RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Andra Kammaren. N:o 39.
Lördagen den 19 April.
Kl. 7 e. m.
§ I-
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började föredrag¬
ningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 14, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. I ordningen före¬
kom
Punkten 22,
som bifölls.
Uti punkten 23 hade Utskottet yttrat sig dels öfver Kongl.
Maj:ts framställning derom att, för jemnande af den ifrågavarande
hufvudtitelns slutsummor, förslagsanslaget till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m. måtte höjas med 1,914 kronor 76 öre, eller från
21,324 kronor 77 öre till 23,239 kronor 53 öre, dels ock öfver
följande i ledamoten af Andra Kammaren
Herr C. A. Larssons motion, N:o 24, framstälda yrkanden,
nemligen: l:o att de å åttonde hufvudtitelns ordinarie stat för när¬
varande uppförda anslagen till »arfvoden och resekostnadsersättning
åt folkskoleinspektörer», 85,000 kronor, samt till »extra utgifter»,
15,000 kronor, måtte indragas; och 2:o att det jemväl å hufvud¬
titelns ordinarie stat uppförda anslaget, 81,000 kronor, till allmänna
institutet för döfstumma och blinda måtte nedsättas till hälften, eller
40,500 kronor.
Och hade Utskottet tillstyrkt:
a) att Herr Carl Anders Larssons omförmälda yrkanden icke
måtte af Riksdagen bifallas; och
b) att samtliga under åttonde hufvudtiteln för närvarande upp¬
förda ordinarie anslag, i afseende å hvilka icke gjorts särskild hem-
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 39. 1
N:o 39. 2
Lördagen den 19 April, e. in.
ställan, måtte bestämmas till enahanda belopp, som i nu gällande
riksstat vore upptagna, dock med iakttagande af den jemkning i
förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., som
för jemnande af hufvutitelns slutsummor kunde blifva erforderlig.
Sedan föredragning skett af Utskottets hemställan i mom. a,
anförde
Herr J. Andersson i Tenhult: Då vi af statsrevisorernes
berättelse för sistlidet år sett, att en del folkskoleinspektörer gått till
väga på det sätt, att t. ex. en rest icke mindre än 29 gånger under
samma år till folkskolan i en närbelägen stad och eu annan debi¬
terat ersättning för ända till 433 rese- och förättningsdagar på ett
år, så skulle jag för min del icke vilja medgifva dessa 85,000 kro¬
nor på andra vilkor, än att vederbörande myndigheter lemna folk-
skoleinspektörerne en resplan att rätta sig efter.
Herr C. A. Larsson: Jag anhåller att jemväl momentet b
måtte föredragas, så att man kan få diskutera den föreliggande
punkten i dess helhet, hvaremot beslut torde böra fattas angående
hvarje punkt särskilda
Denna framställning bifölls, i följd hvaraf mom. b nu jemväl
föredrogs; och lemnades ordet derefter ånyo åt
Herr C. A. Larsson, som då yttrade: Bland dessa öfriga or¬
dinarie anslag har jag på de skäl, som revisionsberättelsen omför-
mäler, yrkat indragning af ifrågavarande 85,000 kronor till arfvoden
och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer. Dessutom har
jag yrkat afslag å Kongl. Maj;ts begäran om 15,000 kronor till extra
utgifter, emedan jag vid statsrevisonen rönt, att de slumpas bort till
ändamål, som äro för anslaget främmande. Dessutom har jag i min
motion gjort framställning om att anslaget, 81,000 kronor, "till all¬
männa institutet för döfstumma och blinda måtte nedsättas till
hälften eller 40,500 kronor. Sedan nu hela den så kallade blind-
afdelningen flyttats från Manilla och fått sig anvisad ett äärskildt
anslag, anser jag öfverflödigt att bibehålla hela detta stora anslag å
81,000 kronor oförminskadt för allenast döfstummeafdelningen.
Jag yrkar derför särskild proposition på afslag i fråga om hvart-
dera af de tre anslag, som jag nu omnämnt.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Hvad beträffar den föregående
talarens yrkande om indragning af anslaget till folkskoleinspek¬
tionen, så har ju Riksdagen redan i ämnet beslutit eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Och jag kan icke förstå att Riksdagen skulle vilja för
närvarande indraga ett anslag, som utan tvifvel har i det hufvud-
sakligaste rätt mycket gagnat och helt säkert äfven hädanefter kom¬
3 N:o 39.
Lördagen den 19 April, e. m.
mer att gagna vår folkskoleundervisning. Hvad åter vidkommer
anslaget till Manilla, så är det väl sant, att blindafdelningen numera
är afskild derifrån, och att Riksdagen anslagit 15,000 kronor sär¬
skild! för det nya blind-institutet, hvilket, nu i förbigående sagd!,
endast är en provisorisk anordning. Men dessa 15,000 kronor äro
långt ifrån tillräckliga för ändamålet. Deraf åtgå omkring 10,000
kronor till hyra af den lokal, som för närvarande användes af in¬
stitutet för de blinde. Enligt Kongl. Maj:ts bref den 2 Maj 1878
äro vidare 21,000 kronor af de 81,000 kronor, som för närvarande
äro anslagna till institutet vid Manilla, anvisade till bekostande af
den ifrågavarande blindundervisningen. Jag tror att om Riksdagen
nu, såsom Herr Carl Anders Larsson föreslagit, indroge hälften af
detta anslag till Manilla-institutet, eller omkring 40,000 kronor, så
skulle Riksdagen begå ett ganska stort misstag. Riksdagen har sjelf
påkallat en utredning i fråga om döfstumme-undervisningen samt ut¬
arbetande af ett förslag i det hänseendet, gående i den riktning att,
såvidt. möjligt, alla döfstummeelever skulle kunna i rätt tid komma
i åtnjutande af denna undervisning. Riksdagen har vidare bered¬
villigt på Kongl. Maj:ts förslag anvisat medel för anordnande af
provisorisk undervisning för ett stort antal äldre döfstumma, hvilka
icke lyckats erhålla plats vid några af de anstalter, som för när¬
varande finnas i riket. Genom att nu indraga hälften af detta an¬
slag å 81,000 kronor, hvilket allt sedan år 1866 utgått, skulle utan
tvifvel ske eu rubbning, som Riksdagen alldeles icke skulle önska
och som skulle på det allra bestämdaste stå i strid mot de åtgärder,
Riksdagen förut vidtagit och de åsigter Riksdagen uttalat.
Jas- anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag i mom a.
I detta yttrande instämde Herr O. B. Olsson.
Herr Berg: Jag ber endast att till hvad den siste ärade ta¬
laren yttrat få tillägga några ord. Utom det att, på sätt han
iipplyste, af det anslag, som nu utgår till institutet vid Manilla,
utbetalas 21,000 kronor till det nyinrättade institutet för blinda,
får jag tillika fästa uppmärksamheten derpå, att af anslagen till
Manilla en icke oväsentlig del är förenad med det vilkor, att in¬
stitutet kostnadsfritt skall lemna undervisning åt ett visst antal elever
från de särskilda stiften, och en indragning af dessa anslag måste
följaktligen föranleda en nedsättning i antalet af frielever, och jag
tror icke att en sådan åtgärd för närvarande vore önskvärd eller
knappast läte sig genomföra, enär de redan intagna eleverne väl
svårligen förr än efter afslutad kurs kunna från institutet skiljas. Om
institutet för blinda såsom jag hoppas kommer att fa en mera per¬
manent natur, skall utan tvifvel af direktionen för institutet vid
Manilla framläggas en utredning, i hvad mån någon del af inrätt¬
ningens enskilda tillgångar må öfverlemnas till institutet för de
blinda, hvilket naturligtvis bör hafva del i de gemensamma fonder,
N:o 39. 4
Lördagen den 19 April, e. m.
som tillkommit sedan den särskilda blindafdelningen vid Manilla bil¬
dades. Jag antager äfven att, sedan eu sådan utredning åvägabragts,
Kongl. Maj:t kommer att taga i öfvervägande om och till hvad be¬
lopp det anslag, som nu utgår till Manilla, bör mellan de båda in¬
stituten delas, och när detta inträffar, då först torde tidpunkten
vara inne att se till om och i hvad mån någon minskning kan göras
i anslaget, men att nu utan vidare utredning nedsätta det samma
tror jag skulle vara att förrycka frågan. Jag yrkar derför bifall till
Utskottets förslag.
Herr C. A. Larsson: Efter de upplysningar, som Herr Berg
nu lemna!, vill det förefalla mig, som skulle man icke kunna draga
in alla de 40,500 kronorna, men åtminstone någon god del deraf.
Om nu de blinda kunna existera på 21,000 kronor, som de få från
döfstumme-institutet, och 15,000, som Riksdagen beviljat, eller till¬
sammans 36,000 kronor, så skulle döfstumme-institutet få återstoden
af hela detta stora anslag, det vill säga 60,000 kronor, och icke
desto mindre få disponera öfver räntorna på sina stora fonder, som
uppgå till millioner.
Jag hemställer derför, att man åtminstone måtte pruta af de
36,000 kronorna, bvilka tillkommit på sätt Herr Berg uppgifvit, så
att staten icke behöfver betala mera hädanefter än hittills, då in¬
stitutet har stora fonder att taga af.
Herr Thomasson: Det starka klander, som den ärade talaren
på östgötabäukeu i fjol riktade mot institutet vid Manilla, och
hvilket han repeterat i sin vid sistlidet års revisionsberättelse fogade
reservation, har gifvit mig anledning att söka taga någon känne¬
dom om förhållandet med detta institut.
Han har i sin vid innevarande riksdag väckta motion yttrat,
»att, på det styrelsen för nämnda institut icke må komma i tillfälle
att fortsätta den misshushållning, som jag i eu reservation till sista
revisionsberättelsen uppdagat, yrkar jag att halfva anslaget måtte
besparas med 40,500 kronor». Det har till en början förefallit mig
vara en mycket egen logik, att, om ett anslag till en statsinrätt¬
ning befinnes vara för litet, man skall hjelpa saken genom att minska
detta otillräckliga anslag. Ser man så till, hvaruti misshushåll¬
ningen skulle bestå, finner man af hans reservation, att den skulle
ligga deruti, att, då den förre direktorn hade en aflöning af 3,500
kronor, nemligen 3,000 kronor i lön och 500 kronor i arfvode, man
deremot tillagt den nye direktorn en lön af 5,000 kronor. Med den
saken förhåller sig emellertid så, att den förre direktorn till sitt bi¬
träde hade dels en person för att jemte honom öfvervaka undervis¬
ningen, och dels eu husmoder, som hade närmaste tillsyn öfver den
inre ekonomien, den förre med eu lön af 500 och den senare med
en lön af 1,000 kronor och vissa förmåner in natura. Detta gör
tillsammans 5,000 kronor, och då den nye direktorn har samma be-
Lördagen den 19 April, e. m.
5 N:o 39.
styr som ålegat den förre jemte hans ofvannämnda tvenne biträden,
så torde häri ej ligga någon misshushållning.
Vidare skulle styrelsen hafva gjort sig skyldig till misshushåll¬
ning derutinnan, att den beviljat den nye direktorn det obetydliga
beloppet af 500 kronor till bestridande af kostnaderna för en utrikes
resa i ändamål att taga kännedom om undervisningen vid och för¬
valtningen af likartade inrättningar i utlandet; något som väl icke
heller bör kunna stämplas såsom dålig hushållning.
Hvad för öfrigt institutets ekonomi beträffar, så har den under
åren 1877—1878 betydligt förbättrats, i ty att man under dessa år in¬
besparat mellan 37,000 och 38,000 kronor. Detta lyckliga resultat har
åstadkommits genom förändrade anordningar i allmänhet och sär-
skildt i fråga om mathållningen, som numera besörjes af en entrepre¬
nör, samt beträffande beklädnad äfvensom lyshållning och bränsle, å
hvilka poster inbesparats, å den första omkring 10,000 kronor, å
den andra 3,000 kronor och å den tredje likaledes 3,000 kronor, och
detta utan att vare sig mat, beklädnad eller uppvärmning blifvit
sämre än förut. Man har nu, med ett ord, kommit till den punkt,
att utgifterna stå i någorlunda jemnt förhållande till inkomsterna,
så att några extra anslag numera icke äro i detta afseende behöfliga,
då deremot man vid 1876 års slut hade en brist af 18,900 kronor,
som måste betäckas af donationsmedel.
Då det således numera förefinnes jemvigt emellan utgifter och
inkomster, så hemställer jag om det vore klokt att rubba denna
jemvigt, och jag tager mig derföre friheten att anhålla om bifall
till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
i öfverensstämmelse med de yrkanden, som förekommit, blefvo Ut¬
skottets hemställanden i såväl mom. a som mom. b af Kammaren
bifallna.
Punkterna 24—28.
Biföllos.
Punkten 29.
Om utvidgning
Kong!. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för utvidgning af "männa^iäro-
Visby högre allmänna läroverks skolhus genom tillbyggnad eller på verhshus.
annat saft, som kunde af Kongl. Maj:t godkännas, bevilja ett extra
anslag af 10,000 kronor, med vilkor att Gotlands läns landsting för
samma ändamål tillsköte enahanda belopp samt iklädde sig ansvarig¬
het för gäldande af ett utaf vederbörande upptaget, för byggnads¬
arbetets utförande afsedt amorteringslån å 10,000 kronor, för hvars
amortering läroverkets byggnadsfond borde användas, i den mån den
dertill lemnade tillgång.
N:o 39. 6
Lördagen den 19 April, e. m.
Om utvidgning
af Visby all¬
männa läro¬
verk shus.
(Forts.)
I anledning af denna nådiga framställning hade Utskottet
hemstält,
att berörda af Kongl. Maj:t äskade extra anslag af 10,000 kro¬
nor icke måtte af Riksdagen beviljas.
I fråga om förevarande hemställan, mot hvilken Herr G. de
Maré inom Utskottet reserverat sig, anförde
Herr Bokström: Det elementarläroverks-distrikt, som utgöres
af Gotlands län, har haft, såsom det förestält sig, grundad förhopp¬
ning om att Riksdagen ville i någon mån understödja äfven detta
Ulla distrikts bemödanden för att åstadkomma en utvidgning af det
allmänna läroverkshuset der, då nu ett oafvisligt behof deraf gjort
sig gällande. Kongl. Maj:t har äfven behjertat detta behof och för
Riksdagen framlagt förslag i detta syfte. Stats-Utskottet har emel¬
lertid icke funnit sig kunna tillstyrka Riksdagen att bevilja det vis¬
serligen icke betydande anslag, som Kongl. Maj:t för ändamålet äskat;
och då jag icke är i tillfälle att kunna godkänna den motivering
Utskottet härför förebragt, vågar jag anhålla att få göra några er¬
inringar mot densamma.
I Utskottets betänkande förekommer, bland annat, på ett ställe
ett påstående derom, »att läroverkshusens tillhandahållande hittills
varit en kommunernas angelägenhet». Jag vågar dock påstå att
detta icke alldeles är med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Slår man nemligen upp gällande läroverksstadga, så finner man att
uti dess 125 § det heter, att »byggnad och underhåll af lärohus
skola, der de icke enligt gällande författningar åligga städerna, ske
på bekostnad af läroverkens byggnadsfonder och stiftens byggnads-
kassor.» Går man längre tillbaka, t. ex. till 1724 års skolordning,
så förekommer der följande uttryck: »Emedan kronan med stora
kostnader publika hus uppbygga låter, så åligger det rektor att vårda
och tillse, att de publika lärohusen varda väl hållna vid makt.»
Detta erkännande återfinnes äfven i 1807 års skolordning ka¬
pitlet 4 § 8. Stats-Utskottets påstående må nu ega sin tillämpning
på köpstädernas borgareskolor, men icke så på de stiftstädernas sko¬
lor, hvilka ursprungligen varit prest- och embetsmannabildnings-
anstalter, dem staten för sitt ändamål behof! och derför särskild!
understöd!.
Mot Stats-Utskottets påstående vittna vidare Riksdagens egna
förhandlingar, af hvilka framgår, att Riksdagen med frikostig hand
beviljat anslag till byggande och utvidgande af läroverkshus inom
alla delar af riket, och jag må med tacksamhet erkänna, att Got¬
lands län i detta afseende icke blifvit alldeles glömdt. Men upp¬
drager man en jemförelse mellan hvad andra läroverksdistrikt gjort
för att komma i åtnjutande af sådant understöd, och hvad Gotlands
läroverksdistrikt nu erbjuder sig att göra, för att i sin tur blifva
Lördagen den 19 April, e. m.
7 Jf:o 39.
deraf delaktigt, så kommer jemförelse!!, synnerligen om man tar i Om utvidgning
betraktande, huru en uttaxering der måste kännas vida tyngre än i ■“/ v,siy all~
år lan der den sammanlagda bevillmngssumman ar manga gånger ver]cs}ms
större, icke att utfalla till Gotlands läroverksdistrikts nackdel. (Ports)
Det förekommer äfven i Utskottets betänkande det påståendet,
att »det vore en af representationen vid flera tillfällen uttalad grund¬
sats, att staten endast undantagsvis borde betungas med kostnaden
för uppförande af läroverkshus.» Jag vet icke på hvilka '»flera till¬
fällen» Utskottet bär syftar; men antagligt är, att Utskottet afsett
den mening, som af representationen uttalats under förhandlingarne
rörande bildandet af läroverkens byggnadsfonder. Med det beslut,
som härom fattats, har Riksdagen emellertid tydligen afsett, att
Riksdagen en gång i framtiden skall komma ifrån de ofta känbara
utgifter Riksdagen för byggande af läroverkshus fått vidkännas.
Men deraf framgår icke att Riksdagen velat helt och hållet undan¬
draga sig att fylla dylika behof, innan läroverkens respektive bygg¬
nadsfonder vunnit tillräcklig styrka för att kunna öfvertaga den
byggnadsskyldighet, som i detta afseende förut ålegat staten. Ut¬
skottet medgifver emellertid, om också indirekt, att undantagsfall
ännu finnas, då Riksdagens hjelp kan vara af behofvet påkallad. Jag
vågar då till Kammaren hemställa, om icke just här ett sådant
undantagsfall förefinnes.
Jag har förut erinrat derom, att stiftens byggnadskassor äro be¬
räknade såsom en väsentlig hjelp vid uppförande af läroverkshus.
Se vi då på huru förhållandet härutinnan är i detta miniatyrstift,
som Visby stift verkligen är, så finner man att stiftets byggnads-
kassa i stället för att ega tillgångar har en skuld på öfver 26,000
kronor, åsamkad vid uppförandet af det nuvarande läroverkshuset,
och kassans inkomster äro så obetydliga, att man troligen aldrig
skall lyckas att komma ifrån denna skuld. Skall nu den sålunda
ökade bristen fyllas genom uttaxering, så är det tydligt att denna
uttaxering skall inom detta lilla område kännas tyngre än inom de
delar af riket, som först och främst kunna erhålla en god hjelp från
stiftskassorna och vidare hafva tillfälle att på en mångdubbelt större
bevillningssumman än Gotlands läns utdebitera den brist, som icke
på annat sätt kan fyllas.
Då nu Visby läroverksdistrikt hyst förhoppning om att äfven
Riksdagen skall behjerta detta behof, så har dock distriktet inga¬
lunda begärt mer utan snarare mindre, än hvad andra distrikt fått
i förhållande till hvad de för att blifva delaktiga af sådant under¬
stöd åtgjort.
Innan jag slutar, vill jag beträffande de anspråk, som i detta
afseende kunna finnas på Visby stad, nämna, att, oaktadt staden
erhållit ett erkännande af sin frihet från laglig förbindelse att del¬
taga i sådan läroverksbyggnad, har dock Visby stad genom lands¬
tingets beslut om anslag blifvit förbunden att vidkännas nära hälf¬
ten af hvad landstinget för ändamålet anslagit, emedan nemligen
N:o 39.
Lördagen den 19 April, e. in.
af Visby all
männa läro¬
verks hus.
(Forts.)
Om utvidgning Visby städs bevillning uppgår till nära hälften af' hela länets bevill¬
ning. Visby stad får sålunda nog sin beskärda del af dessa utgifter.
Jag ber vidare få erinra derom, att mot den utredning af be-
hofvet af en utvidgning af Visby läroverkshus, som i Kong]. Maj:ts
proposition förekommer, har ingen anmärkning blifvit framstäld.
Det qvarstar sålunda obestridt, att undervisningen pågår på tre olika
ställen i staden, och att lärjungeantalet är mer än femtio procent
högre än det antal, hvarför det nuvarande läroverkshuset ursprung¬
ligen varit afsedt.
På dessa skäl är jag frivågen nog att hos denna Kammare an¬
hålla om bifall till Kongl Maj:ts proposition.
Herr Lyth: Jag ber att för min del få till allo instämma med
den föregående talaren, samt anhåller tillika att till hvad han yt¬
trat få tillägga några få ord.
Denna Kammare eller åtminstone större delen af dess medlem¬
mar torde icke hafva glömt, att jag för några få år sedan föreslog,
att Riksdagen borde understödja enskilda elementarläroverk i landet,
men att Riksdagen och .särskild! denna Kammare icke behagade bi¬
falla denna motion. Jag framställe detta förslag, emedan derigenom
enligt min tanke två stora fördelar skulle vinnas, den ena en nick¬
ning i de stora utgifterna för våra allmänna elementarläroverk och
den andra nytta för sjelfva undervisningen. Då Riksdagen icke be¬
hagade bifalla denna framställning, ansåg jag då, likasom jag nu gör,
att Riksdagen dermed uttryckte, det Riksdagen ville framdeles som
hittills öfvertaga vården och underhållet af de allmänna elementar¬
läroverken i landet. För min del tror jag dock att denna väg kom¬
mer att medföra mycket dryga kostnader. Redan i dag har det vi¬
sat sig, att för åtskilliga läroverk beviljats ökning, såsom för dem i
Göteborg med 1,250 kronor. Då emellertid Riksdagen således ut¬
talat såsom sin åsigt, att den ville öfvertaga ordnandet af elementar¬
läroverken, ansåg jag också, att Stats-Utskottet bort nu behjerta
den begäran om ett helt litet anslag för Visby läroverk, som Kongl.
Maj:t här framstält. Följden af ett afslag kan jag förutsäga. Den
blir ingen annan än att eu stor del af de elever, som besöka Visby
elementarläroverk, måste derifrån afvisas till följd af bristande ut¬
rymme. Jag tror derföre för min del, att Riksdagen, om den fort¬
farande vill fortgå på den väg, som den en gång beträda borde be¬
vilja och icke afslå detta anslag. Jag anhåller derföre att få, in¬
stämmande med den nästföregående talaren, yrka bifall till Kongl.
Maj:t förslag.
Herr P. Larsson instämde med Herr Lyth.
Herr Hörnfeldt: Stats-Utskottet har haft synnerligen svårt att
tillmötesgå den framställning, Kongl. Maj:t här gjort, helt enkelt
till följd af den omständighet, som i Utskottets motivering redan
Lördagen den 19 April, e. in.
9 N:o 39.
finnes angifven, nemligen att staten endast undantagsvis bör be- Om utvidgning
tungas med kostnaden för uppförande af läroverksbus, en grundsats, «/ Visby an¬
dorn redan senaste Riksdag uttalat. Här har visserligen såsom skäl
för bifall till den Kongl. propositionen af den förste ärade talaren (ports)
blifvit anfördt, att man i detta fall borde göra ett undantag från
regeln, emedan Visby stad som stiftsstad vore befriad från skyldig¬
heten att bygga läroverkshus, då nemligen i stiftsstäderna läroverken
blifvit inrättade för meddelande af en förberedande prest- och tjen¬
steman!! abildning. Jag tror dock icke, att detta skäl är hållbart,
ty en sådan förberedande kurs kan ju försiggå i hvilket af våra ele¬
mentarläroverk som helst, men icke uteslutande i läroverken i stifts¬
städerna. Vidare hade den ärade talaren förestält sig, att, då Riks¬
dagen beslöt bildandet af eu byggnadsfond, Riksdagen hade för af¬
sigt att, om dessa fonder befunnos icke tillräckliga, tillskjuta hvad
som fattades. Men hade detta varit Riksdagens uppfattning, är jag
viss derpå, att under de senaste tiotalen af år Riksdagen kommit
att bevilja anslag till långt flera läroverkshus än som skett. År
byggnadsfonden liten, är för öfrigt intet hinder att dermed under en
längre framtid bestrida amortering af upptagna lån. Vidare nämnde
den ärade talaren, att staden på grund af ett Kongl. bref den 30
September 1830, hvilket i Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets
förslag är omnämndt, vore befriad från byggnadsskyldighet. Hade
den ärade talaren den Kongl. propositionen till hands, tror jag dock
han skulle finna, att deraf ingalunda framgår, att Visby stad är
befriad från underhållsskyldigheten. Jag tror således, att Utskottet
haft rätt i att afstyrka Kongl. Maj:ts förslag ocji jag tillåter mig
derföre att till Utskottets hemställan i nu föredragna punkt yrka
bifall.
Häruti förenade sig Herr J. E. Johansson.
Herr Key: I hvad den siste talaren anfört ber jag att få in¬
stämma. Jag tillåter mig dock att derutöfver något redogöra för
det omnämnda Kongl brefvet. Då Stats-Utskottet i sin motivering
säger, att det »visserligen är i statsrådsprotokollet anfördt, att Visby
stad på grund af ett Kongl. bref den 23 September 1830 förklarat
sig fri från byggnadsskyldighet, men något uttalande icke är med-
deladt derom, att denna stadens förklaring är befogad och eger rätts-
lig giltighet», så har sagda reservation blifvit inlagd på ganska goda
skäl, ty det åberopade Kongl. brefvet innehåller först, att, då det
var fråga om reparation och tillbyggnad af det gamla skolhuset,
Visby stad inkom med eu begäran att, mot det att staden inköpte
och för skolans ändamål upplät det Sundalska huset, som var en
större fastighet med gård, belägen invid det gamla skolhuset, staden
då skulle vara befriad från hushyra åt skolans lärare och tjensteman.
Detta, jemte oförändradt bibehållande af äfven det gamla skolhuset,
var det enda vilkor Visby stad förbehöll sig, men icke gjorde sta-
N:o 39. 10
Lördagen den 19 April, e. in.
Om utvidgning den anspråk på att den skulle vara befriad från byggande af nytt
af Visby aii- s]f0]hus i händelse så skulle blifva behöfligt. Till nämnda begäran
—hlZ°' har Kong). Maj:t gifvit sitt samtycke.
(Forts.) Jag tror sålunda, att det återstår att bevisa, att Yisbv stad
är fri från byggnadsskyldighet eller åtminstone, att den är det på
grund åt detta Kongl. bref. Men om Visby stad är befriad från
byggnadsskyldighet på grund af någon annan handling, livilket jag
icke känner och betviflar, synes det mig dock som om Gotlands läns
landsting — i likhet med hvad så många andra landsting dessa se¬
nare åren gjort, och åtskilliga till ganska stora belopp — alltför väl
kunde anslå den jemförelsevis ringa summa, som är för ifrågavarande
ändamål behöflig. Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Bo kström: Jag ber att få mot de ärade ledamöterne af
Stats-Utskottet, som nyss hade ordet, göra några erinringar. Det
nämndes, att meningen med Riksdagens beslut om en byggnadsfonds
bildande var, att Riksdagen med detsamma skulle vara så godt som
fri från vidare understöd till dessa ändamål. Om så varit Riksda¬
gens mening, hade Riksdagen säkerligen icke efter detta besluts fat¬
tande fortgått med beviljandet af anslag till läroverksbyggnader.
Beslutet om en byggnadsfonds inrättande fattades nemligen vid 1863
ars riksdag, och ännu vid 1866 års riksdag var man i fart med
att frikostigt bevilja sådana anslag åt läroverksdistrikt, hvilka i
ekonomiskt hänseende äro vida mera lyckligt lottade än Visby
distrikt.
Hvad beträffar det Kongl. bref, som åberopas i Kongl. proposi¬
tionen och Stats-Utskottets betänkande, vill jag erinra, att stadens
befrielse från eller skyldighet att bygga läroverkshus icke beror på
något Kongl. bref, utan på huruvida det fins någon Kongl. författ¬
ning, som ålägger staden eu sådan skyldighet, på sätt i läroverks-
stadgan bestämmes. Jag har icke hört någon som förmått uppgifva,
att någon sådan allmän författning verkligen finnes till. Jag fort¬
far i mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Ofverläggningen förklarades slutad. Efter det propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hem¬
ställan.
Om statsunder- Punkten 30.
stöd för folk-
sholelärares Utskottet hade hemstält.
aflöning.
att Kongl. Maj:ts förslag om anvisande på extra stat för år
1880 af 10,000 kronor till understöd å sådana församlingar, som ej
förmådde till erforderligt belopp aflöna sina folkskolelärare, icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Ordet begärdes af
11 h':o 39.
Lördagen den 19 April, e. m.
Herr J. Andersson i Tenhult, som anförde: -Då ostridigt är, Om statmnder-
att inom vårt land finnas eu mängd små församlingar med 3 å 400 '***
invånare, och att bland dylika små församlingar, åtminstone inom aflöning.
somliga orter, rätt många hafva en dålig och mager jordmån, samt (Forta.)
att dessa församlingar äro lika villiga som skyldiga att bygga och
underhålla skolhus och aflöna folkskolelärare som de större försam-
lingarne, har jag full anledning yrka afslag på Utskottets förslag
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör detta så
mycket hellre, som jag iakktagit, att en mängd smärre församlin¬
gar med en liten folknumerär, till stor del arrendatorer och brukare,
under de senare åren dels uppfört nya skolhus och dels utvidgat
äldre sådana, så att dessa blifvit tidsenliga, allt under förhoppning
och med beräkning att det extra anslag, som kommit dylika för¬
samlingar till del, fortfarande vore att påräkna.
Jag är förvissad om, att här i Kammaren varande personer,
som i flera år varit anstälde som folkskoleinspektörer, kunna vits¬
orda denna min uppgift, att de mindre och obemedlade församlin-
garne i jemförelse med de större och rikare haft större uppoffringar
än dessa och derför äro förtjenta af att få lika stort extra stats¬
bidrag som de mindre församlingarna hittills erhållit. Jag tror, att
man icke bör anse måttliga uppoffringar vara för stora eller obefo¬
gade, då det är fråga om allmän folkupplysning, och jag vill till-
lägga, att den nu ifrågavarande summan, tiotusen kronor, icke på
fördelaktigare och rättvisare sätt kan användas än det Kongl. Maj:t
föreslagit.
Enligt min uppfattning är folkskolestadgan orättvis, da den
ålägger små församlingar att icke allenast bygga och underhålla
skolhus utan äfven att med lika höga löner som de större kommu¬
nerna aflöna sina folkskolelärare. Då det är fråga om aflöning af
prest eller klockare, drabbas ej den mindre församlingen af högre
tillskott för person och egendom än de större. Innan behöfliga
jemkningar skett till de smärre församlingarnas lättnad eller ock
staten åtagit sig att ensam aflöna alla folkskolelärarne, såsom staten
gör med lärarne vid elementarläroverken och andra undervisnings¬
anstalter, anser jag staten hafva skyldighet att på ett eller annat
sätt bidraga till lättande af den härda börda, som ännu trycker de
smärre församlingarne. Då vårt lands tjensteman och öiriga per¬
soner, som innehafva platser, der det fordras större bildning och en
grundligare undervisning än den, som den stora mängden af vart
lands befolkning erhåller, aflönas af staten, tror jag det vara pa sin
plats, att äfven alla folkskolelärare erhålla sina löner direkt från
staten, men att kommunerna deremot fortfarande hafva skyldighet att
lemna skollokal, planteringsland och bostad för läraren, hvilket, ehuru
det icke torde vara fullt rättvist, emedan de mindre församlingarne
komma att drabbas af en större byggnadsskyldighet än de större,
dock svårligen lärer kunna afhjelpas, då det ej kan vara lämpligt,
att staten för dylika ändamål åtager sig byggnadsskyldighet.
N:o 39. 12
Lördagen den 19 April, e. m.
Om statsunder¬
stöd för folk¬
skolelärares
aflöning.
(Forts.)
Då fråga om ändringar i nu antydda rigtningar icke lär vid
denna riksdag kunna ifrågakomma, förnyar jag mitt redan fram-
stälda yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Nils Pettersson, hvilken inom Utskottet reserverat sig
vid föreliggande punkt, yttrade: Huru gerna jag vill spara på sta¬
tens medel, har jag dock icke kunnat dela Stats-Utskottets åsigt i
denna fråga, att helt och hållet stryka detta anslag, såsom nu före¬
slagits. Som af Utskottets utlåtande synes, var detta anslag från år
1864 till förlidet år 20,000 kronor årligen, och nu säger Utskottet
att den nedsättning, som förlidet år beslöts till 10,000 kronor, var
en början till anslagets borttagande, hvilket nu utan olägenhet kunde
ske. Jag tror att man genom ett sådant tillvägagående icke blott
begär en orättvisa mot de mindre församlingarne, utan äfven der¬
igenom tillskyndar hela vår skolinstitution eu ganska stor skada. Det
torde vara för litet hvar bekant, att det icke är lätt att ordna skol¬
väsendet på ett tillfredsställande sätt, utan man får söka att locka
de särskilda kommunerna att ingå på dermed förenade utgifter, och
detta har skett under förutsättning att de få bidrag af statsmedel.
Nu hafva kommunerna börjat få skolväsendet orduadt och beräknat
att de fortfarande skola få dessa få kronor af staten, ty det blir
icke mycket på hvar församling, och många svårigheter äro förenade
med erhållandet deraf. Skulle detta statsbidrag nu indragas, skulle
det icke förvåna mig, om on eller annan församling komme att in¬
draga isynnerhet sina småskolor, så att hvad Utskottet här sagt, att
den största sparsamhet med statens tillgångar bör iakttagas, tror jag
i detta fall icke vara på sin rätta plats. Att förra årets Stats¬
utskott och Riksdagen nedprutade detta anslag från 20,000 till 10,000
kronor, tror jag hade sin grund deri, att man kommit under fund
med att vissa församlingar, utan att deraf vara i behof, kommit i
åtnjutande af detta anslag, församlingar, som ganska väl sjelfva kunde
till fullo aflöna sina lärare. Jag vill derför icke säga något om denna
nedprutning, då det är beklagligt att statens medel onödigtvis tagas
i anspråk för detta ändamål. I den Kongl. propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof för innevarande år heter det dock
nu, att »pa grund häraf bar Kongl. Maj:t genom nådigt cirkulär den
18 Maj 1878 förklarat, att endast de församlingar, der ett af sär¬
skilda förhållanden påkalladt framstående behof vore för handen, borde
få del af detta understöd». Således tror jag det förut omnämnda
missförhållandet i detta hänseende kan anses regleradt, så att man
icke behöfver frukta, att de förmögnare församlingarne skola till¬
skansa sig dessa medel, utan de endast komma de smärre församlin¬
garne, hvilka gjort stora uppoffringar för skolväsendet, till godo.
Under sådana förhållanden tror jag icke Kammaren bör indraga
detta anslag, utan låta detsamma ännu några år utgå; är det brist
pa penningar i statskassan, är det i sanning icke mindre brist hos
Lördagen den 19 April, e. m.
13 N:o 39.
dessa fattiga församlingar, och att skada en så vigtig institution som Om statsunder-
folkskolan finner jag icke nyttigt eller lämpligt. stöd för folk~
slco l&läircbT*
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om afslag å Ut- aflöning.
skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition. (Forta.)
Herr Hörnfeldt: Orsaken, hvarför sistlidne riksdag nedsatte
ifrågavarande anslag, var ingalunda det skäl, som den siste talaren
åberopade, nemligen att det vore allmänt kändt att åtskilliga för¬
samlingar erhållit understöd af detta anslag, som icke deraf varit
i behof, utan den egentliga orsaken till denna nedsättning var, att
man ansåg, att det icke kunde finnas sådana församlingar i Sverige
som vore så utblottade, att de icke kunde bekosta sina lärare löner
utan hjelp från statsverket. Detta, och intet annat, var anlednin¬
gen, hvarföre förra Riksdagen beslöt att nedsätta anslaget från 20,000
till 10,000. Såsom herrarne torde ihågkomma yrkades vid förra
riksdagen skarpt derpå, att hela detta anslag skulle indragas, men
man ville icke gå så häftigt till väga, utan ansåg man bättre att då
nedsätta anslaget till 10,000, under den förutsättning, som då jem¬
väl tydligen tillkännagafs, att man vid kommande riksdag skulle in¬
draga de återstående 10,000 kronor. Jag får bekänna, att det före¬
faller mig löjligt, att man skall utdela en så obetydlig summa som
10,000 kronor på de församlingar, som icke förmå bekosta sina lä¬
rares löner, och sålunda öfverhopa Ecklesiastik-departementet med en
myckenhet öfverflödigt arbete. År 1878 inkommo till Kongl. Maj:t
286 ansökningar om understöd af detta anslag, och antalet torde
nu vara dubbelt så stort. Af de anslagna medlen lemnades mellan
30—200 kronor åt hvarje församling, och jag tror verkligen icke,
att någon församling i Sverige är så fattig, att den icke kan till¬
skjuta 30 kronor till sin folkskolelärare, utan derför skall behöfva
öfverhopa Ecklesiastik-departementet med ansökningar.
Jag anser sannerligen icke att man under sådana förhållanden,
som nu råda för statsverket, bör hålla på detta anslag, och minst
väntade jag något sådant, som att Herr Nils Petersson i Runtorp,
hvilken under Riksdagen visat sig vara den sparsammaste bland de
sparsamme, skulle uppträda för bifall till ett sådant förslag.
Jag skall icke trötta herrarne med att uppräkna alla de för¬
samlingar, hvilka åtnjutit understöd af detta anslag, men det kan
törhända lända Herr Nils Petersson till uppbyggelse att få veta några
af dem: Så utdelades inom Kalmar stift år 1878 till följande för¬
samlingar: S:t Sigfrids 60 kronor,* Mortorps 110 kronor, Öskars 120
kronor, Ås 60 kronor, Vetlinge 60 kronor, Karlslunda 110 kronor,
Alböke 100 kronor och Långemåla 110 kronor, utan att jag tror
det någon af dessa församlingar kan vara så fattig, att hon ej sjelf
kan aflöna sina folkskolelärare.
Det finnes för öfrigt tillfälle för hvar och en att taga känne¬
dom, huru detta anslag fördelats på stiften, och torde hvar och eu,
N:o 39. 14
Lördagen den 19 April, e. in.
Om statsunder¬
stöd för folk¬
skolelärares
aflöning,
(Forts.)
som tager saken i öfvervägande, medgifva, att ifrågavarande anslag
icke är behöflig!. Jag yrkar derför bifall till Utskottets hemställan.
Herr Per Nilsson i Espö: Mig synes Riksdagen med ganska
stor frikostighet under de senare åren tid efter annan beviljat an¬
slag till förbättring af folkskoleväsendet, och jag är derför tacksam.
Det nu ifrågavarande anslaget beviljades för att få folkskolorna i
gång, emedan en allmän jämmer i landet förspordes öfver svårighe¬
ten för mindre församlingar att aflöna sina folkskolelärare. Detta,
anslag beviljades sålunda första gången under helt andra förhållan¬
den än nu äro rådande. Men att nu hafva qvar detta anslag af 10,000
kronor, livilket föranleder mycket besvär för Regeringen vid pröfning
af de i mängd inkommande ansökningarne och vid bestämmande,
hvilken församling är i största behof af understöd, anser jag föga,
lämpligt.
Den talare, hvilken i frågan först uppträdde, nämnde, att för¬
samlingar funnes, som icke hade mer än 500 invånare. Jag kän¬
ner församlingar, som icke hafva mer än 300 invånare och dock
sjelfva, oaktadt’ de till största delen bestå af fattigt folk, få bestrida
kostnaderna för byggnad och underhåll af skola samt löner till lä-
rarne. Från Kongl. Maj:t hafva de icke erhållit någon hjelp, eme¬
dan de underlåtit att vända sig till honom, och oaktadt allt detta
hafva de skött sina skolor väl och fått dem ordnade på ett utmärkt
sätt.
Som jag sålunda är öfvertygad, att det icke länder till nackdel
för våra folkskolor, om detta anslag indrages, anser jag att det nu
kan vara tid att göra en sådan indragning, och yrkar jag derför
bifall till Utskottets förslag.
Herr Mörtsell: Om man betraktar folkskolestadgan, hvilken
ligger till grund för vårt folkskoleväsen, finner man, att den vill
»ändamål och medel» för folkundervisningen. Man finner äfven att
det gifves en mängd små fattiga församlingar, som icke kunna sjelfva
aflöna sina lärare, och att folkskolestadgan föreskrifver att sådana
medellösa församlingar ega vända sig till Kongl. Maj:t för att in¬
för honom föredraga sina bekymmer och af honom erhålla under¬
stöd. Nu antydda moment i folkskolestadgan qvarstår ännu, och
såväl Riksdagen som Kongl. Maj:t hafva hittills följt denna med
all rättvisa öfverensstämmande plan — att vilja både mål och me¬
del. Vid sistförfluten riksdag qvarstod ännu denna vilja hos Riks¬
dagen, ehuru anslaget då nedsattes' till hälften eller 10,000 kronor.
Och det har sett ut, som om denna nedsättning föranledts deraf,
att, såsom Herr Hörnfeldt nyss nämnde, utdelning skett till sådana
församlingar, som man ansett icke hafva bort komma i åtnjutande
af understöd på grund af medellöshet. I följd af omförmälda ned¬
sättning har Kongl. Maj:t aflåtit nådigt cirkulär till konsistorierna
och till församlingarne, enligt hvilket sådana församlingar som till
15 N':o 39.
Lördagen den 19 April, e. in.
följd af medellöshet önskade komma i åtnjutande af ifrågavarande
bidrag, skulle derom till Kong!. Maj:t ingifva sina underdåniga an¬
sökningar. I samma cirkulär föreskrifves äfven, att såväl konsisto¬
rierna, som Konungens Befallningshafvande och folkskoleinspektörer
skola noga granska och pröfva de inkomna ansökningarne, på det
understödet matte komma de mest behöfvande församlingarne till
del. Men ännu har denna föreskrift icke föranledt dertill, att man
kommit underfund med att församlingarne numera kunna undvara
detta understöd. Man har visserligen, såsom den siste talaren sade,
antagit att det numera icke funnes församlingar, som deraf vore i
behof. Men dermed att man antager, att så icke bör vara förhål¬
landet, har man dock icke åstadkommit bevis derför att förhållan¬
det verkligen är sådant, som man antager, eller med andra ord att
icke medellösa församlingar fortfarande finnas, som äro i behof af
understödet. Tvärtom tror jag, att antalet sådana församlingar
ännu är mycket stort. Den undersökning, som Kongl. Maj:t genom
nyssnämnda cirkulär anbefalt konsistorierna, Konungens Befallnings¬
hafvande och folkskoleinspektörerne, har ännu icke kunnat ega rum,
emedan det är i år, som de 10,000 kronor skola utdelas, och man
först efter det utdelningen skett kan få någon klarhet i saken. På
dessa skäl anser jag för tidigt att redan nu indraga det ifrågava¬
rande anslaget. Här är föreslaget understöd åt uppfostringsanstalter
för sinnesslöa barn. Och äfven vid denna riksdag hafva medel an¬
visats till dem, som äro vanlottade i afseende på hörsel och talför¬
måga. Jag anser då konsecjvensen bjuda, att man låter detta lilla
anslag qvarstå för sådana församlingar, som äro vanlottade i afse¬
ende å penningemedel. För min del tror jag fullt och fast, att
sadana församlingar finnas, och att ganska många undervisningsan¬
stalter skulle komma att lida, om anslaget indroges. Ty om också
dylika medellösa församlingar icke skulle i sådan händelse afskaffa
småskolorna, hvilka äro jemförelsevis billigare, komma de helt sä¬
kert att minska folkskolelärarnes löner. Och följden häraf blefve
då den, att de dugliga lärarne sökte sig från dessa församlingar till
andra, der de komme i åtnjutande af bättre löneförmåner, och att
de mindre bemedlade församlingarne komme i saknad af dugliga
lärare för sina skolor.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag an¬
hålla om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Herr Linder: Under diskussionen hafva redan tillräckligt många
skäl blifvit anförda för ådagaläggande deraf, att det ifrågavarande
anslaget numera är obehöfligt; och jag kan derför inskränka mis
till några få ord.
Det har af en talare på kalmarbänken yttrats, att indragnin¬
gen af dessa 10,000 kronor skulle hafva en så förskräckande verkan
på de församlingar, som hittills åtnjutit understöd från denna fond,
att de skulle afskaffa åtminstone sina småskolor. Det finnes väl
Om statsunder¬
stöd för folk¬
skolelärares
(Forts.)
N:o 39. 16
Lördagen den 19 April, e. in.
Om statsunder- dock ingen församling, som är så liten, att den icke har åtminstone
stöd för folk- m folkskola och en småskola. En sådan församling åtnjuter i stats-
‘^aflönin™* bidrag för folkskolan 400 kronor och för småskolan åtminstone 125
{Forts) krono!-, eller in alles minst 525 kronor. Är det nu tänkbart, att denna
församling, derföre att den icke längre har utsigt att få ytterligare
40 kronor i statsbidrag, försakar understödet för småskolan till be¬
lopp af minst 125 kanske 150 kronor jemte förmånen af undervis¬
ningen i småskola för sina uppväxande barn? Den förespegling, som
den ärade talaren gjorde, förefaller mig till den grad osannolik, att
man enligt min tanke icke gerna behöfver befara, att densamma
någonstädes blifver verklighet. Jag tror, att församlingarnes eget
sunda förstånd skall förbjuda att försaka, hvad staten nu på ordi¬
narie väg anvisar till understöd åt deras folkskoleväsende, derföre
att detta tillfälliga och obetydliga understöd, denna allmosa, som
utdelats till vissa församlingar, nu indrages. Detta understöd till¬
kom under en tid, då statsbidragen voro betydligt mindre än nu,
och afsigten dermed var att uppmuntra församlingarne att utveckla
sitt folkskoleväsende. Sedan nu detta blifvit regleradt på ett för
församlingarne förmånligt sätt, anser jag det ifrågavarande anslaget
fullkomligt öfverflödigt. När härtill kommer, hvad en talare på
norrlandsbänken rigtigt anmärkt, att den lilla obetydliga summan
vållar ett ganska stort besvär —- besvär för församlingarne med
ärendets erforderliga utredning, besvär för folkskoleinspektörerne, be¬
svär för domkapitlen, besvär för Konungens Befallningshafvande, be¬
svär i Ecklesiastikdepartementet — anser jag detta vara för mycket
besvär för ingenting. Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr Key: Egentligen torde det vara alldeles öfverflödigt att
tillägg-a något vidare till hvad som redan vttrats i denna fråga.
Jag skall emellertid anföra ett par exempel från det stift, der jag-
bor, äfvensom från grannstiftet. Sålunda känner jag till, att i Kal¬
mar stift finnes en församling, som på grund deraf, att den icke
skulle förmå tillräckligt aflöna sin folkskolelärare, af ifrågavarande
medel haft ett understöd af 110 kronor; men inom denna försam¬
ling ligger eu egendom, som för några år sedan såldes för V, mil-
lion kronor. Vidare har jag mig bekant, att inom Linköpings stift,
hvilket jag tillhör, finnes bland andra en församling, som åtnjutit
50 kronor i understöd och hvilken församling för några år sedan
tecknade, vill jag minnas, 45,000 kronor till en jernvägsanlägg-
ning; och derjemte ligga i samma församling flera egendomar, som
hvardera äro värda 2- å 300.000 kronor. Då man, som sagdt, vet
att löneunderstöd lemnats åt sådana församlingar, tror jag att sa¬
ken talar för sig sjelf.
Grefve Sparre: Det är ej särdeles angenämt att uppträda
i denna fråga, då man inser, att pluraliteten i Kammaren är be¬
nägen för en indragning af ifrågavarande anslag. Men jag vågar
Lördagen den 19 April, e. m.
17 N:o 39.
likväl denna gång att söka föra de smås talan. Det är icke san- Om statsunder-
nolikt, att hvar och en af herrarne känner till förhållandena i destöd f°r folk~
bygder, der flera små församlingar finnas om t. ex. 6—7 hemman. sk°Jfä^re6
Dessa församlingar kunna ju ligga i en kuperad trakt och hafva
en temligen vidsträckt areal, så att de i fråga om skolväsendet ej °r '*
kunna slå sig tillsammans med andra församlingar. Härtill kommer,
att jordegarne i dessa trakter ofta nog bo på en fattig och mager
jordmån, så att de hafva svårt för att, jemte utgifter för fattigvård,
skolhus och kommunens angelägenheter i öfrigt, komma ut med er¬
läggande af den nu bestämda aflöning åt folkskoleläraren. Det kan
väl hafva händt, på sätt den siste ärade talaren omnämnde, att
missbruk vid utdelningen af ifrågavarande anslag hafva förefallit,
oeh att indragning af halfva anslaget för den skull gjordes; men
Kongl. Maj:t har just derföre anbefalt vederbörande att noga tillse,
det sådana missbruk hädanefter icke må förekomma, samt att en
fullständig utredning af förhållandena göres, innan någon utdelning
får ske.
Säkert är emellertid, att församlingar finnas, som under nu¬
varande förhållanden äro i en en ganska tryckt ställning. Låt oss
antaga en liten församling om 6—-7 hemman på ett vidsträckt ter¬
ritorium. Då folkskoleinspektören kommer dit, heter det: här hafva
vi alldeles för långa vägar till skolan, alla barnen kunna ej besöka
samma skola, vi måste hafva en småskola. Folkskoleinspektören
finner detta rigtigt, och saken kommer till Konungens Befallnings¬
hafvande, hvilken ålägger den ganska obetydliga och fattiga kommu¬
nen att upprätta en småskola samt aflöna en lärare. Det finnes
redan stadgadt ett minimum i aflöning åt folkskolelärare, kommunen
må nu vara liten eller stor, och sålunda är kommunen förbunden att
lemna sitt bidrag.
Under sådana förhållanden, och då, på sätt den ärade talaren
från Norrland framhöll, folkskolestadgan innehåller ett löfte om bi¬
drag från statens sida till fattiga kommuner för deras folkskolelärares
aflöning, tror jag det icke vore klokt eller ens rätt, om staten nn
på en gång vidtoge den ifrågasatta indragningen. Låt det åtminstone
ske småningom, och man kan ej anse att det sker småningom, om
hälften af anslaget indrages det ena året och följande året allt
sammans.
Den siste ärade talaren förmenade, att det nuvarande anslagets
disponerande skulle förorsaka så mycket besvär: för kommunerna att
göra framställningar om bidrag; för Konungens Befallningshafvande
att pröfva de gjorda framställningarna; och för Ecklesiastikdepar¬
tementet att afgöra desamma. För min del har jag alltid funnit
det vara ett kärt besvär, om jag någon gång kunnat bidraga till
att lindra bördorna för dem, som deraf tyngas, och jag är öfver-
tygad att ingen myndighet skall finna sig besvärad deraf.
Min vördsamma hemställan är alltså, att Kammaren åtminstone
icke detta år måtte besluta en så våldsam åtgärd, som att indraga
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 39. 2
N:o 39. 18
Lördagen den 19 April, e. m.
Om statsunder- äfven de återstående 10,000 kronorna af ifrågavarande anslag. Ett
stöd för folk- belopp af 10,000 kronor för alla behöfvande församlingar i riket är
Sle°afiöninreS verkligen ett så obetydligt belopp att, hvilka sparsambetsåsigter vi
(Fort») an ma ^a^va’ vi ej kora idraga det.
Jag anhåller vördsamt om proposition å bifall till Kongl. Maj:ts
framställning.
Herr A. Rundbäck: När de 20,000 kronorna först beviljades
till understöd åt medellösa församlingar, så var detta anslag icke
allenast högst behöfligt, utan nära nog nödvändigt.
Den tiden hade nemligen hvarje församling samma skyldigheter
i afseende å lärarnes underhåll. Hvarje församling skulle nemligen
enligt 1 § af folkskolestadgan hålla en lärare, dock kunde två till
samma pastorat hörande församlingar förena sig om en, men bidraget
till lärarnes underhåll gick då ut efter helt andra grunder. Det
var halfva personliga skyddsafgiften, som användes för detta ända¬
mål, och det gjorde, att större församlingar kunde hafva 5, 6, 7
till 8 hundra kronor till underhåll af en lärare, under det andra
små församlingar hade blott 40, 50 till 60 kronor för samma ända¬
mål. Det var då nödvändigt att med det ofvannäranda anslaget af
20,000 kronor utjemna denna orättvisa. Men sedan Riksdagen upp-
häft de förut gällande stadgandena och beviljat särskilda understöd
för hvarje särskild skola, som inrättades, såväl folkskola som små¬
skola, så utjemnades förhållandet betydligt, så att statsbidraget rätta¬
des efter församlingarnes egna uppoffringar och ansträngningar.
Behofvet af detta anslag blef också med det samma icke så stort
som tillförene. Dock har jag såsom folkskoleinspektör funnit, att de
20,000 kronorna äfven sedermera gjort mycket godt derutinnan, att
en mängd små församlingar hafva kunnat uppmuntras till diverse åt¬
gärders vidtagande för folkskolans befrämjande med ett litet anslags-
belopp af 40 till 50 kronor, hvarutöfver understöden aldrig stigit inom
det distrikt der jag varit inspektör. Genom tilldelande af ett dy¬
likt understöd har man nemligen lyckats utverka, än att en små¬
skola inrättats, än att en fortsättningsskola beslutats, ja till och med
att man gripit sig an med en skolhusbyggnad in. m.; och det har
varit ett mycket godt medel i folkskoleinspektörens hand att få
genomdrifven en och annan nödvändig åtgärd, som utan detta bidrag
icke skulle hafva kommit till stånd.
Derföre motsatte jag mig också i fjor så kraftigt jag förmådde
den föreslagna nedsättningen från 20,000 till 10,000 kronor, men jag
sade då också, att, om en nedsättning beslötes, det vore så godt att
taga alltihop, emedan det återstående beloppet vore så ringa, att det
blefve omöjligt för folkskoleinspektören, som i första handen hade
att yttra sig öfver församlingarnes ansökningar, att rättvist fördela
dem emellan de ringa belopp, som funnos att fördela. Sedan denna
tid har jag fått bekräftelse härpå, emedan jag för icke länge sedan
haft att yttra mig öfver en mängd ansökningar om bidrag från dessa
Lördagen den 19 April, e. m.
19 K:o 89.
understödsmedel; och jag kan försäkra herrarne, att jag på senare Om statsunder-
tiden knappast haft något mera obehagligt göromål än att afgifva stöd f°r för¬
yttrande öfver dessa ansökningar. Förut hade jag att utdela 470 skoieiarares
kronor, nu icke mer än 235. Enligt den Kongl. kungörelsen af
1875 eller 1876 kunde jag icke nedsätta beloppet till hälften mot °r 8'
hvad det var förut, utan måste hålla mig vid det högre beloppet,
som de senare åren utdelats, och jag fick i stället utesluta hälften
af församlingarne. Detta var det kinkigaste af alltsammans, och jag
är icke ännu på det klara, huruvida jag lyckats att skipa fullkom¬
lig rättvisa.
Nu då man är så benägen att göra anmärkningar mot folk-
skoleinspektörerne, så är det obehagligt att blifva försatt i den be¬
lägenheten att, huru samvetsgrann man än må vara, nödgas från
bidraget utesluta en och annan fattig församling, som kan hafva
anspråk på understöd såväl som andra.
Sålunda anser jag, att, om anslaget icke skulle blifva större än
10.000 kronor, vi kunna lika väl undvara alltsammans.
Herr L. J. Larsson: Det lönar icke mycket mödan att upp¬
träda till försvar för Kongl. Maj:ts framställning. Men jag vill ändå
söka visa, att förhållanden finnas, som tala för bifall till densamma.
Jag har särskild! reda på två församlingar, deraf den ena har
2.000 invånare och den andra endast 600. Den förra församlingen
har en folkskolelärare och två småskolelärare, men församlingen med
600 invånare har en folkskolelärare och en småskolelärare. Huru
jemnar detta ut sig? Är detta konseqvent? Sker icke den lilla för¬
samlingen orätt? Skall ett skolhus uppbyggas, som vanligen kostar
6.000 kronor, så måste hvarje person vidkännas i den förra försam¬
lingen en utgift af 3 kronor, men i den senare församlingen 10 kro¬
nor. Detta kan jag icke finna vara annat än inkonseqvent. Jag vet
mycket väl, att de små belopp, som utdelas i understöd, icke betyda
så stort, men de göra ändå något. Och jag tror, att det icke är
välbetänkt att borttaga anslaget, i synnerhet som det i första bör¬
jan varit afsedt till en uppmuntran för mindre samhällen att i fråga
om folkskoleväsendets ordnande följa med så godt de kunna.
Jag vet icke, om det kan löna sig att yrka afslag å Utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts framställning, men det kan
icke skada, och jag vill derföre göra det.
Herr O. B. Olsson: Då den nuvarande folkskolestadgan före-
skrifver, att det ifrågasatta anslaget skall lemnas såsom understöd
till församlingar, som icke kunna aflöna sina folkskolelärare, så vill
jag hoppas och tro, att det icke finnes några församlingar, som icke
förmå att aflöna sina folkskolelärare. Det är visserligen sant, att
det för små församlingar kan vara förenadt med stora uppoffringar
att uppbygga skolhus och underhålla folkskolelärare. Men folkskole¬
stadgan föreskrifver icke, att i hvarje församling skall finnas en folk-
N:o 39. 20
Lördagen den 19 April, e. m.
Om statsunder- skola, utan ega flera församlingar förena sig om en sådan, dåde äro
stöd för folk- medellösa. Det är, såsom jag nämnde, min fulla öfvertygelse, att be-
3!c°Jfö^reS hof af dylikt understöd icke någonstädes förefinnes, men om det skulle
(Forts) finnas, så kan församlingen dock alltid vidtaga den utvägen, jag nyss
nämnde.
En föregående talare har omtalat huru små belopp, som utdela¬
des. Detta skedde dock under en tid, då anslaget utgjorde 20,000
kronor. Nu är anslaget icke större än 10,000 kronor. Således skulle
de belopp, som nu skulle kunna utdelas, icke blifva mera än hälften
så stora mot förut, och följaktligen komma de att betyda högst litet
för församlingarna.
Dessutom är jag öfvertygad, att dessa medel icke alltid utdelas
så, att de komma de behöfvande församlingarna till godo. I när¬
heten af den trakt, der jag bor, finnes en församling, der taxerings¬
värdet uppgår till 1V, million kronor. Denna församling har under
eu lång följd af år åtnjutit understöd till aflöning af folkskolelärare.
Jag tror, att det till stor del beror allenast på, huru en försam-
lingslärare vet att hos vederbörande framställa behofvet, om Rege¬
ringen tilldelar församlingen något understöd eller icke. Jag vill
dock icke i detta fall skjuta skulden på Regeringen, ty Regeringen
måste naturligtvis rätta sig efter de uppgifter, som komma henne till¬
handa, men dessa uppgifter äro icke alltid öfverensstämmande med
verkliga förhållandet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som och på yrkandet att,
med anslag å nämnda hemställan, Kongl. Maj:ts ifrågavarande fram¬
ställning måtte bifallas; och förklarade Herr Talmannen sig hafva
funnit den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd samt företogs, enligt eu nu uppsatt och af
Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 30:de punk¬
ten af utlåtandet N:o 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit hvad Kongl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 145 ja mot 35 nej;
hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Lördagen den 19 April, e. m.
1 >':« S9.
Punkterna 31—34.
Blefvo äfven bifallna.
I punkten 35 både Utskottet föreslagit,
att Riksdagen måtte, med bifall till derom af Kongl. Maj:t gjord
framställning, för tillämpning af gällande utgiftsstat för veterinär¬
inrättningen i Skara på extra stat för år 1880 anvisa ett anslag af
12,900 kronor.
Sedan denna hemställan blifvit uppläst, yttrade:
Herr Per Nilsson i Espö: Jag tycker att vid detta tillfälle
skulle det hafva varit skäl att göra en besparing. När detta anslag
vid 1876 års riksdag beviljades, skedde detta för att hjelpa veterinär¬
institutet i Skara till att komma i hjelpligt skick och för den skull
beviljades detta anslag allenast för ett år. Det synes mig derföre
icke vara af behofvet påkalladt att bevilja detta anslag nästan på
ordinarie stat, ty nämnda institut har nu kommit sig så i ordning,
att anslaget borde borttagas. Jag tycker alltså att nu kunde tiden
vara inne att sluta upp med beviljande af detta anslag, särdeles nu,
när det är förhoppning, att snart få veterinärinstitutet i Stockholm
i ordning; och derföre anhåller jag att få yrka afslag å denna punkt
i Utskottets betänkande.
Herr August Peterson: Lika med den föregående talaren
finner jag det vara temligen underligt, att Riksdagen fortsätter
att bevilja detta anslag till veterinärinstitutet i Skara, då man
har ett fullständigt institut i Stocholm, hvilket institut eger utexa¬
minera veterinärer, kompetente att söka sig platser såväl vid
kavalleriregementena som såsom läns- och distriktveterinärer. Att
fortsätta på detta sätt och sålunda hafva två veterinärläroverk,
det ena i Stockholm det andra i Skara, anser jag vara både orimligt
och löjligt. Det sistnämnda läroverket borde ha varit indraget för
längesedan, då Riksdagen lemnat så stora anslag om året till veteri¬
närinstitutet i Stockholm.
Om vi skola hafva läroverket i Skara qvar blott för att fa be¬
hålla den välsignade Hernqvistska donationen, så tror jag att staten
gör eu årlig förlust derpå. Det vore derföre bättre att återlemna till
arfvingarne denna lilla donation, hvilken icke afkastar mera än
högst 2,200 kronor om året, men som nödgar staten att för läro¬
verkets upprätthållande utgifva ett extra anslag på 12,900 kronor
utöfver det ordinarie anslag, som för samma ändamål finnes anvi-
sadt. Om det är nödvändigt och nyttigt för orten att ett dylikt
läroverk finnes i Skara, så hemställer jag, om detta icke kunde ord¬
nas på annat sätt, såsom t. ex. det är inrättadt vid Alnarp, der det
Om andag till
veterinär¬
inrättningen i
Skara.
N:o 39. 22
Lördagen den 19 April, e. m.
Om anslag till linnés ett sjukstall och en hofbeslagsskola, hvilka inrättningar äro
veterinär- fullkomligt tillräckliga för ortens behof, och i sådant fall kunde ju
tnrättningen i donafionsmecUen användas för en sådan mindre läroanstalt. Jag yr-
(Forts) ‘car alltså afslag å Utskottets framställning i denna punkt.
Herr Jöns Rundbäck: Jag kunde just tro att detta skulle vara
den liktorn som den förste ärade talaren på förmiddagen omtalade och
som ban önskade taga bort. Det är också helt naturligt, att han vill
hafva bort veterinärinrättningen i Skara, ty det står ju ej i stil med de
präktiga inrättningarne i utlandet som han omnämnde, och natur¬
ligtvis kan det ej vara passande att hafva en veterinärinrättning,
som icke kostar staten mera än 12,900 kronor. Ett faktum är lik¬
väl att denna obetydliga inrättning på ett hedrande sätt fullgjort sitt
åliggande. Jag vill visst ej dermed säga, att ju icke veterinärinstitutet
i Stockholm gjort detsamma, men jag ber att få nämna att såväl
den komité, som varit tillsatt för att taga reda på veterinärväsen¬
det i landet, som statsrevisorerne, hvilka i anledning af det myckna
skriket derom för ett par år sedan reste ned till Skara, gåfvo denna
inrättning de amplaste vitsord.
Jag är fullt och fast öfvertygad att, om man hade uppoffrat en
10,000 kronor till på veterinärinrättningen i Skara, skulle man
hafva besparat sig den halfva eller nära hela million som veterinärin¬
stitutet i Stockholm kostat. Detta hade varit en verklig besparing,
synnerligast som enligt min tanke det varit fullt lika lämpligt att
hafva ett veterinärinstitut i Skara som i Stockholm. Jag hoppas
emellertid att Kammaren bifaller detta anslag, ty det är i sanning
väl använda penningar och på samma gång vågar jag hemställa till
Regeringen att veterinärinrättningen i Skara måtte tillåtas utexa¬
minera sina elever, så att de blifva kompetente att erhålla djurlä-
karetjenster. Eleverne få lära hvad som behöfves åtminstone för
att praktisera i landsorten, men att icke veterinärinrättningen i
Skara eger rätt att sjelf utexaminera sina elever utöfvar ett häm¬
mande inflytande på dess verksamhet. —
Jag hemställer till herrarnes eget bedömande, huru det skulle
vara om de prester, som utexaminerats från Lunds universitet, icke
skulle få tjenstgöra annat än som kapellpredikanter och sockenad¬
junkter, eller om lärare och jurister från Lund aldrig skulle få blifva
annat än extra ordinarier samt eu medicine doktor från Lunds uni¬
versitet icke skulle få praktisera annat än i aflägsna bygder, dit nå¬
gon annan icke ville komma.
Man borde göra på samma sätt med universitetet i Lund och
med skolor i allmänhet, att endast vissa af dem fick rättighet att
examinera, så fick man väl se hvartill sådant skulle leda. Jag är öf¬
vertygad om, att det då skulle blifva helt annat ljud i skällan.
Detta är dock icke min, utan de herrars åsigt, som vilja taga bort
veterinärinrättningen i Skara. För egen del hoppas jag att detta
icke skall ske.
Lördagen den 19 April, e. m.
23 N:o 39.
Jag är fullt förvissad om att, derest denna inrättning låg i
Skåne, skulle man se saken på helt annat sätt. Jag yrkar bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Nils Petersson: Det är ett gammalt ordspråk, som
säger, att man »silar mygg och sväljer kameler.» Så tror jag också
att det är med detta anslag. Man talar så mycket om hvad vete¬
rinärinstitutet i Stockholm kostar, detta är en sanning, men jag vill
ej nu upprifva någon diskussion vidare derom, men jag erinrar mig
mycket väl, att, då frågan om, hvarest ett institut för hela landet
borde läggas, var under öfverläggning, så uttalade jag den åsigt, att
Skara vore rätta platsen derför och denna mening vidhåller jag
ännu. Jag yrkar derföre bifall till Stats-Utskottets förslag och tror
att veterinärinstitutet i Skara gör i sin mån lika godt skäl för sig
som det, som finnes i Stockholm.
Grefve Sparre: Jag befarar att den ärade talare, som
här yrkat indragning af detta anslag, icke fullt känner till förhål¬
landena. Hvar och en, som varit i tillfälle att besöka veterinär¬
inrättningen i Skara eller taga närmare kännedom om densamma
eller åsigterna derom inom orten, måste medgifva, att den till fullo
tillfredsställer ortens behof af en sådan institution, att den verkat
ytterst välgörande och att de kunskaper, som meddelats åt de ve¬
terinärer, som utgått från inrättningen, ansetts vara i alla afseenden
tillfredsställande. För min egen del känner jag detta så mycket
bättre, som Elfsborgs läns landsting under den sednare tiden med
stora uppoffringar åt länet anskaffat veterinärer, af hvilka åtskilliga
från Skara; äfven andra läns landsting hafva vidtagit åtgärder för
anskaffande af veterinärer. Häraf inses att behofvet af veterinärer
är i tilltagande, i samma mån som kreaturens antal och värde ökas;
och vi behöfva således eu veterinärinrättning förutom den som finnes
i Stockholm. Dessutom, utan att vilja ifrågasätta sistnämnda in¬
rättnings nytta eller nedsätta dess värde, är det dock obestridligt
att en veterinärinrättning i en ort såsom Stockholm, omgifven af
vatten och med föga betydande kreatursstock i sitt grannskap, icke
skall kunna lemna någon synnerligt stor praktik, för så vidt det icke
är fråga om hästar, hundar och kattor, som här finnas i stort parti.
Det är derföre som en veterinärinrättning på landsbygden, sådan
som den i Skara, måste vara till stort gagn, emedan den kan lemna
mera omfattande praktik, än den som kan komma i fråga här i
Stockholm. Man begick ett misstag, derom är jag öfvertygad, då
man förläde ett veterinärinstitut härstädes. Detta kan naturligtvis
icke mera hjelpas, men detta misstag bör man val dock icke söka
godtgöra genom att döda en dylik institution, som är belägen på
landsbygden. Jag tvekar icke att uttala detta och jag är fullt sä¬
ker på, att mina kamrater från den ort, jag representerar, icke skola
vederlägga mig, då jag påstår, att veterinärinrättningen i Skara der
Om anslag till
veterinär¬
inrättningen i
Skara.
(Forts.)
N:o 39. 24
Lördagen den 19 April, e. m.
Om anslag ull omfattas med det största intresse. Skulle herrarne under sådane
veterinär- förhållanden hafva lust att mörda en institution, som tillkommit
mr<Siara.en * genom privata donationer och för en så betydlig del af landet, som
(Forts) Vestergötland, visat sig välgörande? Ty beröfvar man den alla
medel utom dem, hvilka blifvit till densamma donerade, är det klart
att den måste do. Dessutom är det obestridligt nyttigt att två så¬
dane veterinärinrättningar, som de i Stockholm och Skara, finnas
inom landet. Vetenskapen vinner derpå.
För öfrigt hafva vi ju så många gånger diskuterat om detta
institut i Skara, och Kammaren har alltid visat så stor välvilja emot
vestgötarne, att jag icke tviflar på att Kammaren denna gång bi¬
faller Utskottets förslag, på hvilket jag hos Herr Talmannen vörd¬
samt anhåller om proposition.
I detta anförande instämde Herrar Gasslander, Svedberg, N. J,
Boström, Sven Magnusson, Anders Svensson i Bossgården, Anders
Svenson i Edum, Aug. Börjeson, Grenander, Carl Andersson och
Norén.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: På det att den ärade talarens
på bohuslänsbänken yttrande icke må förblifva obesvaradt, ber jag
få upplysa honom om, att skåningarne i allmänhet alls icke äro
ogynsamt stämda mot veterinärinstitutet i Skara. Och för min del
får jag bekänna att jag, då det varit fråga om att bevilja anslag
till detta institut, om ej alltid, åtminstone i de flesta fall röstat
derför, hvaremot jag röstat emot de anslag, som begärts till vete¬
rinärinstitutet i Stockholm. Af hvad, som förekommit uti denna
sak, har jag blifvit fullt öfvertygad, att man begick ett misstag, då
man beviljade det stora anslaget till byggnaderna för sistnämnda in¬
stitut, emedan detta måste hafva till nödvändig följd, att ökade kost¬
nader för detsamma efterhand skulle komma att uppstå, kostnader
så i ena som andra fallet i min tanke öfverfiödiga till största delen.
Då jag i egenskap af statsrevisor besökte veterinärinstituterna både
i Stockholm och Skara, fick jag den öfvertygelsen — och jag tror
att detsamma var förhållandet med mina kamrater inom revisionen
— att veterinärinstitutet i Skara på den tiden egde ett stort före¬
träde framför institutet i Stockholm i de flesta afseenden, och att
staten, genom att bidraga med en jemförelsevis högst ringa summa
till byggnader, för att bereda större utrymme, skulle kunnat fått
institutet i Skara i fullt ut lika godt skick som institutet uti Stock¬
holm nu befinner sig. Frågan härom är emellertid en gång afgjord,
och det återstår nu endast att bevisa att institutet i Stockholm
förmår göra den nytta, som är afsedd med detsamma och således
uppfyller de stora förhoppningar man så rikligt uttalade om detta
institut, då anslaget till byggnader beviljades. Innan denna fråga
är afgjord, vill jag icke med min röst bidraga till att ifrågavarande
anslag till institutet i Skara indrages. Det är möjligt, och jag kan
Lördagen den 19 April, e. m.
25 N:o 39.
icke finna andra motiv för indragning af anslaget till Skara, än att Om anslag till
man genom denna indragning lmfvudsakligen vill undanrödja en far- . veterindr-
lig medtäflare, ock således på detta sätt komma från skyldigheten inr'*
att bevisa, hvilket af dessa institut som bäst motsvarar det med (p0rts.)
dem afsedda ändamål. Men detta är något som jag icke vill vara
med om.
För min del är jag öfvertygad, att detta institut i Skara, om
det får lefva, skall visa sig kunna väl arbeta vid sidan af institutet
i Stockholm; och likaså tror jag, att den åsigt, som anser att man
i Skara skulle utan någon synnerlig uppoffring kunna få ett full¬
ständigt veterinärinstitut, icke skall komma på skam. Dessutom böra
vi komma ihåg, att den praktik, som kan komma i fråga för ele-
verne vid Stockholmsinstitutet, är väsendtligen olika mot den som
förekommer på landsbygden. På förmiddagen, då det var fråga om
anslaget till veterinärinrättningen i Stockholm, yttrades af en talare,
att detta anslag hufvudsakligen vore till nytta för landets jordbru¬
kare. För min del vågar jag dock betvifla detta; ty den praktik
som här utöfvas afser till allra största delen djur inom Stockholms
stad, men endast till ringa del djur på landsbygden, och det är ju
naturligt, att sjukdomarne hos djuren i en stor stad skola vara af
helt annan art än på landsbygden. Här är det i de flesta fall sjuk¬
domar hos hästar som förekomma, hvilka genom öfveransträngning
vanligen uppkomma deraf, att de dagligen måste för sitt arbete an¬
vändas på de af tuktad sten belagda gatorna, som mer än vanligt
anstränga deras krafter, hvilket ju naturligtvis icke är förhållandet
på landsbygden, der sjukdomarne hos husdjuren äro af helt annan art.
Jag tror derföre det vara ganska nyttigt, att det äfven finnes ett
institut i en landsortsstad, der icke allenast för en välbehöflig praktik
för eleverne tillräckligt med husdjur af alla slag äro att tillgå för
institutet, utan jemväl att djuren äro från landet, så att praktiken
hos dessa djurs sjukdomar jemväl må kunna grundligare studeras, än
som fallet blir vid institutet i hufvudstaden. Och då vi nu icke
hafva något annat institut, som kan motsvara detta ändamål än det
i Skara, så torde det icke vara skäl att helt och hållet stryka an¬
slaget till detta, åtminstone innan det visat sig, huruvida institutet
i Stockholm väl fyller sitt ändamål.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herrar Johan Jönsson, O. B. Olsson och Aloe Andersson för¬
enade sig med Herr Sven Nilsson.
Härmed var öfverläggningen slutad. Propositioner gåfvos i öf¬
verensstämmelse med de yrkanden, som blifvit framstälda; hvarefter
Kammaren biföll Utskottets hemställan.
Punkten 36.
Mom. a.
If:o 39. 26
Lördagen den 19 April, e. m.
Bifölls.
Om anslag till 1 mom• 6 hade Utskottet hemstält,
undersökning
af fädemes- att Riksdagen måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, på extra
landets förn- sj-a{, fgr g,r 1880 anvisa 3,200 kronor till undersökning och beskrif-
ning åt taderneslandets tornlemnmgar m. m.
Efter föredragning af nämnda hemställan, mot hvilken Herr
Liss Olof Larsson, enligt anteckning å utlåtandet, inom Utskottet
anmält reservation, anförde reservanten.
Herr Liss Olof Larsson: Som af betänkandet synes, har jag
reserverat mig mot det nu föredragna momentet af punkten 36, och
detta har jag gjort derföre, att jag anser, att det anslag, hvarom
här är fråga, är af beskaffenhet att utan någon skada kunna indra¬
gas i tider sådana som dem vi nu lefva i, då man måste göra alla
besparingar, som möjligen kunna göras. Detta anslag är visserligen
till beloppet ganska obetydligt, det är icke mera än 3,200 kronor,
men fastän det är uppfördt på extra stat, börjar det nästan antaga
karakteren af ett ständigt anslag. För min del tycker jag verkligen,
att detta anslag redan utgått så länge, att man kunde ha rätt att
vänta, att dessa beskrifningar något så när snart skulle vara fär¬
diga. Men äfven om så icke vore förhållandet, så torde väl ansla¬
get för ett år kunna indragas, ty här finnas väl icke för ändamålet
tillsatte några särskilde tjenstemän, som kunna hafva anspråk på
att för beständigt uppbära lön. Jag tror derföre, att detta anslag
utan olägenhet skulle kunna indragas och lika så det anslag, hvar¬
om är fråga i nästföljande moment. Det är verkligen ganska egen¬
domligt att se, huru ifrågavarande inrättning städse af Riksdagen
omhuldats och gång efter annan fått sina anslag påökade. Och
det är inga småsummor, som denna anstalt har till sin disposition.
Utom aflöningsstaten, som uppgår till 15,200 kronor, har akademien
till sitt förfogande för särskilda ändamål följande belopp:
För samlingarne i statens historiska museum och mynt¬
kabinettet ................................................... 6,000 kr.
för biblioteket...................................................... 1,500 »
till tryckningskostnader.......................................... 3,000 »
till rese- och transportkostnader m. m...................... 1,300 »
samt till underhåll och fortsättning af inredningen i hi¬
storiska museum och myntkabinettet .................. 300 »
Summa kronor 12,100
hvilket tillsammans med aflöningsstaten utgör 27,300 kronor, som
akademien har i anslag på ordinarie stat. Det är sålunda, som
sagdt, icke så små summor, som denna anstalt har till sitt förfo¬
gande. Härtill komma ytterligare de 4,000 kronor, som nyss be-
Lördagen den 19 April, e. m.
27 N:o 39.
viljats till vetenskapligt bildade biträden. Nog både jag förestält Om anslag till
mig, att äfven de ordinarie tjenstemännen vid denna akademi äro
vetenskapligt bildade, men man skulle nästan kunna komma på en ^ndets^forl-
annan tanke, då man ser, att akademien bar behof af biträden, lemningar.
som äro vetenskapligt bildade. Detta anslag är nu emellertid re- (Forts.);
dan beviljadt, och jag har icke heller satt mig emot det, enär deri
ingår äfven aflöning till vaktbetjening, fastän ordinarie staten jem¬
väl upptager lön till vaktmästare. Jag upprepar, att, då akademien
redan förut har så pass stora anslag till sitt förfogande, och då den
på ordinarie stat har tre tjenstemän, borde man hafva rätt att vänta,
att de ifrågavarande beskrifningarne skulle kunna fullbordas utan
att särskild!, anslag för detta ändamål erfordrades, ty något bör
man väl kunna fordra, att äfven de ordinarie tjenstemännen skulle
kunna uträtta. Om man jemför storleken af de samlingar, som
vårdas i Nationalmuseum, och de som finnas i det historiska mu¬
seet, skall man finna de förra ojemförligt större och äfven dyrba¬
rare, men der finnes ej mer än tre tjenstemän, deraf den främste
egnar ganska liten tid åt museet, hvadan det endast är två, som
utföra det egentliga arbetet. Då det således blott är två tjenstemän,
som arbeta i Nationalmuseum, och hvilka hafva under sin vård det
mesta och väsentligaste af det, som finnes inom nationalmuseibygg-
naden, enär historiska riksmuseum har blott en enda våning upplå¬
ten åt sig, så tror jag, att det under en lång tid mycket väl skall
kunna reds, sig med det anslag man lemnat historiska museet, äf¬
ven om Riksdagen icke fortfarande skulle gifva extra anslag för det
ändamål hvarom här är fråga. Jag tager mig således friheten yrka
afslag å mom. b i denna punkt.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet
Malmström: Med anledning af hvad den ärade reservanten nyss
anfört, ber jag att få återkalla i Herrarnes minnen de öden, detta an¬
slag genomgått, och det ändamål, för hvilket det ursprungligen blif¬
va begärdt. Anslaget har från början uppkommit i följd af eu be¬
gäran af Riksdagen år 1857, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgär¬
der för upprättande och spridande af förteckningar öfver fornminnes-
märkena i landsorterna. Denna begäran gaf anledning till en Kongl.
proposition till den följande Riksdagen, som åter hade till följd, att
Riksdagen beviljade ett anslag för en antiqvitets-intendent af 2,000
kronor såsom arfvode, hvarjemte 1,000 kronor anvisades till bekostande
af hans resor. Vid den derpå följande riksdagen höjdes reseanslaget
till 1,500 kronor, under det att arfvodet förblef oförändradt; hvar¬
jemte ytterligare 2,000 kronor beviljades såsom understöd åt per¬
soner, som af Vitterhets-akademien finge uppdrag att i vissa orter
upprätta förteckningar och beskrifningar på de fasta fornlemningarne.
Förutom omförmälda 5,500 kronor har, såsom jag vill minnas, allt¬
sedan år 1858 ett särskilt anslag af 1,500 kronor anvisats för run¬
stenars afritande och beskrifning, hvilket anslag alltid uppbars af
N:o 39. 28
Lördagen den 19 April, e. m.
Om anslag till deri numera aflidne Richard Dybeck. Det var således anslag af till-
Tf fZtZ7 ammansi 7,000 kronor, som från 1864 och till och med 1870 ut-
af fädernes¬
landets förn
lemningar.
(Forts.)
w "Vid 1870 års riksdag sammanslogos alla dessa särskilda an¬
slag och reducerades till 5,000 kronor, hvilken förändring hade till
följd först att antiqvitetsintendenten afgick, vidare att det anslag,
som Dybeck åtnjutit, också indrogs. I stället anslogos 1,800 kronor
att fördelas mellan Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademiens
tvenne amanuenser, hvilka också sinsemellan skulle dela de skyldig¬
heter, som förut ålegat intendenten, eller att under resor i lands¬
orten dels uppsöka fornlemningar och dels tillse att författningarne
om deras vard iakttogos. Såsom reseanslag erhöllo dessa amanuenser
1,200 kronor och de återstående 2,000 kronorna utgingo såsom
stipendier åt särskilda personer, hvilka hvar och en i sin ort skulle
uppteckna fornlemningarne. Når sedermera amanuenserne år 1876
-förhöjda löner,° indrogos de 1,800 kronor, som af detta anslag
hittills till dem utgått, och hvad som nu återstår är 1,200 kronor
lör amanuensernes resor och 2,000 för tillfälliga stipendiater.
Hvad nu beträlfar de 1,200 kronorna, som äro anslagna för
amanuensernes resor, så ber jag få upplysa, att göromålen vid mu¬
seet icke gerna medgifva amanuenserne att hvardera resa mera än
® veckor om året och att deras resor då upptagas i väsentlig mån
af besigtningar, då t. ex en församling vill rifva en kyrka eller eu
jordegare planera eu ättehög eller annat dylikt, och då detta enligt
gällande författningar icke kan ske utan att Vitterhets-, Historie-
ocli Antiqvitets-akademien yttrar sig deröfver, måste amanuenserne
resa till stället för att göra de erforderliga undersökningarne. Der-
jemte upptages den för resorna anslagna tid med att kontrollera de
beskrifningar, som ^af stipendiaterne gifvits. Endast i inskränkt mån
räcker tiden till för amanuenserne att sjelfve företaga någon full¬
ständig ° undersökning af fornminnena på en ort. Denna ortbeskrif-
ning måste hufvudsakligen ske genom stipendiaterne, hvilka stundom
få sitt uppdrag omedelbart af Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets¬
akademien, stundom utses af de särskilda orternas fornminnesföre-
Pa detta sätt hafva redan fornlemningarne inom en ganska stor
del af fäderneslandet blifvit undersökta och beskrifna; men ännu har
icke detta arbete hunnit öfvergå hela riket, och några år torde väl
ännu dertill erfordras. Skulle nu arbetet afbrytas, kan det vara
osäkert, huru snart det åter kommer att upptagas. Det är icke så
oväsentligt, att. för närvarande finnes en ingalunda fåtalig stam af
göda och val inöfvade fornforskare, soin med bidrag af dessa stipen¬
dier inom de. särskilda orterna begynt och med stor framgång fort¬
satt beskrifningen af fornminnena. Jag vågar derföre tro, att det
skulle vara särdeles olägligt, om genom afslag å Utskottets gjorda
hemställan denna pa sa god väg varande och så långt hunna upp¬
teckning af vart lands fornminnen skulle afbrytas för en obestämd
framtid.
Lördagen den 19 April, e. m.
29 X:o 39.
Vidare yttrades ej. Sedan propositioner gifvits såväl på bifall
till Utskottets hemställan som ock på Herr Liss Olof Larssons yr¬
kande, blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
Mom. c.
Bifölls.
'Punkterna 37—39.
Blefvo jemväl bifallna.
Punkten 40.
Mom. a.
Bifölls.
Uti mom. b hade Utskottet, i anledning af Kongl. Maj:ts för- 0m inköp af
slag derom, att Riksdagen måtte för inköp af jord till en blifvande jord till hospi-
hospitalsanläggning i mellersta Sverige till Kongl. Maj:ts förfogande takläggning
ställa ett belopp af högst 85,000 kronor äfvensom medgifva, att *
nämnda köpeskilling finge utgå af de medel, som komrae att inflyta veri9e-
vid försäljning, jemlikt Kongl. brefvet den 29 Maj 1874, af mindre
kronolägenheter, gjort den hemställan,
att omförmälda nådiga framställning icke måtte vinna Riksda¬
gens bifall.
Rörande detta moment, vid hvilket Herrar Liss Olof Larsson
och Sven Nilsson i Efveröd inom Utskottet reserverat sig, yttrade
Herr Liss Olof Larsson: Jag har begärt ordet icke för att
framställa något annat yrkande än på bifall till Utskottets förslag,
utan för att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som äfven
finnes omförmäldt uti den vid betänkandet fogade reservationen.
Utskottet har hemställt om afslag å Kongl. Maj:ts proposition i
fråga om beredande af medel för inköp af plats för en hospitalsan-
läggning i mellersta Sverige. Jag har också med min röst bidragit
till denna Utskottets hemställan; men jag tror att motiverna för
densamma bort blifva något annorlunda. Det heter på sidan 48 i
Utskottets betänkande:
»Då den slutliga pröfningen af platsen för den blifvande hospi-
talsanläggningen i mellersta Sverige alltså icke ännu blifvit verk-
stäld, och hinder icke lärer möta för Kongl. Maj:t att, äfven om
medel för ändamålet icke blifvit af Riksdagen anvisade, ingå aftal
om inköp af lämplig lägenhet,» o. s. v.
N:o 39. 30
Lördagen den 19 April, e. m.
Om inköp af Jag hade för min del önskat att detta stycke erhållit följande
jord till hospi- lyjglgg'
tal’\Mellersta9 »Då c*en slutlig31 pröfningen af platsen för den blifvande hospi-
Sverige. talsanläggningen i mellersta Sverige icke ännu blifvit verkstäld, och
(Forts.) hinder icke lärer möta för Kongl. Maj:t att, derest icke någon sta¬
tens egendom befinnes för ändamålet lämplig, äfven om medel för
ändamålet icke blifvit af Riksdagen anvisade, ingå aftal om inköp
af lämplig lägenhet, under» — — — — —-------—.
Meningen härmed var att de, som skulle utse lämplig plats för
hospitalsbyggnad, tillika skulle undersöka, huruvida icke någon kro¬
nan tillhörig egendom kunde för ändamålet användas, på det att
kronan måtte undgå att inköpa jord af enskild person. Det lärer
väl icke lida tvifvel, att kronan äfven i de trakter, hvarom det nu
är fråga, eger åtskilliga egendomar. Då Riksdagen redan beslutat
om försäljning af en mängd boställen och då en mängd andra bo¬
ställen återstå, om hvilka sådant beslut ännu icke fattats, torde det
vara allra naturligast, att man i första rummet tillser, huruvida icke
lämplig plats för hospitalsbyggnadens uppförande är att tillgå inom
någon kronans egendom och att man icke onödigtvis för kronans
räkning inköper jord, samtidigt med det att kronan sjelf försäljer
en mängd egendomar. Det var detta, som jag ville hafva framhållet
i motiveringen. Då nu detta icke lyckades mig, återstod för mig
intet annat, än att i Kammaren påpeka förhållandet till' den kraft
och verkan det kan hafva. Och jag hoppas att, när frågan om
platsen för hospitalsbyggnaden kommer till afgörande, Regeringen
tillser, huruvida icke någon kronans egendom kan för ändamålet
användas. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet
Malmström: Jag vill endast upplysa derom, att det visserligen
icke undgått regeringens uppmärksamhet, att, om ett sådant tillfälle,
som den siste talaren påpekade, erbjöde sig, borde det företrädesvis
begagnas; att derföre också upplysningar i sådant afseende blifvit in¬
fordrade från Landshöfdinge-embetena i de orter, som skulle komma
att omfattas af detta hospitalsdistrikt; att undersökningar verkställts
för utrönande af, huruvida något kronans hemman vore för ända¬
målet lämpligt; och att, först sedan det visat sig, att något sådant
hemman icke finnes, underhandlingar öppnats om inköp af enskild
egendom.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall anhålla att få för¬
ena mig med herr Diss Olof Larsson. Det förefaller mig besynner¬
ligt, att i hela mellersta Sverige icke skulle finnas någon enda sta¬
tens egendom, som är lämplig för det nu afsedda ändamålet. Det
beror väl hufvudsakligen på de uppfattningar, som gjort sig gällande
vid undersökningarne härom. Nu lärer det verkligen vara förhål¬
landet, att man sökt erhålla en plats, som läge nära intill en viss
Lördagen den 19 April, e. m.
31 S:o 39.
stad och man tiar uteslutande ansett denna plats vara lämplig. Om inköp af
Men äfven om denna plats skulle vara lämplig, lärer det väl ej vara-lor<z til[ hosPi"
så särdeles svårt att med god vilja kunna få lämplig plats för ko-
spitalet på något annat ställe, då man bär hela mellersta Sverige att Sverige.
välja på, och om man blott vill göra sig besväret att på andra or- (Forts.)
ter söka efter någon statens egendom för ändamålet, lärer den nog
finnas, i annat fall torde ett utbyte af egendom emellan staten och
en enskild, här lika som i andra fall, kunna vara lämpligt, helst
då staten skall afhända sig en del af sina boställen ändå.
Jag har velat uttala denna mening till protokollet, i den för¬
hoppning att något afseende derå må fästas vid en blifvande ny un¬
dersökning.
Häruti förenade sig Herr Ake Andersson.
Herr Harald Ericsson: Till bestyrkande af hvad represen¬
tanten från Dalarne nyss yttrade, vill jag nämna, att bland de stäl¬
len, som varit i fråga sätta till inköp för en hospitalsbyggnads upp¬
förande i mellersta Sverige, äfven förekommit ett hemman, beläget
i närheten af Örebro och benämndt Rymninge. Detta hemman lig¬
ger i en tätt befolkad trakt, der riklig tillförsel från flera håll kan
vara att påräkna. Dessutom tror jag, att Örebro landsting icke
skulle undandraga sig att lemna bidrag till anläggande af ett hospi¬
tal derstädes, derest platsen befunnes för ändamålet lämplig. Och
då det således der endast blefve fråga om kostnaden för sjelfva bygg¬
naderna, så skulle denna kostnad icke komma att uppgå till det nu
beräknade beloppet af 85,000 kronor.
Jag ber att få med min röst understödja Stats-Utskottets förslag.
Herr Halldin instämde med Herr Ericsson.
Herr Statsrådet Malmström: Ja, Rymninge har verkligen va¬
rit föremål för undersökning; men just derföre att detsamma befun¬
nits icke vara för ändamålet lämpligt, har man nödgats se sig om
på annat håll och dervid stannat vid det resultat, att fråga uppstått
om att inköpa en egendom i Wermland.
Herr Folke Andersson: Då äfven inom Askers härad så väl
som på andra ställen i trakten kring Örebro finnas för ifrågavarande
ändamål lämpliga kronohemman, så anser jag att man borde i för¬
sta hand dertill använda ett dylikt, hvilket skulle hafva till följd,
att den nu beräknade kostnaden af 85,000 kronor helt och hållet
kunde undvikas. I öfrigt instämmer jag med en föregående talare
Herr H. Ericsson.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
li:o 39. 32
Lördagen den 19 April, e. m.
Angående
gymnastik-
byggnad för
allmänna läro¬
verket i Skara.
Punkterna 41—49.
Biföllos.
Punkten 50.
Sedan Domkapitlet i Skara i underdånighet anhållit, det
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition antin¬
gen derom, att till uppförande af en ny gymnastikbyggnad för all¬
männa läroverket i nämnda stad måtte beviljas ett statsanslag af
40,000 kronor, eller ock, derest sådant ej kunde bifallas, derom, att
den återstående delen af det statslån å 40,000 kronor, som vid
1865—1866 årens riksdag beviljades för läroverksbyggnaden i Skara,
måtte få afskrifvas, i hvilket fall byggnadsfondens tillgångar kunde,
med Kongl. Maj:ts tillstånd, användas till bestridande af ränta och
amortering af ett lån, tillräckligt att med någon hjelp af stiftets
byggnadskassa bestrida utgifterna för det nya gymnastikhusets upp¬
förande, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, det
den återstående delen af berörda statslån, utgörande omkring 38,000
kronor, finge afskrifvas, på det att Skara allmänna läroverks bygg¬
nadsfonds tillgångar skulle kunna användas till uppförande af den
ifrågasatta gymnastikbyggnaden, hvilken ock kunde, i händelse af
behof, kostnadsfritt begagnas för gymnastiköfningar af eleverne vid
det i staden inrättade seminarium för folkskolelärarinnor.
Utskottet hade, beträffande berörda nådiga framställning, till¬
styrkt,
att densamma icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Herr Grenander anförde: Stats-Utskottet har här hemstält,
att bifall icke måtte lemnas till Kongl. Maj:ts förslag derom, att
återstående delen af ett statslån, utgörande omkring 38,000 kronor,
skulle få afskrifvas, på det att Skara allmänna läroverksbyggnads-
fonds tillgångar skulle kunna användas till uppförande af en gym¬
nastikbyggnad, hvilken ock kunde, i händelse af behof, kostnadsfritt
begagnas för gymnastiköfningar af eleverne vid det i staden inrät¬
tade seminarium för folkskolelärarinnor. För denna afstyrkande hem¬
ställan har Stats-Utskotttet likväl endast afgifvit det skäl, att »derest
en åtgärd, sådan som den nu i fråga satta, vidtoges, skulle deraf
otvifvelaktigt föranledas, att från flera andra håll komme att framstäl¬
las likartade anspråk, hvilka då svårligen skulle kunna tillbakavisas».
Beträffande denna farhåga, så tilltror jag mig, med den kännedom,
jag har om förhållandet med gymnastikbyggnaden i Skara, kunna
försäkra, att något härmed fullt likartadt fall icke lärer förefinnas.
Jag vågar nemligen, på samma gång, som jag beklagar Skara läro¬
verk, i detta afseende med bestämdhet hoppas, att icke vid något
Lördagen den 19 April, e. m. 33 N:o 89.
annat stiftstads-läroverk skall finnas en gymnastikbyggnad, så van- Angående
Jottad, som den ifrågavarande och just denna omständighet hade, gymnastik-
enligt min åsigt, bort utgöra ett oafvisligt skäl för bifall till, i stål- by9?nad för
let för afslag å Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Be-levTetTskZa.
träffande Utskottets yttrande att det »icke kunnat finna giltiga skäl (Forts.)
blifvit till stöd för det nu väckta förslaget anförda», protesterar
jag mot detta, visserligen beqväma och lättvindiga, men, enligt mitt
förmenande, origtiga sätt att afvisa eu Kongl. proposition. Jag hop¬
pas, att man med skäl må kunna hysa förtroende till Kongl. Maj:t
att icke, utan efter en föregående noggrann pröfning i hvarje sär-
skildt fall, för Riksdagen framlägges något förslag för förverkligande
af de önskningsmål, hvarom göras underdåniga framställningar. Ja«r
för min del vill alltså inlägga en gensaga mot den uppfattningeiT,
som inom Utskottet synes hafva gjort sig gällande, att Regeringen
i denna sak för Riksdagen framlagt ett förslag, som icke vore grun-
dadt på en föregående noggrann undersökning af verkliga förhållan-
dena.° Mig synes det att Stats-Utskottet icke handlat rätt, då det
på sådant sätt behandlat eu Kongl. proposition. Det borde väl åt¬
minstone hafva tillkommit Utskottet att angifva, i hvilket afseende
Utskottet icke kunnat finna de till stöd för förslaget anförda skälen
giltiga. Men då så icke skett, nödgas jag, oaktadt denna sena timme,
besvära Kammaren med åhörandet af de skäl, som Utskottet för sin
del icke ansett giltiga nog, men som af Kongl. Maj:t ansetts till¬
räckligt talande, för att derpå grunda sitt förslag i ämnet. — Dom¬
kapitlet i Skara, som i underdånig skrifvelse den 11 September 1878
förnyat sin allt ifrån år 1873 flera gånger upprepade framställning
angående det för hvarje år allt mera oafvisliga behofvet af nu ifrå¬
gavarande gymnastikbyggnad, har derför bjudit följande skäl: att det
gamla gymnastikhuset vore till utrymme så otillräckligt, att det al¬
drig kunde komma att motsvara sitt ändamål; att denna brist på
utrymme gjorde det omöjligt att i gymnastiksalen anbringa en tids¬
enlig gymnastikapparelj; att huset länge varit i hög grad bristfälligt
och, då det icke ansetts förtjena någon grundligare iståndsättning, nu¬
mera så försämrats, att till och med stadens byggnadsnämnd funnit
sig föranlåten att å detsamma ådöma åtskilliga yttre reparationer;
att i följd af dess förfallna skick det vore omöjligt att derstädes
åstadkomma en någorlunda tillfredsställande värmegrad, hvadan det
varit nödvändigt att vid inträffande svårt väder inställa gymnastik¬
övningarna, samt att i byggnaden på intet sätt vore sörjdt för ven¬
tilation; att lokalens otillräcklighet och bristfällighet, hvilka äfven
blifvit anmärkta af den utaf Gymnastiska centralinstitutet utsedde
inspektör öfver gymnastikinrättningarna samt af Riksdagens reviso¬
rer, nu blifvit så känbara, att, om ej en ny byggnad uppfördes, man
skulle nödgas inom en icke aflägsen framtid helt och hållet inställa
gymnastiköfningarna.
Till en sådan ny byggnad hade af Öfverintendentsembetet upp¬
gjorts ritning och kostnadsförslag, det senare slutande å en summa
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 89. 3
N:o 39.
84
Lördagen den 19 April, e. m.
Angående af 40,000 kronor. Men för anskaffande af detta belopp både Dom-
gymnastik- lcapitlet icke funnit annan utväg än att anlita statens mellankomst.-.
allmänna läro- Stiftets byggnadskassa, som vid 1877 års slut egde eu behållning af
verket i skara. 20,950 kronor, skulle antagligen ej kunna bära de omkostnader den
(Fortg) hade att bestrida, om någon del deraf skulle användas för uppförande
af gymnastikbyggnaden, i synnerhet som med visshet kunde förutses,
att nästan årligen skulle å läroverkshuset behöfvas reparationer, som
komme att medtaga ej obetydliga belopp. Läroverkets byggnadsfond
åter, hvilken vid nyssnämnda tidpunkt utgjorde 4,174 kronor 66 öre,
hade att bestrida ränta och amortering å det för läroverkshusets upp¬
förande erhållna statslån af 40,000 kronor, hvilken ränta och amor¬
tering uppginge till 2,000 kronor årligen, eller ungefär lika mycket
som fondens hela årliga inkomst. På grund häraf hade Domkapitlet
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig
proposition antingen derom, att för ifrågavarande ändamål måtte be¬
viljas ett statsanslag af 40,000 kronor eller ock, derest sådant ej
kunde bifallas, derom att läroverkets skuld till Riksgäldskontoret,
omkring 38,000 kronor, måtte få afskrifvas, i hvilket fall byggnads¬
fondens tillgångar kunde, med Eders Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd,
användas till bestridande af ränta och amortering af ett lån, till¬
räckligt att med någon hjelp af stiftets byggnadskassa bestrida ufgif-
terna för det nya gymnastikhusets uppförande.
Af hvad här blifvit anfördt rörande beskaffenheten af den nu¬
varande gymnastiklokalen vid allmänna läroverket i Skara har Che¬
fen för Écklesiastik-departementet funnit framgå, att densamma är
för sitt ändamål alldeles otjenlig och att derigenom de för skolung¬
domens fysiska utbildning och välbefinnande så vigtiga och nödvän¬
diga gymnastiköfningarna i hög grad försvåras och snart omöjliggö¬
ras. Och då de kassor, hvilkas medel i första rummet borde anlitas
till afhjelpande af denna brist, icke dertill lemna tillgång, ansett sta¬
ten böra träda emellan; och att det under nuvarande förhållanden
lämpligaste sättet härför, hvarigenom en större utgift på en gång
undvikes, skulle vara att efterskänka den skuld, hvari läroverket häf¬
tar till statsverket och hvilken eljest skall efter hand inbetalas.
Härpå grundar sig den Kong!. Maj:ts proposition, hvilken Stats¬
utskottet i nu föredragna betänkande föreslagit icke må vinna Riks¬
dagens bifall.
Jag hemställer deremot, att, då medel icke på annat sätt för
närvarande kunna erhållas, Riksdagen må bevilja hvad Kongl. Maj:t
för ändamålets vinnande föreslagit, ty i hög grad behjertad v är dt
måtte väl vara att söka förebygga det icke skolungdomen vid läro¬
verket i en af rikets stiftstäder kanske snart nog må befinnas i sak¬
nad af någon användbar lokal, der de för skolungdomen vigtiga och
nödvändiga gymnastiköfningarne kunna försiggå. Jag ber Kamma¬
ren tillgifva mig, att jag på det varmaste och bevekligaste anhåller
om behjertande af de ömmande omständigheterna uti ifrågavarande
afseende för lärjungarne vid Skara läroverk och att jag, under för-
Lördagen den 19 April, e. m. ’
35 S:o 39.
Loppning härom, yrkar afslag å Utskottets betänkande och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
först proposition på bifall till Utskottets hemställan samt derefter
på Herr Grenanders yrkande; och som den förra propositionen blef
med öfvervägande ja besvarad, hade Kammaren således bifallit Ut¬
skottets hemställan.
'Punkterna 51 och 52.
Biföllos.
De vid utlåtandet fogade tabeller lades till handlingarne.
§ 2.
Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 15, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.
Herr Hedin, som begärde ordet för att afgifva förslag i fråga
om sättet för detta ärendes föredragning, blef för sådant ändamål
uppropad och yttrade: Herr Talman! Jag tillåter mig hemställa om
ändring i föredragningsordningen på det sätt, att Kammaren beha¬
gade först afgöra punkten N:o 2, i hvilken Utskottet hemställer om
bifall till Kongl. Maj:ts förslag om ändring i nionde punkten uti de
vid 1876 års riksdag godkända och i Kongl. kungörelsen den 24
November 1876 utfärdade grunder för pensionering af flottans befäl
och underbefäl med vederlikar, samt derefter afgöra punkten N:o 1.
Jag skall anhålla att i korthet få angifva skälen för denna ändring
i föredragningsordningen.
Det torde helt visst vara meningen enligt Kongl. Maj:ts af
Stats-Utskottet accepterade förslag, att den pensionsrätt, som enligt
första punkten skulle beviljas tjenstemännen vid amiral itetskrigsmans-
kassan, skall komma att rätta sig, icke efter de grunder oförändrade,
som äro faststälda genom nyssnämnda Kongl. kungörelse den 24
November 1876 och Kongl. brefvet den 22 Juni 1877, utan att
dervid skall iakttagas den ändring i nionde punkten af nämnda
kungörelse, som föreslås i andra punkten af föreliggande betänkande.
Det synes mig då något oegentligt och sjelfmotsägande att först
besluta om tillämpning af vissa uppgifna grunder vid pensioneringen
af amiralitetskrigsmanskassans tjenstemän, och omedelbart derefter
skrida till en ändring af dessa samma, för pensioneringen åt flot¬
tans befäl och underbefäl redan gällande grunder. Rigtigare synes mig
vara att först fatta beslut i sistnämnda fråga och derefter besluta om
första punkten, med iakttagande i denna af en mindre redaktions-
Angående
gymnastik-
byggnad för
allmänna läro¬
verket i Skara.
(Forts.)
N:o 39. 36
Lördagen den 19 April, e. m.
förändring, så att i beslutet inryckes, att vid den der omförmälda
pensionering skall iakttagas hvad genom beslutet i andra punkten
förut blifvit bestämdt.
Härmed förklarades öfverläggningen angående föredragningsord-
ningen slutad. Herr Talmannen gaf först poposition på bifall till
Herr Hedins förslag samt derefter, då nämnda proposition med myc¬
ket blandade ja och nej besvarades, jemväl på afslag å samma för¬
slag, och fann Herr Talmannen den sednare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd, i anledning hvaraf
en så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs.
Den, som vill, att föredragning af de i Stats-Utskottets utlå¬
tande N:o 15 intagna särskilda punkter skall ske i den ordning dessa
i utlåtandet förekomma, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit det i fråga om föredrag-
ningssättet för samma utlåtande af Herr Hedin framstälda yrkande.
Omröstningen företogs och visade 86 ja mot 56 nej, hvadan
beslut fattats i öfverensstämmelse med japropositionen, och skedde
alltså först föredragning af
Om förbättrad Ifl likt 6)1 1.
pensionering
för amiralitet- Deruti Utskottet, med förordande af hufvudsakligt bifall till af
krigsmanshus- j£on„p Maj:t framlagdt förslag i fråga om förbättrad pensionering
för amiralitetskrigsmanskassans personal, gjort följande hemställan:
»att — under förbehåll det den för amiralitetskrigsmanskassans
löntagare nu gällande stat hvarken hvad angår de pensionsberätti-
gades antal eller beloppet af de till dem nu utgående löner må till¬
ökas eller förhöjas, med mindre Riksdagen medgifver en sådan för¬
ändring — löntagare å amiralitetskrigsmanskassans stat må ega vid
afskedstagandet erhålla pension och fyllnadspension i enlighet med
de genom Kongl. kungörelsen den 24 November 1876 och Kongl.
brefvet den 22 Juni 1877 för pensionering af Kongl. flottans civil¬
stat faststälda grunder, och att följaktligen de för denna pensione¬
ring erforderliga medel, till den del de icke komma att utgå från
amiralitetskrigsmanskassan, må bestridas af det för pensioneringen
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar på nionde hufvud-
Lördagen den 19 April, e. m.
37 N:o 39.
titeln anvisade anslag; dock med vilkor att den förhöjda pensions- Om förbättrad
afgift, som dessa grunder bestämma, skall erläggas från och med pensionering
den 1 Januari 1878 eller, om lönen hvarpå pensionsrätten grundas
senare tillträdts, från och med månaden näst efter den, sådant till - sans*personal.
träde egt ruin.» (Forts.)
Herr Ola Andersson i Burlöf, hvilken jemte Herr Nils Peters¬
son inom Utskottet anmält reservation vid förevarande punkt, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Det är icke derför, att jag anser
den pensionering, hvarom nu är fråga, vara i och för sig oberät¬
tigad, utan derför att jag tror, att, innan Riksdagen för sin del
bestämmer denna pensionering, hvarigenom den äfven godkänner en
lönereglering, som, utan Riksdagens hörande, blifvit af Kongl. Maj:t
vidtagen, som jag anser Riksdagen åtminstone böra göra ett litet
försök att på något sätt minska statsverkets utgifter i och för för¬
valtningen af pensionsväsendet. Yi hafva nu icke mindre än tre
särskilda embetsverk, hvilka hafva till uppgift att ombesörja pensio¬
neringen af statens embets- och tjensteman. Yi hafva en särskild
förvaltning af civilstatens pensionskassa, en af arméns och en ami¬
ralitets krigsmanskassa, hvartill dessutom kommer folkskolelärarnes
pensionskassa. Jag kan icke finna annat än att detta arbete, genom
att anordna en gemensam förvaltning, borde kunna göras på något
billigare sätt, än det som här är ifrågasatt — att skaffa fasta löner
åt ett litet embetsverk, hos hvilket för arbetets handhafvande skall
anställas en kamererare, en kassör, en revisor, en kammarskrifvare och
en vaktmästare. Dertill kommer en särskild föredragande, en sekre¬
terare och en ombudsman, som skola åtnjuta arfvoden, vidare lokaler,
som skola underhållas, och slutligen pensionering för nämnde tjen¬
steman. Jag tror att, om man ville försöka sammanslå alla dessa
embetsverk, som nu ombesörja de olika delarne af statens pensions-
väsen, en besparing stode att vinna, hvarföre jag, innan lönerna för
detta embetsverk, den sista länken i denna kedja, af Riksdagen fast¬
ställas, ansett mig böra göra ett försök att åstadkomma en sådan
besparing. Jag är icke nu beredd att framlägga något bestämdt
förslag till en sådan sammanslagning, och icke kunna heller de nu
varande tjenstemännen tvärt afskedas, utan bör denna sammanslag¬
ning efter hand försiggå; men på nu anförda skäl anser jag Riks¬
dagen icke böra fastställa den ifrågasatta pensioneringen, följaktligen
ej heller fastbinda sjelfva löneregleringen och yrkar- således afslag å
såväl Kongl. Majrts som Stats-Utskottets förslag.
Chefen för Kongl. Sjöförsvars-departementet, Herr Statsrådet
Friherre von Otter: Utan att vilja ingå i något bedömande, huru¬
vida det vore möjligt att, på sätt Herr Ola Andersson antydt,
till ett och samma embetsverk sammanföra de angelägenheter, hvilka
afse pensioneringen af statens olika embets- och tjensteman, vill jag
dock med anledning af det yrkande, han framstält, fästa upp-
N:o 39. 38
Lördagen den 19 April, e. m.
Om förbättrad märksamheten derpå att, om något sådant än skulle kunna ske fram-
pensionering (je]ieS) så lär val bifall till Utskottets hemställan nu icke på något
^Irilmanshas- s^tt kunna verka fördyrande för statsverket. Tv skulle en samman-
sans personal, föring af pensioneringen af statens olika embets- och tjensteman till
(Forts.) samma embetsverk beslutas, lär det vara alldeles klart, att desse
tjensteman, som tillhöra amiralitets-krigsmanskassan, måste uppföras
på indragningsstat; och den lön, de der skulle uppbära, blefve ju
större än den pension, som åt dem föreslagits. Någon besparing
genom att uppskjuta bifall till det nu föreliggande förslaget kan
jag sålunda för min del icke finna kunna vinnas.
Herr Gass länder: Med anledning af det förslag som den
ärade representanten på skånebänken framstält angående möjligheten
att till ett enda embetsverk sammanföra pensioneringen från de' sär¬
skilda embetsverk, der den nu bestrides, vill jag till en början nämna,
att utom de olika embetsverk, som af honom nämndes hafva med
pensioneringen att skaffa, en ganska betydande pensionering omhän-
derhafves af Statskontoret, nemligen pensioneringen af alla embets- och
tjenstemän, som öfverflyttats på allmänna indragningsstaten. Det
har sedan lång tid tillbaka inom Riksdagen yrkats, att förändring-
skulle verkställas i afseende på rikets gamla embetsverk och de gamla
förhållanden, som der varit rådande; men jag undrar om Riksdagen
numera prisar detta verk så särdeles mycket eller om Riksdagen i det
hela taget funnit att några så särdeles stora besparingar vunnits genom
denna beprisade omorganisation. Man säger att kostnaderna för pen¬
sioneringen af det nu ifrågavarande embetsverkets tjenstemän skulle
vara så stora; men jag hemställer, om någon, som gjort sig fullt
reda för hvad detta embetsverk kostar staten med hänsyn till de
göromål, som der handhafvas, verkligen kan påstå något sådant.
Enligt Kongl. Maj:ts proposition utgör sammanlagda aflöningen för
tjenstemännen vid amiralitetskrigsmanskassan 11,700 kronor. Dess¬
utom finnas der trenne särskilda tjenstemän, nemligen en föredra¬
gande ledamot, en ombudsman och en sekreterare, hvilka i arfvoden
tillsammans åtnjuta omkring 1,900 kronor. Alderstilläggen för kas¬
sans tjenstemän på stat kunna beräknas till 1,500 kronor, extra ut¬
gifter för förvaltningen till 900 kronor. Utgifterna för embets-
verket uppgå således tillsammans till 16,000 kronor årligen. Men
för denna summa, 16,000 kronor, verkställa kassans tjenstemän en
förvaltning, som afser att vårda kassans egna kapital, uppgående
till något öfver 2,000,000 kronor och dessutom det årliga statsan¬
slaget för pensioneringen, hvilket uppgår till 219,000 kronor. Lägger
man nu tillsammans afkastningen af dessa kapital och årliga stats¬
anslaget för pensioneringen, så får man en årlig inkomstsumma af
320,000 kronor, som af amiralitetskrigsmanskassan vårdas. Ser man
nu efter i hvad proportion kostnaden: för förvaltningen ställer sig
till nämnda inkomstsumma, så kommer man till det resultat, som
Herrarne dessutom kunna inhemta af det komitébetänkande, som
Lördagen den 19 April, e. m.
39 N:o 39.
för några år sedan afgafs rörande flottans pensioneringsväsende, att Om förbättrad
nemligen denna kostnad ej uppgår till fullt en tjugondedel af in- pensionering
komsterna, det vill säga knappt till så mycket som enligt lag till-^i^Tmanshas-
kommer förmyndare såsom arfvode för förvaltningen af omyndiges san^peraonal.
medel. Jag undrar, om man kan begära att få denna förvaltning (Forts.)
för billigare pris.
Men denna sak bar icke mycket med den förevarande frågan
att skaffa. Åmiralitetskrigsmanskassans historia och uppkomst visar,
att denna kassa är en enskild inrättning, som bildats genom sam¬
manskott af flottans embets- och tjensteman och äfven till en del
af flottans gemenskap. Då denna enskilda inrättning befordrade till
en del ett statens ändamål, har staten äfven lemnat henne understöd
och anslag under tidernas lopp. Först på senare tider har beslut
fattats af Kongl. Maj:t och Riksdagen, hvarigenom amiralitetsstaternas
gamla rätt att sjelfva åtaga sig att bidraga till och med Kongl.
Maj:ts samtycke fatta beslut i afseende på förändringar i pensione¬
ringen blifvit ändrad, så till vida att nya grunder för pensioneringen
blifvit genomförda emot amiralitetsstaternas önskan. Det är visser¬
ligen sant, att särskilde delegare i kassan afgifvit sitt godkännande
af dessa pensioneringsgrunder, emedan detta fordrades såsom ett vilkor
för att de skulle komma i åtnjutande af nya löneförmåner; men denna
pensionsreglering, som Riksdagen och Kongl. Maj:t godkänt, har
icke sträckt sig till alla delegare, som äro berättigade till pension
ur kassan. Den har hittills omfattat endast befäl och underbefäl
vid de militära corpserna samt visse af deras vederlikar; men den
har icke sträckt sig till amiralitetskrigsmanskassans tjensteman och
några flera delegare derjemte. Nu är det gifvet, att om Riksdagen
icke bifaller det förslag till pensionering, som Kongl. Maj:t fram¬
lagt, följden blifver den, att dessa delegare i kassan blifva så till vida
lidande i sin rätt, att en inrättning, hvari de ega del, användes för
ett statens ändamål utan att de dervid komma i åtnjutande af samma
eller likartade förmåner som öfrige delegare. Såsom Herr Statsrådet
och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet redan anmärkt, kan en för¬
ändring i den rigtning, som Herr Ola Andersson angifvit, icke gerna
leda till någon besparing. Tv om dessa tjenstemäns befattningar
icke vidare för kassans räkning tagas i anspråk äro de i alla fall,
enär de hafva fullmakter på sina tjenster, otvifvelaktigt berättigade
att fortfarande och intill dess de sjelfmant afgå uppbära sina fulla
löner. Men äfven om denna förändring skulle inträffa, står det lik¬
väl höga vederbörande fritt att använda dessa tjensteman i det nya em¬
betsverk, som skulle blifva behöfligt, såvida man anser, att saken
behöfver skötas af ett embetsverk. Det heter nemligen i grunderna
för deras aflöning, att en hvar är underkastad den tillökning eller
förändring i tjenstegöromål, som framdeles kan blifva föreskrifven.
Att uppskjuta denna fråga vore naturligtvis icke af någon särdeles
betydelse, om icke händelsen vore den, att det just för närvarande
finnes ett par tjenstemän, som länge troget och väl tjenat i denna
N:o 39. 40
Om förbättrad
pensionering
för amiralitets-
Jcrigsmanskas-
sans personal.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, e. m.
inrättning ock hvilka nu hunnit den ålder, att de kunna anses be¬
rättigade att draga sig tillbaka och njuta hvila under sin återstå¬
ende tid. Herrarne finna af Kongl. Maj:ts proposition, att kamre¬
raren i verket tjenat staten i icke mindre än 48 år. Det kan då
icke vara obilligt begärdt af honom, att han under sin återstående
lifstid får åtnjuta den pension, som Riksdagen och Kongl. Maj:t be¬
viljat tjensteman inom samma grad i andra embetsverk.
Jag skall derföre vördsamt anhålla om proposition på bifall till
Stats-Utskottets förslag.
Herr Jöns Rundbäck: Amiralitetskrigsmanskassan var från
början afsedd hufvudsakligen för gemenskapens pensionering. Men
detta ändamål har under tidernas lopp blifvit förryckt, så att efter
hand staten får bekosta gemenskapens pensionering, hvaremot office¬
rare och deras vederlikar erhöllo pension från kassan under vilkor
af vissa inbetalningar till densamma. Då nu vid 1876 års riksdag
nya grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl med
vederlikar antogos, så borde man på samma gång hafva förklarat,
att delegarne i denna kassa, hvilka så ifrigt förfäkta sin eganderätt
till densamma, skulle sjelfve ombesörja medlens förvaltning. Ty de
medel, som staten anslagit till pensioner för flottans befäl, utgå efter
helt andra grunder. Således vill jag gå längre än talaren på skåne-
bänken. Jag anser, att icke blott nu ifrågavarande pensionering
utan jemväl tjenstemännens aflöning borde bestridas ur denna kassa.
Mot den ärade talaren på blekingebänken som anmärkte, att Stats¬
kontoret bestrider all pensionering, som utgår på indragningsstaten,
vill jag erinra, att kassans historik utvisar, att den är en helt och
hållet enskild inrättning och att den derföre bör sjelf anordna om
sina tjenstemäns pensionering. Delar icke Kammaren denna åsigt,
bör saken åtminstone uppskjutas, på det att vi icke måtte utsätta
oss för ett misstag. Jag vill visa Herr Ola Andersson huru lätt
det kan gå att begå misstag. Herr Berg väckte en motion vid
1876 års riksdag om häradshöfdingarnes pensionering. När dessa
tjenstemäns löner vid 1874 års riksdag reglerades, skedde det i denna
Kammare under uttryckligt förbehåll, att deras pensionsrätt icke
skulle höjas eller ändras. Då nu Herr Bergs motion förekom till
behandling inom denna Kammare, förmenade Herr Ola Andersson, att
det vore en alldeles nödvändig sak, att häradshöfdingarne fingo sina
pensionsförhallanden ordnade, medan vi andre å vår sida önskade,
att Kongl. Maj:t först måtte taga frågan om hand, så att man finge
en utredning deraf och finge veta, huru med den saken hängde sam¬
man. Med nöd fingo vi uppskof med frågan. Slutligen framlades
af Kongl. Maj:t ett förslag, hvarefter häradshöfdingarne fingo sin
pension bestämd till 5,000 kronor. Detta bestreds visserligen af en
talare på dalabänken, som ansåg beloppet vara för högt tilltaget —
och deri hade han måhända icke så orätt; men emellertid afgjordes
saken på det sätt, att häradshöfdingarne blefvo berättigade till pen-
Lördagen den 19 April, e. m.
41 N:o 39.
sion vid 65 års ålder samt förpligtade att afgå från embetet vid 70 Om förbättrad
år. Men oaktadt sålunda nämnda stora corps af embetsman blifvit Pensionerin9
afsöndrad från civilstatens pensionsinrättning och fått sina pensions-för amiralitets-
förhållanden särskilt ordnade, q var står ännu i dag statens hela förra sans personal.
bidrag till civilstatens pensionsinrättning oförminskadt. Fastän Stats- (Ports.)
Utskottet enligt grundlagen har sig ålagdt att tillse, hvar bespa¬
ringar må kunna göras, har det likväl härvidlag ännu intet åtgjort,
ehuru väl här kunnat vara ett tillfälle dertill. Jag anser det nem¬
ligen ingalunda för en ofelbarhetsdogm, att det endast skulle vara
på fjerde och femte hufvudtitlarne, som besparingar kunna vidtagas;
utan man torde kunna göra det äfven å den nu föreliggande. Då
Stats-Utskottet så ej gjort, och då jag ingalunda anser nu ifråga¬
varande tjensteman vara statens tjensteman, utan i likhet med Herr
Gasslander finner amiralitetskrigsmanskassan vara en alldeles enskild
inrättning, torde denna inrättning bäst den gitter sjelf få sörja för¬
sina tjenstemäns såväl aflöning som pensionering.
Jag yrkar afslag å Utskottets nu förevarande hemställan.
Herr Gasslander: Med anledning af hvad den siste ärade ta¬
laren yttrade om att amiralitetskrigsmanskassan borde sjelf pensio¬
nera sina tjensteman, vill jag blott nämna, att det säkerligen icke
är något, som kassan hellre skulle vilja göra än detta, ty dess tjenste¬
man hafva tjenat troget och väl och gjort sig särdeles förtjenta af
pension. Men händelsen är den, att till följd af de bestämmelser
som numera gälla för pensioneringen af flottans stater, kan kassan
icke göra detta utan Kong!. Maj:ts och Riksdagens medgifvande.
Med afseende å det kreditiv, som är kassan anslaget till pensio¬
nernas upprätthållande utöfver kassans egna tillgångar, är nemligen
det vilkor föreskrifvet, att kassans egna tillgångar skola i främsta
rummet användas till pensioneringen, och först sedan det visat sig
att dessa icke förslå får kreditivet användas. Det är således klart,
att om amiralitetskrigsmanskassan sjelf finge bestå sina tjensteman
med pensioner, på sätt här är föreslaget, så blefve följden den, att
kreditivet medtoges med precist det belopp, som behöfde användas till
nämnda pensioner. Någon förändring i sak komme således ej att
härigenom uppstå. Det torde för den skull vara allra lämpligast att,
på sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit, alldeles samma grundsatser och
bestämmelser komma att gälla för nu ifrågavarande i denna kassa
pensionsberättigade delegare, som för alla öfriga. En hvar, som
velat sätta sig in i saken, torde nog vidgå att, då denna genom fri¬
villiga sammanskott bildade inrättning af Riksdag och Regering an¬
vändes till genomförande af ett för statens ändamål gagneligt pen-
sions-system, det skulle vara särdeles obilligt, om icke äfven de del¬
egare i kassan, som hittills varit tillbakasatte, finge sig tillerkänd
enahanda rätt, som de öfrige.
Ett bifall till föreliggande hemställan föranleder icke heller
någon tillökning i stats-budgeten. Det lilla belopp, som under första
N:o 39. 42
Lördagen den 19 April, e. m.
Om förbättrad tiden kan behöfva för ändamålet användas, betäckes nemligen af det
föramiralitets rec*an beviljade kreditivet. I det hela taget torde hvar oeh en äfven
krigsmanshus- kunna inse, att saken icke är af någon särdeles stor betyden-
sans personal. het, då det ju endast gäller en pensionering af in summa fyra
(Forts.) tjensteman.
Jag fortfar att yrka bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Hedin: Herr Talman! Äfven jag kommer att anhålla
om afslag å den föredragna punkten, men af andra skäl, än dem som
anförts af den förste ärade talaren och den tredje i ordningen.
Jag måste erinra om hvad som passerade vid 1877 års riksdag.
Kongl. Maj:t hade då begärt, att Riksdagen skulle fastställa pen-
sionsreglering för, bland andra, lotsstyrelsen, befäl och underbefäl
vid lotsverket, amiralitetskrigsmanskassan och varfspolisen. Riks¬
dagen afslog denna framställning på grund deraf, att Riksdagen icke
ansåg sig kunna fastställa pensioner, stående i förhållande till löne-
stater, som Riksdagen icke pröfvat eller varit i tillfälle att pröfva.
Riksdagens åsigt, att lönestater borde till dess pröfning framläggas,
uttrycktes väl blott i motiveringen till den skrifvelse, som i ämnet
afläts till Kongl. Maj:t, och jag ber i förbigående få erinra den ärade
vice Ordföranden i Stats-Utskottet, att jag då tillät mig att till ho¬
nom privatim uttala den meningen, att det hade varit bättre att,
i stället för att blott uttala förenämnda åsigt i motiven, göra en
formlig framställning till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t ville för
Riksdagen framlägga stater för dessa verk och inrättningar. Emel¬
lertid var Riksdagens mening tydligt nog uttalad, och man har der¬
före allt ifrån 1877 års riksdag haft skäl att vänta, att Kongl.
Maj:t skulle framlägga lönestater för de ifrågavarande verken.
Nu redogöres i den Kongl. propositionen till denna Riksdag för
de skäl, hvarföre några åtgärder i detta hänseende icke ännu kunnat
följa, hvad beträffar lotsstyrelsen samt befäl och underbefäl vid lots¬
verket äfvensom varfspolisen, hvaremot Kongl. Maj:t nu utbrutit ur
denna grupp frågan om pensioneringen för amiralitetskrigsmans-
kassans tjensteman.
Jag ber att något närmare få skärskåda förenämnda skäl så¬
dana som de i den Kongl. propositionen framstälts; de förekomma
mig rätt märkliga.
Rörande pensioneringen af varfspolisen heter det i statsrådspro¬
tokollet, att denna fråga icke synes kunna vinna önskvärd lösning,
innan vidare utredning vunnits beträffande sättet för bevakningens
ordnande vid Stockholms station. Jag får säga, att det förefaller
mig högst märkvärdigt, om den till en mer eller mindre aflägsen fram¬
tid hänskjuta frågan om ordnandet af denna bevakning skall utgöra
hinder för regleringen af löne- och pensionsstaterna för en varfspolis,
som redan tinnes färdigbildad. Mig förefaller det tvärtom att, om man
fått en sådan corps lönestat reglerad, det borde falla temligen af
sig sjelf huru för en annan lika beskaffad corps regleringen borde
Lördagen den 19 April, e. m.
43 N:o 39.
ske. Det heter också, att med åtgörande! af pensionsfrågan för Om förbättrad
varfspolisen utan men syntes kunna anstå, emedan antagligen med- pensionering
lemmarne af denna sa nyligen bildade corps ännu icke pa länge upp-kriqsmanshas-
fylt de vilkor i afseende å ålder och tjenstetid, som skulle erfor-sans personal.
dras för erhållande af pension. Ja, gäller detta skäl 1879, så gälde (Forts.)
det ännu mera 1877 — men då frågas: hvarföre framlade Kongl.
Maj:t år 1877 till Riksdagens pröfning frågan om pensionsreglering
för varfspolisen?
Går jag sedan till frågan hvarföre Kongl. Maj:t nu icke funnit
lämpligt att framlägga förslag om pensionering för lotsstyrelsen
jemte befäl och underbefäl vid lotsverket, så befinnes det, att Kongl.
Maj:t nu hyser den åsigten, att frågan om organisationen af hela
detta verk först bör vara afgjord — en tanke som jag finner vara
särdeles sund och rigtig — men då förefaller det mig besynnerligt,
att Kongl. Maj:t icke handlade i enlighet med samma åsigt 187-7.
Man får nemligen icke af ordalagen i statsrådsprotokollet låta för¬
leda sig att tro, att organisationsfrågan uppkom först efter det 1877
års Riksdag aflät sin förutnämnda skrifvelse. Denna fråga går till¬
baka till år 1874. Men nu anföres såsom skäl dertill, att pensions¬
frågan icke kan framläggas för Riksdagen, den omständigheten, att
lotsstyrelsen numera afgifvit förslag dels till instruktion för styrelsen,
dels till förordning angående lots- och fyrinrättningen, dels ock till
reglemente för personalen vid lots- och fyrstaterna samt räddnings-
anstalterna för skeppsbrutne, samt att vid sådant förhållande »frågan
om pensionering af embets- och tjensteman samt betjente vid lots¬
styrelsen samt befäl och underbefäl vid lotsverket icke böra särskiljas
från berörda förslag, utan komma under bedömande i sammanhang
med pröfningen af den fullständiga organisation af i fråga varande
styrelsegren, som förslagen innefatta.» När emellertid denna orga¬
nisationsfråga var väckt långt innan Kongl. Maj:t år 1877 föreslog
Riksdagen att bevilja pensioner för dessa verk och stater så hafva
vi i de nu för uppskof anförda skälen det tydligaste erkännande
deraf, att 1877 års Kongl. proposition i denna del var, lindrigast
sagdt, förhastad.
Kongl. Maj:t har nu, som sagdt, ur denna mera vidtomfattande
fråga utbrutit en liten del, nemligen frågan om amiralitetskrigs-
manskassan, den fråga vi nu hafva att behandla, och denna anser
jag böra för säkerhets skull för det närvarande afslås. Riksdagen
menade, förmodar jag, fullkomligt allvarligt då den år 1877 skref,
att den icke ville fastställa några pensionsstater utan att förut hafva
varit i tillfälle att pröfva lönestaterna. Nu föreligger här en löne-
stat, men icke framlagd, såvidt jag förstår, till Riksdagens pröfning,
utan blott till påseende. Detta kommer helt naturligt deraf, att
Riksdagen näppeligen kan göra anspråk på att i ordets fulla mening
ingå i pröfning af lönestaten för amiralitetskrigsmanskassans embets-
och tjenstemän, efter som denna kassa är eu enskild kassa, och dess¬
utom de föreslagna lönebeloppen i och för sig ej kunna föranleda
K: o 39. 44
Lördagen den 19 April, e. m.
Om förbättrar,
pensionering
för amiralitets-
krigsmanslcas-
sans personal.
(Forts.)
några betänkligheter. Följden af ett godkännande af Stats-Utskot-
tets hemställan i denna punkt blir emellertid, att Riksdagen gifvit
ett första exempel på fastställande af en pensionsstat, ehuru den
lönestat, hvarpå pensionstaten grundar sig, icke framlagts till pröf¬
ning, utan blott till påseende. När sedan fråga kommer om pen¬
sionering af lotsstyrelsens befäl och underbefäl, står detta prejudikat
qvar, och då komma vi att få höra detta faktum åberopas såsom
stöd för påståendet, att Riksdagen bör, i konseqvens med hvad Riks¬
dagen förut gjort, fastställa den begärda pensionsstat-en, utan att
ingå i pröfning eller företaga någon rubbning i eu lönestat, som
Kongl. Maj:t länge sedan faststält och som blott upplysningsvis och
till påseende framlagts. Dertill vill jag för min del icke hafva med¬
verkat; och derföre yrkar jag för närvarande afslag å Stats-Utskot-
tets förslag.
Herr Statsrådet Friherre von Otter: Den siste ärade talaren
har erinrat Kammaren derom, att vid den pensionsreglering, som
egde rum vid 1877 års riksdag, pensioneringen af personalen vid
lotsstyrelsen, befäl och underbefäl vid lotsverket, amiralitetskrigs-
manskassau och varfspolisen utbröts af det skälet, att Riksdagen an¬
såg hinder icke böra möta att underställa de lönestater, hvarpå pen¬
sioneringen för dessa stater borde grunda sig, Riksdagens pröfning.
Den ärade talaren framhöll vidare, att de skäl, som i det inneva¬
rande Riksdag föreliggande statsrådsprotokollet anförts till stöd der¬
för, att förslag till pensioneringen af lotsstyrelsen samt befäl och
underbefäl vid lotsverket äfvensom för varfspolisen ännu icke för
Riksdagen framlagts, icke syntes honom tillfredsställande, och han
frågade hvarför det varit så angeläget att få ep pensionering för
dessa stater faststäld redan 1877, då ännu kunnat dermed anstå.
Skälet torde vara det, att, då man 1877 ansåg det tillräckligt att för
Riksdagen angifva de lönebelopp, hvarpå pensioneringen skulle grun¬
das, utan att på samma gång angifva antalet embets- och tjenste-
män, förhållandet måste blifva helt annorlunda, då Riksdagen be¬
gärt att få för sig framlagda de stater, hvarpå pensioneringen borde
grundas. 1877 års förslag visade endast de löner, efter hvilka pen¬
sionerna skulle utgå, men der upptogs icke antalet embets- och tjen-
stemän. Skulle nu, efter det yttrande, som då afläts från Riksda¬
gen, ett förslag framläggas, så synes det mig vara uppenbart, att
detta förslag äfven måste upptaga antalet embets- och tjenstemän
på de olika staterna, och detta har af skäl, som i statsrådsprotokol¬
let anföras, icke kunnat ske. Hvad varfspolisen beträffar, så hade
det naturligtvis icke funnits något hinder för att förslag till pen¬
sionering af varfspolisen i Karlskrona nu framlagts, enär den är be¬
stämd, och någon förändring i personalens antal icke visat sig er¬
fordras. Men då man vill att staten skall omfatta varfspolisen i
sin helhet, så förefaller det mig vara önskvärdt, att icke frågan före¬
tages förr än man slutligen hunnit afgöra huruledes bevakningen
Lördagen den 19 April, e. m.
45 N;o 39.
vid flottans station i Stockholm skall ordnas; och på sätt Kongl.
Maj:ts proposition angifver,' kafva derom tid efter annan pågått un¬
derhandlingar mellan statsmyndigheterna och vederbörande stations-
myndighet.
Hvad specielt beträffar löntagarne vid amiralitetskrigsmanskas-
san, så her jag först och främst få erinra Kammaren derom, att de
i alla tider varit likstälda med flottans öfriga så kallade civila em-
bets- och tjensteman, att enligt 1859—60 års riksdagsbeslut och
Kongl. Maj:ts med anledning deraf den 20 November 1860 utfär¬
dade cirkulär, dessa embets- och tjensteman redan af Riksdagen till¬
erkänts fyllnadspension af statsmedel och att det sålunda icke är
något nytt, som här är i fråga, utan att det endast är fråga om
att, på samma sätt som Riksdagen förut medgifvit dessa embets- och
tjenstemäns pensionsrätt i likhet med öfriga civila embets- och tjen¬
steman vid flottan, så äfven måste blifva förhållandet nu.
Slutligen och med anledning af en värd talares på bohusläns-
bänken yttrande att det skulle så mycket inverka på anslaget, om
nu ifrågavarande embets- och tjensteman skulle blifva delaktiga af
den förbättrade pensionering, som för flottans befäl och underbefäl
m. fl. redan beviljats, ber jag endast få upplysa derom, att af det
förslagsanslag af 100,000 kronor, som för pensionering af flottans be¬
fäl och underbefäl är anvisadt, utgick under 1878 endast 45,597
kronor 90 öre, sålunda icke fullt hälften af hvad som varit beräk-
nadt och som är anvisadt. Men af dessa 45,597 kronor 90 öre ut¬
göra 40,343 kronor 72 öre fyllnadspensioner, hvilka äro statens egen
utgift. Det belopp, som af dessa medel kom amiralitetskrigsmans-
kassan till hjelp för pensioneringen, utgjorde således allenast 5,254
kronor 18 öre. Det understöd, som amiralitetskrigsmanskassan af
staten fått för sin egen pensionering, belöper sig alltså till en myc¬
ket liten siffra; och anledning torde vara att hoppas, det denna siffra
icke kommer att i framtiden väsentligt ökas.
Herr Ola Andersson i Burlöf: De skäl jag anfört för mitt
yrkande, nemligen dels möjligheten af att en förenkling i förvalt¬
ningen af vårt pensionsväsen med deraf följande besparingar borde
kunna vinnas och dels nödvändigheten af besparingar på vårt tem-
ligen tunga och dryga förvaltningsmaskineri, dessa skäl qvarstå, så
vidt jag af diskussionen kunnat finna, ovederlagda.
Chefen för Sjöförsvarsdepartementet har visserligen sagt, att
hvad jag antydde framdeles skulle kunna ske, utan hinder af bifall
till Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition. Det är dock tydligt,
att om Riksdagen nu fastbinder denna pensionsstat som nu är före¬
slagen och dermed äfven den lönestat, som ligger till grund för
pensioneringen, så har man för en lång tid hindrat en omreglering
i detta fall. Jag har derföre trott, att Riksdagen icke borde bi¬
falla nu föreliggande förslag.
Ett sådant beslut skulle enligt talarens på karlskronabänken
Om förbättrad
pensionering
för amiralitets-
krigsmanskas-
sans personal.
(Forts.)
N:o 39. 46
Lördagen den 19 April, e. m.
Om förbättrad förmenande innebära en orättvisa åtminstone emot tvenne af ami-
flTamiraiiuts ra,litetskrigsmanskassans tjensteman, hvilka snart skulle vara berät-
krigsmanskal- tigade till pension från amiralitetskrigsmanskassan. Men om så är,
sans personal, veta vi val att de nog ändå hitta vägen till Riksdagen för att utfå
(Foris.) den pension, hvartill de kunna vara berättigade, utan att förhindras
derifrån af ett afslag å denna Kongl. Maj:ts proposition. Deruti
ligger således icke något hinder för bifall till mitt förslag.
Jag yrkar fortfarande afslag såväl å Stats-Utskottets förslag
som å Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Ivar Månsson: Inom Stats-Utskottet har man ansett
sig kunna tillstyrka denna Kongl. Maj:ts framställning hufvudsakli¬
gen på den grund att Kongl. Maj:t redan år 1877 gjorde framställ¬
ning till Riksdagen om denna sak jemte pensioneringen af en del
andra tjenstemän vid flottan, ehuru Riksdagen då icke ansåg sig
böra bifalla framställningen, emedan någon lönestat för amiralitets-
krigsmanskassans tjenstemän då icke förelåg och emedan Riksdagen
då icke kunde eller trodde sig kunna ega rätt att yttra sig öfver
denna lönestat. Hufvudsakligast och endast af denna anledning af-
slog Riksdagen då Kongl. Maj:ts framställning, i frågan. Nu der¬
emot föreligger en sådan lönestat; och dessutom har Riksdagen nu
i detta Stats-Utskottets betänkande förbehållit sig rätt att framdeles
yttra sig om de förändringar, som i denna lönestat kunna komma
att föreslås. Vid sådant förhållande har Stats-Utskottet ansett sig
böra föreslå dessa tjenstemäns vid amiralitetskrigsmanskassan lik¬
ställighet i afseende å pensioneringen med flottans öfriga tjenstemän.
De skäl herr Ola Andersson anfört för afslag å Stats-Utskottets
framställning kunna nog vara rigtiga; men för min del kan jag
verkligen icke finna annat än att de förändringar han föreslagit
kunna vidtagas framdeles, äfven om detta förslag nu vinner Riks¬
dagens bifall. För öfrigt skall jag visst icke anse det ligga någon
fara uti om Riksdagen nu afslår Kongl. Maj:ts framställning, men
på nu anförda skäl har Stats-Utskottet ansett sig böra till densamma
tillstyrka bifall.
Herr Gasslander: Jag ber Kammaren om ursäkt derföre att
jag för tredje gången begärt ordet i samma fråga; men jag ansåg
mig nödsakad dertill med anledning af Herr Ola Anderssons yttrande,
att om frågan skulle gälla någon särskild tjensteman, hvilken vore
i den ålder att han vore berättigad till pension, så skulle denne
person, i händelse denna framställning blefve afslagen, nog genom
särskild ansökning hitta vägen till Riksdagen.
Nu är emellertid händelsen, att det härvid gäller en särskild
tjensteman. Af bilagan N:o 4 b till Kongl Maj:ts Proposition N:o 1,
om statsverkets tillstånd och behof, sidan 5, framgår, att kamrera¬
ren vid amiralitetskrigsmanskassan har till Kongl. Maj:t inkommit
med underdånig ansökning om att vinna den pensionsrätt som för
Lördagen den 19 April, e. m.
47 N:o 39.
hans vederlikar vid flottan är bestämd. Han har såsom skäl härför Om förbättrad
åberopat, att han är född år 1811 och således nu uppnått 67 års Pensionerjn9
ålder, att han antogs år 1830 till kontorsskrifvare vid flottans sta-^ri^anshas-
tion i Karlskrona och sedermera derstädes avancerat i graderna, till sans personal.
dess han år 1850 erhöll fullmakt å kamreraretjensten, samt att han (Forts.)
sålunda tillryggalagt en tjenstetid af 48 år. Han anför slutligen,
att han »med aftagande kroppskrafter och af den stundande ålder¬
domen mer och mer omtöcknade själsförmögenheter med oro och
bekymmer motsåge den tid, då han skulle nödgas draga sig tillbaka
från sin tjenstebefattning och öfvergå på pensionsstat, emedan enligt
gällande bestämmelser honom skulle tillkomma pension och fyllnads¬
pension endast efter stadgandena i nådiga cirkuläret den 20 Novem¬
ber 1860 med tillsammans 2,000 kronor, eller lika med kammar¬
skrifvare vid flottan, då hans vederlikar derstädes vore, jemlikt nå¬
diga brefvet den 22 Juni 1877, i berörda hänseende tillförsäkrade
4,000 kronor». Hans framställning i denna måtto har dock icke
föranledt något särskildt förslag från Kongl. Maj:ts sida, efter som
Kongl. Maj:ts förslag omfattar alla tjenstemän vid pensionsanstalten.
Det var denna omständighet jag ansåg mig böra upplysa Kam¬
maren om i anledning af Herr Ola Anderssons yttrande, särdeles
som för detta förhållande icke finnes redogjordt i Stats-Utskottets
betänkande.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag behöfver väl icke fästa
den ärade Kammarens uppmärksamhet på att här nu icke föreligger
fråga om någon personlig pensionering, utan om fastställande af
pensionsstat för ett litet embetsverk. Detta är skilnaden.
Ofverläggningen var slutad. 11 enlighet med de gjorda yrkandena,
gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Utskottets hem¬
ställan som ock på afslag derå; och förklarade Herr Talmannen sig,
anse röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering be¬
gärdes och företogs, enligt en nu uppsatt och af Kammaren god¬
känd så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
af utlåtandet N:o 15,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets omförmälda
hemställan.
N:o 39. 48
Lördagen den 19 April, e. m.
Vid röstsedlarnes sammanräkning befunnos 77 ledamöter hafva
röstat ja mot 88, som röstat nej; varande alltså Utskottets hem¬
ställan afslagen.
Om ändring i Pimsten 2.
grunderna för
pensioneringen Kongl. Maj:t både föreslagit, att nionde punkten uti de vid 1876
fål^med^eder-^8 riksdag godkända och i Kongl. kungörelsen den 24 November
likar. 1876 utfärdade grunder för pensionering af flottans befäl och under¬
befäl med vederlikar måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Den, som åtnjuter lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som för pensionering af flottans befäl och
underbefäl med vederlikar äro anvisade, är icke berättigad till fyll¬
nadspension.»
Ifrågavarande punkt lydde för närvarande sålunda:
»Den, som åtnjuter aflöning eller pension af andra allmäuna
medel eller innehar beställning å rikets stat, är icke berättigad till
fyllnadspension.»
Beträffande nämnda nådiga framställning hade Utskottet hem¬
stält,
att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i förevarande
hänseende behagat föreslå.
Herr Nils Petersson, som inom Utskottet reserverat sig mot
berörda hemställan, anförde: Jag kan icke gilla det förslag, som här
är framstäldt af Kongl. Maj:ts regering och af Utskottet förordadt.
Det förefaller mig något egendomligt, att man skall behöfva göra
sådana förändringar i pensioneriugsgrunderna, som dem hvilka här
äro föreslagna, då man så nyligen faststält dessa grunder. Jag pro¬
testerade vid 1876 års riksdag mot dessa grunder, emedan jag ansåg
personerna i fråga kunna vara användbara och således icke behöfva
utom lön äfven fyllnadspension. Att jag hade rätt i min åsigt, visar
sig äfven tydligen af de förslag, som tid efter annan framkommit
från Regeringen om att få dessa grunder förändrade. Nu afses en¬
dast att få orden, »den som åtnjuter aflöning» utbytta mot »den
som åtnjuter lön på rikets stat». Med ordalagen kan nu vara sak
samma; men meningen är i alla fall, att de icke blott skola behålla
sin pension, utan äfven kunna förtjena något mera. Jag har ingen¬
ting emot, att de förtjena så mycket de kunna, men då staten be¬
talar dem full lön under den tid de sköta sitt tillfälliga uppdrag
och de dessutom särskildt aflönas för detta, må de gerna kunna vid¬
kännas ett afdrag i fyllnadspensionen.
Lördagen den 19 April, e. m.
49 N:o 39.
likar.
(Forts.)
Ett ytterligare skäl till afslag af föreliggande förslag är att för- Om ändring i
slaget i föregående punkt innehåller: »att löntagare å amiralitets-srunderna för
krigsmankassans stat må ega vid afskedstagandet erhålla pension ochPens^oneri«9en
fyllnadspension i enlighet med de genom Kongl. kungörelsen den 24 falla lider
November 1876 och Kongl. brefvet den 22 Juni 1877 för pensione-
ring af Kongl. flottans civilstat faststälda grunder.»
Nu kommer man strax efteråt och vill hafva detta upphäfdt.
•Om nemligen Stats-Utskottets förslag i första punkten blir af Riks¬
dagen bifallet, sa skulle ett bifall till förslaget i denna punkt inne¬
bära ett upphäfvande af det förra beslutet, hvithet väl vore mindre
rigtigt. Ehuru nästföregående punkt icke blef af Kammaren bifallen,
är det dock möjligt att den blir det i eu gemensam votering; och
i sadant fall skulle det ju vara högst oegentligt om äfven nu före¬
varande punkt blefve antagen. För min del anser jag att de år 1876
antagna bestämmelser om pensioneringen af flottans befäl och under¬
befäl fortfarande böra gälla; och på den grund yrkar jag afslas å
Utskottets hemställan.
Herr Lindmark: Jag skall be att få yttra endast ett par ord
till den föregående talarens besvarande. Jag vet väl att han förra
Riksdagen, da det var fråga om en likartad redaktionsförändring be¬
träffande pensioneringen af arméns officerare, talade deremot. Emel¬
lertid biföll Riksdagen då Kongl. Maj:ts af Stats-Utskottet i dess
betänkande N:o 32 biträdda framställning, enligt hvilken arfvodes
åtnjutande ej skulle utgöra hinder för bibehållande af fyllnadspen¬
sion utaf de för arméns pensionering anvisade medel. Samma sak
är nu här ^föreslagen i fråga om pensioneringen af flottans befäl. Då
förslaget sålunda icke afser något annat än att sätta detta befäl uti
likställighet med arméns officerare, kan jag icke finna något skäl,
hvarför man icke skulle kunna biträda Utskottets förslag, till hvilket
jag för min del yrkar bifall.
I detta yttrande instämde Grefve Björnstjerna och Friherre
Stackelberg.
Vidare yttrades ej. Efter upptagande af de meningar, som före¬
kommit, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner dels på bi¬
fall till Utskottets hemställan och dels på afslag å samma hemstäl¬
lan; och fann Herr Talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd, hvadan
en omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades och
anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 2:dra punkten
af utlåtandet N:o 15, röstar
Ja;
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 39.
4
N:o 39. 50
Lördagen den 19 April, e. m.
Om ändring i
grunderna för
pensioneringen
af flottans be¬
fäl med veder¬
likar.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Omröstningen, i vanlig ordning verkstad, visade 93 ja mot 46
nej; i följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
Som tiden långt framskridit, uppsköts den vidare föredragningen
af Stats-Utskottets föreliggande utlåtande till nästa sammanträde.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 11 e. in.
In fidern
H. A. Kolmodin.
STOCKHOLM, CENTR AL-TKYCKEKIET, 187 9.