,
så kan man ju i protokollet få reda på, huru en hvar i en fråga
röstat. Dessa äro de anmärkningar, hvartill jag ansett Utskottets
motivering gifva anledning.
Hvad beträffar sjeifva saken, så synes mig, som borde den
omständigheten, att denna fråga efter vårt nya representations-
skicks införande redan hunnit få sin egen historia, bort i och för
sig för Utskottet innebära en anledning att egna frågan en när¬
mare utredning. Det är nemligen väl bekant, att denna fråga re¬
dan vid. 1867 års riksdag kom på tal, och sedermera hafva såväl
vid 1878 som 1875 årens riksdagar förslag i ämnet blifvit väckta,
och vid alla dessa tillfällen hafva motionärerne kring sig lyckats
samla en ganska betydande minoritet inom denna Kammare. Så
utgjorde minoriteten år 1867 52 mot 65, år 1873 55 mot 107 och
år 1875 42 mot 65. Vidare tillåter jag mig erinra, att flere af
Kammarens mest framstående män vid olika tillfällen uttalat sig
för införandet af öppen omröstning, och desse män hafva i öfrigt
tillhört de mest skilda partier. För att nu icke tala om de många,
som ännu äro ledamöter af Kammaren, ber jag att bland dem,
som icke mera finnas här, få erinra om sådana namn som L. J.
Om Öppen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar och
Utskott.
(Forts.)
N:o 1».
Om öppen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar och
Utskott,.
(Forts.)
38 Lördagen den 3 Maj.
Hierta, August Blanehe, A. W. Björck, Sven Nilsson i Österslöf,
Magnus Huss, H. L. Rydin m. fl. Redan af dessa skäl synes mig,
som sagdt, saken hafva varit förtjent af något mera uppmärksam¬
het. än som nu från Utskottets sida kommit den till del. Dess¬
utom ber jag att få tillägga, att, ehuru jag för min del visserli¬
gen icke tror, att den öppna omröstningen skall gifva ett absolut
godt resultat, jag dock är lifligt öfvertygad derom, att derur skall
framgå ett något vida bättre, än ur den slutna omröstningen, och
detta till fördel för så väl de ärenden, som här pröfvas, som äfven för
representanterne sjelfva. Det synes mig nemligen, som vore det
en nations både rätt och pligt att förskaffa sig kännedom om
sina lagstiftares åsigter i de frågor, som vid riksdagen förekomma,
och detta icke blott i klump, hvithet vinnes genom de beslut, som
af Riksdagen eller hvardera Kammaren fattas, utan äfven hvarje
enskild representants tanke. Den lagstiftningsmakt, som är lagd
i representationens händer, är nemligen af den vigt, att det väl
kan vara skäl att taga reda på, huru denna makt af den enskilde
representanten ntöfvas. Nu är emellertid förhållandet sådant, att
äfven om en person under en ganska lång tid utöfvat riksdags¬
mannakallet, så är det dock knappast möjligt för hans kommit-
tenter att inhemta, hvilka åsigter lian i verkligheten hyser. Han
kan visserligen hafva yttrat sig i tiotals, kanske hundratals frå¬
gor, och de kunna sålunda möjligen veta, hvad han har sagt, men
huru han röstat kunna de ändock icke veta, icke ens om han re¬
serverat sig, ty det finnes icke något protokoll, sorn utvisar, att
lian verkligen röstat i samma syfte, som han yttrat sig. Kommit-
tenterne få sålunda, så till sägandes, leka blindbock med sin re¬
presentant, och det synes mig vara hvarken nyttigt eller repre¬
sentationen värdigt. För den enskilde riksdagsmannen måste det ju
äfven vara rent af olidligt att i detta afseende vara blottstäld
för hvilka som helst misstankar. Hvem som vill kan ju nu mot
honom framkasta den’ insinuationen, att han visserligen talat ett,
men hvem vet om han icke röstat för ett annat. Sålunda, äfven
ur synpunkten att bereda skydd för den enskilde representanten,
anser jag den öppna omröstningen vara att föredraga. Jag vill
nu icke vidare upptaga Kammarens tid, men ber endast att till
slut få citera ett yttrande af Kammarens ledamot, Herr Adler-
sparre, hvilket yttrande utgör i det närmaste en koncentration af
de åsigter, jag i denna fråga hyser. Herr Adlersparre yttrade
vid 1867 års riksdag följande: “Enligt min tanke är den slutna
voteringen under alla förhållanden förkastlig, förödmjukande och
förhatlig. Det kan ej vara annat än en fullt rigtig uppfattning,
att, när Riksdagens ledamöter utöfva representationsrätt icke på
grund af en egen sjelfskrifven rättighet utan till följd af medbor¬
gares val, böra väl'representanterne så till vida vara underkastade
valmännens kontroll, att det lägges i öppen dag huru de votera,
Genom den slutna voteringen eger individen eu rättighet, som
minst sagdt är ohelsosam.
Man' har här anfört många skäl för den slutna voteringen.
Jag vill till besvarande upptaga några. Bland de förnämsta skulle
Lördagen den 3 Maj. 39
val det vara, att representanten bör hafva full frihet att handla
efter samvete och icke vara underkastad något opinionstvång;
Detta är sant; men det finnes många faror för friheten, inre faror,
som äro större än de yttre, och både teori och erfarenhet hafva
lärt oss, att onda makter företrädesvis begagna mörkret för att
fresta och vilseleda samvetet. I öppen dag deremot framgår all¬
tid sanningen och rättvisan med de säkraste stegen och minst
blottstäld för faran att komma på afvägar. Man har anmärkt,
att den öppna voteringen ej kunnat i andra länder, såsom i Spa¬
nien och Amerika, förhindra tumult, intriger in. m. 1 anledning
häraf vill jag erinra, hurusom man i det gamla Athen just genom
skyddet af sluten votering landsförvisade Greklands ypperste
och bäste. män, och jag ber att få påminna om vår olyckliga så
kallade frihetstid, hur det då tillgick med den slutna voteringen.
Jag tror för öfrigt, att hvad man genom den slutna voteringen
egentligen åsyftar icke kan nu mera vinnas. Jag vill icke före¬
ställa mig, att en riksdagsman är så svag och karakterslös, att,
om någon frågar, huru han röstat i en fråga, han då vägrar att
gifva sådant till känna. Jag tror, att han med glädje och stolt¬
het och utan tvekan ger sin öfvertygelse till känna. Men om man
antager motsatsen, om man tror att i Riksdagen finnas svage,
fåle män, som vilja säga ett och votera ett annat, då är den slutna
voteringen ett tillståndsbref att segla under falsk flagga, då är
den demoraliserande, och motivet för densamma så förödmjukande
och i strid mot det anseende, hvar och eu af oss egen att fordra,
att detta ensamt bör vara oss nog skäl att förkasta densamma."
År 1873 yttrade samme representant bland annat: “Man har
yttrat att genom den öppna voteringen representanten skulle ut¬
sättas föi' ett skadligt tryck vare sig uppifrån eller nedifrån, så
att han af fruktan icke skulle våga uttala sin verkliga öfverty¬
gelse. Ja, en sådan fruktan kan blifva följden af den öppna vo¬
teringen, men denna fruktan är af en underordnad och sämre be¬
skaffenhet. Den öppna voteringen medför en annan fruktan, som
jag vill kalla för ädlare och bättre, nemligen att ingen represen¬
tant skall våga framstå som partigängare och votera för ett en-
skildt intresse, som strider mot det allmänna bästa. Det är lät¬
tare att under den slutna voteringen drifva ett sådant spel, än i
fall man måste rösta öppet. Den öppna voteringen skyddar der¬
jemte äfven mot andra onda makter, om jag så får uttrycka mig,
ty genom densamma fritages man från en mängd insinuationer
att hafva röstat på det eller det viset i någon vigtig fråga." Då
saken emellertid för ögonblicket icke har någon praktisk bety¬
delse, skall jag icke framställa något yrkande.
Herr Danielsson: Eftersom den siste talaren icke gjorde
något yrkande, tror jag, att jag kan fatta mig helt kort.
Inom Utskottet var jag en ibland dem, som bidrogo till det
slut, hvartill Utskottet kommit. Jag ansåg nemligen, att, hvad
betydelse motionärens motivering för sitt förslag än kunde till¬
mätas, detta dock innehölle en väsentlig brist, i ty att det icke
N:o 49.
Om 'öppen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar och
Utskott.
(Forts.)
N:o 4».
40
Lördagen den 3 Maj.
Om uiipen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar vall
Utskott.
(Korts.)
afsåg reformens genomförande från början, i hvilken, fall motionä¬
ren äfven bort föreslå en ändring af 25 § Riksdagsordningen,
hvilken bestämmer, att riksdagsmannaval skall förrättas med slutna
sedlar. Skall omröstningen dervid fortfarande få vara sluten, då
torde med motionärens förslag icke mycket vara att vinna. För
öfrigt finner jag icke, att den öppna omröstningen skulle vara så
särdeles fördelaktig. Ty ingen riksdagsman lär väl vara så svag,
att han icke, om det honom lyster, vågar till protokollet Öppet
uttala sina åsigter. Ej heller tror jag att det föreslagna omröst-
ningssättet skulle förenkla, utan möjligen föröka Riksdagens
arbete.
Den ärade talaren nämnde, att vår lag vore så gammal och,
att den derföre borde förändras. För min del tror jag att, om
vi hafva något gammalt, som i långliga tider visat sig vara gag¬
neligt, vi böra söka bibehålla det; och hvad beträffar den ärade
talarens yttrande om Kina i detta hänseende, så torde vi ändock
hafva gått så långt framåt, att en jemförelse med förhållandena i
detta land icke är på sin plats.
Jag skulle kunna hafva åtskilligt mera att tillägga i denna
fråga, men vill för närvarande inskränka mig till att yrka bifall
till Utskottets förslag.
Friherre Nordenfalk: I likhet med den siste talaren har jag
inom Utskottet bidragit till det slut, hvartill detsamma kommit,
och detta hufvudsakligen af det skäl, att frågan om sättet, huru
Riksdagen skall votera, synes mig icke kunna ensamt ur princi-
piel synpunkt afgöras, utan helt enkelt vara, såsom en talare vid
ett tillfälle yttrade, en smakfråga. Och den historik öfver frågans
förra behandling af Riksdagen, som här föreligger, visar tydligen
att begge Kamrarne funnit det hittills begagnade sättet att votera
vara det ändamålsenligaste.
Inom Utskottet uttalade jag emellertid den åsigt, att, om nå¬
gon större sannolikhet funnes för, att Riksdagen härutinnan kom¬
mit på andra tankar, det hade varit skäl att ingå i en närmare
pröfning af frågan och tillse, huruvida det verkligen finnes skäl
att utan inskränkning bibehålla det absolut slutna omröstnings-
sättet. Jag gjorde detta, emedan jag icke kunde för mig neka,
att de författare, som behandlat detta ämne, hvaribland jag sär-
skildt nämner Stuart Mill, framlagt mycket tänkvärda skäl för
det modifierade öppna omröstningssättet. Synnerligen i större
riksförsamlingar synes det väl vara olämpligt att städse använda
det öppna omröstningssättet, och, i olikhet med hvad den förste
talaren nämnde, har jag af de arbetsordningar, som finnas utfär¬
dade för Europas lagstiftande församlingar, funnit, att detta om-
röstningssätt, så vidt jag kan erinra mig, ej någonstädes är det
ensamt begagnade. Deremot vill jag gifva honom rätt i afseende
på det faktum, vid hvilket äfven jag lägger särskild vigt, att med
undantag af i Finland, som i detta hänseende torde hafva bildat
sig efter Sverige, uti Europas öfriga riksförsamlingar den öppna
omröstningen alltid finnes under någon form, oftast så, att, då ett
Lördagen den 3 Maj.
41
N:o 49.
visst antal ledamöter det begärt, namnupprop skall vid omröstning
ega rum. Men då den förste talaren bland skälen för bifall till
motionen nämnde, att den öppna omröstningen ej blott ledde till
tidsbesparing utan äfven att valmännen derigenom finge se, huru
deras ombud röstade, och dervid såsom exempel framdrog, huru
i detta hänseende tillgår i Danmark, så får jag erinra, att såväl
der som i eu del andra länder den vanliga omröstningen sker
genom uppstigande och qvarsittande, men utan att namnen föras
till protokollet.
Med hvad jag nu sagt har jag velat upprepa, hvad jag inom
Utskottet uttalade, att goda skäl tala för, att väl icke den abso¬
luta men den modifierade öppna omröstningen kommer att såväl
hos oss, som i andra länder sfi småningom göra sig gällande.
Jag har emellertid biträdt Utskottets förslag, emedan jag
ansåg, att, då Riksdagen nyligen flera gånger gifvit tydligt till
känna, att den finner den nu brukliga omröstningsformen vara
den för närvarande mest ändamålsenliga, hvarje reform härvid lag
saknade den i 38 § riksdagsordningen angifna förutsättning att för
närvarande vara hos oss möjlig att verkställa.
Herr Per Nilsson i Espö: Vid alla de tillfällen, då denna
fråga förut varit föremål för Kammarens öfverläggning, har jag
städse uttalat mig till förmån för den öppna omröstningen; och
jag får bekänna, att jag derutinnan fortfarande hyser samma åsigt
som tillförene. Dermed vill jag dock icke hafva sagt, att jag vill
underskrifva allt hvad den förste talaren anförde såsom skäl för
bifall till motionen, utan är det på hufvudsakligen andra grunder,
jag bygger min åsigt om företrädet af den öppna omröstningen.
Då jag emellertid nu så många gånger sett, huru jag och de med
mig lika tänkande stannat i minoriteten — och en ganska liten mi¬
noritet —• vid frågans afgörande, har detta för mig utgjort ett
skäl att nu icke reservera mig mot det slut. hvartill Utskottet
äfven denna gång kommit, enär jag på förhand visste, att frågan
icke heller nu hade någon utsigt att vinna framgång. Jag vill
visserligen icke ikläda mig någon garanti för rigtigheten af den
motivering, hvarpå Utskottet byggt sitt afstyrkande af motionen,
men då man icke har någon utsigt att för sin åsigt vinna fram¬
gång, har jag, som sagdt, icke ansett det löna mödan att anmäla
min reservation. Redan förut har det talats så mycket och så
väl i denna fråga, så för som mot, att jag nu icke vidare vill
upptaga Kammarens tid med att upprepa detta, utan hänvisar
dem, som äro intresserade för frågans lösning, till 1867 och 1868
årens riksdagsprotokoll, då frågan var föremål för, en uttöm¬
mande diskussion och derunder anfördes alla de skäl, som kunna
tala för eller emot öppen omröstning. För närvarande anser jag
mig icke heller böra göra något yrkande, utan låter vid Utskot¬
tets afstyrkande hemställan bero.
Herr Sam. Johnson: Jag skulle kunna inskränka mig till
att helt kort instämma i den siste talarens yttrande, ty äfven jag
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 49. 4
Om öppen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar och
Utskott.
•(Forts.)
S:o 49.
42
Lördagen den 3 Maj,
Om öppen, har alltid, då denna fråga varit på tal icke blott inom Kammaren
omröstning * utan äfven i Utskottet, yttrat mig för införande af öppen omröst-
tfmrar^Tch “ing, och anser äfven fortfarande, att detta skalle vara mycket
“'"utskott’.'14välbetänkt. JDå emellertid, såsom redan förut blifvit erinradt, så
(Forts.) många gånger förut heta strider om denna fråga inom Riksdagen
utkämpats, men frågan dock alltid fallit, skall icke heller jag nu
framställa något påstående om bifall till motionen.
Hvad som emellertid nu egentligen föranledt mig att begära
ordet var ett yttrande af min värde vän, representanten från Öland.
Han yttrade nemligen, att det hufvudsakliga skälet, hvarför Ut¬
skottet nu afstyrkt motionen, skulle vara, att såväl de motiv,
som motionären för sitt förslag anfört som äfven sjelfva förslaget
skulle vara framstäldt i en mindre lämplig form. Så till vida vill
jag ge Herr Danielsson rätt, att den form motionären vält för sin
framställning icke är den lämpligaste, men deremot anser jag icke,
att denna omständighet i och för sig bort utgöra något skäl för
Utskottet att afstyrka motionen. Ty så stor motionsrätt få väl
Riksdagens Utskott, och särskildt Konstitutions-Utskottet, anses
hafva, att de kunna afhjelpa de formella brister, som kunna vid¬
låda en framställning af en enskild motionär, om eljest sjelfva
saken ansetts förtjent af beaktande. Som jag redan nämnt, vill
jag emellertid nu icke framställa något yrkande.
Herr Engman: Äfven jag har såsom ledamot af Utskottet
biträdt det slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit.
Hvad först angår motionärens yrkande om införande af öppen
omröstning i Riksdagens Utskott, så tillåter jag mig erinra derom,
att man redan nu är oförhindrad att inom Utskott begagna denna
omröstning. I 48 § Riksdagsordningen föreskrifves nemligen, att “då
inom Utskott omröstning med slutna sedlar anställes, bör en sedel
alltid uttagas och förseglas" etc. Häraf framgår tydligen, att grund¬
lagen äfven förutsätter möjligheten af öppen omröstning; och efter
hvad jag har mig bekant, så har i Stats-Utskottet sedan flera år
tillbaka öppen omröstning varit införd. Något nytt stadgande i
det afseendet synes derföre icke vara beköfligt.
Beträffande åter motionen, i hvad den afser införande af öp¬
pen omröstning inom Kamrarne, så är jag för min enskilda del
aldrig rädd för att tillkännagifva, huru jag i hvarje fråga röstar;
det har jag aldrig varit och skall heller aldrig blifva det, så länge
jag kommer att deltaga i riksdagsarbetet. Jag beder herrarne
vara derom öfvertygade, och jag hemställer till motionären och
de med honom liktänkande för öfrigt, huru det skulle taga sig
ut, om vid hvarje omröstning det skulle företagas upprop och an¬
tecknas, huru hvar och en af Kamrarnes ledamöter till ett antal
af mer än 330 röstade; då skulle ju en votering draga bortåt 2
timmars tid i hvardera Kammaren, och riksdagen derigenom icke
så litet förlängas. Jag anser det derföre vara bäst att öfver¬
lemna åt eu och hvar att rösta så som han finner för godt och
med sin öfvertygelse förenligt, synnerligast med den sammansätt¬
ning Kamrarne ännu hafva. För min del kan jag derför icke komma
Lördagen den 3 Maj.
43
N:o 49.
till något annat resultat, än att Utskottets förslag bör bifallas,
hvarom jag vördsamt hemställer.
Herr J öns Persson: Jag skall icke gorå något yrkande om
bifall till min motion. Jag vill blott i anledning deraf, att en
talare sade, att han icke kunde begripa, att förslaget skulle med¬
föra någon nytta, nämna, att jag icke heller väntat, att nyttan af
den föreslagna åtgärden skulle förr än efter någon tids förlopp
blifva märkbar.
Det kan väl dessutom icke bestridas, att det icke är folkets
rätt att få veta, hvilka åsigter dess ombud haft, och det kan det
ju icke få utan öppen omröstning. Icke heller tror jag, att, såsom
den siste talaren påstod, den öppna voteringen skulle utöfva tvång
på Riksdagens ledamöter, så att de icke följde sin egen öfver¬
tygelse; åtminstone har jag med förslaget afsett, att en hvar
skulle få tillfälle att vid en frågas afgörande följa sin egen och
ingen annans öfvertygelse.
Angående sättet för den öppna voteringens verkställande har
jag öfverlemnat till Konstitutions-Utskottet, såsom mera kunnigt
än jag, att framställa förslag. Jag skall icke upptaga Kamma¬
rens tid längre och vill icke heller göra något yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter
åtskildes kl. % 3 e. m.
Om öppen
omröstning i
Riksdagens
Kamrar och
Utskott.
(Forts.)
In fidem
H. A. Kolmodin.